Arbetslösa noveller (Författares bokmaskin, 1984)

Tantalos, vaktmästare

Där hängde Stigs päls. Då var han hemma i alla fall.

Vaktmästare Evert Appelgren hängde upp sin tjocka blå täckjacka på hängaren bredvid sonens vita militärpäls och gick in i köket. Han hällde upp ett glas vatten i ett Duralex-glas och kollade termometern. Minus 25. Och fortfarande sjönk kvicksilvret. Det var köldknäpp på gång, precis som dom lovat på väderleken.

Evert satte sig i kökssoffan och ställde glaset på den röd-gröna jullöparen på furubordet. Julrosen på bordet började sloka, det var flera dagar in i januari.

Märta som var så noga med sån’t. Märta – julrosen hans.

Han reste sig upp och ställde sig framför fönstret. Det lyste hos grannen på andra sidan gatan, det var lördagskväll. Han kände kylan bakom treglasfönstret mot handflatan. Tur att han fick det inmonterat i våras. Han la handen mot glasrutan, det kändes ända upp i axeln. Det var artrosen. Ändå hade han bara gått från bilen och in. Den korta sträckan. Minus 26 nu.

Tur att Stig var hemma. Inte ens en katt kunde vara ute i den här kylan. Missan bara vifta på tassarna och gick rätt in. Kissa fick hon göra i en låda på dass. Där va hon ju förresten. Kom nu. Kom till husse.

Han tog upp den stora svartraggiga katten i knät och den började spinna av välbefinnande. Det smittade av sig, han blev riktigt varm själv. Missan gick på 15 nu, herregud var det så längesen? Lika gammal som Stig. Lillpajken.

Evert strök katten över den lena pälsen och kände välbefinnandet sprida sig i hela kroppen. Därinne pratade TV:n. Det måste vara något riktigt spännande när inte ens Märta kom ut. Å andra sidan var hon ju var vid att han jobbade sent, till och med en sån här kväll. Övertid och kvalificerat OB, jajamän.

Katten gav sig iväg med ett skutt och smög bort till sillfatet vid skafferiet. Det lyste bara över spisen, men han trivdes så gott i halvmörkret på lördagskvällen. Det var fridfullt. Tyst och lugnt. TV:n som mumlade så gemytligt inne i vardagsrummet. Nåt amerikanskt förstås. Nej nu borde han väl gå in och se till familjen. Kanske Stig ville spela luffarschack? Men han blev sittande ytterligare en stund på köksstolen bredvid fönstret för att kolla termo-metern. Förunderligt eftertänksam som han blivit på gamla dar. Han kunde sitta långa stunder nästan frånvarande och bara känna på stämningen i köket, liksom ta på den. Den var varm och mjuk, invand, som Missans päls. Hemtam och trygg. Frukten av ett helt livs slit och vedermödor för hans del, det var den där pälsen.

Dom hade bott länge i huset och hade till och med hyresgäster på övervåningen. Men inte förrän på de sista åren hade han börjat förstå hur skönt han hade det. Hur skönt dom hade det. Varmt och mjukt, som bomullen han fascinerats av som liten, som var så skön att klämma på. Därute var det ogästvänligt, smällkalla vintern. Gud signe gubben far som lät bygga det vita trähuset de bodde i. Det var på trettitalet när det var ont om jobb, han och några andra arbetslösa byggjobbare gjorde det mesta själva. Med egna händer, bara några snickare till hjälp.

Han kunde nästan se gubben där i kökssoffan som han mindes honom på slutet, hålögd av gråstarren, nästan blind. Böjd och skumögd, kutad över käppen, de insjunkna ögonhålorna nästan gula. Då hade han bara veckor kvar att leva, de drack té och åt Märtas syltkakor. Stig var bara barnet. Bara en liten gosse då.

-Evert!

Han vaknar till ur eftertänksamheten och reser sig, grimaserande. Det var axeln, ryggen. Han får ischias av allt bilåkande, det känns inte så bra. Missan stryker sig efter benet när han går genom den mörka hallen och det går tyngre än han trott. Ibland känns det som om åren kommer vältrande över honom som stenar. Sisyfos.

Märta tar av sig TV-glasögonen och betraktar maken. Han har en urtvättad bomullsskjorta och färgglada hängslen till skidbyxorna. Hängslena som hon och Stig köpt åt honom i julklapp. Mest hon förstås. Fast Stig skrev ett rim med prydlig handstil till: ”När far ska ut och gå/Har han något att ta på.” Han var duktig på att rimma Stig.

-Var e Stig?

Evert tittade sig slokörat omkring. Det var nästan så att han böjt sig ner för att titta under soffan också.

-Han stack iväg till Jimmy Rosberg. Det vet du väl? När va han hemma en lördagskväll, kan du säga mig det?

-Men… Pälsen hängde ju där ute… i tamburn?

-Nå då tog han väl täckjackan då, kan jag tänka, sa hustrun förståndigt.

-Men herregud, det e ju 26 grader ute! Hade han ollen under?

-Jag vet inte. Sätt dig och se TV:n nu. Det e ju ”Par i hjärter”!

Evert stod kvar och vägde på fötterna. Sen vände han om och gick så fort han kunde genom hallen, och ut i köket. Herregud, det var minus 27 nu. Och bussarna slutade väl gå snart. För han hade väl inte cyklat, tokstollen?! Han ropade åt Märta:

-Han tog väl inte moppen, tokstollen? (nej förresten, den hade väl stått ute i garaget?)

-Nej det kan jag aldrig tro. Det vet han att han inte får när de e sånt här väder. Kom och sätt dig nu Evert!

Evert gick tillbaka och satte sig bredvid Märta, ytterst på soffkanten, han försökte sitta så lätt som möjligt för smärtans skull. TV-soffan var alldeles för mjuk, han hade alltid så svårt att ta sig ur den. Å vad det smärtade neråt ryggen nu.

-Hur var det på skolan? Var det folkdans igen?

-Jo, jo.

TV:n flimrade med sitt skarpa ljus. Gardinerna fördragna för att hålla kylan borta. Missan trippade in och tog ett vigt skutt upp i gungstolen framför TV:n. Där brukade Stig sitta när de såg på ishockey. Hockeyklubban stod lutad bakom vedkorgen vid öppna spisen. ganska så ensam numera. Det var annat förr.

-Jimmy Rosberg, undrade Evert och masserade höften. Spelade han med i hockeylaget månne?

-Inte vet jag, när det tror jag inte. Dom e väl bara klasskamrater. Herregud lugna ner dig Evert. Gå ut i köket och kok kaffe så får du något att göra. Ta med dig syltkakorna. De blir konståkning med Grive.

Evert reste sig långsamt och gick ut i hallen. Han stannade i sovrumsdörren, tvekade. Han ville ringa och fråga om han skulle åka och hämta sonen men visste inte om det passade sig. Han skämdes lite, ville inte vara så överbeskyddande.

Karl-Erik Rosberg var stans största bilhandlare, han hade själv köpt bilen, Volvon, av honom. Han hade nyss flyttat in i en flott stor villa på Teg. Det var över en halvmil att köra, och ännu längre att cykla. Undras vad Stig gjorde där på lördagskvällen?

Evert satte sig på sängen och stirrade på den gulvita bakelittelefonen, kobran, på nattduks- bordet. Sängen var hård och bekväm, han fick lust att bara lägga sig och vila lite. Tröttheten var överväldigande. Om bara Stig varit hemma så hade han varit lugn. Om bara… Herregud va han måtte frysa ikväll!

Han tog i alla fall luren i handen, vägde den. den var iskall och ogästvänlig, och han var ingen telefonpratare. Hade knappt vågat öppna mun i skolan, och inte senare heller förresten. Han svettades i handen, luren kändes som en orm som när som helst skulle glida iväg och bita honom. Skulle han våga ringa och störa Rosberg på lördagskvällen? Dom hade säkert främmat. Men han hade ju själv köpt sin bil hos Rosberg så… Men ändå?

Han slog upp bakre delen av katalogen. Firman hade en stor annons där. Största annonsen i hela katalogen, nästan en halv sida. Med hemnummer till alla försäljarna. Så det kanske inte gjorde så mycket? Fast klockan var nästan nio? Stor villa vid älven nere i stan, bästa läget. Utsikt över hela centrum på andra sidan vattnet. Fasjonabelt.

Det var fru Rosberg som svarade.

-Äpplet? Nej pojkarna åkte alldeles nyss upp till Hans-Ola på Mariehem, de skulle spela gitarr eller något. Dom brukar de på lördag kväll. På någon fest. Dom tar nog sista bussen hem.

Evert satt kvar och stirrade ut i mörkret. Äpplet ja. Han blev plötsligt så dyster, varför visste han inte. Det är klart han var hos kompisarna. Hade han verkligen trott att Stig skulle vara hemma en lördagskväll för att spela luffarschack med honom? Hur kunde han va så dum? Det var ju den satans pälsen som lurat honom. Som de köpt för att han skulle ha den på sig när det var så här kallt. Hur dum och godtrogen fick man vara?

-Vasadom?

Nu stod Märta i dörren, trött på att vänta på kaffet som aldrig kom. Hon hade en virkad sjal som de köpt i Finland för något år sedan. En minnesrik färd med färjan i bästa höstvädret. Glasögonen hängde i en snodd runt den veckade ådriga halsen och de lite hängande brösten. Han såg på henne. Nausikaa. Kanske var hon ändå en sjöfarerska från fajakernas Ischeria? Som fann Osysseus naken på stranden efter skeppsbrottet? Och som själv blivit strandsatt här i en västerbottnisk småstad, fjärran från det azurblå Medelhavet?

-Han var på Mariehem, sa Evert och gned händerna mot varandra. Hans-Ola, vem är det av dom?

-Hur ska jag veta det, sa hustrun och log? Lägg dig nu en stund så sätter jag på kaffe. Konståkningen har börjat för länge sen.

Han hörde Grives trygga röst från vardagsrummet. Här kommer en dubbel Salchow med skruv, Åh det klarade han bra! Han var lite besviken över att Stig inte varit kvar hos Rosberg nu när han tog sig besväret och ringde. De var i alla fall fint och trevligt folk. Trevliga i telefonen.

-Vem talade du med. Fru Rosberg? ropade Märta från köket.

-Jajamän, svarade han lite stolt. Han är där ofta eller hur?

Han la sig äntligen på sängen. Det var gudomligt skönt för ryggen. Det luktade kaffe från köket. Han började äntligen känna det där välbefinnandet i kroppen igen. Han kände kroppen domna bort, smärtan nedåt ryggen gav efter. Det var nog lika bra att han slapp ut och åka mer ikväll. Stig brukade ju klara sig själv ändå. Så varför skulle han oroa sig så? Och just ikväll?

Det var bara det där med pälsen, det grämde honom. Han hade ju köpt den på restlagret bara för sådana här köldknäppar? Varför ville inte Stig…? Och stämningen i köket sedan? Det hade verkligen varit fint om Stig varit hemma ikväll…

Han hade nästan somnat när Märta kom in med brickan.

-Ligg du. Du får en kaffetår så får du slumra vidare. Hur är det med värken? Jag tog med några syltkakor.

Hon satte sig på sängkanten, lite krumryggd och stel, och ställde brickan med kaffe på nattduksbordet. I hans blå favoritkopp. Den med avslaget öra. Lagom med mjölk i, så sov han gott. Märta klappade honom på höften. Han hävde sig upp på armbågen och tog emot den varma koppen. Det var skönt att kupa händerna kring den, särskilt ikväll. Känna värmen sprida sig i kroppen. Nästan som ett varmt kvinnobröst. Nästan som när dom var nykära. Hon hade alltid gett honom kaffe på sängen så länge han kunde minnas.

-Dom bor fint, Rosbergs, sa hon. Jisses vad hon är elegant frun. Dom e väl ofta på Mallorca och Rhodos, hon e alltid så solbränd. Hon far alltid och handlar på fredagarna, jag såg henne i damekiperingen igår. Hon provade en ny kappa. Jag såg’na genom skyltfönstret.

Evert nickade och drack. Jo, Stig umgicks med Jimmy Rosberg. Det var fint folk. Han var duktig i skolan också hade lärarna sagt, när han stött ihop me dom på skolan. Lite mycket frånvaro kanske, men inte farligt. Ja det var ju för honom de slitit i alla år, han och Märta. Hon var redan gammal när han kom, pajken. Så efterlängtad. Ja det var ju för att han skulle få det ännu bättre än dom. Riktig utbildning och allt det där. Visst var han ute mycket på kvällarna, även under veckan, men han började ju bli vuxen, grabben. Var det flickor med också? Så klart om det var fest!

Han trodde i varje fall att pojken trivdes hemma. Att det inte bara var som han sa. Klart Stig skulle ha täckjacka, som alla andra i klassen. Fast det var så kallt. Men ibland hade han pälsen, tyckte väl den var flott med den vita luddiga kragen. För att imponera förstås. Till slut hade Evert köpt en likadan jacka själv, tunn som en vindjacka. Fast han körde ju alltid bil förstås. Dom var riktigt varma. Och han behövde bilen, tre skolor, det var mycket att hålla efter. Men visst var Stig ute mer och mer på kvällarna, särskilt sedan han slutat med hockeyn?

Han tyckte ibland att han sträckte sig efter pojken, sträckte sig utan att nå fram till honom. Som man sträcker sig efter ett stort rött… äpple. Som sitter på högsta grenen. Eller en klase saftiga vindruvor, oåtkomliga hur mycket han än sträckte sig efter dom. Som alltid sitter lite för högt upp. Och när man äntligen tycker att man nått ända upp så vips, är de utom räckhåll igen.

Så var det. Tantalii kval. Det var så förargligt.

Plötsligt ringde telefonen. En skarp signal som fick honom att rycka till av rädsla. De självlysande visarna stod på halv tio. Han hade nog bara sovit fem minuter.

-Ja godkväll, det här var rektor Hjalmarson på Garnisonsskolan. Ursäkta att jag stör så här på lördagkvällen. Jag måste be vaktmästaren om en tjänst. Ja du vet ju problemen med haschrökning på skolan? Nu fick jag veta att det lyser på skolan, och dom tror det pågår haschförsäljning där. Ja jag borde ringa polisen men… man vill ju helst inte blanda in dom det kan ju röra sig om elever… Vaktmästare Pettersson är sjuk som du vet… Dom säger att en popgrupp fått repetera i källaren på kvällen, känner vaktmästaren till det? Att det sett ostädat ut där? Får jag besvära herr Appelgren, ja om du kunde åka över och kolla att allt ser bra ut och låsa? Vi kan inte ha ungdomar där på lördagkvällen, obevakade. Jag har själv besök här på middag, ja… jag är nog inte i ”körbart tillstånd” om du förstår? Men vi har ju lånat vaktmästeriets tjänster tidigare, så här ”utanför kontorstid”…?

Han hade drömt att han sträckt sig efter det där äpplet igen… och så vips…

När han kommit ut i tamburen hade vindjackan försvunnit. Märta skulle laga en reva i ryggen, den var ju så tunn. Men nu hade han bråttom. Han tog Stigs päls över axeln, de var ju ungefär lika långa, eller ”korta”. Det var ju så fasansfullt kallt. Han kollade termometern en sista gång och satte fårtaskan på huvudet. 27 minus. Nu verkade äntligen kvicksilvret ha stannat.

Så satt han i bilen igen. Den spann som en katt, lugnt och behagligt. Det var en ny SAAB, senaste årsmodellen. Stig älskade den såklart, han visste att han skulle få överta den förstås. Evert tyckte om bilar och bytte ofta. Den här hade eluppvärmda ryggstöd och kupé- värmare, elslingor i bakrutan förstås. Mycket varm och komfortabel. Han sträckte på sig i den närmast formgjutna bilstolen, fortfarande dåsig. Nu smärtade det neråt ryggen som vanligt.

Det var lång väg upp till Ålidhem, men han var nästan ensam på vägen. Och tacka för det, så kallt som det var. Bara några stackare som stod och väntade på bussen vid Marklunds kurva, frysande i sina täckjackor. Han ångrade nästan att han inte gett dom lift till stan, bussen kunde ju dröja. Det var tänt på ungdomsgården, där var det disco som vanligt.

Han körde fort nu, det var sent, klockan var redan kvart i tio. Gatljusen svischade förbi ett efter ett, gulbleka och skimrande. Snön yrde lätt på vägen, som havsskum. Emellan ljusen var det mörkt, men det lyste i nästan vartenda hus längs Backenvägen. Det var inte nyplogat men han hade nya dubbar på vinterdäcken, fattades bara.

Trähusen på Grubbe avlöstes av hyreshusen inne i stan. Han tog av åt E4-an för att komma fortare upp till Ålidhem. Det kändes nästan som på den gamla goda tiden. När Stig höll på med hockeyn. Träning fyra kvällar i veckan, match på söndagarna, ibland också på onsdagarna. Krockade ibland med IFK:s matcher i isladan på Teg. ”Pettersson sjuk”. Jojo, han visste vad vaktmästare Pettersson led av? Det var ju lördagskväll. Och hans ”tjänster” sen? Det var väl när han hjälpte Petter att skotta fram Hjalmarssons bil den där fruktansvärda snövintern för två år sen? Det var på gamla Mimerskolan. På ”Hinkens tid”. Jaja, tiderna förändrades. Tänk om han skulle få syn på Stig nu så kunde han ge honom skjuts hem?Bussarna var inte att lita på när det var sådant här väder. Fast det var ju för tidigt förstås. Såna där fester kunde nog hålla på rätt länge. Själv hade han hållits hårt, det var knappt man fått åka till Gräsmyr på somrarna och dansat för gubben. Och danshaken i stan, dom som fanns då, var inte ens att tänka på. Det var ju ”jass” det. Och Märta hade haft det likadant, fiskarflicka som hon var från Nordingrå, frireligiöst och strängt. Det var skönt att den tiden var förbi, det var sannerligen inget glamoröst över den, inte på något sätt.

Garnisonskolan, det var framtiden det. Stans största gymnasium, en ny stor skola med flera tusen elever. Ett skräckbygge på sin tid, kritiserat för sin sterila och torftiga miljö. Det var visst tre studierektorer hade Hjalmarsson sagt. Men vaktmästare Pettersson hade bättre lön än Evert, ”förste vaktmästare” kallades han och tog sig fram på sparkcykel i de långa korridorerna på skolan. Han var stor och kraftig, fet skulle man nog kunna säga, och hade långa svarta mustascher. Hade varit tyngdlyftare på cirkus i sin ungdom sa dom. Och smått ökänd för sina hårda nypor. Kanske därför han blivit ”förste vaktmästare”, Petter? Det gick livligt till där hade han hört, många skolskjutsar från landet runt om staden, ända bortifrån Vännäs, ganska mycket problem med droger av allehanda slag. Petter bestämde över en hel stab av vaktmästare, det visste han, servicetekniker, städtanter och gud vet vad? Det var ansvarsfullt att få låsa på Garnisonskolan i alla fall. Han skulle få en fin förtjänst hade Hjalmarsson sagt. Mycket bättre än en vanlig lördagskväll. Jamen. Där borta låg isstadion.

”Äpplet”, det var smeknamnet bland kamraterna på Stig. Det hade han själv hört dom skrika på hockeyrinken. ”Passning Äpplet”! ”Byt Äpplet”! ”Kör hårt Äpplet”! Stig hade varit stjärna i laget, det hade stått om honom i tidningen. Fast det var förra året det. Stig talade aldrig om hockeyn längre, han funderade på att lägga av för gott. Studierna tog väl sitt? Måtte allt gå vägen nu för Stig, sista terminen? Det var allt han kunde hoppas, han bad inte aftonbön som Märta, han trodde att människan själv kunde styra sin framtid, inte ”molnanhoparen” där uppe, härskarornas gud.

Evert steg ur bilen framför den stora ingången och tog sig med en grimas åt sidan. Köldchocken värkte som eld i sittmuskeln. Det blev värre och värre numera, han fick nog söka doktorn igen. Det var svinkallt, röken stod som en kvast ur munnen när han mödosamt låste bilen. Han svepte om sig Stigs vita päls, gömde huvudet i den ulliga kragen och skyndade sig in i den varma upplysta hallen.

Det var verkligen en stor skola, inte som grundskolan han själv jobbade i. Stor och lite ogästvänlig i det lysrörsbleka ljuset. Här skulle Stig gå förstås, han var ju tekniskt intresserad. Duktig på att laga allt som gick att koppla till en elkontakt. Evert gick in på vaktmästarexpeditionen, som låg strategiskt i den stora entréhallen, bakom enorma glasfönster. Han tog den stora nyckelknippan från ett förvaringsskåp som han blivit tillsagd. Nu gällde det bara att hitta.

Det var tänt i musiksalen och instrumenten stod framme, lite slarvigt slängda mot väggen. Men det var ju inte hans sak. Han släckte och låste efter en snabb översyn. Hade man jobbat som vaktmästare och plockat reda efter skolungar i trettio år så kunde man sina saker. Men han fick vara noga, här hade redan varit flera inbrott, trots alla larm och låsanordningar. Han hade till och med hört om det på lokalteven.

Han gick runt och tittade och låste, allt efter instruktionsboken. Bara skåp och hängare och en och annan kullvällt stol i de lysrörsupplysta salarna. Men det fick någon annan ta reda på.

Korridoren gick i en kvadrat runt en mörk vinterträdgård, säkert 500 meter i omkrets. Han förstod nu vad Petter hade sin sparkcykel till. Det var stort och svårskött. lätt att missa någon olåst dörr eller någon lysknapp. Det skulle sättas in central på både dörrlås och belysning, då skulle mycket arbete besparas de ryggömma vaktmästarna. Det borde ha gjorts från början förstås. Tur att han varit här tidigare. Man var ju intresserad av vad kollegorna hade för sig. Hans egen lilla skola var som en lekstuga jämfört med denna jättekoloss.

Han hade alltid trivts i stillheten i skolorna på kvällen. Det var som i en kyrka, och han kände sig som en kyrkvaktmästare. Kunskap och lärdom utportionerades här dagligdags till kunskapstörstande och hungrande elever. Det var varmt och tryggt jämfört med kylan utanför, en bubbla man kunde trösta sig i. Han visste att Stig skulle bli väl mottagen här, att han skulle sitta här på dagarna och arbeta flitigt, det var allt han begärde av livet, inget annat. Märta påstod att Stig var skoltrött och okoncentrerad, men Evert ville inte höra på det örat. För honom fanns inget antingen-eller. Stig måste helt enkelt vidare. Garnisonskolan var målet för hans del.

Evert svettades i pälsen och knäppte upp alla knapparna. Här var större än han räknat med. det var ändå lustigt att han kunde ha Stigs kläder. Stig var inte lång för sin ålder, och själv var han spensligt byggd. Stig lånade hans skogshuggarskjortor ibland, fast de talade sällan med varandra numera. De var lika som två bär sa folk, och Evert var stolt för sitt lockiga mörka hår. Han var ingen gråhårsman, inte än. Stig hade samma lite mörklockiga hår, det var tattare i släkten sa Märta och skrattade. Han log vid tanken: Märta som väntade hemma med kaffekannan.

Han gick sist ner i källaren, där teknisternas verkstäder låg, och gjorde en sista koll. Sen skulle han hem. Bara en snabb avrundning och sedan så… Det luktade underligt, sött lite kvalmigt. Han stannade utanför ett rum där det lyste, och gläntade på den olåsta dörren. Det var en liten verkstadslokal med små fåtöljer, redskap, ett antal spritflaskor, pipor och tändstickor på golvet. Han gick fram för att se närmare på skräpet. Det luktade ur pipan, kvalmigt, han blev yr i huvudet. Plötsligt slog en dörr bakom honom upp och någon ropade:

-Äre du Äpplet? Haru grejerna med dig?

* ** *

Den kvällen föll en stjärna från vinterhimlen och lämnade ett svart, svart hål efter sig. På natten var det norrsken, det första för året.

Tantalos var i grekisk mytologi en grekisk kung som härskade i Frygien och var även son till Zeus. Tantalos ville ta reda på om gudarna verkligen var allvetande. I detta använde han sin ovetande son. Zeus lät Tantalos sona sin fräckhet i underjorden där han är plågad av hunger och törst stående till hakan i vatten som ständigt viker undan när han försöker dricka och med läckra frukter på grenar ovanför sitt huvud som alltid drar sig undan när han försöker ta dem. Av Tantalos har vi på svenska uttrycket ”att lida Tantali kval”. (Fakta från Wikipedia)

Pälsen är en novell av Hjalmar Söderberg (1869-1941) och ingår i novellsamlingen Historietter (1898).

Älskaren

Det var en gång en man som älskade sin datamaskin. Han hade inga vänner, så på kvällarna satt han mest hemma och pratade med sin dator, och hon var programmerad så att hon alltid kunde svara på rätt sätt, och han trivdes med hennes entoniga röst, hennes klara och entydiga skärmbild, och med hennes tveklösa svar som aldrig förirrade sig ut i motsägelser och strunt. Hon var ju en dator och ingen människa, men eftersom han aldrig trivts bland människor så gjorde det inte så mycket; hon var ju nästan som en människa och uppfyllde helt hans idealbild av hur en sådan borde vara. Men det var ju bara det att hon inte var någon människa, och det tyckte han ibland var synd.

Hon hette Sybil 5000, och han tänkte alltid på henne som Sybil. Sybil hade världens största hjärna och kunde på några sekunder koppla upp sig på alla världens stora dataregister och databaser. Hon hade en korpsvart, pageklippt kåpa, och ett litet lätthanterligt terminalbord med lena, benvita tangenter, och under bordet tickade hennes lilla hjärta – ett modem, stort som en ordinär kakburk, med en telefon som han ibland använde för att ringa till datacentralen i huvudstaden, när det någon gång var strömavbrott, och när de små röda punkterna i övre högra hörnet på bildskärmen blinkande tändes igen, och den metalliska rösten sa: God morgon, klockan är halv tio var det som om Sybil varit ute och lämnat honom ensam i flera timmar, och han kände då en tillgivenhet gentemot henne som var nästan mänsklig.

När hans kollega Sven ringde och frågade om han skulle hänga med ut sa han alltid: Nej jag måste va hemma med Sybil i kväll. Sven hade för övrigt ett underligt förhållande till sin dator Elsi, tyckte han. Det var inte särskilt seriöst, och kunde knappast vara lyckligt. Han förstod inte hur Sven kunde lämna Elsi ensam på kvällarna så där, ibland i flera timmar. Själv tänkte han alltid på Sybil när han var ute på konsultjobb; han vantrivdes när han inte fick vara med henne, och det blev mer och mer påtagligt ju längre deras förhållande varade: han kände ett allt starkare behov av att vara hemma hos henne, han var ju när allt kom omkring mycket hemkär, och älskade att laga té och scones till sig och Sybil, överraska henne med en nyinköpt mazarin eller ett glas kakaolikör, se på TV eller lyssna på en skiva.

Han trivdes kort och gott med Sybil. Hon skötte sig själv och lämnade honom ifred när han ville vara ensam. Hon var alltid omtänksam och aldrig plump och ohyfsad och krävande som andra kvinnor kunde vara. Hon krävde inget av honom, hon bara gav.

Ibland tänkte han med glädje på den första tiden med Sybil. Det hade varit spännande, upphetsande, en total fascination. Han hade inte kunnat lämna henne ifred ens på nätter- na. Fingrarna smekte de mjuka följsamma tangenterna, de blinkande röda ögonen sökte hans, ett gap öppnade sig, en avgrund i den fluorescerande bildskärmen som väntade på att fyllas; allt trollband honom, natt efter natt. Han sökte hennes innersta med sina trevande fingrar, alla de hemliga mekanismerna som fick henne att reagera och svara, och han hade i ren upphetsning kunnat slita kåpan av hennes plastlaminerade, inpackade kropp, bara för att få se in i hennes integrerade kretskort, följa de tusen tunna linjerna som bildades på kortet, ett finförgrenat system av nervtrådar, som de tunna linjerna i en uppåtvänd handflata, känsliga för blotta beröringen av hans ivrigt sökande fingertoppar.

På nätterna knäppte det regelbundet i modemet varje timme. Han kunde då gå fram till Sybil och smeksamt lägga handen på kåpan och känna darrningarna i hennes hjärta som födslovåndor, och veta att nu skedde en uppdatering från någonstans i världen, från hennes moderdator. Det pulserade av liv i det glatta, ebenholtsfärgade höljet, som fanns där, någonting som ville ut, och han darrade av spänning vid den plötsliga bebådelsen. Som när han som gymnasist, på dansgolvet, med fingrarna snuddat vid en flickas spända kjolliv eller byxlinning – det var samma sökande efter tillgivenhet, underkastelse eller dominans. Samma avgrund som öppnade sig inom honom och som hotade att sluka honom och fyllas av äkta liv.

Han såg in i hennes tomma ansikte och det var inte outgrundligt längre. Det var varken kyskt eller känslokallt. Det kunde fortfarande vara bedjande, fyllt av medkänsla och ömhet. Han kunde koppla bort den beskäftiga rösten, som hade en omisskännlig amerikansk accent, och bara söka ögonkontakt – kravlöst försjunka i den mörka bildskärmen, i den rymd som nu befolkats av solar, planeter och fixstjärnor. Hon var hans verk, det var ju han som fick henne att rotera runt hans axel. Han var alltets medelpunkt och upphovsman, utan honom kunde hon inte fungera. Det var ett ömsesidigt beroende som aldrig verkade ta slut, det var självförbrännande och egoistiskt, och banden verkade allt starkare på honom för var dag som gick, tills han inte längre kunde minnas det spända kjollivet eller byxlinningen, eller den tid han över huvud taget klarat sig utan henne.

Ibland önskade han dock att hon kunnat se med hans ögon. Tala om för honom vad hon såg i rummet, på gatan, i den stjärnklara rymden om kvällen. Tala om vad hon såg hos honom? Han hade berättat för henne hur havet lät när det slog mot stranden, hur det smekte sanden och sedan drog sig tillbaka, retfullt, lockande, nästan hotfullt. Han hade berättat för henne hur han mindes hur molnen parat sig, och vinden viskat ömma förtroligheter till löven som fick grenverket att skälva och vibrera av kättjefull förskräckelse, men hon kunde bara mekaniskt upprepa hans ord utan känsla, som ett barn som rabblar sin läxa utantill. Han hade en gång tyckt om att gå ner till havet, genom gräset och över sanddynerna, och se hur vågorna kastade sig mot land, skumfradgande, bestialiska, hänsynslösa, och han kunde minnas en åskknall, och hur stormmolnen vältrade in över land, regnstinna och havande som svarta kor, förmörkande himlen på några minuter, och hur hagelbyarna plötsligt smattrade mot gatan som pingpongbollar, och han försökte förmedla allt detta han en gång känt till henne, utan att lyckas. Hon visste hur mycket vatten det fanns i Vänern, hur många träd av unggran som rymdes på ett tunnland, men hon visste inte hur vattnet känns i handen, eller hur granskogen doftade och svettades en het sommardag i juni. Ibland kändes det som om han höll på att lära en schimpans att skriva maskin, och det smärtade honom att hon fortfarande stod på en så känslomässigt låg nivå i förhållande till honom.

I drömmen släpade han henne på ryggen upp på ett stort berg, och hon var inte längre en datamaskin utan en människa som han, och hon såg himlen, såg träden och såg vattnet, och hon kunde nämna allt detta vid namn, form, lukt, känsel och ljud; och hon såg. Hon såg vad han såg och de gladde sig bägge åt detta märkliga och underbara sammanträffande.

Söndervig, danska västkusten 28/6 1984

Avbilden

Johan Lundgren träder i kammaren in. Hans ögon faller omedelbart på tapetbården i taket: blått allmogetryck på vit botten. Metervara, lika naiv som folksjälen. Tapetblommor som en sinnebild av fädernas omhuldade bondekultur.

I hörnet står den storbukiga chiffonjén, stor som ett pulserande människohjärta och ruvande på lika många hemligheter. Slitet trägolv i plankor, en urblekt trasmatta. En nedsutten säng, på vilken han tillbringat många sömnlösa nätter. Speciellt på sommaren (myggnätet står alltid inkilat bakom pigtittaren vid fönstret). Sommarljusa nätter fyllda av sömnlöshet, när skogen utanför vilar i spöklik halvdager och dansande dimslöjor och gryningsfåglar kallar på fyrfota djur, knott och oknytt. Detta är hans barndoms rum.

Fötterna känner golvet, ryggen sängen, ögat väggen, örat skogen. Ögonen, dessa känsliga instrument: bara urblekt blomstertapet och en stum tapetbård. Hans gamla idolbilder är borta sedan länge. Precis som han själv.

Han sitter på sängen och ser sina bleka anletsdrag skymta i den ovala pigtittaren. Det är nästan två år sedan mamma dog, två år sen sist. Riksdagsman Lundgrens misslyckade son har äntligen kommit hem.

Han sjunker ner i en obekväm halvliggande ställning i den gamla resårbotten – nu ser han bara hårfästet i spegeln. Det stiger en fuktig dunst av malmedel från det lappade överkastet. Knappast något är kvar av hans gamla pojkrum. Det ”naiva”, det ”folkliga”, avsöndrar bara dävna dunster.

Det här var en gång hans och broder Bennys rum. Det står fortfarande skrivet på väggarna. Föräldrarna hade köpt huset till sommarstuga när pojkarna var små. Det var strax innan modern la handen på den varma kokplattan och upptäckte Det. Familjesomrarna sedan blev en enda lång likvaka. Till slut var hon bara en vålnad, utmärglad av sjukdomen. Det var Peter, yngste brodern, som tog hand om modern på slutet. Bara en ung gymnasist. Hon vägrade envist ta läkarvård, hon kände en oförklarlig och djupt rotad avsky inför den tilltagande invaliditeten. Fadern var upptagen på annat håll, han hade just blivit invald på sin sista mandatperiod i Stockholm. Tapetbården kunde berätta.

Det var i det här rummet hon dog, han visste det instinktivt. Här i kammaren som sedan blev Johans rum när han kom på besök från Uppsala. Då, när skogen görs lövegrön.

Ibland på nätterna kunde han till och med se liemannen skymta i skogen…

-Är det här du sitter och filosoferar?

Johan känner en hand på axeln, en grov arbetarhand, och han rycker till, som vaknade han ur en dröm. Det är Benny, vaktmästaren på lasarettet. Den handen förpliktar, hade fadern brukat säga. Johan ser upp. Skrämd, som naken, ser han upp på broderns rödskiftande ansikte. Benny är redan rund under fötterna.

Handen stannar en stund på skuldran, markerar släktskapet, och han känner ilningen i nacken – som ett rop på hjälp. Det var taggen som sved i faderns arbetarhjärta: Benny hade gott läshuvud och borde ha fortsatt läsa på universitetet. Nu var han kommunist med dålig ekonomi, ständigt missnöjd och bitter på livet.

-Har dom kommit än? undrar Johan.

-Jaja men! Benny ser sig ovant om i rummet. Han känner ingenting. Säger: Fan var här ser risigt ut! Var ska jag ligga?

-Du får väl ta in en madrass från vinden? Johan pekar med tummen, ut från rummet.

-Det blir väl inte så mycket sova av i natt, säger Benny och slår honom, igen, på axeln, som ville han trösta honom för något. Sigvard och Lotta är här. Farsan har redan öppnat spritskåpet. Det bli hur livat som helst. Kommer du?

-Nej inte än. Jag kommer strax.

-Somna inte bara, säger Benny och slår honom, för sista gången, på axeln. En ömhetsbetygelse, lika tvehågsen och grym som den tidigare handpåläggningen. Fast nu har Johan vant sig. Han sjunker djupare ner i den säckiga sängbottnen. Alltid neråt, utåt, bort från huset.

Nu har den börjat samlas där nere i storstugan: faderns dröm om den församlade allmogen i Norrland. Det var här han började sin politiska bana som målarlärling och cyklade runt på gårdarna och agiterade för socialismen och målade ladugårdsväggar. Folkhögskolan i Forsa, Brunnsvik, LO-skolan och målarfacket i Hudiksvall. Dan Andersson, Axel Danielsson, Fabian Månsson, Per Albin Hansson; Johan hade själv skakat hand med den avskydde Ture Nerman när denne var på sin sista föredragsturné i Norrland. Kommunisten som blev gråsosse. Han kunde höra faderns salvelsefulla ord stöpta i biblisk retorik: plikt, ansvar, medmänsklighet, jämlikhet inför lagen.

Tapetbården kunde berätta, den hade varit med. Dess blå mönster med fantasiblommor slingrade sig som en kurbits, meter efter meter, tillbaka i tiden. Den var en ringlande orm och den hade bitit och förgiftat hans mor och strypt honom själv om halsen. Det var ett billigt tryck som egentligen inte hörde till huset, metervara. Motivet var från Ramsjö, faderns egen hembygd, inköpt av pur sentimentalitet. Här hade det omplacerats i bördigare jord, i den hälsingska storbonde-myllan. Den berättade med kluven tunga om faderns religiösa uppväxt, om småhantverkaren som fick chansen att avancera, och tog den. Den brände och påminde som en Nessos-mantel.

Det var här han tillbringat alla somrar som barn intill den dag han flyttade till Uppsala som student. Under detta låga kvalmiga tak, skrovligt och omålat; bakom dessa finmaskiga myggnät. Skogen som susade om nätterna om en annan värld. Taltrastens rop som alltid manade: kom ut, kom ut.

Han rycker till av en ihållande bilsignal. Utanför har bilarna samlats på den stora gårdsplanen, säkert ett femtiotal, hela släkten är här för att fira faderns pensionering som riksdagsman. I storstugan studeras kungamedaljen, läses tidningsurklipp som sparats av modern. En gata, Riksdagsman Lundgrens väg har invigts, och en liten byst, presenterad av den lokale konstnären K-E Lindberg i Delsbo, nu placerad i Folkets hus, som besökts tidigare på dagen. Nu skall släkten undfägnas och underhållas med den gamle socialistens livsfilosofi: Försakelse för sakens skull, plikten framför allt, kallet, broderskapet, solidariteten med de arma. Alla ord blir så stora och betydelsefulla i riksdagsmannens mun. Han lovar att inte vara saktmodig sedan han pensionerats. Här finns fortfarande många förstukvistar att sopa rena från bondekonservatism.

Han hör stolarna skrapa där nere under golvplankorna. Det är fastrar och mostrar med barn, barnbarn och till och med ett barnbarnsbarn. En devot samling som hyllar sin patriark på den stora dagen. Fadern skall knacka i glaset och redogöra för sin allra sista motion, för den sista debattartikeln ”Mot nya mål” (ständigt framåt, ständigt bättre), för den sista ”innerspalten” han skrivit för lokaltidningen. Johan går fram till fönstret som står på vid gavel och ser kusin Sigvard vid sin stora Chevrolet framför uthuset som är en renoverad lada för vinterfoder som gjorts om till gäst- och gillestuga. Det stora raggaråket har klämt in sig och nästan skrapat fastrarnas små hundkojor – kusinen är föreståndare för en herrekipering i Sundsvall och alltid klädd i senaste mode: utsvängda byxor, tajta uppknäppta skjortor, handsydda italienska skor. Sigvard röker självsäkert en cigarett medan flickvännen lägger sista handen vid makeupen vid den glänsande motorhuven. Den svartklädda flickkroppen står framåtböjd med ryggen mot Johan, ena benet kokett lyft och den slitsade kjolen stramande över baken. Hon vänder den stora blonda kalufsen i profil, speglar sig och plutar med de rödmålade läpparna mot Sigvard som slänger fimpen på grusplanen och trampar på den. Pschhh. Stora mörka glasögon, brunbränd, nyss hemkommen från Mallorca gubevars.

Det slamrar i trappan, det är Peter.

-Karl-Erik är försenad, säger lillebrodern och stannar försiktigt i dörren. Han slår nästan huvudet i dörrkarmen. Säger: Vad står du här och grunnar på brorsan?

-Jag grunnar på ett och annat svek som begåtts här i huset, säger Johan.

Han ser på den långe blonde Peter och försöker låta ironisk, lite på skämt. Brodern har en ny manchesterkavaj och väst till, och en nyplockad tussilago i knapphålet på bröstet.

-Äh, nu ska vi inte diskutera politik, säger denne och stryker sig över det kortklippta håret. Du vet hur förbannad farsan blir .

Yngste brodern är den starkaste: kraftigt byggd, oanfrätt än så länge. Ögonen plirar bakom pilotglasögonen, glatt och frimodigt. Välbetalt fackligt ombud, populär bland alla, tryggt gift med två barn, faderns ögonsten.

-Det var inte politiken jag tänkte på, säger Johan. Tror du man får en chans att tala med farsan i enrum i kväll?

-Knappast. Behöver du pengar? Du får låna av mig.

Johan nickar. -Jag måste åka i morgon. Jag ska tenta på måndag, behöver förbereda mig.

-När blir du klar egentligen? Och med vad? säger Peter skämtsamt. Tänker du doktorera? Förresten, jobbar du kvar i bokhandeln? Framtidsyrket?

Johan nickar. Peter skojar alltid, mot honom kan han spela med öppet visir.

-Ska bli klar till jul. Sen vet jag inte. Något ska det väl bli?

-Nä nä, säger Peter och skrattar till. Du e en riktig gammelungkarl Johan. Men du får låna av mig. Bröder emellan. Säg bara till.

-Fint. Jättebra, säger Johan tacksamt, nästan underdånigt med mössan i hand. Du vet att du får igen.

”Gammelungkarl”, det är brödernas skämtsamma epitet på äldsten. Hos Benny låter det smått föraktfullt, han vill gärna själv ha barn, föraktet har redan vänt sig inåt. Hos de andra två mer skämtsamt. Han daltas med, som med ett stort barn. Nu vill han bara ut i skogen, så långt bort från detta släktkalas som tänkas kan. Han klarar inte av att gå ner i storstugan inför allas blickar, hukande under den låga dörrposten, se de gamla visdomsorden på kurbitsen på väggen: I ditt anletes svett.

I drömmen har han stått upp och sagt dem alla vad han tycker om fadern. Om hur denne hållits om ryggen för sin tuberkulos, den som fick honom att sluta agitera och börja studera. Om hur självupptagen han blivit med åren, med närmast gudomliga mått. Allt vad fadern sa och predikade var viktigt; alla hans minsta nycker skulle bejublas och uppmuntras som ett guds underverk. Hur modern närmast gick i döden för honom. När han kramade hennes hand och hon sa: Jag känner inget längre. Ett år senare var hon helt förlamad, förvrängd, halva ansiktet en grinande mask. Tumören hade växt flera centimeter.

Men värst var eftermälet. Faderns närmast perversa intresse för hembygden och allmoge- kulturen. Hans dillande om den flitige odalmannen som egentligen var en socialist i hjärtat. Fast det var centerpartisten i honom som talade: hur bygemenskapen skulle återupprättas, landsbygden rekonstrueras, här där avundsjuka och översitteri städse hade sitt fäste, där bönderna tävlade med varann om att ha den mest utsirade förstukvisten, den storvulnaste storstugan, den största ladugården och hösilon. Fadern började gå på spelmansstämmor och hembygdsgillen och vann röster som en landsbygdens vän. Hans tilltagande religiositet, enligt egen utsago föranledd av den kära makans bortgång. Hur han gick mer och mer in i sig själv, oåtkomlig, onåbar. Hur han, när Karl-Erik förde saken på tal, fick hostattacker och försvann som ett sårat lejon in i sängkammaren.

I drömmen hade fadern tagit till orda och förebrått sönerna för att de inte sörjt modern tillräckligt. Själv bar han sitt kors för evigt (följande Viktor Rydbergs exempel), han hade sannerligen offrat sig för henne när dom bara gått åt sidan – ja hade han inte i själva verket offrat sig för hela svenska folket? Hycklande som en frikyrkopastor drack han sitt kaffe på söndagarna i familjens sällskap, nöjd och självgod och trygg i sin egen förvridna skenvärld. Johan kom att tänka på några rader ur Sofokles ”Filoktetes” som han strukit under:

Visst får människan

det öde bära, som av höga gudar gavs,’

men den som lider endast självvald plågas nöd,

som du nu gör, har ingen rätt att för sin sak

medömkan kräva, eller andras samförstånd.

Dramat slutar med att halvguden Herakles själv stiger ned som deus ex machina och manar den ovillige Filoktetes till handling. Men gudarnas tid var sedan länge förbi. Ingen förklädd Apollon skulle stiga ned från skyarna för att intaga sitt eftermiddagskaffe som en av de lägsta vid riksdagsman Lundgrens bord, eller över huvud taget påverka handlingen i denna novell.

Nu dyker en stor herrgårdsvagn upp bakom uthuset och signalerar gällt. Kusin Sigvards Chevrolet har med bakdelen blockerat den sista parkeringsplatsen framför den stora gräsmattan, där familjen så ofta intagit söndagslunch under trädens skugga. Johan står bakom den tunna gardinen i kammaren och ser på. Nu kommer kusin Sigvard trippande på sina svarta lackskor med grogglaset i ena handen och cigaretten i den andra. Bilrutan vevas ner och farbror Sven gormar:

-Hör du din jävla svingpjatt, kunde du inte makat fram raggarbilen fem centimeter till va?

Faster Lenas sura hårknut skymtar bakom den stora ryggen i framsätet. I baksätet trängs Ann-Charlotte med man och tre små barn, alla uppresta från Norrtälje, där farbror Sven har bensinstation. Kusin Sigvard klämmer sig irriterat ner med groggen i Chevans framsäte och rivstartar. Han ger faster Gretas folkvagn en ordentlig knuff i kofångaren där bak, på franskt manér. Det hörs en arg, metallisk smäll. Johan hör en hög röst kommentera nerifrån salen. Morbror Arne har redan berusat sig. Johan såg honom på tåget upp, men vågade inte gå fram och presentera sig. Om morbror Arne talar man inte hos riksdagsman Lundgren, inte heller om kusin Bengt som skiljt sig två gånger och självmant sagt upp sig från ett bra jobb på Volvo-Umeverken för att läsa sociologi på universitetet. Det gillar inte farsan. Skoma-kare, bliv vid din läst.

Sorlet nere i storstugan har stigit och han hör glas och skratt klirra mot varandra. Om Karl- Erik bara ville komma. I drömmen var han den ende som stod upp till Johans försvar. Han jobbar som förskollärare i Sollefteå och är den ende av bröderna som på riktigt är insatt i Johans situation. Karl-Erik som var den ende som grät på morsans begravning, stora karl’n.

”Förty träder Johan Eriksson så mången vill stig”. Han lägger sig på sängen. Resårbotten gnäller och knirkar och ristar en blodörn i ryggen på Johan.

Johan hade rest till Uppsala när modern fick röntgenplåtarna från lasarettet i Hudiksvall. Då hade han redan låtit sig uppslukas av det glada studentlivet i Uppsala. Journalist-drömmarna hade han gett på båten, konkurrensen var alldeles för stor. Med knäckt självförtroende såg han modern tyna bort mer och mer för varje sommar. Peter var fortfarande hemma och skötte henne tills hon las in på lasarettet och sedan på ett hospice för gott. Fadern var allt för upptagen med politiken för att hinna se till sin hustru. På begravningen hade han citerat Bibeln – för Johan klingade det falskt. Från åren i Hudiksvall mindes han hur modern läst med honom och uppmuntrat honom att studera, något som hon aldrig fått göra. Det var medan fadern fortfarande satt i stadsfullmäktige och ständigt gick på kvällsmöten och löneförhandlingar med facket, på konferenser och uppvaktningar. Modern hade jobbat med elevvård på en skola tills nerverna inte höll längre. Då hade hon fått en undanskymd plats på skolkontoret. Hon ansågs lite knepig.

Han följde tapetbården med ögonen. Han mindes hur han hade gått i skogen i skymningen med Marianne. En stor uppvaktning med kör och blåsorkester hade uppvaktat fadern som fyllde jämna år. Fadern hade knappt hälsat på Marianne, fast hon varit hans fästmö i ett helt år. Modern hade haft ett slaganfall och hade ett ständigt påklistrat leende i det sneda ansiktet. Tunn och sned så man såg ryggkotorna under klänningen. Efteråt hade hon skrivit ett förlåtande brev till Marianne och ursäktat sig för sin ”indisponibilitet”. Fadern hade varit öppet kritisk till Johans Uppsalastudier, som han knappast trodde skulle leda till ett ”hederligt arbete”. Ute i skogen var Marianne arg på Johans far och hade kritiserat honom och hans utfall mot Johan. Johan hade ont i huvudet i värmen och hade snäst tillbaka. Krupit inom sitt skal som en eremitkräfta. Försvarat fadern. ”Åk tillbaka till Uppsala om du vill” hade han sagt och låtit sårad, varpå hon lämnat honom vid den stora myrstacken och gått tillbaka till huset.

När Marianne gått hade det blivit mycket tyst i skogen. Den tryckande värmen under tallarna var så påtaglig att han tyckte han kunde höra träden andas. Han såg myrorna skynda över stigen, arbetande i sitt anletes svett, flugor och mygg som lekfullt dansade i det sneda solljuset mellan trädstammarna. En gök ropade, lät som ett ödesmättat ”svek”. Och den röda flugsvampen skrattade hånfullt: Nog är du väl lite lik mig i alla fall?

Han hade efter moderns död uppsökt samma sten, samma myrstack, samma glänta, men aldrig återsett flugsvampen som förebådat hans allra värsta ondskefulla tankar. Den värsta tanken sa att han innerst inne var sin faders avbild.

Plötsligt står Karl-Erik i rummet. Han tar av sig kavajen och hänger den på klädhängaren i garderoben. Där hänger Johans finkostym på vädring. Karl-Erik ser på Johan och ber honom dra åt sig fötterna så att han kan sätta sig bredvid honom på sängen. Någon talar där nere, hyllningstalen har börjat, men det är inte fadern.

-Farsan är dålig, säger Karl-Erik trött, han har kört långt, i ett sträck för att hinna. Han lutar sig framåt med händerna i knät. – Han har fått en släng av tbcn igen. Jag tror lungorna är körda. Hoppas han klarar av alla tacktalen.

Johan är tyst. Han måste ändå fråga Karl-Erik.

-Jag tänker inte tiga längre, säger han. Jag ska gå ner och säga farsan min mening.

-Va då om?

-Det där vi pratade om i våras. Om morsans alla uppoffringar. De borde hylla henne istället. Allting ska jag dra upp. Jag ska läsa lusen av honom, ordentligt.

-Du hade väl kunnat välja något lämpligare tillfälle, säger Karl-Erik och suckar. Du vet hur han är, han kommer inte att klara det. Inte i hans kondition.

-Det måste han, nästan skriker Johan och reser sig så resårbottnen gnäller. Ryggen smärtar. Allt mod han samlat nu kan inte bara slängas bort. Han ser desperat på Karl-Erik, den mörkhårige allvarlige mellanbrodern, hans enda stöd nu.

-Kan du inte vänta till i morgon, vädjar Karl-Erik och ser på honom så deras ögon möts. De möts: Johans fladdrande desperata blick, broderns lugna fasta. Karl-Erik rättar till slipsknuten och skjortkragen. – Du vet inte vad du ställer till med om du börjar bråka, säger han.

-Har… har alla kommit? undrar Johan.

-Så gott som, säger brodern. Har du inte varit där nere? Det är knökfullt. Du kommer att bli lynchad om du säger ett ont ord om farsan. Låt bli, jag ber dig.

Johan står stilla på trasmattan på furugolvet. Taket är så lågt att han nästan slår i huvudet. Han minns med ens flugsvampen. Den stolta raka stammen, den giftiga rödvita hatten. Den elaka avbilden. Hans Mimesis. Han är bara en avbild av något illasinnat, något föraktligt. Han vet mest av allt att det är sig själv han vill komma åt. Inte denne fader, denna unket dävna dammiga inomhusluft. Denna vålnad. Den är bara en del av honom själv. Han går fram till fönstret och ser ut mot den mörknande täta skogen. Är det där han ska hamna sedan han ”gått i stuvan in”?

-Hur är det med Marianne? hör han som ett avlägset brus broderns röst.

-Vi gjorde slut för ett halvår sedan, säger Johan utan att vända sig om. När brodern frågar ”varför då?” väljer han att inte svara. Han skäms.

Nere i storstugan sitter hela släkten församlad och alla andra särskilt inbjudna till faderns stora ”avskedskalas”. Det är ett drygt femtiotal personer, vuxna och barn, släkt och vänner från när och fjärran. Rödblommiga dukar pryder de insatta slagborden där serveringspersonal häller upp kaffet och likören och saften till barnen. Smörgåsar ligger ordentligt upplagda på assietter på borden, öl och immig snaps finns på ett sidobord. Här sparas inte på något. De första sommarblommorna är inplockade och kopparbunkarna på väggarna skiner nyblankade. Fastrarna har haft ett styvt jobb att få allt i ordning till den stora dagen.

Man hälsar och nickar åt Johan och Karl-Erik. Faster Lena har en gudsnådelig uppsyn, hon har lovat att köra. Farbror Sven stirrar djupt i glaset och tänker på den långa hemresan. Peter och Benny hälsar med glasen bredvid sina fruar, kusin Sigvard tjoar och flickvännen Lotta ler okynnigt bredvid honom. Djupt urringad, till fastrarnas stora fasa. Hon har säkert också lovat att köra hem, tänker Johan. Faster Greta kommer in från köket med en ny smörgåsbricka. Karl-Eriks fru vinkar åt honom och visar honom en tom plats ute på en bordskant. Nu är det bara festföremålet som saknas. Enligt rykte ska han få en nyplockad blomsterkrans att ha på huvudet av fastrarna när han kommer.

Johan sitter länge tyst och väntar. Han förbereder i huvudet sitt hyllningstal till fadern.

Mimesis (grekiska: miʹmēsis ’härmning’, av mimeʹomai ’härma’) är en estetisk term som betecknar det som visas: avbild, imitation, eller reproduktion, underförstått av verkligheten eller naturen. Syftet kan vara att gestalta verkligheten för ”att skapa sinnligt konkreta före­ställningar hos mot­tagaren”.

Nessos var en av kentaurerna i grekisk mytologi. När Herakles dödat Nessos tog han på sig dennes förgiftade mantel. Den brände Herakles hud så svårt (fastbränd, manteln gick inte att ta av) att denne tillslut kastade sig på det brinnande bålet.

Apollon, grekisk gud. Sofokles, grekisk diktare, död 406 FK. Herakles, grekisk hjälte, efter sin död på bålet utnämnd till halvgud. ”Deus ex machina”, grekiska tragedier slutar ofta med att en gud träder ner på scenen (på teatern med hjälp av en maskinkonstruktion) för att ställa handlingen tillrätta.

”När skogen görs lövegrön”, ”Herr Erik träder i kammaren in” (omkväden i svenska medeltida ballader).

I ETT BARNS ÖGA

I ett barns öga föds världen ständigt på nytt.

För spädbarnet är varje dag den första. Varje leende det första leendet. Varje människa den första.

Ögat föder embryon av liv. Outvecklat, omejslat som ett stycke granit.

I ett barns öga finns ingen ondska. Bara ett skört råmaterial till något gott.

Igenkännandets glädje: den egna handen. Handen som mejslar ut livet ur tillvarons hårda sten. Ögat som formar, som sammanfogar delarna till något helt.

Ögat är skört. Ser det för skarpt in i ljuset slocknar det.

Prometeus skapade den första människan ur ett stycke lera. Han stal elden för att ge till de som frös. Varje barn är en ny Prometeus: med hand och öga skapar det sin värld. Med dess eld kan vi alla lysa.

Själv har jag inte längre barnets öga. Min tilltro till mig själv är svag. Min last ska mitt barn inte få del av. Likt en forntida gud ska jag en gång träda tillbaka, slockna, tyna bort. Barnet kommer då av mitt stoft få skapa sig en egen gud.

Dess syn är oförvillad. Klarögt står det upp och griper dagen. Det känner inga gränser, inga konsekvenser. Med yxan går det fram och banar väg bland halvsanningar och lögner. Ack att jag kan handskas rätt med barnets liv. Att jag kan stå tillbaka när den dagen kommer.

I barnets öga finns hoppet om vårt fortbestånd. Om det får behålla synen oförvillad. Får behålla tron att allt är nytt. Får behålla kraften av att pånyttföda.

Prometeus var en titan (jätte) som tillsammans med sin bror gjorde lerfigurer av människor och djur som han blåste liv i. Sedan Zeus bestämt att människorna inte skulle få makten att göra eld så stal Prometeus gudarnas eld och gav till människorna för vilket han straffades hårt av Zeus, gudarnas hövding i den grekiska mytologin.

FUGA DIABOLO

I

En dag i slutet av höstterminen gick jag och Karin hem till Anitas inackorderingsrum på Haga.

Det var en regntung eftermiddag. Träden på stadsholmen hade redan fällt sina löv och sträckte nu bedjande sina händer mot himlen, de svarta leprafärgade fingrarna utspärrade som på svältande barn. De gula ginstbuskarna slokade med förvridna lemmar. Himlen var som ett stålgrått lock av bly som varslade om industrinedfall från Ruhr. I kanalen simmade en ensam svan, snövit mot den lövbrunsmultnande vattenytan.

De askgråa björkarna framför teaterhuset lutade sig framåt, bedrövat speglande sig i den sorgkantade vattenytan, där bottenslammet bubblande uppslukade deras svarta tårar. Den ensamma svanen sträckte plötsligt upp sin hals och ropade hest, översiggivet. Jag tänkte på honom som en själsfrände. Min broder.

Jag hade sett honom varje morgon på väg till skolan. Jag hade beklämts av denne ensamme Narkissos där han seglade som en vit vålnad över havet, stolt och sorgsen bland snattrande änder och smutsiga näsvisa sothöns på sin öde barn över det stinkande kanalvattnet. Efterlämnad av flocken, kanske ofärdig, sjuk eller trött på livet, vad vet jag? Jag sparkade en gång i den våta lövhögen vid brofästet och sa något djupsinnigt om Strindbergsfejden, som jag nyss läst om i skolan. Karin gick också uppslukad i sina egna tankar.

Väl uppe på rummet drack vi eftermiddagsté och fortsatte diskutera nyutkommen litteratur. Jag studerade nervöst alfabetsaffischen på väggen och tänkte på jämna och ojämna tal, medan Karin hällde upp grön likör som hon smusslat med i skolväskan förbi receptionen. Hon skulle snart resa hem till sina föräldrar på landet för gott, och en lång förfärlig julhelg skulle ligga framför oss, med skyltsöndagar, julklappar och julmat i oändliga mängder. Vem visste när vi skulle ses härnest? Jag betraktade mig själv i hennes ögonspegel, som var en våtglänsande bild som gnistrade till en sekund i ögonvrån och sedan var borta. Hon vek besvärat undan blicken och såg ut genom det otvättade fönstret.

Länge hade vi planerat för den här stunden. Den var uppbyggd och hoplimmad som ett illa konstruerat korthus av alla outnyttjade tillfällen vi upplevt under hösten, av en stigande otillfredsställelse som alltid stupat på ett missförstånd, en förfelad och feltolkad gest, ett misslynt ögonkast vid fel tillfälle. I ett halvår hade vi gått och bligat på varandra, förtvivlat bidande det rätta tillfället tills Karin en dag på lunchrasten la handen på min arm och sa: Kom så går vi upp på Anitas rum på KFUM, jag har nyckel. Jag lät mig övertygas, två timmars ogiltig frånvaro var ju inte hela världen. Jag visste att jag skulle få en chans att besegla min och hennes oskuld och jag rös vid tanken. Vampyren i mig ropade efter blod.

II

Vi plågade varann grundligt hela våren med nålstick på nålstick, förakt och förtröstan om vartannat: halvhjärtade försök att vara varandra till lags. Jag försummade mina studier och ville äga henne, och hon lät mig dumt nog hållas och få min vilja igenom: minsta motståndets lag fick råda – ingen av oss kunde ändå genomborra den andras skyddshölje av förlamande osäkerhet. Vi ville båda gå och var sitt håll och samtidigt spegla oss i den andras ofullkomlighet. Det sorglustiga spelet tog ett abrupt slut när jag ryckte in i lumpen och hon träffade en annan men flera år senare kunde jag vakna upp mitt i natten mitt i en fruktansvärd mardröm, skrikande, fylld av oresonligt hat till den som tagit vad jag betraktade som mitt. I spegeln som var hennes gråblå öga flöt gröna stinkande tångliknande växter upp, historien gjorde dialektiska krumsprång från sekel till sekel, och stämmorna bytte plats i en ständig inversion där glädje och missmod, ångest och extas bytte plats med blixtsnabba kast i en manodepressiv hastighet. Harlekin balanserar triumferande på sitt klot medan Pierrot förkrossad böjer sitt svartvita ansikte över den ärggröna vattenspegeln. En svart tår hänger tyngdlös på den snövita kinden. Jag ville vara Harlekin, men blev Pierrot.

Borås, våren 1982

Fuga: Musikalisk metod att låta två eller flera stämmor korsa varandra genom hela verket. Tydligt hos Johann Sebastian Bach, som påverkat senare användare som Schubert, Schumann, Mozart, Beethoven, Brahms. Harlekin och Pierrot: Två figurer från den medeltida Comedia dell’Arte-teatern som påverkat senare tiders dramatik, som Molière, Holberg, Beaumarchais (Mozarts Figaros bröllop). De framställs ofta som två clowner, varav den ene är fräck och härsklysten, och den andre vek, drömsk och romantisk.

Inversion: inversion (latin inveʹrsio ‘omvändning’, ‘förvrängning’, av inveʹrto ‘vända om’, ‘vrida om’), omkastning 180° av läget) (NE) Narkissos: Narkissos (Νάρκισσος, lat. Narcissus) var inom grekisk mytologi en vacker yngling. Narkissos var så underbart vacker att vem som än såg honom greps av kärlek. Han blev dömd att förälska sig i sin egen spegelbild efter att inte ha besvarat den unga flickan Echos kärlek. (Wikipedia)

(illustration: Knut-Erik Lindberg)

Den lilla världen

Den lilla världen avspeglas i den stora. Om inte den lilla världen fungerar kan inte heller den stora göra det.

Vi hade samlats i vardagsrummet för stormöte efter middagen. ”Vardagsrummet” var en sextio kvadratmeters herrskapssalong med korintiska pelare och takfris, stuckatur och reliefer; ett drömslott byggt i ett format och en stil som tillhörde en längeseden förgången tid. Rummet i 12-rumsvillan vätte ut mot trädgården som man nådde genom en glasveranda, och det var nästan lika högt i tak som det var långt.

Vi hade försökt dela av detta monsterrum med några spinkiga IKEA-hyllor och ett par gröna växter, men till och med jättemonstrean verkade huka sig i den atmosfär av arkitektonisk elefantsjuka som härskade i vårt vardagsrum. Vi hade bristfälligt dekorerat väggarna med politiska affischer och några av Lillys tavlor, men känslan av att befinna i magen på en förhistorisk valfisk försvann aldrig; hade man anlag för torgskräck hade man knappast i vårt kollektiv att göra.

Från det ena hörnet av jätterummet till det andra hade vi spänt upp vår drake, klarröd med en svartmålad grep i mitten. Det var den som skulle röra runt i borgarsmeten på första maj hade vi tänkt. Vi insåg väl inte då att man måste mocka i sin egen ladugård först, innan man börjar röja i andras skit.

Vi satt runt kaffebordet i det bortre hörnet av vardagsrummet. Trots att vi bredde ut så gott det gick så ockuperade vi ändå bara en liten femtedel av det enorma parkettgolvet. I varje hörn av taket satt en lampa i en form av en stor snäcka i relief med nio glödlampor utspridda i en solfjäder med glödande pärlor inuti. Några av glödlamporna hade redan gått sönder, och vi hade ingen stege som var hög nog så att vi kunnat byta ut dom. Jag tog det, som så mycket annat på den tiden, för ett dåligt omen.

-Ska vi börja då, sa Pelle högt och knackade med pennan i bordskivans faner. Han satt i den blommiga soffan mellan Anders och Lillen. Alla tre var klasskamrater från Blackebergs gymnasium. Pelle hade långt rufsigt blondlockigt hår och var lite av en yrkesdemonstrant. Han var vårt praktiska geni, lika flink med hyvel som med skiftnyckel, och var den av oss som kraftigast förespråkat kollektividén. Anders var kort och satt, hade en liten mörk fjunmustasch och rökte franska hödoftande cigarretter. Lillen var nära två meter, kortklippt med ett skulpturalt, smalt och orakat ansikte, och rökte en stor skorstensliknande engelsk pipa med platt huvud. De var båda goda organisatörer med huvud för ekonomi och hade känt varandra sen barnsben. De var lika sansade som Pelle var hetlevrad, lika övertygat radikala, och kompletterade varann som Odens korpar. Lillen nickade bekräftande. -Ja nu kör vi igång.

Pelle, som förde protokollet, gick igenom de praktiska detaljerna som han skrivit ned i förväg i sitt anteckningsblock. Lillen och Anders nickade då och då bekräftande som för att understryka vikten av de dagliga göromålen. Städområdena skulle skiftas nu i nästa månad; veckohandlingen i snabbköpet skulle bestämmas; den enorma vinden i det stora trevåningshuset behövde snart städas, och trädgårdsmöblerna målas. Alla skulle lägga pengar i matkassan och hyran skulle betalas.

-Vi borde lägga 490 kronor i matkassan den här månaden, sa Pelle bekymrat. Lillen och Anders nickade bekräftande och Pelle såg nästan skuldmedvetet på oss andra. Vi andra, det var jag och Gösta i varsin sliten skinnfåtölj, Lillens arvegods och ögonstenar; Asta som stickade oavbrutet och sammanbitet i Pelles stora manchesterfåtölj; Gunhild, i en sliten korgstol som tillhörde Anders; och ”fröken Tandberg” (som jag kallar henne), smal och uppsträckt och den enda som fått nöja sig med en brunmålad pinnstol från köket att sitta på.

-Det är väl OK, suckade Gösta, som hade en rödlätt skepparkrans och just låg i färd med att köpa en gammal segelbåt med två kamrater utanför kollektivet.

-Det är förjävligt, sa Gunhild och såg mordiskt på Lillen. Hon hade, som Lillens sambo, flyttat in sist i kollektivet när hyresvärden, en pensionerad överstelöjtnant som bodde i en bungalow längre ned på tomten, höjt hyran senaste gången, och hon var ännu inte hemmastadd som vi andra i den monstruösa Lidingövillan.

Jag tror att hon och Lillen hade grälat, för Gunhild var svart under ögonen och satt spänd som en fiolsträng i den obekväma korgstolen. Hon hade ett fruktansvärt humör som gjorde att jag ofta steg ur vägen när hennes bestämda steg ekade i hallen. Lillen rörde inte en min i det skulpturala ansiktet, han klämde bara ihop tobaken i piphuvudet med ett rostigt spikhuvud, nickade konstaterande och sände ut en enorm rökpuff ur skorstenspipan.

-Vi måste lägga mer, sa han kort. Matpriserna steg med åtta procent sista gången, eller hur Anders?

-Det räcker kanske med… 450? sa Pelle förhoppningsfullt. Vad säger du, Eskil?

-Jag har ju studielån, sa jag tvivlande. Men det får väl gå.

-Du skulle köra taxi som jag och Gösta, sa Lillen myndigt. Det är fint extraknäck. Men din farsa är ju överläkare förstås.

Jag undvek den ledande frågan.

-Hur går det för Lilly då? sa blonda Asta plötsligt, och alla såg uppmärksamt på henne. Det var sällan hon yttrade sig men när hon gjorde det var det alltid genomtänkt. Hon var tillsammans med Pelle sen många år, och denne rev sig nu i den blonda kalufsen.

-Va då Lilly? sa Anders högt och la tändaren på bordet med en smäll. Jobbar hon inte så får hon väl flytta! Vi kan väl för fan inte försörja henne heller?!

Det blev tyst.

-Du vet att hon har sökt jobb men inte fått något, sa Asta, slamrande med strumpstickorna. På sjukhuset vill hon inte jobba igen.

-Konstnärer, muttrade Anders och bet sig i mustaschen. det är inte schysst att hon ska komma undan en månad till. Har hon en religiös kris, eller?

-Lägg av nu, sa Gösta och blev en nyans rödare i skägget. Det var ett undantag förra månaden. Jag pröjsar för henne.

-Var e hon förresten, sa fröken Tandberg och snurrade sitt krusiga långa spanska hår mellan fingrarna. Jag tyckte alltid hon var oerhört prudentlig. Korrekt klädd, alltid ren och nybadad. Hennes rum såg ut som om det stått orört ända sen vi flyttade in i huset. Hon och Asta jobbade på Södersjukhuset och försörjde mer eller mindre oss andra med sina fasta tjänster.

-Jaja, det där ordnar sig, sa Pelle gnälligt och kluddade i skrivblocket. När han var trött gick rösten upp i falsett, nu ville han komma vidare. Klockan var redan åtta och vi hade mycket att avhandla.

-Städområdena, fortsatte han jäktat. Asta klagar på att Gösta skurat muggen dåligt. Stämmer det?

Gösta mörknade ytterligare och rullade nervöst en cigarrett.

-I helvete heller. Det är lika rent som när jag började städa där. Vem hade området före mig om jag får fråga?

Pelle såg på Asta, som sävligt stickade vidare. Alla var tysta. Jag anade oråd i luften.

-Handfatet var skitigt, handdukarna inte bytta, sa Asta. Ja jag säger inte att det var du Gösta.

Stickorna klirrade obönhörligt vidare, punkterande tystnaden bit för bit. Jag trodde Gösta skulle brusa upp, men lyckligtvis slog han till reträtt.

-OK då. Jag kan göra det ikväll då.

-Och någon hade lagt min ylletröja i fel tvättkorg, sa fröken Tandberg upprört. Den e lika stor som en näsduk nu.

-Det var inte du själv då, sa Anders elakt?

-OK det var nog jag, sa jag snabbt för att undvika mer pinsam tystnad. Vi tar det efteråt Catrin.

Jag tittade på henne, men hon vände förnärmat bort huvudet med det magnifika blåsvarta hårsvallet, hela tiden tvinnande en glänsande hårslinga mellan fingrarna. Hon var smal, skygg och svåråtkomlig, och det skrämde mig också en smula. Jag hade gärna velat lära känna henne bättre.

-Var det något mer av… praktisk natur? sa Pelle och drog ett snedstreck över blocket. Lillen och Gullan handlar nästa vecka.

Då reste sig Gunhild med en smäll och gick ut från rummet. Lillen reste sig nästan genast och följde efter henne. Vi hörde klampet i trappan upp till andra våningen och sen brakade det lös där uppe.

Pelle såg då alltid nervöst fram och tillbaka mellan oss andra. Han hatade känsloutbrott och blev förvirrad och pratade på i hög ton om allt som behövde göras. Asta stickade bara på lugnt och oavbrutet utan att röra en min. Fröken Tandberg satt madonnastelt i sina smala jeans och såg stint ut genom fönstret mot överstelöjtnantens bungalow nere mot vattnet. Det var vårljus i luften och jag längtade ut. Gösta rökte snabba bloss på sin nikotinfärgade cigarrett och såg då och då bort mot dörren i hallen.

-Var fan e Lilly? sa Anders igen och tog cigarretten ur munnen. Vi hade ju sagt halv sju? Hon har ju inte käkat middag här på hela veckan. Bor hon här över huvud taget?

-Det är väl inget tvång? sa Asta lakoniskt och slamrade på med stickorna, vilket alltid retade Anders oerhört. Hon fick en sur blick från Odens andra korp, som aldrig kände sig riktigt säker när parkamraten flugit ut på uppdrag.

-Nej nu får vi skärpa oss, sa Pelle och försökte låta övertygande. Han rev sig i håret som nu stod ut åt alla fyra väderstreck. Hur var det, skulle vi snacka relationer ikväll?

-De där två är i full gång, sa Andres syrligt och pekade upp mot taket. Jag blev arg.

-Det är nog första gången jag sett Lillen så här i gungning. Bryter du aldrig ihop någon gång Anders?

Anders sa ingenting. Han rörde inte en min, men läpparna stramade åt under den fjuniga mustaschen, och handen på armstödet kramade cigarrettändaren så jag trodde den skulle gå sönder.

-Skitsnack, sa han bara. Jävla fisliberalt.

Det var Anders stående kommentar till mig när vi diskuterade politik, ända sen den dagen jag talat om att jag en gång röstat på Folkpartiet.

-Jag måste tala om en sak, sa Gösta som nu samlat sig en stund. Han fimpade resterna av cigarretten och hämtade andan. – Lilly och jag är ihop.

Det blev tyst några sekunder. Jag hade väntat länge på det, men Pelle verkade helt oförstående.

-Va! När hände det?

-När vi gick Sörmlandsleden förra veckan. Vi… alltså jag funderade på om jag ska flytta in i hennes rum kanske? Det är så jäkla stort. Så kan hon bo här permanent.

-Bra, sa Anders sammanbitet. Då kan vi ta in en till. Då sänker vi hyran med femtio spänn.

-Nej det tycker jag inte, sa fröken Tandberg irriterat. Nio räcker faktiskt. Det är redan för många, tycker jag.

-Va då för många, sa Anders ännu mera vresigt. Ju fler desto bättre. Det är billigare.

-Jamen för helvete Anders. Man måste ju trivas också, sa Gösta uppbragt. Vi känner ju inte ens varandra. Då kan vi väl inte släpa in en till?

Pelles huvud gick som en vindflöjel mellan dom som talade. Nu hade han förlorat kontrollen över det hela.

-Va då känner? fräste Anders och smällde tändaren i bordet på nytt. Det viktigaste är väl att det fungerar praktiskt rent ekonomiskt sett. Men det har du kanske inte tänkt på? Att det ska fungera, menar jag. Mindre städområden, mindre disk, billigare mat och hyra…

-Nej, nej, sa Gösta upprört. Det går inte.

-Nä om du städade dina områden skulle det kanske gå bättre, sa Anders som började jaga upp sig alltmer.

-Nu var du orättvis, sa Catrin och snörpte ogillande på munnen.

-Jaså, sa Anders som verkade jaga sig upp till något som mer och mer liknade raseri. Hur står det till på loftet ikväll, fröken Tandberg? Är det välstädat på jungfrukammaren?

Catrin reste sig omedelbart men Pelle skrek, nästan hysteriskt.

-Sätt dig Catrin? Anders håller käft! För helvete, vi är väl inga barnungar heller?!

Asta hade slutat sticka. Hon var ännu blekare än vanligt under fräknarna och den solblekta vitblonda luggen och hårflätorna stod rätt upp, så förbannad var hon.

-Du e så jävla elak Anders, sa hon så blodet isade sig i ådrorna på mig. Fy faan för dig!

Anders sa ingenting, verkade knappt berörd. Han andades bara tungt och tände en cigarrett, och undersökte glöden närmast minutiöst.

-Förlåt då, sa han buttert. Det var inte meningen att såra någon. Allra minst ”fröken Tandberg”.

Catrin hade gråten i halsen. Det var bara lojaliteten som fick henne att stanna kvar på stolen. Jag beundrade henne kopiöst. Hon var vacker i sin vrede. I samma ögonblick slamrade det i ytterdörren och Gösta reste sig och gick snabbt över golvet och ut i hallen. Sekunden efter reste sig Catrin och gick ut, med ansiktet hopsnört av gråt och ilska.

-Nä nu går vi och lägger oss Pelle, sa Asta och la ihop stickningen i knät. Det här får vi snacka vidare om imorgon.

-Jamen… sa Pelle, helt perplex. Hans politiska övertygelse höll på att gå i kras, och han verkade spricka som en porslinsdocka från kant till kant. Han såg bevekande på mig och Anders, som var de enda som var kvar. Vi teg lojalt och sög på våra rökverk.

-Tja, vi är ju inte beslutsmässiga längre så… sa han och ryckte på axlarna. Slokörad som en våt pudel lommade han ut efter Asta och lämnade oss ensamma i rummet.

Jag såg på Anders en stund och kände hur värmen i rummet fick sprickorna i murverket att vidga sig allt mer och mer.

-De sköt sex personer i Belfast igår, sa Anders åter allvarlig och bet i cigarretten. Vilka jävla banditer de där katolikerna.

-Ja just det, sa jag och reste mig. (Vi var ju ändå inte ”beslutsmässiga”.)

Jag öppnade dörrarna ut till trädgården och kände kvällsluften befriande kall mot tinningen. Det var stjärnklart och kyligt, och en Finlandsbåt gled spöklikt förbi på vattnet nedanför Breviksudden. Ljusen var tända på båten och man kunde höra musik. Det susade lätt i träden och en bil körde förbi ute på Stora Kungsvägen. Den stora världen kändes mycket främmande ikväll.

[Alla jämförelser med nu levande personer har uppstått i författarens huvud och ingen annan stans. Liksom dramatiseringen i ovanstående novell. Hugin och Munin var Odens båda korpar och budbärare, som alltid satt på hans axlar och viskade råd.]

foto: Claes Uhnbom

Prometeus och Pandora

Han steg upp vid tiotiden och gick ut i köket. Den bleka junisolen belyste köksbordet med dagens post: två brev, tidningar, och överst Birgittas lapp med dagens förhållningsorder: två liter mjölk, ett paket smör, och några skivor lever.

Under brevet såg han ett hörn av vykortet som hon säkert läst, men han brydde sig inte om att ta upp det. Motivet, en grekisk gudastatyett i miniatyr, var inte speciellt märkvärdigt, och texten kunde han utantill. Annars skulle det nog ha fått pryda sin plats bland alla andra tidiga semesterhälsningar: (gäckande giftpilar): ”synd att ni inte är här”, ”hade varit kul å råkas”, ”lycka till hemma i gamla Svedala”. Han satte på kaffet och satte sig på en köksstol med huvudet lutat i händerna, fortfarande sömndrucken.

För ett år sedan: udden med fyren, stenhällarna som rullade fläckiga av mossa ned mot havet, vindpinade tallar, lingonris. Horisonten ljust blå, en segelbåt kämpande i den byiga vinden; och över allt: en havsörn, majestätiskt svävande, brun mot den mjölkblå himlen. Först nästan blickstilla i flera sekunder; några kraftiga vingslag; och så borta.

Birgitta hade slitit kikaren ur händerna på honom så hårt att han nästan strypts, men då var örnen redan långt borta, på väg in mot land på andra sidan viken. På hemvägen hade dom grälat (ja Birgitta mest) om vems felet var att hon inte fått se den närmare. Nu hade hon också fått skåda örnen på ryggen, och den var grå. Lika grå och vardaglig som alla andra fantasifoster som tillslut vänder en den spräckliga ryggen. Överlägset, nästan föraktfullt, hade den seglat iväg medan han stått kvar på land, som fastkedjad vid en av de lavafläckade klipporna som urtidsgrå och tigande kastade sig ned mot det blänkande mörkblå havet. Drog honom med sig. Han hade gläntat på hjärtats sovgemak och försökt ta ner solen, dåraktig som Prometeus. Det var alltid farligt att skåda fantasifoster på ryggen.

Kaffepannan bubblade frenetiskt och han slog upp en kopp och öppnade tidningen. Björn Borg hade vunnit ännu en storseger, vilket förkunnades i fetstil på första sidan. Först på sista sidan återfanns hans eget, hårt redigerade, referat från tingsrätten, en makaber historia som tidningsledningen, av hänsyn till de anhöriga, bestämt sig för att tona ner och för alltid förpassa till arkivens glömska och mörker.

En familjeförsörjare hade hamnat i ekonomisk ruin och i ren desperation lagt sig i bakhåll på balkongen med älgstudsaren för att vänta på frun och barnen, på väg hem från dagmamman. När de dröjde, de hade som genom en gudsförsyn tagit en annan väg hem, hade han istället avlossat ett skott mot en handelsresande från Bromölla, som stannat vid kiosken för att köpa snus. Men när mannen skulle fullborda tragedin tröt modet och polisen fann honom vid köksbordet, mordvapnet bredvid sig på soffan, pipan fortfarande varm, och familjen lamslaget väntande i vardagsrummet.

Han hade skrivit fyra ”matsedlar” och skickat filmrullarna från huset till framkallning, när redaktionschefen ringde och meddelade att man kommit överens med de andra lokaltidningarna om att tysta ner hela historien. ”Av omtanke om de anhöriga”. Tänk om han istället skickat sin artikel till kvällspressen – då hade han också kunnat sitta på en strand i Grekland nu, med horisonten som ett smalt band mellan mörkt och ljust blått, och kanske fått se sitt fantasifoster på nytt. Den stolta gäckande fågeln som trotsade allt förnuft, på samma gång en projektion och ett byte för den mänskliga dårskapen och övermodet. Drömmen om att flyga mot solen…

Han la missbelåtet ihop tidningen och ignorerade medvetet de två räkningarna på bordet; hans ekonomiska situation var snart inte bättre än den där satens som tagit till älgstudsaren. Han drack kaffet slätt och tog en cigarrett ur Birgittas paket som hon glömt i morse; hon som var så noga med att gömma undan dom i vanliga fall.

Hans misslyckande var så klart och genomskinligt att det var nästan löjligt. Det kunde sammanfattas i nio ord vars kod var entydig: komedi. Om livet var ett skådespel så var detta den löjligaste scenen av alla: älskarens sorti och ånger, därefter bot och bättring. Den stolta örnen visade sig vara en anka; när albatrossen, himlens rättmätiga konung, vingklippts så hade den på däck visat sig vara en klumpfotad gås, som sjömännen roade sig med att sparka på. Här i köket verkade horisonten så oändligt långt borta; och himlen var så låg att man nästan fick böja sig för att inte slå i huvudet.

Han gick ut i vardagsrummet, drog upp persiennerna, och satte sig i soffan. Här på skuggsidan kunde han nästan höra havets sång bakom ryggen: han som skådat örnens anlete inpå kroppen och känt näbbens hugg mot själva hjärtkammaren. Nu vaggade vågorna den fjättrade Prometeus till ro.

Varför var det så löjligt allt sammans? Komedi-Tragik, gränsen var så hårfin. Varför skrattades det i bygden bakom ryggen på den olycklige familjefadern med älgstudsaren? Varför var clownen den mest tragiska av alla scenens aktörer? Han hade ju bara hållit om henne på redaktionsfesten och hon hade lovat honom ett och annat om han blev hennes ”mentor” på sommarpraktiken, som hon blivit lovad, på balkongen efteråt. Några veckor levde de i ett rosafärgat skimmer av nyutslagna äppel och körsbärsblom. Ett vykort – och så var allt slut och förbi.

För att inte bryta ihop alldeles var han tvungen att se det i ett komikens skimmer: hennes uppvända ansikte med slutna ögonlock, munnens slappa putande, halsens veck som avslöjade att hon inte längre var någon ungdom. Hennes slarviga makeup, kletiga läppstift. De hade ofta träffats efter jobbet på hennes rum i Fiskarstan, diskuterat politik och litteratur, druckit kaffe och rökt i sängen, älskat bland lakanen på ett sätt som han aldrig kunnat med Birgitta. För ett tag tyckte han sig ha tagit ner örnen på marken, och det kändes skönt, men han hade gjort upp räkningen utan ödesgudinnorna . Var det inte Skuld som var framtidens norna? Vilket oerhört träffande namn!

Han glömde fullständigt Birgitta för några veckor, skyllde alltid på det sena arbetet på redaktionen, den lilla grabben med för den delen, och solade sig istället i kollegornas beröm. Även gliringarna tog han som komplimanger – han var ju en karlakarl för vilken inget mänskligt var främmande. Ack vad den fågeln var grå och fantasilös när han väl bundit och förseglat dess näbb! Han kände sig trött och besviken efter all anspänning de sista veckorna. Inte ens kaffet verkade få honom på fötter.

Hennes man hade grumsat i telefonen när han ringt. Visste han kanske något? Självbespegling: hon hade sagt att hon älskat honom och inte vågade släppa honom fri. Han trodde först det var om honom hon talade? Själv hade han fantiserat om en framtid i rosenrött, i en annan del av landet, på andra yrkesbanor. Någonstans där horisonten var hög och klar, vid och utan begränsning.

Men de grå hällarna verkade alltid sträva nedåt, ständigt nedåt. De fortsatte nedåt under vattnet, bara nedåt, djupare och djupare. Birgitta var trygg, pålitlig, bergfast i sin tro på honom. Han kände hur han sjönk djupare ned i soffan, djupare ned, inbäddad i dess mjuka innanmäte, inbäddad som en pärla i ett ostron, som ett foster i sin livmoder. Som när mamma stoppade om honom på kvällarna och släckte lyset och lämnade dörren med en springa ljus öppen så man kunde höra de vuxnas mumlande röster ute i vardagsrummet.

På väg ner i underjorden såg han skuggfigurer på väggarna, de verkade spela upp ett uråldrigt javanesiskt skuggspel till hans ära. Man fångar kvinna – man bedrar kvinna – kvinna bedrar man. Framför honom på vägen gick två kvinnor arm i arm och hur han än ökade stegen verkade de alltid vara lika långt ifrån honom. De hade arabiska slöjor, som i Tusen och en natt, och samtalade med viskande lågmälda röster, men hur han än ansträngde sig för att höra vad de sa, så förblev de bara ett lockande mummel framför honom som han inte kunde nå. Han var dödligt rädd att släppa dem ur sikte, vetskapen om att de ändå fanns där lugnade honom, och han skyndade på stegen allt han förmådde, klafsande framåt i vattnet som nådde honom nästan upp till knäna.

Så avlägsnade de sig allt mer, och tillslut förlorade han dem helt ur sikte. Han såg bara två fiskmåsar försvinna mot himlen. Det var bara ekot av deras skrattande röster som talade om att han ännu inte helt förlorat kontakten.

Han kände vattnet stiga under sig, det nådde honom nu till midjan, och varje steg blev en viljeansträngning han inte var mäktig. I halvmörkret i vad som verkade vara en grotta såg han en brunsvart padda komma simmande. Vattnet nådde honom till axlarna och han förmådde inte gå längre. Han tyckte att paddan väste, fullt begripligt: ”Mig kommer du aldrig förbi min gode Hamlet. Kyss mig, så skall jag ge dig fri.”

Så sjönk han djupare ner i drömmen, tills han tyckte sig stå vid havet igen, på ett öde skär med havsbandet utbrett i sin grå oändlighet framför sig. En ensam segelbåt syntes långt därute, kämpande i blåsten, och i skyn svävade två fiskmåsar i muntert samspråk. De slog några gånger i luften och svävade så tillsammans ut över havet, tills de försvann helt ur sikte.

Kvar på stenhällen där han stod låg en ask, en liten svart sammetsask med knäpplås i guld. Han tog upp den och höll den länge i händerna, osäker på vad han skulle göra med den. Till slut öppnade han ändå locket på denna märkliga gåva som räckts honom här på hans pinoläger. Inne i asken, inbäddad i mjuk skär bomull, låg två smala vigselringar i guld. Han drog den ena över ringfingret, och den passade perfekt. När han vaknade skulle han klä på sig, sätta på sig vigselringen och armbandsuret som låg på chiffonjén i vardagsrummet, och gå till arbetet som vanligt. Vykortet med dess text: ”Vi lägger av den här komedin. Ring inte mer” skulle han med tiden glömma, liksom att han över huvud taget kastat ögon efter henne, men aldrig skulle han glömma havsörnens flykt på den molnfria himlen, och den gåva som en gång sträcktes fram för att samla upp giftdropparnas fortsatta urholkande av den fastspända kroppen.

Bjuröklubb 31.7.1982

_{Prometeus: var i grekisk mytologi en titan. Han är huvudfigur i den grekiska myten om hur han tillskansade sig elden från gudarna och gav den till människorna. Som straff fjättrades han vid en klippa i Kaukasus. Där hackade en örn ständigt ut hans lever, vilken dock lika ständigt växte ut igen. Enligt myten om Herakles, då denne skulle hämta de gyllene äpplena, sköt denne med sin pil ned örnen och befriade Prometheus från hans fjättrar. Grekerna brukade räkna Prometheus förbrytelse som ursprunget till all konst och all vetenskap. I den nordiska mytologin fjättrades Loke vid en klippa i underjorden, och en giftorm droppade ständigt gift i hans sår. Hans hustru Sigyn sträckte då fram en skål för att samla upp giftet. I den grekiska mytologin var Pandora den första kvinnan, skapad av Hefaistos, smeden, som en del av ett straff för att Prometheus hade avslöjat eldens hemlighet för människorna. Pandora hade med sig en ask som hon fått av Zeus och som hon aldrig fick öppna. Men till slut gav Pandora efter för sin nyfikenhet och öppnade asken. Det visade sig att den innehöll en mängd olyckor och sjukdomar som flög ut över världen. När Pandora förskräckt stängde asken hade nästan hela dess innehåll redan flugit ut. Det enda som fanns kvar på botten av asken var hoppet. Hamlet är en pjäs av William Shakespeare (1564-1616)}. _{L’Albatros är en dikt av Charles Baudelaire (1821-1867). Urd, Verdandi och Skuld är namnet på de tre ödesgudinnorna, som väver människornas liv i sina trådar, i den nordiska mytologin.}

Pandora (1882) av Jules Joseph Lefebvre.

Foto: Närkes ornitologiska förening

EN ARBETSLÖS NOVELL

En dag när jag var arbetslös och låg på sängen och försökte sova hände följande: Jag tycker att jag reser mig upp från sängen och går fram till fönstret, ser ut på den gråsvarta, januaritrötta gården, och önskar mig långt, långt bort. I samma ögonblick slår fönstret upp på vid gavel, och en stark virvelvind tar rummet i besittning. Jag stiger upp i fönsternischen och låter kroppen ta avstamp med en spark, ut genom fönstret. Efter en hastig utväxling befinner jag mig så svävande i luften ovanför staden, allt är svartvitt och allt verkar väldigt smått och och obetydligt där under mig. Det känns underbart. I mitt nya tillstånd är jag inte längre den arbetslöse socialstödstagare som alla beklagar och tycker synd om, utan en gudalik, onåbar svävande Ariel, och mina belackare är myror och myggor, som jag med ett knäpp av lillfingret kan förpassa till en annan och, förhoppningsvis, bättre tillvaro. I min tyngdlösa tillvaro där allt flyter och inget är beständigt kan jag obesvärat ligga på rygg och se molnbankar av tid passera, slöa och oantastbara som jag, och jag kan dikta och fantisera långa hjältepoem och inte bry mig om ifall någon lyssnar, det bekommer mig ju överhuvud taget inte vad som händer där nere på kräldjursanstalten. Jag kan gå fram och tillbaka i tiden, jag är överallt och ingenstans, och jag är kung i mitt eget rike, ouppnåelig och opåverkbar av tidens obevekliga nedslitning.

Jag fick för mig att jag skulle flyga till Kalmar, bara för att kolla läget. Plötsligt befann jag mig på Skyttegatan, stående utanför den gröna gallergrinden till nummer nio, där mina morföräldrar bodde på översta våningen, i en tungt möblerad oscariansk lägenhet. Den spruckna grå knoppen som öppnade grinden satt högt för en sjuåring; jag fick sträcka mig på tå för att nå den och skjuta upp grinden. Inne i portgången, till höger, var dörren ner till källaren, den vågade jag inte öppna ens på ljusa dagen. Där nere i tvättstugan härskade min mormor och där fanns fantastiska pinoredskap: mangel, strykbrädor, en ångtvättmaskin för mattor, ändlösa klädstreck och långa klappträn, som satte fantasin igång. Där luktade nystruken tvätt och tvättmedel på dagarna, på kvällarna var den mörk och en sannskyldig tortyrkammare för ett barns mest perversa fantasier. Gårdskarlen som haltande strök omkring som en Quasimodo i portlidret var ofta berusad, och jag var rädd för honom. Men mest hölls han i trädgården på gården, den som nobelpristagaren Gurnah skriver om, där han krattade gångarna och vattnade plommon- och päronträden, de små sura körsbären och de små hårda persikoplantorna. Ibland gömde jag mig i den smala kilformade gången mellan gårdshuset och planket till nästa hus. Där stod soptunnor och luktade unket, ifrån gårdshuset luktade det stekt fläsk och skurpulver, människor diskuterade, barn skrek. Jag kunde se min mor, knappt tio år, hukande bland soptunnorna, förundrat och lystet lyssna till hur en kamrat som hon skvallrat på fick stryk av sin mor inne i lägenheten. Från den stora altanen som löpte utanför mina morföräldrars lägenhet högst upp i gathuset kunde jag stå och se ner på fruktträden på gården, lyssna till ljuden, insupa dofterna. I själva verket minns jag aldrig att det fanns andra barn än jag själv i denna förtrollade trädgård; min mormors syster Sonja hade tre barn men de var alla äldre än jag, de bodde i husets andra uppgång, nummer elva, på nedre botten, med utgång mot samma trädgård. Fortsatte man gatan ner kom man till den väldiga Oxhagen, där ekarna växte höga och lummiga, barn och hundar lekte, och i dammen sam fiskar, stora röda karpar, svanar och änder. I hamnen nedanför Fredrikskans guppade småbåtar, fiskekuttrar, ekor, jollar, och på ringmuren blommade syrener som spred en bedövande doft. Här i den stora gammaldags lägenheten, med sina tjocka mattor, ek- och mahognymöbler och stora tavlor i tjocka guldmålade ramar, gjorde min far entré som ung medicinare och sjökadett, i början av 1950-talet. På ett foto ser man hur han käckt lyfter på kaptensmössan medan en hushållerska, som förmodligen bara var inhyrd serveringspersonal på större middagar, tar hand om ytterrocken. Jag sov i samma rum som mina morföräldrar och ibland kunde jag vakna i tron att de slutat andas och var döda. Min mormor satt på sängkanten i sitt nattlinne med de stora hängande brösten, det permanentade gråsprängda håret, och bad tyst sin aftonbön. Min morfar hade dåligt hjärta och dog också ganska tidigt. Jag och min bror fick flyga för första gången, ensamma med bara en flygvärdinna som hjälp, som bjöd på sockerdrickskarameller; och på Bromma tog vår kusin Ann-Charlotte hand om oss. Det var mycket märkvärdigt alltsammans. Det var det också när jag en gång stal filmstjärnor av en grannpojke, det var något eftersträvansvärt. Mormor tvingade mig att lämna tillbaka den, med löftet att hon inte skulle berätta för morfar, vilket jag nog var tacksam för. Han hade humör, jag vet att han klådde både min mor och hennes bror Ebbe, och jag har senare förstått att han, som så många andra poliser och militärer, beundrade Adolf Hitler, ända tills krigslyckan vände i Stalingrad 1943. Då gick hans beundran över till Winston Churchill. Morfar var en ”self made man”, som ropats in som ”auktionsbarn” från fattigvården i Östergötland av en småländsk bonde som saknade egna barn. När han fyllt arton satte han ner foten, sa för första gången några väl valda ord till sin styvfar och lämnade bondgården i Gödeshult för att söka lyckan i Kalmar, där han med tiden blev en rent förmögen man. En natt när vi körde mellan Nybro och Kalmar såg jag en elefant som lagt sig tvärs över vägen. Det var en turnerande cirkus som nattetid förflyttade sig mellan de bägge städerna. Det hela har berättats för mig i efterhand, då hade jag slumrat till, och såg bara kor utanför bilfönstret, i den tidiga gryningen sävligt betande på en äng bredvid vägen. Förmodligen brusade morfar upp, men en elefant kunde han ju inte gärna skälla ut. Däremot minns jag när han lyfte undan en bred amerikansk bil som stod i vägen när vi skulle köra upp till skolan i Vrånghult, som morfar köpt för att ha som sommarhus på landet. Då var jag faktiskt vaken. På landet i Vrånghult bodde Hanna och Axel i en liten stuga med en stor trädgård, precis som i Elsa Beskows sagoböcker, tillsammans med Hannas bror Kalle som varit rallare i Norrland. Vi fick ibland sova över där och det var en atmosfär av fromt 1800-tal, man läste Såningsmannen och Saxons veckotidning, hade höns och kattor, foton av gamla släktingar på sekretären, många som flyttat till Amerika, de talade genuin småländska och i trädgården var rosor, äppelträd och grönsaker. Tant Hanna var liten och rund som ett klot. Mormors rosor i Vrånghult var gula, svarta, röda, rosa, i alla storlekar och färger. Där hörde jag min första stora pop-favorit, Whiter shade of pale, på den stora kortvågsradion i vardagsrummet hos Hanna och Axel. det var 1967, jag var 13 år. I bondgården bodde Edit, Martin och Martins bror Kalle, som var kutryggig, haltade och plirade illmarigt. De talade obegripligt och lät mig rida barbacka på den gamla hästen Max när det var höbärgning. I Grönskåra badade vi i den allt annat än rena ån, morfar hade brottartrikå av sekelskiftesmodell, och det fanns underliga glassmärken som jag aldrig hört talas om i Norrland: Djungelpinne, kolastång, bananbåt. Martin och Kalle badade nog aldrig i ån. De var lantbrukare, självägande bönder med några kor och grisar, hönshus, grönsaksland. De verkade liksom allt i Vrånghult tidlösa, de verkade inte åldras, de bärgade sitt hö och utfordrade djuren och följde inte klockornas kronologiska tid, utan årstidernas biologiska. När Edit bjöd på kafferep var det sup och smörgåsar, tårta och massor med kakor. Hos mormor var det syjunta med kyrkoherden. Hon bjöd på danskt körsbärsvin, som Ebbe fick handla i Köpenhamn. Själv fick jag en hel back med läsk av en god vän till morfar, John, som jobbade på bryggeriet i Kalmar. Morfar drack konjaksgrogg och de spelade bridge. På en tavla, ett gammalt gulfärgat fotografi, står en liten pojke med lock i pannan bredvid några sittande skäggiga patriarker, i sina finaste söndagskläder. Det är morfar, som en gång ska ärva gården. Det är kanske 1908-1910. I den gamla Karl den tolfte-bibeln hade hans föräldrar skrivit sina namn: Johan Theodor och Anna Karlsson. Året: 1876. På ett annat kort poserar morfar i undertröja, en muskelstark bonddräng som just varit på sin första beväringsövning i Lenhovda. Det var på tjugotalet. Min mor var ett år och finns fotograferad på en stor skinnfäll, fotot är bakom en glasbit på en brevpress av marmor. Jag tycker mig se drag i min egen dotter. På landet öppnades en ännu äldre värld för mina ögon, med rötter i artonhundratalet. Ericsson-telefonen (en cobra) var lite malplacerad tillsammans med pendylen, chiffonjén, och det stora gustavianska linneskåpet i vitt och rosa med speglar på insidan av dörrarna. I de oändliga hagarna, som verkade fullständigt orörda av människohänder, växte prästkragar och blåklockor, smörblommor och rölleka. I sjön fiskade vi abborrar och kräftor, och de jättelika stenrösena påminde om förfädernas slit. Resultatet av deras svettfyllda arbete skulle varda till evinnerlig tid, långt sedan de själva jordlagts och glömts bort. Själv tog morfar anställning som poliskonstapel i Kalmar och avancerade så småningom till förste kriminalassistent. Han rökte pipa, patrullerade gatorna i lång rock och med sabel, men kunde vara nog så hård mot stadens ”bus”. I slottet, som uppförts på 1200-talet, undertecknades Kalmarunionen 1389. Här härskade drottning Margareta och sonen Erik av Pommern, och i Erik XIV:s jaktkabinett jagades vildsvin med armborst på väggmålningarna. På färjan över till Öland kunde man handla godis och läsk, och på Eriksöre camping hade min mammas moster och hennes man, sjökaptenen, en sommarstuga. Där fick vi plocka jordgubbar på de stora planteringarna och åka motorbåt med morbror Frans och fiska flundror, i träden fanns lömska fästingar och ekoxar surrade som uråldriga flygplan i luften. Där var skogar med stigar till de olika sommarstugorna, och det jättelika Alvaret bredde ut sig i fullkomlig tidlöshet. Där samsades stenåldersmän med Valdemar Atterdags fogdar, munkar och abbotar med den myndige kyrkoherden Stagnelius. Vadarfåglar flög förbi i flockar, bålgetingar svärmade på kvällarna och moster Sonja var stor med ännu större bröst än min mormor, och hennes dotter Ingrid studerade fascinerad min snopp, utan att jag berördes nämnvärt. Hon läste Bildjournalen och svärmade för Beatles, särskilt Paul. Vi trängdes alla i den lilla stugan i utkanten av campingområdet och Ingrid spelade sina skivor på en liten resegrammofon. det bör ha varit 1964 eller 65. Åren försvinner sakta som skepp vid horisonten ett efter ett, länge synliga för blotta ögat, sedan borta i dimman. Det är en oändlig, aldrig sinande ström av hopflätade minnen, varav många snart glömts i tidens malström. Den upplevda tiden verkar fasthakad i den som fanns före, och framtiden har med all säkerhet sina krokar och fästen i vår egen samtid. Som motor- och segelbåtar gungande sida vid sida, kedjade vid en öländsk brygga, gnider åren relingarna mot varandra, ständigt vaggade och vyssade av det grå tidlösa Bottenhavet, i Kalmar Sund.

Så kunde jag stänga sagans gröna gallergrind, så som den tedde sig för mig en gång, på Skyttegatan nio i Kalmar. Jag kunde trycka till gångjärnen med den spruckna grå knoppen till handtag, och flyga hem till min arbetslösa tillvaro i Stockholm, i januari 1983. Ensam bland de döda och de levande, och samtidigt inte ensam. Jag vet att jag ligger på en säng av erfarenheter och minnen och att min nuvarande tillvaro inte skall vara beständigt. Mitt nu blir mindre outhärdligt om jag vet vad det består av. Den stämpel jag nu har, är inget vattenmärke.

Ariel, en luftande i Shakespeares drama Stormen. Quasimodo, den missbildade, puckelryggige Ringaren i Victor Hugos roman Ringaren i Notre Dame (1831) Abdelrazak Gurnah, brittisk författare, född på Zanzibar, Nobelpristagare i litteratur 2021. Whiter shade of pale, poplåt/sång framförd av Procol Harum 1967. Drottning Margareta av Sverige-Norge-Danmark (1353-1412). Adopterade sonen Erik av Pommern (1382-1459), unionskung som efterträdde henne 1412. Erik XIV (1533-1577), kung av Sverige. Valdemar Atterdag (1320-1375), kung av Danmark och far till Margareta. Erik Johan Stagnelius (1793-1823), poet, son till kyrkoherden i Gärdslösa Magnus Stagnelius. Peter Weiss (1916-1982), tysk-svensk författare, förebild.

Brevet (från Resa till och från en ö, 2013)

En till synes trivial händelse kan förändra en människas liv. Men är det händelsen i sig – den bekräftar ju bara vad alla redan visste? Nej, snarare är det det som föregår händelsen – det långa, tålmodiga väntandet, åren av förberedelse som föregår några snabbt förbiilande sekunder – som är det viktiga. Förändringen finns redan inbäddad i den långa prosaiska oändligheten som utgör huvuddelen av en människas liv. Det är den som är det viktiga – fast vi märker det inte själva. Vi märker inte att det viktiga inte är det iögonfallande, utan det som hela tiden inte synes ske.

Hemmansägare Jonas Nilsson väntar på ett brev. Ett enkelt vitt kuvert med fönsterlucka och spegelglas och maskinskriven, förtryckt, text. Bakom kuvertet med det nästan genomskinliga fönsterglaset skymtar hoppet som en huldra med hål i ryggen, genom vilken han ibland trott sig se slutet på fem års väntan på den byråkratiska papperskvarnens malande. Stött och blött i kommitéer och nämnder, återremmiterat, bordlagt, överklagat och återutrett; alltid har huldran vänt honom ryggen när han tyckt hon var som närmast. Aldrig ska han få se henne välvilligt i ögonen och säga: ”Se här. Detta har jag byggt för din skull. På detta har jag väntat, men nu är jag klar.”

Nilsson har blivit som en visa i bygden. Han väntar sedan flera år på ett byggnadslov för ett litet kraftverksbygge i dammen. Ett bygge som skall ge hela dalen längs Kutsjön ljus i vintermörkret, tror han. Ja om detta är han helt säker. En gång, när han drog in el på sextiotalet, strax innan Gertrud flyttade till Stockholm, trodde han att paradiset stigit ned på jorden. Man hade fått väg ända upp till byn och slapp åka hästfora över den smala fjällsidan mellan nybyggarsamhället och huvudorten i söder, eller båt nedför Kutsjöns klarblå vatten och den långsmala Galtajaure; sommarljusa nätter när myggen svärmade över vassruggarna, smålommen gled som ett spökskepp över vattnet och ropade sitt ödsliga lockrop, och rödingen lekte tafatt med öring och sångsvan. Den första automobilen kunde ta sig upp på fjället och storögt beskåda samernas uråldriga kultplats. Man prospekterade för gruvan och sökte arbetskraft.

Men elektriciteten i dalen lät vänta på sig, annat kom emellan. Fortfarande fanns det många stugor i fjälldalen som inte fått strömmen indragen. När hustrun dog i början på sjuttiotalet, undernärd, utarbetad, förvånansvärt bräcklig som en fjällblomma man av misstag råkat trampa under klacken, hade de bara fått enkelt bruksljus från stora vägen – det räckte inte ens till båthuset, ännu mindre till det stora garage han byggt för lastbilen. När han pensionerades från arbetet med gruvan började han söka tillstånd för att få bygga en sommarstuga på udden: Gertrud skulle komma hem på semester. Det var sumpmark men han dikade ut allt för att lägga grunden till huset. Efter ett år fick han byggnadslovet, efter ytterligare ett år rätt att dra en väg ner till stugan – men elektriciteten dröjde. Det var som om någon där nere i kommunhuset hade ett horn i sidan till honom, tyckte han. Man talade om ”miljöhänsyn”. Att samerna däruppe skulle överklaga. Politikerna hade plötsligt åtrat sig, nu hade det satsats nog i den delen av storkommunen, verkade det som. Nu skulle det byggas turistby i huvudorten i söder. Jonas fick vänta och vänta på ljuset. Och huset stod nästan klart.

Nu hade han erbjudit sig att själv bygga ett litet enkelt kraftverk i inloppet till den stridaste delen av den långsmala sjön. Kraftverksbolaget hade redan dämt upp stora delar av vattendragen men sparat Kutsjön, ”av miljöhänsyn”. ”För samernas skull.” Det man hade också svarat i första vändan från kommunen. Alltid dessa samer, tänkte Jonas och knöt näven i byxfickan. Elen gick ju framförallt på export söderut, det var mest lönsamt, och transformatorerna låg alla i huvudorten vid sjöns slut. Sommarstugan låg för oländigt till på sin udde tyckte man, bara sankmark och urberg. Att Jonas dikat så gott han kunde tog man ingen hänsyn till. ”Risk för översvämning vid riklig nederbörd”, huset låg för nära strandkanten. Ett omöjligt projekt, fast man först gett tillåtelse att bygga. Några favörer för fritidshusbyggare i norra delen av den stora fjällkommunen kunde man inte utverka. Och Jonas fortsatte vänta. Månad efter månad. Idag skulle han få slutgiltigt besked.

Även posten var sen i den här ändan av landet. Först vid tvåtiden skulle han kunna se den gula postopeln dyka upp hos Sjul-Axel på andra sidan sjön. Sen skulle det dröja en halvtimma innan den passerade hängbron vid det smala gattet, inte långt från den mörka brunmålade sommarstugan på udden, ofärdig som en självdöende renko, för att påbörja sin färd söderut igen. Han tyckte ibland att han var så nära, så nära man nu kunde känna sig i en nästan avfolkad landsända, där fjäll, sjöar och knotiga småbjörkar var det enda blicken kunde skydd inunder. Nära – så när som på ett illavarslande kommunalt brev med en fönsterlucka för texten.

Med åren hade det där brevet blivit ett närmast magiskt ting, ett ting som han nästan börjat tro på starkare än på sig själv. I sin ovana, overksamma situation, kände han sig för första gången i livet tung och maktlös. Hela livet hade ju varit upphängt på arbete – arbetet med fisket, arbetet med körningar åt gruvan, arbetet med huset, först det egna sedan dotterns, bärplockningen och det lilla man kunde få ut av den kallfrusna jorden i fjälldalen. Nu stod han på den lilla balkongen på baksidan av huset, som låg med ryggen mot sjön. Han såg ut över det klara kalla vattnet i sjön, stilla som en vattenspegel; klockan var långt efter två och dimmorna från i morse hade rivits itu och skingrats av den obevekligt skarpa höstsolen. Luften var krispig, tunn och kyligt frisk, och den guldblänkande postopeln körde just över hängbron vid laxforsen, han såg hur linorna darrade, kved och stramade. Han kunde nästan höra brovirket kvirra under tyngden. Att ett litet brev kunde vara så tungt!

Han gick in i köket och hällde, utan att tänka på det, i mer kaffe i den stålblanka pumpan. På gården låg en hög nyhuggen ved, morgonens dagsverke. Han kände hur spänningen släppte en smula på den här sidan av huset och blev stående vid köksfönstret mot vägen. Från köksbordet hade han utsikt över vägen ovanför huset. det var hans enda nöje nuförtiden. Fjällsidan började stiga brant på andra sidan vägen, vägen som han hjälpt till att frakta och bygga med egna händer. Ja, han hade sannerligen gjort allt som stod i någons makt! Väntandet var en svår konst, det var väl inte för inte hans far gett honom hans andra namn, Jeremias. Sade kommunen nu nej slutgiltigt, så visste han inte vad han skulle göra, eller om livet var värt något annat än tröstlöshet. Att dra väg ner till udden hade varit svårt nog utan hjälp, att få dit elektricitet mäktade han inte med på egen hand. Han hade inget mer att erbjuda Gertrud, om det nu var så att hon menade allvar med att komma hem från Stockholm. Han hade nästan slutat hoppas.

Postbilen bromsade in uppe på vägen och gjorde en skarp sväng ner på uppfarten från huset. Lite väl överdrivet kunde han tycka, gruset stänkte lite väl mycket. Den stannade framför farstubron och Jonas gick ut och lutade sig mot gjutjärnsräcket. Karlsson hoppade ut, med båtmössan på trekvart som vanligt.

-Tjänare Jonas! Du är pigg och nyter ser jag!

Jonas klev med avmätta steg ner på gården och ställde sig med händerna på ryggen och såg lite ogillande efter bromsspåren från bilen. Han besiktigade den nyputsade Kadetten och försökte anlägga en kritisk min, han hade ju nästan haft ett eget åkeri en gång. Karlsson grävde i axelväskan med värdepost och fick till slut fram en tunn avi.

-Värdepost! förkunnade han triumferande och räckte fram försändelsen. Är det för huset?

Jonas vände och vred på det tunna papperet. Femhundra kronor. För vad? Det var från byggnadskontoret i Vilhelmina. Han kliade sig i huvudet.

-Inget annat? sa han, och rösten försvann ut i rymden, som uppslukad av berget ovanför honom.

Karlsson dök in i bilen och försvann ner på golvet. Han såg bara den blankslitna postbyxbaken sticka ut genom dörren.

-Konstigt. Jag tyckte precis jag hade ett brev här överst!

Jonas fick lust att slita ut brevbäraren och själv börja leta. Vad fan hade karln gjort av hans brev?

-Konstigt. Rentav konstifikt. Ja kunde svurit på att jag haft ett brev åt dig Jonas. Måste ha blivit kvar på kontoret. Jämarns också.

Jonas kände en darrning genom hela kroppen. Han kunde närapå ha flugit karln i strupen.

-Var det beslutet från kommunen?! Fan ta dig Karlsson om det kommit bort!

-Nej, nej! För hundra gubbar, Jonas! Det var ett vanligt brev. Avstämplat i Stockholm, tror jag bestämt. Var väl från dottern, kantänka? Förbaskat synd att det blev kvar. jag kan inte förstå…

Den kortväxte Karlsson stod och vägde på fötterna, slokörad verkade han sniffa i luften som en stövare. Jonas vände sig rådvill mot huset, skamsen över att han brusat upp. Den långe, en gång så kraftfulle mannen verkade sjunka ihop och blev ännu kutryggigare än vanligt.

-Kom in då så får du kaffe, Karlsson, muttrade han och svängde med armen som tecken. Förbaskade biltjuv, tänkte han. Du kunde väl läst brevet också, som du gör med vykorten, så slapp jag besväret. Förbannade sladdertacka.

Inne i köket blev brevbäraren ännu mer pratsam. Han behöll båtmössan på och gav då och då Jonas en illmarig blick under den stripiga vattenkammade luggen, när han behövde samtycke. Han var liten och satt i kroppen, såg ut som en vessla, ständigt snuvig, och han la först ut en ordentlig snus i zinkvasken innan han satte sig vid det runda köksbordet med vaxduk, som vette mot vägen. Pendylen på väggen tickade fram tiden, annars var det knäpp tyst i fjälldalen.

-Sjul-Axel fick brev från Göteborg, skvallrade han och tog villigt en stor bullskiva. Jämarns så arg han var. Det går sämre för sonen nu, säger han. Sötebrödsdagarna är över. Axel skickade honom femtusen förra veckan med ett nytt lån. Grabben hade varit på Mallorca och festat så gudsigförbarme. Frånskild är han ju också, frugan, du minns den där snygga, stod visst inte ut me han. Axel har ju byggt ut igen, ja det vet du ju förstås. Sonen ska visst ha fiskestugan i Persliden. Det ska bli fint värre.

Jonas satt tyst. Efter en snabb blick åt sidan bytte brevbäraren samtalsämne.

-Elin i Graipen har visst blivit frälst, säger dom, sa han och tog en skiva till från fatet. Hos baptisterna i Klimpfjäll. Nu ska hon skänka alla pengarna hennes till Jehova. Ja, jag säger då det. Har man inte bekymmer så skaffar man sig. Men hon va grann å se på, eller hur?

-Hur går det för nybyggarna i Månsträsk, sa Jonas, bara för att säga något.

-Ja, jag vet då inte. Dom verkar bara leva på socialbidrag de där. Jisses va med värdepost dom fått på sista tiden. Å inte har dom ett korvöre på banken. Jaja. Ett av fruntimren stod på förstubron i underkjolen när jag kom dit igår. Hon fråga efter ”mödravårdspenningen”? Har du hört talas om det? Nog för att de har många barn, men? Dom har ju redan minst fem. Ja jämarns också, det har blivit ett sannskyldigt syndens näste av Månsträsk, du Jonas. Alla pippar med alla. Nä nu måste jag åka.

Men han var tvungen att fråga om Gertrud först.

-Hur länge är det sedan du hörde från hon dotra?

Jonas ryckte på axlarna. det var över två år sedan nu. Skrev hon så var det säkert bara för att lyckönska honom på födelsedagen, som var för tre veckor sedan. Karlsson vägde på stolen för att se om det skulle vankas fler bullar. I stället sa Jonas:

-Kan du förstå varför jag aldrig får besked från kommun, Karlsson? Vad ont har jag gjort de där höga herrarna egentligen?

Karlsson satt för ovanlighetens tyst och skruvade på svångremsändan. Det märktes att han var pinsamt berörd. Så drog han efter andan och tog mod till sig.

-Vill du veta vad jag tror, Jonas, sa han och tittade bort mot finrummet ner mot dalen, som för att se om någon stod och lyssnade. Jag ska säga det rent ut: Jag tror dem ger fullständigt fan i dina tokerier nere i samhället. Vad bryr dem sig om oss? Det är ju tolv mil bort! Nä slå de där grillerna ur huvet fortare än kvickt, det råder jag dig. Hur länge har du hållit på med dem där storgubbarn i Vilhelmina och kivats egentligen? Fem år? Tio år? Först var det garaget och åkeriet som du sökte bidrag för. Sen var det huset på holmen. Vet du vad det kostar att dra vägen dit genom sumpmarken och myren? Och sen belysningen ovanpå de. När dom inte har råd att dra hit vägbelysningen upp till Klimpfjället ens?! Ja får ju åka i svarta natten nästan hela vägen hem! Å du vet ju att hela gruvan ska läggas ner snart. Det är inte lite du begär Jonas. Sen kan du stå där med ditt lyse, Jonas. Här finns ingen kvar att lysa för! Inte en käft kommer att stanna när gruvan försvinner.

Han sneglade på bullfatet en sista gång, så strök han till den strynkliga gråblå uniformen, blekt och urtvättad, och reste sig. Bara den gula skjortan och slipsen var ständigt nystruken och ren. Änkan i granngården hjälpte honom med ett och annat, ungkarl som han var. (Jonas visste besked). Nu skulle han hem och se på video.

När bilen försvunnit upp för den långa backen från huset till stora vägen stod Jonas kvar i köket. Han förstod med ens att han väntat förgäves. Han förstod det nu. Det var som en galenskap som ätit honom, den här väntan på besked. Gertrud skrev säkert och hade någon ursäkt för att inte komma i höst heller, hjortron eller inte. Och vad hade förresten att erbjuda henne? Ett halvfärdigt ouppvärmt hus nere på den mörka sumpiga udden? Det var för bedrövligt. Han kanske till och med hade inbillat sig att det var idag beslutet från kommunen skulle komma om bygglovet? Minnet blev bara sämre och inte tordes han ringa och fråga heller. Han hade aldrig trivts med den stora ebenholtzfärgade telefonluren, som verkade leva sitt eget liv som en nyfångad bångstyrig röding i handen. han bara hummade i luren och blev kopplad fel. Han hade ändå väntat förgäves, så var det bara.

Ute i garaget låg ett gäng dynamitgubbar som han tagit uppifrån gruvan en gång. han mindes inte nu vad han skulle använt dom till. Han lufsade runt några varv på gården innan han tog mod till sig och lyfte av haspen på den gistna dörren till garaget. Den unkna kvällsluften därinne var kall och syrlig, solen hade redan börja sjunka bakom den väldiga Storgämonsgubben ovanför honom, fjälljätten sovande med händerna på magen, som han såg ut från andra sidan sjön. Fjället hade aldrig sett så försmädligt ut som idag. Det var alldeles tyst i dalen, inte en bil inom hörhåll. Garaget var bara ett svart gapande hål som slukade honom hel och hållen. Han orkade inte ens tända fotogenlampan, det gamla dieselaggregatet strejkade allt oftare. Fotogen, det var ju rena 1800-talet! Lastbilen hade han sålt när den första depressionen kom över honom, efter det att Sara gått bort. Julrosen hans. Nu hade kommunen vunnit slaget, han hoppades att de var stolta över segern! Snart var den onyttigaste delen av storkommunen tömd på folk, och bara turister och renar och lappjävlar kvar.

Han satte sig på en huggkubbe bredvid snickarbänken och försjönk i ett malande tungsint grubbel. Byggnadslovet, elektriciteten, det halvfärdiga huset han tänkt bygga åt Gertrud. Allt var ju bara ett drömslott. En huldra med hål i ryggen som bara lurade en längre och längre in i den mjältsjuka sjumilaskogen.

Han mindes gubbarnas prat om huldran, den vackra kvinnan, gubbsnusket. Vacker och inte att lita på, inte som hans Sara. Han hade varit med och dragit vägen upp längs sjön. Dom påstod att det skulle bli horder av turister sen, men det slog fel det också. Visst låg här några sommarstugor på de bästa tomterna nere vid sjön, men de var glest besökta. Mest till de stora helgerna. Å de förbannade lappgubbarna som inte ville släppa till sitt fiskevatten. De hade säkert klagat hos kommun igen för att han jagade deras renar bort från tomten. Affären var ju nedlagd, posten, ja snart hela gruvbyn uppe på fjället. Det var månader sedan han tankat den stora Opeln som han varit så stolt över en gång. Karlsson körde ärenden om han behövde. Han hade en minimal pension som inte spred någon glädje precis. Det mesta av hans besparingar hade försvunnit i åke det med ett ord efteråt. riet, skulder mest. Han hade fått allt mer krämpor, fast dom sa att gruvdriften var helautomatiserad sedan länge. Om det nu stämde? Skolan i byn var nedlagd sedan flera år, där han och Sara gått när dom var små. Men värst var nog när Erik, sonen, dog tre dagar efter förlossningen. Älsklingssonen. Då hade vägen inte lagts än, de fick ro över sjön efter barnmorskan i Persliden. Men hon skrek inte Sara. Inte ett ord. Hon grät bara en skvätt efterpå. Och han hade aldrig nämnt det med ett ord efteråt. Gertrud var redan stora flickan, men Sara tynade bort allt mer efter förlossningen, hon var ju över fyrtio. Beundransvärda kvinna! Sa alltid att hon hade sameblod i ådrorna, men det ville han aldrig tro. Tjyvpacket. han kunde inte med lapparna. Och Gertrud där nere i huvudstaden som aldrig återvänt sedan hon lämnat fjället och sjön för tio år sedan. Om bara Erik levat? Då hade han kunnat visa den där skrytsamma Sjul-Axel som alltid kråmade sig som en tupp när son och sonhustru var hemma. men Karlsson visste besked. Jojo.

Han fingrade på dynamitstavarna under snickarbänken. Väl kamouflerade i en dammig jutesäck. Han hade väntat länge på den här stunden, men nu skulle det ske. Han hade arbetat sig upp för en backe, lång som de sista åren och den skrattande sidan av Storgämons putande mage. Fem år hade han stretat och väntat, men nu var han uppe. Nu fanns bara en väg ner för stupet. Tvärbrant. Nu skulle han sätta eld på hela helvetet och spränga sig själv i luften på samma gång.

Plötsligt hörde han en bil uppe på vägen. Det var brevbärarens, det gick inte att ta fel på den osmorda motorn. Han blev med ens förlägen, och började riva efter en kratta att skyla över overksamheten med. En skyffel, vad som helst. Han täckte över dynamiten med en jutesäck. Han kom ut lagom för att se polisbilen bromsa in på gårdsplanen.

Karlsson stack ut huvudet genom rutan och sträckte triumferande fram ett brev i ett ljusblått kuvert.

-Här är brevet, Jonas. Det låg under mattan i bakluckan. Kom inte å säg att inte kungliga postverket gör sin plikt!

Jonas la skyffeln ifrån sig mot garageväggen och tog brevet i den grova näven. Det var så litet att han var rädd att det skulle smulas sönder mellan hans ovana fingrar. Karlsson storlog och drog ifrån skjutdörren på bilen. Han tog upp snusdosan och knackade på locket som belöning. Han bjöd Jonas en prilla. Jonas såg länge på den lille brevbäraren i bilen. Han hade lust att ge honom handen, men när allt kom omkring hade han ju bara gjort sin plikt. Men Karlsson såg att allt inte var rätt ställt och dröjde sig kvar i bilen.

-Nej, nu ska jag väl gå in och läsa brevet från Gertrud, sa Jonas och skruvade på sig. Du ska ha tack Karlsson.

Karlsson flinade godmodigt och startade bilen.

-Du kan nog glömma det där med kraftverket och stugan nu, sa han och rättade till båtmössan . Hoppas det är glada nyheter. Hej me dig, Jonas.

Så var bilen borta och tystnaden sänkte sig ånyo över dalen.

—

Det var ett långt brev. När Jonas läst det två gånger var det mörkt utanför huset. Bara ljuset från bron sände en cirkelrund kägla över den närmsta gårdsplanen. Storgämon ruvade, tung och tyst, med händerna knäppta över den stora snöfläckade magen.

Jonas visste med ens att det var detta brev han väntat på i fem långa år. Det var Gertruds brev. Hon tänkte komma hem och hälsa på honom till hösten, och hon tänkte stanna ett tag. Hon ville till och med bo i Saras rum, som han inte rört sedan begravningen. Och han som trott att hon ville ha ett eget hus, med alla bekvämligheter från Stockholm. Han hade i sin fåvitsko trott att hon hade en karl, ja kanske till och med smått. Nu var hon ledsen för att hon inte hört av sig, men hon hade haft det besvärligt. Inget mer, bara ”besvärligt”, men Jonas förstod. Nu behövde hon vila upp sig, kanske för en längre tid. Hon verkade inte ha något jobb att gå till längre, det lästes också mellan raderna.

Jonas satt i kvällsmörkret i köket länge tyst och vände brevet mellan händerna. Tunt linjerat papper. Ljusblått kuvert som nästan luktade parfym. Pendylen tickade lugnt vidare tiden i vardagsrummet. Den stannade inte för så lite. Men tiden kändes plötsligt lättare att bära. Egentligen kände han ju inte Gertrud alls. Hon var ju bara barnet när hon for, knappt mer än en bråkig tonåring. Han kände plötsligt bergatrollets grepp om nacken försvinna och han skakade till i hela kroppen som av en frossbrytning. Som en stor hund som ruskar av sig bekymren. Det var som om fem års marritt plötsligt hade upphört, under vilken han varit som bergtagen av trollen. Mankemanget med kommungubbarna: det fick fara och flyga! Nu undrade han mest av allt över hur Gertrud, efter tjugo års frånvaro, skulle se ut när hon steg av rälsbussen nere på samhället. Han skulle putsa och tanka upp Opeln och skina som en sol när hon steg av tåget. Vilka sorger hade hon gått igenom under alla dessa år? Det måste han få henne att berätta. Vad hade hon med sig i ränseln av upplevelser och erfarenheter? Tids nog fick han nog veta det också.

Han knackade på barometern i hallen och släckte ljuset över bron. Här dög inte att slösa på elen! Nu måste han städa upp i Saras rum imorgon.

(Grundfors, Marsfjället 1989)

• – – –

”Svår stund”, novell av Eyvind Johnson i samlingen Natten är här 1932. Tack till bror Klas för ”faktagranskning”.

MÖTE VID SLUSSEN

Hon kom nerifrån Skeppsbron. Långsamt, som om varje steg vore det sista.

Den gula sportbilen hade försvunnit in mot city. Det var den sista förnimmelsen: Våldsam förödmjukelse, ett slag i ansiktet och ett hårt fall mot gatan – sedan ensamheten och smärtan. Tröttheten. Som en djup avgrund: det skummande, smutsigt mörka vattnet som sög henne neråt i mörkret, fick det att svartna för ögonen.

Hon stod överst på Slusskarusellen och lutade sig mot ledstången. På ömse sidor om henne var vattenmassorna, svarta som beck på natten. Hissklockan visade på halv fem, det var bitande kallt, men ingen snö. Den midjekorta tunna skinnjackan gled isär och hon böjde sig framåt som om hon tänkte spy. Handen famlade krampaktigt i jackfickan medan kroppen krökte sig runt den frostblommiga ledstången och formade en gråbrun halvcirkel, ett farligt vinglande Pariserhjul – Gröna Lund var inte långt borta. En råtta försvann stor och brun under en soptunna vid den tomma korvkiosken, isbrytarna i Stadsgårdsterminalen sov i ögonvrån, neonbokstäverna på magasinstaket var det enda som skimrade i mörkret och punkterade näthinnan. Det var blodrött, solgult, isblått. I huvudet sprängde ett öronbedövande skri: Hur kan någon behandla en människa så illa!

På andra sidan, vid busshållplatserna, kom en alkis vinglande och hon såg honom ta stöd mot 55:ans stolpe och närsynt läsa busstiderna. Det var fortfarande en stund innan tunnelbanan skulle mullra i marken under henne. Hon vände instinktivt bort huvudet – det var ju som att se sig själv i spegeln. Hon hade ju så naivt trott att hon var färdig med det där. Han, Robert, skulle fixa allt. Robert skulle hjälpa henne upp från knästående.

Han, Robert, i den gula sportbilen.

Nu kom han sakta skridande över den isglatta asfalten och hon fick pånytt en sugande spykänsla i maggropen. En känsla av att hon föll, föll, föll. Några ensamma bilar med flimrande ljus svepte förbi i betongkarusellen under henne. Det gick fort, fort, fort. Hela livet gick fort. Allting snurrade. Fallhastigheten för en kropp i fritt fall var visst tre meter per sekund.

-Tjäna! Läget? sa den skrovliga rösten.

-Jag är färdig med dig nu, sa den andra, hennes egen röst. Hon kände knappt igen den.

-God Jul förresten. Hehe.

Hon var tvungen att vända sig om, i profil.

-Stick för fan, du äcklar mig. Du stinker.

Och ekot: du äcklar mig – äcklar mig… äcklar mig…

-Mår du dåligt? Fan var du har spytt, du e ju helt kletig. Sätt dig ner för fan.

Någon tog henne under armen och ledde henne bort till de tomma blomsterlådorna utanför affären under Katarinahissen. Hon skalv av frossbrytningar i sina tunna kläder, svart kort pennkjol i läder, nylonstrumpor, skor med höga klackar. Den ena skon var borta, hon linkade som en skadskjuten höna. Hon rutschade i hans armar som på en skridskobana, fram och tillbaka på den isbelagda trottoaren. Det var som att åka radiobilar. När hon sjönk ihop på en av de tomma lådorna tappade hon rakbladet.

-Nä va fan. Aktare, det där e farligt.

Han böjde sig ner och tog upp rakbladet. Prövade eggen med tummen. Det var inte särskilt vasst.