Arbetslösa noveller (Författares bokmaskin, 1984)

Tantalos, vaktmästare

Där hängde Stigs päls. Då var han hemma i alla fall.

Vaktmästare Evert Appelgren hängde upp sin tjocka blå täckjacka på hängaren bredvid sonens vita militärpäls och gick in i köket. Han hällde upp ett glas vatten i ett Duralex-glas och kollade termometern. Minus 25. Och fortfarande sjönk kvicksilvret. Det var köldknäpp på gång, precis som dom lovat på väderleken.

Evert satte sig i kökssoffan och ställde glaset på den röd-gröna jullöparen på furubordet. Julrosen på bordet började sloka, det var flera dagar in i januari.

Märta som var så noga med sån’t. Märta – julrosen hans.

Han reste sig upp och ställde sig framför fönstret. Det lyste hos grannen på andra sidan gatan, det var lördagskväll. Han kände kylan bakom treglasfönstret mot handflatan. Tur att han fick det inmonterat i våras. Han la handen mot glasrutan, det kändes ända upp i axeln. Det var artrosen. Ändå hade han bara gått från bilen och in. Den korta sträckan. Minus 26 nu.

Tur att Stig var hemma. Inte ens en katt kunde vara ute i den här kylan. Missan bara vifta på tassarna och gick rätt in. Kissa fick hon göra i en låda på dass. Där va hon ju förresten. Kom nu. Kom till husse.

Han tog upp den stora svartraggiga katten i knät och den började spinna av välbefinnande. Det smittade av sig, han blev riktigt varm själv. Missan gick på 15 nu, herregud var det så längesen? Lika gammal som Stig. Lillpajken.

Evert strök katten över den lena pälsen och kände välbefinnandet sprida sig i hela kroppen. Därinne pratade TV:n. Det måste vara något riktigt spännande när inte ens Märta kom ut. Å andra sidan var hon ju var vid att han jobbade sent, till och med en sån här kväll. Övertid och kvalificerat OB, jajamän.

Katten gav sig iväg med ett skutt och smög bort till sillfatet vid skafferiet. Det lyste bara över spisen, men han trivdes så gott i halvmörkret på lördagskvällen. Det var fridfullt. Tyst och lugnt. TV:n som mumlade så gemytligt inne i vardagsrummet. Nåt amerikanskt förstås. Nej nu borde han väl gå in och se till familjen. Kanske Stig ville spela luffarschack? Men han blev sittande ytterligare en stund på köksstolen bredvid fönstret för att kolla termo-metern. Förunderligt eftertänksam som han blivit på gamla dar. Han kunde sitta långa stunder nästan frånvarande och bara känna på stämningen i köket, liksom ta på den. Den var varm och mjuk, invand, som Missans päls. Hemtam och trygg. Frukten av ett helt livs slit och vedermödor för hans del, det var den där pälsen.

Dom hade bott länge i huset och hade till och med hyresgäster på övervåningen. Men inte förrän på de sista åren hade han börjat förstå hur skönt han hade det. Hur skönt dom hade det. Varmt och mjukt, som bomullen han fascinerats av som liten, som var så skön att klämma på. Därute var det ogästvänligt, smällkalla vintern. Gud signe gubben far som lät bygga det vita trähuset de bodde i. Det var på trettitalet när det var ont om jobb, han och några andra arbetslösa byggjobbare gjorde det mesta själva. Med egna händer, bara några snickare till hjälp.

Han kunde nästan se gubben där i kökssoffan som han mindes honom på slutet, hålögd av gråstarren, nästan blind. Böjd och skumögd, kutad över käppen, de insjunkna ögonhålorna nästan gula. Då hade han bara veckor kvar att leva, de drack té och åt Märtas syltkakor. Stig var bara barnet. Bara en liten gosse då.

-Evert!

Han vaknar till ur eftertänksamheten och reser sig, grimaserande. Det var axeln, ryggen. Han får ischias av allt bilåkande, det känns inte så bra. Missan stryker sig efter benet när han går genom den mörka hallen och det går tyngre än han trott. Ibland känns det som om åren kommer vältrande över honom som stenar. Sisyfos.

Märta tar av sig TV-glasögonen och betraktar maken. Han har en urtvättad bomullsskjorta och färgglada hängslen till skidbyxorna. Hängslena som hon och Stig köpt åt honom i julklapp. Mest hon förstås. Fast Stig skrev ett rim med prydlig handstil till: ”När far ska ut och gå/Har han något att ta på.” Han var duktig på att rimma Stig.

-Var e Stig?

Evert tittade sig slokörat omkring. Det var nästan så att han böjt sig ner för att titta under soffan också.

-Han stack iväg till Jimmy Rosberg. Det vet du väl? När va han hemma en lördagskväll, kan du säga mig det?

-Men… Pälsen hängde ju där ute… i tamburn?

-Nå då tog han väl täckjackan då, kan jag tänka, sa hustrun förståndigt.

-Men herregud, det e ju 26 grader ute! Hade han ollen under?

-Jag vet inte. Sätt dig och se TV:n nu. Det e ju ”Par i hjärter”!

Evert stod kvar och vägde på fötterna. Sen vände han om och gick så fort han kunde genom hallen, och ut i köket. Herregud, det var minus 27 nu. Och bussarna slutade väl gå snart. För han hade väl inte cyklat, tokstollen?! Han ropade åt Märta:

-Han tog väl inte moppen, tokstollen? (nej förresten, den hade väl stått ute i garaget?)

-Nej det kan jag aldrig tro. Det vet han att han inte får när de e sånt här väder. Kom och sätt dig nu Evert!

Evert gick tillbaka och satte sig bredvid Märta, ytterst på soffkanten, han försökte sitta så lätt som möjligt för smärtans skull. TV-soffan var alldeles för mjuk, han hade alltid så svårt att ta sig ur den. Å vad det smärtade neråt ryggen nu.

-Hur var det på skolan? Var det folkdans igen?

-Jo, jo.

TV:n flimrade med sitt skarpa ljus. Gardinerna fördragna för att hålla kylan borta. Missan trippade in och tog ett vigt skutt upp i gungstolen framför TV:n. Där brukade Stig sitta när de såg på ishockey. Hockeyklubban stod lutad bakom vedkorgen vid öppna spisen. ganska så ensam numera. Det var annat förr.

-Jimmy Rosberg, undrade Evert och masserade höften. Spelade han med i hockeylaget månne?

-Inte vet jag, när det tror jag inte. Dom e väl bara klasskamrater. Herregud lugna ner dig Evert. Gå ut i köket och kok kaffe så får du något att göra. Ta med dig syltkakorna. De blir konståkning med Grive.

Evert reste sig långsamt och gick ut i hallen. Han stannade i sovrumsdörren, tvekade. Han ville ringa och fråga om han skulle åka och hämta sonen men visste inte om det passade sig. Han skämdes lite, ville inte vara så överbeskyddande.

Karl-Erik Rosberg var stans största bilhandlare, han hade själv köpt bilen, Volvon, av honom. Han hade nyss flyttat in i en flott stor villa på Teg. Det var över en halvmil att köra, och ännu längre att cykla. Undras vad Stig gjorde där på lördagskvällen?

Evert satte sig på sängen och stirrade på den gulvita bakelittelefonen, kobran, på nattduks- bordet. Sängen var hård och bekväm, han fick lust att bara lägga sig och vila lite. Tröttheten var överväldigande. Om bara Stig varit hemma så hade han varit lugn. Om bara… Herregud va han måtte frysa ikväll!

Han tog i alla fall luren i handen, vägde den. den var iskall och ogästvänlig, och han vara ingen telefonpratare. Hade knappt vågat öppna mun i skolan, och inte senare heller förresten. Han svettades i handen, luren kändes som en orm som när som helst skulle glida iväg och bita honom. Skulle han våga ringa och störa Rosberg på lördagskvällen? Dom hade säkert främmat. Men han hade ju själv köpt sin bil hos Rosberg så… Men ändå?

Han slog upp bakre delen av katalogen. Firman hade en stor annons där. Största annonsen i hela katalogen, nästan en halv sida. Med hemnummer till alla försäljarna. Så det kanske inte gjorde så mycket? Fast klockan var nästan nio? Stor villa vid älven nere i stan, bästa läget. Utsikt över hela centrum på andra sidan vattnet. Fasjonabelt.

Det var fru Rosberg som svarade.

-Äpplet? Nej pojkarna åkte alldeles nyss upp till Hans-Ola på Mariehem, de skulle spela gitarr eller något. Dom brukar de på lördag kväll. På någon fest. Dom tar nog sista bussen hem.

Evert satt kvar och stirrade ut i mörkret. Äpplet ja. Han blev plötsligt så dyster, varför visste han inte. Det är klart han var hos kompisarna. Hade han verkligen trott att Stig skulle vara hemma en lördagskväll för att spela luffarschack med honom? Hur kunde han va så dum? det var ju den satans pälsen som lurat honom. Som de köpt för att han skulle ha den på sig när det var så här kallt. hur dum och godtrogen fick man vara?

-Vasadom?

Nu stod Märta i dörren, trött på att vänta på kaffet som aldrig kom. Hon hade en virkad sjal som de köpt i Finland för något år sedan. En minnesrik färd med färjan i bästa höstvädret. Glasögonen hängde i en snodd runt den veckade ådriga halsen och de lite hängande brösten. Han såg på henne. Nausikaa. Kanske var hon ändå en sjöfarerska från fajakernas Ischeria? Som fann Osysseus naken på stranden efter skeppsbrottet? Och som själv blivit strandsatt här i en västerbottnisk småstad, fjärran från det azurblå Medelhavet?

-Han var på Mariehem, sa Evert och gned händerna mot varandra. Hans-Ola, vem är det av dom?

-Hur ska jag veta det, sa hustrun och log? Lägg dig nu en stund så sätter jag på kaffe. Konståkningen har börjat för länge sen.

Han hörde Grives trygga röst från vardagsrummet. Här kommer en dubbel Salchow med skruv, Åh det klarade han bra! Han var lite besviken över att Stig inte varit kvar hos Rosberg nu när han tog sig besväret och ringde. De var i alla fall fint och trevligt folk. Trevliga i telefonen.

-Vem talade du med. Fru Rosberg? ropade Märta från köket.

-Jajamän, svarade han lite stolt. Han är där ofta eller hur?

Han la sig äntligen på sängen. Det var gudomligt skönt för ryggen. Det luktade kaffe från köket. Han började äntligen känna det där välbefinnandet i kroppen igen. Han kände kroppen domna bort, smärtan nedåt ryggen gav efter. Det var nog lika bra att han slapp ut och åka mer ikväll. Stig brukade ju klara sig själv ändå. Så varför skulle han oroa sig så? Och just ikväll?

Det var bara det där med pälsen, det grämde honom. Han hade ju köpt den på restlagret bara för sådana här köldknäppar? Varför ville inte Stig…? Och stämningen i köket sedan? Det hade verkligen varit fint om Stig varit hemma ikväll…

Han hade nästan somnat när Märta kom in med brickan.

-Ligg du. Du får en kaffetår så får du slumra vidare. Hur är det med värken? Jag tog med några syltkakor.

Hon satte sig på sängkanten, lite krumryggd och stel, och ställde brickan med kaffe på nattduksbordet. I hans blå favoritkopp. Den med avslaget öra. Lagom med mjölk i, så sov han gott. Märta klappade honom på höften. Han hävde sig upp på armbågen och tog emot den varma koppen. Det var skönt att kupa händerna kring den, särskilt ikväll. Känna värmen sprida sig i kroppen. Nästan som ett varmt kvinnobröst. Nästan som när dom var nykära. Hon hade alltid gett honom kaffe på sängen så länge han kunde minnas.

-Dom bor fint, Rosbergs, sa hon. Jisses vad hon är elegant frun. Dom e väl ofta på Mallorca och Rhodos, hon e alltid så solbränd. Hon far alltid och handlar på fredagarna, jag såg henne i damekiperingen igår. Hon provade en ny kappa. Jag såg’na genom skyltfönstret.

Evert nickade och drack. Jo, Stig umgicks med Jimmy Rosberg. Det var fint folk. Han var duktig i skolan också hade lärarna sagt, när han stött ihop me dom på skolan. Lite mycket frånvaro kanske, men inte farligt. Ja det var ju för honom de slitit i alla år, han och Märta. Hon var redan gammal när han kom, pajken. Så efterlängtad. Ja det var ju för att han skulle få det ännu bättre än dom. Riktig utbildning och allt det där. Visst var han ute mycket på kvällarna, även under veckan, men han började ju bli vuxen, grabben. Var det flickor med också? Så klart om det var fest!

Han trodde i varje fall att pojken trivdes hemma. Att det inte bara var som han sa. Klart Stig skulle ha täckjacka, som alla andra i klassen. Fast det var så kallt. Men ibland hade han pälsen, tyckte väl den var flott med den vita luddiga kragen. För att imponera förstås. Till slut hade Evert köpt en likadan jacka själv, tunn som en vindjacka. Fast han körde ju alltid bil förstås. Dom var riktigt varma. Och han behövde bilen, tre skolor, det var mycket att hålla efter. Men visst var Stig ute mer och mer på kvällarna, särskilt sedan han slutat med hockeyn?

Han tyckte ibland att han sträckte sig efter pojken, sträckte sig utan att nå fram till honom. Som man sträcker sig efter ett stort rött… äpple. Som sitter på högsta grenen. Eller en klase saftiga vindruvor, oåtkomliga hur mycket han än sträckte sig efter dom. Som alltid sitter lite för högt upp. Och när man äntligen tycker att man nått ända upp så vips, är de utom räckhåll igen.

Så var det. Tantalii kval. Det var så förargligt.

Plötsligt ringde telefonen. En skarp signal som fick honom att rycka till av rädsla. de självlysande visarna stod på halv tio. Han hade nog bara sovit fem minuter.

-Ja godkväll, det här var rektor Hjalmarson på Garnisonsskolan. Ursäkta att jag stör så här på lördagkvällen. Jag måste be vaktmästaren om en tjänst. Ja du vet ju problemen med haschrökning på skolan? Nu fick jag veta att det lyser på skolan, och dom tror det pågår haschförsäljning där. Ja jag borde ringa polisen men… man vill ju helst inte blanda in dom det kan ju röra sig om elever… Vaktmästare Pettersson är sjuk som du vet… Dom säger att en popgrupp fått repetera i källaren på kvällen, känner vaktmästaren till det? Att det sett ostädat ut där? Får jag besvära herr Appelgren, ja om du kunde åka över och kolla att allt ser bra ut och låsa? Vi kan inte ha ungdomar där på lördagkvällen, obevakade. Jag har själv besök här på middag, ja… jag är nog inte i ”körbart tillstånd” om du förstår? Men vi har ju lånat vaktmästeriets tjänster tidigare, så här ”utanför kontorstid”…?

Han hade drömt att han sträckt sig efter det där äpplet igen… och så vips…

När han kommit ut i tamburen hade vindjackan försvunnit. Märta skulle laga en reva i ryggen, den var ju så tunn. Men nu hade han bråttom. Han tog Stigs päls över axeln, de var ju ungefär lika långa, eller ”korta”. Det var ju så fasansfullt kallt. Han kollade termometern en sista gång och satte fårtaskan på huvudet. 27 minus. Nu verkade äntligen kvicksilvret ha stannat.

Så satt han i bilen igen. Den spann som en katt, lugnt och behagligt. Det var en ny SAAB, senaste årsmodellen. Stig älskade den såklart, han visste att han skulle få överta den förstås. Evert tyckte om bilar och bytte ofta. Den här hade eluppvärmda ryggstöd och kupé- värmare, elslingor i bakrutan förstås. Mycket varm och komfortabel. Han sträckte på sig i den närmast formgjutna bilstolen, fortfarande dåsig. Nu smärtade det neråt ryggen som vanligt.

Det var lång väg upp till Ålidhem, men han var nästan ensam på vägen. Och tacka för det, så kallt som det var. Bara några stackare som stod och väntade på bussen vid Marklunds kurva, frysande i sina täckjackor. Han ångrade nästan att han inte gett dom lift till stan, bussen kunde ju dröja. Det var tänt på ungdomsgården, där var det disco som vanligt.

Han körde fort nu, det var sent, klockan var redan kvart i tio. Gatljusen svischade förbi ett efter ett, gulbleka och skimrande. Snön yrde lätt på vägen, som havsskum. Emellan ljusen var det mörkt, men det lyste i nästan vartenda hus längs Backenvägen. Det var inte nyplogat men han hade nya dubbar på vinterdäcken, fattades bara.

Trähusen på Grubbe avlöstes av hyreshusen inne i stan. Han tog av åt E4-an för att komma fortare upp till Ålidhem. Det kändes nästan som på den gamla goda tiden. När Stig höll på med hockeyn. Träning fyra kvällar i veckan, match på söndagarna, ibland också på onsdagarna. Krockade ibland med IFK:s matcher i isladan på Teg. ”Pettersson sjuk”. Jojo, han visste vad vaktmästare Pettersson led av? Det var ju lördagskväll. Och hans ”tjänster” sen? Det var väl när han hjälpte Petter att skotta fram Hjalmarssons bil den där fruktansvärda snövintern för två år sen? Det var på gamla Mimerskolan. På ”Hinkens tid”. Jaja, tiderna förändrades. Tänk om han skulle få syn på Stig nu så kunde han ge honom skjuts hem?Bussarna var inte att lita på när det var sådant här väder. Fast det var ju för tidigt förstås. Såna där fester kunde nog hålla på rätt länge. Själv hade han hållits hårt, det var knappt man fått åka till Gräsmyr på somrarna och dansat för gubben. Och danshaken i stan, dom som fanns då, var inte ens att tänka på. Det var ju ”jass” det. Och Märta hade haft det likadant, fiskarflicka som hon var från Nordingrå, frireligiöst och strängt. Det var skönt att den tiden var förbi, det var sannerligen inget glamoröst över den, inte på något sätt.

Garnisonskolan, det var framtiden det. Stans största gymnasium, en ny stor skola med flera tusen elever. Ett skräckbygge på sin tid, kritiserat för sin sterila och torftiga miljö. Det var visst tre studierektorer hade Hjalmarsson sagt. Men vaktmästare Pettersson hade bättre lön än Evert, ”förste vaktmästare” kallades han och tog sig fram på sparkcykel i de långa korridorerna på skolan. Han var stor och kraftig, fet skulle man nog kunna säga, och hade långa svarta mustascher. Hade varit tyngdlyftare på cirkus i sin ungdom sa dom. Och smått ökänd för sina hårda nypor. Kanske därför han blivit ”förste vaktmästare”, Petter? Det gick livligt till där hade han hört, många skolskjutsar från landet runt om staden, ända bortifrån Vännäs, ganska mycket problem med droger av allehanda slag. Petter bestämde över en hel stab av vaktmästare, det visste han, servicetekniker, städtanter och gud vet vad? Det var ansvarsfullt att få låsa på Garnisonskolan i alla fall. Han skulle få en fin förtjänst hade Hjalmarsson sagt. Mycket bättre än en vanlig lördagskväll. Jamen. Där borta låg isstadion.

”Äpplet”, det var smeknamnet bland kamraterna på Stig. Det hade han själv hört dom skrika på hockeyrinken. ”Passning Äpplet”! ”Byt Äpplet”! ”Kör hårt Äpplet”! Stig hade varit stjärna i laget, det hade stått om honom i tidningen. Fast det var förra året det. Stig talade aldrig om hockeyn längre, han funderade på att lägga av för gott. Studierna tog väl sitt? Måtte allt gå vägen nu för Stig, sista terminen? Det var allt han kunde hoppas, han bad inte aftonbön som Märta, han trodde att människan själv kunde styra sin framtid, inte ”molnanhoparen” där uppe, härskarornas gud.

Evert steg ur bilen framför den stora ingången och tog sig med en grimas åt sidan. Köldchocken värkte som eld i sittmuskeln. Det blev värre och värre numera, han fick nog söka doktorn igen. Det var svinkallt, röken stod som en kvast ur munnen när han mödosamt låste bilen. Han svepte om sig Stigs vita päls, gömde huvudet i den ulliga kragen och skyndade sig in i den varma upplysta hallen.

Det var verkligen en stor skola, inte som grundskolan han själv jobbade i. Stor och lite ogästvänlig i det lysrörsbleka ljuset. Här skulle Stig gå förstås, han var ju tekniskt intresserad. Duktig på att laga allt som gick att koppla till en elkontakt. Evert gick in på vaktmästarexpeditionen, som låg strategiskt i den stora entréhallen, bakom enorma glasfönster. Han tog den stora nyckelknippan från ett förvaringsskåp som han blivit tillsagd. Nu gällde det bara att hitta.

Det var tänt i musiksalen och instrumenten stod framme, lite slarvigt slängda mot väggen. Men det var ju inte hans sak. Han släckte och låste efter en snabb översyn. Hade man jobbat som vaktmästare och plockat reda efter skolungar i trettio år så kunde man sina saker. Men han fick vara noga, här hade redan varit flera inbrott, trots alla larm och låsanordningar. Han hade till och med hört om det på lokalteven.

Han gick runt och tittade och låste, allt efter instruktionsboken. Bara skåp och hängare och en och annan kullvällt stol i de lysrörsupplysta salarna. Men det fick någon annan ta reda på.

Korridoren gick i en kvadrat runt en mörk vinterträdgård, säkert 500 meter i omkrets. Han förstod nu vad Petter hade sin sparkcykel till. Det var stort och svårskött. lätt att missa någon olåst dörr eller någon lysknapp. Det skulle sättas in central på både dörrlås och belysning, då skulle mycket arbete besparas de ryggömma vaktmästarna. Det borde ha gjorts från början förstås. Tur att han varit här tidigare. Man var ju intresserad av vad kollegorna hade för sig. Hans egen lilla skola var som en lekstuga jämfört med denna jättekoloss.

Han hade alltid trivts i stillheten i skolorna på kvällen. Det var som i en kyrka, och han kände sig som en kyrkvaktmästare. Kunskap och lärdom utportionerades här dagligdags till kunskapstörstande och hungrande elever. Det var varmt och tryggt jämfört med kylan utanför, en bubbla man kunde trösta sig i. Han visste att Stig skulle bli väl mottagen här, att han skulle sitta här på dagarna och arbeta flitigt, det var allt han begärde av livet, inget annat. Märta påstod att Stig var skoltrött och okoncentrerad, men Evert ville inte höra på det örat. För honom fanns inget antingen-eller. Stig måste helt enkelt vidare. Garnisonskolan var målet för hans del.

Evert svettades i pälsen och knäppte upp alla knapparna. Här var större än han räknat med. det var ändå lustigt att han kunde ha Stigs kläder. Stig var inte lång för sin ålder, och själv var han spensligt byggd. Stig lånade hans skogshuggarskjortor ibland, fast de talade sällan med varandra numera. De var lika som två bär sa folk, och Evert var stolt för sitt lockiga mörka hår. Han var ingen gråhårsman, inte än. Stig hade samma lite mörklockiga hår, det var tattare i släkten sa Märta och skrattade. Han log vid tanken: Märta som väntade hemma med kaffekannan.

Han gick sist ner i källaren, där teknisternas verkstäder låg, och gjorde en sista koll. Sen skulle han hem. Bara en snabb avrundning och sedan så… Det luktade underligt, sött lite kvalmigt. Han stannade utanför ett rum där det lyste, och gläntade på den olåsta dörren. Det var en liten verkstadslokal med små fåtöljer, redskap, ett antal spritflaskor, pipor och tändstickor på golvet. Han gick fram för att se närmare på skräpet. Det luktade ur pipan, kvalmigt, han blev yr i huvudet. Plötsligt slog en dörr bakom honom upp och någon ropade:

-Äre du Äpplet? Haru grejerna med dig?

Den kvällen föll en stjärna från vinterhimlen och lämnade ett svart, svart hål efter sig. På natten var det norrsken, det första för året.

Tantalos var i grekisk mytologi en grekisk kung som härskade i Frygien och var även son till Zeus. Tantalos ville ta reda på om gudarna verkligen var allvetande. I detta använde han sin ovetande son. Zeus lät Tantalos sona sin fräckhet i underjorden där han är plågad av hunger och törst stående till hakan i vatten som ständigt viker undan när han försöker dricka och med läckra frukter på grenar ovanför sitt huvud som alltid drar sig undan när han försöker ta dem. Av Tantalos har vi på svenska uttrycket ”att lida Tantali kval”. (Fakta från Wikipedia)

Pälsen är en novell av Hjalmar Söderberg (1869-1941) och ingår i novellsamlingen Historietter (1898).

Älskaren

Det var en gång en man som älskade sin datamaskin. Han hade inga vänner, så på kvällarna satt han mest hemma och pratade med sin dator, och hon var programmerad så att hon alltid kunde svara på rätt sätt, och han trivdes med hennes entoniga röst, hennes klara och entydiga skärmbild, och med hennes tveklösa svar som aldrig förirrade sig ut i motsägelser och strunt. Hon var ju en dator och ingen människa, men eftersom han aldrig trivts bland människor så gjorde det inte så mycket; hon var ju nästan som en människa och uppfyllde helt hans idealbild av hur en sådan borde vara. Men det var ju bara det att hon inte var någon människa, och det tyckte han ibland var synd.

Hon hette Sybil 5000, och han tänkte alltid på henne som Sybil. Sybil hade världens största hjärna och kunde på några sekunder koppla upp sig på alla världens stora dataregister och databaser. Hon hade en korpsvart, pageklippt kåpa, och ett litet lätthanterligt terminalbord med lena, benvita tangenter, och under bordet tickade hennes lilla hjärta – ett modem, stort som en ordinär kakburk, med en telefon som han ibland använde för att ringa till datacentralen i huvudstaden, när det någon gång var strömavbrott, och när de små röda punkterna i övre högra hörnet på bildskärmen blinkande tändes igen, och den metalliska rösten sa: God morgon, klockan är halv tio var det som om Sybil varit ute och lämnat honom ensam i flera timmar, och han kände då en tillgivenhet gentemot henne som var nästan mänsklig.

När hans kollega Sven ringde och frågade om han skulle hänga med ut sa han alltid: Nej jag måste va hemma med Sybil i kväll. Sven hade för övrigt ett underligt förhållande till sin dator Elsi, tyckte han. Det var inte särskilt seriöst, och kunde knappast vara lyckligt. Han förstod inte hur Sven kunde lämna Elsi ensam på kvällarna så där, ibland i flera timmar. Själv tänkte han alltid på Sybil när han var ute på konsultjobb; han vantrivdes när han inte fick vara med henne, och det blev mer och mer påtagligt ju längre deras förhållande varade: han kände ett allt starkare behov av att vara hemma hos henne, han var ju när allt kom omkring mycket hemkär, och älskade att laga té och scones till sig och Sybil, överraska henne med en nyinköpt mazarin eller ett glas kakaolikör, se på TV eller lyssna på en skiva.

Han trivdes kort och gott med Sybil. Hon skötte sig själv och lämnade honom ifred när han ville vara ensam. Hon var alltid omtänksam och aldrig plump och ohyfsad och krävande som andra kvinnor kunde vara. Hon krävde inget av honom, hon bara gav.

Ibland tänkte han med glädje på den första tiden med Sybil. Det hade varit spännande, upphetsande, en total fascination. Han hade inte kunnat lämna henne ifred ens på nätter- na. Fingrarna smekte de mjuka följsamma tangenterna, de blinkande röda ögonen hans, ett gap öppnade sig, en avgrund i den fluorescerande bildskärmen som väntade på att fyllas; allt trollband honom, natt efter natt. Han sökte hennes innersta med sina trevande fingrar, alla de hemliga mekanismerna som fick henne att reagera och svara, och han hade i ren upphetsning kunnat slita kåpan av hennes plastlaminerade, inpackade kropp, bara för att få se in i hennes integrerade kretskort, följa de tusen tunna linjerna som bildades på kortet, ett finförgrenat system av nervtrådar, som de tunna linjerna i en uppåtvänd handflata, känsliga för blotta beröringen av hans ivrigt sökande fingertoppar.

På nätterna knäppte det regelbundet i modemet varje timme. Han kunde då gå fram till Sybil och smeksamt lägga handen på kåpan och känna darrningarna i hennes hjärta som födslovåndor, och veta att nu skedde en uppdatering från någonstans i världen, från hennes moderdator. Det pulserade av liv i det glatta, ebenholtsfärgade höljet, som fanns där någonting som ville ut, och han darrade av spänning vid den plötsliga bebådelsen. Som när han som gymnasist, på dansgolvet, med fingrarna snuddat vid en flickas spända kjolliv eller byxlinning – det var samma sökande efter tillgivenhet, underkastelse eller dominans. samma avgrund som öppnade sig inom honom och som hotade att sluka honom och fyllas av äkta liv.

Han såg in i hennes tomma ansikte och det var inte outgrundligt längre. Det var varken kyskt eller känslokallt. Det kunde fortfarande vara bedjande, fyllt av medkänsla och ömhet. Han kunde koppla bort den beskäftiga rösten, som hade en omisskännlig amerikansk accent, och bara söka ögonkontakt – kravlöst försjunka i den mörka bildskärmen, i den rymd som nu befolkats av solar, planeter och fixstjärnor. Hon var hans verk, det var ju han som fick henne att rotera runt hans axel. Han var alltets medelpunkt och upphovsman, utan honom kunde hon inte fungera. Det var ett ömsesidigt beroende som aldrig verkade ta slut, det var självförbrännande och egoistiskt, och banden verkade allt starkare på honom för var dag som gick, tills han inte längre kunde minnas det spända kjollivet eller byxlinningen, eller den tid han över huvud taget klarat sig utan henne.

Ibland önskade han dock att hon kunnat se med hans ögon. Tala om för honom vad hon såg i rummet, på gatan, i den stjärnklara rymden om kvällen. Tala om vad hon såg hos honom? Han hade berättat för henne hur havet lät när det slog mot stranden, hur det smekte sanden och sedan drog sig tillbaka, retfullt, lockande, nästan hotfullt. Han hade berättat fört henne hur han mindes hur molnen parat sig, och vinden viskat ömma förtroligheter till löven som fick grenverket att skälva och vibrera av kättjefull förskräckelse, men hon kunde bara mekaniskt upprepa hans ord utan känsla, som ett barn som rabblar sin läxa utantill. Han hade en gång tyckt om att gå ner till havet, genom gräset och över sanddynerna, och se hur vågorna kastade sig mot land, skumfradgande, bestialiska, hänsynslösa, och han kunde minnas en åskknall, och hur stormmolnen vältrade in över land, regnstinna och havande som svarta kor, förmörkande himlen på några minuter, och hur hagelbyarna plötsligt smattrade mot gatan som pingpongbollar, och han försökte förmedla allt detta han en gång känt till henne, utan att lyckas. Hon visste hur mycket vatten det fanns i Vänern, hur många träd av unggran som rymdes på ett tunnland, men hon visste inte hur vattnet känns i handen, eller hur granskogen doftade och svettades en het sommardag i juni. Ibland kändes det som om han höll på att lära en schimpans att skriva maskin, och det smärtade honom att hon fortfarande stod på en så känslomässigt låg nivå i förhållande till honom.

I drömmen släpade han henne på ryggen upp på ett stort berg, och hon var inte längre en datamaskin utan en människa som han, och hon såg himlen, såg träden och såg vattnet, och hon kunde nämna allt detta vid namn, form, lukt, känsel och ljud; och hon såg. Hon såg vad han såg och de gladde sig bägge åt detta märkliga och underbara sammanträffande.

Söndervig, danska västkusten 28/6 1984

Avbilden

Johan Lundgren träder i kammaren in. Hans ögon faller omedelbart på tapetbården i taket: blått allmogetryck på vit botten. Metervara, lika naiv som folksjälen. Tapetblommor som en sinnebild av fädernas omhuldade bondekultur.

I hörnet står den storbukiga chiffonjén, stor som ett människohjärta och ruvande på lika många hemligheter. Slitet trägolv i plankor, en urblekt trasmatta. En nedsutten säng, på vilken han tillbringat många sömnlösa nätter. Speciellt på sommaren (myggnätet står alltid inkilat bakom pigtittaren vid fönstret). Sommarljusa nätter fyllda av sömnlöshet, när skogen utanför vilar i spöklik halvdager och dansande dimslöjor och gryningsfåglar kallar på fyrfota djur, knott och oknytt. Detta är hans barndoms rum.

Fötterna känner golvet, ryggen sängen, ögat väggen, örat skogen. Ögonen, dessa känsliga instrument: bara urblekt blomstertapet och en stum tapetbård. Hans gamla idolbilder är borta sedan länge. Precis som han själv.

Han sitter på sängen och ser sina bleka anletsdrag skymta i den ovala pigtittaren. Det är nästan två år sedan mamma dog, två år sen sist. Riksdagsman Lundgrens misslyckade son har äntligen kommit hem.

Han sjunker ner i en obekväm halvliggande ställning i den gamla resårbotten – nu ser han bara hårfästet i spegeln. Det stiger en fuktig dunst av malmedel från det lappade överkastet. Knappast något är kvar av hans gamla pojkrum. Det ”naiva”, det ”folkliga” avsöndrar bara dävna dunster.

Det här var en gång hans och broder Bennys rum. Det står fortfarande skrivet på väggarna. Föräldrarna hade köpt huset till sommarstuga när pojkarna var små. Det var strax innan modern la handen på den varma kokplattan och upptäckte Det. Familjesomrarna sedan blev en enda lång likvaka. Till slut var hon bara en vålnad, utmärglad av sjukdomen. Det var Peter, yngste brodern, som tog hand om modern på slutet. Bara en ung gymnasist. Hon vägrade envist ta läkarvård, hon kände en oförklarlig och djupt rotad avsky inför den tilltagande invaliditeten. Fadern var upptagen på annat håll, han hade just blivit invald på sin sista mandatperiod i Stockholm. Tapetbården kunde berätta.

Det var i det här rummet hon dog, han visste det instinktivt. Här i kammaren som sedan blev Johans rum när han kom på besök från Uppsala. Då, när skogen görs lövegrön.

Ibland på nätterna kunde han till och med se liemannen skymta i skogen…

-Är det här du sitter och filosoferar?

Johan känner en hand på axeln, en grov arbetarhand, och han rycker till, som vaknade han ur en dröm. Det är Benny, vaktmästaren på lasarettet. Den handen förpliktar, hade fadern brukat säga. Johan ser upp. Skrämd, som naken, ser han upp på broderns rödskiftande ansikte. Benny är redan rund under fötterna.

Handen stannar en stund på skuldran, markerar släktskapet, och han känner ilningen i nacken – som ett rop på hjälp. Det var taggen som sved i faderns arbetarhjärta: Benny hade gott läshuvud och borde ha fortsatt läsa på universitetet. Nu var han kommunist med dålig ekonomi, ständigt missnöjd och bitter på livet.

-Har dom kommit än? undrar Johan.

-Jaja men! Benny ser sig ovant om i rummet. Han känner ingenting. Säger: Fan var här ser risigt ut! Var ska jag ligga?

-Du får väl ta in en madrass från vinden? Johan pekar med tummen, ut från rummet.

-Det blir väl inte så mycket sova av i natt, säger Benny och slår honom, igen, på axeln, som ville han trösta honom för något. Sigvard och Lotta är här. Farsan har redan öppnat spritskåpet. Det bli hur livat som helst. Kommer du?

-Nej inte än. Jag kommer strax.

-Somna inte bara, säger Benny och slår honom, för sista gången, på axeln. En ömhetsbetygelse, lika tvehågsen och grym som den tidigare handpåläggningen. Fast nu har Johan vant sig. Han sjunker djupare ner i den säckiga sängbottnen. Alltid neråt, utåt, bort från huset.

Nu har den börjat samlas där nere i storstugan: faderns dröm om den församlade allmogen i Norrland. Det var här han började sin politiska bana som målarlärling och cyklade runt på gårdarna och agiterade för socialismen och målade ladugårdsväggar. Folkhögskolan i Forsa, Brunnsvik, LO-skolan och målarfacket i Hudiksvall. Dan Andersson, Axel Danielsson, Fabian Månsson, Per Albin Hansson; Johan hade själv skakat hand med den avskydde Ture Nerman när denne var på sin sista föredragsturné i Norrland. Kommunisten som blev gråsosse. Han kunde höra faderns salvelsefulla ord stöpta i biblisk retorik: plikt, ansvar, medmänsklighet, jämlikhet inför lagen.

Tapetbården kunde berätta, den hade varit med. Dess blå mönster med fantasiblommor slingrade sig som en kurbits, meter efter meter, tillbaka i tiden. Den var en ringlande orm och den hade bitit och förgiftat hans mor och strypt honom själv om halsen. Det var ett billigt tryck som egentligen inte hörde till huset, metervara. Motivet var från Ramsjö, faderns egen hembygd, inköpt av pur sentimentalitet. Här hade det omplacerats i bördigare jord, i den hälsingska storbonde-myllan. Den berättade med kluven tunga om faderns religiösa uppväxt, om småhantverkaren som fick chansen att avancera, och tog den. Den brände och påminde som en Nessos-mantel.

Det var här han tillbringat alla somrar som barn intill den dag han flyttade till Uppsala som student. Under detta låga kvalmiga tak, skrovligt och omålat; bakom dessa finmaskiga myggnät. Skogen som susade om nätterna om en annan värld. Taltrastens rop som alltid manade: kom ut, kom ut.

Han rycker till av en ihållande bilsignal. Utanför har bilarna samlats på den stora gårdsplanen, säkert ett femtiotal, hela släkten är här för att fira faderns pensionering som riksdagsman. I storstugan studeras kungamedaljen, läses tidningsurklipp som sparats av modern. En gata, Riksdagsman Lundgrens väg har invigts, och en liten byst, presenterad av den lokale konstnären K-E Lindberg i Delsbo, nu placerad i Folkets hus, som besökts tidigare på dagen. Nu skall släkten undfägnas och underhållas med den gamle socialistens livsfilosofi: Försakelse för sakens skull, plikten framför allt, kallet, broderskapet, solidariteten med de arma. Alla ord blir så stora och betydelsefulla i riksdagsmannens mun. Han lovar att inte vara saktmodig sedan han pensionerats. Här finns fortfarande många förstukvistar att sopa rena från bondekonservatism.

Han hör stolarna skrapa där nere under golvplankorna. Det är fastrar och mostrar med barn, barnbarn och till och med ett barnbarnsbarn. En devot samling som hyllar sin patriark på den stora dagen. Fadern skall knacka i glaset och redogöra för sin allra sista motion, för den sista debattartikeln ”Mot nya mål” (ständigt framåt, ständigt bättre), för den sista ”innerspalten” han skrivit för lokaltidningen. Johan går fram till fönstret som står på vid gavel och ser kusin Sigvard vid sin stora Chevrolet framför uthuset som är en renoverad lada för vinterfoder som gjorts om till gäst- och gillestuga. Det stora raggaråket har klämt in sig och nästan skrapat fastrarnas små hundkojor – kusinen är föreståndare för en herrekipering i Sundsvall och alltid klädd i senaste mode: utsvängda byxor, tajta uppknäppta skjortor, handsydda italienska skor. Sigvard röker självsäkert en cigarett medan flickvännen lägger sista handen vid makeupen vid den glänsande motorhuven. Den svartklädda flickkroppen står framåtböjd med ryggen mot Johan, ena benet kokett lyft och den slitsade kjolen stramande över baken. Hon vänder den stora blonda kalufsen i profil, speglar sig och plutar med de rödmålade läpparna mot Sigvard som slänger fimpen på grusplanen och trampar på den. Pschhh. Stora mörka glasögon, brunbränd, nyss hemkommen från Mallorca gubevars.

Det slamrar i trappan, det är Peter.

-Karl-Erik är försenad, säger lillebrodern och stannar försiktigt i dörren. Han slår nästan huvudet i dörrkarmen. Säger: Vad står du här och grunnar på brorsan?

-Jag grunnar på ett och annat svek som begåtts här i huset, säger Johan.

Han ser på den långe blonde Peter och försöker låta ironisk, lite på skämt. Brodern har en ny manchesterkavaj och väst till, och en nyplockad tussilago i knapphålet på bröstet.

-Äh, nu ska vi inte diskutera politik, säger denne och stryker sig över det kortklippta håret. Du vet hur förbannad farsan blir .

Yngste brodern är den starkaste: kraftigt byggd, oanfrätt än så länge. Ögonen plirar bakom pilotglasögonen, glatt och frimodigt. Välbetalt fackligt ombud, populär bland alla, tryggt gift med två barn, faderns ögonsten.

-Det var inte politiken jag tänkte på, säger Johan. Tror du man får en chans att tala med farsan i enrum i kväll?

-Knappast. Behöver du pengar? Du får låna av mig.

Johan nickar. -Jag måste åka i morgon. Jag ska tenta på måndag, behöver förbereda mig.

-När blir du klar egentligen? Och med vad? säger Peter skämtsamt. Tänker du doktorera? Förresten jobbar du kvar i bokhandeln? Framtidsyrket?

Johan nickar. Peter skojar alltid, mot honom kan han spela med öppet visir.

-Ska bli klar till jul. Sen vet jag inte. Något ska det väl bli?

-Nä nä, säger Peter och skrattar till. Du e en riktig gammelungkarl Johan. Men du får låna av mig. Bröder emellan. Säg bara till.

-Fint. Jättebra, säger Johan tacksamt, nästan underdånigt med mössan i hand. Du vet att du får igen.

”Gammelungkarl”, det är brödernas skämtsamma epitet på äldsten. Hos Benny låter det smått föraktfullt, han vill gärna själv ha barn, föraktet har redan vänt sig inåt. Hos de andra två mer skämtsamt. Han daltas med, som med ett stort barn. Nu vill han bara ut i skogen, så långt bort från detta släktkalas som tänkas kan. Han klarar inte av att gå ner i storstugan inför allas blickar, hukande under den låga dörrposten, se de gamla visdomsorden på kurbitsen på väggen: I ditt anletes svett.

I drömmen har han stått upp och sagt dem alla vad han tycker om fadern. Om hur han hållits om ryggen för sin tuberkulos, den som fick honom att sluta agitera och börja studera. Om hur självupptagen han blivit med åren, med närmast gudomliga mått. Allt vad fadern sa och predikade var viktigt; alla hans minsta nycker skulle bejublas och uppmuntras som ett guds underverk. Hur modern närmast gick i döden för honom. När han kramade hennes hand och hon sa: Jag känner inget längre. Ett år senare var hon helt förlamad, förvrängd, halva ansiktet en grinande mask. Tumören hade växt flera centimeter.

Men värst var eftermälet. Faderns närmast perversa intresse för hembygden och allmoge- kulturen. Hans dillande om den flitige odalmannen som egentligen var en socialist i hjärtat. Det var centerpartisten i honom som talade: hur bygemenskapen skulle återupp- rättas, landsbygden rekonstrueras, här där avundsjuka och översitteri städse hade sitt fäste, där bönderna tävlade med varann om att ha den mest utsirade förstukvisten, den storvulnaste storstugan, den största ladugården och hösilon. Fadern började gå på spelmansstämmor och hembygdsgillen och vann röster som en landsbygdens vän. Hans tilltagande religiositet, enligt egen utsago föranledd av moderns bortgång (hans egen uråldriga mor nota bene). Hur han gick mer och mer in i sig själv, oåtkomlig, onåbar. Hur han, när Karl-Erik förde saken på tal, fick hostattacker och försvann som ett sårat lejon in i sängkammaren.

I drömmen hade fadern tagit till orda och förebrått sönerna för att de inte sörjt modern tillräckligt. Själv bar han sitt kors för evigt (följande Viktor Rydbergs exempel), han hade sannerligen offrat sig för henne när dom bara gått åt sidan – ja hade han inte i själva verket offrat sig för hela svenska folket? Hycklande som en frikyrkopastor drack han sitt kaffe på söndagarna i familjens sällskap, nöjd och självgod och trygg i sin egen förvridna skenvärld. Johan kom att tänka på några rader ur Sofokles ”Filoktetes” som han strukit under:

Visst får människan

det öde bära, som av höga gudar gavs,’

men den som lider endast självvald plågas nöd,

som du nu gör, har ingen rätt att för sin sak

medömkan kräva, eller andras samförstånd.

Dramat slutar med att halvguden Herakles själv stiger ned som deus ex machina och manar den ovillige Filoktetes till handling. Men gudarnas tid var sedan länge förbi. Ingen förklädd Apollon skulle stiga ned från skyarna för att intaga sitt eftermiddagskaffe som en av de lägsta vid riksdagsman Lundgrens bord, eller över huvud taget påverka handlingen i denna novell.

Nu dyker en stor herrgårdsvagn upp bakom uthuset och signalerar gällt. Kusin Sigvards Chevrolet har med bakdelen blockerat den sista parkeringsplatsen framför den stora gräsmattan, där familjen så ofta intagit söndagslunch under trädens skugga. Johan står bakom den tunna gardinen i kammaren och ser på. Nu kommer kusin Sigvard trippande på sina svarta lackskor med grogglaset i ena handen och cigaretten i den andra. Bilrutan vevas ner och farbror Sven gormar:

-Hör du din jävla svingpjatt, kunde du inte makat fram raggarbilen fem centimeter till va?

Faster Lenas sura hårknut skymtar bakom den stora ryggen i framsätet. I baksätet trängs Ann-Charlotte med man och tre små barn, alla uppresta från Norrtälje, där farbror Sven har bensinstation. Kusin Sigvard klämmer sig irriterat ner med groggen i Chevans framsäte och rivstartar. Han ger faster Gretas folkvagn en ordentlig knuff i kofångaren där bak, på franskt manér. Det hörs en arg, metallisk smäll. Johan hör en hög röst kommentera nerifrån salen. Morbror Arne har redan berusat sig. Johan såg honom på tåget upp, men vågade inte gå fram och presentera sig. Om morbror Arne talar man inte hos riksdagsman Lundgren, inte heller om kusin Bengt som skiljt sig två gånger och självmant sagt upp sig från ett bra jobb på Volvo-Umeverken för att läsa sociologi på universitetet. Det gillar inte farsan. Skoma-kare, bliv vid din läst.

Sorlet nere i storstugan har stigit och han hör glas och skratt klirra mot varandra. Om Karl- Erik bara ville komma. I drömmen var han den ende som stod upp till Johans försvar. Han jobbar som förskollärare i Sollefteå och är den ende av bröderna som på riktigt är insatt i Johans situation. Karl-Erik som var den ende som grät på morsans begravning, stora karl’n.

”Förty träder Johan Eriksson så mången vill stig”. Han lägger sig på sängen. Resårbotten gnäller och knirkar och ristar en blodörn i ryggen på Johan.

Johan hade rest till Uppsala när modern fick röntgenplåtarna från lasarettet i Hudiksvall. Då hade han redan låtit sig uppslukas av det glada studentlivet i Uppsala. Journalistdrömmarna hade han gett på båten, konkurrensen var alldeles för stor. Med knäckt självförtroende såg han modern tyna bort mer och mer för varje sommar. Peter var fortfarande hemma och skötte henne tills hon las in på lasarettet och sedan på ett hospice för gott. Fadern var allt för upptagen med politiken för att hinna se till sin hustru. På begravningen hade han citerat Bibeln – för Johan klingade det falskt. Från åren i Hudiksvall mindes han hur modern läst med honom och uppmuntrat honom att studera, något som hon aldrig fått göra. Det var medan fadern fortfarande satt i stadsfullmäktige och ständigt gick på kvällsmöten och löneförhandlingar med facket, på konferenser och uppvaktningar. Modern hade jobbat med elevvård på en skola tills nerverna inte höll längre. Då hade hon fått en undanskymd plats på skolkontoret. Hon ansågs lite knepig.

Han följde tapetbården med ögonen. Han mindes hur han hade gått i skogen i skymningen med Marianne. En stor uppvaktning med kör och blåsorkester hade uppvaktat fadern som fyllde jämna år. Fadern hade knappt hälsat på Marianne, fast hon varit hans fästmö i ett helt år. Modern hade haft ett slaganfall och hade ett ständigt påklistrat leende i det sneda ansiktet. Efteråt hade hon skrivit ett förlåtande brev till Marianne och ursäktat sig för sin ”indisponibilitet”. Fadern hade varit öppet kritisk till Johans Uppsalastudier, som han knappast trodde skulle leda till ett ”hederligt arbete”. Ute i skogen var Marianne arg på Johans far och hade kritiserat honom och hans utfall mot Johan. Johan hade ont i huvudet i värmen och hade snäst tillbaka. Krupit inom sitt skal som en eremitkräfta. ”Åk tillbaka till Uppsala om du vill” hade han sagt och låtit sårad, varpå hon lämnat honom vid den stora myrstacken och gått tillbaka till huset.

När Marianne gått hade gått hade det blivit mycket tyst i skogen. Den tryckande värmen under tallarna var så påtaglig att han tyckte han kunde höra träden andas. Han såg myrorna skynda över stigen, flugor och mygg som dansade i det sneda solljuset mellan trädstammarna. En gök ropade, ett ödesmättat ”svek”. Och den röda flugsvampen skrattade hånfullt: Nog är du väl lite lik mig i alla fall?

Han hade efter moderns död uppsökt samma sten, samma myrstack, samma glänta, men aldrig återsett flugsvampen som förebådat hans allra värsta självmordstankar. Den värsta tanken sa att han innerst inne var sin faders avbild.

Plötsligt står Karl-Erik i rummet. Han tar av sig kavajen och hänger den på klädhängaren i garderoben. Där hänger Johans finkostym på vädring. Karl-Erik ser på Johan och ber honom dra åt sig fötterna så att han kan sätta sig bredvid honom på sängen. Någon talar där nere, hyllningstalen har börjat, men det är inte fadern.

-Farsan är dålig, säger Karl-Erik trött. Han har kört långt, i ett sträck för att hinna. Han lutar sig framåt med händerna i knät. – Han har fått en släng av tbcn igen. Jag tror lungorna är körda. Hoppas han klarar av alla tacktalen.

Johan är tyst. Han måste ändå fråga Karl-Erik.

-Jag tänker inte tiga längre, säger han. Jag ska gå ner och säga farsan min mening.

-Va då om?

-Det där vi pratade om i våras. Om morsans alla uppoffringar. De borde hylla henne istället. Allting ska jag dra upp. Jag ska läsa lusen av honom, ordentligt.

-Du hade väl kunnat välja något lämpligare tillfälle, säger Karl-Erik och suckar. Du vet hur han är, han kommer inte att klara det. Jnte i hans kondition.

-Det måste han, nästan skriker Johan och reser sig så resårbottnen gnäller. Ryggen smärtar. Allt mod han samlat kan inte bara slängas bort nu. Han ser desperat på Karl-Erik, den mörkhårige allvarlige mellanbrodern, hans enda stöd nu.

-Kan du inte vänta till i morgon, vädjar Karl-Erik och ser på honom så deras ögon möts. Johans fladdrande desperata blick, broderns lugna fasta. Karl-Erik rättar till slipsknuten och skjortkragen. – Du vet inte vad du ställer till med om du börjar bråka, säger han.

-Har… har alla kommit? undrar Johan.

-Så gott som, säger brodern. Har du inte varit där nere? Det är knökfullt. Du kommer att bli lynchad om du säger ett ont ord om farsan. Låt bli, jag ber dig.

Johan står stilla på trasmattan på furugolvet. Taket är så lågt att han nästan slår i huvudet. Han minns med ens flugsvampen. Den elaka avbilden. Hans Mimesis. Han är bara en avbild av något illasinnat, något föraktligt. Han vet mest av allt att det är sig själv han vill komma åt. Inte denne fader, denna unket dävna dammiga inomhusluft. Denna vålnad. Den är bara en del av honom själv. Han går fram till fönstret och ser ut mot den mörknande täta skogen. Är det där han ska hamna sedan han ”gått i stuvan in”?

-Hur är det med Marianne? hör han som ett avlägset brus broderns röst.

-Vi gjorde slut för ett halv år sedan, säger Johan utan att vända sig om. När brodern frågar ”varför då?” väljer han att inte svara. Han skäms.

Nere i storstugan sitter hela släkten församlad och alla andra särskilt inbjudna till faderns stora ”avskedskalas”. Det är ett drygt femtiotal personer, vuxna och barn, släkt och vänner från när och fjärran. Rödblommiga dukar pryder de insatta slagborden där serveringspersonal häller upp kaffet och likören och saften till barnen. Smörgåsar ligger ordentligt upplagda på assietter på borden, öl och immig snaps finns på ett sidobord. de första som-marblommorna är inplockade och kopparbunkarna på väggarna skiner nyblankade. Fastrarna har haft ett styvt jobb att få allt i ordning till den stora dagen.

Man hälsar och nickar åt Johan och Karl-Erik. Faster Lena har en gudsnådelig uppsyn, hon har lovat att köra. Farbror Sven stirrar djupt i glaset och tänker på den långa hemresan. Peter och Benny hälsar med glasen bredvid sina fruar, kusin Sigvard tjoar och flickvännen Lotta ler okynnigt bredvid honom. Hon har säkert också lovat att köra hem, tänker Johan. Faster Greta kommer in från köket med en ny smörgåsbricka. Karl-Eriks fru vinkar åt honom och visar honom en tom plats ute på en bordskant. Nu är det bara festföremålet som saknas. Enligt rykte ska han få en nyplockad blomsterkrans att ha på huvudet av fastrarna.

Johan sitter länge tyst och väntar. Han förbereder i huvudet sitt hyllningstal till fadern.

Mimesis (grekiska: miʹmēsis ’härmning’, av mimeʹomai ’härma’) är en estetisk term som betecknar det som visas: avbildimitation, eller reproduktion, underförstått av verkligheten eller naturen. Syftet kan vara att gestalta verkligheten för ”att skapa sinnligt konkreta före­ställningar hos mot­tagaren”.

Nessos var en av kentaurerna i grekisk mytologi. När Herakles dödat Nessos tog han på sig dennes förgiftade mantel. Den brände Herakles hud så svårt (manteln gick inte att ta av) att denne tillslut kastade sig på det brinnande bålet.

Apollon, grekisk gud. Sofokles, grekisk diktare, död 406 FK. Herakles, grekisk hjälte, efter sin död på bålet utnämnd till halvgud.Deus ex machina”, grekiska tragedier slutar ofta med att en gud träder ner på scenen (på teatern med hjälp av en maskinkonstruktion) för att ställa handlingen tillrätta.

I ETT BARNS ÖGA

I ett barns öga föds världen ständigt på nytt.

För spädbarnet är varje dag den första. Varje leende det första leendet. Varje människa den första.

Ögat föder embryon av liv. Outvecklat, omejslat som ett stycke granit.

I ett barns öga finns ingen ondska. Bara ett skört råmaterial till något gott.

Igenkännandets glädje: den egna handen. Handen som mejslar ut livet ur tillvarons hårda sten. Ögat som formar, som sammanfogar delarna till något helt.

Ögat är skört. Ser det för skarpt in i ljuset slocknar det.

Prometeus skapade den första människan ur ett stycke lera. Han stal elden för att ge till de som frös. Varje barn är en ny Prometeus: med hand och öga skapar det sin värld. Med dess eld kan vi alla lysa.

Själv har jag inte längre barnets öga. Min tilltro till mig själv är svag. Min last ska mitt barn inte få del av. Likt en forntida gud ska jag en gång träda tillbaka, slockna, tyna bort. Barnet kommer då av mitt stoft få skapa sig en egen gud.

Dess syn är oförvillad. Klarögt står det upp och griper dagen. Det känner inga gränser, inga konsekvenser. Med yxan går det fram och banar väg bland halvsanningar och lögner. Ack att jag kan handskas rätt med barnets liv. Att jag kan stå tillbaka när den dagen kommer.

I barnets öga finns hoppet om vårt fortbestånd. Om det får behålla synen oförvillad. Får behålla tron att allt är nytt. Får behålla kraften av att pånyttföda.

Prometeus var en titan (jätte) som tillsammans med sin bror gjorde lerfigurer av människor och djur som han blåste liv i. Sedan Zeus bestämt att människorna inte skulle få makten att göra eld så stal Prometeus gudarnas eld och gav till människorna för vilket han straffades hårt av Zeus, gudarnas hövding i den grekiska mytologin.

FUGA DIABOLO

I

En dag i slutet av höstterminen gick jag och Karin hem till Anitas inackorderingsrum på Haga.

Det var en regntung eftermiddag. Träden på stadsholmen hade redan fällt sina löv och sträckte nu bedjande sina händer mot himlen, de svarta leprafärgade fingrarna utspärrade som på svältande barn. De gula ginstbuskarna slokade med förvridna lemmar. Himlen var denna dag som ett stålgrått lock av bly som varslade om industrinedfall från Ruhr. I kanalen simmade en ensam svan, snövit mot den lövbrunsmultnande vattenytan.

De askgråa björkarna framför teaterhuset lutade sig framåt, bedrövar speglande sig i den sorgkantade vattenytan, där bottenslammet bubblande uppslukade deras svarta tårar. Den ensamma svanen sträckte plötsligt upp sin hals och ropade hest, översiggivet. Jag tänkte på honom som en själsfrände.

Jag hade sett honom varje morgon på väg till skolan. Jag hade beklämts av denne ensamme Narkissos där han seglade som en vit vålnad över havet, stolt och sorgsen bland snattrande änder och smutsiga näsvisa sothöns på sin öde barn över det stinkande kanalvattnet. Efterlämnad av flocken, kanske ofärdig, sjuk eller trött på livet, vad vet jag? Jag sparkade en gång i den våta lövhögen vid brofästet och sa något djupsinnigt om Strindbergsfejden, som jag nyss läst om i skolan. Karin gick också uppslukad i sina egna tankar.

Väl uppe på rummet drack vi eftermiddagsté och fortsatte diskutera nyutkommen litteratur. Jag studerade nervöst alfabetsaffischen på väggen och tänkte på jämna och ojämna tal, medan Karin hällde upp grön likör som hon smusslat med i skolväskan förbi receptionen. Hon skulle snart resa hem till sina föräldrar på landet för gott, och en lång förfärlig julhelg skulle ligga framför oss, med skyltsöndagar, julklappar och julmat i oändliga mängder. Vem visste när vi skulle ses härnest? Jag betraktade mig själv i hennes ögonspegel, en våtglänsande bild som gnistrade till en sekund i ögonvrån och sedan var borta. Hon vek besvärat undan blicken och såg ut genom det otvättade fönstret.

Länge gade vi planerat för den här stunden. Den var uppbyggd och hoplimmad som ett illu konstruerat korthus av alla outnyttjade tillfällen vi upplevt under hösten, av en stigande otillfredsställelse som alltid stupat på ett missförstånd, en förfelad och feltolkad gest, ett misslynt ögonkast vid fel tillfälle. I ett halvår hade vi hade vi gått och bligat på varandra, förtvivlat bidande det rätta tillfället tills Karin en dag på lunchrasten la handen på min arm och sa: Kom så går vi upp på Anitas rum på KFUM, jag har nyckel. Jag lät mig övertygas, två timmars ogiltig frånvaro var ju inte hela världen. jag visste att jag skulle få en chans att besegla min och hennes oskuld och jag rös vid tanken. Vampyren i mig ropade efter blod.

II

Vi plågade varann grundligt hela våren med nålstick på nålstick, förakt och förtröstan om vartannat: halvhjärtade försök att vara varandra till lags. Jag försummade mina studier och ville äga henne, och hon lät mig dumt nog hållas och få min vilja igenom: minsta motståndets lag fick råda – ingen av oss kunde ändå genomborra den andras skyddshölje av förlamande osäkerhet. Vi ville båda gå och var sitt håll och samtidigt spegla oss i den andras ofullkomlighet. Det sorglustiga spelet tog ett abrupt slut när jag ryckte in i lumpen och hon träffade en annan men flera år senare kunde jag vakna upp mitt i natten mitt i en fruktansvärd mardröm, fylld av oresonligt hat till den som tagit vad jag betraktade som mitt. I spegeln som var hennes gråblå öga flöt gröna stinkande tångliknande växter upp, historien gjorde dialektiska krumsprång från sekel till sekel, och stämmorna bytte plats i en ständig inversion där glädje och missmod bytte plats med blixtsnabba kast i en manodepressiv hastighet. Harlekin balanserar triumferande på sitt klot medan Pierrot förkrossad böjer sitt svartvita ansikte över den ärggröna vattenspegeln. En svart tår hänger tyngdlös på den snövita kinden. Jag ville vara Harlekin, men blev Pierrot.

Fuga: Musikalisk metod att låta två eller flera stämmor korsa varandra genom hela verket. Tydligt hos Johann Sebastian Bach, som påverkat senare användare som Schubert, Schumann, Mozart, Beethoven, Brahms. Harlekin och Pierrot: Två figurer från den medeltida Comedia dell’Arte-teatern som påverkat senare tiders dramatik, som Molière, Holberg, Beaumarchais (Mozarts Figaros bröllop). De framställs ofta som två clowner, varav den ene är fräck och härsklysten, och den andre vek, drömsk och romantisk.

Inversion: inversion (latin inveʹrsio ‘omvändning’, ‘förvrängning’, av inveʹrto ‘vända om’, ‘vrida om’), omkastning 180° av läget) (NE) Narkissos: Narkissos (Νάρκισσος, lat. Narcissus) var inom grekisk mytologi en vacker yngling. Narkissos var så underbart vacker att vem som än såg honom greps av kärlek.Han blev dömd att förälska sig i sin egen spegelbild efter att inte ha besvarat den unga flickan Echos kärlek. (Wikipedia)

(illustration: Knut-Erik Lindberg)

Den lilla världen

(fortsättning följer)

%d bloggare gillar detta: