Opublicerat

(Innehåll: Om bildning och demokrati; Bokens form, ett försvarstal; I Ryssland, på Röda torget; I Istanbul; Barfotapoeten Nils Ferlin)

OM BILDNING OCH DEMOKRATI (2013)

(Några anteckningar vid läsandet av antologin Om Bildning och demokrati : nya vägar i det svenska folkbildningslandskapet (Erling Bjurström och Tobias Harding, red.). – Stockholm : Carlsson, 2013.)

Demokrati=ett positivt laddat värdeord, ett ”honnörsord”. (Inl. Bjurström, s. 11)

Bildning? Överspelat, bortglömt, inaktuellt? Antikverat, förlegat? En arkaism, konservativt? (s. 12) (jfr ”en bildad man”, den ”bildade medelklassen”, fortf. aktuellt på 1930-talet, försvann när S fick den politiska makten). Bildnings- begreppets försvinnande kan idag jämföras med vad som kallats ”demokratins kris”. Varför? Därför att demokrati förutsätter en viss demokratisk ”bildning”. Men vad lägger vi in i begreppet? Idag talas inom Bolognaprocessen inom EU:s högskolor mer om ”anställningsbarhet” (employability), en instrumentell term. Bildning, eller ”allmänbildning”, har försvunnit, begreppet angreps särskilt starkt på 1970-talet, för att det stod för något konservativt och elitistiskt.

”Som bidrag till formandet av det moderna samhället har både demokrati och bildning sitt ursprung i återupprättandet av antika ideal. Samtidigt förenades dessa ideal med upplysningstidens framtidstro (1700-talet). Och så småningom även med revolutionära idéer om att en fullständig demokratisering förutsatte ett radikalt brott mot det förflutna.” (s. 19) Men det ledde inte till något bättre, bara delvis. Upplysningstidens demokratiideal hade ofta drag av utopism och orealism. Ellen Key påpekar detta, men var själv influerad av det, liksom Valfrid Palmgren.

Kamp om tolkningsföreträde mellan kons, lib, soc, religiösa, o andra filosofer. Grundläggande i västeuropa var det Habermas kallat den ”borgerliga offentligheten” med (i teorin) medborgerliga fri- och rättigheter, allmänna val, fri press, mötesplatser etc. (idag sker mycket av dessa möten på nätet).

Människan är formbar och kan utvecklas på ett positivt sätt, också intellektuellt (von Humboldt- Tyskland). Humanismen, nyhumanismen. ”Cultura”=odling. ”Själens odling” som Ellen Key säger. Man sökte ”sanningen”, och universiteten skulle stå fria från kyrka och stat enligt von Humboldt. Geijer kallar det ”levande grund för handling”. (s. 37) Men vägen dit kunde vara olika (se ovan). J.H. Pestalozzi, den schweiziske pedagogen, påverkade synen på fri bildning i Rousseaus anda, på begreppet Volksbildung, som var ett demokratiskt ped. begrepp. Olikheten i bildningsgrad var ett klassmärke, påpekade Ellen Key (s.40) I England lanserades begreppet ”education of the people” av lord Henry Brougham. I sv.övers. ”Om folkbildning” 1832. Jfr med Bourdieus begrepp ”kulturellt kapital” och ”ekonomiskt kapital”.

Palmgrens motstånd mot den ”underhaltiga [underhållnings]litteraturen”, påverkad av engelsmannen Matthew Arnold, förf och skol inspektör (s.51f.). Kulturen utmålades av Arnold som den andliga kraft som skulle överta religionens roll i samhället på 1900-talet. Herbert Spencer på 1860-talet menade dock att inte bara själen, utan även kroppen behövde fostras, med t.ex. sträng Ling-gymnastik. 5-årig värnplikt infördes i Sverige 1812 för män från 21 och uppåt. Bildning kunde i början av 1900-talet ses som en motkraft mot industrialismens skadeverkningar, och modernitetens förytligande, så hos Key eller Vitalis Nordström (59). Key önskade 1906 att ungdomsrörelsen skulle bli en ”bildningsrörelse” (58). Nyhumanismen stod för ett idealistiskt tänkande (med rötter i romantiken) som fick mycket stryk när rösträttsrörelsen med mer nyttoinriktat tänkande (Rickard Sandler m.fl.) slog igenom. Bildningsfrågan blev en ”skol- och utbildningsfråga” (60) inriktad på inte minst bråkig ungdom. Moral, dygd och karaktär blev viktigt.

Flera nya utredningar tillsattes i ungdomsfrågan under 1930-talet. De framlades på 1940–talet. Ungdomens fritid blev viktig. Mer praktik än teori. Föreningsstöd viktigt, idrott, hobbies. Den filosofiska [kritiska] sidan försvann. Vuxenlivet innebar ansvar, det krävde fostran, ideal. En debattör som E.Hj. Linder ifrågasatte denna instrumentella syn på bildning i boken (1962) Bildning i det tjugonde århundradet (68). Samma år Bengt Nemans plädring för en mer demokratisk kultursyn som inte såg ner på populärkulturen. Bjurström kallar det en ”fritidssocialisation”.

Folkbildningens plats idag är svävande. Kultur, fritid, eller skola? På 1970-talet handlade folkbildningen mycket om själens fostran (s.74), sedan dess har underhållning fått allt större plats i våra liv. Idag saknar du kulturellt kapital om du inte följer vissa populära TV-serier, eller vad som händer på nätet. Traditionella bildningsideal började försvinna redan på 1960-talet, när Sverige amerikaniserades kraftigt (82). Ordet ”bildning” har lämnat ett tomrum efter sig. (83f.). Donald Broady försökte på 1980-talet i tidskriften KRUT väcka nytt liv i begreppet (jfr BiS antologi Boken åter i centrum).

Idag talas om New social movements, inom miljö och politik. Folkbildnings begreppet marginaliserades emellertid alltmer. Kan det ”översättas” till en ny tid? (95) Idrotten lät sig snabbt kommersialiseras, inte lika lätt med kulturen? Jo, viss kultur (TV, bio). I England startade Tony Blair ett Departement for culture, media and sport, där kommersialiseringen var stark. Man talar i kommersiella termer om den ”kreativa sektorn”. Den offentliga förvaltningen präglades också från 1990-talet av det am. begreppet New Public Management, där kommersiella krafter inbjöds, de offentliga utgifterna skulle slimmas och skäras ner, vilket kombinerades med sänkta skatter. Också media avreglerades. Medias ”public service” tappade delar av sitt folkbildande ansvar.

Den nya aktiebolagsformen saknar demokratisk legitimitet. Även ideella s.k. Non governmental organizations spelar på samma kommersiella marknad. Folkbildande inslag i samhället finns kvar (familjens och skolans ”fostran” av ungdomar) men mer som ”motrörelser” Man talar inte gärna längre om att skolan ska ”fostra” (det anses nog föräldrarna få sköta om), inte heller om samhällets skyldigheter. Inte heller om att ”bilda” sig intellektuellt. Även underhållning kan ur en aspekt vara bildande, om man ser på den med ett kritiskt öga.

Bildning går ett steg längre än bara utbildning. Det ser till hela personen, till både kropp och själ. ”För att förstå sig själv måste man förstå andra” (Bernt Gustavsson, s.263). Hänv. till am. pedagoghistorikern Martha Nussbaum. Bildning som resa, även till andra platser på jorden. Att införliva det obekanta med sig själv. Hegel talar om detta i Andens fenomenologi (1807). Marx, Simone de Beauvoir (kvinnan ”det andra könet”), Franz Fanon om den kolonialistiska retoriken. Kulturer som kolliderar hybridiseras (Homi Bhabha) och därigenom skapas ett ”tredje rum” (268). Det är mer än ”mångkulturellt” – ”där helt andra [och nya] positioner kan utvecklas”. ”Den kulturella hybridiseringsprocessen ger upphov till något helt annorlunda”, konstverk som romanen Ett öga rött eller filmen Äta, sova, dö. Salman Rushdie gestaltar hybriditeten i Satansverserna. Även Bayed Salihs (Sudan) Utvandringens tid, som är en replik till Conrads Mörkrets hjärta. (Folkbildningen har blivit ”individualiserad”, dvs du får själv ta ansvar för att bilda dig, samhället gör det inte.)

Gene Sharp, am. statsvetare har kommenterat demokratistriderna i Östeuropa och Nordafrika på nätet. ”Global bildning” måste ta hänsyn till både det ”universella”, och till det individuella, det partikulära. ”The capability approach” (Nussbaum, Amartya Sen) är att utveckla ”förmågan att delta” i demokratiska processer i tredje världen. För detta är folkbildande insatser fortfarande avgörande.

Mats Myrstener  

BOKENS FORM: ett försvarstal (2013)

Det var inte förrän jag själv gav ut en bok, som jag upptäckte av den hade en form. Det var inte bara en lång rad av bokstäver, som bildar ord, som bildar text som i bästa fall har ett sammanhang (i mitt huvud) – den hade också en form, en fysisk närhet, det var en ”bok” med en helt egen struktur.

När jag satt på balkongen och boken låg där på bordet såg jag att den hade ett utseende, det var ett föremål (som levde genom texten innanför pärmarna), som passade i handen, som gick att fysiskt bläddra i, känna på, ta på. Nästan ett eget liv, som jag inte längre kunde styra över. Det var en känsla av ömhet (och lite förfäran) jag inte känt för den skrivna texten tidigare.

August Strindbergs kortaste novell ryms på en enda boksida, jag tror den heter Ett ark papper. Hjalmar Söderbergs Pälsen är något längre. Tjechovs Damen med hunden likaså. Men en tryckt papperssida räcker egentligen för en hel berättelse. Ett ark papper. Kanske tvåhundra ord, kanske något mer, jag har inte räknat.

Boken är en fantastisk behållare av ord, inte alls lika muskulös som en dator. Men mer estetisk, och med en speciell tyngd. Här är orden utvalda, noga mätta på våg. Varenda felaktigt kommatecken ger tillfälle till förargelse.  Så borde det i varje fall vara: att texten genomgått en process som garanterar dess självständighet och särart som litterärt verk. Sen må man vara oense med författaren i sakfrågan.

Och boken förblir. Den finns kvar i sinnevärlden (i bästa fall för evigt) och lever snart sitt eget liv. Både som text och som fysiskt föremål.

I den amerikanska serien Mänsklighetens historia på TV har man kommit till 1500-talet. Att bankväsendet föddes då, i Venedig, påpekas noggrant förstås, men européerna fick också krutet från Kina, där det först bara användes till fyrverkerier. Med den nya ”arkebusen” (den äldsta formens av enmansgevär, därav ”arkebusera”) återerövrade spanjorerna inte bara sitt eget land från araberna, man erövrade också hela Amerika, och dödade en stor del av dess befolkning.

Lika revolutionerande var boktryckarkonsten. Den kom också från Kina, men Johann Gutenberg i Mainz lärde sig genom att använda en gammal vinpress, att mångfaldiga texterna hur många gånger som helst. Bokindustrin var född. Idag tänker vi nog inte på hur revolutionerande boktryckarkonsten var, nu när datorernas och mobiltelefonernas texter översvämmar världen. Den gjorde också att allt fler kunde ta del av den stora litteraturen, inte bara munkar och adelsfolk. Utan boktryckarkonsten hade Luthers reformation knappast fått den spridning den fick. Vi kanske fortfarande hade varit katoliker i Sverige. Eller ryskortodoxa.

Sen är det det här med tid. Karl Ove Knausgård må vara känd i Norge, men det ska nog mycket till för att man i min ålder ska ge sig kast med ett verk i sex delar. Inte ens om de var skrivna av Marcel Proust, den litterära stilens okrönte mästare. Tid blir något man med tiden får allt mindre av, dessvärre.

Flaubert, som under sin långa levnad gav ut bara några få verk, ska ha ägnat dagar åt att laborera med en enda mening. Han menade att varje rad i en bok var en pelare och en bjälke som skulle kunna bära upp en hel katedral.

Knappast en åsikt som passar vår egen litterära tid, hur välmenande den än kan synas vara.

Idag trycks mer böcker och annan text än någonsin tidigare i världshistorien. Ändå minskar försäljningen och utlåningen av böcker stadigt, på de andra mediernas bekostnad. Men möjligheten att uttrycka sin mening i skrift har nog aldrig varit större än nu. Det är något vi kan glädja oss åt. Även om orden, utan sin geniala förpackning, både riskerar att bli hemlösa, och, i ett längre perspektiv – bortglömda.

I RYSSLAND, PÅ RÖDA TORGET (September, 1990)

När vi kommer till Röda torget en onsdagseftermiddag i augusti är Lenin-mausoléet stängt. Det enorma torget verkar nästan spöklikt tomt. Bakom det funktionalistiska mausoléet reser sig Kremls lökkupoler, symboler för århundraden av ryskt envälde.

-Ingen går hit längre, säger vår ryske guide Vladimir. Hit går bara turister.

Nej, det är knappast till den balsamerade dockan Moskvaborna går idag för att be om bröd. Bristen på varor, oförmågan till nytänkande. har blottat enorma konflikter i det väldiga imperiet. Motsättningar kommer i dagen: mellan generationer, mellan folkslag och mellan stads- och landsortsbor.

I det nyöppnade Danilov-klostret, bara några kvarter från maktens Kreml, är det febril verksamhet. Det snickras och städas. Munkarna sveper över klostergården som svarta stormsvalor.

Klostret har bara varit öppet ett halvår. Vladimir har själv aldrig varit där.

-Här bor patriarken Dimitrij, den ortodoxa kyrkans överhuvud, säger han och pekar mot en stor byggnad som avstängts med ett rep framför en trädgård.

-Här pågår gudstjänst dygnet runt, som i alla ortodoxa kloster. Nu kan vem som helst gå hit. Det är nytt och spännande för de flesta ryssar. En sorts ”nyhetens behag”.

Ryssarnas förhållande till den ortodoxa kyrkan är ambivalent. I den lilla klosterkyrkan är det mest gamla gummor i huckle som radar upp sig för att ta emot nattvarden. Den unge prästen i svart skägg och kaftan viftar med rökelsekaret. Det råder en dunkel dager i kyrkan, upplyst av hundratals ljus framför de allvarliga, outgrundliga ikonerna av Jesus, Maria och apostlarna. Här råder en känsla av andlig mystik som den protestantiska kyrkan saknar.

Vladimir går själv aldrig i kyrkan, trots att han är intresserad av religion och religiösa frågor. ”Kyrkan står inte för det nya” säger han bara kort, och så diskuterar vi inte saken mer.

Tidigare har det varit svårt att bevista gudstjänster i Moskva, utan att bli komprome- tterad och ansedd vara ”fanatiker”. Men idag ger perestrojkan kyrkan nya möjligheter, fast den ortodoxa kyrkan inte verkar vara särskilt attraktiv för de unga ryssarna. Den är gammalmodig och förstelnad i sina ritualer, och anses ofta som tyst medlöpare till den marxistiska regimen. Den gamle patriarken undvek att kritisera makthavarna, och det minns folket. Den ryska kyrkan har aldrig varit en stridande kyrka som i Polen.

Vi promenerar längs Arbat-gatan. Regnet öser ner. Annars är gatan fylld av konstnärer och hantverkare som ställer ut sina verk. Vi hittar en ny matrjusjka-docka som föreställer Gorbatjov. Inuti Gorby hittar vi Bresjnev, Chrusjtjev, Stalin, Lenin, och – längst inne, den minsta dockan – en liten Karl Marx. Den ryska folkhumorn finner alltid utvägar ur sitt materiellla elände.

De rikt bemålade dockorna är dyra, ca tvåhundra rubel, Här hjälper det inte att den nya växelkursen (en rubel mot en krona) ger helt nya möjligheter för turister med tjock plånbok att handla billigt i öst.

Vladimir är arkivarie, liksom hans fru Maria. De är i trettioårsåldern och har två halvstora söner. De bor alla fyra i en liten tvårumslägenhet i Moskvas södra förorter.

Ryssarna är vana att bo trångt, med många personer i samma rum. Även välutbildade sovjetmedborgare som vårt värdpar får finna sig i att trängas med sina barn på tjugosju välplanerade kvadratmeter. Bördorna ska bäras lika av hög som låg, det är bara partimedlemmar som favoriseras.

-Detta är Glasnost, säger Vladimir och pekar på de stängda butikerna i det jättelika varuhuset GUM, som ligger som en magnifik stalinistisk krokan mitt emot Lenin-mausoléet på Röda torget (Glasnost betyder Öppenhet på svenska). Öl, vodka, cigarretter – inget finns längre att köpa. Ändå är det mycket bättre i Moskva än på landsbygden. Därifrån flyr folk in till storstäderna, där lägenheterna har centralvärme, dusch och fungerande toaletter, säger Vladimir. I Moskva kan man göra en ”deal” med specerihandlaren och köpa en billig kyckling eller en privatodlad melon. På nätterna hålls kommunikationerna igång av svartjobbande buss- och taxichaufförer. Det blev vi varse när en lokal buss körde omkring som taxi kvällen innan. Här i undervegetationen på gatan börjar den fria företagsamheten så smått att blomstra.

Vi äter kyckling och melon från Kazachstan hemma hos Vladimir och Maria. Vardags- rummet består av en dubbelsäng för pojkarna, ett bord med några stolar mellan bokhyllorna och längst bort, mot balkongen, en arbetsvrå. Maria talar lite tyska, liksom sonen Vassilij, som går i andra klass. Språket har fått en renässans, nu när Europa ska enas under EU-flagg. Vladimir talar lite engelska. När hon tror att han inte ser, ber hon om en cigarrett att smygröka på den lilla balkongen.

-Vi är trötta på ouppfyllda löften och stängda butiker, säger Maria. Hon och Vladimir påminner lite om engelska ungdomar från Carnaby Street anno 1968. Jeans, korkort kjol, långt hår, och Beatles och Rolling Stones-affischer på väggarna.

-Vi kan läsa mer i tidningarna idag, säger Vladimir. Miljöproblem, ekonomiska problem, vi känner till detta lika väl som ni. Tidigare fick man höra det muntligt från grannar och kam- rater. Vi tror inte att den västeuropeiska kapitalismen ska frälsa Ryssland, vi är inte naiva. Men något måste hända. Snart.

Själv ska han försöka åka till Österrike och köpa en begagnad bil, han har tagit lektioner. Det är en lyx som ger lite frihet. Trots bensinransoneringar har Moskva en hektisk trafik, dag som natt. Men bara några mil utanför huvudstaden ser man knappt en bil längre.

Som avslutning på vårt besök får vi åka till det berömda klostret i Zagorsk, som nu håller på att renoveras till sin forna prakt. Några mil därifrån, i den lilla byn Vasjutino, finns en vacker 1700-talskyrka. Den stängdes på 1930-talet och har sedan dess varit museum, hotell, och spelhall.

Här på den ryska landsbygden har utvecklingen stått stilla sedan början av seklet. Leriga byvägar kantas av omålade grå trähus, bristfälligt hoplappade för att stänga väta och kyla ute. Ålderdomliga traktorer som sett bättre tider, och träkärror stretar fram i lervällingen. Förskrämda huvuden sticker fram och undrar vad som står på? Här verkar ingen utländsk besökare satt sin fot sedan ryska revolutionens dagar.

Nu klingar åter hymnerna i 1700-talskyrkan i Vasjutino. ”Om tjänlig väderlek, om riklig skörd av markens gröda och om fredliga tider, låtom oss bedja herren.”

Vladimir skakar roat på huvudet. Han verkar inte riktigt övertygad om bönens kraft, i denna den yttersta av tider för heliga moder Ryssland.

Och vad tänker månne den ryske arbetaren, som Majakovskij besjöng, när han inte längre kan bjuda sin familj på krogen efter en arbetsdag?

I ISTANBUL (våren 1992)

I Istanbul slås man snart av den totala avsaknaden av stadsplanering. Beger man sig en bit utanför stadens centrum dyker huskropparna upp som svampar ur jorden, ofta bara påbörjade, med armeringsjärnen spretande mot himlen – oregelbundet och på svampars vis utan synbarlig ordning och reda. Som pedantisk german får man genast lust att städa upp i oredan, på det nordeuropeiska sätt som Stig Dagerman ironiserade över i en dagsedel – ”mot slöheten i vår natur”.

Naturen, liksom konstantinopolitanerna, låter sig också tuktas till en viss gräns – men inte längre. I en stad där man fortfarande praktiserar den sydeuropeiska principen att om man lyckas bygga och cementera ett husfundament över en natt så betraktas man som bosatt, inser man snart hopplösheten i företaget. Så har man också gjort i Istanbul.

Liksom myrorna i Dagermans dagsedel fraktade barren ”per bil”, så har också stadsplanerarna i Istanbul försökt dra sina strån till stacken. Den äldsta stadsdelen, Stambul, på landtungan mellan Bosporen och Gyllene Hornet, är genomkorsad av stora boulevarder. Tidigare var här träbebyggelse som ofta eldhärjades. Vid andra världskriget revs en stor del av gamla Stambul för bombfarans skull.

Den ”nya stadsdelen”, på andra sidan Gyllene Hornet, Pera-Galata, blev vid sekelskiftet centrum för administration och diplomatiska beskickningar. Hotell Pera Palace, där Agatha Christie skrev ”Stamboul train”, minner om tiden för det ottomanska rikets nedgång och fall. Här finns spårvagn och den siste sultanens moderna palats norr om centrum. 1923 insåg Atatürk det hopplösa i att försöka modernisera Istanbul och byggde istället sin huvudstad i Ankara, på asiatiska fastlandet.

Tusen år är ingen lång tid i utvecklingen av stadsplanerandets konst, men Istanbul har varit med rätt länge. Grekisk koloni (Byzantion), östromersk huvudstad (Konstantinopel), handelsmål för våra vikingar (Miklagård) . I den magnifika vattencisternen som romarna byggde på 500-talet, som kan beskådas än idag, finns ett stort Medusahuvud instoppat som fundemant i en av pelarna. Vi frågade hur gammalt det var och fick en axelryckning till svar. 100 år? 1500? Det är bara en kort tid i Istanbuls turbulenta historia.

I Istanbul har kapitalismen sin vagga, långt innan begreppet över huvud taget var uppfunnet. I ingen annan stad hittar man så många försäljare. Störst är naturligtvis den stora basaren, där man kan irra i dagar utan att hitta ut ur den mänskliga myrstacken. En labyrint av små butiker eller bara hål i väggen, med brädfodrade tak, där försäljaren bjuder ut smycken, kläder, tyger, skönhetsartiklar, kryddor och grönsaker, böcker och borstar – ja snart sagt allt människan kan komma på eller den mänskliga fantasin fabricera. Försäljarna talar alla språk, även svenska och finska, så det går inte att låtsas som man inte förstår avsikterna.

Utanför basaren sitter de sämre lottade, de fattigaste försäljarna – nära och ändå så oändligt fjärran från den välmående guldförsäljaren på basarens ”guldgata” som skickar ut sina söner i blänkande läderjackor att ragga kunder, påpassade av unga pojkar med brickor med thé i smäckra små glas – och säljer kulspetspennor, chokladbitar, strumpor och vantar, rostade kastanjer, cigaretter och billig taxfreeparfym, direkt på gatan. Allting går att sälja, allting har ett värde, och allting säljs enligt kapitalismens urgamla princip. Man kan låta väga sig, mäta sig på höjden och på bredden, och naturligtvis få sin framtid spådd. Samt få skorna putsade. Kropp och själ förenade i en okrossbar enhet.

Hur skulle man i detta myller kunna tänka sig vare sig fackföreningar eller arbetsgivarföreningar? Det är väl lika omöjligt i denna tiomiljonersstad som att tänka sig en Dagermansk stadsplanerare försöka mäta och beräkna en myrstack? Kanske en sorts hälsotecken på att principen fungerar, i sitt ursprungsstadium. Fanns det statistiska uppgifter (vilket det naturligtvis inte finns, vi är ju i Istanbul) så tror jag ändå att man skulle kunna visa att här begås färre brott, och att här finns färre alkohol- problem än i de flesta huvudstäderna i vårt civiliserade västerland? Det beror delvis på den muslimska inställningen till destillerade drycker, men knappast på några sharialagar av saudiarabisk modell? På krogarna flödar rakin, fundamentalisterna har hållits tillbaka under den västerländskt sinnade Atatürk, men börjar nu växa sig starka igen.

Nej i Istanbul har man under tusentals år lärt sig att människan knappt behöver mer än en kvadratmeter för att sälja och köpa sina förnödenheter (kapitalismens ursprungsprincip). Man kan lura sin nästa i affärer (det är ren och skär överlevnadskonst) men inte göra intrång på den minimala boyta som rättmätigt tillhör ens granne. Brotten som begås står den auktoritära regimen för, nu som alltid.

Om kommunismen är en utopi, så gäller det inte minst lika hög grad för kapitalismen som idé. i Istanbul kan man fortfarande se den i sitt allra mest fundamentalistiska tillstånd. Staden, som Ivar Lo-Johansson drömde om som ”Urbs”, finns i Istanbul. Erövrare har kommit och gått, utan att nämnvärt kunna beröra invånarna i sitt dagliga värv. Månne EU ska kunna rensa upp i myrstacken? Fan tro’t sa Relling (doktorn i Ibsens skådespel Vildanden).

BARFOTAPOETEN NILS FERLIN (tillägnat Kenneth H) publicerad i KRELIB, nr 4, 1990 recension av Jenny Westerströms avhandling

Samtidens kritiker hade svårt att placera döddansaren och barfotapoeten Nils Ferlin. Han debuterade 1930, i mogen ålder, debuten kallades av modernismens banérförare Artur Lundkvist ”ett bisarrt och otidsenligt tilltag”. Ferlin envisades med att rimma på ”hjärta” och ”smärta” och hans dystra profetior störde de unga poeternas maskindyrkan och könssång. ”En mycket ensam svala, som ju inte heller bebådade en vår utan en mörknande höst och en bister vinter” skrev Lundkvist i en retrospektiv uppsats om kollegan 1954.

Ferlin hjälptes vid debuten fram av en äldre generation poeter, tiotalets ”intima” poeter/kritiker som Sten Selander och Gunnar Mascoll Silfverstolpe, som i rimflätningen tyckte sig se en traditionsförnyare. Ferlin hade då redan på 1920-talet prövat visans och schlagerns form och han skrev i en tradition av rimmad vers med Fröding, Dan Andersson, Ture Nerman och Hjalmar Gullberg som främsta inspirationskällor. Av yngre poeter kunde han upplevas som oengagerad. ”Parodiska pastischer” och ”jargonpoesi” skrev den kristne Sven Stolpe 1938 i boken ”Kämpande dikt”.

Det är svårt att förklara hur Ferlin blev Ferlin. Litteraturhistorikerna har på olika sätt försökt beskriva barfotapoeten som kunde skriva så melodiskt och enkelt att det kunde förstås i minsta koja. Han har kallats omväxlande ”visdiktare” och ”estradör”, och framträdde gärna som steppdansör. Jenny Westerholm menar i sin avhandling ”Barfotapoeten Nils Ferlin” att man ofta gått över ån efter vatten, i den första boken som verkligen försöker gå till botten i källan.

Ferlin hamnade på ett olyckligt sätt mitt emellan två poetiska skolor. Han var för ung för de intima tiotalisterna, men för gammal för modernisterna med Gunnar Ekelöf och Erik Lindegren i spetsen. Westerholm visar i sin avhandling hur Ferlin lade sig tillrätta efter kritiken, hur han försökte tvätta bort schlagerrytmerna ur sina dikter och ofta namnge sina inspirationskällor för att undgå plagiatstämpeln. I sällsynta fall kunde han gå i direkt svaromål mot den mest akademiska kritiken.

Westerholm visar hur medvetet Ferlin arbetade med sina texter, skrev om och redigerade. I sitt diktande var han ingen romantiker eller bohemisk clown. Trots ideliga propåer från förläggarna Bonniers var Ferlin sparsmakad i sin utgivning. Självkritisk gav han under sin livstid bara ut sex diktsamlingar, med ca fem års mellanrum. Självkritisk till tusen.

Westerholms metod består av en noggrann närläsning av de tre första diktsamlingarna, ”En döddansares visor”, ”Barfotabarn” och ”Goggles”. Hon har studerat ett sextiotal schlagertexter och kupletter som Ferlin skrev, och de fem radiospel han skrev tillsammans med Josef Briné och som sändes under 1940-talet. Hon visar övertygande hur Ferlin omarbetade sitt material för de olika publiceringsformerna. Till slut analyserar hon Ferlins främsta inspirationskälla, de bibliska berättelserna, och hans främsta motiv: den medeltida dödsdansen.

Det har blivit en bok man gärna återkommer till, men inte gärna sträckläser. Stundtals blir den lite pratig och övertydlig i försöken att spåra det typiskt ”ferlinska”. Den borde förses med ett pedantiskt register. Den är redan, så vitt jag förstår, ett standardverk.

”Gud må förlåta mig somliga rader” – Ferlin var mycket medveten och inte alltid så stolt över sitt ”brödskriveri”, på den tiden de s.k. Klarapoeterna för att betala krognotan sprang upp på en av tidningsredaktionerna i Klarakvarteret med en dikt skriven i en hast på en bit av pappersbordduken eller på baksidan av notan. Allt för att få en handpenning. Han kunde enligt kamraten och biografen Erik Asklund rimma på vågor-lågor-frågor utan att blinka (i ”En sjömansvisa”) och sluta med – ”lågskor”. Ferlin hade också genom sin unika publikkontakt ett försprång gentemot konkurrerande poeter. Hans dikter tonsattes, när avhandlingen skrevs 330 gånger, och mer skulle komma. Han kunde kombinera en extremt melodisk poesi med ett oakademiskt, oromantiskt språkbruk på ett sätt som gör att han av 1960-talspoeten Göran Palm upplevs som ”modernistisk”.

Westerholm försöker redogöra för Ferlins beroende av melodi, t.ex. ”En valsmelodi” (texten skrevs ju långt före Lillebror Söderlunds tonsättning), där hon hämtar en samtida schlager- melodi, ”Tatjana” som trolig inspirationskälla, eller ”När skönheten kom till byn”, som rytmiskt harmonierar med folkvisan ”Och flickan hon går i ringen”. Ibland kan man kanske önska att Westerholm lyft ögonen från texten för att gå vidare till ett större sammanhang inom populärkulturen. Hennes slutsats att Ferlin är så unik att han bara kan jämföras med sig själv låter som en truism.

Men lika svårt som det är att skriva poesi ”som alla förstår”, lika svårt är det att belägga vari denna unika konst består. Ferlin var själv mycket knapphändig med att kommentera sina egna texter. Jenny Westerholm gör det desto mer – och hon gör det övertygande. Ferlinläsaren har fått en guide till dödansarens rike, som är grundlig utan att vara näsvis. Ett standardverk.

(Apropå civilisationskritiken så hittar man den nog. T.ex. ”Små ingenjörer” som med atombomben i sikte ”sitter och labbrar i allo land”. Eller den mystiska ”Evolution”, en av Ferlins kortaste dikter som lyder: ”Stenen, elden, och metmasken./Tre trappsteg till Rockefeller.” Dystert konstaterande eller inte? Eller bara nyktert konstaterande?)