Opublicerat

OM BILDNING OCH DEMOKRATI (2013)

(Några anteckningar vid läsandet av antologin Om Bildning och demokrati : nya vägar i det svenska folkbildningslandskapet (Erling Bjurström och Tobias Harding, red.). – Stockholm : Carlsson, 2013.)

Demokrati=ett positivt laddat värdeord, ett ”honnörsord”. (Inl. Bjurström, s. 11)

Bildning? Överspelat, bortglömt, inaktuellt? Antikverat, förlegat? En arkaism, konservativt? (s. 12) (jfr ”en bildad man”, den ”bildade medelklassen”, fortf. aktuellt på 1930-talet, försvann när S fick den politiska makten). Bildnings- begreppets försvinnande kan idag jämföras med vad som kallats ”demokratins kris”. Varför? Därför att demokrati förutsätter en viss demokratisk ”bildning”. Men vad lägger vi in i begreppet? Idag talas inom Bolognaprocessen inom EU:s högskolor mer om ”anställningsbarhet” (employability), en instrumentell term. Bildning, eller ”allmänbildning”, har försvunnit, begreppet angreps särskilt starkt på 1970-talet, för att det stod för något konservativt och elitistiskt.

”Som bidrag till formandet av det moderna samhället har både demokrati och bildning sitt ursprung i återupprättandet av antika ideal. Samtidigt förenades dessa ideal med upplysningstidens framtidstro (1700-talet). Och så småningom även med revolutionära idéer om att en fullständig demokratisering förutsatte ett radikalt brott mot det förflutna.” (s. 19) Men det ledde inte till något bättre, bara delvis. Upplysningstidens demokratiideal hade ofta drag av utopism och orealism. Ellen Key påpekar detta, men var själv influerad av det, liksom Valfrid Palmgren.

Kamp om tolkningsföreträde mellan kons, lib, soc, religiösa, o andra filosofer. Grundläggande i västeuropa var det Habermas kallat den ”borgerliga offentligheten” med (i teorin) medborgerliga fri- och rättigheter, allmänna val, fri press, mötesplatser etc. (idag sker mycket av dessa möten på nätet).

Människan är formbar och kan utvecklas på ett positivt sätt, också intellektuellt (von Humboldt- Tyskland). Humanismen, nyhumanismen. ”Cultura”=odling. ”Själens odling” som Ellen Key säger. Man sökte ”sanningen”, och universiteten skulle stå fria från kyrka och stat enligt von Humboldt. Geijer kallar det ”levande grund för handling”. (s. 37) Men vägen dit kunde vara olika (se ovan). J.H. Pestalozzi, den schweiziske pedagogen, påverkade synen på fri bildning i Rousseaus anda, på begreppet Volksbildung, som var ett demokratiskt ped. begrepp. Olikheten i bildningsgrad var ett klassmärke, påpekade Ellen Key (s.40) I England lanserades begreppet ”education of the people” av lord Henry Brougham. I sv.övers. ”Om folkbildning” 1832. Jfr med Bourdieus begrepp ”kulturellt kapital” och ”ekonomiskt kapital”.

Palmgrens motstånd mot den ”underhaltiga [underhållnings]litteraturen”, påverkad av engelsmannen Matthew Arnold, förf och skol inspektör (s.51f.). Kulturen utmålades av Arnold som den andliga kraft som skulle överta religionens roll i samhället på 1900-talet. Herbert Spencer på 1860-talet menade dock att inte bara själen, utan även kroppen behövde fostras, med t.ex. sträng Ling-gymnastik. 5-årig värnplikt infördes i Sverige 1812 för män från 21 och uppåt. Bildning kunde i början av 1900-talet ses som en motkraft mot industrialismens skadeverkningar, och modernitetens förytligande, så hos Key eller Vitalis Nordström (59). Key önskade 1906 att ungdomsrörelsen skulle bli en ”bildningsrörelse” (58). Nyhumanismen stod för ett idealistiskt tänkande (med rötter i romantiken) som fick mycket stryk när rösträttsrörelsen med mer nyttoinriktat tänkande (Rickard Sandler m.fl.) slog igenom. Bildningsfrågan blev en ”skol- och utbildningsfråga” (60) inriktad på inte minst bråkig ungdom. Moral, dygd och karaktär blev viktigt.

Flera nya utredningar tillsattes i ungdomsfrågan under 1930-talet. De framlades på 1940–talet. Ungdomens fritid blev viktig. Mer praktik än teori. Föreningsstöd viktigt, idrott, hobbies. Den filosofiska [kritiska] sidan försvann. Vuxenlivet innebar ansvar, det krävde fostran, ideal. En debattör som E.Hj. Linder ifrågasatte denna instrumentella syn på bildning i boken (1962) Bildning i det tjugonde århundradet (68). Samma år Bengt Nemans plädring för en mer demokratisk kultursyn som inte såg ner på populärkulturen. Bjurström kallar det en ”fritidssocialisation”.

Folkbildningens plats idag är svävande. Kultur, fritid, eller skola? På 1970-talet handlade folkbildningen mycket om själens fostran (s.74), sedan dess har underhållning fått allt större plats i våra liv. Idag saknar du kulturellt kapital om du inte följer vissa populära TV-serier, eller vad som händer på nätet. Traditionella bildningsideal började försvinna redan på 1960-talet, när Sverige amerikaniserades kraftigt (82). Ordet ”bildning” har lämnat ett tomrum efter sig. (83f.). Donald Broady försökte på 1980-talet i tidskriften KRUT väcka nytt liv i begreppet (jfr BiS antologi Boken åter i centrum).

Idag talas om New social movements, inom miljö och politik. Folkbildnings begreppet marginaliserades emellertid alltmer. Kan det ”översättas” till en ny tid? (95) Idrotten lät sig snabbt kommersialiseras, inte lika lätt med kulturen? Jo, viss kultur (TV, bio). I England startade Tony Blair ett Departement for culture, media and sport, där kommersialiseringen var stark. Man talar i kommersiella termer om den ”kreativa sektorn”. Den offentliga förvaltningen präglades också från 1990-talet av det am. begreppet New Public Management, där kommersiella krafter inbjöds, de offentliga utgifterna skulle slimmas och skäras ner, vilket kombinerades med sänkta skatter. Också media avreglerades. Medias ”public service” tappade delar av sitt folkbildande ansvar.

Den nya aktiebolagsformen saknar demokratisk legitimitet. Även ideella s.k. Non governmental organizations spelar på samma kommersiella marknad. Folkbildande inslag i samhället finns kvar (familjens och skolans ”fostran” av ungdomar) men mer som ”motrörelser” Man talar inte gärna längre om att skolan ska ”fostra” (det anses nog föräldrarna få sköta om), inte heller om samhällets skyldigheter. Inte heller om att ”bilda” sig intellektuellt. Även underhållning kan ur en aspekt vara bildande, om man ser på den med ett kritiskt öga.

Bildning går ett steg längre än bara utbildning. Det ser till hela personen, till både kropp och själ. ”För att förstå sig själv måste man förstå andra” (Bernt Gustavsson, s.263). Hänv. till am. pedagoghistorikern Martha Nussbaum. Bildning som resa, även till andra platser på jorden. Att införliva det obekanta med sig själv. Hegel talar om detta i Andens fenomenologi (1807). Marx, Simone de Beauvoir (kvinnan ”det andra könet”), Franz Fanon om den kolonialistiska retoriken. Kulturer som kolliderar hybridiseras (Homi Bhabha) och därigenom skapas ett ”tredje rum” (268). Det är mer än ”mångkulturellt” – ”där helt andra [och nya] positioner kan utvecklas”. ”Den kulturella hybridiseringsprocessen ger upphov till något helt annorlunda”, konstverk som romanen Ett öga rött eller filmen Äta, sova, dö. Salman Rushdie gestaltar hybriditeten i Satansverserna. Även Bayed Salihs (Sudan) Utvandringens tid, som är en replik till Conrads Mörkrets hjärta. (Folkbildningen har blivit ”individualiserad”, dvs du får själv ta ansvar för att bilda dig, samhället gör det inte.)

Gene Sharp, am. statsvetare har kommenterat demokratistriderna i Östeuropa och Nordafrika på nätet. ”Global bildning” måste ta hänsyn till både det ”universella”, och till det individuella, det partikulära. ”The capability approach” (Nussbaum, Amartya Sen) är att utveckla ”förmågan att delta” i demokratiska processer i tredje världen. För detta är folkbildande insatser fortfarande avgörande.

Mats Myrstener  

BOKENS FORM: ett försvarstal (2013)

Det var inte förrän jag själv gav ut en bok, som jag upptäckte av den hade en form. Det var inte bara en lång rad av bokstäver, som bildar ord, som bildar text som i bästa fall har ett sammanhang (i mitt huvud) – den hade också en form, en fysisk närhet, det var en ”bok” med en helt egen struktur.

När jag satt på balkongen och boken låg där på bordet såg jag att den hade ett utseende, det var ett föremål (som levde genom texten innanför pärmarna), som passade i handen, som gick att fysiskt bläddra i, känna på, ta på. Nästan ett eget liv, som jag inte längre kunde styra över. Det var en känsla av ömhet (och lite förfäran) jag inte känt för den skrivna texten tidigare.

August Strindbergs kortaste novell ryms på en enda boksida, jag tror den heter Ett ark papper. Hjalmar Söderbergs Pälsen är något längre. Tjechovs Damen med hunden likaså. Men en tryckt papperssida räcker egentligen för en hel berättelse. Ett ark papper. Kanske tvåhundra ord, kanske något mer, jag har inte räknat.

Boken är en fantastisk behållare av ord, inte alls lika muskulös som en dator. Men mer estetisk, och med en speciell tyngd. Här är orden utvalda, noga mätta på våg. Varenda felaktigt kommatecken ger tillfälle till förargelse.  Så borde det i varje fall vara: att texten genomgått en process som garanterar dess självständighet och särart som litterärt verk. Sen må man vara oense med författaren i sakfrågan.

Och boken förblir. Den finns kvar i sinnevärlden (i bästa fall för evigt) och lever snart sitt eget liv. Både som text och som fysiskt föremål.

I den amerikanska serien Mänsklighetens historia på TV har man kommit till 1500-talet. Att bankväsendet föddes då, i Venedig, påpekas noggrant förstås, men européerna fick också krutet från Kina, där det först bara användes till fyrverkerier. Med den nya ”arkebusen” (den äldsta formens av enmansgevär, därav ”arkebusera”) återerövrade spanjorerna inte bara sitt eget land från araberna, man erövrade också hela Amerika, och dödade en stor del av dess befolkning.

Lika revolutionerande var boktryckarkonsten. Den kom också från Kina, men Johann Gutenberg i Mainz lärde sig genom att använda en gammal vinpress, att mångfaldiga texterna hur många gånger som helst. Bokindustrin var född. Idag tänker vi nog inte på hur revolutionerande boktryckarkonsten var, nu när datorernas och mobiltelefonernas texter översvämmar världen. Den gjorde också att allt fler kunde ta del av den stora litteraturen, inte bara munkar och adelsfolk. Utan boktryckarkonsten hade Luthers reformation knappast fått den spridning den fick. Vi kanske fortfarande hade varit katoliker i Sverige. Eller ryskortodoxa.

Sen är det det här med tid. Karl Ove Knausgård må vara känd i Norge, men det ska nog mycket till för att man i min ålder ska ge sig kast med ett verk i sex delar. Inte ens om de var skrivna av Marcel Proust, den litterära stilens okrönte mästare. Tid blir något man med tiden får allt mindre av, dessvärre.

Flaubert, som under sin långa levnad gav ut bara några få verk, ska ha ägnat dagar åt att laborera med en enda mening. Han menade att varje rad i en bok var en pelare och en bjälke som skulle kunna bära upp en hel katedral.

Knappast en åsikt som passar vår egen litterära tid, hur välmenande den än kan synas vara.

Idag trycks mer böcker och annan text än någonsin tidigare i världshistorien. Ändå minskar försäljningen och utlåningen av böcker stadigt, på de andra mediernas bekostnad. Men möjligheten att uttrycka sin mening i skrift har nog aldrig varit större än nu. Det är något vi kan glädja oss åt. Även om orden, utan sin geniala förpackning, både riskerar att bli hemlösa, och, i ett längre perspektiv – bortglömda.

%d bloggare gillar detta: