Jenny Erpenbeck: Kairos (2022)

Den tyska författaren är en av sitt lands mest kända, översatt till ett antal språk. Alla hennes sju böcker finns översatta till svenska, av experten Ulrika Wallenström. Här skildrar hon den stora förälskelsen mellan den 19-åriga Katharina och den 53-årige Hans, åren före DDR:s sammanbrott och uppgående i ”Stor- Tyskland”. Hon lär sig till typograf, men vill jobba på teater. Han är en erfaren, gift, kulturman som älskar klassisk musik, konst och teater, en uppburen författare som ofta uppträder på radio. I Tyskland har boken setts som lite av en ”nyckelroman”, då det är känt att Erpenbeck som ung hade ett förhållande med den store DDR-regissören Heiner Müller, Brechts arvtagare, som också var angivare åt Stasi.

Förhållandet mellan de båda utvecklar sig också till kontrollanten och den kontrollerade, särskilt sedan Katharina i ungdomligt övermod på en fest bedragit den gamle Hans med en betydligt yngre scenarbetare i Frankfurt an der Oder. Från början är Katharina djupt förälskad i den äldre erfarne författaren. Han introducerar ”bdsm light” för henne, binder henne med scarf och halsduk i sängen, och smiskar henne några gånger med sin livrem, vilket hon accepterar utan att tveka. Hon letar t o m fram ett riktigt ridspö i teaterns förråd och tar med det till Hans att användas i hennes lekfulla ”upp-fostran”. Allt han gör är ju rätt och riktigt, och hon beundrar och älskar honom förutsättningslöst. (Det är ömsesidigt och det skildras bra i boken.) Ända tills det där händer i Frankfurt an der Oder. Då ökar Hans kontroll över Katharina markant, samtidigt som seanserna med ridspöet från att ha varit en erotisk lek ökar i styrka, intensivitet och brutal hårdhet.

Samtidigt skildrar Erpenbeck på en härlig prosa DDR:s undergång. Lögnerna, angiveriet (som ju också präglar Katharinas och Hans förhållande). De klassiska konsternas undergång och det kapitalistiska konsumtionssamhällets demoni. 1990 förlorar Hans sitt arbete vid radion, samtidigt med 13 000 and-ra offentligt anställda. Fem år senare dör han, försupen och bitter.

Kairos är en liten gud som det gäller att gripa i flykten. Han har en lock i pannan, som kärleksguden Amor, som det gäller att få fatt i. Men baksidan på huvudet är blankt – när man ser det så är tillfället förbi. Katharina och Hans möts av en tillfällighet i Berlin, och Hans ser till att utnyttja tillfället väl, han har redan ett antal f.d. och nuvarande älskarinnor, en fru och en liten son. Han är dominant (fast skic-klig på att inte visa det) och inte minst bra på ”psykisk tortyr” vilket Katharina dyrt får erfara. Men hennes kärlek till honom förminskas inte, hon konkurrerar omedvetet ut alla hans andra älskarinnor, och kärleken upphör inte förrän den är helt irreparabel. (Genom honom får hon ju också tillgång till hela teatervärlden i DDR, vilket gynnar hennes karriär). Och det här är en sann kärlek, men prövad och satt i en miljö som snabbt förändras i och med murens fall. Och storslagen erotik. Allt skildrat på en egensinnig, härlig prosa. Bildspråket är präglat av Bibeln, marxistisk prosa, och klassiska myter. Det kräver att man är beläst, men inte nödvändigtvis. För man vill inte sluta läsa. Man vill läsa mer.

Jenny Erpenbeck: Not a novel. A memoir in pieces (2020)

Att skriva sina ”memoarer” när man knappt fyllt 50 är inte illa! Men denna samling artiklar och tal (som hittills bara finns översatt till engelska) är snarare en bakgrund till Erpenbecks författarskap. Här kommenterar hon och analyserar sina första romaner: Det gamla barnet, Ordbok, och pjäsen ”En katt har nio liv”. Men också om hennes uppväxt i Östberlin och böcker och författare hon inspirerats av: Bröderna Grimms folksagor, Hans Fallada, Franz Kafka, Thomas Bernhard, Thomas Mann, Ovidi-us, Walter Kempowski, liksom artiklar i sociala ämnen som den aktuella flyktingfrågan i Tyskland.

Kvinnliga författare skriver om sex, barnafödande och missnöje (2020)

Under vårens Coronatider hade jag inget bra att läsa och tog en tur till vårt lilla bibliotek på västra Södermalm. Jag kom hem med en försvarlig bokhög (ja de mest åtråvärda fick jag faktiskt köpa på nätet). Och här är lite av mina läsefrukter.

Maria Maunsbach, Bara ha roligt (2019). Med blinkningar till Hjalmar Söderberg och Gunn-Britt Sundström handlar den här boken om den unga Lydia som träffar Johannes, som redan har ett barn. Då uppstår ju redan där problemet att det ju inte är barnet som Lydia vill träffa! Vi får följa med till Malmös klubbvärld, och det är underhållande. Maria Maunsbach är redaktör på radions ”Ligga med P3” och det märks. Det är mycket sexprat, sex på de mest omöjliga ställen, men den omtänksamme Johannes är också bra på omedvetet förtryckande ”mansplaining”, och letandet efter Lydias ”perfekta partner” fortsätter när boken slutar. Det är både underhållande och tänkvärt.

Åsa Ericsdotter: Äktenskapsbrott (2012). Författaren, född 1981, har främst skrivit diktsamlingar. Här skriver hon prosalyriskt, med ibland bara några få pregnanta meningar per sida, en teknik som återkommer hos flera av mina valda författare. Här är det en kvinna som skajpar med sin gamla älskare (hon är numera gift och har flera barn). Han är en självgod jäkel, också gift, men har nu en ny älskarinna vid sidan av som han beskriver ingående för berättaren. Det blir allt mer spännande och otäckt ju mer hon engagerar sig i f.d. älskarens nya kärlek, samtidigt som hon lär sig att jaga och skjuta med gevär. Rekommenderas.

Sara Villius: Madonna (2019). En uppmärksammad bok om en kvinna som är minst sagt missnöjd med sitt liv. Maken är tråkig och dessutom otrogen, hon är hemmafru (konstnär) med tre barn och fantiserar mest om sin lärare på dramakursen, som hon gjort slut med. Missnöjet gäller också den egna kroppen, som hon är rädd inte längre ska attrahera männen. Författaren lämnar ut sig själv och sina mest förbjudna tankar. Skildringen av hennes tredje förlossning är gräslig. Spännande.

Christine Falkenland. Spjärna mot udden (2014). Falkenland varvar lyrik med prosa, också av det korthuggna slaget. I Wikipedia läser jag att hon vuxit upp i Mellerud i en Schartauansk miljö och först tänkte bli präst. Det kanske inte märks i böckerna, som syns mer eller mindre självbiografiska, där Trasdockan (2006) skildrar en trasig uppväxt och skolgång, Sfinx (2011) är en inträngande och kuslig brevroman, ställd från en kvinna till älskarens hustru, som hon avundsjukt beundrar. I Spjärna mot udden har berättaren flyttat till spanska solkusten med sin son. Hon är nu över fyrtio och känner kroppens ”förfall”. Som författare är hon utlämnad till läsarnas gottfinnande, som kvinna till männens blickar. Hon har aldrig några pengar, kämpar mot depressioner och dåligt självförtroende, och oroar sig över sonens framtid. I längden blir Falkenland lite upprepande, men hon skriver bra och man rycks med i berättandet. Barnet (i Sfinx en dotter) blir centralt i berättelsen.

Lotta Lundberg: Färdas på en blick (2001). Författaren, född 1961, bor i Berlin och skriver krönikor i Svenska dagbladet, ganska reaktionära och gnälliga på allt som är svenskt och folkhemskt. Men det är en intressant författare som jag nyss upptäckt. I debutromanen Låta sig hända, skildrade hon en medelålders kvinnlig lärare, som på en skolresa till Berlin förför sin 18-åriga (kvinnliga) elev. Det lesbiska temat återkommer i Lundbergs andra roman, där huvudpersonen, läraren Laura, efter en abort kommer till Wien där hon inleder ett förhållande med diplomathustrun Marianne. Laura har ungerska föräldrar, med minnen från Sovjetinvasionen 1956. Marit i debutromanen har tyska föräldrar som flytt till Sverige undan nazismen. Så blandar Lundberg dagspolitik med intima relationer på ett intressant, nytt och spännande sätt. En författare att upptäcka som jag blev riktigt förtjust i!

Emma Holm: Konsekvenser: noveller (2019). ”En samling laddade miniatyrporträtt med just lagom mycket isberg av känslor och förhistoria under de känslomässigt ganska så avstängda novellfigurernas handlingar.” (Jenny Aschenbrenner i Svenska Dagbladet).

Hanna Nordenhök: Caesaria (2020). Författaren debuterade som poet och hon är också verksam som översättare. Romanen är en sällsam skildring av en flicka på 1800-talet som ur djup fattigdom tas om hand av en ”doktor Eldh” för att uppfostras som en sorts Pygmalion på landet. Inflikat i texten är doktorns forskning om förlossningsmedicin och -kirurgi, som var nytt på 1800-talet. Jag blir inte riktigt klok på varthän författaren vill komma, men språket är poetiskt, fullt av naturlyrik, och böljande vackert. Det feministiska förstoringsglaset får mig att tänka på den allt för tidigt avlidna Mare Kandre.

Karin Smirnoff: Jag for ner till bror/Vi for upp med mor/Sen for jag hem. Ingen har väl undgått framgången för denna Norr- och västerbottniska trilogi. På ett särpräglat korthugget språk och egenartad meningsbyggnad skildras svåra förhållanden i Norrlands avfolkade inland. Den tredje romanen är den svagaste i trilogin, men tempot lika uppskruvat och böckernas personer skildras i kortfattade meningar, skoningslöst, och framstår inte som särskilt sympatiska. Men börjar man läsa kan man inte lägga böckerna åt sidan, vilket är ett gott betyg.

Sofia Rönnow Pessah: Männen i mitt liv (2019)/Helena Granström: Betydelsen av kärlek (2019) Två böcker som har en del gemensamt, men också är väldigt olika. Granström är född 1983 och utbildad inom fysik och matematik. Hon var doktorand men upplevde hur hon mobbades av männen på institutionen, och slutade för att bli fri skribent. Hon beskriver detta i sin förra roman, Standardmodellen.

Sofia Rönnow Pessah är född 1989 och uppvuxen i Malmö. Idag jobbar hon som asylrättsjurist, men hennes debutroman är ingen munter läsning. Huvudpersonen Sonia pluggar i Lund, men mest tid ägnas åt antidepressiva läkemedel, supande och sex. 48 män och två kvinnor hinner hon avverka på bokens 243 sidor. Det kan bli lite enahanda, mest för att ingen utveckling sker i boken. Den börjar och slutar ungefär likadant, med tämligen likgiltiga knull. Ändå sträckläser jag boken, inte minst för det ohämmade, friska språket, och det hänsynslösa, modiga självutlämnandet.

Där Rönnow Pessah ändå är känslosam och varm, är Helena Granström kallt iakttagande, på ett intellektuellt, otäckt och lite tråkigt sätt. Författaren/huvudpersonen skriver om astronomi och fysik, och en stor del av boken handlar om en kuriös engelsk fysiker, Hugh Everett, som i flera skrifter försökte bevisa att vi lever i inte ett, utan flera universum, i parallella världar. I bokens andra del skildras fyra förhållanden: en småbarnspappa som tänder på sado-masochism, en oerhört snygg konstnär, som berättaren gör allt för att få till det med; en hopplöst fumlig ingenjör, och till slut mannen som berättaren gifter sig med (och sedan skiljer sig från). Kanske ”gifter” sig inte de båda bokens delar helt som man hade önskat.

Båda författarna tillhör vad som kallats för ”generation Tinder”. Men båda står lika ensamma och otillfredsställda när böckerna slutar. Kanske får man bara acceptera att det är så det är i kärlekslivets karusell? Granström skriver bra och moget, skildrar relationer som enbart ett intellektuellt spel, byggt på slumpen, men hon skriver bra om känslor, analyserar, genomskådar. Båda är värda att upptäcka.

Kerstin Weidel: Älskande kvinna (2017). Författaren, som är bibliotekarie i Surahammar, har skrivit en roman om ”vampyren”, norskan Dagny Juel, känd från Munchs målning som ofta reproducerats. Hon tillhörde ett konstnärskollektiv i Berlin tillsammans med Edvard Munch, Strindberg, och den polske författaren Stanislav Przybyzewski. Med den senare fick hon en son, och vi får i boken följa hennes resa, till Tbilisi i Georgien, en minnesresa som slutar i Norge, där hon en sista gång återser Munch. Weidel har ett eget poetiskt språk och ett feministiskt budskap där hon tar den förtalade Dagny Juel i försvar.

Madeleine Schantz: Vaken dröm (2019) Temat med unga naiva kvinnor som kommer till Stockholm nästan direkt efter gymnasiet för att söka lyckan, och där blir förförda och så småningom kontrollerade och misshandlade av äldre män, har förmodligen ökat i och med #metoo. Två andra romaner på samma tema är akademiledamoten Anne Swärds Jackie, och den unga Sofia Stenströms burleska Magic love Pixie. Jackie är en oerhört stark roman som utspelas på 1980-talet i Stockholm. Den 19-åriga huvudpersonen blir långsamt manipulerad och till slut även misshandlad/kontrollerad av en svartsjuk man som med lock och pock knyter henne till sig. Efter halva boken ökar spänningen dramatiskt, och slutet är så spännande att man sträckläser hela natten, med hjärtat i halsgropen.

Även Schantz roman är ett upprörande vittnesbörd (i fiktionens form) om en ung kvinna som från Berns salonger ”kidnappas”, under förespeglingar om ett jobb som konstkurator i Tokyo, och sedan spärras in på ett hotellrum för att bli våldtagen. Schantz har en beundransvärd distans till sitt ruskiga ämne, och stilen i den korta romanen är lakonisk och inträngande. De tre nämnda författarna försöker också tränga in i förövarens perspektiv, hans avsikter och kamp mot inre demoner.

Ing-Marie Eriksson: När kastanjerna blommar i Paris (2004) Den sista av mina författare blev faktiskt den största överraskningen. Författaren kommer från en liten by i Jämtland och gjorde en uppmärksam debut med Märit (1965), en av de få skönlitterära böcker av en svensk författare som åtalats och fällts i domstol, för förtal. Den här självbiografiska romanen skildrar hur författaren kommer till Stockholm och får jobb på – Stockholms stadsbibliotek! Hon får jobb som biträde med att stämpla bokförvärv, skriva katalogkort och svara i telefon. Hon underkänns i en internkurs för assistenter för att hon är för blyg (!), men blir bekant med en kollega som tipsar henne om au-pair-jobb i Paris. På ett poetiskt språk förs den dramatiska handlingen framåt, kort kan sägas att arbetet som au pair inte riktigt blir som författaren i sitt romantiska skimmer föreställt sig. En överraskande stark bok; jag googlade på författaren (87 år) som lever och idag bor i Stockholm!

Tre slutsatser har jag i alla fall kunnat dra av detta neddykande i den (mestadels) moderna unga litteraturen. Dels att kvinnor skriver (framför allt ges ut) alltmer idag. Dessutom att man i den unga litteraturen lämnar ut sig själv, på gott och ont,  betydligt mer än för bara trettio år sedan. (Ofta kan man uppleva det som ren ”autofiktion”.) Dragningen till thriller och skräck är tydlig: både hos Sofia Stenström och Anne Swärd utspelas delar av boken på en otillgänglig ö i Stockholms skärgård. (En av inspiratörerna är den av mig hyllade författaren Carina Rydberg.) Men till slut går det inte att komma ifrån: att sex och våld säljer bra på marknaden, och i kombination med varandra naturligtvis ännu bättre! Detta är inte heller något nytt. Men sällan kanske varit så tydligt som idag? Och ”barnafödande”? Nej, de här författarna skriver nästan bara om sig själva!

PS. Jag gör en avstickare från ämnesområdet, och läser den uppmärksammade nigerianska författarinnan Ayobami Adebayos roman Stanna hos mig. En stark och intressant skildring av konflikten mellan gammal tradition och nya feministiska tankegångar i ett huvudsakligen muslimskt och patriarkalt land. Jag läser på och finner att där det tidigare bara var tunga manliga författarnamn som Chinua Achebe, Ben Okri, och Wole Soyinka, så tar även här de unga kvinnliga författarna över. Förutom Adebayo t.ex. Buchi Emecheta, Chimamanda Ngozi Adichie, och Nwando Achebe. I marginalen läser jag mig också till en grupp kvinnliga svenska författare som gärna dröjer vid bdsm-sex: Tora Gerge, Lyra Koli, Wera von Essen, Helena Österlund och Mara Lee.

(Se t.ex. Österlunds romaner Min sårbara kropp och Att spegla sig i någon annans vatten. En inspiratör sägs den frispråkige Michel Houllebeque vara.) Vidare om kvinnlig sexualitet i mer mogen ålder: Aase Bergs Haggan (2019) och Malin Lindroths Nuckan (2018) samt Nina Lekander i Trosbekännelser om en 50-årig kvinnas möte med en man i Berlin. En manlig författare på samma (hbtq-) område är Kristoffer Folkhammar, boken Magisterleken, se nedan.)

Flera boktips i Coronatider: Mycket sex, hbtq, bdsm, men också en och annan riktig arbetarroman.

Tillägg 2020-06-16

Elin Bengtsson: Rosenregimen (2018)

Niko heter flickan som kommer till universitetsstaden och blir förälskad i Emmy, en kvinnlig ”butch”, bestämd och lite dominant med kort hår som åker motorcykel och gillar thai-boxning. Boken handlar om deras förhållande, den handfasta erotiken, bråk och diskussioner, där Niko försöker hävda sin självständighet och osäkerhet gentemot den bestämda och pedantiska Emmy som vill ha ”ett riktigt hem” med fru och barn. Till slut rämnar förhållandet under gråt och besvikelse. Gun-Britt Sundströms lesbiska Maken, fast på 2000-talet.

Fint skriven bok, poetisk, finurligt språk. Korta avsnitt på 1–2 sidor, samma stil som återkommer hos många yngre kvinnliga författare. Fint inkännande, självupplevt. Intressant skildring av ett lesbiskt förhållande. Elin Bengtsson, född 1987, nominerades till Augustpriset och Nordiska Rådets litteraturpris för romanen Ormbunkslandet 2016.

Wera von Essen: En debutants dagbok (2018); Våld och nära samtal (2020)

Dagboken är en autofiktiv skildring av von Essens liv 2016–2018. Hon satsar på att bli författare, uppmuntrad av kollegorna Stig Larsson och Lyra Koli. Hennes förhållande till de adliga föräldrarna är ambivalent, hon har så lite pengar periodvis att hon svälter, men räddas oftast av en rik ”onkels” bidrag. En del av boken utspelas i Brasilien där von Essen, som också prövat att översätta från portugisiska, ägnar sig åt den underliga Daimereligionen, där droger testas (jfr Castanedas böcker om Don Juan). Von Essen slåss modigt och öppenhjärtigt med sin ångest och självhat, där skrivandet blir den enda vägen ut ur katastrofen. Den senare boken blir mest en pendang till den utförligare dagboken, men i Våld och nära samtal märker man hur författaren jobbat mer med språk och stil. I den senare boken börjar hon fundera på att konvertera till katolicismen. Hon utvecklar sin masochism, och låter sina älskare binda och piska henne för att minska ångesten. Hon får också jobb på ett hotell i receptionen. Hon har samtal med sin psykolog. Hon skriver om droger och självmedicinering.

Von Essen har ett intensivt språk som griper tag i läsaren. Man känner starkt med henne och blir engagerad i hennes öde. En stark debut, en något svagare andra bok.

Nina Wähää: Testamente (2019)

För tankarna till så skilda verk som Tara Westovers Allt jag lärt mig, Karin Smirnoffs Jag for ner till bror, eller Aleksis Kivis Sju bröder. Nina Wähääs (född 1979) mor kom från Tornedalen (fadern från det kommunistiska Bulgarien). I den omfångsrika boken åker den gravida Annie (tiden är 1980-talet), upp till den stora dysfunktionella familjen i Tornedalen som från början var 10 syskon, plus två som dog i späd ålder. Två av bröderna (och en syster) är homosexuella och har flytt hemmet, den äldste sonen vill ta över familjehemmet, en av bröderna är ”eljest” och tillbringar all sin tid i skogen, två är kriminella och en har suttit i fängelse, o.s.v. Skildringen av manligheten i Tornedalen är inte smickrande. Fadern, bonden Pentti är en hustyrann och minst lika ”eljest” som sonen Hirvo. Modern Siri är den som håller familjen samman, men kan trots makens misshandel inte lämna familjen förrän fadern omkommer i en husbrand. Nina Wähää debuterade redan 2007 med boken S som i syster. Hon har arbetat som restaurangchef med catering, som skådespelerska i två filmer, och som sångerska i bandet Lacrosse (tre utgivna skivor). Boken nominerades till Augustpriset och fick Sveriges radios litteraturpris 2019. Fint språk, fina karaktärsbeskrivningar, lite väl omfångsrik och lite av en bildningsroman om en mycket udda familj. Andra halvan av boken svagare och tappar fart. ”Deckarhistorien” känns onödig.

Tara Westover: Allt jag lärt mig (2019)

Den uppmärksammade romanen Educated utkom i USA 2018. Den skildrar den barnrika familjen Westover, som lever i en bergig trakt i Idaho på 1990-talet. De är mormoner och s.k. ”preppers”, d.v.s. de förbereder sig för ett kommande världs- eller inbördeskrig, och undviker och misstror all statlig och delstatlig inblandning i enskilda individers liv. De går inte i skola och utnyttjar inte allmän sjukvård. Fadern Gene arbetar på sin egen bilskrot, han predikar ständigt Guds ord (dock utan att fysiskt misshandla) för familjen, och utsätter både sig själv och barnen för livsfara när de arbetar på den sunkiga bilskroten där metallen återvinns i livsfarliga maskiner för att säljas. Det slutar också med att fadern, som författaren misstänker har obehandlad bipolaritet, råkar ut för en arbetsskada som gör honom handikappad. Den som istället misshandlar Tara är den våldsamme brodern Shawn, som även han verkar ha en diagnos. Modern Faye lär sig att förlösa barn och tillverkar helande mediciner av örter och dekokter. En av bröderna lyckas trots den bristfälliga undervisningen i hemmet komma in på college, vilket också blir lillasystern Taras mål. Familjen har inga böcker utom Bibeln och några mormon-skrifter, men med en otrolig livskraft lyckas hon både testa sig in på college, och får sedan (med lärarnas stöd) ett stipendium som för henne till Cambridge i England där hon sedermera doktorerar på en avhandling i historia om mormonis-mens påverkan på amerikansk 1800-talshistoria. Romanen väckte stor uppmärksamhet när den gavs ut i USA, fick flera priser, men blev också dragen inför domstol av Westovers föräldrar och syskon för förtal. Boken skildrar med inlevelse uppväxten i Idaho och hur Tara kommer in på college i Utah utan att veta någonting om hur man klarar sig i den ”stora världen” utanför Clifton, Idaho. Rent stilistiskt ingen ”höjdare”, snarare en uppslukande ”sidvändare”.

Stina Stoor: bli som folk: noveller (2015)

Sju noveller, lakoniska men med pregnans. Författaren (född 1982) är bosatt och uppväxt i Balåliden utanför Bjurholm, Västerbotten. Skriver en åtstramad prosalyrik med dialektala inslag, talspråk, i traditionen från PO Enquist, Sara Lidman, Torgny Lindgren. Enkla, vardagliga berättelser, barndomsskildringar, med en särpräglad humor. Stina Stoor, som också varit rockmusiker och bonde, fick SR:s novellpris 2012. Detta är hennes debut i bokform.

Marlen Haushofer: Himmel utan slut (1992)

Född som Marie Helene Frauendorfer 1920. Född i Molin, Österrike, i skogssluttningarna i Alperna, dog i skelettcancer 1970. Gift med en tandläkare. Fyra av hennes böcker har översatts till svenska, mest känd den originella Väggen (original 1963). I barndomsskildringen Himmel utan slut nämns ”väggen” som en gräns som dragits mellan Marlen och omvärlden från tidig ålder. Hon började på 1940-talet skriva berättelser och noveller, erhöll ett österrikiskt litteraturpris 1952. Skrev även barnböcker. Har fått en renässans på senare år. Den ovannämnda barnskildringen är originell och skildrar ett säreget Pippi Långstrump-barn, full av obändig och otyglad fantasi. Fadern som var jägmästare var barnets (i boken kallad Meta) stora stöd och lekkamrat, medan modern var sträng, religiös och ombytlig. En rad originella släktingar skildras – på det hela taget en fantastisk och särpräglad barndomsskildring.

Sara Stridsberg: Kärlekens antarktis (2018)

Poetisk och stark roman om den mördade och styckade Catrine da Costa, i omskriven form. Hennes styckade kropp hittades nedanför Karlbergsbron i Stockholm i juli 1984. Romanen berättas av den styckade kvinnan, och är mycket stark. Ett mästarprov.

Tillägg 2020-08-30

Johanna Nilsson: SOS från mänskligheten (2008)

Nilsson är född 1973 och har gett ut ett 30-tal böcker, barn- och ungdomsböcker med mera. Denna roman är en helvetesvandring i det moderna Sverige där inget sparas på: sexuella perversioner, ätstörningar, psykiska sjukdomar, droger och missbruk. Det är virtuost skrivet, måhända att alla grymheter på slutet urartar till en blodig snuff-movie, och att läsaren till slut når en viss nivå av ”mättnad”. I centrum står den prostituerade Benjamin, som ställer upp på allt sexuellt. Han har förmågan att ge tröst till sina kunder, men kan aldrig få. Hans rika föräldrar har förskjutit honom, hans syster är tragiskt död. Några andra personer i kollektivromanen är Anders, som lever i sin sunkiga lägenhet med sin dator och aldrig går ut. Han har kontakt på Internet med Tomas, som hetsäter i sitt olyckliga äktenskap med Cornelia, som är bingovärdinna. Affärsmannen Mikael letar efter sin gamla kärlek Josefin, och söker kontakt hos Benjamin. Det gör också Erika, en framgångsrik domare med ett snårigt privatliv. Katja är en rullstolsbunden tatuerare som ger Benjamin en ny ros för varje ny älskare/älskarinna han betjänar. Några av dom möts på slutet på den perverterade Nils yacht, där han och några kompisar spelar in s.k. snuff-movies. Men det är fruktansvärt bra skrivet!

Marie Hermanson: Hembiträdet (2004). Spännande roman om den framgångsrika egenföretagaren Yvonne som för spänningens skull byter identitet och blir hembiträdet Nora hos bankmannen Bernhard, som har en mörk hemlighet. Lite ”tantsnusk” parad med kriminalhistoria, virtuost skickligt iakttaget och berättat.

Audur Ava Ólafsdóttir: Fröken Island (2018). Underhållande, pregnant roman om den vackra och unga Hekla som 1963 kommer från landet till Reykjavik med sin skrivmaskin, föresatt att bli författare. Hon får jobb på ett café och utsätts direkt för äldre mäns närgångenhet och misogyni. Hon träffar den äldre, kontrollerande ”poeten” på stadsbiblioteket, och en pr-man som enträget försöker få henne att ställa upp i den årliga ”Fröken Island-tävlingen”, vilket ska ge henne en möjlighet att resa till USA. Träffsäkert om patriarkatets könsmaktsordning och hur den spiller över på kulturlivet på Island. Författaren är född 1958 och en av Islands mest uppmärksammade författare. Romanen är samtidigt en odyssé genom isländsk litteraturhistoria. Känns självbiografisk.

Tillägg 2020-11-18

Lyra Koli (Lyra Ekman Lindholm): Förblödningen (2020)

Lyra Kolis femte roman är mycket välskriven. Ovanligt ”vanlig” jämfört med hennes tidigare, som ofta kretsat kring queer- och bdsm- frågor. Romanens Em (som känns självbiografisk) lever ihop med en blond, trevlig och lugn flickvän, Julia, i stark kontrast med den ombytliga fantasifulla Em. Mittsektionen av boken är en prosaisk diskussion om olika författare och filosofer, om skillnaden mellan ”fantasi” och ”verklighet”. (Koli är idag doktorand i filosofi.) Delar av romanen handlar om Julias mamma som träffar en gammal god vän, Geraldine, som nu bytt kön och heter Gary. Diskussionerna om queer-identiteten tillhör bokens bästa, men förf. verkar ha mognat, stilen är suverän. Diskussionerna handlar också om s.k. lajv, där deltagarna byter identitet och går in en roll som skapas av en spelledare, ofta med inslag av bdsm (som dock tonas ner betydligt). Under en av dessa lajv-tillställningar som rör sig runt hela Norden träffar Em en finsk lajvare (manlig) som hon blir förälskad i. Begreppet ”bleed” förekommer inom lajv-performance, när ens egen person mer och mer intas av den som man spelar. (Blodtemat återkommer: Em får mens, blir gravid. Hon slits mellan sin nya finska partner och flickvännen Julia, som också vill ha barn.) I romanens början är Em upptagen av sprit, narkotika, sex, men hon utvecklas mot romanens slut. Så vad är riktigt? Vad är på låtsas?

Agota Kristof: Den stora skrivboken/Beviset/Den tredje lögnen (1985–1991)

Författare från Ungern (1935–2011) som 1956 flydde till Frankrike där hon började skriva på franska. Hon har fått en renässans efter sin död. En fascinerande barndomsberättelse om ett par tvillingar (pojkar) som oskiljaktiga (benämns alltid med pronomenet ”vi”) växer upp under kriget hos sin mormor i en by på landet. Enbart registrerande utan att ta ställning eller döma, närmast en dramatisering av berättarstoffet utan några scenanvisningar. Berättelsen griper tag och man kan knappt lägga boken ifrån sig. För tankarna till Nobelpristagaren Imre Kertesz’ Mannen utan öde.

Suad Ali: Dina händer var fulla av liv (2019)

Somalisk författare och statsvetare som berättar om familjens flykt från Somalia, via Kenya till Sverige. Feministiskt anslag med mor och mormor och huvudpersonen Noras dotter i centrum. Jag läste parallellt Nadifa Muhameds Förlorade själar (mer om själva kriget och några personer som deltar i det) och en bok av Nurudin Fahra (Somalias kanske mest kända författare) om problem med somaliers exil i Oslo, kollisionen mellan somaliska traditioner och västvärldens livsstil.

Wanda Bendjelloul: Dalenglitter (2020)

Den för Sverige så unika arbetarlitteraturen (en gång definierad som litteratur för, om och av LO-anknutna arbetare) fortsätter att producera förstklassisk litteratur. Förutom ovannämnda bok förra året till exempel Felicia Stenroths Handens rörelse, och förra året 2019 Måns Wadensjös Monopolet. Eller i den nya genren serieromaner – Ulrika Linders Återvinningscentralen. En ny fackbok i ämnet är Rasmus Landströms Arbetarlitteraturens återkomst, som också kom 2020.

I Dalenglitter skildras jaget, vars föräldrar kommit till Sverige från Polen, och några av hennes vänner i Stockholmsförorten Dalen. Den bostadssegregering som karakteriserar Stockholm är också typisk för Enskededalen. På ena sidan järnvägen ligger 1980-talsförorten Dalen där främst invandrade svenskar bor. På andra sidan spåret ligger de gamla trävillorna i Enskede, där flickorna, enligt författaren, har exotiska namn som ”Märta, Siri och Sigrid”. ”Dalenglitter” är de billiga smycken som invandrartjejerna i Dalen smyckar sig med. Berättarens kompis Jamila drömmer om dyra märkesvaror och idolen Cara Delvignes guldfärgade handväska, och berättarens mamma drömmer om att flytta till en stor rymlig lägenhet, ”en femma med kakelugn” på överklassgatan Karlavägen. Berättaren sparar till ett körkort, och för att få gratis körlektioner låter hon utnyttja sig sexuellt av en äldre man på Lidingö.

Men dessutom är Dalenglitter en ingående beskrivning av arbetet på en flottdrypande MacDonalds-hamburgerbar i centrala Stockholm, känd för att bara anställa ”riktigt snygga tjejer” vid disken. I bokens senare del reser berättarjaget till Polen för att begrava sin kusin, och resan ger upphov till många intressanta iakttagelser. Kanske är boken ibland mer ett reportage från arbetarklassen av idag än en roman, men det är inte dåligt det. Språket är rappt, fyndigt och träffsäkert. Författaren var gift med Tv-journalisten Johar Bendjelloul, och romanen (med underrubriken ”en roman om hårt arbete”) är hennes debut.

Flera boktips i Coronatider: Mycket sex, hbtq, bdsm, historiska resor, men också en och annan riktig arbetarroman.

Kristoffer Folkhammar: Magisterlekarna (2015).

En burlesk roman om bögar: Den strikte magistern, den undersköne Charlie, ”hyenorna” Tim, Fred, Paul och Noak. En erotisk fantasi om ett pojkläroverk, där de snygga pojkarna alltid står till den enväldige magisterns tjänst. Ända tills han upptäcker att någon av pojkarna börjat revoltera med klotter och graffiti i skolan, något som han ser som gåtfulla meddelanden till honom själv och får hans dittills så homogena värld att krackelera! Folkhammar har gett ut fem böcker prosa och poesi och två antologier, han är kritiker och översättare från danska. Romanen är skriven med glimten i ögat, med en ironisk blinkning till De Geers Singleton-böcker, och kommer snart att filmas.

Tone Schunnesson: Dagarna, dagarna, dagarna (2020).

En i mitt tycke ganska lättviktig roman om den kända bloggaren och TV-personligheten Bibs, som en dag står i begrepp att göra slut med sin pojkvän, som hon kallar Baby. Hon tvingas då plötsligt skaffa fram 100.000 kronor för att komma över förstahandskontraktet till deras gemensamma lägenhet. En ”kändisroman” från Stockholms innerstad, kantad av knark, spelmissbruk och sex, men i avsaknad av litterär själ. Boken blev för mig en besvikelse, då den skrivits upp i media.

Frida Boisen: Berätta aldrig det här (2020).

Som jämförelse läste jag denna bok som också uppmärksammats i media. (När jag skriver detta har precis dramatikern Lars Norén dött i corona.) Författaren är en känd mediaperson, men bakom den glättiga fasaden döljer sig en plågad och känslig person med, som det förefaller, ett stort hjärta. Och hennes historia är inte utan dramatik. Någon ”roman” är det inte, snarare en blandning av självbiografi och självhjälpsbok, med självmord som tema. Författarens mor tar sitt liv på Mors dag 2007, anklagar i ett brev dottern för att ha förorsakat hennes död, och sällan har en elakare kvinna skildrats i litteraturen. Hon är den pilgiftsdrypande bitterheten personifierad, ständigt skuldbeläggande sin omgivning, och i boken försöker Boisen förstå sin mor, gift med en Volvochef, uppväxt i Göteborg och tidigt skild, med bara ett litet barn att ösa sin bitterhet över.

Den som tycker att gamla föräldrar eller svärföräldrar är ”lite jobbiga” bör läsa boken, där även fadern som slår både dottern och sin nya fru ges ett (om än ganska försonande) porträtt. För samtidigt är boken inte utan kärlek till föräldrarna, men en kärlek som i moderns fall aldrig besvaras. Och den ständiga frågan som gnager: Varför var vi ingen lycklig familj? Temat är evigt: att försöka förstå och försonas med sina föräldrar, och försöka att inte upprepa deras misstag. Ibland lyckas det, ibland inte. I Frida Boisens fall tog det nästan 40 år innan hon berättade. 

Ester Blenda Nordström: En rackarunge (1919).

Genom en dokumentärfilm på TV kom jag i kontakt med Nordström (1891–1948) som brukar räknas till en av de första svenska kvinnliga journalisterna av betydelse på 1900-talet, tillsammans med bl.a. Elin Wägner och Barbro Alfving. Nordström var äventyrerska, och redan i debutboken En rackarunge (som finns i fulltext på nätet) kan man ana detta: hon vill hellre vara pojke än söt flicka och ställer till med allsköns upptåg, som att försöka flyga från hög höjd med hjälp av ett paraply, något som Astrid Lindgren inspirerades av både i Pippi- och Madicken-böckerna. När hennes stränge farbror prästen bestraffar henne med björkriset, så hämnas hon genom att gnida in hans prästkappa med löss!

Nordström blev över en natt rikskänd när hon ”wallraffade” (innan ordet var uppfunnet) på en bondgård i Sörmland, något som hon beskrev i tidningsartiklar och i boken ”En piga bland pigor” 1914. Kritiken av bondgården i Nyköping gav upphov till en motskrift, ”Ett pennskaft som piga”, och Nordström blev kändis på kuppen. Hon skulle senare i livet bland annat arbeta som lärare bland same-barn i Lappland, på plats med nödhjälp till Finland efter första världskriget, och hon reste i Sydamerika och i Sovjet-Ryssland, ända bort till Vladivostok. Hon skrev resereportage om emigranterna i Nordamerika, men i Kamtjatka fick hon tbc och tvingades återvända till Sverige. Hon skrev ett flertal barn- och reseböcker som såldes i stora upplagor.

Nordström var lesbisk och i boken ”Ett jävla solsken” (2017) av Fatima Bremmer beskrivs hennes kärlek till livskamraten Carin Waern Frisell.

Scholastique Mukasonga: Madonnan vid Nilen (2020).

Författaren är från Rwanda (född 1956) men bor i Frankrike. I den här fascinerande romanen skildras en flickskola i Virungabergen (känt för sina gorillor), inte långt från huvudstaden Kigali. Året är 1979, men mycket i boken pekar fram mot de oroligheter som utlöste folkmordet 1994. De flickor som går på den katolska internatskolan Notre-Dame-du-Nil (där en av Nilens källor påstås finnas) kommer från fina familjer med bakgrund i kyrka, militär och byråkrati. Nästan alla är hutu, bara ett litet noga utvalt antal flickor är tutsi. En av hutuflickorna, Gloriosa, är regimens förlängda arm och rapporterar allt illa som sägs om den till sin far. Livet i skolan är en blandning av idyll och fanatism. Flickorna, som står mellan tonår och vuxenliv, har fantasifulla namn som Godiva, Immaculée, Modesta, Virginia och Veronica. Sina afrikanska, egentliga namn, döljer de sorgfälligt. De gamla belgiska kolonialherrarna hyllas, firas och beundras.

Det är ett mustigt språk, handlingen berikas också av insprängda fakta om landets religion och folk, och det är en spännande och verkligt bildande läsning, som man inte glömmer.

Fleur Jaeggi: Tuktans ljuva år/Proleterka (2019).

Detta är en helt annorlunda bok, och ändå finns likheter då den utspelas på ett katolskt flickinternat i Schweiz, i den ärkekonservativa kantonen Appenzell (där kvinnor fick rösträtt som de sista i Europa, 1997). Jaeggi, född 1940, bor numera i Milano, arbetar på bokförlag och är översättare. Fem av hennes små, korta böcker har översatts till engelska, två till svenska. Tuktans ljuva år skildrar hennes tid på flickinternat, en tid av instängdhet, täta relationer och maktkamper mellan flickorna på skolan, där extas blandas med from och sträng katolicism, samtidigt som berättaren växer upp till kvinna. Den påminner i sin dagboksform och skarpsynthet ibland om en annan litterär höjdare: Anne Franks dagbok. I Proleterka fortsätter Jaeggi sitt dagboksskrivande. Hennes mor bor i Brasilien och meddelar sig bara brevledes. Fadern är en svag karaktär som arbetar inom finansvärlden. I Proleterka tar han med dottern på en sorts försoningsfärd med en jugoslavisk båt till Italien. Här upplever hon våldsam och intensiv kärlek med en av båtens matroser, allt skildrat på ett pregnant och konstrikt språk av hög kvalitet. Proleterka kom på italienska 2003, jag skulle gärna läsa vidare om huvudpersonens fortsatta öde. Jaeggi är 80 år, och flera av hennes böcker kommer säkert att översättas tids nog. Boken har redan blivit en ”minor classic”.

Marguerite Duras: Älskaren (1984).

En annan ”minor classic”, av författaren och filmaren Duras (1914–1996), handlar om författarens förhållande med en ung välbärgad kines 1929. Duras var 15 och beskriver förhållandet i retrospektiv, vid 70 års ålder. En kritiker, Jeffrey Keeten, har skrivit: ”The reader is left with a precise picture of a young woman who may have lost some of her innocence, but gains a self-confidence to break away from her meaningless life and swim for a new shore.” Det är en gripande skildring från Saigon, då en del av Frankrikes kolonialvälde i Bortre Indien. Det är ett förhållande (älskaren är 29) som varken accepteras av Duras dominanta mor (som ändå utnyttjar det till max) eller av hennes älskares familj, och det upphör efter ett år när hon reser tillbaka till Frankrike. En unik skildring av en brådmogen flickas upptäckt av det sexuella, av sin egen kropp och sin alldeles speciella livssituation i det koloniala Vietnam. En bok som med rätta kallats ”a minor classic”.

Annika Bengtsson: ”Jag vill ju vara fri”: en bok om Lena Nyman (2013).

En annan bok man sträckläser handlar om den fullständigt unika skådespelarbegåvningen Nyman (1944–2011) som stod på scenen första gången när hon var sex. Då spelade hon en humla. Hon pushades av sin egensinniga pappa och fick spela massor med barnroller på teater och film. Som 18-åring inledde hon ett förhållande med regissören Vilgot Sjöman (som då var gift med Monica Zetterlund). Det ledde till hennes beryktade naken-roller (som man sa då) i 491 och de båda Nyfiken-filmerna. Kulturjournalisten Bengtsson skriver med lätt hand med en fin personlig ton, och utgår från de många dagböcker som Lena Nyman lämnade efter sig. När hon inte övade roller, spelade på teater och film, eller umgicks med en oräknelig rad av älskare, så läste hon massor och skrev och funderade på allt mellan himmel och jord. Tyvärr blev hon tidigt beroende av tabletter, något som började med idag förbjudna bantningsmediciner. Hon kombinerade tabletterna med alkohol i mängd, men klarade samtidigt att stå på scenen, energisk som få, ända tills det i femtioårsåldern inte gick längre. Och man får i boken följa med genom hennes enormt många olika roller på scen och film, kryddat med hennes egna underfundiga och kloka dagboksanteckningar.

Marit Paulsen: Liten Ida (1979).

”En ny bok är en bok du aldrig läst förut” brukade min lärare på BHS, Greta Renborg, säga. Det tog jag till mig när jag lånade ett nött exemplar av den här boken från Skärholmens bibliotek. Jag hade väntat mig en ganska dyster läsning, och första halvan av boken är tragisk, där Ida växer upp i ett litet nordnorskt samhälle i fattigdom med sin mor, som är ”tyskhora” (författarens eget uttryck). Tiden är andra världskriget. Men när hon i stället får bo hos den snälla tant Mella på landet så svänger berättelsen och blir glad, nästan upprymd. För att åter sjunka ner i det tragiska när kriget tar slut, Ida måste flytta ”hem”, och räkningen med ”tyskhororna” och kollaboratörerna ska göras upp.

Sverige har många fina barndomsskildringar i litteraturen, och det här är absolut en av de finare. Så jag är glad att jag tog mig tid till den. Synd då, på sätt och vis, att författaren valde politiken framför litteraturen. Men även där tror jag att den färgstarka Marit Paulsen har gjort ett avtryck.

Geir Gulliksen: Bli snäll igen (2020).

Norrmannen Geir Gulliksen är en av mina favoritförfattare. Därför är hans tredje bok lite av en besvikelse. Han skriver nära autofiktionen, med manliga huvudpersoner som verkar ligga honom själv mycket nära. Hans första två böcker skildrar skilsmässor, otrohet, förälskelse, besvikelse, ur mannens perspektiv. Han skriver på ett emotionellt och känsligt sätt, på ett sätt som är ovanligt hos manliga författare. Men i den nya romanen blir han i mitt tycke nästan obehagligt ”personlig”. Huvudpersonen Henning går på ett vis över gränsen: han bryter upp från sitt andra äktenskap, förlorar sitt jobb sedan han varit för närgången mot en annan man, och börjar utforska sin sexualitet och i förlängningen – sin homosexualitet (eller kanske snarare bisexualitet). Han upptäcker att hans dotter ägnar sig åt självskadebeteende – och att hans eget beteende mot sina kvinnliga bekantskaper inte blir bättre, fast han bytt ut dom mot män. För män som försöker bejaka sina mjukare sidor är Gulliksens böcker riktiga fynd. Men jag kan inte komma ifrån att det känns som att han börjar upprepa sig i sin tredje roman. Det är dagboksanteckningar av klart värde; men det blir ingen fullödig roman.

Mats Hermansson: Farsan (2020).

En varg söker sin podd, eller i det här fallet kanske snarare: en bok söker sin läsare. Och i det här fallet blev det en fullträff, en sådan där som varje bibliotekarie gläds åt. Mats Hermansson, som är präst i Svenska kyrkan, är född 1957 och därför kan jag i det mesta känna igen mig i denna barndoms- och uppväxtskildring: alltifrån ”kvartslampan” som fanns i många hem, en föregångare till solariet, till uttryck som att ”få främmande”, som man sa när det kom en annan familj på besök. Bokens Farsan, som är centrum i hela berättelsen, är en tidens muskelkarlakarl ut i fingerspetsarna: från åren som sjöman, arbetet som verkmästare på skofabriken i Örebro till det som gymnasieingenjör på Tetra Pak; en man som läser Det Bästa men också går på stadsbiblioteket och läser om stora män som upptäcker världen; som tar sin lördagsgrogg, där Explorer-vodka är bas, och klår upp sin fru och de båda sönerna när han blir full – men som sedan (när han är nykter) blir ångerfull, ynklig och rolig, alltid uppfinningsrik, full av historier, och som beundras av Mats och hans bror Gert, ända till den dag när Mats vägrar ta emot mer stryk, föräldrarna skiljer sig, och Farsan försvinner ut i periferin, vingklippt och ömklig och mest av allt beklagansvärd.

Jag får många litterära associationer: Gorkijs Min barndom, med det kärleksfulla porträttet av morfar som är en hustyrann av stora mått men också full av historier och berättelser om det gamla Ryssland, Åsa Linderborgs barndomsskildring om den försupne men snälle fadern och gammelsossen/socialisten, eller PC Jersilds fina barndomsskildring Fem hjärtan i en tändsticksask. Farsan är samtidigt en skildring av folkhemmet där Kärnfamiljen med stort K stod i centrum; från Farsans hårda uppväxt på landet med sju syskon på gränsen mellan Närke/Västmanland, hans klassresa till det småborgerliga livet i Örebro – men också hans fasthållande vid arbetarklassens värderingar, engagemanget för kriget i Vietnam, och hans klassmedvetande vid diskussionerna kring groggbordet.

Jag blev genast förtjust i den här boken och tänker på bokserien ”Liv i Sverige” som bortgångne Göran Palm var med och redigerade. Boken om Farsan är välmatad och hade kanske behövt redigeras lite hårdare för att bli ännu bättre, bland annat svävar den ut till en tid i Göteborgs Haga innan det revs; den är övertydligt detaljerad, men Hermansson skriver väldigt bra och ger liv åt ett 1900-tal som sannerligen fört utvecklingen framåt – positivt för väldigt många, men också negativt, inte minst för miljön. Jag hoppas att den finner många fler läsare!

Felicia Stenroth: Handens rörelser (2020).

Jag läste en recension där den här boken kallades ”den nya arbetarlitteraturen”. Och det kan nog stämma. Begreppet ”arbetarklass” nämns en gång men jag tror inte huvudpersonen Ida funderar särskilt mycket över det. Lika lite som över den pappa hon aldrig sett, bara på kort. Hon bor i en miljonprogramsförort i Stockholm och jobbar på ett call center som verkar tillhöra ett telebolag. Hennes mamma Sofia är sjukvårdsbiträde, som ofta dricker för mycket vin och hamrar på pianot. Ida har tagit hand om sin mamma sedan hon var barn, hanterat hennes periodiska supande och allt annat så att hemmet inte ska rasa ihop. Boken är en blandning av poesi och prosa och är författarens fjärde. Den är fascinerande. Livet sniglar sig fram, inget särskilt händer, men Ida iakttar allt och gör poesi av verkligheten. Michel bor lite varstans, ibland på vandrarhem, hans gamla mor bor i en annan stad. Han lever på frukt som han snor från fruktskålen på jobbet. Linn är ”gamer” och spelar dataspel. Nico delar lägenhet med sin mamma som är svårt sjuk. Ida träffar ibland sin flickvän Edita, som är larminstallatör.

Det är det nya proletariatet boken skildrar. De har aldrig pengar över, åker inte på semester eller går på restaurang. De äter så litet och så billigt som möjligt, betalar bara de absolut nödigaste räkningarna, i första hand hyran, ibland elräkningen. Ida arbetar ständigt men tjänar alldeles för lite eftersom hon saknar utbildning. Hon säger att hon glömt hur det känns att vara ledig. När hon inte svarar i telefonen läser hon i en bok om arbetets meningslöshet. Den skulle kunnat vara skriven av Thomas Piketty. Det här är en berörande och viktig bok.

Flera personliga boktips om historia, lite mer om feminism, hbtq, och ännu mera relationer.

Olga Tokarczuk: Styr din plog över de dödas ben (2009).

Janina Duszejko bor på landsbygden i sydöstra Polen, nära den tjeckiska gränsen. Hon går sina långa promenader i skogen med sina hundar, är livligt engagerad i djurskyddet i trakten och övertygad vegetarian. Hon lever mycket sparsamt, favoriträtten är senapssoppa. Den enda grannen, som hon kallar Tröger, är en äldre tillbakadragen man. Hon översätter William Blake tillsammans med en ung kollega, hon undervisar en dag i veckan i engelska i en skola i närheten, och lever för övrigt ett stillsamt liv nära naturen och astrologin. När ett antal bisarra mord inträffar dras hon in i sökandet efter en mördare. Tokarczuks intresse för kriminalromaner finner man redan i novellsamlingen Spel på många små trummor. Mest berömd är hon för mastodontverket Jakobsböckerna, om en judisk religiös sekt på 1700-talet i Polen. Väl värd sitt nobelpris skriver hon med en härlig dragning åt det humoristiska och absurda, och hennes milda samhällskritik har gjort henne till en persona non grata för den populistiska, xenofobiska och homofoba polska regeringen. Men den polska litteraturen är subversiv, med spännande namn som Andrzejevski, Singer, Szymborska, Milosz, och nu – Tokarczuk.

Vibeke Olsson: Sågverksungen/Bricken på Svartvik/Sågspån och eld (2009–2011).

Vibeke Olsson har skrivit en arbetarroman som för mig blev lika kär som Fogelströms Stad-svit. Bricken Eriksson växer upp i slutet på 1800-talet i sågverksbruket Svartvik, ett av norra Europas största sågverk, nära Sundsvall. Det är en lisa att bekanta sig med denna goda, eftertänksamma flicka, hennes snälla föräldrar (hon är ensambarn) och med hela den spännande miljön i Svartvik. Berättelsen startar med den stora Sundsvallsstrejken 1889, den första stora arbetarstrejken i Sverige och ett förebud om den arbetarrörelse som skulle växa fram i spåren, där militär kallades in för att stävja oroligheterna vid sågverken i Medelpad och Ångermanland. Bricken förlorar fingrarna på ena handen i en olycka vid bandsågen och handlingen förs fram till när hon som tjugoåring träffar den försupne Natan, samtidigt som hon prövar på att jobba som hembiträde i Stockholm. Det här är en bladvändare med både djup och bredd, i Fogelströms tradition framberättad av Bricken i en sorts inre monolog där moderns djupa religiositet hela tiden kontrasteras mot faderns socialistiska övertygelse. Denna kombination gör Vibeke Olsson unik som berättare i dagens svenska litteratur. Fungerar bra som ungdomsbok också. Serien om Bricken på Svartvik omfattar sex delar, den sista Som ett träd i skogen, kom 2017.

Carola Hansson: Masja (2015).

Vill du i stället ha en riktig rysk roman med Tjechovsk herrgårdsmiljö, med många namn, fadersnamn, smeknamn, så är detta boken för dig! Carola Hansson har också i tidigare romaner ägnat sig åt Ryssland eller gamla Sovjetunionen. I denna trilogi om familjen Tolstoj är Masja den tredje och sista. De tidigare delarna heter Med ett namn som mitt, och Andrej. Här är det dottern Maria Lvovna (smeknamn Masja) (1871–1906) som är huvudperson, men romanen skildrar ytterligare ett tiotal barn, levande eller döda, och andra släktingar och vänner. Att det inte är lätt att vara barn till den märklige och självupptagne greve Tolstoj, som själv klädde sig som en enkel rysk bonde och vägrade äta kött, men som bodde på ett stort gods med en rad underlydande, säger sig självt. Jag kommer att tänka på den stora familjen Thomas Mann (skildrad i en utmärkt biografi av Tilmann Lahme), eller mina möten med författaren och folkbildaren Bengt Nerman, som ofta berättade om sitt ambivalenta förhållande till fadern Ture (en man som talade högstämt om arbetarklass och jämlikhet, men själv levde ett inrutat högborgerligt liv med tjänstefolk). Vi får följa Masjas liv till giftermål och den alltför tidiga döden, en rysk kvinnas sökande efter en egen röst och egen identitet i skuggan av en dominant far. Romanen växlar perspektiv och hoppar mellan Hanssons egna arkivforskningar i Moskva och sekelskiftets liv på godset Jasnaja Polnaja. Ibland blir hoppen lite osmidiga och kan störa läsning och koncentration. Men ger man inte upp inför omfånget av denna mastiga ”ryska” romantrilogi så blir uthålligheten rikligt belönad.

Katja Timgren: Allt jag vet om kärlek (2020).

Boken visade sig vara en ungdomsroman om homosexuell kärlek mellan pojkar i gymnasiet. Den föll inte riktigt mig på läppen, men jag vill ändå flagga för den. Författaren är gayaktivist och har även skrivit om lesbiska förhållanden.

Karin Milles: ”Jag måste, när ingen annan vill”  (2020).

I Milles bok får man lära sig intressanta saker om en tidig kvinnosaksaktivist från mitten av 1800-talet, Sophie Sager, som jag aldrig hade hört talas om. Tiden (mitten av 1800-talet) hade radikaliserats av CJL Almqvists lilla roman Det går an, som predikade att den ogifta kvinnan hade samma rättigheter som en man till äganderätt och att fritt välja sin partner, och att hon dessutom kunde leva ihop med en man utan att behöva gifta sig! Författaren Karin Milles, lärare i svenska vid Södertörns högskola, menar att Almqvists stridsskrift kanske gick väl långt – långt före sin tid – och kanske inte gynnade den tidens lilla kvinnorörelse? Sophie Sager kom från Småland till Stockholm i syfte att (måhända naivt) få leva ett fritt liv som kvinna och arbeta som sömmerska. Hon antastades ganska snart av en man, som inte tog ”no for an answer” utan trakasserade och misshandlade Sophie, som dock inte vek ner sig utan anmälde mannen inför Stockholms kammarrätt. Något extremt ovanligt för tiden. Detta sammanföll med pressens intåg i Stockholm med bl.a. Det första Aftonbladet, och historien om Sophie Sagers ovanliga tilltag blev en livlig historia som löpte i tidningspressen (och mest förlöjligades) i flera månader. För Sager innebar det inget bra, men hon fortsatte envist sin kamp för kvinnans rätt att säga nej, även sedan hon emigrerat till Amerika, för att, precis som titeln i denna läsvärda biografi säga: ”Jag måste, när ingen annan vill”. Milles skriver bitvis lite knagglig och osmidig prosa men hennes efterforskningar är superviktiga och bringar nytt ljus över 1800-talets feminism.

Arne Melberg: Läsaren Lagercrantz: elva författarskap i sällskap med Olof Lagercrantz (2017).

En av mina litterära idoler var Olof Lagercrantz, som jag och Annsofi fick möjlighet att intervjua i hans bostad på Drottningholm i samband med utgivningen av hans underbara lilla handbok Om konsten att läsa och skriva. Nu kan man återuppleva alla hans personligt färgade författarbiografier om Agnes von Krusenstjerna, Stig Dagerman[MM1] , Dante, Nelly Sachs, James Joyce, Marcel Proust, August Strindberg, Joseph Conrad, Gunnar Ekelöf och Emmanuel Swedenborg på nytt. Lagercrantz var chefredaktör och kritiker i Dagens Nyheter och som litteraturhistoriker mycket personlig och smått egensinnig (hans Strindbergsbok kritiserades ganska hårt av forskare av facket, liksom boken om von Krusenstjerna – som också var nära släkt med Lagercrantz). Han kände personligen Ekelöf, Dagerman och Nelly Sachs.

Pensionerade litteraturprofessorn Arne Melberg tillhör också Lagercrantz beundrare och konstaterar i boken att denne alltid skrev om författare som ”berört honom på djupet”, så till den grad att han upplevde dem som nära vänner och följeslagare genom livet, och att metoden var ”att läsa texten åter och åter igen tills den börjar leva inom en, som hade man svalt den.” Det är ingen dålig inställning och jag minns fortfarande vad L skrev i sin bok om Joseph Conrad: Knepet med en bra bok är att författaren tar läsaren i hand och lotsar denne som en följeslagare genom berättelsens alla kringelkrokar, ungefär som Vergilius följer Dante genom Infernos helvete. När vi träffade L berättade han om mödan med att väga varje ord på guldvåg, ständigt skriva om, och om den ständiga rädslan att ”svika läsaren” under resans gång. Lagercrantz små introduktioner till stora författarskap är mästerverk i det lilla formatet, och bättre inkörsportar till det ofta mycket invecklade finns knappast.

Författarens fru, Enel Melberg, är en viktig feministisk författare som debuterade 1977 med den självutlämnande romanen Modershjärtat.

Kader Abdolah: Huset vid moskén (2008)

Den här boken stod länge i bokhyllan innan den blev läst, men det ångrar jag inte. Mitt nötta exemplar utkom 2010 i En bok för alla-serien. Det är en bred skildring av en liten iransk stad före den religiösa revolutionen 1979, där stadens moské bildar centrum med dess särpräglade invånare: köpmannen Agha Jan, imamen Alsaberi, och böneutroparen Agha Shoja. Kring dessa som alla är släkt utbreder sig ett vitt förgrenat släktträd av fruar, söner och döttrar, alla särpräglade karaktärer av kött och blod, drömmar och fantasier. Men det är ingen ”rysk” släktroman, snarare en med lätt hand skriven poetisk berättelse där den persiska poesins stora namn Ferdusi, Hafez, Rumi och Omar Khayam genomsyrar texten.

Författaren Hossein Farahani (Kader Abdolah) tillhörde den underjordiska vänsteroppositionen och flydde från Iran 1988, och bor idag i Nederländerna. Fyra av hans romaner finns översatta till svenska.

Daniel Gustafsson: Odenplan (2019)

Författaren är översättare, det här är hans debutroman. Efter hundra sidor i boken förstår man att hans familj kommer från Ungern, och att han måste ha bytt efternamn, en liten överraskning. Den utspelas under en dag i Stockholm, kring Odenplan, som jag känner ganska väl till. En lång episod på Stadsbiblioteket Asplundhuset, där berättaren träffar en gammal vän han beundrade en gång men sen inte träffat. Han besöker Läkarhuset flera gånger under dagen, både akut och med en tidsbokning. I minnet får vi följa med ner i underjorden, där den nya tunnelbanan sprängs ut och till pappans lilla by i Ungern och dess (enligt pappan) ”zigenarproblem”. Mest gripande är emellertid den frånskilde berättarens förhållande till den sjuårige sonen, som beskrivs med fin inlevelse. En ”killbok” med långa och ganska snåriga utvikningar om språk och filosofi, men den känns äkta och är oerhört välskriven.

Maria Sandel: Vid svältgränsen/Familjen Vinge/Virveln/Droppar i folkhavet/Mannen som reste sig (1908–1927)

Maria Sandel räknas som den första kvinnliga arbetarförfattaren, som skildrat proletariatet ”från köksfönstret”. Länge vistades hon i skuggan av de mer berömda manliga författarna, men har uppmärksammats på senare år med nya upplagor. Hennes böcker skildrar Stockholms industriproletariat, framför allt kvinnorna: I Virveln skildras ett antal flickor som arbetar på en chokladfabrik, en förebild för Elin Wägners Norrtullsligan. I Familjen Vinge koncentreras berättelsen runt den goda modern, ”morsan”, som till och med får sälja sitt hår när maken kommer i ekonomiska bekymmer. Här skildras homosexualitet, aborter, hustru- och barnmisshandel, men också starka och stolta karaktärer som står emot ”syndens lockelser”. ”Bildning” är ett honnörsord, utan bildning är människan ”blott ett djur som lever på känsla och instinkt”. Sandel hade en hörselskada, kallades för ”dövan”, men verkade trots det inom den socialdemokratiska kvinnorörelsen och tilllhörde Ellen Keys bildningskollektiv ”Tolfterna”. Man slås av hennes egenartade humor mitt i all fattigdomen, men också av det ibland lite sentimentala missionerandet, som när den bildade kvinnan ska försöka få rätsida på en supig arbetare i Mannen som reste sig. Här finns en linje dragen från den frikyrkliga rörelsen på 1800-talet och dess rättvisepatos och tro på att t.ex. läsning av goda böcker skulle förädla människan, så som vi finner den hos Valfrid Palmgren.

Sandels böcker kan läsas på nätet. 2016 gav Maria Sandel-sällskapet ut en samlingsvolym av berättelser tillsammans med Karl Östman-sällskapet: Två röda pennor. En litteraturhistoriker som ägnat tid åt Sandels författarskap är Beata Agrell.

Johanne Lykke Möller: Strega (2020)

En ung kvinna kommer till ett litet samhälle i Alperna, Strega, för att arbeta på ett hotell i bergen tillsammans med åtta andra jämnåriga flickor. Tänk Grand Hotel Budapest, eller The Shining (filmerna). Hotellet har inga gäster, men ska ändå hela tiden hållas tip top för alla eventualiteter. Samtidigt finns här något ont, som förtydligas när en av flickorna mystiskt försvinner. Men inget mera händer, och jag tröttnar snart lite på författarens ”blomsterspråk” i meningar som ”Gatan var blank och luktade regn, hetta.” Det hela beskrivs som en dröm eller lite pervers fantasi, tänk Kafkas Slottet, eller gotisk skräck. Eller varför inte The Handmaid’s tale med ständiga förödmjukelser och den vuxna personalens tortyrliknande disciplin. Det är ett doftrikt poetiskt språk, kanske till övermått: ”Jag hade en smak i munnen som av blod och grädde”. Flickorna undersöker det intilliggande nunneklostret eller åker ner till byn för att supa. Man kan ana ett försök att skildra unga kvinnors instängdhet, som i filmerna Virgin suicides eller Marie Antoinette av Sofia Coppola. Djupt under finns en dragning till homosex och masochism. Det är nyansrikt, stämningsmättat och ett vackert språk, som dock litar lite för mycket på sig själv och mot slutet blir kontraproduktivt. Det blir stillastående, utan framåtrörelse.

Författaren, född 1987, är översättare och undervisar i litterär gestaltning.

Synd: noveller från kvinnornas moderna genombrott. Urval och översättning: Birgitta Ney (1993)

Per Nyström (1903-1993) var historiker, socialdemokratisk politiker, och i många år landshövding i Göteborg. I den sista lilla bok han gav ut, Tre kvinnor mot tiden, läser jag om Alma Åkermark, som i några år var redaktör för den feministiska tidskriften Framåt i Göteborg, 1886–1888. Här publicerades novellen Pyrrhussegrar av Stella Kleve (pseudonym för norska författarinnan Mathilda Malling). Novellen väckte ett ramaskri bland de bildade i Göteborg, och även inom kvinnorörelsen. Anledningen var att den hävdade sig rätten att skriva om en kvinna som hade erotiska fantasier! Många prenumeranter avsade sig tidskriften, som något år senare upphörde. Novellen ingår i en antologi jag hittade i min bokhylla där titeln Synd tagits från en novell av finlandssvenska författaren Amanda Kerfstedt, där hon beskriver en ung flicka som lär sig allt om synd (inte minst den kroppsliga synden) för att sedan få bitter kännedom om alla faderns ”synder” utanför äktenskapet! Antologin innehåller tolv noveller från det ”moderna genombrottet” på 1880-talet. Författarna (samtliga kvinnor) är idag okända förutom en: Victoria Benedictsson. Hennes novell ”Ur mörkret” står ut över de andra: en kvinna biktar sig inför vad som verkar vara en freudiansk psykolog. Om man känner till författarinnans tragiska slut står den ut som ännu starkare!

Boktips: Omvärldsutblickar, lite historia, lite biografiskt, serieromaner, antirasism, och lite ”tantsnusk”…

Fleur Jaeggi: Jag är bror till XX (2021)

I ett tidigare boktips skrev jag om den schweiziska författarinnan Fleur Jaeggi (f. 1940). Nu har även en samling korta prosastycken översatts, av Viveca Melander. Även om de inte tar andan ur en, som hennes tidigare böcker, så imponeras man av hennes livsvisdom. Titelnovellen handlar om en lillebror som lever i skuggan av sina stora systrar, tills han en dag tar livet av sig. Jaeggi skriver om sin vänskap med den österrikiska författaren Ingeborg Bachmann, som avled 1973 i vad som tros vara ett självmord. Hon skriver om sin halvsyster, som har mycket gemensamt med den flicka som beskrivs i Tuktans ljuva år. Hon identifierar sig med djur i fångenskap: jättesköldpaddor på zoo, fiskar i ett akvarium som restauranggäster väljer ut för att äta, fåglar i en voljär. Hon vandrar runt i Auschwitz och störs av besökarnas självgoda kommentarer. Hon för dialoger med kvinnoporträtt på museum och skildrar sin mors exil i Brasilien, dit många tysktalande med nazisympatier emigrerade innan krigsslutet. Allt lika fascinerande och på ett vackert, konkret och knapphändigt, avskalat språk.

Kim Thúy: em (2021)

Författarinnan är född i Sydvietnam, upplevde kriget och lämnade landet som båtflykting 1978. Idag bor hon i Montreal och skriver på franska. ”Em” betecknar på vietnamesiska ”den yngre” i en familj eller i ett äktenskap, men Thúy ser det hellre som synonymt med ”aime” (älskar på franska). Hennes böcker är märkliga sammansmältningar av dokumentärt och personligt material, stöpt i en lättläst skönlitterär form. På 157 glesa sidor rör hon sig från Vietnams gummiplantager, den franska kolonialmakten, delningen mellan Nord och Syd, och det förödande ”amerikanska kriget”, som det kallas i Vietnam. Hon kan känna sympati både för tonåriga vietnamesiska pojkar och unga amerikanska soldater, som tvingats ut i kriget för att döda. Det pacifistiska budskapet ljuder genom boken som ett lågt klingande grundackord. Boken är dessutom oerhört vackert inbunden, med bidrag av konstnären Louis Boudreault. Boken illustrerar min tro att en tunn skönlitterär bok kan säga lika mycket om en specifik händelse som många sidor facktext. Eller som författaren skriver: ”Kärleken är som döden, den behöver inte knacka två gånger för att göra sig hörd.”

Elin Cullhed: Eufori. En roman om Sylvia Plath (2021)

Elin Cullheds debutroman är inte hyperoriginell – det finns redan mycket skrivet om det stormiga äktenskapet mellan den engelske poeten Ted Hughes och den amerikanska författarinnan Sylvia Plath. Cullhed försäkrar i förordet att personerna i boken är fiktiva karaktärer, men det är svårt att förbise Hughes och Plath när boken slaviskt följer deras liv från december 1961 och ett år framåt. Cullhed skriver bra, levande, och helt och hållet ”modernt”. Plaths bipolära sjukdom plågade henne från 20-årsåldern. Det är väl skildrat i boken: ögonblick av grandios storslagenhet då allt går henne väl i händerna följs av djupaste depression. Plath fick snabbt två barn med Hughes, barn som hon själv fick ta hand om när maken plötsligt lämnade familjen efter stormiga gräl på hösten 1962. De levde då på landet i Devonshire, ett liv som inte alls passade Sylvia Plath.

Boken slutar med att hon flyttar med barnen till London. Hon kämpar för att få sin kända roman, Glaskupan, utgiven. I februari 1963 begår hon självmord. Plath har blivit en feministisk ikon – hela boken är en illustration av Virginia Woolfs kända essä ”Ett eget rum”. Cullhed skildrar fint Plaths tvekamp med maken: äktenskapet, barnen, kreativitet som förslösas, hennes konstnärskap, manligt och kvinnligt. Men Plath är knappast någon ”hjälte” i boken, man snarare retar sig på hennes å ena sida grandiosa skryt om sin egen storhet – å andra sidan hennes förminskande av sig själv, hur maken tar över henne, ”min verklighet, mitt språk”. Hon får inte verkligheten att gå ihop: är hon fru, mor, älskarinna, författare? I detta blir hon en synnerligen modern kvinna. Och till slut får hon också rätt: idag är hon, åtminstone utanför Storbritannien, betydligt mer känd än sin make Ted Hughes. Boken erhöll Augustpriset 2021.

Felix Bruzzone: Mullvadarna (2021)  

Jag minns det enorma uppsving latinamerikansk skönlitteratur fick på 1970-talet, och som bl.a. resulterade i nobelprisen till Gabriel Garcia Marquez och Octavio Paz. I Argentina, med dess dramatiska historia, finner vi surrealisterna Borges, Julio Cortazar, och den märklige Ernesto Sabato, som bara skrev tre romaner, vida berömda. Felix Bruzzone är arvtagare till den argentinska prosan, och romanen Los Topos utkom 2008, här i översättning av Linnea Rutström. Bruzzone utbildade sig till lärare, men driver också ett eget bokförlag i Buenos Aires, Tamarisco.

Den komprimerade romanen Mullvadarna har uppenbart surrealistiska drag. Den behandlar arvet efter de mörka åren 1976–1983, när militärjuntan i Argentina med CIA:s stöd mördade, torterade och våldtog vad man tror är 30.000 vänsteraktivister och -sympatisörer. Berättaren, som förlorade båda föräldrarna under ”det smutsiga kriget”, tror sig veta att hans mor i fängelset innan hon dog födde hans halvbror, resultatet av en våldtäkt. Han får för sig att denne nu är en prostituerad transvestit, Maira, och för att hämnas hennes död försöker han komma så nära han kan torteraren som kallas ”tysken”, som aldrig straffats för sina krigsbrott. Men naturligtvis går det inte som berättaren har tänkt sig.

Det är tragiskt, skickligt framberättat ungefär som den chilenske författaren Roberto Bolaños autofiktiva prosa. Men det övergår snart i makabra drömmar och i ganska perversa relationer mellan bödlar och offer. Arvet efter de smutsiga argentinska åren kan skildras på olika sätt – det här är ett. Man fängslas, det är inte vackert – och man blir illa till mods.

Carina Burman: God natt Madame (2021)

Anna Charlotta Schröderheim, född von Stapelmohr, var en av det sena 1700-talets mest kända damer i Stockholm. Hon var gift med Gustaf III:s statssekreterare Elis Schröderheim, som var en av de aderton i den första Svenska akademien, och de höll en s.k. ”vitter salong” i Stockholm där författare, musiker och konstnärer träffades med män och kvinnor inom den högsta societeten. Carina Burman har skrivit en förvånansvärt tam roman om denna madame, kryddad med en lätt feministisk touche, som dock inte förmår rädda den ganska tungrodda stilen. Formen är den på 1700-talet populära brevromanen, eller snarare en ”dagboksroman”, där läsaren (eller ”läsarinnan” som Burman skriver) ska komma festföremålet inpå livet. Jag tycker dock inte hon lyckas. Carina Burman kan ju sitt 1700-tal utan och innan, men att skriva en spännande historisk roman är inte som att skriva en populärhistorisk biografi om Bellman eller Fredrika Bremer, eller för sin del en avhandling om ”vältalaren Johan Henric Kjellgren”. Historien koncentrerar sig kring det för Anna Charlotta så olyckliga året 1790, när hon förlorar kungens gunst och plötsligt blir ”persona non grata”, samtidigt som hon för första gången (vid 35 års ålder) blir utomäktenskapligt gravid (hon var notoriskt otrogen sin make). Hon är med andra ord ”skandaliserad”, men Burman lyckas inte riktigt formulera hennes olycka på ett medryckande sätt. Det är annars en spännande dam, och miljön är de fina salongernas men jag saknar den smutsiga realism som återfinns i Niklas Natt och Dags uppmärksammade romaner från slutet av 1700-talet, där man nu med spänning väntar på del tre.

Elsie Johansson : Bladet från munnen (2021)

Elise Johansson, 90 år, måste vara den svenska litteraturens ”grand old lady”. Den här som jag ändå tycker ganska lättviktiga boken får väl ses som en pendang till hennes självbiografi Riktiga Elsie som kom 2016? Där, och i de storslagna självbiografiska romanerna om Nancy och Tå-Pelle, är hon i sitt esse, på ”sin mammas gata”. Den här boken är enligt författaren ”Betänkliga berättelser: hälften sanning, hälften dikt”. Det är en lite osammanhängande antologi av tidningskåserier, noveller, och självbiografiska anteckningar. För Elsies trogna läsare förstås ett måste. Och en sak är säker: Elsie Johansson är lite av en berättelsernas estradör, älskar att uppträda, lika rapp i munnen som i pennan. Hon är befriande frispråkig vare sig hon kritiserar överhet, moralism, politiken, kyrkan, eller skriver öppenhjärtligt om att gamla människor kan känna lust för sex och erotik. Det tål att sägas! Men i den här boken blir hon, tycker jag, onödigt omständlig och språket tillkrånglat och knöligt. Det bränner till i några spännande noveller, och hon skriver gärna om den Jantelag som hon upplevde så starkt under sin uppväxt i Uppland. Men i hennes rika författarskap känns den här boken som mindre betydande.

Theodor Kallifatides: Med sina läppars svalka (2014)

Jag är ett stort fan av Theodor Kallifatides, som jag hade glädjen att få intervjua i bis nr 3/2010. Då var det inför hans självbiografiska bok Det gångna är inte en dröm. Fyra år senare kom den här boken som också skildrar grekiska utvandrare, som efter andra världskriget och det påföljande inbördeskriget mellan militären och de kommunistiska partisanerna flydde, först till Australien, och sedan till Sverige. Där blir de industriarbetare och får barn, det var på den tiden när arbetsinvandringen till Sverige var stor. På sitt poetiska språk, fyllt av associationer till den antika kulturen, berättar Kallifatides en historia, spännande, medryckande, medmänsklig, där en kvinna vid namn Elena har huvudrollen. En stor läsupplevelse.

Annika Norlin: Jag ser allt du gör (2020)  

Annika Norlin, född 1977 i Östersund, är mer känd som indiepop-artisten Hello Saferide. Hon har studerat psykologi i Umeå, vilket märks i bokens första novell som handlar om en terapeut som söker bekräftelse. Hon skriver om unga människor, kärlek, besvikelse, kamratskap, och miljöerna är hämtade från Norrland. Skickligt fångar hon stämningar och språk, novellen Balthoran fick pris i Umeå stads årligen återkommande novelltävling, och novellsamlingen nominerades till Augustpriset 2020.

Douglas Stuart: Shuggie Bain (2021)

”En debut som känns som ett mästerverk” skrev Washington Post, och man kan bara hålla med. Denna sällsamma skildring av en uppväxt i misär i det Glasgow som drabbades hårt av Maggie Thatchers nedläggningspolitik i början av 1980-talet, när kolgruvor, stålverk och varvsindustri las ner för att de ansågs olönsamma, vilket skapade en enorm arbetslöshet över stora delar av Storbritannien. Här möter vi en fattigdom som liknar det som tidigare kallades u-länder. Samtidigt är boken full av kärlek till huvudpersonens alkoholiserade mamma, när vi får följa Shuggies uppväxt genom åren 1982-1992, och till en rad originella Glasgowbor. Det är också tiden för religionsmotsättningar som inte står Nordirlands efter. ”Regn var Glasgows naturliga tillstånd. Det gjorde att gräset växte sig grönt och friskt, och höll invånarna bleka och snuviga.” Det finns vackra partier som skildrar ett mystiskt Glasgow på natten, med närheten till havet, när det för en gångs skull inte regnar. Han dröjer gärna vid kvinnornas hårda lott, de som ser till att barnen tas om hand, och som umgås med varandra när de någon kväll slipper från sina supande, svärande och våldsamma män. Så småningom får vi också lära känna Shuggies homosexualitet, som han förstås måste dölja till varje pris.

Douglas Stuart arbetar idag som kläddesigner i New York. Han har konstnärens öga för detaljer. Kanske blir hans Glasgow-skildring en gång lika klassisk som Joyces Dublin?

Elaf Ali: Vem har sagt något om kärlek? : att bryta sig fri från hedersförtryck (2021)

Elaf Ali, född 1987, kom som barn till Sverige med sina föräldrar från Irak. I Sverige förändras föräldrarna, från att ha varit radikala och kritiska mot islamismen, till att bli troende muslimer och traditionsbundna. Det går bl.a. ut över äldsta dottern Elaf, som blir den som får tolka och hjälpa föräldrarna i kontakter med myndigheter och samhälle i Sverige. Fadern som var läkare i Irak blir nu arbetslös och mamman som var lärare har svårt att få jobb annat än som städerska. Elaf blir kontrollerad i allt, som flicka blir hon en handelsvara som ska giftas bort, gärna inom familjen. Hon ska vara oskuld när hon gifter sig, och uppgiften blir att föda söner till maken. Men hon uppmuntras samtidigt att utbilda sig.

I boken blandas den biografiska historien om Elaf med fakta från svenska myndigheter om hedersrelaterat våld och hederskultur. Uppgifterna är ibland lite daterade, men inte desto mindre intressanta. Mörkertalet är enormt. Hon har också intervjuat föräldrarna idag – de skäms för hur de uppträdde mot dottern, ångrar sig ibland, men minns lika ofta inte alls vad som sas eller hur hon behandlades. Boken kan också läsas som en ungdomsbok, och jag tänker mig att särskilt för invandrares barn från olika kulturer med inslag av hederstradition borde boken vara obligatorisk i gymnasiet.

Mats Jonsson: Mats kamp (2011)

Mats Jonsson, född i Kramfors dit han återvänt efter år i Stockholm, är en av våra främsta serieromanförfattare, i böcker som Hey Princess, Pojken i skogen, Unga norrlänningar, och Nya Norrland. Han har sagt sig vilja skildra hela sitt liv från uppväxten i Kramfors till livet med hippa vänstermänniskor i Stockholm, och återvändandet till hembygden, i serieform. I serieboken Mats kamp får vi följa författaren och hans flickvän Veronicas liv, graviditeten och födseln och de första åren med dottern Ellen. Inflikat i berättelsen är tillbakablickar, politiska statements, och allehanda humoristiska utvikningar. Serieromanen som form blir allt vanligare, se t.ex. Persepolis av iranskfödda Marjane Satrapi, Återvinningscentralen av Ulrika Linder, Joanna Rubin Drangers autofiktiva böcker om Fröken Märkvärdig och Fröken Livrädd, eller Lena Ackebos humoristiska skildringar av Stockholms Södermalms hipster-distrikt ”Sofo”. Ett nytt litterärt medium som talar till både ord och bild i oftast lyckad kombination!

Helena Henschen: I skuggan av ett brott (2004)

Dokumentärroman om ett av de mest uppmärksammade morden i Sverige förra seklet, de ”von Sydowska morden”. Det var 1932, i skuggan av Kreuger-kraschen, och Helena Henschens mamma Marianne var dotter (vid tiden bara barn) till mördaren Fredrik von Sydow. Helena Henschen (1940–2011) var bl.a. formgivare på Mah-Jong, och skrev i tidskriften Marxistiskt forum tillsammans med maken Gunnar Ohrlander. Henschen försöker i boken reda ut alla lösa trådar i de legendariska morden, som skedde en vecka innan Ivar Kreuger tog sitt liv i Paris, och ta död på myten att makarna von Sydow begick kollektivt självmord på Hotell Gillet i Uppsala. Spännande och välskrivet.

Natalia Ginzburg: Familjelexikon (1963, 1999)

Denna italienska klassiker utkom i nyöversättning, av Johanna Hedenberg, 2021. Ginzburg (1916–1991) föddes på Sicilien men växte upp i arbetarstaden Turin. Fadern Giuseppe Levi var av gammal judisk släkt, forskare i medicin, och ateist. I dessa memoarer stiger familjen, främst föräldrarna, fram som i en film av Fellini eller en roman av Proust, som Ginzburg också översatt. ”Ingenting är uppdiktat” skriver författaren, stilen är ”neorealistisk”, som i den italienska filmen efter andra världskriget. Natalias make avrättades av nazisterna i Rom, och hon kom sedan att arbeta politiskt efter kriget, först som kommunist, sedan som ”oberoende”. En nära vän var författaren Cesare Pavese, som hon arbetade med som förläggare på förlaget Einaudi. Pavese begick självmord 1950.

Central i boken är modern Lidia, självupptagen och ständigt understimulerad men alltid positiv och humoristisk, och hennes dominante make. Det är över huvud taget en underhållande och rolig bok, där författaren knappast syns alls utom som betraktare till en både skyddad och utsatt uppväxt som fylls av humoristiska vänner, politiska flyktingar, och udda personligheter. Språket med alla dess olika märkliga uttryck, spelar en stor roll i romanen. Tragedier avhandlas i kortfattade meningar som i en isländsk saga och boken slutar kring 1950, när delar av familjen återförenats. Den börjar som den slutar: med föräldrarnas hetlevrade diskussioner kring matsalsbordet där faderns många invektiv om allt och alla, ”klåpare, grobianer, veklingar, åsnor” dundrar i salen, medan modern Lidias varma humanism tolkar allt till det bästa och drömmer sig tillbaka till tiden på det katolska internatet där hon gick i skola som ung. En hel del av de politiska diskussionerna går dock förlorade för en svensk läsare, och kunde ha förklarats närmare i en notapparat.

Flera boktips: Några bästsäljare… några klassiker… lite facklitteratur… och hbtqi

Johanna Hedman: Trion (2021); Sally Rooney: Normala människor (2018)

Jag var bara tvungen att köpa Hedmans debut, sedan det meddelats att den redan sålts till åtta länder, flera månader innan den kommit ut i Sverige. Den sas vara påverkad av Rooneys irländska roman, så den fick jag också läsa. Och ja, vad ska man säga? Flicka som kommer från välbärgad miljö, möter en eller flera pojkar med mindre välbeställda föräldrar, i reklamen talas om ”klasskillnader”. Miljön är nutid, handlar om 20-åringar som börjat på universitet, intellektuellt framstående, mycket resor världen runt. Hedmans roman känns som en remake av Gun-Britt Sundströms Maken, och för vilken gång i ordningen? Tänker också på Ettore Scolas fina 70-talsfilm Vi som älskade varann så mycket. Flickorna i båda dessa ovannämnda böcker nedvärderar sig själva, har dåligt självförtroende, är duktiga och flitiga i skolan men känner sig ändå underlägsna pojkarna. Miljön är snudd på överklass, hos Hedman i högsta grad. Thora i Trion har två pojkvänner, alla tre har hängt ihop sedan långt tillbaka. Hon ligger med båda men vet inte vem hon ska välja? Boken är uttalat autofiktion, Hedman har själv, som Thora, läst internationella relationer, jobbat på FN i New York, samt i Berlin och Paris. Men jag blir förvånad över en 30-åring som försöker skriva som en tonåring, språket är kryddat med oneliners och en hel del plattityder och det blir aldrig riktigt spännande.

Sally Rooneys hjältinna Marianne är mer komplicerad sexuellt, med självskadebeteende i botten. Hennes fotbollsspelare Connell, som snabbt blir en framstående forskare, står dock på sig och vägrar slå henne när hon ber honom, vilket hedrar honom. Ett exempel på språket, rakt och utan krusiduller: ”Han gav henne godheten som en gåva och nu tillhör den henne. Samtidigt öppnar sig hans liv för honom åt alla håll på en gång. De har gjort varandra mycket gott. Människor kan verkligen förändra varandra.”

Både Marianne och Thora är exempel på 2000-talets unga intellektuella kvinnor, de söker stipendier, söker självbekräftelse, söker mening med livet. Jag inbillar mig att läsekretsen främst är unga kvinnor av idag. I globalt perspektiv en enormt stor läsekrets, intellektuell och välbeställd. Kanske börjar jag bli för gammal för det här, Hedman är född 1993 och Rooney 1991? Det är ytterligare två böcker om den ”desillusionerade generationen” som lever ett liv som för mig känns ganska tomt. De har språket i sin makt, men vet inte hur de ska använda det? De har världen för sina fötter, men saknar kännedom om sig själva. Kanske är det så att vara ung, jag minns nog inte längre?

Delia Owens: Där kräftorna sjunger (2018)

En amerikansk bästsäljare som utspelas i South Carolinas träskmarker. Kya Clark är ”white trash”, bor i ett smutsigt ruckel, lever på fisk, majsgröt och skogens örter, har övergivits av båda föräldrarna och de äldre syskonen sedan hon var i tioårsåldern. Med hjälp av snälla vänner och en vackert beskriven natur klarar sig detta maskrosbarn ändå hyfsat. Delia Owens är född 1949 och är zoolog som arbetat många år i Afrika, hon blev bannlyst från Botswana, där stora djur jagas legalt, när hon ville förbättra de vilda djurens förhållande i landet. En spännande bok, men där en romantiserad kärlekshistoria tar överhanden och får mig att tappa intresset. Då känns det som en bok man läst förut. Påminner mycket om Tara Westovers bok som jag nämnt tidigare, men saknar dess djup och intensitet. Man läser Owens främst för den fina skildringen av natur och människor i denna avlägsna del av det av enorma klassklyftor präglade USA.

Steve Sem-Sandberg: W. : roman (2019)

Det här är en roman av en helt annan magnitud. En bred och episk berättelse i en tradition från Eyvind Johnson, PO Enquist, Selma Lagerlöf och Kerstin Ekman. Den bygger på en pjäs av Georg Büchner utgiven efter dennes död 1837, om den stackars hunsade tysk-polske soldaten Woyzeck, som överlever den ena ruskigheten efter den andra. I Sem-Sandbergs roman beskrivs särskilt hans deltagande i Napoleonkriget 1812, försöket att med franska armén inta Moskva och den efterföljande förödmjukande reträtten under den iskalla vintern som följde. Hur kriget påverkar W. är väsentligt för berättelsen, det gör honom till den ”o-människa” han utvecklas till i förhållandet till den prostituerade Johanna. Det är en episk roman, inte helt lätt att tillägna sig, med ett avancerat språk. Men en fördjupning i romanens problematik ger rik belöning. Ett rikt språk, fullt av symbolik och nyanser. Ett ”läs-äventyr” kort sagt!

William Heinesen: De förlorade musikanterna (1950)

Ur bokhyllan plockar jag fram ett kärt exemplar, en bok av Färöarnas store författare Heinesen. På pärmen läser jag alla titlar som utkom i Forumbibliotekets klassikerserie (1944–1999), med titlar från Augustinus och Aristofanes, till John Steinbeck, Franz Kafka och Knut Hamsun. Till Heinesens nordiska bakgrund hör klassiker som Sandemose, Cora Sandel, Sigrid Undset, Henrik Ibsen och islänningen Laxness. Heinesen är liksom dessa en berättare, på den tiden den skrivna litteraturen låg nära den muntliga. I den här boken, bland hans mest kända, blir det till skrönor och sägner som ofta har havet som gemensam nämnare. Alltifrån eolsharpans byggmästare Kornelius (ett stränginstrument som fick klang från vinden, som de sjungande vinteriskalla telefontrådar PO Enquist skriver om i Kapten Nemos bibliotek), och till skeppet Albatrossen, som på slutet tar Kornelius sonson Orfeus ut på havet, med bara fiolen som sällskap. ”Skälmromanen” kallas också pikaresk-roman, efter det spanska ordet picaro (rövare, skojare, luffare). Centralt i romanen är det gamla hus i Torshavn som kallas Bastiljen, och som befolkas av utstötta, musiker, amatörfilosofer, och kufar. De ”onda” i romanen är bigotta småborgare och religiösa, glädjedödande frimicklare, som Leif Zern skriver i förordet: ”Religionen är överhetens kapprock, den ideologiska slöjan över borgarklassens krassa maktanspråk på ön.”

”De förlorade musikanterna” är en av de märkligaste böckerna i nordisk 1900-talslitteratur.

Alberto Manguel: En historia om läsning (1996, 2005)

Denna klassiker låg länge i bokhyllan på ”jäsning”, för den kräver utan tvekan sin läsares fulla uppmärksamhet. Den argentinske mångsysslaren och boksamlaren Manguel är ett mänskligt lexikon som samlat på läsandets alla möjliga uttryck under språkets historia ända från texter skrivna på sköldpaddsskal, 1300 år FK. Han började sin karriär som ung med att läsa högt för den blinde bibliotekarien och författaren Borges i Buenos Aires. Efter en karriär som lärare och skribent i Kanada och Frankrike är han idag, precis som Borges en gång, chef för Argentinas Nationalbibliotek. Boken om läsandets historia är så fylld av lärda funderingar och intelligenta snedsprång att det inte går att återge på några rader. Han behandlar allt från att lära sig läsa, att läsa högt, att läsa tyst, att läsa bilder, bokens unika form, att läsa privat och i grupp, bokstölder, översättare, förbjuden läsning, läsning i fångenskap, och så vidare. Allt med lärda utvikningar, spännande och inte alls svårt att ta till sig. Rekommenderas därför inte minst till varje historiskt intresserad bibliotekarie.

Eva Öhrström: Elfrida Andrée, ett levnadsöde (1999)

Och nu till ett stycke kvinnohistoria. Läkaren i Visby, den musikintresserade Andreas Andrée hade två musikaliska döttrar: Fredrika, som blev en känd operasångerska, och Elfrida, kallad ”Frida”. Elfrida utbildade sig först, som den första kvinnan i Sverige, till telegrafist. Men hennes håg stod till musiken. Hon låg rätt i tiden, för under det liberala 1860-talet ändrades lagen så att kvinnor kunde söka tjänst både som organist, klockare, postexpeditör och skollärare. Antalet folkbibliotek växte också ansenligt under 1860-talet, både i städer och på landet, ofta i händerna på kvinnor. På 1880-talet blev dessutom telefonister ett självklart yrkesval för ogifta kvinnor. Elfrida Andrée blev snabbt en skicklig pianist, sångare, organist och – harpist. Hon ville också etablera sig som kompositör, men stötte på (övermäktigt får man nog säga) manligt motstånd. När tjänsten som organist i domkyrkan i Göteborg blev ledig fick hon däremot, till mångas överraskning, tjänsten.

Andrée fick framgångar, men hennes kompositioner hamnade alltid i skymundan av manliga konkurrenter. I Göteborg tillhörde hon den kulturella kretsen kring tidningsmannen och liberale riksdagsmannen S.A. Hedlund och hans protegé Viktor Rydberg. Hon engagerade sig för kvinnans rösträtt och förbättrade förhållanden och för det sociala i Göteborg. Intressant är hennes samarbete med Selma Lagerlöf, i arbetet med operan ”Fritiofs saga”, som inte löpte utan gnissel och tyvärr blev resultatlöst. Idag uppmärksammas kvinnliga kompositörer som Valborg Aulin, Agathe Bakker Gröndahl, Helena Munktell, Amanda Röntgen och Laura Netzel (samtliga från Andrées tid) på ett helt annat sätt än för bara tjugo år sedan. Boken är en studie i Elfrida Andrées musik, men ger också mycket information om tidens politiska och sociala frågor, och inte minst musiklivet i Göteborg i slutet av 1800-talet.

Mari Larsson: ”Jag vill inte ha levt förgäves” : Anne Frank 1929–1945 (2020)

När det gäller litterära idoler och förebilder så står nog den holländska 15-åringen Anne Frank mitt hjärta närmast. Har man besökt det hus hon och hennes familj levde i, i Amsterdam, och där de höll sig gömda på en vind i över två år innan de greps av nazisterna, så kan man inte undgå att bli känslomässigt starkt berörd. Fadern Otto undkom som genom ett under att gasas ihjäl i koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau. Men hustrun Edith och döttrarna Anne och Margot försvann och dog i kvinnolägret i Bergen-Belsen. Otto skulle sedan ägna hela sitt liv åt Annes minne och publiceringen av hennes dagböcker, ett av de mest kända dokumenten från andra världskrigets fasor. Och ingenstans var de så vedervärdiga som i de nazistiska koncentrationslägren.

Sjuksköterskan Mari Larsson läste om Anne Frank när hon var tolv år. Idag, vid 40 års ålder, har hon en stor samling böcker och annat material om Frank, och får betraktas som expert inom sitt område. Hennes skildring av Franks liv är oerhört detaljerad, ända in till de sista timmarna innan hon dog av undernäring och fläcktyfus i Bergen-Belsen. Det är en otäck och berörande läsning. Larsson har också läst intervjuer med människor som hjälpte familjen Frank och som levde med henne i koncentrationslägret ända till slutet. Anne Frank var en glad och frågvis flicka, nyfiken på allt och oerhört pratglad, duktig på att skriva och med stor portion humor. Hennes dagböcker, och även några noveller som togs tillvara av hennes vänner sedan hon arresterats, kommer att läsas, förfära och inspirera också i framtiden. Detta är den första utförliga biografin om henne på svenska, och den är illustrerad.

Mian Lodalen: Lisa och Lilly : en sann kärlekshistoria (2020)

En annan bok som bygger på ett sant levnadsöde handlar om de båda sextonåringarna Lisa och Lilly som möts på en syndikalistisk danstillställning i Stockholm 1910 och blir förälskade. Ett år senare begår de självmord tillsammans, något som blev en stor nyhet i tidningspressen. Vid deras begravning slöt enligt uppgift 10.000 nyfikna och intresserade upp och det hela refererades i tidningarna. Boken är inget litterärt mästerverk, snarare en lättläst bladvändare i romanform där den sociala misären i Stockholm och klassklyftorna mellan rika och fattiga också blir belysta. Boken kan med behållning läsas som en ungdomsbok. Mian Lodalen är redan i färd med en ny bok på samma tema: Lesbiska ligan.

Flera boktips (2021-11-26): Förortspoesi, klassiker, talande djur, dystopier, ålagillen.

Eija Hetekivi Olsson: De unga vi dödar (2021)

Eija Hetekivi Olsson debuterade 2012 med romanen Ingenbarnsland, byggd på hennes egen uppväxt med finska föräldrar i Göteborgsförorterna Gårdsten och Bergsjön. Fortsättningen Miira kom 2016. I den tredje boken har Miira blivit vuxen, pluggar till gymnasielärare i historia och samhällskunskap, och ägnar mycket tid åt dottern Nova. Hon extrajobbar som städerska och i matbutiken, med andra invandrarsvenskar. Det är en rappt skriven förortsskildring med ett egenartat språk, kryddat med egna ordkonstruktioner som ”promenadpasserade”, ”snackskrattat” och ”stencilsmiska”. Ibland kan detta bli tröttande, och det är samtidigt en tung läsning om mobbning, självmordsförsök och rasism. Men den fina gemenskapen mellan Miira och Nova väger upp, det är en bok som också skulle kunna användas i gymnasiet. Den diskuterar meningen med lärarhögskolans floskiga läroplaner, och samhällsutvecklingen i Sverige ur ett segregerat förortsperspektiv. Anbefalles varmt.

Franz Kafka: En svältkonstnär (2021) Översättning och introduktion: Hans Blomqvist, Erik Ågren

Tidigare trodde man att nästan hela Franz Kafkas författarskap publicerades efter hans död i tbc 1924. Men senare forskning har visat att Kafka tidigt hade litterära ambitioner, och att han publicerade både berättelser och noveller i bokform och i tidningar i Prag och Wien. Två romaner (Slottet och Amerika) lämnades ofullbordade; Kafka ägnade nätterna åt att skriva, medan han på dagarna arbetade som jurist på Arbetarnas försäkringskassa i Prag. En liten judisk tysktalande man i den tjeckiska huvudstaden med ”världens sämsta självförtroende”. (Till en redaktör ska han ha skrivit angående sin text: ”Låt det som är dåligt förbli så, annars blir det bara ännu sämre”.) Idag är han en av 1900-talets mest uppmärksammade och analyserade författare.

Här ingår hela hans författarskap som publicerades innan han dog, bl.a. tre små novellsamlingar, och flera av berättelserna publiceras för första gången på svenska. Här återfinns bl.a. de berömda novellerna Förvandlingen, En läkare på landet, den surrealistiska I straffkolonin, berättelsen om musen Josefine, apan som håller Föredrag hållet för en akademi, samt en rad mycket korta berättelser om allt mellan himmel och jord. De spänner från en sorts reflekterande flanörpoesi i stil med Hjalmar Söderberg i Sverige, och till de surrealistiska senare berättelserna av drömkaraktär. Ingår i förlaget Bakhålls serie med Kafkas samlade verk.

Hiro Arikawa: En katts resedagbok (2015)

Längre berättelser (ej bilderböcker) om talande djur var populära i min barndom, alltifrån Pelle Svanslös, Tuff och tuss på vift, Det susar i säven, vildmarksberättelser om björnar, rävar och vargar i Jack Londons anda, som Skriet från vildmarken eller Djungelboken; och fram till new age-böcker som Jonathan Livingstone Seagull och kaninerna i Watership Down, eller en vuxenbok som Orwells Djurfarmen.

Hiro Arikawa är japansk författare, född 1972. Här berättar hon ur katten Nanas (som är en hankatt trots namnet) perspektiv om en resa han gör med sin ägare Satoru för att träffa några av dennes gamla vänner från förr. Den ömsinta och humoristiska berättelsen ger mig klara vibrationer av den mer berömde Haruki Murakami. Kan nog läsas redan i högstadiet, ganska stor text med spatiös typografi. Slutet är en total överraskning och boken kan absolut rekommenderas.

Frida Åslund: Folke och Frida; Fridas nya värld (2008, pocket 2012)

En bok som jag som vuxit upp i Umeå naturligtvis måste läsa. En kapitelbok för barn, men frågan är om den lite ålderdomliga stilen tilltalar dagens barn? Jag hade i alla fall nöje av att läsa den som vuxen. Frida Åslund (1879-1937) växte upp i Umeå, och vid sidan av sitt arbete som lärarinna i Horndal i Dalarna så hann hon skriva 17 böcker för barn och ungdomar, och 200 noveller, oftast publicerade i tidningar. Det är vad förordsförfattaren Lena Kjersén Edman kallar ”busungeböcker”, något som Astrid Lindgren skulle utveckla till mästerskap i sina böcker om t.ex. Emil, men som hade många föregångare i Sverige och andra länder. Redan i början av 1900-talet började man i Tyskland och England skriva direkt för barn i bokform, och snart också i Sverige. Frida och hennes ”parhäst” Folke är grannar i centrala Umeå, och umgås så gott som dagligen. De rymmer med båten till Stockholm, leker att de är Hans och Greta tills de möter en ”riktig” häxa, och besöker en ökänd tjuvs tillhåll utanför staden. Frida är uppslagsrik och frågvis, har ett gott hjärta, men kanske inte alltid det rätta omdömet. Men vem har det när man bara är sex-sju år? I tre böcker om Frida som publicerades 1925-1932, får vi följa huvudpersonen till hon är 15. Den mest dramatiska skildringen i den första boken är branden 1888, när hela den lilla trästaden brann ner. Det som återstod efter branden är ett slags krigsdrabbat Syrien fast på våra breddgrader – en stadsbild där bara järnspisar och murade skorstenar finns kvar. Däremot, till skillnad från i våra dagars Syrien, omkom inte en enda människa; branden hände två blåsiga dagar efter midsommarafton, så det var förhållandevis varmt i Umeå, även nattetid, och i princip midnattssol dygnet runt. Den senare boken utspelas på en gård utanför Umeå och handlar bl.a. om Fridas år i skolan och första kärlek. För våra kunskaper om Norrland på 1800-talet är det här viktiga böcker att ta till sig, med stort underhållningsvärde. Boken är redigerad och trevligt illustrerad av Jenny Berggren, som också moderniserat språket, och det hela kompletteras av både fotografier och historiska uppgifter om Umeå på 1800-talet.

Marco Missiroli. Privata oanständigheter (2015); Michel Houellebecq: Serotonin (2019)

Efter så många kvinnliga författare kände jag för att ge mitt eget kön en chans. Italienaren Missirolis bok har hyllats utomlands och fått priser, men jag fann den ganska ytlig. Den unge Libero Marsell föds i Milano, växer upp i Paris, dit modern begett sig med sin älskare, och återvänder sedermera till Milano, som han kärleksfullt beskriver. Den 15-årige Libero upptäcker kärlek och åtrån, både till modern och till den vackra bibliotekarien Marie. Han inleder ett förhållande med den svarta fransyskan Lunette. Det är snarast en frispråkig ungdomsbok i Salingers efterföljd, kryddat med beskrivningar av sex, god mat, och med en oändlig name-dropping av lästa böcker och sedda filmer. Men den saknar fördjupningar och blir en sorts litterär självbiografi som skyndar fram som ett ånglok utan att sakta in vid någon särskild station på vägen.

Efter att ha läst mycket om den ”oanständige” Houllebecq så gav jag mig på hans senaste roman. Han har beskrivits som sexist, rasist, främlingsfientlig, en författare som älskar fula ord och som hederligt folk bör undvika. Jag fann honom i Serotonin ganska beskedlig. Den handlar om den 46-årige Florent som verkar, liksom författaren, ganska trött och blasé på livet. Han lämnar ett välbetalt jobb inom EU för att fly till franska landsbygden, där han en gång var lycklig tillsammans med sin ex-fru. Han börjar ”stalka” henne, i det uttryckliga syftet att mörda henne. Han lever på alkohol och anti-depressiv medicin. Här uttrycker H. en bitande civilisationskritik mot det franska moderna EU-samhället, på ett förvånansvärt vackert språk, ända till det tragiska slutet. Läs själva, jag blev faktiskt positivt överraskad.

Stina Jackson: Silvervägen (2018) Ödesmark (2020)

Stina Jackson (f.1983) är uppvuxen i Skellefteå men idag bosatt och gift i USA. Hon är den nya stjärnan på deckar-himlen, Silvervägen valdes 2018 till Årets bästa kriminalroman. Hennes författarskap, tillsammans med Karin Smirnoffs, har gett upphov till termen Norrland Noir. Och det är ingen rolig bild hon ger av Norrlands inland. Öde gårdar, mörker, få poliser, allehanda perversiteter, olyckliga bortglömda människor. Allt fångat på pricken. Det här är böcker man inte lägger ifrån sig när man väl börjat läsa. Med andan i halsen tänker man samtidigt i sin oskuld: att verkligheten ju ändå alltid överträffar dikten? För så bra skriver hon, att det är svårt att uttyda vad som är vad?

Patrik Svensson: Ålevangeliet (2019)

Patrik Svensson, journalist från Skåne, vet allt om ålar. Och det vill inte säga lite, för ålen är en urgammal fisk, legendomsusad, mystisk, en varelse som diskuterats av vetenskapen sedan hundratals år och som påstås kunna bli etthundra år. Förr mycket vanlig i svenska vatten, idag närmast utrotad. Ålevangeliet är en sorts hybrid, både en skönlitterär och en fackbok, vid sidan om berättelsen om Patriks far, asfaltläggaren som på sin fritid fiskade ål i den närliggande sjön i Skåne tillsammans med sonen Patrik. Det är en ömsint berättelse, som skickligt kombinerar fakta och fiktion med författarens kunniga filosoferande kring ålens dunkla härkomst, dess märkliga fortplantning i Sargassohavet som aldrig filmats, dess utveckling och framtid. En bok väl värd Augustpriset 2019.

Jesper Högström: ”Jag vill skriva sant”: Tora Dahl och poeterna på Parkvägen (2021)

Författarinnan Tora Dahls dagböcker 1939-1944 tyckte hon själv var så känsliga att de inte släpptes fria förrän 1994. Jesper Högström bygger sin högintressanta bok på dagböckerna, som beskriver den ”litterära salong” som hölls hos Tora och maken Knut Jaensson, och där författare som Gunnar Ekelöf, Artur Lundkvist, Erik Lindegren, Jan Fridegård och Eyvind Johnson var flitiga besökare. Ekelöf, som redan hade börjat bli starkt alkoholiserad, bodde perioder ”inneboende” i villan på Parkvägen på Lidingö. Tora Dahl var tjugo år äldre än Ekelöf och Lindegren, vilket inte hindrade att hon hade förhållanden med båda två (något som avslöjades först i dagböckerna). Boken är ett viktigt bidrag till kunskapen om den litterära ”parnassen” på 1930-talet, inte minst om de många arbetarförfattare som nu debuterar. Tora Dahl ser sig själv lite som en lärarinna (vilket hon arbetade som innan hon gifte sig med Knut) och salongens ”moralist”, och hennes syn på de yngre författarna, där ”fri kärlek” var på modet, är stundtals bitsk. Tora Dahl slog igenom sent som författare, först med den självbiografiska sviten om sitt alias Gunborg, som börjar med Fosterbarn 1954. Efter Knut Jaenssons död skulle hon skriva ett antal mer eller mindre självbiografiska böcker. Hon dog 1982, 95 år gammal.

Asta Olivia Nordenhof: Pengar på fickan (2021)

Den danska författaren, född 1988, är både poet och prosaist, vilket märks i boken. Den är nr ett i en serie som ska ha som gemensamt tema katastrofen med fartyget Scandinavian Star, som var på väg med passagerare mellan Oslo och Fredrikshamn 1990, när en (anlagd) brand uppstod på båten utanför Lysekil. 159 personer omkom och en utredning fastslog senare att ett försäkringsbedrägeri av ägarna låg bakom katastrofen. I boken kommer författaren för att hyra rum på en gård på Fyn, där paret Kurt och Maggie bor. I korta tillbakablickar får vi bekanta oss med det omaka paret: Kurt som är barnhemsbarn, driver ett åkeri, och bär på aggressioner som en tryckkokare som hotar att explodera. Maggie som bär på ett eget öde, tidigt blev våldtagen och periodvis varit prostituerad. Mot slutet av boken förstår vi att de kommer att ha något att göra med Scandinavian Stars förlisning. Nordenhof har ett suveränt grepp om språket, lakoniskt, eftertänksamt, poetiskt. Hon har fått flera priser i Danmark, och 2020 Per Olov Enquists pris. Översättning av Johanne Lykke Holm.

Sidonie-Gabrielle Colette: Claudine i skolan (1961)

Genom filmen om Colette, med Keira Knightly i huvudrollen, fick jag upp ögonen för denna tidiga feminist. Hennes första bok, som hon skrev som 25-åring, kom på franska 1900 och väckte skandal för sin frispråkighet. Som författare stod då hennes make journalisten ”Willy” (Henri Gauthier-Villard). Boken är skriven med ett härligt språk fyllt av fyndiga ironier och behandlar Claudines (Colettes) år i den katolska skolan i Montigny. Redan här ser man en författare i vardande.

Colette fortsatte göra skandal, uppträdde på vaudeville-scenen så gott som naken med en sorts pantomim-dans, hade flera lesbiska förhållanden, och fortsatte skriva böcker som sålde som smör. För den franska ”kvinnosaken”, för rätten att tala om kvinnors rätt till lust och erotik, gjorde Colette en enorm insats, och när hon dog 1954 förärades hon en statsbegravning. Hennes tidiga ”skandaler” var då bortglömda. Men något nobelpris förärades hon förstås inte, därtill var hon alltför populär.

Boken, en tidig ”flickbok” med ganska avancerat språk, återfann jag djupt nere i magasinet på Stockholms stadsbibliotek.

Johan Rundberg: Nattkorpen, Tjuvdrottningen, Dödsängeln (2021)

Rundberg (f. 1973) har skrivit ett tjugotal barn- och ungdomsböcker. Trilogin om barnhemsbarnet Mika och polismannen Valdemar Hoff är nog hans stora genombrott, Nattkorpen fick 2021 August- priset, och pris som årets barndeckare. En viss påverkan från Niklas Natt och Dags trilogi 1793-1795 kan man ana, fast händelserna utspelas här i slutet av 1800-talet. Mika och Hoff löser knepiga deckargåtor i ett vintrigt Stockholm präglat av fattigdom och misär. Mika tillhör de äldre barnen på Allmänna Barnhuset, där de mest lyckligt lottade av stadens många gatubarn fick ett härbärge. Rundberg fångar en stämning med sitt koncentrerade språk och med sinne för det historiska, som säkert kan få unga läsare att fördjupa sig i historieämnet i skolan. Bra gjort! Bokens omslag är fantasieggande.

Boktipsare: Mats Myrstener

Boktips 8: klassiker, lärda kvinnor, hundar, lite om invandrare och östeuropeiska judar, samt en och annan konstnär.

Toni Morrison: Älskade (1988)

Toni Morrison (1931-2019) var en svart amerikansk författare, litteraturprofessor och förlagsredaktör, som fick nobelpriset 1993. Vi bestämde oss i bokcirkeln att läsa hennes mest kända roman Älskade (Beloved), på engelska 1987, i fin översättning av Kerstin Hallén. Det är en komplex roman som hoppar mellan åren 1855 när huvudpersonen Sethe rymmer från en slavplantage i Kentucky med sina barn, och 1873, när Sethe flyttat in i ett hus i Cincinatti som är förhäxat av ett spökande barn. Det här är ett mästarprov där slaveriets hela grymhet lyfts fram, men skrivet på ett oerhört levande språk, där man kan höra de fortfarande plågade rösterna från slaveriets Sydstater, ungefär som i André Brinks En kedja av röster. Men här finns också avancerad inre monolog, inspirerad av Joyce och Faulkner, inslag av magisk realism av sydamerikanskt slag, och avsnitt med lyrik eller nästan bara dialog, som i en teaterpjäs. Inte helt lätt att ”dekonstruera”, men ett stort läsäventyr när man mödosamt gjort det. Som en läsare skriver: ”Slöjorna lyfts en efter en och till sist når läsaren ett slags insikt i sammanhangen.”

Anders Bergman: Laura Cereta och den lärda kvinnans uppkomst (2021)

Att veta, att vara ”lärd”, är att veta att man egentligen ingenting vet. Eller i alla fall inte särskilt mycket. Men när uppstod vårt moderna ”vetande”? Idéhistorikern Anders Bergman menar som många andra att det var under renässansen i Italien. Bankväsendet uppstår, världen upptäcks och konstateras inte vara platt utan rund. Konst, litteratur och vetenskap blomstrar. Inom idéhistorien uppstår den s.k. humanismen. Den sätter människan i centrum, inte Gud. Den mest berömde representanten var den prästvigde Erasmus av Rotterdam, en annan författaren Petrarca, en annan italienaren Pico dela Mirandola som skrev den betydelsefulla skriften ”Om människans värdighet”. Men Anders Bergman vill peka på att det också fanns ”lärda kvinnor”. En av dessa var den 18-åriga Laura Cereta i Brescia, som 1489 tog sig för att publicera en liten volym med korrespondens med andra lära humanister. Det gjorde henne berömd, men hon fick också många fiender, av båda könen. Hon hade också några kvinnliga efterföljare. Och Bergman konstaterar att ”redan mot slutet av 1400-talet var den lärda kvinnan som typ etablerad i Italien”.

Men under de kommande tio åren vet ingen vad Laura Cereta företar sig. Tog hon över faderns firma efter hans död? Gifte hon sig, eller gick i kloster? Fick hon en tjänst som lärare i filosofi? Det enda vi vet är att hon dog, bara 28 år gammal, 1499. I Bergmans biografi lyfts hon fram, efter att ha varit bortglömd i mer än 500 år! 

Pilar Quintana: Tiken (2021) 

Den colombianska författaren debuterade som 31-åring 2003. Tiken är hennes mest kända lilla roman, från 2017, som på bara 100 sidor berättar om Damaris, en medelålders kvinna som bor på ett berg vid havet nära den av knarkkarteller infekterade staden Cali (översättning Annakarin Thorburn). Damaris är barnlös, maken är fiskare, och hon städar ett stort sommarhus som ägarna aldrig besöker. Hennes liv förändras dramatiskt när hon tar hand om en hundvalp, en tik som vägrar att domesti-ceras. Hunden blir en ersättning för de barn hon aldrig fått, men den har ett eget liv som individ, Damaris aldrig kan förstå. Boken slutar tragiskt, men är en fin liten historia med mycket känsla som får mig att tänka på pregnanta kortromaner som Den gamle och havet, eller Pärlan. Högst läsvärd.

Altun Basaran, Annika Thor: Altuns tre liv: från Anatolien till Alby (2004)

Den här boken har några år på nacken, men jag flaggar för den ändå. Altun Basaran känner jag från Kurdiska biblioteket i Stockholm. Det här är hennes historia, från uppväxten i en traditionell familj i turkiska Anatolien. Hennes pappa var en mäktig man med fem fruar och tolv barn. Först med den femte frun, när han var över 50, fick han en efterlängtad son. Han slog sina fruar när de inte höll sams, men inte sina barn. Han var en stor fårägare i byn i Anatolien. I skolan fick barnen inte tala kurdiska. Altun blev bortgift med en bekant till familjen, som hon aldrig träffat, när hon var 15. Så fort hon opponerade sig blev hon misshandlad av sin make. Han kom som politisk flykting till Sverige 1986 och Altun följde efter med sina tre barn. I Alby, en förort till Stockholm i Botkyrka kommun, bodde då fortfarande många etniska svenskar. 1991 omkommer hennes man i en bilolycka tillsam-mans med ett av barnen. Nu förenas hon med sin mamma som kommer till Sverige utan att kunna ett ord svenska. En av hennes söner döms för misshandel och hamnar i fängelse.

Men Altun är en stark kvinna och tar sig genom motgångarna. Hon utbildar sig till barnskötare och lär sig snabbt svenska. Tillsammans med författaren Annika Thor reser hon tillbaka till sin hemby i Anatolien och återupplever hela sitt liv från barndomen. Det här är en viktig bok för att också vi etniska svenskar ska förstå hur det är att komma hit från ett främmande land och skapa sig ett liv, helt på egen hand. Och det är inte minst en bok om starka kvinnor.

Abdulrazak Gurnah: Paradiset (2021)

Paradiset i nobelpristagaren Gurnahs roman är en liten muromgärdad trädgård i den lilla afrikanska hamnstad där huvudpersonen Yusuf hamnar. Tiden är strax före första världskriget, men skulle kunna vara när som helst, den är snarast ”tidlös”. Yusuf ägs av en arabisk affärsman, författaren kommer från Zanzibar som före 1918 var del av det tyska östafrika till vilket även Tanzania hörde. Yusufs far står i skuld till handelsmannen ”farbror Aziz”, och denne har därför tagit sonen i ”pant”, och Yusuf får arbeta av skulden på obestämbar tid. Araberna på Östafrikas kust hade då ägnat sig åt slaveri i flera hundra år.

Det är en händelserik historia på ett levande och rikt språk, en sedelärande berättelse som tagen ur Tusen och en natt. Centralt i berättelsen är begreppet ”frihet”. Som Yusuf berättar för sin väninna Amina, som befinner sig i samma situation som han: ”Om det här är helvetet, så måste du ge dig av. Och låt mig följa med. De har fostrat oss till att bli försagda och lydiga fast de utnyttjar oss. Ge dig av och låt mig följa med.” De ska bege sig bort från ”paradiset”, den muromgärdade trädgården, till någon plats där de själva ska ”bygga en egen trädgård, större och mer fulländad än så”. Om att växa upp, och någonstans skapa sig sin egen ”frihet”, handlar den här innehållsrika romanen.

Bruno Schulz: Sanatoriet Timglaset; Kanelbutikerna (1973, 1987)

Den lilla staden Drohobycz ligger (när böckerna utspelas) i östra Polen, på gränsen till Ukraina. Före 1914 låg den i utkanten av det väldiga Österrike-Ungern, i polska Galizien. 1918-1939 låg den i Polen, därefter i Sovjetunionen, och numera i Ukraina. Författaren och konstnären Bruno Schulz tillhörde den judiska minoriteten i staden och var en av miljoner judar i Östeuropa som dödades av nazisterna under andra världskriget. De två böcker av honom som översatts till svenska är novellartade självbio-grafiska berättelser, genialt illustrerade av författaren själv. Språket är surrealistiskt och kretsar i täta drömbilder kring faderns klädbutik i Drohobycz, fylld av märkliga människor och föremål, den polska skolan i staden, sommarens varma nätter, och lungsanatoriet ”Timglaset” där fadern låg sina sista år i livet. Det är både mycket romantiskt och fyllt av starka känslor, och av den typ av judisk surrealism som kan ses i Chagalls drömmålningar med flygande människor och djur, eller som i musikalen ”Spelman på taket”. Schulz har kallats en ”Kafka från provinsen i den judiska diasporan”, som idag är närmast utrotad i Östeuropa. Mycket fascinerande och originellt, på ett medryckande, men inte alltid lättbegripligt språk.

Agnar Mykle: Sången om den röda rubinen (2016)

Den här romanen väckte stor uppståndelse i Norge när den utkom 1956. De utförliga erotiska scenerna gjorde att boken drogs inför rätta, friades, och att förlaget ändå under en lång period tvingades ta bort boken från marknaden. En liknande uppståndelse drabbade Finland 1964, när Hannu Salamas roman Midsommardansen utkom. I Sverige kan vi under 1900-talet bara jämföra dem med Agnes von Krusenstiernas böcker om Fröknarna von Pahlen.

Därför var det med intresse jag närmade mig den omtalade boken. Skulle den hålla vad den lovade? Delvis – ja. ”Denna bok ska läsas två gånger. Den har ett budskap – också.” som det står i bokens inledning. Poeten Eva Ström menar i förordet att den röda rubinen, ”är en bild, en graal, där kärleken intar främsta platsen för huvudpersonens sammantagna längtan”. Han heter Ask Burlefot och flyttar efter gymnasiet 1939 till Bergen för att studera på Handelshögskolan. Bakom sig har han redan två förhållanden med äldre kvinnor, som båda lett till graviditet. Han är en idealist och erotoman, han söker en gemenskap hos stadens socialister, samtidigt som han belägrar kvinna efter kvinna i ett ständigt sökande efter självbekräftelse. Till slut träffar han partikamraten Embla, som åtminstone i början verkar motsvara hans högt ställda ideal.

Mykles bok andas föregångare som Hamsun, Lawrence, Joyce, eller Henry Miller. Den är kritisk till religionen i Norge – för Ask är kärleken den enda religionen. På ett sätt är han före sin tid, hans erotiska skildringar är känsliga och välskrivna, även för dagens läsare. Boken är fylld av humor, min största invändning är att den är för lång, alltför omständlig, och borde ha kortats och koncentrerats. Men fortfarande väcker den intresse som en av de stora kärleksskildringarna i nordisk litteratur.

Yvonne De Geer: Aldrig en av oss (2017), Är det nåt särskilt med dig? (2022)

87-åriga Yvonne De Geer debuterade 2017, och hennes historia är minst sagt spännande. Hon hette egentligen Ejvor Jonsson och var barnhemsbarn från Lidingö, född av en ogift barnflicka på ön. Hon adopterades av baronen Jakob De Geer och hans hustru Ingrid, och fick namnet Yvonne, till minne av en död släkting inom ätten. Men hon fick redan från början noga inpräntat i sig att hon ”aldrig var en av oss”! I en intervju i Femina Nr 5/2022 påminns jag om boken som jag läste för några år sedan med stort nöje. Den kavata Ejvor/Yvonne klarar sig nämligen galant som en modern Little Orphan Annie i den slottsliknande överklassmiljön med alla dess dråpliga och skrattretande vanor och ritual och originella personligheter. Stor hjälp vid skrivandet hade hon av sin pappa antinazistens många dagböcker. Jag läser att nu (2022) slutför De Geer som 92-åring en ny bok, som behandlar hennes tid som journalist på Expressen på 1950- och 1960-talet, den tumultartade tid som skulle leda fram till att de kvinnliga journalisterna på Aftonbladet skriver sitt feministiska ”manifest”, som utkom 1978, som Åsa Moberg skriver om i biografin Livet. Yvonne De Geer skriver i den senare bokenom tiden som Expressens första kvinnliga journalist, hennes besvärliga relationer till familjen och till olika män innan hon träffar en amerikansk skribent på Dagens Industri och flyttar till Spanien. Nu (2022) har hennes andra bok utkommit, också den ett stycke kvinnohistoria av stort värde. Av en skribent som fyllt 92! Här inser man utan tvekan att ålder egentligen bara är något relativt.

Ami Bergöö: Carl Larsson, Wilhelmina och barnen (2022)

Jag sticker emellan med en fackbok av stort intresse. Konstnären Carl Larsson känner de flesta igen. I Sundborn i Dalarna skapade han tillsammans med hustrun Karin sitt idealhem: ljust och luftigt, i strid med tidens konventioner sparsamt möblerat; ett rymligt barnvänligt hem med möbler av furu och trasmattor på golvet. Helt i linje med vad tidens stora influencer, Ellen Key, predikade. Men Carl Larsson hade också ett liv före Karin. Som ung och fattig konstnärselev träffade han en 13 år äldre konstnärselev, Wilhelmina Holmgren, med vilken han fick två barn. Detta var något som Larssons biografer undvek att tala om. Det var ett s.k. ”Stockholmsäktenskap”, de var ogifta och levde under små och knappa omständigheter. För kvinnorna var det ett sätt att komma bort från familjens kontroll: 1865-70 gick över 3 000 flickor och kvinnor på Slöjdskolan, som var en förberedande utbildning för kvinnliga konstnärer. Några, som Julia Beck och Karin Arosenius, Jenny Nyström och Karin Bergöö, kunde gå vidare till utbildningen på Konstakademien, som då också öppnats för kvinnor.

Carl Larsson hemlighöll själv inte sitt tidiga förhållande med Wilhelmina. Han hävdade i självbiografin Jag att utan henne hade han ”förmodligen gått under”. Han målade henne också i flera kända porträtt. 1877 föds deras andra barn, varvid Wilhelmina avlider i barnsängsfeber. Carl var nedbruten och sov, enligt egen utsago, flera nätter på hennes grav på Klara kyrkogård. Parets första dotter dog strax därefter hos en fosterfamilj, och Carl Larsson reste förkrossad till Paris för att studera vidare. När Jag utkom 1919 diskuterades om hans tidiga relationer skulle publiceras, och hustrun Karin skriver då att det ”pinar henne oändligt att ur boken utesluta talet om de kvinnor som skänkt dig sitt lif och sin kärlek./… / Utan dessa mina systrar hade du ej blifvit den du var.” Ami Bergöö är barnbarnsbarn till Carl och Karin Larsson, och boken är rikt och vackert illustrerad.

Malin Lindroth: Nuckan (2018) / Aase Berg: Haggan (2019)

Två böcker som har en del gemensamt, men annars är väldigt olika. Malin Lindroth känner sig som den ogifta, oälskade, ”oknullade” ”nuckan”, men försöker se genom sin bitterhet – och sätta ord på ”nyckeln till en tystnad som jag väntat alltför länge på att låsa upp”. Aase Bergs bok handlar på ytan om Thelma och Victor; i besvikelsen över att ha blivit dumpad av den senare skriver Thelma en feministisk stridsskrift, som inte står Valerie Solanas långt efter. Hon har blivit ett rasande fruntim-mer – en Hagga. ”Nuckan” är en kort och pregnant text, om ”en nucka som kliver ur skammens garderob, odlar sin position och äger sin historia”. En kvinnotyp som man tidigare skrämde flickor med, som en häxa, hora eller en megära (”bitch”). På det sättet ger Lindroth röst åt alla de som valts bort, aldrig träffat ”den rätte/a”, som skäms för sitt utseende, eller som drunknar i bitterhet. Det är både sorgligt, ibland humoristiskt, och hela tiden tänkvärt.

Aase Berg angriper problemet från ett annat perspektiv – och blir förbannad! Männen är ynkliga ”kanske-män” som aldrig kan bestämma sig, de är ofta redan gifta, självbespeglare och navelskådare som helst inte vill lämna det trygga äktenskapet för en osäker framtid med en älskarinna. Hon kallar det att ha levat i ”under-ordning i kärlek”. Det blir en hatskrift från den som blivit försmådd, och som utmynnar i en sorts SCUM-manifest, i korta essäistiska kapitel. Men den bitvis hurtfriska texten, där det egna jaget (till skillnad från hos Lindroth) ofta överskattas och glorifieras, roar mig inte riktigt, och överdrifterna faller ibland platt till marken. Aase Berg är i grunden poet, men hennes (o)rättfär-diga kamp mot det andra könet blir här mest tröttsam.

Boktipsare: Mats Myrstener

Boktips 9: Klassiker, afrikansk litteratur, datingäventyr i Skåne, äldevården, gerillaliv i El Salvador, samt lite om bdsm.

Giovanni Bocaccio: Decamerone (2007)

En klassiker i ordets rätta bemärkelse! Bocaccio (1313-1375) arbetade först som ung vid faderns bank i Neapel, och studerade sedan juridik. Han inledde snart sitt författarskap på latin och italienska, ”folkspråket” som den store kollegan Dante introducerat i litteraturen. I Florens upplevde han den stora pesten 1348 då tre fjärdedelar av en befolkning på 100 000 avled. Det är också bakgrunden till ”de hundra berättelsernas bok” Decamerone, där tio unga adelspersoner, varav tre män, flyr till ett gods utanför Florens och där fördriver tiden med att berätta historier, som tillslut blir 100 jämnt. Boken blev mycket populär och reviderades av författaren flera gånger. Manuskriptet förvaras på Stadsbiblioteket i Berlin.

Översättningen från 2007 är av läkaren och Italienkännaren Paul Enoksson. Det är fascinerande att kunna läsa en text från 1300-talet med ett så pass ”modernt” språk, i Enokssons lediga översättning, med lärda kommentarer bifogade. De 100 berättelserna handlar ofta om kärlek, bedragna män, förslagna skojare, och munkar och nunnor som bedriver ”otukt”. Ursprunget är ofta historier Bocaccio hört berättas av andra. Den sedelärande berättelsen är vanlig, men här ofta med en komisk ”twist” i slutet, som ställer allt på huvudet. De kan läsas som ”exempel” på ödets hjul, en vanlig symbol under medeltiden, där hög som låg drabbas av hjulets uppgång och fall, men också som varnande exempel på list, uppfinningsrikedom och lastbart beteende, som ofta får sitt straff i slutet av berättelsen. Kyrkan och affärslivet (och förstås gemene man) utsätts för både kritik och löje, och kärlek och erotik spelar en stor roll. Bocaccio vänder sig i förordet särskilt till ”bildade kvinnor” (som presumtiva läsare) som i novellerna framstår både som djärva, förslagna, rättrådiga och ädla (dygder som tiden uppmuntrade). Denna utgåva är försedd med illustrationer från den venetianska upplagan 1492.

Chimamanda Ngozi Adichie: En halv gul sol (2007)

Den nigerianska författaren (f. 1977), debuterade som 20-åring 1997. Tio år senare kom den mäktiga romanen En halv gul sol, som blev hennes genombrott. Den är till en början mycket konventionell, närmast banal och omfångsrik, men växer sedan ut till att omfatta politisk förföljelse, konflikten mellan de etniska grupperna ibo, yoruba, och hausa, mellan kristna och muslimer, och det förödande kriget i den oljerika provinsen Biafra, 1967-70. Den följer ganska nära Adichies eget liv som dotter till en akademisk ibo-familj i Biafra. I centrum står den radikale fadern Odenigbo, hans uppassar-pojke Ugwu, och de båda vackra döttrarna Olanna och Kainene. Det är en bred episk roman, imponerande i sitt omfång och i sitt genomskådande av den politiska retoriken och konflikterna i Afrikas befolkni-ngstätaste och (tack vare oljeinkomsterna) rikaste land. Lättillgänglig och mycket lärorik.

Maria Maunsbach: Lucky Lada och jag (2022) / Amanda Romare: Halva Malmö består av killar som dumpat mig (2021)

Jag har tidigare skrivit om Maunsbachs debut Bara ha roligt. Liksom fortsättningen Hit men inte längre, handlar den om unga kvinnor, relationer, sex och erotik. Men i sin tredje roman vidgar Maunsbach perspektivet. Här skriver hon om huvudpersonen Frejas uppväxt i Höör, och inte minst om hennes längtan till nöjespalatset Lucky Lada, där ungdom och äldre samlas för dans, sprit, kontakter och sällskap: ”Den som inte varit flicka i Höör kan inte förstå hur mycket Freja längtar till Lucky Lada”. Frejas kamrater Maja, Gabban, Julia och thailändska Sirintar spelar en stor roll i boken, liksom Frejas snälla och slagfärdiga mamma (och ibland den alkoholiserade, frånskilda och bohemiska pappan). Maunsbach släpper loss berättandet, i glatt sällskap med idolen Fritiof Nilsson Piraten. Men boken hade kunnat bantas betydligt, den blir lite för pratsam och kör ibland för mycket på tomgång. Men i författarskapet är den ett steg framåt! Och läsaren bör inte vara pryd.

Det gäller i högsta grad också Romares bok, hennes debut, som utspelas i Malmö, liksom Maunsbachs första böcker, och Sofia Rönnow Pessahs Männen i mitt liv. Kommer då att tänka på den första ”tinder-romanen” jag läste, kanske den bästa också: Isabelle Ståhls Just nu är jag här (2017, se tidigare). Fem år senare är ämnet lika aktuellt! Den 32-åriga Amanda i romanen dejtar och dejtar, utan att lyckas hitta den rätte. Med kompisarna Jabba, Lilleman, Ronja, och systern Adina bildar de ”Dr Pepper”, en malmöitisk motsvarighet till TV-såpan-gänget i ”Sex and the city”. Romare skriver hurtfriskt och galghumoristiskt om sina många misslyckade dejt-försök, och med ålderspaniken hela tiden lurande om hörnet. Flitigt användande sig av engelska datingtermer. Åter slås jag av 30-åriga tjejer som verkar leva och resonera som om de fortfarande gick i gymnasiet? Man önskar verkligen att Amanda ska träffa den rätte, men också här känns boken lite för lång, den hade behövt redigeras mer. Den är skriven i dagboksform, med ett språk som ibland närmar sig en slängig ungdomsbok. Men det är flyhänt och välskrivet. Kan nog läsas i gymnasiet, tjejerna i romanen hade som sagt lika bra kunnat vara gymnasister. Sexet är detaljerat och ytterst frispråkigt.

Sara Beischer: Jag ska egentligen inte prata om det här (2018)

 2012 kom Sara Beischers dokumentärroman Jag ska egentligen inte jobba här (Ordfront) som byggde på tio års arbete inom äldrevården. Boken slog ner som en bomb och blev starten på ett medialt granskande av den privatiserade äldrevården, där den ena skandalen efter den andra avslöjades, också inom den som fortfarande var kommunal. Sex år senare kom uppföljaren med ovannämnda titel, där Beischer med både humor och ironi beskriver vad som hände huvudpersonen Moa efter debutboken. Hon drabbades av arbetsgivarens och arbetskamraternas utfrysning, och började leva som författare på heltid. Hon beskriver humoristiskt och välskrivet hur hon efter avslöjandena i boken bjuds in till radio, TV, till föreningar, som föredragshållare i debattprogram och ”expert” i faktadokumentärer. Ständigt lika förvånad över sin plötsliga roll som ”expert”? Hon börjar turnera på landets alla bibliotek, hamnar på bokmässan i Göteborg, får skriva som kolumnist i fackförbundspressen, och får hålla i debattprogram på Äldreomsorgsmässan i Jönköping och Politikerveckan i Almedalen. Allt medan mycket lite ändras inom den äldrevård hon beskrev 2012. Det är både underhållande och upprörande och tänkvärt.

Tsitsi Dangarembga: Rotlös (2022)

Alla böcker har en historia. Rotlös utkom första gången på ett litet brittiskt förlag 1988. Bokförlaget Trevi, som utgav många kvinnliga författare, lät Irja Carlsson översätta den till svenska 1990, och nu ger förlaget Tranan, som specialiserat sig på bl.a. afrikanska författare, ut den på nytt. Författaren föddes 1959 i en by utanför Umtali, som då var Rhodesias tredje största stad, idag i Zimbabwe. Boken utspelas 1968, när huvudpersonen Tambudzai får börja på byns missionsskola, vilket ger henne en möjlighet till högre studier, något som då var i stort sett omöjligt för en svart flicka i Rhodesia. Den har kallats en ”kolonial klassiker”, men främst är den feministisk: den ”könsmaktsordning” som utmärker det svarta Rhodesia är samma som utmärkte nästan alla länder i världen vid den tiden, oavsett hudfärg och etnicitet. Tambus storebror Nhamo är den som ska få börja missionsskolan, som styrs av deras farbror Baba Mukuru, som fått studera i England. Tambu och hennes mor är dömda att arbeta på åkern och i hemmet med alla småsyskon. Fadern dricker och arbetar så lite som möjligt, liksom hennes storebror Nhamo. Tambu ska med tiden giftas bort så fördelaktigt som möjligt. Men när Nhamo plötsligt dör så öppnas vägen till den högre utbildningen för hans syster Tambu.

Det är ingen rasande antikolonialistisk skrift, tvärtom. Författaren lägger fram sin sak lugnt och pedagogiskt, ”hon avtäcker förtrycket, särskilt mot kvinnorna, lika naturligt som gräset växer” som Chinua Achebe skrivit om boken. Långsamt inser Tambu sin ställning som svart kvinna i raslagarnas Rhodesia, och hon lyckas också övertyga läsaren om dess orättvisor och absurditeter, enbart med sunt resonerande förnuft. En stor läsupplevelse! Enda invändningen: de många orden på det inhemska språket shona kunde ha översatts i en ordlista i slutet av boken.

Claudia Hernández: Röj, fäll, bränn (2022)

El Salvador är ett av de mest korrumperade och kriminella länderna i Centralamerika. Militären har med amerikanskt stöd mördat, torterat och lemlästat många tusentals människor. 1980-1992 (med 70 000 döda) utkämpades ett våldsamt inbördeskrig mellan militärregimen och gerillagruppen Frente Farabundo Martí, som också bildar fond för romanen. Författaren, född 1975, har skrivit två romaner och ett antal noveller, påverkad av den argentinske mästaren Julio Cortázar. I centrum står en kvinna (författarens mor?) som har fem flickor med olika män. Sedan hennes man mördats tar hon sin tillflykt till gerillan i bergen. Döttrarna går i katolsk skola, och en lyckas med ett stipendium ta sig ända till Paris. Den äldsta dottern försvann, förmodligen såld redan som bebis av nunnorna. Det blir en lång monolog, som dock blir lite tröttande, eftersom författaren konsekvent använder tredje-person, både i presens, futurum och imperfekt (”hon tänker”, ”hon skulle…”). Exempel: ”Hon har berättat det många gånger för döttrarna som bor med henne. Så länge de kan minnas. Hur världen kan vara utanför deras hem, även om deras hem ligger i en bosättning som de betraktar som trygg och världen inte längre är som den var. Kriget är slut.” Efter kriget kommer knarkkartellerna, som trafikerar sin dödliga last mellan Colombia och Mexiko, och före detta soldater som njuter av att våldta unga flickor. Som tur är, är modern vapenkunnig och har gömt undan en egen revolver för säkerhets skull. Boken är ett starkt vittnesbörd från ett våldsamt och totalt laglöst land.

Rut Hillarp: Sindhia (2001) / Katja Perat: Masochisten (2021)

Som avslutning lite mer om bdsm-litteratur. Katja Perat är en slovensk författare, som doktorerat i USA, gett ut några diktsamlingar, och en bok essäer med den Trumpska titeln Make America graspable again. Hennes första roman är en stark debut, både språkligt, idémässigt, och till innehållet mycket intressant. Huvudpersonen Nadezda är dotter till den kontroversielle författaren Leopold von Sacher-Masoch, mest känd för den erotiska romanen Venus i päls (1870), varifrån termen masochism härstammar. Men om man väntar sig en roman med sexuellt undergivna män som domineras av kvinnor i päls och piska, så blir man besviken. Perat för en mycket djupare diskussion om den tidens kvinnors (och mäns) försök till frigörelse. Nadezda beger sig till Lviv (tyska: Lemberg) där fadern föddes. Hon redogör för hans politiska radikalism, också vad gällde jämställd-hetsfrågor, som var ovanlig för tiden. Hon är gift med den snälle men tråkige Max, men älskar egentligen den judiske socialisten Jakob. Men liksom Anna Karenina är hon juridiskt bunden till maken, sin allt svartsjukare make Max, och för att inte gå under tvingas hon acceptera hans allt mer diktatoriska styre, på samma sätt som hennes pappa Leopold tvingades in i sin roll som undergiven ”masochist” gentemot sin stränge far, polismästaren i Lviv.

Det är en underhållande och mångsidig roman, där kända Wien-personer som Freud, Gustav och Alma Mahler och konstnärerna Egon Schiele och Gustav Klimt flimrar förbi. Wien år 1900 var en oerhört dynamisk och spännande europeisk metropol, multikulturell och kulturellt högtstående. Översättningen av Ann-Sofie Öman är briljant, det lilla Malmöförlaget Rámus är att gratulera.

Den svenska författaren som gjort stor konst av sin erotiska masochism är Rut Hillarp (1914-2003). Hon var mångsidig som författare, poet, fotograf, filmare, översättare, konstnär. 2011 gav litteratur-vetaren Birgitta Holm (som hade Hillarp som lärare i gymnasiet) ut hennes omfångsrika dagbok, samt en biografi. Hennes mest kända bok är nog Sindhia, som utkom 1954, här i en nyutgåva av det lilla förlaget Podium. Den innehåller utdrag ur dagböcker, brev till olika älskare, och några korta, fina berättelser. Holm kallar henne ”poet och erotiskt geni”, och visst är hon en mystisk paradox, en av få betydande kvinnliga författare i Sverige under det manliga 1940- och 1950-talet. I boken finns många ordvändningar som nog skulle chockera feminister av idag. Hon ”hatar alla män”, för de lämnar henne ständigt, med hennes ord ”förråder mig”. Och hon konstaterar: ”Och alla har ni sett mig som ni själva har velat, inte som jag är.” Vi kvinnor är fria att älska, skriver hon. Men vi har bara ”frihet att älska”, inte ”att bli älskade.” Hon sammanlänkar kärlek och hat med fruktan, ensamhet, ständig väntan, och smärta. Hon skriver om mannen som oåtkomlig ”härskare”, som hon underkastar sig, av närmast gudomligt slag. Samtidigt skriver hon så vackert om den djupaste kärleken till åtminstone en man: den rumänske konstnären som i boken kallas ”Reger”, med vilken hon levde i ett hatkärleks-förhållande med inslag av bdsm, enligt Birgitta Holm. Och det finns få som kan skriva om kärlek med en sensualism som Rut Hillarp, som skriver in sig i en tradition med Edith Södergran, Anaïs Nin, Erica Jong, Suzanne Brøgger, Agnes von Krusenstjerna. Hon beskriver sig själv (med egenartad humor) som en ”drottning som leker slavinna”. Eller med Regers ord: ”Une Reine dans la vie, une Esclave dans le lit”.

Rut Hillarp har verkligen ett janusansikte, som ett mynt med två sidor, där den andra sidan, ”nattsidan”, inte alltid är så politiskt korrekt. När det gäller att skriva autofiktion är hon en föregångare till 2000-talets unga författare. Efter ”Regers” död levde hon i ett långt förhållande med författaren Sivar Arnér, med vilken hon delade en hård uppväxt i sydsvensk frikyrklig miljö. Arnér avled 1997. Sex år senare tog Hillarp sitt liv, 89 år gammal.

Litteraturvetaren Annelie Bränström Öhman skriver i sin avhandling 1998 om ”Kärlekens ödeland. Rut Hillarp och kvinnornas fyrtiotalsmodernism”, där hon betonar hur kvinnliga poeter som Hillarp, Elsa Grave, Maria Wine och Ann Margret Dahlquist-Ljungberg ”sorterades ut” av manliga litteraturhisto-riker i senare antologier och översikter. Särskilt med tanke på att Hillarp ju uttryckligt bekänt sig tillhöra modernismen på 1940-talet, starkt påverkad av Erik Lindegrens diktsamling mannen utan väg.

Boktipsare: Mats Myrstener

Boktips 10, om samer, frikyrkor, 1930-tal, kvinnomisshandel, lettiska mödrar, rasism, Afrika.

Ann-Helén Laestadius: Stöld (2021)

Författaren är född 1971, och same med rötter i Nedre Soppero i Norrbotten. Hon har tidigare skrivit framför allt böcker för ungdom, och den omfångsrika romanen Stöld är också lättläst och spännande och väl lämpad för ungdom att läsa. Här blottläggs på ett grymt sätt hela den rasism som samer utsätts för i Norrbotten. Alltifrån tjuvskjutning av renar, mobbning i skolan, skvaller och misstänklig- görande i bysamhället, och särbehandling på äldreboendet. Huvudpersonen Elsas renskötande familj råkar under en tioårsperiod ut för lokalbefolkningens översitteri, där framför allt en, väl känd för alla, tjuvjägare skjuter hundratals av familjens renar, utan att polisen engagerar sig nämnvärt. Allt ställs på sin spets när Elsa ställer tjuvskytten till svars, trots att hennes familj helst vill undvika bråk med byns lokalbefolkning. Det hela utvecklas som i filmen Jägarna till allt större motsättningar, där till och med dödshot förekommer. Slutet är så spännande att jag sträckläste en hel natt, utan att kunna lägga boken åt sidan. Välskrivet, spännande, och lärorikt också, för den som inte är insatt i samernas kultur. Samiska ord i boken kunde dock ha översatts.

Jenny Küttim: Sanningsbärarna (2022)

Journalisten Jenny Küttim (släkt från Estland) växte upp inom Jehovas Vittnen i Grums. Hennes bok är en skarp vidräkning med en ”frikyrka” där kvinnorna måste lyda sina män, där de många barnen är rättslösa, och kriminella handlingar, misshandel, pedofili och inte minst ekonomisk korruption, sopas under mattan och hemlighålls. En grupp av lokala s.k. ”äldstebröder”, styrda från kontoret i New York, svarar bara inför Gud, och lägger alla interna problem ”i Jehovas händer”. Vittnena gör inte värnplikt och är förbjudna att ta emot blodtransfusioner vid allvarlig sjukdom. Sedan 2019 får JV statsbidrag av svenska staten som andra ”religiösa samfund”.

Hennes bok bygger på fem års forskande och grävande i rörelsens historia, som börjar i USA i slutet på 1800-talet. Mest allvarligt är de listor på församlingens pedofiler, som noga förtecknats av de s.k. ”äldstebröderna”, och som Küttim fick sig tillsänt av en anonym person inom organisationen. Inget sådant material lämnas annars ut; den inom kyrkan som ev. anmäler förhörs istället noga internt, hustrur övertalas att gå tillbaka till sina män, och barns vittnesmål förringas då det aldrig finns några vittnen som är beredda att träda fram. När en stor pedofilskandal inträffar i Australien, och samtidigt inom katolska kyrkan i USA, börjar JV ändra och manipulera i sina grundstadgar, precis som man gjort när jordens undergång, som man flera gånger profeterat om (senast 1975), aldrig inträffat.

Jenny Küttim lämnade JV vid 12 års ålder, innan dess var hon ett hängivet vittne som med iver angav alla som bröt mot församlingens regler, inklusive hennes nio syskon. Hon blev regelbundet bestraffad och pryglad av sin far, och även antastad sexuellt. Mellan raderna läser jag att fadern både var alko-holist och närmast schizofrent paranoid, och knappast något ”religiöst föredöme”. Hon understryker att faderns kriminella handlingar alltid försvarades av församlingen i Grums, där han en gång varit ”äldstebroder”. Syftet med hennes bok är, som hon skriver, att rädda alla framtida barn inom frikyrkan som kan komma till skada, eftersom de aldrig anmäls av ”äldstebröderna”.

Det är spännande läsning när Jenny jagar efter de s.k. ”peddobreven”, interfolierat med hennes egen hemska uppväxt och framgångsrika karriär som journalist med deltagande i TV:s Uppdrag Gransk-nings reportage om Palmemordet och mytomanen Thomas Quick. Bara ibland blir det rörigt när hon lite huller om buller intervjuar f.d. vittnen och avhoppade äldstebröder. Men hon skriver bra om en sekt som övertygat svenska staten om att man egentligen är en frikyrka som alla andra. Man kräks av upprördhet över detta faktum.

Katarina Widholm: Räkna hjärtslag (2021)

Katarina Widholm, född 1961, slog igenom med denna skildring av hembiträdet Betty, som 17 år gammal lämnar hemmet i Hudiksvall för att ta tjänst hos doktor Molander och hans hustru på Östermalm i Stockholm. Fängslande och välskrivet beskriver hon Bettys utsatta position med i stort sett dygnet runt-arbete hos doktorsfamiljen, en eftermiddag ledigt varje vecka, sexuella trakasserier och stort ansvar för kök och hushåll. Året är 1937. Snart får hon kontakt med sonen i familjen, den homosexuelle Carl-Johan, och genom dennes studier i Uppsala en universitetslektor, som hon förälskar sig i. Men Martin Fischer, som han heter, är jude och upplever sig som mindre önskvärd i Sverige när tiden närmar sig krigsutbrottet 1939. Betty är en bokslukare, går ofta på stadsbiblioteket, och får snart en förtrogen i den driftiga Viola, som jobbar hos en granne som hembiträde. Tillsammans går de till den nystartade Hembiträdesföreningen, som kräver 8 timmars arbetsdag, högre lön, och drägliga förhållanden för sin yrkeskår.

Boken är lättläst, passar bra att sätta i händerna även på en gymnasist, och naturligtvis på äldre låntagare, och är tidstrogen i detaljer som utedass, hem- och köksinredning, maträtter och tidens omdebatterade frågor. Fyller därmed funktionen både som ”nytta och nöje”, och är perfekt semesterläsning. Om den sympatiska Bettys vidare öden kan man läsa i fortsättningen Värma händer, som kom 2022.

Lina Wolff: Djävulsgreppet (2022)

Wolff, f. 1973, är författare och översättare, främst från spanska. Precis som Maria Maunsbach är hon uppvuxen i Hörby på skånska landsbygden. Redan den trilogi berättelser som hette De polyglotta älskarna uppmärksammades för sin säkra språkbehandling och annorlunda motiv, och den nya romanen gör åtminstone inte mig besviken. Här dras tumskruvarna åt ytterligare ett varv, i en ytterst komplex berättelse om den blyga och försagda 30-åring som kallas ”Minnie Mouse” (ung. Mimmi Pigg) som kommer till Florens för att utbilda sig till tolk. (Wolff har i intervjuer berättat att romanen ligger nära hennes egen verklighet.) Hon träffar och blir förälskad i en italiensk försäljare, Giorgio, som hon kallar ”den renlige”. Vi förstår tidigt att det inte ska gå bra för Minnie, varningsklockorna klämtar som borde de kunna väcka döda, och snart hamnar hon i ett beroendeförhållande med en kolerisk besserwisser-man med en helt annan kvinnosyn än den nordiska, som både kontrollerar och misshandlar henne. Det blir närmast en manual över hur den misshandlade kvinnan resonerar: skuld, skam, ”det är mitt fel att han blir arg”, ”jag borde inte ha sagt så” ”jag förtjänar nog att bli slagen” o s v. Samtidigt kan hon inte låta bli att provocera honom, hon blir svartsjuk på hans andra kvinnliga vänner, på ett sätt som utvecklar sig till en ond cirkel för båda två. Hon isoleras allt mer, jag kommer att tänka både på Carina Rydbergs veritabelt skickliga skräck-historier, och Jill Essbaums klaustro-fobiska roman Hausfrau (”Hemmafru”). När hon dessutom själv börjar bedra ”den renlige” så skruvas tumskruvarna åt ytterligare.

Skräckslagen läser man utan att kunna lägga boken ifrån sig. Wolff skriver suveränt, inte minst utifrån det manliga perspektivet, om hur lätt relationer kantrar och urartar. Hon är expert på att beskriva bisarra, extrema situationer, och osmakliga översittare till män. Redan i debuten Många människor dör som du, märktes hennes suveräna språkbehandling, och dragningen åt skruvade situationer och det lite äckliga. Jag menar att Wolff är en av de mest intressanta författare vi har i Sverige idag. Och hon utvecklas ständigt, från bok till bok.

Nora Ikstena: Modersmjölken (2020)

Den lettiska författaren, född 1969, skriver här en fin liten berättelse om sin mor, som var gynekolog och läkare i ett litet samhälle på landsbygden i Lettland. Samtidigt hade modern, som var född 1945, traumatiska minnen från sin barndom, som hon bedövade med sprit, tabletter och ett maniskt kedjerökande. Ikstena beskriver både de gånger hon som barn fick ta hand om den nedsupna modern, och de vackra tillfällen när de tillsammans med mormor, styvmorfar, och goda vännen och hemhjälpen Jesse kunde njuta av livet. Modern hatar den ockuperande sovjetmakten, men när friheten äntligen kommer 1989, så är modern så nedgången att hon hinner dö innan befrielsen. Ikstena är en av Lettlands mest kända författare med ett tjugotal böcker bakom sig. Och vem vet, kanske har det lilla förlaget Tranan hittat en kommande nobelpristagare? Översättaren Juris Kronbergs har under ett långt liv översatt en rad lettiska författare till svenska, en kulturinsats i sig. (Däribland den kända poeten Vizma Belsevica, som beskriver sitt alter ego Bille i tre mästerliga självbiografiska romaner som kom ut på 1990-talet.)

Nella Larsen: Passera (2022)

Den afroamerikanska författaren Nella Larsen (1891-1964) debuterade på 1920-talet, i en liten grupp som kallades ”Harlemrenässansen”. Passera var hennes andra roman, men när hon 1930 ville ge ut en tredje så svek förläggarna henne, och hon gav upp skrivandet och blev sjuksköterska. Den lilla romanens huvudpersoner Irene och Clare är mulatter, med så ljus hy att de kan ”passera för vita”. Irene bejakar sin svarta identitet, medan Clare försöker dölja den. De träffas på en hotellterass (”endast för vita”) en stekhet dag i Chicago, efter att inte ha setts sedan tiden som skolbarn. Den vackra (och enligt Irene lite väl ”lättfotade) Clare är ivrig att få kontakt, den intellektuella Irene mer avvaktande. En psykologisk roman om det svåra med att leva som svart i USA, lika aktuell då som nu. Vad det gör med ens identitet och självbild i ett land där det vita är norm och lögn och dubbelmoral gängse. Romanen från 1929 publiceras för första gången på svenska i en lite lustig översättning av Klara Lindell, där moderna uttryck blandas med gamla, ibland i en lite märklig kombination. Ett intressant författarskap att få upp ögonen för.

Amat Levin: Svart historia (2022)

Journalisten Amat Levin, med rötterna i Gambia, har specialiserat sig på ”svart historia” (d v s Afrikas och afrikanernas historia) och i denna omfångsrika bok plockar han i korta kapitel fram saker som sällan nämns när Afrika behandlas i dagsdebatten. Här kan man läsa om stora mäktiga riken under medeltiden, som Maliriket, den antika stormakten Aksum i Etiopien, Stora Zimbabwe, Beninriket i Nigeria, Ashantiriket i Ghana, men också om bemärkta afrikaner utomlands som Gustav III:s betjänt Badin, den förste svarte samurajen Yasuke, eller hårvårdsentreprenören madam C.J. Walker, USA:s första svarta kvinnliga miljonär. Levin skriver förstås upprörande om slaveriets historia, och om personer i nutid som Samuel Doe i Liberia, Patrice Lumumba, Angela Davies och Black Panther-rörelsen i USA, eller den viktiga matematikern Valerie Thomas.

Amat Levin sommarpratade i radion 2022. Därefter skaffade jag hans bok, som inte gjorde mig besviken. Viktig historia, som nu förs fram i ljuset i en bok som inte har sin motsvarighet i Sverige.

Och så till slut:

Joyce Carol Oates: Lilla himlafågel (2010)

Den ständigt nobelprisnominerade amerikanska författaren är oerhört produktiv, och hennes romaner är sällan under 500 sidor. Men det är få författare som kan som hon skildra den ”vanliga” amerikanen, som bor på landsbygden, som sällan omnämns i massmedias rapportering, och som kämpar en evig kamp för att få vardagen att gå ihop, ekonomiskt, socialt, och på det personliga planet. Här är huvudpersonen den tolvåriga Krista som bor i det lilla samhället Sparta i delstaten New York. Staden drabbas av ett ouppklarat mord när den populära country/bluegrass-sångerskan Zoe misshandlas till döds. Långsamt rullar Oates upp en tragisk historia där Kristas pappa Eddy visar sig vara Zoes gamla älskare, något som drabbar hennes familj hårt, och Zoes verksamhet som deltids-prostituerad avslöjas. Zoes son Aaron, som är halvblodsindian, kommer också att spela en allt större roll i Kristas liv. (Oates känsla för minoriteter och orättvisor är väl känd.) Oates för berättelsen, med snabba tillbakablickar, mot det obevekliga slutet, på sitt mästerliga, men omfångsrika, sätt. Den schabbiga miljön för tankarna till Steven Kings spökhistorier från USA:s östkust, som också är Oates hemtrakter, eller till den skräckinjagande TV-serien Twin peaks. Det är mästerligt skildrat, som vanligt när det gäller Joyce Carol Oates (samtidigt har en intervjufilm med henne, av Stig Björkman, premiär i Sverige i september 2022). Men boken är samtidigt så pass enkel till språk och form, att den kan läsas av även läsvana tonåringar. Hon har fyllt 84 och skrivit över 100 romaner, novellsamlingar, och fakta-böcker, under flera olika namn. Något som förmodligen, liksom hennes stora läsekrets, bidrar till att hon aldrig kommer att få Nobelpriset i litteratur.

Boktips 11: Mer om kärlek och erotik, även i mogen ålder; Schweiz, historiska romaner, invandrare och björnjägare.

Malin Ekman: Allt jag finner i er ska jag finna i mig (2022)

En människa bär inom sig många ansikten, som Tomas Tranströmer skriver i en dikt. Det vi ser i spegeln är bara det allra senaste. Journalisten Malin Ekman (f. 1987) skriver om två barn, syskonen Anna och Alexander, och om deras utsatthet med en utlevande mamma som ständigt är bortrest på jobb, och en styvpappa som de inte tycker om, som retas med dom, kallar Anna för en ”obegåvad liten idiot” och säger att hennes mamma kanske ska dö, som kan bli våldsam och göra ”tusen nålar” på Annas arm tills hon börjar gråta. Här finns också en mormor och en morfar som är barnens stora stöd i en komplicerad tillvaro. Förhållandet mellan bror och syster är tätt. De flyttar ofta, och hinner sällan vänja sig vid en ny skola. Malin Ekman skriver utifrån den tioåriga Annas perspektiv, om hennes tankar, hennes beskyddarinstinkter gentemot mamma och lillebror (”det är vi tre mot världen”), hennes olika lojaliteter och hennes många problem i skolan och hemma. Hon skriver bra, stundtals poetiskt, med barnets förmåga till smärtsamma observationer. Både mamma och en uppfinningsrik men självmordsbenägen mormor dyker ofta upp i hennes inre dialoger. En bra debut, kort sagt.

Kärlek på svenska. Redaktör: Marit Kapla, Staffan Julén (2022)

Först väntade jag mig en rad pornografiska noveller, ungefär som antologierna Kärlek 1-6, som jag girigt läste i min ungdom på 1970-talet. Men alls icke! Här får jag istället en rad korta biografier, där ”kärlek” är huvudtemat. Kärlek som både teori, samliv, och praktik. Det är en rad informanter, från den 87-åriga transvestiten Staffan Beckman, som också kallar sig ”Alice”, och till några 20-åriga ungdomar, som berättar om tinder-dejtande. Däremellan några författarnamn som jag känner igen, Inger Alfvén (79) Maj-Doris Rimpi (77), Helena Granström (36), med flera samer, lesbiska och bögar, sammanlagt 31 stycken. Jag fäster mig t.ex. i Helena Granströms bidrag som talar om ”sårbarhet” och ”beroende” som kan uppstå i vad som liknar en bdsm-relation. ”Sårbarheten som en grundläggande komponent i den mänskliga tillvaron”, och att man för att nå fram till den andra också måste gräva djupt i sig själv.

Marit Kapla fick pris för sin första intervju-bok, Osebol, som utspelas i en by i hennes hembygd i norra Värmland. Hon har redigerat intervjuerna så att de står som poesi, vissa sidor med korta poem, vissa längre. Det blir estetiskt, smakfullt, och spännande att läsa. Kärlek på svenska kommer också ut som film, av Staffan Julén.

Ola Larsmo: Översten (2020)

Ola Larsmo har sedan debuten 1983 gett ut närmare 20 böcker, romaner, pjäser, och debattböcker. Han har behandlat arbetarrörelsens historia, nazismen i Sverige, och på senare år den svenska emi- grationen till USA, som i romanen Swede Hollow, som handlar om svenska emigranter i Minnesota 1897. Men det är inte Mobergs strävsamma bondeemmigranter, utan olika svenska kriminella, lyck- sökare och missanpassade, som söker jobb inom industrin i staden St. Paul, och bor i det snuskiga läger som kallas ”Swede Hollow”. I Översten behandlar han ett annat emigrantöde, Knut Oscar Brundin (som i Amerika tar sig namnet Broady), som efter att ha vuxit upp i Uppsala, som lärpojke på ett salpeter-sjuderi, tar värvning och så småningom försöker hitta sin mamma, som lämnat familjen för att tillsammans med en grupp metodister emigrera till ett land utan religiöst tvång och föreni-ngsförbud. 1854 följer Brundin efter, tillsammans med sin nyfödda dotter, för att i Amerika ta värvning i den nordamerikanska armén, och senare bli pastor i pingstkyrkan. Romanen bygger på dokumentärt material och har formen av dagbok. Ett riktigt läsäventyr, närmast i klass med Vilhelm Mobergs Utvandrarna.

Nina Lekander: Trosbekännelser (2018)

En härligt självupptagen, egocentrisk, intellektuellt poserande bok som vältrar sig i sex. Författaren (f. 1957) träffar vid 54 års ålder (julen 2012) en betydligt äldre man där allting stämmer. Intresset för sex, språk, intellektuella ordvitsar, promenader, uteliv med vin och tobak. Han bor i Berlin men är svensk, och hon lämnar sitt älskade Öland för honom. Han är transa, och bisexuell liksom hon. Till- sammans prövar och utforskar dom det mesta på det sexuella området. Varje kapitel är som en lite längre krönika i Expressen, men här kan Lekander sväva ut och vara grövre än i tidningen. Hon lotsar den pryda läsaren på dragqueen- och bdsm-klubbar, på sexmässor och till obskyra butiker för olika sex-leksaker. Allt i samma uppsluppna, frispråkiga och tillåtande stil. Dessutom skriver hon mycket om hur härligt det är att ha sex när man är på ålderns höst (från ”övre medelåldern” och framåt). Härligt underhållande för den som inte är trångsynt!

Kayo Mpoyi: En övning i revolution (2022)

Kayo Mpoyi debuterade 2019 med den uppmärksammade Mai betyder vatten. Mpoyi är konstnär och författare. I den nya romanen skildrar hon en familj från Kongo-Kinshasa och deras flykt till Sverige undan förtryck, fattigdom och vidskepelse. Flickan heter Kapi (av Kapinga, ”den som föddes efter det barn som dött”). Modern Kadi är gift med en frikyrkopastor, Essaïe, som barnen kommer att hata. I Sverige har dom sin mormor, Ma, som är släktens mittpunkt och som kan berätta hundra historier om sitt innehållsrika liv i upprorens Kinshasa, först under diktatorn Mobutu, sedan i kampen mot en rad militärregimer. Hon misstror den religiöse Essaïe och varnar Kapis mor för honom. Det är samtidigt en inträngande skildring av invandrares trångbodda liv i Sverige, men också en skildring av enskilda individer och deras inbördes relationer, som Kapis intelligenta systrar som når framgång inom affärsliv och konstnärskap. Men det är också en feministisk bok, där männens våld kontra kvinnligt fredsarbete diskuteras och analyseras. Mpoyi skriver samtidigt ett litet äreminne över sin mor, en hunsad religiös kvinna som tror på andar och spöken och som kämpar under en domine-rande make med matlagning, städning och barnpassning. Stilen är fragmentarisk, poetisk, med ibland närmast dokumentära inslag som intervjuer och faktaredovisning. Författaren kallar sig en ”arkeolog” som här vill undersöka ”minne och historia” och ”tystnad” som upprepats ”från generation till generation”.

Anneli Jordahl: Björnjägarens döttrar (2022)

 Denna burleska skröna handlar om sju döttrar som växer upp under miserabla förhållanden i norra Finland. De går inte i skolan (säger att de får ”hemundervisning”), de går ofta hungriga, de städar aldrig eller tvättar sig. De slåss sinsemellan, dricker hembränt, svär och gör i princip som dom vill. Ända tills först fadern Heikki, som skjutit och fiskat maten, dör, och sedan modern Louhi, som hållit ordning i hemmet. Moderns våld mot de yngre flickorna tar de äldre efter. De sju döttrarna, i en ålder från 13 till 23, får nu klara sig själva, och lära allt från början. Författaren säger sig ha hört berättas om flickorna, men den stora inspirationen är den finska klassikern Sju bröder, av Aleksis Kivi.

Den bitvis grymma berättelsen delges med mycket humor, som skyler över ledsamheterna. Man lär sig snart känna sympati för de sju systrarna, sins emellan mycket olika, och deras kamp för tillvaron och överlevnaden. Några börjar faktiskt skolan på eget bevåg, någon blir religiös, några närmast krimi -nella. Ibland blir det lite av bröderna Marklund i TV-serien Pistvakt, och man saknar kanske lite mer fördjupning av karaktärerna. Jag drar paralleller till Nina Wähäs Testamente, och Allt jag fått lära mig av Tara Westover. Men det är onekligen språkligt vitalt och annorlunda!

Viola Ardone: Hoppets tåg (2021)

Den italienska författaren skriver närmast en feel-good roman, lite i Elena Ferrantes efterföljd, om hur italienska partisaner efter andra världskriget ordnade så att fattiga barn från södra Italien fick möjlighet att resa till norr för att bo hos italienska kommunister, där de fick mat och husrum och möjlighet att utbilda sig i något yrke. Det är 7-årige Amerigo som berättar hur han fick möjlighet att resa med ”barntåget” till Bologna och bo hos den snälla Derma, gå ett år i skola, samt jobba hos instrumentmakaren signor Serafini. Han får t o m en egen liten fiol att spela på. Men hemma i Neapel är hans mamma Antonietta helt oförstående och säljer helt sonika fiolen för att få lite extra matpe-ngar. Många år senare återvänder Amerigo, nu en erkänd violinist, till Neapel för att försöka tala ut med sin mor på hennes dödsbädd. Det är lättläst, underhållande, och man lär sig något man inte visste något om.

  Till sist en historisk roman…

Lauren Groff: Matrix (2021)

Den amerikanska författaren (f. 1978) har gett ut fyra romaner och två novellsamlingar, som vunnit ett antal priser i USA och översatts till ca 30 språk. På svenska finns även romanen Ödet och ursinnet från 2015, båda böckerna i översättning av Bogg Johanna Karlsson. Matrix (som på latin kan betyda både moder, sköte, ursprung, damm, och avels(hon)djur) är en historisk roman från 1100-talet om den närmast mytologiska poeten Marie de France, släkt med Vilhelm Erövraren, som bannlystes från det franska hovet efter att ha blivit förförd som 17-åring av en adelsman, och som därefter gick i kloster i England. Inte mycket är känt om henne utom att hon skrivit poem, som hon även tonsatte. Det gör att man gärna jämför henne med den tyska nunnan Hildegard av Bingen. Att så lite är känt om hennes liv gör att författaren här har fria händer.

Groffs roman är både finstämd och grovkornig, där hon inte väjer för klosterlivets smutsiga och mindre angenäma baksidor eller nunnornas kärleksliv. Hon skriver en medryckande, men också finurlig prosa, som sätter läsarens uppmärksamhet på prov, med ett härligt och utvecklat bildspråk. Marie är feminist så till vida att hon bestämmer sig för att först som priorinna och sedan som abbedissa få klostret på fötter, i en total kvinnovärld där hon engagerar sig i hela dess ekonomi och alla verksamheter. Hon är en mångsidig karaktär, mån om sina medsystrar och anställda, men inte utan maktambitioner och självförhärligande sidor, full av fantasi och av viljan att njuta av det livets goda klostret kan ge. En fascinerande och lärorik roman, stilistiskt framstående!

Boktips 12. Om Albanien, politik och kärlek i Berlin, Sydafrika, Vietnam, ”Vitt slödder”, unga flickor och äldre män.

Lea Ypi: Fri. En uppväxt vid historiens slut (2021)

Lea Ypi (f. 1979) är idag professor i politisk teori (med marxism som specialitet) vid London School of Economics. Hon har gjort en speciell karriär, minst sagt. Hon växte upp i Durrës i Albanien. Hennes föräldrar var intellektuella, hennes farmor beskrivs som ”aristokrat”, uppväxt i Thessaloniki på den turkiska tiden, och talar franska som huvudspråk. Mamman är matematiklärare och schackexpert. Pappan är betydligt känsligare, prövar olika jobb utan att fastna för något, och dör till slut i en astma- attack. Hennes farfarsfar var Albaniens förste premiärminister under kung Zog 1912.

 Boken kan ses som en rapsodisk självbiografi. Den lilla Lea går i skolan och älskar ”farbror Josef” (Stalin) och ”farbror Enver” (Hoxha) så mycket att hon kramar deras statyer varje dag när hon går hem från skolan. Hon studerar marxism och ”moralisk fostran” i skolan. Familjen har det ganska bra, trots att alla deras tillgångar beslagtagits. Familjeminnen och skrönor blandas friskt, inflytandet från väst är så ovanligt att en tom cocacola-burk hamnar på en hedersplats i familjens bokhylla.

1985 dör Enver Hoxha och 1992 störtas den kommunistiska regimen. Ypi beskriver det som en tid av hopp. Att föräldrarna som tidigare sade sig älska marxismen och ”farbror Enver” nu plötsligt tycker precis tvärtom verkar inte bekomma henne. Men ekonomin rasar, de s.k. ”pyramidspelen” (en sorts primitiva investeringsfonder där nästan alla förlorade pengar) leder fram till det förödande inbörd-eskriget 1997. Familjen splittras, mamman flyr först med Leas bror, liksom tusentals andra albaner på primitiva båtar till Italien. Pappan och Lea blir kvar. I dagboksutdrag skildras det upprivande året som slutar med att Lea kan fly till Italien och förenas med modern.

Jag saknar kanske riktig stringens i berättandet för att det ska bli stor litteratur. Stort blandas med smått, inte ointressant, men osmält, ostrukturerat. Familjen tillhör de priviligierade och lider ingen nöd innan 1997, när helvetet bryter lös. I ett efterord försöker Ypi ändå försvara socialismen som politisk idé. ”Frihet” blir för henne ett viktigt begrepp, och hon menar att albanerna i väst, precis som i öst, på många sätt saknat verklig frihet. ”Vi har misslyckats i vår strävan mot friheten”. Men om vi inte tar vara på misslyckandena och försöker analysera dom, så kommer vi att göra om samma sak, om och om igen, skriver hon. Det är tänkvärt.

Jenny Erpenbeck: Kairos (2022)

Den tyska författaren är en av sitt lands mest kända, översatt till ett antal språk. Alla hennes sju böcker finns översatta till svenska, av experten Ulrika Wallenström. I Kairos skildrar hon den stora förälskelsen mellan den 19-åriga Katharina och den 53-årige Hans, åren före DDR:s sammanbrott och uppgående i ”Stor-Tyskland”. Hon lär sig till typograf, men vill jobba på teater. Han är en erfaren, gift kulturman som älskar klassisk musik, konst och teater, en uppburen författare som ofta uppträder på radio. I Tyskland har boken setts som lite av en ”nyckelroman”, då det är känt att Erpenbeck som ung hade ett förhållande med den store DDR-regissören Heiner Müller, Brechts arvtagare, som också var angivare åt Stasi. Själv har hon dementerat detta.

Förhållandet mellan de båda utvecklar sig också på DDR-vis till kontrollanten och den kontrollerade, särskilt sedan Katharina i ungdomligt övermod på en fest bedragit den gamle Hans med en betydligt yngre scenarbetare i Frankfurt an der Oder. Från början är Katharina djupt förälskad i den äldre erfarne författaren. Han introducerar listigt ”bdsm light” för henne, binder henne med scarf och halsduk i sängen, och smiskar henne med sin livrem, vilket hon accepterar utan att tveka. Hon letar t o m fram ett riktigt ridspö i teaterns förråd och tar med det till Hans att användas i hennes lekfulla ”uppfostran”. Allt han gör är ju i hennes ögon rätt och riktigt, och hon beundrar och älskar honom förutsättningslöst. (Det är också ömsesidigt och det skildras bra i boken.) Ända tills det där händer i Frankfurt an der Oder. Då ökar Hans kontroll över Katharina markant, samtidigt som seanserna med ridspöet från att ha varit en erotisk lek ökar i styrka, intensivitet och brutal hårdhet.

Samtidigt skildrar Erpenbeck på en härlig prosa DDR:s katastrofala undergång. Lögnerna, angiveriet (som ju också präglar Katharinas och Hans förhållande). De klassiska konsternas undergång och det kapitalistiska konsumtionssamhällets demoni. 1990 förlorar Hans sitt arbete vid radion, samtidigt med 13 000 andra offentligt anställda. Fem år senare dör han, försupen och bitter.

Kairos är en liten gud som det gäller att gripa i flykten. Han har en lock i pannan, som kärleksguden Amor, som det gäller att få fatt i. Men baksidan på huvudet är blankt – när man ser det så är tillfället förbi. Katharina och Hans möts av en tillfällighet i Berlin, och Hans ser till att utnyttja tillfället väl, han har redan ett antal f.d. och nuvarande älskarinnor, en fru och en liten son. Han är dominant (fast skic-klig att inte visa det) och inte minst bra på ”psykisk tortyr” vilket Katharina dyrt får erfara. Men hennes kärlek till honom förminskas inte, hon konkurrerar omedvetet ut alla hans andra älskarinnor, och kärleken upphör inte förrän den är helt irreparabel. (Genom honom får hon ju också tillgång till hela teatervärlden i DDR, vilket gynnar hennes karriär). Och det här är en sann kärlek, men prövad och satt i en miljö som snabbt förändras i och med murens fall. Allt skildrat på en egensinnig, härlig prosa. Bildspråket är präglat av Bibeln, marxistisk prosa, och klassiska myter. Det kräver att man är beläst, men inte nödvändigtvis. För man vill inte sluta läsa. Man vill läsa mer.

Jenny Erpenbeck: Not a novel. A memoir in pieces (2020)

Att skriva sina ”memoarer” när man knappt fyllt 50 är inte illa! Men denna samling artiklar och tal (som hittills bara finns översatt till engelska) är snarare en bakgrund till Erpenbecks författarskap. Här kommenterar hon och analyserar sina första romaner: Det gamla barnet, Ordbok, och pjäsen ”En katt har nio liv”. Men också om hennes uppväxt i Östberlin och böcker och författare hon inspirerats av: Bröderna Grimms folksagor, Hans Fallada, Franz Kafka, Thomas Bernhard, Thomas Mann, Ovidi-us, Walter Kempowski, liksom artiklar i sociala ämnen som den aktuella flyktingfrågan i Tyskland.

Carina Rydberg: Vitt slödder (2022)  

En av mina stora favoriter har inte gett ut någon bok sedan 2006. Förrän nu. I den här förtäckta självbiografin förstår man varför – psykisk ohälsa. Depressioner har följt författaren hela livet, ända sedan uppväxten i Rågsved (lägenhet) och Vårberg (radhus). Man förstår varför när man läser: föräldrarna skiljde sig tidigt men återförenades, Carina var enda barnet. Men äktenskapet gick inte att lappa ihop, hennes pappa begick självmord på ett utstuderat sätt, och mamman försvann in i vad som verkar vara en ärftlig paranoid psykos. Rydberg kallar det en förortsuppväxt bland ”vitt slödder” (”white trash”, en amerikansk pejorativ beskrivning av fattiga vita). Rydberg skriver om sina många misslyckade förhållanden med (oftast) äldre och gifta män, hennes psykiska besvär och besvärliga uppväxt. Det är en liten kompakt bok på 150 sidor, men varje sida utsöndrar en förfärlig tragik. Och hon är ju en född berättare. Jag hoppas att den får en fortsättning, för Rydbergs författarskap, påve-rkat av 1980-talskollegan Stig Larsson, är storslaget och betydande.

Damon Galgut: Löftet (2022)

Den sydafrikanske författaren är född 1963, i Durban, som oftast förekommer i hans böcker (över-sättning Niclas Hval.) En till synes enkel, men välskriven, roman om tre syskon Swart och deras föräldrar. Först dör modern Rachel, sedan fadern Manie (biten av en giftorm). De är hyfsat välbärgade, bor på en farm med svarta anställda. Ett tätt psykologiskt drama som utspelas över trettio år, från 1986, över demokratins införande 1994, och fram till modern tid, som slutar med att systern Astrid mördas i samband med en bilstöld, och den problematiske brodern Anton begår självmord. Kvar är lillasyster Amor, en timid lesbisk sjuksköterska, som blir den som får förverkliga ”Löftet”: att ge den svarta hemhjälpen Salome det lilla hus som hon bott i hela livet, men aldrig haft råd att köpa. På scen, som teater, skulle det kunnat bli ett klassiskt familjedrama av Ibsen, Aischylos eller O’Neill, för det är närmast grekiska ”arketyper” vi möter, som i William Faulkners Stormen och Vreden. Skriven med lättsam inre monolog, med ibland utvikningar till politik och religion. Språkligt oerhört vitalt. Rekommenderas! (En invändning, ofta återkommande: Lägg en ordlista i slutet av boken med alla främmande ord, här på den nederländska dialekten afrikaans.)

Ocean Vuong: En stund är vi vackra på jorden (2020)

Den vietnamesiske författaren (f.1988) var döpt till Vinh Quoc Vuong. Han kom som 2-åring med sin mor och mormor från Saigon (Ho Chi Minh-staden) till Amerika i samband med kriget i Vietnam. Det är en sorglig historia, berättad på ett vackert språk. Modern var analfabet och arbetade 25 år i en nagelsalong som många vietnamesiska kvinnor, i Hartford, Virginia. Vuong kunde gå på college och debuterade som poet 2010. Han har fått en rad priser i USA, och det här är hans första roman (övers-ättning: Andreas Lundberg). På ett härligt, gripande, och poetiskt språk berättar han sin trista historia om flykten från Vietnam, moderns förhållande med en man som misshandlade henne, hennes liv som prostituerad i Vietnam och posttraumatiska problem, mormoderns schizofreni, det hetsiga knarkfyllda förhållandet med en annan ung man när Vuong arbetade som papperslös på en tobaks-plantage i Virginia (som beskrivs oerhört vackert). Det hela är formulerat som ett brev till hans mor och som en upprättelse för henne, som slet för deras försörjning, och för sonen som kallades ”Little dog”. Kanske en kommande nobel-pristagare?

Annie Ernaux: En flickas memoarer (2021)

Nobelpriset i litteratur har medfört att ett antal korta romaner av Ernaux översatts till svenska av Maria Björkman. De är starkt självbiografiska, som den här lilla pärlan om författarens första stora kärlek, en man kallad H, som hon träffade på den barnsommarkoloni där hon arbetade i Orne i Normandie när hon skulle fylla 18 (original 2016). Beskrivningen är fylld av skam, när den unga Annie blir våldtagen (fast hon själv varit med och låtit det ske) av en ledare på kolonin. Efter händelsen blir hon utskämd som ”hora” av personalen, förövaren tar avstånd från henne, och hon utsätts för hån och mobbning. På sitt stillsamma sätt försöker Ernaux bena upp händelsen i efterhand, i den vuxna 75-åringens ögon. Vad som gick fel, vad lusten att förlora oskulden ledde henne till. Katolicismen, föräldraupproret, Algerietkriget, den ”manliga blicken”. Hon ser på ett foto av henne själv som 18-åring och kallar henne ”en främling som har lämnat sitt minne i arv till mig”. Här finns paralleller till både Erpenbecks och Linn Ullmans böcker. En utsökt bok, av en viktig feministisk författare.

Ernauxs första böcker handlade om hennes föräldrar, som var hederliga arbetare och innehavare av en liten butik i Normandie. Den lilla romanen Sinnenas tid, handlar om när hon som 50-åring träffar och blir besatt av en östeuropeisk, gift man, och i Den unge mannen skriver hon om de ambivalenta känslorna när hon som gammal blir förälskad i en ung student från sin hemstad. Få kan som Ernaux beskriva kärlek och åtrå, ur ett kvinnligt perspektiv. I en annan kortroman skriver hon om den abort hon gjorde som 20-åring, när detta fortfarande var förbjudet i Frankrike.

Boktips 13: Mauritius, mer Erpenbeck, Gerda Antti, en okänd rysk-svensk författare och homosexuell, Victoria Benedictsson, pedofiler. 

Ananda Devi: Eva ur spillrorna (2020)

Författarinnan (f. 1957), är född på den lilla ön Mauritius, mest känd för sin lyxturism och för den redan på 1800-talet utrotade jättefågeln Dronten. Hon har en stor produktion bakom sig och har fått flera pris i Frankrike (original 2006, översättning: Maja Thrane, i förlaget Tranans ”Afrika-serie”: förlaget har nu en stor och viktig utgivning av litteratur från ”tredje världen”.) Men här möts vi istället av slummen i förstaden Troumaron, där arbetslöshet och kriminalitet dominerar. Vi får möta fyra ungdomar, den prostituerade men karska Eva, hennes beundrare, den poetiskt lagde Sad, den rebelliske och våldsbenägne Cléo, och den ambitiösa Savita. Alla vill de ”rädda” Eva (som är smal och spinkig som en 13-åring) ur spillrorna av hennes liv. Den korta romanen är välformulerad, dramatisk, språkligt effektiv ända till slutet. Barnen, i 16-17-års-åldern, går i skolan men tillbringar mest tiden på gatan med sina olika gäng. Eva förföljs av en av sina lärare, som också vill utnyttja henne. Hon och Savita börjar ett fumligt erotiskt förhållande. Den lilla ön drabbas ofta av cykloner. Det dramatiska slutet ska inte avslöjas, men det är en bok att starkt rekommendera. Författarens sympati för dessa ungdomar, som är dömda till undergång, är smittande. ”Fadern spelar på hästar och modern städar sjukhusgolv. Barn har vingar av bly men envisas att tro att de kan flyga.” Det skulle lika bra kunnat vara Rinkeby och Sverige.

Jenny Erpenbeck: 4 x Erpenbeck (2017)

Innehåller den tyska författarinnans fyra, ganska tunna, första böcker i en volym. Det är debuten 1999, Historien om det gamla barnet, en Kafka-artad historia om ett stort (rent fysiskt, en sorts Gulliver-människa) och ”gammalt” barn, som sätts i en normal klass 14-åringar. Hon utsätts för omedelbar mobbning på grund av sin storlek, och historien är ganska grotesk. Novellsamlingen Smäck (2001) är intressant, då figurer från Erpenbecks senare romaner dyker upp här. Det är korta men oerhört pregnanta berättelser och iakttagelser, där mycket bygger på författarens barndom. Romanen Ordbok (2005) är en ytterst otäck historia, särskilt om man vet att fadern i berättelsen, som av dottern beskrivs som en vanlig snäll och trevlig familjefar, på dagarna jobbar i polishusets källare med att tortera motståndare till den argentinska fascist-juntan. Romanen Hemsökelse (2008) skildrar efterkrigstiden i Tyskland/DDR utifrån olika personer som bor i ett hus på landet i Österrike. En sorts pedantisk kollektivroman, skickligt skriven men inte särskilt spännande, trots att nazismens judeför-följelser också tas upp.

Klas Östergren: Två pistoler (2021)

En av Sveriges mest uppburna författare, tidigare akademiledamot, är i denna pastisch-artade berättelse på bästa berättarhumör. Det handlar om den finske adelsmannen, ryttmästaren Adolf Fredrik Munck, som sägs ha hjälpt Gustav III i sängen när han skulle ”bestiga” sin drottning Sofia Magdalena. Östergren har sin egen version av händelsen, som återberättas många år senare, av Munck för dennes betjänt Ytterberg, sedan Munck tvingats i landsflykt av den nye kungen, Karl XIII. Östergren återskapar skickligt miljön, inte minst i dialogen, i sommaren 1775 års spännande händelser på sommarslottet Ekolsund. En briljant liten berättelse.

Gerda Antti: Alla mina dagar (2022)

Den svenska litteraturens verkliga nestor är Gerda Antti (f. 1929), i många år gift med författaren Walter Ljungkvist (1900-1974). Hon slog igenom ganska sent med vackra små vardagsbetraktelser från huset i Kisa i Östergötland, som hon började skriva efter makens död. Den nya boken, när författarinnan är över 90 år, är skriven på blankvers, vilket passar formatet och ämnet bra. Det blir mycket tankar vid livets slut, eftertänksamt och klokt, med droppar av trofast religion, särskilt vid betraktelserna om kyrkan och kyrkogården. Ord som ”själ”, ”saktmod” och ”samvete” förekommer ofta – ord som enligt Antti blivit ”omoderna” – i en sorts lång inre monolog. Jag tänker på Sven Delblancs sista bok, Agnar, som vackert påminner om denna. De bildar en helt liten egen undergenre inom litteraturen, som kunde kallas ”livets slutskede, inför döden- och tänkeböcker”! (Se även nedan Agneta Klingspor.)

Jessica Haas Forsling: Främmande fåglar. Jascha, mormor och jag (2022)

En märklig bok som spänner över många ämnen. I nutid handlar den om författarinnan JHF (f. 1986) och hennes bröstcancer, som visar sig vara ärftlig. Samtidigt skildrar hon sin mor Ann, som dog 2019, och sin judiska mormor Ruth Haas, som kom som flykting från Tyskland innan andra världskriget. Den levnadsglada Ruth, som dog tidigt i bröstcancer, hade barn med flera män. Så upptäcker t.ex. Ann att hon är dotter till en dansk bekant till modern, Ben Cavling, och inte till den hon trott vara hennes far.

Det tredje spåret i boken uppstår när JHF hittar en bok i moderns bokhylla, av den en gång så populäre författaren Jakob ”Jascha” Golowanjuk (1905-1974). Boken har en dedikation till mormor Ruth, som ingick i vänkretsen i Stockholm på 1940-taet. Golowanjuk var, som JHF skriver, ”jude, homosexuell, invandrare”. Han växte upp i Odessa, Samarkand (då Ryssland, nu Uzbekistan) och Köpenhamn, en bildskön yngling som spelade fiol och adopterades från en fattig familj av en dansk bankman och baron.  Fadern var en alkoholiserad och våldsam paraplymakare. Tidigt kom homose-xualiteten in i livet, Jascha blev som tioåring våldtagen på ett tåg av en rysk militär, och han kom livet igenom att umgås med äldre beskyddande män, som också utnyttjade honom sexuellt. I hans böcker skildras utanförskapet, både hans judiska arv, homosexualiteten, och livet som invandrare i Sverige. Han blev en mycket läst författare, en av de mest utlånade på folkbiblioteken, läst av främst kvinnor, och var från början känd för sina lite sagoartade berättelser från uppväxten i det fjärran Samarkand. Av den litterära kritiken i Sverige blev han däremot både hånad och tillintetgjord. Några få stödde honom: Moa Martinson, Astrid Lindgren, Hagar Olsson. Det är en sällsam historia, som kunnat göras ännu mer dramatisk om inte JHF varit så beundrande inför sitt ämne. Hon skriver bra, lättläst, och handlingen hoppar utan problem mellan 1900-talets olika årtal. En läsvärd bok!

Elisabeth Åsbrink: Mitt stora vackra hat. En biografi över Victoria Benedictsson (2022)

Åsbrinks biografi över Benedictsson (1850-1888, som skrev sina texter under den manliga pseudonymen Ernst Ahlgren) är den största omfattande sedan Fredrik Bööks 1950. Åsbrink bygger framställningen på det rika material dagböcker och anteckningsböcker som Benedictsson efterlämnade genom mångårige vännen Axel Lundegård. (Å lyfter också pedagogiskt fram dagböckernas starka litterära kraft och möjligheter.) Den är skriven med lätt hand som skickligt döljer ett stort forskningsarbete. Här får B en feministisk analys, och samtidigt korrigeras omständigheterna kring hennes tragiska död i Köpenhamn, där hon blint förälskat sig i den notoriske kvinnokarlen Georg Brandes, den store nordiske litteraturkritikern (och populäre föredragshållaren) vid denna tid. Hennes sista tid skildras ingående, den blir spännande som en kriminalroman, dag för dag, och omöjlig att lägga ifrån sig.

Att Brandes skulle varit orsak till självmordet på hotell Leopold är bara delvis sant. Ekonomiska problem bidrog, ett uteblivet stipendium till Paris, oro för familjen i Sverige (Be hade i det olyckliga äktenskapet med den många år äldre postmästaren i Hörby Christian Benedictsson en dotter och fem ”bonusbarn”). En brytning med vännen Lundegård, tio år yngre än Be, tyngde henne. Negativ kritik, särskilt i Danmark, för romanen Fru Marianne bidrog också. Be hade då länge funderat på att begå självmord. I förhållandet med den gifte Brandes, där hon bara var en av hans oräkneliga erövringar, ville hon helst vara ”den goda vännen”. Brandes var mer inriktad på sex, som Be hade svårt för. Han stöttade Be:s författarskap, men var alldeles för upptagen med annat arbete för att kunna ägna henne all sin tid.

Den komplexa personen Be blir högintressant i denna biografi, som den mest hyllade kvinnliga för- fattaren för sin tid i Norden. Hon lärde känna alla kända kulturpersoner, även om hon alltid stod en smula utanför, och hennes diskussioner och åsikter om samliv och sexualitet mellan man och kvinna – den ”moraldebatt” som pågick då med namn som Ibsen, Björnson, de judiska bröderna Brandes och Strindberg, Ellen Key, samt ett stort antal mindre kända kvinnliga författare, konstnärer och politiska skribenter – var självständiga och partikulära (d v s inte ensidiga, utan att ta helt ställning för eller emot). Genom dagböckerna kommer Be läsaren mycket nära och blir en alltigenom ”modern” kvinna. Hon anser sig vara för lång och ful, och lider av ett utvecklat mindervärdeskomplex gentemot de ”intellektuella” i storstaden. Efter en komplikation med ena benet gick hon dessutom med kryckor. ”De ser hos mig inte en själ, inte en tänkande varelse, blott en blänkande yta; det är endast skalet som för dem äger något.” Och hon kände sig, mot slutet, oändligt ensam.

Förhållandet till Brandes skildrar hon i novellen ”Den Bergtagna”.

Vid begravningen i Köpenhamn deltog den älskade styvdottern ”Matti”, systern Margrethe med en väninna, Axel Lundegård, Georg och Edvard Brandes. Dödsdagen 22 juli var det datum Be:s andra dotter Ellen dog i barnsäng. Hon hade en månad tidigare försökt ta sitt liv med en överdos smärt- stillande opiater. ”Fadern hade utvecklat det vilda i henne, medan modern bara lärt henne be” ska hennes hyresvärd Leopold ha berättat för skandaltidningen Aftenbladet. Hon var enda dottern, fadern Thure Bruzelius hade velat ha en pojke. Hon skulle alltid ha önskat bli en pojke och föraktade ofta kvinnors dumhet och lättsinne. Ellen Key skrev en tidig livsteckning över Be. Strindberg tar fasta på detta i dramat Fröken Julie. (Fröken Julie skär också halsen av sig, med en rakkniv.) Lundegårds levnadsteckning publicerades 1890. En av hennes sista noveller ”Ur mörkret” översätts till danska av nobelpristagaren (1917) Henrik Pontoppidan. När Selma Lagerlöf får nobelpriset 1909, är det på Brandes och Ellen Keys förslag. I sin självbiografi Levnad nämns inte Be, kanske retuscherad av Brandes dotter Edith. I en sen kommentar ondgör han sig över alla kvinnor som ”förföljt” honom, fast han haft de bästa avsikter med sina många förhållanden! (Ett ”självklart rov för kvinnliga författares nyfikenhet”.) Han säger också att han, och även Lundegård, hade försökt förhindra hennes självmord. Han kallar henne en ”litterär kamrat”, och kände medlidande med henne, men trodde att hon och Lundegård var ”ett par”. Åsbrink understryker att förhållandet från början var ett ”win-win”, då Be fick tillgång till hela det litterära etablissemanget i Köpenhamn. Hon hade också en ”bultande äregirighet”, vilket också Lundegård påpekade. Men Brandes hade också stort utbyte av deras vänskap och erotiska lekar. Hon var intelligent och beundrade honom omåttligt. Men hon var, som författarinna med ambitioner från den skånska landsbygden, också ensam. Hon hade, som hon skriver, i själva verket bara Brandes och styvdottern ”Matti”. Så mycket betydde han för henne! Genom hans besök fick hon bekräftelse. Visade att hon också var författarinna. Lundegård var för henne en älskad bror, en som hon aldrig haft under sin uppväxt. En spännande biografi, ända till slutet!

Quim Monzó: Tusen dårar. Noveller i översättning av Maria Cederroth (2014)

Den katalanske författaren och journalisten (f. 1952) är mångsidig och har producerat sig i alla möjliga genrer. På svenska finns två romaner översatta, samt denna samling korta noveller (original 2007). Sedan 2010 har han inte publicerat något förutom en samling artiklar och essäer. Titeln på novellsamlingen anspelar på de två bästa historierna där huvudpersonen besöker sina gamla föräldrar som bor på ett äldreboende. De vill bägge dö så fort som möjligt och diskuterar ingående olika sätt de skulle kunna ta livet av sig. Också huvudpersonen funderar på om han kan hjälpa sina gamla föräldrar att dö på olika sätt. Många av novellerna är mycket korta, bara 1-2 sidor. Vissa är surrealistiska, rent absurda. I en tillbringar en man sina dagar med att titta ut genom vardagsrum–mets fönster, i ett sorts försök att nå ett mindfullness-medvetande. ”Herr Benesets son” besöker sin far på äldreboendet och hjälper fadern sätta på sig kvinnokläderna han alltid bär. En kvinna rensar sin lägenhet på allt och försöker sedan begå självmord (på några sidor får vi se ett helt liv passera revy). Många noveller utspelar sig i Barcelona. En känd författare berömmer en yngre, mindre känd, kollega, som sedan förföljer denne som en ond skugga dag efter dag. I andra ironiserar Monzó över prylfixeringen, t.ex. digitalkameror och hemmadatorer. Idag hade han förmodligen skrivit om mobiltelefonernas utbredning över hela världen. Smått och stort blandas, kanske väl mycket ibland. Med undantag för några få guldkorn är kanske inte detta, trots allt, författarens bästa bok?

Marieke Lucas Rijnefeld: Min dyra ögonsten (2022)

Författaren, en av Nederländernas mest uppmärksammade, kallar sig ickebinär. Hen är född som flicka, men mobbades i skolan för sin ”pojkaktiga framtoning”. Hen debuterade 2018 med Obehaget om kvällarna, den ovannämnda boken kom tre år senare (båda översatta av Olof Hyllienmark). Hen har även skrivit två diktsamlingar, den första 2015, då författaren var 24 år. För debutromanen fick Rijnefeld The Booker Prize Award för översatt litteratur. I debutromanen behandlar hen broderns död, och därefter systerns gradvisa kamp med inre demoner. I den ovannämnda romanen återkommer samma teman. Veterinären Kurt som är mellan 30-40 år blir förälskad i en företagsam och brådmogen 14-årig flicka. Boken är en sorts försvarstal från Kurt, inte minst sedan han legat med flickan som därefter går in i sig själv, sitt funderande kring 11 september-attentaten, andra världskrigets fasor, sin abnorma penisavund, och sitt gradvisa avmagrande. Det är otäcka böcker som förefaller bygga på författarens uppväxt i religiös miljö i ett jordbrukarsamhälle i Nieuwendijk i Holland. Som en sorts ungdomsbok för vuxna för den tankarna till klassiker som Räddaren i nöden (Salinger) eller Flugornas herre (Golding). En obehaglig bok, som man bara fortsätter läsa för det vitala, välskrivna språket. Författaren har av flera kritiker spåtts en lysande framtid.

BOKTIPS 13: Kairo (inte Kairos), historiskt sex, konturer, Haiti, kinesisk kärlek, tidig feminist, Östtyskland, Somaliasvenskar och invandrare.

Salma El-Wardany: Sådant som är omöjligt (2022)

Författarinnan är född 1988 i Kairo men uppvuxen i London. Hon är en framgångsrik författare, poet och programledare på BBC Radio. Men hennes debutroman är ganska traditionell, en blandning av ”chic-lit” och ”feel-good”, om tre framgångsrika väninnor, Malak, Jenna och Kees. Men är man intre- sserad av hur 20-åriga arabiska tjejer i London i början på 2000-talet kämpar med traditionella för- domar, arabiska mäns svartsjuka och snarstuckenhet, föräldrarnas krav på att man ska följa vad imamen i moskén säger, eller om man får bära tajta jeans och t-shirts, så är denna roman matnyttig. Den 22-åriga Malak flyttar till Kairo och får tampas med en svartsjuk religiös make. Den intelligenta Jenna är kräsen och känner sig ensam och utanför när väninnorna träffar andra män. Kees är en nybakad jurist och drabbas av brittiska fördomar mot kvinnor och invandrare inom rättsväsendet. Men boken skulle knappast klara Bechtel-testet: de tre väninnorna pratar nästan uteslutande om sina eventuella pojkvänner och framtida makar när dom träffas. Men det gör kanske tjejer som just passerat 20-strecket i Egypten? (Som vanligt saknar jag ett register över arabiska ord och uttryck som inte förklaras i texten.)

Jonathan Lindström: Alla tiders sex. Kärlek, våld och religion under 14 000 år (2020/2021)

Jonathan Lindström är arkeolog och etnolog, och med flera populära Tv-dokumentärer bakom sig. Här beskriver han sex bland våra förfäder aporna, könsorganens historia, kyrkans betydelse för begrepp som synd, skam och skuld vid samlag, könssjukdomar, oralsex, homosex, Heliga Birgittas självspäkning med erotiska undertoner, polygami under vikingatiden, bordellernas historia, pedofili, tidelag och otrohet, onani, klostrens celibat och sexleksaker, våldtäkter och sexslaveri under kolonialismen, sexpuritanism under 1800-talet, och den revolution som p-pillret på 1970-talet innebar. Kort sagt, allt du ville veta om sex i historien, men inte vågat fråga om.

Rachel Cusk: Konturer (2019)

Kanadensiska Rachel Cusk anses som en av de främsta författarna idag. I sina korta romaner Kontu-rer, Transit, och Kulos, har hon visat sitt mästerskap (översättning: Rebecca Alsberg). ”Formmässig briljans, språklig precision och existentiell utsatthet, allt mästerligt balanserat” har hon karaktärise-rats, av Linn Ullman. I Konturer berättar hon om när hon håller en författarkurs i ett kokhett Aten, och om människorna hon möter. Det är deras historier hon berättar och skildrar, om äktenskap, familjerelationer, drömmar och tillkortakommanden. Cusks alter ego, som kallar sig Faye, syns knappt – berättelserna träder istället en och en fram som i Tusen och en natt. Faye blir en person i relation till den andre, den som berättar för henne. ”Lyssnandet blir ett slags berättande”, dessa berättelser styr våra liv, menar Cusk. Ett annorlunda författarskap, djupt originellt.

Edwidge Danticat: Claire, som havets ljus (2019)

Författaren, född på Haiti 1969, är kanske Karibiens mest kända idag. Hon emigrerade med sina föräldrar till New York 1983, och debuterade i en ungdomstidning som 14-åring. Hennes roman Att skörda ben (1998) handlade om den s.k. ”persiljemassakern” av haitier, iscensatt av diktatorn i den angränsande Dominikanska republiken, Rafael Trujillo (en envåldshärskare, också skildrad i Mario Vargas Llosas roman Bockfesten). I den i överskriften nämnda romanen försvinner den unga Claire på sin 7-årsdag, när hon fått veta att hennes far tänker adoptera bort henne. I sökandet efter flickan skildras den lilla byns vid havet alla originella människor, från den mäktiga bordellmamman Gaëlle till Claires far, den filosofiske men fattige fiskaren Nosías.

Can Xue: Kärlek i det nya årtusendet (2022)

Can Xue (pseudonym för Deng Xiaohua) fyller i år (2023) 70, och är en av Kinas mest renommerade författare. Hennes nya roman kan påminna om nobelpristagaren Mo Yan, den utspelas bland enkla människor på landsbygden, men har ett tydligt feministiskt perspektiv. Huvudpersoner är tre unga kvinnor, Niu Cuilan, Fröken Si, och Long Sixian (”Fröken Plommonblom”). De har alla jobbat på den närliggan-de textilfabriken men önskat sig därifrån, och med hjälp av den 50-årige ”Farbror Wei” får de jobb som prostituerade (något som i Kina uppenbarligen inte ses som nedvärderande) på ett spahotell i närheten. Här träffar de den lismande antikvitetshandlaren Herr You, den gamle snälle ”Farbror Gu”, och den försupne cementhandlaren ”Gamle Yong” som förälskar sig i Fröken Plommon-blom och bor i en grotta vid Bröllopspaviljongen, som flickorna kallar för ”romantisk”. Farbror Weis hustru ”Lilla Yuan” är en f.d. lärare som jobbar som administratör, reser mycket i jobbet och älskar doktor Liu. Själv jobbar Farbror Wei på en tvålfabrik men har flera andra jobb vid sidan av: revisor, skräddare, försäljare av bastmattor och sesamkakor. De bor i kvarteret Kamelian och går ofta och lyssnar på den vackra ”Kameliadamen” när hon sjunger. Andra personer i romanen har namn som Vinthunden, Flygsand och Silverpilen. De unga kvinnorna blir ofta älskarinnor åt de äldre männen, ibland av kärlek, ibland bara för att bli försörjda. (Åldersskillnaden ses uppenbarligen inte som ett problem, i Kina finns också en respekt för äldre som inte finns i Sverige.) Farbror Wei hamnar i fängelse efter sina kontakter med opiumhandlare, och hans älskarinna Fröken Si blir nästan ihjälslagen. Ibland blir förvecklingarna i den över 400 sidor långa romanen lite väl snåriga och trassliga, men Can Xue är en fascinerande berättare, och läsaren kan inte annat än häpna över alla människoöden hon tecknar, där människor i den enorma massan av kineser blir till filosofiska och spännande individer av kött och blod. Anna Gustavsson Chen är efter Göran Malmqvist den mest kända översättaren av kinesisk litteratur, och har gjort ett imponerande arbete med romanen. Jag kommer att tänka på den jämngamle författaren och filmaren Dai Sijie (”Balzac och den lilla skrädderskan”), och Zhang Yimous underbara film ”Att leva”. Eller snarare: ”Att överleva”.

Agneta Klingspor: Går det åt helvete är jag ändå född (2006), Pressa läpparna här (2008), Går det åt helvete ska jag ändå dö (2016)

Agneta Klingspor avled 2022. Hon var en tidig kvinnlig författare av självutlämnande, sårig autofikti-on. Inte skära, bara rispa, kom redan 1977. Pressa läpparna här handlar om 42-åriga Iris, författare och vikarierande skolkurator på deltid. Hon träffar den 17 år yngre Frank och häftig kärlek uppstår. Men Frank är lynnig, har problem med alkohol och droger och förmodligen en bostavskombination. Förhållandet blir hetsigt men allt mer destruktivt. Mitt i alltihop blir Iris med barn. Klingspor skriver med ett poetiskt språk, och skildrar erotik och åtrå på ett mästerligt sätt.

Hennes Dagböcker 1962-1992 publicerades 2013. Romanen Framkallning (1999) handlar om hennes pappa, ett hatkärleksporträtt av en bohemisk, misogyn journalist på Västkusten i Sverige, och hans förhållande till modern, som då var servitris på ett café. Fadern blev mot slutet en sorts vandrande modern luffare. Det är en mustig skildring av en dysfunktionell familj. Går det åt helvete ska jag ändå dö är hennes sista bok, skriven sedan hon fått sitt cancer-besked.

Sture Packalén: Christa Wolf – den lojala dissidenten (2022)

Efter att ha läst Jenny Erpenbecks Kairos, som bl.a. handlar om DDR:s upplösning 1990, blev jag intresserad av att läsa mer om tiden. Sture Packalén är pensionerad professor i tyska, expert på tysk litteratur som han tidigare skrivit böcker om, bl.a. en biografi om Günter Grass. I den här boken behandlar han Östtysklands mest kända författare, Christa Wolf. Hon var samtidigt en lojal försvarare av socialismen i DDR (men kritisk mot statens utveckling), men också en sorts ”dissident”, även om hon länge åtnjöt privilegier som DDR:s mest kända författare, också internationellt. Hon kritiserades samtidigt av äldre partipampar för bristande lojalitet med DDR-staten, och levde periodvis i en sorts ”inre exil” i sitt lyckliga äktenskap med maken Gerhard, som stod för marktjänsten och var litterärt bollplank, men också jobbade med litteratur som förlagsman. I hennes romaner får kvinnorna i DDR en röst, hon betonade individens betydelse i en stat där kollektivet var det som skulle framhållas, den ”positive hjälten” skulle hyllas, och staten inte fick kritiseras. Hon talade om miljöfrågor, t.ex. efter kärnkrafts-olyckan i Tjernobyl, och för fred och frihet.

Hon föddes 1929 i Landsberg an der Warthe (Ostpreussen, idag polska Gorzów). Föräldrarna drev en livsmedelsaffär. Hon var aktiv i Hitlerjugend, mer av tvång än intresse. Hon fick tuberkulos och led hela livet av svagt hjärta och andra krämpor. Barndomen beskrivs i Barndomsmönster (1976). Sin make träffade hon på universitetet i Jena. Hon gjorde snabb karriär också inom partiet och fick snart framskjutna poster inom kultur-DDR. 1952 fick hon dottern Annette, och två år senare ytterligare en dotter, Katrine. 1953 demonstrerade arbetare i Berlin, med krav på demokratisering, något som Brecht kommenterade ironiskt med ”Vore det inte enklare att regeringen valde ett nytt folk?”

Paret Wolf arbetade mycket, höll föredrag, höll bokcirklar och skrivarcirklar med arbetare på fabriker. Christa Wolf var en lojal partiarbetare och kom också att verka som rapportör till Stasi under tre år. Hon hade inte mycket att rapportera, men ångrade sig ändå på gamla dagar och hade svårt att minnas vad hon egentligen sagt till Stasi, om något? (1959-62). Efter en resa till Moskva debuterar hon 1961 med Moskauer Novelle, som vinner partiets gillande. 1963 skriver hon Der geteilte Himmel (Delad himmel), en kärlekshistoria mellan en kvinnlig järnvägsarbetare och en manlig kemist, som blev en försäljningssuccé i DDR. Huvudpersonen Rita ställs inför valet att lämna DDR eller stanna kvar, och väljer det senare, medan älskaren lämnar och flyr till väst. Den kom också att filmatiseras, och Wolf kunde mer och mer ägna sig åt författarskap på heltid. Vid en partikongress 1965 försvarar hon modigt ett fritt kulturliv i DDR, och får partiets ögon på sig som ”besvärlig”.

I väst slår hon igenom med romanen ”Vem var Christa T.?”, som i DDR kritiseras för att vara alltför ”subjektiv”. Boken handlar om en studiekamrat till Wolf, hennes tankar, äktenskap och kärlekshis- torier. Enligt Wolf om ”mognadsprocessen hos en människa”, om en lärare som tvingas ”anpassa sig till systemet”. Boken trycktes först inte alls i DDR, 1968 bara i en liten upplaga. Efter Tjeckoslovakien-invasionen vägrade Wolf först skriva under ett upprop från Författarförbundet som stödde Sovjetu-nionens invasion. I Barndomsmönster rannsakar hon sig själv vad gäller inställningen till nazismen, något som partiet inte heller gillade. Att en östtysk skulle ha något med nazismen att göra? Nej, nej. 1976 fråntogs Wolf Bierman sitt östtyska medborgarskap (Hans i Kairos skrev som partitrogen inte under protestlistan, som Wolf gör). En rad östtyska författare skriver under: Stefan Hermlin, Stefan Heym, Günter Kunert, Heiner Müller, Wolf och hennes vän poeten Sara Kirsch. 1983 får hon aktivister i ”Kvinnor för fred” att släppas av polisen, genom en skrivelse till Honecker. Hon är då DDR:s tyngsta författarnamn.

 I fortsättningen väljer Wolf att skriva om historiska gestalter, där det är svårare för censuren att gripa in. Romanen ”Landet som icke är” (1977) behandlar två tidiga tyska romantiker, Heinrich von Kleist och Karoline von Günderode, och deras omöjliga relation som slutade med att von Kleist begick självmord. I en separat essä behandlar hon deras samtida, författaren Bettina von Arnim. (”Om litteraturens roll som utopisk”.) Den följande romanen, ”Kassandra” (1983) handlar om ett grekiskt kvinnligt orakel, en sierska, dotter till kungen av Troja, som förgäves varnar trojanerna för kriget som skulle förinta staden, och blev en stor framgång utanför DDR. Här uppmärksammar Wolf inte minst kvinnornas lidande under kriget. Packalén skriver att Wolf nu blev närmast en ”kultfigur inom kvinno- och fredsrörelsen”, både i DDR och utanför. Själv vågade hon emellertid aldrig kalla sig för ”feminist”, för att inte utmana partiet. Hon följdes tätt i spåren av Stasi, bevakades, hennes brev lästes, och hennes böcker censurerades, men spreds i väst och var relativt lätta att komma över även i DDR.

Kassandra kom till när Wolf fått en möjlighet att hålla föreläsningar vid universitetet i Frankfurt-am-Main, i Västtyskland. Hon var populär i väst, som en av få oppositionella författare, och tusentals följde hennes föreläsningar. Här tog hon bl.a. upp ”kvinnligt skrivande” i historiskt perspektiv. Hon talar om ”ande i liv, liv i ande” som ska ersätta sant/falskt, härskare/slav, man/kvinna, segrare/ förlorare (ett ”holistiskt” perspektiv.) Hon talar om den undermåliga (i demokratiskt hänseende) östtyska skolan. Hon var flitigt anlitad som föredragshållare, även av t.ex. läkare (”psykosomatisk gynekologi”). (Så efter katastrofen i Tjernobyl 1986, bara omnämnd en passant i Kairos.)

Christa Wolf fick under sitt liv nästan alla stora litterära pris man kan få, utom nobelpriset, som istäl- let gick till hennes vän Günter Grass. Packalén skriver korta kapitel, klart och lättläst, om ett svårt ämne. Biografin är inte särskilt analytisk vad gäller de litterära verken utan intresserar sig mer för de historiska frågorna, och Wolfs inställning och situation i DDR under de 40 år landet existerade. Det är en fin bakgrund där hans i grunden positiva inställning och förståelse för Wolfs olika ställningstagan-den lyser igenom. Hon hade knappast något val än att lyda, om hon inte ville lämna landet i förtid, vilket hon valde att inte göra. Christa Wolf avled 1/12 2011, 82 år gammal.

Salad Hilowle: Halima om de sina (2022)

Författaren (f. 1986 i Mogadishu) är konstnär, filmare, och nu också författare. Boken är en sorts bilderbok, fylld av fotografier, flera i konstnärlig utformning. Kvaliteten är skiftande, från vackra och uttrycksfulla, till mindre lyckade i återgivning. Vi får möta Salads mormor Halima som kom till Gävle som flykting i december 1998, via ett läger i Kenya, mitt i en kraftig snöstorm, ett moln av svarta kråkfåglar, och en brinnande halmbock. Hon blir centrum i en stor klan av familjemedlemmar, klok och resonerande. Halima förflyttas till Umeå, och efter 17 år i Sverige erbjuds hon att bli svensk medborgare. Det är ett flyktingöde, spännande att följa. I dagboksform berättar Halima om sin stora familj med barnbarn och barnbarnsbarn. Stolt över allas olika yrken: tandläkare, lärare, underskö-terska, fritidspedagog, konstnär, projektledare, biokemist. Halima är öppen och får lätt vänner, både ”svenskar” och andra invandrare, som lilla Fanta från Gambia, eller Sunday, en pojke som vill bli som Zlatan, från Nigeria. Hon berättar om minnen från Somalia innan kriget, som då styrdes av diktatorn Muhammed Siad Barre, från början socialist, som skickligt manövrerade mellan USA och Sovjetunions stöd. Anarkin och klankriget som bröt ut efter hans död 1991 (Halima kallar det ”klansjukdomen”). Om Mogadishu som hade teater, biografer, restauranger, rikt musikliv. Om kvinnliga pionjärer som militären Asli Hassan Abade, om dottern Fartuun som var basketspelare innan hon dog i en buss som besköts av rebeller. Om dottern Farhiya som hade två barn när hon var 17. Om kärleken till naturen som hon också njuter av i Sverige. Om modern som var animist och trodde på andar och spöken. Om nomad-livet med kameler och kor, som var det somalier levde av innan urbaniseringen tog vid. Men också mobbning och rasism i Sverige. Om män som varken visar respekt för Allah eller för andra människor. Om sin skräck för rulltrappor efter en olycka när hennes långa klänning dirac fastnade i rulltrappans tänder. Om hennes lärare på SFI som uppmanade eleverna att skriva: ”skriv, skriv, så finns ni”. Om att minnena från det gamla landet med åren blir tunnare och allt mer dimmiga.

Det har blivit en vacker bok, där vissa uppslag hittar den känsliga harmonin mellan text och bild. Det enda jag saknar, återigen, är en ordlista över somaliska ords översättning till svenska.

Thomas Mann: Fyra noveller. Tonio Kröger, Tristan, Döden i Venedig, Mario och trollkarlen (Översättning Linda Östergaard, 2019)

Fyra långa noveller av den tyske mästaren Thomas Mann (1875-1955) i nyöversättning. Mann fick Nobelpriset 1929 för släktromanen Buddenbrooks, som utspelas i hans födelsestad Lübeck. Hans tidiga berättelser var fyllda av homoerotik, förmodligen mest fantasier. 1905 gifter han sig med den förmögna Katia Pringsheim. Mann var själv protestant, hans mor katolik (brasiliansk härkomst på mödernet) och Katia judinna. De får snart sex barn, och lever ett borgerligt liv i München. Kampen mellan den plikttrogne ”borgaren” och den mer syndige och utsvävande ”konstnären” finns i hans böcker ständigt. Ända till nazismens framväxt efter första världskriget var Mann snarast konservativ och nationalist, men han kom sedan att stödja den bräckliga borgerliga Weimarrepubliken.

1933, när nazisterna börjat bränna Manns böcker på bål, emigrerade han och familjen till Schweiz, Zürich. Stora delar av familjens förmögenhet beslagtogs av nazisterna. Romanen Bergtagen (1924) var inspirerad av hustruns vistelse på ett lungsanatorium i Schweiz. Han kallade nazismens ideologi för ”excentriskt barbari och råhet” och 1936 publicerade han i Ungern artikeln Achtung Europa!

1938, när Nazityskland tågar in i Österrike, emigrerade Mann med familj till USA. Han proklamerade då för en amerikansk tidning stolt att ”Där jag är, där är Tyskland!” Han var en erkänd föredragshål-lare och reste mycket i USA för att uppmana USA att engagera sig i kriget. 1944 blev han amerikansk medborgare. Här skrev han Doktor Faustus, om nazismens framväxt och en kritik av konstnären som tar aningslös politisk ställning, eller inte tar ställning alls. Han kritiserar Tyskland, också efter världs-kriget, för dess ”skuld”, som omfattar ”alla tyskar”, i kriget. 1951 flyttade han tillbaka till Schweiz och Zürich, besviken på amerikansk främlingsfientlighet och antikommunismen som också drabbade honom själv och hans barn. När hans dagböcker publicerades 1975 bekräftades misstankarna om hans homoerotiska fantasier och tidiga förhållanden.

Tydligast kommer de till uttryck i den fantastiskt stilsäkra novellen Döden i Venedig, där den gamle författaren Gustav von Aschenbach förälskar sig i den bildsköne polske ynglingen Tadzio, på ett förnämt hotell i Venedig som drabbats av ett utbrott av kolera. Den är ett utsökt exempel på Manns utvecklade virtuosa sätt att skriva. Han driver friskt och ironiskt med sig själv som ”den berömde för- fattaren”, och när Aschenbach börjar förödmjuka sig och förfölja Tadzio i den pestdrabbade staden, sminka sig och klä sig frivolt, anas Manns förskräckelse inför brodern (författaren) Heinrichs bekläm-mande fjäskande för sina unga älskarinnor, som Mann hatade (bäst uttryckt i Heinrich Manns berättelse om Professor Unrath och nattklubbsångerskan Lola i Blå ängeln, som också filmades med Marlene Dietrich i den syndfulla huvudrollen).

Tristan är den äldsta av novellerna, publicerad 1903.  Den är en förstudie till Bergtagen och utspelas på sanatoriet Einfried, med alla sina originella besökare och patienter. Den har många anspelningar på Wagners opera Tristan och Isolde. Tonio Kröger (1922) skildrar skoltiden i Lübeck, där huvudper-sonen slits mellan kärleken till en vacker flicka, och till den bildsköne och sportige kamraten Hans. Mario och trollkarlen (1930) utspelas på en badort i Italien där fascismen redan slagit rot, och mass-hysterin griper omkring sig. Den förebådar Manns ställningstagande under andra världskriget och understryker Björn af Kleens efterord, med Manns uttryck: ”Titta vad som händer när konstnären inte lägger band på sig! När man inte tar självkontroll, förnuftsdyrkan och värdighet på allvar.”

  

Är det algoritmerna som styr folkbiblioteken?

Vad är det som styr i biblioteksvärlden. Är det ”algoritmerna” som föreslogs från Malmö stadsbibliotek? För det är väl inte bibliotekarierna själva? Folkbildning? Det personliga mötet? Nej jag befarar att det är pengarna. Kommunens pengar, de låga skatterna, Lean production, just in time, och andra begrepp tagna från New Public Management. Att så få som möjligt ska jobba på biblioteken, med så mycket teknikhjälp som möjligt. Och att man från politikernas sida egentligen inte är så intresserad av låntagarna, som ändå bara ställer till besvär när de kommer som besökare? Jämför med sjukvården, jämför med äldrevården? För att citera en känd pensionerad TV-journalist: ”Ska det vara så?” (2022)

Författares Bokmaskin går in i medelåldern

Författares Bokmaskin har gått in i övre medelåldern och fyllt 50 år, vilket firats med en lämplig bok: 50 år med bokmaskinen. Lite nostalgisk blir jag när jag besöker de gamla lokalerna på S:t Eriksgatan 10, nere i källaren, där man i trappen välkomnas av chilenaren Emilianos stora graffitimålning.

I jubileumsboken presenteras historien i olika kapitel, från grundarna Arne Jacobsson och Harry M. Hällgren, som gav ut de första två böckerna 1972, till dagens datum, med cirka 100 boktitlar per år. Kända författarnamn som Carl Henrik Svenstedt, Gunilla Lundgren, Mikael Niemi (som publicerade sina första böcker här), Jarl Hammarberg Åkesson (som var gift med Sonja Åkesson och skrev böcker på esperanto), Bruno K. Öijer, Marianne Jeffmar, och Rolf Classon (som grundade det framgångsrika seriealbumförlaget Galago här 1979). Under många år användes FB av kurdiska författare, och man publicerade experimentell lyrik och obskyra tidskrifter. Ingen censur som hos de stora förlagen var parollen, och den enda boken som fick dras in var den om nedbränningen av Evert Taubes Sjösala 1987.

Nu sjunger nog FB på sista versen, om jag får tro de två som jobbar kvar här, det gifta paret Per och Ann Svenske. Idag lämnar de allra flesta bort produktionen av sina böcker till print-on-demand-förlag som Recito eller Axplock. Allt färre sitter i källaren på S:t Eriksgatan och producerar (med paret Svenskes hjälp) sin egen bok. Kanske ett tecken i tiden? Det är bostadsrättsföreningen i huset som hotar med att höja hyran, paret Svenske som långsamt närmar sig pensionsåldern, och de gamla maskinerna som börjar krångla och skulle behöva förnyas. Och Internets utbredning inte minst.

En del av svensk bokhistoria går därmed i graven. I slutet av jubileumsboken förtecknas alla flera tusen titlar som producerats i källaren, 1972-2002. När man går in i det stora boklagret blir man sannerligen imponerad!

Mats Myrstener (publicerad i bis-bibliotek i samhälle (tidskrift) 2022:3

Shejken : kriminalberättelse

Kapitel 1

Gråhunden brukade vara instängd i hundgården på dagarna.

Där levde den sitt enahanda liv, ständigt skällande, nosande, springande längst nätet. Instängd, utom under älgjakten, då den plötsligt under några korta veckor blev centrum för allas intresse.

Det var väl det som kallades ”15 minutes of fame” brukade Leila tänka? Några ljusklara veckor på hösten då alla traktens längtande älghundar fick komma ut ur sina burar, samlas, gnabbas, umgås, klappas, jämföras och berömmas.

Alla lika malligt manligt stoltserande med den svartvita spetsiga nosen sturskt i vädret, den grå raggen nyborstad och blank, och den kringelkrokiga svansen uppkrullad på ryggen.

Katja var byns bästa älghund, det var allmänt känt, men Leila tyckte ändå alltid så synd om henne. Hon var ju bara en stackars fånge bakom sitt hönsnät elva månader om året. Släpptes bara ut på allvar några gånger i september för att tacksamt få slicka husses stora svarthåriga händer.

Hon kände sig ofta som Katja, och det var både tryggt och obehagligt på samma gång.

Leila var både fascinerad och rädd, både för hunden och för husbonden, fast hon också kände en märklig samhörighet med den lilla kompakta gråhunden. Den skällde alltid argsint så fort någon främmande närmade sig bondgården. Även Leila utsattes ständigt för de oresonliga utskällningarna från den argsinta lilla hunden.

Det var som en sorts gemensam lek: Så fort Katja fick syn på Leila började hon springa besinningslöst längst stängslet och skälla upprört. Det var som att hon ville säga henne något, varna henne för något. ”Akta dig för husbonn, akta dig för husbonn!”

Men vad det var som Katja ville varna för kunde Leila ändå aldrig riktigt förstå. Ändå förblev Katja en del av henne själv på bondgården, blev hennes förvrängda, inspärrade spegelbild, men hon förstod det först långt senare.

En dag kom Katja lös. Det var en vacker försommardag, sjön riktigt glittrade nedanför lägdorna med höhässjpinnarna utspridda som plockepinn över fälten, och bonden hade just satt på sig söndagskostymen, rökt en John Silver utan filter, och skulle precis ta den lilla skinntorra Märta i handen till högmässan i kyrkan inne i samhället i den stora amerikanska bilen.

Nu stod han på farstubron i sina en och nittio och etthundratjugofem kilo, en nöjd karlakarl  som just skulle hämta finbilen i garaget i ladugården för att åka iväg. Solen sken från en himmel ljust och tunt blekblå som vattnig skummjölk.

Då hördes Katjas skall bortifrån hundgården, ettrigt och starkt. Leila som just kammat till Pippiflätorna och tagit på sig den blåvita söndagsbomullskjolen hörde det också. Hon fick hjärtat i halsgropen och kände pulsen slå hett i armar och huvud.

I samma ögonblick for sidodörren till ladugården upp med en smäll, och tio stora suggor stormade under högt grymtande ut i kornåkern. Hur dom sluppit lös förstod Leila aldrig, men hon förstod att det var en evinnerlig olycka som hände, kornet stod ju redan högt och slagfärdigt på åkern.

Hon hörde tant Märta ropa gällt inifrån köket, och bonden for iväg på sina långa ben med älgakliv mot åkern, där säden nu trampades till boss av den frihetsrusiga grisflocken.

-Nisse, Nisse, var ä Nisse?! ropade tant Märta med panik inifrån köket. Och sedan:

-Lajla, släpp ut Katja. Nu meengång! Fort som tusan flicka!

Det var som om tiden stod stilla just då. Andlöst stilla. Leila var vettskrämd. Hon var ju så rädd för Katja. Hon var rädd för allting på bondgården. Hon hörde farbror Hilding svära och vråla som en galning från åkern, där han jagade de galopperande rusiga hundrakilos suggorna fram och tillbaka bland de höga sädesaxen.

Hon såg att han fått tag i den största suggans lilla svansknorr, över ett hundrakilo som drog och stretade och tjöt som om den just skulle på väg till slakt. Säden växte redan midjehög, den var våt och tung efter allt regnande, snart fullständigt nedtrampad, och bondens nypressade svarta söndagskostym var snart ett minne blott. Katja skällde som en vansinnig från hundgården hela tiden.

Leila kände hur hjärtat stannade i bröstet då – hon kunde inte. Hon stod som fastfrusen på farstubron i sina Pippiflätor och hon hörde långt i fjärran tant Märta ropa i panik medan hon sprang över gårdsplanen, ”Hilding, Hilding, tänk på hjärtat!”

Nisse syntes inte till. Förmodligen låg han i kojan nere vid sjön just nu, fridfullt läsande Spindelmannen och Captain America, allt för att slippa åka till kyrkan på denna veckans längsta och absolut tråkigaste dag. Leila stod på farstubron av snirklig metall, vettskrämd och handlingsförlamad bortom sans och förnuft. Katja skällde som en tokig.

Nisse skulle säkert få stryk med riset för det här, och själv ville hon bara springa upp på sitt rum och krypa under sängen, som den stryk- och åskrädda lilla hund hon kände sig just nu. Det var en fruktansvärt lång minut av evighet som hon aldrig i livet skulle glömma.

Då såg hon plötsligt Katja komma sättande uppför ladugårdsbacken som ett streck med den lilla krokiga svansen tätt upprullad på ryggen över den gråsvartrandiga borstiga pälsen. De korta benen trummade blixtsnabbt mot gruset och verkade knappt nudda marken. I nästa stund var hunden inne i grisflocken och skällde fram och tillbaka som en ilsken furir.

Hela skocken vände i en enda perfekt synkroniserad våg som på kommando, med hund och bonde efter sig, och rusade vildsint grymtande och skrikande tillbaka mot kättarna och säkerheten i ladugården. Den sista eftersläntraren fick farbror Hilding tag i och med ett hårt grepp i bägge öronen föstes den omilt tillbaka in genom sidodörren och in i ladugårdens fängelse med en spark i baken.

Friheten blev kortvarig, kanske bara de där berömda femton minuterna allt som allt. Hela räddningsaktionen hade tagit bara några sekunder. Så kunde livet också vara. Om man var gris.

Sen var allt precis lika lugnt som förut.

En konstig metamorfos: Bonden sken som en sol, trots den genomsura och nedsmutsade söndagskostymen. Katja – det lilla kräket – hoppade och skuttade av glädje omkring husse och slickade i sig berömmet av husbonden. – Katjagumman… Katjaflickan… bästa hunn i byn … ja jämarns – Katjagumman… ja jämarns Märta …de gjorde hon bra …

Sen fick Leila för ovanlighetens skull sin beskärda del av berömmet där hon stod i finblus och kjol med benat och välkammat rufs och fånstirrade i sina Pippiflätor på farstubron. Hon ryggade tillbaka när bonden med stolta självmedvetna kliv närmade sig henne.

-Det gjorde du förbålt bra, jänta, flåsade han och gav henne en hård klapp på huvudet. Att du fick ut Katja i tid. Det gjorde du bra. Riktigt bra. Nu har du räddat skörden för mig, det… det ska du ha tack för!

Och så var allt överstökat och som vanligt söndagstråkigt igen. – Nej, nu måste jag byta så vi kommer iväg till kyrkan nån gång.

Leila stod kvar på farstubron en lång stund, alldeles kallsvettig och konstigt upprymd av berömmet trots försommarvärmen.

Hur Katja plötsligt tagit sig ut ur sitt fängelse på detta mirakulösa sätt fick hon aldrig veta.

Nisse hade ju legat i kojan och drömt sig bort med sina serietidningar, det fick han nog veta av tant Märta efter högmässan. Men Katja… ja hon var klok som Satan själv, det visste Leila, och det påstods ju till och med att hon kunde köra bil … Det var i varje fall vad farbror Hilding sa när han inte var riktigt nykter. Han älskade sin infångade lilla flicka gränslöst och hårdhänt. Fast hon bara var en hund.

Det hade varit så vackert försommarväder. Som det bara kunde vara en solig söndag i maj, i Västerbotten. Absolut molnfritt. Sädesfälten, lärkorna och storspovarna  över åkern som slog vårpiruetter. Ändå var det som en dödens stillhet sänkt sig efter den plötsliga känslostormen.

Hon stod kvar på farstubron med ledstång av metall väntande på bondparet och såg några storspovar svirra bredvid varandra över åkern, i blixtsnabba virtuost cirkulerande rörelser, fram och tillbaka, obekymrade över det korta intensiva drama som utspelats på bondgården för bara några minuter sedan.

Shejken

kriminalberättelse

Kapitel 2 (måndag)

Dagarna på den lilla lokaltidsningens redaktion började alltid med morgonsamling nere på centralredaktionen.

Redaktionssekreteraren Leif Lööw presiderade då som en kejsare vid kortändan på ett av de långa borden i fikarummet, oftast halvsittande på bordet i sina gröna bekväma militärbyxor, kortärmad skjorta och med träskorna vippande på fötterna. Han hade ofta olikfärgade strumpor på fötterna.

Han var alltid godmodigt gladlynt och fick de flesta på gott humör. Sportredaktörerna deltog aldrig, och inte heller den astmatiska kulturredaktören ”Gunnsan”, som sällan kom till arbetet före klockan tolv.

Det var vanligtvis sex-sju journalister runt bordet. David Nilsson, en 30-årig påläggskalv var tidningens stöttepelare tillsammans med en ung sommarvikarierande redigerare som hette Petra. En äldre man med stor Stalinmustasch, polisonger och stora sjuttiotalsglasögon, som bara talade trav hela dagarna och kallades Hasse. Lisa Kvist, en femtioårig närsynt dam som bara talade om sina barnbarn och gärna var som en mamma för resten av redaktionen, och tillslut en kille som kallades Roffe, med buskiga ögonbryn, okammad, lite orakad, i fyrtioårsåldern, som ofta var rejält bakis och ibland var helt osynlig på jobbet i flera dagar. Han hölls bakom ryggen av Lööw.

Vid andra bordsändan satt alltid tidningens äldsta lokalreporter, den smale, alltid i vitt eller beige-kostymklädde Lennart Ericson. ”Vårt samvete på tidningen” som Lööw kallade honom. Ibland deltog också nattredaktören Sten Andersson, en äldre man med bister uppsyn, tätt svart skägg, buskiga hopväxta ögonbryn och samma jägarbyxor som Lööw. Sten Andersson hade alltid slidkniv i bältet och militärkängor på fötterna, och såg ut som om han nyss kommit från älgpasset. Han och Lööw gick bra ihop, kände varann sedan tjugo år på arbetet, umgicks på fritiden och i jaktlaget.

Sen var det bara Leila Nordmark, tidningens andra sommarvikarie och den enda av lokalredaktörerna, jämnt utspridda över det stora länet,  som kommit till mötet. Hon var nyss anländ från Stockholm där hon just avslutat journalistutbildningen.

Dagens jobb gicks raskt igenom, elegant och vänligt utportionerat av den ständigt leende, lite tunnhårige Lööw med den blonda fjuniga mustaschen som han gärna slickade med tungan som en groda när han verkade fundera på ett beslut. Det hela gick rutinmässigt till i en sorts nedåtlutande kurva från väldigt viktigt och näringsriktigt till bara bukfylla. Alla tyngre uppdrag gick till David, som glatt åtog sig allt och hur mycket som helst. Petra, en tystlåten tjej med rakt färglöst pagehår och glasögon, som sällan tittade en i ögonen utan alltid såg ner med rodnande kinder, var effektiv och fick alltid mycket jobb, förutom att hon skulle redigera alla de äldre journalisternas sidor också.

Hasse fick bara lättare referentuppdrag som att gå på tinget, kommunen och ibland polisens sammandragningar och information. Lisa Kvist skrev familjesidan, med födda, döda, den obligatoriska bäbisbilagan kallad ”välkommen till världen”, som tillhörde tidningens mest lästa sidor, några fåtaliga insändare, eller om det behövdes ett inkännande snyftreportage om barn- eller äldreomsorgen.

Leila hade flera dagar arbetat med det som kallades ”förhands”. Det var den 22 maj, det hade äntligen blivit ett rejält väderomslag från nattfrost till sommarvärme, och turistsäsongen närmade sig. Det var stadsfest om en och en halv vecka, som var inledningen på sommarsäsongen med marknad och hemvändardagar och en hel extrabilaga var i produktion.

Klockan var nästan fem på eftermiddagen när David kom inrusande i Leilas rum på andra våningen. Hon stod just i beredskap att bege sig till sin lilla lokalredaktion i Utansjö.

-Jag hörde nåt på polisradion, sa han lite flämtande, alltid lika stressad när det närmade sig presstopp. – Det verkar ha hänt nåt uppe i Blackås. Konradsson från polisen har åkt dit. Kan inte du åka och kolla? Det… det är säkert inget i alla fall, men för säkerhets skull? Ta det på vägen hem. Jag måste med ungen till vårdcentralen, dom har flunsa hela familjen där hemma.

Han stod kvar och tvekade (som om hon skulle kunna tacka nej) framför Leilas välstädade skrivbord. Det var första gången han bett henne om något. Bara det kändes som en ynnest.

-Det vore jävligt schysst. Jag ska visa dig hur du åker.

Leila var lycklig ägare av en rysk skrotbil, en blå- och rostfärgad Volga, som hon köpt nere på torget av ryssarna. Den höll knappt ihop, men hon tänkte bara använda den över sommaren. Hon hade snabbt insett att firmabil inte ingick i löneförmånerna.

David bredde ut en karta framför henne på skrivbordet.

-Alltså, du åker mot Pershyttan längs Kalvsjön här, fem-sex mil. Vid kyrkan i Kläppen här delar sig vägen där tar du höger i fem mil till, cirka. 4,7 för att vara exakt. Du märker när du kommer in i själva byn, det ligger en nedlagd konsumbutik där och några sommarstugor. Bara 3-4 bofasta. Vägen svänger ut på Stormnäsudden här (han följde beskrivningen med fingret på kartan).Vid en tall med tre toppar och en jävla massa brevlådor där svänger du in. Du ser inte huset från vägen. Det e ett stort grönt trähus.

-Sa dom vad som hänt?

-Nej, men någon hade visst ringt. Flera gånger enligt Ericson. Hon hade inte sett nån i huset på flera dagar sa hon. Konstigt. Det är ett sånt där grönavågenkollektiv, har funnits där i massor med år. Vi har skrivit en del om dom förut. Träffar du Konradsson så kan du ju fråga honom. Han kan vara rätt pratsam och schysst om han är på humör. Försök charma honom lite (David log lite osäkert och blinkade tvetydigt åt Leila som girigt svalde berömmet). Hur som helst, det kanske bara är falskt larm, men Lennart tyckte det lät skumt. Han brukar ha öra för det. Det kan vara nåt? Och … ja, du har väl rätt lugnt just nu? Du skulle ändå sluta nu för dagen, eller hur?

Varför inte någon annan kunde åka fick Leila aldrig veta. Inte heller varför det ansågs så viktigt att polisen åkt dit. Inte då. Först senare förstod hon att varken Petra eller Lennart Ericson hade körkort, Roffes var indraget för rattfylla, Hasse var som vanligt på travet, och Lisa Kvist var hemma med sjukt barnbarn. Fotografen ”Snöret”, som ofta skjutsade Petra, hade Leila bara hört talas om men aldrig sett, utom som ständig bildbyline i tidningen.

Hon rusade ner på parkeringen, som sluttade brant ner mot ån. Där stod hennes ryska nyförvärv kvar. Dörrlåset fungerade inte, och rosthålen i sidan var stora som knytnävar. Efter några hostningar ryckte bilen till som i en dödsryckning och började osande och ljudligt puttra igång. Leila körde längs ån och den avlånga sjöfjärden in mot centrum, tog vägen förbi busstation och ut på stora vägen. Sen var det bara att följa färdbeskrivningen inåt landet.

Efter fem mil körde hon genom Kläppen, ett samhälle på sjuttiofem invånare, förbi en gammal kyrka bredvid en vacker men folktom badsjö. Dittills hade hon bara passerat några bondgårdar med lite djur, ett par vårrusiga kapplöpningshästar och några förfallna hemman, men efter Kläppen blev det helt dött. Bara skog. Spöklikt dött. Här började ingenmanslandet.

Först för sent såg hon den lilla vitsvarta, halvt nedfallna metallskylten ”Blackås” dyka upp längs den allt smalare vägen, kantad med tät gran- och tallskog. Hon stannade och backade. När bilen kom upp jämsides med avtagsvägen såg hon en ormvråk ryttla avvaktande i luften över en glänta, eller var det en vanlig hök, hon visste inte så noga? Konsumbutiken gapade öde och stängd, med skylten på trekvart, i dikesrenarna anades redan röda rallarrosor, lila midsommarblomster, vita prästkragar, smörblommor, hundlokor, blåklint och blåklockor. Det var vårens korta flämtande heta andetag, som berusande vackert i en enda snabb ormvråksflykt övergått i brännande sommar. Hon kunde ibland stanna bilen vid en sådan dikesren som innehöll minst tio sorters blommor, och bara titta.

Den slingrande serpentinvägen fortsatte nu genom en gammal oskiftad by, där husens slitna nötta gavlar gick ändå ut till grusvägen. Hade hon mött någon på den smala vägen hade det smällt nu, lekande barn var inte att tänka på, men det var absolut folktomt och spöklikt dött så här vid sextiden på kvällen. Hon såg inte en människa. En gammal traktor stod och rostade vid vägen, några tjurkalvar gjorde den gloende sällskap och drack från ett badkar fyllt med smutsbrunt vatten i en hage. Hon åkte förbi en ensam lite förfallen bondgård med en enorm silo och några sommarstugor. På höger hand hade hon norra Kalvsjön som glittrade inbjudande i solen.

Den smala asfalterade byvägen var kantad av små fritidshus som verkade tomma. Nere vid sjön betade några stora svartvita kor. När Leila närmade sig den höga tretoppade tallen hörde hon plötsligt en hund skälla ilsket från ett av husen.

Det var det första ljud hon hört förutom bilmotorns hackande på nästan en timme! Hon studsade till av förskräckelse, och kände pulsen börja dunka häftigt i ansiktet. ”Mod, mod” tänkte hon och svalde rädslan med mycket luft. Andas genom näsan. Och framförallt – mod.

Det var ju bara en vanlig gråhund, en vanlig älghund här uppe i trakterna, som rusade ut från sin stora koja i en enorm träbur och skällde gällt som en tokig. Skällde, skällde, skällde. Snart följdes den av ytterligare en hund till som också legat och tryckt inne i kojan. Oljudet i den kompakta tystnaden var plötsligt öronbedövande.

Leila ryckte till i panik när den andra hunden kastade sig mot nätet med blottade käftar, så att hon nästan körde in i det lappade förfallna staketet till huset på andra sidan vägen. Det var ett grått slitet trähus med några skrotbilar på gården. Inga människor. Hundarna fortsatte att skälla ilsket tills bilen försvunnit ner för en backe. Då tystnade oljudet och allt blev stilla igen. Leila insåg att hon inte hade en aning om vad det var hon skulle göra nu när hon kom fram. Inte den blekaste.

I hastigheten missade hon infarten till huset, som låg dolt bakom en tät risig blandskog, och plötsligt befann hon sig ute på en skogsklädd udde med några småhus, och fick vända och köra tillbaka. Nu såg hon till vänster en rad brevlådor vid vägen och på hennes högra hand låg nu ett litet sött rött hus med vita knutar, där några barn lekte på gården. Åsynen av människor grep henne plötsligt så häftigt och hjärtskärande att hon längtansfullt vände sig om efter barnen och nästan missade infarten på nytt.

Hon tvärbromsade vid infarten, barnen flög upp och stod som förstenade kvar på andra sidan vägen och stirrade storögt och intresserat på henne, medan hon försiktigt försiktigt vände den skrotfärdiga bilen på den smala vägen, och körde in på en liten skogsväg, mitt emot stugan, in mellan träden. Det var en minimal grusväg. Nervöst körde hon med dunkande hjärta och handen nervöst darrande på växelspaken in på gården. Det var hennes första större uppdrag, hon kände att hon inte fick göra bort sig nu.

Så här såg det ut när hon kom fram:

En stor gårdsplan, nödtorftigt täckt med daggvått gräs och ogräs, där en röd liten Ford Corolla stod slarvigt parkerad.

Till vänster ett avlångt grönmålat hus, som verkade äldre men som tydligen renoverats flera gånger. Såg ganska slitet ut.

Framför huset, ner mot sjön, var det en stor lång rödmålad loge på pålar, som verkade ganska genuin. Två stora portinfarter, stor höskulle och vagnslider. Något som såg ut som en vedbod.

Ytterligare längre ner mot sjön var det en kallkällare som stack upp som en gräsklädd kulle, en fallfärdig lekstuga, och en liten nybyggd friggebod, konstigt malplacerad. Det var nästan precis som hemma.

Nedanför den stora gräsmattan, eller vad man nu kunde kalla det, för gräset var snarare brunt och glest, var ett stort land med potatis och grönsaker och lite blomsterrabatter, som såg ganska välansade ut. Sjön skymdes delvis av björksly och sälj.

Bakom landen skymtade ytterligare åker, och långt nedanför såg man sjön glittra.

Så fort Leila stigit ur bilen dök en kortväxt man upp från boningshuset. Han såg inte vidare glad ut när hon krånglade sig ur den lilla bilen . Han bar en liten fånig hatt av tysk tyrolermodell, en ”porkpie”, nedtryckt över de glesa hårtestarna, och en beigefärgad sportjacka. Han hade buskiga ögonbryn med bister och ganska irriterad uppsyn, en liten stubbig mustasch, och verkade vara runt sextio, minst. Ljusa gabardinbyxor och svarta slitna herrskor. Han betraktade den långa Leila misstänkt upp och ner och muttrade:

-Vad fan är du för en gök? Har du inte kommit till fel världsdel?

Leila, som var van vid den kommentaren svarade bara:

-Leila Nordmark, lokalredaktör från ortstidningen. Vi fick höra på radion att det hade hänt något här uppe?

(Hon försökte hålla rösten stadig, och tyckte själv hon lät professionell.)

-Hänt och hänt, sa Konradsson irriterat. Om det hänt nåt? Är det Bernhardsson som skickat dig? Eller Ericson? Du måste vara årets sommarpraktikant förstås.

-Jag är sommarvikarie. Och det var David Nilsson som skickade mig.

-Jaså, den fjanten. Jaja, du kan gärna följa med in om du vill. Men det finns inte mycket att skriva om kan jag försäkra. Faktiskt ingenting alls .

Konradsson sparkade lite slött i den så kallade gräsmattan, som framför den enkla, löst hopfogade farstukvisten med ett litet slarvigt ditsatt skyddande tak var nedsliten på bara jorden.

Hon fick fram ett anteckningsblock från jeansjackan och beredde sig att börja anteckna. Huset verkade helt obebott, allt verkade fullkomligt stilla, oroväckande fridfullt. Inga hundar som skällde längre. Skogen susade, sjön glittrade. Betande kor nere vid sjön. Några skator flaxade kring ett stort bo i den stora björken vid logen. De allra första myggen dansade i den bleka kvällssolen.

-Är du ny i gamet? undrade Konradsson intresserat och betraktade Leila som var huvudet högre än polisinspektören. Han hade små plirande grisögon, inte ovänliga, bara väldigt misstänksamma.

-Ja, jo det kan man väl säga. Det här är mitt första jobb faktiskt. Ett vikariat på tre månader.

-Ett vikariat på tre månader, upprepade polisen och verkade vilja platta till jorden fullständigt framför farstubron. Ja, själv har jag bara sex månader kvar till pension. Tänka sig.

Han verkade inte vilja företa sig något polisarbete alls, och Leila började skruva nervöst på sig. Drev han med henne? Naturligtvis därför att hon var kvinna och av en annan hudfärg än den lille polisinspektören. Och ”utsocknes”. Det var så typiskt. Hon blev allt nervösare, och kände sig allt mer bortkommen och dum. Felplacerad. Gardinerna var noga fördragna i huset, som var långt, två våningar, men inte särskilt högt. Solen stekte i nacken och Leila svettades, trots det tog inte Konradsson av sig hatten.

-Var är det som har hänt här? undrade hon och försökte låta stadig och lugn på rösten. Hon förstod att Konradsson förväntade sig att hon skulle känna till allt om de så kallade ”gröna-vågarna” som bodde i huset?

-Ja, fan vet, sa Konradsson och tittade sig omkring på nytt. Det undrar jag med.

Han verkade väldigt ointresserad och inte så lite irriterad över att Leila dykt upp. Hon förstod att hon kommit väldigt olägligt. Konradsson verkade ha varit fullt sysselsatt när hon kom, stövlade direkt ut från huset. Nu stod han bara och skrapade med den grova skokängan i jorden, som om han ville att hon bara skulle dra åt skogen.

-Vem är det som bor här, försökte hon bryta isen. David kallade dom ”grönavågare”? (Hon insåg att hon fick bita huvet av skam och visa sig fullständigt okunnig.)

-Vet du inte ens det? sa Konradsson och log illmarigt och sög med underläppen på den stubbade mustaschen. – Gud sig förbarme. Han såg roat på Leila, fortfarande förundrad över den exotiska synen. Hon stirrade tillbaka, sturskt, vägrade låta honom få övertaget.

-Är du stockholmare (det lät inte som något hedersomnämnande)?

-Nej, jag kommer från Burträsk. Men jag har gått journalisthögskolan i Stockholm.

-Kunde tro det, sa Konradsson. Är du flykting?

-Nej jag är faktiskt adopterad, sa Leila irriterat. Jag är lika svensk som du med andra ord.

-Nja, inte riktigt ändå, sa Konradsson och skrattade igen, men inte ovänligt. Jag har bott här på orten i sex generationer. Inte illa, eller hur? Men du tänker väl inte flytta upp hit du också, som ”dom där” (han pekade mot huset).

-Nej, aldrig i livet. Men … (sa hon överslätande och såg ner mot sjön) … här är väldigt vackert förstås.

-Jaså du tycker det, sa polisinspektören kort och såg sig omkring igen. Jag tycker här ser ut som skit jag. Rena vanvården. De borde ha suttit inne för längesen.

Han plattade till jorden framför farstubron en sista gång och vinkade åt Leila.

-Nå följ med in då så ska jag visa dig vad det är för fina gökar som bor här. Eller ”bodde” skulle man kanske säga, för dom verkar ju faktiskt ha gett sig av allesammans, hals över huvud. Förunderligt nog. Så det blir nog inte mycket att skriva om för dig flicka lilla, för skriva har du väl ändå fått lära dig på den där skolan?

Leila svalde förtreten och följde den lille polisinspektören in i huset. Det var en liten hall med en stor spegel och en omålad också rätt dåligt snickrad trapp upp till övervåningen. Allt var snett och vint och hoplappat. Det luktade damm och inpyrt, ovädrat. Det var lågt i tak så hon nästan fick böja sig. Till vänster var ett ganska modernt kök, där innanför tvättstuga med torkskåp. Allt var städat och undanplockat, inget tydde på att någon bodde i huset längre. Det stora timrade köksbordet var bara prytt med en vas slokande blommor från trädgården. De hade börjat torka.

-Fina eterneller, sa Konradsson spydigt och gick fram till kylskåpet. Han öppnade och tog sig för näsan.

En sur lukt slog emot honom. Sur mjölk som blivit grynig, gammal fil stod i en tillbringare på golvet. Några potatisar som slagit grodd. Ett smörpaket som verkade vilja börja krypa iväg av sig själv.

-Här har ju inte varit någon på flera veckor, sa Leila och försökte anteckna något vettigt i sitt anteckningsblock.

-Nä just det. Du är ju riktigt skarpögd. Nu ska vi titta in i ”storstugan”.

Inne i vardagsrummet var ett gammalt dammsamlande piano. Fina möbler, såg ut som auktionsgods tyckte Leila. Både allmoge och oscarianska plyschfåtöljer. En vacker venetiansk takkrona över salsbordet. På väggen hängde några sablar och en älgkrona.

Konradsson drog med fingret över pianot. Det blev grått av damm.

-Trasmattorna ska ju hålla skiten borta säger kärringarna, muttrade han under stubbmustaschen. Men jag tycker det verkar tvärt om jag.

Kanske var det de vackra trasmattorna på golvet han kommenterade. De var verkligen vackra tyckte Leila avundsjukt. Syntes att de var gjorda av ett proffs.

I ett litet rum täckt av bokhyllor mellan storstugan och köket stod en stor en dator av äldre modell. Uppslagsverk och böcker om geografi och historia. Antikvariatsfynd. En unken doft av gammal piprök slog emot dom i rummet. Datorn var inte av senaste modell, och drevs med modem från golvet. Det här var långt från bredbandsland.

-Ni kollar väl datorn, sa Leila och försökte låta professionell. Förresten, vilka är det som bor här?

-Dom sov däruppe, sa Konradsson korthugget och fortsatte uppför den rangliga trappan till övervåningen. Leila kände anspänningen öka lite för varje sekund.

-Vilka, undrade hon ihärdigt?

-Hans kvinnor.

Leila ryckte till.

Nu kom de upp till ett litet allrum med en soffa och ett lågt bord. Ingen TV, ingen stereo. En vävstol var inklämd under det sluttande plåttaket. Det var varmt som i en bastu. Till höger såg Leila ett stort sovrum med en jättestor enkel furusäng som säkert rymde tre personer. Ett litet toalettbord i ädelträ med en stor oval spegel, en byrå och en stor lös garderob innanför dörren. Det sluttande taket var så lågt att hon fick böja sig tills hon stod raklång mitt i rummet.

-Va-var det här kvinnorna sov menar du?

Den unkna värmen i rummet slog emot henne och fick henne att må illa. Det luktade, trots att någon nyss vädrat ut. Lukten satt i väggarna. Det luktade som på ett gammalt utedass.

Konradsson gick fram till byrån.

– Kom hit så får du se, sa han bryskt och pekade på en samling små söta inramade fotografier som stod grupperade på byrån.

I mitten var en man med skägg och långt gråaktigt hår. Smalt gravallvarligt men känsligt ansikte med markerade kindben och intensiva men ganska uttryckslösa ögon. Han såg på något sätt både belåten och bitter ut, det var svårt att säga vad?

Till höger och vänster om honom var två medelålders kvinnor, med långt rakt mörkt hår och band i håret, de såg ut som indianer tyckte Leila, vars fantasi började spinna de mest besynnerliga trådar om vad som försiggått i huset nu.

Kvinnan till höger, som var något äldre än den andra, hade ett mycket stramt och beskäftigt ansikte. Den till vänster hade ett rundare ansikte, inte oattraktivt, men sorgset, som tyngt av tusen osynliga bördor. Den tredje kvinnan, till vänster om den senare kvinnan, var något yngre medelålders, med mörkt lite lockigt hår, såg söt ut.

Längst till vänster var en grupp på tre yngre flickor, kanske femton-sexton år. Alla hade rakt hängande långt hår som de äldre kvinnorna, och stela både svårmodiga och rädda ögon. Leila sneglade på Konradsson vars mungipor stramade till, som om han fick lägga band på sig för att inte sprängas i bitar när han såg på porträtten. Hon la märke till reaktionen.

-Den där, sa han med ilska i rösten och pekade på mannen i mitten. Han kallades ”Shejken”. Ja, du förstår kanske varför.

Så vände han på klacken och gick ut från rummet.

Leila såg länge på den lilla gruppen av stillsamma enkla porträtt på byrån. Som ett gammaldags familjefoto, kanske av länge sedan döda släktingar. Samtidigt var det något beklämmande och sorgligt över det hela. Som från en förgången tid, ett släktporträtt men inga posivtiva vibrationer precis. Rogivande, som var de faktiskt borta sedan länge. Som familjefotona över alla nära och kära släktingar i Burträsk som den religiösa tant Märta dammat och vårdat, morfar, mormor, gammelfarfar som välte och dog under EPA-traktorn, mormor som stillsamt spritade ärter under ett stort träd i den stilla dallrande sommarvärmen. ”Sov”? ”Kallades”? Imperfekt? Så hade ju Konradsson sagt?

Under sängen var en stor ljusröd fläck insugen i furugolvet. Som någon verkligen försökt tvätta bort. Såg ut som lingonsylt.

Hon följde efter polismannen nerför trappen och ut på gården igen. Hon hann uppfatta att det var några rum till på övervåningen, som säkert också användes som sovrum.

-Vad har hänt med de som bodde här? Var är dom? Dom är kanske bara på semester? (Men hon trodde inte själv på det sista. Det kändes inte som om de här människorna åkte på semester.)

-Säg det, sa Konradsson och tog av sig hatten för första gången och torkade av den tunnhåriga svettiga flinten med en näsduk. Han bakåtkammade noggrant några få grå hårslingor och satte den lilla hatten på plats igen. – I så fall har vi just gjort hemfridsbrott. Utan höga vederbörandes tillstånd. Så vände han sig mot Leila och såg upp mot henne.

-Kärringen tvärs över vägen ringde och sa att hon inte sett dom på några dar. Och ”semester”, nej det kunde dom nog inte stava till, de här stackars människorna. Ja, som du ser har ingen varit här på flera veckor. Verkar faktiskt som om hela gröna storfamiljen flyttat för gott. Lämnat fältet fritt. Räcker det för en ”story”? (Han bligade klurigt och lite retsamt mot henne.)

Leila tog upp anteckningsblocket igen. Hon måste ju skriva något. – Kan du säga något mer om dom som bodde här, undrade hon förtvivlat?

Men Konradsson ignorerade hennes fråga, och gick istället bort till bilen. Han tog upp mobilen, satte sig i bilen och ringde. ”Falskt alarm”? Leila stod obeslutsamt kvar med anteckningsblocket framför farstubron och kände sig dum som ett fån. Efter en stund kom Konradsson tillbaka.

-Det är inte mycket mer att göra här nu, sa han avslutningsvis. Du kan se dig omkring på logen där om du vill. Jag åker nog in till stan.

I samma ögonblick hörde Leila gråhunden skälla igen, och nu på riktigt nära håll. Hon ryckte till av förskräckelse så att hon tappade anteckningsblocket på marken. Konradsson log snett mot henne. Hon skämdes över sin reaktion. Fan också! Långt nerifrån sjön syntes någon komma, med breda självsäkra steg, och framför for en gråsvart pälsboll som närmade sig och hastigt blev större och större. Bakom kom en äldre kort man lufsande, i stora stövlar och en grågrön jacka, och en blå OK-keps på huvudet.

-Å fan, det är Johansson, grannen, sa Konradsson. Ja, han kanske vet nått?

Leila såg gråhunden snabbt närma sig, och kände genast pulsen öka i kroppen. Den sprang rätt mot henne. Hon vek snabbt undan huvudet och sa till Konradsson.

-Du, jag måste kissa. Jag går bakom logen en stund.

-Gör du det, sa Konradsson och smålog åt Leilas plötsliga brådska.

Hukande bakom logen såg den generade Leila grannen Johansson, som hon gissade bodde i det lilla huset med den enorma hundburen utanför, stanna upp och börja tala med Konradsson. Han skakade nekande på huvudet och pekade mot huset. Hunden hade flåsande lagt sig på gräset framför Johansson, och tittade retfullt på Leila där hon satt rädd och hopkrupen bakom logknuten.

När Leila reste sig upp, och fumlade lite med de knäppta byxorna – hon försökte inte ens låtsas som om hon hade kissat – såg hon att brädväggen lossnat på baksidan av logen. Hon förstod på lukten att det måste vara ett utedass därinne, för det hade börjat tina fram i den plötsliga sommarvärmen, som börjat i förra veckan, och spred nu en vidrig odör kring logknuten. Mitt i den bruna sörjan i hålet i väggen stack en bit svart plast fram. Ur plasten stack vad som såg ut som ett människofinger ut. Leila petade förvånat i hålet med en kvist, och såg snart en hel hand liksom vädjande sträcka sig mot henne ut genom hålet. Som om den bad henne om hjälp.

Leila tog nästan i panik tag i brädväggen och slet till, gud vet var hon fick styrkan från, och ur högen med avföring i det nu betydligt större hålet gled ur den trasiga säcken ett huvud med avföringsfläckat ansikte som stirrade genom träcket med tomma vidöppna ögon mot Leila. Det var en ung flicka, med kletigt mörkt och stripigt hår, kanske sexton, sjutton år. Stirrande tomma ögon. Ansiktet var kritvitt under smutsen, ögonen vidöppna, pupillerna hade slutat lysa, läpparna var starkt blå.

Leila rusade ut till de båda männen på gräsmattan. Hon ignorerade gråhunden på gräset och skrek hysteriskt.

-Det ligger en död kvinna bakom logen!

-Vad i helvete, svor Konradsson. En död …? Kom Johansson!

Med hunden hoppande mellan benen sprang de runt logen. Stanken ur hålet i brädfodret var vedervärdig i solgasset.

–Vad i helvete, var det enda Konradsson kunde säga när han böjde sig ner för att titta. Vad ända in i glödheta… Vad i höge farao är det här!

Hunden var genast där för att nosa. Leila såg hur den likstela kroppen försiktigt och långsamt, centimeter för centimeter gled ut ur den svarta plastsäcken, genom det stora hålet i brädväggen, som Leila gjort större, och nästan elegant gled ner på marken, som serverad på ett fat. Ansiktet stirrade oavvänt med tomma ögon på Leila. Ett litet runt hål gapade rött från pannan.

-Nämen, va fan, Johansson? Vad i helvete … Konradsson tog sig för pannan. Vad i alla glödheta smådjävlars … Han verkade chockad. Vad i HÖGE FARAO är det här?

-Verkar som om grävlingen varit framme, sa Johansson bara, till synes sävligt och pekade med foten. Den indikerade ett stort hål i plastsäcken och man såg att något djur börjat äta på en av flickans armar.

-I själva fjöset, sa Johansson. Det var som fan!

Leila såg till sin skräck hur ytterligare en kropp nu syntes i hålet i väggen. Det verkade vara en äldre människa. Huvudet stack ut ur den trasiga, slarvigt hopsnörda plastsäcken och kvinnan hade ett fult djupt sår av levrat brunsmutsigt blod på sidan under örat. Bägge kropparna verkade ha någon sorts nattlinnen på sig, eller vad som återstod av dessa, tunna vita sönderrivna kvinnotrasor nedkletade med stinkande avföring.

-Nä fy fan, sa Konradsson och tog sig för näsan. Fy faan! Jag går och ringer på förstärkning.

Han försvann småspringande mot bilen. Han tappade hatten på gräsmattan.

Johansson vände sig mot Leila, tog av sig kepsen och kliade sig förbryllat i det kletiga håret på bakhuvudet. Han sa inget men han sparkade ilsket mot hunden, som fortsatte att intresserat sniffa på liken.

-Din jävla kannibal! Ge dig iväg! Byracka! Hör du inte! Bort!

Leila kände hur hon blev väldigt yr och ville kräkas. Chocken pulserade nu i hela kroppen. Det luktade en blandning av avföring, lik i upplösningsstadiet och komposterad förruttnelse. De båda människokropparna på gräsmattan hade redan börjat fermentera i solen. Huvudet snurrade, magen gjorde uppstötningar i något som kändes som vågor i full storm. Hon lutade sig mot några björkar i det täta buskaget bakom logen och kände magen värkande vända sig ut och in.

Ett barndomsminne: En av hennes lärare hade snurrat henne på sjön när de åkte skridskor. Varför hade hon tjatat så på henne, hon var lite förälskad. Hon snurrade viktlös i lärarinnans starka armar runt, runt, runt, blev saligt snurrig i hela kroppen. Sedan: Lärarinnan tappade Leila och hon flög som en vante, slog i isen och bröt armen i fallet. Smärtan var som en chockvåg, sen blev hon viktlös och svimmade. En konstig dröm kom: hon flög över hela den avlånga sjön, som en storspov, svirrande och lekande lätt över bondgårdarna, höstackarna, fälten.

Hon hörde i bakhuvudet en bil passera ute på vägen, det var också som i en dröm, och någon, förmodligen kvinnan på andra sidan vägen, ropa på sina barn. Allting kom osannolikt långt bortifrån, som ett avlägset eko från andra sidan sjön. Hon kände sig sjösjuk, starkt illamående, som om hon rökt en haschcigarrett för första gången, eller tvingats ta ett halsbloss på farbror Hildings cigarr. Hon fick häftiga och smärtsamma, stötvisa uppstötningar från magen, när tarmarna vreds om varv på varv på varv.

 Konradsson dök upp igen och frågade, också som från en annan värld.

-Ska jag köra dig hem flicka lilla?

Leila hörde sig själv svara:

-Ja tack, jag mår inget vidare. Förlåt mig.

-Ja, jag ser det. Kom med mig. Hon hörde honom skrika något åt Johansson. Det lät som:

-Stanna här. Jag har ringt till stan.

De satte sig i Konradssons lilla Corolla och sa nästan ingenting på hemfärden. När de närmade sig stan sa Konradsson:

-Har du nåt lugnande så ta det och försök lugna ner dig, så kan du ta ett snack med Bernhardsson i morgon. Jag tror han vill veta vad ni ska skriva om det här. Jag ringer honom ikväll. Ta en sömntablett och försök sova nu. Det har varit en… tuff dag.

Han lät faktiskt riktigt vänlig på rösten.

Shejken

kriminalberättelse

Kapitel 3 (tisdag)

En av kvinnorna, den barska med det snipiga draget kring munnen, reste sig från matbordet och skrek åt Susannas mamma som tyst åt sin filbunke: – Din förbannade hora! Det är ditt fel. Du har förstört allt! Med dina fina manér! Så gav hon Susannas mamma en rungande örfil så det ekade i köket. Jeanette och Rosmari började gråta högt. Susanna kände hur hon kokade över av hat, hennes mamma gömde hukande ansiktet i händerna för att dölja de rödstrimmiga brännande kinderna. Hennes mamma.  – Du skulle ha stannat i din fina vackra familj, fortsatte Berit, kokande av ilska. Men vänta du till Karl-Erik kommer hem. Då är det du som följer med ut i vedboden för en omgång du sent ska glömma!

Susanna gömde ansiktet i händerna, döv och blind, sen höll hon för öronen. Rosmari bölade högt som om det var hon som skulle bestraffas. Jeanette lipade också, men tyst och hackande som en båtmotor. Lova, hennes mamma, satt alldeles tyst, det verkade som om hon slutat andas. Susanna knöt händerna under det grova köksbordet. Hon hade kunnat mörda Berit Schäfer. Nu genast. Hon visste bara inte hur. 

Så fort Leila kom in på sitt rum nästa dag ringde chefredaktörBernhardsson. Hon förstod att det gällde händelserna uppe i Blackås. Han bad henne komma in på sitt rum omedelbart.

-Det var fan så obehagligt, sa han och stängde dörren bakom henne. Usch ja. Sätt dig Nordmark, sätt dig. Hur känns det?

-Åjovars. Lite darrigt.

-Fan så besvärligt det här, vi är ju så kort om folk just nu. Annars hade jag gett dig ledigt några dagar. Det måste varit förfärligt. Om du behöver springa upp på sjukan så säg bara till …

-Nej, nej, jag klarar mig.

-Ja, det är bra. Du verkar vara en tuff tjej. Ja herregud det här är ju nåt för en erfaren journalist. Jag förstår inte att David skickade dig. Men vem kunde veta …

Han sträckte nervöst på sig och hämtade andan. – Ja, polisen tar ju hand om det här nu. Jag har bett David åka upp och bevaka. Fy fan en sån chock va? Jävla otur att just du skulle åka på det.

Leila nickade och skruvade sig obekvämt i den nedsuttna besöksstolen.

Chefredaktören såg både besvärad och upprörd ut på samma gång. Villrådig. Han reste sig i hela sin ansenliga längd, välpressade mörka byxor, vit skjorta med uppkavlade ärmar, en rejäl ölmage ovanpå vilken guppade en liten lustig svart slips av läder. Så travade han fram till fönstret och körde ner händerna djupt i byxfickorna. Han studerade intensivt trafiken utanför Konsumbutiken på torget nedanför. Klockan var snart tio så det var en strid ström ut och in i snabbköpet.

-Vi får inte överreagera nu, sa han mot fönstret, som om han talat till folket nere på gatan. Vi måste ha is i magen. (Han hämtade andan och fortsatte:)

-Vi får inte tappa fattningen. Du fattar nog inte vilken grej det här är Nordmark. En sån där liten by. Alla känner ju alla. Fy fan, jag minns inte när vi hade ett mord sist här i bygden, måste vara minst tio år sedan. Den där galningen i Gullik som gick lös på kärringen sin med ett yxskaft. Men det var ju i fyllan och villan de, inget riktigt mord förstås…

-Hur många hittade dom där uppe i Blackås sen… undrade Leila.

Bernhardsson strök sig över det snövita bakåtstrukna hårsvallet.

-De var en äldre kvinna och två tonårsflickor. Herregud. Två unga flickor. Herregud.

Han skakade på huvudet och återvände till sin ergonomiska snurrstol bakom det belamrade bordet. Han drack lite ur en vit kaffemugg av lergods, kastade ett öga på dagens ledare han börjat skriva på sin dator och reste sig rastlöst igen.

-Du förstår väl att jag frånkopplar dig från den här grejen, Nordmark, sa han och lät som en myndig poliskonstapel. Det här kräver en erfaren reporter, det förstår du säkert (som om han trodde att Leila var särskilt intresserad av att åka upp till Blackås igen). Polisen håller på och identifierar dom nu. Fattar du vem som kan göra något sådant här? Två tonårstjejer… Fy fan en sån soppa… En sån … galning.

-Men vi måste gå varligt fram. Det här är delikat, minst sagt. Vi vill framförallt inte ha en massa journalister från Stockholm rännande här just nu. Fan turistsäsongen börjar ju nu, det viktigaste på hela året. Det här var ju inte sån PR vi ville ha! Solkigt, är väl det minsta man kan säga. Ohyggligt.

-Menar du att ni inte tänker skriva nåt om det här nu, sa Leila? För det var precis så det lät. En ”mörkning”.

-Jo för fan. Jo vi ska nog skriva. Det är ju en stor grej. Minst sagt. Vi får väl se… När det blir dags …

Leila kunde bara häpet stirra på den långe vithårige chefredaktören, som nu ställde sig bakom henne, som en ominös skugga. Hon väntade sig nervöst att han skulle ta henne om axlarna i en faderlig och uppfordrande kram. Eller ta händerna runt hennes smala bruna hals och bara klämma till. Hon darrade av förskräckelse och kände sig liten. Han verkade märkbart nervös och exalterad. Konstigt orolig. Leila hade i sin oskuld trott att man skulle kastat sig över det här snaskiga fallet med näbbar och klor. Det var ju det hon lärt sig i Stockholm att journalister som vädrar blod gjorde. Men det här var ingen boulevardblaska i kungliga huvudstaden. Det var landsortspressen i den mindre skalan. Och det var något helt annat. Något hon aldrig lärt sig på universitetet.

Bernhardsson, som verkade mycket väl underrättad om morden, klappade bara Leila på axeln och satte sig tungt bakom skrivbordet igen. Hans skivbordsstol var ovanligt hög, eller så var det Leilas fåtölj som var låg, i vilket fall så kände hon sitt underläge otvetydigt. Vilket säkert var meningen

-Du kan vara helt lugn Nordmark, sa chefredaktören kollegialt och plockade nu till synes obekymrat med sina många papper på skrivbordet. Så reste han sig plötsligt igen och började åter trava runt i rummet som en kapplöpningshäst strax före start.

– Du är ju här för att lära, du fortsätter skriva om turistsäsongen som om inget hade hänt. Du lämnar det här åt David och Lennart från och med nu. Tänk på att många här är beroende av turismen, det är jävligt viktigt att vi bevakar det nu. Det är det viktigaste just nu. (Han intalade verkligen sig själv att det var sant, tänkte Leila.) Det är ju bara några få månader på året. Viktigt för kommersen här uppe. Glöm det där uppe i Blackås. Du… du kan ta eftermiddagen ledigt om du vill. Åk ut till havet och känn på badvattnet (han försökte dra på mun och få det att låta som ett skämt).   

Men det var knappast vad Leila kände för att göra just nu. Iskallt badvatten.

-Jag tänkte på en sak, sa hon. Den där Konradsson? Vad är det för en snubbe egentligen?

-Snubbe?

-Ja, han verkar lite underlig. Det verkade som om han kände till Blackås och grannen Johansson väldigt väl. Väldigt hemtam. Och Johansson verkade inte ens överraskad när han såg kropparna. Jag menar, åker han alltid ensam i tjänsten, Konradsson. Civil, i egen bil? Så där bara.

-Ja Konradsson ja… ja han är ju lite eljest som vi säger här uppe (Bernhardsson verkade lättad över att få leda över samtalet på något annat än själva mordet). Ja han går väl snart i pension. Duktig polis, jag har samarbetat med honom väldigt många år. Kan den här trakten utan och innan. Bra karl. Det är viktigt att vi har ett bra samarbete med polisen (Leila förstod att Konradsson ringt och förvarnat Bernhardsson att hon skulle komma). Och att vi är korrekta med vår information, särskilt som vi är enda tidningen här på orten som du vet.

Han stannade andfått upp vid fönstret, betraktade åter ömsom torglivet utanför och sina eleganta italienska skor på golvet, medan han pratade på, i ett kör.

-Det var ju en ren rutinkontroll från Konradssons sida. Säkert inte reglementsenligt, men vad är det nuförtiden? Det är ju inte bara här på tidningen vi får dra ner på personal som du vet. Ja vi har skrivit mycket om det, det är ett problem med den dåliga bevakningen inne i landet. Dålig regionpolitik. Det här är ju inte Stockholm, det ska du ha klart för dig. Ja han är ju snart sextiofem, det är väl bra av honom att ställa upp som han gör dag och natt i den åldern? Ingen skugga över Konradsson. (Det var ett evigt tjatande om Konradsson, tänkte Leila). För övrigt är väl den där så kallade ”Shejken” där uppe högeligen misstänkt nu skulle jag tro. Han och hans satmaror. Fy fan. Jävla grönavågare (det hördes att han delade Konradssons åsikt om denna kategori människor). Kan undras var dom håller hus just nu? Så fort dom grips så blir det väl ett jävla liv här på lokalradion? Gud vad glada dom ska bli! Och storstadspressen!

Han torkade sig i pannan med en stor snusnäsduk, och hämtade andan i monologen framför fönstret. Så vände han tillbaka till arbetsbordet. Satte sig beslutsamt.

-Nä Nordmark, jag hinner inte snacka mer nu. Gå ner till morgonbönen nu och gör lite nytta är du snäll. Jag har informerat Leif om hur vi ska gå till väga.

Leif, det var Lööw det. När Leila gick ut såg hon Bernhardsson kasta sig på telefonen.

-Stäng dörren efter dig, hojtade han.

På morgonbönen var det ovanligt dämpat. Långe Lööw var inte alls sitt vanliga jovialiska jag, han satt inte på bordskanten och fnittrade bakom den fjunigt blonda mustaschen och myste och vippade på träskorna medan nattredaktören Sten Andersson drog roliga historier. Lööw verkade nervös och ansträngd. ”Den där sorgliga historien i Blackås” hade han satt kåsören Lennart Ericson på. Tillsammans med den lojale David, som fick bestyra det mesta medan övriga redaktionen ingående diskuterade trav och älgjakt.

-Nordmark fortsätter skriva om turistsäsongen, sa Lööw och försökte låta barsk. Fan det är ju bara en vecka innan knätofsandet börjar. Andersson har din kärring ostkakan iordning?!

Men den svartskäggige grönklädde nattredaktören drog inte ens på munnen åt Lööws ansträngda vitsar. Han lekte med sin stora schweiziska slaktkniv och såg surmulet ner i golvet. Det var en tryckt tystnad som nästan gick att ta på. Leila kunde nästan höra anklagelserna fara ut mot henne, hon, ”svartingen” som förstört hela den gemytliga stämningen inför sommarens alla kommersiella begivenheter i det lilla samhället. ”Negerjäntan”. ”Krullhuvudet”.

Leila kände sig inte i stånd att ställa några dräpande frågor heller. Hon skämdes. Hon hade skött sig amatörmässigt. Inga bilder. Bara stått och mått illa vid en björk. Gjort hela tidningen till åtlöje. Hon kände sig sitta på de anklagades bänk. Hon föredrog att svälja och hålla tyst nu medan det värsta la sig. Mest önskade hon att allt varit en dröm, en ond dröm som hon bara kunnat vakna från. De döda flickorna, ansiktena i plastsäcken, kropparna som djuren börjat äta på, stanken av avföring och kompost och lik. Och de stillatigande små porträtten på byrån av den lilla storfamiljen.

På fikat efteråt blev hon plötsligt allas kelgris. Nu var det som en omvänd hand. En spänning som plötsligt släppt. Lisa Kvist bjöd på pepparkakor och beskärmade sig över hur ruskigt samhället blivit. Till och med häruppe i lilla lugna landsorten. Tur att det inte hände här i alla fall. Hon såg så belåtet beskyddande ut när hon hällde upp kaffe att Leila knappast kände sig bättre till mods.

Lööw berömde henne uttryckligt för allt hon uträttat uppe i Blackås. Allt var ju under kontroll, menade han och doppade glatt en stor mandelskorpa i sin stengodsmugg. Vi avvaktar tills polisens undersökning är klar försäkrade han lugnt och log faderligt mot Leila. Nästan bra att hon inte tagit några bilder, verkade det som. Till och med den ständigt rökande nattredaktören ”Larsa”, en burdus och skrytsam lång karl som alltid jobbade natt för att slippa vara hemma på kvällen med fru och barn, hade dykt upp och informerat sig om vad som hänt. Leila förstod att ryktena från Blackås börjat flyga som småfåglar genom rummet vid det här laget.

En timma senare besökte Leila den unga redigeraren Petra i hennes lilla rum på andra våningen, som hon delade med Lisa Kvist. Inifrån kulturredaktören ”Gunnsan”  bolmade redan cigarettröken, hon var den enda som fick röka på rummet enligt de nya reglerna som antagits häromåret. Efter stort motstånd från personalen. Petra skrev febrilt på ett reportage från den stora massafabriken, ortens största och mest betydelsefulla arbetsgivare. Det var morgondagens toppnyhet.

-Å är det du, sa hon och tittade knappt upp från tangentbordet. Hennes spikraka, cendrébleka hår hade fallit ner och dolde det smala ansiktet med glasögonen.

-Ska vi käka lunch? sa Leila och försökte låta vänlig mot den ständigt ganska avvisande Petra.

-Nej, jag har inte tid. Sorry. Jag har jättemycket kvar på den här grejen med Göthe. Kanske en annan gång?

Lite slokörad slank Leila ut för att äta lunch på egen hand. På vägen ut hörde hon Lööw gorma upprört inifrån Bernhardssons rum.

-Hur fan kan du sätta Lennart på en sån här grej? Han är väl för fan ingen nyhetsjournalist?

-Han har väl varit? sa Bernhardsson lamt.

-För tjugo år sen ja! Så fan heller !

-Vem ska vi annars sätta på det? Vi saknar ju folk?

-På grund av alla jävla besparingar ja! Vi gräver ju vår egen grav om vi fortsätter så här. Det här är ju inte journalistik!  Det är ta mig fan upprörande. (Leila kunde ana att Lööw var röd i ansiktet som en kräfta. Hon hade aldrig hört honom så arg.)

-Nu tar du väl ändå i Leif. Lyssna nu på mig …

Sen reste sig Bernhardsson och smällde igen dörren. Leila såg genom glasrutan hur Lööw fortsatte gestikulera en lång stund.

Shejken

en kriminalberättelse

Kapitel fyra

Konradsson gick med tunga steg in till sammandragningen med den sextioårige polismästare Lundin. De andra satt redan bänkade runt det ovala bordet, ”the oval office” som det populärt kallades i det lilla polishuset på andra våningen på Ploggatan.

Det var inte så många närvarande. Det var förutom Konradsson hans kollega inspektör Botvidsson, en gammal cyniker som hängt med på stationen nästan lika länge som Konradsson. Sen var det två unga assistenter, Kvist och Klang, bondpojkar, nyutbildade och ganska gröna. Doris från administrationen som svarade i telefon brukade få hänga med för att servera de andra kaffe. Sen var det en ung kommissarie från södra Sverige, men han höll sig ganska tillbakadragen och var redan på väg bort. Hade sökt förflyttning och verkade oengagerad. Lundin skötte för övrigt helst allting själv, och hade så alltid gjort, även så denna utredning. De två andra medarbetarna, teknikerna Oskarsson och Persson, var av olika anledningar frånvarande.

-Ja ni förstår väl själva vilket helvete vi hamnat i, sa Lundin, och torkade nacken i värmen och den obefintliga ventilationen i rummet. Det enda fönstret, som vätte mot en brandvägg, stod på vid gavel. Vem fan var den där journalisten Konradsson?

-Negerjäntan, menar du? (Botvidssons ständiga kommentarer!)

-Hon var ganska blek om nosen kan man nog säga, sa Konradsson trött och tog upp sin pipa och plockade med den. Det var hans vanliga procedur när det såg ut att bli ett långt möte. Rökförbudet hade införts av miljöskäl, till den äldre personalens stora bestörtning.

Som på kommando gjorde Lundin och Botvidsson likadant. Botvidsson sög girigt på sitt pipskaft, Lundin drog med en njutning sin cigarill under näsan. Alla väntade på den gemensamma signalen från chefen att få börja röka.

-Trots att hon är brun som en pepparkaka i synen. Hur går det med det tekniska? (Botvidsson)

-Ja Oskarsson är ju sjuk så… Det lär dröja. Och Persson fick jag inte tag i. Hon är väl också sjukskriven eller? (Doris nickade, ”sjukt barn”.) Ja, jag har ringt efter tekniker söderifrån. De kommer på eftermiddagen. Det tar nog sin tid. Vi får väl göra det själva som vanligt?

-Ja, vi får väl det, sa Botvidsson menande. Om det nu är dråp? I fyllan och villan. Det gamla vanliga. Vem har vi där ute nu?

-Jag skickade den nya aspiranten. Bara för att hålla eventuella besökare borta. Vi får väl se? Det ligger ju så ödsligt, bäst så. Men tänk om man skulle få sluta sin karriär med ett riktigt mord ändå, sa Konradsson och såg på Botvidsson. Det du Botvidsson. Vem hade trott det.

Kollegan skrattade och sög på pipskaftet. Det gällde att hålla humöret uppe. Man uttalade sig gärna i åldersordning där strikt anciennitetsregel rådde.

-Jag hörde att Bernhardsson hade skickat Nilsson och Ericson från tidningen, sa polismästare Lundin och harklade sig ljudligt. Det borgar väl för ”sekretäss” från deras sida eller hur? Ja jag har sagt till Bernhardsson att ligga väldigt lågt tills vi har något att gå på. Vi får för fan se till att det inte läcker ut något nu. Den korte tunnhårige Lundin hade tagit av sig i skjortärmar och hängslen. Värmen ångade under taket. – Allt stannar mellan dessa fyra väggar, fortsatte han. Det gäller alla. (Han såg uppfordrande på den pratglada telefonisten Doris som surt snörpte på munnen) Lokalradion vet väl inget?

-Nej jag tror inte det, sa Konradsson och stoppade demonstrativt långsamt sin pipa. Jäntan har nog vett att hålla tyst. Annars kan hon se sig om efter ett nytt jobb i himlen. Jag bad Bernhardsson hålla ett vakande öga på henne. Fy fan vad hon såg ut i nyllet stackars flicka.

-Kan tänka mig det, sa Botvidsson med skrovlig röst. Första liket för hennes del va?

-Ja, vad fan skulle hon där å göra, sa Lundin och såg skarpt runt bordet. Fan att det ska va så lätt att lyssna av radion? Fan.

-Jaja, kanske tur dom inte skickade nån mer erfaren, sa Konradsson eftertänksamt. Stackars grönavågare. Tur att det inte var någon journalist härifrån stan. Johansson visste för övrigt inte mycket. Han var mest sur att de försvunnit utan att betala hyran. De har ju hyrt av honom i flera år, det är väl tio år minst däruppe. De har alltid legat efter med hyran, men var fan ska man hitta hyresgäster i dessa tider. Han hade inte sett dom på flera veckor sa han.

-Var inte det konstigt? (Lundin)

-Nja, dom höll sig ju för sig själva, och stället låg ju ganska väl avskilt. En rätt bra skogsdunge mellan gårdarna. Men lite konstigt är det, han har ju ganska bra översikt över dom, han äger ju tomten (Konradsson).

– Hur reagerade han när han såg kropparna? (Botvidsson)

Konradsson bara ryckte på axlarna. Frågan fick hänga kvar i luften, som kändes allt tyngre att andas.

-Var det hans föräldrahem, sa Lundin?

-Ja just det. Ombyggt ett antal gånger. Nu får han väl riva huset och plöja upp allt och låta bonden ta över. Bäst så kanske.

-Konstigt att han inte gjort det för länge sen. Kan just undra varför? sa Botvidsson och plirade illmarigt. Det kan väl inte ha burit sig att hyra åt dom där? Kan det ha varit nån annan anledning att han lät dom bo kvar? Va? De båda assistenterna Kvist och Klang harklade sig och såg ner i golvet som om dom skämdes.

-Nå väl, sa Lundin och ignorerade kommentaren. (Han ville få det här undanstökat så fort som möjligt.) Bernhardsson vill ha så lite publicitet som möjligt och det kan man ju förstå. Handlarna i stan vill dra igång turistsäsongen, den börjar ju om en vecka, så det här får nog låg prioritet på tidningen ett tag, och det tackar vi förstås för. Nu får vi vänta och se vad teknikerna hittar. Och vänta på obduktionsprotokollet. Min huvudteori är i vilket fall att herr Pettersson-Petrus, gemenligen kallad ”Shejken”, gjort det här av någon dunkel anledning som vi väl får tillfälle att återkomma till? Hans ekonomi var ju på fallrepet, han låg minst en månad efter med hyran. Han hade höga skulder efter alla sina misslyckade affärer. Vi får efterlysa honom på Interpol och höra om han stuckit till Norge. Men vad säger du Konradsson, hur såg det ut?

Konradsson satt och studerade det enkla rummets enda konstverk, väl synligt på ett lågt bord framför en enda stor vägg täckt av pärmar över tjugo års brottslighet i den stora, glest befolkade norrlandskommunen. Det var en träskulptur av Döderhultaren, med en bondgubbe som lagt sin kärring över knäna och gav henne prygel med en käpp. Den väckte alltid befogad munterhet när besökare fick se den.

-Noggrant igensopat och rengjort, säkert flera veckor sedan någon varit där. Troligen gömde dom kropparna på fjöset i början av maj när det fortfarande var kallt. Så tinade dom fram lagom till den där förbannade långa invandrarjäntan dök upp på scenen. Typiskt kan man säga. Jävligt klantigt kan man kanske också säga av den som gjorde det.

-Varför inte slänga dom i sjön bara? Eller gräva ner dom? (Botvidsson)

-Ja säg det. Verkar som dom blivit överraskade. Fick bråttom. Trodde väl ingen skulle titta där ute på dasset. Kanske tänkte dom komma tillbaka och fixa undan kropparna senare? Men tiden gick ju. De verkar haft bråttom i alla fall. Men har Petrus stuckit så skiter han väl i hur det går förstås? Han måste ha varit rätt så desperat vår käre hälsoprofet.

-Ja, och svårt att hålla fred bland sina kvinnor hade han nog också, sa Botvidsson med illa dold avundsjuka i rösten. Fast brådskan tyder väl på att det inte skulle vara Petrus? Så jävla klantig kan han väl inte vara? Ja, det är i varje fall jävligt skönt att vara av med dom, eller hur Tage.

Konradsson nickade bara surmulet och sög på pipan.    

-Hur såg dom ut, sa Lundin och trummade allt mer uppfodrande med asken med Schimmelpfennig i bordet. (Rökförbudet gjorde honom alltid så rackarns irriterad. Doris i växeln var ”polis” för rökförbudet, som utfärdats av länspolismästaren. Hon älskade sitt självpåtagna uppdrag, och hade stöd av facket. Varför kunde hon inte bara försvinna ner till sitt, tänkte Lundin surt.)

-Kärringen verkade ha slagits med något trubbigt på sidan, i tinningen. Blodspår på gården och under sängen i sovrummet. Flickorna hade kulhål i pannan, kan vara älgstudsare. Det var blodspår i sängkammaren, det mesta under sängen, kan ha varit där det hänt.

-Verkar knappast varit någon olycka, va? Självmord kanske (Botvidsson)?

-Nja, möjligtvis om dom lekt med geväret och skjutit prick på varann, sa Konradsson och lekte med pipan. Under sängen. Och sedan sytt in varandra i varsin svart sopsäck? Kvinnan kan ju ha ramlat förståss, eller knuffats. Jag letade efter fler blodspår men det verkar bortsopat överallt. Pedantiskt och noggrant. Om det skett på gården är det ju lätt att sopa över spåren också. När skulle tekniska komma? Persson är väl bara ”mammaledig” eller hur? (Hon var ogift och kallade sig fortfarande ”singel” trots att hon hade två barn.) Se för fan till att hon rycker in då, fort som fan. Det är ju genant att behöva ringa på hjälp. (Han såg ilsket på Lundin som skruvade på sig och rättade till slipsen och ryckte på axlarna och rullade cigarillen i handen. Men han hade rätt, tänkte Konradsson. Vem fan hade kunnat förutsäga det här? Ett trippelmord?)

-Brottsrubricerinegn då? (det var den tillbakadragne kommissarien Ekselius som nu blandade sig i konversationen med sin småländska accent). Finns det tillräckligt nu då som talar för dråp?

-Sakta i backarna, sa Lundin och sträckte på sig. Sakta i backarna. Han reste sig och började göra gymnastikrörelselser för att mjuka upp de stela lederna. Han hade bara tre år till pension, som han såg fram emot med stor glädje just nu.. – Det får bli en senare fråga tror jag. Du vet att vi är vana att jobba själva här uppe, Ekselius. Personalbristen. Vi tar det step by step.

-Ja, jag får väl upprätta en sambandscentral då? sa Ekselius på sin breda jönköpingsdialekt. Vi tar det väl i stora rummet?

-Ja gör det Kjell, sa Lundin frånvarande och såg på dom andra. Kvist och Klang åker upp på direkten och börjar fråga runt bland grannarna., sa han och viftade med handen åt de berörda. Ja ni vet ju rutinen? Vem är där uppe nu?

-Eskilsson, den där nya aspiranten (Konradsson igen, trött på att behöva repetera).

-Bara han?

-Ja, de räcker väl. Dom döda lär ju inte försvinna därifrån i första taget nu eller hur?

-Nä fy fan, sa Lundin och gned sig i nacken igen med en grimas. Han kände att åldern började ta ut sin rätt. Han hade spikat rätt mycket på sommarstugan i helgen också. – Då säger vi det. Ekseslius tar befälet så länge. Tage och John får börja kolla i läggen på allt vi har om dom där gökarna. Jag vill minnas att det finns en del att grunna på eller hur?

-Skulle tro det, sa Botvidsson och började även han uttråkat stoppa sin väl inrökta pipa. Men om vi nu ”ponerar” att det är Shejken själv som undanröjt dom här stackarna, då är det väl inte mycket vi kan göra mer, eller hur? Det var ju din teori Åke?

-Det finns ju andra scenarier, eller hur, sa Konradsson och reste sig med en grimas. Även han kände sig rådbråkad i bak och rygg i de fruktansvärt obekväma stolarna i ”The oval office”. Det var precis samma enkla hårda trästolar han suttit i ända sedan han börjat på polisstationen för fyrtio år sedan.

-Ja, vi får diskutera det sen, sa Lundin. Men vi kanske ändå skulle kolla vapnen där i byn och licenserna. Bara för säkerhets skull, eller hur Ekselius? Ren rutin bara, gör inget väsen av det. Du tar hand om det. Och fråga runt bland grannarna lite försiktigt om dom sett nåt. Kolla datorn, och om dom ringt några samtal? Nu har jag lite att göra pojkar. Ut med er!

Botvidsson följde efter Konradsson och slog sig nonchalant ner på dennes skrivbord och fick äntligen tända pipan och blåsa ut ett moln stinkande tobaksrök . Konradsson öppnade demonstrativt fönstret och satte på den lilla bordsfläkten. Det var kokhett under taket inne i det lilla rummet på andra våningen. I polishusets bottenvåning var en arbetsförmedling, och ljudisoleringen var inte den bästa. Där nerifrån hördes ”La Paloma” skrälla rytmiskt på en gammal transistorradio.

-Jag ser att ni har kört hit jäntans ryssbil, sa Konradsson när han såg den lilla rostiga Volgan på den lilla parkeringen nedanför fönstret.

-Ja, vi ska gå igenom den, sa Botvidsson och drog med en njutningsfull suck rök i pipan med ett sörplande, som retade nerverna av Konradsson. – När teknikerna kommer. Det var nog den enklaste tjuvkoppling jag gjort i hela mitt liv. Vilken plåtburk. Du vet väl att hon köpte den på torget för två veckor sen. Och att den förra ägaren synts en hel del uppe i Blackås dessutom.

-Nä, det visste jag inte.

Konradsson satte sig misslynt på det lilla sidobordet där hans ”dator” stod och samlade damm, fortfarande oanvänd. Han såg buttert på Botvidsson, som vräkte sig på hans skrivbord och bolmade ut sur rök i hela rummet. Kollegan hade aldrig kunnat tåla söt Borkum Riff, och det visste Botvidsson.

-Jo, han sålde svartsprit och cigaretter och annat däruppe. Ganska frekvent. Vi ska ta in honom snarast och ge honom en riktig duvning. Han är kvar i grannskapet.

-Ta det lugnt bara Botvidsson. Du har prickar på dig så det räcker eller hur?

-Ja, en mer eller mindre spelar väl ingen roll nu. Men du, en sak till Tage.

-Ja, vad är det (Konradsson ville helst vara ensam för att få tänka en stund).

-Du vet väl vad som försiggick däruppe i Blackås på senare år?

-Nä, vad då?

-Ä du menar att du inte vet om det. Skojar du?

-Nä jag skojar inte. Kläm fram med det nu för tusan!

-Det var ju för fan rena bordellen! Halva övre Norrland har ju varit där och hälsat på, det måste du väl vetat Tage. Så söker vi en misstänkt gärningsman vid sidan om herr Petrus så finns det nog många att välja bland. Flera hundra skulle jag tro. Jag förstår att Lundin vill ligga lågt. Och att vi hittar Petrus snart. Annars vete gudarna. Det kan ju för fan vara vem som helst. Och ”barnprostitution”, det du! Det skulle se fint ut i tidningen! Nu när turistsäsongen just ska börja! Och hur länge har det inte pågått? Ja jag skulle tro minst tio år, sen dom kom dit upp. Vi får verkligen hoppas att det är herr Petrus själv som är gärningsmannen. För alla inblandades skull.

Konradsson satt tyst och begrundade dystert det sagda, utan att visa med en min vad han tyckte. Polismästare Lundin gick förbi i korridoren, i ny mörkblå skepparkavaj och en blå nejlika i knapphålet . Han skulle tydligen gå på ”tidig lunch”. Han vattenkammade noga de glesa böljande lockarna.

-Jag tittar förbi åklagaren i alla fall, sa han och stack in huvudet. Så att vi inte gör något dumt. Men Johansson är väl resonabel och behjälplig när det gäller utredningen, Tage? Han borde väl kunna ge oss nånting?

-Jojo. Visst.

Lundin försvann och de hörde dörren smälla igen.

-Jojo. Han ska träffa ”bröderna” ikväll.

-Jaha, sa Konradsson trött. Göthe också förstås.

-Säkerligen. De har nog lite att prata om nu.

-Ja herregud. Du Botvidsson, bara en sak, sa Konradsson när denne äntligen reste sig från skrivbordet och lät honom slå sig ner. Har du också varit däruppe i Blackås? Och ”hälsat på”? Du vet vad jag menar?

-Ja, kanske det, sa Botvidsson och smålog underfundigt. Kanske det ja. Kan väl så vara. När de ”köttsliga lusterna” trängt på. Än du då Tage? Du som varit änkling så många år? Säg inte att du inte varit där också? Ska du med ut på lunch sen?

Konradsson svarade inte. Han kände sig äcklad och hade mest velat slå in käften på kollegan. Botvidsson såg knipslugt på honom, och lämnade rummet, sörplande retfullt på sin gamla pipa, värre än nånsin..   

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel fem (onsdag)

Leila vaknade med ett ryck när klockradions P3 satte igång en dunkande reggae. Hon hade haft en sån underlig dröm. Det var om Blackåskollektivet igen. Alla tre kvinnorna och barnen stod på knä i sina långa kjolar och de långa raka håren, delade i mittbenor som såg ut som Joan Baez, och plockade den första mandelpotatisen, som var värd guld hos handlaren i Kläppen. Plötsligt kastade den yngsta flickan lekfullt en liten potatis på sin storasyster. Genast var den barska Berit Schäfer där som ett jehu och örfilade upp flickan, som gråtande började skrika, och sedan sjönk ihop som ett gråbrunt bylte i den jordiga åkern. Den långa Berit daskade henne hårt i baken. – Upp med dig, slinka. Det här ska va klart till kvällen, annars får ni jobba hela natten med, hör ni det.

Susannas mamma hade rest sig upp. Susanna såg att det glödde svagt i hennes uppgivna ögon, ett pyrande hat som bara rädslan kunde hålla tillbaka. Berit såg på henne med ormögonen. – Och du ska med in i vedboden när Karl-Erik kommer hem, så mycket du vet det! Johanna Finnström föll orkeslöst ner på knä och fortsatte plocka potatisen i den feta myllan, snabbt och effektivt. De hårda klumparna smällde när de föll ner i bleckhinken.

Susanna svalde och böjde huvudet mot den doftande porösa jorden. Hon visste vad mamma skulle få inne i vedboden. Hur hon skulle lida. Men en dag skulle hon hämnas. Hon visste inte hur, men hon skulle göra det. Då var det på riktigt. Hon eller Berit. Hon hade redan i smyg börjat öva med geväret, när de andra inte såg.

Hon låg utsträckt i hela sin längd, i små vita trosor och ett svettigt ärmlöst linne, 1 meter och 82 cm på den bruna manchestersängen, badande i svett. Hon sov alltid i fosterställning, men nu hade hon kastat av sig täcke och lakan. Det var bastuvarmt i rummet, klockan var redan 8 och solen sken genom det gardinlösa fönstret från en klarblå himmel. Små bröst med markerade mörka vårtor som stack ut under linnet. Lång och gänglig, inte en kalv längre som tant Märta sa, men en fullvuxen kviga, det svarta lockiga håret utspritt över hela kudden som på den svarta madonnan från Czestochowa.

Leila tittade yrvaket på bilden av kejsar Yohannes av Etiopien, ”prästkonungen” som han kallats i Europa på 1500-talet, som likt en frimodig Sankt Göran dödade sin fiende, en orm med människohuvud, med ett spjut. En modig man, snabb att stå upp mot hatet och villfarelserna. Hon satte alltid upp den på väggen, för att minnas var hon kom ifrån, fast hon inte var särskilt religiös för övrigt. Hon fick styrka från prästkonungen. Ondskans ormar skulle man trampa ner och inte ha misskund med.

Klockan var åtta och solen sken som vanligt, det var kokvarmt i rummet, som var enrummarens kombinerade vardagsrum och sovrum. Leila hade tagit en sömntablett och var fortfarande groggy när hon steg upp för att hämta morgontidningen. Hon tog en snabbdusch, satte sig vid frukostbordet och försökte ringa Erika i Stockholm men fick som vanligt inget svar.

Överst i tidningen var Petras reportage från massafabriken. ”Disponent Arne Göthe utlovar ett tjugotal nya jobb”. Bilder från stora pappersbalar i maskinhallen. En belåten Göthe med gul byggarbetarhjälm på huvudet tillsammans med fackklubbens ordförande den tjocke Göran Fredin. De såg väldigt nöjda ut där de kollegialt skakade hand framför Petras lite darriga kamera.

Undre delen av första sidan ägnades en fantastisk travhäst i Klubbmyra, Fortus Negro, och hans tränare Jarmo Tallgren. Den gode Hasse hade verkligen vänt ut och in på sig själv för att hitta nya vinklar på sina travreportage. På söndag skulle ”Negern”, som han kallades på redaktionen, ett stort svart sto, springa på Rommetravet. Här hade bygden en riktig ”vinnare” på gång konstaterade Hasse självsäkert.

Leila fortsatte, irriterat och nervöst, att bläddra i tidningen, efter nyheter från Blackås. Men inte ett ord, inte ens en notis. Vad hade hänt med Davids och Ericssons rep som Bernhardsson utlovat? Istället var det ett långt reportage inför de lägre divisionernas utveckling i fotbollens gärdsgårdsserie, det upptog stora delar av mittuppslaget, signerat den flitige sportredaktören Sunesson. Hur skulle det gå för de lokala förmågorna i år? Hela åtta lag, från division tre till division åtta granskades ingående. Tränarna intervjuades, skador och dagsformer inventerades och kommenterades sida upp och sida ner.

Så hade Gunnsan skrivit ner en lång telefonintervju med bygdens flitigt turnerande blonda storbystade kyrkosångerska, som redan sjungit in två skivor med gospel och negro spirituals. Dessutom frågades (Lennart Ericson) när den nya rondellen i stadsinfarten skulle bli klar? Intervju med representant från Vägverket signerat Petra. Hur hann hon allt? I övrigt bara det gamla vanliga.

Leila fick snabbt i sig frukosten, två limpskivor med mjukost och en tallrik fjällfil. Inte ett ord om flickorna i Blackås. Hon tänkte tala med Bernhardsson nu. Han hade ju lovat att de skulle skriva. Flickorna i plastsäcken. Porträtten på byrån. Deras tomma stirrande vädjande likbleka ansikten. Allt bubblade upp till ytan och fick henne att må illa. Hon kände sig arg och upprörd och såg på kejsar Yohannes med det rena ansiktet, ormen som krälade under hästhovarna, spjutet höjt till det dödande kastet. Snart skulle det ske!

Erika ringde just innan hon skulle gå, och eftersom Leilas rum låg i ett hyreshus på en tvärgata till det gula redaktionshuset ner mot ån, så fick hon avsluta samtalet ganska tvärt för att hinna till morgonsamlingen. Som vanligt fick hon dåligt samvete.

Bernhardsson var bortrest hela dagen. Partistämman i Göteborg. Istället fick hon tag i Lööw.

Han försökte se ledig ut där han satt med träskorna på golvet och de gröna och gula strumporna nonchalant uppslängda på skrivbordet . Han tuggade frenetiskt nikotintuggummi, den vackra lilla snusdosan som han fått i 50-årspresent  med försilvrat monogram på locket låg på bokhyllan. Leila såg att han led varje gång han kastade längtansfyllda blickar bort mot den förbjudna njutningen, medan käkarna malde nikotintuggummi. Det var hjärtat.

-Du undrar varför vi inte skrivit något om det som hände i Blackås? Nja, det är helt enkelt en överenskommelse vi har med polisen. De är mitt uppe i spaningsarbetet nu. Jag tror inte de vill ha en massa löst folk springande där uppe just nu. Jag kommer just från en sammandragning med polismästaren. Det är av spaningstekniska skäl dumt att offentliggöra det här nu. Vi har bestämt att vi inte skriver något tills vi har mer på fötterna.  Tänk dig bara: en massa grönavågare döda uppe i skogen! Vilket liv det skulle bli! Vi kommer att få löpa gatlopp i stockholmspressen och i TV och radio. Precis när turistsäsongen börjar. Det kommer att skada hela länet. Vem vågar åka hit och semestra i sommar om det här kommer ut? Ja jädrar. Och finns de skyldiga kvar i Blackås så vill polisen inte att de ska veta vad vi vet. Det kom förbannat olägligt allt det här, vill jag säga. Som om vi inte hade nog att skriva om just nu. (Han slog ut med armarna, i en uppgiven gest som inte verkade uppriktig.)

Det lät som en anklagelse mot Leila igen och hon tog illa vid sig. Lööw strök sig nervöst över den tunnhåriga hjässan, skämdes lite, slickade den blonda fjunmustaschen och tuggade frenetiskt. Det syntes att han var mycket besvärad, nästan skamsen.

-Vi väntar tills vi har lite mer att gå efter. Dom kan ju lika bra få ligga där i fjöset några veckor till eller hur? Det lider dom ju inte av, om man så säger. Det förstår du säkert Nordmark. Det är inte ditt fel. Det är ju ändå bara vi och polisen som känner till det här. Vi väntar tills de har någon fast för det här, då kan vi gå ut med det. Bättre för oss och bättre för polisen. De har ändå inget att gå på än, det sa polismästaren tydligt. Det är lite pinsamt. Så vi ligger lågt så länge. Så oroar vi ingen.

Han såg att Leila såg förundrad ut. Hon behövde övertygas lite till. Ungdomlig entusiasm, tänkte Lööw, med ett stick i hjärtat.

-Ta det inte så hårt Nordmark, sa han uppmuntrande och vippade nervöst på tårna i träskorna under bordet. Det är inte ditt fel. Du gjorde bra ifrån dig. Men vi fick ju inga bilder, ingenting däruppifrån. Och vi vet ju inte ens om det är mord. De kanske begick självmord? Det vet man ju hur det e med såna där sekter. (Nu var det en ”sekt” plötsligt, tänkte Leila.) Vi måste tänka på deras familjer och anhöriga här uppe. De vill inte hängas ut i pressen. Tänk på de stackars flickornas föräldrar. Polisen ville hinna intervjua grannarna, innan allt slås upp i media. Du vet ju hur lokalradion överdriver allt de får tag i. Kanske hittar de något, teknikerna finkammar området och letar efter bevis däruppe, ett eventuellt mordvapen? Konradsson litar på att du inte heller andas om det här för någon annan. Det är väl underförstått?

Leila funderade vad som skulle hända om hon gick med nyheten till en av stockholmstidningarna? Men då skulle ju bara någon pompös stockholmsjournalist ta all credit. Ett sorts begär efter att själv få skriva om den makabra händelsen grep henne plötsligt.

-Kan jag få jobba med det här, sa hon förhoppningsfullt. Men det hoppet släcktes bryskt.

-Nej för sjutton. Du jobbar med ditt. Turistsäsongen, Nordmark. Det här sätter vi någon erfaren journalist på, David jobbar med det tills vidare. Och du får inte andas ett ljud om det till någon, förstått.

Nu såg Lööw riktigt sträng ut och han dängde handen i bordet onödigt hårt för att ge eftertryck åt hotet. Han var tydligen nervös att Leila skulle börja bråka ändå. Att hon hade någon slags journalistisk takt och ”ambition”.

-Du är inte i Stockholm nu, Nordmark. Här jobbar vi inte som på kvällspressen förstår du. Här måste vi samarbeta med myndigheterna för att få något gjort. Fick ni inte lära er det på utbildningen?

Han såg så stridslysten ut bakom skrivbordet att Leila snabbt föll till föga.

-Självklart. Jag jobbar på med turistgrejen. Jag ska göra mitt bästa.

-Bra Nordmark, sa Lööw lättad. Jag visste att vi skulle komma överens. Nu var han sitt gamla fryntliga jag och han sjönk livsfarligt vägande tillbaka på stolen och la fötterna på bordet igen. Han tuggade frenetiskt och såg längtansfyllt på snusdosan i bokhyllan.

-Ta god tid på dig och gör en bra grej så får du ett helt mittuppslag och framsidan, ska vi säga på fredag?

Leila nickade och vände på klacken.

På eftermiddagen gick hon upp till polishuset och bad att få tala med polisinspektör Konradsson. Den paranta damen bakom disken granskade henne roat, Leila visste att hennes hudfärg och lockiga stora hår alltid väckte uppseende. Konradsson var inte inne. – Du måste vara den nya journalisten på Kuriren, sa receptionisten med de enorma örhängena och log med hela ansiktet. Jag tror att din bil står nere på parkeringen, den är undersökt och klar. Här är nycklarna.

”Undersökt och klar?” Hon undrade om det ingick i polisens rutiner att undersöka beslagtagna bilar, men hon tog nycklarna och gick trappan ner och runt huset till den lilla parkeringen på baksidan. Där stod hennes lilla rostiga älskling,  prydligt genomgången och dammsugen. Leila tog genvägen förbi bensinstationen vid utfarten från stan och körde mot Blackås.

Hon parkerade bilen en bit från huset och gick sista biten till fots. Hundarna inne hos Johansson var ovanligt tysta. Och skulle någon se henne nu så skulle hon lätt bli igenkänd. Hon var ju knappast sån att hon ”smälte in i bygden”.  Hon visste att hon bröt Bernhardssons strikta order att inte ägna sig åt fallet.

Grannen mitt emot Johansson hade 3-4 skrotbilar på tomten och en äggformad gammal husvagn som han verkade reparera på. Cyklar och leksaker låg slängda huller om buller, så det förekom barn också på gården. Inga andra människor syntes till, bara en randig bondkatt som plösligt for över vägen och ner i sädesfältet på andra sidan.

Leila skyndade sig för det annalkande regnet. Hon ville tala med ”kärringen” som ringt, och som bodde i den lilla röda stugan med de många barnen tvärs över vägen. Till sin förvåning såg hon en ung kvinna i fönstret, knappt tjugo. Hon knackade på.

-Kom in, hördes en röst därinifrån.

Det var en ung söt tjej i tjugoårsåldern, i hästsvans och jeans som stod och kokade potatis. Hon tittade undrande på Leila.

-Hej. Mitt namn är Leila Nordmark, jag kommer från Dagbladet i Sundsvall (hon var tvungen att hitta på något). Får jag stiga på?

Flickan såg frågande ut, men Leila steg frimodigt in och satte sig vid köksbordet. David hade berättat att det var så man gjorde, dörren var oftast olåst, man bara steg på, rätt in i köket.

-Du har väl talat med polisen förstås. Ja, jag skriver lite om det här… kollektivet på andra sidan vägen.

-Varför då? undrade flickan misstänksamt och fortsatte skala potatis. Det var bara tre små rum i stugan. Leila såg två småttingar blygt kika in från ett av rummen.

-Är det dina barn allihop, undrade hon förvånat?

-Nej, bara Viktor där, sa flickan och pekade på en lintott på två år. Palle där är dagbarn. Jag har några fler, men dom är sjuka idag. Och så skulptörens Linus. Jag passar honom ibland när Lene är på Daglivs. ”Danskarna” du vet.

Hon pekade på ett spädbarn som satt i en gunga i det andra rummet. Han tittade storögt på Leila under luggen och sparkade med benen.

-Bor du ensam, undrade Leila och började anteckna i blocket?

-Ja, killen stack för ett år sen med en annan tjej till Stockholm.

-Så tråkigt, sa Leila uppriktigt beklagande.

-Äh det var kanske lika bra, sa flickan öppenhjärtigt och verkade inte alltför nedslagen  Byggnadsarbetare. Han var inte mycket att ha ändå. Jag är rätt van att klara mig själv. Vill du ha lite kaffe?

-Ja tack.

Det hade börjat regna. Man såg knappt vägen utanför som det skvalade nedför fönsterrutan. Ingenting varslade om det förfärliga som hänt i huset tvärs över vägen. Ingen avspärrning, ingenting. Det var oroväckande tyst, förutom regnet som forsade utanför. Flickan satte sig vid köksbordet, varm och röd i ansiktet av potatiskoket, som bubblade på spisen. Hon strök tillbaka några ljusbruna slingor av håret som föll ner över ansiktet. Hon var söt tänkte Leila, med skarpa markerade kindknotor i ansiktet, helt osminkad, såg nästan lite samisk ut, eller finsk. Att någon kunde lämna henne vind för våg kunde hon inte förstå, men den äkta hälften kanske fann stugan lite väl trång med alla barnen?

-Var ni gifta, undrade hon medan hon drack det bittra kokkaffet?

-Tok heller. Int’ behövs väl det?

Leila nickade roat, och bestämde sig för att gå rakt på sak.

-Vet du vad som hänt med dom som bodde där på andra sidan, sa hon och pekade med tummen ut genom fönstret.

Flickan skakade på huvudet och tittade bort.

-Ingenting?

-Nej, varför skulle jag veta det? svarade flickan efter en stund. Dom skötte sig själva, jag sköter mitt. Så gör vi här på landet, sa flickan lite surt och reste sig för att titta till potatiskastrullen. (”Jaha” tänkte Leila.)

-Om jag säger att jag tror att dom blivit mördade, vad säger du då?

Flickan rörde inte en min vilket förvånade Leila. Hon bara saltade tyst och målmedvetet i potatiskoket och sneglade ibland på spädbarnet i det andra rummet som jollrade i sin barngungstol.

-Det var en kille här från ortstidningen och frågade också, sa hon lite irriterat. Han sa att dom var ”försvunna” bara.

-Nilsson?

-Nej, jag tror han hette Ericson: Med ”c”och ett ”s”.

-Jaså det var han, sa Leila. Ja vi ska skriva en hel del om det här, så fort polisen blir klar med det tekniska. Vet du nåt så kan du väl berätta. Det kommer ändå fram förr eller senare. Du ringde ju polisen?

-Har dom hittat nåt? undrade flickan avvaktande och vände sig om. Vem som gjorde det menar jag?

-Nej, inte än. Men det kommer säkert fram. Men du låter inte så överraskad?

-Nej, ja kände ju till han dom kallade ”Shejken”. Min kille berättade lite om honom. Jag har hört vad han gjorde med kvinnorna och barnen där. Är han dö nu menar du? (Hon lät nästan förhoppningsfull, men Leila var tvungen att göra henne besviken.)

-Nej bara en av kvinnorna och två flickor tror jag. Tror du det var ”Shejken” som gjorde det? Du hade hört… ?

-Nej jag vet inte… hur ska jag veta…nej förresten, det verkar ju inte klokt, det var ju hans egna döttrar. Hade dom blivit rånade?

-Nej jag tror inte det. Det verkar ju väldigt konstigt alltsammans. Jag menar, du är väl hemma här hela dagarna, du borde väl sett nåt. Och ”Shejken” och de andra två kvinnorna är förresten försvunna.

-Jahaja, sa flickan och fortsatte ägna överdrivet intresse åt potatisen med ryggen demonstrativt vänd mot Leila. Det syntes att hon inte ville tala mer om det. Leila kände att flickan  visste mycket mer än hon ville säga. – Stackars flickor, sa hon uppgivet och fortsatte röra i grytan.

-Har polisen varit i kontakt med din kille? Om vad han vet?

Flickan ryckte till när hon hörde ett skrik och bråk från rummet bredvid. Leila fick dricka sitt svaga långkokta kaffe i fred. Hon betraktade en reproduktion av ”Grindslanten” på den blommiga tapetväggen.

När flickan kom tillbaka verkade hon väldigt nervös.

-Jag har nog inte tid mer nu, sa hon undvikande och strök håret åt sidan och bakom örat. Jag måste fixa lite mat innan dom kommer och hämtar Linus. Jag tror inte jag kan säga nå mer nu.

-Hur var dom som grannar tycker du, försökte Leila?

Flickan tittade ut mot vägen som om hon väntat få se någon av dom döda dyka upp på vägen. Konstigt. Om dom bara stått där, alla tre flickorna? Som spöken.

 Leila fick en känsla av att flickan var väldigt nervös för något. Det hade slutat regna, det rann regndroppar nedför fönsterrutan Flickan såg plötsligt väldigt trött och ledsen ut. Hade hon verkligen inte lärt känna någon av kvinnorna i huset. Någon av flickorna, tänkte Leila? I samma ögonblick såg hon en polisbil köra ut från grönavågarnas gård och svänga ner på vägen. Den var civil, men det var inte Konradssons Corolla. Var hade hon sett den bilen förut? Nere på byn? Tänk om dom fick syn på hennes Volga nu?

-Jag har inget att klaga på, absolut inget, sa flickan och började demonstrativt duka bordet. Dom märktes sällan av.

-Nejnej, sa Leila. Det var inte så jag menade. Ja, jag ska väl gå då. Du, förresten, om du ringer Aftonbladet och tipsar dom så får du nog en bra slant för det. Bara som ett tips alltså. Tänk på det.

-Jag anade ju att något skulle hända, sa flickan och hällde upp rykande potatis i en stor skål. Det var så tyst där länge. I flera veckor. Lite spöklikt. Jag trodde dom hade åkt allihop, utan att säga adjö, men Susanna… Ja jag har ringt både tidningen och polisen flera gånger och frågat men de har inte gjort något alls. Fast dom vetat vad som pågått där borta förstås Och nu är det försent. Jag förstod nästan att det var något allvarligt som hänt. Stackars Susanna. (Nu lät det som hon skulle börja gråta).

Småpojkarna började bråka igen därinne. Leila följde efter flickan.

-Vilka har du talat med? Kände du Susanna? Vad sa hon? Du menar att hon inte skulle åka utan att säga adjö…

-Jag tror han hette Botvidsson, en äldre polis, som var här. Ja och den där Ericson på tidningen förstås. Men nu måste du gå. Snälla. Jag ska ge barnen mat. Gå nu snälla, jag har inget mer att säga.

-Har någon varit här och hotat dig att hålla tyst. Polisen?

Hon svarade inte, hon såg faktiskt rädd ut, och Leila insåg att det var dags att dra. Hon tackade för kaffet. När hon gick ut hörde hon flickan låsa efter henne med ett ljudligt skrammel. Leila förstod att friden och den gamla grannsämjan för alltid var försvunnen från Blackås nu. Nu skulle nyheten vara ute fortare än kvickt, och det hade hon hjälpt till med. Alltid något

På vägen hem tänkte hon på den tredje flickan. Det var ju tre flickor på fotografierna på byrån i sängkammaren på övervåningen. Enkelt klädda, osminkade, ledsna, allvarliga och samtidigt oskuldsfulla ansikten, med rakt mörkt hår. Shejkens ”döttrar”? Hon undrade vad som hänt med den tredje flickan, hon som såg lite äldre ut än de två andra. Om hon nu var bortrövad, kanske kidnappad, drogad, kanske våldtagen? Tanken upptog henne hela vägen tillbaka till centralorten.

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel sex (torsdag)

Kriminalinspektör Tage Konradsson hade knappt slagit upp ögonen, och dåsig av de sömntabletter han alltid tog innan han gick till sängs slagit på radion, förrän han hörde den nitiska kvinnliga journalisten på lokalradion meddela att tre döda personer hittats nedgrävda på en gård i Blackås, tio mil nordväst i kommunen. Han satte sig upp i sängen och stack fötterna i fårskinnstofflorna och gnuggade förvånat ögonen.

Lokalradion rapporterade att tre kroppar hittats gömda på logen till en gård i Blackås. Enligt de knapphändiga uppgifterna som journalisten fått av polisen så rörde det sig om en kvinna, Lova Nyrén, 45, och två tonårsflickor, Jeanette Nyrén16, och Rosmari Finnström, 15.

Fyra personer från det så kallade ”hälsokollektivet” i Blackås saknades. Kollektivets ”ledare” sedan många år, den sextioårige Karl-Erik Petrus, två kvinnor, Berit Schäfer, 55, och Johanna Finnström, 46. Dessutom saknades Johanna Finnströms dotter Susanna, 17. De hade nu efterlysts av Interpol. Länskriminalen var också underrättad och skulle skicka förstärkning.

Kollektivet hade funnits i kommunen sedan 1970-talet, de senaste tio åren uppe i Blackås. Man hade tidigare ägnat sig åt hälsokost, olika terapeutiska metoder, skönhetsvård, massage och yoga, och också givit så kallade kurser i ”personlig frigörelse”. Man hade även ägnat sig åt ridhästar och fåravel, en verksamhet som länsstyrelsen dragit in på grund av vanskötsel av djuren. Det framgick av journalisten att Karl-Erik Petrus, som också var en känd konstnär i kommunen, var omstridd på grund av sin annorlunda livsföring. Många var missnöjda med hans verksamhet, klagomål hade ofta framförts av andra ortsbor, men detta var innan man flyttat från centralorten och ut till Blackås. Därefter var hans verksamhet ganska obetydlig och lite var känt om de senaste åren.

-Sådärja, tänkte Konradsson och masade sig upp ur sängen. Nu är fan lös på riktigt.

Han mindes liken i plastsäcken, de döda kvinnornas ansikten. Fy fan va skitigt. Förstrött skar han en söt limpskiva i köket och bredde messmör på. Med rörelser han gjort tusentals gånger tidigare började han koka kaffe och tog fram tillbringaren med fil. Han bröt en skiva hårt tunnbröd och strödde långsamt över filen, som snö. Han undrade vem det var som läckt den här gången? Han hade verkligen trott på att den långa negerjäntan skulle hålla tyst. Vilket jävla liv det skulle bli på Lundin nu. Och Bernhardsson.

Surmulet smuttade han på sitt kokkaffe och bet i sin limpskiva, medan han förstrött betraktade invandrarbarnen som lekte på gården utanför. Obekymrat klättrade de i klätterställningarna och gungorna, oroligt bevakade av sina mödrar, som alla levde på bidrag från stat och kommun. Kommunen hade en flyktingförläggning och många av invandrarna blev sen kvar som grannar till Konradsson utan att få jobb. Tänk vad livet kunde vara enkelt för vissa, tänkte han och stoppade sin pipa.

Det gick bara tre minuter så ringde telefonen. Det var Bernhardsson. Konradsson kastade ett öga på klockan, den var halv nio. Med ålderns rätt tog han numera nästan alltid sovmorgon.

Han hörde hur chefredaktören la in en extra stor prilla snus innan han började gorma.

-Jag hade Nordmark här alldeles nyss. Hon bedyrade att det inte är hon som läckt det här till lokalradion. Förresten står det redan på Aftonbladets webbsida, men den har du förstås inte läst heller! Så nu är det ute över hela Sverige! Herregud! Och turistsäsongen som snart börjar!

Konradsson försökte andas djupt och lugnt innan han tog till orda.

-Lugna dig nu Jan, för höge farao. Det här kommer att ebba ut om ett par dar. Tro mig. Dom vet inte mer än vi, eller hur?

-Nej men det är illa nog. Vi får för fan se till att inget mer kommer ut nu. Nu måste vi ju skriva något till imorgon i tidningen. Fan vi får ju stå här som fån! Va ska vi skriva tycker du? Och vem fan är det som har läckt till pressen? Vem i helvete!

-Lugna ner dig Jan, försökte Konradsson gjuta olja på vågorna. Han kunde se den långe Bernhardsson, nyss hemkommen från partikongressen i Göteborg, storma runt i rummet så banden av Nationalencyklopedin darrade i bokhyllorna. Konradsson måste le åt alltsammans. Vilken nesa för Bernhardsson att bli bräckt av den där uppnästa feta tjejen på lokalradion! Han försökte låta stadig och betryggande på rösten.

-Du, jag kan ge dig något att skriva om. Vi har knipit och anhållit en av ryssarna som brukade köra där uppe och handla med fulsprit. Han har rört sig mycket i Blackås genom åren. Det kan faktiskt röra sig om rånmord. Det kan ni spinna vidare på. Alltid något. Ja du vet melodin: Alla dessa jävla invandrare som stryker kring här och förpestar tillvaron för vanligt hederligt folk. Det brukar ju sälja eller hur?

Det blev förvånat tyst i andra änden på luren.

-Jaha du. Jaha. På det viset. Ja, vi får väl gå lite varligt fram då. Vi vill ju inte verka främlingsfientliga Tage? Var har ni för bevis för det då?

-Nja, bland annat hittade vi ett smycke som vi tror tillhör Johanna Finnström i den beslagtagna ryssbilen. Och lite fingeravtryck, hår och sånt. Vi ska försöka klämma ryssen lite mer. Tala med åklagaren du. Han är insatt. Jag är säker att det blir häktningsförhandling i eftermiddag.

-Javisst, ja det ska jag göra. Jag skickar Lööw. Men vem fan …

-Som läckt? Jag har mina misstankar. En viss ung dam uppe i Blackås som har något att förklara för mig tror jag. Men lämna det åt mig. Det här kommer att storma över snart, tro mig. Turistsäsongen börjar ju snart. Var glad!

-Jag hoppas du har rätt Tage. Verkligen. Ska jag skicka över Nordmark till dig med en gång?

-Ja, det kan du göra. Om en timma. För en avhyvling. Hennes ryska rishög har ju också synts i Blackås, fast vi uttryckligt sa att hon skulle hålla sig därifrån. Jag tror hon ska få lite pisk hon också när vi ändå håller på! Hon verkar alldeles för styv i korken tycker jag.

-Jaja, det är bra Tage. Alltid något. Men ta det lugnt nu. Ja jag skulle naturligtvis ha lyssnat på Leif. Lööw var emot att vi skulle ”mörka” det här från första början. Nu får vi stå vårt kast. Satan också! Och vi gjorde absolut klart för Nordmark att hon skulle hålla sig borta från det här i fortsättningen, det lovar jag dig. Stensäkert. Jävla brud, hon ska få skriva sportreferat i fortsättningen, vi är ont om folk där. 

-Jaja, nu är det som det är, sa Konradsson nyktert och började ledsna på samtalet. Han hörde Bernhardsson ta ut snusen och släppa den i papperskorgen av metall med en smäll. Skicka upp den där långa jäntan till mig så ska jag tala förstånd med henne. Jag hör av mig Jan.

Han la på luren, trött på den malande chefredaktören och hans gistna skuta till dagstidning.  

Det där ”rysspåret” var väl inte mycket att gå på i själva verket, men tillräckligt för att Bern- hardsson skulle hålla sig lugn några dagar. Och kvällspressen. Lundin skulle få hålla en press-konferens, det var säkert. Han var oändligt glad att han slapp vara med på det spektaklet. Och ryssen kunde dom antagligen hålla kvar några dagar i brist på bevis, som ”skäligen misstänkt”. Tills Aftonbladet och Expressen gav sig av. Från ortsborna skulle dom ända inte få ut något utom spekulationer.

Konstigt att dom inte sa något om bruksdisponent Erik Göthe i lokalradion? Den kopplingen kanske dom inte hade ändå? Johanna Göthe. Johanna Finnström. Johanna Petrus ja. Han upprepade namnen för sig själv och smakade på dom medan han stänkte lite vatten i ansiktet och under armhålorna från kökskranen. Fast det var ju längesen. Göthe hade nog sina tentakler ute nu, dom letade febrilt, tänkte han konspiratoriskt och slevade långsamt i sig sin tallrik långfil med tunnbröd. Så klädde han sig, oändligt långsamt och omständligt, tittade till invandrarbarnen ute i lekparken en sista gång, med de beslöjade knubbiga mammorna som pratade med varandra på ett obegripligt språk, som lät som en saga ur Tusen och en natt, innan han började färden nedför de ledstångsförsedda trapporna i hyreshuset och anträdde den vanliga fotfärden till polisstation, den här dagen precis som tusen och åter tusen dagar tidigare. Någon vidare lust att gå till jobbet hade han aldrig haft. Men det var ju ett jobb, som Botvidsson brukade säga, och ett jobb skulle ju skötas det med.

På polisstationen rådde spänd förväntan. Lundin, Ekselius, Klang och teknikern Erik Oskarsson, en smal kille i träningsoverall, stod utanför förhörsrummet och lyssnade i en högtalare. Genom fönsterrutan såg man den ryske sjömannen som sålt Volgan till Leila, han talade på bruten engelska, det lät obegripligt. Han var blodig i ansiktet. Botvidsson hade redan gett honom några rejäla örfilar såg Konradsson.

-Har han sagt nåt?

-Nja, det är svårt att förstå vad han babblar om, sa Lundin bekymrat. Han har sålt en del saker till Shejken i Blackås, bland annat hittade vi anabola i hans kajuta på båten nere vid sjön. Och massor med någon sorts potensdrivande Viagrakopia. Gick säkert bra där uppe hos gubbarna i Blackås.

Pang! Så fick ryssen en örfil till av Botvidsson. Huvudet for som en jojo i förhörsstolen, som vippade bakåt. Han fortsatte babbla på, gråtfärdig redan.

-Har du ringt efter en tolk? undrade Konradsson likgiltigt.

-Det kommer en från Umeå i eftermiddag, sa Ekselius och såg också bekymrad ut, förmodligen var han lite rädd för ryssens hälsa. – Fan att det ska va så långt. Konstigt nog ville han inte ha någon advokat. Konradsson frågade inte ens varför en grobian som Botvidsson var därinne, och inte poliskommisarie Ekselius. Men Ekselius skulle lämna skutan snart, och Lundin ville ha det så.

-Ni har väl sagt att han har rätt till det? På ryska?

-Jojo självklart. Men ryssen vill nog bara rädda sitt eget skinn just nu. Utvisar vi honom så får han väl bara ett nackskott i Murmansk när han kommer dit. Synd att vi inte förstår vad han säger.

De avbröts av Doris som anmälde ”den där utländska tjejen från tidningen”.

-Hon är min, sa Konradsson snabbt. Ursäkta mig.

Han skyndade sig att lotsa in Leila på sitt rum, och såg till att hon var utom syn- och hörhåll från förhörsrummet.

-Ja du vet väl att vi hittade spår i din bil efter ryssens härjningar uppe i Blackås, sa Konradsson myndigt och satte sig bakom skrivbordet. Så går det när man handlar med svarabörshandlare. Leila lät han bli stående i förhörsställning framför bordet.

-Han … är tydligen anhållen, sa Leila och vägde på fötterna. Jag hörde förresten på tidningen att den här Johanna Finnström har varit gift med disponent Erik Göthe, och att Göthe, som ju äger tidningen ville att det här skulle ”tystas ner”? (Hon var inte lite fräck, tänkte Konradsson ilsket. Hur understod hon sig stå här och anklaga …)

-Behåll dina spekulationer för dig själv. Jag hoppas Bernhardsson kollar vad ni skriver nu, så vi slipper alla grundlösa tidningsspekulationer Nordmark. Förresten sågs din bil uppe i Blackås i går också. Det gör dig ju misstänkt? Var du där?

-Nej, jag svär, sa Leila fräckt. Det … måste varit någon annan. Jag har förstått att ryssarna sålt en hel del Volgabilar och annat också där uppe. Jag såg förresten en på tomten mitt emot Johanssons hus, vem är det som bor där?

-Det är ett socialfall som heter Vergin. En typisk rättshaverist kan man väl säga. Lite knäpp i huvet. OK jag kan väl inte bevisa att du varit i Blackås då. Tur för dig, flicka lilla.

-Kalla mig inte för ”flicka lilla”. Jag har väl rätt att köra var jag vill, svarade Leila sturskt  och såg ner på Konradsson som tände till.

-Ja men inte där uppe. Vi vill inte ha journalister springande där nu när vi ska göra tekniska undersökningar. Det får du acceptera. Och det vet jag att Bernhardsson sagt åt dig. Är du uppstudsig en gång till åker du på en omgång smörj ta mig fan, jänta, så stor du e. På bara arschlet!

Leila var nästan huvudet högre än den lille Konradsson, men hon gapade ändå av förvåning.

-Va? Är det ett hot?

-Ta det för vad du vill, sa Konradsson ilsket. Jag är på dåligt humör idag. Och du ska inte tro att du är nåt bara för att du kommer söderifrån. Som något annat herrskapsfolk! Och nu är vi skitförbannade ska du veta för någon har tydligen ringt storstadspressen, så nu har vi snart hyenorna från Stockholm här också med sitt dravel mitt i turistsäsongen. Och länspolisen. Jag hoppas vid Gud inte att det var du som läckte det här!?

-Det har jag redan sagt till Bernhardsson. Va… varför skulle jag göra det? Ringa en konkurrerande tidning? Men det verkar som om ni samarbetar ovanligt bra med tidningen här i stan. Det är ju rena vänskapskorruptionen er emellan.

-Om du bara anade, sa Konradsson och log spydigt mot Leila, som fortfarande stod framför bordet i givakt. Det var bara den stora munnen med de mörka tjocka läpparna som rörde sig.  – Men nu vet du vad som gäller. Du lägger dig inte i polisens arbete. Då får du med mig å göra. Och Bernhardsson håller också ögonen på dig. Du skulle bara få skriva sportreferat nu, sa han. Det borde väl lära dig lite hyfs. Det här är inte Stockholm fattar du, här gör man som man blir tillsagd.

-Ja jag vet. Här ”samarbetar” vi, sa Leila med illa dold ironi. Och håller tyst!

-Jaja, skämta du jänta, sa Konradsson trött och tog upp sin pipa. Han såg att hans hot inte bet på den långa negressen. Konstigt. Han gillade trots allt på något sätt den här sturska jäntan. Hon var tuffare än han trott från början. Tog initiativ. Men bara så länge hon höll sig borta från själva utredningen så var han nöjd.

-Låt mig inte stöta på dig uppe i Blackås en gång till bara, sa han surt och började stoppa pipan. Då svarar jag inte för vad som händer. Jag har varnat dig, kom ihåg det. Fem mil in i landet är laglöst land, vi hinner aldrig dit om det skulle hända något. Det är inget ställe för en stockholmsflicka som du. Passa dig! Vi vet inte var Shejken Petrus håller hus nu heller.

Det var hot igen, tänkte Leila. Nästa gång tar jag med mig bandspelaren och bandar honom. Gubbjävel. Men hon valde att tiga och försöka se lite ångerfull ut.

Plötsligt reste sig Konradsson. Någon hade ropat därute. ”Ryssen har svimmat!” hörde hon. Konradsson skyndade ut och Leila såg sig omkring. På ett mindre bord stod en dator, en gammal, liten fyrkantig Mac, som Konradsson haft stående oanvänd sedan 1985. Bredvid låg en grå diskett till museiföremålet, märkt ”Blackås”. Leila visste inte varför hon gjorde det, eller vågade, men hon stoppade den i fickan. I nästa ögonblick dök Konradsson upp i dörren.

-Jag hinner inte prata med dig mer nu Nordmark. Vi har annat att sköta just nu. Vi ses!

Hon lämnade snabbt rummet, men hejdades precis vid dörren ut av Konradssons röst.

-Nordmark! Kom hit ett tag! Leila stannade upp och vände på huvudet, blöt av svett över hela ryggen, där linnet klibbade under jeansjackan. – Det låg en diskett bredvid datórn (han betonade den andra stavelsen i ordet). Du har väl inte tagit den händelsevis va?

Hjärtat stannade nästan i bröstet på Leila. Hon såg Konradssons tunnhåriga ansikte med stubbmustaschen sticka ut från hans rum och hon slog ut med armarna och försökte se oskyldig ut. Inte visa nervositeten. Nu fick det bära eller brista.

-Nejnej, jag har inte rört någontingr. Jag lovar! Leila märkte hur hon andades häftigt och blev röd i ansiktet av svett. Det måste synas! Hon hoppades att hon låtit övertygande. Annars skulle nog Konradsson sätta sitt hot i verket fortare än kvickt. ”På bara arschlet!” Disketten brände i jeansbakfickan som borde ha smält av hettan mot skinkorna. Hon hörde Konradsson svära inifrån sitt rum.

-Fan, jag är säker på att jag la den brevid datórn! Jävlars faan.

Leila nickade kort åt Doris i receptionen och försvann snabbt ut genom dörren på lätta fötter. Saved by the bell, tänkte hon..    

Tillbaka på tidningen träffade hon David Nilsson, och de satte sig för att ta en fika i fikarummet, där var och en hade sin egen trygga keramikmugg med namn på. Leilas var märkt med ”vikarie”.

-Dom har tagit in ryssen, sa han upplysningsvis. Han är anhållen tills vidare. Han har tydligen bekänt både ett och annat.

Leila sa inte vad hon tänkte utan bytte ämne.

-Ja, jag blev hotad, två gånger till och med, att hålla mig borta från Blackås. Annars skulle jag få ”smörj” sa Konradsson. På ”arschlet”! Jag trodde jag hörde fel. Det lät inte som han skämtade heller. Är det så polisen arbetar här i stan?

-Ja tyvärr ligger det nog något i det. De har minst tio anmälningar för misshandel på sig bara de sista åren. Men det resulterar ju bara i en internutredning som aldrig leder någon vart. Svårt att få folk att jobba här uppe som du vet. Så du bör nog hålla dig borta från Blackås i fortsättningen Leila, det är ett gott råd. (Han verkade inte skämta han heller.)

-Polismisshandel?

-Ja, kalla det vad du vill. Men du måste börja fatta att det här är obygden Leila. Det här är inte Stockholm, inte ens Sundsvall. Det är Norrlands inland. Här har dom inte avskaffat husagan heller, tro inte det. (David försökte le som om han sagt något roligt.)

-Nej jag har förstått att det inte är ”Stockholm”. Men det är väl Sverige ändå? Jag trodde svensk lag gällde här också?

-Jo, men så länge ingen anmäler det så. Vad ska man göra åt det? Och ungdomsbrottsligheten är väldigt låg här, så något har det väl hjälpt, sa David och blinkade igen lite överslätande åt Leila. – Den där Botvidsson är ett riktigt råskinn säger dom. Ja, det är Konradssons kollega. Pensionsmässig han också. Det blir nog bättre när dom slutar får man hoppas.

Leila visste inte vad hon skulle svara längre. Hon insåg att tiga var bästa försvar.

-Ja, ger dom sig på mig så kommer jag inte att hålla tyst om det, det kan du lita på. Herregud vilken avkrok jag hamnat i. Att du står ut?

-Man vänjer sig, sa David saktmodigt, blinkade lite flörtigt  och smuttade på det ljumma kaffet. Och jag tror inte du behöver vara rädd för att få ”smörj” Leila, dom försöker bara skrämmas. (Han blinkade lite flirtigt igen och Leila insåg att han såg rätt bra ut. Trots allt.) Förresten, känner du till ”Gambrini orden”?

-Nej.

-Det är en sorts herrklubb där alla karlar av betydelse är medlemmar här i stan. Grundades på en gymnasieskola nere i Umeå en gång för länge sen. Där fattas de riktigt viktiga besluten tror vi. Både Bernhardsson och polismästare Lundin är medlemmar. Och kyrkoherden och åklagaren och apotekaren och chefsläkaren och alla andra gubbar här i samhället. Lite som en frimurarorden, fast mer lokalt.

-Men varför skriver ni inte omdet? undrade Leila förundrat.

-Skriver? Tja, disponent Erik Göthe, som är huvudägare i massafabriken här, vår enda större industri, är högsta hönset i herrklubben. Därför skriver vi inte om det förstår du. Men det här uppe i Blackås är också känsligt, det förstår du nog. Den där Johanna Finnström som försvunnit var ju gift med Göthe innan hon blev frälst av Petrus och hans anhang. Fast det är länge sen nu. Hennes döttrar var också med i sekten. Tacka fan för att Erik Göthe inte vill ha ut det här i media nu.

-Tror du Erik Göthe är inblandad i det här då? sa Leila förbryllat.

Redigeraren, den närsynta Petra hade plötsligt dykt upp från övervåningen och hört vad David sagt.

-Det är väl inte troligt att Göthe varit med och mördat sin egen dotter? sa hon på sitt snusförnuftiga sätt under luggen och de runda glasögonen. Jag har talat med hon Erneback på lokalradion som gjorde inslaget i morse. Hon hade fått för sig att båda flickorna Finnström var Petrus döttrar, men det stämmer ju inte. Rosmari Finnström, som är död, var Petrus dotter med Johanna Finnström. Susanna Finnström däremot är Göthes dotter och hon är väl fortfarande i livet, eller? Susanna är ju försvunnen. Så Göthe kanske har något med saken att göra trots allt. (Petra föreföll ovanligt intresserad.)

-Det var ju en jätteskandal när Finnström lämnade fabrikören och flyttade ihop med Petrus, en långhårig hippie som målade och spelade fiol och gitarr och älskade att gå omkring i folkdräkt, sa Petra och försökte klarlägga historien för den förvirrade Leila. Det var på 1970-talet. Hon tog med sig Göthes dotter, hon fick vårdnaden om henne, konstigt nog. Rätt tragiskt egentligen. Göthe gjorde allt för att förhindra det. Men han var fortfarande bara vice VD på den tiden. Och lagstiftningen stödde modern till 100 procent. Pappan Roland Göthe som var VD i koncernen var aldrig förtjust i Johanna heller.  Han ville mest bli av med både henne och barnet. Hon var ju redan lite hippie och hade rökt braj och dansat näck på spelmansstäm-morna, där Petrus brukade dyka upp. Han visste nog vad han gjorde. Hon var hans passersedel mot toppen här i länet, skulle man kunna säga.

-Så var det säkert, sa Petra torrt. Men jag tror att Erik Göthe säkert skulle vilja se hela det där kollektivet försvinna från jordens yta, bara han kunde. Undrar var resten av sällskapet tagit vägen? Kanske ligger dom nergrävda däruppe också, vad tror ni?

Det blev tyst en stund. Petra drack sitt kaffe under nedfälld lugg medan den plikttrogne David försökte se ansvarsfull ut när diskussionen började spåra ur.

-Spekulationer, sa han. Och allt vi skriver ska Bernhardsson och Lööw fingranska det vet ni ju. Du har läst för mycket ”shejkromaner” Petra. (Han smålog lite överlägset åt skämtet. Satte henne på plats. Leila undrade om Konradsson skällt ut en manlig journalist så där. Knappast.)

-Jag tror Göthe ville hämnas, sa Petra, dold under det nedfallande håret. Han hatade de där grönavågarna. Skulle du vilja att din fru försvann med en sån där landsbygdscasanova David?

Leila hade aldrig hört Petra prata så mycket. Det var som att dra ur tappen ur en sprängfylld tunna vatten. Varför var hon så intresserad? Tydligen gillade hon både dåliga deckare och byskvaller.

-Varför kallades han ”Shejken” undrade Leila?

-Gissa, sa David och såg menande ut. Han böjde sig fram och sänkte rösten. – Han hade ”makt” över kvinnorna. Power. Fick dom till vad som helst. Han var väldigt snygg för tio-femton år sen. Målade tavlor, spelade fiol. Såg ut som en farlig tattare, med sitt mörka lockiga hår. Säkert permanentat. Muskulös och barbröstad. Det gick hem väldigt bra här uppe i bygden. Hur många kvinnor tror du passerat revy hos det här ”hälsokollektivet” under tjugofem års tid Leila?

-Nä, vet du? sa Petra.

David såg hemlighetsfull ut och verkade vilja hålla sina åhörare på halster. Han tog en kaka från Lisa Kvists kakburk och förberedde sig. Inifrån sportredaktionen, där det alltid luktade cigarettrök, utbröt plötsligt en palaver. Det var den långa eleganta sportjournalisten Pernilla, en trettioårig kurvig tjej som de påstod var på väg till en stor dagstidning i Stockholm. Leila hade beundrat hennes tajta jeans och åtsittande dekollterade blusar och dyra läderstövlar och förstod att utseendet inte var oväsentligt när det gällde att slå sig fram som kvinnlig journalist i mediavärlden. Men Pernilla hade också skinn på näsan.

Nu skällde hon ut den unge sportchefen Simonsson för att de hade rökt inne på sporten igen, och sedan hon öppnat fönstret på vid gavel och tvingat både Simonsson och hans kollega att fimpa klapprade hon ut på sina högklackade boots. Alla karlar som nu samlats i fikarummet vände sig om efter henne som på kommando: Sten Andersson fick kaffesump i skägget och fick pipan som han torrökte i halsen så han började hosta, travreportern Hasse försökte böja sig ner och låtsas knyta skorna för att få bättre insyn i Pernillas bortflyende jeansbak, men det var bara den alkoholiserade Roffe Bengtsson som visslade till och hojtade ”Heja Pernilla! Ge dom jävlarna!” medan dörren bakom hennes märkesjeans slog igen med en smäll.

Leila svalde alla upprörda feministiska känslor. ”Gilla läget”, det var det som gällde. Andas lugnt. Det här var en strid hon aldrig kunde vinna. Och Pernilla hade för övrigt inget emot att karlarna vände sig om efter henne, det visste hon från personalfesten.

När Pernilla försvunnit återgick allt till det normala runt fikabordet. Bara den lille prydlige Lennart Ericson i sin eleganta krämfärgade vårkostym verkade obekymrad över vad som hänt och fortsatte noggrant fila på sina naglar medan han läste dödsannonserna i tidningen.

David böjde sig fram igen och viskade.

-Det är säkert hundra fruntimmer från trakten och andra ställen runt om i Sverige som varit där hos Petrus genom åren. Dom säger att han har en massa barn på bygden också. Söker polisen efter en mördare så finns det nog en hel del tänkbara kandidater.

-Du tänker kanske inte på att Petrus inte är död, i varje fall inte än, sa Petra som också blivit sitt nyktra jag igen. Vi kanske inte ska börja spekulera än sa du alldeles nyss.

David såg besviket på henne.

-Glädjedödare. Men jag tror det finns mycket ouppklarat här, tänk om vi kunnat få gräva i det på riktigt. Smaskens. Tjugo års pippande i Hissjö och Blackås som polisen får gå igenom. Hur många svartsjuka karlar och äkta män som helst. Och alla anmälningar dom fått genom åren. Stackars Konradsson. Dom vill säkert sätta fast de där ryssarna nu, så fort som möjligt. Lita på det!

-Jaja, sa Petra och verkade vilja återgå till arbetet på övervåningen. Men frågan är ju var Petrus och Schäfer och Finnström tagit vägen? Var passar ryssarna in i det pusslet? Tror du dom är kidnappade? Vit slavhandel kanske? I Murmansk?

-Jag hörde också att länskrim ska ta över nu, sa Leila och bet i en finsk pinne. Att det kom ut i Aftonbladet var väl droppen, eller hur?

-Ja, stackars polismästare Lundin. Och snart har vi kvällstidningsreportrarna här. Konstigt att dom inte dykt upp än? Det blir väl inslag på TV ikväll säkert?

-Ska du skriva något  nu då? sa Leila till David, lite väl beundrande märkte hon själv.

-Ja, jag måste ju. Jag och Ericson ska skriva huvudartikeln till imorgon. Ikväll blir det sent, lita på det. ”Högsta beredskap”.

-Stackare, ska du jobba med Ericson, sa Petra och sneglade på den lille prydlige lokal-reportern, som just reste sig, noggrant och värdigt vek ihop dagens tidning som han stoppade under armen, och släntrande gick bort med sin kaffemugg till pentryt.

Han verkade också ha fått en ny resning i hållningen, nu när han äntligen fick skriva om ”stora saker”. -Ja, önska mig lycka till, sa David tungt och reste sig. Det kan jag behöva. Han försvann i rask takt ut efter den avmätt promenerande Ericson. Lennart Ericson var ju mest van att flanera på konstutställningar, och ingen hade för övrigt någonsin sett honom springa, han ”promenerade”, alltid lika vårlikt välklädd och elegant.

-Det här med dom här ryssarna, sa Leila och vände sig mot Petra.. Tror du på det?

Hon ryckte på axlarna.

-Ja, dom har ju alltid funnits här i trakterna och sålt svartsprit och cigarretter. Och plockat blåbär och svamp på höstarna. Men längre har dom väl aldrig sträckt sig så vitt jag vet. Det låter tunt, tycker jag. Varför just nu?

Hon reste sig och gick bort med sin mugg till diskstället och sköljde den energiskt. Hon var liten och nätt, i foträta skor, ljusa fina chinos och pannlugg. Leila tyckte hon var söt och kom på sig med att längta efter Erika, flickvännen hon lämnat kvar i Stockholm.

På lokalradion på Leilas arbetsrum rapporterade den energiska reportern Suzanne Erneback om senaste utvecklingen i Blackåsfallet. Länskriminalens tekniker väntades upp på eftermiddagen. Tydligen hade man mer eller mindre underkänt polismästare Lundins egen utredning. Polisen hade sökt igenom hela gården nu utan att finna några spår. Överraskande nog hade den ryske sjömannen Vassilij (ohörbart efternamn) omhäktats, främst i syfte att kunna kvarhålla honom i häktet ytterligare några timmar. Annars tydde inget på rånmord. Inget verkade saknas på brottsplatsen. Å andra sidan visste ingen om där funnits pengar eller värdeföremål, men kollektivet i Blackås hade levt ett helt icke-materiellt liv, vilket var allmänt bekant. Kvinnorna använde för övrigt aldrig smycken eller makeup. Datorn var kvar. Allt enligt den i Leilas tycke lite allt för trosvissa Suzanne Erneback.

En rysk bil hade synts i Blackås ett flertal gånger, vilket också framkommit i förhören med sjömannen Vassilij någonting. Leila tänkte på att hon själv kört i Blackås, kanske i mördarens bil? Ytterligare två ryska sjömän hade anhållits och tagits till förhör. Deras pråm, som skulle avseglat ner för älven till Finland med metallskrot, låg kvar nere vid kajen för en genomgång av polisen.

Ingenting om Leilas inblandning, och ingenting om den saknade Johanna Finnström-Göthe, och dottern Susanna. Hade det varit en maktkamp mellan Shejkens olika kvinnor, tänkte Leila konspiratoriskt. Hade Finnström och den äldre Berit Schäfer avgått med segern? Men barnen? Vem mördade tonårsflickor? Och.vad var Karl-Erik Pettersson-Petrus för en människa egentligen?

Plötsligt stegade Lööw in.

-Gå ner på sporten Nordmark. Snacka med Sunesson, han är ensam hela veckan. Pernilla har fått ledigt några dar.

-Men jag vet ju inte ens hur en fotboll ser ut ? försökte Leila bevekande.

-Du lär dig flicka lilla, var Lööws enda sura kommentar.

Där kom det igen, tänkte Leila hatiskt: ”Flicka lilla”. Hon var ju för fan längre än de flesta på den här jävla redaktionen av intellektuella, renrasiga dvärgar.

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel sju

När Leila ensam gick på lunch på populära Folkets hus restaurang stötte hon åter ihop med polisinspektör Konradsson. Han hade hängt sin sportjacka och den lilla jägarhatten på en musikanläggning vid scenen. Först tänkte Leila surt ignorera den lille kriminalaren, som tack för senast, men sedan ändrade hon sig. Hon närmade sig och försökte inta en ödmjuk och undergiven attityd, som hon förstod förväntades av henne.

-Får jag slå mig ner?

-Jaså är det du Nordmark, sa Konradsson som om ingenting hänt, och slickade den lilla stubbade mustaschen. Han såg ut som en ensamvarg, verkade inte vara långsint, och hans små pigga grisögon under den fårade pannan plirade riktigt vänligt mot den långa Leila. En gul och blå majblomma lyste i kavajslaget.

-Hur går det med ”rysspåret”, frågade Leila inledningsvis och ställde sin bricka med oxjärpar och lingonsylt på det lilla runda bordet.

-Vi får väl se, sa Konradsson förteget och nöp upp den sista klicken brun sås med en brödbit. Han drack ur sin pilsner och fingrade på pipan, men lät till slut bli att tända den.

-Jag går ut och sätter mig i solen på pensionärsbänken, sa han och blinkade till Leila. Kom ut och gör mig sällskap om du har lust sen, jänta. Jävla påfund det här med att man inte får röka på restaurang längre, det är ju inte klokt, grumsade han och reste på sig. Leila undrade vad som fått den lille kriminalaren att bli så beredvillig så plötsligt?

-Den där killen du köpte Volgan av heter Kamensky, sa Konradsson och drog njutningsfulla bloss på den lilla pipan, vars tobakshål var närmast knappnålsstort. Han har tydligen åkt runt där uppe och sålt allt möjligt olagligt där uppe i stugorna. Tobak och sprit. Tabletter av alla möjliga slag som apoteket inte hört talas om ens. Rena narkotikan. Var en riktig ”kändis” där uppe i Blackåstrakten har jag fått veta. Rätt snygg också, med visst kvinnotycke. Grannen erkände att han varit rätt mycket hos grönavågarna, hon hade själv köpt en rysk sjal av honom. Sen hittade vi en dyr brosch som tillhört Johanna Finnström i bilen, och några andra småsaker. Kan ju vara bytesgods förstås, de hade ju inga pengar. I alla fall inte ”officiellt”.

Han knackade ur pipan och hostade med skrovlig röst. Leila undrade varför inspektören plötsligt blivit så talför. Och mot henne. Kanske ville han bara ha sällskap. Någon att prata med..

-Ja han hade ju definitivt varit där, och rån kan ju vara ett motiv. Gott om fingeravtryck i köket. Där verkade dom ha haft lite kuckel. Förmodligen hade han vänstrat med någon av kvinnorna. Tydligen var dom inte främmande för att sälja såna tjänster, med eller utan husbondens vetskap.

Han blinkade mot Leila, som dock inte såg upprörd ut. Det mesta var ju känt sedan tidigare. Hade han charmat Johanna Finnström också, den stackars ryssen?

-Sälja ”tjänster”?

-Ja, Johansson kände igen broschen. Det var Finnströms.

-Hur kunde han känna igen den? Umgicks han med de där i kollektivet, undrade Leila som balanserade sin kaffekopp i ena handen på parkbänken.

-Ja det får du fråga honom om. Han var ju deras hyresvärd trots allt.

-Så Kamensky hade fått den av Finnström? För vad då? Dom varken rökte ju eller drack?

Konradsson teg och stoppade det lilla piphålet på nytt. ”Ja varför då? Lite får du väl fundera ut själv” verkade han tänka. Och Johanna Finnström var ju utan tvekan den av kvinnorna som såg bäst ut, tänkte hon. Hon kanske bara tyckte han var snygg, Kamensky?

-Vad hittade ni mer i min bil, sa Leila och såg lite surt på inspektören.

-Nja, inte så mycket. Verkar som om den blivit rengjord ordentligt av ryssen. Jo en sak. Fingeravtryck som inte gick att matcha med någon där uppe. Skulle kunna vara Susanna Finnströms?

-Kunde hon ha blivit bortförd? Men … varför?

-Ja vi försöker med tolkens hjälp får ur honom något, med han är väldigt förtegen. Säkert rädd att bli avslöjad med den här lönsamma handeln de kört med vid sidan av. Många ryska blåbärsplockare har vi fått häruppe på senare år också, ovanligt många faktiskt. Man kanske skulle spåra huvudmännen? Vi ska fråga om det också.

Så tystnade han och rökte koncentrerat, och såg på Folkets hus vackra rosenrabatt.

-Ja din gamla ryssbil har nog aldrig varit så fin som nu, sa Konradsson och blinkade igen med ett spefullt ögonkast mot Leila som flyttade sig på armlängds avstånd. Inte ett kolapapper kvar i baksätet. Och colaburkarna tog vi också hand om. Men rosthålen i schassit kunde vi inte åtgärda.

Leila satt tyst på sin kant av bänken. Varför sa Konradsson allt det här till henne? Kunde det verkligen vara enligt reglementsboken att han pratade så mycket om ett mordfall? Eller visste han att hon inte fick föra upplysningarna vidare? Eller att hon faktiskt kunde? Eller lektehan bara katt och råtta med henne? Litade han verkligen så mycket på ”negerjäntan” tänkte hon ironiskt? Eller var det något annat, något hon inte förstod?

-Jag hörde att länskrim kommer?

-Ja, till och med en gammal kommissarie som jobbat i Stockholm har dom kopplat in, sa Konradsson surt. En pensionerad kommissarie Beck. Kurt Beck, om han är bekant? Hoppade in på länskrim när dom saknade folk, va? Ska visst vara en riktig kändis? Känner du till den göken?

Leila skakade på huvudet. Konradsson trodde nog att alla i Stockholm kände varandra?

-Vet du hur lokalradion fick tag i det här, sa hon intresserat. Det var ju ute före Aftonbladet till och med.

-Ja du, fan vet. Kanske såg dom din lilla ryssbil däruppe och anade oråd. Den där tjocka Erneback är duktig i alla fall, det får man säga. Bättre än alla idioter på Kuriren i varje fall.

Leila var tillslut tvungen att fråga.

-Varför berättar du det här för mig? Jag får ju inte åka dit ens? Var det inte nåt om att jag skulle få ”på arschlet” då?

Konradsson smålog bara och rengjorde mödosamt pipan med en piprensare.

-Ja säg det, säg det? Du verkar i alla fall ha huvet på skaft Nordmark. Dessutom är du ju ett ”huvudvittne” nu, glöm inte det. Jag måste ju hålla dig informerad? Och du verkar ju vara en klok flicka som håller dig i skinnet eller hur? (retfullt, men lite hotfullt samtidigt.)

Han reste sig, smålog igen tvetydigt åt Leila, satte den lilla hatten på huvet och tog den slitna tunna sportjackan över armen. Det var säkert trettio grader varmt i solen nu fast det bara var slutet på maj. Men Konradssons tjocka tweedkavaj och skrynkliga slips verkade inte följa vädrets lagar. Förmodligen bar han dem året om, sommar som iskall vinter.

På vägen tillbaka till redaktionen såg Leila några män i långa storstadsrockar och en kille med en enorm kameraväska över axeln. Det syntes att de var söderifrån. De försvann in på Stadshotellet. Det luktade ”kvällspressen” lång väg.

Efter lunch började hon rota i tidningsläggen. Redan 1978 dök ”Shejken” upp, ”den kände bygdemålaren och hälsoprofeten Karl-Erik Pettersson, som redan gjort sig ett namn i veckopressen.” På en bild sågs han spela dragspel och fiol i folkdräkt, mörkt lockigt romantiskt hår, ett prydligt mörkt skägg, han påstods ha en ”särskild utstrålning”, ofta omsvärmad av vackra unga kvinnor. Lärde villigt ut sina flummiga kunskaper om ”En sund och positiv själ i en sund kropp”.

Samma sommar var den en längre artikel om ”konstnärskollektivet” i Hissjö. Två ganska unga kvinnor i trettioårsåldern, Berit Schäfer och en viss Erika Mild, konstnär från Stockholm, med tidstypiskt löst hängande flower-power-hår och långa tunna fotsida klänningar presenterades som deltagare i kroki-kursen på gården. En kraftig kvinna var modell, delvis skymd av ett staffli, spritt naken. Det såg ut som en större ateljé i ett gammalt skolhus.

”Bygdemålaren” själv hade basker och palett i handen. På den inredda logen i Hissjö försiggick primalterapi, det syftade enligt den lite oklara artikeln på att frigöra de ”inre egenskapernas” ”skönhet”, och ”styrka”. Karl-Erik Pettersson redogjorde kunnigt för psykologin bakom amerikanen Janovs teorier. Reportern, en ung Lennart Ericson, verkade imponerad.

I en artikel från 1980-talet verkade verksamheten ha bytt skepnad. Berit Schäfer, och Johanna Finnström, som nämndes för första gånger, var nu delägare i den expanderande Karl-Erik Petrus ekonomiska förening UPA, som sysslade med ”new-age-terapi”. Fru Schäfer var ryggymnast men gav också kurser i fotvård, ”peeling”, massage, med mera. Fru Finnström (inte Göthe?) sysslade med yoga och avslappning, massage för rygg och nacke och något som kallades ”färghealing”. De hade flera företag i bygden som kunder. Man spådde också i tarotkort, även per korrespondens, och Petrus sas kunna lägga astrologiska horoskop och läsa handstilar. ”Låt våra professionella Tarot- och horoskoptydare ge dig svar på viktiga frågor om kärlek, ekonomi, familj, arbete” stod det i en ofta återkommande annons i Kuriren. Kunderna kom från alla samhällsklasser. Affärerna gick bra. Petrus själv befann sig ofta på resande fot med kontakter både i Norge och Danmark. New Age var en växande industri, och han tillhörde påläggskalvarna.

Det var ett helt litet hälsoföretags-imperium som vuxit upp i Hissjö. Massage, biodynamiskt odlande, kurser och föreläsningar, det var en tät trafik av besökare. Karl-Erik Petrus annonserade snart i alla veckotidningar i hela Sverige. Stora annonser.

Det framgick av tidningsläggen att han tagit stora banklån för bygge av ett större ”hälsocenter” vid en av sjöarna, att han hade ett tiotal anställda, nästan alla kvinnor, för sin växande verksamhet. Populärt var till exempel ”körsbärsterapi” där man med kuddar fyllda med körsbärskärnor ökade blodcirkulationen och lindrade smärtor. Magiska stenar och armband, massagetrianglar på huvudet, liksom ört- och oljeextrakt förekom också enligt artiklarna. Man hade en stor butik i Umeå. Det var den nya ”flugan” i hela Norrland stod det, ja i hela Sverige enligt hovreportern Lennart Ericson. Petrus, som nu titulerades ”direktör”, bar kostym och var också spekulant på en friskvårds- och hotellanläggning vid en närbelägen sjö vid Kläppen, som tidigare varit ålderdomshem. Han ville satsa på konferenser i ”känn-dig-själv-filosofi”, ”framgångsrikt ledarskap”, och grupp- och arbetspsykologi. Många företag hängde på. Fackförbund och LO var stora kunder. Kommunen var intresserad, bankerna bestod med stora lån. ”Vi behöver företagsledare som Karl-Erik Petrus” sa kommunens styrelseordförande, och Sparbankens direktör stämde in. Det gick nästan inte en dag utan en ny nyhet om näringslivets nya ”golden boy” i Hissjö.

På bilder från Hissjö sågs de alltid trogna kvinnorna och deras barn och ”sommarbarn” leka med hästar och får, ”en naturlig och vacker livsstil i vår jäktade och brådskade tid” skrev Ericson lyriskt. Det andades återgång till naturen, och både barn och unga flickor syntes på fotona. Bara kvinnor. Många kvinnor. ”Jag älskar kvinnor”, löd en av rubrikerna.

Ännu anades ingen oråd om den ”bubbla” som snart skulle spricka, och om vad som egentligen försiggick bakom kulisserna i Hissjö.

En artikel från 1979 väckte Leilas intresse. Porträtt- och landskapsmålaren Karl-Erik Petrus (inte längre ”bygdemålare”, någon egentlig utbildning hade han inte heller, utom ett år som reklamtecknare i ungdomen) hade åtagit sig ett utsmyckningsjobb på den nya massafabriken på Skogsbolagets huvudkontor. Det sas att han ”övertalats” att måla vice VD:n Erik Göthes unga hustrus porträtt. En arg insändare från Konstnärernas riksorganisation påstod bittert att en ”hötorgsmålare” som Petrus tog arbetet från bygdens många riktiga konstnärer, vilket väckte ont blod. Men andra insändare i den tidvis hätska debatten, där skulptören Jack Stensgaard var en av de argaste och oftast förekommande kritikerna, försvarade Petrus som en konstnär som vanligt folk ”förstod sig på”. Petrus framstod som en populär, och populistisk, uppkomling som väckte arga känslor hos allmänheten, särskilt bland männen, inte minst för hans allmänt erkända ”kvinnotycke”. Jojo, tänkte Leila. Här fanns alltså många som skulle kunna haft ett horn i sidan till den sedermera så ökände ”Shejken”.

Leila var tvungen att le åt Petrus romantiska kitschkonst, som Ericson så aningslöst prisade, där den storbystade kyrkosångerskan Lena Lindell i åttiotalspermanent lättklädd och förföriskt leende dök upp ur ljungen omsvärmad av glada spelmän i folkdräkt, ledd av en diaboliskt utstyrd spelman med blomsterkrans av björklöv runt det svarta hårlockarna och med klara drag av Petrus själv. Spelmannen som ”djävul”, som budbärare av dunkla drifter och begär, löd rubriken i en insändare som Smedsgaard författat. På en bild i tidningen, den enda med Göthe och Petrus tillsammans, syntes de i samband med att Petrus skulle måla nygifta fru Göthes porträtt. Ett år senare skulle hon lämna vice VD:n för sin ”bygdemålare”, men om det skrev tidningarna ingenting. Även den blonda dottern Susanna, ett år, syntes på en bild tillsammans med den unga Johanna Finnström..

Ett klipp från 1990-talet varslade om konkurs och förfall.  Den ekonomiska krisen hade slagit hårt på Karl-Erik Petrus AB. Hans gamla vänner inom den lokala finansvärlden hade lämnat honom. Djuren hade tagits i beslag, konferenshotellet vid sjön hade inlösts av kommunen och drevs nu som flyktingboende. Karl-Erik Petrus själv hade blivit långhårig och skäggig och ägnade sig mest åt inåtvänd meditation och yoga. Hans trogna kvinnor stod fortfarande vid hans sida, den alltmer bittra och stripiga Berit Schäfer arbetade som ryggymnast på hälsovårdscentralen inne i Kläppen, Johanna Finnström, allt magrare, hade patienter i massage och ryggymnastik, remitterade från Landstinget.

En tredje kvinna nämndes också, Lova Nyrén från Stockholm med dottern Jeanette, ganska tjock enligt fotografiet. De hade funnit lyckan per korrespondens uppe i Blackås, långt uppe i skogen, dit Petrus flyttat med hela sitt bohag efter konkursen. Susanna och lillasystern Rosmari syntes också på ett fotografi, två bleka tonåringar med olika fäder, med nedslagna lite skrämda ögon. De rensade sallad i det biodynamiska grönsakslandet. De saknade sina hästar och får, skrev reportern Lisa Kvist (det var degradering till avdelningen ”snyftreportage” nu). Vad Lova Nyrén sysslade med framgick inte riktigt. Hennes titel var ”auktoriserad revisor”?

Lisa Kvist anslog en riktigt ömkande ton. Det var inte förstasidesstoff längre, konstaterade Leila. Petrus klagade gnälligt på svårigheterna för småföretag i bygden, många hade gått i konkurs när börsbubblan sprack i början på nittiotalet. De flesta av hans anställda (kvinnor) hade slutat. Det slogs upp i tidningen som ett verkligt problem för småföretagen, som nu inte lika lätt fick sina banklån inne i samhället. Petrus var starkt skuldsatt, ”för hela livet” beskärmade han sig gråtmilt för reportern. ”Jag kanske måste flytta. Jag som lärt mig älska den här bygden. Jag som verkligen försökt verka för bygdens bästa.” Han såg fårad och ovårdad ut, skäggig och långhårig, och beskrevs som ”gråhårig i förtid”.

Det fanns ingen antydan om att något ”oanständigt” försiggick i Blackås i artikeln. De beskrevs fortfarande som en relativt ”lycklig” men lite ”annorlunda” storfamilj, med rötter i 1970-talets fria tankar om kärlek, sex, och narkotika. Berit Schäfer hade egen praktik på logen i Blackås. Hon sades stå bakom KEP i ”vått och torrt” av den naiva Lisa Kvist. Barnen gick i skolan inne i Kläppen dit det gick skoltaxi. Lova Nyrén uttalade också sin sorg över att kanske behöva lämna Blackås. Nu behövde hon inte göra det, tänkte Leila. Hon skulle få stanna där, på den närbelägna kyrkogården, för alltid med dottern Jeanette, och med 16-åriga Rosmari Finnström-Petrus.

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel åtta

Poliskommissarie Kurt Beck var liten och energisk. Efter presskonferensen, som direktsänts i lokalradion samlade han stationens poliser för en genomgång. Det var mangrann uppslutning: alltifrån en nervöst tuggummituggande polismästare (inga rökverk fick förekomma på polismästarens order) ner till parhästarna assistenterna Kvist och Klang. Kommissarie Ekselius var inne på sin sista vecka innan semestern, därefter skulle han försvinna söderut på ett vikariat i Söderköping. Trots övertalningsförsök från Lundin stod han på sig. Han beundrade poliskommissarien från Stockholm omåttligt och höll sig så nära honom som möjligt.

Alla hade varit närvarande vid presskonferensen som Beck skött oklanderligt. Polismästare Lundin hade mest suttit med och hummat instämmande och lagt pannan i djupa fundersamma veck. Konradsson och Botvidsson höll sig i bakgrunden. Särskilt lokalradions lilla bulldog Suzanne Erneback hade gått hårt åt den lokala polisens arbete.

-Vi har alltså fyra saknade personer för närvarande, hade Beck summerat: Petrus själv, Berit Schäfer, Johanna Finnström och hennes dotter Susanna. Dom är efterlysta, men ännu inte påträffade.

-Hur vet vi att dom inte finns kvar på gården?

-Det vet vi inte, men vi har finkammat gården så gott det går. Inget tyder på att de finns kvar.

-Vad har grannarna sagt?

-Inte mycket. De här människorna höll sig ju för sig själva väldigt mycket. Men en av grannarna har gjort några observationer. Jag kan inte gå in på det i nuläget.

-Hon hade inte mycket att säga, viskade Botvidsson till kollegan. Jag tror jag klämde ur henne det mesta.

Med hjälp av några ”örfilar” tänkte Konradsson diplomatiskt. Han kände ju Botvidssons ”förhörsteknik”. Och lokalbefolkningen teg som vanligt. De ville inte bli ”inblandade”. Det var den gamla vanliga visan.

-Vad har ni för motiv i nuläget?

-Ja vi jobbar efter några olika spår, sa Beck mystiskt. Vi jobbar brett. Mer kan jag inte säga.

-Rysspåret?

-Nej, det har vi släppt. Alla tre misstänkta sjömännen hade alibi för mordhelgen. De befann sig inte alls i Sverige. Vi har kunnat fastställa att kropparna låg nedkylda i tre veckor på utedasset i Blackås. Det var ju en ovanligt kall maj i år.

-Och inte rånmord?

-Nej, vi tror inte det. Inte för närvarande. Det fanns inte mycket att ”råna” där uppe om man säger så.

-Har grannarna alibi för mordhelgen?

-Vi kollar det just nu, svarade Beck lugnt.

-Fan vilken tid det tog, viskade Botvidsson igen. Hur många grannar finns det att kolla?

-Fem, sex stycken, svarade Konradsson. Men allt tar sin tid, det vet du väl? Känsligt.

Suzanne Erneback tänkte nog detsamma. Ämnet var känsligt. Hon var inte heller särskilt hög över havet, men hennes röst hördes desto mer.

-Varför tar det sån tid?

-Vi vill vara noggranna, blev det diplomatiska svaret.

-Är det en kritik av den lokala polisens arbete? Det tog ju över ett dygn innan det här slapp ut i media.

-Inte nödvändigtvis.

Svaret fick Konradsson att dra på mun. En sån jävla gangster. ”Inte nödvändigtvis!” Den kulan visste vad den tog. Även Suzanne Erneback blev ställd, och fick hämta andan, medan Beck började plocka ihop sina papper och gjorde en rörelse att resa sig.

-Tror ni att motivet är hämnd? Hämnd på Karl-Erik Petrus? Han var ju inte direkt omtyckt?

-När vi hittar Karl-Erik Petrus så ska du få svar, sa Beck och upplöste presskonferensen.

-Jävla bra svar, sa Botvidsson till Konradsson när de reste sig. Han kan sina saker den där. Tur att inte Lundin hann säga något. Klantarslet.

-Hur är det med Johanna Finnströms relation till disponent Erik Göthe? ropade Erneback, men fick inget svar. Frågan hängde kvar i luften, alla hörde vad hon sa. Femtio personer reste sig som på kommando, många journalister från andra tidningar hade dykt upp och ett livligt slamrande och flyttande av stolar utbröt. Man satt i bottenvåningen på polishuset, i ett rum man hyrt av Arbetsförmedlingen.

-Nu har det varit både på TV och i Aftonbladet och i alla andra tidningar, sa Lundin uppgivet när de samlades i hans rum efter presskonferensen. Vad gör vi?

-”Petrus spårlöst försvunnen. Kan ha lämnat landet.” står det i Kuriren, sa Botvidsson och pekade med fingret i den uppslagna tidningen. Då vet vi det. Har vi kollat hans bankaffärer nu?

-Ja, han hade gjort konkurs, sa den lille Kjell Ekselius. Men han var inte helt luspank. Han överförde cirka hundra tusen till ett annat konto innan konkursen. På ett helt annat företag, Karl-Erik Petrus Home Production Secutiry.

-Hundra tusen! Det sas ju att han var barskrapad. (Lundin).

-Ja, och pengarna togs ut i slutet på april. Ganska nära morden alltså. Tyder väl på att han tänkte sjappa?

-Om det var han som tog ut dom, vet vi det? (Botvidsson)

-Nej, det mindes man inte på banken. Här gör man ju fortfarande bankaffärer rakt över disk, sa Beck. Det lämnar tyvärr inte mycket elektroniska spår efter sig. Bara ett papper på att pengarna tagits ut. En underskrift. Men det kan väl inte varit någon annan än Petrus?

-Det måste dom väl för fan veta, fräste Botvidsson argt. Petrus var ju närmast legendarisk här i trakten! Alla visste ju för fan hur han såg ut!

-Det var en tillfälligt anställd som stod för transaktionen. Hon jobbar inte kvar. Ingen annan säger sig veta något. Underskriften är oläslig. Kan vara precis vem som helst. Lova Nyrén till exempel.

-Jävla osis. Mindes dom om Petrus varit i banken över huvud taget i slutet på april.

-Nej, dom var oklara på den punkten, sa Beck dystert. Jag vet inte om dom försöker skydda sina kunder, men det var svårt att få exakt besked.

-Fan, vi har ju ingenting att gå på, stönade Lundin uppgivet. Vad gör vi nu?

–Jag åker upp till Blackås igen, sa Konradsson och reste sig. Jag skulle vilja kolla en sak.

-Vad då, sa Botvidsson förvånat?

-Det får vi se, blev det dubiösa svaret.

Leila Nordmark befann sig redan på väg i den lilla ryska Volgan, som hon börjat tycka mer och mer om. Hon hade fått i uppdrag att intervjua en fotbollstränare i Myckle, och det var i närheten av Blackås. Hon betvingade olustkänslorna och tog vägen förbi spökhuset i alla fall.

Hon funderade på hur en kvinna som Johanna Finnström kunde lämna en trygg tillvaro med en vice VD för ett framgångsrikt skogsbolag, för att slå sig ihop med en sån slusk som Petrus. Fast på den tiden såg han helt annorlunda ut förstås. Betydligt mer ”spännande”. Han hade sett bra ut, en gång. Kanske uppstod tycke när han skulle måla av henne? Leila insåg att hon var för ung för att förstå en kvinna från 1970-talets hippie- och haschperiod. Kanske saknade Johanna Finnström bara spänningen i livet?

I Kläppen fanns skola, bibliotek och kommundelsnämndens gula trävilla. Idag var det inte mycket folk ute på byn. Ett gammalt förfallet sågverk låg vackert nere vid en liten uppdämd sjö. Mer som en damm: vattnet var spöklikt stilla och blankt. Nästan onaturligt. Ingen som badade. Vem som helst kunde ha dränkts i den spegelblanka dammen utan att det skulle ha lämnat några större avtryck i folks medvetande. En stor överdimensionerad kyrka drog ögonen till sig. Där höll kyrkoherden Carl-Albert Skogsberg till, hon mindes att han skrivit flera insändare i tidningen om Petrus ”dåliga inflytande” på befolkningen i Hissjö då. Svavelosande predikningar. I förtäckta ordalag, visserligen. Kyrkoherden var nog orolig både över den kroppsliga och den andliga kosten i grönavågkollektivet nästgårds.

Plötsligt fick hon tvärbromsa mitt i funderingarna. Hon hade kört på serpentinvägarna mot Blackås, och kryssat mellan små bondgårdar och semesterhus. En svart och vitrandig katt sprang plötsligt över vägen som ett streck. PANG! Den dunsade i ena framhjulet på bilen och rullade ner i diket. Leila stannade bilen, kallsvettig av förskräckelse. Hjärtat började hamra i bröstet.

Hon klev ur, tittade efter katten, men den var försvunnen. Hon satt stilla i bilen i flera minuter och försökte andas lugnt, innan hon kom sig för att starta motorn. Tänk om hon dödat katten?

Hon parkerade på behörigt avstånd från huset och promenerade bort till grannen mitt emot grönavågarnas. Den unga flickan var inne och stökade i det lilla köket. Fem barn tumlade om på gården bakom huset. Verkade lite farligt så nära vägen.

-Jaså, är det du igen, sa flickan genom det öppna fönstret.

Leila steg in och satte sig vid köksbordet. Hon var fortfarande svettig över hela kroppen över det som hänt med katten.

-Jag ska dricka kaffe? Vill du ha?

-Tack, gärna.

Leila kom på att hon inte ens visste vad flickan hette. Hon verkade nu mer tillbakadragen och misstänksam än tidigare, och hade en fult blåmärke på ena kinden. Hon hällde upp lite tunt kaffe till Leila och såg att hon la märke till blåmärket.

-Jag… jag ramlade.. I morse, halkade på bron.

Det lät inte särskilt övertygande. Leila mindes Konradssons förtäckta hot och brusade upp.

-Har polisen varit här? Hette han Konradsson?

-Nejnej. Jag… jag får inte säga någonting om utredningen. Du borde inte vara här heller.

Det var i och för sig sant. Leila försökte ändra taktik.

-Jag körde nästan över en katt nyss ute på vägen. Det var väl inte er? En svart-vit.

Flickan skakade på huvudet. – Det kan ha varit Lars-Olovs, sa hon och tog en sockerbit och stoppade direkt i munnen.

-Bilreparatören?

-Ja, just han, sa hon och smålog åt skämtet.

-Vad sysslar han med?

Hon drack lite kaffe innan hon svarade. – Ja, det är lite komplicerat. Du får väl fråga honom själv. Han har haft åkeri och allt möjligt. Han är sjukpensionär också. Inte riktigt lagligt.

-Jaha. Är han så gammal?

-Nej, han är bara 45. Han förstörde ryggen i en bilolycka. Säger han i varje fall. Sen har han reparerat bilar på sin fritid. Ja… du får fråga honom själv förresten…

-Jag undrar bara … hur väl kände du de där grönavågarna? Jag läste att de hade en rätt stor verksamhet i Hissjö innan de kom hit.

-Ja… ja det känner jag inte till… (det hördes att hon ljög)

Sen stängde hon munnen och såg bort. Såg ut genom fönstret, över på träden och björkslyn som skymde insynen mot huset på andra sidan vägen, väl dolt från insyn. ”Spökhuset”. Det var tydligt att hon inte ville säga något mer. Att det gjorde ont att prata om det.

-Jag hoppas du fick en bra slant av Aftonbladet, sa Leila, men det var absolut fel taktik. Flickan stelnade till och reste sig med kaffekoppen skramlande i handen.

-Jag har inget mer att säga om det! Fattar du? Hon såg på Leila med arga och skrämda ögon.

-Om polisen har hotat dig så ska jag hjälpa dig att göra en anmälan, försökte Leila, men utan resultat.

-Det är bättre att du går. Jag har sagt allt jag vet.

Leila reste sig och tackade lite tvekande för kaffet.

-Hm… Barnen springer väl inte ut på vägen? sa hon. Över dit, menar jag…

Men flickan vände bara demonstrativt huvudet mot diskbänken och tog av kaffepannan från spisen.

Leila stannade till ute på vägen. Ett blå-vitt band visade att polisen spärrat av mordplatsen nu. Hon tog upp mobilen och ringde till David på tidningen i stan. Hon sa inte att hon var i Blackås.

-Jag träffade flickan som bor på andra sidan vägen, hon grannen till Petrus. Jag tror hon blivit misshandlad av polisen. Har du talat med henne?

-Jag märkte inget, sa en stressad David inifrån stan. Är du i Myckle?

-Jo… jag kommer just därifrån (Leila tittade på klockan, hon hade redan missat tiden för intervjun med fotbollstränaren.) Men är det vanligt att polisen misshandlar vittnen här uppe i Norrland?

-Sakta i backarna nu, hördes Davids irriterade röst i mobilen. Hur vet du allt det här? Det går väl inte att bevisa, om hon inte vill anmäla det hela själv? Tänkte hon göra det?

-Nej, hon sa att hon halkat på bron. Men där finns inget man kan slå sig på. Ja, du förstår.

-Nej, det gör jag inte. Du vet att Bernhardsson vill ligga lågt med det här nu. Absolut inga spekulationer. Han kollar allt vi skriver och går över det med rödpenna.

-Ja, OK. Vi ses.

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel nio

Var det möjligt att flickan Leila nyss talat med aldrig varit över i grönavågarnas kollektiv? Där fyra äldre kvinnor och tre barn bott? Som spådde i kort, ägnade sig åt kurser i ”inre skönhet” och sålde biodynamiska skönhetskrämer? Nej, det var knappast troligt.

Hon kröp under avspärrningsbandet och gick den lilla trånga allén genom granskogen mot huset. En ljusramp som lyst upp den lilla vägen på vintern hade rasat ner på stigen som inte var bredare än att Konradssons lilla Corolla kunde köra fram där.

Skogen mellan vägen och huset var risig och ovårdad. Leila hade väntat att få se en skog av polisbilar och poliser utanför huset. Men det var tomt. Inte en människa. Hon övervann sin egen rädsla för platsen, och det imponerade på henne själv att hon klarade av det.

Först undersökte hon logen, en trettio meter lång rödmålad byggnad som såg ut som en gammal ladugård där själva huset på pålar stod en meter ovanför marken. Där under var en enorm massa bråte, gamla gärdsgårdsstörar, nätstängsel, gamla verktyg, liar. Två stora portar med uppfart av trä. Hela logen var inredd med ett enda jättestort rum där det stod bänkar för ryggmassage och träningsmaskiner. Allt förfallet och i rostningsstadium.

Det fanns också ett litet rum som var avskiljt från det stora rummet på logen, ett sorts kontorsrum med en enkel träsäng. Där verkade någon ha legat och sovit. Det var spartanskt möblerat, mest ett övernattningsrum. Det luktade nymålat, hela rummet verkade ha målats om ganska nyligen.

Bakom ett förhänge var utedasset, som var stort med tre stora hål i. Uppe på loftet såg hon gamla skidor, lådor, mer bråte, det krafsade av råttor, och en stor svart katt bligade på henne ovälkomnande. Till loftet gick en stege.

Då hörde hon steg utanför på gården. Knarrande, av nya gummistövlar i det våta gräset. Det närmade sig logen. Leila tog stegen i några snabba kliv. Hon väntade att höra Konradssons griniga röst vilken sekund som helst!

Eller något ännu värre? (Hon hade ju blivit varnad…)

Genom en springa i brädväggen såg hon Johansson, hyresvärden, i en sliten skinnjacka och en ful skärmmössa på huvudet. Gråhunden kom springande mot logen. Nu skulle den avslöja Leila, det visste hon. Det var hon säker på.

Men den var helt tyst. Den stannade nedanför stegen och såg upp mot Leila, som hundrädd kröp ihop i ett hörn utom synhåll för de svarta ögonen. Den snusade som om den anade något. Leila tyckte hon hörde sitt eget hjärta slå bankande som en hammare mot en kyrkklocka i bröstet som hördes över hela byn. Hunden gläfste till, nosade runt lite på logen efter råttlukten, och vände sedan hastigt tillbaka ut när Johansson ropade ”Puck!” ”Hit Puck!”.

Johansson hade ett gevär under armen. Han gick och rev lite i bråten under logen, bräder och störar och gamla rostiga sparkar, Leila hörde honom svära och muttra något ohörbart. Så återvände han över gården, in bland träden, och ut på vägen utanför. Leila andades tungt, räddad igen, och hörde gummistövlarna trampa bort.

Så fort Johansson och hunden försvunnit klättrade Leila ner från loftet. Hon hade hö och boss över hela ryggen på jeansjackan och ner på baksidan av byxorna. Men nu hade hon bestämt sig för att undersöka boningshuset en gång till och dörren var lika olåst som förra gången. Det luktade ännu mer unket, och i ”storstugan” stod ett gammalt påskris i vatten som surnat sedan flera veckor och stank.

Hon noterade att hårddisken på datorn var borta. Allt var bortrensat. I storstugan var en gammal röd divan, och ett stort matsalsbord. Var det här ”Shejken” lagt sina tarotkort? Nu började hon känna en otäck känsla av att han fortfarande var kvar. Kanske här på gården? Kanske såg han på henne just nu från logen?

Bakom köket var ett tvättrum där allt lämnats vind för våg. Torkskåp, en ganska ny tvättmaskin, och högar med kläder och handdukar slängda överallt. Hade polisen varit här och rotat? Det var flickjeans, trosor, blusar och skjortor huller om buller. Man verkade ha lämnat allt som det var. Ingen ”ordnad reträtt” precis.

I farstun låg också skor och stövlar, pjäxor och sandaler. Det lilla kombinerade kontoret och bibliotek innehöll mest gamla årgångar av National geographic och några uppslagsverk. Några tidskrifter om hälsokost och hälsovård. Det luktade unket av piprök och förmultnade krukväxter.

I det stora sovrummet på övervåningen verkade allt noggrant finkammat. Sängkläderna som legat i sängen var borta, bara den tunna madrassen var kvar. Leila fick för sig att flera sovit i den breda furusängen. Nu såg hon också blodspåren på trägolvet under sängen. Bleka violetta fläckar som någon försökt tvätta bort.

Leila såg att de små tavelporträtten av de döda välts över ända. Det såg konstigt ut. Hade polisen gjort det? Bara Petrus porträtt stod upprätt, en ståndaktig general på ett slagfält av döda? Berit Schäfer, med svart långt rakt hår och ett bestämt, lite snipigt drag kring munnen stod också upprätt, liksom Johanna Finnström, med grått lite lockigt hår, mycket äldre än hon sett ut i de gamla tidningsläggen, på hans andra sida. Konkurrerade de två om hans gunst?

Leila tittade förgäves efter Susanna Göthes porträtt. Det saknades nu helt. Borta!

Sedan såg hon att de små fönstren under taket mot gården utanför var igenskruvade. Någon hade förseglat dom så att fönstren inte skulle gå att öppna. Den stora sängkammaren var ett fängelse. Här hade någon eller några låsts in.

Plötsligt hörde hon en bil stanna till ute på gården. Hon stelnade till. I nästa ögonblick slog det i ytterdörren. Nu var det någon som kom, nu var det helt säkert. Leila reagerade instinktivt och gömde sig i den stora löstagbara garderoben som stod med ryggen mot det sneda taket. Den var specialbyggd så att den nådde ända in till väggen under takskägget.

Någon gick omkring där nere nu, Johansson, eller ännu hellre, Konradsson? Eller någon annan? Leila blev plötsligt medveten om att hon befann sig på en plats där hon absolut inte fick vara.

Hon kröp in bland kläderna i garderoben. Under badrockar, snickarbyxor och vinterkappor. Så långt in hon kunde. Hon skämdes, hon försökte gömma sig igen, som en liten darrande mus för den stora elaka katten. Kläderna luktade malmedel och vintersurt. Hon började få panik. Tänk om det var Petrus? När hon tog i vad hon trodde var garderobens baksidesvägg var det ett stort hål i brädfodret, som inte syntes bakom kapporna och vinterkläderna. Hon kunde krypa in i ett trångt mellanrum längs in under det sneda taket, ett litet utrymme som också verkade ha använts för förvaring. Helt dolt bakom garderoben.

I sina panikartade försök att gömma sig kände hon med ena handen en tunn plastsäck därinne i mörkret. Hon kände med handen konturerna av en människokropp ligga i säcken. Hon hade ålat in i utrymmet så långt det gick nu, platt på magen. När hon närmast omfamnade den främmande människokroppen, som låg väl innesluten i tät svart plastsäck, trodde hon först att hon drömde. Det luktade svagt från säcken, kroppen kändes mjuk som ost under hennes händer. På väg att förmultna. Det var en sedan länge död människa. Sen skrek hon allt vad hon orkade.

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel tio (fredag)

Vad fick hon sin styrka ifrån? Det måste ha varit från skolan i Burträsk. En hård skola, hårdare än livet självt. Hon drömde om den där skoldansen när den föraktade glasögonormen Mats, som alla retade och spottade på,  finnig och eldröd i ansiktet av nervositet bjudit upp henne – henne – negressen med det burriga håret, ”afrojäntan”. Tacksamt tog hon emot dansen. Hans taniga långa kropp spred värme genom hela hennes ända in till iskylan i märgen. Hon ville aldrig att det skulle ta slut. Men det gjorde det. Och när orkestern slutat spela och lärarvakten utrymt gymnastiksalen så stod gänget där, skolans fem största ligister, och Mats flög som en vante in i väggen och glasögonen krossades under en stövelklack som luktade dynga. Leila var en av skolans bästa gymnaster, och hon reagerade instinktivt. PANG! Så hade hon kickat den störste bonddrängen i ansiktet med en karatespark. Han stöp som en kullslagen telefonstolpe, och de övriga sprang allt vad tygen höll nedför korridoren. Det var nog då hon förstod vad hon skulle bli i framtiden ….. 

-Det är kanske på tiden att vi börjar tala allvar du och jag, sa Konradsson surt och fingrade röksuget på pipan. Han hade avbrutit Leila i hennes funderingar och satte sig, väl skyddad bakom sitt avrensade skrivbord och erbjöd Leila en enkel obekväm kontorsstol av snurrmodell att sitta på.

-Ja, kanske det, sa Leila ganska mjäkigt, satte sig, och väntade sig en rejäl utskällning efter det som hänt.

Konradsson hade sovit dåligt, och det var delvis afrojäntans fel. Hon la sin näsa i blöt lite väl mycket. Han bodde i ett nedslitet hyreshusområde med vita tegelhus i fyra våningar (utan hiss) med mycket blandad befolkning. En del kallade det stans problemområde, men det rörde inte kriminalinspektören i ryggen. Han hade hamnat här när han och frun separerat för tio år sedan. Och han trivdes, konstigt nog. På samhällets skuggsida.   

-Du vet vad jag helst skulle vilja göra med dig, din snorunge, sa han surt och droppade en alvedon i ett vattenglas. Men jag får väl erkänna att vi kanske aldrig hade hittat Johanna Finnström, tidigare gift Göthe,  om du inte envisats med att krypa in i den där garderoben.

Allt skulle han bestyra, tänkte han bittert. Alla svenska barnfamiljer hade flyttat från Kohagen, som bostadsområdet hette, därför att bönderna en gång kört hit sina kor för slakt och försäljning. Där hade han suttit vid köksbordet med sitt pulverkaffe och messmörssmör-gås i tio år och sett på invandrar- och flyktingbarnen som lekte i gungparken, övervakade av sina dok- och sjalettklädda mammor. De såg ut som gummorna gjorde när han var barn, i sjalett, ibland hade de haft färgglad folkdräkt, tjocka vadmals- och yllekläder för att hålla kylan borta. Då. Tänk att tiden gått så fort.

Och ända hade så litet förändrats.

Och ibland påminde invandrarkvinnorna i sina hucklen honom om barndomens marknadsgummor. De som sålde kladdiga karameller i strut från kokeriet i Skellefteå.

-Finnström? (han avbröts i sina funderingar av Leilas nyfikna fråga).

-Ja, svarade han buttert. Johanna Finnström. Johanna Göthe, eller Petrus, vad som passar bäst.

Leila mindes den mjuka möglande kroppen i säcken, i mörkret i Blackås under det varma dammiga snedtaket. Hon mindes hur hon skrikit. I fullständig panik. Hon skämdes lite för det.

-Undrar hur fan dom kunde missat henne, fortsatte Konradsson sin litania. Men det ska va dom där idioterna Kling och Klang. Och en kommissarie från Stockholm förstås.

-Hur kunde dom missa henne?

-Ja säg det. Längs in under snedtaket. Bra plastsäck också, betydligt bättre än dom andra. Man skulle nästan kunna tro att den kom från oss? Märkt med polisens eget vapen var den också. Svårt å hitta i mörkret. Vet du vad jag tror det betyder?

Leila svarade inte.

-Jag tror det är olika mördare vi har att göra med. Obducenten på sjukhuset påstår att hon mördats innan de andra. Ganska långt innan, flera dagar kanske. Vet du hur hon såg ut när vi öppnade säcken?

Leila skakade på huvudet.

-Du ska va glad att du slapp. Hon var minst en månad gammal. Hon var fullständigt ihjälslagen. Piskad och nypt och örfilad och skuren sönder och samman och sönderbränd med cigarretter. Bestialiskt torterad skulle man kunna säga.

Han förstod inte varför alla grannar kom till honom och klagade jämnt och ständigt? Var det inte det ena så var det det andra. Det var tvättstugan som var vandaliserad, eller kamphundar som hetsats mot varandra på gården. Alltid flyktingarnas fel. Alltid samma gnäll.  Men var det så? Konradsson såg alltid förstående ut, men glömde sedan allt sammans efter en stund.

-Tror du att någon av dom andra kvinnorna gjort det. Schäfer?

-Ja, varför inte? Det här talar ju definitivt för att Schejken och Schäfer gjort det, och sen stuckit med pengarna. Nu är det bara Finnströms dotter som saknas. Konstigt. Varför mördade dom inte henne också?

-Hon var inte… där inne?

Leila fick en klump i bröstet som bara växte och växte. Inte Susanna också!

-Nej dessvärre. (Inspektören såg nästan ledsen ut.)

Hon var plötsligt medveten om att Konradsson satt och diskuterade fallet med henne som med en kollega. Igen. Det förvånade henne ännu mer.

-Så… så det här med ryssarna är helt avskrivet då.

-Ja, dom hade knappast gjort sig möda att stuva undan Finnström på det där sättet. Så noggrant. Men det e klart, vad vet man?

-Varför berättar du allt det här för mig?

Konradsson log. – Jag tycker du fört utredningen framåt ganska mycket. Du har nog gjort mer än de flesta här på stationen, jänta. Det är bra. (Han log för sig själv och sög på pipan. Han började gilla den långa jäntan med krullhåret.)

Det var ett beröm Leila inte hade väntat sig.

-Jag tror att flickan, grannen alltså, skyddar någon i kollektivet, sa hon. Kanske Susanna. Att hon hjälpte henne, kände henne. Jag fick den känslan. Hon undanhåller någonting.

Konradsson nickade och antecknade i sitt skivblock. – Bra, sa han och hummade. Iväg med dig nu. Vi ska ha ”sammandragning” om en stund. Gubevars.

Leila såg den gamla Macen samla damm i ett hörn av rummet där värmen var kvävande. Disketten! Vad sjutton skulle hon göra med den?

På lunchen stötte Leila ihop med lokalradions reporter Suzanne Erneback. Den korta och bastanta Erneback som var klädd i alldeles för tajta jeans och för kort tygjacka i manchester och alldeles för stor muffinmidja försökte pumpa henne på information utan att få ihop särskilt mycket.

-Aftonbladets killar for just hem. De grälade rejält på presskonferensen med Beck alldeles nyss. Du läste väl det stora uppslaget om kollektivet i Blackås. ”Schejken och hans lydiga kvinnor”! Jaja det var det det. Nu är det ett nytt mord uppe i Norrbotten som verkar rätt läskigt där dom har mer kött på benen. Så det här får väl ligga till ett par dar nu. Tur att dom inte visste vad vi vet?

-Vad då?

-Om Johanna Finnström och disponent Erik Göthe. Jag tror gåtans lösning finns där.

-Hur då menar du?

-Ja disponent Erik Göthe var ju inte förtjust i att Johanna och Shejken hade ihop det. Han kan väl ha hyrt några huliganer. Och så gick allt snett?

-Då har du inte sett hur Johanna Finnström ser ut, tänkte Leila säga, men kom på att hon inte fick tala med pressen.. Hon undrade om Erneback verkligen läst tidningsläggen så bra som hon gjort.

-Vet du hur jag vet när något är på gång? sa Erneback utanför Folkets Hus och solskenslog med hela ansiktet

Leila skakade på huvudet.

-Vi bara tittar ut genom fönstret och kollar när Ericson och Nilsson åker iväg till Blackås. Väldigt enkelt.

Hon skrattade så att den stora bysten i sin t-shirt svallgungade.

-Förresten visste du att det där gula stora trähuset bakom ditt hus är Gambrini ordens möteslokal? Vet du att alla gubbar av betydelse här är medlemmar: Göthe, Bernhardsson, kyrkoherden, polismästaren, åklagaren, domaren. Allihop. Tänk om man kunde bugga deras möten? Undrar vad dom pratar om just nu? Vem som mördade Johanna Göthe? Vilken liten industri som ska läggas ner härnest? Vad ska du göra nu när du inte får skriva om Blackås längre förresten?

-Jag måste intervjua den där tränaren i Myckle, sa Leila och tittade på klockan. Hon kom just på vad det var hon skulle göra. Sen var det en fotbollsmatch i division fem.

Hon såg dyster ut, och Erneback skrattade och klappade henne på axeln.

-Du lär dig. It’s a man’s world, glöm inte det flicka lilla. Du måste knäcka koden bara! Bolle är rund!

Sa en förtryckt syster till en annan, tänkte Leila när hon såg Erneback med rultande steg snabbt förpassa sig bort mot lokalradions tegelhus på andra sidan torget.

På polisstationen hade man samlats efter lunch för en genomgång med Beck.

-Vad säger att inte Petrus och Schäfer ligger nedgrävda någonstans också? Vad har utfrågningen av grannarna gett, sa Beck upprört och såg sig omkring.

-Ja, flickan på andra sidan har i varje fall inte sett något. Hon undvek det där kollektivet, säger hon. Så länge de höll till i Hissjö så sprang ju varenda kärring i bygden där förstås. Det var rent av populärt. Men de sista åren slöt de sig ju mest tillsammans. Tragiskt. Skrotnicken Vergin var full på kvällen, säger han, han var över hos skulptörn, dansken, som vi inte hört än. Han har varit i Danmark med familjen, kommer hem i morgon. Och Johansson säger att han var bortrest runt de där dagarna i maj och fiskade. Han har en stuga vid Svartbäcken. Svårt å kolla, det är ju en liten by. Ja knappt en by förresten, några hus bara. Synd att inte hundarna kan vittna. (Botvidsson var riktigt talför för en gångs skull).

-Tydligen hade flickan Liljekvist ringt flera gånger hit men inte fått gehör, sa Konradsson och kliade sig i de glesa testarna. Talade du med henne Botvidsson?

-Kan väl hända?

-Ingen rapport?

-Nej, jag tyckte inte det var värt. Vi hinner inte skriva rapporter på allt längre, så underbemannade som vi är. (Det var det vanliga argumentet för att lata sig tänkte Konradsson.)

Beck såg bekymrad ut. – Ta in henne. Hon måste ha sett något. Hon ser ju varenda bil som kommer och går där utanför huset. Och hon är hemma på dagarna. Solklart.

Botvidsson grimaserade. – Jag kan väl tala med henne igen då, sa han buttert och suckade.

-Nej, jag tycker vi tar in henne sa Konradsson. Han kände Botvidssons förhörsmetoder.

-Vad sa negerjäntan? undrade denne elakt och såg på Konradsson.

-Kan vi inte enas om att sluta använda såna tillmälen, sa kommissarie Beck och sträckte på sina korta centimeter. Nu skärper vi oss. Och så börjar vi jobba lite hårdare nu, eller hur?

Han såg allvarligt runt bordet. Samtliga runt bordet skruvade besvärat på sig. Shejken och hans kvinnor verkade inte ha högsta prioritet bland kollegorna åtminstone. Obstruktion? Konradsson reste sig argt och gick in till sig.

Han hade bott tio år i Galgbergets skugga, ja egentligen hela livet, så kändes det i varje fall. Det var ett litet berg i utkanten av samhället, bredvid Kohagen, där missdådare, mest lappar,  förr i tiden hängts och ätits av korparna. ”Androm till straff och varnagel”. Han hade druckit sitt pulverkaffe med grädde så länge han mindes, och alltid hade det där berget tornat upp sig någonstans i horisonten, som en hotfull påminnelse om hur det gick alla förövare och missdådare som greps av lagens långa arm i den här delen av norrlandslänet. Här hade han patrullerat  med batongen dinglande i bältet, och förhindrat lördagsslagsmål och hembränning och våldtäkt och hor. Dag som natt. Han såg fram mot pensionen, men kände mest en gnagande ångest för vad som skulle hända sedan. En oro för … vad? Att bli gammal? Inte längre behövd? Bara utslockna, som en gammal vresig vulkan.

Hela det lilla samhället såg mer och mer ut som en nedsliten stockholmsförort. Han hade inga egentliga fritidsintressen. Hans lilla fritidshus stod och förföll, det intresserade honom inte mycket för övrigt, det var frun som velat. Ändå var det hans föräldrahem. Inget han var stolt över precis.

Han hade lite skog till huset, som gav honom en liten pension. Hans syster bodde i Gävle, de hade aldrig haft någon större kontakt. Han hade sett alla gamla kollegor försvinna en efter en, nu var det bara han och Botvidsson kvar av ”gammpojkarna”. Kollegan Ramsby såg han ibland, pensionär sedan tre år. Han satt mest hemma och löste korsord och patience, när han inte söp och örfilade frugan och den gamla hemmadottern. Kollegan Karlsson såg han ibland på väg till travet och i någon spelbutik med de andra fyllgubbarna. Ett ganska meningslöst liv tyckte Konradsson. ”Friheten” som han skulle få som pensionär kändes mest som en chimär. Ett hån. En örfil. ”Frihet”. Han visste inte vad ordet betydde, ännu mindre vad han skulle använda det till.

”Friheten”, det var ju för honom ett noga inrutat liv som förhindrade att ångesten tog överhanden: frukost, en rask promenad till jobbet, arbete i så långsam takt som möjligt, lunch, lite mer arbete, lite TV på kvällen, därefter sova med hjälp av en sömntablett. Den utarmning och ”utbrändhet” som det stod om i tidningarna hade han aldrig sett bland kollegorna här uppe. Det måste nog vara ett storstadsfenomen. Däremot en andlig nöd som var skriande, en frånvaro av någon sorts ”mening” med tillvaron. Arbeta, sova, äta, gå på toaletten. Men det kanske var det som var den verkliga ”friheten”?

Själv hade han velat uträtta något större, kanske något stort kriminaltekniskt komplicerat fall som lockat hans nyfikenhet och intresse. Som poliserna i Stockholm. Han var intresserad av folk, av hur dumt dom betedde sig. Men besviket kunde han konstatera att när det var dags för befordran var det alltid någon ungtupp söderifrån med nyare utbildning som knep jobbet framför hans ögon. De uträttade inte mycket, ungtupparna. Pratade mest, hade högtflygande teorier om stadens brottslighet som bara ledde till en datoriserad rapport att slänga i papperskorgen. Han och Botvidsson, Ramsby och Karlsson fick alltid göra hundjobbet. Det kändes lite orättvist.

Ändå var detta meningslösa sisyfosarbete hans livlina i tillvaron. Utan det visste han nog inte vad han skulle ta sig till. Han gick ju till och med till stationen på sina lediga dagar, och på semestern.

Den fantastiska förmågan att glömma som människan fått var ändå den bästa gåva. Utan den skulle han ha blivit spritt språngande galen. Men å andra sidan: Vissa saker var väldigt, väldigt svårt att glömma….

-Har du läst Aftonbladet, sa Botvidsson och slet upp dörren så att Konradsson ryckte till i tankarna.

-Nä, vadå?

-Du tvivlade ju på bordellverksamheten där uppe. Läs här!

”Enligt en Internet-sight utbjöds sexuella tjänster på Blackås” skrev tidningens kriminalreporter. Internetsidan var numera borttagen. Det var en helsida, mest gammal skåpmat.

-Är det Hedlund som är sagesmannen, sa Konradsson trött.

-Storbonden? Sverige-demokraten? Tja, skulle kunna va det. ”Enligt obekräftade uppgifter” står det. Får man trycka sånt?

-Tydligen. Har ni hört Hedlund?

-Ja, han hade inte mycket mer att säga än de andra. Hans kor gick ju nedanför grönavågarnas hus. Men de syntes inte till så ofta, sa han. De höll sig ju mest inomhus sista året. Men han visste att bilar kom och gick, sedan många år tillbaka, det ska visst ha varit både kyrkoherden… allmänna åklagaren… och … håll i dig …. polismästaren.

-Det låter tunt, sa Konradsson. Från Hedlund? Men vi får kolla vidare. Jobbar Ekselius på med datorn?

-Ja, men det e visst något lösenord han inte kommer åt. Vi får skicka den till experterna i Skellefteå (Botvidsson såg alltid lika ut nöjd ut när han sa så: ”Experterna”). Och hur faderullan går det när Ekselius sticker då?

-Den dagen den sorgen. Du får börja lära dig ”IT” innan du går i pension Botvidsson. Så har du nåt å göra på kvällarna också och slipper åka till Blackås för att få upp den

Botvidsson hånlog åt det låga skämtet, som var helt i hans stil. – Ska du med och ta en öl efter jobbet?

Konradsson nickade. Ja varför inte? Han var väl i sin fulla frihet, tänkte han och log åt lustigheten.

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel elva (fredag)

När Leila, i sällskap med David och Petra kom in på pizzerian satt redan Konradsson och Botvidsson och några andra poliser där. ”Hela lagens långa arm” sa David och försökte skämta till det. Men stämningen i den ganska tomma lokalen, där starkölen dracks i stora pints i tjocka bulliga bägare, var inte särskilt upplagd för skoj märkte han.

-Hade du ingen fotboll ikväll, sa Petra beklagande?

-Jo. Sunnansjö-Järpen klockan halv åtta. Jag tar bara en lättöl.

-Vad tror ni Bernhardsson tänker skriva om Johanna Finnström, fortsatte Petra, som bara drack vatten? David grimaserade och reste sig för att gå efter en starköl. Leila såg att Konradsson vinkade på henne.

-Du har fått en ny beundrare, sa Petra och skrattade. Konradsson hade rest sig och kom fram till deras bord. Leila såg att Botvidsson gått på toaletten.

-Jag tänkte att du och jag skulle ta en tur till Blackås i morgon, sa han och smålog mystiskt. Du kanske hittar något mer som polisen missat. Vad tror du om det?

-Jo.. jovisst., sa Leila osäkert, märkbart överraskad över förslaget. Hade hon plötsligt blivit Konradssons … favorit?

-Bra, då säger vi det. Han återvände med ett mystiskt leende till kollegorna vid ett långbord vid väggen. Petra böjde sig fram.

-Törs du verkligen åka själv med den där …?

Leila svarade inte. Gjorde hon det? Jo, något sa henne att hon nog skulle göra det ändå. Fast riktigt säker var hon inte.

Hon lyssnade till sorlet i pizzerian och stärkte sig med den utspädda ölen.  Leila bläddrade förstrött i dagens tidning. Det var fredagkväll, och imorgon skulle tidningen inte komma ut. Det gav Bernhardsson en dags betänketid om hur han skulle tackla problemet Johanna Finnström. Disponent Göthes fru.

-Undrar hur Erik Göthe tar det här? Det är visst möte på Gambrini Orden ikväll. Det blir nog hett om öronen för Bernhardsson?

Leila svarade inte. Flera sidor i tidningen innehöll förhands inför travet på söndag. Hasses nya fynd, ett sto kallat ”Fortus Negro”, verkade småskadad och formen osäker. Bernhardsson gick hårt åt Europeiska unionen i sin ledare. Nedskärningarna på Tullverket skulle innebära att knark och kriminalitet skulle välla in över gränserna till Sverige, hotade han. Och i Moheden, längst uppe i norr i kommunen, hade några flyktingar ställt till bråk och eldat upp tvättstugan. Detta var bara början, mästrade chefredaktören. Unionens släpphänta flyktingpolitik var förkastlig.

-Vad tror du om det här med ”bordellen” då, sa Leila till Petra, som petade naglarna och såg uttråkad ut. David hade träffat en bekant vid disken och blivit indragen i en diskussion.

-Jag försökte kolla på Kungliga biblioteket om man fick tillgång till den där hemsidan som plockats bort, men jag fick ingen utdelning. Tyvärr.

-Sparar dom alla hemsidor.

-Ja, de svenska. Men bara förstasidan.   

-Tror du dom haft bordell där uppe?

-Vet inte. Alla verkar väldigt förtegna. Fråga David.

Leila hade tänkt fråga om ett inslag på lokalradion. Suzanne Erneback hade varit på flyktingförläggningen i Moheden. Stämningen bland byborna var hätsk och invandrarfientlig. Flyktingarna var sysslolösa och desperata. Barnen mådde dåligt. Det var betydligt skarpare än det uttryckts i dagstidningen.

Bernhardssons policy var att inte stöta sig med någon på orten. En underlig policy eftersom tidningen var ensam i hela den här delen av länet, som var 20 x 30 mil stort, sedan konkurrenttidningen lagts ner, och två andra länstidningar köpts upp av samma ägare som ägde ortens dagstidning. En stiftelse, som leddes av disponent Erik Göthe.

På förmiddagen hade hon fått ännu en straffpredikan av Bernhardsson.

-Jag trodde vi hade gjort klart att du inte skulle vara uppe i Blackås och störa polisens arbete? hade han sagt i mästrande ton.

Att kroppen aldrig hittats utan Leilas hjälp brydde han sig inte om. Det var värre att hon inte lytt order.

-Jag vet att den här självutnämnde Shejken inte precis var älskad av alla, hade chefredaltören sagt och andats så häftigt att den skrikiga slipsen med hawaiiflickor guppat på bröstet. Men vi har inga som helst bevis för att det ens rör sig om mord, eller hur. De där människorna gick ju inte ens till sjukhuset vad jag förstått. Johanna Finnström kanske dog en helt naturllig död, vad vet jag. Och dina så kallade teorier håller knappast för våra stränga pressetiska regler.

Han såg i sitt luftiga bakåtkammade vita hår ut som general Custer vid Little big horn. En förlorandegeneral. Sen hade han påtalat det faktum att Johanna Finnström varit gift med disponent Erik Göthe, och att saken var mycket känslig.

-Tror du jag hittar på alltihop, sa Leila upprört. Kroppen var ju misshandlad till oigenkännlighet!

Men Bernhardsson svarade inte utan vände sig bara mot datorn och tog på sina stora terminalglasögon.

-Tror du att Bernhardsson tänker skriva något om Finnström, frågade Leila igen?

-Vet inte. Han funderar nog över det just nu, svarade Petra och såg sig ointresserat runt i den ganska folktomma serveringslokalen. Det var alldeles för tidigt för den verkliga folkstormen. Kvällens fotbollsmatch på TV, Milan-Inter, skulle nog locka en och annan törstig.

-Det är nog bäst du håller dig borta från Blackås nu Leila, sa Petra i förtroende. Om du vill ha något jobb att gå till på måndag. Ska du inte åka nu?

-Jo det börjar väl bli dags, sa Leila, föga uppmuntrad över att behöva åka fem mil för att bevaka en fotbollsmatch mellan Sunnansjö och Järpen i division fem. – Hälsa David.

Hon reste sig, kastade ett öga mot Konradssons bord, han satt framför en mörk bayer och småpratade med Ekselius och Botvidsson. Kommisarie Beck hade redan lämnat sällskapet.

-Hur e det med Johansson, sa Botvidsson och lutade sig mot Konradsson?

-Hur det e? Hur så?

-Ja, var inte Shejken skyldig honom rätt mycket pengar?

-Jo, det stämmer. Ungefär 100.000.

-Ja, och Petrus hade inga pengar. Och det här uttaget på sparbanken då? Tror du Johansson ilsknade till och gjorde sig av med hela byket?

-Varför de? Varför inte bara vräka dom då?

-Ja fan vet. Han kanske fick betalt ”in natura”, hä hä.

-Så mycket större anledning att inte göra sig av med dom då, sa Konradsson irriterat och skakade på huvudet över Botrvidssons  slutledningsförmåga och stoppade sin pipa. Han var utless på allt spekulerandet. – Du som var där uppe så mycket Botvidsson, sa han och sög på pipskaftet, kan du inte komma på någon som ville hämnas på Shejken och hans så kallade damer?

Botvidsson skakade på huvudet. Ekselius såg väldigt frågande ut, han strök sig över det välkammade tunna håret och funderade mest på var han skulle hyra flyttfirma för transporten ner till Söderköping. Han var skild sedan flera år och hade barn där nere.

-Beck vill ju gräva upp hela tomten för att se om det ligger flera lik där, sa Botvidsson. Men åklagaren ville vänta för att se vad efterlysningen på Interpol kunde ge. Han är kanske skyldig Johansson pengar han också? Han har ju en fiskestuga däruppe Och Johansson var inte alls intresserad av att gräva upp tomten. Nä det verkar väl mest troligt att Shejken och Schäfer gjort det här, och stuckit för längesen. Hur länge tror du vi får vänta?

-Det låter befängt, sa Konradsson som just tänt en tändsticka men kommit på att man inte fick röka inne på pizzerian. Shejken hade inte varit utomlands på tio år. Varför skulle han sticka just nu? Var fick han plötsligt pengar ifrån? Och svårt att hitta honom kan det ju inte vara så vida inte han dragit till Caymanöarna. Johansson tänkte inte alls vräka dom, det har han sagt, han var nöjd med att få betalt ”in natura” som du själv, sa Konradsson spydigt åt Botvidsson. Jag tror uppriktigt sagt inte på det där.

-Varför inte (Botvidsson)? Han tog ut sina sista besparingar, tar med sig Schäfer och lilla Susanna som pålägg och hembiträde, men först måste han göra sig av med de andra kvinnsen.

-Varför det? (Konradsson) Varför inte bara sticka från alltsammans? Dom var ju redan pestsmittade. Varför måste han mörda de där stackarna först. De var ju chanslösa utan honom. Ä Botvidsson, han var ingen mördare!

-Ja, vad tror du då?

-Jag tror att Johanna Finnström blev misshandlad till döds. Kanske av misstag. Förmodligen av Petrus och Schäfer, det verkar väl troligast. Sen var dom tvungna att gömma kroppen. Slutet på april kanske. Det var så det hela startade. Sen vet jag inte. Sen kunde dom lika bra …

-Ja, och sen måste dom mörda Nyrén och hennes barn också. För att de inte skulle skvallra.

-Ja, men varför så bråttom? Varför så klantigt? Blodspår uppe i sovrummet och på gården, kropparna i säckar på utedasset. De verkar ha handlat i panik isåfall. Och var tog Susanna Finnströn vägen i så fall. Har vi inte hittat henne än? (Konradsson drämde näven i bordet av ilska.)

-Ja, något fick dom väl att göra det då (Botvidsson). Kanske började marken plötsligt bränna under fötterna på vår gode shejk?

-Jag blir ändå inte klok på Johansson, fortsatte Botvidsson, som druckit tre starköl och nu börjat hetsa upp sig. Han ägde ju mycket mark och arrenderade till storbonden Hedlund. Jag tror ändå han ville bli av med Shejken och hans anhang. Hedlund ville säkert arrendera mer. Och han har ju kontanter till skillnad från shejkarslet. Varför vräkte han inte bara honom? Petrus måste haft en hållhake på honom.

-Nej jag tror inte på Johansson, sa Konradsson argt och reste sig. Jag har känt honom sen vi var barn. Han skulle inte kunna göra nåt sånt här. ALDRIG!

-Men låta någon annan göra det kanske? Vi kanske skulle höra den där tokiga grannen igen?

-Ja, om du tror det ger något så var så god. Jag går hem och glor på TV, sa Konradsson och drog på sig sin lilla jacka och satte hatten på huvudet. Han lämnade den pratglade Botvidsson att utveckla sina mordteorier med den tystlåtne smålänningen Ekselius, som bara nickade och sa ja och jo. Det var rätt åt Ekselius, tänkte Konradsson trött och vandrade ut i den ljumma majkvällen.

Han undrade i sitt stilla sinne hur länge han skulle kunna skydda Johansson?    

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel tolv (lördag)

-Flickan på andra sidan vägen, Liljekvist, säger att hon ringt tidningen flera gånger om att det var alldeles tyst hos grönavågarna? En hel vecka. Var det Ericson som tog emot samtalen?

-Ja, han gör ofta det. Han är ofta den ende som sitter på redaktionen när vi andra är ute på jobb. Och där har du väl svaret på varför inget hände heller. Han gick till Bernhardsson direkt. Bägge är medlemmar av Gambrini orden förresten. Dom gillade inte Johanna Finnström.

Leila hade ringt David på kvällen. Och nu först hade hon lagt märke till ett gulmålat hus, som såg ut som ett typiskt norrländskt ordenshus för en prydlig och rekorderlig nykterhetsloge, med små romerska pelare och en bred träbro och överskrift i sirliga jugendbokstäver ”Nyktert arbete befordrar hälsa och välstånd”. Det var alltså där den mystiska orden träffades.

David hade haft ont i huvudet och var ganska fåordig. Han bodde utanför samhället i en närbelägen by med fru och tre små barn, och ett på väg. Han hade ganska snart gjort sig oumbärlig på tidningen.  Påtänkt som chefredaktör när Bernhardsson och Lööw gick i pension om tre-fyra år. Därför var han förstås tvungen att hålla sig väl med styrelsens ordförande disponent Erik Göthe, tänkte Leila. Han avbröts ideligen i telefonen av barn som skrek och stojade, det var precis läggdags, och halvtid i Leilas fotbollsmatch.

När hon kom hem från pizzerian hade någon stuckit in ett kuvert i brevlådan. Någon hade ganska amatörmässigt klippt ur bokstäver ur en tidning, en typisk veckotidning, med texten ”Har du kollat i jordkällaren?” Leila mindes en sån jordkällare i Blackås som låg på tomten, en stor gräsklädd kulle, där man förvarade mat, ungefär som ett kylskåp på vintern. Hon bestämde sig för att söka upp Konradsson efter frukost.

Polishuset, som låg nästan mittemot tidningsredaktionen, var så gott som tomt. En ung tjej i receptionen visade henne på Konradssons rum. Litet, prydligt, med var sak på sin plats. Konradsson var uppenbarligen mycket strukturerad. På skrivbordet låg linjal, pennvässare, gemburk, och häftapparat på parad. Askfat med två pipor och en burk MacBarens mixture. Pärmarna i bokhyllan var noggrant märkta med år och sifferkombinationer, i ett låst skåp förvarade han säkert sina vapen.

På bordet stod ett foto av en kvinna i obestämbar ålder. Ganska knubbig. Söt. Såg ut som ett ungdomsfoto av Konradssons fru. Var han skild? Änkling? Eller hans dotter?

Rummet hade bara ett litet fönster som vette mot en bakgård, en parkeringsplats med en stor brandvägg. I ett annat hörn av rummet stod den gamla Macen, en liten grå burk med ett litet ynklig fönster och samlade damm, en äldre modell som Leila aldrig sett förut. Hon kom att tänka på disketten. Om den gick någon annan stans än i Konradssons lilla grå burk? Vad skulle hon göra med den?

-Jaså, är du här fast det är lördag, sa Konradsson på sitt buttra vis och hängde av sig den fodrade midjekorta jackan som han bar året om, alltid samma modell, vare sig det var 20 grader varmt eller 30 grader kallt.

Leila hoppade till, Gud han hade bara smugit sig in i rummet! Hon blev lite nervös.

-Ja du talade ju om att vi skulle upp till Blackås. Och … jag har fått ett meddelande.

Hon visade honom lappen med de urklippta bokstäverna. Konradsson studerade den intresserat. – Den ska vi undersöka, sa han bara och stoppade lappen i sin skrivbordslåda.

-Jag måste göra en intervju med en fotbollstränare uppe i Myckle igen. Kan vi inte ses i Blackås sen?

-Visst, det blir bra.  Klockan sju?

-OK, vi ses då. Hörde du om det nya mordet uppe i Norrbotten. Tror du det finns ett sammanhang.

-Vet inte. Vi får prata om det sen.

Leila såg att Konradsson hade Aftonbladet bredvid sig. Deras reportrar var tack och lov uppe i Norrbotten, det var en mystisk olycka bland bärplockare där. Nyheterna i tidningen om Blackåsmorden var knapphändiga. Och lokaltidningarna skrev nästan inget alls. Det var som en överenskommelse. Och Konradsson var på sitt vanliga sura tvära humör. Hade han sovit dåligt, tänkte Leila analytiskt?

-Vi har kallat in flickan Liljekvist till förhör, sa Konradsson och slog upp tidningen. Hon måste veta något. Det är vår sista chans.

-Den där bilreparatören då. Vergin? Han kan ju ha hjälpt till.

-Ja, den göken. Men han är tyvärr mytoman sen många år. Borta i roten. Du vet aldrig om han talar sanning. Det förvånar mig att han inte tagit på sig morden redan nu?

-Johansson då? Storbonden Hedlund?

-Ja, vi har mycket att göra. Vi ses klockan sju.

På redaktionen stötte Leila ihop med flanören Lennart Ericson. Ericson som tagit emot flera telefonsamtal från flickan i Blackås utan att göra något. Hon fick lust att fråga honom närmare om det, men han satt som vanligt i telefon, alltid lika välskräddad och välkammad, en liten feminint prydlig man i sextioårsåldern. Leila fick en känsla av att Ericson visste mer än han talade om. Han umgicks mycket med Bernhardsson, även i den beryktade Gambrini orden, hade David sagt.

Hon körde plikttroget till Myckle, ett litet samhälle sju mil längre in i landet med tjugo sportstugor, tre bondgårdar och en fotbollsplan. Efter att ha intervjuat fotbollslagets tränare om morgondagens toppmatch i division fem, körde hon tillbaka och tog vägen förbi Blackås. Vid det här laget började hon känna igen husen ganska väl. Vid kröken efter kyrkan i Kläppen bodde den danske skulptören som inte heller gillade Shejken och hans blonda fru och flera små blonda barn som lekte framför det stora röda trähuset. Hon fick ett infall och stannade. De hade en utställningslokal på bottenvåningen. Vid vägen stod en utställd liten skylt: Öppet.

I ett hörn av utställningslokalen, helt i furu och med sliten pärlspånt på väggarna, satt en blond kvinna i fyrtioårsåldern och stickade. De vidrigaste skräckfyllda masker av torterade människor hängde i snören överallt i lokalen. De svängde sakta i metalltrådar, vred sig som i plågor sakta i ljuset från fönstret där dammkornen dansade och flugorna surrade. Hon harklade sig.

– Ja…  jag kommer från Kuriren?

– Jaha, ja vi har redan talat med dina kollegor Bill och Bull, sa kvinnan och log lite överslätande. Hon var vacker, nordiskt askblond med håret i hästsvans, enkla rena jeans och sandaler. Leila kände sig bortkommen. Kvinnan såg ner i stickningen och molteg

-Öh… Bill och Bull?

-Ja, Ericson och han den snygge, David va?

-Jaså dom, sa Leila dumt. Ja jag ville bara se hur här ser ut… har åkt förbi så många gånger.

Det luktade rent och skurat, golvtiljorna glänste. Vilken skillnad mot förfallet hos Shejkens.

-Jo… kände ni Shejken?

-Men lilla vän, sa kvinnan och log åt Leilas bortkommenhet. Vi bor i samma by. Det har jag ju redan svarat på. Ja, min man var där ibland, de hade en affärsverksamhet ihop för länge sen, men aldrig annars. Jag höll mig därifrån så mycket jag kunde. Han äcklade mig. Och Jack hatade den där målarkludden.

-Och affärsverksamheten…?

-Ja, de skulle finansiera dragning av bredband hit upp, som den där jävla regeringen Bildt lovat men aldrig verkar få arschlet ur …Ja, Jack var vansinnig på kommunen och vi hade samlat namn för att få börja gräva för ledningarna. Du vet att vi inte har bredband för Internet här uppe fast vi snart har millennieskifte?

-Nja… när det visste jag inte.

-Jag har jobbat på skattekontoret i Piteå, sa kvinnan med lugn och bestämd röst och såg inte upp från stickningen. Leila fick för sig att hon talade för sig själv. – Hur fan tror dom att jag ska kunna jobba hemma med den här sega långsamma datoriseringen. Dessa elektroniska motorvägar som Bildt och Clinton talar så lyriskt om. Nej, det går nog inte i längden. Vi får ha det här som sommarhus helt enkelt.

-Bor ni här… året om.

-Ja, Jack vill det, det är ju hans ateljé. Men du jag måste till Eva-Karin och hämta barnen strax, sa fru Stensgaard och la stickningen på det lilla bordet. Du får ge dig iväg nu gumman.

-Ja, ja… jag ville inte störa, sa Leila och kände sig mest till besvär. Varför kände hon sig alltid så jävla bortkommen!

-Nej du verkar lite oprofessionell för att vara journalist, din lilla stackare, sa kvinnan rättframt och slängde ett vedrä i kaminen. Har du inte anteckningsblocket med dig? Hoppas du har gott minne i varje fall?

Leila retirerade snabbt till dörren ut. – Ja förlåt då… Ajö så länge … Hon var röd i ansiktet som en kräfta av skam, tur att det inte syntes lika bra mot hennes bruna hy tänkte hon desperat och slängde sig in i bilen och drog iväg med ett ryck så det sprutade grus om bakhjulen mot det stora rödlmålade trähuset.

Efter några tomma sommarstugor dök Johanssons lilla röda hus med vita knutar och hundburarna upp, och mitt emot var den exentriske Lars-Olov Vergins fallfärdiga hus med alla halvreparerade skrotbilar på gården framför huset. Sen var det bara backen upp och sen ställde hon bilen på en liten avtagsväg och promenerade sista biten. Bara Lene Stensgaard skulle nog se den om hon kom den här vägen?

Klockan var över sju men hon var helt ensam på gården. Kände sig skamset röd om kinderna fortfarande. Flickan Liljekvist hade hon inte sett till, det lyste inte ens i huset, konstigt nog. Det hade blåst upp mörka moln och snart började regnet ösa ner. Leila tog sin tillflykt till logen. Hon la märke till att det var en dörr till där logen slutade. Den hade hon missat. Kanske en vedbod. Nyfikenheten fick henne att öppna den gistna dörren och kika in i mörkret därinne. Hon hittade en knapp och tände det svaga lyset.

En bock, som Leila mindes från den fasansfulla redskapsgymnastiken i skolan, stod i halvmörkret, och en avlång, lägre, sågbock, bägge med remmar med knäppen vid benen. Ris, långa vidjor och hasselkäppar låg slängda på golvet. Leila fick känslan av en tortyrkammare.

En dörr öppnades bakom hennes rygg och hon frös till is i samma stund. Ångesten sköljde över henne. Skräcken! Det var han! Han levde alltså! Som bedövad av skräck kände hon en hand om nacken som fick henne att sprattla till som en liten fisk. Shejken var inte död! Han levde!

-Jag trodde lilla fröken negerjänta hade fått tillsägelse att inte vara här uppe i Blackås, hörde hon en alkoholskrovlig röst bakom ryggen. Andedräkten var som ett moln av gammal öl och renat  – Vet du inte att ilskna kattor kan få rivet skinn om dom inte gör som man säger åt dom? Leila vred sig förgäves i greppet om nacken, rädd som en hare som lyfts i nacken rätt upp, men den långe grove mannen bakom henne var stark och knuffade henne mot den midjehöga gymnastikbocken. Hon började skrika högt och göra motstånd när han försökte dra ner hennes jeans.

-Jaså, du gör motstånd också!

Hon fick en örfil som fick hela huvudet att ringa som kyrkklockor, och kände hur hon böjdes framstupa över bocken medan mannen försökte dra av hennes jeansen. Tillsut tog han ett tjockt hasselspö från golvet och skrek åt henne.

-Jag ska lära dig att göra som du blir tillsagd! Ditt lilla luder! Som kvinnor som du ska behandlas! Tills du inte har vett i huvudet längre!

Leila skrek i hysteri, galltjöt, som en gris inför slakten. Han tänkte slå ihjäl henne!

Då hörde hon den gistna dörren till vedboden knirka till.

-Det räcker nu Botvidsson. Det var Konradssons sträva välkända röst och greppet om nacken som hon trodde skulle krossa henne försvann plötsligt. Hon såg över axeln den grinande  storväxte polisinspektör Botvidsson som stod bredbent bredvid henne. Hon lyckades slita sig lös, försökte dra upp byxorna medan tårarna rann av ilska och panikartad förskräckelse. Förödmjukelsen och chocken sköljde över henne som ett spann iskallt vatten. Allt stockade sig i halsen, hon förmådde inte ens skrika längre. Bara lamslagen av rädsla.

-Vad fan gör du här förresten, Botvidsson, sa Konradsson skarpt. Hon såg att han flåsade tungt, och insåg att han sprungit, och att hon just räddats från ett förödmjukande övergrepp.

-Ä jag hade vägarna förbi, sa den store tunge Botvidsson och ryckte generat på axlarna. Jag såg jäntans bil där nere på avtagsvägen mot Mattsas. Tänkte ge henne en minnesbeta bara, inget annat. Det har du ju själv sagt …?

-JAG bad henne komma hit, sa Konradsson ännu skarpare. Det är tack vare henne vi kommit

så här långt i utredningen. Kom ihåg det. Jag tycker du ska åka hem nu. Var glad att jag inte rapporterar det här Botvidsson. Tänk på att du bara har några år kvar till pension! Nästa gång åker du ut med arslet före!

-Ä! hördes från kollegan, som ganska skamsen försvann ut genom vedbodsdörren. Leila skalv av kylan från springorna i brädgolvet på logen, stelfrusen av chocken. Hon lutade sig framåt och kände hur magen värkte. Tog stöd mot gymnastikbocken. Konradsson stod rådvill och nästan blyg och verkade inte riktigt veta vad han skulle ta sig till just nu. Det var en ovan situation. För båda två.

-Såja, lugna dig jänta, försökte han med skrovlig röst, överslätande. Du klarade dig ju med skinnet i behåll eller hur? (Försökte få det att låta som ett uppmuntrande skämt.)

-Tänker du inte ens anmäla honom? sa Leila huttrande med gråten i halsen, hukande på sågsspånsgolvet. Hon ville spy. Hon visste inte om hon skulle vara arg eller bara glad att ha sluppit undan helskinnad. Allt kändes ändå så meningslöst.

-Ä han har bara ett år till pension. Som jag. Det tjänar inget till. Men jag ska hålla ögonen på honom i fortsättningen. Jag lovar.

Han sträckte sig fram och klappade den nedhukade Leila lätt på axeln. Det märktes att han verkligen ansträngde sig nu. Att vara snäll. Hon satte sig på en huggkubbe med nedböjt huvud, snyftande och andfådd.

(Han förstod inte hur han kunde bli så mjuk och vek. Varför han började ta sig an den här olydiga dumma jäntan för? Nästan fäste sig vid henne?)

-Vad är det här för rum egentligen? sa hon och lutade huvudet i händerna.

-Ja, vad ser det ut som, sa Konradsson och tog av sig hatten, skakade av regnvattnet och drog handen över de glesa grå hårtestarna på huvudet. Han suckade tungt. Jag tror du fick en demonstration i hur det användes av Shejken och hans satmaror. Stackars flickor. Minns du hur Johanna Finnström såg ut när vi hittade henne? Fullståndigt sönderpiskad. Jag tror hon kom från det här rummet. Men du hade större tur än henne.

Leila skakade på huvudet. Visste inte vad hon skulle tro. Hon torkade tårarna. Hon kände sig bedrövlig. Och fruktansvärt arg. Stackars Johanna. Och de små flickorna.

-Jag har känt Botvidsson sen vi var små. Vi gick till och med i skolan tillsammans. I en by inte långt härifrån. Du skulle inte tro hur mycket stryk vi fick där. Botvidsson råkade väldigt illa ut, han var barnhemsbarn som adopterats av en elak bonde däruppe. Oj vilka ränder han hade på ryggen ibland. Jaja, stackars jäkel. Inte konstigt var han fått sina uppfostrings-principer från.

-Du då? sa Leila surt och lyfte på huvudet. Du lovade mig ju själv ”smörj”, minns du det? Var det inte på allvar?

(Att hon kunde tala så här familjärt med den där buttre kriminalinspektören? Det hade hon inte trott bara för några dagar sedan.)

-Ä, det är sånt där som man säger, av gammal vana bara, sa Konradsson buttert och sparkade med skon i sågspånen. Det är väl mest tomt prat. Jag har gett upp kampen mot ungdomsbrottsligheten i den här delen av länet. Jag börjar inse det. (Det var länge sen han pratat så här länge med en annan person, förutom kollegorna.) Botvidsson tror fortfarande på att tillräckligt mycket aga kan förändra världen. Tokfrans. Ja, jag ska inte berätta hur många prickar han fått för övervåld under åren som gått. Men Lundin har alltid sett genom fingrarna med sånt där, bara inte tidningen fått veta det. Och där har vi ju Bernhardsson som beskyddar oss förstås.

-Gambrini orden? sa Leila. Konradsson klappade henne på axeln igen, nästan kärvänligt, fast hon såg att det tog emot att göra det, och hon log för första gången mot honom, genom tårarna. Hon tyckte till med om Konradsson för första gången i sitt liv.

-Ja just det ja. Vår kära ”herrklubb”. Men jag föreslår att vi åker hem nu, jänta lilla. Om du inte vill krypa ner i kallkällaren först? Som det stod på lappen?

-Nej, inte i kväll.

-Trodde väl det.

De satte sig i var sin bil och körde hem i skymningen. Leila en hel del minst sagt omtumlande upplevelser rikare.

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel tretton (söndag)

Leila drömde att Susanna Göthe sprang över stubbåkern ner mot sjön. Hon hade nattlinne och var barfota. En liten smal barbent tanig flicka med blekt tunt hår som flög bakom henne när hon sprang. Tunn tanig kropp som inte ätit ordentligt på en vecka. Det var midnatt, men ändå ljust, ett blekt midnattssommarsolljus som kändes som tunt flor. Så att man kunde ta på det. Hon sprang över den hårda gräsmattan och ner förbi vinbärsbuskarna och rabarberlanden och de biodynamiska potatis- och morotslanden.

Karl-Erik Petrus var strax bakom henne. Han svor som en demon när han snubblade i de nedslitna träskorna och stod på huvudet bland gurkor och salladsplantor. Susanna gled som en vit blek vålnad över åkern ner mot vattnet, hon flög som en nattfjäril. Vattnet var kolsvart och iskallt, och helt spegelblankt. Susanna gled över tuvorna ner mot vattnet där hon visste att en roddbåt stod uppdragen, gömd i vassen. En båt som skulle ta henne över till andra sidan, bort från Blackås.

Men Petrus hade kommit på benen och var henne i hälarna. Han jagade henne som en galning över åkern i sina klumpiga träskor och trampade hela tiden snett i de höga plogfåror som bondens traktor plöjt upp. Han svor över bondjävlarna så att det osade och ekade i natten. SATANS JÄVLAR!  Nere vid vattnet stod några kor, som mörka tunga skuggor, och idisslade. Susanna var redan nere vid vassen och letade febrilt efter stället där roddbåten var uppdragen. Normalt var den säkert förtöjd med en kedja och ett stort hänglås. Men inte inatt.

Hon hörde Petrus närma sig, svärande och flåsande av ansträngning, inte alls i den form han var när han först kom till Hissjö på 1970-talet. När alla kvinnorna beundrade hans kraftiga armar och håriga bröst och de charmerande svarta lockarna. När de löd hans minsta vink. Men Susanna hade han inte fått. Inte ännu. Men snart så …

Leila hade i sin naivitet trott att hon kunde öppna den antika disketten hon fått med sig från polisen. Men på redaktionen fanns ingen så gammal Mac kvar, sa man. I sin rådvillhet gick hon på förmiddagen in till den ambitiösa Petra, som med nedböjt pagefrisyrhuvud över tangenterna närsynt knappade in ett reportage för måndagstidningen.

-Vet du någon som skulle kunna öppna en så här gammal diskett? sa Leila rakt på sak.

-Vad då för diskett?

-Den är från Blackås? Jag hittade den när jag var där, ljög Leila.

-Varför har du inte gett den till polisen, sa Petra utan att lyfta huvudet från tangentbordet.

-Jag vet inte. Jag har fått för mig att den är viktig. Det känns som att polisen inte vill lösa det här fallet, och inte Bernhardsson heller. Vem fan ska man vända sig till?

-Poliskommisarie Beck förstås. Tror du han är korrumperad också? Han är ju från Stockholm.

Leila skämdes lite. Petra var alltid så upptagen. Nu redigerade hon morgondagens nyhetssida, innan hon skulle lämna över den till nattredaktören, den skäggige Sten Andersson i jägarbyxorna och slidkniven. Han och den ständigt cigarettrökande ”Larsa” brukade sitta och spela kort och dricka whisky när det var lugnt framåt tolv hade Lisa Kvist berättat för henne.

-Jag kan i alla fall inte hjälpa dig, fortsatte Petra och såg forskande på Leila. Du får sluta leka privatdetektiv. Herregud, du åker ju i fängelse om polisen får reda på det. Du kan väl inte klampa omkring på en brottsplats hur som helst. Är det inte avspärrat?

-Nej, konstigt nog, svarade Leila. Så tekniskt sett så har jag väl inte gjort något fel?

-Märkligt. Men nu har jag tre sidor till att redigera innan sex. Förmodligen får jag jobba övertid som vanligt. Till skillnad från gubbjävlarna där nere på redaktionen. Och jag vill INTE bli inblandad i din privatspaning. Jag förstår att du varit med om en del men det finns gränser. Har du inget jobb att göra här hos oss?

Leila skämdes ännu mer och stoppade ner disketten i fickan. – Jag ska på fotboll ikväll, sa hon. En division fem-match. Men vi kanske kan gå ut någon kväll och ta en öl? Men Petra skakade på huvudet.

-Jag dricker sällan, sa hon och vände ner blicken mot tangentbordet så att det bleka pagehåret dolde ansiktet med de runda glasögonen som draperier. Hon var spröd med smala handleder och långa fingrar. Leila tyckte att hon var söt. Men väldigt svårflörtad.

Leila gick på ”Dalpojken” och åt en pizza till lunch. Det var ett konditori som serverade varm mat och drevs av två iranier. Den iranska flaggan med lejon och svärd prydde ena kortväggen. Hon var ensam i lokalen förutom en underlig figur som satt i lokalen som såg ut att vara ett konditori från 1950-talet. Han pratade för sig själv och diskuterade berusat med pizzan på tallriken.

Det var en ljum majkväll och häggen hade slagit ut och spred en bedårande doft. Solen stod lågt bakom Galgberget, fåglarna sjöng och byggde bon i träden. Koltrasten sjöng och briljerade, högre än alla andra konkurrenter. Det var folktomt och en overklig känsla av stillhet och ro när Leila gick den smala gatan längs ”Bagarstan” som den här delen av det lilla samhället kallades. Små prydliga trähus, gamla arbetarbostäder som piffats upp och nu beboddes av konstnärer och sommargäster. En man som kom cyklande såg ut som den socialdemokratiske ordföranden i kommunnämnden, hon kände igen honom från tidningen. Hon visste att Bernhardsson bodde i närheten. Ett galleri i ett hus skyltade med en fotoutställning och tavlor av de lokala konstnärerna. Klockan ringde i kyrkan på kullen, längs den backiga vägen upp till kyrkan låg fler kulturhus med små kontor och sommarcaféer. Det märktes att turistsäsongen inte kommit igång. Det var då allt levde upp i det lilla samhället i Norrlands inland.. Då skulle tågen rulla igen längs den nedlagda inlandsbanan, som bara kördes på sommaren. Bakom småbåtshamnens fiskebodar vid sjön skymtade hon skogsbolagets höga skorstenar bolma ut giftig rök. Disponent Göthes stora villa låg där i närheten, lite länge söderut.

När hon kom hem ringde hon till Erika. Hon undrade hur hon hade det.

-Det är inget vidare. Jag längtar efter dig. Kan du inte komma ner till Stockholm till helgen?

-Jag får se, sa Leila uppriktigt med en tagg i hjärtat som skavde ont. Det var ju 85 mil söderut. Hon visste inte. Hon visste inte om hon älskade Erika så mycket som hon trott, den äldre och beskyddande Erika, muskelbyggaren, mamma och älskarinna på samma gång. – Jag måste skriva om några fotbollsmatcher. Fy fan vad trött jag är på det. Det har hänt en hel del, ja jag får berätta när vi ses.

-Fotboll? Jaha. (Det var knappast Erikas starka sida.)

-Jag försöker åka ner på fredag efter jobbet. Jag längtar efter dig. Om nu bara bilen håller en vecka till.

-Jag har funderat på det här med att adoptera igen, sa Erika och lät bekymrad. Jag skulle verkligen vilja. En liten en från Etiopien. Snart är jag för gammal.

-Vi får prata om det sen, sa Leila snusförnuftigt. (Hon var fortfarande tveksam för att ta på sig ett sånt ansvar.) Vilket kön hade du tänkt dig (själv slog hon bort tanken så fort den dök upp)?

-Helst en pojke. Jag vet inte varför. Det blir så tråkigt med två flator i huset. Tycker du inte vi behöver lite manlig ”fägring”? (Hon skrattade.)

-Du e inte klok, sa Leila och skrattade också. Det kändes skönt att skratta. Ska du ut ikväll?

-Ja, jag går till det vanliga stället. Tråkigt utan dig.

-Ja, bara du inte träffar någon annan, sa Leila trött. Jag skulle nog inte klara det också just nu.

-Tok heller. God natt. Puss. Jag älskar dig.

Leila la på och kände taggen i bröstet som skavde. Adoptera? Och osäkerheten på vad hon egentligen ville med sitt liv blev bara ännu värre.

Hon mindes nu vad hon rabblat för sig själv när hon blivit tagen i nacken av den store förfärlige Botvidsson. ”O Guds lamm, som borttager världens synder.” Den enda ramsan hon kunde. Hur hon lärt sig långa meningslösa fraser av det fornetiopiska språket ge’ez, bara för att ha något att göra när hon gick i skolan och vantrivdes:

Ḳāla barakat za-Hēnok zakama bārraka ḫirūyāna waṣādiḳāna ila halaw yikūnū

bailata mindābē laasaslō kʷīlū ikūyān warasīān

Ja hon var ofta rädd som det där lammet, som Sankt Giorgis räddade från draken med sitt långa spjut. Och dagdrömmar var annorlunda än nattdrömmar hade hon märkt. Men dagens spöken, i vitt elakt solljus, var värre. De nattliga drömmarna kunde man ju bestämma när man skulle vakna ifrån. Allt fast förflyktigas till slut, som någon filosof sagt. Det var jobbigt med alla minnen man bar med sig och som dök upp i drömmarna. När hon åkte skridskor på Ljusvattensjön och hennes mest älskade lärare hade snurrat henne runt på skridskorna och tappat henne så illa att hon bröt armen. Hon kunde nu inte minnas vilken smärta som var starkast, men förhållandet till läraren blev aldrig sig likt sedan dess. Smärtan när armen bröts var obeskrivlig. Hon svimmade och kände att hon flöt bort, precis som i drömmen, som aldrig ville ta slut. Hon hade varit förtjust i den där kvinnliga läraren. En dröm blev en dröm, som blev en dröm till, i en annan dröm.

Hon avbröts i sina tankegångar, hon hade nästan somnat, av röster utanför köksfönstret.

Det var röster från nykterhetslogen där Gambrini orden träffades. Hon såg en ganska liten man i elegant kostym som talade med en annan man som hon i skymningsljuset igenkände som polismästare Lundin, kort i mörk kostym med guld och silvernålar i kavajslaget.

-Varför tar spaningsarbetet sån tid, hörde hon den lille fråga. Är ryssarna avskrivna nu?

Om hon öppnade balkongdörren hörde hon bättre.

-Ja, vi undersöker grannarna, sa polismästaren. Poliskommissarie Beck från Stockholm leder utredningen. Men hittills inget nytt.

-Ja, ni vet min inställning, sa den lille mannen med tvärsäker röst och gick bort till sin bil, en svart elegant sportbil som for iväg med ett ryck så gruset yrde. Hon såg Lennart Ericson dyka upp på husets trappa, mycket självmedveten och rak i ryggen med två romerska pelare på var sida om den lille prydlige journalisten Nu såg hon Konradsson också komma spatserande tillsammans med en man hon inte kände igen. Hur många medlemmar hade den här herrföreningen egentligen, tänkte hon? Det var ju de flesta gubbar hon kände i stan? Berättade dom allt för varandra? Och varför Konradsson också? Det var en besvikelse. Hon drog in huvudet även om hon förstod att Konradsson nog förstod att hon var hemma.

Hon undrade vad de diskuterade när herrarna försvann in i ordenshuset? Hade det något med Susanna Göthes nuvarande belägenhet att göra? Levde hon fortfarande? Eller levde hon med Petrus och Schäfer som en liten ”husslav” numera?

Hon såg genom de fördragna vita gardinerna i ordenshuset, det såg ut som om männen stod i en ring och mässade någon formel, om och om igen. De höll varandra i handen. Mumlade. Hon fick för sig att någon stod i cirkelns mitt, en naken liten flicka som Susanna, som skylde sig och grät. Sen somnade hon, med blanka tårar i ögonen.

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel fjorton (måndag vecka 2)

Den här natten drömde Leila att hon träffade Petra under ett Friskis och Svettis-pass de båda gick på. De talades vid och började hångla mitt på golvet medan de spelade ”Loving me loving you” med Abba. Tyvärr vaknade hon alltid när drömmen var som bäst, men lyckades somna om. Då drömde hon att Bernhardsson bjudit hela redaktionen på fest för att fira att morden i Blackås var lösta. Petra satt på en parkbänk utanför redaktionshuset och stickade på en lång, enormt lång halsduk.

Leila satte sig och försökte lite försåtligt lägga armen om Petra. Hon var huvudet längre. Bernhardsson skulle förevisa sin nya Petersson-båt. Leila försökte övertala Petra att följa med på redaktionsfesten, men hon var motvillig. David var redan stupfull.

Bernhardsson hade skepparmössa och snövita seglarskor och Lennart Ericson höll på att ramla i vattnet när båten skulle lägga till vid Bernhardssons sommarhus vid Kalvsjön. Roffe Bengtsson skrålade snapsvisor och Petra rynkade på näsan. Hon var ju nykterist och närmast laestadian, sa hon förklarande.

-Det är ju för höge farao mitt i sommaren (vilket det var, det var midsommar), sa Leila till Petra. Kan du inte sluta sticka på din vinterhalsduk nu? Pernilla hade mycket åtsmitande jeans som alla karlar tittade efter. Leila såg bara på Petra, och var djupt förälskad i den lilla musfärgade redigeraren, som verkade så söt och bortkommen.

Plötsligt började de kyssas, blöta heta tungvridande kyssar som smakade en härlig blandning av saltvatten och tandkräm. Tungspets mot tungspets, runt runt runt i munhålan. Det var en väldigt liten ö, och fullt av folk överallt. ”Vet du om att Bernhardsson går på bordell?” sa Leila till Petra, och de skrattade högt åt det roliga i påståendet där de satt omslingrade på bryggan. Bernhardsson visade just sitt nya boulespel i metall för de andra i redaktionen. Sten Andersson i det täta svarta helskägget försökte visa storbystiga Pernilla hur man skulle kasta genom att lägga armarna om henne, bakifrån. Han var väldigt omständlig. Alla jublade när han började göra samlagsrörelser mot hennes jeansbak och han log nöjt åt alla håll medan Pernilla obekymrat försökte koncentrera sig på att kasta.

Lisa Kvist serverade drinkar med parasoll i. ”Den jävla bocken” sa Petra plötsligt. ”Ett sån’t jävla svin!” ”Knullade han Susanna också!” Leila  fick samma tanke som Petra. Hon tog mod till sig och reste sig från bryggan. ”Dödade ni Susanna också?” skrek hon upp mot huset till Bernhardsson. Petra såg svartsjukt på henne. ”Strunt i Susanna?” sa hon avväpnande. ”Jag trodde du skulle ägna dig åt mig i stället”? Bernhardsson kom ner och klappade Petra faderligt på kinden, ”Vad är det för fel på en gammal pilsk gubbe då?” sa han med berusad röst och försökte låta flott, och de gick tillsammans bort till skålen med bål och hembränt. Leila ville bara springa efter Bernhardsson och slå honom rätt i ansiktet. Nu visste hon plötsligt precis hur det hade gått till!

Leila vaknade alldeles våt mellan benen. Hon onanerade och somnade om, konstigt lycklig. Och när hon vaknade hade hon redan glömt vem som utfört morden i drömmen.

När hon stod i balkongdörren och borstade tänderna på måndagsmorgonen upptäckte hon att hon hade en granne i lägenheten ovanpå. Det var ett vanligt tegelhus i två våningar med fyra lägenheter, samma typ av hus som fanns överallt i hela samhället. Typiskt norrländska egnahemsbyggen. Hon hade aldrig mött någon enda granne under den månad hon bott i huset, som hon fått hyra genom tidningen. Och inte hört någon heller. Det enda besök hon haft var en kille som jobbade med invandrarfrågor i kommunen, han presenterade sig som Markus Uhnefeldt, Leila mindes särskilt det krångliga namnet. Han ville att hon skulle skriva på en namnlista mot utvisningen av två iranska flyktingar på förläggningen. Om detta var i överensstämmelse med hans tjänst som kommunal tjänsteman var väl lite osäkert, men Leila skrev i vilket fall på.

Men nu var det en tydlig doft av cigarrettrök och ljudet av någon som släppte sig ljudligt som fick henne att reagera. Hon skulle inte jobba förrän på eftermiddagen och hade fått sovmorgon. Så hon beslöt sig för att gå upp och fråga.

Det var en grovhuggen karl i femtioårsåldern med storrutig flanellskjorta modell skogshuggare och grova, inte helt rena jeans som satt nere på halva skinkorna. Han hade en stor knölig näsa, dålig hy och såg lätt rödbrusig ut. Men han var ovanligt öppenhjärtig när Leila började fråga ut honom som ”nyinflyttad granne”.

Hon såg att han satt vid köksbordet och drack kaffe och åt Singoallakex. Hans utsikt över det gula ordenshuset var bättre än hennes egen. Han såg mycket intresserat på henne. Förmodligen hade han inte sett en färgad person i hela sitt liv, utom på TV.

-Dom träffas rätt mycket nu för tiden, ordensbröderna, sa han och viftade med tummen mot ordenshuset där nere på gården som badade i morgonsolen. Det är väl det där mordet i Blackås kan jag tänka.

-Varför tror du det?

-Ja, dom hittade ju en till där nu. Vet du inte det?

Leila hajade till. Det hade då inte stått i tidningen. Kanske hade det läckt ut till lokalradion?

-Har du hört det på radion?

-Nja, jag är rätt mycket däruppe, sa han och gned sin rödvioletta näsa. Man hör ju en del. Jag har ett föräldrahem jag brukar titta till. Jag är rätt mycket däruppe nu när det blivit vår. När jag har mina perioder.

-Perioder?

-Ja, jag dricker alltså. Periodvis alltså. Nu har jag varit där uppe rätt mycket, det är väl därför vi inte setts så mycket. Eva-Karin Liljekvist berättade att det varit fullt av poliser där nu. Det var hon som berättade att de hittat Johanna Finnström.

Han verkade veta en hel del. – Hur visste hon det, undrade Leila? Det trodde hon bara hon och polisen visste, möjligtvis Bernhardsson.

-Tja, hon bor ju tvärs över vägen. Ser och hör allt, det fattar du väl. Hon kan ju bara knalla rätt över och ta genvägen genom bersån.

-Bersån? Genvägen?

-Ja, jag kallar den det. Slyet som skymmer huset från vägen. Det finns en praktisk genväg man kan ta där som polisen säkert inte sett. Om man vill smita in och ut utan att ta den ”stora” vägen.

-Jaha, det var intressant. Det visste jag inte. Så Eva-Karin brukade vara mycket där hos grönavågarna. Du känner henne?

-Nja, känner och känner. Vi brukar talas vid. Hon berättar saker för mig, hon måste väl ha någon att tala med ibland, stackarn. Hon är rätt ensam där hon bor.

-Men hur visste hon …

-Hon hade sett dom bära ut ett lik från huset, polisen alltså. Dom är ju inte så diskreta av sig precis. Hon var helt säker på att det var Johanna Finnström, Göthes fru alltså.

-Såg hon henne?

-Hon var säker. Hon sa så. Fråga henne själv om du inte tror mig.

-Hon pratar inte med journalister. Och jag tror polisen skrämt henne att hålla tyst. En särskild polis vill säga.   

Leila tog upp lappen ur fickan.

-Har du sett någon som kommit och gått här i huset. Den här lappen var instucken under min dörr i förrgårs morse?

Mannen i den storrutiga skogshuggarskjortan luktade inte liljekonvalj precis. Han såg på den framsträckta lappen där det stod ”Sök i kallkällaren”. – Har ni gjort det? undrade han.

-Inte än. Polisen har säkert kollat den. Men tror du på det? Vad menar den som skrivit det här?

Han ryckte på axlarna. – Ingen aning. Jag har bara varit här två gånger sista veckan för att vattna blommorna, sa han. Jag gör lite ärenden åt fru Emberg som äger huset. Ja här är väldigt lugnt som du märkt. (Han sörplade lite kaffe och såg ut genom fönstret.)

-Jag har aldrig träffat någon här i huset, sa Leila. Var är alla?

-Ja han tvärsöver på min våning är pensionär och går aldrig ut. Hon under mig är mycket i sin sommarstuga och reser en del. Hon har stuga ute i Järn. Jag brukar fiska där ibland.

-Du är förtidspensionerad?

-Ja jag jobbade åt skogsbolaget tidigare. Blev permitterad för tre år sen. Det var då jag började dricka.

Leila tittade in i vardagsrummet och såg en ny fin dator. Mörk, platt skärm. Lite överraskad sa hon.

-En ny dator? (Han sken upp och såg riktigt stolt ut.)

-Ja man vill ju hänga med. Jag har gått kurs också. På Folkets hus. Fantastisk grej det där Internet. Jag beställde en hel hembränningsapparat från Tyskland jättebilligt. Snus och tobak också. Och massor med porr förstås, men det är ju trevligt när man är ensam som jag. Man måste ju runka av sig emellanåt.

Han var verkligen väldigt öppenhjärtlig.

-Var du uppe och hälsade på grönavågarna i Blackås också, undrade Leila? Drev dom nån slags bordell där vet du det?

Men då mulnade grannen tydligt.

-Va e de här för förhör? Du får ha lite respekt för det privata. Fråga er chefredaktör förresten, han tillhörde nog besökarna?

”Disketten” tänkte Leila igen, allt mer botfärdig. Som hon inte kunde öppna. Grannen reste sig från köksbordet, kastade ett längtansfullt ögonkast på ett barskåp i vardagsrummet där Leila skymtade en massa flaskor genomskinlig vätska. Han tog upp en brun tunn skolväska och en smutsig jeansjacka.

-Jag måste ge mig iväg, sa han. Men om jag ville gömma ett lik så nog skulle jag pröva jordkällaren du nämnde. Bara som förslag.

Leila följde honom ut och såg honom försvinna nedför trapporna. Snart hörde hon en moped starta och såg honom prutta iväg nedför gatan i riktning utfarten mot Kläppen.

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel femton (tisdag, vecka 2)

Eva-Karin har varit här igen. Med mat. Vi har fått arrest uppe i sängkammaren för att vi bråkat men vi kan få upp maten i en korg med snöre genom en av de små fönstergluggarna. Det är mycket varmt härinne under taket. Vi får göra våra behov i en vanlig hink, det luktar äckligt. Jag ser hur Johansson, som äger huset, och den där tokige Vergin kommer ibland, mest för att prata med farbror P. Han verkar inte veta vad han ska göra med oss, säger han. Det låter olycksbådande. Dom verkar planera något. Den danske skulptören har varit här och bråkat igen, farbror Petsrus körde iväg honom. Skulptören och Vergin sköt prick mot cocacolaflaskor som de ställt upp på några tunnor. Dom verkade ha väldigt roligt. Dom var fulla. Vi får inte träffa mamma och tant Lova längre. Tant Berit tycker inte om mamma.

På morgonen var det stor uppståndelse på redaktionen. Alla journalister hade fått beordrad övertid på grund av stadsfesten som började på fredagen med prioritet på allt förhandsmaterial som skulle produceras i en särskild bilaga dagen innan. Nu var alla samlade nere i fikarummet kring Hasse med polisongerna, Stalin-mustaschen och de stora 70-talsglasögonen. Han hade fått en V6:a och vunnit 80.000. Och Fortus Negro hade äntligen vunnit sitt första lopp, på tionde försöket. Två stora tårtor var inköpta och Lisa Kvist skar upp på papperstallrikar. Sten Andersson var där i sin jägarmundering och stora svarta skägg, Lööw storlog över hela ansiktet och ville ta alla i famn. Lennart Ericson gratulerade honom på sitt sirliga lite insinuanta sätt (han var en av de få som inte deltog i spellagen), och till och med den alkoholiserade Roffe Bengtsson hade uppstått från de döda och var spik nykter.

Det hurrades, det var fyra som skulle dela på vinsten: Hasse, Lööw, Sten Andersson och nattredaktören ”Larsa”, som bjöd på cigarr. Petra och David hade slitit sig från sina datorer, David sneglade på Leila och han blinkade på sitt flirtiga sätt, Petra (som säkert inte förstod vad som hänt) log bara åt hela uppståndelsen. Man bjöd frikostigt på madeira och hembränt.

-Jag tror du för tur med dig Nordmark, sa Lööw till Leila och armbågade henne i sidan på sitt barnsligt burdusa sätt. Vi ska skåla för fröken Leila Nordmark, som inte haft det så lätt på sitt första knäck här uppe i den norrlännska urskogen, ropade han. Alla höjde glasen med sprit. Lisa Kvist bjöd runt på tårta.

-Är det första gången dom vinner, sa Leila och måste skratta åt uppståndelsen.

-Ja, säkert, sa David. Jag har då aldrig hört att dom vunnit nåt under de tio år jag jobbat här.

-Vad skulle du gjort för pengarna, sa Leila och såg på Petra?

Hon såg ut på regnet utanför fönstret. Hon såg så tunn och spenslig ut, med pojkaktigt slank kropp, rakt pageklippt hår och tunnbågade glasögon. Leila blev varm när hon såg på den lilla nätta Petra och kände hur kinderna fick färg. Petra tänkte en stund innan hon sa.

-Jag skulle sluta här på direkten, det är då ett som är säkert.

-Hörde du att Pernilla på sporten fått vikariat på Aftonbladet. Vilket flyt hon har, sa David avundsjukt och såg bort mot sportredaktionen, där det fortfarande var släkt.

Petra såg besviket ner i dricksglaset, ryckte på axlarna och reste sig och gick.

-Ska du redan gå, sa Leila och såg efter henne.

-Fan va hon va sur, sa David och smuttade på glaset. Han hällde resten av spriten i kaffet. ”Kask” sa han upplysande och försökte le mot Leila.

Leila såg på de stimmande äldre journalisterna, som skålade och drack varandra till. Hon förstod Petras besvikelse. Petra hade bara jobbat ett år på den lilla lokaltidningen, men producerade nästan halva tidningen själv. Inte undra på att hon var sur.

-Varför är ni så jävla flata, sa hon bittert till David? Här har vi fem personer som mördats och ni skriver bara om travhästar och stadsfester?

David såg pojkaktigt förorättad ut. Leila charmades ändå av hans ostyrigt okammade hår och skjortan som var nött på kragen och ärmar. Han behövde tas om hand. Ansiktet som var oskuldsfullt skägglöst och ändå ärligt på något sätt. Fast han var så feg.

-Det är lätt för dig att säga, sa han och ryckte på axlarna. Jag har ju familj att försörja och hus som ska amorteras. När jag kom hit fanns det fyra tidningar här i länet. Du kan tro att dom varit som vilda vargar på ett sånt här scoop. Nu finns bara vi kvar. Och disponent Göthe som drar i trådarna hela tiden. Han köpte upp de andra tidningarna, en efter en, och la ner dom, lika snabbt. Det är klart som korvspad att man är bakbunden, eller hur? Förr kunde man bara söka jobb på någon av konkurrenterna om det sket sig. Dom såg en ära i att ge varann på käften. Nu får man bara ta skeden i vacker hand och knipa mun. Gilla läget. Man skriver vad folk ”vill läsa” som Lööw säger. Som om dom hade haft något alternativ? Mord går ju alltid hem, bara det inte är hos grannen. Då blir det läskigt och skapar panik. Och det vill vi ju inte ha.

Han reste sig. – Vill du ha mer kaffe?

-Nej tack. Jag tycker det är åt helvete, sa Leila upprört. Hur kan du sova om nätterna med en sån livsfilosofi.

-Jag sover gott bara amorteringarna är betalda, sa David och gav Leila ett ansträngt leende. Du kommer kanske att skaffa familj själv en vacker dag. Då får du se hur kul det e.

Leila tänkte på Erika i Stockholm och undrade hur hon hade det. När hon ringde var det sällan någon som svarade. Erika stängde så ofta av mobilen. Och ringde inte allt för ofta heller. Var hon verkligen kär i Erika, hon var inte säker. Bara Erika inte träffat någon annan? Leila längtade till Stockholm, men hon hade något hon ville klara av först. Något som återstod. Hon visste att hon var mördaren på spåret. Drömmen från inatt gjorde henne bara mer säker.

Eva-Karin Liljekvist hade tagits in till förhör, och när hon såg polisinspektör Botvidsson i polishusets dörr ryggade hon tillbaka. Han gick fram till henne och viskade.

-Jag ska nog knäcka dig din lilla fitta, vänta du bara.

Eva-Karin bleknade, men Botvidsson drog sig snabbt tillbaka så fort polismästare Lundin kom in.

-Följ med mig Eva-Karin sa han vänligt. Det blir förhörsrum två. Du stannar utanför Botvidsson. Det här är poliskommisarie Beck från länskriminalen. Han ska leda förhöret.

-Men jag har ju sagt allt jag vet, sa Eva-Karin spakt.

-Vi tror att du inte sagt allt ändå, sa Lundin och förde lugnt in den darrande flickan i det lilla förhörsrummet. Beck satt bakom ett bord och den tystlåtne Ekselius skötte bandspelaren.

-Sätt dig, sa Beck. När såg du senast grönavågarna i Blackås?

-Det har ju sagt, sa Eva-Karin med försagd röst och kröp ihop på stolen mitt emot Beck. 4 april, jag såg Lova Nyrén och hennes dotter, de hade varit och handlat i Kläppen. De cyklade.

-Och sen hörde du ingen eller såg ingen där på gården?

-N-nej… nej det gick nästan fjorton dagar, jag tyckte det var väldigt konstigt. Jag ringde till polisen, och jag ringde en journalist på tidningen för jag tyckte det var så konstigt.

-Kändedu kvinnorna där?

-Nej… inte särskilt… ja jag talade väl med dom ibland när man stötte ihop.

-Du har bott tre år i ditt hus, eller hur, sa Beck. Hur tyckte du de verkade ha det där hos hälsokollektivet, kvinnorna menar jag?

-Ja jag kände ju till dom från när de bodde i Hissjö. Vi sprang ju där en hel del när vi var mindre, man kunde spå sig för tjugofem kronor. Det var lite spännande.

-Träffade du Karl-Erik Petrus?

-Nej, jag såg honom någon gång bara. Jag talade lite med Lova, hon skötte deras ekonomi. Och Jeanette, hennes dotter. Hon… hon hade problem med vikten. (Eva-Karin talade med späd röst rakt ut i rummet utan att se på poliserna.)

-Det har sagts att de hade bordell där i Blackås. Såg du om de hade många besök?

-Nej…nja… nej inte vad jag kunde se. (Eva-Karin såg inte alls så förvånad ut som hon borde ha gjort.) Det körde in bilar där ibland, men det hade det ju gjort i Hissjö också. Folk som ville köpa krämer och få… ryggbehandling och så …

-Men det var väl skillnad, sa Beck och anla en tuffare ton. Där drev de ju olika verksamheter, det vet jag med. Men i Blackås vad jag förstår bedrevs ingen verksamhet alls. Ändå kom folk och hälsade på ofta. Bilar körde in och ut. Varför då?

-Ja, det hände väl. Jag vet faktiskt inte vad de ägnade sig åt, sa Eva-Karin och såg besvärat ner i golvet. Inte brydde jag mig heller!

-Jag tror att du skyddar någon där, men det vore bättre om du talade sanning Eva-Karin. Du vet kanske inte att Johanna Finnström också är död, vi har hittat henne också. Så nu återstår bara Petrus och Schäfer, och Susanna Finnström. Kände du Susanna?

Eva-Karin såg på Beck. Hon såg inte överraskad ut, bara beklämd, blek och lite skakad.

-Ja, jag kände Susanna, vi talades vid ibland. Då och då. Hon kom över och hälsade på mig, och passade barnen ibland, fast hon inte fick för Petrus. Jag ville att hon skulle komma bort därifrån. Det hade varit bäst… Det var inte bra för henne att vara där. Mer vet jag inte. Men jag undrar förstås … vart hon tagit vägen?

-Det gör vi också Eva-Karin, sa Beck och reste sig. Det gör vi också. Brukade de andra grannarna besöka Petrus eller kvinnorna där?

-Jag såg Lars-Olov åka dit några gånger. Han hjälpte dom med ett och annat, reparationer och sånt. Jag tror han hjälpte dom reparera bilen, kanske datorn, han kunde ju sånt. Inga andra.

-Vi ska tala med Lars-Olov också, sa Beck och gick runt det lilla rummet innan han satte sig igen. Och dig ska vi också tala med igen, ända tills du berättar vad du har sett. Fundera på om du vill berätta något mer just nu.

Men Eva-Karin teg och såg ner i golvet. Konradsson, som stod utanför med Botvidsson och följde förhöret tyckte hon såg ut som en liten grå mus som hukade sig inför kattens slutgiltiga språng. Och det kom.

-Får jag se på dina skor?

Eva-Karin lyfte på en av sina tennisskor, och såg frågande ut.

-Vi har hittat dina skoavtryck utanför huset. Ganska nära faktiskt. Utanför badrumsfönstret. Ni hade en hemlig gång genom häcken du och Susanna eller hur?

Botvidsson såg på Konradsson och smålog över hela ansiktet.

-Det kan ju vara precis vilken av flickorna som helst, sa Konradsson klentroget.

-Men…men…

-Vill du stanna här i natt, sa Beck? Vi har en cell som passar dig jättebra. Läggdags om precis trettio sekunder!

Flickan började nästan gråta. Det var rena utpressningen. – Johansson var där, sa hon med darr på rösten. Jag hörde honom. Såg honom genom fönstret. Johansson var där ganska ofta.

(-Det var det jag kunde ge mig fan på, fräste Botvidsson under mustaschen. Konradsson var tyst och kramade pipan i handen.)

-Men Johansson var ju hyresvärd, fortsatte Beck. Det var väl inte så konstigt.

-Jo, men… han…  umgicks med Lova Nyrén också.

-Umgicks? Hur då?

-Ja, hon låg med honom. I vardagsrummet, på den röda plyschsoffan. När Petrus bestämde. Susanna berättade för mig.

-Jahaja, sa Beck och satte sig. Nu börjar vi komma någonstans. Hörde du vad Johansson och Petrus talade om?

-Nej, men jag tror Petrus lånade pengar av Johansson. Jag såg honom ta emot pengar en gång genom fönstret. Sen fick han ligga hos Lova. Det var därför Johansson sprang där så mycket. Och Lars-Olov.

-Och Lars-Olov också. Ser man på. Du såg honom springa in där då och då också?

-Ja jag vet att han hjälpte Petrus med olika saker. Som en dräng ungefär. Fick order att göra det och det och så. Men sen fick jag för mig att det skar sig mellan dom, han blev väldigt arg på Petrus, jag vet inte varför. Han stämde ju Petrus en gång också. Han hade ju sina … perioder. När han drack. Men en av de sista kvällarna innan det blev alldeles tyst där så såg jag honom gå in till Petrus. Han såg arg ut. Han stannade väldigt länge. Jag hörde skott, han hade geväret med sig. Han var väl full.

-Men han kan ha gått över till Johansson sen utan att du såg honom eller hur?

-Jo, i och för sig.

(-Har du snackat med skrotnicken, frågade Botvidsson. Konradsson skakade på huvudet. – Inte jag heller. Då måste det vara Ekselius. Konstigt att han inte fick ur honom något? Den jäveln tänker bara på sin flytt.)

-Men du Eva-Karin som kände Susanna. Vet du vad som hände med henne? Kan hon ha rymt?

-Jag vet inte (Eva-Karins röst darrade.) Ja… jo… kanske?

-Men du har inte hört av henne sen dess?

-Neej. Men kvällen innan mordet såg jag en svart bil köra därifrån. Jag hade lagt barnen. Den var väldigt flott. Blank. Mercedes, tror jag.

(- Göthe? viskade Botvidsson.)

-Det är bra, sa Beck och reste sig och klappade den nervösa flickan på axeln. Du har skött dig bra Eva-Karin. Jag återkommer om jag vill veta något mer.

-Jag tror att hon vet ännu mer om Susanna Göthe än hon säger, viskade Konradsson till Botvidsson. Men du ger fan i henne från och med nu.  Det får vara slut med ligistfasonerna!

Den lille Konradsson stirrade morskt den långe kollegan i synen. Botvidsson var rödbrusig i ansiktet. Han muttrade ”äsch!”, rätade till den skrynkliga kavajen och försvann ut, mörk som ett åskmoln.

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel sexton

Leila och David skulle göra en runda med reportage på eftermiddagen, och det gick med sedvanlig fart när David satte igång. Efter många år på tidningen visste han hur turerna gick. I sin röda lilla Fiat tog de först en tur förbi det lilla flygfältet utanför stan, där flygklubben idkade segelflyg. Alla volontärer på tidningen sattes att göra en provtur i segelflygplanet och ett stödreportage för den lokala klubben som drevs av ett gäng skäggiga övremedelålders entusiaster.

                      David tog hand om intervjun och tog några snabba foton medan Leila äntrade sittbrunnen i det bakre planet tillsammans med en copilot. Hon var så nervös att benen skakade, och de övriga tre medlemmarna i klubben hade en glad stund åt synen av den långbenta mörkhyade flickjournalisten som förtvivlat försökte klämma ner sina långa ben i det lilla obekväma hålet. Hon avundades sannerligen David som kunde stanna på landbacken med ”Tompa” och ”Perra” och dela på några lättöl i det vackra försommarvädret.

Fyrtiofem minuter senare var de tillbaka. Leila var spy- och svimfärdig. Hon hade kunnat få ett magnifikt flygfoto över hela brottsplatsen, men sanningen att säga höll hon ögonen slutna nästan hela färden. Precis som på berg- och dalbanan hon tvingast åka med sina klasskamrater på Gröna Lund i skolresan i nionde klass.

Nästa anhalt var ponnykubben, som höll till nere vid sjöarna i en gammal tegelbyggnad som varit fisknätsfabrik. Nu skulle flickornas ponnyklubb vräkas och huset rivas för ett radhus- område. David tog några kort med den lilla feta favoritponnyn Malte och lovade att skriva något uppfordrande i tidningen till klubbens försvar.

Tänk om alla tidningens journalister haft Davids energi och kompetens, tänkte Leila avundsjukt när hon höll sig i stroppen medan bilen krängde på de små smala vägarna kring sjöarna i Sunnansjö. Det var sent på eftermiddagen när de stannade till vid stadens landhockeyklubb, som var på väg att gå upp i högsta divisionen. Leila fick erkänna till sin stora skam att hon inte ens visste att man kunde spela bandy på gräs.

                      Efter en tur på en livsfarligt krokig och smal väg, förbi några bondgårdar med travhästar, ett gäng små svarta hängbukssvin, och ännu fler små sjötarmar, kom de till en illa underhållen gräsplan där fyra sura killar i tjugoårsåldern mötte upp.

– Kolla va kommunen tycker vi ska spela på, muttrade en av killarna och slog med klubban i marken så jordkokorna rök. Vi har ju för fan gått upp i Allsvenskan! David ställde upp grabbarna bredvid varandra och lät dom dra på varsitt slagskott samtidigt så dammet yrde om kameralinsen. Han kunde sitt jobb, den gode David.

David såg trött ut när de stannade till i Stigsjö för att ta en korv. Han hade ett bekymrat veck under det knollriga smålockiga håret. Leila tyckte synd om honom och frågade.

-Hur e de, David? Du ser så bekymrad ut?

David mumsade på sin korv med mos och såg bort.

-Ä det e de här med morden i Blackås. Ja, sen e de ju allt annat. Barnen som e sjuka, min fru som bara gnäller och gnäller på allt hon skulle vilja köpa, kläder, skor, handväskor, ja jag vet inte vad. Lån, amorteringar på huset, ja du vet.

Leila tog tröstande hans hand, hon visste inte varför. Hon tyckte bara så synd om tidningens ende ”stjärnreporter”.

-Det ordnar sig, sa hon. Jag är impad av dig David. Tänk om alla tidningens journalister var som du?

David såg på henne på ett konstigt sätt. När de satte sig i den lilla bilen böjde han sig fram och började kyssa henne hårt på munnen. Leila lät det ske, utan att göra motstånd. Det kändes till och med skönt efter allt som hänt. Lugnande. Lite riktig fysisk närhet.

David körde upp på en avtagsväg i skogen och de låg med varandra bland träden, på två jeansjackor. Leila mindes mest att hon fick massor av barr över hela kroppen. Lukten av skog, mossa, förruttnelse, och värmen från solen som silade ner genom de höga träden och bildade ett luftigt dis, fullt av knott och dammkorn och små, små partiklar som gnistrade i det starka ljuset. Småfåglar, lövsångare, taltrastar, hackspettar. En konstig trolsk stämning, men hon fick ingen riktig orgasm, allt gick så fort.

-Jag skulle vilja åka en sväng bort till Blackås innan vi åker hem, sa Leila bevekande när de gick ner till bilen på vägen. Snälla David, det kan vi väl? (Hon anade att David inte skulle kunna säga nej nu.) Mycket riktigt gick han med på förslaget.

-Du stannar väl i höst? sa han och lät riktigt uppriktig. Leilas hand sökte sig trevande till Davids, som satt som fastlimmad på växelspaken när de körde den slingrande vägen genom Kläppen med den imponerande kyrkan i vit kalksten med klockstapeln, som syntes på flera mils omkrets.

-Jag vet inte. Kanske? Om jag får?

-Det är klart, sa David och kramade hennes hand. Det är kart du får. Vi har ont om folk. Bry dig inte om Bernhardson och Lööw. Dom försöker bara sätta sig i respekt. Men vi har dåligt med kvinnliga journalister. Inte bra för könskvoteringen. Pernilla på sporten ska flytta till Stockholm. (Leila förstod henne på sätt och vis. Men sporten?)

-Vi får se, sa hon.

-Snart är det spelmansstämma i Kläppen. Det brukar vara livat, sa David. Min fru gillar inte det så då kan vi ha lite kul. (Men det lät inte allt för övertygande.)

-Kan vi inte snacka lite med den där storbonden på Stormnäsudden? Hedlund?

-Centerfascisten? Varför det?

-Jag tror han sett något i alla fall. Han har väl bott där länge. Så nära Shejkens?

-Klart han har. Han äger ju nästan hela Stormnäsudden. Hans mark går ända fram till grönavågarnas.

-Just därför, fortsatte Leila och höll i sig när de i snabb fart svängde in på den smala vägen genom sista byn före Blackås. De stora husen låg ända framme vid vägen, det var ”oskiftat” som David förklarat för henne. Gammal kulturbygd. Vägen var enormt slingrig och krokig. Rätt var det var kunde det dyka upp en stinkande traktor bakom en krök, eller en cyklist eller en katt. Men mest var det förvånansvärt folktomt.

-Var är alla människor, sa Leila förvånat. Man ser ju aldrig någon.

-Mest inomhus, skulle jag tro, sa David och växlade med en knyck av handleden i en kurva. Man såg sjön hela tiden på höger hand. I lagårn förmodar jag. Eller ute på åkrarna. Det är inte så konstigt att polisen inte kommer någon vart. Ingen säger något, alla känner alla. Här snackas det inte i onödan. Här håller man samman. Fast Hedlund brukar vara rätt pratglad.

Hedlund var känd för sina främlingsfientliga insändare i tidningen, David hade sagt att han ofta blev censurerad, även om Bernhardsson som var EU-skeptiker, höll med om mångt och mycket.

-Vad är den här ”överenskommelsen” mellan tidningarna om att inte skriva mer om Blackåsmorden, sa Leila? Brukar man göra så?

-Nja, det är rätt ovanligt. Kan bara minnas en annan gång. Det var en kille som tänkte skjuta hela familjen med älgstudsare. Han var deprimerad, ekonomin var i spillror, han fick inga lån,  och han låg och väntade på dom hemma på gården. Istället dök en dagmamma upp med sina barn, precis samma bilmärke, och han sköt dom av misstag, och sen sig själv. Vi skrev inget, det var av hänsyn till hans anhöriga. Det var en överenskommelse mellan tidningarna. Fast då var det ju fyra här, nu finns bara vi kvar.

-Så varför denna hänsyn plötsligt? Är det på grund av disponent Göthe och Johanna Finnström?

David svarade inte. Leila förstod att ämnet var känsligt.

De körde förbi det stora huset där skulptören bodde. Leila mindes hur hon avspisats ganska bestämt av hans snygga långa fru. David redogjorde kortfattat för den barnrika familjen som bodde där, som Leila sett så ofta när hon kört förbi. Hon sa inget om besöket till David.

-Polisen har väl hört dom förstås, sa han bara misstroget. Den där dansken har figurerat i någon tidigare utredning vet jag, han slog ner någon på puben inne i byn. Dåligt ölsinne. Jag tror inte han gillade Petrus särskilt mycket heller, med tanke på att dom båda var ”konstnärer” en gång. Men det är väl ingen anledning till mord. (”Konst” hade aldrig varit Davids starka sida.)

Ett fruktansvärt ihållande hundskall varslade om att de närmade sig Johanssons hundgård. Leila puls gick genast upp i maxtakt. –Dom där jävla hundarna kan ju driva en till vansinne, muttrade David medlidsamt och gasade på. Hon såg att Lars-Olov, en skäggig lite lodisliknande figur, stod på sin gård på andra sidan vägen i skjortärmarna och mekade frenetiskt med en bil. – Hur är det med Vergin då, sa hon till David. Är han misstänkt?

-Han är knappast kapabel att genomföra något sånt här beräknande, menade David självsäkert. En ganska menlös figur egentligen. Men det är klart, vad vet man? Att gömma dom på dass i plastsäckar verkar ju rätt klantigt. Det skulle han nog kunna göra.

-Hur skulle du gjort då? (Frågan var uppriktig.)

-Rott ut och sänkt dom i sjön så klart. När det är mörkt.

-Fyra kroppar? Eller fem? Det krävs väl en rätt stor båt för det? Och tänk om någon ser dig?

-Inte här. Inte mitt i natten. (David lät väldigt säker på sin sak. Lite FÖR säker.)

-Men om dom blev överraskade då?

-Jamen då fick dom väl göra det lite senare då?

-Om mördaren inte bara gett sig iväg och lämnat allt förstås? Tror du inte att det var mer än en som gjorde det. Konradsson tror t.o.m. att det är olika mördare.

-Ja, det är klart det kan vara. Och det pekar väl bara på två personer? (Vad han nu kunde mena med det?)

De närmade sig den stora bondgården ute på udden.

Det var tre stora hus med ett stort rött hus med vita knutar i mitten. En stor ladugård. En enorm sädessilo stod vid vägen. Det surrade ljudligt i luften hela tiden.

-Det e höfläkten, sa David. På logen där. Hedlund har fått mycket klagomål för den, den surrar hela nätterna, dygnet runt på sommaren, särskilt när det är blött.

Korna hade just kommit in från dagens bete och råmade vildsint från ladugården. Bonden själv kom ut, i leriga gummistövlar och blåställ, kort och satt, med en liten vit keps på det stora huvudet som det stod ”Lantmännens” på.

-Tjänare Hedlund, sa David och hoppade ur bilen.

-Nä men e de inte stockholmar’n, sa Hedlund och stannade två meter framför dom. Han kallade David fortfarande för stockholmar’n fast han bott i trakten i minst tjugo år. 

Hedlund hade enormt kraftiga överarmar som spände under det trånga blåstället. Han gjorde stora ögon när han såg Leila.

-Jaså, har ni såna nu också, sa han och spottade framför sig. Leila slog ner blicken, svalde och försökte göra sig så liten som möjligt. Det var svårt, för hon var huvudet högre än den lille fyrkantige bonden.

-Nja, jag tänkte bara höra med dig… sa David och drog på det. Säljer du dynga till trädgårdslandet i år?

-Kan väl tänkas, sa bonden och glodde stint och misstänksamt på Leila med sina plirande grisögon under den solkiga kepsen. Hur mycket hade du tänkt dig?

-Nja, ett lass. Till gräsmattan. Det här är Leila, hon vikarierar för Solveig i sommar på tidningen. Jag ville visa henne traktens största och finaste lagård. Hon är intresserad. Hon har vuxit upp på en bondgård i Burträsk.

-Jaså, jaha. Säger du de? Ja för fan, det går väl an. Ni kan få se nya kalven. (Han sköt upp kepsen i pannan, som var kritvit och rödfnasig.)

Leila tyckte stanken i lagården var obeskrivlig. Det var ett fruktansvärt oväsen av kor, grisar, och mjölkningsmaskiner. Hedlunds fru och två taniga pojkar jobbade och slet som slavar där inne i halvmörkret där flugorna surrade i ett gasmoln i den sura stanken. Själv gick han bredbent med tummarna i blåställshängslena och visade med yviga gester ett antal skitiga kättar där minst femtio grisar rullade sig, trängdes och skuffades i de minimala utrymmena och grymtade gällt när de blev utfordrade. En liten darrbent nyfödd kalv försökte förtvivlat nå upp till kättkanten och bonden kliade den kärvänligt på den fuktiga mulen. Kalvens rosa tunga slingrade sig runt bondens smutsiga prinskorvsliknande fingrar. Det rådde ett dystert halvmörker i ladugården, det kändes som att stiga ner i en av helvetets förgårdar från den djupblå skymningstimman utanför.

-Blir det mycket potatis i år, sa David och vinkade åt frun och barnen som inte besvarade hälsningen, så upptagna var de av arbetet. Grisarna fick ett spann foder av en av pojkarna, och ett gruffande och stångande och tjutande började som fick Leila att hålla för öronen, vilket Hedlund grinade glatt åt. Den lilla kalven i sin kätte halkade omkull i skiten och blev liggande, sparkade lojt och olyckligt slickande sin vitröda mule. Leila kände sig beklämd och illamående. Varför hade hon gått med på att följa med in?

Hon hörde inte Hedlunds grymtande svar, hon vände och gick snabbt ut i den friska luften igen. Hon hörde David fråga om jordgubbar istället, och han fick ett lika korthugget svar. En stor raggig hund slet i ett koppel vid ladugårdsknuten och började skälla som en tokig. Leilas hjärta började slå dubbla slag, hon snubblade till och försökte stryka av kodynga från skorna och försökte se vädjande åt Davids håll. Han verkade insinktivt förstå hennes panik, för han kom ut igen åtföljd av bonden.

-Förresten, vi tänkte fråga en annan sak. Har du sett polisen uppe hos Petrus?

-Nä. Dom har inte varit där på länge. Det var några dar sen dom hittades, sen har ingen varit där.

-Konstigt. Man kunde ju tro att dom skulle vara lite mer intresserade? Har du sett några andra där uppe då?

Leila ryckte till, och kände nervositeten få hjärtat att banka fortare.

-Menar du nu, eller för några år sen?

-Va menar du?

-Ja, förr i tiden var det ett evinnerligt springande däruppe. Jag såg er egen chefredaktör där till exempel. En av domarna från Skellefteå såg jag, och allmänna åklagaren. Du vet att det var regelrätt bordellverksamhet där. Han fick till och med ryska tjejer dit ett tag. Jag ringde polisen om det ett antal gånger, men det hände förstås aldrig något. Fy fan!

”Botvidsson”, tänkte Leila och kände hatet växa.

-Förlåt, men… sa hon och både Hedlund, som nu eldat upp sig rejält, och David vände sig om. Ja undrar, var småflickorna också inkopplade i bordellverksamheten?

-Det skulle jag väl tro, sa Hedlund argt. Det var väl lammkött gubbarna var ute efter kantänka.

Nä fy fan, dom där har skämt ut den här byn i tio år. Jag skulle själv satt en kula i Petrus, om det inte redan var gjort.

David verkade minst sagt chockad av vad han hört. Leila såg att han såg ut som gubben i månen och inte visste på vilken fot han skulle stå. Han skruvade sig värre än vanligt. Inget anteckningsblock drog han upp heller. – Vad menar du? sa han och kliade sig bekymrat i pannan. Tror du Petrus är död?

-Det tror fan det, sa Hedlund  och vände på klacken. Det är bara att gräva så får ni själva se.

Han gick mot ladugården men David sprang ikapp honom. – Vad menar du? Har du sett någon gräva? Var då?

-Nej inte precis, sa Hedlund och kopplade lös hunden, varvid Leila dök in i Fiaten av bara farten. Men fråga Lars-Olov. Han såg. Säger han åt minstone.

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel sjutton

-Vad tror du, sa David när det började köra in mot stan. Hur är det med dig förresten?

Leila var blek under det krullockiga svarta håret, tätt och vildvuxet som en svart gloria runt huvudet. Hon svettades i det bruna ansiktet med kolsvarta ögon och ögonbryn som kajalsvarta streck och kände pulsen dunka som vanligt. Hon fällde ner solskyddet med spegeln och bättrade på de markerade ögonbrynen och strök lite läppstift på de breda rundade läpparna. Det måste vara Davids påverkan, tänkte hon fåfängt.

-Jag vet inte. Jag vänjer mig nog aldrig, sa hon utan att titta på David. Du vet ju att jag är uppvuxen på en bondgård. Och att jag har lovat mig själv att aldrig återvända dit igen. Aldrig i livet. Du har aldrig sett en riktig grisslakt va?

David skakade på huvudet. Han tog hennes hand, men hon drog den åt sig.

-Vad tror du sa hon? Går det här att använda? Hur trovärdig är Hedlund?

-Ja det är just det, sa David och drog på det. Hummm… Han verkade tveksam.

-Och att Bernhardsson går på bordell?

-Ja fy fan, sa David och trampade gasen i botten in mot stan. Inte undra på att dom inte vill gräva i det här. Och byborna tiger förstås som muren. Dom har väl också varit där kantänka. Vergin, Johansson … Kanske lika bra att låta allt vara iallafall?

-Vad menar du? Låta vara?

Men David sa inget mer. Han verkade bekymrad nu. leila trodde till och med att han skämdes. Inte ens när de körde förbi hans eget hus på infarten till stan verkade han tina upp. Leila satt också tyst. Hon kände instinktivt att David Nilsson inte skulle röra ett finger eller skriva ett ord mer om morden i Blackås. Av hänsyn till de anhöriga, som Bernhardsson sagt. Det vill säga disponent Erik Göthe i första hand. Det sista hon såg innan hon slumrade till med handen på Davids var en traktor med gödsel som kom körande över vägen. En lång brun sträng av koskit visade var traktorsläpet farit fram.

När Leila kom hem funderade hon vidare på den grå Mac-disketten märkt ”Blackås” hon tagit hos Konradsson. Konstigt att han inte sagt något mer om den? Det var nästan som han velat att hon skulle ta den. Hon insåg att någon mer tekniskt bevandrad skulle behövas. Hon tänkte lämna in den i databutiken vid torget så snabbt som möjligt.

Det ringde på dörren. Klockan var sju på kvällen. Det var Konradsson.

Leila kom sig inte för att bjuda in honom, hon blev stående i dörren i bara linnet och vägde nervöst på fötterna, och såg ner på den kortväxte polisinspektören. Det var ganska ostädat i lägenhetens enda rum.

-Ska du med till Blackås, som vi sa, sa Konradsson utan att ta av sig hatten. Han verkade ha väldigt bråttom.

-Nu igen? Kan… kan vi inte åka i morgon?

-Nej, jag hinner inte ränna där uppe varenda dag. Vi jobbar inte så, sa Konradsson surt och korthugget. Jag gör det här på min fritid så att säga. Och du kan få något att skriva om. (Han lät mystisk på rösten.) Vi kunde behöva talas vid också förresten, det kan vi göra på vägen.

-Ja… ja jag kommer då. (Det var väl inget annat att göra. Reporterns bittra lott.)

Leila tog sin jacka och drog på sig sina bekväma loafers. Hon kände sig ändå lite obehaglig till mods. Konradsson verkade sur och var redan på väg ut i bilen.

-Vi talade med Hedlund idag, David Nilsson och jag var däruppe och gjorde ett reportage. Det där om bordellen och att det var ryskor med, det visste ni väl?

-Jo vi klämde ur Stravinskij det mesta om det också, sa Konradsson och satte fart på sin lilla Corolla som i jämn fart puttrade iväg ut från den lilla staden. Vi vet också att de hade många besök, inte minst här ifrån orten. Man kan förstå att många av karlarna här helst vill glömma allt sammans nu. För ”husfridens” skull. Shejken fick väl ihop ett kapital, som han och Schäfer sätter sprätt på just nu, var fan dom än kan vara.

-Annonserade dom på Internet också?

-Ja vi tror det. Men sidan finns inte längre. Tyvärr hade vi ingen tekniskt kunnig hos oss just då som kunde spara ner sidan. Men Botvidsson har sett den, det sa han.

Ständigt denna Botvidsson, tänkte Leila förnärmat och hatiskt. – Han har väl också varit där, den jävla idioten, på bordellen? sa hon surt.

Det svarade inte Konradsson på.

-Jag talar inte illa om kollegor, sa han efter en lång stunds tystnad. Det är hans ensak, jag tycker det är privat.

-Privat? Bernhardsson, och domaren, och åklagaren. Hedlund har namngivit dom allesammans, sa Leila upprört.

-Jaja. Hedlund säger mycket. Så jävla bra ser man väl inte i skumrasket nerifrån sjön?

-Det är ganska bra utsikt upp mot gården där nerifrån, sa Leila. Om man har kikare?

-Det kan man väl tänka sig. Han var nog rätt intresserad av de där kvinnorna han också, gubbjäveln. Han vill gärna åt Johanssons mark också, det är bra potatisjord. Han skulle älska att sätta dit Johansson. 

-Varför tar ni inte in honom på förhör?

-Vi har talat med honom, sa Konradsson trött. Vi har talat med alla däruppe, lilla vän. Men dom minns tyvärr väldigt dåligt när vi frågar dom. Konstigt va? När? Var? Hur? Minns inte. Såg inte. Ständigt dessa undvikande svar. Minns inte. Kommer inte ihåg. Var inte hemma just då! Jag börjar bli fan så trött på det. Även Hedlund börjar sväva på målet när man pressar honom lite. Det var ju inte precis i dagsljus och igår han stod och kikade på Petrus genom fågelkikaren som du förstår. Men det kan förklara varför kropparna gömdes på dass. Hedlund hade bra koll, det har han alltid haft.

-Han sa i alla fall att vi skulle tala med Lars-Olov Vergin, grannen. Han ska ha sett när dom grävde ner Petrus, sa Leila och hörde själv hur naiv och påflugen hon lät.

Konradsson rörde inte en min. Käkarna spände och knogarna vitnade om ratten. Leila kände att något inte stod rätt till. Ibland visste hon inte riktig var hon hade polismannen. Om han var fågel eller fisk. Ängel eller demon? Hon började känna sig både rädd och nervös i bilen. Var han verkligen så vänlig under den där barska gubbiga ytan?

-Vilka? sa han bara och stirrade stint på vägen framför sig. Vilka hade han sett gräva? Det började skymma snabbt nu.

-Det får ni väl fråga Vergin om. Ni har väl talat med honom?

Konradsson stannade plötsligt bilen. Leila blev rädd. Vad tänkte han göra? Hon hade låtit väldigt tuff och påstridig insåg hon försent. Nu skulle hon få sota. Konradsson vände sig mot henne med ilsket stirrande ögon och den grå stubbmustaschen stramande som ett grått streck över framtänderna.

-Det förstår du väl att vi talat med Vergin, fräste han argsint? Vad tror du vi sysslar med på dagarna. Du borde ha en omgång stryk din frågvisa jänta! Fan också, jag kanske inte skulle hindrat Botvidsson i alla fall. Varför lägger du dig i allt! Satan också!

Han gick ut ur bilen och smällde argt igen bildörren. Han tände sin pipa och stegade runt på vägen en stund och blossade ilsket. Leila darrade i hela kroppen. Det var något galet med Konradsson i alla fall. Något oberäkneligt. Var han sjuk? Vad hade hon tänkt på när hon följt med honom hit upp till Blackås alldeles ensam? Tänk om … ? Hon kände sig inte säker längre. Hon försökte minnas vad hon lärt sig på karatekursen i skolan, då när hon lärt sig att försvara sig mot alla mobbarna, men nu kände hon mest panik.

När Konradsson satte sig verkade han ha lugnat ner sig. – Hedlund är anmäld för sin dåliga djurhållning, som du kanske såg. Och för fiffel med EU-bidraget. Och för barnmisshandel. Ja sönerna håller han i herrans tukt och förmaning med björkriset. Det är en listig jävel. Honom ska du akta dig för. Väldigt noga. Tur att Nilsson var med. Och far för fan aldrig dit något mer om du inte har sällskap!

Leila nickade skamset och bestämde sig för att hålla en lite lägre profil. Hon mindes de två taniga pojkarna, såg ut som 10 och 12, kanske lite äldre. I den sunkiga ladugården, som två skuggestalter från själva helvetet. Hon kände hatet stiga i bröstet igen, men sa inget.

-Ja hittar vi ingen mördare så får vi avskriva hela historien som ett slags ”kollektivt självmord” som Lundin säger. De levde ju trots allt som en sorts sekt däruppe, sa Konradsson och satt och djupandades.

-Men Johanna Finnström, sa Leila misstroget. Låt gå för de andra men …

-Ja, jag vet, sa Konradsson irriterat. Det verkar inte klokt. Men Vergin nämnde i alla fall inget för oss om att han sett något. Jag ska tala med honom igen, du får gärna följa med. Han är ensam numera, hans fru och barn lämnade honom i julas, sedan han börjat misshandla frun igen. Han får bara socialbidrag, han är helt utblottad karln. Låter som en riktig mytoman.  Rätt osammanhängande om man säger så. Men du får se själv. Och Hedlund är inget sanningsvittne han heller, gubevars. Inte ett enda trovärdigt vittne så långt ögat når, fy fan.

Leila såg att det lyste hos Johansson när de for förbi. Hundarna var knäpp tysta. Kanske var det matdags för dom också. Johansson ja? Han som kände Konradsson så väl. Men hon vågade inte fråga igen. Konrasdsson hade stora händer fast han inte var lång för övrigt. Svarthåriga. Hon mindes plötsligt med ens hur Katja blev som förbytt när hon fick mat, vilket hände en gång om dagen. ”Huingriga vargar jagar bäst” sa farbror Hilding. Hur hon slickade händerna på husse, svansade runt benen, hoppade och gjorde sig till. ”Katjagumman”. Som fick mat ur bondens stora grova hemska händer. Han visade ändå den hunden mer kärlek än han någonsin visat sina barn, inklusive den adopterade dottern från Etiopien. Hans ”lilla flicka”.

-Du känner Johansson väl, sa Leila?

-Åjovars, sa Konradsson. En bra karl på det hela taget.

-Tror du han fick betalt ”in natura” av Petrus?

-Hur då?

-Att han fick gå till kvinnorna? Eller… flickorna?

-Jag vet inte, sa Konradsson och lät trött igen. (Han sa inget om vad Eva-Karin Liljekvist berättat.) Det är en solkig historia, eller hur? Och jag som bara hade ett år kvar till pension.

Ja, det var väl det minsta man kunde säga, tänkte Leila. Att det var en ”solkig historia”.

De kunde åter konstatera hur välstädat allt var inne i huset. Allt bortsopat. Som om någon gjort allt iordning innan man skulle ut och resa. Det lät konstigt. Den ”sista resan”? Den sura mjölken och de torkade blommorna hade varit det enda som varslade om att någon i hastigheten missat ett par små saker. I övrigt var det rent och fint. Som om de gjort allting i ordning innan de skulle lämna jordelivet, tänkte Leila. Kvinnorna på Blackås. Snyggt och fint. Kanske det var ett kollektivt självmord trots allt. Som Jim Jones-sekten i Guayana.

-Hur länge hade Johanna Finnström varit gift med disponent Göthe? sa Leila till Konradsson medan de gick runt i huset. Disketten hon hittat brände nu som om hon haft den i fickan igen, men hon tänkte inte nämna något om den för Konradsson. Inte än.

-Ja han var inte glad åt hennes förehavanden här uppe, Göthe, det kan jag säga dig. Men vad skulle han göra? Jag tyckte synd om honom. Hon var ingen guds ängel heller, drogs till karlar hela tiden.

-Och Susanna?

-Ja, hon följde väl med mamman. Det kunde inte ens disponent Göthe göra något åt. Det var så då. Dottern gick med mamman. Fast han styr och ställer hela stan som sin egen ficka.

-Gör han?

-Ja, äger man traktens enda stora industri så, sa Konradsson och lyfte försiktigt på en bordduk för säkert tredje gången. Konstigt att han ville gå igenom allt så noga en gång till, tänkte Leila. Hon trodde polisen redan kollat huset utan och innan ett antal gånger. Men hon vågade inte fråga igen. Kanske letade han efter något? Disketten?

-Träffades de i den här Gambrini Orden, sa Leila?

-Ja, alla gubbar som är något i stan. Allihop. (Konradsson också?)

-Och Bernhardsson har bestämt att inte skriva något mer om morden?

-Ja, ungefär så, sa Konradsson diplomatiskt.

-Har ni någonting alls att gå på, sa Leila misstroget.

-Nja, inte så mycket, blev det undvikande svaret. En flott dyr bil som flickan där borta såg köra bort på kvällen innan mordet. Men de hade ju besök då och då. Även av så kallat ”fint folk”. Och sen ett konstigt samtal strax innan mordet från Petrus telefon. Till disponent Göthe. Honom skulle jag gärna tala med. Men det lär väl inte Lundin tillåta, om vi inte har mer att gå på. En så ”upptagen man” (med illa dold ironi).

-Har ni tittat i kallkällaren ute på gården, sa Leila och mindes rådet hon fått? Hon såg att Konradsson ilsknade till igen och tog upp sin pipa och tände den.

-Naturligtvis! Men gå du ut, fröken näsvis, och titta en gång till då, så du blir riktigt säker. Om du törs. Jag tänker inte krypa in där i mörkret och fukten, inte i min ålder.

De gick upp för trappan till sovrummet en sista gång. Då såg Leila att Johanna Finnströms porträtt på chiffonjén åter stod på sin plats. Hon pekade.

-Någon har varit här. Johanna Finnström fanns inte där när jag var här sist.

-Måste vara någon av grannarna, sa Konradsson uppgivet. Kanske Johansson. Jag ska ha en ny utfrågning med Vergin igen tror jag. Han behöver ruskas om lite. Här, ta den här om du ska gå ut. Han gav Leila en ficklampa.

Det var inget annat att göra än att gå då. Det hade mörknat på gården. Kallkällaren stack upp som en hög pucklig gräsklädd kulle i mörkret borta på gräsmattan. Leila gick dit, skorna frasade i det kalla gräset. Hon såg att det lyste inne hos Johansson bakom träden. Konstigt att han inte märkt någonting? Han hade varit ovanligt kallhamrad när de hittade säckarna. Det var konstigt, han hade knappt rört en min.

Det hade mulnat på och blivit kvällskyligt, och var spöklikt mörkt på gården. Inte en lampa var tänd. Det småregnade. Det rasslade till i gräset och en skugga försvann prasslande in under logen. Måste vara grävlingen, tänkte Leila och försökte karska upp sig. Asätaren. Hon mindes Johanssons röst, ”det verkar som grävlingen varit framme”. Hon fick ont i magen bara hon tänkte på det. Men nu fick hon inte visa sig feg igen.

Hon sneglade bort mot vedboden, där Botvidsson överraskat henne. Hela logen var i starkt förfall, fönster hängde lösa och slog i vinden. Loggolvet, som stod en meter över marken, kryllade det säkert av råttor och möss. Och insekter. Skalbaggar. Gråsuggor?

Kallkällaren stack upp en meter över marken och var täckt med gräs. Det var en låg trädörr som gnisslade när man öppnade den. Där låg gamla potatissäckar, mögliga syltbrukar, en back tom läsk. Bakom burkarna, längre in i källaren bakom all bråte, var en jordvägg. Om man lyste på den dolde sig en vägg till, bara en halvmeter hög, bakom gamla tidningstapeter från 1955, och en väldigt låg dörr. Leila var konstigt övertygad om att något dolde sig därinne.

Hon rev undan syltburkarna och rev sönder tapeten. Hon fick stå på knä, det var klaustrofobiskt trångt. Lukten. Fukten, doften av blöt jord. Krälandet av spindlar. Gråsuggor, tusenfotingar. När hon fick upp den lilla trädörren, som var låst med en stadig tvärslå öppnade sig ett pyttelitet rum till.

En fruktansvärd stank spred sig när hon öppnade den lilla dörren. Leila höll handen för mun och näsa och det ryckte i magen av kräkningsreflexer. I den lilla ohyvlade trädörren var repor på insidan. Bitar av naglar satt fastkilade i träet. Hon lyste med lampan in i mörkret.

Hon visste redan vem hon skulle se därinne. Konstigt. Att hon var så säker. Hon blev inte ens överraskad. Fukten dröp efter jordväggarna, stanken var förfärlig. Hon såg ett lik i fosterställning som redan börjat ruttna av fukten. Att det var Berit Schäfer var hon helt säker på. Det var en ganska lång kvinna med grått stripigt elakt hår. Rummmet passade henne precis, det var så litet att hon fick ligga hopkrupen. Hon låg med ansiktet mot dörren, bunden till händer och fötter. Ett förvridet ansikte, med skräcken lysande ur de tomma mjölkiga ögonvitorna.

Leila kröp ut ur kallkällaren och kräktes på det regnvåta fjolårsgräset.

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel arton (tisdag, vecka 2)

Redaktör Lennart Ericson bodde i en liten lägenhet i ett av de prydliga trähusen i Bagarstan, pietetsfullt renoverat, en f.d. arbetarstadsdel uppkallad efter ett känt bageri som legat här en gång i tiden. På bottenvåningen var ett galleri som hyrdes av en av stadens lokala konstnärer. Här hade Karl-Erik Petrus ställt ut, under sin glans dagar. Det var på det glada 1970-talet, hans nakenporträtt var högvilt, och man gissade friskt på vem som dolde sig bakom de illa maskerade porträtten.

Det var då det. Ericson tänkte dystert på det kulturella förfallet i Norrlands inland, i denna lilla vilda västern-metropol medan han drack sitt morgonkaffe, franskrostat, iförd sin eleganta japanska kimonomorgonrock. Teatern visade bara amatöristiska lokalrevyer, och ibland ett gästspel av Riksteatern. Bion, den enda, amerikanska våldsfilmer och mjukporr, som alltid sågades av Ericson, som ibland även var filmrecensent. Han var istället flitig kund på bussresorna, arrangerade av tidningen, till Stockholms kulturliv, tre gånger om året.

Kyrkomusiken var inget att yvas över heller, den konservative kyrkoherde Skogsberg tillät inte ens applåder efter de fåtaliga konserterna. Det var för övrigt inget att applådera tyckte Ericson. Mest lokala förmågor, de flesta tondöva.

Han vek ihop sin sidenpyjamas och öppnade fönstret mot Slöjdgatan, längs vilka alla samhällets små kulturhus låg. Det var tomt på gatan, det var tidig morgon, folk ville sova ut. Bara några felparkerade bilar, som Ericson surt noterade.

I trähuset på andra sidan gatan hade Karl-Erik Petrus bott. Nu bodde ett ungt par där, frun gick gärna omkring i bara underkläderna hade Ericson intresserat noterat. Han mindes Göthes första fru, Johanna, som också sett bra ut. Skilsmässan i början på 80-talet, som det inte skrevs om i tidningen. Petrus hade haft alla möjliga damer i lägenheten, helt öppet, bland dom Johanna.

Petrus Rehabcenter i Hissjö hade gått så bra. Ericson hade ofta varit där på reportage när någon ny metod skulle introduceras, massage, pedikyr, zonterapi, Rosenmetoden och allt vad det hette. Det var avslappning, chigong, yoga, ”Feldenkreismetoden”, ”awareness through motion”, allt det där hade väl fallit i glömska nu. Men det var populärt och många, särskilt damer, hade besökt kollektivet i Hissjö. Han blev bygdens egen profet på ”new age”, den gode Karl-Erik Petrus.

Nåja tänkte Ericson filosofiskt. Själen skulle ju också ha sitt. Astrologi, tarot, grafologi, horoskop. ”Vi ser din framtid, livet är som en labyrint. Tarotkortens visdom ger dig ny insikt” och så vidare.

Men Petrus hade lurat alla, inklusive Lennart Ericson, och många förlät honom aldrig. Det mesta visade sig ju vara hokus-pokus. Hans diplom var falska, han hade kallats ”civilingen-jör”, konsultutbildad vid tekniskt institut med utbildning i Danmark vid ett handelsinstitut i Köpenhamn som visade sig inte existera. Inte heller Johanna Finnström var någon diplomerad massör. Lova Nyrén hade inte tillstymmelsen till ekonomisk utbildning trots att hon skött företagets alla avancerade räkenskaper, som mest byggde på fiffig skatteplanering.

Ericsons hand darrade när han förde den lilla kaffekoppen till munnen. Ett sån’t svin! En sån humbug! När den stora konkursen i början på 1990-talet vräkt allt över ända. När fjällen föll från allas ögon. De många rummen på den stora logen i Hissjö med massagebänkar och gymnastikredskap och rum för meditation och terapi hade förfallit och skattat åt förgängelsen nu.

Johanna Göthes samliv med Petrus var på allas läppar och var en präktig skandal. Så fick hon barn med Petrus också. Ännu värre! Gud signe bruksdisponenten! Inget man skrev om precis. När Petrus sjönk var det ett hårt fall, från hög höjd, som en sten, djupt ner i dyn på sjöbotten. Ju högre träd, desto större fall, tänkte Ericson, inte utan skadeglädje.

Fast springet på Hissjö slutade inte där, och fortsatte dessvärre sedan kollektivet flyttat sitt pack och pack upp till Blackås. Ericson bredde sig en liten smörgås på danskt rågbröd med Stiltonost och tänkte på alla ordensbröderna som Petrus tubbat att komma på besök på bordellen. Han vämjdes bara vid tanken. Ett sånt svineri! Glöm det! Han reste sig och gick ut i den lilla duschen för att skaka av sig de dystra minnena.

Man hade slutat att skriva om Petrus då, och den där motviljan hängde kvar. Att man blivit så grundlurad. Han skämdes. Bernhardsson skämdes. Helst ville man nog glömma alltsammans. Just nu var det bara den kommande stadsfesten med ”återvändardagarna” som upptog Bernhardsons tankar. Ständigt denna flykt in i framtiden, tänkte Ericson. Nästa dag, nästa nummer! Stryk över och gå vidare! På rullande sten samlas ingen mossa, så sant som det var sagt.

Bernhardsson hakade sig gärna fast vid det ”kollektiva självmordet” som han gärna ville tro att religiösa sekter ägnade sig åt. Ericson hade för övrigt inte träffat någon mindre religiös person än Karl Erik Petrus. Han var bara geschäft, affärsman, noggrant kalkylerande vinst och förlust, en affärsman ut i fingerspetsarna som kunde gå över lik. Lik ja …

De var kanske lika bra att han fick lite hjälp på vägen, tänkte Ericson och klädde sig i sin flanörskostym, vit med kravatt och sidenhalsduk för att det såg lite konstnärligt ut. På lokalradion hade man luskat ut att Petrus tagit ut en stor summa pengar dagarna före mordet. Klart att han hade tänkt sticka. Vem hade inte gjort det i hans situation? Han var ingen religiös hälsoprofet den gode Petrus, det hade Ericson nog anat ganska tidigt.

Han slickade sin lilla fjuniga mustasch, kammade de tunna lockarna bak över huvudsvålen och tog sin trenchcoat över armen. Det hade blivit kyligare plötsligt, regn i luften, ingen riktig värme än fast det var i slutet av maj. Svårt att säga hur vädret skulle arta sig, men nu sken solen visst lite i alla fall.

Han rynkade surt på munnen åt terpentinlukten i farstun och hälsade avmätt på fru Bernhardsson på gatan, som putsade fönster i nästa hus. Kommundelsnämndens ordförande kom som vanligt cyklande och hejade på honom genom att lyfta på hatten. Alla kände honom mer eller mindre. Han hade jobbat på tidningen i trettiofem år.

Leila satte sig samtidigt i Ladan och började köra mot Blackås. Hon hade fått ett tips att skriva något om skytteklubben i Höljet, som låg nära Blackås, för sporten. David hade förvarnat henne att de flesta män från Blackås var med i skytteklubben som övade i tid och otid inför älgjakten. Många ägnade sig dessutom åt tjuvjakt under resten av året:  fågel, hare, rådjur, älg, björn och ren, ja vad man kunde komma över. ”Det är så vi överlever här uppe i Norrland, sa David med uppriktigt patos. Det och fisket och bärplockningen och potatisen.”

Fyndet igår hade gjort henne ännu mer intresserad och inte alls avskräckt. Hon började till och med vänja sig. Hon gav motorn gas och den lilla ryska plåtburken spydde glatt ut rök och avgaser över hela samhället. Hon passerade i god fart fängelset, Tingshuset, och den nya simhallen. Motorn dog som vanligt när man bromsade in, men van vid de hårda ryska vintrarna som den var så satte den alltid igång igen efter lite pumpande med choken.

Björkarna började redan slå ut i vårsolen, och häggen var på väg. De små bondgårdarna låg pittoreskt utslängda på fälten framför skogarna, med blånande berg i bakgrunden längre inåt Lappland. De mörka molnen sopades undan av ett högtryck från Ryssland, som till och med verkade glatt påverka hennes lilla bil, som plötsligt spann som en katt längs asfaltvägen. Hon såg Skogsbolagets fabrik på en udde vid sjön.

Vårbruket var i full gång, travhästarna rastades och rusade frustande fram och tillbaka på lägdorna. Fodervallarna stod och böljade i vinden, traktorerna körde varv på varv i potatisåkrarna, som lovade att ge god skörd till midsommar som det syntes. De större gårdarna lyste i falurött med sina röda knutar. Det som först synts henne så dystert i grå- vädret, framstod nu som pittoreskt och riktigt folkhemskt. Korna betade fridfullt, hundarna skällde, kattungar tumlade runt framför farstukvistarna, alla djur verkade lättade över att få bli utsläppta efter det långa vinteridet.        

Vid vägskälet mot Blackås, efter kyrkan, var det stora lite ruffiga röda huset, där den danske skulptören bodde med sin stora familj. Dörren till bottenvåningen var vidöppen och en liten skylt förkunnade ”Utställning. Galleri. Öppet”. Leila bestämde sig för att stanna till och försöka en gång till hos det unga konstnärsparet. Kanske hade hon bättre tur denna gång?

Hon ställde bilen bredvid en ladugård med en väldig silo och gick över vägen. Hon knackade diskret på fönsterrutan från baksidan på huset, öppnade dörren, och stack in huvudet i köket. Lene Steensgaard dök upp och såg lika gästvänlig ut som förra gången hon pratat med Leila.

-Du borde inte komma hit, sa hon med rynkade ögonbryn, lång, slank i jeans, med det blonda tjocka håret i en prydlig hästsvans på ryggen. Hon hade en blus med målarfärg på och en snickaroverall.

-Kan jag inte bara få ställa några frågor, sa Lale ödmjukt? Du kände väl kvinnorna som bodde i grönavågkollektivet? Du måste ha varit där när de bodde i Hissjö?

-Kände och kände, sa Lene misstänksamt och tittade ut efter vägen. Jack är inne i byn idag, sa hon. Han ska ställa ut på museet nere i Umeå. Han gillar inte journalister. Han får inte se dig. Jaja, du kan väl få lite kaffe om du vill. Jag sitter just och dricker.

De gick ut i trädgården på baksidan av huset. Leila såg några bikupor, gräset var oslaget och ganska högt. Stora glasskivor på taket för solenergin, och travar av ved för pannan, som låg travad överallt. En höfläkt surrade och brummade från bondgården.

-Var är alla barnen, undrade Leila?

-Dom är hos dagmamman, Eva-Karin, ja du känner ju henne.

-Kände du … ”Shejken”? Visst kände din man honom?

-Jovisst. Det gjorde ju alla.

Det var länge sen Leila ätit hemmagjord sockerkaka. Det var så gott att hon nästan blev gråtfärdig av hemlängtan. Erika i Stockholm gjorde likadan. Med kärleksfulla händer. Det var familjärt på något sätt. Lene såg vänlig ut och skakade på den långa tjocka hästsvansen. Lång, snygg och välvårdad. Hon kunde väl vara i fyrtioårsåldern.

-Vet du om att Berit Schäfer också är död, sa Leila?

  Lene nickade.

-Ja, Jack berättade det. Han hade hört det av Lars-Olov.

-Hur visste Lars-Olov det? Inte ens polisen visste ju om det?

Lene ryckte på axlarna.

-Jaså. Jag trodde det var Lars-Olov som hittade henne. I kallkällaren?

Leila nickade. (Jaså?)

-Ja du förstår nog att inget är hemligt här i byn. Eva-Karin ser och hör allt från sitt fönster, jag brukar alltid stanna där en stund och skvallra. Hon berättade väl för Lars-OIov då?

(Hon måste ha gått in någon gång på morgonen sedan Leila och Konradsson varit där, tänkte Leila. Innan polisen kom för att hämta kroppen?)

-Jaha, sa Leila. Jaja. Då är det bara Petrus kvar.

Lene nickade.

-Jag visste att det här skulle hända, sa hon och såg ner på de knäppta händerna i knät. Det såg ut som om hon bad. Förr eller senare.

-Varför det?

-Han var avskydd av alla, Petrus. Verkligen avskydd. Det var synd om kvinnorna. Och barnen.

-Men vem… Vem kan ha mördat barnen, sa Leila oförstående. K-kan Petrus ha gjort det själv?

-Det kunde han säkert, sa Lene och skakade på huvudet. Säkert. Förfärligt. Stackars Lova.

-Kände du henne?

-Ja, vi träffades ibland. I affären… dom cyklade ofta förbi här utanför på vägen… kom in hit ibland fast dom inte fick för Petrus…

-Petrus tog tydligen ut en massa pengar från banken för en månad sen. Var fick han dom pengarna ifrån?

Lene rättade till hårknuten. Hon skakade bedrövat på huvudet och såg ner i knät.

-Jag vet inte. De sista åren var dom helt isolerade, inte som när dom bodde i Hissjö. Jag vet att dom annonserade om ryggymnastik och massage men…

-Men det var ju något helt annat dom sysslade med, eller hur, sa Leila?

Lene gömde ansiktet i händerna.

-Jack berättade om alla bilarna som körde dit dygnet runt., sa hon mellan fingrarna. Han hatade verkligen Petrus. De var ju konstnärer båda två, fast Petrus var väl knappast ”legitimerad”, tvärtom. En charlatan, brukade Jack säga. Men när vi kom hit i slutet på 1970-talet då umgicks vi med dom i Hissjö mycket. Grönavågare. Hippies. Både jag och Jack. Gruppsex också. En hel del knark förekom förstås. Sen när Petrus blivit affärsman på 1990-talet slutade vi träffas.

-Umgicks Lars-Olov mycket med Petrus?

-Jag tror han hjälpte honom med allt möjligt. Du får fråga honom själv. Men han mår inte så bra. Frun lämnade ju honom med barnen. Det var grymt. Jag tror han var rätt arg på Petrus mellan varven, anklagade honom för en massa saker, stämde honom för en massa…

-Skulle han ha … kunnat mörda Petrus?

Lene skakade på huvudet.

-Nej det tror jag inte. Förresten är det ju de andra som är döda, inte skithögen Petrus.

Hon reste sig.

-Du måste ge dig iväg innan Jack kommer hem. Han gillar inte att jag pratar med främmande om Shejken. Ja, du förstår …  Han blir lätt våldsam. Jag törs inte. Du måste gå. (Det var en order!)

-Ja, javisst. Tack för kaffet.

Leila reste sig och gick, inte mycket klokare än när hon kommit.

Hon fortsatte bortåt Blackås, och svängde av på en liten avtagsväg upp i skogen där det stod skyttebana Höljet. Det var en mycket smal liten oasfalterad väg.

Hon körde länge genom tät tallskog, säkert tjugo-trettio minuter, och trodde till slut att hon kört för långt. Hon stannade, och försökte försiktigt vända bilen på den smala vägen. I nästa ögonblick tappade bakhjulen fästet och bilen gled försiktigt baklänges ner i diket.

Leila klev ur och försökte förtvivlat och nästan gråtfärdig av vanmakt hjälpa hjulen att få bättre fäste. Det var alldeles tyst i skogen, knappt en vindpust, inga fåglar som skrek. Plötsligt hörde hon skott och förstod att hon var nära skyttebanan. Då plötsligt small ett skott som susade förbi henne och träffade den lilla blå Volgan med en metallisk skräll. Det började rinna bensin ur hålet. Leila slängde sig dödsförskräckt ner i diket, tryckte sig ner i diket i hela sin längd, kallsvettig av rädsla.

Hon låg alldeles blickstilla och väntade. Vätan och kylan kröp genom kroppen. Först blev allt tyst. Så började skotten smälla igen, på avstånd nu. Hon stack upp huvudet och såg sig omkring. En grovhuggen lång karl i gammal lappad flanellskjorta stod på vägen och bligade intresserat på henne. Det var en lång karl, snaggad, solbränd, med tunnbågadse glasögon. Såg ganska bra ut om man tittade närmare efter.

-Herregud, ser du inte hur du skjuter, fräste Leila och reste sig upp. Jag-jag trodde … det blev hål i bilen. Hon pekade upprört.

-Måste vara en snedträff från skytbanan, sa mannen med utländsk accent, och la ifrån sig geväret han hållit i handen. Han sträckte ut handen och hjälpte henne upp på vägen.

-Man kan aldrig vara nog försiktig, fröken, sa han och log inställsamt. Såg di inte varningsskylten?

Leila var fortfarande upprörd och kände hjärtat dunka vilt, när mannen bara fortsatte smila inställsamt mot henne.

-Ett litet ”uheld” med bilen va?

-Va… vadå?

-Det ordnar sig. Hopp in så ska jag skyta på!

Leila hann knappt reagera förrän han hade hjälpt henne in i bilen med en vänskaplig klapp i rumpan. Röd om kinderna och generad fick hon koncentrera sig på att gasa, medan den urstarke mannen sköt på bakifårn så bilen kom upp på vägen.

-God tur, log han igen, och lutade sig in genom den nedvevade vindrutan. Och visa dig inte här uppe i Blackås igen för du skär jag öronen av dig, din långa svartskalle.

Han viskade, eller väste snarare ut orden, och Leila fick hjärtat i halsgropen och körde snabbt iväg, så att mannen snubblande ramlade omkull på grusvägen. Rädd, upprörd och kränkt, som en barnunge som tagits i örat för att hon pallade äpplen, och efter tjugo minuter var hon lyckligt tillbaka nere på Blackåsvägen igen. Reportaget för skytteklubben gav hon blanka fan i just nu!

Hon vågade inte åka tillbaka utan fortsatte mot Blackås och fick snabbt bromsa in för en stor skock kor som passerade vägen, övervakade av en bondson i en smutsig LRF-keps. Sju håriga engelska tjurkalvar, ljushylta och med fruktansvärda horn i pannan, stod bakom elstängslet och glodde på henne genom bilrutan. Den unge bonden vände sig om och stirrade öppet misstroget på hennes bruna ansiktsfärg och krullsvarta hår.

Snart såg hon Hildor Johanssons lilla hus med prydligt vitt staket, och den stora hundburen med de vilt skällande gråhundarna. Mitt emot var skrotbilsreparatören Lars-Olov Vergins hus. Leila körde in på en sidoväg och parkerade bilen.

Hon såg Johansson gå ut ur huset, ta hundarna i koppel, och cykla iväg med geväret över axeln in mot byn. På väg till skyttebanan? Leila gick fram till huset och kikade in genom ett fönster. Prydligt målat i klara färger på utsidan, men skräpigt och ostädat inne såg hon. Plötsligt slog någon henne på axeln.

-Vad fan sysslar du med din lilla svarting!

Leila ryckte till, hjärtat började dunka och kallsvetten rinna igen. Hon vände sig om och såg in i ett oljefläckigt väderbitet skäggigt och vindpinat ansikte i smutsig keps och storrutig skjorta. Det måste vara Vergin. I den solkigaste skogshuggarskjorta hon någonsin sett.

-Ja, ja, ursäkta… urskuldade hon sig. Jag är journalist på K-Kuriren. Jag sökte … H-Hildor Johansson.

-Han är inte hemma! Du får komma hit senare! Maken till fräckhet … från en sån som du! Han tokstirrade på henne och knöt näven. (Hon kände den sura öllukten från munnen lång väg.) Han närmade sig och viftade med knytnävarna.

-Ja, ursäkta då… jag får återkomma …

-Ja det tror jag nog. Packa dig iväg och akta dig för att snoka runt andra människors hus!

Han stod kvar och glodde misslynt på Leila, som skamset smög iväg bort mot avtagsvägen.

Fem minuter senare såg hon Vergin sätta sig i en av skrotbilarna och högljutt gasa iväg ner för vägen mot byn han också. Någon vidare bilreparatör var han inte, för bilen saknade helt klart ljuddämpare och det bolmade kraftigt från avcgasröret. Hon återvände, med en dåres envishet, till Johanssons hus. Nu hade hon inte mycket tid.

Johanssons hus var mycket mindre på insidan, tyckte hon. Reparerat, lagat, säkert reverterat ett antal gånger. Farstubron slarvigt ditsatt för att se elegantare ut. Takpannor hade ramlat ner och satts tillbaka, och stod till och med i farstun.

Köket var otroligt lortigt. Matrester, gamla dagstidningar, en och annan veckotidning med utvikningstjejer, varav de lättkläddaste prydde väggarna. Disk i smutsiga travar på diskbänken. Det syntes att ingen kvinna beträtt tröskeln i Johanssons hus på många, många år. En gammal vedspis stod i ett hörn av köket, svart av sot. En oanvänd skurborste i ett hörn, frukosten stod kvar på bordet fast det var över lunchtid.

Innanför var ett litet vardagsrum med en sliten skinnsoffa där stoppningen tittade ut i hörnen. Men det mest spännande låg på vedspisen. En dagbok, varav flera sidor rivits ut för att bli tändvätska i brasan. Det var en söt flickdagbok i rosa och ljusblått med en häst på omslaget. Det var så olikt Hildor Johansson att Leila öppnade den. ”Dagbok av Susanna Göthe” stod det prydligt bokstaverat med runda tonårsbokstäver på förstasidan. Hon hann precis stoppa ner den i innanför byxlinningen när hon hörde Vergins bil återvända på vägen. Hur hon lyckades ta sig ut genom fönstret förstod hon inte ens själv. Hon hörde honom skrika något. Nu kunde hon tacka sina långa afrikanska ben när hon löpte ner längs vägen mot den väntande bilen. När det gällde långdistanslöpning hade hon att brås på, det visste hon. Ingen kunde någonsin springa ifatt henne, varken i skolan eller senare i livet.

Men Lene hade sagt att Jack var inne i byn. Inte på skyttebanan?

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel nitton

Leila satt böjd över Susanna Göthes dagbok. Den slutade 1 maj, vilket var kring det datum som rättsläkaren fastslagit för morden. Fyra veckor senare hade hon gjort sin makabra upptäckt på logen i Blackås. Då hade vårvärmen fått kropparna att tina upp och börja förmultna. Leila läste långsamt med stigande puls.

15 april. Det blir värre och värre nu. Jag orkar nästan inte leva längre. Farbror Petrus har varit väldigt deprimerad och hotat med att göra självmord. Konkursen har verkligen knäckt honom. Nu har vi inga kunder alls längre. Bara dom som kommer ibland på kvällen när vi flickor har gått och lagt oss. Farbror Petrus sa att också vi flickor måste börja jobba mer för att dra vårt strå till stacken, som han sa. Vad han nu menade med det? Vi arbetar ju ändå från morgon till kväll.

Tant Berit har fått sluta som ryggymnast på Vårdcentralen. Hon sa att alla rykten gjorde att hon fick sluta, trots att hon varit anställd i tio år, sen vi flyttade hit till Blackås. Personal- bespraingar hade dom sagt. Alla är rädda för FP och TB och går på tå. Både Jeanette och Rosmari har fått stryk på logen, mycket mer än vanligt. Jag fick smörja in dom efteråt. Dom kunde inte sova på hela natten. Konstigt nog har jag klarat mig, än så länge.

Jag funderasr ofta på pappa, men jag får inte skriva brev. FP har förbjudit mig. Mamma säger att vi inget har med dom att göra. Pappa har en ny fru och barn och vill inte veta av oss. Veta av henne menar hon väl? Jag tror att han vill att jag flyttar hem till honom, men han vet bara inte hur. Det är mitt sista hopp.

Det är många år sen nu han skrev. Han menade att det var mamma som inte ville veta av honom. Hon svarar bara att dom inte passade ihop. Vi måste stödja farbror Petrus nu säger hon, i hans svåra stund. Han har svaret på alla frågpr. Inte på mina i varje fall.

Mamma säger att farbror Petrus tar hand om oss, även om vi måste flytta någon annanstans. Att jag ska glömma pappa. Men hur kan jag göra det?

17 april. Farbror Petrus talar ofta om sina sanningar. Att det finns svar på allt bara man rannsakar sitt inre och kan tyda tecknen. Han lägger tarotkort, studerar astrologi, och lägger horoskop. Han är en känd grafolog, till och med polisen har tagit hjälp av honom. En av poliserna brukar komma hit ibland och träffa tant Lova, på kvällarna, det vet jag. För allt är förutbestämt säger farbror Petrus. Och mannen, det vill säga han, är förutbestämd att styra över oss kvinnor. Hur man ska göra står i Tant Berits manual som dom skrivit ihop. Hur vi ska tuktas: med ris, spön och piska så att vi lyder. Det är biologiskt bevisat. Han bestämmer varje kväll vem av hans fruar som ska sova med honom. Men nu på slutet träffar han nästan bara tant Berit. Han vill inte dela mamma och tant Lova med andra män. Vi är en stor lycklig familj säger han. Men det sista stämmer ju inte alls.

Han sover alltid i sitt arbetsrum på logen. Eller ibland på divanen i vardagsrummet. Han umgås bara med oss barn vid måltiderna. Tant Berit är hans rådgivare i det mesta. Hon tycker illa om oss flickor och kräver absolut lydnad. Hon får oss att städa hela dagarna, får oss att sjukskriva oss från skolan i stan när vi måste jobba, Jag saknar djuren, som häslovårdsnämnden tog ifrån oss.

Vi går nästan aldrig i skolan längre. Och ingen verkar tycka att det är något konstigt med det. Vi är ju bara tokiga ”grönavågare” och får väl skylla oss själva säger Tant Berit. Det är vad man säger om oss.  Hon undervisar oss själva, och gud nåde oss om vi inte svarar rätt. Men mest får vi jobba, morgon, middag och kväll.

Nu har i alla fall sociala myndigheterna varit här, vi ska få socialbidrag. Det är skamligt säger FP, han kommer inte att ta emot pengarna. Vi har inget med samhället att göra längre säger han. Så vi barn får fortsätta äta vattnig soppa och hårt bröd, säger TB.

Mamma hade flera patienter som fick massage, men dom kommer inte längre. Hon har ingen ”legitimation” har dom sagt. Tant Lova är snäll och försöker hjälpa mig. Mamma går mest omkring och verkar förvirrad. Hon verkar chockad av allt som hänt på sista tiden. Allt som FP hade lovat henne, inget av det blev sant. Jag tror att hon har börjat upptäcka vem han är. Att han svikit oss. Att han ljög.

Hon beundrade honom så mycket. Han hade lovat henne att vi skulle utöka och anställa mer personal. Det var roligt när vi bodde i Hissjö och vi hade flera ungdomar anställda i företaget. Men det var innan konkursen. Hon hade patienter som fick fotvård och rosenterapi, som hon tyckte om, men det är också slut. Hon går och sopar lite och verkar väldigt konstig. Pratar för sig själv ibland. Bryr sig inte om mig och Rosmari alls längre. Tvättar sig inte, kammar sig aldrig. Hon är helt förändrad. Vi pratar inte alls så mycket med henne längre. Vi vågar inte för tant Berit. Hon är en häxa. Jag längtar förskräckligt efter pappa.

19 april. Idag blev det stor uppståndelse. FP skrek åt mig att jag var ”för fin för honom”. Att han borde kasta ut mig. Han hatade alla sina gamla ordensbröder som svikit honom, och mest min ”fina” pappa. Jag började gråta och skrek åt honom. Tant Berit gav mig en örfil, det var när vi åt middag, sill och potatis. Mamma vaknade plötsligt till och började försvara mig och drog tant Berit hårt i håret och skrek häxa åt henne. Hon och farbror Petrus släpade ut mamma till logen. Jag tror att dom slog henne länge, vi hörde henne skrika. Vi sprang upp i sängkammaren och kröp ner i den stora sängen. Vi grät alla tre. Jag hatar dom. Jag skulle till och med kunna mörda dom. Mamma kom inte tillbaka på kvällen, hon skulle ”sova i vedboden som straff”, sa farbror Petrus. Det är jättehemskt i vedboden på natten,iskallt,  jag vet. Alla otäcka ljud. Det spökar. Jag skulle vilja att FP och TB var döda.

Leila slutade läsa och hämtade andan. Hon kände sig kallsvettig av förskräckelse. Men det var ju omöjligt? Inte kunde Susanna ensam …?

Sen var det hopp fram till 29 april.

Tant Berit tog min dagbok och sa att jag borde ha stryk, men tant Lowa försvarade mig igen, så jag slapp gå ut till logen med henne. Jag hittade dagboken i tant Berits rum. Hon hade läst allt jag skrivit. Och mamma är borta, ända sedan den 19 april. FP säger att hon flyttat. Jag tror att dom (oläsligt)…

Tant Lova ligger med oss i stora sängen på övervåningen. Vi är mycket rädda nu. Hon barrikaderar dörren med den lösa garderoben så att ingen ska kunna komma in till oss på natten. TB och FP sover mest på logen. Det här går inte längre…

Och den 30 …

FP talar allt mer om att vi ska flytta. Mamma är fortfarande borta, och jag får inte skriva eller ringa till pappa, tant Berit vakar över mig som en hök. Hildor Johansson har varit här flera gånger. Han har hundarna med sig, och geväret, och ser mycket hotfull ut. Vi är skyldiga honom pengar för hyran säger FP. Flera månader. Han har inga pengar säger han. Johansson hotade oss med att han skulle vräka oss, ”på bar backe”. Och grannen med alla skrotbilarna var här på gården en kväll och sköt med ett gevär i luften. Han var full och hotade farbror Petrus och tant Berit. Det var vårt fel att dom tagit hans barn ifrån honom. Vi gömde oss i sängkammaren. FP ringde polisen och dom var här. Han verkade riktigt rädd. Jag ville springa ut och berätta vad som hänt med mamma, men tant Berit hade låst in oss och skruvat igen fönstren i sovrunnet, så vi inte kunde öppna och skrika.

Mamma berättade en gång att han med skrotbilarna också målade tavlor, spelade dragspel och var med på spelmansstämmorna förr. Att han umgicks med oss i början. Nu tycker han visst mest illa om oss. Mamma säger att han ligger i skilsmässa med sin fru och har blivit lite knäpp. Jag längtar så efter mamma nu…

Hildor Johansson har lånat oss pengar i flera år. Mycket pengar. Han hjälpte FP köpa alla träningsmaskinerna på logen, massagebänkarna, datorerna. Och farbror Petrus lånade själv ut pengar till alla möjliga människor, till grannar och vänner, och bjöd ofta på fest. Nu vill Johansson vräka oss, han har ledsnat på oss säger han. FP säger att vi måste se oss om efter något nytt, och flytta snart. Södra Sverige kanske. Men jag vill inte flytta. FP talade också om en kvinna som stod modell för oss, hon var från stan. Jag vet inte vem han talar om. Hon hängde sig för hans skull, sa han när han druckit lite vin. ”Det är mer än vad du har gjort” sa han och stirrade på tant Lova, som började gråta. Det lät konstigt.

Tant Lova  får ibland följa med Johansson ut på logen. Han vill ha betalt nu säger han och viftar mot oss med geväret. Jag är rädd för honom. Han tittar så konstigt på oss flickor också.

Förr var farbror Petrus en kändis, och alla ville skaka hand med honom. Många var avundsjuka på honom. Nu är det annorlunda. Om jag bara kunde komma härifrån och till pappa igen. Han skulle säkert ta emot mig? När kommer pappa?

Leila slutade läsa och försökte andas djupt. Det var några tätskrivna sidor kvar. Hungern gjorde sig påmind. Hon sprang ner till pizzerian för att köpa en pizza. Det tog ovanligt lång tid, iranierna på ”Lascité” hade inte bråttom. Hon funderade på det märkliga namnet medan hon gick tillbaka till lägenheten. Hon rös av spänning över vad hon skulle få läsa. Det hade gått kanske 30 minuterallt som allt.

När Leila återkom var dörren öppen. Hon var säker på att hon stängt dörren, men inte låst den. Det var ju bara 50 meter ner till pizzerian. Hon hade ju hört att man inte behövde låsa om sig här uppe i Norrland, alla var genomhederliga och ingen snodde något. Så fort hon kom in såg hon att någon varit där. Hennes ipod låg på golvet, den hade legat på bordet i vardagsrummet.

Bordet hade flyttats ut på golvet. Dagboken som legat i soffan var borta.

Hon rusade upp till den mystiske grannen ovanpå, men ingen svarade när hon bankade på. I övrigt verkade ingen finnas i huset, det var som vanligt tyst som i graven. Hon hade en gång sett en kille komma ner från övervåningen, efter en högljudd fest däruppe kvällen innan. En kille i för liten t-shirt, jättestor ölmage och jeans som åkt ända ner till stjärtstrecket. Han såg ut som raggarna hon sett vid korvkiosken i Stigsjö som pruttade runt i sina stora amerikanska vrålåk.

Hon försökte, lugnt och sansat, gå igenom vad hon gjort, om hon verkligen lämnat dörren olåst, vilket hon förmodligen gjort, i upphetsat tillstånd. Men dörren såg helt oanfrätt ut, ingen åverkan på låset. Det var bara hennes evinnerliga otur som vanligt.

Hon insåg att balkongdörren också stod på glänt i försommarsolen. Hon bodde på första våningen, vem som helst kunde klättra upp och ta sig in den vägen. Hon såg det gula ordenshuset på andra sidan gården, nedsläckt och tyst.

Leila satt vid köksbordet och slevade argt i sig pizzan. Hon ringde Konradsson och berättade vad som hänt och vad hon läst i dagboken. Han hummade, svor lite, och skällde ut henne för att hon inte låst om sig bättre. Han kanske till och med var rädd för att hon inte tog bättre vara på sig, nu när hon var huvudvittne i en mordutredning? Hon tyckte han lät rädd på rösten.

Hon försökte koncentrera tankarna: Rosmari, Susanna, och Lova Nyrén och hennes dotter sov alla i den stora sängen i det igenlåsta rummet på övervåningen. Där de också mördats som det nu verkade. Blodspåren på golvet. Och säkert på madrassen, som någon noga städat undan. Men blod också utanför, på gården, sa Konradsson bekymrat. Det var förmodligen Lovas, med det ”trubbiga föremålet”. Konradsson ringde igen, frågade om dagboken. Han lät arg och oroad på rösten. Han svor igen över att dagboken försvunnit, och med den kanske lösningen på alla morden i Blackås.

-Men vem kan ha tagit den, undrade Leila chockat. Vem?

-Kanske mördaren?

-Mördaren? Petrus? Men … han är väl försvunnen?

-Ja, vad fan vet jag, fräste Konradsson på andra sidan tråden. Antingen lever han här mitt ibland oss, eller så ligger han väl nedgrävd någonstans där uppe i skogen. Där uppe vid skyttebana, kanske.

Han lät konstigt upphetsad på rösten. Vid skyttebanan? Visste han att Leila varit där? Han satt i polishuset på sitt rum på Ploggatan, bara femtio meter från Leilas lägenhet, lite längre upp på gatan bara.

-Jag tror att Susanna lever, sa Leila med låg röst. Jag känner det på mig. Jag tror hon kom undan. Kvällen innan  morden. I den stora vräkiga bilen Eva-Karin talade om. Hon kan säkert berätta vad som hände?

-Ja du har ju haft rätt hittills, sa Konradsson buttert. Hittills alltså. Flickan mittemot hade sett en fin svart bil köra därifrån. Kan ha varit disponent Göthe.   

-Ni måste höra Erik Göthe nu. Jag tror han vet var Susanna finns. Kanske var Petrus finns också. Den ”stora flotta bilen”? Och det där samtalet till Shejken på telefon…?

Konradsson svarade inte.

Klockan var nästan tolv på natten när det ringde hos polismästare Lundin. Han smög ur sängen och gick in i sitt arbetsrum och svarade. Det var disponent Erik Göthe.

-Hur går undersökningen Lundin? Några framsteg?

-Jo en del, svarade Lundin sömndrucket och harklade sig nervöst. Det verkar som att grannen på andra sidan vägen, Vergin, är inblandad. Vi ska höra honom igen. Det kan vara så att han hjälpte Petrus att göra sig av med kropparna. Ja, du vet ju att vi hittat Berit Schäfer också.

-Ja, jag hörde det, svarade Göthe med sin ljusa röst. Det förvånade alltid Lundin att Göthe som hade så mycket att styra över hade en så tunn och opersonlig röst. Han var inte så värst lång heller, och det visste man ju vilka komplex små män hade. Men när han pekade så använde han hela handen, det visste Lundin.

-Ja, jag vet ju att ni har en ny undersökningsledare nu, fortsatte Göthe, som inte ens ursäktade sig för att han ringde mitt i natten. Förmodligen räknade han med att alla andra också var vakna, precis som han, tänkte Lundin med beundran. – Men det är viktigt att mitt namn inte förekommer i utredningen. Jag räknar med att du sköter det här med sedvanlig diskretion?

-Jaja, absolut, absolut, stammade Lundin. Han drog sig till minnes att diktatorn Josef Stalin alltid hade ringt upp sina offer vid den här timmen. Mitt i natten. Han hade läst om det. Hur det alltid lyste i ett fönster i Kreml, Stalins, dag som natt. Om hans paranoida hämndlystnad. Hur hjärtat stannade i bröstet på den som blev uppringd. Beröm? Eller en dödsdom?

-Ni behöver inte leta efter Susanna, sa Göthe efter en stunds tystnad, som ekade i mörkret i rummet som hammarslag tyckte Lundin. Hon är i säkerhet.

-Jaha, ja… det låter ju bra.. du menar att …?

-Att hon har det bra. Det räcker.

-Jaha. Ja, jag förstår.

-Men det är viktigt att ni hittar Petrus. Eller förresten … Låt honom löpa. Förr eller senare åker han fast ändå. Klockan klämtar redan för honom

-Javisst. Ja, säger du det så …

”Klockan klämtar för dig”, jo Lundin hade läst sin Hemingway. Och nog lät det som klockorna klämtade i hela rummet just nu. Varför ringde Göthe mitt i natten? Var han missnöjd med polisens arbete? Visste han att allt snart skulle vara uppklarat? Var han rädd för vad Vergin skulle skvallra? Bara inte Göthe själv var inblandad!

-Ja, vi ska försöka klämma lite mer ur flickan Liljekvist också, sa Lundin med andan i halsen. Om vad hon sett och hört. Hon håller på något.

-Jaha. Intressant. Ja kanske har hon sett något… (Erik Göthe lät frågan hänga kvar i luften.). Han verkar duktig, den där kommisarie Beck…

-Ja. Jo. Det kan bli svårt att hålla dig helt utanför det här Erik, sa Lundin tveksamt och bevekande. Jag kan inte styra över Beck längre. Och… den där journalisten… Nordmark.

-Nordmark ja. Men Konradsson sköter väl sitt?

-Jo. Jo. Han har order att hålla henne under sträng uppsikt. Han sköter sig bra.

-Till skillnad från du då? Ja, tack för upplysningarna Sven.

Beröm? Eller dödsdom? Vilket var det? Lundin återvände brydd till sängen och den snarkande hustrun, badande i svett.

Det var en annan sak som bekymrade honom. Petrus hade ringt till Erik Göthe kvällen innan 1 maj. Vad hade dom talat om? Maskopi? Han hade inte vågat fråga Göthe. Varför var han så feg?

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel tjugo (onsdag, vecka 2)

Det var en dröm igen. I den hängde fem nyslaktade underligt nakna och rosenskära grisar på krokar i ladugården och ångade, nyskållade. Det var tidigt på morgonen, det regnade, luften var fuktig, klockan var kanske sju. Mörkt som en säck ute, utom glödlampan över infarten på ladugården. Leila stod och såg på bonden och slaktaren som rörde sig som skuggor, som fantomer kring de glänsande renskrapade kropparna som hängde och dinglade och doftade syrligt på sina krokar i ladugårdsdörren. Det luktade kliniskt, syrligt, som fläsksvål. Leila stod som fastnaglad i nattlinnet och frös på farstubron. Klockan var bara sju på morgonen. Hon hade väckts av grisarnas dödsskrin. Hon vaknade,  mitt i värsta vargtimmen, vettskrämd och genomvåt av svett. Ute hade det regnat hårt mot fönsterrutan.

Det var en ganska dyster samling på morgonbönen på tidningsredaktionen denna onsdagsmorgon den 31 maj. Inte ens det faktum att stadsfesten började idag fick de församlade runt det långa fikabordet att glädjas särskilt. Alla studerade närgånget tidningen och Lööw muttrade.

-Läskigt med den där forsränningsolyckan i Storuman. Åtta dödsoffer. Varför har vi bara en liten notis om det?

-Stadsfesten, muttrade Sten Andersson till svar och fingrade på jägarkniven. Det lokala materialet i första hand, eller hur Lennart?

Ingen sa något. David och Lennart Ericson hade skrivit en ganska stor artikel om utvecklingen i Blackås. Rubriken löd: Morden i Blackås fortfarande olösta. Petrus och Schäfer misstänkta. Självmordsteorin, som Bernhardsson drivit frenetiskt på ledarsidan, verkade skrinlagd.

(Men Schäfer är ju död, viskade Petra till David. Varför har ni inte skrivit det? Men hon förstod på Davids åtbörd att det var Bernhardssons och Lööws rödpennor som varit i farten.)

Lööw satt vid bordsändan, som vanligt på bordet för att vara högre än de andra. Han hade små läsglasögon på näsan och slickade den blonda tunna mustaschen och vippade på trätofflorna. Nästan alla utom Petra och David runt fikabordet började närma sig pensionsstrecket.

-Verkar som om Petrus börjar få det hett om öronen, muttrade Sten Andersson och kliade sig i det kolsvarta täta skägget.  Det jävla arschlet.

-Mmmm, mumlade Lööw och tog av sig glasögonen. Han strök sig över det vattenkammade tunna håret, bakåtkammat för att dölja halvmånen på huvudet. Han tuggade frenetiskt på ett nikotintuggummi. Bra grej det där om Blackås, sa han och nickade till David. Förr eller senare åker herr Petrus och hans satmara fast. Fy fan vilken sörja.

David såg på Petra. Han verkade fundera på något. Petra sög på underläppen och såg ner i bordet som vanligt.

-Jaha, vad har vi idag då, sa Lööw och försökte låta karsk. Uppföljning på gårdagens trav? Gick inget vidare för Negern, eller hur Hasse?

Den tilltalade ryckte på axlarna och såg bekymrad ut. Fortus Negro hade gjort fiasko, galopperat och kommit sist. Petra log för sig själv. Hon förstod varför stämningen var så låg. Alla hade satsat en bra slant på ”Negern” efter framgångarna sist.

-Vete fan vad som farit i honom, sa Hasse och gned näsroten under de stora glasögonen. Kusken verkade stensäker. Obegripligt.

-Var fan har vi sporten nu då, undrade Lööw och brusade upp. Han var som en ishockeyspelare, som nu försökte gjuta nytt mod i truppen genom en rejäl sargtackling av någon motståndarstjärna.

Enmansredaktionen på sporten, den flitige Sunesson, deltog aldrig på morgonmötena. Det var hans enda löneförmån eftersom han annars alltid jobbade minst femtio timmar i veckan, inklusive kvällar och helger. Men det var inte Sunesson Lööw anspelat på. Det var Leila.

Ingen svarade. ”Är hon sjuk!” frustade Lööw ilsket. Lisa Kvist skakade på huvudet.

-Jamen, var i HÖGE FARAO är fanstyget då? När var det det där EM i truckracing skulle starta. I Slalabacken? Det har jag inte sett något om?

-Det är nästa helg, Lennart, sa David. Oroa dig inte, Sunesson har koll.

Lööw lugnade ner sig och sträckte muggen till Lisa Kvist som gav honom mer kaffe.

Den lille Lennart Ericson satt i sin oklanderliga vårkostym i sommarvärmen och putsade naglarna, oändligt långsamt, med en liten nagelfil. Utanför skvalade nu regnet, det var ingen bra start på stadsfestveckan. Hans journalistiska rundvandringar och historiska tillbakablickar på bygdens historia var populär läsning.  Men nu rådde verkligen sommartorka, och en tidig sådan.

-Har du nåt för oss, Lennart, sa Lööw med bedjande ögon och vänligt lismande röst. Ericson var populär, och han var medlem i Gambrini Orden sedan gymnasietiden. Hans ”promenader” i samhället var populära.

-Åjo, kan tänkas, kan tänkas, blev det outgrundliga svaret medan nagelfilen fortsatte raspa. Det lät som en motorsåg i tystnaden i bottenvåningen denna måndagsmorgon.

-Jamen, för sjutton, sa Petra plötsligt. Det har ju hänt något! Varför har inget hänt i Blackås- historien. Ni vet väl att Schäfer också är död! Tror ni att Shejken ensam kunnat döda allihop, ja förutom Susanna Finnström, som bara råkar vara dotter till disponent Erik Göthe.

-Vad menar du Petra? sa Lööw och spände sina isblå ögon i henne. David vred sig på sin stol som en metmask på en krok, och hostade nervöst.

-Lennart har ju samlat jättemycket material om dom genom åren, sa Petra. Det räcker till en roman!

-Har du Lennart? sa Lööw och tittade förbryllat på den lille Ericson. Hans plirande små grisögon såg uppriktigt förvånade ut.

-Åjo, nog har jag det, sa Ericson, som jobbat trettio år på tidningen. Man kan väl säga att jag följt herr Petrus uppgång och fall ganska närgånget genom åren. Men tror du tidningens läsare vågar läsa sanningen?

-Vadå SANNINGEN! Lööw brusade upp igen. Vad i helskotta menar du Lennart? Vi undanhåller väl inte våra läsare NÅGOT!

Ericson verkade inte reagera, han fortsatte bara, irriterande lugnt och långsamt att fila sina välputsade naglar.

Lööw reste sig och såg desperat runt bordet. Ögonen sköt blixtar.

-Är det NÅGON MER här runt bordet som tycker att vi undanhåller läsarna information? ropade han. Fram med det bara! Korten på bordet!

-Har vi inte ett särskilt ansvar nu sedan vi blivit enda tidningen här uppe, sa Petra och vågade kasta ett öga på den rödbrusige Lööw, som verkade koka över av förtrytelse. Vi är ju enda tidningen på orten. Folk är totalt beroende av oss och lokalradion för de lokala nyheterna. Och det här är väl det största som hänt här på femtio år minst, eller hur Lennart?

-Det skulle man väl kunna säga, svarade Ericson avmätt.

Alla runt bordet, Sten Andersson, Lisa Kvist, trav-Hasse, David och nattredaktören Larsa, stirrade i taket och teg.

-Men erkänn faktum, Leif, sa Ericson och såg på den högröde Lööw. Hade det här varit för tio år sen när vi var tre tidningar här i länet hade man ju kastat sig över det som en flock utsvultna vargar. Nu får man läsa Aftonbladet för att få reda på något i Blackåshistorien. Erkänn att det är MYCKET märkligt.

Sten Andersson verkade vilja rycka upp kniven och gå till attack. Han gnisslade tänder och såg på parhästen Lööw, som nästan hoppade av ilska.

-Nämen, jag förstår inte det här heller, sa Petra exalterat. Vilka är det vi ska visa sån hänsyn till att vi inte får publicera fakta i saken?

Lööw drämde näven i bordet. Rösten darrade av upprördhet. Ansiktet högrött. Alla trodde han skulle få en hjärtattack. Det här gällde hela hans journalistiska credo, hans hela existens som yrkesman, det syntes på hela kroppen.

-Vi ska visa hänsyn för LÄSARNA! Det borde du väl veta Lennart. Man KAN inte publicera allt som man får höra. All trams och alla spekulationer! Det handlar ju om att göra ett urval i stoffet. Dom anhöriga!

-Vilka anhöriga, fortsatte Petra envetet. Disponent Göthe?

-JA. Bland annat !!!

(Och vilka mer? tänkte David men sa inget. Ingen av de döa hade någon anhörig här på orten så vitt han visste.)

-Jag vet att vi resonerat så i några andra fall under min 35-åriga tid här på tidningen, sa Ericson torrt och vägrade dras med i Lööws vredesutbrott. Men då har det varit tragiska olyckor här i samhället, familjefäder som gjort konkurs och dödat hela familjen, ja ni vet vad jag syftar på. Men det är väl av en helt annat dignitet, Leif. Det här handlar ju om vänskaps- korruption på allra högsta nivå, eller hur.

-Vad menar du? sa Lööw trött och satte sig

-Du vet lika väl som jag vad jag menar? Petrus gamla ordensbröder. Bernhardsson till exempel.

Lööw viftade med handen mot Ericson.

-Jag VÄGRAR höra på sladder, sa han bestämt. Vi måste fråga polisen först innan vi publicerar. Har ni något nytt i fallet så kom gärna med det så ska jag läsa. Vi ska inte dölja någonting för våra läsare, det har vi aldrig gjort! Men lösa spekulationer och antaganden, det hör hemma i kvällspressen. Jag vill inte ha hit de förbannade kvällstidningarna igen, nu när stadsfesten är igång. Punkt slut.

Han verkade sjunka ihop som en ballong som tappat luften.

-Har vi något så ska vi fram me det, men först när vi är riktigt säkra, fortsatte han trosvisst. Hör ni det! Lennart och David fortsätter jobba på det här. Får ni fram något nytt så ska vi trycka det, men se för fan till att skaffa två oberoende källor först.

-Hur fan får man tag i två oberoende källor i det här lilla samhället, viskade David till Petra. Bra gjort. Du satte huvudet på spiken. – Ja, tack för hjälpen så jävla mycket, viskade Petra argt till svar.

-Sa du nåt David? hojtade Lööw.

David skakade på huvudet. – Dåså, då återgår vi till arbetet!

-Jag kan bara skriva vad jag får reda på av polisen, sa David ivrigt till Petra. Jag kan inte hålla på och leka privatdetektiv Ture Sventon, det fattar du väl. Var är Leila förresten?

-Jag vet inte. Hon är inte hemma. Svarar inte på telefon. Jag trodde hon hade försovit sig. Du, jag kom att tänka på en sak. Lennart!

Hon skyndade efter Lennart Ericson som värdigt och lugnt promenerade ut och bort mot trappan till övervåningen. Han tecknade med en diskret gest åt Petra och David att följa med in på hans rum på andra våningen. Han stängde dörren noggrant.

-Jag talade just med Konradsson, sa han med låg röst och tvinnade den lilla mustaschen och försökte se längre ut än han var. De ska anhålla Lars-Olov Vergin för morden. ”Sannolika skäl”. Det kan bli häktningsförhandlingar redan i morgon.

-Vergin? sa David. Killen med skrotbilarna? Ett socialfall? Det låter ju som rena Christer Pettersson-historien. Och vad det gick fort plötsligt?

-Ja just det. Men vi får inte skriva något än förstås. Åklagaren går igenom bevisningen just nu. Håller det inte så får han ju inte hängas ut. Alla vet ändå vem det är om vi börjar skriva om honom. Men visst verkar det lite desperat, får jag nog säga…

-En man i 50-årsåldern med alkoholproblem och osäker inkomst, sa Petra ironiskt. Jo det är inte så svårt att lista ut. Vad har han sagt?

-Att han gjorde det själv. Att han och Johansson hittade Finnströms lik ute i boden på logen och sedan gömde det uppe i sängkammaren, bakom brädfodret. Att Johansson visste om allt hela tiden. Men att han, Vergin, sköt de andra, helt ensam.

David och Petra stod som frågetecken?

-Ja, han skjöt dom utan Johanssons hjälp. Men … Johansson visste. Ingen tror på honom, men det har kommit fram en del bevisning som pekar mot Vergin i alla fall. Polisen vill gärna tro det.

-Petrus då, sa David förbluffat.

-Men det är ju omöjligt, sa Petra. Schäfer då. Som låg i kallkällaren! Allt tyder ju på att hon stängts in där och svultit ihjäl, eller hur? Inte fan kan Vergin ha gjort det själv?

-Fråga inte mig, sa Ericson och slog ut med armarna. Jag säger bara vad Konradsson sagt. Högst förtroligt mind you. Inte ett ord till någon annan. Dom ska börja gräva efter Petrus nu också, på tomten. Dom tror att Vergin grävt ner honom.

-Men du Lennart, sa Petra och tog fram ett gammalt foto från tidningen på 70-talet. Vem är den feta modellen i bakgrunden? Där. Som Petrus står pch målar av?

-Vet du inte det, sa Ericsson och stramade upp sig inför det nya meddelandet. Det är ju Konradssons fru! Det trodde jag du visste! Hon hade ihop det med Petrus, och sen hängde hon sig. Men vi skrev inget om det heller. Lööws credo: Vi måste tänka på de ANHÖRIGA!

David såg på Petra. Det här hade dom åtminstone inte hört förut.

Petra och David gick på lunch på Folkets hus och såg Konradsson ensam vid sitt vanliga bord bredvid högtalarna på scenen. Ständigt ensam, den lilla polismannen. David skulle göra fyra artiklar om stadsfesten, bilagan var just tryckt. Jerry Williams var dragplåster och David grimaserade bara vid tanken.

-De slutade alla att lyssna på pop ungefär när han blev inne, sa han om medelåldern bland de som arrangerade festen.

Han såg att Konradsson tittade upp från sina raggmunkar, som simmade i en sjö av grädde och lingonsylt. Han vinkade åt dom. De satte sig vid hans bord.

-Hur går det, undrade David intresserat. Tydligen tog Shejken ut rätt mycket pengar strax före mordet. Men kan han verkligen ha gjort det här själv? (Han låtsades inte som om han hört Ericsons tidigare bekännelse. Herregud, han kunde ha bitit tungan av sig av nervositet!)

Konradsson räddade den sista raggmunken från sylthavet genom att spetsa den på gaffeln och såg upp.

-Vi har fått några nya tips från de boende där uppe. Äntligen!

Mer ville han inte säga.

-Ericson hade hört att ni skulle gräva upp gården nu?

-Ja han brukar ju hålla sig informerad. Jo vi blir nog tvungna att börja gräva. Men det är som att leta efter en nål i en höstack. Tomten är ju ett tunnland stor! Ända ner till sjön. För att inte tala om hela skogen.

-När då?

-Jag har inga fler kommentarer, sa Konradsson och reste sig. Men vi håller Bernhardsson informerad. Jag måste gå, vi har presskonferens om tio minuter.

-Ja visst jäklar, sa David och slängde i sig maten. Följer du med Petra?

Pressrummet i Arbetsförmedlingens lokaler var ganska glest besökt. Storstadsjournalisterna hade ledsnat på den lokala polisens långsamma arbete och begett sig någon annanstans. Men Suzanne Erneback från Lokalradion var där.

                      Beck gick igenom det senaste: att man hittat Berit Schäfer, troligen mördad. Men att sekt- och självmordsteorin inte gick att avskriva helt, till polismästare Lundins stora förnöjelse.

                      -Om vi utgår från att Petrus mördat de andra, började Erneback efter en djup inandning, kan han verkligen ha gjort det ensam?

                      -Vi kan inte utgå från någonting, sa Beck rutinerat. Det är en teori ja. Men det kan lika bra vara flera mördare, vi söker förutsättningslöst.

                      (Botvidsson nickade och log mot Konradsson längs bak i lokalen. ”Förutsätt-ningslöst”, det var ett bra ord, det måste han lägga på minnet. – Förresten, hörde du att Bertén varit inne och pratat med Lundin?

                      -Bertén? Han gick ju i pension för tio år sen?

                      -Ja, det var något om ett fall början på åttiotalet. En av Shejkens kvinnor som kom från Danmark, skulptören Stensgaards fru, det minns du väl? Hon som var så snygg! Bertén var väldigt hemlighetsfull.

                      -Ja, han var alltid en sur jävel. Han gav mig ett rent helvete när jag började, ja du minns honom väl också?

                      –Om jag gör.)

                      -Den här låga profilen som ni intagit, har den något att göra med stadsfesten och turistsäsongen? Har ni hört disponent Göthe till exempel? Med tanke på Johanna Finnströms död? Hur kommer det sig att Susanna Finnström inte hittats? Kan disponent Göthe ha något med det att göra?

                      -Inga kommentarer, var Becks svar.

                      -Du känner säkert till att polismästaren och åklagaren umgås med disponent Göthe i Gambrini orden? Och att Göthe är ordförande i köpmannaföreningen, och Lundin sitter som adjungerad i styrelsen? Gör inte det Lundin jävig?

                      (-Huvudet på spiken, flinade Botvidsson och armbågade Konradsson i sidan. Varför anställde vi inte henne vid polisen. Med den barmen.

                      Konradsson försökte surt ignorera Botvidssons sexistiska kommentarer. Men han hade rätt. Erneback hade en rejäl ”barm” och hon tyckte om att exponera den i åtsittande tunna tröjor med bar midja som inte lämnade mycket över för fantasin.)

                      -Jag vill påpeka att jag är undersökningsledare, inte polismästare Lundin, sa Beck surt, stel som en pinne. Lundin som satt bredvid honom visade inte heller med en min vad han tyckte om frågorna.

                      -Har ni hört Lars-Olov Vergin?

                      -Självfallet?

                      -Skulle han kunnat hjälpa Shejken med morden? Eller Hildor Johansson?

                      -Inga kommentarer.

                      (-Vi måste hämta Vergin NU, sa Botvidsson. Fan i helvitte. Ska du eller jag?

                      -Vi åker dit bägge två, sa Konradsson. Om han blir våldsam. Han vet något, helt klart.

                      -Göthe då?

                      -Det får Beck göra. Det är nog lite för stort för oss, sa Konradsson och reste sig, samtidigt som Beck. Erneback försökte fråga något, men mikrofonen stängdes av och frågan blev hängande i luften. Den handlade också om disponent Göthes eventuella inblandning i morden.)

                      -Det där gick ju bra, sa Lundin berömmande när de återsamlades i polishuset. Nu åker ni upp och hämtar in Vergin med en gång, sa han till Konradsson och Botvidsson. Den här gången har vi honom. Vergins syster jobbade på banken dagarna före mordet, det tog ett tag att få den upplysningen, hon bor numera i Sundsvall. Så hon visste hur mycket pengar Shejken samlat på sig. Det visste Vergin också. De som togs ut den 25 april.

                      -Jag är fortfarande tveksam, sa Konradsson. Det ser ut som fan hemma hos Vergin. Han borde ha stuckit med pengarna för länge sen om det var rånmord. Och var är Shejken?

                      -Han kan ju vara nedgrävd någon stans? Och vart skulle Vergin åka? Kanarieöarna? Flickan Liljekvist har erkänt att hon såg Vergin och Johansson bära bort Johanna Finnströms lik. Ja Johansson ja, det blir din sak Konradsson, du känner ju honom.

                      -Vi skulle ju få gräva. Varför tar det så erbarmeligt lång tid? sa Botvidsson.

                      -Hildor Johansson har överklagat till länsrätten, svarade Beck. Och åklagare Frisk tar oändligt god tid på sig, jag vet inte varför. Vet du Lundin?

                      Polismästare Lundin skakade slokörat på huvudet. Han var sen länge bortkoopplad från det här. Botvidsson gav Konradsson ett menande ögonkast. Gambrini orden.

                      -Hur mycket pengar var det på Shejkens konto?

                      -150.000. En bra slant om man vill åka utomlands och sätta sprätt på livet. Vad tror ni om den här teorin, sa Botvidsson:  Petrus åker iväg med Susanna Finnström på Bermudas-semester. Han kanske ville leva lite gott på ålderns höst?

                      Konradsson såg skeptisk ut. – Hon var 17, sa han. Är. Han är 65. Ja iochför sig varför inte? Efter att ha mördat alla de andra då? (Han tänkte på vad Leila sagt. Hon trodde inte på att Susanna gjort det. Om det var någon hon ville mörda så var det Shejken. Ja det var kanske så det gick till)

                      -Förresten borde de väl ha åkt fast nu om de åkt på semester? Så jävla svårt kan det väl inte vara att spåra dom? (Botvidsson) En långhårig skäggig drasut med ovårdade tänder och ett litet nypon till flickebarn?

                      Beck såg också skeptisk ut. – Har inte intervjuerna med grannarna gett någonting ? Förutom Vergins så kallade ”erkännande”?

                      Då upphov polismästare Lundin triumferande sin stämma.

-Den här danske skulptören, Stensgaard, hade horn i sidan till Shejken sen långt tillbaka. Argsint och impulsiv, tidigare dömd för misshandel på krogen. Dåligt ölsinne. Polisassistent Konrad Bertén var inne idag och visade mig ett tidningsfoto från 1970-talet från Hissjö, sa Lundin triumferande och visade fram en suddig fotostatkopia.

                      -Vad fan är det här då, sa Botvidsson och vred och vände på bilden, som inte var helt skarp. Tagen av Lennart Ericson på Kuriren.

                      -”Croquis-kurs i Hissjö”. Teckningsledare Karl-Erik Pettersson. Det var en ABF-kurs, han var ganska ny häruppe då. Det där är Berit Schäfer eller hur? Tänk er trettio år sedan. Det där sa Lundin och pekade, är Jack Stensgaards dåvarande flickvän Lene från Stockholm. Som Shejken förförde per omgående. Det gillade inte Berit Schäfer. Men vem är den där fylliga modellen där ?

Ingen verkade känna igen henne. Det var bara Konradsson som verkade ha känt igen nakenmodellen i bakgrunden, en fyllig dam i yngre medelåldern. Men han teg. Han sneglade på Botvidsson för att se om han också reagerade, men kollegan såg också ut som en sfinx i ansiktet och fumlade med pipan. Men Konradsson  visste att Botvidsson känt igen modellen . Finkänslig för en gångs skull, den lismande jäveln. Tjänster och gentjänster.

Nu skulle dom bara banka skiten ur fyllot Vergin så skulle den här solkiga historien äntligen få ett slut, det verkade alla på polishuset vara överens om.

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel tjugo

Leila satt vid sitt frukostbord och försökte tänka klart. Om det varit bordell i Blackås, och Bernhardsson varit där, polismästaren kanske också, åklagaren, kanske till och med kyrkoherden som predikat så svavelosande om ”omoralen” hos grönavågarna. Ja då var det ju inte så konstigt att fallet var på väg att begravas nu.

Samtidigt åkte Botvidsson och Konradsson upp till Blackås. De bröt sig in hos Lars-Olov Vergin, som efter en rejäl omgång av Botvidsson erkände att han flyttat Johanna Finnströns kropp från vedboden där kvinnorna och barnen regelbundet pryglades av Berit Schäfer, till utrymmet uppe i sängkammaren. Hildor Johansson hade hjälpt honom.

-Du förstår väl att du är anhållen för morden, sa Beck som var förhörsledare, tillsammans med smålänningen Ekselius.

Vergin, som var rödbrusig i ansiktet, av för mycket sprit och några kraftiga örfilar, teg.

Botvidsson och Konradsson följde förhöret inne på kontoret.

-Hur lång tid tar det innan vi knäcker Vergin, tror du, sa Botvidsson och sög hämndlystet på sin pipa. Konradsson teg också och fingrade på piphuvudet i fickan.

-Johansson, fortsatte Botvidsson och tänkte högt. Vem fan hade trott det? Du har ju känt honom i femtio år väl?

Han sneglade på Konradsson som inte rörde en min.

Så reste han sig beslutsamt

-Jag åker upp till Johansson med en gång. Jag behöver vara ensam med honom ett tag. Jag tror inte ett ord på vad det där fyllot svamlar. Han täcker för någon.

Samtidigt gav sig Leila iväg i sin lilla Volga för att för sista gången försöka pressa dagmamman Eva-Karin Liljekvist på ytterligare några upplysningar. Hon kände att hon fått förtroende trots allt. Det skulle kunna gå att bryta genom vallen av misstänksamhet. Det var småregn och grått i luften, och den förr så trivsamma idyllen utanför stan såg betydligt mindre idyllisk ut i det trista strilande regnet som fick vallarnas lera att rinna rännilar. Konstigt, tänkte Leila medan hon gav bilen choke för att den inte skulle stanna. Vårregnen brukar ju skölja bort smutsen. Inte tvärtom.

-Varför i hela friden kom ni på att gömma henne uppe i sovrummet, sa Beck förbryllat?

Vergin kliade sig i det tattarmörka håret och gned skäggstubben. Han var klädd som han stigit upp från sängen när han hämtats av de båda poliserna. I storrutig flanellskjorta och säckiga smutsiga jeans med nötta hängslen.

-Jo… ja … började han. Man skulle inte kunna få en sup före lunch?

-NEJ! skrek Beck, ovanligt överilat, och bankade näven i förhörsbordet. Svara nu ditt as!

Leila knackade på och hörde Eva-Karin Liljekvist rumstera där inne och hyssja på barnen. Det var låst och ingen verkade vilja öppna.

-Vem är det?

-Det är jag igen, sa Leila och försökte låta lugn på rösten. Leila Nordmark, journalisten. Du kan släppa in mig, jag ska inte göra dig nåt illa.

De satt på var sida om köksbordet och drack det svaga kokkaffet från frukosten. Barnen lekte tyst och lite förskrämt inne i det andra rummet.

-Är det skulptörens? sa Leila försöksvis.

-Ja, det är Harry och Bruce och lilla Linus i gungan. (Två blonda krulltottar, tvillingar, som blygt stack ut huvudet och tittade storögt på den långa mörkhyade Leila vid köksbordet.)

-Det är konstigt. Lene klagar alltid på att de är så ouppfostrade och slåss. Det gör dom aldrig när dom är hos mig.

-Lene ja, är hon också skulptör?

-Nej, hon målar. Tecknar. Barnböcker och sånt, sa Eva-Karin och gömde ansiktet under det nedfallande håret. Och tar hand om barnen.

-Såg du verkligen Lars-Olov Vergin och Johansson bära över Johanna Finnström till stora huset?

-Ja, jag sa det till polisen, sa Eva-Karin dröjande. Leila kunde inte säga om hon ljög eller talade sanning.  Eva- Karin såg ner i kaffekoppen och vägrade se Leila i ögonen. Jag… hade gått över för att se hur flickorna mådde. De var ofta instängda på övervåningen i huset på dagarna på slutet. Jag brukade ge dom mat genom ett fönster som stod på glänt på toan. När dom fick gå dit. Jag och Susanna hade en kod för att visa att kusten var klar. Susanna var bra på att smyga till dom andra  kex och kakor i sin stora tröja. Hon … hon hade en liten ryggsäck på magen … under tröjan. Som på pojken… i den där sagan.

-Och du är säker på att det var dom som du såg. Vergin och Johansson? När var det?

-1 maj.  På kvällen. Jag … jag anmälde det till polisen då förstås, men sen hände ingenting. Ja, jag ringde både polisen och tidningen. Det var så konstigt … det blev så tyst efteråt.

-Tyst?

-Ja, alltså… efteråt … jag hörde två skott inifrån huset också. Jag blev rädd och låste och la mig med barnen i sängen tills allt lugnat ner sig. Jag trodde det var Lars-Olov Vergin igen. Som var på fyllan. Sen var det alldeles tyst där bortifrån. Sen såg jag dom aldrig mer. Det var som om dom aldrig existerat.

-Och polisen gjorde ingenting?

-Nej, jag vet inte … men han sa att jag inte skulle prata om det med någon. Han sa att jag kunde åka i fängelse om jag inte höll tyst?

-Han?

-Ja, den där kommisarien eller vad det heter. Ludvigsson?

-Botvidsson. En stor karl med tunn mustasch, lite rödbrusig?

-Nej, en ganska liten äldre man. Med mustasch. Och hatt.

Leila hajade till. Konradsson? Var det han i alla fall.

-Dom där röda märkena på dina handleder, sa Leila (hon upptäckte att dom fortsatte ända in på armen på Eva-Karin, små röda märken som av en nål)? Gjorde han dom också?

Hon såg bort. – Nej … nej, jag har gjort dom själv. Jag skär mig själv. Det har jag gjort sen Lasse lämnade mig och for till Stockholm. Tror du det var mitt fel?

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel tjugoett

-Alltså, fortsatte Beck och försökte sammanfatta Vergins osammanhängande berättelse. Om jag nu fattat dig rätt. Du hävdar alltså att du dödat allihop?

-Ja… jo…visst.

(Polismästare Lundin hade kommit in på kontoret för att lyssna. ”Hur går det?” undrade han med märkbart nervös röst till Botvidsson. ”Var är Konradsson?”. ”Gick just ut” sa Botvidsson torrt och irriterat över polismästarens närvaro. ”Jaha. På muggen?”. Botvidsson svarade inte.)

-Hur då?

-Jag sköt dom med ett av mina Mauser. Älgstudsaren.

-Ett ovanligt kraftigt vapen, sa Ekselius, som yttrade sig för första gången. Hade du inget lättare?

-Nja… jag fick ju licensen indragen på dom andra.

-Ja, sen du hotat Petrus för tre år sen. Du försökte ju stämma honom, eller hur, sa Beck och bläddrade i sin dossier. Och hotade honom igen i slutet av april, Berusad. Med gevär.

-Ja, ja, sa Vergin och sken upp. Just det! Han var skyldig mig pengar. Jag hade hjälpt honom laga bilen. Hedlund stöttade mig. Men han sa han var pank, den jäveln!

-Storbonden, sa Beck och satte på sig glasögonen . Men du var väl skyldig Shejken en hel del pengar också sen gammalt, eller hur. För du vågade ju inte låna av Hedlund. Du och Jack Stensgaard? Gamla spelskulder och sånt där. Du fattar väl att du och han är misstänkta för morden, Vergin?

Vergin teg. Sen bröt han ut: Nej-nej, det var inte Steensgard!

(Botvidsson såg på Lundin. Jack Steensgaard? Det hade Beck inte nämnt förut.)

Leila hade stannat till utanför Johanssons hus. Hon brydde sig inte ens om att gömma bilen längre, den hackade och hostade allt mer och verkade vara i ett sista stadium på väg till Nirvana. Hon såg att Johansson och hundarna var ute. Dörren var olåst.

Det var lika snuskigt och ostädat som förra gången hon besökt Johansson. Men nu såg hon i röran i köket de svarta plastsäckarna med blixtlås, samma sorts bastanta polissäckar som liken på dasset och Johanna Finnström legat i. Sedan såg hon dagboken. Den låg uppslagen på bordet.

Sen kände hon en gevärspipa i ryggen. Det var Johansson. Han var inte glad över besöket.

-Vad i helvete! Din jävla lilla mulatt! Vad i höge farao gör du här inne hos mig!

Leila fick inte fram ett ord till försvar. Hon skakade av skräck i hela kroppen. Johansson tryckte geväret omilt i ryggen på henne.

-Nu följer du med mig, satans negerslyna. Nu får det va nog! UT!

Han dirigerade henne med geväret tryckt i ryggen ut på gården och bort mot hundgården. Leila hann bara tänka: Nej, nej! De båda hundarna kastade sig mot nätet och vrålade. Hon kände hur benen började vika sig under henne av skräck, som om dom inte ville lyda hjärnan längre. Hon ville springa, men var rädd för att bli skjuten i ryggen. Det var som en ond dröm. En mardröm hon bara ville vakna ur. Hur var det man gjorde, nöp sig i armarna? Men det gick inte. Det här var en dröm som hon absolut inte kunde vakna ur. Hundarna skällde. Benen bar inte längre.

-Stanna här medan jag ringer polisen! Han knuffade in henne i hundburen och låste den. Det svartnade för ögonen. Leila kände hur hon kröp på alla fyra som ett vettskrämt djur nästan medvetslös undan hundarnas drägglande huggtänder, som stormskällde båda två. Hon kröp skakande i kroppen ihop i ett hörn av buren med händerna för öronen. Knäna uppdragna under magen. Hundarna stod så nära att hon kände den sura äckliga andedräkten och vinddraget från de öronbedövande skallen. Hon kände att det svartnade för ögonen.

När hon vaknade stod de båda hundarna över henne och slickade henne i ansiktet, märkligt vänliga. Hon kröp ihop i fosterställning, men den värsta skräcken för djuren var som bortblåst. Det värsta var över. Hon kände hunddoften frisk från de lena pälsarna. Hundarna bara fortsatte slicka henne vänligt. Det var som om hon och Katja äntligen slutit fred till sist. Nu var det bara en varm luden snäll kropp med pulserande hjärta och flåsande andhämtning som tryckte sig keligt och tröstande mot henne.

-Vad fan gör du härinne!

Då såg hon Konradsson. Han fick upp låset på hundburen och Leila kunde krypa ut, vimmelkantig av skräck och sömndrucken som om hon nyss vaknat från den värsta mardröm. Ansikte mot ansikte med den värsta skräck hon kunde tänka sig.

-Johansson är död, sa Konradsson och tog henne under armen. Han sitter därinne. Du såg inte möjligtvis vem det var?

-Sitter han därinne? sa Leila sluddrigt.

Och mycket riktigt:

Johansson satt vid köksbordet. Med huvudet, eller vad som var kvar av det, vilande i armarna som om han sov. Han hade dödats med ett nackskott, som slitit.bort halva huvudet, och blodet rann över hela bordet och bildade en liten mörkröd sjö, som fortsatte rinna som ett droppande vattenfall ner på golvet. Dagboken, Susannas dagbok, låg under huvudet och var marinerad i blod och hjärnsubstans. Han hade suttit och läst den när han dog. Hennes porträtt stod uppsatt i fönstret.

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel tjugotvå

-Klarar du att köra hem själv, sa Konradsson. Jag måste tillbaka till stan. Vergin har börjat prata.

Han hann inte säga vad det var, eller att polismästare Lundin per mobil just beordrat honom att återvända på direkten. Leila stod kvar, villrådig.

-Så du säger att ni bar över Berit Schäfertill ditt hus, du och Johansson. Och sen när polisen hade varit där gick ni tillbaka med henne (fortfarande levande och bunden och tejpad för munnen) och stängde in henne i jordkällaren? Konstigt att inte Liljekvist såg det då, sa Beck misstänksamt. Det borde hon väl ha nämnt något om?

Vergin nickade och såg törstig ut. Han såg så längtansfull ut att Botvidsson ilsknade till och gick in på sitt rum och tog fram en liten plunta hembränt han alltid hade stående ”utifall”. Han slog upp en snaps till brädden och gick in i förhörsrummet med en pappersmugg.

-Vatten, sa han bara och gav Vergin.

Beck och polismästare Lundin sniffade till i luften, men för sent. Vergin slök hela snapsen i ett enda andetag. Han andades ut ett ångmoln kondenserad alkohol ur munnen och stönade Aaaaaaaahhh. Botvidsson tog honom med ett valkigt järngrepp om nacken och skakade som man skakar en tom potatissäck. ”Sätt igång och prata nu, så får du en till när vi är klara!”

Samtidigt satte Leila sig i bilen för sista gången. Hon hade redan konstaterat att de sista sidorna i Susannas dagbok var utrivna. Säkert mördarens namn också. Det sista som stod i den, dagen före morden, var Pappa kommer.

Konradsson satt själv i sin lilla Corolla på väg in till stan. Han ringde och fick en rapport av Botvidsson hur det gick med Vergin, som nu blivit riktigt pratsam efter en stärksup.

-Naturligtvis. Det var så det gick till, sa Konradsson och nickade. De hade burit över Finnström och Schäfer till Vergins, men hann inte med dom andra.

-Nej, dom blev avbrutna. Liljekvist såg dom.

-Flickan? Såg hon Schäfer också?

-Nej men Finnström. Hon hade säkert legat död minst en vecka i stallet efter omgången hon fått på logen av Schäfer och Petrus. Men vad fan var det som hände sen?

Konradsson kramade ratten hårt. Han såg ut som en sfinx i ansiktet. Snart så… Snart skulle han få frid och ro.

Samtidigt fick Leilas bil motorstopp, den lilla ryssbilsmotorn dog direkt och gick aldrig att få igång igen. Hon stannade precis utanför skulptören Jack Stensgaards kombinerade ateljé och galleri, där han alltid förevisade ett urval av sina egna och hustruns konstverk. Leila steg ur bilen. Det rök friskt från motorn.

Så steg hon in i det solvarma galleriet, en del av det stora trähuset som avdelats som förevisningsyta. Det var tomt i lokalen, men en transistorradio spelade glad dragspelsmusik och det stod en pall där någon verkade sitta, med en gästbok uppslagen bredvid. Det var en vecka sedan någon skrivit i den.

Hon förstod nästan varför. Hon hade aldrig sett så vidriga ansiktsmasker. Skulpturer av ansikten, med negroida drag, afrikanska kanske, förvridna, hatiska, med utstuckna tomma ögon. Plågade och torterade människolemmar som rasslade lätt i vinddraget från dörren.

-Det är dom förtrycktas ansikten, hörde hon en röst med dansk accent skorra, samtidigt som musiken upphörde.

Hon vände sig om men såg ingen. De grinande ansiktsmaskerna hängde ner från taket i trådar i hela lokalen, man gick som i en labyrint, och hon slog hela tiden till någon av dem med axeln när hon vände sig åt något håll.

-Ursäkta, dörren var öppen, sa hon nervöst till den som försökte leka katt och råtta med henne.

-För all del. Välkommen in. Jag förstår att motivet är besvärande, fortsatte han ironiskt med sin skorrande svenskdanska. Besvärande för en västerlänning som du. Trots din… afrikanska härkomst.

En stor karl, snaggad, ett ovalt huvud med smala intellektuella glasögon dök upp alldeles bredvid henne. Alldeles för nära, tyckte Leila. Hon kände direkt igen mannen hon mött uppe på skyttebanan, som hjälpt henne med bilen, skjutit på henne, och klappat henne överslätande i rumpan. Och dessutom försökt skrämma henne att sluta ”snoka”.

Hon flämtade till. Han stod väldigt nära henne nu.

-Har du fått motorstopp igen, sa han? Leila Nordmark. Här i Blackås?

-Ja… jo, stammade Leila, samtidigt som dansken tittade ut på hennes lilla blå Volga, som nu gav upp sin absolut sista suck med en puff genom motorhuven.

-Så tråkigt, sa han beklagande. Det var nog den fulaste bil jag sett i hela min liv. Så’n tur att jag har vernissage idag tycker du inte? De förtrycktas ansikten som sagt (han slog ut med händerna mot de grinande dödsmaskerna som dinglade som hängda i strupen i sina repstumpar från taket.) Välkommen. Får jag bjuda på ett glas fransk päroncider förresten?

-Ja… ja tack, sa Leila, med hjärtat hoppande av rädsla. Hon stod fortfarande väldigt nära skulptören. Kände hans svettlukt. Hon hade gått baklänges, bort från honom. De grinande förvridna ansiktsmaskerna slog henne uppfordrande i ryggen när de sattes i gungning. Det kändes olycksbådande och otäckt.

Den långe Jack Stensgaard log mot hennes förtvivlade grimaser.

-Det är de förtryckta som ger igen, sa han och skrattade åt skämtet och ledsagade henne in i nästa rum där en stor trasig grön soffa stod bredvid en vedkamin och såg inbjudande ut.

-Som sagt. Slå sig ner. Var så god, tag ett glas cider.

Leila satte sig obekvämt på kanten av den gamla soffan. Skulptören satte sig bredvid henne. Alldeles för nära igen. Hon fick en keramikmugg med något starkt.

-Oj… hur starkt är det här?

-Nå… den är jo fransk. Fransk cider har alltid minst åtta procent alkohol forstår di.

För en gångs skull kände sig Leila riktigt liten bredvid en karl. Skulptören var både muskulös och lång. Förmodligen vedhuggning, att döma av all ved som hon såg staplad utanför fönstret.

-V-var är d-den övriga … f-familjen, stammade hon och irriterades över hur barnsligt rädd och löjlig hon lät.

-Lene hämtar barnen borta hos Eva-Karin just nu. Hon blir nog där ett tag skolle jag tro. Har alltid mycket att tala om. Vi har gott om tid.  Å de stora töserna är väl i skolen, som vanlig…

-J-jahaaa… hur… hur många har ni …

-Å många. Få se: Eva, Mattilda och Karin i skolan. Och så Harry, Bruce, och lilla Linus.

-Sex stycken, oj… d-de va inte illa…

-Men drick, käre du, drick, drick mer. (Han fyllde på hennes glas till bredden). Jag varnade dig jo?… Att inte komma hit igen … Gjorde jag inte …?

-N-nej t-tack, jag s-ska nog inte ha … (visst hade han varnat henne?)

Hon reste sig upp och försökte i reflex springa mot dörren, med den långe kraftige skulptören hann upp henne och trängde upp henne, bakifrån, hårt mot ett hörn. Leila skrek i högan sky. Han började slita i hennes byxlinning. I samma ögonblick hörde hon en kvinna ropa utanför huset:

-JAAACK! Vad gör du?

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel tjugotre

 -Kom hit ska du få se nåt.

Petra drog med David in på sitt rum. Där stod en uråldrig liten fyrkantig Mac, ett museiföremål, säkert från 1980-talet. Den fluorescerade flimrande grönt ljus, men uppgifterna på den lilla darriga skärmbilden var klara och tydliga.

-Vad fan är det där, sa David misstroget.

-Det är Leilas diskett, sa Petra triumferande. Som hon snodde hos polisen. Jag tog den i hennes rum.

-Polisen. Är du skvatt galen!?

-Ja det är inte hårddisken i alla fall, sa hon och skrattade. Den här kunde polisen tydligen inte knäcka. Alldeles för gammal kanske? Smart av Shejken att inte ha det här på hårddisken. Leila tog den i Konradssons rum. Ser du inte. Det är ju Shejkens bokföring. Undertecknad av Lova Nyrén. Ser du inte här nere. LN. Där LN. Där LN. Alltihop.

David stirrade. Visst. Allt fanns med. Uppgifter om alla tjänster man utfört. Alla kvinnorna som knullats, barnen också ibland. Och vem som gjort det.

-Hur lyckades du öppna den? Hur länge har du hållit på med det här? På arbetstid?

-Skit i det du. Det gick ganska fort. Minns du hur den där hackern tog sig in i militära under- rättelsetjänsten MUST:s dator härom året? Jo, han gick in i Överste Gustafssons dator, det var en av de enklaste att knäcka. Där fanns massor med hemligstämplade dokument, helt åtkomliga för vem som helst, på hans hemdator till och med. Gissa hur man loggade in: Jo, Överste, och sen: Gustafsson!

David slog Leilas mobilnummer men fick inget svar. Hennes mobil låg kvar ute i bilen.

-Jag gillar inte att hon är däruppe ensam med Konradsson, sa David upphetsat. Han är ju för fan misstänkt!

-Misstänkt?

-Ja, det fattar du väl. Vem hade ett starkare motiv än han att mörda Shejken? Finns hans fru med på disketten också?

-Vet inte. Fast Shejken är ju inte död. Eller är han?

-Det spelar ingen roll. Jag gillar inte det här. Jag åker upp till Blackås med en gång, följer du med.

Han slet med sig Petra och sprang ut till bilen utanför redaktionshuset.

 Lene Stensgaard var precis som när Leila träffat henne senast enkelt klädd i nötta jeans, och det cendréfärgade långa vackra håret i en stram hästsvans på ryggen. Hon spände ögonen i Jack Stensgaard och han försvann ut genom dörren med en besviken grimas. Hon visste inte om Lene sett vad han gjort, hon var inte säker. Kanske kände Lene till hur han behandlade andra kvinnor? Hon var säkert inte den första. Skulle Lene inte vara hos Eva-Karin och hämta barnen nu?

-Du borde inte ha kommit hit igen Leila, sa Lene Stensgaard och tog henne vänligt på axeln. Men det vet du säkert själv.  Jag såg att du fått motorstopp.  Jag kan köra dig in till stan, jag ska själv dit.

-Men-men… barnen då?

-Å dom klarar sig en stund till. Klockan är ju bara fem. Eva-Karin hjälper mig så gärna. Vi har så bra kontakt, hon och jag.

Hon bjöd Leila följa med in i boningshuset, genom ett litet rum med en vedeldad panna. Jack Stensgaard hade sitt lilla snickeri här, med redskap, svarvar, borrar. På taket var stora solfångare, hade Lene upplysande sagt till Leila. De var självförsörjande på el, sa hon nu igen, stolt. Precis som hon sagt första gången de träffats. Hade hon redan glömt det?

De satte sig i köket, Lene satte sig bredvid Leila, inte mitt emot henne, och bjöd Leila på kakor och nygräddade färska bullar och uppvärmt kokkaffe. Leila kände hur hon långsamt blev lugnare. Lene Stensgaard betraktade henne intresserat från sidan, med uppmärksamma ögon. Själv varken drack hon eller åt något.

-Du… du känner Eva-Karin väl, undrade Leila mellan bulltuggorna?

-Ja naturligtvis, svarade Lene och såg ut genom fönstret. Hon hörde hur Jack Stensgaard högg ved, säkert i rena ilskan, där ute. Klabb efter klabb blev halshuggen, på danskt vis.

-Synd att Berit Schäfer också är död, sa hon med kall uttryckslös röst och såg stint på Leila från sidan. Tycker du inte? Tänka sig. Jag var ofta hos dom i Hissjö förr och fick behandling för min dåliga rygg. Av Berit.

Hon var rak som en eldgaffel i ryggen. Såg inte ut som hon hade några problem med ryggen tyckte Leila. En hållning värdig en drottning.

-Kan du förstå vart Susanna Finnström tagit vägen? sa Leila bekymmerslöst. Kan hon och Shejken verkligen ha ”rymt” tillsammans som polisen tror?

Lene skrattade plötsligt, högt, som om Leila sagt något lustigt.

-Nej, jag tror inte Shejken har rymt någonstans, sa hon och torkade skrattårar i ögonen. Som om Leila sagt något väldigt roligt.

-Du fick höra om Schäfer… av Vergin? sa Leila och och tog en kaka till . Hon kände sig som hon pratade med den motsatta väggen. Lene betraktade henne från sidan.

-Ja, naturligtvis.

-Och … det var Johansson och Vergin som gjorde det?

-Ja naturligtvis dumma flicka. Det förstår du väl. Som polisen sagt.

Leila började känna sig allt mer obekväm. Något kändes obehagligt. Tonen på Lenes röst. Hon vågade inte se på Lene Stensgaard utan talade fortfarande till köksväggen på andra sidan bordet. ”Jag åker till Eva-Karin” hörde hon skulptören säga ute på gården. Sen körde hans stora stadsjeep iväg. Hon såg bonden komma körande med ett lass dynga. En lång brun sträng följde släpvagnen uppför vägen. Nu var hon helt ensam med skulptörens hustru i huset.

Samtidigt i förhörsrummet mjuknade Vergin mer och mer. Han svettades, knäppte upp den smutsiga neddrägglade flanellskjortan, andades spritångor och skruvade svettig på sig i förhörsstolen i formliga spiraler.

-OK då tar vi det från början en gång till, sa Beck lugnt och målmedvetet och utan att tappa tålamodet. När var det nu ni bar iväg Johanna Finnström?

-Minns inte så noga, svettades Vergin, allt törstigare. En kall pilsner vore toppen, gnällde han och såg bevekande på Beck och smålänningen Ekselius. O-ovanpå bäsken.

-Du får en när vi är klara, sa Beck skoninglöst. Berätta nu så får vi det överstökat.

-Ja, ja… alltså. De-de var väl på kvällen 1 maj, tror jag det var. Jack Stensgaard kom över till mig och sa att dom begått ”kollektivt självmord” hos Petrus. Alla var döda. Han… han hade just varit där och sett dom allihop… döda. Hemskt, eller hur?

-Och?

-Ja… så vi gick dit och kollade runt lite. Finnström låg i vedboden, sönderslagen… det var ruskigt att se hur mycket stryk hon fått. Kroppen var täckt med sågspån. Helt naken. Utanför huset … få se nu … låg Lova. Hon hade slagit huvet i en sten, det blödde rejält. Fy fan. Men det värsta …

Hans röst brast och han började snyfta som ett litet barn.

-Ja, sa Beck tonlöst och lät bandinspelningen gå. Det värsta var …? (Nu är han knäckt, tänkte Botvidsson och sträckte på sig i hela sin längd. Tack vare MIN insats! Polismästare Lundin såg bara askgrå ut i ansiktet.)

… jo det värsta var uppe i sängkammaren där de brukade låsa in barnen. De… de … var döda däruppe. Låg hopkrupna under sängen. Döda allihop. Skjutna…

-Alla tre?

-Nä, två var det. Lovas dotter Rosmari, och Jeanette, Petrus och Finnströms jänta.

-Inte Susanna Finnström? (spänningen steg runt bordet, nu vad man nära en bekännelse).

-Nej, nej. Bara de där … de där… Rosmari och … Jeanette … fy fan, de var skjutna i huvudet bägge två … (Vergin snyftade, med huvudet i händerna, och snorade betänkligt.)

(Botvidsson såg på teknikerna Persson, en musgrå liten kvinna i runda glasögon, och hennes kollega Oskarsson, alltid klädd i träningsoverall. – De måste ju varit ett fullkomligt BLODBAD under sängen, viskade han. Persson nickade och torkade sig i ögonen.)

-Men vänta nu, bröt Ekselius in med sin knarriga Jönköpingsdialekt. Du sa ju att det var JOHANSSON och du som hittade kropparna. Hur ska du ha det?

-Sa jag. Ja jag menar förstås Johansson då.

-Inte Jack Stensgaard?

-Nja… neej … alltså….jaa…

(Han ljuger, fräste Botvidsson till Lundin. Fan i helvete. Stensgaard var det. Det är vår man!)

-Vill du ha din kalla pilsner nu eller inte? Den är iskall!

-Nja … jo … fan va gott det vore ….

(Botvidsson gjorde en ny resolut insats. Han sprang ner på bottenvåningen där Arbetsförmedlingens automat sålde lättöl på burk. Han stoppade pengar i och drog ut två burkar och bar in dom på ett fat som en servitör med två dricksglas till. Men nu serverade han bara kommisarierna Beck och Ekselius. Med överdrivet sirlig elegans, så att polismästare Lundin inte trodde sina ögon. Vergins pupiller vidgades när han såg Botvidsson långsamt och med ett sadistiskt leende hälla upp den iskalla ölen till poliserna. De drack begärligt, och lät höra ett samstämmigt aaaaaah…. det var säkert 30 grader varmt i det fönsterlösa rummet.)

-Snälla … jag dör … det … det… DET VAR Stensgaard förstås… NU MINNS JAG!

(Jaså du gör det din jävel, tänkte den långe Botvidsson och lämnade rummet. Mohren hade gjort sin plikt. Nu kunde han gå.)

-Åk för fan snabbt som ögat till Blackås och anhåll Jack Stensgaard! skrek han till Kvist och Klang, som rusade upp som rekryter inför ett gormande befäl.

-Men … det BEHÖVER ju inte vara Stensgaard som är mördaren … försökte Lundin men ingen lyssnade på honom. Botvidsson, Kvist och Klang rusade ner till polisbilen (den enda blåvita man hade inne) och satte på sirenerna.

-Bra, bra sa Beck och gav den ökentörstige Vergin resten av den lilla burkölen, som denne slukade i ett enda andetag. ”Då är vi överens om det”.

-Alltså, du och Stensgaard hittade kropparna eller hur? Stensgaard kom till dig på kvällen och sa att dom begått ”självmord”, var det inte så?

-Ja … alltså … så såg det ju ut, sa Vergin förvirrat. Jag antog att de skjutit barnen först, sen Lova Nyrén, och hur fan Johanna Finnström dog vet jag inte, hon hade legat ett bra tag i vedboden. Luktade redan as.

–Det hände alltså tidigare. Vi får sluta oss till att det var Petrus och Schäfer som gjorde det. Varför? Vad hade hon gjort? Vet du Vergin?

-Nja, det var ju allmänt känt hur dom misshandlade kvinnorna och barnen. Jag tyckte aldrig om det, tro mig när jag säger det! Ni måste tro mig! Jag skulle aldrig göra en kvinna förnär! Det där med … att jag misshandlade Katrin … det … det är bara förtal.

-Nänä. Men du anmälde det inte heller, sa Ekselius sävligt.

-Nej… nej… nej jag gjorde väl inte det. Jag var skyldig Petrus pengar. Sen gammalt. Jag jobbade väl av en del genom att hjälpa dom med allt möjligt. Sen gick ändå det mesta åt till sprit.

-Jag förstår, sa Beck konstaterande. Vad gjorde ni med kropparna?

-Ja, vi måste ju göra oss av med dom. Men Hedlund var nere på lägdan och försökte plöja fast det var käle fortfarande. Han svor som fan. Vi beslöt oss för att försöka gömma dom på dasset.

-Men det var för litet?

-Ja, det var ju stelfruset. Det räckte inte till utrymmet för alla fem kropparna.

-Fem?

-Ja, alltså… det var ju Berit Schäfer också. Satmaran. Just det. Hon låg som död på sängen på logen, i Petrus lilla krypin, där han brukade förlusta sig med sina kvinnor på nätterna. Jack sa att hon nog tagit piller eller nåt. Så såg det ut, jag svär! På mors bibel! Hon hade dönat av.

Beck såg på Ekselius. – OK, det var Schäfer också. Vad gjorde ni med Finnström och Schäfer sen?

-Ja, det blev lite bråttom. Jacks fru Lene skulle komma och han fick skitbråttom plötsligt. Vi kollade att flickan Liljekvist inte var vaken, och så bar vi över Finnström och Schäfer till mitt hus.

-Det var därför vi inte hittade dom, sa Ekselius och kände sig som han räddat åtminstone lite av äran åt den lokala polisen. Lundin torkade sig i pannan och bet på naglarna och tände till slut med darrande händer en cigarrill. Alla förstod hans lättnad. Han var ensam med teknikerna Persson och Oskarsson i avlyssningsrummet. – Var fan är Konradsson, viskade han argt till Oskarsson. Jag BEORDRADE honom ju att komma hit på direkten! Nu missar han ju hela bekännelsen!

-Betjännällsän? sa den lite tröge Oskarsson på pitebondska.

-Ja. Klart att dom gjort det! Vergin och Stensgaard. Långvarigt hat mot Petrus och hans kvinnor!

-Mot Petrus kanske? sa Persson viskande. Men varför mot kvinnorna? Och var är Petrus?

-De såg väl alltihop, sa Lundin tvärsäkert. Måste tystas.

-Men du vidhåller att ni inte mördade grönavågarna. Eller hur, sa Beck? (Vergins tidigare bekännelse låtsades han inte om.) Hur vet du att inte Stensgaard gjorde det och sen hittade på en historia om ”kollektivt självmord”. Hur såg Schäfer ut för övrigt?

Vergin rev sig i huvudet.

-Som död. Det sa jag ju.  Avsvimmad åtminstone? Vergin nickade bekräftande.

-Åtminstone, sa Beck. Så du vet inte om hon var död?

  -Nja… vi tog oss några glas hos mig och Stensgaard sa att han skulle kolla om hon verkligen var död. Vi hade lagt dom i garaget. Han påstod det åtminstone. Att … hon var död alltså.

-Det var hon alltså inte, fortsatte Beck oförtrutligt. Men varför? Varför kunde ni inte bara ringt oss och talat om allt, om det var ett s.k. ”självmord”, sa han förbryllad?

-Nja… Johansson kom. Han hade sett oss bära över kropparna. Ja, han var ju inte glad för sina hyresgäster. Stensgaard berättade för honom vad som hänt. De verkade förhandla en stund utanför huset. Han ville inte att vi skulle ringa polisen. Johansson alltså. Vi skulle bara låtsas som att dom stuckit självmant.

-Vad hade han att vinna på det?

-Han … han… sa att han tänkt vräka dom i alla fall. Så det spelade liksom ingen roll. Och att vi kunde bli misstänkta, Jack och jag. Han hade sett oss på gården. Sa han. Han lät hotfull. Jag vet hur han kan vara. Så det var bäst att bara stuva undan dom. Ja… jag vågade ju inte argumentera … mot dom där båda …

-Jaha. OK, sa Beck och antecknade i sitt skrivblock. Sen har vi den 22/5 måndag, då liken återfanns på dasset. Varför hade ni inte flyttat dom?

-Nja… annat kom emellan… ingen räknade ju med att någon skulle gå dit å leta förstås. Eller att det skulle bli så förbaskat varmt. Dom hade ju aldrig några besökare där heller på senare år.

-Det ska ha varit en hel del besökare, har vi ju hört. Flickan Liljekvist har berättat en del. De drevs ju en sorts ”bordellverksamhet” där i Blackås, eller hur Vergin?

-Nja… jo det förstås. Det så klart. Men vi tänkte som så att var det helt öde i gården, så fattade väl folk att dom flyttat?

-Ja, kanske det. Ganska riskabelt om du frågar mig. Hur hamnade Schäfer i kallkällaren då?

-Det var Jack som bar dit henne. Han tyckte väl det var ett bra gömställe. Så länge.

-Levde hon då?

-Mja… ja… vet inte riktigt…?

-Vet du inte?

-Jack tog henne i bilen redan nästa dag. Sen vet jag inte vad som hände med henne faktiskt…

-Men Finnström var död?

-Ja, och som hon såg ut sen. Fy fan. Stackars kvinna …

-Jag förstår det. Sängkammargarderoben, var det Stensgaards idé?

-Ja, han vågade inte köra bort och dumpa henne någonstans just då. Hedlund och hans grabbar körde ju förbi titt som tätt med sina jävla stinkande dynglass. Han var jävligt enveten Hedlund, frågvis och så. Och Johansson sa att det var OK. Han skulle ändå riva huset. Ja, hela rasket. Och sälja marken till Hedlund. Köra över alltihop med schaktmaskin. En bra slant skulle han få också.

-Helt vansinnigt tänkt! Men du vet alltså inte vem som mördade dom? Barnen och Nyrén och Schäfer? Och vart tog Petrus vägen? Och Johanna Finnström?

-Jag svär att jag inte vet. Allt är sant. Allt. Kan jag få en stänkare till nu?

Botvidsson gick sammanbitet in på sitt rum för att tappa upp en ny pappersmugg hembränt till den törstige delinkventen.

-Får jag se på dina händer Leila, sa Lene Stensgaard där hon satt bredvid Leila vid köksbordet. Du har så vackra långa fingrar. Afrikanska. Jack älskar allt afrikanskt, särskilt maskerna. Dödsmaskerna. De förtrycktas anletsdrag. Ja du vet allt det där han svamlar om, Picasso också. Har du aldrig låtit någon spå dig Leila?

-Nej… jag…

Dumt nog sträckte hon fram båda sina händer mot Lene, med handflatorna upp, och hon tog nästan vänligt upp en skidrem med knäppe och drog åt Leilas händer hårt, som i ett skruvstäd.

-AAJ! Leila skrek till och försökte resa sig, men för sent. Den långa Lene Steensgaard, lika lång som Leila, reste sig, gav henne en våldsam örfil, och tog henne hårt i nacken och vände henne mot köksdörren.

-Vi ska ta en liten biltur du och jag, sa hon som vore det en ren självklarhet. Vacker och iskall såg hon ut i sitt bleka osminkade ansikte med det långa bruna håret i en stram hästsvans på ryggen.

-Du förstår, så här ligger det till lilla vän, sa hon hårt medan hon körde upp mot skogen, längs avtagsvägen mot skyttebanan. Leila satt bredvid henne med händerna hårt bundna i knäet. Det bultade i huvudet efter slaget. Hon tänkte på att tallskogen och blåbärsrisen kanske var det sista hon såg här i livet. Hon förstod allt, det hade hon kanske gjort hela tiden. Ändå var hon inte särskilt rädd. Det hade hon nog aldrig varit.

-Jag kom hit som 19-åring från Stockholm, det var grönavågstiden på den tiden. Hade stuckit från mamma i Stockholm. Petrus, eller Karl-Erik Pettersson som han hette då, gav kurser i fiolspel och kroki. Jag gick bägge, han var ju så ruskigt snygg i sitt långa hår i hästsvans. Muskulös, vältränad, vitsig, musikalisk.

-Jag förälskade mig i honom. Jack och hans flickvän Helle från Danmark var också med. Jack stötte på mig förstås, alla tjejer var ju lovliga då, men jag var mest förälskad i Petrus. En av modellerna var för övrigt Konradssons fru, men det kanske du redan visste? Vacker på sin tid. Friskt naturlig. En riktig Zornkulla.

-Jaha… vad hände sen, klämde Leila fram. Hon övervägde att försöka slå till Lene Stensgaard med båda händerna men hon kunde inte lista ut hur hon skulle bära sig åt. Lene höll hela tiden ett öga på henne medan hon långsamt körde längs den smala skogsvägen.

-Ja, jag tror Petrus förförde Konradssons fru senare. Hon skämdes så efteråt att hon hängde sig? Ruskigt va? Rätt ovanligt att kvinnor hänger sig.

-Nej, det visste jag inte. Stackars Konradsson, klämde Leila fram. Hjärtat bankade som en hammare, ändå kände hon sig samtidigt samlad, beslutsam. För att allt äntligen var slut? Om hon bara kunde få upp bildörren, slänga sig åt sidan, ut i skogen, och få Lene att köra ut i blåbärsriset, så kanske …

-Ja, jag förstår inte att Konradsson slog ihjäl Petrus då. Så hade vi sluppit allt det här. Jag fattar det inte.

-Blev du också … förförd av Petrus?

-Ja, det kan man väl säga. Mer eller mindre mot min vilja. Men när jag förstod att han bara ville ha mig för att roa sig, så började jag hata honom. Jag hatade honom i nästan tjugofem år, tänk dig. Tjugofem år. Gick här och hatade honom som fan, men vågade inte ha ihjäl honom.

-Lever han?

-Du låter tveksam. Du hoppas fortfarande på undret? Vänta nu så får jag fortsätta. Jag fick höra av Vergins syster, som jobbade i banken i Kläppen då att Petrus tagit ut 150.000. Tänk dig, de levde som kyrkråttor där borta, kvinnorna fick han att fnaska, och barnen slavade gratis i hushållet. Och han tänkte dra med pengarna som han stoppat undan. Jag pratade med Lova på byn, och det stämde. Han skulle sticka med Berit Schäfer. Hon hade hört dom planera alltihop. Det var då jag bestämde mig.

-Bestämde dig för vad? Döda Petrus?

Lene Steensgaard svarade inte. Hon höll sitt stolta vackra huvud med den raka drottninglika halsen stirrande dels på vägen, dels på Leilas reaktion. Plötsligt stannade hon bilen.

-Nu går vi in i skogen. Här är det.

Hon knuffade Leila framför sig genom blåbärsriset och de lavskäggiga stora tallarna. Ljuset silade ner genom mellan trädgrenarna. Dansade. Längre in i skogen var ett liten rött skjul, fattigt och förfallet, förseglat med ett lås. De stannade och Lene öppnade låset.

Inne i skjulet hängde Karl-Erik Pettersson-Petrus, upphängd på en krok i väggen, invirad i en genomskinlig hårt tillsluten plastsäck för att inte lukten skulle locka till sig djur eller bärplockare. Han var bunden till händer och fötter. Det stank kraftigt från säcken i solvärmen. Blod och avföring.

Petrus var knivskuren över hela kroppen, som var naken. Den var rödprickig och blodet rann om den. Långa djupa skärsår gick kors och tvärs uppifrån ansiktet, armarna, bålen och ner till fötterna. Det blödde ur skrevet på honom. Könsorganet var avskuret. På det slappt hängande huvudet med de långa grå fuktiga testarna satt en krona av taggtråd som på en död Kristus. Huvudet blödde. Hela kroppen hade börjat ruttna. I munnen var inpressat en gummiboll, så att han inte skulle ha kunnat skrika. Ja, nu kunde han ju i varje fall inte göra det längre. Men han hade nog fått skrika ändå. Som en slaktad gris, tänkte Leila.

-Blackåsjesus, sa Lene med uttryckslös röst. Nu ser han inte för grann ut, eller hur Leila? Ställ dig på knä framför mig så jag får se dig tillbe aset!

Leila var så fascinerad över hela historien att hon i sin naivitet inte ens övervägde att Lene Stensgaard faktiskt kunde döda henne också. Och hur skulle hon ha kunnat tro det, hon som egentligen trodde alla om gott. Otroligt, eller hur? Men det var innan hon sett ”Blackåsjesus” uppspikad i vapensjulet.. Då förstod hon vad Lene kunde. Då förstod hon, som en blixt från klar himmel. Lene tog nästan nonchalant älgstudsaren som stod bredvid det plastinbakade liket och spände hanen, med pipan mot blåbärsriset. Hon var en van jägare som kunde flå både djur och människor. Leila vände sig mot hennes uttryckslösa grå ansikte. Hon hade sjunkit ner in den mjuka mossan, på knä.

-Men flickorna? Kvinnorna? V-varför… ?

-Tänk dig att jag gick och hatade den här landsbygdscasanovan i trettio år, sa Lene och skrattade till för sig själv. Trettio år! När jag hörde att han tänkte dra med Schäfer och alla pengarna, och komma undan alltihop utan straff, så gick jag bara dit med ett av Jacks gevär, på kvällen 1 maj. Jag hade försökt övertala Lova och Johanna att ta flickorna med sig och bara sticka många gånger, men dom vägrade. Kan du tänka sig! De HÖLL IHOP ända in i döden! Såna idioter. Dom var ju fullständigt indoktrinerade av Blackåsjesus profetior. Stackars kvinnor. De kunde barainte lämna honom fast jag bönade och bad. Och polisen kunde jag ju inte vända mig till, de såg bara genom fingarna på allt sammans. Vart skulle de ta vägen förresten? Alla föraktade dom ju. De flesta människor här i bygden ville se allihop döda. Dom var ju bara fnask. Jag tog lagen i egna händer. Jag var bara exekutor, kan man säga. En helt vanlig exekutor för den allmänna viljan förstår du Leila. Jag gjorde vad alla andra bara pratade om men inte vågade.

-Och… Jack då?

-Jack gör alltid som jag säger. Han skäms bara för sina fruntimmersaffärer, han har bedragit mig så många  gånger nu, men kommer alltid krypande tillbaka som en hund som fått stryk. Alltid. Svag som alla andra män jag träffat, ynkryggar till män som bara tänker med ballarna. Hans skam och svaghet och det där lilla unset moral han har i kroppen är min makt över honom ser du. En dansk ynkrygg, kort och gott. Ett redskap man kan ha eller mista, sak samma. Men bra att ha.

Hon rörde vapnet långsamt fram och tillbaka medan hon pratade, siktade vant mot ett träd, lekte som en katt med den darrande mörkhåriga råttan framför sig. Tog god tid på sig.

-Hur… hur… gjorde du …?

-Jag hittade Petrus och Schäfer på logen, i deras lilla ”krypin”, klockan var väl elva på kvällen. Hon satt ovanpå honom, spritt naken, med ryggen mot mig, gamla människan. Tänk dig såna svin. Han låg och stönade och gruffade som en gris med slutna ögon, knullade på som galen, med händerna om hennes beniga skinkor. Hon red på honom som om han vore en hingst, inte en gammal märr. Som han fick alla kvinnor att göra, även mig.

-Ja? (Leila stirrade oavvänt på  Lene där hon stod på knä, Lene som svängde med geväret framför henne som en afrikansk storviltjägare. Lene log när hon demonstrerade hur hon slagit ner Blackåsparet.)

-Så jag drämde henne i huvudet med kolven. Och sen honom. Tjong! Så enkelt var det!

-Men… men…?

-Jag tänkte förstås roa mig lite med Blackåsjesus här så jag band honom och satte tejp över käften på honom. Jag körde in bilen på tomten och baxade upp fanskapet i bakluckan. Fan vet vad jag fick krafterna ifrån. Ibland är man starkare än man tror Leila, kom ihåg det. Särskilt när man har med riktigt riktigt svinaktiga män att göra!

Leila stod som fastnaglad i marken, stel av skräck, knäna djupt i mossan, med händerna bundna framför sig. Hon kraxade hest, halsen var snustorr och andedräkten kändes torr som en ökenvind.

-Och … flickorna då?

-Finnström såg jag inte till, men Lova, det gamla våpet, kom utspringande och tjöt. Hon var blåslagen i ansiktet. Jag tror hon såg mig när jag slängde ner honom i bakluckan. ”Vad har du gjort, vad har du gjort” bölade hon på som en galning. Jag fick ge henne en rejäl örfil med geväret. Hon föll och slog huvudet i en sten. En ren olyckshändelse. Då såg jag barnen uppe på övervåningen, inlåsta som vanligt. Barnen. Jeanette och Rosmari. I fönstret.

Leila kände hur hon sjönk ännu djupare ner i lerjorden. Hon viskade hest.

-Men varför? De var ju bara barn?

–Hans barn ja. Huggormens vidriga äckliga avföda. De var ju Petrus horungar bägge två, med olika mödrar. Jag kunde inte låta dom leva förstår du lilla vän. De hade ju sett allt sammans. Jag MÅSTE få min hämnd på Petrus. Ja, det var allt jag tänkte på. Så fick det bli. Och det fick jag ju.

-Du… du sköt barnen.  Barnen! När dom låg gömda under sängen!

-Ja, stackars små liv. Ojojoj. Som att skjuta småvilt. Lene skrattade till. Hon riktade geväret mot Leila som böjde huvudet.

Ansiktet var dränkt av tårar. Hon böjde huvudet mot det doftande blåbärsriset och grät så hon skakade.

Lene riktade bara lugnt älgstudsaren mot Leilas nacke. Sen strök hon med pipan över Leilas darrande snyftande svarta lockiga hår, fram och tillbaka, som för nöjes skull.

-Upp med huvudet! Kyss geväret! Och kyss din hädanfärd, flicka lilla. Lyft på huvudet, se mig i ögonen jänta!

Hon skrek, skrattade till när Leila lyfte huvudet, och riktade pipan mot Leilas panna.

Då såg Leila i en dimridå av tårar bakom Lene hur båda Johanssons två gråhundar kom rusande sida vid sida. Flåsande, flämtande, som på hundkapplöpning. De kom från skogsvägen, längs den gamla stigen, i våldsam fart, benen trummade mot den barrtäckta mossmarken, de sprang med hängande tungor och blottade tänder. Alldeles tysta, utan ett enda skall. Tassarna trummade mjukt och tyst mot stigen, hon hörde dom fint nu. Det var så konstigt tyst i skogen för övrigt, inte en vindil, inte en fågel, ingenting. Allt hade stannat upp en sista gång. Lene hörde också hundarna, vände sig om, siktade och sköt den ena hunden i pannan. Den andra kastade sig över henne så att hon föll handlöst till marken. Bakom kom Konradsson springande, tungt flåsande. Bakom honom flera poliser. Lene svängde med geväret när hon låg på rygg med gråhunden över sig och drämde Leila i huvudet med kolven i ren reflex. Sen blev allt svart. 

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel tjugofyra

När Leila vaknade upp stod en liten mörkhårig pojke och stirrade på henne. Som ur en dröm hon nyss vaknat upp från. Söt, krullhårig, precis som hon, med etiopisk långsmal vacker näsa, ljust chokladbrun i ansiktet, pigga nyfikna pepparkornsögon. Han var nog bara fyra-fem år. Hon visste inte om hon fortfarande drömde.

Han pekade på Leila, skrattade och sprang tillbaka till Konradsson, som satt på en stol bredvid sjukhussängen på lassarettet och halvsov. Klockan var åtta på kvällen.

Leila försökte lyfta huvudet, som genast började dunka av smärta. Hon kände på bandaget. Konradsson ryckte till och ropade på ett sjukvårdsbiträde. Leila försökte le.

-Vem… vem är det? sa hon förvånat och pekade på den lille pojken, som såg ut precis som hon. Bara mycket yngre. Allt kändes fortfarande overkligt, allt som hon varit med om, som en dröm.

-Ä, bara en av mina vänner från lekparken hemma, sa Konradsson och munnen slätades ut som om han verkligen försökte anstränga sig att le. Jag kallar honom Leo. Han är efter mig som en bålgeting jämnt nuförtiden. Flykting förstås. Jag och Botvidsson bjöd honom på en tur i polisbilen nyss, du må tro att han trivdes.

Konradsson klappade den lille krabaten faderligt på huvudet. När biträdet tittade in sa Konradsson.

-Kan syster eskortera den här lille mannen till ”lekstugan” en stund? Och ge fröken Nordmark en aspirin eller två.

”Gud vad söt han är”, tänkte Leila när den lille pojken försvann med biträdet. Hon tänkte på vad Erika sagt om att adoptera. Nu framstod det som en ganska bra idé.

Om Erika fortfarande ville förstås.

-Hur fick du tag i honom, sa hon förvånat och tog sig grimaserande om huvudet. Hon försökte resa sig i sängen. Konradsson reste sig.

-Ligg ner, sa han soch försökte låta strängt allvarlig. – Gör som jag säger jänta! (Jo, nog hörde man att det var Konradsdson, tänkte Leila trött men lycklig,) Han försökte lägga Leila ner på kudden. Riktigt varsamt. Så där ja. Jag ska berätta allt, så får du fylla i. Ta det försiktigt bara, du är ju krigsinvalid för tusan.

Biträdet kom med två alvedon och en panodil och Leila sjönk tungt tillbaka på huvudkudden.

-Tacka Puck och Joppe att vi hittade dig.

-Hundarna?

-Ja. Johanssons. Bästa älghundarna här i byn. Tur att jag trotsade Lundins order och vände om. Jag hittade din jeansjacka hos Stensgaard i köket. Det räckte för att dom skulle leda mig direkt till dig. Tänka dig, vilket luktsinne! Visst är det otroligt! Ja jag pressade ju Jack lite på var ni kunde vara också, bara lite, och han tippade på skjutbanan. Han var riktigt medgörlig faktiskt, ja efter lite övertalning från Botvidsson.

-Hur gick det … ?

-Med hundarna? Ja, Joppe dog på direkten, stackars krake. Jag och Puck fick gå en brottningskamp med den där amazonen till kvinna. Tyvärr fick hon tag i mitt tjänstevapen. Hon sköt sig själv i huvudet och mig i armen. Sen var det över. Men jag är glad att jag lever.

Först nu såg Leila att Konradsson hade armen i mitella under kavajen.

-Gud… du… du räddade mitt liv Konradsson …

-Nja, hundarna Leila. Tacka Puck. Det är deras förtjänst. Jag ska ta hand om honom nu. Det blir bra sysselsättning för en pensionär som jag. Lite lagom motion också. Och lille Leo förstås, så länge han nu blir kvar, man vet ju aldrig, rätt var det är så är de försvunna. Men så länge han får stanna så. Han tillhör nog somalierna därhemma. Ska fråga runt lite vems han är. Ingen verkar kännas vid honom av tanterna på gården i alla fall.

-Du bor …

-I Kohagen ja. Bland alla invandrarna och flyktingarna. Det trodde du inte. En gammal rasist som jag. Riktigt trivsamt faktiskt. Nu börjar jag ju känna dom dessutom, kärringarna med hucklena frågar mig numera om allt mellan himmel och jord, frågar mig om hjälp med allt möjligt. Lite svårt att förstå ibland, men annars så…. Tur man är så händig med det elektriska och så. Och gubbarna är rätt trevliga också faktiskt. Tar gärna ett glas raki och så där…röker en pipa… vi har det rätt så … hur säger man… trevligt… mysigt (det hördes att det ordet inte var så vant) emellanåt. Trots allt vad du läser i tidningarna….

Leila hade aldrig hört Konradsson tala så mycket på en gång. Han verkade förändrad. Mycket gladare. Och han hade aldrig kallat henne för ”Leila” förut. Bara ”jäntan”. Eller ännu värre saker.

-Vad roligt att du verkar trivas så bra. Vad heter du i förnamn Konradsson?

-Tage. Som gamla statsministern. Då när Sverige var sig likt. Jag saknar verkligen den där tiden ibland om du bara visste. Så att det gör ont. Men det kommer aldrig att bli som förr. Lika bra man vänjer sig eller hur.

-Ja, jag antar det …

-Jag ska säga dig en sak …  Leila Nordmark (Konradssom böjde sig fram och slickade den grå lilla stubbmustaschen. Han luktade ansiktsvatten och tobaksrök och whisky.). Jag minns bara att jag varit riktigt fri och lycklig en enda gång i livet.

-När var det?

-När jag och pappa ibland åkte till gamla kvarnen och fick mjölet malt. Tycker du det låter löjligt med såna gamla barndomsminnen? Det är det inte. Jag höll min farsgubbe i handen hela vägen. 7 år kanske, jag var glad förstår du. Han var nykter för en gångs skull, han var stolt över sitt jobb, och jag med. Då, när han inte klådde mig eller drack för mycket hembränt utan var glad och skämtade om allt och alla. Det var så fridfullt. På kärran. Hela skogen liksom lyste på oss. Då var man lycklig. En liten lycklig pojke. Som inte önskade något mer av livet just då. Så ville jag vara jämnt.

-Men…

-Jo jag har klurat på det där. Sen när man blev ensam… sen Gullan dog… det var väl ingen frihet precis. Jo kanske på sitt sätt… men jag visste väl bara inte vad jag skulle göra med den. Kanske var det så. Jag saknade kunskaperna. Bildningen. Visste för lite om mig själv. Det var bara skrämmande allt sammans. ”Friheten”?

Leila såg på Konradsson. Han såg så sorgsen ut när han sa så där.

-Men nu har du ju lilla Leo, sa hon på försök. Och Puck.

-Ä, han har säkert någon släkting bland somalierna i Kohagen. Jag tror dom snart blir hemskickade vad tiden lider. Det brukar dom bli. Ingen idé att hoppas. Men ett litet tag så kanske  …

-Har du inga egna barn?

-Jo, en dotter i Sundsvall. Hon har barn också, men vi träffas aldrig. Ja fy för fan vad man varit dum ibland …

Han hostade av plötsligt rörelse och tog fram en chokladask där prislappen, 52:50, satt kvar. – Tycker du om choklad? Jag är inte mycket för sånt själv. Inte får man röka här heller. Nä sjukhus är inte min kopp te. Hoppas man aldrig hamnar här.

-Jag lovar att höra av mig ibland, sa Leila och sträckte ut handen mot Konradsson. Efter en viss tvekan tog han den. Den var valkig och hård, men handflatorna var märkligt mjuka och känsliga. En gammal mans händer. Hon klämde dem en stund under tystnad. Ingen sa något men båda förstod nog ändå. Hon kände att Konradsson spände sig och liksom darrade till och tog upp en näsduk och snöt sig ljudligt. Han hade tårar i ögonen som han försökte blinka bort. Den gamle mannen. Hon klämde hans fårade beniga hand till han generat drog den till sig.

-Hur är det med Botvidsson, sa Leila, bara för att säga något annat.

-Jo, han lever. Mer än väl. Han bad mig faktiskt be dig om ursäkt för att han var så ”burdus” mot dig där uppe i Blackås. Det har jag aldrig hört honom säga förut till någon människa. Be om ursäkt när han spöat någon vill säga. De satt långt inne ska jag säga dig. Han har respekt för dig nu. Efter allt du gått igenom. Han fasar för att gå i pension han också. Livrädd, stackars sate. Tur att han har spriten.

-Det blir nya tider när ni två slutar, sa Leila och släppte Konradssons hand. Förändringar.

-Ja, tack och lov för det. Förresten var Petra och David här när du sov. Petra knäckte din diskett, ja min diskett vill säga. Så nu har vi hela härligheten på data, som det heter numera. Med foton på alla bestraffningarna, som han sålde till olika skumma Internetsidor, allt noggrant fakturerat på disketten. De skulle köra upp till Blackås men fastnade i bilköerna till stadsfesten. Det hade varit en bilolycka med flera inblandade utanför infarten.

-Förlåter du mig för att jag tog den?

-Jag visste nog att du tog den. Kanske ville jag t.o.m. att du skulle ha den. La den så prydligt där för dig att hitta. En liten test bara. Jag har aldrig vara mycket för daqtorer ska du veta. Jag anade att du skulle kunna knäcka den, polismästare Lundin är väl ingen stjärna på sånt där direkt. Han hade allt på sin egen datór men höll det för sig själv i en hel vecka, fanskapet. Mån om brödraskapet i orden. Och direktör Göthe. Det var ju sprängstoff gubevars. När jag visste hur saken låg till tog jag disketten i hans rum, direkt ur skrivbordslådan, men jag visste inte vad fan jag skulle göra med den innan du kom. Den förbannade kårandan. Den sitter i ryggmärgen

-Bernhardsson?

-Ja han fanns med där . Fast det var tio år sen. En fest i ordenshuset när Petrus fortfarande var med. Hela sällskapet bjöds med till Hissjö och fick förlusta sig med fyra ryska fnask. Allt fanns på disketten, Petrus var noga med räkenskaperna. Väldigt noga, bra för oss. Jag tror han försökte utpressa Bernhardsson sen. Och åklagare Frisk, som också fanns med bland kunderna.

-Jag hörde om din fru, sa Leila som nu började minnas vad Lene Stensgaard sagt till henne uppe i skogen innan hon svimmade. Jag är så ledsen för det som hände …

-Ja, det var inte roligt. Jag förstår inte varför jag inte hade ihjäl Petrus då… Konstigt… Jag fattade det inte på flera år. Inget brev, ingenting. Det var inte roligt… Men jag anade ju förstås …

Konradsson satt tyst och studerade sina valkiga små händer framför sig i stolen. Små prinskorvar till fingrar, väldigt olika hennes egna långa vackra. Leila försökte mödosamt lägga sig bättre i sjuksängen. De var helt ensamma i det vita svala rummet. Alldeles tyst, precis som uppe i skogen när hon såg hundarna komma. Så tyst och stilla med träden susande högt över huvudet. Katjagumman tänkte hon. Hur hade hon kunnat vara rädd för henne ?

-Varför gjorde du inte det då?

-Vet inte. Kanske för att jag trots allt är polis och vet hur länge man får sitta inne för ett överlagt mord, sa han och smålog för sig själv. Jag kan tänka mig bättre sätt att tillbringa mina sista år än på kåken.

Han rätade på sig och strök tillbaka det tunna håret över flinten.

-Vet du hur det gick till nu, sa Leila och lät trött på rösten?

-Ja på ett ungefär. Jag ska hälsa från Eva-Karin Liljekvist också. Hon var i stugan med småbarnen hela tiden, vettskrämd. Tänk att hon lämnade bort spädbarnet också till Eva-Karin, drakhonan? Kan du förstå hur en sån människa är gjord?

Leila mindes lille Linus i sparkgungan. Och hur kallblodig Lene Stensgaard varit när hon sköt Jeanette och Rosmari under sängen. Hur rädda de måste ha varit just då.

-Jack då?

-Han var hemma. Förvirrad, vankade mest omkring, högg ved, verkade osammanhängande. Chockad tror jag.

-Han var bara ett redskap åt Lene, en ynkrygg, sa Leila och stoppade munnen full med praliner. Det hade aldrig smakat så gott.

-Ja, vi förstod det. Eva-Karin kände ju Lene väl, och Lene hade sagt till Eva-Karin att de här grönavågarna hade begått självmord, och att Jack varit där. Men hon ville inte att Eva-Karin skulle nämna Jacks namn, fast hon sett honom bära bort Johanna Finnström med Vergin. Så hon sa att det var Johansson istället. Stackars jävel. Och Vergin bara hängde på.

-Ja, jag såg ju de svarta säckarna hemma hos Johansson.

-Jo, men såna där säckar med dragkedja kan man köpa var som helst på bensinmacken. Gamla polissäckar. Från överskottslagret. Men välgjorda, håller tätt länge. Bra tillskott i den snåla budgeten vi har här på landet. Bra att bära löv i. Finns t.o.m. med polisens vapen på, fullt synligt. Obegripligt egentligen. Men det är väl besparingarna. Glesbygden dör ut hur som helst, med eller utan polisens hjälp, där har du min åsikt om saken.

-Men … var det Lene som sköt Johansson?

-Troligtvis. Han visste ju för mycket. Stackarn som fått ligga med Shejkens kvinnor i flera år istället för att få betalt för hyran. Men jag tror han innerst inne kände ångest. Åtminstone när han blev full. Jag tror han led av allt som hänt. Jag vet att han gjorde det. Fruktansvärt. Men han var ju insyltad upp till öronen. Stackars Johansson. Gick i min klass i småskolan. Ville nog bara bränna ner huset till grunden först som sist och glömma allt sammans. Men nu går han ingenstans.

Då stack sjukvårdsbiträdet in huvudet.

-Ursäkta. Du har besök.

Konradsson reste sig upp. – Ja, jag måste ju se hur det går för lille Leo. Det är en riktig krabat när han får fart. Du skulle bara se. Ta det nu lugnt nu … Leila Nordmark. (Det lät lite högtidligt när han sa det.)

Han klappade henne faderligt på huvudet och försökte ett leende, och försvann ut. Han var verkligen förändrad, tänkte Leila. Det var som om en stor tung sten fallit från hans hjärta nu.

Det var en smal tunn flicka med lite håliga ögon, pageklippt cendréfärgat hår. Tanig, nyhklippt, påminde om Petra fast yngre. Jeans och stickad tröja och gymnastikskor.

-Jag… jag heter Susanna Göthe, sa hon och skakade hand med Leila.

Leila bara gapade. Tur att hon redan låg, annars hade hon kanske svimmat av överraskningen.

Flickan satte sig på stolen där Konradsson suttit, på den uppvärmda sitsen, bredvid sängen.

-Jag har tänkt på dig jättemycket, sa Leila och försökte låta stadig på rösten. Hur lyckades du fly från Blackås?

-Pappa kom i bilen och hämtade mig. Jag hade ringt, en gång när de inte såg mig. Vi bestämde att han skulle komma på kvällen 1 maj.

-Ja, jag har ju läst din dagbok, sa Leila medkännande.

Den stackars flickan såg ner i golvet och dolde ansiktet under håret som föll ner på sidorna.

-Du kände Eva-Karin?

-Ja, hon hjälpte oss ibland och gav oss mat och pratade lite. Hon visste att jag skulle fly, vi hade talats vid genom toafönstret kvällen innan. Hon lovade att inte säga något om att jag flytt. Jag var rädd att dom skulle komma efter mig.

-Men nu kan dom inte det …

-Nej jag vet det … Jag är glad för det.

Hon började plötsligt gråta med händerna för ansiktet. Leila kände sig beklämd och obekväm och blev glad när Konradsson kom in med lille Leo stadigt i handen.

-Det var ju ett samtal från Blackås till Erik Göthe som var lite konstigt, sa Konradsson som om inget hänt och vägde på fötterna. Kvällen innan morden. Jag trodde det var Petrus som ringt honom, men det var också konstigt, de hade ju ingen som helst kontakt sedan Petrus slutat i orden. Det var alltså Susanna som ringde.

-Var det det som utlöste det som hände sen, sa Leila fundersamt?

-Ja kanske. Lova Nyrén verkar ju ha skyddat Susanna, och hon fick väl skulden för att Susanna rymt. Fan vet vad dom gjorde med Lova sen. Men du vet kanske, sa han och såg på Leila. Jag tänkte om Lene Stensgaard…

-Jag kan väl skriva en rapport om det sen, sa Leila trött? Det var ju Lene som gjorde det helt själv. Och dom döda kan ju inte skriva rapport.

-Nej, det får man göra innan man dör, sa Konradsson ironiskt. Till vår herre. En sista polis- rapport. På heder och samvete, utan allt förbannat ljug. Och göra upp alla räkenskaperna. Och disponent Göthe vill inte att det här ska komma ut så det blir nog inte mycket rapporterat om det här heller i pressen skulle jag tro.

-Mamma var inlåst i vedboden, sa Susanna mellan händerna. Dom slog henne. Jag tror hon levde flera dagar där ensam. Jag tror hon svalt ihjäl tillslut. Hon blev ”bestraffad” sa tant Berit.

-Som Berit Schäfer blev? Ja, alla får sitt straff till slut, sa Konradsson salomoniskt, utan tillstymmelse till medlidande.

-Vad händer med Bernhardsson nu, sa Leila upprört. Hon ville krama Susanna Göthe, men huvudet dunkade nu värre än någonsin av smärta trots bandaget när hon reste sig upp i sängen.

-Bernhardsson får nog förtida pension, det är nog allt. Men ett fint avgångsvederlag blir det nog. Och Lundin slutar ju också snart. Med den äran. Kan jag tro sen det här fallet löst sig så bra. Och tro inte du får någon ära av det här, nej icke. Eller jag. Jag tror David kan bli chefredaktör efter Bernhardsson. När Lööw också gått i pension. Den lojale David. Och vem fan som ska bli polismästare vet jag inte. Någon ungtupp söderifrån förmodligen. Karriärstegen. Som stannar några år och sticker sen. Det randas nya tider Leila här uppe i obygden. Nya underbara tider står det i tidningen. Gruvnäringen kanske? Vi får väl hoppas på turismen.

-Blev du också utnyttjad någon gång Susanna? Sexuellt menar jag, sa Leila och såg ner i det vita sjukhustäcket. Hon ville helst inte höra svaret.

-Nej, aldrig. Farbror Petrus var nog rädd för pappa, han vågade inte. Jag fick bara stryk av tant Berit ibland. Farbror Petrus var med och tog bilder. Men Rosmari och Jeanette gick ibland iväg med gubbar som kom och hälsade på. Fast dom bara var femton. De sa aldrig vad som hänt på logen sen de varit där… Men jag förstod.

-Men du vågade inte säga något till mig?

Susanna stirrade ner i golvet. – Nej, Lene förbjöd mig. Jag fick inte nämna hennes eller Jacks namn. Hon … gav mig en örfil…

-Vi hittade faktiskt inga fler riktigt komprometterade namn på disketten sa Konradsson, som satt sig på fönsterbrädan medan Leo började springa runt på golvet. Det var mulet utanför, regn i luften. Hans torra lite cyniska röst malde på: – Några boende här på orten, många från andra delar av länet, jag t.o.m. från Finland och Norge. Men på slutet var det dåligt med kommersen, ryskorna hade dragit, det var bara Johanna Finnström och Lova kvar. Rena rean i mitt tycke. Kanske tur att dom inte behövde leva vidare efter vad som skett?

Leila reste sig mödosamt från sängen, såg argt på Konradsson som stängde den glappande munnen tvärt när Leila reste sig och tog Susanna i famnen.

-Så får du inte säga, sa hon och började gråta hon också.   

-Nej jag ska hålla mun, sa Konradsson och såg generat på den långa omplåstrade Leila, och den lilla tunna Susanna Finnström. Han hostade slemhosta. Nej, jag tror din pappa väntar på dig ute i bilen, Susanna sa han ovanligt vänligt och klappade den gråtande flickan på axeln. Han ledde Leila under armen, tillbaka till sängen.

-Du har i alla fall förgyllt de här sista veckorna före min pension mer än någon annan gjort på de fyrtio år jag jobbat här, sa han och satte Leila försiktigt på sjuksängen. Det vill jag att du ska veta. Du är en fenomenal jänta så stor du är. Du har till och med fått mig att börja tro på något, sa han allvarligt och lät nästan religiös. Konstigt va?

-På vad? sa Leila när Konradsson lugnt och försiktigt la henne med ryggen mot den uppresta huvudgärden på sjuksängen och stoppade om henne.

-Ja säg det. Friheten kanske. Framtiden? Hur svår den är att bära på. Tung. Men ändå uthärdlig på något sätt. När man slipper bära på den själv. Ja jag är väl inte särskilt filosofisk av mig men nu är det också sagt.  Men du har hjälpt mig bära den en bit, och det har varit ganska trevligt trots allt. Jag hoppas du hör av dig i framtiden, fröken Nordmark, sa han och log sitt knipsluga svårtydda leende som fick den stickiga borstmustaschen att bre ut sig ännu mer på överläppen. Den fårade pannan slätades ut. Han såg nästan vacker ut.

–Det lovar jag, sa Leila och log när Konradsson tog hennes bruna hand med de långa tunna pianistfingrarna och gav den ett lätt kram. Sen snöt han sig igen, harklade och muttrade något som lät som ”jävla sentimentalitet”, satte det rutiga sportkepsen på huvudet och lufsade ut från sjukrummet, med Susanna Göthe och lille Leo i släptåg.

Leila la sig tillbakalutad på huvudkudden. Hennes huvud var som en kyrkklocka som sattes i ringning. Sen avtog långsamt klingandet och allt blev tyst. Snart sov hon. Utan att drömma.

• (1) ”Jag berättar en historia för dig, och så låtsas vi bägge att den är sann.”

Det är sent på jorden.

Ingamaj har just avslutat arbetet med patientjournalerna. Hon tror att hon är ensam kvar på mottagningen och ska just börja stänga. Utanför fönstren har senvintermörkret lagt sig. Snön har sjunkit ihop i svarta drivor och enstaka gatuljuskäglor lyser, skuggade av gatans glesa silverbjörkar. Det är så tyst i huset att man kan höra dödsuret knäppa i brädfodret i väggen. Klockan är halv sju.

När hon går igenom lokalen för att stänga, får hon till sin förvåning se en liten flicka sitta i det skumt upplysta väntrummet. Det är en ung flicka, liten och tunn, hon verkar där hon sitter närmast bortglömd – som något någon glömt eller lämnat efter sig utan att tänka på det. Som en borttappad mössa, ett par vantar eller ett paraply – en sak man glömt i hastigheten vid ett snabbt besök, eller bara tappat i förbifarten. I det halvmörka väntrummet är flickan till slut bara som en tunn skugga vid den sparsamt upplysta väggen. Ingamajs hjärta studsar till i bröstet av förskräckelse när hon får se flickan.

– Vem skulle du besöka? undrar hon, sedan hon samlat sig, lite irriterat tittat på klockan, och hon antar att det är Franks sista patient. Flickan ser bara rådvill ut. Ingamaj kollar i Franks rum men det är släckt för dagen.

Skuggan sitter kvar vid väggen. Ingamaj har förresten aldrig varit med om något liknande. Skrämd blev hon också. Irriterat ringer hon hans mobil. Frank är redan hemma och står och diskar.

Frank erkänner efter en stunds funderande: han hade glömt skriva upp flickans namn på sista tiden 18.00. Något strul med datorn som inte sparat och så hade han fått annat i tankarna. Ett sent besök, det är väl närmast ”emergency”. Han hade lovat utan att tänka efter.

Ingamaj suckar för sig själv. Tänker: alltid detta ”datorstrul” som aldrig närmare definierades. Det hörs hur generad han är. Hon tycker nästan synd om honom. Hon låter sig förstås bevekas.

-OK, OK, det fixar sig… Jag får väl ta det?

(Och flickan: herregud, hon har ju fått vänta en lång stund, medan Ingamaj varit på stan för att köpa kläder åt barnen. Ensam i besöksrummet. Lilla vän. Och Emily hade redan gått hem.)

–Kan du ta henne? säger Frank med den där rösten han så väl vet att hon inte kan säga nej till.

Ingamaj suckar. Hon står inför ett val: be flickan återkomma en annan dag efter att ha fått vänta över en halv timme, eller ställa upp för Frank? Det blir det senare. Som vanligt.

Hon kollar remissen, från landstinget. ”Svårt krisartat symptom. Svarar inte på tilltal.” Också ett antal mediciner som skrivits ut. Hon leder in flickan, som heter Paulina Evander och är sexton, i ett besöksrum. Går på Husarskolan, andra året i gymnasiet.

-o-o-o-

Lirkande först. Flickan stirrar ner i golvet, upp efter väggarna. Bygga upp ett förtroende. En sorts tillit i vart fall. Som att spinna tunna spindelvävstrådar mellan varandra och hoppas att dom inte brister. Ingamaj är bra på sånt, brukar ha bra hand med ungdomarna. Efter tio minuters lirkande kommer så allt, som ur en uppochnedvänd ketchupflaska.

Paulina gråter och pratar, snabbt och osammanhängande. Ingamaj antecknar så fort hon hinner: Klassen hade åkt på skolresa i början av mars, i buss till Prag. Klassens pojkar förväntansfulla, flera av dem var vana ”porrchattare” det visste alla tjejerna. Strax efter tyska gränsen kom de till en liten by som var sprängfylld av prostituerade. Bordellerna låg sida vid sida, många, många, på rad. Mer eller mindre förfallna ruckel. Kvinnor och unga flickor bjöd ut sig öppet i gator och fönster. Tyskregistrerade bilar stod parkerade längs huvudgatan (Ingamaj hade läst om det i en tidning och fyller i vad hon tror är sant). Bussen hade stannat, några behövde kissa, andra ville ta en öl. Grabbarna i klassen hade druckit starköl redan i bussen från Frankfurt.

Några av pojkarna, de allra tuffaste, hade nyfiket gått in på en pub, de andra på en av bordellerna för att titta. Paulina och de flesta av flickorna hade suttit kvar i bussen. Generade och röda i ansiktet. Bara de allra tuffaste tjejerna vågade, eller ville, följa efter, påhejade av killarna. Busschauffören hade skrattat åt de svenska oskyldiga små gymnasisterna, och gått av och tagit en öl. Paulina gråter när hon berättar, tårarna bubblar som ett vattenfall. Sveket är så uppenbart redan då, ingen av killarna hade vågat stanna kvar i bussen av rädsla för att bli utpekad som feg eller ”bögig”. Det är ett mandomsprov.

Efter en halv timme kommer killarna tillbaka, skrytande om sina erövringar, några skryter berusat om hur de ”knullat fittan” av en prostituerad tjej som sagt att hon var femton. Hennes smutsiga trosor visades upp. Garv, skratt. Då hade Paulina börjat spy i bussen. Hon hade fått sprängande huvudvärk, hemska frossbrytningar så hela kroppen skakade. Hon får panikångest. Hon hade lagt sig på ett säte längst bak i bussen, skakande i kroppen, fullständigt okontaktbar. När de väl kom till Prag hade hon stängt in sig på vandrarhemmet och vägrat följa med de andra ut.

Ingamaj häpnar över den upprörande berättelsen. – Men era föräldrar? Var dom inte med?

Flickan håller händerna i knät, kramar fingrarna tills dom vitnar. Blicken är glasartad av alla mediciner. Hon ömsom svettas och fryser. Hade hon övermedicinerat, tänker Ingamaj lite panikslaget?

-De hade tagit flyget. De skulle möta oss i Prag. Det var bara en lärare och en förälder som följde med oss i bussen. Hon är sjukskriven nu. Dom sa att det var ”det billigaste alternativet” för oss, att flyga Germanwings till Frankfurt och sen ta bussen.

Ingamaj ringer upprörd till psykakuten och frågar om det finns plats för flickan där. Det tutar upptaget. Upptaget, upptaget. Flickans föräldrar är gymnasielärare, men ingen svarar när hon ringer.

-Mamma är på lärarmöte. Pappa är på hockeyträning med min lillebror. Jag är sjukskriven och hade lovat att stanna hemma. Kan du inte hjälpa mig? Snälla? Snälla? Jag mår så dåligt! Vad ska jag göra! Jag orkar inte det hära!

Det hade varit en sådan där vacker norrländsk marsdag med några centimeter snö och sol, den hade börjat så bra, med lätt nysnö och klart solsken, bara tio grader kallt på morgonen, sen sol och dagsmeja. Niklas hade varit på gott humör, hans jobbsökeri började arta sig bra, han hade varit på flera anställningsintervjuer den sista tiden och barnen hade varit snälla i morse. Ingamaj vet inte vad hon ska svara Paulina. Vad kan hon egentligen göra? Ingenting. Mer än att rekommendera barnpsykakuten? Men hennes goda hjärta tar överhanden igen.

-Jag… jag kan köra dig till psykakuten och be att du får ligga där. De hjälper dig. Så får de ringa dina föräldrar. OK? Jag tror du behöver professionell hjälp. Något lugnande. Vila ett tag.

-Men jag trodde du kunde hjälpa mig? Snälla? (Paulina ser desperat på henne.)

Hon? Varför just denna plötsliga tillit? Vad kunde hon egentligen göra mer än att tycka synd om flickan i besöksstolen?

-Ja… jo. Men du behöver nog vara på sjukhus ett tag först. Så kan vi försöka igen? Jag lovar att hålla kontakt. Jag skriver upp dig på en tid i april. Det är fullbokat just nu.

Det är allt hon kan göra, intalar hon sig själv. Allt hon kan göra. Åtminstone det. Med handen om den gråtande Paulina leder hon ned henne till bilparkeringen runt hörnet. Det har mörknat snabbt men är flera grader varmt.

Hon kör som i trance, tyngd av sitt hela tiden molande dåliga samvete, den korta vägen upp till sjukhusets psykakut och får till slut tag i en sköterska som kan hjälpa Paulina. Ingamaj ser sköterskan försvinna ner i korridoren med en filt runt den tunna flickan, som har spöklika mörka ringar under ögonen och otvättat långt rakt hår. En vrakspillra av ett människoliv, som flutit upp på stranden i deras mottagningsrum strax före stängningsdags. Hur kan föräldrarna bara lämna henne så, tänker Ingamaj upprört?

Så rycker hon resignerat på axlarna och återvänder till bilen. Det är ju bara slutet på ännu en arbetsdag i Ingamaj Öhmans både enformiga och händelserika liv. Inte mer än så, försöker hon lugnande intala sig själv. En vanlig arbetsdag. Hon får ju inte engagera sig känslomässigt i patienternas situation, brukar Frank säga.

När hon kommer hem till radhuset på Kullahöjden, en timma senare än vanligt har Niklas gjort kyckling med curry i mikrovågsugnen. Ingamaj skäms, som vanligt när hon känner att hon inte varit Niklas till lags, och hänger upp jackan och ser sig om i huset. Det är den vanliga oordningen med barnytterkläder och pjäxor slängda på golvet. Den vanliga bråten. Saker som slängts huller om buller på det fernissade furugolvet. Men något saknas.

-Var är barnen? undrar Ingamaj oroligt.

-Jag körde dom till pappa och mamma. Tyckte vi behövde lite egentid just nu? Det var ju länge sen.

”Lite mer egentid?” Ingamaj funderar febrilt när hon hänger av sig ytterkläderna. Varför det? Vad är det nu Niklas vill diskutera? Inte det gamla vanliga väl? Ingamaj blir orolig. Inget allvarligt väl? Något hon gjort fel förstås. Lite nyfiken också. Motstridiga känslor, som vanligt.

-Hur har dagen varit? (hon vet ju redan svaret, ser att det gått dåligt).

-Som vanligt. Jag har tränat, kollat datorn. Som vanligt. (Hon hör på rösten att det inte varit bra, inte alls bra, men hon vågar inte fråga.)

Niklas stryker handen över militärsnaggen i nacken. Tyst och orörlig i sin långa skulpturala kroppshydda. Vältränad. Men han har inte bytt kläder på flera dagar märker hon. Säkert sovit halva dagen. Han slamrar överdrivet högt med porslinet, hon hör hur irriterad han är över att hon kommit hem för sent igen. Utan att meddela! Han har förstås blivit orolig men kan absolut inte visa det. Aldrig visa något. Hon har det där malande dåliga samvetet i bröstet för att det här med Paulina… och så nu detta! Skyldig, skyldig.

De har aldrig kunnat kommunicera särskilt bra. Ja, tänk om andra bara visste… och hon skäms för allt annat också. Det slår som en hammare i bröstet på henne just nu. Dunk! Dunk! Dunk! Det vanliga adrenalinruset byggs upp utan att det går att hejda.

-Något nytt annars? (Hon prövar med att lirka, stryker runt matbordet, plockar med olika saker, men vet att det är förgäves. Men för syns skull.) Jag är ledsen… att jag inte ringde, det körde ihop sig, det dök upp en ung tjej precis när vi skulle stänga, hon… ja det tog sin tid… Hon hade… ja du vet…? Det var strul…

Det är som vanligt. Korta, avhuggna meningar. Lugnande. Lirkande. Meningslösa. Som att gå försiktigt på minerad mark. Orden får små fötter, trevar sig fram så försiktigt över minfältet tills PANG, de går på en mina och det smäller. Niklas är en vulkan som redan börjat pyra och spy aska och lava omkring sig.

De äter under tystnad. Kyckling med curry och potatis. Mörkret har sänkt sitt förlåtande draperi utanför radhuset. Snön som gnistrade så vackert i morse blir plötsligt taggig, sträv och blänker hotfullt och dystert i det dödsbleka ljuset från förstubron där mörkret sänkt sig, tungt som en vägg. Julkortsväder. Bara lite snö. Det är fullmåne, en gul praktfull måne som står rakt över den mörka silverfärgade björken utanför radhuset och skimrar ödesdigert som matt nyputsat silver. Sol, måne, vad spelar det egentligen för roll nu?

Niklas ser mörkt på henne. Han har sovit dåligt på natten.

-Nej, inget nytt.

Inget annat? Hans jobbintervju? Hade han missat den igen? Ingamaj städar oroligt undan efter maten, fyller diskmaskinen, torkar av diskbänken. Gör allting skuldmedvetet. Utan att säga något. Kanske skulle hon ringa och höra efter hur barnen mådde i alla fall? Hon griper efter mobilen.

-Nej, låt bli den, säger Niklas tonlöst. Jag vill snacka med dig, i sovrummet.

Ingamaj följer motståndslöst efter, som i trance. Som en zombie. På autopilot. Det är skönt att för en stund koppla bort alla tankar, bort med intellektet, bara låta det observerande jaget ta över. Det är som en helt vanlig övning som hon lär sina patienter. Som går ut på att blunda och observera sina tankar helt utan dömande, under en 2–3 minuter. Släppa kontrollen. Fullt medvetet. Bara observera. Utanför kroppen. Andas lugnt, och skanna av hela kroppen.

Om du fastnar i tankarna: ta bara ett steg tillbaka, iaktta berättelsen, och ta dig långsamt ur dess grepp.

Hon och Niklas lever sedan länge i detta psykologiska rum. I ”berättelsen”, i ”bubblan”. Och just nu finns ingen återvändo, ingen bok som bara går att slå igen och lägga åt sidan. Ingamaj får släppa allt hon har för händer, tvinga sig själv att sluta analysera och kommentera; hon vet ju egentligen allt i teorin, men nu: bara acceptera allt som det är och alltid har varit. Aldrig glömma det observerande jaget, det enda som följer oss från vaggan till graven. Hon måste arbeta på att lära sig att vara icke-dömande, icke-straffande, bara se sig själv utifrån; som känslan kunde vara när man födde barn och smärtan förlamade en, och man kunde lämna kroppen för en sekund. Men det här är en berättelse hon varken vill eller kan ta sig ur.

Hon accepterar, inte helt motvilligt ändå, att lägga sig på mage på sängen medan Niklas drar av sig sin breda livrem och börjar slå henne, först löst, sedan allt hårdare och mer rytmiskt. Hon andas koncentrerat, kontrollerat, stötvis, flämtande, lever sig in i smärtan, det vinande bältet, smällarna mot jeansbaken, mot ryggen, låren, hon andas allt högre och högre. Vrider kroppen på sängen som en daggmask som motvilligt och krängande nålas fast på en metkrok. Den kommer inte undan, hur den än sprattlar, masken, och det är ju det som är meningen. Nu griper han henne om nacken i ett hårt grepp, sliter av henne jeansen och börjar slå henne hårt med handflatan över skinkorna och låren. Hon kvider och stönar allt högre och slingrar sig igen som en galning på sängen, utan att komma undan den hårda handen som slår och slår.

Ändå är det skönt när det hela är över. När ”plikten” är gjord. När de legat med varandra. Hon har ont i hela kroppen, mest där han slagit henne; han andas tungt och lugnt efteråt där han ligger med ryggen mot henne i sängen, fullständigt utmattad och tillfredsställd. Hon håller armarna om honom, vill hålla honom kvar i det psykologiska rummet där de är ensamma, dit inga andra får komma in, där allt är bra, tryggt, och inga olyckor inträffar. Hon känner hans hjärta slå, kroppen som andas tungt efter orgasmen. Hon känner fortfarande smärtan dunka i bak och lår. Det är som ett slags välbehövlig reningsprocess både för kropp och hjärna efter hennes strulande; för slagen följs alltid av förlåtelse och försoning. Det är katharsis. Hon känner en konstig tyngdfri lättnad när det hela är över.

Hon kan ju inte ta sig ur berättelsens järngrepp. Inte nu. Berättelsen om Ingamaj Öhman, tvåbarnsmor, kurator med en påbörjad psykologutbildning, fylld av ständigt dåligt samvete, ständigt dåligt självförtroende, ständig lust för verklighetsflykt. Som fått gå när skolan drog in den enda kuratorstjänsten. Men det är inte den sämsta berättelsen trots allt. Hon tröstar sig med att det ju finns det som är sämre. Tänker sorgset på den lilla tunna Paulina och hennes besök tidigare ikväll. Tänker på ingenting där i sängen, liggande på sidan bakom Niklas, under några befriande minuter av avklingande smärta och fullständig skön tyngdlöshet. Två tunga kroppar som svävar en kort stund inuti varandra omslingrade på sängen, ända tills Niklas föräldrar ringer och undrar när de tänker komma och hämta barnen?

(2) ”Den stora tsunamin”

Från Wikipedia:

En tsunami (av japanska tsunami ”hamnvåg”), är en typ av vattenvåg som uppkommer vid en vertikal förskjutning av stora vattenmassor, i de flesta fall på grund av seismisk aktivitet på havsbottnen. 

När vattnet efter förflyttningen ska återta sitt jämviktsläge under inverkan av gravitationen bildas en väldig våg med mycket stort energiinnehåll genom den stora vattenmassa som satts i rörelse. Vågen rör sig som en longitudinell våg, det vill säga att till skillnad från oceanvågor förflyttas vattnet i hela oceanen ner till bottnen vilket döljer den enorma energin i vågen ute på öppet hav. När vattnet blir grundare kommer energin i vågen att tvinga havsnivån att höjas då det strömmande vattnet inte har någon annanstans att ta vägen. Havsnivån kommer alltså först att sjunka undan och sedan höjas kraftigt. Ett väldigt tryck bildas som översvämmar land.

Även Olle drabbades av den stora tsunamin som härjade den asiatiska kusten 2004, och den drabbade även honom med överraskande styrka. Han hade för vana att promenera till arbetet vid Norra Bantorget, och tog då alltid samma väg, från Södermalm och över Slussen, genom Gamla Stan och sedan uppför Hamngatan. Så hade han gjort i många år, ända tills olyckan slog till, som en fruktansvärd svallvåg, med en ”seismisk aktivitet” av oanade mått; en sådan aktivitet som förstör allt i sin väg, både människor, djur och allt land runt omkring sig och sen aldrig glöms bort. Som finns kvar som spåren i kroppen efter en mental jordbävning. Spår synliga först, sedan dolda långt ner i djupet av själen. I själens Marianergrav.

Han gick alltid samma väg till jobbet. Förbi Tobaksmonopolets gamla magasin, där han bodde, nedför Rosenlundsgatan. Han svängde in där Södra BB legat, ett gammalt hus som nu användes till annat, sneddade förbi Maria-mottagningen och dess pundare och narkomaner, och förbi tunnelbaneutgången vid Mariatorgetstationen. Han rundade, efter sju-åtta minuters rask promenad, hörnet vid Apoteket och gick Krukmakargatan till Timmermansgatan. När han svängde ner på Hornsgatan, som gick ner till Slussen hade han gått ungefär en fjärdedel av sträckan. Det tog ungefär åtta minuter i rask takt.

I vanliga fall hade han sedan gått över Slussenkarusellen och ner mot Kornhamnstorg i Gamla Stan. Tagit Lilla Nygatan förbi de gamla husen i Gamla stan, förbi Riddarholmen och Riddarhuset, gått Vasabron över till Tegelbacken och hotell Sheraton, och sedan förbi Centralstationen, Syriska resebyrån (där han alltid undrade över den märkliga inaktiviteten, och om de var terrorister, för de sålde väl knappast resor), kartaffären och Vasagatan ända till Norra Bantorget. Men inte idag.

Den här dagen i oktober hade solen varit tidigt uppe. Kanske var det den som bländade föraren där den sköt upp i änden av Hornsgatan? Det var en folkvagnspickup som kom i bra fart från Hornsgatan och svängde upp rakt framför honom vid övergångsstället över Timmermansgatan. Den kom från Hornsgatan. Ganska snabbt, ur ”döda vinkeln”. Olle gick snabbt över gatan och såg inte bilen, som smällde rakt in i honom.

Med en dunk hamnade han i gatan, under bilens front, med en metallisk smäll och allt blev för en stund suddigt. Sannolikt var det en chock av nedslaget.

Chauffören var snabbt ute ur bilen och det första han ropade var ett nervöst:

-Du gick mot rött ljus?

Men det var en fråga som inte stämde med verkligheten. Säkert hade de båda haft grönt. Svängt runt ett hörn. Men ingen av dem hade sett sig för. Sådant händer ju faktiskt.

En flicka från skoaffären bredvid kom utspringande. Att hon sett det hela gjorde föraren i bilen välvilligt inställd mot Olle, han förstod att hans skuld skulle bli svår att smita ifrån.

Den plötsligt så vänlige chauffören i bilen med ett snickerifirmamärke på sidan hjälpte en vimmelkantig Olle upp i bilen och erbjöd sig flott att köra honom till arbetet vid Norra Bantorget. Han mumlade något om försäkringen och undrade hur Olle mådde. I Olles huvud var bara kaos.

Först när de var framme vid Upplandsgatan kände Olle att ena benet och foten var uppsvälld och blödde ymnigt genom byxorna. Han hade inte slagit i huvudet, tänkte nästan ironiskt att nästa gång han gick ut skulle han ha cykelhjälm på sig, även om han bara tänkte promenera. Foten och benet sprängde och värkte.

Han berättade för kollegan i receptionen vad som hänt och sa att han måste gå bort till Sabbatsbergs sjukhus för att få skadan undersökt. Han hade varit där för några år sedan när en tung metalldörr på vinden slagit igen och han fått tummen i kläm. Benbrott konstaterades nu och han fick för första gången i sitt liv åka ambulans, till Södersjukhuset, bara några hundra meter från bostaden där han bodde. När foten och benet gipsades fick han panik och började kallsvettas. När han kom hem på eftermiddagen, efter åtta timmars väntan på akuten hade han panik i hela kroppen. Foten värkte. Nu satt han fast: härifrån fanns ingen återvändo. Han hade aldrig varit sjuk i hela sitt liv. För första gången insåg han att han inte var odödlig. Att kroppen bara var ett kärl. Bräcklig.

Det var början på en lång konvalescentperiod som skulle vara i många år. I tsunamins spår följde inte bara många människors dödsskrik och lidande, förstörd infrastruktur, ekonomisk ruin och depression – den följdes också av hjärtsmärtor, ånger och grubbel om vems felet var, om saknaden av livet, huvudvärk, ångesttillstånd, och en lång lång mental depression.

Tsunamins spår i Thailand skulle med tiden osynliggöras. Stränderna rensas, hus och hotell och infrastruktur byggas upp på nytt. Som om inget hade hänt. Men tsunamin i en människas kropp? Och, framför allt, i hennes hjärna? Den försvinner aldrig. Där pågår ett ständigt krig. Volkswagen-pickupen var bara den utlösande faktorn.

När Olle återkom till arbetet, efter två månaders konvalescens, fortfarande deprimerad och med foten inte längre i gips, hade han fått andra arbetsuppgifter. Under tiden han var borta hade de fått ny chef, med nya idéer om rationaliseringar och personalbesparingar. Han fick ett litet arbetsrum utan fönster i en källare i kvarteret Klockan, på andra sidan Norra Bantorget. Hans gamla chef, som länge retat sig på Olles noggrannhet och långsamma arbetstempo, hade tagit chansen och försökt omplacera honom tidigare, utan att lyckas. Den nya hade betydligt hårdare nypor. Nu omplacerades han till ett källararkiv utan diskussion. Olle försökte driva frågan fackligt, men utan större framgång. Han var bara en i mängden som skulle omplaceras när företaget rationaliserade. Det var en olycka med följdverkningar, som det ofta blir med olyckor. Han sjukskrev sig på obestämd tid, och det är här hans berättelse egentligen börjar.

En historia som tar sin början efter den stora tsunamin 2004, i själva efterskalvet. Och som tog många år att läka.

(3) ”Upplandsgatan”

Upplandsgatan är ungefär 400 meter lång, från Norra bantorget, uppför backen förbi Tegnérlunden; förbi Kungstensgatan, Sandbergs konditori, alla de små antikvitetsbutikerna, en affär med paintballpistoler, en affär med biljardbord och darttavlor, en märklig affär där det bara säljs blåsinstrument – tvärflöjter, tromboner och franska horn; förbi en affär för begagnade CD-skivor, en begravningsbyrå, ett par affärer med vintagekläder, en brasiliansk restaurang som erbjuder salsakurser, och en Indiska-butik nere vid Odenplan.

Olle hade gått den sträckan på sin lunchrast, kanske tusen gånger fram och tillbaka, dag ut och dag in, i alla slags väder, från jobbet på Norra bantorget, och senare i källaren i kvarteret Klockan, uppför backen vid Tegnérlunden där Astrid Lindgrens bok Mio min Mio tar sin början och Strindberg sitter staty, förbi alla de små butikerna och sushirestaurangerna, över puckeln efter Tegnérgatan och ner till Odenplan. Det tog kanske femton minuter. Där korsade han gatan och gick alltid samma väg tillbaka, fast på motsatta sidan så att han nu gick förbi Sandbergs konditori på rätt sida av gatan, ett genuint gammalt konditori från 1950-talet med mahognybord och glasdisk. Där satt alltid folk, ensamma människor, människor med datorer och Iphones som använde konditoriet som arbetsplats, förälskade par, skolungdomar som fördrev sina håltimmar med en kopp kaffe eller té. Han såg dem, sommar som vinter, men de såg sällan honom genom glasrutorna.

Varje lunchrast gick han Upplandsgatan, upp till Odenplan och ner igen, fram och tillbaka, trogen sina dagliga rutiner, i ur och skur, vår, höst, i gassande sol och i bitande blåst och isiga vindar och snöslask. Till och med dagen före julafton, och midsommarafton.

Under den långa sjukskrivningen gick han däremot aldrig in till stan, han gick över huvud taget sällan ut. Han undvek hörnet Timmermansgatan/Hornsgatan där han blivit påkörd, han gick mest (om han gick ut) söderut över den nya Årstabron på den av läkaren rekommenderade konvalescens-promenaden. Förbi de små kolonistugorna i Tanto, över till Liljeholmssidan, där en helt ny stadsdel började växa fram nere vid Mälaren, vid vattnet. Man såg den tydligt från bron: lyftkranarna, byggnadsarbetarna, husskeletten som började resas mot skyn, 10-15 våningar höga. En och annan båt som passerade under den höga bron över Årstaviken.

Han höll sig upprätt med medicinering och Mindfullness när dagarna släpade sig fram som tjock trög sirap, klafsande sig fram genom ogenomtränglig dimma eller bara som i ett evigt självmedicinerande töcken. Han försökte undvika att tänka på Upplandsgatan, där han en gång upplevt en stark förälskelse. Det blev nu en sorgens plats, en gata som han undvek så mycket han kunde. Där skrek ju varje gathörn, varje hus, varje steg han tog på Upplandsga-tan av en längtan och saknad efter den där häftiga men kortvariga förälskelsen i Eleonora. Efter tiden som varit innan den stora tsunamin. Den som både drabbat honom som euforisk lycka, och sedan som en katastrofal förödelse.

Han grubblade så han kunde bli tokig över det som hänt, först med Eleonora, och sedan den där olycksaliga dagen när han rammats av Volkswagen-pickupen i hörnet Hornsgatan/ Timmermansgatan och vaknat upp på akuten på Södersjukhuset. Han grubblade, anklagade sig själv, när han i stället bara skulle ha välkomnat de nya känslorna, utan att döma vare sig otrogenheten eller trafikolyckan vid Hornsgatan.

Efter den stora tsunamin blev inget sig likt i världen, inte i Asien, inte i den stora världen, inte heller på Upplandsgatan eller på Södermalm. Världen, och Olle, blev bara mycket, mycket räddare och osäkrare.

(4) ”Hooray and up she rises!”

Han kunde ibland tänka att Upplandsgatan var (eller hade blivit som) en enda lång, lång uppförsbacke, tung att erövra, en lång bro eller stege som bara fortsatte och fortsatte tills den nådde ända upp till himlen, och att den, gatan, var som stegen i drömmen – en väg som bara steg och steg, uppåt och uppåt. Uppåt och utan slut. Som i sjömansvisan: ”Hooray and up she rises… hooray and up she rises… earlye in the morning.”

Från den lilla backen mot Tegnérlunden fortsatte den bara uppåt, uppåt, uppåt mot den ljusblå himlen. En övergång till något helt annat. En dröm. Att den var en korsväg i livet, som Strindbergs Stora landsväg. Att den omfamnade ett helt liv. Det som var innan. Och det som kom sedan. Det där som Eleonora kallat ”annars”.

Men vandringen uppför Upplandsgatans backe var ingen dröm. Den hade ju inget sådant överjordiskt mål, den planade ju bara ut efter puckeln och återvände alltid till utgångspunkten. Vår övergick till sommar, höst till vinter. Vinter till vår. Tiden blev för Olle cirkulär, när den tidigare i livet varit linjär och alltid på väg mot något. Tiden som en gång gått så fort, gick nu allt långsammare. Och i ständiga monotona upprepningar.

Det var nu ensamheten kom, som en objuden gäst, och han måste vänja sig vid den, utan att bli cynisk eller betryckt. Inte bli som filosofen E.M. Cioran som i Om olägenheten i att vara född skriver:

”Förvissningen om ett mer eller mindre snart slut stimulerar somliga människors energi, god eller dålig, och slungar dem ut i en virvel av aktiviteter. Tillräckligt oskuldsfulla för att vilja förevigas genom sina gärningar eller genom sitt verk ägnar de sig lidelsefullt åt att göra det färdigt, fullborda det. Inte ett ögonblick får gå förlorat.”

Och på ett annat ställe:

”Var och en som viger sitt liv åt ett verk tror – utan att vara helt medveten om det – att han kommer att rädda sig undan åren, århundradena, själva tiden.” Han kunde tröstas av tanken som också Robert Musil uttrycker, att det farligaste som finns är människor (ofta kortväxta) med ett ”uppdrag”, ett ”ofullbordat verk”, en kallelse som inte får stoppas om man så måste gå över lik.

Den skönaste tiden på dagen var annars själva skymningen, när dagen höll på att ta slut. Det fanns en tröst i det. Ett höstens lugn. Mörkret på kvällen var vilsamt, det kom som en befriare, en befriare från tid, kropp och rum. Värst var tidiga morgnar, när solen gick upp. Något som börjar, något farligt som man måste skydda sig emot. Livet.

Och han sov mycket…

Det var så här:

… sova men ändå inte sova … tid som bara rinner utan slut genom fingrarna som finmalen sand … tungt men ändå lättflytande… som moln på en klarblå sommarhimmel… eller snörök i januari … hundskall från parken utanför fönstret … hammarslag från grannen inunder som ständigt reparerade sitt golv … tid smutsig som grått avloppsvatten … som bara rinner och rinner, utan att skifta färg, trögflytande som svart beck.

Fäst din tanke på ett höstlöv och låt det flyta med strömmen i vattnet, stod det i Olles mindfullnessbok. Tankar är blott ord, fästa på ett höstlöv, som blåser förbi i ditt undermedvetna. Som en malande radioapparat som faktiskt går att stänga av.

Men det var värre med minnena. De flöt inte lika lätt. De blev som ett med kroppen. De hade en förmåga att ständigt återkomma, när man minst anade det. Som oformulerade ord. Som oformulerade känslor. Men de skulle också nötas ner av tiden. Minnet av Ingamaj, av Fredrik. Nötas ner av vågorna som nöter stenarna på stranden, utan slut. Vågor som slår och slår mot en strand, sjunker tillbaka, slår tillbaka upp, sjunker tillbaka, kommer tillbaka, slår upp, tills tiden upphört att existera. ”Moving waves, the wind has left you, but you are still in comotion”. Klockans tickande: samma tid, men ändå inte samma…

Och av den underbara glömskan, människans bästa förmåga.

Det var den stora tystnaden efter den stora sunamin.

(5) ”Ingamajs erotiska eskapader”

Ingamaj är på kommunens årliga konferens för psykosocialt arbete på Hotell Blå Tornet, mitt i stan. Det är en klar höstdag, helt molnfri, luften frisk, klar och ren. Huvudföreläsningarna är i Folkets hus stora aula.

Sin vana trogen (ständigt denna verklighetsflykt när det var tråkigt) spanar hon på några snygga manliga psykologer från Lasarettet, som sitter i en grupp och pratar grabbigt. Skrattar högt. Utmärker sig tydligt bland de mer städade socialarbetarna.

Det är särskilt en, han är lång och kraftig, som ibland vänder sig om längre fram i aulan och ser på henne. Hon tycker hon känner igen honom någonstans ifrån? Mörkt välansat skägg, vältränad, proper vit skjorta med infällt grått i kragen. Doftar säkert underbart. Mjukt skägg som smeker lent mot kinden. Så olik Niklas orakade taggiga kind som natt och dag. När han ser på henne igen över axeln ler hon inåtvänt och vänder snabbt bort huvudet, skakar lite på det långa raka blonderade håret, men sneglar snart tillbaka. Då har han vänt bort huvudet.

Hon dröjer sig kvar vid lunchen, väntar till han går förbi henne. Ingamaj böjer sig som av en händelse ner mot den stora handväskan så att han bara ser hennes stramande tajta jeansbak. Hon fantiserar att han ska lägga handen på den, han ser ut som om han skulle kunna…

Men han säger bara till baken: Hej, har inte vi setts?

Hon rycker till, som om han verkligen hade klappat till henne därbak? Hon reser sig snabbt, skuldmedvetet. Känner sig dum, blir röd i ansiktet (det är alltid lika förargligt, innan man vant sig). Ser förvirrat på honom. Ler intagande. – Jo, de-det har vi nog… men var?

-Psykologkonferensen i våras? På Noliamässan?

-Ja, det måste det vara, säger hon lättad och stryker kokett med en hand undan håret. Koketterar som hon brukar, lite insmickrande. Prövar sig fram. ”Du… du jobbar på lasarettet?”

-Ja. Och du?

-Öh… k-kurator. Här i stan… Axvallagatan.

-Jaha, egen praktik, säger han och ler ett självmedvetet solskensleende. Vita raka tänder. Säger: Det är ju nära, så praktiskt. Vad säger du… Ska vi käka lunch?

Ja, mer behöver väl inte sägas? Ingamaj är bra på att läsa av männens signaler, efter åren med Niklas. Efter konferensen (som slutar tidigare än planerat) tar de en drink i hotellets bar och tar in på ett rum i en timme på hotellet. Han älskar henne precis så våldsamt som hon vill. Biter henne i nacken, tar hennes långa hår i ett stadigt och fast, nästan brutalt grepp i handen och drar det bakåt, som man kör ett fyrspann, så att hon blottar strupen och halsen, som han kysser våldsamt. Han klär vant av henne, daskar till henne i rumpan så där överlägset manligt och precis lagom hårt som hon tycker om, och tar henne sedan, utan att fråga, bakifrån. Det är över på några minuter, det går alldeles för snabbt, det gör det alltid. Han får efter sin egen orgasm hjälpa henne till en lika lång och sagolikt skön orgasm med handen, det gör han bra och rutinerat, hon kröker sig (alltid generad över hur lång hon är) över honom där han ligger skönt och bekvämt tillbakalutad i hotellsängen som en pasha med handen arbetande mellan hennes ben, hur enkelt som helst verkar det, och hon skjuter vild av kåthet upp baken mot taket som en katt och han slår till henne igen, på sidan av låret, precis tillräckligt hårt. Biter i hennes bröstvårtor samtidigt så att hon börjar jämra sig, kvidande av vällust. Hon darrar av beröringen, njuter av smärtan och upphetsningen. Utdraget stön, bett, smisk igen, allting snabbare och snabbare. Kroppen skakar till av orgasmen. Hon skriker till när hon kommer, inte allt för högt. Sen sjunker hon ihop över honom som en urkramad trasa (det är alltid det här att hon är så lång, det kunde vara obekvämt, men hon väljer alltid män som är minst lika långa).

Det blir sällan mer än ”one-night-stands”. Även om klockan bara är sex på kvällen. Sen är hon tvungen att dra, hon ska hämta barnen hos farmor för Niklas ska ut med kompisarna och dricka öl för en gångs skull. Då är han oftast på gott humör hela dagen. Hon kan själv vara upprymd efter ett sådant tillfälligt samlag, vara som i trans, påtänd i flera timmar, och segla på små moln. Cykelfärden hem går i rasande fart, det är alltid i sista minuten. Östra kyrkogatan, Ersmarksvägen, över alla rondellerna, höstkvällen biter skönt och kallt i kinderna under cykelhjälmen, det långa håret fladdrar, sen ser hon småningom radhuset i gulmålat trä med den vackra lilla trädgården, med ginstbuskar och tuja, där vägen kröker sig. Deras lilla gata med u-svängen. Farmor sitter med flickorna och spelar spel i köket. Det lyser över bordet. Hur vanligt, trevligt och naturligt som helst. Precis som vilken normal familj skulle gjort.

Två olika världar lever hon i, Ingamaj, minst, men förenade i en just nu. Hon kommer från den ena och går nu över i den andra, genom ett dimmigt gränsland, som ångar av erotik, som om ingenting hänt. Det är ett citat av Olof Lagercrantz till Gunnar Ekelöf hon lagt på minnet och ofta tänker på i sådana situationer: ”Du lever i en annan värld, men vi lever ju i samma”. Precis så var det.

(6) ”Vem var det som ringde?”

Dagen efter har Frank redan kommit när Ingamaj smäller i dörren till mottagningen. Den ligger i stadens kanske allra vackraste trähus, i två våningar med snickarglädje, väldigt centralt med ett konditori i bottenvåningen, gult och brett häver det sig ut över hela kvarteret mitt i centrum, mitt emot Länsstyrelsen och Lantmäteriet i hörnet Axvallagatan/Kungsgatan.

En psykologstuderande flicka som de timanställt som hjälpreda ligger på alla fyra i mottagningsrummet på golvet och sorterar papper. Ingamaj ler, lite moderligt.

-Är du inte lite opraktisk nu, Emily?

Flickan ser upp och rodnar bakom de tjocka glasögonen.

-Jag tappade hela journalhögen på golvet. Förlåt, det var inte meningen.

-Ta upp allt och gå in i besöksrummet och sortera. Vi har inga besökare förrän klockan tio.

Rösten är bestämd. Ingamaj är effektiv i sin yrkesroll, här vill hon ha kontroll och inte vara mesig. Att släppa på kontrollen är livsfarligt. Men lockande när man gör det.

Frank sitter i sitt rum med fönstret öppet mot gatan i värmen från vårsolen (det är nog vårens varmaste dag) och läser dagens journaler. Vissa av patienterna har gått hos dem i många år, de kommer med en klockas regelbundenhet och får sina remisser och sjukskrivningar ifyllda. Men den här nya flickan från igår… Paulina?

-Du satte mig på pottkanten igår, säger Ingamaj lite surt, och försöker låta sträng utan att lyckas särskilt mycket. Han lyfter på huvudet, mörklockigt och vackert, och ler överslätande mot henne.

-Ja fan också. (Han river sig i huvudet, han vet ju förstås hur han kan snurra henne runt fingret som en hårlock.) Det blev så mycket igår på eftermiddagen. Två oanmälda. Jag fick ju ta dom båda två när Emily skulle gå på terapi. Och du hade ju gått ut. Jag är ledsen. Jag glömde. Jag bjuder dig på en öl efter jobbet som tröst om du vill? (Han låter alltid så där övertygande på rösten, frestande också, som om han pekade med hela handen, utan att direkt visa det. Det är en konst några har, tänker Ingamaj. Framför allt män. Bara så där – en öl om du vill – så är det glömt?)

Ingamaj sätter sig i den formgjutna luddiga Mattsonstolen i Franks rymliga mottagningsrum. Hon lägger det ena långa benet över det andra och stryker undan det långa lingula håret. Varför kan hon aldrig bli arg på Frank, tänker hon? Brusa upp och knäppa honom på näsan? Skälla lite. Det är ju inte erotiskt alls, för han är ju inte hennes typ egentligen, alldeles för sockersöt och snäll. Dessutom är han upptagen. Inte för att det varit något hinder, men… Man skulle ju kunna pröva… Nej hon försöker slå bort alla sådana tankar. Hon borde gå i analys för det här, tänker hon fundersamt. och smäller sig själv på fingrarna Det, och för en massa andra saker också.

-Nej jag hinner inte idag, säger hon sedan trött. Måste hämta barnen. Jag får ringa och höra med psykakuten hur det gick sen med flickan…

-Du får inte engagera dig för mycket emotionellt bara, säger Frank förmanande och bläddrar i sina papper. Det har jag ju sagt till dig, eller hur? Bilar brummar ute på gatan, solen står högt och steker in genom fönstret. Det är väderomslag på gång nu det märks, snön smälter alltid snabbt i mars. Frank torkar sig i nacken och mumlar: Var fan är den där bordsfläkten vi hade förra året? Brukar det vara så här varmt i mars? Måste vara växthuseffekten? (Han försöker byta ämne). Ingamaj brusar upp igen.

-Hon hade varit på skolresa till Prag. Pojkarna i bussen hade besökt prostituerade vid gränsen. Eller ”tittat på”. Jag vet inte. Inga föräldrar var med i bussen. Bara en lärare. Jag ska banne mig tala med rektorn för den skolan. Man borde ringa tidningen också. Hur KAN man bara göra något så nonchalant!

Frank ser upp, han ser lite irriterad ut.

-Herregud, du har ju tystnadsplikt Ingamaj. Ringa tidningen! Det måste hon göra själv i så fall. Nu får du väl skärpa dig!

Han behöver inte påminna henne om vem som är psykiatriutbildad här. Fast hon är äldre än han och betydligt mer livserfaren. Det är bara så typiskt, tänker Ingamaj och reser sig beslutsamt.

-Jag ringer sjukhuset i alla fall.

Frank försjunker åter i sina papper och skakar bekymrat på huvudet. Den första patienten, gamle Edwall, sitter redan i besöksrummet och bläddrar i en tidning om resor till sydligare länder…

Hon ringer sjukhuset. Paulina har fått lugnande och har hämtats av sina föräldrar. Det är inte första gången det händer, säger dom. Hon kommer med jämna mellanrum. Dom har ”vant sig”. Hon ”har så vild fantasi” säger hennes mamma. Inget mer får hon veta. Ingamaj får ett nummer och ringer direkt. En jäktad kvinna svarar, Paulinas mamma.

-Du får ursäkta, säger hon med andan i halsen. Paulina har livlig fantasi. Jag har en lektion nu och hinner inte prata. Men allt är under kontroll, jag lovar. Det kommer att bli bra.

Sen lägger hon på. Jäktad. Inget mer, rakt i Ingamajs öra. Allt är under kontroll? Pyttsan! Ingamaj funderar en stund, men retirerar sedan med upprört rodnande kinder ner i högen med journaler från landstinget som ligger på skrivbordet och väntar på hennes intresse. Emily stökar runt våningen, går efter kaffe, slår i dörrar och för oväsen som en arg tonåring och stönar över allt extraarbete och försvinner till slut in i det ena besöksrummet. Frank har precis gått in med Edwall i det andra. För att klara av det formella med sjukskrivningen. Snart är det lunch.

På kvällen vid middagsbordet är Niklas ovanligt lugn. Han har kanske, ”kanske” säger han, fått löfte om ett sjukvikariat på högskolans datacentral. Det är alltid något. (”Kanske fått ett löfte” tänker Ingamaj resignerat, det låter i hennes öron ganska osäkert och typiskt Niklas.) Han har varit arbetslös i över ett år nu, det är länge i databranschen. Han lagar kyckling, som han tycker om. Ingamaj undviker att påpeka att det är andra kvällen i rad, men såsen är riktigt god. Inte alls som den mikrovågsuppvärmda pulversåsen. Niklas är bra på såser.

-Har du tränat?

Han nickar. De har ett gymrum i källaren fyllt med vikter, roddmaskin, löpband och träningscykel. Niklas tränar för en svensk klassiker. Köpt på den tiden Niklas hade gott om jobb.

-Det ringde någon nyss. Just när jag hade händerna fulla. Jag brände nästan vid kycklingen. Man måste ju vara jävligt noggrann så den inte blir torr.

-Jaha, säger Ingamaj och strupen drar ihop sig och blir torr som ett sandpapper. Det var den där svartsjuka rösten igen hos Niklas hon så väl känner igen. Vem hade ringt? Vad skulle hon hitta på den här gången? Har hon varit så oförsiktig? (Hon tycker det hörs på henne hur nervös hon blir.)

-Öh… vem… vem var det som ringde?

Niklas är i full färd med att sleva i sig kyckling och potatis. Han äter potatis till allt, det är han van vid sedan barnsben på landet. Till och med till pasta. Barnen är knäpptysta, nervösa för pappas utbrott. Det sägs aldrig mycket när det är mat hemma hos Öhmans. Alla äter och håller mun, för pappas skull.

-Ja vad hette han nu igen? Olle? Olle Odenplan? Ett sånt jävla namn va. En stockholmare. Hur fan känner du honom? (Ingamaj tänker så det knakar. Rädd inför barnen för den pyrande vulkanen.)

-Olle? Ingamaj känner en doftlös fläkt från en tid för mycket länge sen. I gymnasiet. Hon andas ut, lättad. Säger: Olle? Herregud vi gick ju i skolan tillsammans. I gymnasiet. Varför hör han av sig nu?

-Ett gammalt ex? (tonlös röst, bestick som slamrar mot tallrikarna, mörkret som sänker sig utanför huset, lyset över farstubron, skuggorna över björken på gatan. En malande oro som börjar skava i bröstet.)

-Nej nej. Herregud. Han var en plugghäst, knappast någon Romeo, det var ingen som ville vara med honom. Ingen alls. Ska jag läsa en saga efter maten ungar? (hon försöker låta entusiastisk och drar Vilhelmina i håret.)

-Du får diska först, säger Niklas trött och reser sig upp med den skinande, renskrapade tallriken. Han lämnar aldrig något. Säger: Jag ska vila en stund, sen tar jag en löprunda. Måste rensa skallen. Han går bort till diskbänken och börjar fylla maskinen. Låga axlar, den vanliga tunga sävligheten i kroppsspråket, inget att oroa sig för.

-Olle? tänker Ingamaj och petar lite i den kalla maten. Olle Odenplan? Funderar igen på det som var förr, fast det sjunkit så djupt till botten. Olle Odenplan? Eller… Olle Eriksson (visst var det ett taget namn)?

Och sen, med lite mer hjärtklappning: Fredrik?

(7) ”Fredrik Becker och tiggaren”

Fredrik kunde stå vid det stora fönstret i det höga betongkomplex där han arbetade och se ner på sjön nedanför. Blyinfattat fönsterglas nästan ända ner till golvet. Gamla staden på andra sidan, vindlande gränder, casinot, järnvägsstationen. Gamla 1700-talshus blandat med arkitektoniska tornspiror och något enstaka modernt kontorshus i en smakfull, diskret blandning. Det kunde fortfarande vara tidigt på dagen, redan varmt efter en ovanligt kall natt, och dimmorna och röken skulle kunna skingras över vattnet, långsamt, spöklikt, bortviftade som av en osynlig trollkarls hand. Fontänen som sprider vattendroppar i luften som finaste dammkorn. Spårvagnarna. I bakgrunden Alperna: Thonon, Interlaken, Chamonix, Montreux, där bortom Matterhorn och Mont Blanc. En utsikt som fick besökaren att dra efter andan.

Och ändå: Varför jobbade han inte där, på andra sidan den dimhöljda sjön, kunde han tänka avundsjukt. Bland de gamla fina husen. Var det det där att gräset alltid var grönare på andra sidan staketet? Att man aldrig fick känna sig riktigt nöjd?

Samtidigt skulle han lägga märke till en liten motorbåt som just la till vid kajen Springbrunn. Två lite över medelålders snaggade män i enkla grå kavajer, som säkert var mycket dyra, ljusa bekväma byxor och vita seglarskor skulle hoppa i land, ta varsin lätt tävlingscykel över axeln och med vältränade steg fortsätta trappan upp mot Rue du 31 Décembre. De kunde se ut precis som vilka som helst, men var det knappast. Han skulle ta upp kikaren för att se bättre. Fredrik kände igen dom direkt: det var bröderna Sundström.

Han har läst om dom, i stort sett allt som finns att läsa, de är båda goda för flera miljarder. Olja, gruvor, cement, betong. Arvtagare till pappans svenska företag som dom utvecklat internationellt. Hotell i Schweiz, fastigheter, shoppinggallerior, lägenheter, jordbruk med köttuppfödning, flera fina restauranger. Centraleuropéer. Han skulle försöka följa dom med kikaren innan dom försvann i folkvimlet under de utsirade jugendlamporna, in i de gamla pittoreska gränderna i Eaux-vives, Genèves gamla förnäma stadsdel. På andra sidan sjön.

Han vet förstås hur skygga de är, att de aldrig ger intervjuer, aldrig förekommer i tidningens rapportering, att de alltid går klädda som enkla kontorister för att inte väcka uppseende. Ja han vet det mesta som finns att läsa om de skygga bröderna Sundström från den lilla byn utanför Örnsköldsvik, i tidningar och på nätet. Också att de nu står åtalade i Sverige för folkmord i något litet afrikanskt land där de letat efter olja. Helt oförskyllt enligt brödernas advokat, som representerar en solid schweizisk firma; det är enligt advokaten bara afrikanska stammar av olika religion och hudfärg som ger sig på varandra. Inget annat. Som dom brukar i den delen av världen, och alltid har gjort. Deras taktik var: Folkmord, massvåldtäkter, barnsoldater, det hör ju bara till vardagen där nere, menar advokaten, som skymtat förbi på TV. Erland Sundström är två år äldre än Gustav, frånskild, fyra barn. Gustav skulle visst fortfarande vara singel och omge sig med dyra flickvänner. De ser för övrigt likadana ut, nästan identiskt likadana, med kort snaggat hår och skarp rovfågelprofil.

Fredrik kommer sedan att lägga ifrån sig kikaren och sätta sig vid skrivbordet. Det stora glasfönstret kommer frikostigt att sprida morgonsol i hela rummet, som är möblerat med typiskt franskinspirerade antika stolar och dyra tavlor. Huset utger sig för att vara renoverat som ett fransk-schweiziskt palats, som i Eaux-Vives, tänker Fredrik. Där man egentligen borde ha bott. Men utsidan är förstås bara enkel betong. Simpelt, kan han tycka. Okänsligt inträngt mellan två äldre 1800-talshus. Huset ligger en bit ovanför kajkanten i de modernare kvarteren av Genève. Men utsikten över sjön, båtarna och fontänen, de dyra möblerna, tavlorna på väggen föreställande franska slott med prinsar och baronessor är ändå OK, skulle han sedan tänka, och han försöker (och kommer att försöka) känna sig lite nöjd. Det skulle ju trots allt se ut som, och vara hans arbetsrum. Och sedan: att allt han drömt om som student i Sverige ju faktiskt blivit sant.

Han tog sin jur.kand. i Uppsala, pluggade språk i några år och fick genom kontakter börja jobba inom en stor internationell biståndsorganisation. Och han hade verkligen satsat på rätt häst, kan han tycka nu när han står och ser ner på sjön i det här soldränkta morgondiset. Bistånd var det nya ”svarta”. Mycket pengar i omlopp. Dålig resultatredovis-ning. Ingen transparens. Det är en ny organisation han jobbar för, finansierad med EU-pengar, som enligt statuterna ska arbeta för att ”främja demokratiutveckling i världen”. Kort och gott. Det gav sannerligen väldigt vida referensramar, som hans närmaste chef brukade säga. Man kunde ägna sig åt i princip vad som helst, mycket på projektbasis, och tjäna bra med pengar för egen del.

Med jobbet på kontoret i Genève följde skattefrihet, diplomatisk immunitet och en jättelön, fri bil, bostad, gymapparater och andra mindre ”fringe benefits”, som han knappt kunnat drömma om när han var gymnasist i lilla norrländska Janteå. Och 90 miljoner i budget att spendera på… ja i stort sett vad som helst. Sverige betalade nästan en tredjedel genom sitt kontor på Strömsborg mitt i Stockholms ström. Fredrik hade varit där först några år men arbetat hårt för att få komma till Schweiz. Här hör han hemma, tycker han. I Centraleuropa. Bland de välbeställda. Men han siktar ständigt framåt. Alltid framåt. Citius, altius, fortius. Nu drömmer han om London, kanske New York.

Han kan se dimmorna skingras allt mer över Genèvesjön och solen sprida ett blekt vårljus som ångar över vattnet. Den stora fontänen sprider sina glittrande vattendroppar på vågorna, som prismor av glas. Vattnet är blänkande blått, med segelbåtar och andra båtar, stora och små, som snabbt trafikerar fram och tillbaka längs bebyggelsen runt den avlånga sjön. Det är vårvärme i luften, glassförsäljare nere i hamnen, utecaféer, ölbarer. Det är den bästa tiden på året, innan sommarhettan; man går ute i bara kavajen. Den korta vintern härnere passade Fredrik perfekt, han har aldrig tyckt om snö. Han ser i ögonvrån uppe till höger Hôtel du Lac, tronande högt över staden, med bergen tornande i bakgrunden med snövita toppar, på andra sidan sjön. Dit ska han bege sig efter jobbet. Det är där alla träffas, och det är där han tänker knyta nya kontakter.

Han bläddrar förstrött i sin kontaktbok: Jeanne, Marianne, Elsebeth, Dominique, det är nästan femtio olika namn att välja mellan. Han är nästan lika sexuellt aktiv som president Kennedy, brukar han tänka. Till hans förargelse skulle en kollega just då komma in genom de solida glasdörrarna för att prata bort några minuter, precis innan lunch. Det var mest struntprat om allt möjligt, Fredriks nya tävlingscykel till exempel, den röda nya av märket Excelsior, och en del om den olycksaliga boken som skrivits av en värdelös konsult som kostat organisationen flera miljoner. Småpengar egentligen, budgetmässigt, men det såg alltid illa ut när det kom i tidningen och på nätet.

-Ta upp det någon gång med generalsekreteraren i Bryssel, ska Fredrik säga, lite irriterat och på franska med tydlig svensk brytning, och slå ut med handen. Vi kan inte göra mer nu, eller hur? N’est-ce pas?

–Sju miljoner, skulle kollegan bekymrat säga. Med alla dessa pr-kostnader, de som vi aldrig fick se! Konsulter! Tre översättningar, fyra lanseringar, allt förberett, och så: inget utfört, allt var ju bara fusk!

Fredrik viftar till med handen igen, klappar kollegan lugnande på kavajärmen och himlar med ögonen. Det skulle betyda: Dessa konsulter! Tidens gissel! Den här skulle ju dessutom ha föreslagits av den belgiske generalsekreteraren. ”Le directeur”. Vara en av dennes ”goda vänner”, gudbevars. Som nu vägrar diskutera saken vidare. Locket på. Så pinsamt. Så typiskt den korrupta EU-byråkratin. Och nu har det kommit ut i tidningarna dessutom.

-Man måste vara lojal med sin personal, skulle Fredrik förmanande säga till kollegan som avslutning och försöka se upptagen ut. Bläddra lite bland namnen i kontaktboken och skrolla på datorskärmen. Se upptagen ut. Få bort kollegan så han slapp bjuda honom på lunch. Men: Den som gått till pressen med det här skulle få betala dyrt, tänker han. Den stackaren var rökt som en böckling innan kvällen.

Kollegan skulle se skuldmedveten ut. Misstänkt. Det kanske till och med var han som gått till pressen? tänker Fredrik misstänksamt. Han såg tillräckligt uppretad ut för det. Fredrik skulle lägga det på minnet och lägga fram det för avdelningschefen Jean-Louis ikväll på ”slottet”. En ”mullvad” på kontoret? Ja, vem visste? Sådana var tiderna.

Han vet ju bara så mycket som att organisationens kommunikationschef, som är från England, till slut vägrat skriva under en ny faktura från konsulten på… 2600 Euro! Hon (kommunikationschefen, säkert tillika visselblåsaren) skulle få sparken förstås (och ett stort avgångsvederlag). För sitt tilltag gentemot ”le directeur”. Fredrik tänker absolut inte göra om hennes misstag. Han vet ju: Det räcker med ett enda fatalt misstag så är man ute i kylan. Telefonerna slutar bara plötsligt att ringa och allt blir tyst, som en kollega varnande sa till honom när han kom som ny på kontoret. Fast revisorerna blev alltid väldigt nervösa och till och med näsvisa när det närmade sig kvartalsslut.

Kollegan skulle byta ämne och tala lite lättsamt om den stora konferensen i Addis Abeba, under själva USAID:s ordförandeskap. Den absolut största aktören på området vid sidan om UNDP. De hade just startat kampanjen ”Revolving doors”, som handlade om mycket pengar. Ett internationellt projekt. Mycket pengar. Kollegan ser sig omkring som om han trodde att någon stod och lyssnade. Det ser åter misstänkt ut. Den nya chefen för USAID är en kvinna med grått spretigt hår, PhD och ser ut som en igelkott med glasögon. De skrattar åt igelkotten som pryder en stor bild på organisationens hemsida. Så ser en kvinna med makt ut! Som barska svärmödrar man inte vill ha att göra med! Kollegan skrattar.

Kollegan skulle till slut gå sin väg och Fredrik äntligen kunna resa sig, kasta ett sista belåtet öga på sin nya racercykel, en exakt likadan som de båda bröderna Sundströms, och han skulle ta hissen åtta våningar ner. Det fula grå huset där han sitter ligger bara en tvärgata från kajen, väl dolt, det är tyst och lugnt i besöksfoyén. Inga tiggande NGO:s idag.  Han nickar åt vakten i receptionen. Utanför huset stannar han så till. Ytterligt förvånad.

Han tror inte sina ögon. Det är en tiggare! Den (det är en man ser han sedan) har satt sig helt fräckt utanför porten, kanske bara för att vila benen, under den utskjutande första våningen på huset så att den (han) hamnat bekvämt i skuggan för den stekande middagssolen. Fredrik blir upprörd. Det är sannerligen en motbjudande figur, skäggig, ovårdad, med dåliga tänder, smutsig under naglarna. Som skramlar uppfordrande med en bleckmugg med centimesmynt mot Fredrik och ler så hela den äckliga tandraden syns. Fredrik blir så förvånad och chockad att han bara står kvar och stirrar. En tiggare! I Genève! I Stockholm har han sett några vid Centralen… men här!

Fredrik ska emellertid snabbt försvinna upp för gatorna mot parkeringshuset för att hämta sin tjänstebil. Han försöker att inte tänka på tiggaren, han tänker nu avnjuta en lunch på sitt favoritställe, Le Lac, uppe i bergen, som ägs av bröderna Sundström. De brukar äta där med den svenske honorärkonsuln, som bor granne med organisationen på kajen. Hade han tur skulle han få se brödernas inte alls iögonfallande Mercedes-suv parkerad utanför hotellet, med alptopparna i bakgrunden, de är ofta där i affärssamtal. De syns annars sällan i offentligheten. Nu sysslar de mest med diamanter hade han läst, lite fåfängt (lite som en dyr hobby) efter alla stora Afrika-projekt. Som en ”ren distraktion” hade det stått i dagstidningen. De hade nyss sålt en för tio miljoner dollar. Fredrik läser allt om bröderna Sundström.

När han kommer tillbaka från lunchen i bergen hoppas han att tiggaren ska vara borta. Annars ska han minsann säga till security på direkten. Han känner hur pulsen bränner av upphetsning. En tiggare! I Genèves finaste finanskvarter? Det är verkligen höjden! Försöker andas långsamt: Konstigt att han blir så upprörd över något i grunden så futilt? När han kör ner efter lunchen och parkerar bilen i garaget försöker han lugna ner sig. Det är konstigt så upprörd han blir?

Han känner inte riktigt igen sig själv längre.

(8) ”Ingamaj sitter på tinget”

Ingamaj har tagit dagen ledig för att sitta som nämndeman i tingsrätten, vilket hon gör några gånger i månaden. Men hon börjar dagen med att träffa sin syster Lisabeth.

-Olle har tydligen ringt mig, säger hon när de tar en fika vid gågatan i centrum. Lisabeth har lämnat sin dotter med Downs syndrom på förskolan och ska snart åka till sitt arbete på högskolan.

-Olle? Olle Odenplan? Olle Eriksson? ”Stockholmaren”. (Lisabeth skrattar till åt det komiska.)

Ingamaj nickar och biter i en kardemummakaka.

-Men herregud. Det är väl jättelänge sedan ni sågs? Typ tjugo år?

Ingamaj nickar igen. Vad skulle hon säga? Det är något som inte står rätt till? Allt vill plötsligt bara välla upp. Olle, Fredrik, Bengt, och något annat som hon gärna försöker glömma. Det här är inte hon. Det är…? Eller jo, det är det nog?

Lisabeth fnyser på sitt lite överlägsna sätt och stryker tillbaka sitt långa ostyriga och lockiga hår som hela tiden faller ner över ansiktet och hennes lattemugg. Hon verkar inte fördjupa sig särskilt i gamla minnen.

-Vad ska du säga? Till honom menar jag? Det finns väl inget att säga? Nu?

-Ingen aning. Han ringer väl igen?

De sitter båda tysta. Ja, vad fanns att säga, tänker Ingamaj uttråkat? Mer än en lång, mycket pinsam tystnad? Varför ringde han nu?

-Hur är det med mamma? säger Lisabeth, byter samtalsämne och dricker latten i snabba klunkar. Alltid lite stressad och på språng.

-Jo, som vanligt. Jag var bara där en halvtimma i förra veckan. Har inte hunnit. (Det dåliga samvetet gör sig påmint.)

-Niklas behövde din assistans? säger Lisabeth elakt. Kanske inte med mening, men det blir ändå alltid så. Lisabeth har inget till övers för Ingamajs äktenskap med ”latmasken”. (Hon berör aldrig ordet ”arbetslös”, det är ju också så där oerhört pinsamt att säga.)

-Nej, men barnen, säger Ingamaj som är trött på systerns eviga antydningar om hennes ihåliga äktenskap. Hur är det med Morgan förresten?

-Jo, bara bra, säger Lisabeth, vilket kan betyda vad som helst tänker Ingamaj. Den tystlåtne, timide Morgan. Inte Ingamajs typ direkt.

Ingamaj ser ut genom fönstret för att få tiden att gå. Gågatan mellan shoppingcentrumen i stadens city börjar fyllas med tiggare nu. De kommer och sätter sig på sina utvalda ställen, med burkar och små skyltar, gratistidningarna de brukar försöka sälja, snidade träslevar, påskris, svarta plastsäckar fyllda med avlagda kläder och tomburkar och flaskor. Vem städar upp efter dem, tänker hon?

-Har de inte blivit fler sen sist? säger Ingamaj och nickar mot gatan. Tiggarna menar jag?

-Jo säkert. Lisabeth kollar mobilen och verkar inte skänka dem mer än ett torrt konstaterande.

-Jag undrar hur många som får rum på gågatan? fortsätter Ingamaj filosofera. Undrar vad de gör på nätterna? Jag läste att de har ett läger i Nybodaskogen.

-Ja där kan de gärna få hållas så man slapp se dom, säger Lisabeth rått. Nu måste jag snart gå. Skulle inte du till tinget?

-Jo, klockan nio. Det är gott om tid.

-Ja tänk den som hade så gott om tid, säger Lisabeth, alltid lika ironisk, och reser sig. Hon har en lång kappa som går bra i ton med hennes långa lockiga rödlätta hår. Hon hade verkligen varit en skönhet en gång, tänker Ingamaj. Det var lite elakhet i den tanken också, något som Ingamaj sällan tillät sig. Men inte ens hon kunde låta bli ibland. Särskilt när det gäller systern, som hon avundas. Nu kommer rynkorna och påsarna under ögonen. Och Lisabeths nya man som var en sådan torrboll. En toffelhjälte, brukar Niklas säga.

Men nu får hon brått. Hon tror alltid att hon har mer tid än hon har, och det är bara precis att hon hinner gå Storgatan ända fram till länsresidenset bredvid det nybyggda tingshuset. Hon går snabbt in i nämndemannarummet, hänger av sig, och kollar listan på dagens förhandlingar och i vilken sal de ska vara.

Hon tar det som en plikt hon ska uppfylla. En samhällelig plikt. Ett måste. Precis som hela hennes liv bara är en plikt som ska uppfyllas. För att inte helheten ska gå isär och kaos utbryta. Hon lyssnar tålmodigt på unga killar som försöker bortförklara att de tagits med tre gram hasch eller cannabis i fickan, studentflickor som tagits för stöld av kläder och smink på Åhléns, invandrare som försökt stjäla kött på ICA för att sälja vidare till de som är ännu fattigare. En företagare från Hissjö som i flera års tid använt en handikapparkering inne i stan, fast han är helt frisk och bara förfalskat beviset som ska ligga i bilens framruta. Bortförklaringarna är fantasifulla och får Ingamaj att småle, fast alla sådana ansiktsuttryck från rättens ledamöter är strängt förbjudna.

Värst är brotten mot små barn. Våldtäkterna, barnpornografin, groomingen på nätet. Då kan hon få tårar i ögonen och hon försöker förtvivlat tänka på annat. Vara professionell. Utan att det hjälper.

Hon börjar ibland tänka på Fredrik när det blir för tråkigt. Just nu är det två invandrare som kört ihop och krockat, en i en lokalbuss och en i taxi. Målsägarbiträdet har kallat in fyra vittnen, de flesta vänner och släktingar. Ord står mot ord. Det tillkallas någon som avger vittnesmål via telefon. Dålig svenska, tolk får tillkallas. Målet tar aldrig slut. Klockan börjar sakta närma sig fem, men det här kommer att dra ut på tiden. Hon försöker uppmärksamma rättens domare på hur mycket klockan är. Hon får inte glömma att ringa Niklas, tänker hon, men hon kan inte avbryta förhandlingen bara för det. Hon ska inte hinna handla något idag heller. Barnen får klara sig bäst dom kan.

Fredrik, och det där som hände på studentfesten, för tjugo år sedan tänker hon på för att avleda tankarna på Niklas och vad som kan hända ikväll? Men det var så länge sen, hon har begravt det och bestämt sig för att inte tänka på det mer. Ändå dyker det upp, mest när hon försöker somna, när hon sitter och har tråkigt, när folk pratar och pratar utan att någonsin komma till punkt. Då dyker hans ansikte upp igen som det såg ut den där natten på bastusvalen. Det lite lockiga cendréfärgade håret, profilen med den skarpt tecknade näsan, kinderna, läpparna som alltid var lite torra och fnasiga. Hans långa vackra pianistfingrar som tog i henne på ett speciellt sätt. Allt det där som hon inte vill tänka på, men som nu kommer tillbaka, bara för det där fåniga telefonsamtalet från Olle – som en alldeles för farlig tsunamivåg som hotar att dränka henne i melankoli och självförakt.

(9) ”Olle funderar på framtiden”

Olle låg på sängen, med fördragna gardiner, och tänkte på framtiden. Han försökte undvika det, det räckte så bra med det som hände just nu. Då var det bättre att tänka bakåt, på det som varit. Det var på eftermiddagen. Tanke-känsla-kropp-handling. Det ena skulle leda till det andra, det var farligt. Han hade fått i uppgift av den psykolog han gick till just nu att skriva en ”känslodagbok”.

Han läste det Francesco Alberoni skrivit om ”kärlekens fallgropar”. Han insåg att det var det han råkat ut för med Eleonora. Alla hennes konstiga krav. Som bara blev svårare och svårare att stå emot ju längre tiden hade gått. ”Relation som ett gemensamt projekt” var det Alberoni utpekade som det viktigaste. Det han hade med Lena? Jo, så var det, han insåg det nu. Så var det. Det stod mer och mera klart. Men det gav ändå ingen ro. Tankarna slog rot som ogräs i huvudet. Vägrade låta sig rensas ut. Han måste… rensa bort dom. Tankarna.

Han hade försökt ringa till Ingamaj flera gånger men inte fått något svar. Bara lämnat ett meddelande till hennes otrevlige man. Nu gled han i tankarna tillbaka till Janteå, till huset på Häradsvägen där han och hans två bröder satt och väntade på att klockan skulle bli sex på kvällen så att de fick börja äta. Vintermörker redan klockan fyra på eftermiddagen. När pappa kom hem var den sex. Alltid.

Han grubblade numera intensivt på sin uppväxt. Försökte hitta förklaringar. Pappans diktatoriska och känslomässiga styre, hans irritation så fort något ”olämpligt” yttrades hemma, utbrott vilket fick till följd att ingen aldrig sa någonting. Ett sorts inre självskadebeteende. En inre censur som man ålade sig själv. Klockan sex började radioteatern på radio, då brukade pappa komma hem. Fänrik Ståls sägner. Gösta Berlings saga. Hemsöborna. Då fick man börja äta. Alla kastade sig över maten som hungriga vargar till radions monologer.

”Hur hanterar man smärta och värk” läste han vidare. Jo: Tanke-känsla-kropp-handling. Det ena leder till det andra. Och det grundläggande svaret var: acceptans. Sjukdomsinsikt. Olle försökte lära sig att acceptera sin nya situation som sjukskriven, men det var svårt.

”På så vis blir lyckan och lidandet varandras förutsättning”. Utan det ena, inte det andra. Acceptans alltså. Och så: vägen ut ur lidandet: den buddhistiska ”åttafaldiga vägen”. För en som tillhört studentvänstern en gång var det en besk medicin att svälja. Att plötsligt börja tänka på sig själv. Bli buddist. Individualist. Vilket ju dessutom låg i tiden, minst sagt.

Om han bara kunde släppa det förflutna! Riva det fundament han byggt så mycket olycka och otillfredsställelse på. Riva allt och bygga upp något nytt från grunden. Om det bara gick? Och så skulle detta med Bengts död komma upp precis nu! Det var inte rättvist.

Men om man river grunden för tillvaron måste man i sannskyldighetens namn ju bygga en ny grund? På säkrare mark. Hur? Var hitta den? Slippa vara tidens fånge? Få tiden att upphöra att existera? Sekunder, minuter, klockans visare på urtavlan. ”Man stiger aldrig ner i samma flod två gånger”. Det var väl en fråga som gäckat filosofer i alla tider?

Alla dessa motstridiga tankar. En ständig envig i kroppen mellan två lika starka kämpar.

(10) ”Demoner”   

Om hans inre var ett rum med många dörrar, som han läst om i böckerna, så kunde han bjuda in demonerna till rummet med många dörrar, hälsa dem välkomna, bekanta sig med dem, räcka dem handen och ge dem en kram. Lära känna dom. Analysera dom. Syna dom i sömmarna. Få det okända hemska att demaskera sig självt. Få det att visa sig i all sin skröplighet. Det lät banalt men var i själva verket mycket svårt. Att bjuda din värsta fiende handen? Eller det som man var mest rädd för? Kalla honom eller henne eller det sin vän, med dess rätta namn och verkligen mena det? Det där med rätt namn var viktigt.

Demonen bodde ju inne i hans kropp. Satt i varje kroppsdel. Manifesterade sig i rädslan. I ångest, i vanmakt. Åtminstone kändes det så. Men enligt hans psykolog så var det bara tankar. Det var tankar klädda i ord. Och i orden… ”Demoner”. Tankar, men utan kropp och materia? Inte som Gogols Näsa, som syntes gå omkring mitt på dagen i St. Petersburg klädd i kostym och slips; nej tankar klädda i ord som likt moln på himlen dyker upp, först ett och ett och sedan sväller upp till stora hotfulla berg av vita moln som på en tavla av Prins Eugen. På en ljusblå sommarhimmel med lagom frisk vind skulle dessa moln-demoner sedan bara dra vidare, blåsas bort av vinden i en pust tills himlen var blå igen.

Men inte alla himlar var blå. Ofta kändes det som om de var av ogenomträngligt stål, gråa av smuts och tyngda av atomkraftsmittat regn, under ett lock av bly som lagts över allt och alla. Ett tjockt och jämngrått grytlock som låg ovanpå livet självt och som krävde tusen mans styrka att välta åt sidan.

Hans föräldrar var utan tvekan de värsta demonerna. Ibland såg han dem som domare, stränga och omutliga domare, sittande på sitt upphöjda podium – de som skulle döma honom på den yttersta dagen. Dög han? Dög han inte? Skriften på väggen: Att ha befunnits vara för lätt.  Det skulle han få veta då. En sådan absurd tanke! Han kunde väl inte hjälpa att han blivit född just här? Och av dom? Ändå ville den där tanken inte släppa taget om honom. Han ville ju lämna något spår efter sig när han dog, någonting. Och sedan den eviga frågan som sved som etter i såret: ”Vad har du varit bra för?”

Eller var han bara en helt vanlig (obetydlig?) länk i en oändlig kedja, oändligt lång, som aldrig tog slut? Att födas. Att dö. Svårare var det inte. Att vara slutet på en början, på något som började i Afrika för 100 000 år sedan, när människan lärde sig gå upprätt och krossade sundet mellan Somalia och arabiska halvön. Men vad var meningen med det? Att för varje länk som brister så blir kedjan svagare? Tills hela världen brister och inget återstår? Eller tvärtom?

För att, som det stod i Uppenbarelseboken, ”en ny himmel och en ny jord” skulle uppstå? Var han länken i kedjan som skulle brista? ”Bra karl reder sig själv” hade hans pappa sagt. Ständigt dessa visdomsord från den äldre generationen. ”Mister du en står dig tusen åter”. ”Bättre en fågel i handen än tio i skogen.” ”Din sorg är din och du skall bära den.”

Frågor, ord, men utan svar.

(11) ”Kullamannen”

I början av året hade en man som tidningen döpt till ”Kullamannen” slagit ner och våldtagit en ung kvinna som åkt skidor en sen kväll i ett träningsspår på Kullahöjden. Det var nästan granne med där dom bodde. Ingamaj hade läst om händelsen och förfasat sig, som alla andra i Janteå. En månad senare hände det igen. En 17-årig flicka hade gått längs älven på kvällen och blivit överfallen vid gamla bron, slagen medvetslös och våldtagits. Händelsen hade spridit panik i den lilla norrlandsstaden. Våldtäkterna var brutala och väl planlagda.

Niklas påverkades negativt. Han förbjöd Ingamaj att gå ensam på kvällen, han började kontrollera vad barnen gjorde i skolan och tillät dom inte att gå hem själva, ofta kom han i stället i bil och hämtade dem. Livet blev ännu mer instängt än det varit tidigare. Särskilt för kvinnorna.

-Jag tänker inte låta en sån där idiot begränsa mitt liv, sa den rebelliska Lisabeth när hon träffade Ingamaj en dag efter jobbet. Jag förstår inte varför dom inte tagit honom än? Ska man inte få röra sig fritt i sin egen stad längre?

Hon hade med sig Morgans adoptivson Markus, en vacker långsmal mörklockig etiopisk pojke på tretton år, som satt i soffan i Ingamajs radhus på Kullahöjden och spelade spel på sin Ipad. Ingamaj hade ställt fram mormors danska blåvita tekoppar, hon hade åkt tidigare från jobbet för att få prata en stund med Lisabeth. Det kändes viktigt. Lisabeth låg i skilsmässa med sin förra man, dottern Matildas far, hon var bitter och nedslagen men full av stridslust. Männen plågade henne ständigt sa hon, hon kunde ägna en hel kväll åt att älta hatet mot män som Kullamannen, eller den före detta maken eller kollegor på högskolan där hon arbetade som studierektor. Morgan, hennes nya sambo, var dock så beskedlig att han inte verkade falla under denna kategori.

-Och kom inte och säg att det är synd om honom! Såna som Kullamannen skulle kastreras! Män har bara en sak i huvudet. Kuk!

Morgan också, tänker Ingamaj men säger inget? Nej, naturligtvis, inte han. Gud förbjude! Han och Lisabeth hade inte haft sex på flera månader, hade hon sagt en gång, lika irriterad som vanligt när inget gick som hon tänkt sig.

Lisabeth hatade att Ingamaj alltid tog männen i försvar, och till och med tycker synd om en våldtäktsman och kvinnomisshandlare som Kullamannen.

Kanske var det därför som Ingamaj beslutade sig för att hon en dag skulle försöka rädda Kullamannen från honom själv? Att det även i en man som Kullamannen ändå kunde finnas något gott?

(12) ”Hôtel du Lac”

Fredrik skulle vid det här laget ha klätt sig i sin bästa kavaj, som han köpt hos en av de bästa skräddarna i Genève. Dyr, men ledig och elegant. En riktigt dyr Ralph Lauren-skjorta till, smärtingskor, allt bästa kvalitet. Klocka från Patek Philippe. Han skulle stryka till håret med lite olja för lockarnas skull. Man fick inte komma slarvigt klädd till Hôtel du Lac.

Det var ett 1700-talsslott nära franska gränsen, med Alperna som fond. Många berömda personer hade bott där, både Rousseau och Voltaire, när denne tvingats över gränsen från sitt eget tillhåll i Ferney. Nu var det en kombination av spelklubb och exklusiv nattklubb dit endast medlemmar hade tillträde. Att vinna inträde hade varit Fredriks högsta önskan ända sedan han börjat jobba i Genève. Det, och att bli fullständigt ekonomiskt oberoende.

Det var en stor uppfart runt en gräsmatta med tuktade häckar framför ett klassiskt franskt slott: gråsten, två symmetriska våningar med varsin liten flygel, med nio fönster gånger två, flyglarna borträknat, och en stor mörk vind. På kvällen var det upplyst i alla fönster, servitörer drev omkring mellan borden, men allt försiggick innanför de tjocka väggarna och pressfotografer hölls borta av stora utkastare med hundar. Fönstren hade tunga sammetsdraperier, som var noggrant fördragna. Hittills hade man hållit alla ”mullvadar” borta. På andra våningen var lyxiga privatrum, för möten eller bara för erotik.

Fredrik njuter av det fina sällskapet och hela ställets exklusivitet. Han tar alltid taxi dit, för det blir ofta sent och en hel del alkohol, och alla droger man kunde önska sig. Han träffar ofta sin avdelningschef Jean-Louis där, en schweizare med tunt brylkrämsdoftande hår och tunn blond mustasch. Personer med inflytande, nästan bara män, rör sig i de stora rummen, spelar kort och roulett, pratar politik och ekonomi. Det är en av dessa informella sociala centraleuropeiska mötesplatser som Fredrik snabbt lärt sig att utnyttja. Man byter tjänster mellan män med makt, men den som inte infogar sig och står vid sitt ord åker obönhörligen ut. Alla kontakter bryts i så fall. Som privatklubb löd man under en speciellt liberal schweizisk lagstiftning. Att smälta smidigt in i miljön är för Fredrik A och O. De enda kvinnor han ser till på slottet är nästan alla prostituerade. Utom en, som han snart ska komma att träffa.

Bröderna Sundström brukar sitta vid ett avlägset bord bakom rouletten, i tjocka Chesterfield-fåtöljer, alltid samma, och där rör sig deras internationella kontakter hela tiden, runt, runt, i små lustiga cirklar. Man samtalar lågmält, tar beställningar av kyparna. Män i diskreta mörka kostymer, grå väst, en kravatt eller slips. Det är dit Fredriks blickar alltid drar sig. Han njuter av miljön. Spänningen. Närheten till maktens maskulinitet. Han kan höra dom prata omväxlande franska, engelska, svenska och tyska, språk som han snabbt lärt sig växla emellan och förstå.

Man diskuterar möjligheterna med kommande penningplaceringar, möjligheterna att undkomma skatt. Juridiska finesser. Utnyttja den liberala europeiska ekonomins alla små kryphål. Liechtenstein var populärt och låg nära, men nu börjar EU intressera sig för det lilla furstendömet på gränsen till Österrike. Schweiz är ju inte med i EU, hör han Gustav Sundström muttra, men det här rabaldret med det tyska naziguldet, som stulits från judiska affärsmän under kriget, har gjort att den annars så omutliga schweiziska banksekretessen börjat svaja. Nu återstår framför allt de engelska kanalöarna, Gibraltar, Karibien.

-Guernsey lär vara säkert, säger Erland Sundström. Åtminstone säger vår kontakt det.

-Hur mycket rör det sig om? säger en kraftig oxe med tjurnacke och franska ordnar på bröstet. En smoking som ser ut att sprängas i sömmarna så fort den stora kroppshyddan rör sig runt bordet. Man dricker whisky on the rocks.

-28 miljoner. En skitsumma, men ändå.

Fredrik lyssnar spänt. Det är många franska och belgiska affärsmän, holländare också, svårplacerade för de talar alltid perfekt på alla språk, många med respektive ”damer” runt roulettebordet. Man ger croupièren diskreta kommandon på hur mycket man satsar, ibland bara en höjning på ögonbrynet. Fredrik anar att det är stora summor. Han känner sig som i en livs levande James Bond-film. Han älskar alltsammans, men är samtidigt inte riktigt säker på att det är sant det han ser.

När K-G Hellström, som Fredrik känner igen som en av brödernas förtrogna, går bort till baren följer han efter. Han ser till att de råkar stöta ihop när de ska beställa, och Fredrik tar chansen. Han räcker fram handen.

-Fredrik Becker, jag tror vi är närmaste grannar i Eaux-Vives.

De skakade hand. Den store och ganska muskulöse K-G:s handslag är överraskande slappt. Han behöver inte ens presentera sig.

-Jaså, svensk. Var jobbar du sa du?

-Ideoma.

-Jaha. Jahaja. Intressant. Jag har läst om er i tidningen. Afrikanska utvecklingsbanken eller hur? Ni är projektinriktade?

Fredrik får sin whisky och lutar sig mot bardisken.

-Nja, vi är finansierade av EU. Mycket bilateralt. Kräver motprestation förstås. Men man arbetar ju mycket självständigt också, ja du förstår? Och ingen direkt transparens. Vi hade lite problem med en konsult som det skrevs om i tidningen.

-Ja och sen era höga löner och arvoden. Men vad då? Det måste ju löna sig att arbeta inom biståndsbranschen också, säger K-G och skrattar och skålar så isbitarna klirrar. ”För den fria inre marknaden!”

-Ja jag har ju följt er på internet och media och så, säger Fredrik och snubblar nästan på orden. Jag kanske kan stå till tjänst med en och annan uppgift från mitt håll. Vad gäller bistånd till de länder där ni är engagerade?

-Hm, ett samarbete menar du? Ja varför inte. Hur länge har du varit medlem här?

K-G stryker till det kortklippta nästan vita håret. Han har ett kerubansikte, blont och storväxt. Fredrik rodnar lite.

-Å inte länge, har bara jobbat här nere ett halvår. Men jag vill verkligen bli guldmedlem.

-Klarar du inträdesproven då? K-G skrattar igen, bullrande. Luften surrar av skratt, roulettens snurrande, korkar som smäller. Några lättklädda damer vid bardisken skrattar gällt. Fredrik svettas nervöst och känner sig plötsligt lätt berusad.

-D-det hoppas jag, säger han. Var-var… försiggår dom?

-Å du har inte varit i källaren? säger K-G och ler knipslugt. Det är där det verkligt intressanta försiggår. Då måste vi gå ner dit någon gång hördu. Där kan du förverkliga alla dina erotiska fantasier, allihop och på en gång, jag lovar. Inga begränsningar. Jag hoppas du har några intressanta att visa oss?

Fredriks nya bekantskap dunkar till honom i ryggen och skrattar igen. Fredrik tycker att allt börjar snurra och det känns som att taket i den stora slottssalen blir lägre och lägre. Han har aldrig varit så här nära.

Han skrattar nervöst och försöker tänka klart. Erotiska fantasier? Har han det? Annars måste han skaffa sig det snabbt som sjutton.

(13) ”Hôtel du Lac: Källaren”

En gammal sliten stentrappa leder ner till 1700-talskällaren under huset. Tända facklor visar vägen, det luktar lite medeltid över det hela. Det är som i alla gamla franska stenslott, tjocka väggar, en luft som känns som multnande höstlöv, kallt, fuktigt, spindelväv och grönmögel i hörnen. Fredrik har läst på men är överraskad över hur svalt det är, dunkelt med bara facklor på väggarna som belysning. Han ser en gång med halvöppna dörrar till en lång rad mindre rum där sexuell aktivitet pågår. Helt öppet. Stön, flåsanden, kvinnor som fnittrar, piskrapp, skrik ibland.

-Är… det här öppet för… alla gäster?

K-G Hellström är alldeles bakom honom. Han är stor, ännu större i halvdunkelt, han svettas i sin smoking, håret blänker av brylcrème. Han dricker fumligt ur sitt champagneglas och ser upprymd ut. Smått berusad. Tar Fredrik kärvänligt under armen.

-Nej, oroa dig inte. Bara för betrodda medlemmar. Topp-sekretess! Och det är väldigt bra ljudisolerat i de här gamla slotten, förvånansvärt bra, säger han för att lugna Fredrik.

”Här” pekar han in i ett rum ”finns dom riktigt barnsliga”. Fredrik ser en man iklädd blöjor med napp i munnen, det ser komiskt ut för mannen är stor och ganska hårig. Han är bunden på mage över en bänk och en storbystad kvinna i svart lackdräkt piskar den stackaren på den stora vita blöjbaken av plast med ett ridspö. Mannen stönar och skruvar sig upphetsat under rappen från ridspöet. Rummet är närmast mysigt inrett med sammetsröda väggar, som en stor röd vagina, tycker Fredrik.

Fredrik kan inte slita ögonen från den bisarra scenen. Ridspöet som svischar, mannen som stönar allt högre. Rummet ser förvånansvärt trevligt ut, med madrasserade väggar, turkiska divaner, sköna kuddar. På den röda divanen ligger barnleksaker, nallar, dockor. Och olika bestraffningsredskap.

K-G drar honom lite stressat i armen. ”Eller du kanske gillar lite tuffare tag?” undrar han och skrattar igen sitt bullrande gnägg-skratt. Han pekar diskret in i nästa rum. Det är tvärtemot det andra rummets intima atmosfär kalt och fuktigt och rått, med de grå stenmurarna intakta. Här försiggår olika typer av piskningar, bänkar, träkors med remmar för händer och fötter står efter väggarna. En man är bunden vid det ena och piskas långsamt och närmast högtidligt med en piska med många remmar av en yppig kvinna i svart korsett och väldiga vita dallrande skinkor. Vid ett annat är en (som Fredrik ska anta) prostituerad kvinna bunden och våldtas under gälla skrik av flera män i svarta masker. Skrik och stön fyller rummet (så annorlunda från den första hemtrevliga ”barnkammaren”) som badar i ett blekt otrevligt ljus från några kalla lysrör i taket, och fullständigt kala och fuktiga stenväggar. Piskor, rottingar och remmar hänger på väggen. I nästa rum som är inrett som en turkisk boudoir står en naken man på alla fyra på en illröd turkisk mattat, han är försedd med hundkoppel om halsen och slickar ett par svarta lackstövlar med enorma klackar som tillhör en likgiltig lång svart kvinna som sitter på en divan. I nästa blir en annan man våldtagen bakifrån av en kvinna med en väldig dildo fastspänd runt midjan.

Fredrik får plötsligt avsmak för alltsammans, hans mage börjar protestera, han vill kräkas och vänder bort huvudet. ”Nå, vad väljer du?” säger K-G spefullt och tar honom uppmuntrande och kollegialt om axeln. ”Du väljer själv förstås. Vi är några som gärna vill vara med och se på förstår du? Bara som en sorts ”inspark”.

Fredrik ser osäker ut. En initiationsrit? Han gillar inte riktigt K-G Hellströms spydiga, neutralt affärsmässiga ton. Han hatar att ställa sig in och be om lov. Denna underdåniga omanlighet. Nu undrar han plötsligt vad han gett sig in på? Att underordna sig så här. Det är ju allt det han arbetat för att komma bort ifrån? Men vad hade han väntat sig, tänker han så? Något av sin stolthet får han ändå offra. I halvmörkret i den smala korridoren uppfattar han ändå K-G:s nollställda ansiktsuttryck, och han stammar. ”Är det… är det här inträdesprovet?”

-Javisst, skrattade den nye vännen till. Det vill säga: Du väljer själv förstås, gamle gosse. ”Valfrihet” är ju vårt motto? I stort som smått. Rum, redskap, antal, kön, vad du vill?

-Hm. Inte riktigt min smak? (Fredrik låter tveksam.) Kan jag få lite betänketid?

-Ja men bara till imorgon. Gillar du barn, oskulder, unga pojkar? Det är OK också, men vi vill se på.

-Vilka är ”vi”?

-Ja, jag, kanske Gustav och Erland, Sven-Åke. Det är olika. Beror på vad du väljer. Bara den ”inre kretsen” förstås. Vi är lite av ”voyeurer” på det sexuella området. Finsmakare. Den inre kretsen, som du så gärna vill tillhöra, mer än något annat, eller hur Fredrik? (Han klappar Fredrik uppmuntrande på axeln. Han läser honom som en öppen bok.)

De har kommit fram till ett större rum där det uppenbarligen är gruppsex, för de flesta där inne är nakna och ligger slarvigt och lite huller om buller med varandra. Ofta enstaka män, blekfeta och håriga över hela kroppen med tre-fyra kvinnor omkring sig. Det luktar narkotika lång väg, tycker Fredrik. Där finns en neonupplyst bar, och striptease vid flera stänger på en scen. Fredrik beställer en öl och sätter sig för att se två bleka flickor med mörka ringar under ögonen stimulera varandra i alla öppningar och hål. En mycket vacker kvinna i åtsnörd svart lackkorsett, som frikostigt avslöjar de stora skinkorna, står framåtlutad vid disken och pratar med en muskulös tjockmagad bartender och hon vänder sig plötsligt till Fredrik och K-G.

-Fredrik, det här är Diotima. Hon ordnar allt här nere, henne ska du ha tumme med.

Kvinnan, som talar franska med en speciell brytning, är lång, har minimala shorts i svart läder, eller möjligtvis lack, figursydda förstås tänker Fredrik, med tyg som framhäver den yppiga figuren. Håret, luftigt och nötbrunt, är uppsatt i en väldig hövolm runt huvudet. Som en jugendaffisch av Mucha. Hon har handskar i utsökt tunt skinn som går ända till armbågarna. Utmanande make-up. Utmanande hela hon.

De sätter sig runt ett bord nära scenen och den knappt hörbara kinesiska musiken. Efter en stund kommer Gustav Sundström insmygande i sin diskreta grå kostym och sätter sig tyst och diskret med ett högt smalt ölglas. Fredrik blir plötsligt nervös och börjar svettas av nervositet när K-G presenterar honom, och berättar lite ironiskt om hans förslag.

-Vi har bara ett litet problem, säger K-G på franska. ”Un petit problème.” Fredrik här ska ”initieras”. Vi vet bara inte hur, Diotima?

Den högdragna långa damen i lackkorsetten ser intresserat på Fredrik som skruvar sig nervöst som en skolpojke inför sin examinator i den runda snurrande arkitektritade stolen. Hon lägger med en utsökt gest handsk-handen på hans knä.

-Varför inte testa ”fantasirummet”?

-”Fantasirummet?” säger Fredrik med en mun torr som ökensand. ”Vilka… fantasier”?”

-Bara de du själv tar med dig dit. Du kan vara där helt ensam. Inga åskådare. Bara min privata filmkamera. Absolut sekretess. (Hon har en mörk behaglig röst och ser menande på K-G.)

-Utmärkt, säger K-G. Fundera på det till imorgon Fredrik. Tack Diotima.

-Åh ingen orsak.

När hennes behandskade hand lämnar Fredriks knä känner han hur hon drar pekfingret efter sig. Som en lång vass kattliknande klo. En ”invit”? Den lämnar ett tydligt och kännbart spår i hans byxors pressveck. Hon ser på honom igen med en djupt menande blick, som känns privat. ”Bara de du själv tar med dig?” Ja, hon skulle absolut kunna bli en del av hans ”fantasier” tänker han och försöker tänka positivt, medan han tvingar sig själv att hålla sig klar i huvudet trots alkoholen. Kvällen har ju bara ”börjat” för hans del. Commencera un peu tard.

(14) ”Ingamajs mamma”

Ingamaj besöker en gång i veckan sin mamma på äldreboendet på Eriksberg efter jobbet. Hon gör det som en plikt, som en god dotter, inte som något annat. Och det känns alltid lite skönt, efteråt.

Hennes mamma Hildur ligger alltid ovanpå sängen, på ett svart och rött virkat täcke, med stora blommor och mycket luft emellan garnet mot det vita överkastet. Hon tittar alltid upp i taket eller ut genom fönstret, på fågelbordet, där sparvar, blåmesar, domherrar och finkar avlöser varandra. Ibland kommer en hackspett, en gång hade en kolsvart spillkråka suttit där med sin klarröda näbb – en kort sekund medan Ingamaj såg ut genom fönstret – sedan hade den flugit iväg.

När Ingamaj kommer in brukar modern sucka och vända sig mot väggen. Ingamaj är så van vid detta att hon inte ens reagerar längre, mamman är 85. En konservativ men någorlunda välbeställd bonddotter från inlandet. Hon sätter sig bredvid kroppen på sängen och lägger armen på moderns nylonstrumpsklädda ben. Hildur är alltid ”finklädd” som man säger i Norrland, med klänning och tunn kofta, och det grå håret är permanentat och sprayat så att det är hårt som stålull.

-Hur är det mamma? Ingamajs röst tonar ut i rummet och blir som en viskning. Instängdheten i rummet slukar rösten med sin smackande mun. Det är ett ovanligt kalt rum. Bara ett kors på väggen, några foton från mammans karga barndomstrakter i Västerbotten, stränga föräldrar, en stor bondgård med kor och en häst, några souvenirer från de få utlandsresor föräldrarna hann göra innan pappan dog. Ett litet kort med hela familjen samlad med döttrarna (Ingamaj och Lisabeth) på var sida, stående, om de långa sittande föräldrarna. Många tankar drar genom Ingamajs huvud med ens, sommarstugan i Skravelsjö där föräldrarna alltid tillbringat semestern, bara två mil från huset vid Tvärån i Janteå där Ingamaj växt upp. Sedan: Varför fick mamma inte bo hemma hos henne eller Lisabeth på sin ålders höst? Så som det var förr på landet? Följs av dåligt samvete. Men svaret är förstås att ingen av dem vill ha mamma hemma hos sig. Så var det. Det vet alla tre. Mamma är egentligen fullt frisk, åtminstone kroppsligt. Det var inte billigt att få in henne på äldreboendet här i stadens yttersta bebyggda utkant, med utsikt mot skogen och byarna norr om Janteå: Olofsmark, Tavelå, Sandgrund…

Nu låg hon här och dog. Långsamt och plågsamt.

Mamman vänder huvudet mot taket igen och mumlar, ”Dåligt… dåligt.”

-Ska jag sätta på radion? Mamman skakar på huvudet.

Ingamaj gör bara vad hon måste. Pliktskyldigast, som en duktig dotter. Hon far förbi sin mor flera gånger i veckan. Niklas åker aldrig hit. Lisabeth bara motvilligt, när Ingamaj inte kan. Fast hon är väldigt noga med att påpeka när Ingamaj missat ”sin tur”. De vet innerst inne att mamma Hildur väntar sig att de skall komma, till och med ser fram emot det har personalen sagt, och när de en gång uteblev hade hon varit tyst i veckor. Ändå: aldrig ett vänligt ord, aldrig ett tack eller ett förlåt. Trots att hon fick mycket antidepressiv medicin blir hon inte bättre, hon sover istället bara mer och mer. En sorts förberedelse för döden kanske? Man måste ju vänja sig vid den, först vid ensamheten, tystnaden. Sedan vid dess definitiva slutstation, slutet. Uppgåendet i det slutgiltiga intet. Den eviga vilan. Nirvana.

Sedan är allt tyst. Ingamajs tankar flyter iväg igen. ”Kullamannen”? Hon undrade om modern läst om honom i lokaltidningen, det borde hon gjort? PÅ morgnarna vill hon alltid ha tidningen uppläst, till och med annonserna. Men det är inget lämpligt samtalsämne. Fast det upptar Ingamajs tankar så mycket. Och några andra samtalsämnen finns egentligen inte. Ingen av de båda systrarna har blivit folkskollärare, som föräldrarna. Det är annars moderns favoritämne när hon är på det humöret: hur skolan bara blivit sämre och sämre och sämre. Att Lisabeth blivit lärare på högskolan trodde Ingamaj skulle glädja mamman, men hon tyckte bara att dottern gjorde sig märkvärdig. Förhävde sig som man sa i Janteå. Vad då högskola? Det var väl inget fel att vara vanlig hederlig folkskollärare? Med en mission som snarare var en plikt.

Det luktar gammal förgrämd människa i rummet med institutionssäng i metall och de rena vita sängkläderna. Ingamaj går upp och öppnar fönstret, hon har alltid tyckt om utsikten mot tallskogen och fågelsången bakom byggnaden. Känner på jorden i blomkrukorna om de har vattnats. Modern protesterar inte. Det är samma utsikt (fast åt norr) som Ingamaj har från sitt eget radhus på Kullahöjden.

-Lisabeth hälsar. Barnen mår bra, Niklas också.

-Så bra, viskar modern. Hon verkar sömnig, säkert av medicineringen.

-Vill du sova?

-Ja, jag tror det vore bäst, blir det mumlande svaret. Det… det var snällt dig att komma och… hälsa på. Hä… hälsa de andra…

Det var en ovanligt lång mening för att komma från mamma.

(15) ”Vem var det som ringde?” (2)

När hon kommer hem ringer telefonen. Nu kan hon inte låta bli att svara.

-De-det är Olle.

Ingamaj blir alldeles tyst. Sen säger hon:

-Olle? Olle Eriksson? Jag menar… O-den-plan…?

Det blir tyst i andra änden och Ingamaj fortsätter och försöker låta professionell:

-Ja oj, det var längesen Olle… Hur… hur lever livet med dig nuförtiden?

-Jo… jo bra. Ja-jag försökt-e ringa dig t-t-tidigare… (Konstigt, hon kände genast igen Olles stammande, då var han upprörd över något…)

-Ja, Niklas sa att du hade ringt. Jag… jag trodde du skulle ringa igen. Du-du vet, stressen?

-Ja, jag lämnade mitt nummer…

-Ja, ja, du vet hur det är, mycket att göra, Niklas tänkte väl inte på det, jag minns inte så noga… Ja, jag kommer just från mamma, tänk dig hon är 85, pigg som en nötkärna. Hon bor på ett äldreboende på Eriksberg nu, det gillar hon inte direkt men… ja vi kan ju inte ha henne hemma… Men… men… hon har det bra.

Det blev tyst. Olle fortsätter tvekande efter en stund: -Hur-hur är de-det med Lisabeth? Och ba-barnen?

-Jo bra… bara bra… men Olle… varför ringer du nu… efter så här lång tid?

-Be-be-bengt är död. Ha-han… han… t-tog… t-tog sitt liv.

Det tar ett tag för Ingamaj att registrera den nyheten. Bengt? Efter alla år av förnekelse och förträngning. Hon blir stum och säger inte ett ord på en stund.

-Jaha… jaha… ja… vad ruskigt. Stackars Bengt. (Varför sa hon så? Men det var ju så man sa.)

-Ja-ja-jag tänkte du… ville veta. De-det var en annan sak. Ha-har du en-en-en adress till F… Fredrik? Jag tänkte…

-Ja… nej… nej vi har ju ingen kontakt längre… det var så länge sen… Han flyttade ju till Schweiz, till Genève… Han har nog ett väldigt välbetalt jobb nu (hon märker själv hur bitter hon låter när hon säger det).

-Ja… jag har sökt honom… utan… utan framgång. (Nu verkar Olle ha lugnat ner sig.)

-Tror du han bryr sig Olle? (Så cynisk hon låter, hon hör det själv och skäms nästan hur hon låter.)

-Jamen… jamen… vi…

-Snälla Olle, glöm det där nu. (Ingamaj tar snabbt kontroll över allt nu, på ett professionellt sätt, hon är bara tvungen.) Det är synd om Bengt, men det var kanske bäst så. Han gick väl in i väggen för många år sedan? Jag lovar att inte säga något till Lisabeth och jag hoppas (hon underströk detta) jag hoppas att du inte gör det heller. För allas bästa. Nu måste jag fixa mat till barnen, de kommer från skolan med Niklas snart. Vi kan väl höras igen en annan gång? Hälsa din fru Olle.

-Ja.… ja visst… ha-ha det bra Ingamaj… ha det bra, ha det…. Ingamaj la snabbt på och andades ut med tunga andetag. Gud vad var detta? Olle. Bengt. Fredrik. Ja herre gud.

Efter maten säger hon till Niklas att hon vill ut och springa. Bara i kvarteret. Han nickar bekräftande till svar. Det händer alltmer sällan men nu vill hon rensa huvudet. Det är fem plusgrader och våldsam snösmältning. Mars är en sådan underlig månad. Den kan innehålla så många tvära kast så man blir alldeles omtumlad och utmattad. Förr vinter, strålande sol, tio minusgrader, skidåkning och apelsiner. Men nu… På senare år… Upp- och nervända världen.

-Du stannar väl inte borta för länge, säger Niklas, lite oroligt. Och se för fan till att du inte springer i mörkret, där ingen ser dig. Inte Kullaspåret? Bara här runt kvarteret, lova mig det?

Ja, ja…

Hon ser genom fönstret att Niklas lagt sig med flickorna för att läsa något. Det är han bra på, de gillade det. Oron är borta för en stund. Allt lugnt. Då skulle han säkert somna också, han brukade det, tänker hon. Hon tar cykeln och cyklar mot Kullabergspåret, ett kombinerat löp- och skidspår med sågspån i löparbanan, det bästa underlaget för knäna. Beryktat numera. Ett av de ställen Kullamannen har slagit till på. Det var nog fuktigt och blött nu, men hennes nya löparskor ska ändå invigas.

Det var det absolut bästa sättet om hon någon gång skulle få möta Kullamannen, det var hon säker på. Säkert ganska folktomt så här i början på säsongen, och efter vad som hänt. Skidspåret gick inte att åka i längre, det var för milt, kanske skulle hon vara helt ensam?

Hon springer med långa vägvinnande steg i milspåret. Det plaskar om skorna. Det är kolmörkt så när som på de svaga punktvisa elljuslamporna ovanför henne. Mellan dessa: bara mörker. Han skulle kunna ligga gömd i buskarna eller bland träden, var som helst. Spänningen stiger henne åt huvudet och gör henne rusig, nästan berusad. Skulle han komma springande bakom henne som en vanlig motionär? Flåsande i nacken? Eller bara plötsligt stå framför henne? Komma fram som en skugga som kliver fram ur den täta mörka skogen? Hon visste inte. Men hon undrar spänt. Och spänningen tilltar ju längre in i skogen hon springer.

(16) ”Ni är väl sjuk?”

Olles psykolog: Jag måste ställa några frågor för att se om du är sjuk, Olle.

Olle: Sjuk?

Psykologen: Ja, för att få bli sjukskriven?

Olle: Men jag känner mig inte frisk? Det har jag inte gjort på månader.

Psykologen: Ja, en känsla ja, men det innebär ju inte att du är sjuk, eller hur? Per definition.

Olle: Hur mår jag då?

Psykologen: Ja det kan jag inte säga. Det är ju under utredning som du vet. Det beror på dina test. Jag kan inte säga det förrän vi utrett dig klart. Tyvärr.

Olle: Så jag vet inte om jag är sjuk eller inte?

Psykologen: Nej, men jag vet.

Olle: Är jag det?

Psykologen: Ja, det kan jag ju inte heller säga i det här läget. Det är ju under utredning som du vet. Sekretess, du vet. Det vore integritetskränkande om jag… Det vill säga, jag har ju min uppfattning, men jag kan inte föregå utredningen som du förstår. Det hoppas jag du förstår? Eller hur?

Olle: Jaha. Ja, jag förstår.

Olle brukade träffa en psykolog på Rosenlunds psykiatriska mottagning en gång i månaden. Det var ett gammalt sjukhus vid Ringvägen, byggt vid sekelskiftet 1900, och utanför stod alltid ett gäng ”klienter”, några rejält luggslitna, och rökte under ett tak. I sjukhusparken skjutsades mer eller mindre döende patienter från det stora sjukhuset i rullstol. Utanför grindarna satt alltid ett par rumänska tiggare och bad om pengar.

I den långa korridoren, i kliniskt sjukhusgrågrönt, satt andra besökare, unga, gamla, det var alltid väldigt tyst. Ingen som pratade. Inga galna röster som skrek eller fick utbrott. Inget ”dårhus”. Det var tvärtom dödligt stilla och tyst, rent, prydligt, och tyst så man knappt vågade andas. Olle tänkte på boktiteln ”Dödens väntrum”. På den sista, dödsscenen, i Per Lagerkvists Ahasverus död. Allt var väldigt tyst och rogivande, lite slitet och välstädat. Ibland passerade en sköterska tyst förbi, som en sval fläkt i rummet.

Olle blev hänvisad in i ett av besöksrummen, med fönster mot parken, satt i en bekväm och fick redogöra för hur han ”mått” de senaste veckorna. Ja, vad skulle han egentligen säga? Han visste snart inte själv.

-Bra, jag har mått bra. Eller förresten (han måste ju säga vad som förväntades av honom) nej, det är väl inte så bra egentligen… Ingen större förändring om man så säger.

Hm, sa psykologen, en med kraftiga armar, dominant kortklippt kvinna, en sån som i lesbiska kretsar kallas ”butch”, med ringar i öronen och tatueringar på de muskulösa armarna. – Du ska få en annan medicinering tror jag. Något som piggar upp dig lite Olle. Jag har gått igenom den här enkäten som du svarade på. Den visar ju klart att du inte har adhd… (hen drog sig i örat), inte asperger… (drog sig i andra örat) … inte borderline… (kliade sig i näsan) inte bipolär… inte…  

-Det var ju bra, sa Olle och svettades. Skönt. Inte det i alla fall. Nähä. Vad skulle han säga? Han måste ju säga något?

-Ja, sen har vi ju det här avsnittet om din barndom, hmm. (Psykologen ögnade i papperen, i den försvarliga pappersbunt om Olle som samlats under de senaste fem åren.) Din pappa var ju väldigt dominant, eller hur. Han slog er inte, men du skriver att han ”terroriserade er psykiskt”. Kan du utveckla det?

-Han hade väldiga humörsvängningar. Blev plötsligt irriterad. Brusade upp, höjde rösten och skrämde alla. Särskilt om vi diskuterade politik eller om pengar. Ja, och allt som var mer eller mindre personligt. Han brusade upp, hans talfel blev ännu mer markant, han kunde bli röd i ansiktet. Vi gick på tå av rädsla för hans utbrott. Vi ”talade” aldrig på riktigt, varken med mamma eller pappa. De förstod oss ändå inte. Han kom hem prick klockan sex från arbetet på sjukhuset. Vi åt middag och hörde på radioteatern på radio. Sen dukade vi av, fyllde diskmaskinen, och sen gjorde vi barn läxorna. Ingen sa något. Det var alltid tyst hemma.

-Hm. Intressant. (Psykologen antecknade i sitt block och såg på klockan.) Oj, vi måste sluta snart, vi får fortsätta nästa gång. Kan vi boka en tid om fyra veckor?

Olle tog upp sin kalender och skrev in ett nytt datum för besök, reste sig och tog i hand. Han kände sig alldeles tom. Tom på ord, tom på känslor, tom på innehåll. Tömd på allt inombords. Och han gick som en sömngångare genom den tysta dammfria korridoren och tog hissen ner till bottenvåningen. Gick mot utgången. Visst var han sjuk? Det var han åtminstone nästan helt säker på?

(17) ”Ingamaj och Ewa”

Ingamaj hade en kompis, Ewa, som hon umgåtts med ända sedan de var barn. Ewas föräldrar hade haft sommarstugan bredvid Öhmans i Skravelsjö och de hade träffats på grusvägen utanför, där bilar och lastbilar lämnade enorma dammoln efter sig när de körde förbi. Två små flickor på en stor dammig landsväg. Ewa drog på en gammal damcykel. De hade stått och granskat varandra en stund, två tioåringar, båda långa och taniga, lite smutsiga kjolar och med skrubbade röda knän.

Ingamaj hade bara vickat på huvudet i riktning mot den lilla sportstugan de bebodde, med strandtomt. Hon kände direkt att det här var en kamrat för livet. Det var som rena telepatin, sa hon senare. Hon fick en vän som hon med tiden skulle komma att älska, kanske mer än någon annan, förutom sina barn. Hon gick före, och den rödhåriga och fräkniga Ewa följde efter, dragande på den alldeles för stora gamla rustika damcykeln. De hade läst Starlet och Burda och modetidningar hela eftermiddagen, uppkrupna i varsin fåtölj i sommarstugan, som hade ett stort panoramafönster mot Bottenhavet utanför. Ingen av dem sa så mycket, det behövdes inte. Men de trivdes i varandras sällskap. Ingamaj hade ett stort bibliotek Wahlströms flickböcker som Ewa girigt lånade av. Deras tomter åtskildes bara av en syrenhäck och det var lätt att smita emellan över till den andra. Mamma Hildur var stolt för en gångs skull, Ewas pappa var ju arkitekt och hade ritat flera kända hus i Janteå.

Sedan följdes deras liv åt, som två parallella skidspår som ibland korsade varandra. Eller oftare: ett skidspår, där Ingamaj ibland åkte först, ibland Ewa. De gick i parallellklass i skolan och sökte till samma gymnasium. De gifte sig och fick barn tidigt, de gjorde allt samtidigt och likadant, och talade med tiden allt mer lika, skrattade åt samma saker, betonade orden likadant och ogillade samma. saker Andades på samma lite flåsiga sätt. Talade på inandning. Andra tyckte det lät tillgjort och konstigt men Ingamaj var oändligt lycklig för Ewa, som var det första hon tänkte på när hon vaknade, och nästan alltid det sista hon tänkte på innan hon somnade. Vad gjorde Ewa nu? Vilka hade hon träffat idag? Men på några punkter skildes deras åsikter åt.

Det har gått några dagar sedan Ingamaj bestämt sig för att springa på kvällen i slutet av mars. Men löparspåret, som var skidspår på vintern, var efter regnet och tövädret så vattensjukt att det inte gick att springa inne i skogen, och hon fick besviken återvända hem på sin cykel efter en halvmil. Nu hade hon bestämt träff med Ewa på deras favoritkondis, Grönvalls Konditori, där de suttit oändligt många eftermiddagar (på håltimmar eller på skolk från skolan), inspekterat varandras pojkvänner, träffat kompisar, häckat med bara en kopp kaffe eller té, läsande en bok eller en läxa, timme efter timme.

Ewa tog alltid en ”slabang”, en brun rulltårtsbit fylld med smörkräm, banan och marsipan, Ingamaj oftast en vit marsipanbakelse pudrad med kakao. De kände varandra så väl att de inte behövde säga vissa saker till varandra, de såg direkt på den andres ansikte vad som var på gång. De läste varandras tankar, nästan telepatiskt, även när de inte var tillsammans.

-Inga nya erövringar? undrar Ewa nyfiket. Hon älskade att höra om Ingamajs erotiska utsvävningar, fast hon alltid tog avstånd från dom med stränga och moderliga förmaningar. Själv höll hon sig troget till en och samma karl sedan många år och skulle aldrig ha vågat gå ”över linjen”.

Ingamaj skakar på huvudet. ”Jag får inte tid till det”, säger hon så sakligt hon kan. Och frågar sig samtidigt: Varför tog hon sådana risker? Men Ewa visste ju förstås. Ingamaj måste ta risker, hela tiden. Vad vore livet annars värt att leva? Man skulle dö av uttråkighet. Det var ju som att hon inte kunde styra sig själv när hon väl bestämt sig. Och hade det funkat en gång, så skulle det säkert fungera igen. Det var en ”kick”. Ett beroende.

-Du ser lite dyster ut, säger Ewa medkännande och himlar samtidigt med ögonen. Har du fått stryk nu igen? (Tonen kunde vara ganska rå och direkt dem emellan).

Ingamaj gör en grimas och lyfter på ögonbrynen. Det betydde ”inte mer än vanligt” och Ewa förstår naturligtvis vad hon menar med det. Hon vet att Ingamaj inte kan lämna Niklas, och att det är inget hon kan göra åt det.

-Kan du inte smita iväg på någon konferens igen? säger hon stödjande, listigt och lite hoppfullt, väl förtrogen med vad Ingamaj brukade göra på ”de där konferenserna”…

-Nej det går inte. Frank skulle inte gilla det. Jag måste täcka upp för honom så ofta nu, så det går inte. Vi har för många patienter.

-Täcka upp! Han får väl ”täcka upp” för dig någon gång?! Är han fortfarande otrogen mot sin fru? Det kan han väl inte vara på arbetstid?

-När skulle han annars vara det? säger Ingamaj nyktert konstaterande och dricker sitt kaffe.

De blir tysta, sen säger Ingamaj.

-Nej, det är något annat. Jag tänker mycket på den här Kullamannen. Hur är han? Hur fungerar han? Vad tror du?

-Nej nu får du väl ge dig? Ett sån’t äckel!

-Jag bara funderar. Hur blir man sån? Är han gammal eller ung? Hur kan man ta så’na risker som han gör? Jag skulle aldrig våga.

-Kanske bara tjugo. Högst trettio, det sa ju ena vittnet. Herre gud, har de inte stängt av det där skidspåret? Det är ju perfekt för såna överfall?

-Jo, det är vattenfyllt nu. Jag sprang igår kväll. Jag väntar bara på att de ska preparera det så jag kan börja springa där igen. Jag skulle vilja träffa honom.

-Varför då? Skärp dig! (Det var många år sen Ewa inte följt med i en tankeprocess hos Ingamaj. Men någonstans i sitt inre förstod hon bevekelsegrunderna. Våldet, sexet. Det riskfyllda, det upphetsande. På den punkten skiljde de sig åt som natt och dag.)

-Snälla du, fortsätter Ewa. Tänk dig för. Han kan ju slå ihjäl dig.

Ingamaj tar upp en burk pepparspray. ”Jag tror inte det” säger hon och skakar den framför Ewas förvånade ansikte.

-Tänker du bli någon sorts hjälte? ”Den som satte dit Kullamannen?” Så du äntligen kommer i tidningen? Ewa skrattar nervöst, men hon känner Ingamaj allt för väl vid det här laget för att inte befara det värsta. Hon hade utmanat ödet så många gånger tidigare. Men det här var i grövsta laget, tänker Ewa och ser på Ingamaj under luggen.

Hon tänkte göra det. Och inte för att komma i tidningen, tänker Ewa efter en tyst minut med en suck och fiskar upp det sista av ”slabangen”. Stackars Ingamaj.

(18) ”Fantasier? Nej, bara de du själv tar med dig in.”

En vecka senare ska Fredrik vara tillbaka på Hôtel du Lac. K-G Hellström ska möta honom redan i hallen. ”Hans stora kväll”. Fredrik ska vara nervös som aldrig förr (och mot alla tidigare erfarenheter) och svettas, trots att det är snålkallt och blåser från bergen. Han ska ta K-G i hand och hälsa på den utsatta tiden. Handen känns varm och röd, hans egen iskall och slapp som en död fisk.

De följs åt ner i källaren. De går förbi alla de dekadenta mer eller mindre upplysta rummen och går ned för ytterligare en gammal stentrappa. Nu är de verkligen längs nere i husets jordkällare. Där nere är helt becksvart. Inga facklor på väggarna. Gamla fängelsehålor. Kallt, fuktigt, med en tung lukt av gravkammare. Fredrik fryser ännu värre. Fukten dryper och droppar efter de kullriga stenväggarna, och de utstrålar en bitande kyla, trots att det normalt är vårvarmt utomhus, nästan medelhavstemperatur. Men nu har det regnat flera dagar, och till och med yrt några snöflingor. Han känner med handen. Väggar flera meter tjocka som sett många århundraden passera. Och många grymheter.

-Jag lämnar dig nu, säger K-G lite besviket och vänder sig helt om. Lycka till gamle gosse.

Det blir alldeles tyst. En metalldörr slamrar igen och allt blir oroväckande tyst. Han är instängd. Mörkret är kompakt, det luktar ännu starkare av gammal fuktig stenkällare. Nästan som ett afrodisiakum. Väggar flera hundra år gammal. Fredrik känner en begynnande klaustrofobi, som han aldrig känt förut. Totalt mörker, innan ögonen sakta vänjer sig. Fredrik får hjärtklappning. Är han verkligen helt ensam, som hon hade sagt?

-Diotima, ropar han desperat på franska. Pouvez-vous m’aider? Du får hjälpa mig nu! S’il vous plaît! Snälla du!

Han anar att han inte är ensam i det mörka rummet.

Efter en stund vänjer sig ögonen vid mörkret. Att tänka på erotik är helt omöjligt. Men kanske är det ändå någon där… Han ser nu någon sitta på en stol vid den bortre väggen. En skuggfigur, ganska lång till växten. Han försöker treva sig fram i mörkret men snubblar nästan genast på det ojämna stenbelagda golvet. Ja det är gatsten, mursten, jordgolv, och han faller på ansiktet och skriker till. Blodet börjar rinna från näsan.

Personen som han ser när han lyfter huvudet från golvet och torkar näsblodet har rest sig och närmar sig honom långsamt. Han förstår att det måste vara Diotima. Vem skulle det annars vara? Jo, han är helt säkert, konstigt nog. Lite upphetsad ändå.

-Klä av dig, säger hon på franska, med den mest melodiska röst han någonsin hört, en mörk alt, med en eggande upphetsande ton. ”Desabillez-vous! Tout de suite!”

Konstigt nog hade han tänkt sig henne i en väldig boudoir med rött sammetsöverkast, sänghimmel och röda strukturtapeter, liggande i en svart korsett och med de långa välformade benen i svarta nätstrumpor. Istället verkar hon vara helt svartklädd, kanske latex, som han kan se från golvet, bara ansiktet skymtar med det nötbruna håret uppsatt i ett fågelbo på huvudet, och med ett ridspö i handen. Han står framför sin gudinna som en hund på alla fyra, helt naken, och böjer huvudet mot golvet i en underdånigt bedjande ställning och kysser hennes svartlackerade stövlar. Han känner ridspöet vispa runt hans blottade upprättstående skinkor och slå lätt precis i den vidgade springan mot anus. Han biter ihop tänderna och väntar på det första rappet.

Läderänden på ridpiskan stryker flera gånger över hans känsliga anus där han står på knä, framåtböjd med huvudet mot golvet som en bedjande muslim. Den nuddar penisroten. Han skälver till vid beröringen i hela kroppen av en rysning som är som en elektrisk stöt genom hela kroppen.

-Ställ dig upp, långsamt! Lèves-toi! Allez!

Han reser sig upp. Nu kan han äntligen känna på henne med händerna, den långväxta kroppen, den smala midjan, låren, skinkorna, skuldrorna, halsen, det täta bruna med ens utslagna håret. Han ryser av upphetsning. Hur hade hon kunnat veta att detta var hans fantasi? Han kysser henne modigt och hennes tunga letar sig villigt långt in i hans mun.

Hon lösgör sig med professionell snabbhet från latexdräkten och rör kroppen mot hans. Som taget ur en teckning från Kama Sutra kan han tränga in i henne där de står tätt omslingrade mitt på det kalla golvet. Känslan blir på ett konstigt sätt ännu starkare för Fredrik under dessa märkliga omständigheter, kropp mot kropp med Diotima, och han får utlösning nästan direkt när han får kontakt med hennes varma fuktiga mottagande sköte. Han greppar om hennes breda skinkor och stöter och stöter.

-o-o-o-o-

-Den berömde kastratsångaren Farinelli satt inlåst här en hel natt, ska hon andfått säga när de älskat en andra gång, nu långsamt och njutningsfullt på det fuktiga kalla jordgolvet. Den svarta lackdräkten med sina dragkedjor och dekorationer ligger i en hög på golvet. Han ligger ovanpå henne, som på ett mjukt bolster och känner den varma kroppen under sig och känner hur hans penis långsamt glider ur hennes fuktiga slida, när den krymper snabbt. Hennes skinkor är breda över höfterna och brer ut sig som en varm kudde under hans underliv.

-Om han hade det lika skönt som jag, så avundas jag honom inte, ska Fredrik säga och inandas Diotimas dyra parfym. Henne mörka altröst fortsätter:

-Han hade retat Ludvig den fjortonde som besökte slottet, och vägrade sjunga för att man ställt in fel sorts blommor i konsertsalen. Han var sin tids största musikaliska stjärna men solkungen hotade att personligen ge honom prygel om han inte sjöng. Med en sådan här ridpiska kanske. (”Är det jag som är solkungen?” tänker Fredrik, både lycklig och hedrad.)

De ligger kvar på jordgolvet. Nu ligger han under henne, som den gentleman han är, hon med huvudet på hans bröst, håret långt och utslaget i hans ansikte, brösten som häver sig tungt efter samlaget, som gjort Fredrik fullständigt utmattad. – Hur gick det sedan, undrar han och känner hur kroppen långsamt slappnar av?

Han vänder sig på sidan och ser linjerna utefter hennes kropp, han märker att han ser bättre och bättre i mörkret. Höften som ett berg som sluttar ner till midjan och sedan upp igen till bysten. Det enda ljus han ser kommer från under metalldörren som leder till stentrappan upp till våningen ovanför, en liten svag ljus punkt i det kompakta mörkret.

-Jo det slutade bra. Farinelli sjöng bara en aria, ur Porporas Eumene men med all bravur han kunde åstadkomma och solkungen började gråta av rörelse och förlät kastraten. Men för att han förargat Ludvig, och vägrat sjunga mer än en enda aria, fick han tillbringa natten i den här arrestlokalen. Naken. Kanske just här där vi ligger?

-Så politiken segrade över konsten?

-Kanske. Eller kanske inte ändå. Farinelli blev ju själv politiker och furste, utnämnd av den spanske kungen. Och Ludvig den fjortonde fick se skuggan över solen mörkna när det spanska hovet överglänste hans eget. Och när han dog några år senare, fet och trött, miste Frankrike hela sin forna makt i Europa. Men Farinelli och hans konst levde kvar i minnet, minst lika länge som solkungens.

Allt förgår med tiden, ska Fredrik tänka och känna Diotimas tyngd mot bålen när hon åter ligger ovanpå honom för en tredje gång. Nu sätter hon sig upp som en ryttarinna i sadeln. Allt förgår till mull och aska. Utom kärlekskonsten. ”Ars amandi” som romarna kallade den. Men just nu vill Fredrik inte tänka sådana kätterska tankar. Han stönar av upphetsning när han tränger in i henne. Hans ryttarinna. Han vill bara leva sin fantasidröm fullt ut. Även om det bara är en Divina Comedia.

(19) Olle går på middag och äter fisk

Olle hade inte varit ute på fjorton dagar när en god vän från hans barndom i Janteå, bankdirektören Johan ringde honom och bjöd honom på middag på en av Stockholms finaste restauranger, Wedholms Fisk.

De brukade träffas en gång om året, den välbeställde Johan, som börjat som springpojke på Föreningsbanken i Janteå när han var femton, bjöd alltid frikostigt och Olle kände sig då alltid som en tiggare, totalt misslyckad, en eländig snyltare som inte kunde göra rätt för sig i Johans sällskap. Denna ständiga förödmjukelse. Den fattige och den rike. Nu mådde han dessutom sämre än vanligt och funderade på tusen orsaker att tacka nej. Men terapeuten hade ju sagt att han måste bli mer ”social”. Så han gick, med ångesten molande i magen, förstärkt med både tabletter och ett stort glas rom.

Han tog den vanliga bussen över Slussen, som nu skulle byggas om, så allt var upp- och ner vänt till bilisters och bussförares och cyklisters ilska. Han steg av vid Kungsträdgården och gick backen över Blasieholmen. Det blåste en snål kylig vind över torget och den stora bronshästen, och han fick nedför backen, förbi Bukowskis skyltfönster. Johan, som var rund och fryntlig, med tunna glasögon a la Carl Bildt på äldre dagar, myndigt korpulent och kortväxt, satt i ett av de inre rummen och studerade närsynt menyn, där det mesta stod på franska.

-Tjänare, hälsade han och reste sig artigt och tog i handen. Hur lever livet med dig, broder?

-Åjovars, försökte Olle krystat. Det vanliga du vet. Jobb, jobb, jobb. Man är aldrig ledig.

-Ja är det inte likt så säg? sa Johan i ett försök att vara rolig. -Och så talar de om att svenskarna har ”fritidsproblem”? Vad säger du om sjötunga meunière och ett Chablis-vin till det, de har några fina årgångar här?

-Det blir bra, sa Olle dumt och nickade och satte sig. Det var vit linneduk och stora veckade linneservetter som han aldrig riktigt visste vad han skulle göra med. Låg dom i knät så åkte dom ner på golvet, bredvid tallriken fick de inte plats. Han såg någon av de välbärgade och välgödda gästerna vid andra bord som stuckit servetten i halsvecket under skjortans haka. Han gjorde som Johan och la den i knät.

De kallpratade om sådant som hänt det senaste året, som för Olles del varit ett ”annus horribilis”, men för Johan rullat på precis ”som vanligt”. Johan var personalchef på en stor bank och talade länge och lite misslynt om hur banken flyttat hans sektion till Värtahamnen. Långt från centrum, uppenbarligen. Det var inte populärt bland personalen. Inte för hans del heller.

Sen brukade de fråga varandra om gamla vänner från Janteå, från gymnasietiden. Ren rutin. Från länge, länge sedan, för säkerhets skull.

-Bengt är död, sa Olle, sedan Johan beställt in mat och vin från en servil servitör.

-Bengt? Bengt? Fåsenu…?

-Bengt Kjellgren. Ni sågs nog bara på någon fest. De bodde på Kungsänget, mexitegelvilla.

-Jahaja. Ja så var det ja.

-Finlandssvensk. Ja det fick han ju lida för hela skoltiden. Det var synd om honom. ”Finnjävel” du vet.

-Ja det var ju skottpengar på dom i Janteå, skrattade Johan, synd om dom stackarna från vårt käcka broderland i öster. Man betänker att Vasa ju ändå var så nära…

Johan fick lite vitt vin i glaset och avsmakade det med kännarens alla kännetecken. Lukta, gurgla i munnen, rulla runt i gommen, och så svalde han och nickade åt den svart- och vitklädde servitören.

Olle förstod att han skulle låtsas som att Johan inte kände Bengt. Så var det ju, och det upprörde honom en smula. Han kände väl till det själv, känslan. Han visste att Johan mycket väl visste vem Bengt var, men inte ville kännas vid det. För Bengt var en ”loser” ett ”black sheep”. Han och Johan hade träffat Bengt på flera blöta fester på studenttiden. Pulsen steg, han blev torr i halsen och började svettas av obekvämhet.

-Han pluggade till ingenjör i Göteborg, och jobbade ett kort tag på Boliden i Skellefteå. Sen fick han en riktig blackout, jag vet inte så noga vad som hände, han gick väl in ”i väggen”, fast det hette inte så då. Han fick ganska starka mediciner av sin pappa som var läkare och blev aldrig sig själv efter det. Sista åren bodde han i Helsingfors och ägnade sig mest åt penningplacering av familjens ansenliga förmögenhet, och åt att spela bridge.

-Låter som ett riktigt öde. Vilket liv. Inte alldeles oangenämt trots allt. Ack ja. Skål, broder.

De höjde glasen, såg varandra i ögonen, och drack. Det var surt.

-Han kände förresten Fredrik. Fredrik Becker. (Det gjorde Johan lite mer intresserad och han sken upp.)

-Jaha, ja jag träffade ju gamle Fredrik i Schweiz i höstas, men han sa inget då?

-Nej, Bengt dog bara för en vecka sen. Du-du umgicks… en del med Fredrik?

Johans fullmåneansikte fortsatte skina, ansiktets alla rynkor slätades ut bakom de tunna obågade glasögonen. Det här var ett samtalsämne i hans smak.

-Nja, då och då. Vi brukade förr alltid ses i Janteå på julafton, på julbönen i kyrkan. En liten tradition. Ta ett litet glas efteråt. Förresten hörde jag från Robert som gick i din klass. Han blev ju fårfarmare i Australien! Har du hört på den? Hans pappa var ju den beryktade ”Hinken”, hela Balderskolans stora skräck om du minns.

-Ja, jo jag vet (Olle hade aldrig gått på Balderskolan, Robert var bara en ytlig bekantskap, och hans pappa, rektorn som smög omkring på ljudlösa tofflor i korridorerna och skrämde livet ur gymnasisterna, som Johan älskade att berätta om, var död sedan länge, men det orkade han inte påpeka). -Vad gjorde ni i Schweiz? Visst bor Fredrik i Genève? Jag skulle gärna komma i kontakt med honom.

-Jag kan tala om det för honom om du vill. Vi brukar ringa ibland. Jag ska be honom ringa.

-Kan du inte ge mig hans telefonnummer? Jag vill gärna ringa själv?

Johan log självsäkert och spetsade en bit sjötunga på gaffeln.

-Visst. Absolutely. Han drog fram sin mobil från skepparkavajens innerficka, han var ivrig seglare (fast bara som barlast) och hade en KSSS-nål på det mörkblå kavajslaget (i Janteå fanns ju inga segelbåtar). Han skrev upp numret på en lapp och räckte Olle.

-Vi kan ju ses när Fredrik kommer till Stockholm nästa gång. Jag kan ringa dig?

Men Olle hade en stark känsla av att det aldrig skulle bli av.

(20) ”Kullamannen slår till igen”

Livet går sin gilla gång i det lilla radhuset på Kullavägen. Ingamaj går till jobbet, servar Frank, äter lunch med Ewa ibland på Domusbaren, cyklar hem längs de tysta gatorna med de prydliga trähusen i rader, de flesta i gult med vita knutar, en och annan pizzeria och en före detta bemannad bensinmack. Det är ”norr på stan”, och mest hederligt strävsamt folk som bor här, nära centrum. Ingen som utmärker sig över det vanliga.

En morgon läser Niklas om att Kullamannen slagit till igen. Bara några hundra meter från deras gula radhus. Han blir helt stirrig.

-Jag hämtar er från skolan, säger han till flickorna. Och du går inte ut sen det blitt mörkt Ingamaj! (rösten går upp i falsett).

När Niklas kört flickorna till skolan ska han ut och springa. Rumsarresten gäller ju inte för honom. Han har Jobbguiden uppslagen på det timrade köksbordet och har prickat för några lämpliga jobb. Han vägrar envetet ”sänka sig” och ta lågstatusjobb. Och lärare är inte ”hans grej”. Han har varit rädd att tala för publik hela skoltiden och säger att han minns det med fasa.

Ingamaj sitter tyst kvar vid köksbordet efter maten medan flickorna gör läxor. Hon grubblar ibland nu för tiden och blir ofta sittande, tyst och overksam, så olikt henne, men nu var det mycket som pressade på. Varför får hon inte ha ett eget liv? Varför ska Niklas styra allt? Hon vet ju varför, hela diagnosen är solklar, men ändå…? Flickorna förstås, alltid för flickornas skull, alltid så tysta och rädda för vad Niklas ska hitta på med sina humörsvängningar. Edith som ägnade mest tid åt att hjälpa en kompis som hade häst, och lillan som… ja det var svårt att veta vad hon ville med sig själv annat än att sitta på sitt rum och rita och läsa barnböcker?

Var det snösmältningen, den plötsliga värmen? Vårluften? Hon känner sig så trött, sover inte som hon brukar. Ligger alltmer sällan med Niklas, som i stället låter sin irritation gå ut över flickorna och skäller på dom som en bandhund så fort dom gör fel. Ingamaj vill bara skrika åt honom: ”Men ge dig på mig i stället. Slå mig i stället (vilket han ju också gör fast inte så ofta som tidigare). Vad som helst, men inte flickorna!”

Men när hon öppnar munnen kommer inget ljud längre. Bara en torr hostning. Det är som i en ond dröm. Man vill skrika på hjälp, skrika för livet, men det kommer inget ur munnen. Hon är torr i halsen, som sandpapper, det känns som det är något som försöker kväva henne. Den där frihetskänslan hon haft som barn. Den är som bortblåst, det finns bara vaga minnen och reminiscenser kvar.

Hon hade träffat Olle i gymnasiet, tyckte om hans drömmande blick och fumliga tonårskåthet. Hon hade förfört honom kan man väl säga, de hade inte vågat umgås hemma hos hennes föräldrar, det var inte tillåtet, istället körde de runt i Olles mammas lilla Folka, låg i den och på andra möjliga och omöjliga ställen. En utkyld sommarstuga, i en backe på kyrkogården, i skogen på våren, i en tom lägenhet på sjukhuset där Olles pappa var läkare.

Och sen?

Fredrik. Hon hade dumpat Olle, ja svikit honom. Det kunde inte göras ogjort, men hennes samvete var rymligt. Hon hade velat be om ursäkt många gånger, men nu hade de förlorat all kontakt, sedan Olle flyttat till Stockholm. Niklas skulle aldrig tillåta att hon tog upp kontakten, och varför skulle hon göra det förresten? De levde sina egna liv nu. Det gångna livet var bara, som det stod i skådespelet, ”en dröm”.

Hon läste om Kullamannen i tidningen igen. Han hade smugit sig på en 25-årig kvinna som varit på väg hem efter en fest, berusad. Hon hade cyklat vingligt längs Norra Kyrkogatan. Inte långt från deras hus. Runt midnatt. Han hade stoppat henne för att fråga om något, dragit in henne i ett buskage och våldtagit henne. Pressat handen över hennes mun. Slitit upp hennes kläder. Med handen runt hennes skinkor hade han stött den in i henne, hårt. Det hade bara tagit några sekunder, sen hade han försvunnit, på hennes cykel. Hon hade vacklat ut på gatan, helt förstörd i underlivet, och plockats upp av en taxi. Det var den tredje på några månader.

Och hennes beslut att försöka ta kontakt med Kullamannen blev bara starkare. Han måste bo i närheten här; om man drog cirklar till de olika brottsplatserna så hamnade mittpunkten ganska nära deras eget radhus. Det var vanlig enkel kriminologi-kunskap. Hans trygga hemvist. Hon kände ju grannarna i radhuset, det var knappast någon av dom, men hon kände inte alls villorna som låg på andra sidan gatan. Fast det var tio meter över gatan, så var det som en osynlig Berlinmur mellan radhusen och villorna i området, man umgicks helt enkelt inte. Men någonstans här bodde han, det var hon säker på.

Hon fingrar på pepparsprayen i fickan. Tänk om Niklas fick se den? Om han fick veta vad hon hade i tankarna? Då skulle han slå henne som aldrig förr. Men det fick det vara värt.

Beslutet var fattat. Hon skulle börja undersöka fastigheten tvärs över gatan redan ikväll, när Niklas var ute med några kompisar för att dricka öl. Han brukade bli sen. Och kunde bli mer våldsam än vanligt när han druckit. Barnen skulle vara hos kompisar till klockan tio, hon skulle hinna gå över till andra sidan gatan. Korsa Berlinmuren. Hon söker efter något, men vad hon kommer att finna, om något över huvud taget, har hon ingen aning om.

(21) ”En dialog om självmord”

Det var en ny vecka. Olle talade med psykologen igen. Det handlade denna gång om begreppet ”suicidal”.

Frågan var, utvecklade psykologen sin tes, om det krävdes mer mod än feghet för att begå självmord. En sorts väldigt basal existentialism. Olle förstod inte riktigt frågan. Han hade redan blivit definierad som ”icke suicidal”.

-Mod eller feghet? Mod skulle jag tro. Eller förresten…

-Vi kan vända på frågan, sa psykologen och gömde sig bakom sina papper. För att leva. Krävs det mod för att leva, eller är man bara feg?

Olle funderade. – Mod, sa han. Definitivt mod.

-Varför det?

-Lyssna här, sa Olle, lite irriterat, för de hade ju diskuterat detta flera gånger förut. För mig krävs det en enorm kraftansträngning att bara gå ur sängen på morgonen. Sedan måste jag samla all kraft jag har för att gå till pendeltåget och åka in till stan och gå till källaren där jag sitter och katalogiserar och arkiverar inkomna papper till klockan fem. Förstår du?

-Men är du inte bara lat, sa psykologen uppriktigt. Någon annan skulle kunna säga: Vågar inte ta sitt liv?

-Det är möjligt, sa Olle trött. Det kanske man blir av att vara understimulerad? Men ser jag mig om i världen så lever människor över hela jorden under de mest vidriga omständigheter. Ändå fortsätter de leva, ofta till synes meningslösa liv. Varför?

-Aha, sa psykologen och höjde handen, som om han kommit på något oerhört viktigt. Vad är mening för dig då Olle?

–Mening? Finns det någon mening med livet? Jag vet inte. Jag har inga barn, kanske det vore en mening med livet i så fall? Fortplanta sig? Det är egentligen konstigt, jag trodde alltid när jag var barn att livet skulle vara roligt, skojigt, en upplevelse, ett äventyr. Nu är jag inte så säker längre.

-Alltså ingen mening, sa psykologen, antecknade och la papperen på bordet. Den psykiatriska mottagningen på sjukhuset med sina blekt spygröna väggar var fullständigt doftlös. Korridorerna tysta. Inne i besöksrummet: Två bekväma sköna stolar, ett litet bord, några pelargoner i fönstret mot Ringvägen. Inget annat.

-Jo, det finns en mening, sa Olle. Jag har kommit fram till det. Lena, min fru. Hon gör mitt liv meningsfullt. Jag finns till för henne. Men det krävs mod att möta sig själv och erkänna den där enkla meningen för sig själv och erkänna alla sina brister och fel.

-Ja, du har bra sjukdomsinsikt, säger psykologen för sig själv med ett inåtvänt leende.

-Förresten, alla vill väl vara modiga?

-Ändå består livet ju egentligen bara av två val. Att leva eller… ja du förstår hur jag tänker, sa psykologen och log och tittade på klockan. Men jag ser att du är bedömd som ”icke suicidal”. Nej nu måste vi sluta, det var en intressant diskussion. Nästa vecka är jag på skidsemester i Sälen. Vi ses… om tre veckor Olle.

Olle reser sig. Han sträcker fram handen till psykologen och tackar för idag. Nästa gång ska han få träffa en ny vikarie, och berätta sin historia en gång till, och sedan en ny psykolog och gång till, alltid ”med egna ord”, sedan en gång till, och så vidare, från början till slut. Eller rättare sagt: en början utan slut.

(22) ”Rödluvan och vargen”

På fredagen är Ingamaj ledig från jobbet igen för att sitta på tinget. Hon får hoppa in som ersättare, uppringd just när hon stod i tvättstugan. Det blir en märklig upplevelse.

När rättegången börjar kvart över nio sitter de tre nämndemännen och domaren samt dennes bisittare bakom den lilla balustraden med sina datorer och kameror och inspelningsapparater redo. Den åtalade är en lång, Ingamaj tycker stilig man i 40-årsåldern, kortklippt, muskulös, vältränad. Ser inte typiskt ”svensk” ut. Han är åtalad för att ha varit våldsam mot sin fru och två små barn, varav det ena är handikappat. Det var särskilt det handikappade barnet han inte kunnat tåla. Men skadorna från misshandeln (det var flera tillfällen) var inte ordentligt dokumenterade och svåra att bevisa (vilket var ett ganska vanligt argument att frikänna). Han biträds av sin advokat, som direkt påpekar att ett nytt vittne åberopats, den åtalades nya sambo, som går i god för honom. Normalt hade det inte godkänts av domaren, men anmälan gjordes för flera dagar sedan, vilket vidimeras av bisittaren, som verkar ha slarvat. Därför måste rättegången skjutas upp till senare datum. Ett nytt vittne måste bakas in i det tajta tidsschemat.

Mannens tidigare hustru och de båda barnen skulle ha vittnat via länk från en annan ort, där de bott under polisskydd. De är uppenbarligen rädda. Åtalet innehåller ett tjugotal tillfällen med hot, slag, knuffningar och grepp mot hustrun och barnen. Ingamaj ser att han heter Edvard Rickonström och bor mitt emot hennes eget hus på Kullahöjden.

I rättssalen ser Ingamaj den nya kvinnan som försvaret kallat in som vittne, och hennes föräldrar. En vacker blond, kurvig kvinna. Hela överläggningen tar bara femton minuter, sedan uppskjuts målet. Den nya kvinnan är mindre än Rickonström, klädd i röd klänning, nästan överdrivet kurvig, med långt blonderat hår. Rödluvan och vargen. Ingamaj sväljer och antecknar. Nu är hon helt säker på sin sak.

Samtidigt ringde Olle till Fredrik, som svarade på sitt kontor. Olle presenterade sig. Först trodde han inte att Fredrik kände igen honom. Olle hämtade andan. Efter en kort paus sa Fredrik, rösten kändes krystad och lite tillgjord:

-Nej men tjänare Olle, länge sen sist.

Ja, det var nog femton år sedan, tänkte Olle. Utan att de hört av varandra. Högt sa han.

-Ja jag tänkte… hur har du det numera?

-Åh bra, bara bra. Jag jobbar på som vanligt. Mycket att göra här nere i alplandet.

Fredrik skrattade och försökte slå an en glättig ton. Olle kände sig missmodig. Det var uppenbart att Fredrik var besvärad över att han ringde. Precis som Ingamaj. Varför? Kanske skulle jag ringt på kvällen istället, tänker han? Men när han försökt då hade ingen svarat, trots flera meddelande på telefonsvararen. Det var tydligt att Fredrik var besvärad av att Olle ringde.

Om man slänger en liten sten i vattnet blir det små ringar, tänkte han. Slänger man en stor så börjar bottenslammet röras upp och stiga upp till ytan, och ringarna blir betydligt större. Vad skulle han göra för att nå bästa effekt: den stora stenen?

-Bengt är död, säger han. Han dog för en vecka sedan.

-Bengt? Bengt Kjellgren? Tråkigt hördudu, tråkigt. Hade ni kontakt?

-Nej egentligen inte. Han fick ju en kollaps när han jobbade på Boliden, jag vet inte om du minns… han var bara 25, gick in i väggen, och sen kom han aldrig igen. Föräldrarna köpte kraftiga droger åt honom, och han försvann på något konstigt sätt bara mer och mer in i dimman. Vet du varför?

-Nej, hur skulle jag kunna veta det?

-Minns du examensfesten hos Ingamaj? Vad Bengt och Lisabeth gjorde i garaget?

Det blir tyst som i graven.

-Vänta nu, säger Fredrik och verkar konfunderad. Han andas stötigt och högt. Lisabeth… du… menar Ingamajs lillasyster. Hon var väl bara…

-Sexton, just det.

-Ja jag vet inte vad du menar? Inte en susning faktiskt. Det var ju ett sånt himla liv på den där festen. Det var ju studentskiva, eller hur? Var inte Stig Larsson där också, författaren?

-Jo det stämmer.

 -Nej, jag är ledsen Olle, jag minns ingenting. Absolut säkert. Du jag måste faktiskt lägga på, jag har massor att göra just nu. Du vet hur det är? Aldrig ledig. Men Du, vi ringer senare. Vi måste ses. Hör… hör av dig. Kul att… att du ringde. Vi hörs!

Fredrik lägger på och försöker återuppta läsningen av en enorm ”dossier” han fått av Jean-Louis. Ännu ett manus till ”Fakta om biståndsländer i Asien och Afrika”. På sex olika språk. Han tänker på Diotima. Han tänker på Olles samtal: på Lisabeth, på Ingamaj, och för en stund kämpar tankarna mot varandra som gladiatorerna på en romersk arena. Fram och tillbaka, svärd mot svärd, lans mot lans. Diotimas gladiator vinner till slut kampen och jagar de andra på flykten. Diotima hade inte hört av sig på länge nu. Fredrik ser ner i papperen på sina anteckningar. Bokstäver, bokstäver. Ord, ord, ord. Han känner bara en konstig tomhet i hela bröstet. Han känner inte igen sig själv? Han kan väl inte vara… gud förbjude… förälskad? I en lyxprostituerad? Han känner hur han blir svettig under armarna, trots att fönstret är öppet. Det var fönvind, väldigt varmt i Genève för att vara i mars. Han har ingen matlust, dricker bara öl och vichyvatten för att läska sig i värmen. Han läser tappert vidare i papperen, läser mekaniskt, försöker att inte skumma. Viker det ena bladet efter det andra över till den vänstra högen, som inte växer nämnvärt. Läser som på autopilot, läser för att lugna ner sig, och gör några förströdda anteckningar:

”Ett ögonvittne berättar: Barnen i flyktinglägren i Jordanien (palestinier) och i Libanon (syrier) får inte gå i skolan. De misshandlas av sina föräldrar. Rummen är utkylda betonghus, eller tält. Kvinnorna går i vita hucklen, bara ansiktet syns. 1,5 miljoner syriska flyktingar i Libanon. Förmodligen betydligt fler. 200 am. dollar får de betala för ett uppehållstillstånd i Libanon i tre månader. De lever på 3 schweizerfranc om dagen. Vid olika checkpoints kontrolleras tillstånden. Många män vågar sig därför inte ut. De är illegalt i Libanon. Kvinnorna har större rörelsefrihet. Misshandlade kan söka skydd i ”kvinnohus”. Brittiska Oxfam kontaktas. Bekaadalen gränsar till Syrien.”

Han tänker på Diotima, och tankarna drar iväg igen, fladdrar bort som svalor från dossiern, ut genom fönstret, ut i friheten. Sedan deras möte i källaren på Hôtel du Lac hade hon inte hört av sig, och inte varit på hotellet heller fast Fredrik besökt det varje kväll i en hel vecka. Inga spår av bröderna eller K-G Hellström heller. Alla från den kvällen var plötsligt som uppslukade av underjorden. Kanske är det bara en fantasidröm det han varit med om på slottet? Hon ska ha blivit sjuk får han veta, och hennes adress kan han inte få. Sekretessen. Men filmen som hon ska ha spelat in? Samma där. Han kommer inte ens att få veta hennes riktiga namn. Nu betyder alla hans flickkontakter i den lilla kalendern med skinnband ingenting. Ingenting alls. Han, som aldrig trott att han skulle kunna bli förälskad mer! Det är inte bra, inte bra alls.

(23) ”Fredrik åker till Zürich”

Trött på att vänta på att Diotima skulle höra av sig åker Fredrik med det lilla röda snabbtåget till Zürich för ett möte med Ideomas tyske representant där. Dyrt hotell, dyra restauranger. (Zürich var nog det dyraste stället i hela Europa att lägga representation på, men EU-bidraget måste ju göras av med på något sätt, tänker Fredrik diplomatiskt.) Tåget passerar med god fart, säkert som en klocka (punktlighet är en schweizisk dygd) pittoreska alpstäder: Lausanne, Fribourg, Biel, Solothurn, Basel. Utsikten är vykortsvacker. Höga snötäckta berg, djupa dalar med vackra insjöar. Betande kreatur på de gröna skogsklädda alpslänterna.

Fredrik kunde inte sluta att fascineras över schweizarna. På ytan så prydliga, men under ytan? En svensk han träffat i Basel på ett hotell hade berättat om hur dennes schweiziske granne gjort konkurs. Men grannen hade fortsatt att leva precis som vanligt för att inte skämma ut sig inför grannarna i villaområdet. Ingen fick veta. Inget fick synas! Det gick några månader. När kronofogden kom, diskret och på kvällen naturligtvis, fick Marco, som svensken hette, hjälpa grannen gömma undan en del dyra antikviteter och några pallar av de dyraste vinerna i Marcos källare. Undan från kronofogden. Marco hade också visat Fredrik ett litet hus där Basels rikaste man bodde, en av cheferna i medicinföretaget Merck. Det var ytterst enkelt, i traditionellt korsvirke, och med en liten enkel rosenrabatt framför huset. Närmast småborgerligt. Inget skrytsamt, det var typiskt schweiziskt.  Prydligt och enkelt på utsidan. Inget skrytsamt. ”Religionen”, sa Marco, ”kalvinismen”. ”Du får absolut inte skryta med dina pengar, du skall ”verka” utan att ”synas”. Men du ska vara rik. Har du tumme med Gud så blir du rikligt belönad och kan vara nöjd med livet, det är kalvinismen stränga och enkla budskap. Många av USA:s rikaste personer kom från strängt religiösa familjer, från Skottland och Holland.”

Under ytan grasserade förstås, naturligtvis lika diskret, kriminalitet och prostitution, mest på Internet och Darknet. Men på ytan: rent och snyggt och välstädat. Tusentals gästarbetare från Italien och Frankrike och Östeuropa skötte marktjänsten åt de välmående och tillbakadragna schweizarna. De (gästarbetarna) hade dåligt betalt, usla bostäder (var? man såg dem aldrig?) och ingen rösträtt naturligtvis. Men schweizarna själva hade ständiga folkomröstningar i stora och små lokala frågor, de var oklanderligt hedersamma medborgare som sällan röstade för det progressiva utan hellre bevarade det gamla. När schweizarna folkomröstat för att sänka arbetstiden från 42 timmar i veckan till 40 för några år sedan, hade man röstat nej. I kantonen Appenzell fick kvinnor inte rösträtt förrän 1997! Men arbetet sattes högt i ära. Det var som Marco sagt med ett grin: ”Arbeit macht Frei”.

I Zürich träffade han den färglöse lille representanten Günther och promenerade ned för Europas ”dyraste” gata, Bahnhofstrasse, kantad av svindyra banker i diskreta men eleganta hus, och alla de förnäma exklusiva märkesbutikerna. De drack kaffe på ett café med tjocka draperier mot gatan, det var så dyrt att till och med Fredrik reagerade (utan att säga ett knyst förstås). I ett hörn i cafét såg han en vacker yngre kvinna sitta med ett skissblock. När hon började skissa av Fredrik och Günther reste sig Fredrik och gick fram till kvinnan. Kanske ville han bara imponera på Günther? Det var i varje fall inte likt honom, tänkte han senare. På sin bästa schweizertyska undrade han hur teckningen blev?

Flickan, kvinnan, visade rodnande upp resultatet, och det var riktigt talangfullt. ”Wollen Sie mit mir Essen dieses Abend” undrade han och böjde sig viskande ner. Hon måste ju få känna på hans dyra förföriska aftershave. Hans välkammade blonderade, lite vågiga hår. Han visste att han såg bra ut. Om hon ville äta middag med honom? Åjovars, varför inte?

Günther blev inte så lite förvånad (och säkert ganska imponerad, vilket var meningen) och så tog de det alltid lika punktliga lilla tåget till en vacker förort, där en buss pustade upp för bergssidan medan ett alplandskap med ängar i grönt och gult bredde ut sig utanför fönstret, med betande kor och får med stora klockor under hakan. En bra bit upp i backen låg ett (enligt Fredrik) förskräckligt funkismodernistiskt fyrkantigt vitt hus med köksö och altan med en fantastisk utsikt över floden Limmat där nere, nedanför byn. Det var bara de tjocka bruna och vita korna med halsklocka som ekade metalliskt var de än gick fram i det frodiga gröna gräset nedanför huset, som en sorts heliga indiska kor, som störde sinnesfriden. ”The hills are alive, with a sound of music” kunde Fredrik tänka för sig själv.

De tog ett glas sekt med Günthers fru Maja, en stor bastant kvinna med ett avlångt hästansikte. Så bar det av tillbaka till Zürich med buss och tåg, och så träffade de mycket riktigt flickan, som hette Sylvia Riegel, vid en av de fina restaurangerna på Bahnhofstrasse. Fredrik insåg att detta skulle bli dyrt om han (naturligtvis) skulle bjuda Sylvia. Men allt skrevs ju av som representation, givetvis. Det var ju hans bonus för att arbeta mot världssvälten: Oxfilé, hummer hollandaise, en dyr Bourgogne och små utsökta chokladbiskvier till det perfekt avvägda svarta kaffet med en avec. Calvados, väl lagrad. Fredrik trivdes verkligen i Schweiz. Det var det perfekta stället om man ville vara anonym och göra av med pengar. Mycket pengar.

Han hade heller inget emot att, efter middagen, den dryga notan, och avtackandet av Günther och Maja, följa med den vackra målarinnan Sylvia, studera hennes långa snygga ben, smala höfter, och långa mörkbruna hår som gick ner midjan. Som en kvinna tagen ur en prerafaelitisk tavla. ”The lady of the lake”. Namnet passade bra, de promenerade ner Bahnhofstrasse till den vackra Zürichsjön, det var till och med romantiskt med en uppstigande nymåne, och beundrade de stora furstliga villorna längs Zürichberg, Kilchberg och Ütliberg. Sylvia pekade och berättade. De tog en sightseeingbåt från kajen för en rundtur på sjön i skymningen. Fredrik låtsades intresserad men var betydligt mer intresserad av Sylvias vackra profil än av de stora villorna ovanför sjön där berömdheter som Thomas Mann, Albert Einstein och Carl Gustav Jung bott.

Han fantiserade ändå, tagen av hennes sprudlande entusiasm: där skulle han bo med Sylvia, det där enorma vita huset med italiensk terrass. Eller kanske där… nej där. Efter att ha tjänat några miljoner på biståndsarbetet. Hon pekade på, han fantiserade, och solen gick ner och glödde en stund över bergen i vattenytan innan det vilsamma mjuka mörkret med nymånen helt omslöt dom på båda sidor av alp-väggarna. De följdes åt till Sylvias lilla studentrum, som hon behållit fast hon för flera år sedan avslutat sina konststudier. Och trots att hennes far som var fabrikör av trävaror var god för mycket pengar. Sylvia var trots allt idealist, ville leva enkelt, och även det charmerade Fredrik.

Hennes kärlekskonst var inte alls lika spännande som hennes teckningar, skulle Fredrik komma att tänka, och han gjorde sitt bästa, medan hon suckade och stönade teatraliskt med uppdragna ben, i missionärsställning. Hon slängde huvudet fram och tillbaka och försökte åtminstone låtsas som att hon njöt. Det var fullt tillräckligt för Fredrik, han sprutade henne full efter bara tre minuters hårt höftarbete. Hon kramade om hans nacke med sina långa naglar, tryckte sig mot honom, med underlivet hetsigt som en lång stridslysten katt. Han kände sig konstigt trygg i hennes väldoftande famn (på något dunkelt sätt påminde hon honom om Ingamaj för länge sedan), instängd som han kommit att bli i detta underliga konservativa alpland där avsaknaden av hav för en svensk efter ett tag blev närmast klaustrofobisk.

Han smålog trött åt deras diskussion innan de (som han planerat) hade hamnat handlöst i säng. Han roades av hennes sturska påståenden att ”kvinnor ser på män som på stora barn”, och ”männen på kvinnorna som presumtiva sexobjekt”. Könskriget var i full gång, också i det lilla Schweizerlandet, det var klart och tydligt. Tänk att det var så länge sedan han hört något sådant, det måste ha varit hemma i Sverige, i Janteå på den tiden han fortfarande dejtade Ingamaj. Hennes feministiska modejargong i början på 1990-talet. Och hennes snobbradikala lillasyster. (Det pinsamma telefonsamtalet med Olle försökte han glömma, det var ju så länge sedan). Fredrik log för sig själv medan Sylvia pratade, hetsig och röd i ansiktet av vinet och det korta samlaget. Tänk vad tiden gick! Här fick kvinnorna i kantonen Appenzell inte rösträtt förrän 1997! Jo det var skillnad på Schweiz och Sverige, på mer än ett sätt, tänkte han behagligt nedsjunken i Sylvias smala hängmattsliknande studentsäng. De låg hopkramade som i ett trångt ormbo. Här röstade de flesta kvinnor som sina män, det hade han förstått på både Marco och Günther. Han visste inte om han skulle hålla med eller mot? Men det kändes lugnt och praktiskt. För övrigt hade han sällan någon åsikt om vare sig det ena eller det andra. Hemma i Sverige blev allt sådant där så komplicerat. Fredrik ville helst ha det enkelt. Slippa bestämma sig för eller emot. Och ha ett samvete rymligt som en hel ocean.

Men vad skulle hända med hans nya förhållande med den söta målarinnan Sylvia? Han gav det bara en tanke innan han somnade bekvämt på rygg i hennes smala säng, med henne klistrad ovanpå sig som ett frimärke, rusig av allt vin han druckit och däst av all mat, liggande med Sylvias väldiga hårsvall över hela täcket och hennes huvud tungt sovande mot hans bröst. Det gjorde lite ont inombords i alla fall. Allt det här. Det hade nästan varit för lätt. Han skulle nog inte kunna binda sig för någon längre tid? Eller kanske ändå? Han hade alltid så svårt att bestämma sig om sådana saker.

(24) ”Studentexamen 1991” (1)

Ingamaj står i sitt rum, framför garderobsdörrens spegel, och provar blusar. Våt i det långa hoptrasslade blonda håret som luktar Timotejschampo. Hon har några blommiga sidenblusar att välja på, som passade bra till de vita byxorna, smala i midjan och lite utsvängda vid fötterna. Hon synar sig från alla sidor i spegeln. Håller blusarna framför de (som hon tyckte) lite för små brösten i bh: n. (Hon måste förstås puffa upp dom med papper sedan, men ”push-up” med strut vägrade hon använda, det var emot naturen.) Hon är lång och ganska smal, med långt rakt blont hår. Naturligt, med en ljust brun ton, som kunde passera för ”blond”, i alla fall utomlands. Hon hör Lisabeth stöka i sitt rum, hon stod nog också och prövade blusar just nu.

En vit elegant kavaj som hon tagit axelvaddarna ur hänger över stolen framför det enkla skrivbordet, där hon tillbringat så förfärligt många och långa timmar med pluggande. 12 år för att vara exakt. Medan det mörknar utanför fönstret i det lilla huset vid Gavleån som delar den lilla staden Janteå i en östlig och en västlig del. ”Öst på stan” som man sa. Eller ”väst på stan”. ”Väst på stan e bäst på stan”. Ingamaj bodde varken i öst eller väst, det var hon stolt över, hon kände sig heller aldrig riktig ”hemma” vare sig på den ena sidan eller på den andra, men diskussionen om var de befann sig, öst eller väst på stan, pågick ständigt med hennes pappa, som var högstadielärare.

Nu var det slut med pluggandet för hennes del, hon gick ut gymnasiet i vår. Hon var trött i kroppen efter alla små och stora fester under senvintern och den korta våren, fester som hon lyckats smita sig till trots mammas ständiga väntande och tjatande. Och de tomma hoten om ”stryk” om hon inte kom hem i tid den här gången. Som om hon fortfarande var 14 år! Ack ja. Men hoten blev allt tommare med åren, tack och lov.

Om mamma bara vetat att hon legat med Olle här i sängen igår kväll! Det hade gått snabbt, föräldrarna hade bara varit ute och gått en sväng över till en granne. Och med Fredrik dagen innan! Jojo. Hon hade inte haft hjärta att göra slut med Olle heller, fast hon var klar med honom sedan länge, och hon klarade inte av det igår heller, och efter ett smärre gräl om någonting ovidkommande fick de ha försonings-sex i hennes smala säng, som en morbror åt henne i Stockvik snickrat. Föräldrarna var ofta på Rotary på kvällarna, och tur var det. Men det var Fredrik hon var förälskad i, ja upp över huvudet förälskad!

Säkert stod han nu, precis som hon, och provade olikfärgade grälla slipsar till den vita skjortan som var så snygg och hade en nästan rosa ton (hon hade själv hjälpt honom välja den på Domus). Hans vackra lite vågiga hår, gyllenbrunt, blekt av solen. I den gamla läkarvillan där han hyrde ett rum, borta vid lasarettet. ”Ett eget rum”! Hon längtade dit hela tiden. Det var flera timmar innan de skulle ses igen, ja olidligt många timmar.

Idag är studentexamensdagen, 1991. Ingamaj har varit vaken och funderat sedan klockan sex på morgonen. Först skulle de tvingas till skolans stora aula för att höra tal, sedan skulle alla diplom och priser delas ut; så det traditionella ”utspringet” klockan tolv, som var löjligt eftersom alla ändå fick vara med. Inte som förr, som hennes frireligiösa mor alltid påpekade. Så skulle de säga farväl till klasskamraterna och gå med föräldrarna till Räntmästargården för att äta en stor lunch, gående smörgåsbord, som tog flera timmar. Så åka till mormor och morfar, som varken såg eller hörde vad man sa, och sitta där på ålderdomshemmet minst en timma och dricka kaffe med olika sorters kakor. Så hem de fem milen från Stockvik, och kanske äta något mer innan de äntligen skulle få börja ordna med studentfesten.

Hon sätter sig på sängen, som knakar och knarrar, gråtfärdig av upphetsning. Det är disig sol, tionde juni, några dagar efter Svenska flaggans dag. Ingamaj suckar, lägger sig ner och kryper ihop i sängen som fortfarande är kroppsvarm. Olle? Fredrik? Spelade ingen roll. Men hur skulle det bli egentligen? Hur vill hon själv ha det? Vad skulle hända efter studenten? Fast hon visste redan svaret. Fredrik.

(25) ”Fredrik börjar fundera på livet”

Fredrik ska återvända till Genève, och lämna Sylvia i Zürich. Det välmående, snuskigt rika, strängt kalvinistiska Zürich. Han känner en stor befrielse när han stiger av det röda, alltid punktliga och dyra tåget på Genèves Gare de Central. Det är lite mindre instängt här, lite trevligare uteserveringar, närmare till Frankrike och Alsace och Europa, än i Zürich. Lite lättsammare och mer ledigt och avspänt mellan alptopparna på det hela taget.

Och det här med Sylvia? Han är inte riktigt lika säker längre som när han lämnade Zürich på morgonen. Ofta var det själva erövringen som var det som lockade. Sedan kändes det bara mest tomt efteråt. Hade det varit ovanligt lätt, som i Sylvias fall, så var tomheten på något sätt ännu större. Ingen match, alldeles för lätt. En svår erövring var trots allt värd en större guldstjärna i hans lilla anteckningsbok, där den noggrant antecknades. Men likväl: alltid denna känsla av tom meningslöshet efteråt. Säkert samma känsla som grep en storviltjägare sedan han fällt sitt eftertraktade bytesdjur. En adrenalinpuff! Sedan tomt.

Det blev lite kurr på jobbet när han kom tillbaka till sitt stilrena arbetsrum på höjden med utsikt över Genèvesjön. Han hade glömt fylla i ett papper om ”vördsamt entledigande” för förmiddagen. Det var ju trots allt fyra timmar, och detta var ju trots allt Schweiz. Det togs förstås upp av ekonomikontoret som ett jätteproblem! Ack denna schweiziska byråkrati, tänkte Fredrik med ständigt samma trötthet! Efter att ha blivit utskälld på schweizertyska av en tjock och bestämd dam med korkskruvslockar från administrationen, fick han fylla i några högtravande formulär i efterhand. ”Begär vördsammast om entledigande från… etc.” Undertecknat ”med vördsamma betygelser, etc.” På tyska och franska. Det gick förstås alltid att lösa. Det gällde det mesta. Men man skulle veta sin plats. Man skulle veta att man alltid var skyldig. En fattig, syndig, hunsad liten människa i ett kalvinistiskt litet inskränkt alpland.

Hans kollega på ekonomiavdelningen, François, tittade bekymrat in medan han fyllde i formulären och stängde glasdörren bakom sig.

– Har du läst tidningarna i Bryssel idag?

– Le Quotidien? Vad heter den andra? Du vet att jag inte kan holländska.

– Ja. Det står om direktören… (Chefen kallades alltid le directeur)

Nu igen! François gav honom Le Quotidien. Han läste att direktören för demokratiinstitutet Ideoma, Belgiens förre justitieminister Eric Fontaine, hade polisanmälts av en visselblåsare, som larmat om att han (Fontaine) betalat advokater med biståndsmedel från EU för att slippa inkomstskatt i Belgien.

– Visselblåsare. Un siffleur? Ici?

François såg olycklig ut. Han såg sig nervöst över axeln, trots att de var ensamma i rummet. ”Dom säger att det är någon här”, säger han med viskande röst. ”Det har blivit en stor affär i Bryssel. Skattetvisten ska ha kostat oss 60 000 euro! (Det var mycket pengar.) Flera länder, bland annat Sverige, tänker strypa bidragen till Ideoma om vi inte börjar redovisa vart bidragen går.”

Fredrik suckar. Deras chef i Bryssel var ett stort problem, fast ingen ville erkänna det. Fredrik hade bara sett den store en enda gång i Genève, när man invigde de nya stora lokalerna med panoramafönstren i den nya stan, men han visste att Eric Fontaine såg sig själv som närstående kejsar Napoleon, och hade en gigantisk lön, sedan han fått avgå som justitieminister i Belgien (för påstådd korruption). Han var känd för sitt vidlyftiga leverne, med vackra älskarinnor, dyra bilar och kostymer, och hade ordnat höga tjänster inom EU till både fru och barn. ”Korruption” var väl bara förnamnet, tänkte Fredrik konspiratoriskt?

”Misstänker du någon?” säger Fredrik, (som känner sig högst obekväm med det han fått veta) med låg röst till François. Själv hatade han att bli indragen i Monsieur Fontaines smutsiga byk.

François lutar sig över honom, och Fredrik försöker undvika kollegans dåliga andedräkt.

”Boris.”

”Boris. Den nye?”

”Ja. Boris. Han kom från Bryssel för en månad sedan. Han drog inte jämnt med Fontaine och blev förflyttad hit ganska abrupt. Jag är nästan säker. Han gillade inte flytten. (François sänker rösten till en viskning.) Vad ska vi göra? Qu’est-ce qu’on va faire?”

Fredrik skruvar på sig i den bekväma ergonomiska skrivbordsstolen och försöker förtvivlat beundra utsikten genom det stora glasfönstret ut mot sjön, medan hjärnans kugghjul snurrar och snurrar.

”Har du… Har du talat med Fontaines sekreterare?”

”Nej. Jag hyser ingen sympati för honom alls. Jag tycker inte det är min sak att intervenera. Vad tycker du?”

Intervenera? Vad tyckte Fredrik…? Han gav egentligen fan i det hela, men det kunde han ju inte säga rakt ut till François. Fredrik kanske till och med kan bli misstänkt om han intervenerar? Han tillhörde inte den centraleuropeiska klicken av välbetalda belgare och tyskar, fransmän och holländare som höll varandra om ryggen och talade flera språk. Herre Gud, han hade satsat så mycket på att nå sin position. Han ville inte riskera något för den där luspudeln Fontaine. Han skruvar på sig irriterat och nervöst och känner hur han ofrivilligt börjar svettas. Han förstår inte varför François är så nervös? Det var nästan misstänksamt bara det.

Så säger han och försöker låta skämtsam:

– Blanda inte in mig i det här, François. Har du något bevis för att det är Boris? Jag tycker också Fontaine är en skitstövel. Men tänk på din egen ställning? Vill du riskera den för den där Boris skull? Tänk dig för. Bäst att tiga Francois. Så länge vi inget vet.

När François äntligen gått ut ska Fredrik förstrött börja bläddra (det var närmast en betingad reflex) i sin lilla katalog över olika väninnor, varav flera var så kallade eskort-flickor. Men hans goda humör, som känts så bra efter trippen till Zürich och samvaron med Sylvia, har nu fått sig en törn. Fontaine! Alltid denna ”directeur”! Alla plötsliga förhoppningar har blivit till förändringar, och det störde honom alltid och fick hans mage i oordning. Dessa eviga omorganisationer så fort en ny chef dök upp! Det var outhärdligt. Det ringer på mobilen, det var Sylvia igen, men han klickar bort det. Alla dessa störande moment hela tiden, det irriterar honom oerhört. Varför? Han vill inte bli inblandad. Men vad är det han egentligen vill med sitt liv, nu när det börjat trassla till sig? Han försöker att inte tänka så långt. Fredrik kommer att känna sig högst obekväm med det han fått veta. Det är högst oroväckande, detta ständiga reflekterande. Den begynnande medelålderns närsynthet, eller ”eftertankens kranka blekhet”? Redan, tänker han?

Men detta är bara början på Fredriks många schweiziska metamorfoser.

(26) ”Ingamajs erotiska eskapader (fortsättning)”

För Ingamaj var det som hänt som en dröm, en dröm som hon drömt och försökt lägga på minnet om och om igen i flera veckor efter att det hänt. Så här var det: Hon hade fått åka på en psykolog-konferens till Luleå, Frank var upptagen med annat, han erbjöd henne flott att åka ensam, med allting betalt. Hade väl lite dåligt samvete, tänkte Ingamaj? I Luleå hade det sedan hänt något uppseendeväckande, som hon kunde fantisera länge om i efterhand.

Det var efter första dagens konfererande. Hon hade haft nya högklackade svarta skor, dyra och lite exklusiva, hon ville bara gå in dom lite snabbt, och när hon steg av bussen vid Stortorget för att gå på konferensmiddagen hade hon fastnat och snubblat på den ojämna gatstenen, vrickat foten, och klacken hade gått av.

Ingamaj hade satt sig på marken, fått tårar i ögonen, både av smärta och av vrede. Varför skulle detta hända henne, just nu? I de nya dyra klackskorna? Precis innan konferensmiddagen!

Som en blixt från klar himmel hade busschauffören kommit till hennes hjälp. Han var lång och riktigt snygg, kraftigt byggd, skarp profil, med mörkt heltäckande skägg, och han tog henne under armen där hon rest sig haltande med skon i handen, och erbjöd sig chevalereskt att följa henne till hotellet.

– M-men bussen…?

– Jag går av min tur nu. Den kan stå här en stund. Du frågade om hotell Stålverket? Det ligger här borta, bara runt hörnet.

Hon tog tacksamt emot hjälpen. Hon hade klätt upp sig för middagen, snygg åtsittande klänning, ny kappa, nytvättat utslaget hår, nylonstrumpor. Adrenalinet kokade. Hon kände blodet pulsera i tinningarna. Det var inte bara smärtan från foten. Hon kände reaktionen. Det var den där snygge busschaufförens starka och beslutsamma händer som ledde henne varligt om armarna mot hotellfoajén. Det var dom hon tände på.

– Va-vad heter du? (hon var ovanligt tagen märkte hon och flämtade av ansträngning).

– Runar. Jag följer in i foajén. Ingen fara.

Han hade bussbolagets uniform med blå skjorta och slips. Mörkt tjockt hår. Lång, tystlåten norrlänning. 40-årsåldern. Kom säkert från en helt annan miljö än hon. Hon tänkte på sotiga gruvarbetare. Kiruna, Malmberget. Tystlåten. Allvarlig. Såg muskulös och vältränad ut under uniformsskjortan. Spännande.

– Va-vad gör du ikväll, Runar?

Hon fick mödosamt sätta sig i en soffa i hotellfoajén. Fotankeln smärtade lite. Hon hade lågklackade skor med i resväskan, det fick duga på middagen ikväll. Idiotiskt att gå ut i de nya skorna innan middagen. Fåfängt, fast hon bara ville gå in dom. Somliga straffar Gud direkt, brukade hennes mamma säga, på sitt vanliga positiva sätt.

– Jaa… Inge särskilt…

– Vi-vill du ta en drink med mig här i baren ikväll? Det… det kan jag väl få bjuda på? För… be- besväret? Klockan… nio? Eller… halv tio?

Hon strök tillbaka det blonderade håret, log och försökte se seriös ut. Inte flamsig. Inte kokett. Bara… ”affärsmässig”. Hon såg nästan ut som en seriös affärskvinna i den nya dräkten, tyckte hon.

– Jaa… jovisst…

– Bra. Då säger vi det. Vi ses då. Jag klarar mig nu. Tack för hjälpen.

Han stod osäkert kvar. Ingamaj vinkade lite lagom inbjudande med handen och han gjorde en liten gest tillbaka med handen och vände och gick ut. Hon haltade bort till hissen för att åka upp på femte våningen.

• x x x –

Efter den långa och ointressanta middagen tog Ingamaj fylld av förväntan en taxi till hotellet och linkade upp på rummet och snyggade till sig. Tyckte nog hon såg lite väl ”billig” ut just nu. Lite smått berusad också. Samtidigt upphetsade det henne. Att spela vamp. Det var sällan sådana tillfällen dök upp. Det var ett riskabelt spel, kunde gå fel, men hon tyckte om det. Spänningen. Hur långt hon kunde gå? Hon tog sin dyraste parfym, den svarta åtsittande klänningen satt perfekt, framhävde både byst och rumpa fördelaktigt. Hon rufsade till håret, röd i ansiktet av upphetsning. Nere i vestibulen hade Runar skjorta och slips, tjockt bakåtkammat väloljat hår, engelsk kavaj. Jeans och stövlar. En riktig cowboy, stark, manlig och kraftig. Ingamaj måste le trots den smärtande foten och kände sig ännu mer berusad. Hon skulle få en upplevelse hon inte skulle glömma, det var hon säker på. I Luleå av alla ställen.

Det här var i början på hösten, och träden var prunkande i alla möjliga färger. Rött, brunt, gult, svagt grönt. Det var så vackert i det regngrå diset. Men det var mörkt utanför fönstret. Runar var precis så hårdhänt när han älskade som hon ville ha honom. ”Du får ta hårt i mig” sa hon flämtande utan att tveka. ”Jag är en riktig slampa, som gör så här, tycker du inte? Knulla mig hårt.” Fast helst hade hon velat säga: Fan, du borde väl egentligen ge mig stryk nu, eller hur?” Upphetsat i ett enda upphetsat vinindränkt andetag, rakt in i hans upphetsade öra.

Han slog henne inte, men han drog av henne kläderna snabbt, och tog henne ganska brutalt, uppmuntrad av hennes undergivna tillgänglighet och hetsighet, tog henne medan hon satt på skrivbordet i hotellrummet. Hårt, så det gjorde ont mellan benen. Han grep henne i håret med ena handen och drog hennes huvud bakåt och kysste henne vampyriskt på halsen och drog girigt in den dyra doftande parfymen i näsborrarna. Hon rev honom hårt i hans mörka oljiga hår, och han svarade med att tränga in i henne så hårt och långt in han kunde. Hårdhänt. Stötte och stötte. Hon flämtade, stönade, benen sparkade rakt ut, när han tryckte upp henne mot väggen. Det dunkade i väggen flera gånger så det måste ha hörts in till rummet bredvid. Pang-pang-pang. Det var kort och häftigt. Ingamaj slog till slut bakhuvudet i väggen så hårt att hon såg stjärnor.

Men det var ett äventyr hon inte skulle glömma. Just att han inte slog henne i ansiktet, slängde henne på sängen och gav henne stryk, som hon varit med om med andra män så många gånger tidigare, just det hetsade också upp henne, konstigt nog. Undantaget som bekräftade regeln. Resten kunde fantasin lägga till. När han gått låg hon kvar på sängen utan att knappt säga ett ord till farväl; låg kvar, överhettad och varm och halvnaken i den renbäddade sängen och onanerade flera gånger, rusig till bortdomnandet av det korta, hårda och intensiva samlaget.

(27) ”Molnen hopar sig”

Om man lyfter på en sten på natten och lyser med en ficklampa så kryper insekterna fram: krälande gråsuggor, kackerlackor, tvestjärtar, slemmiga daggmaskar och tusenfotingar. 

Det var ett tidigt barndomsminne som Fredrik nu kom ihåg, när hans föräldrar hyrt en gammal järnvägsstation på Öland på 1980-talet. Den hade stått oanvänd och tillbommad sedan 1965, och huset kryllade av insekter. Fredrik som bara var tio blev livrädd. Krypen var överallt, särskilt på natten. Kröp under taket, över golvet och ramlade ner i sängen när han försökte sova. Ljusa midsommarnätter i juni. Han hade redan fått höra att tvestjärtarna kunde krypa in i hans öron när han sov, och borra sig ända in i hjärnan på honom. Det blev en vecka när han nästan inte sov någonting alls. Tio år gammal. Kallsvettig av skräck låg han under de vita styva kalla lakanen i det utkylda huset och stirrade upp i taket, natt efter natt efter slingrande tvestjärtar och tusenfotingar. Dödsångest var väl bara förnamnet?

Nu sitter han på en trevlig restaurang i hamnen nere vid Genèvesjön med en finlandssvensk kvinna, Karolin, som arbetar för WHO. Hon pratar och pratar, och Fredrik blir allt dystrare ju längre kvällen lider och vinet i flaskorna minskar. Han vill absolut inte minnas något om sin barndom, den försöker han för allt i världen att dölja.

Karolin hade deltagit som expert i en rapport om kvinnors amning, ett ämne (som hon doktorerat i) som inte intresserar Fredrik nämnvärt. Det handlade om en ”kod” som uppmanade medlemsländerna inom WHO att förbjuda bröstmjölksersättning och gratisprover med bröstmjölksersättning, som särskilt sjukhus i tredje världen erhöll och gav sina patienter.

Men enligt Karolins rapport hade bara 39 av WHO:s 194 medlemsländer implementerat koden.

– Det är uppmuntrande att se att allt fler länder antar lagar för att skydda och uppmuntra amning. Men… ja det är fortfarande alldeles för många sjukhus där mammor översvämmas av oriktig och vinklad information genom företagens marknadsföring, och de här… ogrundade påståendena om hälsoeffekter av amning, säger Karolin tvärsäkert, och det låter som om hon höll ett väl inövat föredrag. (Hon dricker en djup klunk av det dyra årgångsvinet och fortsätter nästan utan att hämta andan.) – Vet du att barn som ammats på riktigt presterar bättre på intelligenstester och löper mindre risk att bli överviktiga och få diabetes senare i livet?

– Jo, jag känner till den där industrin, säger Fredrik lite trött. (Flera av företagen hon nämnde hade huvudkontor i Schweiz.)

– Ja, de har en årlig försäljning av 45 miljoner dollar. Den väntas öka till 70 miljoner fram till 2020. Många kvinnor i Västeuropa tror ju också att deras bröst blir fulare av att amma! Tack vare dessa manliga ayatollor inom reklamvärlden!

Fredrik begrundar detta beklagansvärda faktum. Om han nu skulle göra en framstöt mot Karolin, som var ilsket rödhårig, pageklippt och hade en stor framträdande byst, åtsittande jumper och matchande kavaj? Tajta åtsittande stretchjeans. Då skulle han ju framstå som en av dessa ”ayatollor” som bara var intresserad av en sak. Å vad han hatade detta rävspel!

Till råga på allt tar Karolin upp en artikel från Neue Züricher Zeitung, en av Europas mest ansedda tidningar, hans eget husorgan, där en artikel avslöjade att flera amerikanska läkemedelsjättar slussade sina höga vinster till skatteparadis. Tack vare det gick utvecklingsländerna miste om minst en miljard schweizerfranc i skatteintäkter, och detta tack vare läkemedelsföretagens lobbyister (som Fredrik väl kände till, några hade han till och med ätit lunch med) och de höga läkemedelspriserna.

– De skattar bara för fem procents vinst, men borde skatta för minst tjugo procent, säger Karolin sakkunnigt. Fredrik tänkte att de stora schweiziska kemi- och livsmedelsföretagen aldrig nämndes i artikeln. Förmodligen var de lika skyldiga som amerikanarna.

– Men det är ju inte olagligt, säger han lite mjäkigt.

– Nej, men de påstår jo alltid att de (hon sa aldrig ”dom”) behöver sina höga vinster för att satsa pengar på sin dyra forrskning, säger Karolin upprört. Men här står jo att vinsterna mest går till aktieutdelning och höga löner till cheferna (”tjeferna”)!

Jo, Fredrik mindes den store i Bryssel, som enligt uppgift hade en månadslön på 125 000 kronor plus gratis resor, apanage, traktamente, årskort i tennisklubben, barnens ridlektioner betalda, och allt annat. Han kunde ändå känna stick av ogrundad avundsjuka medan han betraktade Karolins gungande byst (som hon uppenbarligen själv gärna framhävde) när hon upprört ondgjorde sig över EU-pamparnas alla skatte- och löneförmåner.

– Det är en korruptjon som vi inte är i närheten av i Norden, förkunnar Karolin myndigt så det klirrar i kristallkronorna i restaurangen.

– Nej men vi börjar nog närma oss, tänker Fredrik säga, och något mer om att de nog opererade i lite olika världar, men han bara hummar med som vanligt och rycker till lite när Karolin böjer sig fram och ser honom stint i ögonen (inte helt nykter, ojoj, tänker Fredrik upphetsat och sänker sedesamt blicken).

– Du säger inget, Fredrik. Vad är din åsikt? Egentligen?

Som tur var, var Karolin ganska berusad vid det laget. Fredrik föreslår då listigt, och undvikande frågan, att de skulle gå ut på kajen och se på båtarna på sjön, och han lägger armen beskyddande om Karolins eleganta vita kavaj när hon på högklackade skor vinglar bredvid honom ut från restaurangen.

Han ska inte ens behöva föreslå att de skall ta ett (dyrt) hotellrum på Lac Geneva, i den modernare delen av Genève. Men själva älskandet skulle bli en besvikelse. För första gången i sitt liv skulle Fredrik få erektionsproblem, trots att Karolins fantastiska byst, utan kavaj, blus och i svart mönstrad exklusiv BH, är ännu snyggare i verkligheten än under kamouflaget på restaurangen. Han förstår inte sig själv längre? Detta har aldrig hänt honom tidigare. Fast hon skulle försöka trösta honom efteråt. Själv är hon mer än nöjd säger hon flämtande och berusat när det pinsamma är över, och han fått använda tumme och långfinger för att tillfredsställa henne. Efteråt har han svårt att sova. Trots den höggradiga berusningen.

(28) ”De två fångarnas dilemma”  

En av de sista gångerna Ingamaj träffade Olle, han hade redan flytta till Stockholm för att läsa statskunskap, de satt åter som i gamla dar på Grönvalls konditori, sa han med ivrig röst:

– Känner du till ”De två Fångarnas dilemma” Ingamaj? Ett klassiskt exempel på Rational choice? (Han trodde nog att det skulle imponera på henne.)

Hon skakade på huvudet och smålog åt hans barnsliga ivrighet. ”Nej. Berätta!”

– Jo så här: Två fångar, A och B, får var sitt val. Om en vittnar mot den andre och den andre håller tyst, går den som vittnade fri och den som inte gjorde det hamnar i fängelse i 10 år. Om båda håller tyst hamnar båda i fängelse i 10 månader. Om båda vittnar mot varandra får båda 2 års fängelse var. Fångarna sitter i var sin cell utan kontakt, båda måste göra ett riskabelt val, och samtidigt ett rationellt val, det som gynnar dem själva bäst, men vet inte samtidigt vad den andre kommer att välja.

– Jaha. Ingamaj såg lite skeptisk ut men fortfarande intresserad och lyfte kaffekoppen mot den smala rödmålade munnen. Hur väljer dom då? De vet ingenting om förutsättningarna?

– Nej så klart. Det är ju en klassisk valsituation, fortsatte Olle andfått. Hade de kunnat samarbeta hade båda tigit, så hade de bara fått tio månader. Men nu vet ju inte den ene vad den andre kommer att säga… välja alltså. Känner han den andre så väl att han kan lita på honom? Inte anger honom? En av dom kan ju faktiskt gå fri, men då måste han våga vittna mot den andre, våga förråda honom, våga det riskfyllda språnget mot den där åtråvärda friheten. Sluta att lita på sin kriminella kumpan. Och hoppas att den andre inte är lika våghalsig, utan fegt håller tyst. Det handlar om ”risk”, Ingamaj. Hela tiden, hela livet. Våga gå utanför bekvämlighetszonen (ett nytt ord han lärt sig i statskunskapen). Du har fyra variabler som man sen kalkylerar… (Olle började lite slarvigt rita en ”fyrfältare-diagram” på ett papper).

– Varför är det bara män med i det där spelet, sa Ingamaj plötsligt och bröt helt av Olles långa, noggrant i förväg uttänkta tankekedja. Varför inte kvinnor?

– Kanske … (det hade han inte ens tänkt på, hon hade ju rätt förstås, att det var män var ju en självklarhet när teorin presenterades. Nu kom han helt av sig) … kanske för att det är svårare att beräkna vad kvinnor ska välja, sa han och log osäkert. (Fast det kunde ju lika bra vara två kvinnor, kom han på, långt senare?)

Ingamaj lutade sig lite fram med ett snett leende för att se vad han skrivit på papperet. Hon var uppklädd, i en helt ny vår-garderob. Doftade svagt parfym. (Förälskelsen i Fredrik hade nått en peak just då.) Hon lyfte på de nya smalare glasögonen (som hon tyckte gjorde henne intressantare) och kisade med de ljusblå ögonen. Strök det blonderade håret från ansiktet. Hon rynkade pannan igen, ointresserad av matematiken men inte av frågeställningen i sig. Om vilka handlade egentligen? Olle försökte läsa ut vad hon tänkte. Ingamaj lutade sig utan att tänka efter, ännu närmare Olle över bordet.

Hennes ansikte just då: Det var som att se närmare på en gammal välkänd tavla, ett porträtt, som man så ofta sett på, men som man nu går riktigt nära på ett museum. Man ser plötsligt tekniken, hur konstnären byggt upp verket med varje enskilt penseldrag, hela den fantastiska skapelseprocessen; kvinnan – det är ju så vackert uttänkt, hakan, näsan, läpparna, ögonbrynen, de vackra öronloberna. Så skickligt utformat. Men man ser också ohjälpligt sprickorna i målarfärgen. Ojämnheterna hon (han?) försökt måla över. Hon var ju inte så ung som när de träffades i gymnasiet.

Ingamaj såg att Olle såg det också. Att hon i brådskan använt alldeles för mycket smink. Munnen stramades åt och blev snipig, pannans små fina rynkor syntes tydligare. Huden såg tillrättalagd ut. Inte naturligt frisk. Hon kände sig lite avslöjad. Kanske genomskådad? Och det var som om Olle kunde läsa hennes tankar just i det ögonblicket, se rätt igenom den här bräckliga smala (förr så hett förälskade) kvinnliga pimpade kroppen. Ett otäckt ögonblick av klarsynthet. Det var lite obehagligt just då.

Ingamaj strök tillbaka det långa blonda håret igen, lite irriterat med ena handen, ovan vid hela situationen. Satte sig rak upp i stolen och smålog på ett lite konstigt sätt åt sig själv, eller åt Olle. Eller åt båda. Åt hela situationen. Försökte få ansiktet att se Mona Lisa-aktigt ut. Så där gåtfullt som på tavlan. Bara man inte gick för nära. Men hon hade kunnat uppföra sig hur som helst just då, Olle var ändå gränslöst charmad. Lika förälskad. Försvarslös. Med sänkt gard. Helst hade han velat ta i henne och kyssa henne hårt på munnen nu genast.

– Ja det är nog det, det hela handlar om, sa hon förnuftigt. Män är ju lättare att manipulera. Så är det ju, eller hur? Det vet ju alla.

Hon lutade sig tillbaka och sneglade med en lätt vridning på huvudet ut genom fönstret mot husen på andra sidan. De hade kunnat sitta på varsin stol i Olles taskiga lilla studentrum på studentområdet Söderhem. Som han vantrivdes i så oerhört. Med de tegelröda snörräta fasaderna utanför. Fönsterrutorna, matta i solljuset i eftermiddagstristessen. Fönster bakom vilka studenter rörde sig och arbetade, lagade mat, tog hand om barn, älskade i obäddade sängar, trängdes som myror i en alldeles för liten stack. Fönster som ser. Fönster som vill ses. Skymningen som sakta föll över det lilla fyrkantiga torget med post och Konsumbutik. Ingamaj satt alldeles stilla nu och lät Olle beundra ansiktets siluett mot fönstret. Hon skulle gå ut med Fredrik på kvällen, kände sig upprymd, men det hade hon inte sagt. För Olle höll hjärtat på att brista just då.

Det blev tyst en stund på konditoriet. Olle kände sig nästan lite generad. Vad skulle han säga nu? Han funderade så det knakade. Han måste säga något smart och avväpnande nu. Han måste. Men Ingamaj förekom honom.

– Varför litar inte människor bara på varandra? Jag menar, då hade ju båda sluppit lättast undan, som du sa?

– Jag tror det är den mänskliga naturen, sa Olle överdrivet käckt. Något medfött och nedärvt sedan generationer. Lita inte på din nästa, det kan vara farligt, tänk i första hand på ditt eget bästa. På att överleva. Det trodde Green också. Som utformat studien. Man hoppas ju alltid vinna något för egen del? Så har det väl alltid varit? Det är ju det samhälle vi lever i, eller hur? Man måste våga gå själv. Riskera något. Tänka utanför ramen. Flytta hemifrån. Att samarbeta premieras ju inte. Bara om man får ut något av det själv? Solidaritet är ju så old-fashioned. Lite 70-tal.

(Olle kände att han hade fel, det var bara svammel, men det kändes rätt i munnen, just då.)

– Då har vi kommit väldigt långt från när vi levde i grottor och var tvungna att samarbeta för att inte bli uppätna av farliga djur eller elaka fiender, sa Ingamaj för sig själv. Så satte hon sig upp i stolen och såg på Olle, som hon älskat en gång för så länge sedan. Lite obegripligt just nu.

– Så båda vittnar mot varandra, och får dumt nog två års fängelse, sa hon, är det det du vill säga? Två riktiga losers alltså. Ja, det är väl du och jag då? (Hon skrattade till, ett pärlande, lite alldeles för hånfullt skratt, riktat till honom.) Alltid lite eljest?

– Ja, det är väl så det ofta blir, sa Olle dumt, och kände sig väldigt bortkommen och lite överkörd, som en glad troskyldig hund som viftat på svansen och plötsligt, som belöning, blivit översköljd av ett spann kallt vatten eller smälld på nosen. – När man fegar ur. Jo så är det väl för de flesta. Och i verkligheten hade väl båda blivit släppta om dom vittnat mot varandra. Efter en tingsrättsförhandling. Så brukar det ju också bli. Utom om det varit polismord kanske…

Olle hade plötsligt hamnat i försvarsläge, och kände sig dum. Nu kändes allt förstört. Till ingen nytta. Ingamaj reste sig och rättade till kjolen noggrant över höfterna. Tryckte upp de extravaganta glasögonen på näsan och bh:n över brösten. Hon såg på klockan och ursäktade sig.

– Nej, jag hittar själv ut. Men det var intressant att prata med dig.

Intressant? Inget mer, tänkte Olle besviket. Nej, naturligtvis inte.

(29) ”Bröderna Sundström?”

En trasig lodis står och röker Fredrik rätt i ansiktet vid bankomaten. Han har fräckheten att be om pengar, ”till mat”. ”Men cigarretter har du råd med”, tänker Fredrik och ger honom en schweizerfranc. Han ångrar sig nästan direkt. ”En hel franc” tänker han ilsket. ”Satan! Varför har jag aldrig några småpengar i fickan?”

Dessutom har han sett tiggaren igen. Den tiggaren! Han som satt utanför kontoret för några veckor sedan. Han visste det. Det var absolut samma! Det var efter lunchen, i gamla stan, framför varuhuset Flicflac. Fredrik försöker instinktivt och förtvivlat undvika den sorgliga synen: mannens smutsiga solkiga kläder, otvättade ansikte, den sotiga mössan. Den trasiga muggen han alltid sträckte fram med ett kraxande hest skratt. Varför slapp man aldrig dessa sorgliga figurer? Slapp se deras sorgliga existens, tänker Fredrik? De är, som så mycket annat i den här överbefolkade världen, tycker Fredrik, så överflödiga.

Fredrik sneddar över den hårt trafikerade gatan för att undvika att gå förbi tiggaren igen, och blir nästan överkörd på kuppen.

Ännu mer arg och upprörd stöter han ihop med Bernhard (från Hôtel du Lac). Springer rakt in i honom. Så olikt Fredrik, tänker han. Att inte se sig för. Det är flera veckor sedan de setts senast. Fredrik har nästan förträngt den där ”initiationskvällen” på hotellet för en månad sedan. Försökt glömma.

– Varför kommer du inte till hotellet längre, Fredrik, undrar denne? Han är solbränd, har varit i Provence en vecka med en älskarinna.

Fredrik undviker honom med blicken, och kan inte komma på något bra att säga.

– Diotima har frågat efter dig!

Det syns att han ljuger.

– Förresten. Jag såg att USAID har ett ledigt jobb, det skulle passa dig. Du är ju bra på engelska!

– Tack, jag ska fundera på saken, svarar Fredrik avmätt.

Han kan omöjligt skaka av sig Bernhard, som fortsätter prata glatt och följer Fredrik in i hissen och till och med går efter honom in på hans kontor. Påklistrad som ett frimärke.

Fredrik ställer sig vid fönstret med utsikt över Genèvesjön och hoppas att hans rygg skall ge Bernhard en tydlig vink, men denne ger sig inte.

– Gustav Sundström har varit på hotellet. Det har hänt en del saker sedan sist. Du ville ju träffa honom?

(Bröderna Sundström? Gustav och Erland? Jo, visst ville Fredrik.)

– Snälla Bernhard, jag måste jobba nu, säger han och vänder sig om, och försöker skjuta ut vännen genom dörren. Jag ringer dig.

Tillbaka bakom skrivbordet ser han att både Karolin och Sylvia har ringt. Fredrik känner huvudvärken dyka upp som ett svart moln på himlen, fast det är helt molnfritt utanför fönstret, och öppnar skrivbordslådan för att ta fram en Treo. Men vädret förändras snabbt, med svarta moln som följs av ett riktigt schweiziskt åskväder-skyfall utanför fönstret, som ursinnigt piskar vågorna i sjön, får båtarna att nästan kantra och jagar bort alla turister från gatorna, som skrämda duvor. Ovädret varar i säkert femton minuter.

Fredrik minns plötsligt vad den skrythalsen Bernhard sagt till honom ”i förtroende” på Hôtel du Lac. Rejält berusad. Att Erland Sundström hade en vietnamesisk prostituerad i ett halskoppel, under sitt skrivbord. Väldresserad som en pudel och så gott som naken! En besökare intygade att det var sant, sa han. Och det bara för ”nöjes skull”. Till och med när han hade besökare! ”Tur att dom är ganska små, asiaterna” hade Bernhard sagt och skrattat rått. Fredrik hade skrattat med. Nu förstår han att historien inte är sann. Bara ännu en ”fantasi”.

(30) ”Ur Olles dagbok” (1)

”Så här var det innan jag träffade Eleonora:

Jag tittar på mina staplar och diagram på datorn, de är vackra, jag bryr mig om dom. Försöker göra ett bra jobb på kontoret förstås. Som dom flesta gör.

Snyggast är när man får dom exakt symmetriska, när koefficienterna går jämnt ut, då brukar jag visa dom för Hans. Det ser estetiskt ut. Som konst.

Han gör färgdiagram, stapeldiagram, cirkeldiagram, och sinuskurvor i olika färger, och det ser väldigt flott ut. Mycket bättre än mina. Med Rosling-bubblor som förklaringar till upp och nedgångar i produktion och aktiekurs.

Sen kommer vår avdelningschef och hämtar kvartalssiffrorna för bokslutet och då känns det alltid lite tomt efteråt. Man har lämnat ifrån sig något kärt. Som ett (nyfött) barn.

Sen lägger han fram dom för sin chef, som sen lägger fram det för styrelsen och VD, och alla presenterar det förstås som sina siffror.

Sen lägger VD fram det på bolagsstämman som sina siffror, om dom är positiva förstås, och jag brukar läsa om det i tidningen efteråt.

Det känns som man lämnat ifrån sig ett älskat spädbarn som man gått och burit på i flera månader, ja ibland ligger det så mycket jobb bakom en enda tabell. Det kanske känns så att vara gravid? Jag kan ju omöjligt veta det.

Men tomhetskänslan efteråt, nej det kan inte stämma. Bara om någon tog barnet ifrån en direkt efter förlossningen. Och gjorde det till sitt. En sorts abort? Jag vet inte, kan bara gissa. En känsla av förlust är det i vilket fall. En längtan efter något som aldrig fick växa sig stort.

Men sedan jag träffat Eleonora har allting förändrats. Allting.”

(31) ”Studentexamen 1991” (2)

Lisabeth gör en modesväng runt Ingamaj i vardagsrummet.

– Titta vad jag hittade i mammas garderob. Måste vara mormors! Nästan som en Madonna-petticoat! Var sjutton har hon fått den ifrån?

– Då måste du ha grävt djupt, säger Ingamaj, lite sur för att hon inte själv hittat den ryschiga kjolen. (Hennes mamma var ju trots allt riktigt norrländskt frireligiös, pingstvän.) Den kan du väl inte ha på skolavslutningen?

– Nej tok heller. Men ikväll. Det är väl säkert att morsan och farsan stannar borta till i morgon?

– Ja, ja, ja, säger Ingamaj surt och studerar sin egen profil i spegeln. Drar in magen och sträcker på ryggen. Den vita kavajen och den renstrukna blommiga blusen såg tillräckligt oskuldsfull ut. Lisabeth kammar sitt enormt långa, lockiga hår, och försöker få det att ligga så slätt som möjligt mot den ljusblå uppuffade kavajen. Hon behöver knappast någon hårspray.

– Vet du vad jag hittade mer? (Hon höll fram en gul stickad pullover med rund urringning, ytterligare ett fynd i mammas stora garderob från den tiden när hon brydde sig om vad hon satte på sig.) Tack och lov att mamma aldrig slänger något!

Den är alldeles för stor för Lisabeths späda kropp, tänker Ingamaj, men passar bra till den violetta kjolen. Det var Madonna upp i dagen!

– Men göm dom där för mamma sen, annars blir hon vansinnig. Tänk när hon hittade rosa läppstift inne hos dig!?

Lisabeth svarar inte, utan fortsätter prova kläderna framför spegeln. Båda föräldrarna är på varsin skola och planerar skolavslutning nu, sedan ska de åka till landet och vara borta till söndag. Det innebar ”föräldrafritt” ikväll, och Ingamaj och Lisabeth har planerat för en stor studentskiva, med massor av inbjudna. Planerat spritinköpen hos en säker leverantör, maten har de fått ställa i ordning i köket under mammas överinsyn och lagt plast över. Snittar med lax och roast beef, ostkex, cider och lättöl. Ojoj de har lättöl för flera månader framåt! Allt från det lokala bryggeriet, men all medtagen sprit måste de komma ihåg att slå ut i bäcken bakom huset, innan söndag förmiddag. Men hur döljer man en rejäl baksmälla? Ja, kommer tid kommer råd, som mamma brukade säga, med sedvanligt allvar i rösten.

– Kommer Bengt också, säger Lisabeth med neutral röst? Hon hade aldrig riktigt kunnat med Olles och Fredriks kompis, en smal finlandssvensk kille i stora fula glasögon och amerikansk marinsnagg som mobbats i skolan, men nu efter tio år accepterats som en i gruppen. Ingamaj tror i sitt stilla sinne att Lisabeth är lite tänd på honom. Synd att de har så få rum i huset där man kan vara ensam, tänker hon. Det lilla huset vid ån, som skiljde stadens västra (och äldre) del från centrum, var bara fyra rum plus kök och vardagsrum (och några källarförråd). Men man fick väl ockupera rummen i skift, tänker Ingamaj som har planerat allt i detalj.

Och nu fick inget gå fel! Några skulle nog mista oskulden ikväll? Om det fanns någon kvar att mista? Ingamaj hade läst om det nya modet, ”grunge” som kom från USA. Lite slitna kläder, skogshuggarskjortor i flanell i olika klara färjor, munkjackor, gärna hål på kläderna lite här och var. Det var knappast Ingamajs stil, men hon hade ändå i hemlighet fixat med några snygga jeans i garaget, så hårt tvättade och gnuggade att de skulle se lite slitna och använda ut. Hon skulle imponera på de andra tjejerna med sin helt nya stil. Hon hade till och med lyckats få tag i ett par äkta Doktor Martens kängor! Som sagt, Ingamaj lämnade aldrig något åt slumpen!

Men den här gången hade hon ändå glömt en sak.

(32) ”Ingamajs predikament”

Ingamaj sitter på jobbet med kollegan Frank. Hon frågar om han hört något mer om Paulina?

– Nej, ingenting.

– Men hennes mamma lovade ju att höra av sig?

-Då är väl allting bra?

Ingamaj känner ett stick i hjärtat av dåligt samvete. Det har gått en vecka sedan hon träffade den lilla problematiska Paulina på mottagningen, och hennes ”predikament” hade tagit henne hårt. (Ingamaj älskade dessa märkliga ord som var långa och tillkrånglade, många hade hon från fadern, som varit högstadielärare i svenska och engelska, och inbiten dialektforskare, särskilt dialekterna i Norrland. Det här var ett sådant ord som bönder i Norrlands inland kunnat slänga sig med.)

När Frank gått ut försökte hon ringa Paulinas mamma, men fick inget svar. Hon visste förstås att hon inte skulle ”lägga sig i”, inte hade tid för sådant. Om Frank kom på henne? Det var precis som detta med Kullamannen. Hon kunde bara inte låta bli. Ända sedan hon tyckt sig se honom i tingsrätten för en vecka sedan hade hon spanat över gatan för att se om någon som såg ut som mannen i tingsrätten skulle visa sig hos grannen som bodde tvärs över gatan. Hon hade tagit reda på att han ägde huset. Ingen stödde henne, definitivt inte Niklas (som i hårda ordalag förbjudit henne att ägna sig mer åt saken), inte vännen Ewa, inte systern Lisabeth. Bara hennes nyfikenhet. Och upphetsningen om hon skulle visa sig ha rätt.

Ingamaj beslutar sig, som så många gånger tidigare, att ta saken i egna händer. Hon säger till Frank att hon måste gå ett ärende, och tar bilen till Sandslätt, där Paulina bodde. Det är ett välbärgat villaområde i östra delen av staden, en bit upp efter älven. Det är halt, ”underkylt regn”, och det luktar plötsligt vinter i luften igen. Den bleka marssolen har inte förmått smälta den snö som låg kvar i vägrenen. Ingamaj har bråttom och får i hastigheten en sladd i kurvan, och kör nästan in i en bil strax innan rondellen. Med hjärtat i halsgropen stannar hon utanför en låg villa i vitt mexitegel.

Hon ringer på dörren och står med ens öga mot öga med Paulinas mamma. En lång kvinna, dyrt klädd, gymnasielärare, med ett snipigt och bittert drag kring munnen.

– Ja ursäkta, det är jag som är Ingamaj Öhman, det var jag som talade med Paulina på psykiatrimottagningen nere i stan för ett tag sedan. Jag bara undrar hur det gått för henne?

Fru Evander slänger till med huvudet och snörper på munnen, på ett sätt som tydligt talar om att det har Ingamaj inte med att göra. Sedan säger hon:

– Vi fick köra henne till psykiatrimottagningen på lasarettet. De har lovat ta hand om henne ett tag. Du får vända dig dit i fortsättningen.

– Men herregud! Hur kan ni göra så mot er dotter?! (Ingamaj ser upprörd ut.) Hur kunde ni släppa iväg henne på den där klassresan över huvud taget?!

– Tack, vi har talat klart. Adjö.

Fru Evander drar igen den tunga dörren, mitt för ansiktet på Ingamaj, som backar från dörren så hastigt att hon nästan sätter sig på marken.

(33) ”Du är din egen domare och fångvaktare”

Efter att ha frågat runt på psykiatriska kliniken på lasarettet får Ingamaj äntligen tag i rätt avdelning. Besökstiden är redan över, men hon slinker ändå in när någon går ut genom dörren. Ingen syns till i korridoren. Hon finner Paulina på avdelningen för de nyintagna, där hon sitter i dagrummet och sover framför Teven. När Ingamaj försöker väcka henne, verkar Paulina närmast neddrogad. Ingamaj går till sjuksköterskerummet, där en äldre sköterska sitter och löser korsordet i länstidningen.

-Ursäkta mig, Paulina Evander, borde hon inte vara på barnpsyk?

-Ursäkta mig, men vem är ni?

-Ingamaj Öhman, jag jobbar på Frank Malmstens psykiatrimottagning nere i stan. Vi hade kontakt med Paulina först.

-Jaha, på så sätt. Ja ni får gärna ta henne med, vi har ont om plats.

-Ja men hennes föräldrar…? (Sjuksköterskan återgår nonchalant till sitt korsord.)

-De vill att hon ska läggas in här på längre tid. Så hon får väl stanna här en dag till då. Sedan får vi se.

-Vad får hon för medicin?

-Xanor. 10 mg åt gången.

–Är inte det väldigt mycket?

-Det får du fråga läkaren om? Men han har gått för dagen är jag rädd.

-Men det finns ju mycket bättre bensodiazepiner. Herregud, hon är ju alldeles neddrogad!

Nattsköterskan rycker på axlarna, markerar att det är slutpratat och Ingamaj går tillbaka till Paulina. Men hon sover och är omöjlig att väcka. I övrigt är dagrummet tomt. ”Ont om plats”? tänker Ingamaj. Här är ju inte en själ.

Ingamaj stänger av teven, lägger en extra filt över Paulina, och går.

Efteråt tar Ingamaj bilen tillbaka och slinker in på Nya Konditoriet för att ha något att blidka Frank med. Kontoret ligger i ett av stadens gamla vackra trähus på Axvallagatan, ett av de få som blivit kvar sedan hela centrum rivits, sanerats och renoverats. Ingamaj är djupt förälskad i det gamla huset med sin speciella doft i trapphuset, de fyra stora lägenheterna, de gamla fönstren med metallhandtag och djupa sittalkover. Hon bjuder Frank och den nyanställda hjälpredan Emily på katalaner och kaffe och säger att hon letat efter gummistövlar åt barnen. De äter och dricker och har det riktigt gemytligt medan mörkret sänker sig utanför. Det mörknar runt björkarna på gatan utanför. Det är lite snöblandat regn. Man kan ännu inte ana att det går mot ljusare tider.

Hemma får hon ta hand om Edith och Vilhelmina, som kommit hem från skolan. Middagen ska planeras, Niklas är på ännu en jobbintervju och kommer säkert inte att köpa med sig mat. Om han gör det, å andra sidan, så blir han alltid arg över att Ingamaj tagit sig friheten att laga middag själv utan att informera honom. Det känns som att vad hon än gör så blir det fel. Med Niklas får man alltid stå och bocka med mössan i hand och be om ursäkt att man existerar, tänker hon dystert medan hon öppnar ett gammalt paket renskav.

-Tror du pappa är arg när han kommer hem, säger Edith oroligt, hon som är den som talar mest av de båda tystlåtna systrarna?

-Nej, lilla gumman, säger Ingamaj och stryker dottern över håret. -Jag går och ringer honom nu, så vet han att jag fixar mat. Det blir bra ska ni se. Oroa er inte.

Flickorna sitter kvar vid köksbordet och dricker mjölkchoklad, allvarliga, rädda och väluppfostrade, medan det mörknar utanför fönstret. När hon ringt Niklas, som är färdig med intervjun och hoppfull och verkar vara på gott humör, så blir hon sittande inne i sitt arbetsrum framför datorn med mobiltelefonen i handen.

Varför hade Olle ringt? Att Bengt var död? Ja, än sen? Kanske borde hon berätta det för Lisabeth i alla fall? Eller… kanske inte? Det var bättre att inte låta gammalt slagg komma upp i dagen. Störa den björn som sover? Lisabeth skulle bara bli hatisk och upprörd. Det som göms i snö… Ingamaj hade inte talat med Olle på många år. Och… Fredrik? Nej det var ännu längre sedan. Han bodde väl kvar i Schweiz, tänker hon? Var säkert gift och hade barn. Kanske hon kunde söka på Internet och se om hon fick upp hans namn?

(34) ”Chokladsafari”

Fredrik hade bestämt att låta förhållandet med Sylvia få en chans. Det hade ju allt. Hon var snygg, kom från en rik familj i Zürich, så vad velade han för? Hoppades fortfarande att Diotima skulle höra av sig, fast det var en månad sedan hon ”initierat” honom på Hôtel du Lac. Men hon var ju inget att satsa på. En lyxprostituerad?

Men en annan röst pockar på honom: Diotima var mycket snyggare än Sylvia. Och mer spännande. Oförutsägbar. Hon skulle bli ett kuttersmycke att visa upp i båtklubben i Genève (som han ännu inte fått inträde i, det var osannolikt dyrt och krävde någon som ”introducerade” honom, men han hade redan tittat på en racerbåt i trä, väldigt snygg, och lagt ett bud). Han drevs av tävlingsinstinkten, för ingen annan man hade fått Diotima på Hôtel du Lac på fall, det hade han hört. Varför hoppades han fortfarande, tänkte han? För att han gärna ville hämnas på de rika medlemmarna i båtklubben och på hotellet? Slå dem med häpnad! Men i så fall måste han göra en framstöt först. Han bestämde sig för att vänta tills vidare.

Istället bjöd han flott ut Sylvia på en veckända där inget skulle sparas på. Han fick ta ett lån, det fanns inget annat att göra. Hans plånbok var inte gjord för det schweiziska nöjeslivet. Han hade låtsats vara alldeles för välbärgad inför hennes far, det var dumt.

Han hyrde en stor bil med privatchaufför och hämtade upp henne i Zürich. De körde några mil söderut, till ”Ur-Schweiz”: Luzern vid Vierwaldstättersee. Det var en bråddjup sjö omgiven av höga majestätiska berg, alplandskap med snö på topparna, gröna ängar beströdda med blommor och betande kor, en vy som fick vissa turister att tappa andan, blankt som ett vykort, andra, särskilt amerikaner, att tro att man var i Disneyland.

Här pilade turistbåtarna över sjön, precis som i Zürich och Genève. Här fanns grandiosa hotell, det var en turistort med anor från 1800-talet. Europas första bergbana upp till skidorten Rigi byggdes redan 1871. Klock-, ost- och brödbutikerna låg tätt.

Sylvia var förtjust i choklad, både i fast och flytande form. De besökte därför det förnämsta konditoriet i Luzern, Norma, och drack choklad ur stora guldkantade koppar. Personalen var klädd i bländvitt och otroligt artig. ”Tack, tack, tusen tack” var en ofta använd fras.

De strosade längs floden Reuss och gick på den berömda lördagsmarknaden, där fina lokalt producerade produkter, grönsaker, blommor och frukt såldes. Sylvia ville naturligtvis se det berömda konstmuseet Sammlung Rosengart.

På den enorma Imaxbiografen fick de se en film om chokladproduktionens historia, från böna till kaka, allt upplevt inifrån en farkost som såg ut som en chokladböna.

De körde förbi ”ängen” där det första schweiziska edsförbundet påstods ha slutits. Fredrik tänkte på Wilhelm Tell och äpplet, en historia som säkert inte var sann. Genom den långa Sankt Gotthardtunneln körde de till södra Schweiz, där italienska var vardagsspråket. I Locarno vid Lago di Como skulle de tillbringa kvällen och en romantisk natt, hade han tänkt.

 Fredrik gjorde sitt för att det skulle bli så bra som Sylvia önskade, och lät henne måla några timmar, medan han nervöst läste nyheterna på Internet. Inget nytt om hans käre ”directeur”, åtminstone inte i senaste upplagan av e-tidningen?

Men chokladen var inte lika förträfflig här som i tyska delen av Schweiz. Dagen efter, i Bern, ville Sylvia därför gå till Dieter Meiers butik, den gamle syntpoparen, som både hade biffkrog och en kött- och vinranch i Argentina. Lindtchokladen kom från Bern, och Sprüngli från Zürich, förklarade Sylvia, som trots att hon snabbt åt fem tryffelbitar med kaffe till, fortfarande var smal över både höfter och axlar. I den gamla delen av björnstaden Bern låg chokladbutikerna tätt, skyltfönstren dignade av godsaker, med chokladbönor från Kuba, Grenada och Bolivia. På Teuscher åt de Dom Perignon-tryffel, gåslevertryffel, ädelost och mexikanskt chockladsmör. Och på Sprüngli köpte de de populära små macaron-biskvierna med olika sorters chokladfyllning.

När Fredrik lämnat av Sylvia utanför café Flor i Zürich lovade han sig själv att inte äta choklad på ett halvår. Minst. Han somnade övermätt på hemvägen, och hela helgen lämnade ett rejält hål i hans plånbok, och en oroligt bullrande mage.

(35) ”Studentexamen 1991 (3)”

Det blev en vit kavaj med sluttande axlar och vida slag för Ingamaj, och en lite tuffare, randig på längden för Lisabeth. Båda hade varit hos damfrisören dagen innan och klippt lockarna enligt dagens mode. De var tacksamma att 1980-talshåret var borta. Nu var det mera rakt som gällde. Lisabeth hade ett enormt lockigt hårsvall som behövde mycket trimning innan hon var nöjd. När Olle ringde på hade han uppknäppt kavaj med fiskbensmönster och trådsmal gråmelerad slips. Han såg ut som en hallick från en parisisk bakgata. Ingamaj himlade med ögonen och skrattade.

– Du är inte klok! Om du bara hade lite mer hår på bröstet.

Hon pussade Olle på munnen, och de lät sig inspekteras av mamma Hildur, som såg till att de kom iväg till skolan. Olle hade klippt sin förfärliga (enligt Ingamaj) hockeyfrilla kortare och tagit bort det värsta i nacken. De hade beställt taxi, dagen till ära. Han och Ingamaj satte på sig studentmössorna och mamma Hildur tog ett foto till familjealbumet.

På skolgården mötte de Fredrik som hade en svart midjekort läderjacka och matchande tunn slips. Mycket tuff, enligt Ingamaj. Han blinkade menande åt Ingamaj som rodnade. De hade varit tillsammans för bara några kvällar sedan, i Fredriks studentrum öst på stan. Hon hade alltid dåligt samvete för stackars Olle när hon var med Fredrik. Men hon kunde inte dra ut på det hela: ikväll måste hon berätta hur det var. Bredvid Fredrik stod Bengt Kjellgren, deras finlandssvenske bekant som var läkarson precis som Fredrik. Han smålog lite fånigt bakom sina stora pilotglasögon och rätt-upp-stående blonderade igelkottsfrisyr. Ingamaj förstod plötsligt varför Bengt alltid tidigare haft snagg, hans nuvarande frisyr var inte snygg. Lisabeth hade stora runda proggiga glasögon och hon log tillbaka mot Bengt, noterade Ingamaj. Tillsammans gick de över skolgården mot ingången, för att ta plats i aulan.

Den fanns ingen kyrka i närheten, så alla sistaårselever fick tränga ihop sig i gymnasiets blomstersmyckade aula och åhöra den långrandige rektor Hjalmarsson tala länge och omständligt om ”den framtid som komma skall”, ”ert stora ansvar som samhällsmedborgare”, och ”när ni nu träder ut i livets bistra värld utanför gymnasiets trygga väggar”. Alla ekonomiska kalkyler pekade uppåt, datorerna hade förändrat världen radikalt, Berlinmuren hade fallit. Det var fortfarande, och i ännu högre grad ”och den gryende framtid är vår”.

(36) ”Älskade lilla mamma”

Det är inte helt lätt för Ingamaj att ta med sig flickorna och en motsträvig Niklas för att, en gång i månaden, äta middag hos Lisabeth. De är allt för olika. Lisabeth är studierektor på högskolan och tjänar betydligt mer än Ingamaj och Niklas tillsammans. Hennes man Morgan, en beskedlig idéhistoriker, är ännu ”bara” docent, dottern Matilda, som har Downs syndrom, och Morgans tystlåtne adoptivson Markus från ett tidigare äktenskap, en lång ranglig pojke från Etiopien med enormt krulligt hår, som mest sitter framför sin nya dator, helt uppslukad i sin egen 14-åriga dataspelsvärld.

Lisabeth och Morgan bor i en gammal trävilla en bit upp efter älven, i den lilla stadens riktigt välbärgade område, med ingenjörer, högskolelärare, företagare och ättlingar till skogspatroner. Det är ett gammalt s.k. majorsboställe, som en gång stått där regementet varit inne i staden. Det är från början av 1800-talet, och har t o m ett kulhål i ena knuten från det sista kriget mot Ryssland 1809. Det hade varsamt renoverats till ursprungligt utseende med stora ljusa salar där allt var i trä eller metall, stora breda vackert målade kakelugnar, en i varje rum, breda golvplankor och ett kök med en gammal murad spis.

Det var så långt ifrån Ingamajs och Niklas lilla nedskräpade katalog-radhus som det bara gick. Där var allting förbeställt från Myresjöhus, och ingen av dem hade orkat lägga ner särskilt mycket tid på utsmyckningar. Där låg barnkläder och ryggsäckar, sportkläder, skridskor, böcker och tidningar utspritt på golvet, allt i en enda stor röra. Hos Lisabeth är däremot allt i minutiös ordning, Lisabeth är nästan sjukligt pedantisk, ända ut i fingerspetsarna och hatar Ingamajs rumsliga kaos. Hon kräver total kontroll i hemmet, där Ingamaj saknar allt i den vägen.

Det som förenade Ingamaj och Lisabeth, förutom blodsbandet, var framförallt föräldrarnas gamla sportstuga i Flurkmark, en enkel sommar-sportstuga i trä från 1950-talet, som de delade på, och som ständigt var en källa till irritation, då Lisabeth krävde att Ingamaj skulle lägga lika mycket tid som hon själv gjorde på förbättringar och underhåll på stuga och tomt. Både ekonomiskt och i arbetstid. Diskussionerna slutade för det mesta med att Morgan mäklade fred, och att han och någon byggnadshändig kollega på högskolan utförde arbetet, medan Lisabeth gnällde och tjatade elakt på hans ständiga undfallenhet.

Utanför det stora majorsbostället står på farstubron av trä, två små gjutna kanoner som räddats från när regementet lades ner. Niklas fnös alltid när han såg dom och tyckte att det var olidligt ”pretentiöst”. Han vägrade alltid krama Lisabeth (och ingen annan utanför familjen heller för den delen) utan tog alltid formellt i hand med en trumpen kommentar. Ingamaj pratade alltid fort och nervöst som en hönsmamma, och försöker få alla att gå åt samma håll.

Den vackra middagen serveras på gammaldags porslin från mormor, glas från ett glasbruk i närheten, rullade linneservetter i servettringar av mörknat silver; den stora, med långa stearinljus och trädgårdsblommor utsmyckade matsalen pryds av gamla rustika trämöbler, inköpta på olika auktioner – hela rummet är enkelt och linoljemålat på de gamla träväggarna och breda golvstockarna, men den högtidliga allmogestilen är alldeles too much för Ingamajs och Niklas ”enkla” smak. Man tar sig under besvärad tystnad igenom middagen, sik från älven och kokt potatis med persilja, hollandaisesås, fruktkompott, ”svagdricka” och vatten samt grönsallad, ibland tryfferat med försiktig konversation, där varje ämne som kan verka upphetsande undviks. Ingamaj har på tungan att fråga Lisabeth om Bengt, men förstår innerst inne att det bara kan väcka dåliga minnen. Hon förmanar Edith och Vilhelmina att sitta ordentligt, äta med stängd mun, och inte lägga armbågarna på bordet. Den långe Markus med sitt stora krulliga hår får snart lämna bordet, och flickorna får följa honom för att titta på hans senaste dataspel. Matilda hade förpassats till en barnvakt som bor i närheten och passar dottern mot betalning.

Vad skulle man nu prata om som inte skulle reta Niklas, tänker Ingamaj? Ibland fick hon sådan ångest när hon satt på middag hos Lisabeth att det kändes som att hon ville kräkas.

– Har du varit hos mamma, säger Lisabeth torrt och bryter tystnaden medan hon häller upp kaffet, som är både ”grönt” och rättvisemärkt?

– Nja, har inte hunnit än. Har du?

– Jag var där i måndags, säger Lisabeth och sätter sig vid bordet, mittemot Ingamaj. Ser anklagande på henne när hon säger: Vi bestämde ju att ta varannan gång?

– Ja, jag vet… det är så mycket nu…

Lisabeth snörper på munnen. Det var så mycket hon också har på tungan, verkar hon tänka. Ingamaj jobbar ju inte ens heltid hos Frank nere på stan. Niklas går arbetslös fortfarande. Ingamaj är ständigt ute på sina ”eskapader”. Lisabeth menar utan att specificera det att Ingamaj försöker smita från sitt ansvar för mamma. Trots att det egentligen är Lisabeth som borde vara argast på ”lilla mamma”.

– SÅ mycket kan du väl inte ha att göra…?

Sen är det ju det här med att Ingamaj alltid måste göra som Niklas säger, lyda hans minsta vink och underliga bisarra infall, enligt Lisabeth. Där var systrarna Öhman sannerligen olika!

Så fel det blev. Lisabeth bet av meningen, som skulle fortsatt… ”att du inte kan hälsa på mamma två kvällar i veckan”. Mamma som ändå aldrig säger någonting. Det lät överlägset, och Ingamaj ser hur Niklas käkar stelnar till. Det var ju en indirekt kritik av hans befälsordning hemma i kataloghuset på Kullahöjden! Lisabeth kan inte avhålla sig från att vara elak, så är det bara.

Ingamaj invecklar sig i bortförklaringar som gör Niklas ännu mer irriterad.

– Vi har haft lagerinventering på jobbet. Du vet inte hur många klienter vi får just nu Lisabeth. Alla dessa stackars människor som ”går in i väggen” som det heter. Du vet ju själv hur många som går omkring och mår dåligt utan att säga ifrån? Du vet ju hur det är…

– Du behöver inte urskulda dig för Lisabeth, säger Niklas dovt. Hon har inget att göra med vad du gör eller inte gör.

Det blir tyst runt bordet. Lisabeth stelnar också till. Hon kan bara inte hålla tyst. Det går inte.

– Jag bara menar…

Niklas reser sig provokativt och börjar plötsligt vandra runt i det stora rummet, som nu ligger nästan helt i mörker, bara upplyst av svaga lågenergilampor och stearinljus. Ett romantiskt skimmer? Ingamaj vet att Niklas hatar det här halvmörkret (”naturligt kvällsljus”) hos Lisabeth, särskilt på vintern. Själv tänder han alla lampor som finns i huset, och helst ska det vara gamla hederliga glödlampor, som inte går att få tag i längre. Så mycket ljus som möjligt, särskilt på vintern. Niklas stannar framför fönstret och stirrar ut på mörkret utanför.

– Herre Gud, kan du inte sätta dig, säger Lisabeth irriterat och sneglar på Ingamaj, som bleknar och känner orosmolnen samlas över matsalsbordet.

– Nej, jag tror vi ska åka hem snart, säger Niklas. Det är förresten fotboll på TV3 som jag vill se.

– Nej, snälla Niklas, stanna en liten stund till, snälla du, klämmer Ingamaj mjäkigt ur sig.

– Säg inte emot, fräser Niklas som nu retat upp sig rejält. Hämta flickorna och håll snattran!

– Men lägg av nu Niklas! (Lisabeth kan inte hålla tyst.) Ingamaj kan gärna få stanna en stund! Vi behöver faktiskt prata om mamma!

Niklas stannar hotfullt framför Lisabeth, som sitter och stirrar rakt framför sig, på Ingamaj. Hon vägrar konsekvent att titta på Niklas. Ingamaj är nästan rädd att Niklas skulle slå till Lisabeth, men han hejdar sig, vänder efter en stund på klacken och tar sin jacka.

– Vem ska skjutsa hem flickorna då hade du tänkt? Ni har ju druckit alla tre? (Det var sant. Niklas var den ende som inte var lagom salongsberusad av Morgans vällagrade årgångsviner från Provence.) Lisabeth hugger till:

– Då får dom väl ligga över här då, vi har nog plats! Herregud, spela roll?

Niklas ser argsint på Ingamaj och hon förstår att hon är riktigt illa ute nu. Hon vrider sig på stolen som om hon grillats över en öppen eld, och funderar febrilt på vad hon ska säga.

– Vi… vi tar en taxi, säger hon, alldeles för tyst.

– För dina pengar då, säger Niklas upprört?! Ja, gärna för mig.

Ingen säger något mer, och till slut går Niklas ut genom dörren, och smäller igen den så att de gamla originalgångjärnen från 1700-talet skakar till och jämrar sig gnisslande.

– Herregud, hur står du ut? säger Lisabeth surt och börjar plocka ihop porslinet. Morgan, som suttit tyst som en mus under Niklas utbrott, skyndar sig att börja plocka ihop disken, medan Lisabeth häller upp varsitt glas vin till henne och storasystern. De behöver en riktig ”uppstramare” nu, tycks hon mena!

Lisabeth förstår inte riktigt Ingamajs prat om att hon bara stannar kvar i äktenskapet ”för barnens skull”. Någon ny man på allvar hade inte heller dykt upp i hennes liv. Frank var ju gift, och inte intresserad, vilket Lisabeth visste irriterade systern. Och Niklas, ja han kunde säkert fortsätta göra livet ännu mer surt för Ingamaj om hon lämnade honom. Ja Herre Gud, tänker Lisabeth, dricker och skakar bekymrat på huvudet.

Ingamaj skakar också obeslutsamt på huvudet. Nervositeten släpper lite när hon får mera vin och Niklas kört iväg med en rivstart från grusplanen utanför huset. Uppifrån barnens rum är det knäpptyst. De spelar väl dataspel? Eller lyssnar oroligt på hur det utvecklas nere i stora rummet. Lisabeth fortsätter mästra sin storasyster.

– Jag trodde faktiskt han skulle ge mig spö, säger hon och ser hätskt på Ingamaj! Fan att man ska behöva utstå sånt här för din skull? Fy fan! Får du inte nog!

– Du får inte provocera honom, Lisabeth. Du behöver väl inte vara så elak.

– Jag tänker inte vika ner mig för den där neandertalaren, fortsätter Lisabeth utan att vika en tum. Får du stryk nu när du kommer hem din stackare? (Morgan är ute i köket och diskar så Lisabeth kan tala hur fritt hon vill. Med elak röst.)

Ingamaj blir brännhet om kinderna och dricker snabbt mer vin. – Nej inte ikväll, säger hon och det låter verkligen inte som ett skämt. – Aldrig när barnen är med. Och han slår ALDRIG barnen!

– Nä hä. Åtminstone det. Så pass. Herre Gud, jag förstår mig inte på dig Ingamaj. Det har jag nog aldrig gjort. Du måtte älska att få stryk av Niklas.

– Nej du kommer nog aldrig att förstå det, säger Ingamaj eftertänksamt och tittar ut på mörkret utanför. Mot den mörka dystra skogen bakom huset lyser bara en enda hoppfull lykta från den timrade altanen. Långt nedanför den djupa slänten rinner älven, man kan höra bruset upp till huset om man spetsar öronen. Nej, Lisabeth kommer aldrig att förstå att det inte finns något så njutningsfullt som att underkasta sig, tänker hon rebelliskt för sig själv. ”Jag fattig syndig människa” som lilla mamma brukade säga när hon var på det humöret. Hon hade nog också njutit av det? Nej jag är inte som Lisabeth, tänker Ingamaj. Men det kommer hon aldrig förstå. Att hela livet kan kännas som att det bara handlar om makten att få slå, eller att få bli slagen. Ja, förmodligen gäller det i hela världen. Befalla, bestämma. Att styra eller styras. Med eller utan våld. Det är som att vi aldrig riktigt utvecklats sedan Neandertalarna, tänker hon. Att vi aldrig blir annat än ”Grottbjörnens folk”.

– Ja ja. Var och en blir salig på sin tro, som ”lilla mamma” brukar säga, fortsätter Lisabeth och dricker en klunk vin till. Men du måste hålla din del av mamma-avtalet. Jag tycker inte särskilt mycket om att behöva besöka henne två-tre gånger i veckan. Du får skärpa dig Ingamaj! För ”lilla mammas” skull.

Ingamaj dricker lite vin, det är verkligen gott (och dyrt) och hon försöker se mellan träden bakom huset, se och tränga in i kvällsmörkret, där älven brusar nere i älvdalen så det hörs ända upp till huset. Hon tycker ändå om systern, fast hon nog tycker att hon tar ganska mycket ansvar för mor och sommarstuga. Hon minns så väl sista gången mamma krävt att pappa skulle ge Lisabeth smörj med mattpiskaren, när hon varit ute för sent en kväll, utan lov. Hon var 15, nästan 16. Och det var inte första gången. Lisabeth var uppstudsig. Pappa suckade alltid så tungt. Men han var lika mycket under toffeln på mammas starka frireligiösa och nykterhetsivrande vilja, som Morgan. Innan de träffades hade pappa (enligt egen utsago) druckit varje helg, och mamma till och med gått på dans. Men det var slut med det när han träffade rika bonddottern Hildur Eriksson. Pappa var däremot uppvuxen under fattiga förhållanden i Norrlands inland, hos så kallade ”nybyggare”. De var båda första generationen som fick läsa på högre utbildningsanstalt. Men ifråga om ”smörjet” hade Ingamaj och pappa en pakt sedan många år. Han tog in henne i hennes rum och dammade med mattpiskaren på en lämplig kudde, medan Ingamaj skrek och beskärmade sig på låtsas. Ända tills mamma en gång gläntade på dörren och avslöjade dom. Stackars pappa! Och stackars Ingamaj!

Hur hade detta kunnat fortgå; förbudet att aga, eller slå barn, var ju tio år gammalt? Men det var inget som ”lilla mamma” brydde sig om. Pingstvän var hon, tämligen nyväckt sådan, och i församlingen rådde alldeles egna lagar. Hon var nästan 40 när hon fick Ingamaj. Hon var religiöst och strängt uppfostrad. Hennes rebelliska ungdomsperiod blev kort. Övertygad liberal. Hennes förtroende för regering och riksdag hade alltid varit lågt, så här långt ifrån Stockholm, och hon misstrodde starkt Alva Myrdals radikala idéer om barnuppfostran. Hennes gudstro var desto starkare, och att ”spara på riset” när det gällde barnens uppfostran var emot allt förnuft, menade hon. Men man talade inte längre högt om att man uppfostrade barnen med stryk, det gjordes väl snarast i smyg och pågick oförminskat under hela 1980-talet i det fördolda, var Ingamajs starka övertygelse. Hon skyllde alltid sin egen längtan efter att bli tuktad på mammas hårda sinne, och pappas undfallenhet.

Mammas regemente slutade emellertid den vårdagen när Lisabeth fyllt 16. Hon hade alltid varit atletisk och sportintresserad, bra i gymnastik och friidrott till skillnad från långa Ingamaj, vältränad och smidig, och till slut hade hon mitt för ögonen på föräldrarna brutit av skaftet på mattpiskaren, och slängt ut den på gräsmattan utanför huset! Då hade faktiskt ingen av föräldrarna vågat protestera mer. Mammas makt var bruten, och hon föll hårt från sin piedestal, tillbaka ner i bitterheten över livets hopplösa anti-auktoritära utveckling, den yngre generationens olydnad mot det fjärde budordet, och de följande åren var hon bara en skugga av sitt forna jag. Hon åldrades flera år på en gång. Hon och pappa Nils arbetade på som lärare på varsin skola till pensionen, men det skulle aldrig bli som förr. Jo, möjligtvis för Ingamaj.

(37) ”Studentexamen 1991” (4)

Ingamaj försöker vända sig om och få syn på Fredrik, som sitter några rader bakom henne i aulan, bredvid Bengt. Hon sitter bredvid Olle, men visar med hela kroppen att de inte är ”ett par” längre. Så inte Fredrik skulle få några idéer. Hon undviker skyndsamt att ta hans hand. Lämnar luft mellan kropparna. Att det inte var något längre mellan dem, det var något Olle vägrade erkänna för sig själv, men innerst inne visste han ju också att det var så. Under hela rektor Göranssons långa entoniga malande sitter de obönhörligt stelt och tysta bredvid varandra, nästan plågsamt stela, sedan börjar Ingamaj snegla över axeln igen för att få ögonkontakt med Fredrik.

De hade varit tillsammans kvällen innan, bara en kort stund efter skolan. Fredrik hyrde ett rum öst på stan, i ett gammalt gult trähus kallat ”läkarvillan” med vita knutar och burspråk. Ingamaj älskade Fredriks sätt att älska fysiskt. Han tog för sig, han var ganska hårdhänt, inte så passiv som Olle, behandlade henne inte som en porslinsfigur. Han bestämde istället hela förloppet och la henne beslutsamt på det sätt han ville ha det, utmanad av hennes eftergivenhet. På rygg, på mage, från sidan. Och Ingamaj njöt av att ge sig hän, av att bli betvingad och tagen.

Hon såg upp till Fredrik som till en auktoritet. Han var bäst i alla ämnen, skolkade ändå oftare än alla andra från gymnastiken, hade börjat röka först av alla, och deltog med liv och lust i skolans gymnasieförening som mest var känd för sina förnedrande initiationsriter. Ingamaj gick förstås med i den kvinnliga gymnasieföreningen, som ofta hade fester tillsammans med pojkarna, bara för att få träffa Fredrik. Han var ”hennes kap”, hon kände sig stolt och uppmärksammad i hans sällskap som aldrig tidigare. Man såg efter henne och Fredrik. Hon hade aldrig funderat på att det skulle vara nedvärderande för det kvinnliga könet att underordna sig mannen så här som hon fantiserade om. Det var en ordning hon inte ens ifrågasatte. Hon trodde att det var ”lilla mammas” åsikter som hon tvingats anamma. Att det var ”så hon var skapt”. Och för henne var det enklast så.

Nu satte gymnasiekören i med att sjunga.

Sjung om studentens lyckliga dag. Kom låt oss sjunga i ungdomens vår!

Om det var hon som förfört Olle i början av gymnasiet, så hade Fredrik bara behövt se på henne med sina mörka lite demoniska ögon för att hon skulle falla pladask, sista året i gymnasiet. När de hade franska ihop, hon och Fredrik, dröp det i henne av nervositet, hon satt som på nålar och hennes läppar klibbade ihop sig av nervositet när hon skulle läsa. Hon fick inte fram ett ljud, trots att hon var en av de bästa i klassen. Bara Fredrik var bättre i språk. Men de hade sällan lektioner ihop.

De gick inte i samma klass, men hade vissa ämnen gemensamt, framförallt i språk, där de båda var starka. Fredrik hade blivit imponerad av Ingamajs skriftliga prov, hon hade slagit honom flera gånger. Det noterade han och lärarna. Hjärtat dunkade i bröstet på henne så hon trodde det hördes varje gång läraren förklarade henne som segrare! Hon sträckte på den lite kutiga ryggen och blev röd i ansiktet när Fredrik från bakre bänkraden såg lite avvaktande intresserat på henne. Hon visste att hon såg bra ut, blond med långt rakt hår. Han var lång och lite atletiskt byggd. Lockigt, cendréfärgat, lite vågigt hår. Och att Fredrik satt bakom henne, lång och oerhört välkammad, oftast i en välsittande manchesterkavaj och såg henne i ryggen på lektionerna, med en ironisk liten grimas i mungipan, den som hon älskade så mycket, det kände hon som en glödgad kniv som stack henne i nacken.

Än klappar hjärtan med friska slag. Och den jublande framtid är vår!

Hon hade snabbt förhört sig om allt i Fredriks bakgrund. Den var mystisk och spännande. Han hade först bott ensam med sin pappa, som var överläkare på lasarettet, i en gammal läkarvilla bakom sjukhuset. (Långt senare fick hon veta att han också hade en mamma, som fortfarande levde.) De hade en hushållerska, vilket lät oerhört gammalmodigt. Fredriks mamma var död sedan länge, trodde hon, hon fantiserade om att han sörjde henne oerhört, det fanns något tungt och outtalat i ögonen på Fredrik tyckte hon, och att hon skulle ersätta hans mamma som maka och mor. Läkarvillan han bebodde med fadern var stor, med en stor trädgård med frukt och grönsaker för husbehov, tomten var en av de sista i sitt slag från den gamla trästadens forntid, innan den brann ner 1888.

Inga stormar än, i våra sinnen bo

Nej, de hade egentligen ett bekymmerslöst liv, hon och Lisabeth. Det värsta var väl frihetsberövandet. Att Ingamaj inte fick gå ut på kvällarna så mycket som hon ville. Men hon hade förstått att Fredrik var likadan. Att han sällan gick ut och slösade bort tiden på annat än läxor. De syndfulla etablissemangen var för övrigt få i Janteå. När man fyllt 18 kunde man kanske smita in på Hotell Dragonens bar eller på Hotell Esplanad. Det var allt. Studenterna möttes framförallt på konditorierna eller uppe vid Högskolan på den lokala puben. Stadsdelen Sunnersta hade sedan högskolan invigts blivit ett ”studentgetto” med oräkneliga rader fyravåningshus i rött tegel, men några samlingslokaler fanns inte, och Ingamaj kände inga som pluggade eller bodde där. Hon och Ewa fick smyga in på Dragonen ibland, bara för spänningens skull, där de blev antastade av äldre män som var handelsresande, eller officerare från regementet. Fredrik gick aldrig ut verkade det som, inte vad Ingamaj visste. Ibland gick han och Bengt och spelade biljard i en lokal vid Högskolan. Men där var knappast flickor välkomna. Det var pub och nästan bara killar gick dit. Och de tjejer som gick dit ansågs inte särskilt ”fina”.

Hoppet är vår vän, när vi dess löften tro, när vi knyta förbund i den lund…  

Det var finlandssvenske Bengt som på våren undrat om Ewa och Ingamaj ville komma hem till honom en kväll, den som skulle bli den mest minnesvärda kvällen i Ingamajs liv tyckte hon själv. Hans föräldrar var bortresta, den lilla villan var ledig – syftet var uppenbarligen att Ingamaj skulle få vara med Fredrik ensam på tu man hand. Ewa hade skvallrat om det för Bengt, som inte hade något emot ett tête à tête med den långa rödhåriga Ewa. Ingamaj kunde inte nog tacka Bengt. Han talade med en omistlig accent, hade fyra systrar som dominerade honom, och hade mobbats under hela sin skoltid. Ingamaj hade aldrig blivit mobbad, hon kände med de svaga i samhället, och Bengt tyckte hon om, och lite synd om. Fast när det hände, i högstadiet, hade hon inte vågat stå upp för honom. Inte en enda gång.

Där de härliga lagrarna gro, där de härliga lagrarna gro

Bengt och Ewa hade taktfullt dragit sig tillbaka till ett annat rum och Fredrik och Ingamaj satt kvar i köket och tåflörtade. Sedan flyttade Fredrik över till Ingamajs bordssida, de drack mer vin, såg in i varandras ögon och kysstes. Händerna letade sig fram till kroppens alla skrymslen och vrår, Ingamaj njöt av Fredriks smala atletiska kropp mot sin. De var nästan lika långa, han slog henne med några centimeter. Hon hade längtat efter den här stunden så länge, så länge, nu ville hon aldrig att den skulle ta slut. Hon tryckte sig nära honom, inandades hans hårdoft, lät sig tungkyssas. När Bengt och Ewa dök upp igen (inget osedligt hade hänt dem emellan påstod Ewa med emfas) så blev Ingamaj röd i ansiktet, skämdes och kände sig plötsligt berusad. Hon sa adjö till de andra alldeles för snabbt och sprang hela vägen allt vad hon kunde hem till Brinkvägen med trenchcoat och skärp fladdrande efter kroppen. Hon kände sig som en stormsvala på glidflykt. Fullständigt fri. Det var vår och milt på kvällen i staden, nästan varmt. Hon visste att hon var alldeles för sent ute på kvällen, som vanligt, och nu slog hjärtat och blodet dunkade i ådrorna, och vinet hjälpte till, så hon blev alldeles vimmelkantig. Men i bröstet ljöd bara ett enda långt triumfatoriskt segertjut.

Hurra!

(38) ”Diotima vill träffa dig”

Fredrik hade tillbringat en ny helg med Sylvia i Genève, med shopping på Globus och lunch på innekrogen Bottle Brothers. Sedan tog de spårvagnen till de bohemiska kvarteren Carouge, ett område på andra sidan floden Arve som tidigare låg i Frankrike. Längs trånga gator samsades antikvariat, en rad olika små chicka hantverkare som glaskonstnärer, möbelhandlare och hattmakare, skrädderier, cafeer och restauranger. De avslutade dagen med drinkar på klassiska nattklubben Chat Noir.

Sylvia ville gärna försöka sälja några av sina egna tavlor hos olika konsthandlare, och Fredrik försökte förtvivlat hålla masken. Såg hon inte att tavlorna var förfärliga, kitschig hötorgskonst med motiv från Paris med ekivoka damer och deras hallickar som spelade saxofon? Han höll sig diskret i bakgrunden och låtsades studera etsningarna med nakna damer. Försäljningen gick dåligt och Sylvia var misslynt.

När han satt henne på tåget till Zürich kunde han äntligen pusta ut. Han satte sig, oändligt lättad, på ett utecafé på kajen nere vid sjön. Han tänkte då alltid på när han sett bröderna Sundström komma i sin lilla motorbåt till kontoret den där morgonen, nere vid kajen. Det som lett till initiationen på Hôtel de Lac. Han visste var de arbetade. Han hade läst i tidningen att de borrat efter olja i centralafrika och nu var indragna i en process om påstått ”folkmord” genom bulvaner bland milisen i området. Det var inte särskilt smickrande, han visste inte vad han skulle tro? Kunde man tro allt som stod i tidningarna? Plötsligt dök Bernhard, hans bekant från Hôtel du Lac upp igen, i sällskap med en flicka med överdriven makeup och väldigt utmanande klädsel. Fredrik såg generat bort, men Bernhard var berusad och ville prata.

-Du är bra på att söka bidrag från EU, eller hur Frederic? (Bernhard vände sig till sin dam där de stod vid bordet.) Han är väldigt bra på att söka EU-bidrag, Frederic! Vår bästa! Kan… kan alla kryphål!!

Fredrik nickade utan att försöka låta allt för angelägen.

-Du vet att jag känner Sundström, de svenska bröderna. De är intresserade.

-Intresserade?

-Ja, om du kan flytta pengar mellan konton. Du vet vad jag menar? ”Pengatvätt” viskade han, alldeles för högt, och böjde sig fram mot Fredrik och utandades en tung doft av absint.

-Nej, Bernhard, det vet jag inte. Jag sysslar inte med sånt.

-Om jag säger så här då? (Bernhard försökte fånigt blinka med ena ögat, så överdrivet att hans sällskapsdam började skratta så högt att folk vände sig om på caféet. Usch, det här var så ”o-schweiziskt”, tänkte Fredrik irriterat. Pinsamt. Hade aldrig accepterats i Zürich! Man såg nästan aldrig en berusad människa där. Allt skedde med diskretion. Fredrik vinkade avvärjande för att få tyst på henne.)

–Diotima vill träffa dig, Frederic. Hon har frågat efter ”den snygge svensken”.

Fredrik försökte låta ointresserad. Det lät inte särskilt vederhäftigt.

-Du menar på ”hotellet”? OK, jag kan komma på fredag.

-Bra. Då säger vi det. Jag tror en av bröderna kommer också. De vill verkligen träffa dig, Frederic.

(Han klatschade till sällskapsdamen i baken.) Kom Angelique lilla, vi måste gå på cabareten nu!

Fredrik suckade och reste sig. Han kunde inte sitta kvar längre, alla skulle stirra på honom. Alla gjorde det redan. Kvällen var slut för hans del.

När han gick mot sin lägenhet på andra sidan sjön såg han tiggaren igen. Den fula jäveln! Han satt helt ogenerat utanför ett snabbköp, ”Nyckelpigan”, fast det var sent, skäggig och i trasor och räknade om och om igen sina kopparmynt i en plåtburk och rökte en cigarrettfimp han plockat från gatan. Fredrik kände ett stigande överväldigande obehag. Varför tog myndigheterna inte itu med tiggeriet i Genève, tänkte han! Det var ju avskyvärt! Vedervärdigt. Han hade kunnat skjuta den där smutsiga människan med sina egna händer… Så berusad var han!

(39) ”Ruby baby”

Venus av Gustav Holst, Ruby baby med Donald Fagen. Ingamaj hade suttit i tingsrätten hela dagen, och lyssnade nu på radion efter middagen och pustade ut i radhuset på Kullahöjden, medan flickorna läste läxor i sina rum. Det var lugnet före stormen, det vill säga innan Niklas skulle komma hem.

Det var ett våldtäktsmål på tinget som fascinerat Ingamaj. Ett par hade mötts på Tinder, och han hade genast börjat tjata om att få ”ligga”, men hon hade artigt avböjt. Men de var också gamla arbetskamrater, fast långt tillbaka i tiden. Hon ville därför inte vara allt för oartig.

När hon åkt till Barcelona för att plugga, hade han plötsligt dykt upp där också, som om han stalkat henne en längre tid. Till slut stötte dom ihop på en bar en kväll, innan dess var det bara sms-och digital konversation timme ut och timme in. Allt fanns dessutom noga dokumenterat. När de skulle bryta upp för kvällen, visste killen inte hur han skulle ta sig hem dit han bodde. Sa att sista bussen gått. (I Ersmark möjligtvis, men i Barcelona? Hört talas om taxi?) Naiv och berusad som hon var lät hon honom följa med sig hem för att sova över på golvet, och inte bara det: eftersom hon delade en lägenhet med flera andra, och alla sängar var upptagna, så lät hon honom dela soffa!

Mitt i natten vaknade hon av att han våldtog henne. Hon försökte göra sig fri men han höll fast henne runt halsen med armen. Rätten tog god tid på sig att reda ut hur han hållit henne, underifrån eller överifrån, om hon kunnat andas eller inte, om han tagit strypgrepp, om han klätt av sig naken före våldtäkten och när, och hur berusad hon varit. (Som om det spelat någon roll, tänkte Ingamaj? Men insåg sedan att advokaten jämförde vittnesmålet med det som gjorts efter våldtäkten, av polisen för två år sedan!)

Flickan hade efteråt rusat upp, in till sin rumskamrat, en tyska som nu flugit ända från Berlin till Janteå för att vittna i rätten. Dessutom vittnade flickans terapeut som fått henne att anmäla våldtäkten (vilket hans försvarsadvokat också misstänkliggjorde, varför hade det tagit över ett år?). (Ingamaj tänkte på Paulina, vilken hjälp hade hon fått?) Det hade tagit två år av äckel, självförakt och psykiskt illamående innan flickan äntligen anmält killen för våldtäkten. Förhandlingen drog ut över hela dagen, de hade knappt tid att äta lunch. Vittnena skulle höras på speciella klockslag, någon vittnade via länk från en annan tingsrätt, det tekniska fungerade inte som det skulle. Klockan blev halv sex innan allt var klart. Till Ingamajs glädje fälldes han, fast ord stod mot ord. Enligt en ny lagtext som slog fast att samtycke måste råda! Den psykiskt illamående flickan var övertygande, vilket inte han var. En kille från övre medelklassen med glasögon och snaggat hår. Några och tjugo.

Hon sneglade över på huset på andra sidan gatan, det hade redan mörknat. Det var en låg villa, vitt typiskt mexitegel. Hon såg sällan några människor där, vilket var konstigt, Niklas hade heller aldrig sett några. Han hade varit sur ända sedan de varit hos Lisabeth och Morgan. Ikväll hade han spelat basket med sina kompisar i sporthallen på Sandslätt. Hade han då förlorat så brukade han vara vresig och sur resten av kvällen. Den senaste jobbintervjun hade inte heller gått bra. Han var psykiskt labil, blev irriterad för minsta lilla, petig med detaljer, och det genomskådades alltid.

Men hon gillade tingsrättsförhandlingarna. Hon lärde sig nya saker hela tiden, inte minst inom juridiken. Nu hade domaren ringt och meddelat hur stor ersättning killen skulle ge till tjejen, för ”sveda och värk”, de hade inte hunnit med det tidigare, och påföljden överlämnades alltid till juristen. Hur värderade man för övrigt år av psykiskt lidande? 10 000? 20 000? 30 000?

Mörkret sänkte sig snabbt över gatan, gatlyktorna spred det gulvita ljuset i en cirkel under sig. Hon tänkte på ”Kullamannen” som varit tyst och osynlig i flera veckor nu. Men alla väntade förstås på var han skulle slå till härnäst, och tidningarna spekulerade. Alla kvinnor och flickor som kunde höll sig inomhus. Det var verkligen som i en krigszon. Ett krig mellan könen.

-Hur gick det i matchen? undrar Ingamaj solidariskt, när Niklas drumlar in och slänger sin sportbag med en smäll på golvet.

-Åt helvete!

Ingamaj sitter tyst. Ännu har Niklas inte tagit upp det som hände hos Lisabeth. Att hon var uppenbart osolidarisk? ”Olydig”, minst sagt. Osolidarisk. Men han brukade inte slå henne när barnen var hemma. Och han brukade akta sig för att slå henne där det syntes, det vill säga i ansiktet. Men nu verkade han mer än lovligt arg.

-Är kaffet slut? Faan!

Ingamaj sitter kvar vid köksbordet, under lampan, och väntar på att ovädret skall dra förbi. Niklas cirkulerar kring i rummet, skummande av raseri.

-Det är sista gången vi åker till din syster, hör du det!! För sista gången!

Ingamaj tiger. Hon skulle vilja säga ”Du kan inte förbjuda mig att besöka Lisabeth”. Men det är som om Niklas kan läsa hennes tankar. Vad hon har på tungan, men inte får fram. Att hon aldrig kan lära sig att ”lyda”? Att hon aldrig kan bli som en hund? Han ger henne plötsligt en örfil som träffar näsan, och får henne att nästan ramla av stolen. Det sjunger i huvudet, som hade det varit en gonggong.

När Ingamaj tar sig om näsan rinner blodet. Som små droppande rubiner ser hon blodet på den vita palstbordsduken. ”Ruby baby”. Inifrån flickornas rum är det dödstyst. De hör allt förstås, den upprörda rösten, slaget, stegen, smällarna. Det är en tystnad som man kan ta på och knäppa på, spänd som en gitarrsträng, en sträng som i vilket ögonblick som helst hotar att brista och gå av med en smäll.

(40) ”Studentexamen 1991” (5)

Efter samlingen i gymnasieskolans aula återvänder alla till den smyckade gamla skolsalen där klassföreståndaren fru Lindehell delar ut avgångsbetygen. För att vara något så otroligt viktigt som för ”den gryende framtid” så är det ovanligt uppsluppen stämning. Allt talar ju ändå för ”framtiden”. Alla ser fram emot en vidöppen arbetsmarknad, vissa näringar börjar avregleras, arbetslösheten är obefintlig, samhällets digitalisering har bara börjat, framtiden ser ljus ut. Olle grämer sig över några betyg som var lägre än han förväntat, i samhällskunskap, i franska och tyska. Ingamaj ser mycket nöjd ut och gör tummen upp till Olle. Alla granskar noggrant sina betyg, några betydligt blekare än tidigare på dagen, och de sätter på sig studentmössorna för att gå ut på den stora bron framför ingången, där föräldrarna står och väntar. Klockan är elva.

Olle har fått låna sin pappas studentmössa, gulnad på kullen. Ingamaj ger honom en flyktig puss och ser sig hela tiden om efter Fredrik. Hon misstänker att han har bästa betyg i stort sett i alla ämnen. Hon får svälja förtreten. Hon får fortsätta att se upp till honom och beundra.

Olles föräldrar står på skolgården med några presenter, blommor och blågula band. Lite längre bort står Ingamajs. De ska gemensamt gå upp till restaurangen Räntmästargården och äta lunch. Föräldrarna har inte träffat varandra innan, åtminstone inte ”officiellt”, och stämningen är lite dämpad. Det blir inte bättre av att Ingamaj är okoncentrerad och hela tiden försöker se vart Fredrik tagit vägen.

Många flickor är uppklädda i vita små nätta klänningar. Håret permanentat och nylagt, med spretlugg som Marie Fredriksson.

-Har du sett Fredrik, säger Ingamaj andfått till Olle? Hon märker inte hur angelägen hon låter.

-Jag tror han gick hem till sin mamma. Han gick nästan direkt.

Han hade varit på bron vid utspringet, men Ingamaj hade inte lagt märke till honom, och han hade bara gått därifrån utan att säga hej. Hon känner sig förfördelad. Lite bedragen. Besviken. Det gör lite ont i hjärtat.

-Tror du man kan dö av brustet hjärta, frågar hon Olle?

Han ser lite konstigt på henne. Innerst inne förstår han ju Ingamajs intresse för Fredrik och att hon bara tycker synd om honom just nu. Han lider lika mycket som henne, och av ungefär samma anledning. Men kan inte säga ifrån. ”Brustet hjärta”. I så fall var det en folksjukdom.

Vid lunchen, som är traditionellt gående smörgåsbord med sill, lax, potatis, löjrom, revbensspjäll, kalvsylta, köttbullar och sommargrönsaker förs en artig konversation om i stort sett ingenting. Både Olle och Ingamaj sitter och skruvar på sig, beredda att flyga från bordet så snart tillåtelse ges. Lisabeth ansluter, mycket nöjd med sina betyg hon också. Olle ser att hans föräldrar är missnöjda med hans betyg. De är inte alls i klass med systrarna Öhmans. Särskilt hans mamma ser plågad ut. Ingen säger något när kaffet serveras.

-Vi måste förbereda festen ikväll, säger Ingamaj med en nickning åt Olle och ler mot sällskapet vid lunchbordet.

-Å blir det föräldrafritt, säger Olles pappa och småler menande?

-Ja, för en gångs skull, säger Ingamajs paranta mamma med torr röst. För en gångs skull. Och jag hoppas ungdomarna lever upp till ansvaret.

Hon ser bistert på Ingamaj och Lisabeth.

-Det tror jag säkert att dom gör, säger Olles snälla mamma, överslätande.

Ingamajs pappa är tyst som vanligt. Han har ljus sommarkavaj med breda slag och matchande alldeles för lång slips. Tunn fjunig blond mustasch, tunnhårig med överkammat hår. Han är från en fattig by i Norrbotten, en av få av nio syskon som fått studera vidare. Ett tungt ansvar, som aldrig riktigt lämnat honom ifred. Han var ju den som fick studera istället för att vara hemma och hjälpa till på gården. Han är liksom lite för liten och tunn för sina ljusa bomullsbyxor, den rymliga kavajen med och den lite för grälla slipsen. Håret vattenkammat och delat över den kala hjässan. Det Olles pappa lite föraktfullt kallar ”hämthår”. Han har lovat döttrarna att han och Hildur ska sova över i sommarstugan. Vet så väl hur de sett fram emot examensfesten. Irriterat märker han hur hustrun redan våndas över vad som eventuellt ska kunna hända ikväll?

(41) ”Studentexamen 1991” (6)

Olle cyklade efteråt till östra delen på stan, till Fredriks lilla hyresrum på Storgatan i ”Läkarvillan”. Fredriks mamma (som en gång var hushållerska hos pappan) hade flyttat till en liten lägenhet i lasarettsbacken sedan hon och Fredriks pappa skiljt sig, och Fredrik ville ha ett eget rum för sig själv. Fyra ungdomar delade därför på en lägenhet i ett gult vackert trähus med glasveranda på östra delen av Storgatan, innan den svängde upp mot lasarettet. Det luktade fortfarande svagt av äpplen i porten efter förra ägaren, en frukthandlare.

Fredrik var ensam när Olle kom. De pratade politik, kriget i Jugoslavien, kommunismens fall i Sovjetunionen och Östeuropa. Datoriseringen, Fredrik var full av tillförsikt inför alla möjligheter som nu plötsligt öppnade sig i Europa. Han beundrade finansmän som Anders Wall och Erik Penser. Risktagare. Han tänkte flytta till Stockholm och hade sökt in på Handelshögskolan. Olle ville inte flytta och var bedrövad över Fredriks beslut. Denne försökte övertala Olle att följa med. De drack varsin starköl (båda fick ju gå på Systembolaget nu) och Fredrik spelade Stings senaste album. Olle gick som katten kring het gröt.

-När kommer du ikväll? Till Ingamaj?

-Vi får se. Inte för tidigt. Åtta kanske?

-Så sent. Kan du inte komma tidigare?

Fredrik höjde på det höga smala ölglaset och skålade.

-Skål broder. Jag vet inte. Jag ska äta hos mamma, vi får se när hon släpper iväg mig? Du då?

-Jag har lovat hjälpa till och duka, sa Olle och hörde hur mjäkigt och underdånigt det lät.

-Ä lämna det åt systrarna Sisters. Det är ”kvinnogöra”. Sitt här en stund i stället, det har vi karlar förtjänat.

Olle gillade inte den grötmyndiga tonen. Han ville säga något om Fredriks, som han tyckte, unkna kvinnosyn, men avbröt sig. Som vanligt. Det blev tyst en stund.

-Vad tycker du egentligen… om Ingamaj?

Fredrik funderade länge.

-Jo, jag gillar henne. Hon är helt OK.

-Lite mer än så är det väl? Hon… hon är… väldigt förtjust i dig.

-Öh… jaha. Men ni är väl… ett ”par” så vitt jag vet? Du och…?

-Ja… jo… det är klart…

-Vad ska hon göra i höst?

-Hon ska vara au pair i Paris. Plugga franska.

-Ah les filles françaises! Mais c’est magnifique!

Fredrik försökte skämta bort den alltför personliga konversationen. Han är inte alls så säker på vad han egentligen tycker om Ingamaj. Förälskad? Nej nog inte. Och han tänkte definitivt inte stanna i den lilla staden Janteå efter studentexamen för att ta reda på det.

-Vi kanske kunde åka dit och hälsa på henne, sa Olle och försökte undvika ”pudelns kärna”? Paris om våren?

-Javisst, varför inte? Jag vill börja på Handels i Stockholm, eller Göteborg i höst. Måste bestämma mig snart. Bengt också, tror jag.

-Jag trodde du skulle börja i Stockholm?

-Ja jag tänkte det först. Men Göteborg lockar. Närmare England och kontinenten. Jag har en kusin som bor där. Jonas de Verdier.

-Jaha, sa Olle lite besviket. Göteborg var ännu längre bort än Stockholm, i hans horisont. Båda lät lika hotande.

-Ja man kanske skulle flytta i alla fall, sa han osäkert. Du har kanske rätt. Varför ska man stanna kvar när alla andra åker? (han hörde själv hur besviken han lät).

-Självklart! Här kan man väl inte stanna tills det växer mossa ur öronen.

Det knackade på dörren och Bengt kom in, lång och med blont hår som stod rätt upp, och stora pilotglasögon.

-Jaså är det här ni sitter och ugglar, sa han på sin karakteristiska finlandssvenska, och kastade ner sin rangliga avlånga kropp i en liten fåtölj, som såg väldigt obekväm ut. Alla möbler i lägenheten var övertagna av ägaren.

Bengt fick en öl och de fortsatte prata om framtiden. Fira att man fick gå och köpa ut. Och alltid framtiden, sällan om det som var nu. Bengt såg också fram mot det ”fria studentlivet”. Han skulle plugga till ingenjör i Lund och talade lyriskt om studentkarnevalen, som hans föräldrar berättat om. Inte minst om hur alkoholen flödade. Olle kände sig lite främmande inför lovsången. Lund? Något annat än att läsa statskunskap på högskolan i Janteå hade inte föresvävat honom. Inte särskilt spännande.

-Du då Olle! Vad ska du ha för dig i höst!

-Jag har sökt statskunskap på högskolan. Journalist kanske. (Han hade redan fått skriva några debattartiklar i lokaltidningen om kårvalet och politiken.)

-Murvel alltså, sa Bengt och flabbade (som han själv kallade det).

-Ingamaj ska flytta till Paris i höst. Au pair. (Fredrik lyfte på glaset och skålade.) Skål för kvinnorna! Och för Paris på våren!

Bengt log med hela ansiktet, som han brukade. ”Då får vi ju bra spridning på sällskapet” sa han och drack med djupa klunkar.

Olle satt tyst. Han kände en stigande oro som började i magen någonstans och sedan spred sig, med alkoholens hjälp, ut i hela kroppen. En malande oro för framtiden.

(42)”Ur Olles dagbok” (2)

Måndag 31 oktober

”Hans ville för ovanlighets skull träffa mig idag på morgonen. Vi satt i hans arbetsrum på var sida om hans välskötta skrivbord, med utsikt över Kista-torget.

-Hur mår du egentligen? var det första han sa.

Jag förstod inte frågan.

-Vad menar du? Jag mår utmärkt. Har inte mått bättre.

-Hmm…

Hans, den buttre och på många sätt oförutsägbare skåningen såg ner i det PM han satt och läste i på skrivbordet, som vore det en handskrift på något länge sedan utdött språk. Kilskrift kanske? Det var alltid så svårt att utröna vad han egentligen ville. Det var inget fel på min hälsa. Jag förstod inte vad Hans menade. Alltid lika gåtfull. Han svalde alltid hälften av meningarna, och mumlade för sig själv på skånska så ingen blev riktigt klok på vad han ville säga, på sin obegripliga malmöitiska. Han var en skicklig statistiker och prognosmakare, en av de bästa, men som chef var han otydlig, oförutsägbar, vag, och kunde vara vresig och irriterande.

-Hmmm… Jag ser det som min plikt… som min skyldighet… som din arbetsledare… ja du förstår nog vad jag menar…

-?????

-Jo alltså… Kjell…

 IT-Kjell? Hans reste sig, stängde dörren till sitt rum och gned sig på den utstående kerubhakans få skäggstrån. Runt den kala huvudskålen stod en krans av krulligt rödlätt hår. Han övergick till att klia sig i huvudet, länge och omständligt. Det knollriga rödlätta håret växte frodigt på var sida om en bred kal huvudskål, han såg alltid lite satyrisk och fullifan ut. Vad skulle han nu kläcka ur sig? Han sa, som för sig själv…

-Tja, om det vore så lätt… hmmm…

Han satte sig och knäppte händerna i böneställning. Såg upp i taket. Det såg ut som han mediterade. Eller sov. Så sa han, eller pressade äntligen fram det förlösande:

-Olle, för ditt eget bästa. Du får ge upp henne.

-Ge upp…?

-Ja, hon som du träffar. Hon som var här på kontoret med dig för en vecka sen. Ja, jag … funderade länge på var jag sett henne, sen gjorde jag lite efterforskningar… ja som din ”chef”… du förstår nog… för ditt eget bästa… Kjell såg henne också… Du trodde väl inte att det skulle passera oanmält?

(För mitt eget bästa? Jag förstod fortfarande inte vad fan han menade. Eller ville inte förstå.)

-Nu får du vara snäll och upplysa mig om vad jag gjort, för helvete, och varför jag inte kan träffa Eleonora mer? För det är väl henne du menar?

-Eleonora? Jaså heter hon det? Eleonora? Aha. (Hans bet sig länge i underläppen och sög på den medan han formulerade fortsättningen i huvudet. Outgrundlig som en sfinx.) Så stötte han fram:

-Nja, hon heter faktiskt inte så. Jag kände igen henne efter ett tag, när jag började tänka efter, Kjell också. (Lång paus.) … Det är ju Lilian Bernhard, ekonomichefens fru…

(Lilian Bernhard?! Jag höll på att sjunka genom golvet. Det var som en mindre jordbävning inombords. Bernhard!! Vår egen ekonomichef? Det kunde väl inte vara sant!)

Till slut sa jag… -Lilian Bernhard? Nu fattar jag inte ett skit…

-Ja, jag har bara sett henne på kort, då jag var en gång hos Tomas på åttan, ekonomichefen, för ett år sen. På hans rum alltså. Enda gången jag sett henne på bild faktiskt. Han har ett foto av familjen på sitt skrivbord. Det är hans fru. Jag är helt säker. Om de inte är skilda? Jag har minne för ansikten. Sen var hon här någon gång i ett ärende för några år sedan. Som hastigast. Men då var hon mörk. Måste haft peruk. Jag fattar inte varför hon fortsätter att sol- och våra karlar som hon gör. Tar sådana risker? Förödmjukar honom också? Han har problem med det. Ja hon också. Det har han sagt, högst förtroligt förstås… Du visste inte om det?  Men här, på vårt kontor. Här på jobbet! Stackars Tomas. Hon har väl dillat i dig en massa smörja nu, eller hur?

-Nej, verkligen inte. Hon sökte upp mig för … för att… ja för att… Men hon sa att hon jobbade på Siemens? Där… (jag pekade mot andra sidan torget).

-Jahaja, fortsatte Hans och rullade tummarna med knäppta händer i knät och såg ut som en katolsk präst i färd med att ta emot bikten. – Jahaja. Ja hon har säkert varit där på någon tillställning med deras personal också. Haft ihop det med någon ung påläggskalv där också. Som om hon jobbade ”undercover”. Men det gör hon alltså inte. Jobbar på Siemens alltså. Jag tror hon lider av mytomani. Jag är ledsen att behöva säga dig det här. Hon är … vad säger man… lättfotad. Mytoman. Hon har en diagnos också. Hon är bipolär. Hon SOL och VÅRAR dig Olle. Passa dig noga om Tomas får veta det. Passa dig jävligt noga (nu svor han till och med, det hade jag aldrig hört förut). Då har du jobbat här för sista gången, ja inte bara här förresten. Du får aldrig ett jobb mer inom den här sektorn, never, var så säker.

Jag satt alldeles tyst. Jag var i fullständig chock. Fackliga rättigheter? Nej, det var nog inte att tänka på just nu.”

(43) ”Hustrumisshandlad?”

Ingamaj läste igenom sina anteckningar från tingsrätten. Särskilt det hon hunnit anteckna om den som hon trodde var ”Kullamannen”. Han hade inte slagit till på flera veckor nu, i tidningen funderade man på varför. De stora kvällstidningarna hade skrivit spaltmeter om Kullamannens tre våldtäkter och överfall. Journalister från TV hade synts inne i centrum i flera dagar. Men hon var fortfarande övertygad om att han bodde i närheten. En helt vanlig man, förmodligen med fru och barn.

Allt talade för det. Att han utgick från sitt eget hem. Hade någonstans att fly till efteråt. Han kunde säkert vara gift och ha barn också. En vanlig familjefar, som Ewa sa. Våldsamma tendenser. Absolut. Ett dåligt äktenskap? Kanske.

Varför intresserade hon sig så mycket? Funderade på hur han tänkte? Det var ett psykologiskt fall, det var inte ointressant. Hon tyckte hon hade en viss insikt. Hur var det att vårda en sådan människa? Förstå hur han tänkte?

Och varför trodde hon att han bodde vid deras gata? Kvinnlig intuition? Mannen i tingsrätten, den välbyggde, han som hade misshandlat sin fru, men släpptes direkt för att ingen vågade vittna? Hon trodde kanske att hon såg något som ingen annan såg?

Niklas hade varit ganska lugn nu, sedan utbrottet när han slog till henne i köket. Hela familjen gick nu som på nålar för hans nästa vredesutbrott. Tänk att Ingamaj i början till och med tyckte att hans lynnighet var ”charmig”. Hon tyckte om att han tog hårt i henne, tvingade henne till att ha sex, var dominant och nästan våldsam. Långsamt blev det värre och värre, hon märkte det knappt förrän han slog henne på riktigt, så det blev blåmärken över hela kroppen. Gradvis allt hårdare slag. Men han hade aldrig slagit henne i ansiktet förut.

Några kvällar senare hade hon gått på körövning i kyrkan på Söderslätt, Backakyrkan. Blåtiran skyllde hon på att hon slagit i en kökslucka. Hon tänkte inte gömma sig. Men hon märkte hur folk drog sig tillbaka, nästan skrämda. Misstänksamma. Hustrumisshandlad? Allt tal om Kullamannen hade skrämt upp särskilt kvinnorna också, man tolkade allt till det värsta.

Niklas fick vara hemma med flickorna. Han var snäll och korrekt mot dom, nästan överdrivet ångerfull och omhändertagande; det verkade som att han just nu tog ut all sin ilska på henne. Men han blev alltid grinig när Ingamaj kom hem efter körövningen. När hon inte var hemma så att han kunde ha henne under uppsikt. Han gick åt sidan och slöt sig som en mussla. Det var som att de inte kunde vistas i samma rum. Han ville helst inte ge henne någon frihet alls. Eller var han rädd för vad Kullamannen kunde hitta på? Flickorna försvann snabbt in på varsitt rum, med dörrarna på glänt så att de skulle höra vad som sas där ute.

Hon såg att någon var i huset på andra sidan gatan, ett lågt enplanshus. Det var ovanligt. Det lyste plötsligt i köket. Mannen bodde där i alla fall, med sin nya kvinna, som hon sett i Tingsrätten. Hon hade aldrig sett några barn. Han var ”art director” mindes hon från tingsrättspapperen. Nyinflyttad från…? Hon funderade på om hon skulle ringa polisen?

-Vi kanske får sälja huset och flytta till en lägenhet, säger Niklas när han sitter och går igenom räkningarna på köksbordet. Det går inte det här. Kolla elräkningen! Den slår ju alla rekord! När min a-kassa tar slut får vi flytta.

Ingamaj serverar honom en kopp thé och klappar honom på axeln. Törs inte säga att han ju alltid tänder alla lampor, som hon släcker efter honom, på vintern. Hon försöker göra sig till en andäktig skugga, en god hustru, fundera ut hans sinnesstämning var stund, och hur hon förväntas uppträda.  

-Du ska se att det blir bättre, försöker hon lamt. Du fixar snart ett jobb ska du se.

Niklas ser bara sur ut, så det var inte rätt taktik inser Ingamaj. Ett bra projektjobb på muséet hade gått om intet för honom, när staden dragit in bidraget till tjänsten. Det var i backen ned mot staden, nedanför museibacken, som Kullamannen slagit till senaste gången. Där var mörkt i deras del av staden på vårkvällarna. Folk rörde sig sällan ute, utom i bil eller på cykel. Nu krävde man bättre kvällsbelysning för säkerhetens skull.

Hon hade helst velat gå ut en stund och få frisk luft, istället för den komprimerade och tryckta stämning som rådde i köket. Men hon vågade inte be Niklas om lov.

Hon går och lägger sig, och söker lite planlöst på chattsidorna efter någon man i hennes smak. med lagom ”våldsamma tendenser”. Öm, men inte allt för öm.

(44) ”Hôtel du Lac”

Fredrik var tillbaka på Hôtel du Lac, den diskreta herrklubben precis vid franska Alperna, med Jurabergen i fonden. Nu gick han vant med en stor öl ner till ”members lounge” som om han aldrig gjort annat: med tillgång till källaren, till de olika cellerna, där han såg unga söta hårlösa pojkar som knappt såg ut som 18, ha sex med varandra eller med äldre män. François sa att de var från östeuropa och inte hade arbetstillstånd, således helt utlämnade till sina hallickar och bordellägare i Frankrike, Tyskland och Schweiz. I andra rum uppträdde män och kvinnor i heltäckande lack- och läderdräkt, och piskade och förödmjukade framförallt äldre män. ”Många är väldigt välbärgade, kända finansmän och företagsledare” sa Francois hemlighetsfullt. ”Du skulle bara veta vilka namn det är! Tänk om det här kom ut, vilken skandal det skulle kunna bli. Tro mig, min anteckningsbok är värd sin vikt i guld!. Skandal pressen skulle betala mig en förmögenhet för den.”

-Är det ingen som skrivit om det i pressen än, sa Fredrik tvehågset? (I Sverige skulle det ha undersökts under lupp av kvällstidningarna.)

-Nej, du är inte klok. Det är absolut sekretess! Man skulle dementera direkt och stämma skiten ur den som skrev något om Hôtel du Lac. Officiellt är det en renommerad tennisklubb som äger hotellet. Bröderna Sundström är delägare. Det är en ära att få spela här.

Fredrik roades av hur blekfeta många av de nakna finansmännen i källaren var, som man kunde spionera på i en liten lucka i den låsta dörren. Nu, utan sina flotta kontor, sekreterare, Armanikostymer och Rolexklockor, så de ut precis som vanliga överviktiga nakna Svenssons. En ynklig syn. De var fastspända på träställningar, kröp på golvet i hundkoppel, klädde sig i damunderkläder och kysste stilettklackade skor och långa damstövlar av lack.

-Finns det minderåriga här, undrade Fredrik när han ledsnat på att se de ålderstigna finansmännen piskas med ridspön och sexsvansade ”katter”.

-Nej, det hoppas jag inte. Det finns andra klubbar för sådant. Där har varken du eller jag tillträde.

-Och Diotima styr allt det här, sa Fredrik med beundran i rösten för en sådan skicklig kvinnlig entreprenör, när de återvände till den stora upplysta salen med den enorma bardisken och kristallkronorna, där diskret stråkmusik som smekte öronen strömmade ur högtalarna.

-Hon är boss ja, tekniskt sett, sa Francois och lyfte på glasögonen för att närmare studera baken på en thailändsk ung kvinna som serverade drinkar vid nästa bord, i en väldigt åtsmitande dräkt av syntetläder. ”Men det är andra som äger den förstås.”

-Är hon bara med på initiationerna, sa Fredrik och spanade ut över rummet för att få en skymt av sin tillbedda?

-Ja. Har vi tur kommer hon hit och sätter sig en stund ikväll. Hon är så satans snygg!

I nästa ögonblick kom hon upp ur underjorden, åtföljd av Erland Sundström, en av bröderna. François presenterade Fredrik.

-Åhå, det är du som jobbar på Ideoma, sa Erland, som var klädd i en diskret ljusblå kavaj, tunt bakåtstruket hår och med ett utseende som var totalt intetsägande. Ljust hår, smala axlar, vattniga blå ögon. Fredrik blev lite besviken när han såg den store så här på nära håll. Men sträckte på sig när han förstod att han var ”känd”.

-Jag känner er chef i Bryssel, le directeur d’etablissement, fortsatte Erland Sundström på svenska och fingrade på sin Dry Martini. Du vet väl att han är särdeles mutbar, sa han och log. Vi är väldigt intresserade av att samarbeta i ett nytt afrikanskt projekt i centralafrika med er, ja det känner du väl till. Vi skulle vilja söka pengar hos er för något nytt ”demokratiprojekt”. Som kan ena stammarna därnere med hjälp av lite europeisk parlamentarism? Där passar ni ju bra in också, eller hur. Hur mycket talar vi om? (Han sneglade på Francois.)

Fredrik hade hört att bröderna var misstänkta för att ha uppmuntrat till folkmord i Mali. En svensk utrikesminister hade suttit i styrelsen i deras gruvbolag. Fredrik sa ingenting utan nickade bara. Försökte bara hålla med. Njöt av att sola sig i glansen med Diotima. Nu var det nya rika oljefyndigheter som skulle exploateras i Sahara, men de nomadstammar som bodde på området måste först ”förflyttas”, med eller utan våld. I stamkonflikterna i centralafrika förekom massvåldtäkter och stympningar av händer och fötter. Han hade läst allt i ett stort reportage i Times Magazine, men det kunde han inte låtsas om just nu. Han förbluffades över hur kall Erland Sundström var. Hans vattniga ögon, den uttryckslösa rösten. Helt oberörd. Som 1940-talets namnlösa nazister. François log över hela ansiktet och nickade menande åt Fredrik.

-Fredrik har ju total insyn i Genève-kontoret. Han har tung ”intél” kan man säga. Vi kommer att samarbeta bra.

Diotima såg på Fredrik med sin inträngande blick, men reste sig efter en stund. Hon visade inte med en min att hon kände igen honom. Om hon gjorde det? Munnen var som ett utdraget intetsägande streck. Kände hon alls igen honom, tänkte han, och det stack till i hjärtat?

-Vi kanske kan ses på mitt kontor nästa vecka och prata vidare, sa Erland Sundström och reste sig? Om du ursäktar? Ring min sekreterare först. (Han gav Fredrik sitt visitkort, mycket dyrt och elegant. Formgivet.)

Han reste sig och gick över till en världsberömd fransk cyklist, som stod i baren, fånigt liten och tunn bredvid den store bartendern.

-Det är Bernard Hinault, världsmästaren, sa François beundrande och såg efter Erland, som liksom släntrade över till bardisken. En i mängden, ”vara men inte synas”. Cykling var en av hans passioner.

Fredrik kände sig som fallen från skyarna. Han solade sig i glansen från kristallkronorna och de venetianska glasen, i glansen från bröderna Sundström och deras entourage. Det var en konstig känsla av… makt? Han såg den långa sobert svartklädda Diotima frottera sig i sin kurviga kropp vid bardisken med några storväxta afrikanska män i väldigt åtsittande Armanikostymer. Hans hjärta sjönk som en sten in i bröstet, det slog dubbla slag av upphetsning. Hon hade inte låtsats om att de setts nere i källaren, ja t o m haft sex ihop. Inte med en min! Ett sånt kylskåp till kvinna! Hade det trots allt bara varit en pervers fantasi det han varit med om i källaren? Var det ens på riktigt?

Han kände sig besviken (och sviken), som man kunde göra när man gick på gymnasiet och såg den man var mest förälskad i dansa alldeles för tätt med någon annan. Det var krossade hjärtan, fruktansvärd tomhet och en känsla av att livet var slut. Något han inte känt sedan han var mycket ung. Och verkligen undvikit sedan dess. Men han blev (konstigt nog) ännu mer sporrad att snart bli någon att räkna med på Hôtel du Lac. I framtiden.

Ännu större. Mäktigare.

Kärlekssorg? Nej, det var en väldigt konstig känsla som Fredrik inte upplevt på mycket, mycket länge.

(45) ”Paulina”

Ingamaj ringer senare på dagen Paulinas mamma för att höra hur flickan mår. Fast hon vet att hon inte borde.

Hon fick ju inte engagera sig hade Frank sagt, men hon kan heller inte glömma den där kvällen hon träffat flickan på mottagningen, i det där konstiga skymningsljuset, totalt förtvivlad och förstörd av alla mediciner. Den lilla smala försvarslösa flickan får hennes hjärta att gråta blod.

Hon ringer fru Evander, som svarar stressat.

-Du får tala med psykmottagningen på sjukhuset, hon är väl fortfarande där!

-Men det har ju gått en vecka… Hon skulle ju bara vara där några dagar…?

-Ja, här är hon inte. Ja, vi klarar inte av att ta hand om henne längre, så enkelt är det, svarar mamman skarpt. ”Hon driver vind för våg. Läkarna rekommenderade att hon stannade för observation på en vårdavdelning på lasarettet, det är allt jag vet.”

Samtalet avbryts abrupt.

Ingamaj ringer, och till slut, efter att ha kopplats hit och dit en lång stund, får hon tag på rätt vårdavdelning på psykiatrin. Svaret får henne att kippa efter andan.

-Ja… jo… kanske… men vi har inte sett till henne på flera dagar. Nej, vi kunde inte hålla henne kvar, det är ett fall för kommunen eftersom hon inte betraktas som ”sjuk” i medicinsk mening. Egentligen är hon ju föräldrarnas ansvar. Men nu ringde en tjänsteman från kommunen… Ja… Få se nu… Jo just det. Oj, jag ser här: Polisen fann henne i en park.

Det blir tyst en stund i luren. Så kom en tung suck.

-Paulina tog sitt liv igår kväll… ja förstås, det är tråkigt det här, vi har tillsatt en internutredning, hon hade på något sätt lyckats komma över en hel burk tabletter… Kanske stulit, köpt av någon bekant eller langare… Det skedde i natt, vi har inte ens hunnit ringa hennes föräldrar, det har varit så mycket här på morgonen… ja, jag beklagar verkligen…

Lång tystnad innan Ingamaj viskade: ”Ja tack då”,

Hon kände som om hjärtat skulle stanna i bröstet. Hon fick svårt att andas och ville kräkas. Tiden upphörde för en stund att existera för henne, hon kände hjärtat dunka i bröstet och hon satt en stund som slagen av blixten med luren i handen, och hörde bara svagt någon som ropade ”hallå” och sedan la på. Hon visste ju så väl… hon fick inte engagera sig i patienterna, ”kunderna”. Det underströks särskilt i uppgörelsen med landstinget. Men nu kände hon sig medskyldig. Det hade hon inte behövt göra var det en röst som sa någonstans i bakhuvudet, hur skulle hon kunna vara det? Men nu var det så. De båda rösterna fortsätter käbbla i hennes bakhuvud, tills hon ger sig själv en hård örfil, och trycker händerna mot öronen för att få tyst på demonerna som rasar där inne.

Ingamaj gör som hon brukar när hon inte står ut med tillvaron. Hon åker på eftermiddagen till Hotell Dragonen, där man är nästan säker på att träffa på män sugna på sex i baren. Hon dricker snabbt en hel karaff vin för att döva sitt dåliga samvete. Hon sitter länge vid ett bord gömd bakom draperierna mot gatan utanför. Hon faller. Faller som genom en fallucka i golvet, ner i en avgrund som är så djup och mörk att hon aldrig tror att hon ska kunna klättra upp igen.

(46) ”Ur Olles dagbok” (3)

”Senare på kvällen: Jag mejlar Eleonora och frågar vad hon menar med att ”ragga” på hennes mans företag? Var det bara för att hon slagit vad med sig själv att hon skulle lyckas? Hämnas på honom? Fattar hon inte vilken risk hon utsätter oss båda för?

Jag förstår att hon känner sig avslöjad. Eleonora mejlar efter ett tag och säger att hon gråtit oavbrutet i en timme. Att hon är ”otröstlig” för vad hon gjort. Att hon gjort bort sig. Oförlåtligt. Hon gråter oupphörligt. Ester, hennes treåriga lilla dotter, är alldeles förskräckt. Men det är inte för att jag ”avslöjat henne”. Nej, Eleonora har sett en lång dialog mellan mig och Lena på Facebook från när Lena var i Oslo, där vi som vanligt skämtar om allt möjligt, ganska käckt och hurtfriskt. Vi har ju känt varann så länge, delar samma slags humor och konstiga infall. Vi kan prata om allt, och trivs egentligen väldigt bra tillsammans. Kanske har Eleonora trott att det var dåligt mellan mig och Lena? Funderat på att skiljas på Tomas?

Det andra nämner Eleonora inte alls.

Jag hade lyckats hålla masken hela kvällen inför Lena, trots att jag var i konstant chock efter det som hänt med Eleonora, Hans’ uppsträckning tidigare på dagen och allt annat som hänt. Vet inte riktigt vad som händer just nu. Jag och Lena har ju känt varann så länge, vi kan prata om nästan allt, och ganska öppet. Hon är min livlina, mitt stora stöd i livet trots allt. Trots alla mina felsteg. När allt annat bara skiter sig. Ankaret som gör att jag inte bara driver iväg vind för våg, planlöst och oansvarigt, mot ingenting.”

Tisdag 1 november

”Jag har funderat hela dagen på det här med Eleonora och hennes lögner. Jag förstår mig inte på henne. Eller gör jag det? Det är kanske just det jag gör, och därför låtsas jag som ingenting och fortsätter det här klumpiga spelet. Jag ljuger ju också för Lena. Precis likadant. Känner mig skuldmedveten nu. Skäms. En lek blott, vuxna emellan? Vet inte. Känns inte riktigt vuxet? Knappast någon ”allvarsam lek”. Nej, oansvarig snarare.”

(47) ”Absolut lydnad”

Den här mannen var militär från regementet, och trots att han druckit en starköl körde han utan problem med Ingamaj till sin bostad, ett småhus på Rönnbäck. Redan när de kom in började Ingamaj ana oråd. Det var sättet han tog henne i armen, det var väldigt hårt och krävde medhåll. Utan preludier. Olika redskap han hade där inne, piskor, racketar av trä, remmar av läder med knäppen, handbojor. Han satte på kaffe och påpekade att nästa gång de skulle ses, så skulle hon ha kort svart kjol, stay ups, svart tröja och bh men inga trosor. Och om de skulle ses var han väldigt noga med att hon passade tiden.

-Jaha. Vad händer annars? (En retorisk fråga, för hon visste ju svaret.)

-Då måste jag bestraffa dig förstås.

När de klädde av sig i sovrummet, där persiennerna var neddragna, drog han av henne kjolen, tröjan och tog av hennes bh. Ingamaj stod alldeles stilla med händerna i luften och njöt av att bli avklädd och när han upphetsat smekte hennes små toppiga bröst och styva vårtor. När hon suckade av välbehag påpekade han med bestämd röst att hon inte fick njuta för mycket, och att han tyckte om att hon rakade sig mellan benen. Det var mer hygieniskt. Det var som att han godkände henne. Som en rashäst, en knähund, en handelsvara. Han satte sig på sängen. – ”Smek dig själv medan jag ser på.”

Ingamaj fick nästan svepa ett helt glas konjak innan hon började tillfredsställa sig själv. Hans röst krävde absolut lydnad, hon skulle bara ”tränas upp” först sa han, som en cirkushäst. Var det verkligen så här hon hade tänkt sig det hela, hann hon tänka? Hon strök sig över de små brösten tills vårtorna styvnade igen och fortsatte med att stryka handen mellan benen, över vaginan som blev allt fuktigare. Hon funderade på om hon hade sagt sitt namn? Om han visste var hon bodde? Det här gick definitivt förbi hennes komfortzon, fast hon ju fantiserat om det så många gånger. Hon övervägde att bara föreslå att de skulle sluta, men förstod innerst inne att han bara skulle tvinga henne stanna kvar. Tankarna flög blixtsnabbt genom huvudet, kors och tvärs. Var? Hur? När? Tänk om det var Kullamannen? Den risken var ju ganska stor.

Försiktigt började han smeka henne mellan benen, särade på hennes blygdläppar och förde in ett finger i henne… Ingamaj rodnade när hon förstod att han visste att hon var blöt… Han lät sitt blöta finger följa hennes skåra bakåt och masserade lite över anus innan han tryckte in fingret hårt i stjärten. Ingamaj ryckte till så hela kroppen sprattlade, och spände sig som en fiolsträng och ropade nej. Det räckte för att han skulle bli arg. Han vred henne ett kvarts varv i sängen över på mage. En klatsch av hans hårda handflata över ena skinkan fick henne förskräckt att bli tyst och böja sig. Efter en liten stund bad han henne att resa sig upp.

Han sa åt henne att ställa sig på knä i sängen, vänd mot honom, samtidigt som han drog ner sina byxor… hon såg att han blivit upphetsad av att dominera och disciplinera henne… Hon vände sig med ansiktet mot honom och smekte låren och ljumskarnas insida… lät naglarna glida över pungen, hörde honom stöna… Hon tog honom i munnen och sög…

Han tog henne upphetsat i håret, hårt och vred om så att hon skrek till och förskräckt drog ut munnen så att hon råkade rispa hans svällande penis. Han slängde henne återigen över på mage, tryckte hennes huvud ner i madrassen, och smiskade henne i baken en lång stund. Sen drog han henne i håret så att hon tvingades se honom i ögonen. – Tänker du lyda nu? Smek dig själv din slampa, visa mig hur snuskig du kan vara? Rösten var hes och luktade whisky och cigarrettrök. Det här var inte på ”låtsas”.

Hon fortsatte smeka sig över bröst och sköte. Han sa plötsligt filosoferande medan han drog i sin penis. – Du börjar förstå eller hur? Det handlar bara om att tvinga dig till lydnad, även om jag måste förnedra dig. Jag är starkare än du, det är jag som har makten. Det är så världen fungerar det vet du. Män är från Mars, kvinnor från Venus. Vänd dig om.

Hon vände sig på mage igen, han särade på hennes röda varma skinkor och trängde in i stjärthålet bakifrån. Det gjorde ont och hon skrek till av smärta. Hon försökte koppla bort allt annat än den sexuella lusten, och när han drog sig ur henne med ett stön, och sprutade sperma över ryggen på henne, så kände hon ofrivilligt hur hon fick sammandragningar i vaginan.

Han sjönk ihop över henne, tung som en valrosshanne. Ingamaj försökte med pipig röst förklara att hon ville gå och duscha. Konstigt nog lät han henne gå, och det räckte för att hon skulle kunna rafsa ihop sina kläder och försvinna ut genom dörren. Hon krängde på sig byxor och tröja, inget mer, och sprang barfota ut i vårslasket. Hon hade ont i baken, i ändtarmen, och reptilhjärnan sa flykt. Skulle han komma efter henne? Nej, det verkade inte så.

(48) ”Ur Olles dagbok” (4)

”Mitt mest smärtsamma barndomsminne är att jag ligger på sjukhuset och ska opereras för en hjärninflammation. Jag har hemskt ont, de tar ryggmärgsprov, jag skriker eller gråter, eller har bara hemskt ont, minns inte vilket. Min pappa står bredvid, men bryr sig inte om mig. Han har vit läkarrock och talar ingående med en annan läkare, om ett sällsynt fall, om en annan patient. Under hela proceduren inne på operationen har han inte tittat åt mig en enda gång. Det är förfärligt. Jag är ingenting i hans ögon. Helt ensam. Knappt en patient ens.”

(49) ”Folkmord?”

Fredrik läste i Neue Züricher Zeitung att Erland Sundström och chefen för oljebolaget som exproprierat mark i Mali, skulle åtalas för anstiftan till folkmord. Företaget hade beväpnat muslimsk gerilla i det glest befolkade landet, ett banditgäng på jeepar med kulsprutor från Ryssland, som hade gett sig på och massakrerat en hel stam från oromo-folket. Kvinnorna hade våldtagits, barn mosats med gevärskolvarna. Händer och fötter huggits av som avskräckning för andra att inte blanda sig i. Alla män hade förts iväg och skjutits med nackskott. Marken där stammen haft sina djur var helt säkert en oljefyndighet som bröderna Sundström ville åt. Nu började bitarna falla på plats, med lite hjälp av Karolins koloniala och feministiska analyser. Fredrik mindes hur han beundrat de båda norrländska bröderna som haft sådan framgång i oljebranschen, och startat från nästan ingenting. Nu hade den bilden solkats betydligt. Åtminstone kommit fram i ljuset.

Nästa kväll såg han inte bröderna på Hôtel du Lac, för nu var de som uppslukade av jorden. Fredrik satt i baren och drack martini med några kollegor från Ideoma. Jean-Louis, François, Günter. Det stora samtalsämnet var skandalen med en tysk storbank, som gjort finurliga och mycket komplicerade upplägg för sina kunder för att undvika skatt i hemländerna. Samtidigt hade man med väldigt korta aktieköp och -sälj kunnat erhålla lättnader i den statliga skatten. En tysk skattejurist kallade det att ”råna de tyska skattebetalarna”. Men en kommentator skrev att de flesta bankkunder inte brydde sig om skattefusket. De var mer intresserade av egna låga avgifter, och en god avkastning på aktieportföljen. Men värdet på de tyska bankaktierna hade sjunkit ganska mycket under dagen. De kunde följa aktiemarknaden över hela världen på stora skärmar i taket. Aktiekurserna steg och föll, det var fascinerande att följa kurvorna. De talade om Danske bank, och de isländska bankernas krasch i början på 2000-talet.

Han såg Diotima hastigt skymta förbi. Hon verkade inte se honom, och han började långsamt inse att han inte betydde någonting för henne. Vad hade han egentligen trott? Telefonen ringde, han såg att det var från Stockholm, säkert från Olle. Han klickade bort det. Olle Odenplan? Ett sånt löjligt efternamn? Varför ringde han honom flera gånger på det här irriterande sättet? Att Bengt var död? Än sen? Vad rörde det honom?

I bruset i den stora lokalen i det gamla 1700-talsslottet, högt i tak och en enorm bardisk vid ena stenväggen, hörde han François’ röst.

– Sundströms vill gärna söka pengar genom Ideoma. Få ekonomiskt bidrag. Nu är dom plötsligt väldigt angelägna. Med skattebefrielse. De känner kommunikationschefen i Bryssel, Verlaine. Vad tror du Fredrik?

En annan röst, på tyska, var Günters. Han hörde den som ett obehagligt surr i bakgrunden, i dimman från cigarrerna.

-Men målet kommer upp i revisionsrätten snart. Det är bråttom. Det var extern revision. De har fastnat i något nät som Olaf lagt ut. Herre gud det är väl alla chefer på Ideoma som kan åka dit nu! Vilken soppa!

Han tappade intresset, orkade inte lyssna mer, och tänkte i stället på Ingamaj. Olle-Bengt-Ingamaj. Det var många år sedan han haft kontakt med henne. En gång hade hon ringt till honom i Schweiz, han hade nyss flyttat ner till Basel, där han toklärde sig schweizertyska och tog en kompletterande ekonomexamen på universitetet i Zürich. Han hade varit ganska kort mot henne, inte särskilt intresserad. Hade alldeles för många damer på gång, som vanligt. Hon ville bara veta hur han hade det. ”Bra? Du då?” ”Jo, bra.” Hon hade fått barn, sitt första. ”Jaha, kul.” Hon lät först så ivrig och glad, sedan alltmer besviken på att han var så fåordig och disträ.

Ja, mycket mer blev det inte. Varför hade han rest och hon blivit kvar? Det kunde man fråga sig, men han brukade inte grubbla så länge över sådant. Vissa ville åka vidare, andra stanna kvar, så var det bara. Själv ville han se framåt. Bara framåt.

(50) ”Patienten från Skravelsjö”

Ingamaj är ganska chockad över sitt senaste erotiska ”äventyr”. Det hade varit farligt, det hade kunnat gå riktigt illa.  Hon har aldrig tidigare ångrat något av alla sina erotiska snedsteg. De är som en ventil där man kan släppa ut all frustrerad luft som samlats under kvällarna med Niklas och flickorna. Något hon är alldeles ensam om.

Hennes smärttröskel är dessutom hög. Två förlossningar har knappast bekommit henne alls. En gång när hon druckit sig riktigt full, på en weekendresa med Ewa till London, hade hon träffat en pervers engelsman och slagit vad om att han inte kunde få henne att skrika, hur mycket han än slog henne.

Hon var full förstås, hon insåg först senare hur dumt det varit. Vansinnigt! De hade åkt taxi hem till honom och han hade bundit henne med olika sorters tejp och några buntband framstupa över en stol. Han hade piskat henne med en rotting och ett ridspö, tills det svartnade för ögonen på henne. Hon hade nästan svimmat, men inte skrikit en enda gång. Det var som en akt av stolthet, och en förmåga att uthärda all världens smärta och förödmjukelse som hon behärskade så väl. Skönt på samma gång, som en atomsprängning i hormonerna, ja i hela kroppen. Baken och lårens baksida var svullna och randiga i en månad efteråt, det var ett pris man fick betala, hon hade fått kryssa sig fram i sovrummet på tvärs för att inte Niklas skulle se henne bakifrån, men det hade lyckats. Varför? Hon tyckte senare att det var ”typiskt” för hennes livsstil på den tiden.

Hon insåg då att det var en drift, ett behov, ja till och med ett missbruk. Ett sätt att få ut frustrationen med endorfinernas hjälp. Hon hade läst så mycket hon kunnat om sin masochistiska läggning, och uppriktigt sagt så skämdes hon inte alls för den. Poeten Rut Hillarp hade till och med upphöjt det till skön konst. I hennes särboäktenskap med författaren Sivar Arnér hade hon regelbundet blivit piskad, och i Hillarps bekantskapskrets av författare fanns det nästan ingen som inte haft sex med henne: Artur Lundkvist, Erik Lindegren, Hans Botwid, Svante Foerster (som skildrat det i sin roman Klasskämpen), Vilhelm Moberg med flera. Ingamaj hade aldrig berättat för Frank, och egentligen ville hon inte söka hjälp för det. Inte än i varje fall. Hon tyckte om sin läggning.

(Hon funderade mycket på hur Hillarp, som för det mesta bodde i små lägenheter i Paris eller Stockholm, hade kunnat hålla sina högljudda ”seanser” i lägenheten så diskret. Hon kom fram till att de förmodligen använt grova rep, ”manillarep”, sådana som finns till sjöss. De fungerar till det mesta, svider och gör ont, men låter inte så mycket. Sådant kunde hon fundera mycket på. Hur man gjorde störst skada under största möjliga tystnad.)

Nu sitter hon på jobbet dagen efter nyheten om Paulinas död och intervjuar en ny kund, som drabbats av panikångest, fast han är över femtio. Han berättar att hans äktenskap är tråkigt men ”acceptabelt”. Döttrarna har flyttat, han och frun är ensamma för första gången på många år. Allt är välordnat, välorganiserat. Han trivs på jobbet, men är lite stressad över att revisorerna ska komma. En dag när han åker med hustrun ut till sommarstugan i Skravelsjö så får han plötsligt stark hjärtklappning. Han får svettningar och är torr som en öken i halsen. Till slut får han stanna bilen, gå ut och djupandas en stund. Hela kroppen är som ”elektrifierad”. Ögonen känns som om någon kastat sand eller grus i dom. Hjärtat slår våldsamt och han får tryck över bröstet. Tror han fått en hjärtinfarkt först. Efter några minuter utanför bilen börjar hjärtat slå som vanligt igen.

Det var en hemsk upplevelse, beskriver han, det var som att störta ner i en mörk brunn. En sorts ”nära-döden-upplevelse”. Total ångest. Han hade försökt skämta bort det hela med hustrun sedan, sagt att han kanske kommit i ”klimakteriet”?

Nu ville han få psykologhjälp, men ville absolut inte att hustrun skulle få veta. Att hans bekanta skulle få veta. Hans arbetskollegor.

– Vad är du rädd för, säger Ingamaj och försöker koncentrera sig på arbetet? Jag menar, om de nu får veta, är det så hemskt?

– Jag har ju aldrig varit sjuk i hela mitt liv, blir svaret. Det går inte, har inte råd. Det här är väl bara tillfälligt, jag kanske ska äta någon medicin bara? Ni skriver väl ut något? Hur många samtal bör jag gå på tycker du?

– Det kan jag inte svara på, säger Ingamaj. Det får du fråga psykologen om. Men det är viktigt att du accepterar att du kanske är sjuk, och att du verkligen måste bearbeta din situation.

– Men jag är väl inte sjuk, säger mannen upprört. Hur kan du säga så? Det här var väl bara… en tillfällig sinnesförvirring? Lite hjärtproblem? Herre Gud, jag känner mig ju FRISK!

– Jag vet inte, säger Ingamaj, som fört den här konversationen många gånger. Det kan vara… det kan vara hela din livssituation. Din arbetssituation. Familjen. Ångest kan ha så många orsaker. Det blir allt vanligare, du känner säkert flera som också drabbats av det?

Mannen skakar på huvudet. Nej det är ju inget man pratar om, tänker Ingamaj. Det är som med hennes egen ”åkomma”. Inget man talar om, inte ens med sin make. Allra minst med honom! Men vad är det då man talar om? Hon låter mannen fylla i ett frågeformulär och tänker på när hon sagt att hon skulle vara hemma. Var Niklas redan hemma? Flickorna? Hurdan skulle Niklas vara? Hon hade fortfarande en lätt svullnad under ögat efter örfilen hon fått av Niklas. Frank hade sett lite bekymrad ut när han såg den men inte sagt något. Hon hade ju bara snubblat på en isfläck. Anade han något? Och allt det här talet om Kullamannen i tidningarna.

Frank var överhopad med arbete, hade haft patienter hela dagen och de hade inte ens hunnit prata med varandra. Mest var det gymnasieflickor som kom, ja flickor ända ner i mellanstadiet. Det var som en pestsmitta, en folksjukdom.

(51) ”Lisabeths arbetskamrater”

Ingamajs lillasyster Lisabeth var studierektor på litteraturvetenskapliga institutionen på högskolan i Janteå. Hon tyckte att hon blivit motarbetad på institutionen ända sedan hon som mycket ung skrivits in där som doktorand. Ella, en lång blond kurvig amazon-liknande kvinna, med en flätad hårpiska som gick ända ner över baken, hade haft ett gott (eller ont) öga till den pedantiska, lockhåriga Lisabeth ända från början. De hade börjat samtidigt på institutionen som studenter, och tävlat om lärarnas gunst ända sedan starten. Lisabeth var den skarpaste hjärnan, men Ella var enveten och hade sängvägen fått de bästa stipendierna och högsta betygen. Ella var professorns favorit, på mer än ett sätt. Det var som i TV-såpan ”Mad men” tänkte Lisabeth. Att Lisabeth till slut ändå blivit studierektor, på bättre meriter, mot rektorns vilja, kunde Ella inte smälta. Fiendeskapen mellan dessa två hade förgiftat atmosfären på institutionen i flera år, båda var tjurskalliga och ingen av dem ville söka sig därifrån. ”This town ain’t big enough for the both of us.” Nu hade det blivit ett arbetsmiljöproblem.

Lisabeths enda stöd i maktkampen var lektorn, den timide Konrad Stromberg, en homo- sexuell norrman som Ella gjorde allt för att chikanera. Lisabeth hade en dotter med Downs syndrom, som hon ibland tvingades ta med till jobbet, när det inte fungerade med barnpassningen, efter skilsmässan från Carl. Matilda gjorde inget väsen av sig,  var god vän med de flesta, alltid positiv och glad, och satt med sina pappersdockor i Lisabeths rum och lekte eller ritade. Ella visade då högt och tydligt vad hon tyckte om ett sådant beteende. Professorn, Eskil, var konflikträdd och tog långa omvägar kring Ella, som han också legat med en gång efter en blöt institutionsfest.

Lisabeth borde ha brutit ihop för länge sedan, Ella hade med åren fått alla kollegor på sin sida. Lisabeth var dessutom impopulär, ansågs sträng och alldeles för oresonlig och onödigt ”rättvis” när hon satte betyg. Hon gick inte att muta eller tala tillrätta. I frånvaron av Eskils auktoritet var det kampen mellan Ella och Elisabeth som präglade institutionens arbetsdagar. Studenterna var ovetande och stod oförstående, och var ibland bara förvirrade och rädda när gliringar och elakheter släpptes ut mellan kontrahenterna. Men Lisabeth stod bergfast, hon tänkte inte flytta på sig. Inte ens när Ella spred ut att Lisabeth legat (eller åtminstone ”varit närgången”) med en manlig elev, som båda varit förtjusta i, både för hans utseende, men främst för spiritualitetens skull. Den manlige eleven var kvick och rolig, och hade motstått Ellas alla inviter. Något som retat den 1,90 långa amazonen till vansinne. Lisabeth var också väldigt förtjust i sin nya doktorand, och hade inte känt sig så avslappnad på många år som med Seved, som kom från Norrlands riktiga obygd och talade med kraftig dialekt. Hon beundrade hans skarpsinne, och hade varit hans handledare i några år, trots Ellas giftigheter. Han skulle doktorera på ”norrländsk prosa från Olof Högberg till P.O. Enquist”.

Lisabeth funderade ibland på varför hon inte helt enkelt slog ihjäl Ella, eller åtminstone gav henne rejält med stryk. Så hade hon ju själv blivit uppfostrad. Men hon skulle bara lida själv av det, så länge det var hon som hade kollegorna emot sig. Hur hon skulle kunna vända det, utan att rucka på sina bergfasta principer och grundvärderingar, var ett problem hon inte kunde komma underfund med? Hon ägnade alldeles för mycket av sin arbetstid på att spekulera om hur dagen med Ella skulle utveckla sig. I längden var det bara kontraproduktivt

Dessutom hade Ella en syster, lika lång och blond och valkyrielik, som arbetade på lokalradion. De var som Odens korpar, en på var axel, ständigt viskande giftigheter i Allfader rektorns öra. Via systern kände Ella väl den manliga kulturredaktören på stadens tidning (Ellas systers älskare). Ella kunde via systern sprida sina giftigheter också via alla tillgängliga medier, om samarbetssvårigheterna på institutionen, som var väl kända, och om behovet att flytta på Lisabeth, som Ella ansåg ha ”samarbetssvårigheter”, ”psykiska problem”, och dessutom var en dålig ”feminist” eftersom hon vägrade släppa igenom kvinnliga studenter (svenska och utländska) med undermåliga gymnasiekunskaper eller för dåliga kunskaper i svenska språket. Maktkampen hade pågått i flera år, och Ella (som doktorerat på Sara Lidman) var fast besluten att vinna kampen om institutionen, för att när Eskil blev pensionerad kunna ersätta honom som professor.

Och tiden gick.

(52) ”Att vara människa är förfärligt”

Efter den nedbrytande affären med Eleonora låg Olle mest på sängen, och kunde inte förmå sig till någonting. Handlingsförlamningen blev till slut patologisk. Lena gick av och an och till slut anade hon vad som hänt. Hans hade ringt henne från jobbet, han verkade ha lite dåligt samvete när Olle sjukskrev sig. Olle hade kallats till ett samtal med avdelningschefen, men orkade inte gå. Han lyckades bli sjukskriven och fick medicin.

När den äntligen började verka, en månad senare, sedan han fått en ökad dos Cymbalta plus en tilläggsmedicin som fick ner ångesten, kunde han äntligen börja prata med Lena. Han skämdes som en hund. Han förstod inte, och ändå förstod han. Han hade lockats av hennes öppna sårbarhet, under den kalla solochvårar-ytan, kanske ville han bara ta hand om henne, med alla hennes fysiska och psykiska problem? Först när Lena sa att hon (Eleonora) förmodligen var bipolär, manodepressiv med tvångsbeteenden så gick det upp ett ljus för Olle. Den alltid förnuftiga Lena hade noggrant skannat av Internet för att hitta en förklaring på Eleonoras märkliga upp-och-ner-beteende. Hon fastslog att när Eleonora hade ”skov” så blev hon sexuellt utlevande och dumdristig och tog alla onödiga risker, för så hade Lena läst på nätet. När sedan skovet avklingade följdes det av ånger, ångest och depression.

Olle accepterade tacksamt analysen. Han började inse att mycket av Eleonoras retorik var påhitt. Hennes behov av bekräftelse, alla hennes sjukdomssymptom. Det var i alla fall en adekvat förklaring till varför allt gått så snett. Det var inte första gången känslorna dragit iväg med honom tillsammans med en annan kvinna, men Lena hade en förmåga att förlåta som var närmast utomjordisk. De hade inga barn, hade försökt i många år, i stället hade Lena en rad fadderbarn i tredje världen. I deras förhållande var det Olle som var känslomänniskan, Lena som var den förnuftiga, handlingskraftiga, stabila. Men båda hade nog insett att de båda polerna interagerade, och att det som Freud kallade libido var nog så självsvåldigt, och inte alltid gick att hejda.

Lena tog hand om Olle, men denne fantiserade ofta om andra kvinnor. Han skämdes för det också, Lena var inte alls någon dålig sexpartner, men för Olle var gräsmattan alltid grönare på andra sidan sängkanten. Han hade heller aldrig förstått varför man bara skulle hålla sig till en kvinna.

När han träffat Ingamaj, i gymnasiets sista årskurs, var han så oerfaren på det erotiska en norrländsk goddagspilt någonsin kunnat vara. Hans erfarenheter om sex hittade han i litteraturen, på bibliotekets hylla för sexualkunskap, och att kvinnan hade två hål därbak var något han bara hade dimmiga begrepp om. När Ingamaj förförde honom, en kväll när hon hade föräldrafritt hemma och hade mutat Lisabeth att gå på bio, så var det Ingamaj som fick visa hur det gick till. Olle fick orgasm meddetsamma, Ingamaj skulle i många år aldrig få orgasm med någon av sina många killar – hon tog mest det hela som en övning för framtiden, som en nyttig erfarenhet.

De hade snart hittat ett romantiskt krypin. I den fromma och nyktra lilla staden Janteå fanns det få möjligheter att vara osedlig. Ville man ha kondomer fick man antingen gå till apoteket och skämmas, med risk för att bli upptäckt, eller till en av de få Adamson-automaterna nere på stan, när mörkret fallit. Några uteställen förutom några få hotell och dyra restauranger, fanns knappast. Prostituerade visade sig åtminstone inte öppet på gatorna. Vid regementet låg på den tiden ett grönmålat fallfärdigt litet hotell, uppkallat efter general Dunker från svensk-finska kriget 1809. Där kunde man hyra ett rum i en timma, tillräckligt länge för en herdestund. Annars fick man göra det i bilen, eller i skogen. Nöden (även den sexuella) är som bekant uppfinningarnas moder.

Hotellet revs snart, men Olle skulle aldrig glömma stunderna där. När Ingamajs resliga långsmala nakna kropp låg utsträckt bekvämt och avslappnat på den dammdoftande hängmattsliknande sängen i det grönmålade lilla träbyggda hotellet. Snön och kylan utanför som sipprade in mellan träväggarna, vintermörkret, de spelande ljusen genom fönstret från E4-ans motorväg och från regementets logement på andra sidan bilvägen. Men när Ingamaj hittade en liten kackerlacka i duschen, som låg ute i en mörk korridor i hotellet, så fick det vara nog. I fortsättningen träffades de i Olles föräldrars bil, en liten Volkswagen, opraktisk åtminstone för kärleksäventyr, som Olle och hans syskon och föräldrar många gånger kört över halva Sverige, på somrarna ända ner till släktingar i Malmö. Även den skulle, med tiden, skrotas till förgängligheten. Den lilla norrlandsstaden Janteå skulle, också mot förmodan, växa i storlek och betydelse och förändras, men i Olles fantasier blev den aldrig större än det där lilla centrumet vid älven med olikfärgade trähus (inne i centrum med avhyvlade gavlar för att bilar och hästskjutsar skulle se vem som kom på den korsande gatan), där han och Ingamaj gått på Saga-biografen och suttit på den bakersta raden i den mörka bion och hånglat, medan filmen spelat för tomma ögon. Janteå förblev i hans ögon en liten stad, staden där han upplevt sin första och mest intensiva förälskelse.

(53) ”Studentexamen 1991” (7)

Olle var tidig, klockan var bara lite över sex. Ingamaj, Ewa och Lisabeth dukar fram snittar och blandar punschbål. Fredrik skulle ha med sig en flaska medicinarsprit som han snott av sin far, Bengt hade laddat med enorma mängder jordnötter, chips och salta pinnar. Bengt hade precis tagit körkort och kört tio mil för att få tag i de billigaste chipspåsarna, direkt från fabriken. Det var likt Bengt att göra sådana saker, som kanske fungerade mest i teorin, men blev ganska dyrt i längden.

Ingamaj hade sin blommiga långa kjol från studentexamen tidigare på dagen, och en vit enkel blus, och kavaj med breda slag till. Sommarlätt, fast det fortfarande var snålkallt ute. Ewa hade blåst upp det långa hennafärgade håret till en hövolm på huvudet enligt det gamla 1980-tals-modet (I modehänseende var Janteå minst fem år efter Stockholm). Lisabeth behövde knappast, hennes självlockiga hår hade en enastående volym, och behövde bara sättas upp så var det klart. Hennes stora klotrunda glasögon gav henne ett ”lärt” intryck, kanske av en pilsk bibliotekarie på avvägar (tyckte hon själv). Den två år äldre Bengt slog sina lovar allt närmare kring henne, hittade på olika saker han kunde hjälpa henne med, plirade glatt och lite fräckt genom sina pilotglasögon och fingrade på sin sura pipa, mumlade på obegriplig finlandssvenska och försökte spela intellektuell, vilket Lisabeth verkade roades av. Ewa hade (för Janteå) de vågade färgerna cerise (blus) och djupblå klänning. Lisabeth hade en vit klänning med små hjärtan på och en elegant lila kavaj med axelvaddar. Långbyxor var förbjudna. Trosor, som gick ända upp till toppen av låren och i stort sett bara dolde trekanten på könet, förbjudna av mamma förstås, var så långt man vågade gå på syndens autobahn. Högar av Burda och Vogue låg i prydliga högar under det låga bordet med glasskiva i vardagsrummet. Några Elloskataloger instuckna underst, för att inte synas allt för mycket. En prydlig rad av ”kånken”, Fjällrävens nya små ljusblå ryggsäckar hängde i tamburen. De var det allra senaste i modeväg i Janteå, för ”modern”, det måste man vara.

Ingamaj bodde i ett litet enplanshus vid gamla stadsgränsen och ån, mellan ”östra” och ”västra”, som passerade nedanför den lilla gräsmattan. Olle såg att de flesta av kvällens gäster inte kommit än. Under stringbokhyllorna i vardagsrummet satt en underlig figur i skinnjacka och smal svart slips som närsynt knep ihop ena ögat. Det var filmskribenten Stig Larsson, viskade Ingamaj. Hur hon kände honom ville hon inte berätta. Han recenserade filmer i länstidningen och hade debuterat med en omdiskuterad och lite ”ekivok” roman för ett år sedan. Han kallades redan ”postmodernist”. Han gick inte på Olles gymnasium, och Olle ville gärna diskutera den moderna litteraturen med stadens store kulturman, men drogs ut i köket av Ingamaj, där han fick en blöt puss.

Fredrik och Bengt stod där i skjortärmarna och avsmakade bålen, den var stark och ångade av läkarsprit. – Perfekt! Kunde inte bli bättre! var Bengts omdöme, följt av ett brett finlands- svenskt leende som fick hela hans gummiansikte att explodera, och ett högt lite berusat skratt. – Har ni redan börjat dricka? undrade Olle, både imponerad och bekymrad, men varningen klingade ohörsamt. – Har ni hört att Stig regisserat Romeo och Julia på Ovansjö- teatern? Den är ”postmodern”, sa Ingamaj beundrande. Dom slänger varandra i väggarna så skådespelarna bryter både armar och ben. – Det var ordet för dagen, sa Fredrik syrligt och lite avundsjukt. ”Slänga-i-väggen-modernt”.

Klockan halv sju dök flera ur Olles och Ingamajs avgångsklass upp.  Det var mest tjejer, det var en humaniora-klass, men några hade sina pojkvänner med sig. Flera var redan brun- brända, stadens första solarium var livligt frekventerat, men det var fortfarande så dyrt att tjejerna solade två och två i de avlånga vita likkistorna. Två killar dök också upp, Staffan, som var prästson från Hällnäs och hemligt homosexuell, en av de som gärna ”talade ut” på festerna med Ingamaj när han blev full, och Robert, som var klassens klädsnobb. Eftersom han jobbade på helgerna i stadens finaste herrekipering så köpte han sina nya kläder, jeansen och de typiska lite glamorösa midjekorta jackorna, direkt från importören i Stockholm. Allt senaste mode, på rabatt. Hans blonderade hår stod rakt upp, som på grabbarna i Depeche Mode. Han roade alltid alla med skämt och gliringar, en välbärgad och godmodig läkarson som inte alls brydde sig om betyg och sådant, men alltid var glad och rolig, och enligt Olle född med silversked i munnen.

Ingamaj blev irriterad och viskade till Olle. ”Varför försöker Bengt stöta på Lisabeth hela tiden? Herre Gud hon är ju bara barnet. Ser han inte att hon inte är intresserad?” Samtidigt förde hon handen bakom Olles rygg och strök den över Fredriks hand, som hängde i tummen i hans vänstra byxficka. ”Äh han är full” sa Fredrik och log mot Ingamaj. ”Jag ska säga åt honom. Ta det lugnt.”

Kanske hade de redan smakat lite för mycket av punschbålen, läkarspriten var ju förrädiskt stark? Ingamaj kände just nu en dragning till den långe Fredrik som hon aldrig känt tidigare. Det var ju studentskiva! Hon lyckades få med honom ut i kallskafferiet i garaget för att hämta mer billig champagne. Där började de kyssas, med Ingamaj upptryckt mot garageväggen. Hon krängde av honom kavajen, och de blev kvar där och tungkysstes ända tills en av tjejerna i klassen dök upp för att se var de tagit vägen. Ingamaj ryckte till och försökte rodnande se ut som om hon letade efter mera vin. Musik av Ratata och Abba dånade från vardagsrummet.

(54) ”Att glömma är en konst i sig”

Fredrik har just välkomnat en ny anställd från Sverige. Denne gör inget vidare intryck, han är ojämnt rakad, Armanikostymen är en kopia, och han har ett billigt visitkort. Själv går Fredrik till en frisör på Rue du Marchand en gång i veckan, och har ett dyrt visitkort med bokstäver i mörkt skuggad relief på gråvit botten, formgivet av en känd grafisk formgivare i München. Svensken heter Taxén. Fredrik funderar mycket på om det är ett taget namn? Han hade varit ”skatterevisor”, vilket bara det var ett sammanträffande? Han kändes som en loser redan från början. Dessutom lite skum. Kanske var hans uppdrag i själva verket att kolla kontorets fakturor, utsänd av EU:s anti-korruptionsbyrå Olaf?

Fredrik är kvar som en av de sista på jobbet, det har så smått börjat skymma fast klockan bara är sex. Han bläddrar på måfå i det lilla häftet bland alla sina kvinnliga kontakter. Han hade gärna velat ha sällskap ikväll. Äta något gott, älska i den nya stora sängen han nyss fått från Hästen-filialen i Frankrike. Inviga sin nya sängarnas ”Rolls Royce”.

Sylvia är i Zürich hos sina föräldrar, hon går målmedvetet en ny konstkurs. Det var inte riktigt det han innerst inne ville, han tycker inte om tyska Schweiz. Det är för kalvinistiskt, för dystert. Men Sylvia vägrar flytta, så där hade en fnurra redan börjat uppstå. Fredrik hade alltid försökt att inte tänka på sina gamla ex, han levde som alltid, enligt sitt motto, i ”framtiden”, som en modern människa borde. Men när plötsligt Olle ringer igen, från Stockholm, kommer allt det gamla tillbaka, som en häftig tsumani-våg som ingen upptäckt förrän det är för sent. Klockan är snart halv sju. Konversationen låter som följer.

-Vet du att Bengt tog sitt liv?

-Nej, hur skulle jag kunna veta det?

-Det var hans syster, Solveig, som sa det till mig i telefon. Familjen vill ju tysta ner det förstås. Dom påstår att han fick hjärtsvikt.

-Jamen… ”tysta ner”… vad kan vi göra åt det? Tänker du gå på begravningen?

-Ja… kanske. Det blir i Helsingfors, de har en familjegrav där… Han flyttade dit… O-om jag har råd med resan…

-Jaha. Bodde han ensam?

-Nej han var tillsammans med en finsk kvinna. Inga barn så vitt man vet. Han åt ju så mycket medicin att han var som en zombie när jag träffade honom sista gången i Janteå. (Samtidigt drar ett orosmoln som in över sjön utanför Fredriks fönster, med typiska stora svarta moln som för med sig våldsamma blixtnedslag och slagregn från Alperna. Det piskar vattenytan på sjön nedanför honom och vinden ryter utanför fönstret. Ett vanligt fenomen i Alperna men alltid lika abrupt när det händer. Fredriks tankar går direkt till Ingamaj när han igenkänner Olles gnälliga lite stammande röst i mobilen.)

-Öhh… hur mår Ingamaj? Är hon… väldigt nedslagen över Bengts…?

-Det förstår du väl själv… efter allt som hänt…?

Fredrik sätter sig upp i stolen, och bestämmer sig för att, som alltid, dra ett streck över alltsammans, så fort som möjligt. Inte tänka negativt, sin vana trogen.

-Jaja. Hänt är hänt. Vad kan vi göra åt det nu? Jag måste gå nu Olle, vi hörs.

-Vi… vi kanske kunde ses? Alla tre? På…

-Du menar på Bengts begravning? Nej, varför det? Jag avskyr begravningar. Det påminner mig bara om min mammas. Hej med dig.

Efter Fredriks pappa förtidiga död stod han och hans mamma på bar backe. Hon som varit hans pappas hushållerska fick inte ärva ett öre efter fadern, ingenting. Hon fick tigga sina släktingar om pengar för sig och Fredrik. Han skulle aldrig glömma den förödmjukelsen och mammas tårar var gång det hände. Det pågick i nästan tio år, innan hon träffade en ny läkare som kunde försörja henne. Fredrik hade bestämt sig för att aldrig hamna i samma predikament igen. Stå med mössan i hand i farstun och tigga om brödet. Aldrig.

(”Predikament” var ju ett av Ingamajs favorituttryck. Plötsligt mindes han hur söt hon var när hon skrattade åt alla dessa ålderdomliga ord med hela kroppen, högt och hjärtligt. Det fanns inget som roade henne så mycket som folks ålderdomliga uttryck i Norrland, ett intresse hon delade med sin språkintresserade far.)

Hans mammas begravning bevistades bara av fem personer. Pappans snåla släktingar ville inte bekosta något, hans förhållande med mamman var i deras ögon en mesallians. Fredriks läkarpappa visade sig också i det närmaste vara utblottad, alla pengar bortkastade på dyra kläder till älskarinnor, olika uppvaktade sjuksköterskor, lyxiga bilar, lägenheter, dyr mat, dyra underhåll till två oäkta barn. Allt detta kom som en chock som nästan tog livet av hans mamma, som skött faderns till synes enkla hushåll minutiöst. Fredrik var sju och hade precis börjat skolan. De bodde då ”inneboende” hos fadern i Sundsvall.

När han började på gymnasiet i en parallellklass till Olle och Ingamaj, hade han en märklig aura av mystik kring sig. Ingen visste var han kom från, vem hans styvfar var, var han bodde i stan? Han blev smått legendarisk redan innan han börjat gymnasiet. Han hade varit stipendiat i USA ett år innan hans far flyttade till Janteå. Det triggade Ingamajs intresse. Och hennes modersinstinkter.

När han avslutat samtalet med Olle, ringer Fredrik en escort-flicka han känner och bjuder ut henne, med efterföljande sex på ett hotellrum. Att glömma är en konst i sig, tänker han. Sudda ut det medvetna. Sudda ut det förflutna. En sorts omedveten jagupplösning. Vikten av att se framåt, aldrig inåt, bakåt. Det var inte alla som kunde den konsten, tänkte han. När han beställde upp champagne på rummet tänkte han ändå en kort stund med avsmak på den billiga Systemet-champagnen de köpt till avslutningsfesten efter student-examen i Janteå. Det bara kom för honom, det simpla i hela upplägget. Det, och Ingamaj.

Alexis, escort-flickan, hade redan klätt av sig och låg i sängen i svarta underkläder. Sex och champagne, tänker Fredrik melankoliskt. Finns det något bättre botemedel mot baksmälla?

(55) ”Och tiden går”

Ewa och Ingamaj har gymmat på Friskis och Svettis, en morgon före jobbet, och tar varsin tidig kopp latte på konditori Mecka vid järnvägsallén. (Man ”vallfärdade till Mecka” alltsedan skoltiden.) Ingamaj har fått en ny klient, en kvinna i deras egen ålder som har social fobi, och knappt vågar gå utanför dörren. Ingamaj skulle få vara hennes KBT-terapeut. Men Ewa är inte intresserad av KBT-terapi, utan undrar istället var Ingamaj fått blåtiran, som nu bara är en mörk skugga på höger kind, under ögat.

Ingamaj funderar en kort stund om hon ska ljuga för sin bästa, och äldsta vän. Nej, det går inte, det vore oärligt. Ewa vet redan. Till slut klämmer hon ur sig. – Vi hade ett gräl och Niklas gick över styr. Han… han lovade att det aldrig skulle hända igen. Aldrig.

-Du är inte klok! Du är banne mig inte frisk. Vad säger Frank om det? Du kan väl inte hjälpa dina kvinnliga klienter som blir misshandlade, när du själv är ett offer?

Jo, kanske just därför, tänker Ingamaj för sig själv. Hon är rädd, men samtidigt konstigt analyserande. Kanske kan jag leva mig in i deras situation bättre? Deltagande observation, som etnologerna säger?

-Jag vet inte, säger hon och försöker förtvivlat undvika ämnet. Jag har ju hoppats att det ska bli bättre… att han ska sluta bli så förbannad på allting… men jag tänker på flickorna också… och han har aldrig slagit dom…

Ewa ser chockerad ut. (”Nej, fattas bara!”) Visst har hon misstänkt hur det står till mellan Ingamaj och Niklas, men det här… Och Kullamannen sedan… Som Ingamaj svamlat om så mycket. Ibland har hon svårt att följa med i väninnans olika spekulativa tankegångar. Hennes verklighetsanknytning? Ändå hade de känt varandra så länge. Hon känner väl till väninnans svaghet för starka, dominanta män, som gav Ingamaj något Ingamaj själv hade så lite av. Styrka, mod, självförtroende. Men misshandel? Ewa visste att Niklas gått arbetslös länge och att hans manlighet tagit stryk av det. Men en professionellt arbetande terapeut och kurator som Ingamaj? Det var bara för otroligt.

-Älskar du honom över huvud taget längre? Eller är det bara flickorna som betyder något? Ska du inte tänka på dig själv någon enda gång, Ingamaj?

Ingamaj ser villrådig ut. Det långa vitblonda håret är fortfarande duschfuktigt. Ewa trycker upp glasögonen på näsan, stryker tillbaka det rödbruna halvlånga håret och försöker se ut som en sträng lärare. Men det biter naturligtvis inte på Ingamaj, tvärtom.

-Jag vet inte Ewa. Jag hoppas väl fortfarande… att han ska bli bättre på att styra humöret? Jag skulle vilja att vi gick i terapi men… nej jag vet att han skulle vägra. Han skulle aldrig erkänna för någon annan att vi har problem. Aldrig. Män gör sällan det.

Ewa hade flyttat ihop med en byggnadsantikvarie och engagerat sig mycket i att bevara de gamla trähusen i Janteå, som en gång, innan den stora branden, funnits i hela staden. Hon rör i kaffekoppen och rynkar bekymrat ögonbrynen. Ingamaj försöker ljuta olja på vågorna.

-Jag hade tänkt bjuda er hem till oss men… ja du vet… nu vet jag verkligen inte… Nej det är nog bättre att vänta. Det blir nog bättre…

-Jag hoppas det, för din skull. Men du vet… att jag finns om du behöver hjälp. Du måste höra av dig om det händer något igen! Ingamaj, hör du vad jag säger! (Ewa låter riktigt bekymrad och rösten går nästan upp i falsett.)

Ingamaj ler ansträngt, grimaserar av smärtan i ansiktet och trycker förtroligt Ewas hand över bordet. Var hade hon själv funnits när Paulina tog sitt liv? ”Jag finns där för dig.” Prat! Ingamaj ska alltid anklaga sig själv för det, precis som hon anklagar sig själv för allt annat hon inte kan förändra, eller inte kan hjälpa att det bara händer.

Samtidigt: Det fanns mycket Ewa inte visste om henne. Fast det var bästa vänner och hade känt varandra sedan småskolan, tänker hon. Det som satt längst inne, inom henne, det visste ingen annan något om. För att inte tala om hur lite Niklas kände till om henne.

(56) ”Minnets labyrinter”

Det är mars och snösmältning. De första koltrastarna har börjat annonsera våren från hustakens skorstenar. Olle ligger med benet i paket och försöker tänka på något annat än att det kliar under gipsen. Han lyssnar på Brahms Requiem på radion. ”Denn Wir haben hier Keinen Bleibenden Statt” (ungefär ”Allt som är fast förflyktigas”, fritt översatt). Olle tillhörde de som läst tyska i skolan i Janteå, med den strama Fräulein Franke som lärare, som påstods vara medlem av organisationen Moralisk Upprustning. Det kanske kunde behövas idag, tänker han självkritiskt och vrider och vänder på sig för att få benet i bästa läge. Han har en lång blompinne av bambu som han kan sticka in under gipset och klia benet. Overksamheten gör honom närmast galen.

Det är flera timmar innan Lena ska komma hem. Han tänker på festen efter studenten, på det som hänt, på Bengts beteende, på Fredriks likgiltighet, Ingamajs undanglidande tystnad. Så vindlade sig hans tankar på detta sätt ständigt tillbaka till Janteå, ständigt och jämt, hur han än försökte styra dem åt annat håll. I själva verket hade han aldrig lämnat hemstaden i Norrland. Bara skenbart, som kropp. Men aldrig i tanken.

Han försöker praktisera olika Mindfullness-övningar, t.ex. den där man bara försöker betrakta sina tankar så objektivt som möjligt utifrån. Torrt konstatera: ”Jaha, det var den tanken som kom”. ”Och den.” Idealet var att se dem som moln på himlen som bara passerade över himlen, slött och långsamt. Eller, det var hans favorit, som löv i en bäck, gula höstlöv i en friskt porlande jokk i Lappland. Torra löv som bara dyker upp i vattenbruset, och sedan hastigt försvinner. Att sitta på ett lagom högt fjäll, t.ex. det femhundra meter höga Stuore-Gämon, och se landskapet i södra Lappland breda ut sig under sig, mjukt och böljande, med de snöklädda fjällen bakom ryggen. Den känslan av en stunds absolut frihet var nog det starkaste han känt.

De värsta tankarna skulle man bara bjuda in, låta kroppen expandera, bli vän med tankarna (som ju bara var ord fästa på medvetandet, som en radio som ständigt stod på och malde i bakhuvudet), generöst bjuda in dem, öppna alla dörrar, även de mest skamliga, och lära känna det som fanns därinne, hur otäckt det än kunde vara. Namnge det. Och därmed göra det mindre farligt.

Han försökte minnas allt han varit med om tillsammans med Ingamaj, alla förhoppningar han haft som nu bara gjorde ont när han tänkte på dem. Att hon förmodligen börjat vara otrogen tidigt och sedan plötsligt bara gjort slut med honom, när det passade henne, med förevändningen att han ”tåflirtat” med en annan gammal klasskamrat på en fest. Han förstod nu att det bara varit en förevändning och att Ingamaj bakom hans rygg börjat träffa en bredaxlad hockeyspelare som läste företagsekonomi på högskolan i Janteå.

Han hade flyttat hemifrån efter gymnasiet, hyrt en omodern lägenhet på Östra Kyrkogatan, det var medan Ingamaj var au-pair i Paris och de inte träffades på ett halvår efter gymnasiet. Sedan hade han flyttat hem när han gjorde lumpen i Boden; sedan hyrt ett studentrum på ”student-gettot” Sandbacken. Där bodde han helt ensam i ett halvår, kände ingen annan i korridoren. Han blev mer och mer tungsint. En kväll hade han druckit nästan en hel flaska vin, och sedan gått ut på vinterkvällen, det var minus tjugo, och lagt sig i en snödriva. För att dö? Kanske? Kanske inte? Han hade nog egentligen inte modet. När han började frysa som värst gick han tillbaka hem.

Han hade haft Ingamajs mamma i småskolan. Han mindes att hon hade läst strängt religiöst och moraliskt uppbyggliga berättelser på ”roliga timmen” på fredagsefter-middagen, alla med en omutlig kristen moral: lyd dina föräldrar, uppför dig ordentligt, borsta tänderna och håll dig ren och snygg. Annars får du smaka på björkriset. Nåväl, som barn svalde man det mesta, och för övrigt var hon sträng men rättvis. Ingen dålig lärare, tvärtom. Men säkert en mycket krävande mor, hade han tänkt. Långt senare förstod han att hon var Ingamajs mor, Hildur Öhman.

Det var märkligt att det i andra sidan staden då hade vuxit upp en studentstad på Sandbacken med sitt eget nöjesliv, med demonstrationer för freden och miljön som Olle aldrig känt till, och ingen i hans bekantskapskrets någonsin talade om utom i lite föraktfulla ordalag. Hemma talade man aldrig om annat än praktiska saker, eller lät maten tysta mun. Pengar och politik var bannlysta samtalsämnen. Även när han var tillsammans med Fredrik och Ingamaj. Han och hans två yngre bröder hade varit känslomässiga analfabeter när han träffade Ingamaj. Kunskapen om flickor var rudimentär. Inte så konstigt att det gått så illa.

Väderomslagen i mars var oberäkneliga. I Janteå kunde våren dröja till april eller maj, och när den väl kom var den över på några veckor. Det var som en explosion i naturen, både utomhus och inne i kroppen. Lätt att bli lurad av. Lätt att bli euforisk.

Visst hade han blivit sviken? Visst hade han också svikit? Men han välkomnade insikten i alla fall och försökte vänja sig vid den. Bjuda in den. Det var viktigt. Viktigt för hans tillfrisknande.

Som när han var tio år och låg på operationsbordet och ropade efter sin pappa, som bara vände ryggen åt honom i sin vita läkarrock. Ofta återkommande.

Så dök ett annat minne upp. Han hade brutit ihop under militärtjänstgöringen i Boden, och gråtande gått upp till regementsläkaren. (Det var ett halvår efter uppbrottet från Ingamaj.) Denne konstaterade snart att han kände Olles pappa, de var ju gamla läkarkollegor. Han gav Olle frisedel, han skulle få avsluta sin tjänstgöring med några månaders handräckning i Janteå på regementets a-kompani där. Sedan sa läkaren tröstande: – Du kommer att klara dig bra, unge man. Du har sådan fantasi.

Ja om det vore så enkelt? Att fantasin var en livboj som hindrade en att drunkna? En frälsarkrans att hålla sig i för att inte sjunka ner i djupet? Så kunde det nog vara? Men det kunde ju vara annorlunda också? Att den drog ner en ännu mer i djupet? Om den bara styrdes av negativa stimuli. Olle hade aldrig trivts på båtar på sjön. Det var otäckt med djupet under honom, som hela tiden hotade att uppsluka en. Bättre med fast mark under fötterna.

Men jo. Det var sant. Fantasin var som en brunn att ständigt ösa ur. Den sinade aldrig. Utan den skulle livet vara slut. Musik, konst, litteratur. Där ingick ju både hopp och tröst, grandios storhet, det värsta mörkret, den otyglade fantasin och förmågan att fly verkligheten. Den, och musiken.

Aldrig hade höstlöven i Norrbotten varit så gnistrande friska, röda, bruna och klargula som den dagen, en kall solskensdag i början på oktober, då han tog tåget från kasernen i Boden, tillbaka till friheten, tillbaka söderut.

(57) ”Mardrömmar”

Den natten hade Fredrik en mardröm han aldrig skulle glömma. Han drömde att han gick ut från jobbet i Genève på kvällen, han var nästan ensam kvar förutom mannen som alltid satt beväpnad och vaktade i entrén.