Senaste inlägg

Dagbok 1982-2009 (fortsättning) / Blogg

Arbetslösa noveller: Tantalos, vaktmästare / Älskaren / Mimesis (avbilden)

Dagbok 1982-2009 (fortsättning) / Blogg (tidsaxel)

Timetable 1983–2018

1983

XXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXxxxxxxxxXXXXXX

1.2 Israel. Judiska bosättningar på ockuperat område ”kan inte stoppas”. Kritiserade försvarsministern Ariel Sharon avgår. Han bär enl. en utredning ansvaret för massakern i flyktinglägren i Beirut, Sabra och Shatila. I president-valet 22.3 vinner Arbetarpartiets kandidat Chaim Herzog.

15.2 Japan. Stort avtal mellan General Motors och Toyota om småbils-tillverkning. I oktober avgår förre prem.ministern Tanaka för att ha tagit mutor.

19.2 Zimbabwe. Robert Mugabe dödar motståndsmän i Matabeleland, och griper oppositionsledaren Joshua Nkomo.

20.2 Finland. Sverige världsmästare i bandy

24.2 Namibia. Sydafrikansk offensiv mot gerillan.

5.3 Australien. Stor valseger för Labour, den andra sedan 1949.

6.3 Västtyskland. Stor valseger för Helmut Kohl (CDU) och partnern Franz Josef Strauss (CSU). Finansministern Otto von Lambsdorff åtalas för mutbrott.

12.3 De ”alliansfria staterna” kritiserar USA:s roll i Latinamerika, men är i övrigt oense i många frågor. Bland ledarna i organisationen märks Fidel Castro och Indira Gandhi, liksom Kwame Nkrumah (Ghana), president Nyerere i Tanzania och andra länders ledare från tredje världen.

21.3 Märta föds, vårt lilla ljus nr 1.

13.4 Norden. Palestinske PLO-ledaren Yassir Arafat möter s-ledare från Sverige, Norge och Danmark. Samtidigt pågår starka inre maktstrider i PLO, påhejat av Syrien och muslimska ledare i Libanon. PLO försvagas starkt av motsättningarna.

18.4 Libanon. USA:s ambassad i Beirut bombad. 40-talet dödsoffer. Fortsatta strider bl.a. i Bekaa-dalen. PLO-soldater och palestinier evakueras från Libyen till Tunisien och Nordjemen

19.4 Kambodja, Vietnam. Vietnamesiska styrkor angriper flyktingläger i Kam-bodja. Gränsstrider mellan Vietnam och Kina.

24.4 Österrike. Efter 13 år som förbundskansler avgår Bruno Kreisky (S) efter en valförlust och efterträds av högerpartiets Kurt-Georg Kiesinger. Till president väljs den nazianstuckne Kurt Waldheim, senare gen.sekr. för FN.

1.5 Sverige. Ubåtsjakt i Sundsvall, Alnön.

22.5 Chile. Facklig samverkan i kampen mot Pinochet.

25.5. USA. ”Star wars” i USA, Reagan pressar i kongressen fram en ny MX-robot för 625 miljoner dollar för sitt planerade robotförsvar i rymden.

22.6 Danmark. Danske missnöjespolitikern Mogens Glistrup döms till fängelse för skattebrott.

11.7 Sverige. Rekordvärme i Stockholm, +34 grader.I augusti omfattande skogsbränder.

13.8 Indien. Indien bygger ett 2.200 km långt stängsel mot det folkrika Bangla Desh. En lågintensiv kamp mot gerilla i östra Indien pågår (s.k. naxaliter).

5/10 Polen. Fackföreningsledaren Lech Walensa får Nobels Fredpris.

25/10. USA invaderar den karibiska ön Grenada, där en kommunistisk militär-kupp utvecklats till strider. Man medger också militära aktioner mot Nicaragua.

30/10 Argentina. Socialistledaren Raul Alfonsin vinner valet över peronisternas kandidat. Han låter åtala medlemmar ur den gamla militärjuntan och inför ekonomiska reformer. I Turkiet omkommer 1.200 människor i ett jordskalv.

14/11. Storbritannien får kärnvapenrobotar från USA. Stora protester vid basen Greenham Common. Även Västtyskland får robotar efter lång diskussion i Förbundsdagen. 1985 även Belgien.

15/11 Cypern. En turkcypriotisk stat utropas på den av Turkiet ockuperade norra delen av ön. FN:s säkerhetsråd inkallas och strider utbryter.

21/12. Sverige. De s.k. löntagarfonderna skall införas, trots motstånd inom S, både Olof Palme och finansminister Feldt är mot, främst framdrivet av LO. I oktober demonstrerar borgerliga politiker och direktörer från näringslivet mot beslutet, den s.k. 4 oktober-rörelsen, ffg sedan 2a världskriget.

31/12 1983 Nigeria: Militärkupp.

1984

20/1 1984. Norge: Den sovjetiske spionen Arne Treholt avslöjas. Fem sovjet-diplomater utvisas.

9/2 1984. Sovjetunionen. Jurij Andropov avlider. Ny premiärmin. blir den sjuke Konstantin Tjernenko. Den hårdföra politiken består.

10/2 1984. Sverige. Ny u-båtsjakt i Karlskrona skärgård. Den förra i samma skärgård var 1981.

18/2 1984. Frankrike. Stor strejk bland lastbilschaufförer lamslår trafiken i hela landet.

29/2. Kanada. Prem.ministern liberalen Pierre Trudeau avgår överraskande efter 15 år. Ny prem. minister blir den mer moderate John Turner.

24/3 Italien. Terroristorg. Röda brigaderna genomför ett stort bankrån.

25/3 Fjärran Östern. Stort handelsavtal mellan Japan och Kina.

30/3 Danmark. En västtysk ubåt fastnar i ett danskt fiskenät utanför Jylland.

4/4 Västtyskland. Petra Kelly, den populära ledaren för De Gröna i Tyskland, sparkas av partiets ledning efter meningsskiljaktigheter. Hon samlever med en västtysk tidigare överste, båda återfinns senare döda, man säger självmord. En känd miljöpartist är den i Frankrike tidigare 1968-revolutionären Daniel Cohn-Bendit.

7/4 USA. CIA minerar hamnar i Nicaragua.

10/4 USA. Ingmar Bergmans Fanny och Alexander får fyra Oscar.

13/4 Frankrike. Stålverksarbetare demonstrerar tills. med kommunisterna.

26/4 Kina. USA:s pres. Ronald Reagan besöker Kina (”Pingpong-diplomatin”). Tidigare hade pres. Nixon gjort det samma.

29/4 Schweiz. Kvinnor förvägras rösträtt i kantonen Appenzell (sist i Europa).

30/4 Colombia. Knarkkriget utvidgas. Regeringen använder sig av paramilitära styrkor, som slåss bl.a. med FARC-gerillan i södra C.

5/5 Luxemburg. Sverige vinner Schlager-EM (bröderna Herrey).

8/5 Sovjetunionen beslutar att inte delta i OS 1984 i Los Angeles. Stora delar av östblocket, utom Rumänien och Jugoslavien, uteblir också.

11/5 El Salvador. Valet vinns av kristdemokraten José Napoleon Duarte, med USA:s goda minne. Den 9/10 inbjuds gerillan till fredssamtal.

28/5 Uruguay. Stora demonstrationer mot diktaturen.

30/5 Nicaragua. Regeringen bombar den regimkritiske gerillaledaren Eden Pastora.

3/6 Spanien. Stora demonstrationer mot NATO o utplacering av kärnvapen.

6/6 Indien. Sikhiska nationalister angriper indisk militär vid det gyllene templet i Amritsar.

12/6 Afghanistan. Strider mellan den sovjetstödda regimen och USA-stödd religiös gerilla.

18/6 Storbritannien. Strejkande gruvarbetare skadas i konfrontation med polis, bl.a. skadas ledaren Arthur Scargill. Thatcher vägrar ge efter för kraven. Strejkerna har pågått sedan mars.

21/6 Frankrike. Pres. Mitterand kritiserar offentligt Sovjets stöd till militären i Afghanistan och förtrycket av fackföreningen Solidaritet i Polen.

27/6 Västtyskland. En sju veckor lång metallarbetarstrejk avbryts (om arbetstiden). Frankrike vinner EM i fotboll.

30/6 USA. En bankkrasch i USA avvärjs sedan den skuldtyngda förra diktaturen Argentina fått ett stort lån från världsbanken, ett dåligt tecken på amerikansk utrikes- och finanspolitik.

1/7 Libanon. En ny fredsplan väcker hopp om krigsslut. Beirut är delat mellan kristen högermilis/Israel och palestinier/syrier.

4/7 Irak. Kriget med Iran fortsätter och uppgraderas. Båda länders regeringar gynnas i brist på inrikespolitik av det fyra år långa kriget.

10/7 Storbritannien/Sverige. Landet lamslås igen av en stor hamnarbetarstrejk. Yvonne Ryding från Eskilstuna utnämns till ”Miss World”.

12/7 USA. Den demokrat. presidentkandidaten Walter Mondale väljer överraskande en kvinnlig vicepresidentkandidat, juristen Geraldine Ferraro.

13/7 Europa. Bensinpriset stiger kraftigt.

15/7 Filippinerna. Presidentkandidaten Benito Aquino, som mördades 1983, dödades av diktatorn Marcos på USA:s order, visar en utredning.

16/7 Afrika. Stor torka och hungerkatastrof.

19/7 Frankrike. Regeringskoalitionen mellan socialister och kommunister spricker.

21/7 Polen. Ett antal politiska fångar släpps till 40-årsjubileet av det kommunistiska Polens grundande.

22/7 Iran. Iran köper 25 stridsflygplan av USA. Pengarna undanhålls am. kongressen och finansierar högermilisen i Nicaragua. (”Iran-Contras-affären”)

10/8 Burkina Faso. All utländsk egendom i den f.d. franska kolonin förstatligas. En militärjunta under socialisten Thomas Sankara leder landet.

17/8 Indien. Indira Gandhi anklagas för övergrepp sedan oppositionspolitikern Rama Rao arresterats. Indien närmar sig samtidigt Kina.

20/8 Den rika och fattiga världen står oeniga efter en misslyckad konferens i Wien, UNIDO.

24/8 Sverige. En av de största A-presstidningarna, Stockholms-Tidningen begärs i konkurs.

27/8 Norge. En pakistansk heroinliga avslöjas i Norge.

5/9 Kanada. De konservativa vinner en jordskredsseger i parlamentsvalet. En konservativ våg sveper över hela västvärlden.

14/9 Japan. Beslut om utökat försvar stöds av USA och NATO. Japan har tidigare förvägrats ha en egen armé.

16/9 Tchad. Det sjutton år långa inbördeskriget kan sluta, sedan Frankrike och Libyen beslutat dra tillbaka sina trupper efter gränstvister.

20/9 Libanon. Den amerikanska ambassaden bombas av Iraninsp. shiamuslimer, minst 23 dödsoffer.

28/9 USA. Pres. Ronald Reagan träffar Sovjets utrikesmin. Gromyko.

12/10 Storbritannien. IRA (Nordirlands provisoriska armé) bombar den konservativa partikongressen i Brighton, 4 dör och 30 skadas. Thatcher undkommer och dådet stärker hennes kompromisslöshet.

13/10 Sovjetunionen/USA. Allt fler kärnvapen laddas i vad som kallas ”Stjärnornas krig”. Reagan tror inte han kan vinna ett kärnvapenkrig ”på marken”. Sovjetiska eftergifter hindrar inte Reagans planer. Den sovjetiska ekonomin drabbas hårt.

21/10 Kina. En ny ekonomisk, mer marknadsinriktad, politik lanseras av Deng Xiaoping. Marxismen kallas ”otidsenlig”. Den gamla Maokulten stoppas.

23/10 Västtyskland. Västtyska politiker har tagit stora mutor från näringslivet (”Flickskandalen”). Förbundsdagens talman Rainer Barzel avgår.

24/10Etiopien. Fortsatt hungerkatastrof bl.a. pgr av inbördeskrig.

26/10 Italien. Utredning avslöjar att påven utsatts för flera mordförsök.

31/10 Indien. Prem. minister Indira Gandhi mördas utanför sitt hem i Delhi av en sikhisk livvakt. Sonen Rajiv Gandhi vinner en stor valseger 28/12.

2/11 USA. Velma Barfield blir den första kvinna att avrättas i USA på 22 år (1962).

4/11 Nicaragua. Sandinisterna vinner valet. USA ökar stödet till Contrasre-bellerna i Nicaragua.

5/11 Chile. En vecka med politiskt våld slutar med att hela regeringen avgår. Krislagar och undantagstillstånd utlyst. Diktatorn Pinochet avgår 1989.

6/11 USA. Ronald Reagan vinner en landslideseger i pres.valet. USA:s ärke- konservativa FN-ambassadör Jean Kirkpatrick avgår, liksom inrikesministern James Watt, efter rasistiska uttalanden.

7/11 Världens samlade militärutgifter uppgår till 8.800 miljarder kr/år.

12/11 Storbritannien. Gruvarbetarstrejken har pågått åtta månader, Margaret Thatcher är beslutad att knäcka facket och lägga ner delar av gruvindustrin, trots hög arbetslöshet. Den 30/11 dödas en taxichaufför som transporterar en strejkbrytare.

18/11 Frankrike. Oroligheter och strider vid val i kolonin Nya Kaledonien. En revolt utbryter bland ursprungsbefolkningen. Självständighet utlovas på sikt, utom vad gäller utrikespolitiken, vilket bara orsakar mer oroligheter.

25/11 Uruguay. Fria val, de första på 11 år, det kons. Coloradopartiets Julio Maria Sanguinetti vinner.

28/11. Västmakterna inkl. USA vägrar skriva under det s.k. havsrättsavtalet.

3/12 Indien. 2500 personer avlider och minst 20000 skadas av en gasläcka hos amer. företaget Union Carbide. En av de största miljökatastroferna någonsin.

9/12 Australien. Mats Wilander vinner för andra året i rad tennismästerskapen Australian Open. Sverige vinner Davis Cup i tennis.

10/12 Sydafrika. Den svarte ärkebiskopen Desmond Thutu får Nobels fredspris. Ceremonin i Oslo avbryts av ett bombhot.

11/12 Sverige. Uddevallavarvet i Göteborg läggs ner. En ny Volvo-fabrik utlovas av s-regeringen. Salénrederiet begärs i konkurs.

17/12 Storbritannien. Thatcher möter Gorbatjov, sovjetisk politbyråmedlem, och tycke uppstår.

24/12 Italien. Nyfascistiskt terrordåd mot ett tåg, 15 dödsoffer. Den populäre påven Johannes Paulus II fördömer dådet.

27/12 Sverige. Julposten slår rekord, 43 miljoner försändelser. Stockholmsbörsen faller med tjugo procent under 1984. Sträng kyla och snöoväder över hela Europa. ”Smoglarm” proklameras i hela Ruhrområdet.

1985

15/1 Brasilien. Tancredo Neves väljs till president, den förste civile på 21 år (1964). Han avlider emellertid strax efter.

5/2 Spanien. Den spanska blockaden av brittiska Gibraltarklippan upphör.

11/2 Sverige. AIDS/HIV erkänns som en ”mycket allvarlig sjukdom”.

15/2 Sverige. Göteborgs Handels- och sjöfartstidning läggs ner.

21/2 Irland. Preventivmedel blir lagligt.

25/2 Pakistan. Kärnvapen förbereds.

3/3 Storbritannien. Den ett år gamla kolgruvestrejken avbryts utan framgångar. Den har kostat regeringen prestigeförlust, och stora ekonomiska förluster. Labour står hopplöst splittrat mellan höger och vänster-falanger.

4/3 Aina föds. Vårt lilla ljus nr 2.

10/3 Sovjetunionen. Konstantin Tjernenko avlider, och efterträds överraskande av den relativt unge Michail Gorbatjov. Nya försvarstrevare uttalas mot USA, som dock står fast (”Stjärnornas krig”). Sovjet söker uppmuntran i väst för sin ”töväderspolitik”.

21/3 Sydafrika. 25 år sedan apartheidregimens s.k. Sharpevillemassakern 1961. Det blir allt svårare för regimen att upprätthålla politiken. 18 demonstranter dödas i sammandrabbningar. USA:s demokratiska kongress beslutar om sanktioner, mot pres. Reagans veto. Stridigheter mellan svarta och vita under hela året med många döda.

22/3 Danmark. Storkonflikt med danska LO utbryter. Den borgerliga regeringen Schlüter försöker ingripa politiskt och demonstrationer uppstår. Danmark vägrar stödja Reagans ”Star wars”.

6/4 Sudan. En oblodig statskupp genomförs av försvarsministern Swaredahab.

11/4 Albanien. Den ”siste stalinisten” Enver Hoxha avlider.

28/4 Spanien hotar utträda ur NATO och vill inte ha amerikanska kärnvapen.

1/5 Nicaragua. USA inför handelsembargo i ett försök att krossa Nicaragua, precis som man gjorde på Jamaica och Cuba på 1960–70-talet.

1/5 Sverige. Stor TCO-strejk, som drabbar bl.a. skolan och posten. LRF genomför en stor bondedemonstration i Stockholm. I juni strejkar även handelstjänstemännen.

5/5 Västtyskland. President Reagan gör fiasko vid en s.k. försoningsfest mellan amerikaner och tyskar i Bitburg och Bergen-Belsen. Han börjar se gammal ut. Flera spionskandaler med Östtyskland avslöjas i tysk media.

25/5 Bangla Desh. Cyklon dödar ca 40.000 människor, med översvämningar som följd.

2/6 Grekland. Socialistpartiet Pasok vinner valet.

9/6 Sverige. ”Boforsaffären” om vapensmuggling via Östtyskland till Iran-Irak fortsätter. SAF-ordf. (nu Svenskt näringsliv) Claes-Ulrik Winberg, tidigare chef för Bofors, misstänkt. Även en stor vapenaffär med Indien utreds för ev. mutor. 14/11 avgår Winberg som SAF:s ordförande.

21/6 Sverige. Tage Erlander avlider.

9/7. USA och Storbritannien vägrar skriva på avtal om minskade utsläpp av svaveloxid på en konferens Helsingfors. Dagen efter sprängs Rainbow Warrior, ett fartyg tillhörande Greenpeace i Auckland, av fransk militär, varvid en aktivist dör. Nya Zeeland kräver en offentlig ursäkt av Frankrike som får betala ett stort skadestånd.

22/7 Danmark. ”Islamiska Jihad” spränger två bomber, en i synagogan och en i amerikanska flygbolagets center i Köpenhamn varvid 27 personer skadas.

26/7 Sverige. LO köper aktier för 100 miljoner i SE-banken.

19/8 USA. Plastkassen, lanserad av svensk-amerikanen William P. Hamilton fyller 25 år.

10/9 Norge. Höyre vinner valet.

15/9 Sverige. Socialdemokraterna vinner valet, dock försvagade.

19/9 Mexiko city skakas av jordskalv.

1/10 Tunisien. Israel bombar PLO:s högkvarter i Tunis. 70 personer avlider. 2/10 dör am. skådespelaren Rock Hudson i AIDS/HIV.

8/10. I 123 av världens 172 länder förekommer enl. Amnesty International ”grym behandling, tortyr, fängslanden och avrättningar”. 49 återstår.

12/10. Den franska organisationen SOS Racisme (”Rör inte min kompis”) prisbelönas.

18/10 Sydafrika. Trots stora int. protester avrättas Benjamin Moloise.

20/10 Västtyskland. Günter Wallraffs antirasistiska bok Längst därnere, om en turkisk gästarbetare utkommer.

22/10 Sverige. 22 ASAB-städerskor strejkar i Borlänge.

24/10. Frankrike provspränger kärnvapen på Mururoa-atollen. Samtidigt bordas ett nytt Greenpeace-fartyg i farvattnen av fransk militär.Organisationen vinner medlemmar och goodwill. Hela affären beläggs dock med lock, bara två franska agenter döms som ansvariga.

1/11 Sverige. Antalet socialbidragstagare ökar stadigt. Kurden Cetin Gungör mördas, förm. av radikala PKK-aktivister (militanta kurdiska nationalister), i Stockholm.

9/11 SchackSovjetunionen Den 22-årige Garri Kasparov vinner schack-VM över mästaren Boris Spasskij. Han tränas av sin mor Klara och har gått i stormästaren Michail Botvinniks schackskola. Han är en egensinnig person som spelar offensivt, och kommer urspr. från Azerbajdjan. Han gör också obekväma politiska uttalanden men har stöd i högsta Sovjet.

14/11 ColombiaColombia Vid ett vulkanutbrott omkommer ca 23 000 människor.

19/11 Schweiz. Nytt politiskt toppmöte mellan Reagan och Gorbatjov. Dennes perestrojka-politik får Reagans gillande.

Libanon27/11 Libanon. Sveriges ambassad i Beirut stängs efter stora strider mellan druser och s.k. Amal-milis.

5/12 Sverige. Den populäre C-ledaren Thorbjörn Fälldin avgår som partiordförande.

8/12 Guatemala. Den nye presidenten Vinicio Cereso är den förste civile på 30 år (1954). I Argentina avslutas rättegången mot general Videla och den gamla militär-juntan.

16/12 Sverige. Ingemar Stenmark vinner sin 80:e världscupsseger i slalom.

27/12 Italien, Österrike. Palestinska terrorangrepp mot israeliska flygbolaget El Als kontor. Den världsberömda gorillaforskaren Diane Fossey mördas av gorillajägare i Uganda.

1986

7/1 Sverige. Bara kulturminister Göransson och Vänsterpartiet är motståndare till att reklam-TV införs i Sverige. Finansminister Feldts nya budget kritiseras hårt av LO. En av Feldts män är ”skojaren” (enligt min socialdemokratiske granne Christer) Odd Engström, som anses gå näringslivets ärenden. Andra är Erik Åsbrink, Allan Larsson, Björn Rosengren, Klas Eklund, Feldts s.k. ”grabbar från Handels”. Metalls ordf. Leif Blomberg tillhör de hårdaste kritikerna.

8/1 Libyen. Amerikanska sanktioner läggs på Libyen. Landet anses vara inblandat i bomben på flygplanet som störtar i skotska Lockerbie 1988, då 270 människor avlider, varav bl.a. en svensk FN-delegat.

9/1 Jemen. Inbördeskrig i den socialistiska staten.

17/1 Oljepriset stiger markant.

26/1 Uganda. Gerillan under ledning av överste Yoweri Museweni tar makten i det krigshärjade Uganda.

28/1 USA. Rymdfärjan Challenger exploderar vid starten, samtliga sju (1986) omkommer. Ett avbräck för den amer. rymdindustrin.

2/2 Lichtenstein. En kvinna väljs ffg in i det pyttelilla parlamentet. Kvinnorna fick rösträtt i skatteparadiset 1984.

7/2 Haiti. Diktatorn Jean Claude Duvalier (”Baby Doc”) avgår. Hans far hade då styrt landet sedan 1957. Landet förlorade på senare år även USA:s stöd, liksom i Dominikanska republiken (Rafael Trujillo). Det har fortsatt att vara en härd för korruption och oro. På Filippinerna anklagas diktatorn Ferdinand Marcos för valfusk.

8/2 Sverige. Socialdemokraterna genomför en ”offensiv för rättvisan” efter stor intern kritik för högervridning. 12/2 briserar den s.k. Fermenta-skandalen, och mediafavoriten och egyptiske invandraren Refaat El-Sayed misskrediteras. Kockums varv i Malmö läggs ner.

9/2 Italien. En jätterättegång mot maffian på Sicilien inleds. Korruptionen har nått rekordhöjder i Italien, i kampen mot kommunismen. 474 maffiosi står åtalade.

11/2 Israel. Många ryska judar emigrerar till Israel och bosätter sig på ockuperad mark.

22/2 Filippinerna. Diktatorn Marcos störtas av en USA-stödd militärjunta. Oppositionsledaren Corazon Aquino blir ny president. Hon börjar snart privatisera nationella tillgångar som järnvägar och sjukhus.

25/2 Sovjetunionen. Vid den 27:e partikongressen fördöms Bresjnevepoken av Michail Gorbatjov.

27/2 Danmark. Ett utökat EG-deltagande (Maastricht-avtalet) röstas igenom med tio procents marg i en folkomröstning. Det EG-kritiska partiet Junilistan står i stort sett ensamt mot danskt näringsliv och de flesta politiker utom Radikale Venstre.

28/2 Sverige. Statsminister Olof Palme mördas vid 23-tiden i Stockholm på väg från en biografföreställning.

7/3 Sydafrika. Regeringen upphäver undantagstillståndet som gällt sedan 21/7 1985.

13/3 Finland. LO utlyser storstrejk, den största sedan 1956. Två dagar senare avlyses strejken, sedan staten intervenerat. Tjänstemannastrejken avblåses först 18/5.

14/3 Sverige. Svenska naturskyddsföreningen köper Smålands Taberg, ett naturskyddat område som hotats av gruvdrift. Miljöstriden om området har pågått i fyrtio år.

16/3 Frankrike. Valet till nationalförsamlingen vinns med knappa siffror av gaullisten Jacques Chirac och de konservativas Giscard d’Estaing. President Mitterand tvingas nu i två år samarbeta med den borgerliga nationalförsam-lingen. I Schweiz säger 75 procent i en folkomröstning nej till medlemskap i FN.

1/4 Sverige/Indien. Bofors får en jätteorder värd 8,4 miljarder stridsmateriell. Senare avslöjas stora mutor i samband med affären.

8/4 Sverige/Norge. Norska LO utlyser storstrejk. Den avslutas 14/4. Statsmi-nister Ingvar Carlsson besöker Sovjetunionen, en normalisering av förbindelser-na som inletts av Olof Palme.

11/4. Halleys komet passerar jorden.

15/4. USA bombar Libyen. Endast Thatcher i Storbritannien av NATO:s med-lemsländer stöder aktionen. Reagan kallar överste Khadaffi för ”en galen hund”.

26/4 Sovjeunionen. Kärnkraftverket i Tjernobyl i Ukraina får en härdsmälta, och vindar för radioaktivt stoff in över Sverige och Finland. ”Ingen anledning att stänga svenska kärnkraftverk” säger energiminister Birgitta Dahl och får stöd av fackförbundet Metall.

1/5 Sverige. Rekorduppslutning kring Första majtågen, S räknar in 550.000 personer, många kritiska till ”högervridningen” under Ingvar Carlsson, Feldt och Mona Sahlin. Stora anti-kärnkraftsdemonstrationer. 22/5 utbryter en strejk bland sjukvårdspersonal i storstadsregionerna.

2/5 Norge. Regeringsskifte, S bildar ny regering under Brundtland. 8 av ministrarna är kvinnor. Norska kronan devalveras med 12 procent pgr av olje- krisen.

19/5 Sydafrika. Sydafrikanska styrkor angriper ANC-kontor i Zimbabwe, Zambia och Botswana. Undantagstillstånds införs på nytt i Sydafrika.

2/6 Sverige. Det idealistiska Författarförlaget begärs i konkurs. Även S-tidningen Arbetet dras med stora förluster, och man anlitar ”företagsdoktorn” Ulf af Trolle.

17/6 Sverige. Karin Söder utnämns till partiledare för Centern. Hon har Thor-björn Fälldins stöd, till skillnad från den yngre Olof Johansson. Hon var 1976 utrikesminister. 29/10 förs hon till sjukhus, diagnosen är överansträngning.

24/6 Norge. Ett Greenpeacefartyg bordas av norsk marin, det gäller norsk valfångst. Norge viker inte för kritiken av utfiskning av val.

26/6. Skilsmässor förklaras fortfarande olagliga efter folkomröstning på Irland. Katolska kyrkan var aktiv i nejkampanjen.

29/6 Argentina vinner VM i fotboll.

1/7 Kina. Mao anklagas av ledande politiker i Kina för en ”katastrofal politik”.

4/7 Sverige. En ny svensk läkemedelsjätte, statliga Pharmacia, skapas genom köpet av Leo. Stor inströmning av politiska flyktingar från Iran. Invandrarverket ”klarar inte av tillströmningen”.

13/7 Storbritannien/USA. Många afrikanska länder bojkottar Samväldesspelen i idrott i Edinburgh pgr av Thatchers stöd till Sydafrika. Även Reagan kritiseras starkt i USA för sitt Sydafrika-stöd. 9 miljoner britter sägs nu leva i ”armod”. Den amer. dollarn når en bottennotering, under 7 SKR.

28/7 Sovjetunionen påbörjar återtagande av trupper från Afghanistan.

16/8 Angola. Ett långvarigt inbördeskrig har lett till hungersnöd och svält. Rebellrörelsen UNITA stöttas av USA, Sydafrika och den internat. diamant-handeln, s.k. ”blood diamonds”.

23/8 Sverige. Den unge Carl Bildt väljs till ny ordf. för Moderaterna. Ny partisekreterare blir Bildts kandidat Per Unckel. S-tidningen Västgöta-Demokraten läggs ner. A-pressen under sin nya chef Torbjörn Bååth dräneras på pengar

9/9 Danmark stänger tillfälligt gränsen för asylsökande och invandrare. Stats- minister Poul Schlüter kallar det en ”folkvandring”. Margaret Thatcher utsätts för hätska demonstrationer när hon besöker Norge.

22/9 Sverige. Den s.k. ”Stockholmskonferensen” för säkerhet och fred avslutas.

25/9 USA. Representanthuset antar en stor skattesänkningsreform, ind. maximi-skatt sänks från 50 till 28 procent.

1/10 Sverige. De offentliganställda strejkar, vilket drabbar trafik, daghem och sjukhus. Strejken avblåses 17/10, men återupptas 21/10. Sjukvården drabbas hårt. Stora nedskärningar och uteblivna löneökningar orsaken. S-regeringen förblir avvaktande. Avtal sluts först 30/10 med eftergifter från fackets sida.

2/10 USA. Washington Post avslöjar en amerikansk ”desinformationskampanj” mot Libyen. CIA-agenten Eugene Hazelfuss arresteras i Nicaragua, men friges, som en ”god gest”. Reaganadm. misskrediteras men låter sig inte bekomma.

20/10 Mocambique. Presidenten Samora Machel dödas i en ”flygplansolycka” av sydafrikansk militär. Sydafrika betraktas som ”icke önskvärt land” av Röda korset.

4/11 USA. Demokraterna vinner en stor seger i valet till senaten. Pres. Reagan tros bli en ”lame duck” under resten av sin regeringstid. Han börjar visa tecken på senilitet.

13/11 USA. Pres. Reagan erkänner att han gått bakom kongressens rygg i den s.k. ”Iran-Contrasaffären”. Han skyller på ovetskap och till syndabockar utses öv. löjtnant Oliver North och Nationella säk.rådets chef John Poindexter, liksom stabschefen Donald Regan, som tar på sig fullt ansvar för att rädda presidenten. En kommission konstaterar att Reaganadm. ”inte letts som man kunde begära”. Militären har länge styrt den lätt senile Reagan.

15/11. Jättedemonstration på Nordirland, 100.000 protesterar mot den Thatcher -stödde protestantiske unionisten pastor Ian Paisley.

17/11 Frankrike. Flera uppmärksammade terrordåd utförs i Frankrike, bl.a. skjuts Renaultchefen Georges Besse ihjäl av gruppen Action Directe. 27/11 demonstrerar nära en miljon studenter mot föreslagna försämringar i skolre-formen.

19/11 Sverige. Utredningen om mordet på Olof Palme har hittills kostat 30 miljoner SKR. Huvudspåren har varit militanta kurder, sydafrikansk militär, högerextremister/poliser, vapenhandlare, ensam galning, men inget spår har lett vidare. Trots stark kritik vägrar polismästaren i Sthlm Hans Holmér att avgå. Han vet ”med 95 procents säkerhet” vilka som genomfört dådet.

20/12 Kina. Demonstrationer i Kina av studenter och arbetare för demokratiska fri- och rättigheter.

30/12. Amerikanska Exxon (Standard Oil) säljer sina tillgångar i Sydafrika till en stiftelse efter kritik. Amerikanska börsen faller drastiskt pgr av USA:s väx-ande budget-underskott, pgr av allt för stora skattesäkningar.

1987

15/1 Sverige. Krigsmateriellinspektören Carl-Fredrik Algernon faller baklänges framför ett tunnelbanetåg. Det misstänks vara självmord. Han var ett huvud-vittne i den s.k. ”Boforsaffären”. Misstankar om kopplingar även till Olof Palmes död uppstår. Palme var bl.a. ett kort tag medlare i Irak-Irankriget, dit Bofors smugglade vapen. Samtidigt grips ett stort antal militanta PKK-kurder, anklagade för medverkan i Palmemordet. De släpps tämligen omgående. 4/2 avgår Hans Holmér från utredningen och 5/3 som länspolismästare i Sthlm. Bofors VD Martin Ardbo avgår 6/3, efter en polisutredning om vapensmuggel. Stora nedskärningar vid Svenskt Stål AB i Bergslagen och Luleå.

17/1 Turkiet. Militärjuntan dömer förre S-politikern Bülent Ecevit till ett års fängelse för politisk propaganda.

23/1 Spanien. Stora studentkravaller i Madrid.

8/2 Sverige. Sverige på nytt världsmästare i bandy. Stora framgångar för Sverige i skid-VM i Oberstdorf.

1/3 Sverige. Rekordkyla i Vasaloppsspåret. – 29 grader. Sverige beslutar om ensidig bojkott av sydafrikanska varor. Två TCO-ekonomer visar att höginkomst tagare i Sverige gynnats stort av avskaffandet av reavinstbeskattningen. Priset på mat stiger däremot kraftigt, pgr av borttagande av matsubventionerna.

4/3. Turkiet. Turkiskt flyg angriper kurdiska mål i Irak.

8/3 USA. Mike Tyson världsmästare i boxning, proffs, tungvikt, den förste oomtvistade sedan 1978.

23/3 Västtyskland. Willy Brandt avgår som partiordförande, sedan han anställt en 30-årig grekiska (påstådd älskarinna) som partitalesman, vilket han kritiseras för. Hustrun Birgitte publicerar senare en skandalbok om Brandt, efter hans död. I juni demonstrerar 100 000 människor i Bonn för nedrustning.

8/4 Sverige. SJ:s generaldirektör Bengt Furbäck avgår efter dystra siffror. Bola-get ska nu delas på tre: ett statligt järnvägsverk, en renodlad affärsrörelse som ska prioritera de ”lönsamma linjerna”, och ett fristående fraktföretag. 10 000 personer ska sägas upp till 1990. Man saknar minst 2 miljarder i statsbidrag. 4/8 erkänner man också ett utsläpp av giftet kreosot i Vanån vid Vansbro, och får betala skadestånd. Inte heller tågen går i tid visar en undersökning av tio länders tågtrafik i dec. 1987, där Sverige hamnar i botten. I jan. 1988 anställs en person från näringslivet, Stig Larsson som VD.

26/4 Sverige. Det dyra jaktflygplanet JAS 39 Gripen presenteras i Linköping. Aktiekurserna har under 1980-talet ökat med i snitt 33 procent i Sverige.

27/4 WHO presenterar nya AIDS/HIV-siffror. Mellan 50 och 100 miljoner smittade människor, främst i Afrika. Den 29/7 framträder modedesignern Sighsten Herrgård i Sverige som ett av offren. I storstäderna ökar urbaniseringen, År 2000 tros Mexico city ha 31 miljoner inv., Sao Paulo 25,8, och Shanghai 23,7. 1987 har utropats till FN:s ”bostadsår”.

3/5 Österrike. Sverige blir världsmästare i ishockey ffg sedan 1962.

1/6 Libanon. Prem. minister Rashid Karami dödas i sin helikopter. En av de åtalade flyr till Stockholm, men släpps sedan som oskyldig.

2/6 Kampuchea. Pol Pots skräckvälde uppmärksammas av Amn. International.

7/6 Nicaragua. Bensinpriserna höjs drastiskt sedan Sovjet stoppat oljeexporten. Också Kuba drabbas hårt.

11/6 Storbritannien. Järnladyn Thatcher vinner sin tredje valseger. Främst de gynnade centrala och södra delarna av landet, samt prot. på Nordirland röstar på henne.

14/6 Polen. Påven Johannes Paulus II (född i Polen) avslutar en framgångsrik turné. Den polska regeringen svarar med att belägga biskoparna med politisk censur.

16/6 USA. En vit amerikan som sköt fyra svarta ungdomar i New Yorks tunnel-bana frikänns efter två års domstolsförhandlingar.

21/6 Sydkorea. Inför OS 1988 i Söul övervägs demokratiska reformer. Opposi-tionsledaren Kim Dae Jung friges och tillåts verka fritt. Vid presidentvalet i dec. anklagas dock regeringen åter för omfattande valfusk.

18/7 Sverige. Marinen söker åter efter ”undervattensföremål” i svenska farvatten utan att hitta något. Anslaget till militären ökar dock efter incidenten.

21/7 Ecuador. En militärdomstol dömer 17 officerare till stränga straff för att ha försökt kidnappa presidenten Leon Fabres Cordeo. Sträng värmebölja, med vat-tenbrist som följd i Grekland, 260 personer, mest gamla, avlider.

9/8 Sverige. Ungdomskravaller flera kvällar i centrala Stockholm. I Sydafrika utbryter en stor gruvstrejk ledd av fackförbundet Cosatu. Många gruvarbetare skadas i sammanstötningar med polis. Asea bildar världens största elektronik-företag med schweiziska Brown Boveri (ABB). Företagsledaren Percy Barnevik köper också ett norskt elektronikföretag för 1,3 miljarder. Han anlitas allt mer av Wallenberg-koncernen. Statsmin. Ingvar Carlsson stoppar personligen vidare undersökningar om vapenmutor (319 miljoner) från Bofors till Indien, S har sedan gammalt goda relationer till Indiens regering. Carlsson reser sedan på statsbesök till USA.

15/8. Den populäre Labourledaren på Nya Zeeland, David Langes antikärn-vapenpolitik uppskattas av väljarna. Hans agerande stör emellertid andra västmakter i försvarspakten Anzus. Den 18/9 överenskommer Sovjet och USA om nedmontering av landbaserade medeldistansrobotar. På Fidji inträffar åter en militärkupp. Det avslöjas att den s.k. Windscaleolyckan i Storbritanniens kärn-kraftverk 1957 hemlighölls av regeringen.

18/8 Sri Lanka. Inbördeskriget har rasat fyra år med många döda som följd. Den norra Tamilprovinsen har stöd av sydindiska tamiler.

20/8 Zimbabwe. De vita förlorar sin rätt till representation i parlamentet, ett första steg mot nationalisering av alla vita tillgångar i landet.

24/8 Bangla Desh. Stora översvämningar med flera dödsfall. I november studentoroligheter mot den enväldige presidenten Hussein Ershad.

5/9 Israel/Libanon. Nya israeliska luftangrepp mot palestinier i södra Libanon, minst 41 personer dödas. På Gazaremsan skjuts två demonstranter ihjäl, och dagen innan fyra på den ockuperade Västbanken. Den 3/1 1988 dödas 21 personer vid flygangrepp i södra Libanon. Israel vägrar konsekvent inblandning från EG och FN.

12/9 Sverige. Ett fackligt s.k. ”Dalauppror” utbryter pgr av regeringens ”höger-politik”.

14/9 Norge. Invandrarfientliga Fremskrittspartiet under Carl I. Hagen når 12 procent i Folketingsvalet. Även missnöjespolitikern Mogens Glistrup har stora framgångar i Danmark.

24/9 Sverige. S beslutar på partikongressen om att upphöra med kollektivanslutning av LO-medlemmar till S.

26/9 Afrika. Ny hungerkatastrof, främst i Niger, efter extrem torka. En fjärdedel av alla människor på jorden lever under svåra förhållanden, menar WHO. Tjugo miljoner amerikaner räknas t.ex. som ”fattiga” och får inte äta sig mätta.

30/9 Irak/Iran. Det sju år långa Gulfkriget har kostat en miljon människor livet.

15/10 Burkina Faso. Den socialistiske ledaren Thomas Sankara dödas i en CIA- stödd militärkupp.

19/10 USA. Den ”svarta måndagen” på New York-börsen inträffar med ett ras på 23 procent. Världens stora fondbörser sjunker kraftigt pgr av kraftig övervärdering. Handelsbanken, Götabanken och Folksam är några av de stora förlorarna i Sverige, förutom många småsparare. Men varningssignalen tas inte på allvar. LO drabbas hårt sedan det avslöjas att ordf. Stig Malm vetat om de ekonomiska förlusterna i Folksam. Malm uppmärksammades för sin hårda kritik av de s.k. ”finansvalparna”. Också USA-dollarn faller kraftigt, under 6 SKR.

7/11 Tunisien. Presidenten ”på livstid” Habib Bourguiba störtas i en oblodig statskupp.

11/11 Sovjetunionen. Partichefen i Moskva, Boris Jeltsin, avskedas som alltför ”radikal”.

19/11 Chile. Stora demonstrationer för demokrati i Chile.

29/11 Haiti. President- och parlamentsvalet ställs in efter upplopp i Port-au-Prince. Militären styr fortfarande, med USA:s hjälp. Kraftig inflation följer. Militär anarki präglar landet.

7/12 Sverige/Stockholm. En anställd i Stadshuset har förlorat hundratals miljoner på aktiespekulationer. John-Olle Persson (S) avgår som finansborgar-råd som följd, den yngre Mats Hulth träder till.

19/12 Sverige vinner Davis Cup i tennis.

27/12 Afghanistan. Häftiga strider mellan gerilla och regeringssoldater, stödda av Sovjetunionen. Under 1987 dog 14000 civila personer i stridigheter. 2,8 miljoner flyktingar befinner sig dessutom i Pakistan.

31/12 Sverige. Reklamfinansierad TV tillåts i Sverige, först ut blir Stenbeckägda Englandsbaserade kabel-TV-bolaget TV3. I januari köper man t.ex. rätten till tennismästerskapen i Australien, trots att bara 10000 personer kan se matchen på TV3. S-politikern Odd Engström är en av tillskyndarna. 42000 anslutna till fackförb. SIF går i strejk i jan 1988. Lockout från arbetsgivaren följer. Den 8/2 1988 sluts avtal, som pekar mot individuell lönesättning.

1988

28/1 Nicaragua. Förhandlingar inleds mellan Sandinistregeringen och Contras. I USA avslår representanthuset mer pengar till Contras-rebellerna.

17/2 Canada. Vid OS i Calgary vinner Thomas Gustafsson från Eskilstuna 5.000 och 10.000 meter skridskor.

25/2 Storbritannien. Regeringen Thatcher privatiserar hela elmarknaden i S.

26/2 Panama. Landets ÖB Manuel Noriega obstruerar mot USA och vägrar låta sig ställas inför rätta för narkotikabrott. Han anses i USA för bråkig och ”själv-ständig”. 16/3 genomför USA en stor provokativ militärinvasion i Honduras. I El Salvador anklagas regeringen för valfusk vid val i april 1988.

5/3 Sverige. Även Förenade fabriksverken (statlig vapentillverkare) smugglade vapen avslöjas, både till Australien under Vietnamkriget, till Saudiarabien och till Israel via Storbritannien. Den 8/3 inleds den s.k. styckmordsrättegången mot två läkare i Stockholm. De döms inte för mord (går ej bevisa) men för styckni-ngen av den prostituerade kvinnans kropp. Den s.k. obducenten är född i Sverige av estniska föräldrar.

15/3 USA. Två personer avrättas i USA, den svarte Willie Darden i Florida, efter 14 års väntan, och Vietnamveteranen Wayne Feld, dömd tio år tidigare för ett polismord.

16/3 Nordirland. Nya oroligheter sedan protestanter bombarderat en katolsk begravning, tre människor dödas och många skadas. Två dagar senare lynchas två brittiska soldater. Katolikerna svarar med en stor demonstration ¾. 20/8 dödas åtta brittiska soldater i ett IRA-attentat.

11/4 Sverige/USA. Nytt svenskt statsbesök i USA, kungaparet besöker makarna Reagan i anl. av Nya Sverige-kolonins jubileum (350 år).

14/4 Sverige. Postverket utsätts för stora omorganiseringar. Postchefen Bertil Zackrisson avgår efter ekonomiska oegentligheter och ny chef blir den unge statssekr. Ulf Dahlsten, en av Kjell-Olof Feldts s.k. ”grabbar”. Antalet miljardärer i Sverige har ökat under 1980-talet med 140. En av dessa Erik Penser, köper stora aktieposter i statliga PK-banken.

16/4 Tunisien. PLO:s andreman Abu Jihad mördas av israeliska agenter i Tunis.

18/4 Iran/Kuwait. USA bombar en iransk oljerigg. En vecka tidigare tar flyg-planskapare på Cypern gisslan (utfört av palestinska PLO) och dödar två av passagerarna. Kuwait vägrar emellertid förhandla om fängslade terrorister. Dramat får sin upplösning först 20/4 på Algers flygplats. 3/7 skjuts ett iranskt passagerarplan, förm. av misstag, ned över Persiska viken, Irans ledare ayatollah Khomeini manar till ”totalt krig” mot USA.

25/4 Israel. Ukrainaren Ivan Demjanjuk döms till döden i Israel för brott begångna under andra v-kriget.

29/4 Polen. Vilda strejker utbryter vid Polens största stålverk Nova Huta. Arbetarna vid Leninvarvet i Gdansk ansluter några dagar senare. Strejkerna slås först ner men återuppstår i augusti på Leninvarvet. Gruvorna i söder följer efter.

8/5 Frankrike. Mitterand vinner återvalet som president över Jacques Chirac. Mitterand ser dock sjuklig ut.

15/5 Afghanistan/Pakistan. Sovjetunionen inleder tillbakadragande av sina trupper. 13.000 sovjetiska soldater har omkommit, och 35.400 skadats. Pakistans diktator Zia ul-Haq som infört s.k. sharia-lagar, omkommer i en flygplansolycka 17/8.

18/5 Norden. S.k. algblomning drabbar kusterna i flera nordiska länder, pgr av övergödning och växtgifter inom jordbruket. Även sälstammen är starkt hotad. Badförbud utlyses på västkusten. Ingvar Carlsson gör en charmturné bland EU:s toppolitiker, bl.a. Margaret Thatcher.

7/6 Sverige. Justitiemin. Anna-Greta Leijon avgår efter den s.k. Ebbe Carlsson-affären, som syftade till att ”bugga” misstänkta kurders telefoner.

4/7Storbritannien. Stefan Edberg vinner Wimbledonturn. i tennis. Han har också flyttat till England, av ”skattetekniska skäl”.

6/7 Mexiko. Regeringspartiet sedan sextio år, PRI, vinner presidentvalet och anklagas genast för utbrett valfusk.

15/7 USA är skyldig FN 3,4 miljarder SKR, men Reagan vägrar envist betala. Gen. sekr. Perez de Cuellar vädjar förgäves.

18/7 Iran går oväntat med på eldupphör i kriget mot Irak, proklamerat av FN. Kriget har blivit för kostsamt.

24/7 USA. Liselotte Neumann vinner överraskande US Open i golf.

2/8 Kina skakas av rekordhög inflation. Ekonomin går för bra.

4/8 Jordanien. Kung Hussein, efter samråd med USA och Israel, avskedar 21. 000 statsanställda palestinier och utvisar ytterligare 3000. Ett svårt slag för PLO

12/8 Burma. Militärstyret övertas av generalen Ne Win. Landets socialistiska isoleringspolitik har inte varit gynnsam, trots kinesiskt stöd. Strejker och demon-strationer härjar i Rangoon.

12/9 USA. Mats Wilander vinner US Open i tennis.

14/9 Mexiko. Stora orkaner i Karibien blir allt vanligare. Ren luft är också en bristvara på jorden enligt WHO.

1989-1990

Våren 1989. Kina. Stora studentdemonstrationer utbryter på Himmelska fridens torg i Peking, men slås hårt tillbaka av militär.

Pakistan. Författaren Salman Rushdie ”döms till döden” efter en s.k. fatwah av ayatollah Khomeini i Iran, pgr av boken Satansverserna. Rushdie tvingas gå under jorden, affären medför en schism inom Svenska Akademin, där tre leda-möter avgår.

23/10 1989. Det kommunistiska Ungern upphör att existera, allmänna val utlyses till våren 1990. Hösten 1989 innebär kommunismens fall i Östeuropa. I Polen godkänns den första fria fackföreningen, Solidaritet. Oroligheterna sprids snabbt till Östtyskland, där levnadsstandarden sjunkit under 1980-talet och oppositionen förföljts av ett utbrett angivarsystem. När gränsen mellan Ungern och Österrike öppnas i september började östtyskar i stor omfattning fly över gränsen. En lamslagen regim kan bara se på när människor bryter ner muren mellan Öst- och Västberlin (9/11). I övriga östeuropeiska länder sker omvälv-ningen snabbt. Men många gamla kommunister, t.ex. i Rumänien och Bulga-rien biter sig fast i nya politiska konstellationer. Marknadsekonomi införs, med Världsbankens lånehjälp, särskilt brutalt i t.ex. Ukraina, där Gorbatjovs peres-trojka-(”öppenhets”)-politik innebär att Sovjetunionen omvandlas till OSS. Samtidigt blir en rad f.d. sovjetiska delrepubliker självständiga. I USA avlöses den senile Reagan av Texasguvernören George Bush. I Polen väljs Solidaritets ledargestalt Lech Walensa till president, i Tjeckoslovakien (”sammets-revolutionen”) dissidenten, författaren Vaclav Havel. Jugoslavien börjar falla isär. Slovenien är först om att begära utträde.

Februari 1990. Sydafrika. ANC-ledarenNelson Mandela friges efter 28 år i sydafrikanskt fängelse, och president F.W. de Clerck inleder förhandlingar om demokratiseringar och apartheidregimens upplösning. Samtidigt blir Namibia självständigt, sedan Sydafrika dragit tillbaka sin militär från landet.

8/5 Pella föds, vårt lilla ljus nr 3.

2/8 1990-Irak/Kuwait. Irak ockuperar det oljerika Kuwait. Många svensk-irakier blir fångna som gisslan i Irak. Ca 3.800 utlänningar hålls kvar i Irak som gisslan. USA och alliansländerna skickar 500.000 soldater till Persiska viken.

3/10 1990. Öst- och Västtyskland återförenas. Framgångar för Helmut Kohls konservativa koalition även i Östtyskland. Omständigheter kring Ceaucescus diktatur i Rumänien offentliggörs.

11/10 Sverige. Skolväsendet kommunaliseras, en idé av utbildningsministern Göran Persson.

15/10 Norge. Michail Gorbatchov får Nobels fredspris.

17/10 Libanon. Kriget fortsätter i Beirut, sedan tio år. I november verkar dock striderna avta.

24/10 Nordirland. Även här fortsätter kriget med ytterligare mord och oro-ligheter.

25/10 Sverige. Ett ekonomiskt krispaket läggs fram för ökad besparing inom den offentliga sektorn och för att dämpa den överhettade 1980-talsekonomin. Den svenska kronan utsätts för ekonomisk spekulation. Också i USA märks krisen, där tvingas skattehöjningar fram efter Reaganårens ekonomiska roulette. Inom EU diskuteras också en gemensam valuta, för att minska risken för spekulation. I december 1990 går LO:s ordf. Stig Malm till hårt angrepp mot S ekonomiska politik och främst finansminister Allan Larsson. Regeringen har också stora problem med bl.a. Nordbanken (f.d. PK-Banken), som anklagas för vidlyftig utlåning till olika utländska finansbolag.

13/11 Vänstergruppen Fria Proteatern upphör sin verksamhet. Anders Walls finansimperium vacklar iom finansbolaget Nyckelns skuldsättning (2,2 miljarder SKR). Volvo gör också en stor förlust, personbilsförsäljningen har minskat stort.

19/11 Ett stort nedrustningsmöte i Paris, ESK, undertecknas av 22 stats- och regeringschefer. De nya baltiska staterna tillåts ej delta.

22/11 Storbritannien. Margaret Thatcher avgår, sedan flera inom Tories gått emot henne, bl.a. för hennes avvisande attityd gentemot EU. Hon efterträds av den mer beskedlige John Mayor.

28/11 Liberia. Efter ett års inbördeskrig sluter rebelledaren Charles Taylor, ökänd krigsherre, fred med två andra rebellarméer. S.k. blood diamonds är en bidr. orsak och finansiär av/till kriget, som spridit sig till flera andra västaf-rikanska länder, som Elfenbenskusten, Sierra Leone, Gambia och Guinea Bissau.

1/12 Statskupp efter långt inbördeskrig i Tchad.

1991

2/1 OSS. Strider utbryter i Lettland och Litauen där prosovjetiska förband slår tillbaka.

Sverige. Taxinäringen avregleras i Sverige. Resultatet är, skriver Transportrådet i juni, inte någon stor framgång.

17/1 Irak. En FN-styrka ledd av USA tvingar med bombräder Irak att lämna Kuwait. Landet anklagas också för att bedriva ”kärnvapenforskning”. Irak skickar s.k. Scud- missiler mot Israel och anfaller mål i Saudiarabien. Jag jobbar på Vårdhögskolans bibliotek, Jägargatan, vid SöS.

Sverige. Den s.k. Rehnbergkommisionen (nytt krispaket) vill tvinga LO till nya avtalsregler med lägre lönekrav. Asylsökande i Sverige ett allt större problem, ekonomiskt och socialt. Stora framgångar för Sverige i skid-VM i Val di Fiemme.

21/2 Jugoslavien. Också Kroatien begär utträde ur f.d. Jugoslavien.

25/2 Warszawa-pakten upplöses.

28/2 Irak/Kuwait. Den amerikanska invasionen slutförs i Kuwait. 100.000 irakiska soldater tros ha dött vid invasionen, stora oljetillgångar har bränts upp, men Gorbatjov manar George Bush att dra sig tillbaka. Kuwait lämnas plundrat och vandaliserat. 5/3 rapporteras regelrätt inbördeskrig i Irak mellan olika religiösa grupper. Diktatorn Saddam Hussein stärker sitt grepp och slår ner revolterna. I Kuwait lovar shejken al-Sabah demokratiseringar. Sedan kurdiska styrkor intagit oljestaden Kirkuk bombar Saddam staden med flyg. USA inleder hjälpsändningar till de kurdiska flyktingarna i mars, men lovar hålla sig utanför Irak.  En ”skyddszon” upprättas mot irakiska Kurdistan som Saddam inte får överträda.

11/3 El Salvador. Det regerande högerpartiet vinner parlamentsvalet, med stöd från CIA. Landet är dock ödelagt av korruption, folkmord mot indianer, och narkotikahandel.

18/3 USA. En amatörvideo visar polisens brutalitet mot svarta i Los Angeles, och kraftiga upplopp blir följden.

21/3 Tyskland. 100000 östtyskar demonstrerar mot den ekonomiska misär som råder i östra Tyskland.Arbetslösheten är hög, tre gånger så hög som i västra Tyskland. I Berlin demonstrerar 65000 personer 23/3.

28/3 Bulgarien. Socialistpartiet (f.d. kommunistpartiet) ber officiellt om ”ur-säkt” för politiken som förts efter 2 världskriget.

31/3 Albanien. De första fria valen ger kommunisterna oväntat majoritet. Många albaner har dock redan flytt fattigdomen, till Jugoslavien eller Italien. En ny demokratisk grundlag antas.

4/4 Ryssland. Boris Jeltsin väljs till ryska rådsrepublikens (inom OSS) president. Han inleder en serie liberaliseringar av ekonomin, som innebär att ett litet fåtal miljonärer (s.k. ”oligarker”) tar över Rysslands enorma energitill- gångar.

9/4 Georgien utropar sin självständighet under president Gamzachurdian, dock ”efter förhandlingar med Moskva” (”Rosornas revolution”).

14/4 Ukraina. Så många som 10000 personer sägs ha dött i cancerrelaterade sjukdomar efter Tjernobylolyckan.

21/4 Tyskland. Socialdem. framgångar i delstatsvalen i Rheinland-Pfalz, S- majoritet, den första sedan 2 världskriget.

29/4 Bangla Desh. En kraftig cyklon tar ca 200 000 människoliv. Ytterligare 300 000 blir hemlösa.

2/5 Angola. Efter 16 års inbördeskrig undertecknar Angolas regering och rebellrörelsen UNITA en vapennedläggning. Rebelledaren Savimbi bryter den ganska snart, men dödas i strid. Den nya angolanska regeringen inför liberala ekonomiska reformer som får landets ekonomi att blomstra tack vare stora oljeinkomster

3/5 Jugoslavien. Blodiga gränsstrider mellan serber och kroater kräver 16 dödsoffer. I juni även strider i Slovenien. Hårda strider även i juli.

4/5 Sverige åter världsmästare i ishockey i Finland. Carola Häggqvist vinner Eurovisionsschlagerfinalen med låten ”Fångad av en stormvind”. Stora svenska framgångar i bordtennis-VM i Chiba, Japan. Jörgen Bengtsson slår J-O Waldner i singelfinalen, Sverige vinner även herrdubbel.

Sydafrika. Hårda strider mellan ANC-anhängare och zulugruppen Inkatha, som får ek. stöd av den vita regeringen. 72-årige Nelson Mandelas hustru Winnie döms för misshandel och mutor, de skiljer sig senare.

11/5 Etiopien. Rebellrörelser från provinserna Tigré och Eritrea närmar sig Addis Ababa, efter flera års inbördeskrig. Ledaren, överste Mengistu, lämnar landet 21/5 efter 14 år vid makten. Eritrea blir självständigt, och 15 000 etiopiska judar emigrerar till Israel. Den nye presidenten Meles Zenawi utlovar allmänna val, men sviker senare det löftet.

15/5 Frankrike. Edith Cresson, socialistpolitiker, blir fransk premiärminister. Cresson gör sedan karriär inom EU, och åtalas senare för korruption.

17/5 Sverige. Den svenska kronan knyts till EU:s parallell-valuta ecu.

20/5 Sverige. Tre svenska bergsbestigare har bestigit Mount Everest. En stor skatteplaneraraffär, La Reine-fallet, knäcks, där 13 personer undanhållit staten miljardbelopp i skatteintäkter. Huvudmannen åtalas också för ett stort bankrån.

21/5 Indien. Förre premiärministern Rajiv Gandhi dödas vid ett bombattentat i Tamil Nadu, förmodligen av tamilska rebeller. Hans hustru Sonia ombeds leda Kongresspartiet, men tackar nej. Ny partiledare blir Narashima Rao.

29/5. Finland. Finska Nokia, som började tillverka gummistövlar, slår sig på elektronik och blir med tiden ett av världens största mobiltelefonföretag.

3/6 Litauen. Ryska trupper omringar parlamentsbyggnaden i Vilnius och strider uppstår.

9/6 Filippinerna. Vulkanen Pinatubo får ett utbrott. 15 000 personer evakueras, 300 döda.

12/6 Ryssland. Boris Jeltsin väljs till rysk president. Den 18/6 träffar han George Bush i Washington. De sista ryska soldaterna lämnar Tjeckoslovakien.

1/7 Sverige inlämnar ansökan om medlemskap i EU, utan att ha frågat svenska folket.

8/7 Sverige. Regeringen och SJ beslutar lägga ner inlandsbanan, och den omvandlas till turisttåg under sommarmånaderna. I stället premieras tung buss- och lastbilstrafik, liksom flyg.

Stora flyktingströmmar till Sverige och Europa från de krigshärjade områdena i Irak, Iran, Palestina, Jugoslavien osv. Till Italien kommer tusentals albaner, även romer från Östeuropa.

19/8 Ryssland. Kommunistiskt kuppförsök i Ryssland stoppas och Boris Jeltsin blir ”folkhjälte” i Moskva. I Sverige köper Tetra Pak Alfa Laval (som gör jord- bruks- och mjölkmaskiner) och flyttar hem sitt huvudkontor till Sverige (Rausing). Även finansmannen Erik Penser hamnar i akut ek. kris, Hans finansbolag Gamlestaden har gjort en förlust på 2,8 miljarder SKR. Han kontrollerar också vapenföretaget Nobel industrier. Hans skulder övertas av de svenska storbankerna. Även Postverket gör stora ek. förluster. Den elektroniska datorrevolutionen gör också att dess marknad minskat. 7 000 personer sägs upp.

23/8 Ryssland/Baltikum. De baltiska staterna förklaras off. självständiga. Jeltsin efterträder Gorbatjov även i det ryska kommunistpartiet. Det omvandlas till ett nytt politiskt parti och det gamla kommunistpartiet förbjuds. 5/9 upplöses slutligen ”Sovjetunionen” och ersätts av OSS, ett oberoende staters samvälde. Leningrad döps om till sitt gamla namn, Sankt Petersburg. Georgien står kvar utanför OSS.

30/8 USA. Ett av friidrottsvärldens mest uppmärksammade världsrekord Bob Beamonds 8,90 (1968) i längdhopp besegras av Mike Powell: 8,95. Stora demon -strationer i USA mot den sociala nedrustningen och ojämlika sjukvården.

15/9 Sverige. De borgerliga partierna vinner valet, Carl Bildt ny statsminister. Vågmästare blir missnöjes-högerpartiet Ny demokrati. Jag jobbar på riksdags-biblioteket.

17/9 FN. Nya stater väljs in, bl.a. Syd- och Nordkorea och Mikronesien och Marschallöarna.

24/9 Sverige. På tolv månader har svenska fastigheter sjunkit i värde med 500 miljarder kronor. Statliga Nordbanken riskerar en förlust på 10 miljarder. Gruvarbetare demonstrerar i Rumänien, angriper parlamentsbyggnaden i Bukarest och premiärminister Roman avgår. Jeltsin kritiseras internt för makt-fullkomlighet. Heliga Birgitta-jubileet avslutas med en ekumenisk gudstjänst i Rom 5/10 (600 år sedan helgonförklaringen). Televerket bolagiseras (Telia) och annonserar stora prisökningar. Förundersökningen mot justitieminister Gun Hellsvik läggs ner. Första sparbanken (Gotabanken) räddas från konkurs av ett statligt lån på 4 miljarder, SE-banken av en stor nyemission av aktiekapitalet. Bubblan som spricker drabbar också flera små företag inom databranschen,

25/9 Irak påstås ha ett kärnvapenprogram och vätebombsplaner och FN:s vapeninspektörer hindras i sitt arbete.

2/10 Jugoslavien. Inbördeskriget intensifieras, både i Kroatien och i Bosnien. Dubrovnik och Vukovar i stridszonen. I Bosnien mördas hundratals män som placerats i en sorts koncentrationsläger.

3/10 Finland. Stora demonstrationer mot den borgerliga politiken. Efter ingripande av pres. Mauno Koivisto ingår LO ett ”samhällskontakt” med industrin, med 7- procentig lönesänkning. Politiken ska visa sig kortvarigt framgångsrik. Den finska valutan utsätts för angrepp och devalveras med 12,3 procent.

5/10 USA/Ryssland. Nytt nedrustningsavtal.

11/10 USA. Domaren i USA:s högsta domstol, den svarte konservative Clarence Thomas, anklagas för sexuella trakasserier, men väljs ändå in.

14/10 Burma/Myanmar. Oppositionsledaren Aung San Su-Chi får Nobels fredspris. Hon sitter sedan flera år i husarrest i Burma.

20/10 Turkiet. ”Den rätta vägens parti” under islamisten Suleyman Demirel vinner valet i Turkiet. Stor jordbävning i Indien.

22/10 Det s.k. EES-avtalet mellan 19 europeiska länder gör Europa till en stor inrikespolitisk marknad. Det ogiltigförklaras dock av EU-domstolen i Haag, men förverkligas ett år senare. Även Norge och Schweiz knyts upp.

23/10 Kambodja. Fredsfördrag ändar 20 års krig. Pol Pots regim ställs inför rätta. Ny pres. blir Vietnamstödde Heng Samrin.

24/10 Sverige. De s.k. löntagarfonderna avvecklas av den borgerliga regeringen och pengarna, 22 miljarder SKR ska användas till bl.a. forskning och utveckling.

27/10 Polen. Bara fyrtio procent röstar i ett kaotiskt val med arton deltagande partier. I Japan fortsätter det liberal-konservativa regeringspartiet LDP regera (sedan 1945).

30/10 En fredskonferens om Palestina/Libanon inleds i Madrid, med deltagande även från Israel. USA:s utrikesminister James Baker hyllas för initiativet.

2/11 Zambia. Efter 27 år avgår Kenneth Kaunda som president och efterträds av Frederick Chiluba.

5/11 Storbritannien. En av landets två stora mediemoguler, den tjeckiskfödde Robert Maxwell (Jan Ludwig Hoch) påträffas drunknad på Kanarieöarna. Stora oegentligheter uppdagas av den förre ägaren till anrika dagstidningen Daily Mirror, bl.a. samarbete med israelisk underrättelsetjänst. Han startade också en ny ”europeisk” dagstidning, The European. Maxwell umgicks gärna tillsammans med Michail Gorbatjov, och stödde hans antikommunistiska politik. Han gjorde stora pengar på den sexistiska brittiska tabloidpressen i kvällstidningsformat. Han ägde två fotbollslag och hade anknytningar till New Labour och dess positiva EU-syn. Han talade sex språk, var en mediebegåvning men stämplades som korrupt redan 1971.

7/11 Sverige. TV4 får koncession för marksänd TV. Jan Stenbeck är även här huvudägare. Den s.k. ”lasermannen” österrikaren John Ausonius dödar en 34-årig iranier på Östermalm i Sthlm. Det svenska försvaret påbörjar en stor nedrustning. Även i Tyskland går en främlingsfientlig våg fram, nynazistiska grupper anklagas bl.a. i östra Tyskland. I Österrike går det högerpopulistiska partiet under Jörg Haider starkt fram och blir näst störst i riksdagsvalet. Snus förbjuds till försäljning inom EU. 35 statliga företag privatiseras, bl.a. läke-medelsjätten Pharmacia. I Belgien går också ett främlingsfientligt parti, Vlams Blok, framåt i valet, liksom miljöpartiet Eccolo.

14/11 Kenyas president Daniel arap Moi fängslar oppositionspolitiker. Världsbanken avbryter sina lån till landet pgr av utbredd korruption. Många utvecklingsländer får nu stora Världsbankslån som gynnar privatisering av tidigare statlig egendom, bl.a. Tanzania. 21/1 -92 avskaffas den socialistiska enpartistaten i Tanzania.

16/11 Fotbolls-VM för damer hålls ffg i Kina. Sverige tar brons, USA guld och Norge silver.

20/11 Två nynazister i Sverige grips för bankrån, de är medl. i Vitt Ariskt Motstånd (VAM).

30/11 Stora demonstrationer av ultrahögern till stöd för krigarkungen Karl XII, med s.k. ”skinheads” i huvudrollen. De demonstrerar med en stor parad i Salem, utanför Södertälje.

1/12 Leonid Kravtjuk blir Ukrainas förste folkvalde president, han är god vän med Jeltsin. Frankrike vinner David Cup i tennis ffg på 59 år. EU häver sina ek. sanktioner mot alla ex-jugoslaviska republiker utom Serbien/Montenegro. Tyskland. Avslöjanden om systematisk doping av idrottare från DDR. Även Kina misstänks för systematisk doping av idrottare.

10/12 EU. Det s.k. Maastrichtfördraget om ökad överstatlighet antas. Den svenska kronan devalveras sex procent mot valutaspekulation. Stigande arbets- löshet inom svensk byggbransch. EG byter namn till EU.

13/12 Nord- och Sydkorea undertecknar ett ickeangreppsavtal.

18/12 Australien. Efter en lång kamp mellan höger och vänster, med inslag av smutskastning inom Labour avgår vänsterkandidaten Bob Hawke.

25/12 Ryssland/OSS. Den sovjetiska flaggan halas och Jeltsin tar över som president för OSS efter Gorbatjov.

26/12 Algeriet. Vid valen till parlamentet vinner överraskande den Islamiska räddningsfronten stort. Den socialistiska regimen ogiltigförklarar valet, och ett långt inbördeskrig utbryter.

27/12 Georgien. Ryskstödda revoltörer störtar president Gamzachurdian. Krig också mellan Azerbajdzjan och Armenien pgr av provinsen Nagorno-Karabach. Provinsen Abchazien i Georgien förklarar sig självständigt med ryskt stöd. Förre Gorbatjov-fränden Eduard Sjevarnadze väljs till president i G. men kriget mot rebellerna i Abchazien slutar inte förrän 2003, områdets status är fortfarande omdiskuterat.

29/12 Sverige. Vaccin mot AIDS/HIV prövas. Nynazistiskt bombdåd mot centralstationen i Stockholm, ingen skadas men all trafik stannar av

1/1.1992

FN-styrkor installeras i Kroatien. 7/1 skjuter serberna ner en FN-helikopter varvid fem observatörer dör. George Bush kollapsar vid ett statsbesök i Japan.

10/1 Sverige. Den borgerliga budgeten visar ett stort underskott med 70 miljarder pgr av skattesänkningar.

2/2 Ozonskiktet över norra halvklotet blir allt tunnare pgr av nedsmutsad luft. Carl Bildt och inv. minister Birgit Friggebo möter uppretade invandrare i förorten Rinkeby i Sthlm och sjunger gemensamt ”We shall over come”. S väljer Mona Sahlin till ny partisekr. Även Finland ämnar söka anslutning till EU, soc. demokraterna är för.

8/2 Frankrike. Vinter-OS i Albertville invigs. De utlovade ”koncentrerade” spelen visar sig vara utspridda över hela Alperna. Enda svenska guldmedaljör blir Pernilla Wiberg i storslalom.

10/2 Sverige. A-pressen begärs i konkurs, samtidigt som Ingvar Carlssons man, Bo Toresson, som suttit i styrelsen avgår som partisekr. Tidningen Arbetet i Malmö räddas av förre chefred. Lars Engqvist och direktören Hans Cavalli-Björkman. EES-avtalet knyter Sverige handelspolitiskt nära EU-länderna.

16/2 Förhandlingarna i Moskva mellan israeler och palestinier avbryts. Israel dödar Hizbollah-ledaren shejk Musawi i Beirut. Nya förhandlingar påbörjas i Washington, och USA kräver att Israel stoppar bosättningarna på västbanken.

20/2 Carl och Mia Bildt besöker paret Bush i New York. Bush talar glatt om ”New Europe”, efter kommunismen. Den israeliske höken Menachem Begin avlider.

1/3 Bosnien-Hercegovina utropas som självständig stat, under pågående krig. Serberna i landets östra del önskar en egen stat. Stora miljökatastrofer hotar om gammalt avfall från sovjettiden inte tas tillvara. Demonstranter i Belgrad kräver pres. Milosevics avgång. EU erkänner den nya staten 7/4.

13/3 Turkiet. Jordbävning. Regeringsorganet i forna Sovjet Pravda slutar utkomma 14/3. Krig mellan ryska separatister (Trans-Nistrien) och rumäner i Moldavien.

18/3 Finland. Efter en mycket knapp seger i finska riksdagen bestämmer sig landet för att söka medlemskap i EU. Viktig seger också för svenska ja-anhäng-are. Även Irland ämnar söka medlemskap, efter folkomröstning. Danmark ska också rösta om Maastricht-avtalet.

22/3 Sverige. Statliga Procordia (Statsföretag AB) sammanslås med Volvo. Statliga Pharmacia säljs senare vidare till uppköpare i USA (Upjohn och Pfizer). I stort sett hela verksamheten, även forskningen, i Uppsala läggs ner. Regeringen går dock först emot en fusion.

26/3 Nederländerna. En omröstning beslutar att göra centrala Amsterdam bilfritt. 370 000 flyktingar återvänder från Thailand till Kambodja.

31/3 Libyen beläggs med nya FN-sanktioner för att man vägrat utlämna två terrorister från Lockerbiekrashen 1988, då flera israeliska passagerare avled.

¼ Motståndet mot en svensk anslutning till EU överstiger 50 procent. Pro-EU- socialdemokraten Poul Nyrup Rasmussen blir S-ledare i Danmark. Folkkampanjen Nej till EU bildas i Växjö 12/4 med deltagare från alla politiska partier. EU-domstolen understryker att EU-lagar gäller över svensk lag i EES-avtalet. S-kvinnan Anita Gradin, stor EU-förespråkare, blir sv. ambassadör i Wien. Förra justitie min. Anna-Greta Leijon blir chef för Arbetsmiljöinstitutet, senare nedlagt, trots personalens protester. Neil Kinnock avgår för Labour och efterträds av Tony Blair och parhästen Gordon Brown (nyliberala New Labour).

5/4 Italiens största parti, kristdemokraterna, förlorar stort i riksdagsvalet. En väldig korruptionsskandal avslöjas samtidigt, där mutor från näringslivet till politiker varit legio, som också drabbar socialistpartiet. Missnöjespolitikern, mediamogulen Silvio Berlusconi får tillslut bilda regering.

Peru. Presidenten, den korrupte Alberto Fujimori upplöser kongressen. Nordkoreas diktator Kim Il-Sung fyller 80 år.

17/4 I Tadzjikistan finns kommunistpartiet kvar och alla gamla ledare, vilket demonstranter upplyser om.

19/4 USA:s sanktioner mot Kuba förstärks. Infiltrerande s.k. Data-hackers uppmärksammas i flera länder, bl.a. USA.

25/4 Afghanistan. Den USA-stödda oppositionen (de rel. fanatiska ”taliba-nerna”) intar Kabul. Därmed ändas 14 år av inbördeskrig.

27/4 ”Rest-Jugoslavien” (Serbien/Montenegro) utropas i Belgrad. Kriget i Bosnien fortsätter, bl.a. i Sarajevo.

29/4 USA. Stora raskravaller i Los Angeles. Upplopp i flera andra delstater.

7/5 Sverige. Stig Malm, LO:s ordförande, som myntat begreppet finansvalpar, kallar feministerna inom S för ”fittstimmet”. Stor intern strid utbryter, där Nej-till EU-förespråkaren Margareta Winberg, gift med vänsterpartisten Jörn Svensson, står i skottgluggen.

10/5 Bosnien-Hercegovina. Stora strider i Sarajevo och Mostar med många döda. Både EU och FN lämnar landet. Sverige vinner ishockey-VM i Prag, med 5-2 mot Finland i finalen. Jugoslavien fråntas rätten att delta i fotbolls-EM i Sverige, Danmark ersätter.

15/5 Azerbajdzjan. Oppositionen tar med vapen makten från den proryska regimen.

17/5 Thailand. Stora demonstrationer mot den korrupta regeringen i monarkin. Undantagstillstånd utlyses. 300 människor dödas och stora arresteringar.  Det av Stikkan Andersson (ABBA) instiftade Polarpriset i musik utdelas till kulturmi-nistrarna i de tre baltiska republikerna, samt till Paul McCartney, som dock ej deltar i ceremonin i Stockholm.

23/5 Italien. Kampen mot maffian utsätts för ett attentat på Sicilien, bl.a. dödas den kände domaren Giovanni Falcone. 9/6 grips som ett svar på morden 700 mafiosi i södra Italien.

25/5 Sverige. En kvinna utnämns ffg till universitetsrektor, 50-åriga juristen Boel Flodgren i Lund. Senare samma år får även Umeå en dito.  Stor ström av flyktingar från Jugoslavien till Sverige, många är s.k. Kosovoalbaner.

1/6 Stor hungersnöd i Afrika, bl.a. i Somalia, som styrs av lokala krigsherrar.

2/6 Danmark röstar nej till det s.k. Maastricht-avtalet, om en utökad inre marknad, som därmed inte kan ratificeras. Det stärker EU-motståndet i Sverige. Norge är sedan länge motståndare till unionen. Däremot röstas ja på Irland, men valdeltagandet är bara 57 procent. Irland har kraftigt gynnats av utlåning från centralbanken i Bryssel/ Haag. Även omröstningen i Frankrike blir ett ja, om än mycket knappt. Ett år senare genomförs en ny folkomröstning i Danmark, som nu med knapp majoritet röstar ja! (Danmark får dock vissa undantag.)

3/6 Stor miljökonferens i regi av FN i Rio. 120 länder deltar. Viss framgång nås, men USA motarbetar de flesta resolutioner. Den amerikanska livsstilen är inte ”förhandlingsbar”, säger pres. Bush.

10/6 Sverige. ”Högervågen” bland svenska folket har ebbat ut enligt en stor SIFO-undersökning. Miljömedvetandet har istället ökat. Och omsorgen om den offentliga sektorn. Två ledande LO-ekonomer varnar för svensk anslutning till EU, ur en demokratisk aspekt. ¾ av järnvägsnätet i Sverige är undermåligt, menar Banverket, men nya pengar uteblir.

12/6 Tjeckoslovakien delas, sedan slovakiska nationalister haft framgångar i riksdagsvalen. President i Tjeckien blir den konservative o nyliberale Vaclav Klaus, i Slovakien nationalisten Vladimir Mečir.

25/6 Danmark vinner EM i fotboll, Sverige blir delad 3:a.

29/6 Algeriet. Presidenten Boudiaf dödas av en islamist.

22/7 Den colombianske knarkkungen Pablo Escobar flyr från sitt lyxfängelse i Medellin. OS i Barcelona invigs 25/7. OS är fullständigt televiserat och blir en stor framgång för Spanien som nation. J-O Waldner vinner Sveriges enda guld, utan att förlora ett enda set. Han är nu en bordtennislegend i Kina, och kallas senare Lao Wa (”det evigt grönskande trädet”).

30/7 Sverige/Finland. Efterfrågan på västvaluta är stor i det nya Östeuropa. Det spär på inflationen tror bedömare. Pengarna blir mindre värda. Den svenska regeringens stora budgetunderskott får börsen att sjunka. Den 8/9 börjar den finska marken att ”flyta”, utan fast växelkurs, vilket påverkar den svenska valutamarknaden. En målning av Strindberg som 1988 kostade 22,6 miljoner säljs på auktion för endast 3,6 miljoner!

24/8 USA. Orkanen ”Andrew” plågar Florida hårt.

9/9 Sverige. Riksbanken höjer den svenska dagslåneräntan till 75 procent för att förhindra spekulation. TV4 börjar med ”frukost-TV”, snart sänds TV dygnet runt. Den 16/9 börjar även det brittiska pundet flyta fritt, Riksbankschefen Bengt Dennis höjer den svenska låneräntan till 500 procent! Följden blir också en överenskommelse mellan den borg. regeringen och S om hårda åtstramningar och sparåtgärder, samt skattehöjningar (”krispaketet”).

13/9 Peru. Ledaren för den maoistiska gerillan Sendero Luminoso, Abimael Guzman. grips i Peru.

I de amerikanska presidentvalen hösten 1993 vinner utmanaren Bill Clinton (född som William J. Blythe III) en storseger över gamle George Bush.

1993

2/10. Ryssland clownen Boris Jeltsin, alltmer alkoholiserad, hotar att upplösa parlamentet, varvid upplopp börjar i Moskva, på uppmaning av vicepresidenten Rutskoj. Upproret slås ner. Jeltsin upplöser författningsdomstolen.

3/10 Somalia. Stora strider mellan olika klanledare i Mogadishu leder till minst 300 döda. Även Etiopien och Eritrea lägger sig i striderna. Ledare är klanledaren Mohammed Aidid. En FN-styrka med bl.a. 18 amerikaner dödas. President Clinton hotar med angrepp. Den 7/1 skickar Clinton 1 700 soldater, en insats som blir ett rungande fiasko.

5/10 2 500 fredsbevarande soldater skickas till inbördeskriget i Rwanda, där stammarna tutsi och hutu stridit i fyra år sinns emellan. Sverige. Aktieägarna röstar ned ett samgående mellan Volvo och franska Renault. Följden blir att chefen Pehr Gyllenhammar avgår. SAS försök till samgående med utländska flygbolag går om intet (chefen Jan Carlzon får avgå som följd). Det rasistiska partiet Sverigedemokraternas demonstration i Göteborg störs av motkravaller.

6/10 Pakistan. Benazir Bhutto (dotter till den mördade förre presidenten) vinner valet. Hon har tidigare av militären i P. anklagats för korruption. Hon fråntas snart makten av en militärjunta, och mördas 2007 av en islamist. Både hennes far, politikern Ali Bhutto, och två av hennes bröder mördades av regimen. Svåra förhållanden vid fabriker i Pakistan avslöjas.

10/10 Grekland. Socialistpartiet Pasok vinner valet, återkomst för president Andreas Papandreou.

11/10 Norge. Bokförläggaren William Nygaard blir beskjuten i Oslo av islamiska fundamentalister, sedan han beslutat publicera Salman Rushdies Satansverserna.

13/10. Fortsatta oroligheter på Haiti. FN inför ekonomiska sanktioner mot landet. USA hjälper till med en ekonomisk blockad.

19/10 Porrfilm (hyrvideo och kabel-TV) allt vanligare i Sverige. Nästan alla tonårskillar har sett, enl. RFSU. En majoritet av flickorna känner sig äcklade.

20/10 Nya inbördesstrider i Georgien. Pres. Sjevarnadze vill närma landet till Ryssland och OSS, men armén ger inte vika.

21/10 Rwanda/Burundi. Militärkupp i Burundi, flera i den gamla regeringen dödas. Politik och förvaltning domineras, liksom i Rwanda av minoritetsfolket Tutsi. Men kuppen läggs ner efter bara en vecka.

23/10 Nordirland. 10 personer dödas och 50 skadas vid en IRA-bombattack i Belfast. Protestantiska extremister dödar i en vedergällning sju personer på en pub i Londonderry.

24/10 Bosnien. Hårda strider vid den kroatiska enklaven Vares. Den gamla bron i Mostar rämnar.

25/10 Canada. Liberalen Jean Chretien vinner valet över de konservativa. Samtidigt inleds ett marknadsliberalt frihandelssamarbete mellan USA, Kanada och Mexiko, Nafta.

31/10 Italien. Filmregissören Federico Fellini avlider. 93 maffiamedlemmar häktas i december.

7/11 USA. Evander Holyfield ny proffsboxningsmästare. 18 miljoner människor befinner sig nu på flykt enligt FN. USA inleder ekonomiskt samarbete med forna rivalen Kina. Men de dåliga förhållandena i kinesiska industrier börjar uppmärksammas, bl.a. vid en brand i en leksaksfabrik i Shengzhen.

11/11 Sri Lanka. 400 regeringssoldater dödas i strid mot tamilska rebeller. Intensiva skyfall i december orsakar stor hemlöshet, ca 150 000 människor drabbas.

18/11 Nigeria. Politiska oroligheter gör att militären återtar makten. Landet lever högt på stora oljeinkomster men korruptionen är utbredd.

23/11 Irak. FN anklagar i en rapport Saddam Hussein för våldsdåd mot kurderna i norr, och shiamuslimerna i södra Irak.

24/11 Storbritannien. Två 11-åriga pojkar döms för mord till ”förvaring” i minst tio år.

25/11 Israel/Palestina. Efter mordet på fundamentalistiska Hamas ledare Emad Akel utbryter upplopp på den s.k. Gazaremsan. Sverige. Bert Karlssons, en av ledarna i Ny Demokrati, nöjespark Skaraland begärs i konkurs.

3/12 Sverige. LO:s ordf. Stig Malm avgår, efter att ha tecknat förmånliga avgå-ngsvederlag för direktörer i Folksam, LO-Media och BPA. Ledande socialdem. som Mona Sahlin och Ingvar Carlsson är nöjda. Förre BPA-chefen Göran Lövgren tvingas sluta som ordf. i statliga LKAB. Nordbanken övertar hela förlusttyngda Gotabanken f.d. Sparbanken). Förre Folksam-chefen Tom Westerberg döms till fängelse för mutbrott och svindleri. F.W. De Klerk och Nelson Mandela får Nobels fredspris, och besöker Stockholm. Skämttidningen Svenska Mad läggs ner, den startades 1960 av Lasse O ’Månsson, målgruppen främst tonåringar sägs vara intresserade av annat, som TV-spel.

7/12 Elfenbenskusten. Diktatorn Felix Houphoët-Boigny avlider, 88 år gammal, efter 33 år vid makten.

12/12 Ryssland. Ultranationalisten Vladimir Zjirinovskij vinner 23 procent av rösterna i parlamentsvalet. Han gör sig snabbt känd för en rad klavertramp. Han banar samtidigt väg för KGB-militären Vladimir Putin. Flera ledande ekonomer avgår från regeringen. Gamla Sovjetsympatisörer anklagar regeringen för att ha ruinerat Ryssland.

14/12 Det s.k. Gatt-avtalet sluts, efter sju års överläggningar, en överenskommelse inom frihandelsområdet. Många länder inom tredje världen anser sig åsidosatta. Konflikten står bl.a. mellan de rikare länderna i ”nord” och de fattiga på södra halvklotet. Japan vägrar att låta amerikanska företag komma in på sin egen marknad.

19/12 Serbien/Montenegro. Nationalisten Slobodan Milosevic vinner valet, men oppositionen är helt utestängd från media. 13 journalister har dödats i inbördeskriget enl Int journalistförbundet.

22/12 Apartheidpolitiken avskaffas officiellt i Sydafrika. Samtidigt pekas det på ett s.k. ”Sydafrikaspår” i utredningen om mordet på Olof Palme.

24/12 Sverige. Ymnigt snöfall mörklägger 25 000 hushåll i Småland, och glöggdrickandet slår nya rekord. Flygplanet JAS 39 Gripen havererar, och produktionen slår i kostnadstaket. Exporten går dåligt. Den svenska befolkningen ökar till 8,7 miljoner. Var tionde svensk är född i utlandet, medel- livslängden är 75 år för män och 80 för kvinnor.

1994

1/1 Mexiko. Ursprungsbefolkningen, maya, i den södra Chiapasprovinsen gör uppror under sin mystiske ledare Subcomandante Marcos. En ICA-handlare i Skåne försöker, stödd på det s.k. EES-avtalet som Sverige skrivit under, sälja vin i sin butik, men åtalas direkt.

2/1 Afghanistan. Strider mellan de muslimska regeringstrupperna (talibaner) och den gamla Sovjetstödda armén.

6/1 Sverige. Fantomen på operan spelas för 900:e gången på Oscarsteatern i Stockholm, sedan 1989, med Mikael Samuelsson i huvudrollen. Antalet friskolor har ökat med den borgerliga regeringen. De sätter i allmänhet högre betyg än de kommunala skolorna enligt Skolverket och SCB. Den s.k. ”33-åringen”, misstänkt för mordet på Olof Palme, en förvirrad EAP:are, återfinns död efter en bilolycka i USA. Den s.k. ”lasermannen”, som uteslutande beskjutit invandrare, döms för ett mord och nio mordförsök i Stockholm. Pensionärer demonstrerar och protesterar mot nedskärningar i den sociala välfärden. Slopandet av avgiftsregleringen inom sjukvården som genomfördes 1991 har gjort att patientavgifterna ökat raskt och sjukvårdskostnaderna ökat.

7/1 Australien. Svår torka och många häftiga skogsbränder, bl.a. i Sydney.

11/1 USA. Bill Clintons motståndare i kongressen försöker komma åt honom och hustrun Hillary genom en gammal bostadsaffär (”Whitewateraffären”). Den konservativa kongressen saboterar också Clintons förslag till allmän sjukför- säkring. När Whitewateraffären inte fäller Clinton börjar man gräva i gamla kärleks- och otrohetsaffärer. Den politiska smutskastningen når nya höga nivåer.

Den 17/1 skakar en jordbävning Los Angeles.

20/1 Ukraina bestämmer sig, efter ett avtal med USA, för att avskaffa sina kärnvapen. Flera har redan flyttats över till Ryssland. Ukraina får stora ekonomiska bidrag från USA för detta. Massmördaren Andrej Tjukatilo arkebuseras 14/2.

23/1 Belgien. En korruptionsskandal skakar landet och flera ministrar tvingas avgå.

24/1 Israel/Palestina. Fredsförhandlingar, påskyndade av USA, inleds på nytt med Syrien, Libanon och Jordanien. Israel skriver under på trupptillbakadra- gande från Gazaremsan och Jeriko på Västbanken. Den 25/2 dödar en fanatisk bosättare 54 araber i en moské på Västbanken, där 130 000 israeliska bosättare nu bor, på ockuperad jordansk mark.

26/1 Rumänien tecknar som första östland ett s.k. ”partnerskap för fred” med NATO. Även Litauen undertecknar ett liknande samarbetsavtal.

27/1 USA. I sex delstater samt i staden Washington är den främsta dödsorsaken nedskjutning med eldvapen. Pres. Clintons försök att införa striktare vapenlagar hindras dock av de kons i kongressen. USA häver sitt handelsembargo gentemot Vietnam.

3/2 Georgien och Ryssland undertecknar ett samarbetsavtal. Provinsen Abchaziens status är dock ej löst.

16/2 Makedonien. USA erkänner landets självständighet, men Grekland hindrar landet från tillgång till hamnen i Thessaloniki.

24/2 Egypten. Muslimska fundamentalister blir alltmer militanta, ca 1 000 arresteras.

27/2 Vid vinter-OS i Lillehammer (Norge) tar Sverige ishockeyguld. Vi ser finalen hos Bettan och Jerker i Bjuråker.

28/2 NATO-flyg skjuter ner fyra bosnienserbiska attackplan som brutit mot det s.k. flygförbudet över Bosnien. Det är första gången Nato involveras i krigshandlingar sedan starten 1949. FN-trupper intar flygplatsen i Tuzla, där 800 000 bosnier isolerats. Man vill öppna den för hjälpsändningar. Serbiska koncentrationsläger ska finnas i östra Bosnien.

1/3 Sveriges förhandlingar med EU avslutas. EU-minister Dinkelspiel är nöjd. En folkomröstning ska dock inte hållas förrän i november. Posten bolagiseras och upphör som statligt verk efter 350 år. Ny VD blir Ulf Dahlsten. Staten ska dock fortfarande vara enda ägare. Stor övertro på datoriseringen i Sverige ligger också bakom beslutet. Riksdagspartiet Ny demokrati befinner sig i upplösning sedan en av ledarna, Ian Wachtmeister, avgått.

12/3 Storbritannien. Ffg prästvigs kvinnor, trots Vatikanens protester.

21/3 Iran. Landets ekonomi befinner sig i stor kris efter det långa kriget mot Irak och sedan många intellektuella lämnat landet pgr av islamiseringen.

22/3 USA. Steven Spielberg får sammanlagt tio Oscars, för filmerna Jurassic park och Schindlers list.

24/3 Somalia. De två mäktigaste krigsherrarna sluter fred i Nairobi efter fyra års strider. FN har fortfarande 19 000 man i landet.

25/3 Frankrike. Stora ungdomsdemonstrationer pgr av de låga s.k. ungdoms- lönerna.

27/3 En högerallians vinner valet i Italien. Den leds av mediemagnaten Silvio Berlusconi, ständigt anklagad för mutor och korruption, som kommer att stanna vid makten, med vissa uppehåll, till 2011, nyfascisten Gianfranco Fini, och det norditalienska separatistiska populist-partiet Lega Nord. Berlusconi får 21 pro-cent av rösterna. Till ordf. i utrikesutskottet väljs nyfascisten Mirko Tremaglia.

28/3 Vid sammandrabbningar inför valen i Sydafrika dödas minst 50 personer och många skadas, främst av prickskyttar från zulupartiet Inkatha, som stöds av vita nationalister.

4/4 Ryssland. Missnöjespolitikern Zjirinovskij möter nazist-, fascist- och andra nationalistledare i Moskva.

6/4 Sverige. Invandringen till Sverige har stramats upp, och få ges nu tillträde, främst är det familjemedlemmar. Dock ökar asylsökandet från Kosovoprovinsen i Restjugoslavien.

7/4 Rwanda/Burundi. Rwandas och Burundis presidenter (båda hutu) dödas, när deras plan anländer Kigali i Rwanda. Mordet utlöser ett massmord, s.k. etnisk rensning i Rwanda, iscensatt av hutu-nationalister. Ca 1 miljon människor dör, medan världen ser på. USA vågar inte ingripa. Massor flyr över gränserna till Kongo och Tanzania. Frankrike inleder en militär FN-insats, men inte förrän 23/6.

8/4 Japansk politik anses genomkorrumperad, främst genom regeringspartiet sedan 50 år, LDP. Premiärminister Hosokawa avgår nu, anklagad också han för korruption. Därefter avgår även den nye premiärministern Tsutomo Hata, till slut väljs en socialdemokrat, Tomichi Murayama.

10/4 Bosnien. NATO-flyg bombar bosnienserbiska förband vid staden Gorazde.

11/4 Polen. Efter de ekonomiska s.k. ”reformerna” vill 52 procent av polackerna enligt en opinionsmätning ha tillbaka kommunismen i landet.

26/4 Sydafrika. De första fria valen hålls, en stor seger för ANC som får 70 procent av rösterna. Ove och Jerker deltar som svenska valobservatörer.

30/4 Irland vinner för tredje året i rad Eurovisionsschlagern (Eurovision sång Contest). Den irländska ekonomin går mycket bra, tack vare låga löner, låga skatter och stora bidrag från EU. En komet är lågprisflyget Ryan Air.

2/5 En cyklon över Bangla Desh orsakar enorm förödelse. Muslimska fundamentalister anklagar författarinnan Taslima Nasrin för förtal av Koranen. Hon flyr till Sverige.

4/5 Israel/Palestina. Ett avtal sluts i Kairo, där Israel lovar dra tillbaka trupperna från Gazaremsan och Västbanken, samt minska bosättningarna där. PLO erkänner staten Israel och lovar hålla val i den nya staten Palestina. Rysslands utrikesminister Kozyrev är med, och premiärminister Yitzak Rabin från arbetarpartiet. Det är en fortsättning av det s.k. Camp David-avtalet som slöts tills. med Bill Clinton. Den 13/5 överlämnas Jeriko officiellt till Palestina. Den 25/7 undertecknas ett fredsavtal i Washington mellan Israel och Jordanien, som sedan kommer att hållas. Gränsen har varit stängd sedan 1948.

5/5 Jemen. Inbördeskrig, mellan den norra (socialistiska) delen och den södra muslimska. 1990 förenades de till ett land.

6/5 Storbritannien. En järnvägstunnel invigs under engelska kanalen mellan London och Paris.

9/5 Sverige/Finland. Båda länderna går med i NATO:s s.k. ”partnerskap för fred”, det kan ses som ett avsteg från Sveriges gamla neutralitet. Även Ryssland går med 22/6, och Österrike.

17/5 Malawi. Landet gamle (ca 95 år) diktator sedan 30 år, Hastings Banda, som fått sitt stöd från Sydafrika och USA, förlorar det första demokratiska valet till populisten Bakili Muluzi.

27/5 Ryssland/USA. Förf. Alexander Solzjenitsyn som emigrerade till USA 1974 återvänder till Ryssland. Han är nu religiös och nationalist.

30/5 Finland. Snus förbjuds till försäljning i Finland i anslutning till EU:s direktiv. Det innebär en stor smuggling från Sverige och försäljning ”under disk”.

31/5 Kulspetspennan Bics uppfinnare Marcel Bich avlider i Frankrike. Pennan har sålts sedan 1953.

3/6 Turkiet/Kurdistan. Striderna mellan turkisk armé och PKK-gerillan i Kurdistan har krävt 12 000 dödsoffer.

6/6 Frankrike. 50-årsminnet av ”Dagen D” d v s invasionen i Normandie 1944 firas med många regeringschefer närvarande.

7/6 Sverige. Homosexuella får vigas i kyrkan i ”partnerskap”, enligt riksdags-beslut. Kd röstar emot.

9/6 Val till Europaparlamentet. Mindre än 50 procent av befolkningarna inom EU röstar.

11/6 Sverige. Fänrik Mattias Flink i Falun dödar 7 personer, bl.a. sin flickvän, förorsakat av bl.a. alkohol, vapenfetischism och anabola steroider. Traditionella ”sommarjobb” upphör, med stor ungdomsarbetslöshet som följd.

12/6 Österrike folkomröstar ja (66 procent) till medlemskap i EU.

16/6 Sverige. Miljöminister Olof Johansson © lämnar regeringen efter beslut om att bygga en bro mellan Danmark och Sverige, något som han menar inte miljöprövats på rätt sätt. Trots att en majoritet av S-väljare är motståndare till EU så röstar S-kongressen 19/6 ja.

18/6 USA. Kalle Ankas skapare Carl Barks avlider, 93 år gammal.

27/6 Högersocialdemokraten och TCO-ordförande Björn Rosengren har gått på porrklubb med sällskap för över 50 000 kronor, och ofta använt limousin i jobbet. Den 52-årige Rosengren övergår senare till konsult inom näringslivet. Han får behålla sin lön, 81 000 SKR från TCO fram till pensioneringen!

8/7 Nordkorea. Diktatorn Kim Il-Sung avlider och efterträds av sin son Kim Jong-Il.

10/10 Vid presidentval i Ukraina väljs den ryssvänlige Leonid Kutjma. I Vitryssland segrar också en ryssvänlig diktator, Alexander Lukasjenko. Sverige går till semifinal i fotbolls-VM i USA, och vinner senare brons.

13/7 Rekordvarm sommar i Sverige, läskedrycksförsäljningen slår rekord.

21/7 Storbritannien. Tony Blair, jurist och bara 41 år, väljs till ny Labourledare efter avlidne John Smith. Han är uttalad anhängare av Labours antifackliga höger-falang (”New Labour”).

23/7 Militärkupp i semesterparadiset Gambia.

24/7 Sverige. Uppsala har räknat ut att det skulle kosta 25 000 per invånare att reparera alla miljöskador i kommunen. I Stockholm påtalar SCB den allt större segregationen i boendet i olika stadsdelar. Postens nye VD Ulf Dahlsten avstår en del förmåner, men behåller sin lön, 90 000 SKR/mån.

27/7 Italiens nye premiärminister Berlusconi anklagas för bestickning och mutor i sitt företag Fininvest, bulvan har varit hans bror. Han har själv anklagat Italiens gamla politiker för korruption. Han lyckas, genom trixande i parlamentet att få immunitet. Samtidigt åtalas den gamle socialistledaren Bettino Craxi, som lever i exil i Tunisien, för en rad mutbrott, han döms bl.a. till 8 års fängelse för bedrägeri.

31/7 Haiti. USA hotar med militär intervention om inte Haitis korrumperade militärjunta avgår. Samtidigt blir allt fler båtflyktingar från Kuba ett problem i Florida. Ett avtal om utvandring från Kuba sluts med USA, och Jimmy Carter, ex-president medlar med Haiti, som lovar återinställa presidenten Jean-Bertrand Aristide.

3/8 Stora belopp till de krigsdrabbade i Rwanda skänks bl.a. från Sverige genom insamlingar av Röda korset.

9/8 Författarinnan och konstnären Tove Jansson fyller 80 år. I Sverige fyller kåsören Erik Zetterström (Kar de Mumma) 90.

13/8 Alltmer avslöjas av historiker om den s.k. ”neutraliteten” i Sverige efter andra vk. Bl.a. samarbetade svensk militär med USA och spionerade på Sovjetunionen, skriver Estlands premiärmin Mart Laar i en ny bok. Svensk underrättelsetjänst samarbetade och stödde estniska oppositionella, som beskrivs av Peter Englund i en bok. Sanningen bakom de s.k. ”u-båtarna” på 1980-tal blir allt klarare, det var främst ”simmande djur”, men skylldes på östblocket. Även u-båtar från NATO misstänks.

15/8 En länge efterspanad terrorist, Ilich Ramirez Sanchez alias Schakalen, utlämnas till Frankrike från Sudan. Han ledde kidnappningen av elva oljeministrar i Wien 1975, och planlade ett attentat mot general de Gaulle. Han opererade främst från Colombia och Mexiko.

19/8 Den svenska kronan når en bottennotering och stigande marknadsräntor gör att S lägger fram en ny ”krisbudget” samt talar starkt för svenskt medlemskap i EU och EMU.

31/8 IRA på Nordirland beslutar lägga ner vapnen och starta fredssamtal. Även protestantiska miliser följer exemplet.

1/9 Uzbekistan. President Islam Karimov förbjuder islamska ”fundamentalister” och stärker sin diktatorsroll, i samarbetade med Ryssland.

18/9 Sverige. S vinner valet och Ingvar Carlsson blir statsminister. Diskussioner har förts med Folkpartiet om en koalition men misslyckats, dess ledare Bengt Westerberg avgår strax efter. I Danmark får liberalerna (Venstre) framgångar men S behåller makten (Poul Nyrup Rasmussen) i minoritet.

23/9 Etiopien. Fossilfynd av de första människorna, homo erectus, som är 4,4 miljoner år gamla har påträffats. En liten dvärgmänniska, kallad Lucy, visas senare på en utställning över hela världen. Rift Valley i Afrika ses nu som människans vagga.

25/9 Sverige. Illegal flyktinghandel, trafficking, drabbar Sverige hårt. Den når ofta Sverige via Baltikum. Även ökad prostitution följer i spåren från främst östeuropa. 

27/9 Kina. Maktskifte. Deng Xiaoping drar sig tillbaka, Jiang Zemin träder till.

28/9 Passagerarfärjan Estonia från Tallinn till Stockholm havererar, och ca 900 personer, främst svenskar och ester, drunknar. Det s.k. bogvisiret i båtens front lossnade i den svåra stormen, förmodligen pgr av slarvig reparation. Ett löfte om att bärga färjan återtas senare av regeringen. Rederiet Nordström & Thulin, som ägde hälften av aktierna i färjebolaget, drar sig ur företaget. Resten av aktierna ägdes av estniska staten. Den 1/11 stoppas ett annat estniskt fartyg för att kaptenen varit berusad. Den högste chefen för svensk sjösäkerhet Bengt Erik Stenmark får också lämna sitt jobb i mars 1995. Den 22/4 -95 går även färjan Tallink på grund, men ingen skadas.

29/9 Vänsterpartiet, som nådde stora framgångare med partiledaren Gudrun Schyman, får plats i utrikesnämnden ffg. Birgitta Dahl (S) väljs till ny talman.

1/10 Ögruppen Palau i Stilla havet, tidigare en amerikansk koloni blir självständigt. 193 självständiga stater finns nu.

9/10 Österrike. Nya valframgångar (22 procent) för högerpopulisten Jörg Haider i valet.

16/10 Finland röstar ja med knapp majoritet, 57-43 procent till EU. Det är främst de välbeställda i städerna som röstat ja. Beslutet anses viktigt för Sverige och valet var medvetet placerat före den svenska omröstningen.

19/10 Israel/Palestina. Bombattentat dödar flera människor i Israel, organiserade av den militanta Hamasmilisen.

23/9 En ny rissort har framodlats, som ger 25 procents högre avkastning.

5/11 Ny tungviktsvärldsmästare i boxning: amerikanen George Foreman, 45 år.

8/11 USA. Stor framgång för de konservativa i Kongressvalet vilket gör Clinton till en ”lame duck” (vingklippt anka som inte kan flyga).

12/11 Stora protester i Italien mot Berlusconis besparingar i välfärden. Berlusconi är på nytt åtalad för korruptionsbrott. Han avgår 22/12, men blir snart återvald igen. Vid en auktion köper Bill Gates, världens näst rikaste man, ett manuskript av Lionardo da Vinci för 224 miljoner SKR.

13/11 Sverige säger ja i folkomröstning till EU, 52-47, men omröstningen är starkt polariserande. S-ledningen, M+Fp är för liksom näringslivet, men partierna är alla splittrade. Även Åland röstar vid en folkomröstning ja. Odd Engström glad ledare för S-ledningens vinst, främst i storstadsregionerna. Ja-. sidan hade överlägsna resurser i kampanjandet, som var fyllt av överdrifter och svartmålningar från båda sidor. Näringslivet satsade ca 400 miljoner bara i bidrag för ja-sidan. Även media var påtagligt ja-vänliga. Det var framförallt S-väljare som ändrade sida den sista veckan före valet, påverkade av en gigantisk propagandaapparat. Ingvar Carlsson ställde närmast ”ultimatum” före valet om inte ja skulle vinna. ”Som nationell fråga jämförbar med Kalmarunionens upplösning 1523, ur demokratiskt perspektiv den största förändringen sedan allmän och lika rösträtt infördes 1921, och utrikespolitiskt antagligen det mest omvälvande sedan stormaktstidens slut 1718.” (När-Var-Hur 1996) Bl.a. lovades sänkta matpriser, men det blev precis tvärtom. Bara veckor efter valet säger sig flera väljare ha ångrat sig

15/11 Tyskland. Helmut Kohl väljs, med en rösts övervikt, till förbundskansler för femte gången.

27/11 Ryssland. Striderna i delrepubliken Tjetjenien i södra Ryssland vid Kaukasus blir allt värre. Islamska rebeller önskar självständighet, och får stöd av rebeller i Georgien. Ryskt flyg bombar huvudstaden Groznyj.

30/11 Bosnien. FN:s gen. sekr. Boutros-Ghali buas ut i ett besök i Sarajevo, där 400 FN-soldater hålls fångna av serbiska styrkor. FN:s och NATO:s misslyc-kande framstår allt klarare.

2/12 USA-kongressen godkänner Gatt-avtalet om frihandel med den nya världs-handelsorganisationen WTO.

3/12 Sverige vinner åter Davis cup i tennis, ankare är Stefan Edberg, Magnus Larsson och dubbelspelaren Jonas Björkman. Larsson vinner senare också den s.k. Grand slam cup, och blir 11,2 miljoner rikare. Ny musikgrupp på världs-marknaden efter ABBA och Roxette är svenska gruppen Ace of Base. En Göteborgs-grupp bildad av tre syskon, med syntpop i centrum och två systrar som sångare.

10/12 EU ska utvidgas med en rad nya medlemmar i östeuropa, och de tre baltiska staterna, Polen, Bulgarien, Tjeckien och Slovakien, Rumänien, Ungern.

13/12 Sverige. Nya upptäckter från Östtyskland visar att Bofors smugglade krut till Iran via DDR på 1980-talet. 1100 flyktingar har kommit till Sverige från Afghanistan, Somalia och Irak via smugglare i Ryssland och Baltikum.

18/12 Bulgarien. Det förra kommunistpartiet (socialisterna) vinner parlaments-valet i det korrumperade landet.

26/12 Algeriet. Algeriska islamister (FIS) dödar flera civila och soldater, samt kapar ett plan i Marseille. Även muslimska attentat i Egypten.

1995

Kina. Det varnas för stora miljöföroreningar pgr av den starka industrialiseringen

EU. Sveriges nya kommissionär Anita Gradin förefaller okunnig och dåligt påläst, vid utfrågningar i parlamentet i Bryssel.

Japan. Kraftig jordbävning i Kobe. Kärnkraftverk hotade.

Israel. Palestinska extremister dödar 19 och skadar 60 i badorten Natanya (Islamiska Jihad). Terrordåden fortsätter under åren och omintetgör fredsförhandlingar.

Sverige. Antalet sociala understödstagare är den högsta siffran på femtio år, kostnaderna har fördubblats på fyra år. Stor invandring och dålig utveckling på arbetsmarknaden är orsaker. Helen Johansson vinner som första kvinnliga kusk Prix d’Amérique i Paris.

Nederländerna. De värsta översvämningarna på 40 år när flera floder svämmar över.

4.2 Mexiko får ett stort banklån för att rädda den sjunkande ekonomin.

5.2 Sverige vinner bandy-VM i USA. HTF:s ordförande Lars Hellman avgår, främst pgr av den stötande höga lönen, 86 000/mån plus förmånliga pensionsavtal på 8 miljoner. (Handelstjänstemannaförbundet). Det konstateras att 30 procent av svensk stålproduktion nu ägs av utländska bolag.

11.2 USA. Rymdfärjan Discovery återvänder efter ett möte i rymden med den ryska satelliten Mir.

27.2 Den 27-årige börsmäklaren Nick Leeson på bankfirman Barings, har spekulerat bort 7 miljarder SKR på Singapores börsmarknad. Den traditionstyngda börsfirman, med det engelska kungahuset som kunder, gör konkurs. Den svenska kronans värde försvagas rejält.

28.2 Somalia. FN-styrkorna lämnar landet, utan att någon förbättring av förhållandena åstadkommits.

1.3 Ryssland. Flera undersökande journalister har dödats under den senaste tiden, nu TV- journalisten Vladislav Listiev.

7/3 USA. New York beslutar att återinföra dödsstraff, 38 av USA:s 50 delstater tillämpar nu dödsstraff, nästan alla genom giftinjektion.

17/3 Azerbajdzjan. Militären krossar ett väpnat uppror mot den allt mer själv-säkre presidenten Alijev, som vägrar lämna sin post.

19/3 Finland. S vinner valet med Paavo Lipponen som premiärminister.

20/3 Japan. En s.k. domedagssekt utsätter tunnelbanan i Tokyo för en gasattack. 12 personer dödas och 5000 skadas. De ansvariga avrättas senare. Vid valen i juli röstar bara 44 procent.

21/3 Turkiet/Kurdistan. Strider fortsätter, där turkisk militär går in i norra Irak, mot PKK-trupper.

24/3 Sverige. Vargar som härjar i Härjedalen kommer inte att skjutas, debatten är infekterad när vargstammen genom inplantering ökat.

19/4 USA. USA skakas av ett terrordåd, den 27-årige högerextremisten och vapenfetischisten Timothy McVeigh och en medhjälpare spränger en hemmagjord bomb vid ett kommunalt kontor i Oklahoma city. 168 människor varav många barn dör, och 400 skadas. Bl.a. som hämnd för en CIA-räd mot den religiösa sekten i Waco, Texas 1993. Han avrättades 11/6 2001 i Indiana.

2/4 Volvo säljer bl.a. Pripps bryggerier till norska Orkla. Biltillverkningen, som går mycket bra, ska koncentreras. Därmed blir gamla svenska märken som Kalles kaviar, Abba, Felix, och Ramlösa, norska.

11/4 Vägverkets chef avgår sedan han använt företagets pengar för en lyxbostad i Borlänge. En annan stor korruptionshärva upptäcks inom ABB Fläkt.

24/4 Vietnam/Argentina. 3 miljoner vietnameser dog i kriget, som varade i tjugo år, två miljoner invalider och 600000 skadade. I Argentina erkänner militären våldet mot civila, 14000 oppositionella ”försvann” under kriget mot vänstergerillan 1976-1983.

1/5 Sverige. Dålig uppslutning på 1 maj, inte minst i S-tågen. Sänkning av ersättning från A-kassan är en orsak.

3/5 1/5 av världens befolkning, 20 procent, lever i extrem fattigdom enligt FN.

4/5 Kroatien. Förföljelse av serber i Slavonien, den östra delen av Kroatien. Nato fortsätter bomba mål i Bosnien. Bosnienserberna tar som hämnd FN-personal som gisslan.

7/5 Frankrike. Gaullisten Jacques Chirac vinner presidentvalet med 52-48 procent. Ett av Chiracs första beslut blir att återuppta franska kärnvapen-sprängningar. När Greenpeacefartyget Rainbow warrior beger sig till Mururoaatollen bordas det av franska soldater. Franska varor bojkottas i Sverige, bl.a. viner.

10/5 Ett farligt virus, ebola, sprids i Zaire, som haft inbördeskrig i många år. 121 personer avlider i viruset, som sen ska återkomma med jämna mellanrum. Även AIDS/HIV-viruset anses urspr. ha kommit från Afrika, och spridits genom apor. Frånvaron av kondomer är en anledning att viruset sedan spridits som en gräsbrand bland människor.

1/6 Norge. Stora översvämningar i Gudbrandsdalen. Även Jämtland och Värmland drabbas. Stora översvämningar också i Kina och Bangladesh.

11/6 Italien. Efter en massiv kampanj i de tre TV-kanaler som kontrolleras av Berlusconi röstar italienarna nej till att förstatliga två av kanalerna.

14/6 Ryssland. Tjetjenska rebeller ockuperar ett sjukhus i Sydryssland. Senare ockuperas också en fullsatt biograf, varvid flera hundra personer dör.

26/6 Egypten. Pres Hosni Mubarak utsätts för ett mordförsök i Etiopien.

10/7 Burma. Oppositionspolitikern Aung San Suu Kyi får tala med journalister, efter sex år i husarrest.

11/7 Bosnien. Staden Srebrenica intas av bosnienserbiska styrkor och många manliga bosnier skjuts ihjäl. FN-trupperna är för få och dåligt förberedda.

22/7 Turismen i Sverige slår nya rekord. Den låga kronkursen en orsak. Det går också bra för svensk export, t.ex. musik och teknologi.

1/8 NATO:s bombningar i Bosnien ökar. Kroaterna återtar Krajinaområdet efter strider. Det har i fyra år behärskats av de kroatiska serberna. Carl Bildt är EU:s officielle medlare och han kritiserar kroatiska krigsförbrytelser.

2/8 Sverige. Leksaksförsäljaren Toys R Us tvingas godkänna facklig verksamhet på sin arbetsplats i Sverige. Ett annat fall med en salladsbar i Göteborg leder också till facklig framgång. Ett senare fall med ett lettiskt företag som använder ej fackligt anslutna arbetare i Vaxholm avgörs dock till letternas fördel flera år senare i EU-domstolen i Haag. Fackförebundet Byggnads hade i svensk domstol vunnit en delseger. Friidrotts-VM går i Göteborg, under strålande väder. 20 procent av svenskarna har en mobiltelefon, från början en s.k. ”yuppienalle”. Allt fler tecknar nu en privat pensionsförsäkring. De svenska pensionerna förvaltas av AP-fonderna, varav flera går med förlust.

16/8 UNDP konstaterar i en rapport att Sverige och Norge är ”världsbäst” på jämställdhet mellan könen. Sverige är också det mest multikulturella/demokra- tiska landet, tillsammans med Storbritannien, barnomsorgen får beröm av OECD, de svenska mammorna mår ”bäst i hela världen”, den svenska skolmaten som är gratis får högt betyg. Sverige är också näst bäst på att ge bistånd/capita, efter Nederländerna, barnadödligheten vid svenska sjukhus är den minsta i hela världen; enligt tidningen Newsweek är Sverige det tredje bästa landet att leva i, efter Finland och Schweiz. I en annan, något mindre seriös undersökning, anses svenskarna vara näst ”snyggast” i hela världen, efter Brasilien!

20/8 Sverige. Läkemedelsjätten Pharmacia går samman med amerikanska Upjohn och blir världens nionde största läkemedelsföretag

4/9 FN:s stora kvinnokonferens invigs i Peking. Stora protester mot Frankrikes kärnvapensprängningar i Nya Caledonien. Margot Wallström, ny kulturminister demonstrerar på plats med självständighetsrörelsens ledare på Tahiti.

8/9 Förhandlingar om Bosnien i Genève hoppas få slut på det långvariga kriget. Bosnienserberna fortsätter dock kriget på egen hand under sin befälhavare Radko Mladic.

17/9 Sverige. I det första valet till EU-parlamentet deltar bara 41 procent. De båda nejpartierna V och MP går framåt. Den 28/9 går många kommunalarbetare ut i strejk för högre löner.

21/9 Polen. Ett av Europas största laboratorium för drogen amfetamin sprängs.

22/9 Världens två största medieföretag är nu amerikanska Time Warner (TV/film/video) (TBS, gamla Warner Brothers) och Disney/TV-kanalen ABC.

1996

Afghanistan. Kriget fortsätter, nu går de s.k. talibanerna till offensiv i Pansjir-dalen mot de sista rebellstyrkorna från den Rysslandstödda fd regeringen.

7.10 Sverige. 3 kommunalråd i Gävle avgår efter ekonomiska oegentligheter. Percy Barnevik avgår som VD för ABB, efter att ha fått ett gigantiskt avgångsvederlag. Han ska nu bara ägna sig åt filantropi. I Varberg vill politikerna införa avgifter för skolmåltiderna på ett gymnasium, men får ge sig efter starka protester. I Stockholm genomförs en stor demonstration mot nedskärningarna i välfärden. Aftonbladet blir Sveriges största dagstidning, ffg på 40 år är det inte Expressen. Göran Persson berömmer under ett besök Kinas ”ekonomiska och politiska stabilitet”, och besöker även Nordkorea. Samtidigt slimmas den svenska armén alltmer, och de s.k. repövningarna blir allt färre. Några år senare slopas den s.k. allmänna värnplikten helt.

18.10 Zaire/Rwanda. Fortsatta strider mellan olika fraktioner i Zaire, där flyktingar från kriget i Rwanda/Burundi fortfarande bor. Striderna riktar sig också mot mångårige diktatorn Mobutu, som bor ”på medicinska grunder” på ett lyxhotell i Schweiz. Striderna koncentreras kring staden Goma. Den 15/11 återvänder 100.000 hutuflyktingar fredligt till Rwanda, under FN:s överinseende.

20.10 Belgien. En stor pedofilhärva har avslöjats, i centrum Marc Dutroux, som med hjälp av sin fru hållit flera flickor fångna och våldtagit och dödat dom.

22.10 Norge. Den populära S-ledaren Gro Harlem Brundtland avgår och ny statsminister blir Thorbjörn Jagland.

5/11 Pakistan. Den frispråkiga premiärministern Benazir Bhutto avskedas av landets muslimske president, anklagad återigen för ”korruption”. Hennes rival Nawash Sharif vinner sedan presidentvalet (se ovan).

9/11 Bosnien. Bosnienserbernas president Biljana Plavsic avsätter den ökände generalen Radko Mladic. Hon döms senare för krigsförbrytelser och väljer att avkänna sitt tioåriga fängelsestraff i Sverige. Striderna har nu mojnat betänkligt, och flera av de bosnienserbiska ledarna riskerar åtal av krigsförbrytartribunalen i Haag. Den serbiske presidenten Milosevic förlorar samtidigt ett viktigt val i hemlandet. När han vägrar godkänna resultatet utbryter häftiga och stora demon-strationer i Belgrad. Den 26/12 demonstrerar oppositionspolitiker.

10/11 Evander Holyfield besegrar en överviktig Mike Tyson i tungvikts-VM för proffsboxare. Tyson står åtalad för misshandel av sin flickvän. Fotbollsstjärnan O.J. Simpson döms först, men frias sedan för mord på sin fru och hennes älskare.

14/11 Sverige. Besparingarna i statens utgifter har förbättrat läget för svensk ekonomi, bl.a. har inflation nu sjunkit till 0. Däremot befinner sig SJ i djup kris, och varslar 1500 personer om uppsägning. Forskning visar att övervikten i Sverige blir ett allt större problem, liksom i hela västvärlden. Däremot har rökning minskat avsevärt. Den 1/12 förlorar Sverige en oerhört jämn Davis cup-final mot Frankrike med 3-2. Det är Stefan Edbergs avskedsmatch.

19/11 FN:s generalsekr Boutros-Ghali tvingas bort av USA pgr av inkompetens. Ny gen. sekr. blir ghananen Kofi Annan, gift med en svenska. Påven Johannes Paulus II besöker Kuba.

23/11 Ryssland erkänner Tjetjeniens ”faktiska oberoende”. I december dödar tjetjenska separatister kallblodigt sex Röda korsarbetare i Tjetjenien.

4/12 USA. En raket skickas ut mot Mars, beräknas landa 4/7 1997. Till ny utrikesminister utses Madeleine Albright, född i Tjeckien.

12/12 Sverige. Staten (finansminister Erik Åsbrink) säljer Stadshypotek till Handelsbanken för 23 miljoner, en enorm finanstransferering. Den radikale K.G. Hammar utses till ny ärkebiskop, den siste innan kyrkan skiljs från staten. Ett s.k. hedersmord bland irakiska invandrare i Umeå uppmärksammas, det första i en rad liknande dåd, som oftast riktas mot invandrarkvinnor som inte lever ”efter Koranen”.

15/12 USA. Den amerikanska flygplanstillverkaren Boeing blir världens största genom en fusion.

20/12 Peru. Hela peruanska regeringen med den korrupte pres. Fujimori i spetsen tas som gisslan på amerikanska ambassaden i Lima av en vänster- grupp. 225 personer ur gisslan släpps den 23/12 men 140 kvarhålls. 3/3 hålls fortfarande 72 personer som gisslan. Den 22/4 1997 fritas samtliga i gisslan och alla rebeller (gruppen Tupac Amaru) dödas. Bara en i gisslan dör, av hjärtattack. Stora demonstrationer mot Fujimori, ända till 2001 då han tvingas avgå.

24/12 Årets julklapp i Sverige är en kurs i Internetanvändning, något som blivit allt vanligare på vår hemmadator.

29/12 Efter 36 års inbördeskrig skrivs ett fredsfördrag under i Guatemala, med bl.a. Göran Persson som vittne.

1997

5/1 Sverige. Prins Bertil, kungahusets ålderman, avlider.

10/1 Bulgarien. Landet skakas av demonstrationer och av hyperinflation. Regeringen lovar att tidigarelägga riksdagsvalen.

15/1 Stora demonstrationer i Sydkorea mot regeringens antifackliga politik.

9/2 Frankrike. Extremhögern, Front National vinner majoritet i fyra franska städer vid valen. Vid partiets årsmöte i mars demonstrerar en enorm folkmassa mot högervridningen i Frankrike. Sverige åter världsmästare i bandy.

21/2 Serbien. Oppositionspolitikern Zoran Djindic blir ny borgmästare i Belgrad, ett bakslag för Milosevic.

22/2 Sverige. 102 direktörer från näringslivet protesterar mot att regeringen vill ”avveckla kärnkraften”.

23/2 Zaire. Rebellerna i östra Kongo blir allt starkare och marscherar nu mot huvudstaden Kinshasa. Ledaren Laurent Kabila leder kampen, han mördas, men sonen Joseph Kabila fortsätter med militära framgångar.

27/2 Irland. Skilsmässor legaliseras i det starkt katolska Irland, men med vissa undantag

1/3 Albanien. Stora demonstrationer pgr av en utbredning av s.k. pyramidspel. Hela regeringen avgår. Båtflyktingar till Italien blir allt vanligare. 30/3 dör 30 båtflyktingar av drunkning i Brindisis hamn.

5/3 Bra tider för börsbolagen, börsen har stigit kraftigt det senaste året, med 20-procentiga vinster som följd. I Tyskland är arbetslösheten 12,2 procent, rekord sedan kriget. Jacob Wallenberg Jr blir ny VD i SE-banken. Nestorn Peter Wallenberg lämnar sedan över ordförandeklubban i Investor till Percy Barnevik, men ett år senare avskedas Barnevik.

6/3 Pernilla Wiberg vinner alpina slalomcupen, och vinner även störtloppet i Vail, USA

7/3 Storbritannien. Ett får i Skottland kallat Dolly har klonats. Etisk kritik drabbar forskarna.

13/3 Norge. Det redan rika Norge blir tack vare väldiga oljetillgångar ännu rikare. Ekonomin går också mycket bra i Finland och på Island, pgr av kurs- uppgången.

19/3 Sverige. Den s.k. bombmannen Lars Tingström berättar på sin dödsbädd att han beordrat alkoholisten Christer Pettersson att utföra mordet på Olof Palme. Pettersson döms först, på vittnesmål från Lisbeth Palme, men frias sedan från mordet.

22/3 40 procent av världens befolkning har vattenbrist, menar FN, och problemen kommer att öka under 2000-talet.

27/3 En ljusstark komet, Hale-Bopp, visar sig på himlen. I Kalifornien begår 39 sektmedlemmar självmord, de ser kometens återkomst som ett himmelskt tecken. De har även en s.k. hemsida på Internet.

4/4 Nordkorea hotas av massvält, och FN ger stora matbidrag till landet.

14/4 Rökförbud införs på restauranger i Toronto, Kanada, men bara på försök. Under 2000-talet införs rökförbud allmänt inom EU. I Sverige drar en snöstorm över landet.

17/4 Sverige. Förtroendet för politikerna i Sverige minskar drastiskt, bara 19 procent har stort eller ganska stort förtroende, visar en statsvetarundersökning i Göteborg. S har förlorat 57.000 medlemmar sedan 1990. En fd kommundirektör i Gävle erkänner att han utomlands gått till prostituerade med två kollegor.

20/4 Israel. Benjamin Netanyahu undgår att åtalas för politisk utpressning, efter beslut av riksåklagaren.

1/5 New Labour vinner valet i Storbritannien och Tony Blair blir ny premiärminister. Första beslutet blir att godta EU:s avtal om socialpolitik som Tories vägrade acceptera. Den s.k. ”Europadagen” som firas i EU 9/5 samlar endast 30 personer i Stockholm.

11/5 USA/Ryssland. Schackvärldsmästaren Garri Kasparov blir besegrad av IBM:s schackdator Deep Blue med 3,5-2,5. Vid det förra mötet vann Kasparov. Det talas alltmer om s.k. ”artificiell intelligens”.

12/5 Sverige. Varmkorven fyller hundra år, introducerad från USA på världsutställningen i Stockholm 1897. Den första ”hot dogen” såldes på New Yorks nöjesfält Coney Island av tyska invandrare. Varumärket Sibylla uppkom 1932, namngett av prinsessan Sibylla, mor till kung Carl XVI Gustaf.

15/5 Algeriet. Muslimska terrorister från gruppen GIA dödar 30 civila, varav flertalet kvinnor och barn, inbördeskriget har nu skördat 60.000 människor, de flesta civila. Regeringen vinner valen 5/6, och i augusti avrättas 300 bybor med halshuggning av GIA som hämnd.

16/5 Zaire. Pres Mobutu avgår och lämnar landet i sitt privata flygplan. Armén har uppmanat honom att lämna landet för att undvika ett blodbad. Landet döps om till Demokratiska republiken Kongo. 200.000 flyktingar rapporteras ”sak-nade”.

18/5 Sverige. Starkt stöd för svensk neutralitet, och inte medlemskap i NATO enl opinionsundersökning. Halva svenska folket, över 18 år, är missnöjda med sitt sexliv. Samtidigt skriver Nato och Ryssland under ett historiskt avtal om samarbete och samförstånd. Seriemördaren Thomas Quick döms för åtta mord på barn och ungdomar i Sverige och Norge under tio års tid. Han återtar alla bekännanden några år senare. Sveriges första kvinnliga biskop, Christina Odenberg, tidigare aktiv moderat, utnämns 5/6, efter en knapp omröstning, till biskop i Lund.

23/5 Iran. Den reformsinnade Muhammed Khatami segrar i presidentvalet.

1/6 Frankrike. Stor framgång för socialisterna i parlamentsvalet. Lionel Jospin blir ny premiärminister. Ny ledare för arbetarpartiet i Israel blir Ehud Barak.

27/6 Miljökonferensen i New York med Bill Clinton i spetsen blir ett fiasko. Inga framsteg kan noteras.

28/6 Turkiet. Det islamistiska partiet hindras från att bilda regering av militären. Fosterlandspartiets Mesut Yilmaz lyckas till slut bilda en minoritetsregering utan islamister. Islamisterna demonstrerar sitt missnöje.

1.7 Kina. Hongkong, tidigare brittisk koloni, övergår till Kina, men som ekonomisk ”frizon”.

8.7 Vid Natos toppmöte i Madrid väljs tre nya nationer in: Polen, Tjeckien och Ungern.

10.7 Bosnien. Den bosnienserbiske f.d. borgmästaren Milan Kovacevic grips av FN-trupper, och skickas till krigsförbrytartribunalen i Haag.

12.7 Spanien. Den baskiska separatiströrelsen ETA mördar politikern Miguel Angel Blanco. Stora demonstrationer bryter ut, även i Baskien, där ETA förlorat mycket stöd.

20/7 Polen. Stora översvämningar i centraleuropa, ca 100 personer omkommer.

28/7 Palestina. Det råder stor korruption bland ledande politiker i den nya staten. 16 av 18 ministrar avskedas. Den 30/7 utför islamiska Hamas ett nytt självmordsbombdåd, på en marknad i västra Jerusalem varvid 13 människor dör och 150 skadas. Ett nytt bombdåd inträffar 4/9, med fyra döda och 200 skadade.

2/8 Liberia. Den förre krigsherren Charles Taylor väljs till president, efter ett åtta år långt inbördeskrig mot den förre presidenten Samuel Doe. Bägge skor sig friskt på s.k. ”blood diamonds”.

4/8 Frankrike. Världens äldsta kvinna, 122-åriga Jeanne Calment, avlider i Arles. Hon var född 1875. Sveriges rikaste kvinna bilhandlaränkan Märta Philipson avlider, 80 år gammal.

10/8 Grekland. Vid friidrotts-VM i Aten vinner Ludmila Prosumentjikova- Engqvist, som tävlar för Sverige, guld i 100 m häck.

15/8 Indien firar 50 år som självständig nation.

18/8 Göteborgs stadsteater tvingas pgr av usel ekonomi stänga i två år. En kulturell katastrof menar teaterarbetare.

31/8 Storbritannien. Den populära prinsessan Diana dör i en bilolycka i Paris, på flykt undan s.k. papparazzifotografer, tillsammans med sin boyfriend, den egyptiske playboyen Dodi Al-Fayed, som bl.a. äger ett varuhus i London. Stor landssorg utbryter i Storbritannien, och prem min Blair utnyttjar situationen till sin fördel. Han ger också Skottland och Wales egna parlament. Fredssamtal fortsätter på Nordirland och blir ytterligare en framgång för Blair.

1/9 Bosnien. En massgrav med 300 kroppar grävs fram i Bosnien, alla avrättade av bosnienserber under kriget.

5/9 Den katolska nunnan Moder Teresa, född i Albanien med främst verksam i Indien avlider 87 år gammal.

9/9 Nordkorea inför en ny tideräkning utgående från 1912, Kim Il-Sungs födelseår. Landet är hårt drabbat av svält. En miljon människor tros ha dött under hösten.

15/9 Norge. S förlorar valet och ny premiärminister blir en borgerlig koalition under Kjell Magne Bondevik. Carl I Hagens invandrarfientliga Fremskittspartiet blir näst största parti.

16/9 Sverige. Vänsterpartiet drabbas hårt, när den populära partiledaren Gudrun Schyman, som gjort upp med den kommunistiska trad. i partiet, uppträder berusad på en fest, varpå hon tar ”timeout”. 24-åriga Hanna Zetterberg, mer känd som Ronja Rövardotter, slutar som riksdagskvinna för V, och menar att arbetet är för tungrott och stelt. Schyman grundar sedan ett nytt feministiskt parti, Feministiskt initiativ, med nästan bara kvinnor i ledningen.

19/9 USA. Mediamiljonären Ted Turner, som bl.a. startat nyhetskanalen CNN, gift med den kända skådespelaren Jane Fonda, skänker 1 miljard dollar till FN. USA har fortfarande inte betalat sin fulla avgift, då kongressen sagt nej. Clinton lovar dock återbetalning sedan Kofi Annan lovat slimma den väldiga FN-byrå- kratin. Annan har med beslutsamhet återgett FN en del av dess gamla renommé.

20/9 Militanta veganer attackerar pälsaffärer i Stockholm och förstör värden för minst en miljon kronor. I oktober befrias 8000 burhållna minkar i Svenljunga utan för Borås. Även odlade laxyngel släpps fria i Västerbotten.

Norska mediekoncernen Schipsted köper halva S-tidningen Aftonbladet.

1/10 Israel/Palestina. Hamas åldrige ledare Shejk Yassin friges av Israel, i utbyte mot två Mossad-agenter.

6/10 Sverige. KF köper bokförlaget Norstedts och Rabén och Sjögren som främst ger ut barnböcker. Därmed räddas också tidskriften Vi. Man blir därmed en konkurrent till Bonniers och läromedelsförlaget Liber. Familjen Bonnier köper in sig i TV4 och blir dominerande på biografmarknaden (SF) när Sandrews går i konkurs. Nobelpriset i litteratur ges till den kontroversielle dramatikern Dario Fo. Nordbanken sammanslås med finska banken Meritta, och blir Nordens största affärsbank. Diskussionerna kring TV:s satsning på en ny tävlingsform (Reality-TV), med amatörer och inslag av utröstning, lyteskomik och förnedring (”Expedition Robinson”), är stora och nöjeschefen på SVT Pia Markvard (dansk) får avgå. 14/10 anmäler undersköterskan Sara Wägner vanvården av gamla på ett privat äldreboende i Solna, och får en ny lag om anmälningsplikt, Lex Sara uppkallad efter sig. Även förhållandena på kommunalt drivna äldreboenden uppmärksammas. Nedskärningar är orsaken. Hammarby IF fyller 100 år, och går upp i fotbollsallsvenskan.

17/10 Revolutionären Che Guevara jordfästs på Kuba, i ett mausoleum i staden Santa Clara. Han sköts i Bolivia av militär 1967 och blev sedan ikonförklarad.

27/10 USA. Nytt stort börsras på New York-börsen, 7,2 procent.

1/11 Sverige/Storbritannien. En jättelik svindelhärva, Trustoraffären, nystas upp med fyra huvudmän, varav tre svenska. Den engelske Lord Moyne har fört ut 620 miljoner SKR olagligt genom skumma transaktioner. 450 milj SKR återfinns dock.

14/11 Astrid Lindgren fyller 90 år i närvaro av statsmin Göran Persson.

17/11 Egypten. 58 turister och fyra egyptier dödas av islamska fundamentalister i Luxor. Islamisterna har verkat i Egypten sedan 1992.

20/11 Sverige. Efter nya avslöjanden om S-ledda Informationsbyrån lovar just. min. Laila Freivalds en fullständig utredning. Freivalds tvingas senare avgå pgr av ett köp av en dyr bostadsrätt. (Partiet har uttalat sig mot den nya ägande-formen.) Även Göran Persson kritiseras för dyra vanor, bl.a. användande av regeringens privatplan för nöjesresor. Förre fackför. ledaren Sigvard Marjasin frias som landshövding från ekon. brotttslighet i Örebro, samma stad som ger GP ett hedersdoktorat vid universitetet.

21/11 Rwanda. Fortsatta oroligheter mellan tutsi och hutu.

24/11 Ett av Japans största bostadsmäklarhus går omkull, med skulder på 180 miljarder. Samtidigt godkänner IMF ett jättelån till Sydkorea, på samma grunder. Landets valuta skrivs ner med 10 procent. Oppositionspolitikern Kim Dae-Jung vinner presidentvalet.

29/11 Tjeckiens prem min Vaclav Klaus avgår anklagad för korruption.

11/12 En ny överenskommelse på miljöområdet, det s.k. Kyotoprotokollet, skrivs under. Flera länder bl.a. USA har dock invändningar.

17/12 Sydafrika. Nelson Mandela avgår som ANC:s ordf och Thabo Mbeki tillträder. Han vägrar t.ex. erkänna AIDS som en folksjukdom i Sydafrika.

18/12 Polen. Aborter förklaras olagliga, de katolska är på frammarsch.

24/12 Japan. Det elektroniska djuret Tamagochi blir årets julklapp. Det slår även igenom i Sverige. Jul firas på Kuba ffg sedan 1969. Den 21/1 besöker påven Johannes Paulus II Kuba.

27/12 Kina. Hongkongs myndigheter låter slakta 1,2 miljoner kycklingar för att undvika spridning av den s.k. fågelinfluensan.

30/12 Serbien. Serbisk polis attackerar studenter i Pristina i den albanskdomi-nerade Kosovoprovinsen.

1998

1/1 Ett nytt storlän, Västra Götaland, skapas av Göteborgs- och Bohus län, Skaraborgs- och Älvsborgs län.

4/1 Israel. Utrikesminister David Levy avgår och anklagar prem. minister Netanyahu för att medvetet förhala fredsprocessen och att föra en allt för högervriden politik. Israel anklagas för att använda tortyrliknande metoder i förhör av fångar. Israel beslutar att behålla kontrollen över stora delar av västbanken, där s.k. bosättningar byggs ut.

5/1 Algeriet. Nya massakrer på civila, 117 människor har mördats de sista dagarna av islamska fundamentalister. 11/1 103 människor i byn Sidi Hameth. Regeringen vägrar släppa in FN för humanitär hjälp. En liknande konflikt pågår i Turkiet där det stora islamska Välfärdspartiet förbjudits av författningsdomstolen.

17/1 USA. Bill Clinton anklagas av en f.d. sekreterare Paula Jones för sexuella trakasserier. Bakom anas republikanska konspirationer för att avsätta Clinton. Han förnekar också en affär med en ung praktikant i Vita huset, Monica Lewinsky. Hon pressas dock av republikaner att berätta för utredarna vad hon varit med om.

25/1 Problemen med mobbing i skolan är stora i Sverige. 25 procent av låg-stadieeleverna säger sig t.ex. ha varit utsatta vid något tillfälle.

29/1 Företaget Ericsson visar på en rekordvinst, främst genom mobiltelefon-försäljning.

1/2 Rekordstor arbetslöshet i Tyskland. Kostnaderna för återföreningen med öst har varit höga. Skogsbolaget Storas koncernchef i Sverige får en rekordhög fallskärm när han slutar, en s.k. ”marknadsanpassning” enl styr ordf  Bo Berggren.

3/2 Trots protester avrättas 38-åriga Carla Faye Tucker i Texas, den första kvinnan på 14 år. Sedan dödsstraffet återupptogs 1976 har 432 personer avrättats i USA, flest i de republikanskt styrda delstaterna Florida, Virginia och Texas, där också skolaga förekommer.

6/2 Sverige/Stockholm. Finansborgarrådet 55-årige Mats Hulth har misskött sin representation och klipper inför pressen sönder sina kontokort. Han meddelar att han lämnar sin post efter höstens val. Han får full ”borgarrådspension” till sin 65-årsdag. Storas VD Bo Berggren lämnar sin tjänst, pgr av den enorma fall-skärmen till förre VD:n Lars-Åke Helgesson.

8/2 Tyskland. 155 ekonomiprofessorer varnar för den planerade ekonomiska valutaunionen, EMU.

11/2 Peru. Den korrumperade presidenten Alberto Fujimori omväljs en tredje period, trots folkliga protester.

19/2 Georgien. President Shevardnadze utsätts för ett mordförsök, och 4 FN-observatörer, varav en svensk kidnappas.

20/2 Irak, FN:s gen sekr Kofi Annan förhandlar i Bagdad med Sadaam Hussein om FN:s vapeninspektioner. En första överenskommelse uppnås.

23/2 Sverige. En ung journalist på Aftonbladet åtalas för att han arrangerat en bild med nynazister framför en lägenhetsdörr där polisens informationschef Claes Cassel bor. Magdalena Forsberg vinner världscupen i skidskytte. Ylva Nowén vinner slalomcupen.

26/2 Litauen. 71-årige amerikanen Valdas Adamkus väljs till ny president. Väderfenomenet El Niño drabbar Karibien, Mexiko o södra USA. Lettland backar från de hårda språklagarna, majoriteten i landet talar ryska. Liknande lagar har införts i Estland, som retat den ryska minoriteten där.

28/2 Indien. Det hindunationalistiska partiet BJP blir största parti i parlamentet. 11/5 genomför man en ny atomvapenprovsprängning. Pakistan svarar omedelbart med en likadan. I augusti utbryter nya strider mellan länderna i Kashmir.

2/3 Nordkorea vädjar åter om hjälp mot svälten. Huvuddelen av landets budget går till militära ändamål.

5/3 Serbien/Kosovo. Fortsatta stridigheter mellan serbisk militär och kosovo-albansk gerilla. 200 000 människor befinner sig på flykt till grannländerna.

15/3 USA. En ny kvinna, fd skönhetsdrottningen Kathleen Wiley anklagar president Clinton för sexuella trakasserier. Den 24/3 inträffar en s.k. ”skolskjutning” i Jonesboro, Arkansas. Två tonåringar i armékläder dödar fem skolelever och skolpersonal.

23/2 Ryssland. Jeltsin sparkar åter hela regeringen, och satsar på den unge 35-årige Sergej Kirilenko i stället, men först efter tre omröstningar i duman. Samtidigt är ekonomin dränerad och går på kryckor, trots stora lån från världsbanken. Efter börsraset i augusti sparkar han åter regeringen, och återinsätter den gamle trotjänaren Viktor Tjernomyrdin.

27/2 Sverige. Det nyöppnade Astrid Lindgren-sjukhuset i Sthlm är angripet av sjukhussjuka, beroende på golvspackel. Det har redan kostat 400 miljoner SKR. Allt fler sjukhus klagar nu på de ek. besparingarna som drabbar patienter och säkerhet. Det s k ”Nya Karolinska sjukhuset” i Solna blir också rekorddyrt p gr av alla underleverantörer. Vägverkets VD Per-Anders Örtendahl frias från mutbrott, men kritiseras likväl för dyra konsultavtal, förlustbolag, tjänstebostäder mm. ”i former främmande för svensk förvaltningstradition”. Astras f d USA-chef Lars Blidman döms av samma orsaker till 21 månaders fängelse, bl.a. för skattebrott.

28/2 Indonesien/Malaysia. Den ekonomiska krisen gör att över tusen indonesiska gästarbetare deporteras från Malaysia. Stora demonstrationer mot diktatorn Suharto i Jakarta gör att denne tvingas avgå. Hans ”kronprins” Yusuf Habibi blir inte heller gammal på sin post, istället återvänder Sukarnos dotter Megawati och vinner parlamentsvalet. Fackliga organisationer blir åter tillåtna.

6/4 Sudan. Landet har drabbats av svält, bl.a. beroende på kriget mellan den islamfundamentalistiska regeringen i norr och de kristna stammarna i söder. Striderna utvecklar sig till ett inbördeskrig i söder med tusentals döda och många flyktingar till grannländerna. 1,8 miljoner människor uppges lida av svält i landet.

10/4 Nordirland. Efter två års förhandlingar undertecknas ett avtal om fred, som Tony Blair får äran av.

27/4 Danmark. En stor LO-strejk bryter ut, den största på 13 år. 6/5 ingriper regeringen med en tvångslag.

7/5 USA. Bilföretaget Chrysler fusioneras med tyska Daimler Benz.

9/5 Israel. Den transsexuella sångerskan Dana International vinner Eurovisions-schlagern med låten ”Diva”. Homo- och HBT-frågor debatteras öppet i flera länder inom EU.

16/5 Sverige vinner ishockey-VM genom att besegra Finland i finalen med 1–0. Skogsbolaget Stora Kopparberg, tillhörande den stora Wallenbergkoncernen, går ihop med finska Enso.

20/5 Kanada. Världens största musikbolag bildas med kanadensiska Seagrams och holländska Philips/Polygram. Tyska Volkswagen köper anrika brittiska Rolls-Royce.

24/5 Ungern. Ny premiärminister blir högerpopulisten Viktor Urban, som leder partiet Fidesz. Nyfascister blir också stora i Ungern. Zigenare (romer) förföljs öppet, liksom i Rumänien och Bulgarien.

29/5 Storbritannien. Populära popgruppen Spice girls, som vänder sig till allt yngre tonårsflickor, splittras. Gruppen är en ren fabrikation, ingen av medlem-marna kan sjunga eller spela, men är bra på att mima och uttrycka ”sex appeal”. En av medlemmarna gifter sig med fotbollsspelaren David Beckham, en av världens högst betalda idrottsmän. De stora idrottsstjärnornas löner når nu astronomiska höjder. En kommande stjärna är Zlatan Ibrahimovic, född av bosnienmuslimska föräldrar, från invandrartäta Rosengård i Malmö.

5/6 Etiopien/Eritrea. Krig utbryter mellan länderna. Bägge länderna har utrustats med vapen av internationella handlare, liksom med gamla sovjetiska vapen. De följer ett gammalt recept: om du har problem på hemmaplan, starta krig. Oroligheterna i Somalia fortsätter. Den svensk-somaliske journalisten David Isaac fängslas. 2017 är han fortfarande kvar i fängelse.

9/6 Nigeria. Bråk inom militärjuntan, men nye generalen Abubakar lovar en övergång till en civil regering. När oppositionspolitikern Moshode Abiola hittas död utbryter nya kravaller. I februari 1999 hålls fria val.

10/6 Sverige. Norska mediekoncernen Schipsted köper majoriteten i Svenska dagbladet och hälften av aktierna i Aftonbladet. SvD utsätts för starka bespa-ringar.

12/6 Frankrike vinner fotbolls-VM, algeriern Zinedine Zidane leder landet till en 3–0 seger mot Brasilien. Cykelloppet Tour de France drabbas av en doping-skandal, som närapå stoppar hela tävlingen.

13/6 Japan. Ny regeringskris för ledande partiet LDP, som nu förlorar majoriteten i parlamentet.

18/6 Afghanistan. De styrande talibanerna stärker sitt grepp över landet. Landet styrs enligt en sträng tolkning av koranen, och blir en grogrund för internationella islamska terrorister.

25/6 Bangla Desh drabbas åter av stora skyfall, monsunregn, de värsta skyfallen i landets historia. FN inleder en stor hjälpinsats.

3/8 Kongo/Kinshasa. Tutsidominerade styrkor i östra Kongo startar ett nytt uppror mot presidenten Laurent Kabila. Denne får truppstöd från Zimbabwe och Angola. Fullt krig råder i augusti.

4/8 USA. Kraftigt ras på New Yorkbörsen på gr av kris i den östasiatiska ekonomin, ”tigerekonomierna” Malaysia och Vietnam, och Japan.  Börsraset fortsätter efter alarmerande rapporter från Ryssland, och fortsätter hela augusti. Kraftiga översvämningar i Yang-tse Kiang i Kina och i Indien. 30 kriminella avrättas i Kina med nackskott i augusti.

5/8 Palestina. Den kända kvinnliga diplomaten Hanan Ashrawi lämnar regeringen och anklagar Yassir Arafat för korruption.

7/8 Kenya/Tanzania. Båda ländernas USA-ambassader utsätts för bombangrepp 253 människor dödas och 5000 skadas. Bakom ligger nätverket Al-Qaida, lett av den fundamentalistiske saudiske prinsen Usama bin Laden, som tros befinna sig i Afghanistan.

10/8 Medelhavet: Extrem värmebölja, värst på Cypern.

12/8 Sverige. Författaren och dramatikern Lars Norén blir chef för Riksteatern. När hans pjäs 7:3 sätts upp av fångar som spelar sig själva, får de oemotsagda ge utlopp för sina nazistiska åsikter, bl.a. polismördaren Tony Olsson, som dessutom flyr under turnén.

17/8 Ryssland/USA. Den ryska rubeln utsätts för spekulation och faller dramatiskt i värde. Också börsen i Tokyo faller starkt. President Clinton, pressad av republikanernas ”särskilde åklagare” Kenneth Starr, erkänner att han ljugit och haft ett sexuellt förhållande med praktikanten Monica Levinsky, som Starr fått att vittna. Starr drar presidenten inför en åtalsjury, som ev. ska få honom att avgå, men Clinton frikänns.

20/8 Afghanistan. USA anfaller med kryssningsrobotar mot påstådda terrorist-baser.

13/9 Albanien. Uppretade folkmassor stormar regeringsbyggnaden i Tirana. 28/9 tillträder blott 30-årige Pandel Majko som ny premiärminister.

15/9 EU. Potensmedlet Viagra godkänns inom EU. EU-kommissionen anklagas för korruption efter en stor revision och tvingas avgå, och parlamentet vinner större makt. Svensken Tony Rickardsson blir världsmästare i speedway.

23/9 Iran. President Khatami meddelar att dödsdomen, fatwan över förf. Salman Rushdie ska upphävas, efter nio år. Rushdie tvingas dock fortfarande hålla sig dold.

27/9 Tyskland. S vinner valet och Gerhard Schröder blir förbundskansler, epoken Helmut Kohl är därmed slut, efter 16 år i regeringsställning. Den får ett dystert slut då en stor mutskandal uppdagas där privata företag ”sponsrat” Kohls parti Kristdemokraterna mot löften om skattelättnader. Kohl vägrar dock envist uppge vilka dessa företag är. Joschka Fischer, miljöpartist, väljs till utrikesmin-ister. Fischer är gammal vänsterradikal.

3/10 Australien. Trots framgångar för Labour kan den konservative John Howard sitta kvar i regering.

4/10 Sverige. Den kontroversielle ärkebiskopen K.G. Hammar vägras audiens hos påven, men får träffa denne ett år senare. Hammar är positiv till homosexuella partnerskap i kyrkan.

6/10 En vingklippt Göran Persson inviger ett nytt superhandelsdepartement lett av Mona Sahlin, tämligen misslyckad S-ledare efter Persson (märkt sedan länge av den s.k. Toblerone-affären) och Björn Rosengren, lika misslyckad som handelsminister, som trots tvivelaktiga affärer tagits till nåder.

12/10 Börsen vänder tillbaka starkt sedan den ryska ekonomin stärkts tillfälligt, särskilt bra går Ericsson-aktien.

13/10 Serbien. USA lyckas tillfälligt medla i krigen i Bosnien och Kosovo.

15/10 800 miljoner människor svälter i världen enligt FN, medan många skor sig och badar i pengar på den andra sidan svältgränsen. Två nordirländska politiker får Nobels fredspris.

17/10 Chile. Förre diktatorn Pinochet grips i London på uppdrag av en spansk advokat. Han frikänns till slut på gr av sviktande hälsa, men förefaller må mycket bättre när han återvänder till Chile.

20/10 Italien. Vänsterdemokraten Massimo d’Alema bildar en kortvarig koalitionsregering.

23/10 Israel/Palestina. En tillfällig fred sluts, och Israel lovar upphöra med nya bosättningar på västbanken. En väg ska också byggas genom Israel till Gaza.

Överenskommelsen skrivs på i Washington. CIA lovar sitt stöd till terrorist- bekämpning i Palestina. Det islamska partiet Hamas stärks i sitt motstånd av Arafats ”svek”. Några år senare har politiken svängt, efter bombangrepp från det politiskt fundamentalistiska Gaza. Israel sätter enklaven i blockad. När fartyget ”Ship to Gaza” (en fortsättning av ”Ship to Bosnia”) försöker närma sig Gaza med förnödenheter dödar israelisk militär nio turkiska passagerare. Med är också den svenske förf. Henning Mankell och musikern Dror Feiler.

30/10 Sverige. Vid en anlagd discoteksbrand i Makedonska föreningens lokal på Hisingen i Göteborg, dör 63 invandrarungdomar och 213 skadas, tre unga iranier anhålls för branden ett år senare, som startade i en korridor, lokalen var tänkt för 150 personer men innehöll ca 400. Lastbilsfärjan Kapella från Estland håller på att gå under, innan den dras in till Kappelskär. Det bestäms att ingen ska bärgas från Estonia, Finland och Estland motsätter sig. Mona Sahlin ber offentligt de anhöriga om ursäkt, hela frågan har skötts klumpigt. Expressen (Bonniers) köper Kvällsposten i Malmö.

1/11 Centralamerika. Orkanen Mitch orsakar stor ödeläggelse, värst i Honduras och Nicaragua.

11/1 Zimbabwe. En generalstrejk protesterar mot korruptionen under Mugabes diktatur.

12/1 Turkiet/Kurdistan. Den kurdiske PKK-ledaren Abdullah Öcalan grips i Rom. Han släpps, men kidnappas åter efter att ha lämnat Greklands ambassad i Nairobi, av turkiska agenter med hjälp av isr. Mossad. Han döms till döden men får troligtvis stanna i fängelse i Istanbul.

20/1 Ryska parlamentsledamoten Galina Starovojtova skjuts i St Petersburg, den första av flera liknande händelser mot oppositionella i Ryssland. Mest känt blir mordet på dissidenten o journalisten Anna Politovskaja.

23/1 EU. Järnvägsanställda över hela EU protesterar mot privatiseringarna av järnvägsnätet. Brittiskt nötkött får åter exporteras (galna kosjukan). Sverige försöker hindra import av den belgiska framavlade Belgian Blue-kon, men får nej i EU-domstolen. Riksbankens oberoende stadfästs av riksdagen, enligt EU-direktiv. Tyska Deutsche Bank köper den gamla amerikanska konkurs-banken Banker’s Trust.

27/1 Bulgarien avskaffar dödsstraffet, också efter EU-rekommendationer. Även Litauen gör sammaledes, liksom Ukraina.

1/12 USA. Exxon (Esso, Standard Oil, ägd av familjen Rockefeller) köper konkurrenten Mobile Oil. Även brittiska BP gör stora uppköp.

2/12 Bosnien. Den bosnienserbiske generalen Radislav Krstic grips, det första av flera liknande anhållanden från krigsförbrytartribunalen i Haag.

5/12 Sverige vinner åter Davis cup-finalen i tennis, 3–0 mot Italien. Ankare är dubbelparet Jonas Björkman/Niklas Kulti. Gävle lamslås av ett kraftigt snö-oväder. Läkemedelsföretaget Astra fusioneras med brittiska Zeneka. SJ förlorar rätten att köra pendeltågstrafiken i Storstockholm efter en int. upphandling. Trafiken upphandlas av ett franskt företag, och därefter av ett företag från Hongkong. Även vissa sträckor av fjärrtrafiken i Sverige läggs ut på andra bolag.

7/12 USA. Rymdfärjan Endeavour kopplar ihop sin första rymdstation. Diskussioner förs om satellitens övervakning av olika länders kommunikation.

10/12 FN. 50-årsdagen om deklarationen om de mänskliga rättigheterna firas i Paris.

13/12 IOK. Schweizaren Marc Hodler, från Int Olymp kommittén kritiserar offentligt mutor och korruption men beläggs med munkavel av ordf., den korrupte fd Francomilitären Juan Antonio Samaranch. IOK-ledamoten Pirjo Högman avgår, även Salt Lake City-OS 2002 köptes genom mutor konstateras, och även Sydney misstänks.

14/12 Puerto Rico. En folkomröstning avslår USA:s förslag att Puerto Rico ska bli USA:s 51: a stat.

16/12 USA och Storbritannien anfaller strategiska mål i Irak, övertygade om att irakierna gömmer s.k. ”massförstörelsevapen”.

28/12 Sverige. IT-företaget Prosolvia begärs i konkurs, överetablering på marknaden gör att andra IT-företag också försvinner (”den stora IT-bubblan”).

1999

1/1 EU:s valuta Euro sjösätts, elva länder ingår i samarbetet, och fler ska upptas. Sverige, Danmark och Storbritannien står utanför.

2/1 Algeriet. Fortsatt inbördeskrig mellan regeringen och GIA-gerillan. Kriget går in på sjunde året.

4/1 EU. Mutskandalen inom EU ökar, sedan tjänstemannen Paul van Buitenen avstängts för att ha avslöjat korruption inom EU:s kommission.

9/1 Jugoslavien/Kosovo. Kriget fortsätter med oförminskad styrka. 6/2 börjar förhandlingar om fred i franska staden Rambouillet, under EU:s och USA: s beskydd.

10/1 Sverige. Prostitution förbjuds, det blir även förbjudet att öppet sälja tjänster, vilket gör att många prostituerade, ofta från öststaterna, annonserar via Internet istället. Sverige, Norge, Island och Finland är några fåtal länder som förbjudit säljande av sexuella tjänster. I oktober avslöjas ett prostitutionsnätverk med centrum i Tjeckien och Slovakien som verkat i Stockholm. Prostitutionen i östeuropa har ökat lavinartat sedan kommunismens fall 1990.

11/1 Turkiet. S-politikern Bülent Ecevit gör comeback och bildar en minoritetsregering. Det islamska partiet dock fortfarande i majoritet.

12/1 Colombia. Knarkkriget utökas, paramilitära högerförband härjar, och södra Colombia styrs helt av vänstergerillan Farc. Den 26/1 drabbas landet också av en kraftig jordbävning.

17/1 Ryssland. President Jeltsin allt sjukare, han går in på sitt sista år som president och tar ett tårögt avsked vid millennieskiftet.

21/1 Rumänien. Fortsatta oroligheter med strejkande gruvarbetare.

27/1 Sverige. Trelleborg-företagets VD Kjell Nilsson avgår med ett avgångs-vederlag på 18 miljoner. Volvos personbilar fusioneras med amerikanska Ford. En tredjedel av alla kvinnliga poliser klagar på sexuella trakasserier. Allt mer våld visas på barnvänlig tid i svensk TV, sedan de nya kabelkanalerna släpptes fria.

30/1 Angola. Fortsatta strider mellan regeringen och UNITA-gerillan, 700 000 människor har flytt striderna i norra Angola.

2/2 Guinea-Bissau. Inbördeskrig med rövarband och gerilla. Det åttaåriga inbördeskriget i Somalia har drabbat hundratusen svältoffer.

7/2 Jordanien. Kung Hussein avlider och efterträds av sin son Abdullah.

20/2 Ymnigt snöfall, laviner och trafikkaos i Alperna, samt översvämningar.

1/3. FN-trupperna lämnar Makedonien.

4/3 Sverige. Stor pedofilhärva upptäckt i Örebro. Flera liknande tillslag inom EU. Barnprostitutionen i Filippinerna och Thailand uppmärksammas.

8/3 Qatar. Kvinnor får rösta f f g., i enda landet på arabiska halvön. Härifrån sänds också den radikala TV-kanalen Al-Jazira, allt viktigare i nyhetsrap-porteringen.

11/3 Polen, Ungern och Tjeckien väljs in i NATO. Oskar Lafontaine, vänster- ledare inom SPD i Tyskland lämnar politiken, han var finansminister men kom på kant med högerfraktionen under Gerhard Schröder, Europeiska centralbanken och näringslivet.

12/3 Indonesien lämnar Öst-Timor, efter 25 års ockupation. Oroligheter i Indo-nesien när Suharto avslöjas som allt mer korrupt, liksom oroligheter på Öst-Timor där indonesiska trupper skövlar och bränner.

14/3 Fortsatt krig mellan Etiopien och Eritrea.

16/3 EU. Hela kommissionen med den korrupta Edith Cresson i spetsen avgår slutligen.

24/3 NATO inleder bombningar av Kosovos huvudstad Pristina. Ryssland protesterar. Även marktrupp används. Massavrättningar av Kosovo-albaner rapporteras, med den ökände serben Arkan i spetsen. Många flyr till Makedonien och Albanien. Förhållandena i flyktinglägren allt värre i april. FN försöker hjälpa. Rysslands utrikesmin. Tjernomyrdin försöker medla. Många kosovoalbaner kommer till Sverige. Ett oljeembargo införs. Serbien anklagas nu för etnisk rensning både i Bosnien och i Kosovo. Nästan en miljon flyktingar befinner sig också i Montenegro.

5/4 Malaysia, Kina. Masslakt av grisar och höns (den fruktade fågelinfluensan).

9/4 Nigers president mördad på flygplatsen i Niamey av det egna militärgardet. 400 000 hotas av svält i Somalia efter nio års inbördeskrig.

12/4 Sverige. Finansminister Erik Åsbrink avgår, efter kritik mot Göran Persson. Den okarismatiske Bosse Ringholm tillträder.

20/4 En ny s.k. ”skolskjutning” i USA, i Denver, Colorado. Två militärklädda ungdomar dödar 15 och därefter sig själva (Columbine High School). Liknande dåd kommer, t.ex. 2005 då en koreansk vapenfixerad student på Virginia Tech university dödar ett tjugotal ungdomar. Några uppmärksammade skolskjutningar inträffar också på 2000-talet i Finland, annars känt för sina goda skolresultat. I USA blir vansinnesskjutningar allt vanligare.

4/5 Sverige. Trots övervägande bevisföring frias två poliser från dråp (”Osmo Vallo-fallet” 1995) av en fånge. Carl Bildt utses till medlare i Kosovo, han ersätts som moderatledare av tråkmånsen Bo Lundgren.

8/5 Serbien. Kinesiska ambassaden i Belgrad bombas av misstag av NATO, kraftig reaktion från Peking.

15/5 USA. Svenskan Annika Sörenstam vinner US Open i golf. I en uppmärksammad tävling får hon även möta manliga golfare, med gott resultat.

16/5 Ryssland. Tjetjenska terrorister spränger ett hus med militärer i luften i södra Ryssland. Jeltsin undgår med knapp nöd ett misstroendevotum i duman.

17/5 Israel. Arbetarpartiets Ehud Barak vinner valet i Israel, vilket ger hopp om att fredsprocessen ska skyndas på. Innan Netanyahu avgår låter han utvidga bosättningarna på Västbanken, samt genomför nya bombningar i södra Libanon. Barak lovar dra tillbaka militär från Västbanken och förbättra situationen för den kringrända Gaza-enklaven. En ny väg förbinder den med Västbanken, dock hårt bevakad.

24/5 Sverige. Fredsdemonstration i Stockholm med 2 500 deltagare. Fredsforskaren Johan Galtung talar.

29/5 Svenska Charlotte Nilsson-Perelli vinner Eurovisionschlagern i Jerusalem.

3/6 Slobodan Milosevic, Serbiens kritiserade president godkänner trupptillbaka- dragning från Kosovo. NATO-bombningarna upphör 9/6. Kosovogerillan UCK angriper nu istället serbiska bosättningar i Kosovo. Svensk fredsstyrka skickas.

13/6 EU. Rekordlågt deltagande i EU-valet i Sverige, 38,3 procent. Stor fram-gång för förra sossen, Fp:s Marit Paulsen, som blir EU-parlamentariker, inriktad på livsmedelsfrågor. Export av belgisk genmanipulerad mat kritiseras åter.

15/6 Sverige vinner VM i handboll. Nynazister genomför flera bombdåd, ett i Nacka och ett mot en stockholmsjournalist. Syndikalisten Björn Söder mördas av en bomb. 11/6 omkommer den nazikritiske färgade ståuppkomikern Lasse Lindroth i en skum bilolycka.

16/6 Sydafrika. Thabo Mbeki ny president, han vägrar acceptera AIDS som en hälsofara i Sydafrika.

18/6 USA. Den mäktiga vapenlobbyn i USA gör att striktare vapenlagar går om intet, trots ökade diskussioner i senaten.

23/6 Striktare ekonomisk politik i Tyskland ska få bukt med EU:s dåliga finanser. På 2000-talet drabbas flera EMU-länder av ökande dåliga finanser.

29/6 Schweiz lovar lätta på banksekretessen, bl.a. för att stulet judiskt guld från andra v k ska kunna spåras. Det ska bli svårare för skatteflykt och pengatvätt. Handeln flyttas i stället till skatteparadis som Gibraltar, Lichtenstein, Caymanöarna och brittiska kanalön Guernsey.

Sverige. Glada miner på Stockholmsbörsen som ökat 17 procent under 1999. Frikostiga bostadslån från bankerna en anledning, vilket skapar en bubbla som briserar på allvar först 2008.

1/7 Skottlands nya parlament invigs, ett löfte av Tony Blair. Han har också minskat det vildvuxna s.k. överhuset med ¾ och förbjudit rävjakt, samt verkat för att skolagan avskaffas även på de privata skolorna.

2/7 Hjälporganisationen Läkare utan gränser blir allt viktigare i katastrof-drabbade områden i tredje världen. Grundaren Bernard Kouchner är hälso-minister i den franska regeringen.

3/7 Korea. Förhandlingarna mellan Nord- och Syd fortfarande ansträngda. Margot Wallström utses till ny EU-kommissionär med ansvar för miljöfrågor, efter korruptionsmisstänkta Anita Gradin.

5/7 Algeriet. 2 300 islamistiska fångar friges av president Bouteflika. 100 000 människor uppges ha omkommit i det långa inbördeskriget.

10/7 Iran: Stora studentdemonstrationer. Inbördeskriget i Sudan skapar stora flyktingströmmar till grannländerna Niger och Etiopien. Många kvinnor våldtas och barn värvas eller tvingas att bli barnsoldater, t.ex. i den s.k. LRA-armén i Uganda (”Lord’s resistance army”, ledaren, den galne Joseph Kony uppmärksammas i media, men går fortfarande fri 2012.)

14/7 Peru. Den siste ledaren för den maoistiska gerillan Sendero Luminoso grips.

17/7 USA. John F. Kennedy Jr omkommer i en flygolycka, ännu en i klanen som går en bråd död till mötes.

21/7 Kina. Polisen griper 1000 religiösa s.k. Falun Gong-anhängare.

27/7 Kongo/Kinshasa. Fredsförhandlingar påbörjas, men fortsatta strider.

29/7 Sverige. Regissören Lukas Moodyson har stor framgång med filmen ”Fucking Åmål”. Även nästa film ”Lilja forever” om en prostituerad rysk tonåring har stor int. Framgång, och uppföljaren ”Tillsammans”. Deckarförfattaren Stieg Larsson likaså.

4/8 Afghanistan. Offensiv av talibanerna, som snart behärskar hela landet. Tuberkulos sprids bland fattiga i Ryssland. 9/8 väljs förre KGB-officeren Vladimir Putin till premiärminister. Hans parti Enighet vinner framgång i parlamentsvalet i december. Han lovar bl.a. hårdare tag mot islamska terrorister. Rysk offensiv mot islamister i delrepubliken Dagestan och mot fästen i Tjetjenien. Tjetjenska terrorister svarar med bombattacker i Moskva och S:t Petersburg. Bl.a. bombas ett helt hyreshus i Moskva med 100 döda, och ett i Volgodonsk. TV-huset i Groznyj i Tjetjenien bombas av ryskt flyg, och staden jämnas nästan med marken.

11/8 Total solförmörkelse över kontinental-Europa.

14/8 USA. Guvernören George W. Bush Jr vinner viktigt delval och blir rep. presidentkandidat. Kraftigt ökande klassklyftor i Sverige visar vet. studie.

15/8 Sverige/Danmark. Den nya Öresundsbron förbinder de båda länderna mellan Malmö o Köpenhamn.

20/8 Stor jordbävning i Turkiet och sedan i Grekland.

31/8 Öst-Timor. Stora oroligheter och strider inför de första fria valen. Indone- siens president Habibi godtar FN-trupp från Australien. I oktober väljs islamisten Abdulrahman Wahid till ny president i Indonesien, i kamp med Sukarnos dotter Megawati, som dock väljs till vicepresident som försoning.

1/9 Sveriges första virtuella myndighet, Distum, invigs i Sundsvall. Den digitala revolutionen fortsätter, även tredje världen börjar nu datoriseras, och mobil-telefoner underlättar etableringen av nya företag i 3:e världen, och gör också att kvinnor i 3 världen bättre kan planera och sköta sin ekonomi. Svensken Jan Stenbeck var en av pionjärerna på tele-com området.

4/9 Israel/Egypten. Ny fredsöverenskommelse undertecknas. Många fall av byggfusk uppdagas i båda länderna. Egypten stänger som tack gränsen till Gaza, där befolkningen svälter

24/9 Italien. Förre prem. ministern Giulio Andreotti frias från ansvar för mord, men sägs ha samarbetat med maffian.

30/9 Tyskland. Författaren Günter Grass får Nobelpriset i litteratur.

3/10 Österrike. Högerpopulisten Jörg Haiders parti blir näst största parti med över 27 procent av rösterna. Haider lämnar sin plats i parlamentet, men kontrollerar alliansregeringen som får legitimitetsproblem med övriga EU.

5/10 Sverige. En krönika i Aftonbladet om spritkonsumtion och manipulerande i TV-programmet Expedition Robinson stoppas i Aftonbladet. Kvällspressen lever numera i symbios med de nya s.k. reality-såporna i TV. Statsmin Göran Pers-son besöker Israel iförd judisk kippa, och lovar ordna en stor konferens i Stockholm om Förintelsen av judar under andra v k. En regeringsbeställd bok om förintelsen utlovas också, producerad av institutet Forum för levande historia. Det är f g sedan 1962 ett liknande besök. Persson besöker också Yassir Arafat i Betlehem, men bara några timmar. 14/10 arresteras tre unga svenska nazister, misstänkta för mordet på syndikalisten Björn Söder. Flera nazister påträffas inom fackliga org. och på olika folkhögskolor. Ericsson-aktien fortsätter stiga, efter rykten om samarbete med Microsoft, nu med 30 procent över en årsperiod. Stora antinazistiska demonstrationer i Sverige. Däremot misslyckas fusionen mellan Telia och Telenor, ett stort bakslag för handelsmin Björn Rosengren. Hans försök att få svenska folket att köpa en ”folkaktie” i Telia misslyckas kapitalt. Hela processen har kostat skattebetalarna ca 350 miljoner. I raseri kallar han Norge för ”den sista Sovjet-staten”.

7/10 Centralamerika. Stora skyfall, främst i Mexiko.

10/10 Portugal. Socialisten Antonio Gutierrez vinner parlamentsvalet.

12/10 Pakistan. Militärkupp, ledd av arméchefen Pervez Musharaf. Opposi-tionspolitikern Benazir Bhutto fortfarande anklagad för korruption. Hon skadas allvarligt senare vid ett attentatsförsök. Landet sägs utgöra bas för extrema islamister från Afghanistan.

27/10 Armenien. Kuppmän dödar åtta politiker i parlamentet i Jerevan.

29/10 Sverige. Militanta veganer släpper ut minkar på flera håll i Sverige, samt angriper pälsbutiker. Organisationen Reclaim the street ordnar demonstrationer i bl.a. Stockholm, som angrips av polis. Maskerade s.k. anarkister i demonstrationstågen blir allt vanligare. Stora problem med svenska skolan enligt Skolverket, privatiseringar delvis orsaken, liksom segregeringen i storstäderna. Friskolor leder också till ökad segregation inom skolvärlden enligt en under-sökning. Värst drabbas invandrarungdomar i t.ex. Malmö. Saab köper Celsius, en stor försvarsindustri i Wallenbergs händer. Näringslivets lobbying stort hot mot svensk demokrati konstaterar undersökning. Fiasko för den svenska Sydafrika-veckan i Soweto. Kärnkraftverket Barsebäck 1 stängs av, närheten till Köpenhamn en orsak.

8/11 Stora översvämningar i Vietnam.

10/11 Israel/Palestina. F f g sedan 1982 sätts israelisk militär in för att stoppa en illegal bosättning på Västbanken. Ehud Baraks fredsvilja sätts dock på prov sedan islamiska Hamas vunnit parlamentsvalet i Palestina.

15/11 FN/USA beslutar att betala av en miljard USD av sin enorma FN-skuld.

28/11 Spanien. Separatistorganisationen ETA i Baskien utför nya bombdåd, men har inget folkligt stöd.

30/11 USA. Världshandelsorganisationen WTA:s stormöte i Seattle möts med enorma demonstrationer som urartar till gatustrider med s.k. autonoma grupper med anarkistiska inslag. Flera liknande incidenter inträffar vid kommande stormöten, bl.a. i Göteborg 2001, i Bologna och i Prag, med dödsfall. Konflikten mellan rika nord-länder och fattiga syd-länder och den ek. globaliseringens effe-kter en orsak. Hela mötet i Seattle bryter samman p gr av oenighet i ekonomiska frågor.

3/12 En amerikansk rymdsond når planeten Mars. S.k. ”rymdturism” spås bli den nya flugan bland miljonärer på 2000-talet.

5/12 Kuba/USA. I en uppmärksammad process får den apatiske pojken Elian Gonzales återvända till sin far på Kuba, sedan hans mor flytt i en motorbåt till Florida.

14/12 USA/Panama undertecknar ett fördrag om att Panama övertar ansvaret för kanalen år 2000.

17/12 Sverige. Fyra statliga casinon ska startas vid årsskiftet. En kraftig orkan drar in över Västkusten. Bara 11 procent av svenskarna deltar i religiösa aktivi-teter enl ny undersökning. De tre polismördarna från dådet i Malexander döms till långa straff 22/12.

20/12 Portugisiska kolonin Macao återlämnas till Kina. Vid årsskiftet även Hongkong.

21/12 Nya problem vid japanska kärnkraftverk. Tio år senare (2011) ödelägger en väldig tsunamivåg flera kärnkraftverk vid kusten, fyra av de många som byggts i Japan. Kraftiga skyfall över Venezuela. Orkanen Lothar härjar sam-tidigt i centrala Europa.

24/12 Elfenbenskusten. Militärkupp av generalen Robert Guy. Landet hårt drabbat av konflikten om s.k. ”blood diamonds”. Stor producent av kakao som tidigare varit relativt konfliktfritt.

27/12 Italien. Ny stor bloddopingskandal med preparatet Epo, som producerats i Ferrara. Använt som dopingmedel inom skidsport och cykel bl.a.

31/12 Ryssland. En tårögd Jeltsin avgår och lämnar över makten till Putin. Denne gör upp med några oppositionella s.k. oligarker, och återtar den statliga kontrollen över gas och olja.

Över hela världen uppmärksammas det helt televiserade millennieskiftet. Det kan följas på TV med början i Nya Zeeland och västra Oceanien över datum-gränser och tidszoner, över Asien och Europa, och slutligen Amerika. Ett befarat globalt datorhaveri uteblir dock helt.

2000

  1.  Vitryssland devalverar kraftigt valutan efter en galopperande inflation.

Sverige. Kyrkan skiljs från staten efter 500 år. Myntautomater för telefon avskaffas.

2.1 Tyskland. Muthärvan kring CDU och Helmut Kohl drabbar nu också hans efterträdare Wolfgang Schäuble. Partiet står inför en jättekris, som dock blir löst när den nya partiledaren, den okarismatiska östtyska fysikern Angela Merkel får makten, mycket beroende på splittringar vänster-höger inom SPD.

3.1 Kroatien. S-politikern Ivica Racan väljs till ny premiärminister. Därmed kan flera gamla krigsförbrytare i Kroatien ställas inför rätta. Till president väljs den tidigare Tudjman-anhängaren Stipe Mesic. Den gamle fascisten Tudjman är för gammal för att ställas inför rätta.

5.1 Etiopien. Sex miljoner människor hotas av svält p gr av kriget och torkan.

6.1 Sverige/Stockholm. Tunnelbana och pendeltåg har privatiserats i Sthlm vid årsskiftet och stora problem uppstår med förseningar och överbelastning. Personalen avskedas och återanställs via s.k. bemanningsföretag. Halva SJ är också privatiserat. Samtidigt utbjuds Postgirot till försäljning. Posten varslar om ytterligare nedskärningar, som främst drabbar mindre orter utanför storstäderna.

9.1 Uzbekistan. Den korrumperade Rysslandsstödde diktatorn Islam Karimov återväljs för ytterligare en femårsperiod. Hans familj styr landet som sitt eget.

15/1 Serbien. Den serbiske krigsherren Arkan mördas i Belgrad. Många ex-jugoslaviska kriminella har nu etablerat sig i Sverige. Arkans verksamhet är känd i Sverige sedan 1970-talet. Försvarsministern Bulatovic avrättas, och flera andra, innan Milosevic till slut ger upp makten, för att ställas inför krigsför-brytartribunalen i Haag 2001.

17/1 USA. Världens största läkemedelskoncern skapas av brittiska Glaxo. I underhållningsbranschen fusioneras Time Warner-koncernen (fd tidskriften Time-Life och filmbolaget Warner Brothers) och brittiska skivbolaget EMI. Musik och filmbranschen domineras nu av japanska Sony, tyska Bertelsmann och amerikanska Universal Pictures.

26/1 Irak. FN utser svenske juristen Hans Blix till ny vapeninspektör i Irak.

29/1 Zimbabwe. Diktatorn Robert Mugabe stärker makten efter 20 år av förtryck inte minst mot den vita befolkningen, som fråntas sina rancher.

6/2 Finland. Tarja Halonen (S) väljs till ny president. I Norge tar en S-regering över, under ledning av den unge Jens Stoltenberg.

12/2 Rumänien/Ungern/Serbien. Cyanidförgiftning i floden Tisza.

19/2 Österrike. 150 000 demonstrerar mot högerpopulisten Jörg Haider, bland dom nobelpristagaren i litteratur Elfriede Jellinek och filmreg. Michael Han-neke.

21/2 Cyklonen ”Elaine” dränker Mocambique. Wallenbergkontrollerade Stora-Enso köper amer. Consolidated Paper och skaffar sig världskapacitet inom pap-persbranschen.

USA. Ett satellitsystem, Echelon, kan i praktiken uppsnappa all tele- och data-kommunikation i hela världen. Fyra vita polismän frias från att ha skjutit ihjäl en afrikansk invandrare i New York. Två svenskar döms för att ha hackat sig in i NASA (USA:s försvars) stordator. Danmark och Frankrike har drabbats av den fruktade galna kosjukan. En dom i Israels högsta domstol ger palestinier rätt att bosätta sig på israeliskt land.

11/3 Argentina. Världens största köttätande dinosaurie påträffas i Patagonien.

12/3 Spanien. De konservativa vinner valet, José Maria Aznar blir ny prem. min.

22/3 Ikea öppnar sitt första varuhus i Ryssland.

¾ Bill Gates datorföretag Microsoft är världens största, med det globala operativsystemet Windows. Gates donerar också stora summor pengar till välgörenhet tillsammans med sin fru Melissa.

6/4 Sverige. Förre Skandiachefen och Telia-ordf. Lars-Eric Pettersson sätter nytt svenskt rekord i generös bonus, 100 miljoner SKR i lön+bonus för tre år. Lång-tidssjukskrivningarna har ökat med 80 procent bara det senaste året.

8/4 Människans arvsmassa, DNA, kan nu spåras bara genom en enkel ”topsning”. Allt färre barn föds i Ryssland, ja i Europa över huvud taget p gr av de höjda levnadsomkostnaderna. Ett nytt fördrag om nedrustning av kärnvapen underskrivs av USA och Sovjet, framtidens krig tros bli ”lågskaliga”.

17/4 Rwanda. Förre generalen Paul Kagame väljs med stor majoritet till pres. Zimbabwe närmar sig bankrutt, men den åldrade pres. Mugabe sitter kvar.

20/4 Sex afrikanska länder vill införa en gemensam valuta: Nigeria, Ghana, Guinea, Gambia, Sierra Leone, Liberia.

25/4 Kina har ockuperat Tibet sedan 1950, landet (vars religiöse ledare Dalai Lhama XIV befinner sig i exil i Indien) hotas nu av stor miljöförstöring.

3/5 Norge. Storstrejk inom LO:s privata sektor. Ett aggressivt datavirus sprids till flera länder från en dator i Filippinerna, där islamska separatister också kidnappar 21 personer på en semesterö i Malaysia. En svensk hacker hjälper FBI att avslöja hackern på Filippinerna.

11/5 Ryssland. Ett stort medieföretag i Moskva, Media-Most drabbas av en provokativ razzia från rysk säkerhetspolis. Putin stärker sin makt genom förföljelse av oppositionella.

17/5 Liberia. Ledaren för rebellgruppen RUF, känd för att använda barnsoldater, grips av brittiska soldater. FN-soldater som tagits som gisslan av RUF friges.

18/5 Kina kommer f f g att väljas in i världshandelsorganisationerna GATT och WTO.

21/5 Schweiz säger ja i folkomröstning till närmare samarbete med EU och EES.

22/5 Israel drar tillbaka sina styrkor kaotiskt från södra Libanon, och ersätts av den shiamuslimska Hizbollahmilisen som har stöd från Iran och vapen från Syrien. Många flyktingar återvänder till Palestina. FN skickar också en bevakningsstyrka, UNIFIL.

23/5 Sverige. Genmanipulerad majs förstörs av Jordbruksverket. Vapentillverkaren Bofors säljs till amer. United Defense, delvis statligt ägt.

27/5 Fidji. Ny revolution av den misslyckade affärsmannen George Speight. Två dagar senare övertar militären makten. Landet har en stor indisk minoritet.

29/5 Danmark. Nytt storbryggeri i Danmark, världens femte största, bildas genom fusion av Carlsberg, svenska Pripps och norska Ringnes. 40 procent av den nya storkoncernen ägs av norska affärskedjan Orkla. I Sverige spränger bensinpriset 10-kronorsstrecket. Flera bensinbolag stäms sedan för s.k. kartell-bildning när man sätter priser.

10/6 Syrien. President Hafez al Assad avlider i hjärtinfarkt och ersätts av sonen, den politiskt helt orutinerade ögonläkaren Bashar.

13/6 Korea. Historiskt möte mellan prem. minister Kim Dae-Jung och presidenten i Nordkorea Kim Jong-Il.

14/6 USA. Forskare visar att 2/3 av alla rättegångar i USA 1973–1995 genom-förts på felaktigt sätt med partiska domar, ofta mot svarta. 1999 avrättades 3 652 människor enl Amnesty Int., de flesta i Kina, Pakistan och Saudiarabien, samt 373 i USA, varav 127 i Texas, 52 i Virginia och 31 i Missouri.

Etiopien och Eritrea börjar fredsförhandla.

15/6 Tyskland bestämmer att kärnkraften ska avvecklas till år 2021, ett resultat av utrikesminister Joshka Fischers arbete.

20/6 Kanada. En ny franskspråkig mediajätte bildas: kanadensiska Seagrams (som började göra whisky) går samman med franska Hachette och Canal Plus, med tidskriften Vogue, under namnet Vivendi.

21/6 Nigeria. Sharialagar införs i den norra muslimska delstaten Kanu.

2/7 Frankrike vinner EM i fotboll, slår i förlängning Italien med 2–1.

7/7 Kroatien. 40-gradig hetta kräver många dödsoffer.

8/7 Italien. Stor gay-parad i Rom med 200 000 deltagare. Uppståndelsen stärker mediamagnatens Berlusconis politiska ambitioner. Sverige: Allt fler klagar på dålig sjukvård. Flera missförhållanden inom äldrevården uppmärksammas, liksom dåliga förhållanden på många skolor.

9/7 Filippinerna. En gigantisk soptipp utanför Manila kollapsar av det ihärdiga regnandet och 85 personer begravs i massorna i kåkstäderna. Afghanistan drabbas av svår torka och får FN-hjälp, inbördeskriget förvärrar situationen.

14/7 USA. En domstol i Miami utdömer stora skadestånd till flera tobaksbolag för vilseledande reklam. Antiröklobbyn vinner slutgiltigt. Ett historiskt handels-avtal sluts med Vietnam.

22/7 Japan/USA. De s. k. G8-länderna (världens mäktigaste handelsländer) är så rädda för stora demonstrationer att det nya toppmötet förläggs till den lilla ön Okinawa, som tillhör Japan. USA har en stor flygbas på ön sedan 2: a VK.

23/7 Sverige. Stora översvämningar i mellansverige. Polisen kan inte längre utföra sitt arbete p gr av besparingar. Laila Freivalds menar att polisen får ”låna pengar i bank” för att klara sig! Stora översvämningar också i Indien och Bangla Desh.

6/8 Irans andlige ledare Khamenei lägger sitt veto mot liberala reformer framlagda av parlamentet.

7/8 Ryssland. Nytt bombdåd i Moskvas tunnelbana, stärker Putins hårdföra linje mot terrorismen.

19/8 Nordpolen. Brittiska forskare har funnit öppet vatten under permaisen, vilket påskyndar teorierna om global uppvärmning. Ett gigantiskt ozonhål upptäcks över Antarktis.

1/9 USA. Pres. Clinton lägger frågan om nya kärnvapenmissiler ”på framtiden”. 13/9 utses hans hustru Hillary Clinton till am. presidentkandidat, som den första kvinnan. Motståndare blir den svarte juristen Barack Obama.

3/9 Sverige. Wanja Lundby-Wedin väljs till första kvinnliga ordf. för LO. Justitieminister Laila Freivalds avgår sedan hon kritiserats för att ha köpt en bostadsrätt i Stockholm till förmånligt pris. En av kritikerna är Stockholms finansborgarråd Annika Billström.

4/9 Frankrike. Stora demonstrationer mot höjda olje- och bensinpriser. Liknande demonstrationer även i andra EU-länder, även i Sverige. Oljebolaget Shell visar däremot en rekordvinst, tack vare det höga bensinpriset. USA tvingas öppna sitt oljelager för att tvinga ner priset.

15/9 Australien. OS invigs i Sydney. En stor del av funktionärerna arbetar ideellt. Facklan tänds av en aborigin, 400-meterslöparen Cathy Freeman. Nord- och Sydkorea marscherar in under en gemensam, neutral, flagga. Samtidigt byggs en järnväg som ska förena de båda länderna.

22/9 EU. Euron når en bottennotering i förh. till andra valutor, och Eur Central-banken tvingas till stödköp. Även USA och Japan gör stödköp.

24/9 USA. Den framgångsrika löparen och längdhopperskan Marion Jones avslöjas för att ha varit dopad, tills med sin pojkvän kulstötaren C.J. Hunter.

27/9 Serbien. Presidentvalet vinns av oppositionens Vojislav Kostunica.

29/9 Israel. Ariel Sharon, högerledare, besöker provokativt och proklamerar det s.k. Tempelberget som ”israelisk mark” vilket får till följd stora upplopp. Även strider i Västbanken och Gaza.

Historisk tillbakablick

År 0 når det romerska riket sin höjdpunkt under kejsar Augustus. År 44 FK dödades Julius Caesar av en sammansvärjning, och makten övertogs av ett triumvirat med generalen Octavianus (Augustus) och Caesars närmaste man, Marcus Antonius som ledare. De vägrade restaurera den romerska republiken och ge makten åt senaten i Rom. I kampen dog den berömde oratorn Cicero. När Antonius allierade sig med den egyptiska drottningen Cleopatra använde Augustus detta emot honom, och besegrade de båda i ett slag vid Actium år 31 FK. Augustus, som var Caesars fosterson, fortsatte sedan den julianska dynastin. Rom hotades av Persien (Partien) i öster. 410 e K plundras Rom av vandalerna och storhetstiden gick mot sitt slut.

År 1000 stod det stora slaget vid Svolder i Östersjön där tre nordiska vikingaflottor drabbade samman, bl.a. den danske kungen Sven Tveskägg (som även erövrade huvuddelen av England, norra Tyskland, Estland och Normandie med sin son Knut), och den svenske kungen Olov Skötkonung, som lät kristna sig. Med denne börjar det historiska Sverige växa fram som egentligt rike. Den isländske vikingen Leif Eriksson hittar sjövägen till Amerika och bosätter sig enkorttid på Newfoundland i Kanada. Det tysk-romerska riket (ett lösligt hopsatt feodalvälde) och frankerriket dominerade centraleuropa, och araberna hade erövrat Nordafrika och hela Spanien. Ett antal korståg mot det av araberna erövrade Jerusalem genomfördes, med varierande framgång. Alexandria i Egypten övertar Bagdads roll som islams centrum, inte minst på lärdomens område. I öster var Ungern en stormakt, liksom Kiev (Ukraina), Novgorod (Ryssland) och Polen. Den s.k. högmedeltiden inträffar ca 1050.

Danmarks östersjövälde 1219.

https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Sype_-_La_herdike_enterprinse_faict_par_le_Signeur_Draeck.jpeg

1500-talet dominerades av en rad världsomseglingar, främst av portugisiska sjömän. Christoffer Columbus ”upptäckte” Nordamerika, och spanska conquistadorer erövrade Syd- och Mellanamerika från lokala maya, inca och aztekhövdingar. Seklets störste europeiske politiker var den tysk-romerske Habsburgkejsaren Karl V, genom sitt giftermål arvtagare också till den spanska kronan (sonen Don Carlos). I Sverige bröts en dansk dominans, som kulminerade vid det s.k. Stockholms blodbad 1521, då Gustav Vasa (Gustav I) reste upprorsfanan. I Tyskland inledde Martin Luther den nordeuropeiska protestantiska reformationen, som bröt den katolska kyrkans herravälde i Nordeuropa. Flera nordeuropeiska furstar upplöste den katolska kyrkans makt i sina länder t.ex. Henrik VIII i Storbritannien. Ryssland och Kina behärskas av mongoliska erövrare, ättlingar till den väldige erövraren Djingis Khan. Arabernas välde i Nordafrika efterföljs av turkarnas (det osmanska väldet 1299–1918).

Galileo Galileis astronomiska upptäckter från början av 1600-talet sätter solen i universums centrum, inte jorden. Religionskriget mellan katoliker och protestanter, det s.k. 30-åriga kriget i Tyskland, slutar med westfaliska freden 1648. De katolska arméerna förlorar norra Europa. Sverige blir en stormakt med totalt östersjövälde 1658. Ryssland kommer dock allt närmare den svenska gränsen, och besegrar kung Karl XII vid Poltava i Ukraina 1709. 1809 erövrar Ryssland även Finland från Sverige som då får sina nuvarande gränser. (Personalunion med Norge 1814–1905).

1713 vid freden i Utrecht vinner de allierade en stor seger över den franske upplyste despoten, solkungen Louis XIV. Den s.k. ”upplysningstiden” inleds, med demokratiska reformer och de berömda franska encyklopedisterna: Voltaire, Montesquieu, Rousseau och Diderot. Efter flera småskaliga europeiska krig delas kontinenten av Preussen, Österrike, Ryssland och Turkiet. Spanien är försvagat, Holland är i förbund med Storbritannien och behärskar sjöfarten till Asien och Afrika. Slavhandeln från Afrika ökar lavinartat, inte minst till kolonierna i Amerika. Den franska adelns makt bryts definitivt i o m revolutionen 1789. 1797 griper generalen Napoleon Bonaparte makten i Frankrike men förlorar den definitivt vid slaget vid Waterloo i Belgien 1815. Han fängslas på livstid först på Elba, sedan på en liten ö i södra Atlanten, S: a Helena. Tysklands expansion dominerar 1800-talet.

Den tysk-romerske kejsaren Karl V:s välde vid mitten av 1500-talet

File:Sheiner Viewing Sunspots 1625.jpg

Galileos astronomiska observatorium.

File:The British Empire1.png

Brittiska världsimperiet till 1945. Östra USA bröt sig ur 1791–95. Flera av staterna senare medlemmar av det brittiska samväldet.

File:German Empire 1914.svg

Tysklands utbredning vid sekelskiftet 1900.http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/b/ba/German_Empire_1914.svg

Tyska riket grundades 1871. Vid kriget mot Frankrike 1870–71 erövrades landskapen Elsass-Lothringen (Alsace-Lorraine), och från Danmark 1864 Slesvig-Holstein. Frånvaron av tyska kolonier och råvaror från dessa var en anledning till 1a VK:s utbrott. Ett av Tysklands syften var då att krossa konkurrenten Frankrike och erövra dess kolonier, samt att utvidga riket österut in i Ukraina/Polen/ Baltikum/Ryssland. I stället sönderföll hela kejsardömet 1918, och efter 2a VK delades resterna av tyska riket i två delar (Öst- och Västtyskland). De återförenades 1990.

Huvuddrag 2000-2012

11 september-attackerna var en serie koordinerade terroristattacker riktade mot civila och militära byggnader i USA den 11 september 2001. Fyra amerikanska passagerarflygplan kapades; två av dem flögs in i det civila 100-våningshuset World Trade Centers tvillingtorn på Manhattan i New York, det tredje flögs in i USA:s försvarshögkvarter Pentagon och det fjärde havererade på ett fält utanför Shanksville i Pennsylvania. Dödssiffran varierar mellan 2 700–3 000 (exakta siffror osäkert), inklusive de 19 kaparna. De allra flesta dödsoffer var de som dog i eller nära tvillingtornen i New York, antingen då de attackerades eller rasade. Attackerna koordinerades av nätverket Al-Qaida, och en direkt följd blev USA:s invasion i Irak 2003, där diktatorn Saddam Hussein dömdes och avrättades tre år senare genom hängning. USA lämnade Irak 2011, när landet var indraget i inbördeskrig mellan olika religiösa fraktioner. Invasionen i Irak föregicks av en invasion av det talibandominerade Afghanistan 2001, där de talibanska styrkorna snart besegrades, dock kunde många dra sig tillbaka till bergsfickor och på landsbygden. 2/5 2011 uppspårades Al-Qaidas ledare Usama bin Laden i Pakistan och dödades av en amerikansk kommandostyrka.

USA. George Walker Bush Jr född 6 juli 1946 i New Haven, Connecticut, var en amerikansk republikansk politiker som var USA:s 43:e president 2001–2009. Bush var son till George H W Bush Sr som var USA:s president 1989–1993 och vicepresident 1981–1989 under Ronald Reagan.

Före sin politiska karriär var Bush Jr affärsman i petroleumbranschen . 1994 utmanade han Texasguvernören Ann Richards i guvernörsvalet och valdes överraskande. Han förde en pragmatisk men konservativ politik och omvaldes 1998 med stor marginal. 2000 nominerades han som republikanernas presidentkandidat och vann över demokraten Al Gore i det synnerligen jämna och omdiskuterade valet samma år, han fick dock färre röster än Al Gore. Valet avgjordes med manuell och komplicerad rösträkning i Florida, vars guvernör var Bushs bror Jeb. Han omvaldes som president 2004 med en större marginal då han besegrade den färglöse senatorn John Kerry, senare vald till USA:s utrikesminister efter Hillary Clinton.

Bushs första månader som president präglades av inrikespolitiska reformer, som skattesänkningar, samt hans vägran att skriva under den stora miljööverenskommelsen Kyotoprotokollet. Efter terrorattackerna den 11 september 2001 i New York kom utrikespolitiken att stå i fokus genom det krig mot terrorismen i vilket USA invaderade Afghanistan 2001 och senare Irak 2003. Den sistnämnda invasionen genomfördes utan FN:s samtycke och resulterade i stark kritik som i paritet med den ekonomiska krisen 2008-2009 kom att prägla hans andra mandatperiod. I kongressvalen 2006 förlorade republikanerna majoriteten i kongressens båda kamrar och Bush lämnade Vita Huset som en av landets mest impopulära presidenter någonsin.

Demokraten Barack Hussein Obama Jr f på Hawaii, var USA:s 44:e  president. Han tillträdde sitt ämbete den 20 januari 2009, efter att den 4 november 2008 ha vunnit presidentvalet. Obama var den första afroamerikan som valts till president. Obama var federal senator för delstaten Illinois från 2005 till 2008.

Obama praktiserade som medborgarrättsadvokat i Chicago innan han satt tre mandatperioder i delstatssenaten i Illinois från 1997 till 2004. I november 2004 blev han invald i USA:s senat och som ledamot av senatens utrikesutskott gjorde han officiella resor till Östeuropa, Mellanöstern och Afrika. Som medlem av den demokratiska minoriteten i USA:s 109:e kongress medverkade han till att stifta lagar för att kontrollera konventionella vapen och främja större offentligt ansvar i användningen av federala medel. Under den 110:e kongressen medverkade han till att stifta lagar rörande lobbying och valfusk, klimatförändring, kärnvapenterrorism och omsorg för återvändande amerikanska militärer. Han genomförde efter stor debatt en sjukhusreform med en allmän sjukförsäkring gällande alla am medborgare ”Obamacare”.

Den 9 oktober 2009 tillkännagavs det att Obama tilldelats Nobels fredspris för sina insatser för att stärka internationell diplomati och samarbete mellan folk i världen. (Wikipedia)

Jordbävningen i indiska oceanen 2004 den 26 december uppmättes till 9,3 på richterskalan, vilket gör den till det näst kraftigaste uppmätta jordskalvet någonsin. Skalvet orsakade en enorm flodvåg, en tsunami, som ödelade stora områden längs den sydostasiatiska kusten. De länder som drabbades värst var Indonesien (speciellt provinsen Aceh), Sri Lanka, Thailand och Indien. 225 000–300 000 människor miste livet, och över fem miljoner beräknas ha blivit helt hemlösa eller tvingats fly. Många svenska turister omkom i Thailand och S-regeringen kritiserades hårt för dålig katastrofförberedelse.

Danmark. Nov 2001 får Danmark en borgerlig regering, med stöd av invandrar-fientliga Dansk Folkeparti (Pia Kjaersgaard). Hon har ett förflutet i Mogens Glistrups Fremskrittspartiet. Regeringen för en invandringsfientlig politik med språktest, och många danska invandrare flyttar till Skåne. Danmark stöder NATO och bidrar med dansk trupp i Afghanistan och Irak. Den faller i september 2011, då en S-regering (påverkad av New Labour) får makten (Helle Thorning Schmidt). Norge drabbas 2010 av ett fruktansvärt massmord, den vapenfixerade fascisten och antimuslimen Anders Behring Breivik spränger regeringsbyggnaden i Oslo i luften och dödar ett femtiotal ungdomar på ett SSU-läger på Utöya 22/7. Ett liknande men mindre omfattande dåd utförs i Malmö av finlandssvensken Peter Mangs och i Stockholm av den s.k. ”lasermannen” John Ausonius, född i Österrike.

Storbritannien. Tony Blair efterträds 2009 av parhästen Gordon Brown (ett gammalt löfte), men bara några år senare förlorar Labour valet och Tories David Cameron blir premiärminister. Också i London vinner de konservativa, efter en lång Labourperiod, den populäre ”Röde” Ken Livingstone efterträds av Boris Johnson. OS i London 2012 blir en stor sportslig framgång, men ekonomin går på kryckor. En väldig medieskandal inträffar 2011, medie-mogulen, australiensaren Rupert Murdochs tabloidtidning The Sun läggs ner sedan det avslöjats att många kända och okända personers mobiltelefoner avlyssnats av tidningens journalister i jakt på pikanta nyheter. Murdochs medieimperium består dock, om än vingklippt. I april 2013 avlider den hatade förra prem. ministern Margaret Thatcher.

Japan. En väldig tsunamivåg förstör ett antal kärnkraftverk på japanska östkusten 2011.

Korea. Svåra spänningar mellan Syd och Nord, sedan Kim Jong-Il efterträtts av sonen Kim Jong-Un. Befolkningen svälter, medan militären i NK utmanar världssamfundet med nya kärnvapen-sprängningar och militära manövrar.

Sverige. Svenskan Annika Östberg, dömd för medhjälp till mord, bl.a. av en polis i Kalifornien, får efter 28 år i amerikanskt fängelse återvända till Sverige 2009. Två år senare släpps hon fri, då hon anses ha avtjänat sitt straff. 11/9 2003 mördas utrikesmin. Anna Lindh av en serbisk mentalsjuk invandrare. Den 9/11 2004 avlider den hyllade deckarförfattaren Stieg Larsson hastigt, bara 50 år gammal. Arvet efter hans framgångsrika böcker blir en infekterad fråga mellan familjemedlemmarna. Även arvet efter Astrid Lindgrens författarskap blir stundtals debatterat, med upphovsrättsfrågor i fokus.

Valet 2006 i Sverige blev en stor framgång för Fredrik Reinfeldt och de Nya Moderaterna som med 26,2 procent av rösterna gjorde sitt bästa val sedan 1928. Tillsammans med de tre andra partierna i den borgerliga koalitionen Allians för Sverige vann partiet regeringsmakten, med 178 av riksdagen mandat bakom sig. Regeringen Reinfeldt tillträdde den 6 oktober 2006. Den nya regeringen fick från start arbeta i opinionsmässig motvind där Alliansen i undersökningar som mest låg under oppositionen med 19,4 procentenheter ( Sifos mätning i februari 2008). Först från försommaren 2010 visade undersökningarna ett övertag. Moderaterna (”Nya moderaterna”, ”Nya Arbetarpartiet”) med slogans som ”Det måste löna sig att arbeta” stal skickligt socialdemokratiska paroller och gjorde dem till sina, arkitekter var finansministern Anders Borg och partiets främsta ”spin doctor” Per Schlingman.

2008 inleddes den stora Finanskrisen 2008–2009 (som emanerade från de s.k. bolåne-institutens bankrutt i USA) som fick stora konsekvenser för Sveriges ekonomi. Regeringen fick inledningsvis kritik för passivitet och för att hålla för hårt i finanserna. 2010 var krisen över och när Sverige då visade sig komma ur krisen bättre än andra industriländer, så kunde krishanteringen lyftas fram av regeringen som en styrka i valrörelsen inför riksdagsvalet 2010. Under andra halvåret av 2009 var Sverige som ordförandeland i Europeiska unionen, och det föll på Fr Reinfeldts lott som Europeiska rådets ordförande att föra det s.k. Lissabonfördraget till undertecknande, vilket också skedde 13 december. EU:s medlemsstater blev allt fler. Reinfeldt hade också i denna roll att driva EU:s arbete med att få till en bindande överenskommelse vid Förenta nationernas klimatkonferens i Köpenhamn 2009 vilket dock inte lyckades. (källa Wikipedia). 2012 har Reinfeldt dock fortfarande en majoritet i populär-undersökningar, med 63 procent i favör för hans statsministerskap. Han ställde sig positiv till invandring och flyktinghjälp med de berömda orden ”öppna era hjärtan”.

Sverige.  Hela Telias styrelse faller sedan en korruptionsskandal med Uzbekistans diktator Gulbajev uppdagats. Förra handelsminister Maud Olofsson (C) anses bära del av skulden. Schweiz tvekar om att köpa flygplanet JAS Gripen.

EU. Hög arbetslöshet och sviktande ekonomi i de sydeuropeiska länderna. (De kallas nu PIGS, Portugal, Italien, Grekland och Spanien). Det brittiska pundet når rekordlåg notering (9:-). David Cameron (Tories) hotar t.o.m. att gå ur EU. Valet i Italien blir kaotiskt, en av segrarna, skådespelaren Beppe Grillo, har också hotat med folkomröstning för ett utträde ur EU. Berlusconi försöker göra comeback men lyckas bara delvis. Regeringsförhandlingar tar vid. Påven Benedictus XIII avgår självmant, ”p gr av hög ålder”, vilket är unikt. Parlamentet i Storbritannien förbjuder direktörer i näringslivet att ta ut oskäligt höga bonusar, även Schweiz inför sådana bestämmelser, efter uppmärksamhet i media. Endast Sverige tvekar.

Den arabiska våren. 2010–2013 inträffar folkliga resningar i en rad arabländer: Tunisien, Egypten, Libyen, Jemen och Syrien. De sittande presidenterna anklagas för maktmissbruk och avsetts efter inbördeslika strider. I sept. 2010 stora oroligheter efter nya antimuslimska s.k. ”Muhammedbilder”, nidbilder som publicerats i tidningar i Danmark och Frankrike, bl.a. dödas USA:s amb. i Libyen. 2012 fortsätter inbördeskriget i Syrien med över 300 000 döda och många flyktingar. En islamofobi växer fram i hela västvärlden. 2013 utbryter också stora demonstrationer i Turkiet, riktat mot den islamistiske presidenten Tayib Erdogan, som dock rider ut stormen.

Sydamerika. En rad s.k. vänsterregeringar får makten, i Venezuela (Hugo Chavez), Bolivia (Evo Morales), Ecuador (Rafael Correa), Chile (Ricardo Lagos) och Peru (Alan Garcia). I Brasilien väljs fackföreningsledaren José Ignacio ”Lula” da Silva till president, och brasiliansk ekonomi stärks kraftigt. Rio de Janeiro tilldelas också OS 2016 och fotbolls-VM 2014, efter stora mutor. I Argentina väljs Christina Kirchner till president efter sin man Nestor, tillsammans har de rätat upp Argentinas katastrofala ekonomi efter millennie-skiftet, bl.a. genom att sluta betala tillbaka sina Världsbankslån. Många tredje världen-länders skulder avskrivs efter Argentinas vägran, och den argentinska ekonomin stärks markant. I Mexiko förlorar det sittande revolutionära partiet makten runt millennieskiftet, och landet faller därefter ner i en våg av mord p gr av knarksyndikatens utbredning från Colombia in i Mexiko, genom Central-amerika mot amerikanska gränsen. Gränsen mot USA stängs också långa perioder helt. 10/10 vinner Chavez med knapp marginal ett nytt presidentval i Venezuela, och har suttit 14 år vid makten. Knarkkriget har dock även nått Venezuela. Han avlider i mars 2013 efter sjukvård på Kuba och efterträds av partikamraten Ernesto Maduro. Undantagstillstånd utlyses p gr av oroligheter, sedan priset på oljan sjunkit drastiskt.

Kina utvecklas under 2000-talet starkt ekonomiskt, och väntas snart bli världens ekonomiskt starkaste land. Man satsar hårt på billig arbetskraft, utländska investeringar, och en köpstark medelklass. Landet styrs diktatoriskt enligt kommunistiska principer, samtidigt som ekonomin utvecklas alltmer i kapitalistisk riktning. Särskilt starkt i ekonomiska ”frizoner” som Hongkong, Guangchow (Kanton), och Shanghai.

I Ryssland stärker Vladimir Putin sin ställning. Den lille men populistiske Putin som älskar att briljera med sin styrka och sportighet får stöd av allmänheten, och av beväpnade ungdomshuliganer som söker en stark man för att styra upp den vacklande ekonomin. När Putin inte längre kan omväljas till president låter han sig väljas till premiärminister i stället, och sätter in sin lakej Dmitrij Medvedev som president. Oppositionen tillåts inte verka fritt, t.ex. fängslas den kvinnliga aktivistgruppen Pussy Riot 2012 anklagad för religiös blasfemi och döms till fängelsestraff. 2008 utbryter åter krigstillstånd med Georgien och Abchazien, med rysk befolkning och stöd av Ryssland. Senare även i Ukraina.

Israel/Palestina. 2004 dör Yassir Arafat, misstankar om förgiftning föreligger. Oroligheterna fortsätter, främst på Gazaremsan, och den kons. Benjamin Netanyahu återväljs till premiärminister och med stöd av president Bush jr fortsätter bosättningarna att öka på Västbanken, som skiljs från Israel med en bred mur. Gränsen mot Egypten stängs, och Gaza, där islamisterna vunnit valet, bombarderas under en månad av isr. armén, med stora skador som följd för de där instängda palestinierna. Fredsprocessen stannar upp. En internationell konvoj, ”Ship to Gaza” bordas åter av isr. armén som undanber sig all int. Insyn.

Eurokrisen, även kallad skuldkrisen i Europa, syftar på den kris som uppstod i början av 2010 till följd av snabbt växande statsskulder[1] och risk för försämrad betalningsförmåga i några av Europeiska unionens medlemsstater,[2] i synnerhet Grekland, Portugal och Spanien.[3][4] Detta föranledde en förtroendekris samt ökade räntor på statspapper och kreditförsäkringar, mellan dessa medlemsstater och andra medlemsstater inom EU, huvudsakligen Tyskland.[5]  Orsakerna var inte minst bolåneinstitutens kris som startade i USA 2008. Problemen med de nämnda staternas växande budgetunderskott[6][7] och skuldnivåer världen över tillsammans med sänkta kreditbetyg för vissa medlemsstater inom EU[8] bidrog till en kraftig oro på finansmarknaden. Skuldkrisen hade sitt ursprung i Grekland, där kreditbetygen sjunkit till en nivå sådan att många normala icke-spekulativa köpare av statsobligationer (såsom räntefonder) inte köpte dem, så att det blivit omöjligt att på marknadsmässiga villkor finansiera statsskulderna. Den 2 maj 2010 beslutade euroområdets finansministrar tillsammans med Internationella valutafonden (IMF) att ge ett lån på 110 miljarder euro till Grekland under förutsättning att Grekland genomförde stora nedskärningar och besparingar inom den offentliga sektorn, vilket även inkluderar kapital från IMF och Europeiska kommissionen.[10] Skuldkrisen omfattar nu inte bara Grekland, Spanien och Portugal utan har spritt sig till Italien, Irland och Cypern. Vid en folkomröstning 2003 röstade svenska folket nej till att byta euro-valutan, precis som i Danmark, trots stor satsning från S och M:s politiker och näringslivet. (källa Wikipedia)

Afrika. Efter fullt krig i södra Sudan med massflykt som följd bryter sig den södra delen ut 2011 och bildar den nya staten Syd-Sudan. Inbördeskrig utbryter nästan omedelbart. Presidenten i Somalia återvänder efter femton år i landsflykt. Två svenska frilansjournalister grips tillsammans med gerillasoldater i södra Etiopien och fängslas 2011, men släpps efter ett drygt år. Etiopiens auktoritäre president Meles Senawi avlider samtidigt. Det långvariga inbördeskriget i den östra Ogaden-provinsen uppmärksammas för den etiopiska militärens skräckvälde där. Islamister tar också makten i norra Mali och förstör gamla museiföremål från Malirikets epok.En biblioteksanställd räddar dock en rad handskrifter och gamla manuskript. Februari 2013: franska styrkor intervenar i Mali och driver islamisterna norrut. I Algeriet ockuperar islamska rebeller en oljerigg i öknen och dödar ett tiotal av personalen bl.a. flera norrmän. Den algeriska militären dödar alla rebeller. Islamisterna har också framgångar i Egypten, Libyen och Tunisien, med oroligheter som följd. Nya anti-islamska demonstrationer följer. I Pakistan får islamister makten igen sedan USA meddelat att man drar tillbaka militären. Den förre pres. Musharraf återvänder efter fyra år i exil, men arresteras. Inbördeskriget i Somalia har bedarrat och flera svensk-somalier har återvänt hem. Det är särskilt norra Somalia som blivit friare. Både Angola och Mocambique har stor ek. tillväxt tack vare råvaru-tillgångar och relativ fred.

 I Sydafrika drabbar polis och gruvarbetare samman 2012, med ett fyrtiotal döda och skadade. Ca 20.000 gruvarbetare avskedas av Anglo-American Mine Corp.

Australien. Julia Gillard (Lab.) väljs till första kv. premiärministern. Hon blir känd på youtube när hon skäller ut den kons. partiledaren i parlamentet för sexism. Boken (och filmen) ”Örfilen” debatterar öppet austr. vuxnas rätt att misshandla barn. Under kons. prem.min. John Howard har austr. omvandlats och stora delar av landet privatiserats. Labour starkt påverkat av brit. Labour. Nya Zeeland har genomgått samma omvandling, från att ha varit ett av världens mest nationaliserade välfärdsländer med rel. höga skatter.

Oktober 2012-10-22

Skeppet ”Ship to Gaza” bordas för andra gången på internationellt vatten av israelisk militär, och bl.a. grips svensk-israeliske konstnären/jazzmusikern Dror Feiler och ställs inför israelisk militärdomtstol. Alla fem svenskar sänds tillbaka t Sverige, bl.a. läkaren Sven Britton.

Australiske cyklisten Lance Armstrong döms för doping och fråntas sina sex segrar i Tour de France på 2000-talet.

Sverige hämtar upp ett hopplöst underläge 0–4 i VM-kvalmatchen i fotboll mot Tyskland, matchen slutar 4-4-. Segern följs upp av 4-1 mot England, där Zlatan Ibr. gör alla mål. Pia Sundhage, tidigare i USA, blir ny förbundskapten för damlaget, hennes första match blir en vänskapsmatch mot Schweiz (3–0). I januari vinner Sverige junior-VM i ishockey, för första gången på 35 år. I december blir Sverige världsmästare i innebandy efter en utklassning i finalen av Finland, 11–5. Telia, men även Ericsson och Stenbecks 3G (det stora telecom-bolagen) anklagas för skumma mutaffärer med diktaturer som Azerbajdzjan, Kazachstan och Saudiarabien. ”Helt reglementsenligt” menar företagen. Hela Telias styrelse tvingas emellertid avgå. Det rasistiska partiet Sverigedemokraterna når 10 procent i opinionsundersökningar, och är sedan länge vågmästare i riksdagen. Både S och M försöker anpassa sin invand-ringspolitik efter SD:s fula utspel.

Tchad som länge varit en ständig oroshärd, och där militanta islamister tagit över norra delen av landet hotas av en invasion av afrikanska org. OAS. Även Uganda uppmärksammas för utbredd korruption. Landet är starkt homofientligt och den ökände krigsledaren Joseph Kony sägs fortfarande hålla till på gränsen mellan Uganda och Sudan, men hans makt har starkt minskat, bl.a. sedan en Youtube-film visat hans grymhet i landet.

November 2012-11-09

USA. Barack Obama vinner ett jämnt presidentval mot miljardären och mormonen Mitt Romney. Den amerikanska ekonomin går på kryckor, underskottet i budgeten hotar vid årsskiftet att slå i ”lånetaket” (”the fiscal depth”), med stora följdverkningar för den globala ekonomin. 1 mars 2013 införs en rad nya skatter, även för höginkomsttagare, och besparingar i offentliga utgifter. Båda partier skyller på varandra. Republikanerna motsätter sig alla former av skattehöjningar, men en liten grupp moderata rep. vill förhandla med Obama. USA är djupt delat mellan de moralkonservativa och de mer radikala demokraterna som har stort stöd bland kvinnor, unga, och färgade. Valkampanjen var ytterst smutsig och fylld av grova förtal.

Kina. Kommunistpartiet håller i Peking sin 18 kongress. Ny partiordförande blir 59-årige Xi Jin-ping, som avlöser Hu Jin-Tao. Vicepres. blir 57-årige Li Ke-Chiang, fil dr i ekonomi och trolig ”finansminister”. Xi är barn till en högt upp-satt partikamrat, och ingenjör. Den kinesiska ekonomin går på räls, men redan har låglöneländer som Filippinerna, Kambodja, Bangla Desh och Vietnam börjat utmana den kinesiska tigern. Här tillverkas redan 50 procent av världens kläder, i undermåliga fabriker. Levnadsstandarden för många kineser stiger kraftigt.

Bangla-Desh. En olycka i en textilfabrik 2013 förorsakar ca 600 dödsfall och sätter fingret på de dåliga arbetsförhållandena i låglöneländerna.  

Sverige. Flera stora varsel läggs av bl.a. Telia och Saab. SAS förklaras vara nära konkurs. Arbetslösheten fortsatt ganska hög (8 procent), men lägre än de flesta andra EU-länder, dock ökning under 2012. Samtidigt uppmärksammas att flera kommunalpolitiker höjt sina löner, och dessutom tilldelat sig själva stora pensio-nsförmåner. I november 2012 tvingas fyra riksdagsmän från Sverige-Demokra-terna avgå efter rasistiska bråk på stan. Saab köps av holländska företaget Spyker, men en vidareförsäljning till Kina stoppas av Saabs delägare General Motors. Även Volvo ägs numera av ett kinesiskt företag, Geely.

Den ekonomiska krisen fortsätter i Grekland, trots stora nödlån från EU, där länder som Tyskland reagerat starkt och menar att G med sin osunda ekonomi borde lämna EMU. Landet får skatte-höjningar och lönesänkningar som följd av ”guldåren”, och premiärministern Papandreou förlorar stort i valet, där ett extrem-högerparti har stora framgångar, liksom i Ungern. Grekland bestämmer sig för att stänga sin public service-TV och avskeda de anställda, vilket väcker protester. Frankrikes nye socialistiske president François Hollande talar om skattehöjningar för att stärka den off. sektorn, men Tyskland motsätter sig.

En ny skatteöverenskommelse mellan EU och ett antal s.k. skatteparadis bl.a. Schweiz, Luxemburg och Lichtenstein stärker den svenska kassan när många s.k. skatteflyktingar väljer att träda fram. De brittiska skatteparadisen Jersey, Caymanöarna och Malta sätts under stor press att öppna på sekretessen.

Narkotikan. Stora centra för den stora narkotikahandeln blir alltmer frekventa: Colombia, via Mexiko och karibiska öar som Aruba (holländsk koloni) och Jamaica. Sydafrika och Nigeria i Afrika, Afghanistan och Pakistan i Asien. Pengarna stöder bl.a. gerillagrupper och islamska fundamentalister. Flera delstater i USA vill nu legalisera cannabis, hasch och ”lättare droger”, liksom flera andra länder som Holland, Mexiko och Spanien.

Miljö: De tre senaste stora miljö- och klimatmötena, det senaste i Doha, Qatar (2012) har gett 0 resultat, endast en förlängning av det s.k. Kyoto-protokollet till 2015. Utsläppen av växthusgaser omfattas dock bara till 15 procent av protokol-let. Risken är nu att jordens uppvärmning går mycket fortare än befarat. Det är framför allt Kina och Ryssland (tidigare också USA) som motsätter sig begrän-sade utsläpp. I maj 2013 träffas ett antal länder med oljeintressen i Antarktis i Kiruna och gör vissa överenskommelser om giftiga utsläpp. Enorma skyfall gör att Donau svämmar över i maj 2013, vilket drabbar Tyskland, Tjeckien och Ungern hårt. 2015 hålls ett nytt stort miljömöte i Paris.

Övrigt. Flera amerikanska delstater godkänner nu homo-äktenskap, liksom Frankrike och Brasilien enl en ny lag 2013. Marijuana tillåts i några få stater, som Colorado.

IT och övervakning. Wikileaks grundare Julian Assange fr Australien anhålls i Sverige för sexuella övergrepp 2011. Han tar sin tillflykt till Ecuadors ambassad i London där han håller sig gömd, då han misstänker att Sverige kan komma att utlämna honom till USA. Wikileaks har publicerat 100.000 hemliga dokument om USA: s övergrepp i bl.a. Irak och Afghanistan. En soldat, Barry Manning, åtalas i USA för att ha varit källan för Wikileaks. En anställd i NSA (National security agency), Edward Snowden, åtalas 2013 för att ha läckt uppgifter om USA:s intrång på nätet hos bl.a. Google och Facebook, i syfte att leta efter ”terrorister”, något som grundar sig på president Bushs s.k. ”Patriot act” från 2001. Han flyr till Hongkong och vidare till Ryssland. Även brittisk säker-hetstjänst anklagas för internetövervakning. Miljontals människor har på så sätt satts under bevakning, många helt oskyldiga.

2013-06-17

Turkiet. Gezi-torget, en park bredvid Taksimtorget, ockuperas av miljö- och demokratidemonstranter, som slås tillbaka brutalt av president Erdogans trupper.

Iran. Presidentvalet vinns överraskande av en liberal mulla, som lovar demok- kratiska reformer. Samtal upptas bl.a. med USA och Iran lovar att inte sprida och framställa kärnvapen.

Syrien. Kriget fortsätter medan stormakterna grälar om vilken sida man ska stödja och hur mycket vapen och hjälp som ska sändas. Över en miljon tros nu ha dött i striderna, och flera miljoner är flyktingar i Libanon och Jordanien i enorma tältläger.

Japan. En väldig tsunamivåg i Fukushima förstör flera kärnkraftverk som sprider farligt nedfall. Japan har ett stort antal kärnkraftverk men börjar nu tveka om man ska bygga flera.

2014-2015-10-04

Januari. Iskyla lamslår USA där det uppmäts -50°C. I huvudstaden Washington, D.C. är kylan den värsta på 140 år. 20 januariRymdsonden Rosetta väcks till liv efter att skjutits upp 2004 med uppdraget att ta reda på hur vårt solsystem skapades. Den lyckas också landa en kamera på en meteor. Kinas månrobot jadekaninen får däremot tekniska problem på månen. Oppositionsledaren Suthin Taratin skjuts till döds i Bangkok. Thailand. Militären, som stöder kungen vägrar acceptera demokratiska val.

Februari. 723 februariOlympiska vinterspelen äger rum i Sotji i Ryssland. De är starkt kritiserade inte minst som Ryssland stöder rebeller i Ukraina samtidigt. Sverige vinner stora framgångar, framför allt på skidor. 20 februari – I den dittills värsta dagen i upploppen i Ukraina (Kiev) skadas 67 poliser medan 50 personer skadas och 100 dödas när demonstranterna attackerar poliserna. 24 februari – Den smarta mobiltelefonen Samsung Galaxy S5 släpps för första gången på Mobile World Congress i Barcelona. Mobiltelefonen (som Apples Iphone) är det nya snabbt växande mediet och har delvis övertagit datorernas roll som underhållare med nyheter, spel, TV och film.

Mars. 25 februari – 43 skolbarn dödas i en massaker på en internatskola i norra Nigeria av muslimska rebellrörelsen Boko Haram. Ett stort antal skolflickor kidnappas för att användas som självmordsbombare och sexslavar. 1 marsUkraina och Ryssland står på gränsen till krig, då den ryske presidenten Vladimir Putin har godkänt att ryska trupper går in i Ukraina. Detta berör Krimhalvön, som ockuperas av ryska trupper. Med anledning av detta håller FN:s säkerhetsråd ett krismöte angående händelseutvecklingen. 11 mars – Den svenske journalisten Nils Horner blir skjuten i bakhuvudet på en gata i Afghanistans huvudstad Kabul och avlider. 19 marsSverige Sture Bergwall (mer känd som Thomas Quick) släpps fri från Rättspsy-kiatriska kliniken i Säter efter att ha suttit inspärrad där i 23 år, sedan han har visat sig vara oskyldig till de brott han har varit anklagad och dömd för. Den psykiskt instabile Bergwall som var intresserad av våldsporr med homofila inslag troddes länge vara Sveriges störste seriemördare. En 43-årig supporter från Djurgårdens IF blir misshandlad på terrasstrapporna vid tornet Kärnan i Helsingborg, strax innan en allsvensk fotbollsmatch mot Helsingborgs IF. Han skadas allvarligt och avlider mitt under pågående match, vilket leder till att man avbryter matchen. Sverige vinner Junior-EM i fotboll, slår Portugal i finalen.

April. Tiotusentals människor protesterar i Bahrain, då de kräver reformer och frigivningen av fångar. 5 aprilPresidentval hålls i Afghanistan, vilket blir första gången i landets historia som makten avgörs på demokratisk väg. 6 aprilProryska demonstranter stormar byggnader i flera städer i östra Ukraina, bland annat Donetsk och Charkiv, och hissar den ryska flaggan. 14 april – Nära 200 människor dödas då flera fullsatta bussar exploderar i Nigerias huvudstad Abuja. 25 april – En grupp med militära observatörer, varav en svensk, förs bort av proryska trupper i Slovjansk i östra Ukraina. Gruppen bjöds in av Ukraina och arbetade med stöd från organisationen OSSE. Den svenske observatören Thomas Johansson släpps av medicinska skäl två dagar senare. 30 aprilPresidentval hålls i Irak där stora oroligheter inträffar. Runt 60 människor dödas vid flera terroristattacker på vallokaler runt om i landet.

Maj. Våldsamma upplopp inträffar i Jönköping under första maj-demonstrationerna, där antirasistiska demonstranter sammandrabbar med Svenskarnas parti. 32 personer grips av polis. 6, 8 och 10 majEurovision Song Contest 2014 äger rum i Köpenhamn, Danmark. 37 länder deltar, bl.a. Australien. Österrike vinner för andra gången sedan 1966. Denna gång med en transvestit i skägg, Conchita Wurst med låten Rise Like A Phoenix. Flera terroristattacker inträffar på olika turistmål runtom i Kenya. De muslimska rebellerna tros komma från Somalia.

Juni. 12 juni – Det tjugonde världsmästerskapet i fotboll invigs i Rio De Janeiro i Brasilien. Tyskland vinner efter att ha förnedrat Brasilien (utan två av sina bästa spelare) i semifinalen med 7–1. Den Kurdiska armén tar kontroll över oljestaden Kirkuk, samtidigt som terrorist-gruppen Isis strider runtomkring Bagdad. Isis meddelar att Irak är nära ett religiöst krig. 18 juniIraks största oljeraffinaderi i Baiji beskjuts med granateld av den islamistiska terror-istgruppen Isis. Flera oljelager sätts i brand. Enligt en rapport från FN:s flyktingorgan UNH-CR drivs 50 miljoner människor på flykt över hela världen. Detta är den största flykting-strömmen sedan andra världskriget. Mest flyktingar kommer ifrån Syrien, Centralafrikanska republiken och Sydsudan. 28 juni – 100-årsminnet av skotten i Sarajevo, som blev den utlösande faktorn till första världskriget, uppmärksammas runt om i världen.

Juli. Extrem värmebölja över hela Sverige hela månaden. 1 juli – 500 000 invånare i Hongkong protesterar mot regimen i Kina efter ett tal där Kina sagt att man vill utöka sin makt i området. 12 juliHäftiga strider bryter ut mellan Palestina och Israel. Gazaremsan utsätts för raketattacker och Israel anfalls av terroristgruppen Hamas. Pella fastnar på flygplatsen i Tel Aviv. Norge förbjuder, till skillnad från Sverige, tiggeri på gator. De svenska tiggarna kommer nästan alla från romska områden i Rumänien och Bulgarien.

Augusti. 1 augusti – Gränsstrider inträffar mellan azerbajdzjanska och armeniska säkerhetsstyrkor i närheten av den omtvistade regionen Nagorno-Karabach. 16 augusti – I en massaker utförd av ISIS dödas 312 civila yazidiska män, 180 irakier dödas och 100 kvinnor tillfångatas i byn Kojo i norra Irak. Senare massgravar gör att det talas om ”folkmord”. 29 augusti – Vulkanen BardarbungaIsland får ett utbrott.

September. I Kambodjas huvudstad Phnom Penh samlas 100-tals textilarbetare och protesterar mot sina låga löner. 20 septemberTurkiet öppnade gränsen för de närmare 70.000 kurdiska syrier som flyr i fruktan för jihadistiska Islamiska Staten (ISIS). Inbördeskriget i Syrien: Saudiarabien, Jordanien, Qatar, Bahrain, Förenade Arabemiraten med USA i spetsen utför flyganfall i norra Syrien där den islamiska extremistgruppen ISIS håller till. 26 september – I Uzbekistan fängslas över tusentals regimmotståndare som kommit på kant med den auktoritäre diktatorn Islam Karimovs regim.

Oktober. 43 studenter hittas i en massgrav i Mexiko, troligen dödade av knark- eller regeringssoldater. Evo Morales blir omvald för tredje gången till Bolivias president. 27 oktoberDilma Rousseff vinner Presidentvalet i Brasilien, men kritiseras för omfattande korruption. Sverige erkänner Palestina som självständig stat, och Israel kallar hem sin ambassadör i protest.

November. 2 novemberBlaise Compaoré tvingas bort från makten i Burkina Faso, efter 27 år som president. USA: 4 november – Skyskrapan One World Trade Center med 541 meter som högsta höjd och 104 våningar, tillika den högsta byggnaden på västra halvklotet, invigs i stället för den som raserades av Al-Qaida 11/9 2001. 9 november – Val om självständighet hölls i Katalonien. Det kommer dock inte att respekteras av regeringen i Spanien. 10 novemberAlbaniens president Edi Rama besöker Serbiens premiärminister Alexandar Vučinić i Belgrad. Det är första gången en albansk minister besöker Serbien, då det är en ekonomisk konflikt mellan länderna beroende på striderna i Kosovo. Svenskt territorium har kränkts av främmande u-båtar, som misstänks vara ryska. 18 november – Två beväpnade män går in i en synagoga i östra Jerusalem och attackerar, med knivar och yxor, 15 personer skadas varav 5 dör. Israel anklagar Palestina för att ligga bakom händelsen. Flera liknande incidenter rapporteras. 22 novemberPortugals tidigare premiärminister José Sócrates grips för inblandning i korruptionshärva och andra brott. 25 novemberVåldsamma kravaller inträffar i den amerikanska staden Ferguson i Missouri där demonstranter tänder på hus, plundrar affärer och skjuter mot polis. Kravallerna inleddes efter att 18-årige afroamerikanen Michael Brown sköts den 9 augusti och att polisen inte väckte ett åtal mot Darren Wilson, polisen som sköt honom. (USA) 120 människor dödas och 270 skadas när två självmordsbombare utlöser en rad attacker mot en moské i Kano i norra Nigeria. Sverige. Stadsmotorvägen Norra Länken invigs i Stockholm.

December. 126 barn och lärare dödas och ytterligare 100 skadas när talibanerna attackerar en skola i Peshawar i Pakistan. De diplomatiska förbindelserna mellan USA och Kuba återupptas efter att Kuba frigett den amerikanska hjälparbetaren Alan Gross. Jemen. 30 dödas när en bomb exploderar i ett kulturcentrum i den jemenitiska staden Ibb. Hundratals shiamuslimer hade samlats för att fira profeten Muhammads födelsedag. Kalabalik utbryter och flera hundra personer dör i Mecka vid pilgrimsvandringen pgr av bristande säkerhet.(Saudiarabien)

Sverige. Valet 2014 vinns av Socialdemokraterna och miljöpartiet, som bildar en minoritetsregering, med stöd av Vänsterpartiet. Moderaternas framgångsrike ”spin docor” Per Schlingman avgår och flera borgerliga politiker börjar i stället arbeta inom näringslivet. Skrytsjukhuset Nya Karolinska i Stockholm blir ofantligt dyrt, understött av Fredrik Reinfeldts fru Philippa. Stora delar av den offentliga sektorn i Sverige (särskilt Stockholm) är nu privatiserad.

Norge. De borgerliga vinner valet och det främlingsfientliga Fremskrittspartiet ingår i regeringen.

Danmark. Socialdemokratiet bildar regering (påverkade av New Labour), men Dansk Folkeparti styr fortfarande den politiska debatten, med främlingsfientlig-het, precis som i Finland, där det finsknationella partiet ingår i regeringen.

Storbritannien. Tories vinner valet, Labour gör ett katastrofval, vilket gör att en ”gammal-Labour”-politiker som Jeremy Corbyn ökar i popularitet. En folkomröstning i Skottland blir ett knappt nej till separation, men det skotska partiet tar många röster i valet från Labour.

Grekland. Den dåliga grekiska ekonomin sänker landet katastrofalt, och det nya vänsterpartiet Syriza vinner valet. Efter stora diskussioner inom EU arbetas en ekonomisk hjälp-plan fram med stora stödlån, som godtas av Syriza. Grekland drabbas hårt av flyktingströmmen från Syrien 2015.

Tyskland. Världens största biltillverkare, Volkswagen, avslöjas med att ha fejkat tester med koldioxidutsläpp, vilket blir en jätteskandal hösten 2015.

Spanien. En folkomröstning i Katalonien blir ett ja till separation, men en sådan tros inte komma att ske.

Syrien. Kriget i Syrien medför 2015 att hundratusentals flyktingar börjar fly till Europa. Även Libyen, Afghanistan och Irak has drabbats av krig, och flyktingar därifrån försöker ta sig till Europa, särskilt Tyskland, Sverige, Norge och Finland över Medelhavet. Flyktvägen från Libyen via Malta till Italien stannar upp efter flera stora olyckor med kapsejsade båtar på Medelhavet. En annan väg blir från Turkiet till Grekland, och därefter vidare norrut. De flesta flyktingar, tiotusentals, vill till Tyskland, Sverige och Finland. Ungern stänger först sin gräns mot Serbien, samma gör också Kroatien och Slovenien. Även Tjeckien, Slovakien och Polen är negativa till att ta emot flyktingar. En omröstning i EU tvingar dock alla medlemsländer att ta emot en kvot med Syrien-flyktingar, men fördelandet hindras av flera EU-länder. Ett stort arbete med att bereda bostäder åt flyktingarna börjar i Sverige, många privata engagerar sig, vilket gör att främlingsfientliga tongångar dämpas i bl.a. Sverige. Samtidigt faller både regering och opposition till föga för det stora antalet flyktingar som väller in i Sverige, och gränskontroller införs i november. Pengar till flyktingmottagandet tas från budgeten för u-landsbistånd, vilket påpekas av kritiker. Kommunerna får ett miljardstöd för att kunna motta flyktingarna. Samtidigt ger USA stöd till de kurdiska styrkor (peshmerga) som slåss mot IS, medan Ryssland stödjer den sittande korrumperade presidenten Assad.

27/6 2015 föds vårt första lilla barnbarn Olof Eyvind. Märta och David flyttar till Hägerstensåsen. Pella och Dag köper lägenhet på Södermalm.

Turkiet. Valet vinns av den konservative nationalisten Erdogan som fortsätter att bekämpa kurderna i östra Turkiet.

November, Frankrike: IS genomför ett terroristdåd mot flera mål i Frankrike varvid ca 100 personer dör. Det utlöser en panikartad situation i hela Europa och flera europeiska länder stöder bombningar i Syrien, även Ryssland.

USA. Republikanernas presidentkandidatrace domineras av pajasen, den stormrike bostadsmogulen Donald Trump. Trots verbala grodor och övertramp och en uttalad främlings- och kvinnofientlighet får han många rep. röster. Han tros dock inte ha chans att vinna det slutliga valet. Den demokratiska kandidaten Hillary Clinton får en överraskande konkurrent i socialdemokraten, Vermontse-natorn Bernie Sanders.

Sverige. En ung man utklädd till samuraj dödar två och skadar flera på en skola i Göteborgstrakten. Brottet har invandrarfientlig bakgrund. Samtidigt utför högerextremister ett antal dåd mot flyktingförläggningar i Sverige, även polska högerextremister i Skåne deltar. I USA inträffar flera nya s.k. skolskjutningar och olyckor med vapen inblandade når rekordhöjder. Pres. Obamas försök att få strängare lager mot vapeninnehav klingar ohörda.  

2015-11-26

Författaren Lennart Hellsing dör, 96 år gammal. Han debuterade 1945, samtidigt som Tove Jansson och Astrid Lindgren, med barnboken ”Katten blåser i silverhorn”. Spelade stor roll för den svenska barnbokens ställning som världsledande.

Miljön. Klimatet har blivit allt sämre pgr av ökade utsläpp av bl.a. koldioxid. Tolv miljoner hektar skog har brunnit ner, bl.a. i Sverige sommaren 2014, regnskogen har avverkats kraftigt, isarna vid Nordpolen smälter då medel-temperaturen stigit. Väderfenomenet El Niño orsakar allt kraftigare stormar i Karibien och Asien och påverkar vädret över hela världen. Miljökatastroferna har fördubblats på tjugo år, mer än fyra miljarder människor har drabbats, mest i tredje världen. Kraftigare skyfall, utbredda öknar. Extrem-vädret har krävt 600 000 människoliv de senaste tjugo åren. Etiopien räknar i år med en hunger-katastrof som drabbar ca 10 miljoner människor. Men i många länder, som Egypten, Saudiarabien, och Indien, där de största städerna passerat Peking som ”smutsigast”, planeras nya kärn- och kolkraftverk. Tyskland har däremot beslutat avveckla sin kärnkraft. Kolkraften ska vara ”utfasad” till 2050 enligt FN.

Sverige. Malmö FF har gått till gruppspel i Champions league (Europacupen) och spelade hemma mot Paris Saint-Germain (med Malmösonen Zlatan Ibrahimovic), som hyllades stort. PSG vann matchen med 5 – 0. Sverige vinner EM i fotboll för juniorer, både herrarnas (U21) och damernas (F19). Landslaget kvalificerar sig, efter särspel mot Danmark, för EM i Frankrike 2016. Det svenska damhandbollslandslaget kvalificerar sig för OS i Brasilien, liksom herrarnas (junior)landslag i fotboll.

Kenya. Det kenyanska ”löparundret”, med en rad framgångar i medel- och långdistanslöpning visar sig innehålla dopning. Flera ledare åtalas.

USA. Basketspelare som gjort 25 000 poäng i NBA, am. proffsligan, är bl.a. Neville Chamberlain, Kareem Abdul Jabbar, Michael Jordan, Shaquil O’Neill, Kobe Bryant, Irving Magic Johnson och nu även Clevelands LeBron James. Mark Zuckerberg som grundade Facebook på Internet och tjänat miljarder, donerar 99 procent av sin förmögenhet till välgörenhet. Han följer i samma fotspår som miljonärer som Warren Buffett och Bill Gates.

Australien vinner 2015 VM i cricket, och Nya Zeeland VM i rugby i England. England blir utslaget redan i gruppspelet.

Frankrike. I de kommunala valen blir Front National största parti med 30 procent av rösterna (nationellt) men får inte majoritet i något distrikt sedan de konservativa och socialisterna taktikröstat på varandra.

December är den varmaste månaden någonsin med 12 grader varmt i stora delar av Sverige, och mycket regn i t.ex. Storbritannien och Norge.

Sydamerika. De konservativa vinner framgång i flera val, som Argentina och Venezuela. Brasiliens president Dilma Rouseff står dessutom åtalad för korruption. I Japan konstateras att allt fler dör på grund av utmattning, många arbetar 60 timmar i veckan, och tar inte ut någon semester.

Sverige: Julen är den varmaste någonsin, som mest uppmäts 13,5 grader på Gotland. En viss framgång nås ändå på miljötoppmötet i Paris där alla deltagande länder, även USA, Ryssland, Indien och Kina, lovar sträva mot framtida mål på ”bara” 1,5 graders upphettning av jorden. Medvetandet om den hotade miljön har uppenbarligen väckts, och produktionen av elbilar och alternativ elförsörjning ökat markant. Bilkörning med utsläppssnål dieselbensin blir standard.

Afrika. Hårda inbördesstrider rapporteras från Centralafrikanska republiken och Burundi. I den förra republiken anklagas FN-soldater för våldtäkter. Svenske tjänstemannen Anders Kompass, som anmält brotten, avskedas först av FN, men får senare rätt i en utredning. De styrande militärerna i dessa länder känner sin ställning hotad.

Saudiarabien. Kvinnor tillåts f f g rösta i lokala val, och flera väljs också in i olika politiska församlingar. Kvinnor ska även tillåtas köra bil! Flera av de små emiraten som Dubai och Qatar försöker putsa sin demokratiska fasad, då man ska arrangera stora sportevenemang, bl.a. VM i fotboll. IOK, Int. olympiska kommittén, avstänger sin mäktige ordförande schweizaren Sepp Blatter i åtta månader, då han utreds för korruption. Även hans vice-ordf. (ordf.  i Eur. Fotbo-llsförbundet) fransmannen Michel Platini riskerar åtal. Trots anklagelserna väljs en italienare närstående Blatter till ny ordförande. På julafton sägs en överen-skommelse ha slutits om fredssamtal i Syrien, där 250 000 människor omko-mmit i kriget mellan regering och olika rebellstyrkor. En skör vapenvila inleds, där även Ryssland deltar.

2016

Efter det milda vädret i december får Sverige rekordkyla i januari. Storbritannien, USA och Sydamerika får snö och kraftiga översvämningar. Det extrema vädret tilltar, och 2015 är det varmaste året globalt sett sedan mätningar börjat. USA drabbas av en ny stor skolskjutning, och flera uppenbara fall av polisvåld mot svarta. Sverige inför, efter stark press från allmänheten passkontroll för flyktingar, 50 000 flyktingar har anlänt till södra Sverige under 2015, och beredskapen är dålig. Flera EU-länder stänger nu sina gränser. I täten går länder som Ungern, Polen och Tjeckien, som styrs av högerregeringar. Vid Turkiets gräns mot Syrien samlas 70 000 syriska flyktingar som inte släpps in. Ryskt flyg bombar oppositionella rebeller i Syrien för att stödja diktatorn al-Assad (som tillhör en minoritetsgrupp, alawiterna), men undviker ISIS. 300 000 syrier hotas av akut svält i ett land som terroriserats i flera år av inbördeskrigets olika grupper. SIDA tror att 2016 blir det värsta året sedan 2 världsk vad gäller flyktingfrågan och världssvält.

Islamiska staten (IS) genomför flera terrordåd, bland an. i Burkina Faso (gruppen Aqim).

Sverige. Det stora musikaliska Polar-priset ges till världsberömde skivproducenten och låtskrivaren Max Martin (Martin Sandberg), skolad på 1990-talet av producenten (först DJ, som grundade Cheiron-studion) Denniz Pop (Dag Volle) som upptäckte Dr Alban och Leila K. En av världens främsta DJ:s, Avici (Tim Berglund, även kompositör av House-musik) tänker lägga av. Pingislegendaren J-O Waldner spelar sin sista match 11.2, mot Simon Arvids-son, JSM-mästare. Waldner debuterade som 12-åring i SM och har tagit ett OS-guld, sex VM-guld inkl. lag och elva EM-guld! Han dominerade med andra svenskar bordtennisen under 1990-talet. Hans första VM-final var 1987, den sista 2000.

Sydamerika. Ett nytt farligt virus har upptäckts, zika-virus, som sprids via myggor och främst drabbar gravida kvinnor och deras foster. Stor spridning bland fattiga i t.ex. Brasilien, vilket oroar OS-arrangörerna.

2016-03-22

Paris/Bryssel. Två stora terroristattentat utförs av självmordsbombare från IS. Ett hundratal döda.

Kuba, Pres. Barack Obama besöker Kuba, ffg sedan 1928, och önskar häva handelsembargot. Kuba omvandlas alltmer till en kommunistisk en-partistat med en kapitalistisk ekonomi, som i Kina o Vietnam.

Syrien. Kriget i Syrien har pågått i fem år sedan den ”arabiska våren” 2011. Flera hundra tusen döda och miljoner på flykt, de flesta har strandat i Turkiet eller Grekland, sedan EU stängt gränserna för flyktingar. IS-styrkor börjar nu retirera, sedan Al-Assads regeringstrupper fått stöd av ryskt och amerikanskt flyg. Kurdiska Peshmerga-styrkor (med kvinnor) har haft framgångar i norr.

Stora svenska idrottare: Ingmar Stenmark, Jan-Ove Waldner, Ingmar Johansson, Carolina Klyft, Gert Fredriksson, Zlatan Ibrahimovic, Charlotte Sörenstam, Gunde Svan, Sixten Jernberg, Thomas Wassberg, Gunder Hägg, Gunnar Nor-dahl (curlaren Niklas Edin).

Brasilien. Den brasilianska ekonomin förvärras av korruption som drabbat det statliga oljebolaget Petrobras och byggandet av nya stadion till fotbolls-VM och OS. Presidenten har försökt blidka väljarna genom att välja den gamle populäre presidenten Lula da Silva till ny minister, men utnämnandet har stoppats av högsta domstolen, då även Lula utreds för korruption!

Sydsudan.  Det unga landet har sönderslitits av inbördeskriget mellan presidenten Salva Kir (i cowboyhatt) och hans förre vapenbroder Rick Machair. Två miljoner flyktingar i framför allt Kenya, systematiska våldtäkter och användande av barnsoldater.

2016, maj

Brasilien. Presidenten Dilma Rouseff tvingas avgå, åtalad för vanskötsel av budgeten (har dolt mindre bra siffror, särskilt i samband med VM i fotboll och kommande OS). Hon ersätts av sin vicepresident Michel Temer, men kallar det som hänt en ”kupp från höger”. Många menar att hon avsätts för att rädda många andra korrupta politiker i B.

Sverige. Flera nya s.k. ”affärer” har drabbat Sverige. Miljöpartiet har pekats ut för att partiet innehåller radikala ”islamister”, som t.ex. inte kan hälsa på kvinnor med handen. Ministern Kaplan tvingas avgå sedan han setts på en middag med radikala islamister från Turkiet. Ledningen, de två språkrören, kritiseras också, den ena, Åsa Romson, tvingas avgå, och ersätts med EU- ministern, tidigare journalisten Isabella Lövin. Mona Sahlin, som haft regeringens uppdrag att jobba mot islamisering i storstädernas förorter, tvingas också avgå sedan Expressen avslöjat att hon betalat ut pengar via sitt uppdrag till sin livvakt (som hon förmodligen haft ett förhållande med). Fackförbundet Kommunal tvingas sparka sin ordförande och kassör för vidlyftig representation och finansiering av en s.k. ”nattklubb”. I den s.k. Panama-affären, där tusentals dokument om företags skatteplanering i s.k. ”skatteparadis” läckts i en samplanerad journalistaktion, förekommer flera svenska företag och banker. Även personer inom Svenska kyrkan har haft allt för vidlyftig representation. Skatteplaneringen har organiserats via ett företag med kontor i Spanien och Panama.

2016 juni.

5/6 avlider Muhammed Ali (Cassius Clay Jr), alla tiders störste boxare, OS- champion, 3 ggr världsmästare i tungviktsboxning, kallad en av världens största idrottsmän genom tiderna, också för hans politiska engagemang och personliga utstrålning. (Konkurrenter: Pelé, Franz Beckenbauer, Ferenc Puskas, Michel Platini, Johan Cruyff, schw. tennisspelaren Roger Federer, simmaren Michael Phelps, basketspelaren Michael Jordan, m.fl.) Tidigare i maj avlider författaren Lars Gustafsson, Austin, Texas, poet och filosof.

Frankrike: Seine svämmar över och delar av Paris svämmar över. Bl.a. flyttas flera föremål från Louvren i säkerhet. Det är de värsta översvämningarna i Frankrike och södra Tyskland på 100 år.

Den brittiska parlamentsledamoten Jo Cox (Labour) dödas vid ett väljarmöte i Birstall av en brittisk högerextremist. Bara en vecka före den stora omröstningen om Storbr. ska gå ur EU, vilket Cox förordat.

49 personer dödas och 53 skadas i en masskjutning på HBTQ-nattklubben Pulse i Orlando, Florida. (12 juni 2016). Förövaren är en Floridaamerikan född i Afghanistan med IS-sympatier.

Den svenska birgittinnunnan Elisabeth Hesselblad helgonförklaras av påven i Rom.

Vid EM i fotboll i Paris utmärker sig bl.a. ryska huliganer med att anfalla engelska supportrar i Marseilles innan matchen Ryssland-England. Ryssland hotas med att uteslutas ur Eur. fotbollsförbundet. Samtidigt meddelar IOK att ryska friidrottare inte tillåts delta i sommar-OS i Rio de Janeiro, pgr av upprepade fusk vid dopingkontroller.

Ryssland gör fiasko i EM och slås ut i kvalet, liksom Sverige. England förlorar i 8-delsfinalen mot Island! Däremot går Wales vidare till semi. Portugal vinner, lite oväntat finalen över Frankrike med 1–0. Stjärnan Ronaldo glänser.

23/6 röstar Storbritannien, lite överraskande, för utträde ur EU, med siffrorna 52–48. Följden blir kaos i Storbr. och inom EU, där man är rädd att fler länder ska följa efter. Kraftigt börsfall och försämring av pundet. Skottland och Nordirland som är för EU, önskar skilja sig från England och Wales. David Cameron, som skapat denna oreda genom löftet om folkomröstning, tänker avgå i oktober och Londons tidigare borgmästare, den politiske ”vilden” Boris Johnson, som lett ”lämna”-kampanjen (Brexit) tros ta över. Denne verkar nu inte vilja skynda på utträdet, då han vet att det skadar den brittiska industrin. Han vill plocka ”russinen ur kakan”, d v s både stå utanför och i stället använda sig av olika fördrag med EU (ungefär som Norge), men dess grundare, Frankrike och Tyskland, är inte lika intresserade. Labour är djupt splittrat mellan höger och vänster, och krav på ledaren Jeremy Coburns avgång höjs ofta.

Sydamerika. Chile besegrar Argentina i finalen i Copa America (fotboll). Lionel Messi blir så besviken att han säger sig vara beredd att lämna landslaget. Zlatan Ibrahimovic, Andreas Isaksson och Kim Kjellström ska också lämna svenska fotbollslandslaget, liksom förbunds-kaptenen Erik Hamrén. Messi anklagas tillsammans med sin far för att ha undanhållit skatt, liksom andra välavlönade fotbollsproffs, som Christiano Ronaldo, vilket avslöjats i de s.k. Panamadokumenten.

2016-08-01 Flera s.k. ”terroristdåd” inspirerade av terrorgruppen IS utförs i Frankrike, Tyskland och USA. I Marseille kör en lastbil genom en stor folkmassa varvid nästan 100 personer dör. Ett homosex-dåd utförs i München. I USA utses Hillary Clinton till demo-kraternas president-kandidat, vilket är historiskt. I Japan utses en kvinna till minister f f g, och i England blir Theresa May ny premiärminister efter avgående David Cameron.

Turkiet. Delar av militären försöker sig på en militärkupp, för att försvara Atatürks sekulariserade stat. Ledaren för kuppen påstås befinna sig i USA. Presidenten Erdogan genomför en enorm utrensning av oppositionella, som även drabbar pressen, och tillskansar sig genast mer makt. En oppositionsledare, Mustafa Gülen i USA anklagas av Erdogan för att ligga bakom kuppen, men USA vägrar utlämna denne. Det verkar misstänkt som den påstådda s.k. ”kuppen” i Indonesien 1965 när mellan 1–2 miljoner Kinakommunistsympatisörer dödades i vad som kallats ett politiskt ”folkmord”, med USA:s tillåtelse.

2016-09-09 Sverige tar 11 medaljer i OS i Rio, Danmark 15, bl.a. guld i herr-handboll. Sverige tar guld i simning (Sara Sjöström) och mountainbike (Jenny Rissved). Brasilien får revansch i herrarnas fotboll i finalen mot Tyskland (2–1). Tysklands damer slår Sverige i finalen (2–1), en framgång för svenska tränaren Pia Sundhage. Rekordvärme i Spanien, och sommarvärme i Sverige i september! Man noterar åter den varmaste sommaren globalt i historien!

2016-10-02 Efter en kort vapenvila i Syrien börjar Assads flyg med rysk hjälp åter bomba Aleppo. Även USA är engagerat med ett fåtal marksoldater, och flyg. En gigantisk flyktingström lämnar den inringade staden där IS strider, med mänskliga ”sköldar” och en armé av självmordsbombare (flera har rest ända från Sverige).

2016-11-09 USA. Det amerikanska presidentvalet vinns oväntat av bostadsmogulen och miljardären Donald Trump, som överraskat alla experter. En missnöjespolitiker som främst är känd genom TV och media, som systematiskt ljuger utan att tveka, och är främlingsfientlig. Samma recept som NF i Frankrike, Ukip i England, m fl europeiska nationers missnöjespartier. Stor besvikelse för demokraternas Hillary Clinton, som hölls som favorit av valundersökarna. På gr av USA:s ålderdomliga valsystem med s.k. ”elektorer” räcker det med att vinna de folkrikaste delstaterna. Trumps väljare är främst vita låginkomsttagare, arbetslösa, men även medelinkomsttagare som fått det sämre under Obama, och höginkomsttagare som gillar att Trump vill sänka skatterna. Trots ett uttalat sexistiskt språkbruk fick han också många kvinnliga röster. Ett ofta upprepat argument var att sätta ”folket” mot den välutbildade s.k. ”eliten” i Washington?! Alla fakta som går honom emot kallar han för lögn, och ”fake news”. Högutbildade röstade i betydligt större utsträckning på Clinton. Sammanlagt fick Clinton 3 milj. fler röster än Trump (!) (Precis som 2000 när George Bush jr vann över Al Gore.) Republikanerna vann även kongressvalet, vilket gör att Trump får lätt att driva igenom sina ofta extrema förslag, t ex att bygga en 300 mil lång mur mot Mexikos gräns för att hindra illegal invandring! En viss opposition bland republikaner finns dock mot honom inom senaten.

2016-12-04 Österrike väljer åter president, sedan det första valet överklagats. Många drar en lättnadens suck när Miljöpartiets Van der Bellen vinner knappt över högerpopulisten Norbert Hofer. I Italien utlyser presidenten Matteo Renzi en folkomröstning om författningen från 1948, som anses allt för trög och ”konflikträdd”. Han har hotat att avgå om ”folkets svar” blir nej! (Han har suttit rekord-länge i Italien, två år! Efter ett knappt NEJ i omröstningen avgår Renzi tyvärr.) I Stockholm införs bad-tider där män och pojkar portförbjuds, efter upprepade fall av ”tafsande” (liknande incidenter rapporteras ofta från sommarens popfestivaler, ofta misstänks tonåringar eller män från utomeuropeiska länder). En ärkekonservativ kandidat, gaullisten Francois Fillon, tros ha chans att besegra högerpopulisten Marine Le Pen, i Frankrikes kommande presidentval. Men Fillon kan åtalas för förskingring, tillsammans med sin fru, vilket öppnar för mittenkandidaten Macron. En lång budgetstrid i Norge avgörs till slut av den borgerliga koalitionen, där även populistiska/främlingsfientliga Fremskrittspartiet ingår. Burma har genomfört allmänna val, oppositionspolitikern Aung San Suu Kyi har fått en plats i parlamentet, efter att ha suttit i husarrest i 20 år. Även oppositionella journalister får verka. Men förtryck mot minoritetsgrupper förekommer, och demonstrationer slås ner av polisen. Många höga militärer har, liksom i Malaysia och Indonesien, tjänat miljoner på diktaturen. Säkerhetspoliser, som i Kina, följer utländska journalister tätt i hälarna, och inhemska frispråkiga journalister, som i Ryssland, kan dödas. Suu Kyis parti vann valet, men hon sitter i regeringen bara som ”konsult”, och har hittills gjort lite för att reta militären, som automatiskt får 25 % av platserna i det stora parlamentet.

Sverige. Bob Dylan får oväntat Nobels litteraturpris. Han verkar närmast chockad och är på turné, och säger sig först inte ”ha tid” att motta priset 10/12 i Stockholm! Men vid Nobelmiddagen i Stockholms stadshus läser den am. ambassadören upp en tackhälsning från Dylan. Dylan håller dock aldrig någon s.k. ”Nobelföreläsning”, vilket han enligt reglerna ska göra, förrän han i maj 2017 skickar ett tacktal, som visar sig vara ganska banalt.

Kuba. Diktatorn Fidel Castro avlider, 90 år. Hans fem år yngre bror Raul övertar styret. Många tror på en liberalisering av ekonomin på Kuba.

  

Syrien. Den regeringstrogna Assad-armén har nu kontroll över de största städerna i Syrien. Det långa kriget mot bl.a. IS har sett 50 000 döda, och miljontals syrier på flykt. I december intar regeringsarmén med rysk hjälp den stora staden Aleppo. En stor ström flyktingar kommer därifrån, i första hand till Turkiet. En av historiens värsta mördarregimer är på tillbakagång och deras ledare al-Baghdadi har flytt till de svårtillgängliga bergen. Ökande våldsdåd och självmordsbombare tyder på IS desperation.

Tyskland. En lastbil kör rakt in i en folkmassa i Berlin på en julmarknad (2016-12-20). Förövarna undkommer och tros vara IS-sympatisörer.I Istanbul skjuter en IS-sympatisör ner ett 50-tal människor på ett diskotek och skadar lika många. Förövaren grips senare, en muslim från Uzbekistan (2017-01-10). Det senare dådet gynnar Erdogans hårdföra nationalistiska politik.

XXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXX

(fortsättning följer)

Shejken: en kriminalroman

Shejken : kriminalberättelse

Kapitel 1

Gråhunden brukade vara instängd i hundgården på dagarna.

Där levde den sitt enahanda liv, ständigt skällande, nosande, springande längst nätet. Instängd, utom under älgjakten, då den plötsligt under några korta veckor blev centrum för allas intresse.

Det var väl det som kallades ”15 minutes of fame” brukade Leila tänka? Några ljusklara veckor på hösten då alla traktens längtande älghundar fick komma ut ur sina burar, samlas, gnabbas, umgås, klappas, jämföras och berömmas.

Alla lika malligt manligt stoltserande med den svartvita spetsiga nosen sturskt i vädret, den grå raggen nyborstad och blank, och den kringelkrokiga svansen uppkrullad på ryggen.

Katja var byns bästa älghund, det var allmänt känt, men Leila tyckte ändå alltid så synd om henne. Hon var ju bara en stackars fånge bakom sitt hönsnät elva månader om året. Släpptes bara ut på allvar några gånger i september för att tacksamt få slicka husses stora svarthåriga händer.

Hon kände sig ofta som Katja, och det var både tryggt och obehagligt på samma gång.

Leila var både fascinerad och rädd, både för hunden och för husbonden, fast hon också kände en märklig samhörighet med den lilla kompakta gråhunden. Den skällde alltid argsint så fort någon främmande närmade sig bondgården. Även Leila utsattes ständigt för de oresonliga utskällningarna från den argsinta lilla hunden.

Det var som en sorts gemensam lek: Så fort Katja fick syn på Leila började hon springa besinningslöst längst stängslet och skälla upprört. Det var som att hon ville säga henne något, varna henne för något. ”Akta dig för husbonn, akta dig för husbonn!”

Men vad det var som Katja ville varna för kunde Leila ändå aldrig riktigt förstå. Ändå förblev Katja en del av henne själv på bondgården, blev hennes förvrängda, inspärrade spegelbild, men hon förstod det först långt senare.

En dag kom Katja lös. Det var en vacker försommardag, sjön riktigt glittrade nedanför lägdorna med höhässjpinnarna utspridda som plockepinn över fälten, och bonden hade just satt på sig söndagskostymen, rökt en John Silver utan filter, och skulle precis ta den lilla skinntorra Märta i handen till högmässan i kyrkan inne i samhället i den stora amerikanska bilen.

Nu stod han på farstubron i sina en och nittio och etthundratjugofem kilo, en nöjd karlakarl  som just skulle hämta finbilen i garaget i ladugården för att åka iväg. Solen sken från en himmel ljust och tunt blekblå som vattnig skummjölk.

Då hördes Katjas skall bortifrån hundgården, ettrigt och starkt. Leila som just kammat till Pippiflätorna och tagit på sig den blåvita söndagsbomullskjolen hörde det också. Hon fick hjärtat i halsgropen och kände pulsen slå hett i armar och huvud.

I samma ögonblick for sidodörren till ladugården upp med en smäll, och tio stora suggor stormade under högt grymtande ut i kornåkern. Hur dom sluppit lös förstod Leila aldrig, men hon förstod att det var en evinnerlig olycka som hände, kornet stod ju redan högt och slagfärdigt på åkern.

Hon hörde tant Märta ropa gällt inifrån köket, och bonden for iväg på sina långa ben med älgakliv mot åkern, där säden nu trampades till boss av den frihetsrusiga grisflocken.

-Nisse, Nisse, var ä Nisse?! ropade tant Märta med panik inifrån köket. Och sedan:

-Lajla, släpp ut Katja. Nu meengång! Fort som tusan flicka!

Det var som om tiden stod stilla just då. Andlöst stilla. Leila var vettskrämd. Hon var ju så rädd för Katja. Hon var rädd för allting på bondgården. Hon hörde farbror Hilding svära och vråla som en galning från åkern, där han jagade de galopperande rusiga hundrakilos suggorna fram och tillbaka bland de höga sädesaxen.

Hon såg att han fått tag i den största suggans lilla svansknorr, över ett hundrakilo som drog och stretade och tjöt som om den just skulle på väg till slakt. Säden växte redan midjehög, den var våt och tung efter allt regnande, snart fullständigt nedtrampad, och bondens nypressade svarta söndagskostym var snart ett minne blott. Katja skällde som en vansinnig från hundgården hela tiden.

Leila kände hur hjärtat stannade i bröstet då – hon kunde inte. Hon stod som fastfrusen på farstubron i sina Pippiflätor och hon hörde långt i fjärran tant Märta ropa i panik medan hon sprang över gårdsplanen, ”Hilding, Hilding, tänk på hjärtat!”

Nisse syntes inte till. Förmodligen låg han i kojan nere vid sjön just nu, fridfullt läsande Spindelmannen och Captain America, allt för att slippa åka till kyrkan på denna veckans längsta och absolut tråkigaste dag. Leila stod på farstubron av snirklig metall, vettskrämd och handlingsförlamad bortom sans och förnuft. Katja skällde som en tokig.

Nisse skulle säkert få stryk med riset för det här, och själv ville hon bara springa upp på sitt rum och krypa under sängen, som den stryk- och åskrädda lilla hund hon kände sig just nu. Det var en fruktansvärt lång minut av evighet som hon aldrig i livet skulle glömma.

Då såg hon plötsligt Katja komma sättande uppför ladugårdsbacken som ett streck med den lilla krokiga svansen tätt upprullad på ryggen över den gråsvartrandiga borstiga pälsen. De korta benen trummade blixtsnabbt mot gruset och verkade knappt nudda marken. I nästa stund var hunden inne i grisflocken och skällde fram och tillbaka som en ilsken furir.

Hela skocken vände i en enda perfekt synkroniserad våg som på kommando, med hund och bonde efter sig, och rusade vildsint grymtande och skrikande tillbaka mot kättarna och säkerheten i ladugården. Den sista eftersläntraren fick farbror Hilding tag i och med ett hårt grepp i bägge öronen föstes den omilt tillbaka in genom sidodörren och in i ladugårdens fängelse med en spark i baken.

Friheten blev kortvarig, kanske bara de där berömda femton minuterna allt som allt. Hela räddningsaktionen hade tagit bara några sekunder. Så kunde livet också vara. Om man var gris.

Sen var allt precis lika lugnt som förut.

En konstig metamorfos: Bonden sken som en sol, trots den genomsura och nedsmutsade söndagskostymen. Katja – det lilla kräket – hoppade och skuttade av glädje omkring husse och slickade i sig berömmet av husbonden. – Katjagumman… Katjaflickan… bästa hunn i byn … ja jämarns – Katjagumman… ja jämarns Märta …de gjorde hon bra …

Sen fick Leila för ovanlighetens skull sin beskärda del av berömmet där hon stod i finblus och kjol med benat och välkammat rufs och fånstirrade i sina Pippiflätor på farstubron. Hon ryggade tillbaka när bonden med stolta självmedvetna kliv närmade sig henne.

-Det gjorde du förbålt bra, jänta, flåsade han och gav henne en hård klapp på huvudet. Att du fick ut Katja i tid. Det gjorde du bra. Riktigt bra. Nu har du räddat skörden för mig, det… det ska du ha tack för!

Och så var allt överstökat och som vanligt söndagstråkigt igen. – Nej, nu måste jag byta så vi kommer iväg till kyrkan nån gång.

Leila stod kvar på farstubron en lång stund, alldeles kallsvettig och konstigt upprymd av berömmet trots försommarvärmen.

Hur Katja plötsligt tagit sig ut ur sitt fängelse på detta mirakulösa sätt fick hon aldrig veta.

Nisse hade ju legat i kojan och drömt sig bort med sina serietidningar, det fick han nog veta av tant Märta efter högmässan. Men Katja… ja hon var klok som Satan själv, det visste Leila, och det påstods ju till och med att hon kunde köra bil … Det var i varje fall vad farbror Hilding sa när han inte var riktigt nykter. Han älskade sin infångade lilla flicka gränslöst och hårdhänt. Fast hon bara var en hund.

Det hade varit så vackert försommarväder. Som det bara kunde vara en solig söndag i maj, i Västerbotten. Absolut molnfritt. Sädesfälten, lärkorna och storspovarna  över åkern som slog vårpiruetter. Ändå var det som en dödens stillhet sänkt sig efter den plötsliga känslostormen.

Hon stod kvar på farstubron med ledstång av metall väntande på bondparet och såg några storspovar svirra bredvid varandra över åkern, i blixtsnabba virtuost cirkulerande rörelser, fram och tillbaka, obekymrade över det korta intensiva drama som utspelats på bondgården för bara några minuter sedan.

Shejken

kriminalberättelse

Kapitel 2 (måndag)

Dagarna på den lilla lokaltidsningens redaktion började alltid med morgonsamling nere på centralredaktionen.

Redaktionssekreteraren Leif Lööw presiderade då som en kejsare vid kortändan på ett av de långa borden i fikarummet, oftast halvsittande på bordet i sina gröna bekväma militärbyxor, kortärmad skjorta och med träskorna vippande på fötterna. Han hade ofta olikfärgade strumpor på fötterna.

Han var alltid godmodigt gladlynt och fick de flesta på gott humör. Sportredaktörerna deltog aldrig, och inte heller den astmatiska kulturredaktören ”Gunnsan”, som sällan kom till arbetet före klockan tolv.

Det var vanligtvis sex-sju journalister runt bordet. David Nilsson, en 30-årig påläggskalv var tidningens stöttepelare tillsammans med en ung sommarvikarierande redigerare som hette Petra. En äldre man med stor Stalinmustasch, polisonger och stora sjuttiotalsglasögon, som bara talade trav hela dagarna och kallades Hasse. Lisa Kvist, en femtioårig närsynt dam som bara talade om sina barnbarn och gärna var som en mamma för resten av redaktionen, och tillslut en kille som kallades Roffe, med buskiga ögonbryn, okammad, lite orakad, i fyrtioårsåldern, som ofta var rejält bakis och ibland var helt osynlig på jobbet i flera dagar. Han hölls bakom ryggen av Lööw.

Vid andra bordsändan satt alltid tidningens äldsta lokalreporter, den smale, alltid i vitt eller beige-kostymklädde Lennart Ericson. ”Vårt samvete på tidningen” som Lööw kallade honom. Ibland deltog också nattredaktören Sten Andersson, en äldre man med bister uppsyn, tätt svart skägg, buskiga hopväxta ögonbryn och samma jägarbyxor som Lööw. Sten Andersson hade alltid slidkniv i bältet och militärkängor på fötterna, och såg ut som om han nyss kommit från älgpasset. Han och Lööw gick bra ihop, kände varann sedan tjugo år på arbetet, umgicks på fritiden och i jaktlaget.

Sen var det bara Leila Nordmark, tidningens andra sommarvikarie och den enda av lokalredaktörerna, jämnt utspridda över det stora länet,  som kommit till mötet. Hon var nyss anländ från Stockholm där hon just avslutat journalistutbildningen.

Dagens jobb gicks raskt igenom, elegant och vänligt utportionerat av den ständigt leende, lite tunnhårige Lööw med den blonda fjuniga mustaschen som han gärna slickade med tungan som en groda när han verkade fundera på ett beslut. Det hela gick rutinmässigt till i en sorts nedåtlutande kurva från väldigt viktigt och näringsriktigt till bara bukfylla. Alla tyngre uppdrag gick till David, som glatt åtog sig allt och hur mycket som helst. Petra, en tystlåten tjej med rakt färglöst pagehår och glasögon, som sällan tittade en i ögonen utan alltid såg ner med rodnande kinder, var effektiv och fick alltid mycket jobb, förutom att hon skulle redigera alla de äldre journalisternas sidor också.

Hasse fick bara lättare referentuppdrag som att gå på tinget, kommunen och ibland polisens sammandragningar och information. Lisa Kvist skrev familjesidan, med födda, döda, den obligatoriska bäbisbilagan kallad ”välkommen till världen”, som tillhörde tidningens mest lästa sidor, några fåtaliga insändare, eller om det behövdes ett inkännande snyftreportage om barn- eller äldreomsorgen.

Leila hade flera dagar arbetat med det som kallades ”förhands”. Det var den 22 maj, det hade äntligen blivit ett rejält väderomslag från nattfrost till sommarvärme, och turistsäsongen närmade sig. Det var stadsfest om en och en halv vecka, som var inledningen på sommarsäsongen med marknad och hemvändardagar och en hel extrabilaga var i produktion.

Klockan var nästan fem på eftermiddagen när David kom inrusande i Leilas rum på andra våningen. Hon stod just i beredskap att bege sig till sin lilla lokalredaktion i Utansjö.

-Jag hörde nåt på polisradion, sa han lite flämtande, alltid lika stressad när det närmade sig presstopp. – Det verkar ha hänt nåt uppe i Blackås. Konradsson från polisen har åkt dit. Kan inte du åka och kolla? Det… det är säkert inget i alla fall, men för säkerhets skull? Ta det på vägen hem. Jag måste med ungen till vårdcentralen, dom har flunsa hela familjen där hemma.

Han stod kvar och tvekade (som om hon skulle kunna tacka nej) framför Leilas välstädade skrivbord. Det var första gången han bett henne om något. Bara det kändes som en ynnest.

-Det vore jävligt schysst. Jag ska visa dig hur du åker.

Leila var lycklig ägare av en rysk skrotbil, en blå- och rostfärgad Volga, som hon köpt nere på torget av ryssarna. Den höll knappt ihop, men hon tänkte bara använda den över sommaren. Hon hade snabbt insett att firmabil inte ingick i löneförmånerna.

David bredde ut en karta framför henne på skrivbordet.

-Alltså, du åker mot Pershyttan längs Kalvsjön här, fem-sex mil. Vid kyrkan i Kläppen här delar sig vägen där tar du höger i fem mil till, cirka. 4,7 för att vara exakt. Du märker när du kommer in i själva byn, det ligger en nedlagd konsumbutik där och några sommarstugor. Bara 3-4 bofasta. Vägen svänger ut på Stormnäsudden här (han följde beskrivningen med fingret på kartan).Vid en tall med tre toppar och en jävla massa brevlådor där svänger du in. Du ser inte huset från vägen. Det e ett stort grönt trähus.

-Sa dom vad som hänt?

-Nej, men någon hade visst ringt. Flera gånger enligt Ericson. Hon hade inte sett nån i huset på flera dagar sa hon. Konstigt. Det är ett sånt där grönavågenkollektiv, har funnits där i massor med år. Vi har skrivit en del om dom förut. Träffar du Konradsson så kan du ju fråga honom. Han kan vara rätt pratsam och schysst om han är på humör. Försök charma honom lite (David log lite osäkert och blinkade tvetydigt åt Leila som girigt svalde berömmet). Hur som helst, det kanske bara är falskt larm, men Lennart tyckte det lät skumt. Han brukar ha öra för det. Det kan vara nåt? Och … ja, du har väl rätt lugnt just nu? Du skulle ändå sluta nu för dagen, eller hur?

Varför inte någon annan kunde åka fick Leila aldrig veta. Inte heller varför det ansågs så viktigt att polisen åkt dit. Inte då. Först senare förstod hon att varken Petra eller Lennart Ericson hade körkort, Roffes var indraget för rattfylla, Hasse var som vanligt på travet, och Lisa Kvist var hemma med sjukt barnbarn. Fotografen ”Snöret”, som ofta skjutsade Petra, hade Leila bara hört talas om men aldrig sett, utom som ständig bildbyline i tidningen.

Hon rusade ner på parkeringen, som sluttade brant ner mot ån. Där stod hennes ryska nyförvärv kvar. Dörrlåset fungerade inte, och rosthålen i sidan var stora som knytnävar. Efter några hostningar ryckte bilen till som i en dödsryckning och började osande och ljudligt puttra igång. Leila körde längs ån och den avlånga sjöfjärden in mot centrum, tog vägen förbi busstation och ut på stora vägen. Sen var det bara att följa färdbeskrivningen inåt landet.

Efter fem mil körde hon genom Kläppen, ett samhälle på sjuttiofem invånare, förbi en gammal kyrka bredvid en vacker men folktom badsjö. Dittills hade hon bara passerat några bondgårdar med lite djur, ett par vårrusiga kapplöpningshästar och några förfallna hemman, men efter Kläppen blev det helt dött. Bara skog. Spöklikt dött. Här började ingenmanslandet.

Först för sent såg hon den lilla vitsvarta, halvt nedfallna metallskylten ”Blackås” dyka upp längs den allt smalare vägen, kantad med tät gran- och tallskog. Hon stannade och backade. När bilen kom upp jämsides med avtagsvägen såg hon en ormvråk ryttla avvaktande i luften över en glänta, eller var det en vanlig hök, hon visste inte så noga? Konsumbutiken gapade öde och stängd, med skylten på trekvart, i dikesrenarna anades redan röda rallarrosor, lila midsommarblomster, vita prästkragar, smörblommor, hundlokor, blåklint och blåklockor. Det var vårens korta flämtande heta andetag, som berusande vackert i en enda snabb ormvråksflykt övergått i brännande sommar. Hon kunde ibland stanna bilen vid en sådan dikesren som innehöll minst tio sorters blommor, och bara titta.

Den slingrande serpentinvägen fortsatte nu genom en gammal oskiftad by, där husens slitna nötta gavlar gick ändå ut till grusvägen. Hade hon mött någon på den smala vägen hade det smällt nu, lekande barn var inte att tänka på, men det var absolut folktomt och spöklikt dött så här vid sextiden på kvällen. Hon såg inte en människa. En gammal traktor stod och rostade vid vägen, några tjurkalvar gjorde den gloende sällskap och drack från ett badkar fyllt med smutsbrunt vatten i en hage. Hon åkte förbi en ensam lite förfallen bondgård med en enorm silo och några sommarstugor. På höger hand hade hon norra Kalvsjön som glittrade inbjudande i solen.

Den smala asfalterade byvägen var kantad av små fritidshus som verkade tomma. Nere vid sjön betade några stora svartvita kor. När Leila närmade sig den höga tretoppade tallen hörde hon plötsligt en hund skälla ilsket från ett av husen.

Det var det första ljud hon hört förutom bilmotorns hackande på nästan en timme! Hon studsade till av förskräckelse, och kände pulsen börja dunka häftigt i ansiktet. ”Mod, mod” tänkte hon och svalde rädslan med mycket luft. Andas genom näsan. Och framförallt – mod.

Det var ju bara en vanlig gråhund, en vanlig älghund här uppe i trakterna, som rusade ut från sin stora koja i en enorm träbur och skällde gällt som en tokig. Skällde, skällde, skällde. Snart följdes den av ytterligare en hund till som också legat och tryckt inne i kojan. Oljudet i den kompakta tystnaden var plötsligt öronbedövande.

Leila ryckte till i panik när den andra hunden kastade sig mot nätet med blottade käftar, så att hon nästan körde in i det lappade förfallna staketet till huset på andra sidan vägen. Det var ett grått slitet trähus med några skrotbilar på gården. Inga människor. Hundarna fortsatte att skälla ilsket tills bilen försvunnit ner för en backe. Då tystnade oljudet och allt blev stilla igen. Leila insåg att hon inte hade en aning om vad det var hon skulle göra nu när hon kom fram. Inte den blekaste.

I hastigheten missade hon infarten till huset, som låg dolt bakom en tät risig blandskog, och plötsligt befann hon sig ute på en skogsklädd udde med några småhus, och fick vända och köra tillbaka. Nu såg hon till vänster en rad brevlådor vid vägen och på hennes högra hand låg nu ett litet sött rött hus med vita knutar, där några barn lekte på gården. Åsynen av människor grep henne plötsligt så häftigt och hjärtskärande att hon längtansfullt vände sig om efter barnen och nästan missade infarten på nytt.

Hon tvärbromsade vid infarten, barnen flög upp och stod som förstenade kvar på andra sidan vägen och stirrade storögt och intresserat på henne, medan hon försiktigt försiktigt vände den skrotfärdiga bilen på den smala vägen, och körde in på en liten skogsväg, mitt emot stugan, in mellan träden. Det var en minimal grusväg. Nervöst körde hon med dunkande hjärta och handen nervöst darrande på växelspaken in på gården. Det var hennes första större uppdrag, hon kände att hon inte fick göra bort sig nu.

Så här såg det ut när hon kom fram:

En stor gårdsplan, nödtorftigt täckt med daggvått gräs och ogräs, där en röd liten Ford Corolla stod slarvigt parkerad.

Till vänster ett avlångt grönmålat hus, som verkade äldre men som tydligen renoverats flera gånger. Såg ganska slitet ut.

Framför huset, ner mot sjön, var det en stor lång rödmålad loge på pålar, som verkade ganska genuin. Två stora portinfarter, stor höskulle och vagnslider. Något som såg ut som en vedbod.

Ytterligare längre ner mot sjön var det en kallkällare som stack upp som en gräsklädd kulle, en fallfärdig lekstuga, och en liten nybyggd friggebod, konstigt malplacerad. Det var nästan precis som hemma.

Nedanför den stora gräsmattan, eller vad man nu kunde kalla det, för gräset var snarare brunt och glest, var ett stort land med potatis och grönsaker och lite blomsterrabatter, som såg ganska välansade ut. Sjön skymdes delvis av björksly och sälj.

Bakom landen skymtade ytterligare åker, och långt nedanför såg man sjön glittra.

Så fort Leila stigit ur bilen dök en kortväxt man upp från boningshuset. Han såg inte vidare glad ut när hon krånglade sig ur den lilla bilen . Han bar en liten fånig hatt av tysk tyrolermodell, en ”porkpie”, nedtryckt över de glesa hårtestarna, och en beigefärgad sportjacka. Han hade buskiga ögonbryn med bister och ganska irriterad uppsyn, en liten stubbig mustasch, och verkade vara runt sextio, minst. Ljusa gabardinbyxor och svarta slitna herrskor. Han betraktade den långa Leila misstänkt upp och ner och muttrade:

-Vad fan är du för en gök? Har du inte kommit till fel världsdel?

Leila, som var van vid den kommentaren svarade bara:

-Leila Nordmark, lokalredaktör från ortstidningen. Vi fick höra på radion att det hade hänt något här uppe?

(Hon försökte hålla rösten stadig, och tyckte själv hon lät professionell.)

-Hänt och hänt, sa Konradsson irriterat. Om det hänt nåt? Är det Bernhardsson som skickat dig? Eller Ericson? Du måste vara årets sommarpraktikant förstås.

-Jag är sommarvikarie. Och det var David Nilsson som skickade mig.

-Jaså, den fjanten. Jaja, du kan gärna följa med in om du vill. Men det finns inte mycket att skriva om kan jag försäkra. Faktiskt ingenting alls .

Konradsson sparkade lite slött i den så kallade gräsmattan, som framför den enkla, löst hopfogade farstukvisten med ett litet slarvigt ditsatt skyddande tak var nedsliten på bara jorden.

Hon fick fram ett anteckningsblock från jeansjackan och beredde sig att börja anteckna. Huset verkade helt obebott, allt verkade fullkomligt stilla, oroväckande fridfullt. Inga hundar som skällde längre. Skogen susade, sjön glittrade. Betande kor nere vid sjön. Några skator flaxade kring ett stort bo i den stora björken vid logen. De allra första myggen dansade i den bleka kvällssolen.

-Är du ny i gamet? undrade Konradsson intresserat och betraktade Leila som var huvudet högre än polisinspektören. Han hade små plirande grisögon, inte ovänliga, bara väldigt misstänksamma.

-Ja, jo det kan man väl säga. Det här är mitt första jobb faktiskt. Ett vikariat på tre månader.

-Ett vikariat på tre månader, upprepade polisen och verkade vilja platta till jorden fullständigt framför farstubron. Ja, själv har jag bara sex månader kvar till pension. Tänka sig.

Han verkade inte vilja företa sig något polisarbete alls, och Leila började skruva nervöst på sig. Drev han med henne? Naturligtvis därför att hon var kvinna och av en annan hudfärg än den lille polisinspektören. Och ”utsocknes”. Det var så typiskt. Hon blev allt nervösare, och kände sig allt mer bortkommen och dum. Felplacerad. Gardinerna var noga fördragna i huset, som var långt, två våningar, men inte särskilt högt. Solen stekte i nacken och Leila svettades, trots det tog inte Konradsson av sig hatten.

-Var är det som har hänt här? undrade hon och försökte låta stadig och lugn på rösten. Hon förstod att Konradsson förväntade sig att hon skulle känna till allt om de så kallade ”gröna-vågarna” som bodde i huset?

-Ja, fan vet, sa Konradsson och tittade sig omkring på nytt. Det undrar jag med.

Han verkade väldigt ointresserad och inte så lite irriterad över att Leila dykt upp. Hon förstod att hon kommit väldigt olägligt. Konradsson verkade ha varit fullt sysselsatt när hon kom, stövlade direkt ut från huset. Nu stod han bara och skrapade med den grova skokängan i jorden, som om han ville att hon bara skulle dra åt skogen.

-Vem är det som bor här, försökte hon bryta isen. David kallade dom ”grönavågare”? (Hon insåg att hon fick bita huvet av skam och visa sig fullständigt okunnig.)

-Vet du inte ens det? sa Konradsson och log illmarigt och sög med underläppen på den stubbade mustaschen. – Gud sig förbarme. Han såg roat på Leila, fortfarande förundrad över den exotiska synen. Hon stirrade tillbaka, sturskt, vägrade låta honom få övertaget.

-Är du stockholmare (det lät inte som något hedersomnämnande)?

-Nej, jag kommer från Burträsk. Men jag har gått journalisthögskolan i Stockholm.

-Kunde tro det, sa Konradsson. Är du flykting?

-Nej jag är faktiskt adopterad, sa Leila irriterat. Jag är lika svensk som du med andra ord.

-Nja, inte riktigt ändå, sa Konradsson och skrattade igen, men inte ovänligt. Jag har bott här på orten i sex generationer. Inte illa, eller hur? Men du tänker väl inte flytta upp hit du också, som ”dom där” (han pekade mot huset).

-Nej, aldrig i livet. Men … (sa hon överslätande och såg ner mot sjön) … här är väldigt vackert förstås.

-Jaså du tycker det, sa polisinspektören kort och såg sig omkring igen. Jag tycker här ser ut som skit jag. Rena vanvården. De borde ha suttit inne för längesen.

Han plattade till jorden framför farstubron en sista gång och vinkade åt Leila.

-Nå följ med in då så ska jag visa dig vad det är för fina gökar som bor här. Eller ”bodde” skulle man kanske säga, för dom verkar ju faktiskt ha gett sig av allesammans, hals över huvud. Förunderligt nog. Så det blir nog inte mycket att skriva om för dig flicka lilla, för skriva har du väl ändå fått lära dig på den där skolan?

Leila svalde förtreten och följde den lille polisinspektören in i huset. Det var en liten hall med en stor spegel och en omålad också rätt dåligt snickrad trapp upp till övervåningen. Allt var snett och vint och hoplappat. Det luktade damm och inpyrt, ovädrat. Det var lågt i tak så hon nästan fick böja sig. Till vänster var ett ganska modernt kök, där innanför tvättstuga med torkskåp. Allt var städat och undanplockat, inget tydde på att någon bodde i huset längre. Det stora timrade köksbordet var bara prytt med en vas slokande blommor från trädgården. De hade börjat torka.

-Fina eterneller, sa Konradsson spydigt och gick fram till kylskåpet. Han öppnade och tog sig för näsan.

En sur lukt slog emot honom. Sur mjölk som blivit grynig, gammal fil stod i en tillbringare på golvet. Några potatisar som slagit grodd. Ett smörpaket som verkade vilja börja krypa iväg av sig själv.

-Här har ju inte varit någon på flera veckor, sa Leila och försökte anteckna något vettigt i sitt anteckningsblock.

-Nä just det. Du är ju riktigt skarpögd. Nu ska vi titta in i ”storstugan”.

Inne i vardagsrummet var ett gammalt dammsamlande piano. Fina möbler, såg ut som auktionsgods tyckte Leila. Både allmoge och oscarianska plyschfåtöljer. En vacker venetiansk takkrona över salsbordet. På väggen hängde några sablar och en älgkrona.

Konradsson drog med fingret över pianot. Det blev grått av damm.

-Trasmattorna ska ju hålla skiten borta säger kärringarna, muttrade han under stubbmustaschen. Men jag tycker det verkar tvärt om jag.

Kanske var det de vackra trasmattorna på golvet han kommenterade. De var verkligen vackra tyckte Leila avundsjukt. Syntes att de var gjorda av ett proffs.

I ett litet rum täckt av bokhyllor mellan storstugan och köket stod en stor en dator av äldre modell. Uppslagsverk och böcker om geografi och historia. Antikvariatsfynd. En unken doft av gammal piprök slog emot dom i rummet. Datorn var inte av senaste modell, och drevs med modem från golvet. Det här var långt från bredbandsland.

-Ni kollar väl datorn, sa Leila och försökte låta professionell. Förresten, vilka är det som bor här?

-Dom sov däruppe, sa Konradsson korthugget och fortsatte uppför den rangliga trappan till övervåningen. Leila kände anspänningen öka lite för varje sekund.

-Vilka, undrade hon ihärdigt?

-Hans kvinnor.

Leila ryckte till.

Nu kom de upp till ett litet allrum med en soffa och ett lågt bord. Ingen TV, ingen stereo. En vävstol var inklämd under det sluttande plåttaket. Det var varmt som i en bastu. Till höger såg Leila ett stort sovrum med en jättestor enkel furusäng som säkert rymde tre personer. Ett litet toalettbord i ädelträ med en stor oval spegel, en byrå och en stor lös garderob innanför dörren. Det sluttande taket var så lågt att hon fick böja sig tills hon stod raklång mitt i rummet.

-Va-var det här kvinnorna sov menar du?

Den unkna värmen i rummet slog emot henne och fick henne att må illa. Det luktade, trots att någon nyss vädrat ut. Lukten satt i väggarna. Det luktade som på ett gammalt utedass.

Konradsson gick fram till byrån.

– Kom hit så får du se, sa han bryskt och pekade på en samling små söta inramade fotografier som stod grupperade på byrån.

I mitten var en man med skägg och långt gråaktigt hår. Smalt gravallvarligt men känsligt ansikte med markerade kindben och intensiva men ganska uttryckslösa ögon. Han såg på något sätt både belåten och bitter ut, det var svårt att säga vad?

Till höger och vänster om honom var två medelålders kvinnor, med långt rakt mörkt hår och band i håret, de såg ut som indianer tyckte Leila, vars fantasi började spinna de mest besynnerliga trådar om vad som försiggått i huset nu.

Kvinnan till höger, som var något äldre än den andra, hade ett mycket stramt och beskäftigt ansikte. Den till vänster hade ett rundare ansikte, inte oattraktivt, men sorgset, som tyngt av tusen osynliga bördor. Den tredje kvinnan, till vänster om den senare kvinnan, var något yngre medelålders, med mörkt lite lockigt hår, såg söt ut.

Längst till vänster var en grupp på tre yngre flickor, kanske femton-sexton år. Alla hade rakt hängande långt hår som de äldre kvinnorna, och stela både svårmodiga och rädda ögon. Leila sneglade på Konradsson vars mungipor stramade till, som om han fick lägga band på sig för att inte sprängas i bitar när han såg på porträtten. Hon la märke till reaktionen.

-Den där, sa han med ilska i rösten och pekade på mannen i mitten. Han kallades ”Shejken”. Ja, du förstår kanske varför.

Så vände han på klacken och gick ut från rummet.

Leila såg länge på den lilla gruppen av stillsamma enkla porträtt på byrån. Som ett gammaldags familjefoto, kanske av länge sedan döda släktingar. Samtidigt var det något beklämmande och sorgligt över det hela. Som från en förgången tid, ett släktporträtt men inga posivtiva vibrationer precis. Rogivande, som var de faktiskt borta sedan länge. Som familjefotona över alla nära och kära släktingar i Burträsk som den religiösa tant Märta dammat och vårdat, morfar, mormor, gammelfarfar som välte och dog under EPA-traktorn, mormor som stillsamt spritade ärter under ett stort träd i den stilla dallrande sommarvärmen. ”Sov”? ”Kallades”? Imperfekt? Så hade ju Konradsson sagt?

Under sängen var en stor ljusröd fläck insugen i furugolvet. Som någon verkligen försökt tvätta bort. Såg ut som lingonsylt.

Hon följde efter polismannen nerför trappen och ut på gården igen. Hon hann uppfatta att det var några rum till på övervåningen, som säkert också användes som sovrum.

-Vad har hänt med de som bodde här? Var är dom? Dom är kanske bara på semester? (Men hon trodde inte själv på det sista. Det kändes inte som om de här människorna åkte på semester.)

-Säg det, sa Konradsson och tog av sig hatten för första gången och torkade av den tunnhåriga svettiga flinten med en näsduk. Han bakåtkammade noggrant några få grå hårslingor och satte den lilla hatten på plats igen. – I så fall har vi just gjort hemfridsbrott. Utan höga vederbörandes tillstånd. Så vände han sig mot Leila och såg upp mot henne.

-Kärringen tvärs över vägen ringde och sa att hon inte sett dom på några dar. Och ”semester”, nej det kunde dom nog inte stava till, de här stackars människorna. Ja, som du ser har ingen varit här på flera veckor. Verkar faktiskt som om hela gröna storfamiljen flyttat för gott. Lämnat fältet fritt. Räcker det för en ”story”? (Han bligade klurigt och lite retsamt mot henne.)

Leila tog upp anteckningsblocket igen. Hon måste ju skriva något. – Kan du säga något mer om dom som bodde här, undrade hon förtvivlat?

Men Konradsson ignorerade hennes fråga, och gick istället bort till bilen. Han tog upp mobilen, satte sig i bilen och ringde. ”Falskt alarm”? Leila stod obeslutsamt kvar med anteckningsblocket framför farstubron och kände sig dum som ett fån. Efter en stund kom Konradsson tillbaka.

-Det är inte mycket mer att göra här nu, sa han avslutningsvis. Du kan se dig omkring på logen där om du vill. Jag åker nog in till stan.

I samma ögonblick hörde Leila gråhunden skälla igen, och nu på riktigt nära håll. Hon ryckte till av förskräckelse så att hon tappade anteckningsblocket på marken. Konradsson log snett mot henne. Hon skämdes över sin reaktion. Fan också! Långt nerifrån sjön syntes någon komma, med breda självsäkra steg, och framför for en gråsvart pälsboll som närmade sig och hastigt blev större och större. Bakom kom en äldre kort man lufsande, i stora stövlar och en grågrön jacka, och en blå OK-keps på huvudet.

-Å fan, det är Johansson, grannen, sa Konradsson. Ja, han kanske vet nått?

Leila såg gråhunden snabbt närma sig, och kände genast pulsen öka i kroppen. Den sprang rätt mot henne. Hon vek snabbt undan huvudet och sa till Konradsson.

-Du, jag måste kissa. Jag går bakom logen en stund.

-Gör du det, sa Konradsson och smålog åt Leilas plötsliga brådska.

Hukande bakom logen såg den generade Leila grannen Johansson, som hon gissade bodde i det lilla huset med den enorma hundburen utanför, stanna upp och börja tala med Konradsson. Han skakade nekande på huvudet och pekade mot huset. Hunden hade flåsande lagt sig på gräset framför Johansson, och tittade retfullt på Leila där hon satt rädd och hopkrupen bakom logknuten.

När Leila reste sig upp, och fumlade lite med de knäppta byxorna – hon försökte inte ens låtsas som om hon hade kissat – såg hon att brädväggen lossnat på baksidan av logen. Hon förstod på lukten att det måste vara ett utedass därinne, för det hade börjat tina fram i den plötsliga sommarvärmen, som börjat i förra veckan, och spred nu en vidrig odör kring logknuten. Mitt i den bruna sörjan i hålet i väggen stack en bit svart plast fram. Ur plasten stack vad som såg ut som ett människofinger ut. Leila petade förvånat i hålet med en kvist, och såg snart en hel hand liksom vädjande sträcka sig mot henne ut genom hålet. Som om den bad henne om hjälp.

Leila tog nästan i panik tag i brädväggen och slet till, gud vet var hon fick styrkan från, och ur högen med avföring i det nu betydligt större hålet gled ur den trasiga säcken ett huvud med avföringsfläckat ansikte som stirrade genom träcket med tomma vidöppna ögon mot Leila. Det var en ung flicka, med kletigt mörkt och stripigt hår, kanske sexton, sjutton år. Stirrande tomma ögon. Ansiktet var kritvitt under smutsen, ögonen vidöppna, pupillerna hade slutat lysa, läpparna var starkt blå.

Leila rusade ut till de båda männen på gräsmattan. Hon ignorerade gråhunden på gräset och skrek hysteriskt.

-Det ligger en död kvinna bakom logen!

-Vad i helvete, svor Konradsson. En död …? Kom Johansson!

Med hunden hoppande mellan benen sprang de runt logen. Stanken ur hålet i brädfodret var vedervärdig i solgasset.

Vad i helvete, var det enda Konradsson kunde säga när han böjde sig ner för att titta. Vad ända in i glödheta… Vad i höge farao är det här!

Hunden var genast där för att nosa. Leila såg hur den likstela kroppen försiktigt och långsamt, centimeter för centimeter gled ut ur den svarta plastsäcken, genom det stora hålet i brädväggen, som Leila gjort större, och nästan elegant gled ner på marken, som serverad på ett fat. Ansiktet stirrade oavvänt med tomma ögon på Leila. Ett litet runt hål gapade rött från pannan.

-Nämen, va fan, Johansson? Vad i helvete … Konradsson tog sig för pannan. Vad i alla glödheta smådjävlars … Han verkade chockad. Vad i HÖGE FARAO är det här?

-Verkar som om grävlingen varit framme, sa Johansson bara, till synes sävligt och pekade med foten. Den indikerade ett stort hål i plastsäcken och man såg att något djur börjat äta på en av flickans armar.

-I själva fjöset, sa Johansson. Det var som fan!

Leila såg till sin skräck hur ytterligare en kropp nu syntes i hålet i väggen. Det verkade vara en äldre människa. Huvudet stack ut ur den trasiga, slarvigt hopsnörda plastsäcken och kvinnan hade ett fult djupt sår av levrat brunsmutsigt blod på sidan under örat. Bägge kropparna verkade ha någon sorts nattlinnen på sig, eller vad som återstod av dessa, tunna vita sönderrivna kvinnotrasor nedkletade med stinkande avföring.

-Nä fy fan, sa Konradsson och tog sig för näsan. Fy faan! Jag går och ringer på förstärkning.

Han försvann småspringande mot bilen. Han tappade hatten på gräsmattan.

Johansson vände sig mot Leila, tog av sig kepsen och kliade sig förbryllat i det kletiga håret på bakhuvudet. Han sa inget men han sparkade ilsket mot hunden, som fortsatte att intresserat sniffa på liken.

-Din jävla kannibal! Ge dig iväg! Byracka! Hör du inte! Bort!

Leila kände hur hon blev väldigt yr och ville kräkas. Chocken pulserade nu i hela kroppen. Det luktade en blandning av avföring, lik i upplösningsstadiet och komposterad förruttnelse. De båda människokropparna på gräsmattan hade redan börjat fermentera i solen. Huvudet snurrade, magen gjorde uppstötningar i något som kändes som vågor i full storm. Hon lutade sig mot några björkar i det täta buskaget bakom logen och kände magen värkande vända sig ut och in.

Ett barndomsminne: En av hennes lärare hade snurrat henne på sjön när de åkte skridskor. Varför hade hon tjatat så på henne, hon var lite förälskad. Hon snurrade viktlös i lärarinnans starka armar runt, runt, runt, blev saligt snurrig i hela kroppen. Sedan: Lärarinnan tappade Leila och hon flög som en vante, slog i isen och bröt armen i fallet. Smärtan var som en chockvåg, sen blev hon viktlös och svimmade. En konstig dröm kom: hon flög över hela den avlånga sjön, som en storspov, svirrande och lekande lätt över bondgårdarna, höstackarna, fälten.

Hon hörde i bakhuvudet en bil passera ute på vägen, det var också som i en dröm, och någon, förmodligen kvinnan på andra sidan vägen, ropa på sina barn. Allting kom osannolikt långt bortifrån, som ett avlägset eko från andra sidan sjön. Hon kände sig sjösjuk, starkt illamående, som om hon rökt en haschcigarrett för första gången, eller tvingats ta ett halsbloss på farbror Hildings cigarr. Hon fick häftiga och smärtsamma, stötvisa uppstötningar från magen, när tarmarna vreds om varv på varv på varv.

 Konradsson dök upp igen och frågade, också som från en annan värld.

-Ska jag köra dig hem flicka lilla?

Leila hörde sig själv svara:

-Ja tack, jag mår inget vidare. Förlåt mig.

-Ja, jag ser det. Kom med mig. Hon hörde honom skrika något åt Johansson. Det lät som:

-Stanna här. Jag har ringt till stan.

De satte sig i Konradssons lilla Corolla och sa nästan ingenting på hemfärden. När de närmade sig stan sa Konradsson:

-Har du nåt lugnande så ta det och försök lugna ner dig, så kan du ta ett snack med Bernhardsson i morgon. Jag tror han vill veta vad ni ska skriva om det här. Jag ringer honom ikväll. Ta en sömntablett och försök sova nu. Det har varit en… tuff dag.

Han lät faktiskt riktigt vänlig på rösten.

Shejken

kriminalberättelse

Kapitel 3 (tisdag)

En av kvinnorna, den barska med det snipiga draget kring munnen, reste sig från matbordet och skrek åt Susannas mamma som tyst åt sin filbunke: – Din förbannade hora! Det är ditt fel. Du har förstört allt! Med dina fina manér! Så gav hon Susannas mamma en rungande örfil så det ekade i köket. Jeanette och Rosmari började gråta högt. Susanna kände hur hon kokade över av hat, hennes mamma gömde hukande ansiktet i händerna för att dölja de rödstrimmiga brännande kinderna. Hennes mamma.  – Du skulle ha stannat i din fina vackra familj, fortsatte Berit, kokande av ilska. Men vänta du till Karl-Erik kommer hem. Då är det du som följer med ut i vedboden för en omgång du sent ska glömma!

Susanna gömde ansiktet i händerna, döv och blind, sen höll hon för öronen. Rosmari bölade högt som om det var hon som skulle bestraffas. Jeanette lipade också, men tyst och hackande som en båtmotor. Lova, hennes mamma, satt alldeles tyst, det verkade som om hon slutat andas. Susanna knöt händerna under det grova köksbordet. Hon hade kunnat mörda Berit Schäfer. Nu genast. Hon visste bara inte hur. 

Så fort Leila kom in på sitt rum nästa dag ringde chefredaktörBernhardsson. Hon förstod att det gällde händelserna uppe i Blackås. Han bad henne komma in på sitt rum omedelbart.

-Det var fan så obehagligt, sa han och stängde dörren bakom henne. Usch ja. Sätt dig Nordmark, sätt dig. Hur känns det?

-Åjovars. Lite darrigt.

-Fan så besvärligt det här, vi är ju så kort om folk just nu. Annars hade jag gett dig ledigt några dagar. Det måste varit förfärligt. Om du behöver springa upp på sjukan så säg bara till …

-Nej, nej, jag klarar mig.

-Ja, det är bra. Du verkar vara en tuff tjej. Ja herregud det här är ju nåt för en erfaren journalist. Jag förstår inte att David skickade dig. Men vem kunde veta …

Han sträckte nervöst på sig och hämtade andan. – Ja, polisen tar ju hand om det här nu. Jag har bett David åka upp och bevaka. Fy fan en sån chock va? Jävla otur att just du skulle åka på det.

Leila nickade och skruvade sig obekvämt i den nedsuttna besöksstolen.

Chefredaktören såg både besvärad och upprörd ut på samma gång. Villrådig. Han reste sig i hela sin ansenliga längd, välpressade mörka byxor, vit skjorta med uppkavlade ärmar, en rejäl ölmage ovanpå vilken guppade en liten lustig svart slips av läder. Så travade han fram till fönstret och körde ner händerna djupt i byxfickorna. Han studerade intensivt trafiken utanför Konsumbutiken på torget nedanför. Klockan var snart tio så det var en strid ström ut och in i snabbköpet.

-Vi får inte överreagera nu, sa han mot fönstret, som om han talat till folket nere på gatan. Vi måste ha is i magen. (Han hämtade andan och fortsatte:)

-Vi får inte tappa fattningen. Du fattar nog inte vilken grej det här är Nordmark. En sån där liten by. Alla känner ju alla. Fy fan, jag minns inte när vi hade ett mord sist här i bygden, måste vara minst tio år sedan. Den där galningen i Gullik som gick lös på kärringen sin med ett yxskaft. Men det var ju i fyllan och villan de, inget riktigt mord förstås…

-Hur många hittade dom där uppe i Blackås sen… undrade Leila.

Bernhardsson strök sig över det snövita bakåtstrukna hårsvallet.

-De var en äldre kvinna och två tonårsflickor. Herregud. Två unga flickor. Herregud.

Han skakade på huvudet och återvände till sin ergonomiska snurrstol bakom det belamrade bordet. Han drack lite ur en vit kaffemugg av lergods, kastade ett öga på dagens ledare han börjat skriva på sin dator och reste sig rastlöst igen.

-Du förstår väl att jag frånkopplar dig från den här grejen, Nordmark, sa han och lät som en myndig poliskonstapel. Det här kräver en erfaren reporter, det förstår du säkert (som om han trodde att Leila var särskilt intresserad av att åka upp till Blackås igen). Polisen håller på och identifierar dom nu. Fattar du vem som kan göra något sådant här? Två tonårstjejer… Fy fan en sån soppa… En sån … galning.

-Men vi måste gå varligt fram. Det här är delikat, minst sagt. Vi vill framförallt inte ha en massa journalister från Stockholm rännande här just nu. Fan turistsäsongen börjar ju nu, det viktigaste på hela året. Det här var ju inte sån PR vi ville ha! Solkigt, är väl det minsta man kan säga. Ohyggligt.

-Menar du att ni inte tänker skriva nåt om det här nu, sa Leila? För det var precis så det lät. En ”mörkning”.

-Jo för fan. Jo vi ska nog skriva. Det är ju en stor grej. Minst sagt. Vi får väl se… När det blir dags …

Leila kunde bara häpet stirra på den långe vithårige chefredaktören, som nu ställde sig bakom henne, som en ominös skugga. Hon väntade sig nervöst att han skulle ta henne om axlarna i en faderlig och uppfordrande kram. Eller ta händerna runt hennes smala bruna hals och bara klämma till. Hon darrade av förskräckelse och kände sig liten. Han verkade märkbart nervös och exalterad. Konstigt orolig. Leila hade i sin oskuld trott att man skulle kastat sig över det här snaskiga fallet med näbbar och klor. Det var ju det hon lärt sig i Stockholm att journalister som vädrar blod gjorde. Men det här var ingen boulevardblaska i kungliga huvudstaden. Det var landsortspressen i den mindre skalan. Och det var något helt annat. Något hon aldrig lärt sig på universitetet.

Bernhardsson, som verkade mycket väl underrättad om morden, klappade bara Leila på axeln och satte sig tungt bakom skrivbordet igen. Hans skivbordsstol var ovanligt hög, eller så var det Leilas fåtölj som var låg, i vilket fall så kände hon sitt underläge otvetydigt. Vilket säkert var meningen

-Du kan vara helt lugn Nordmark, sa chefredaktören kollegialt och plockade nu till synes obekymrat med sina många papper på skrivbordet. Så reste han sig plötsligt igen och började åter trava runt i rummet som en kapplöpningshäst strax före start.

– Du är ju här för att lära, du fortsätter skriva om turistsäsongen som om inget hade hänt. Du lämnar det här åt David och Lennart från och med nu. Tänk på att många här är beroende av turismen, det är jävligt viktigt att vi bevakar det nu. Det är det viktigaste just nu. (Han intalade verkligen sig själv att det var sant, tänkte Leila.) Det är ju bara några få månader på året. Viktigt för kommersen här uppe. Glöm det där uppe i Blackås. Du… du kan ta eftermiddagen ledigt om du vill. Åk ut till havet och känn på badvattnet (han försökte dra på mun och få det att låta som ett skämt).   

Men det var knappast vad Leila kände för att göra just nu. Iskallt badvatten.

-Jag tänkte på en sak, sa hon. Den där Konradsson? Vad är det för en snubbe egentligen?

-Snubbe?

-Ja, han verkar lite underlig. Det verkade som om han kände till Blackås och grannen Johansson väldigt väl. Väldigt hemtam. Och Johansson verkade inte ens överraskad när han såg kropparna. Jag menar, åker han alltid ensam i tjänsten, Konradsson. Civil, i egen bil? Så där bara.

-Ja Konradsson ja… ja han är ju lite eljest som vi säger här uppe (Bernhardsson verkade lättad över att få leda över samtalet på något annat än själva mordet). Ja han går väl snart i pension. Duktig polis, jag har samarbetat med honom väldigt många år. Kan den här trakten utan och innan. Bra karl. Det är viktigt att vi har ett bra samarbete med polisen (Leila förstod att Konradsson ringt och förvarnat Bernhardsson att hon skulle komma). Och att vi är korrekta med vår information, särskilt som vi är enda tidningen här på orten som du vet.

Han stannade andfått upp vid fönstret, betraktade åter ömsom torglivet utanför och sina eleganta italienska skor på golvet, medan han pratade på, i ett kör.

-Det var ju en ren rutinkontroll från Konradssons sida. Säkert inte reglementsenligt, men vad är det nuförtiden? Det är ju inte bara här på tidningen vi får dra ner på personal som du vet. Ja vi har skrivit mycket om det, det är ett problem med den dåliga bevakningen inne i landet. Dålig regionpolitik. Det här är ju inte Stockholm, det ska du ha klart för dig. Ja han är ju snart sextiofem, det är väl bra av honom att ställa upp som han gör dag och natt i den åldern? Ingen skugga över Konradsson. (Det var ett evigt tjatande om Konradsson, tänkte Leila). För övrigt är väl den där så kallade ”Shejken” där uppe högeligen misstänkt nu skulle jag tro. Han och hans satmaror. Fy fan. Jävla grönavågare (det hördes att han delade Konradssons åsikt om denna kategori människor). Kan undras var dom håller hus just nu? Så fort dom grips så blir det väl ett jävla liv här på lokalradion? Gud vad glada dom ska bli! Och storstadspressen!

Han torkade sig i pannan med en stor snusnäsduk, och hämtade andan i monologen framför fönstret. Så vände han tillbaka till arbetsbordet. Satte sig beslutsamt.

-Nä Nordmark, jag hinner inte snacka mer nu. Gå ner till morgonbönen nu och gör lite nytta är du snäll. Jag har informerat Leif om hur vi ska gå till väga.

Leif, det var Lööw det. När Leila gick ut såg hon Bernhardsson kasta sig på telefonen.

-Stäng dörren efter dig, hojtade han.

På morgonbönen var det ovanligt dämpat. Långe Lööw var inte alls sitt vanliga jovialiska jag, han satt inte på bordskanten och fnittrade bakom den fjunigt blonda mustaschen och myste och vippade på träskorna medan nattredaktören Sten Andersson drog roliga historier. Lööw verkade nervös och ansträngd. ”Den där sorgliga historien i Blackås” hade han satt kåsören Lennart Ericson på. Tillsammans med den lojale David, som fick bestyra det mesta medan övriga redaktionen ingående diskuterade trav och älgjakt.

-Nordmark fortsätter skriva om turistsäsongen, sa Lööw och försökte låta barsk. Fan det är ju bara en vecka innan knätofsandet börjar. Andersson har din kärring ostkakan iordning?!

Men den svartskäggige grönklädde nattredaktören drog inte ens på munnen åt Lööws ansträngda vitsar. Han lekte med sin stora schweiziska slaktkniv och såg surmulet ner i golvet. Det var en tryckt tystnad som nästan gick att ta på. Leila kunde nästan höra anklagelserna fara ut mot henne, hon, ”svartingen” som förstört hela den gemytliga stämningen inför sommarens alla kommersiella begivenheter i det lilla samhället. ”Negerjäntan”. ”Krullhuvudet”.

Leila kände sig inte i stånd att ställa några dräpande frågor heller. Hon skämdes. Hon hade skött sig amatörmässigt. Inga bilder. Bara stått och mått illa vid en björk. Gjort hela tidningen till åtlöje. Hon kände sig sitta på de anklagades bänk. Hon föredrog att svälja och hålla tyst nu medan det värsta la sig. Mest önskade hon att allt varit en dröm, en ond dröm som hon bara kunnat vakna från. De döda flickorna, ansiktena i plastsäcken, kropparna som djuren börjat äta på, stanken av avföring och kompost och lik. Och de stillatigande små porträtten på byrån av den lilla storfamiljen.

På fikat efteråt blev hon plötsligt allas kelgris. Nu var det som en omvänd hand. En spänning som plötsligt släppt. Lisa Kvist bjöd på pepparkakor och beskärmade sig över hur ruskigt samhället blivit. Till och med häruppe i lilla lugna landsorten. Tur att det inte hände här i alla fall. Hon såg så belåtet beskyddande ut när hon hällde upp kaffe att Leila knappast kände sig bättre till mods.

Lööw berömde henne uttryckligt för allt hon uträttat uppe i Blackås. Allt var ju under kontroll, menade han och doppade glatt en stor mandelskorpa i sin stengodsmugg. Vi avvaktar tills polisens undersökning är klar försäkrade han lugnt och log faderligt mot Leila. Nästan bra att hon inte tagit några bilder, verkade det som. Till och med den ständigt rökande nattredaktören ”Larsa”, en burdus och skrytsam lång karl som alltid jobbade natt för att slippa vara hemma på kvällen med fru och barn, hade dykt upp och informerat sig om vad som hänt. Leila förstod att ryktena från Blackås börjat flyga som småfåglar genom rummet vid det här laget.

En timma senare besökte Leila den unga redigeraren Petra i hennes lilla rum på andra våningen, som hon delade med Lisa Kvist. Inifrån kulturredaktören ”Gunnsan”  bolmade redan cigarettröken, hon var den enda som fick röka på rummet enligt de nya reglerna som antagits häromåret. Efter stort motstånd från personalen. Petra skrev febrilt på ett reportage från den stora massafabriken, ortens största och mest betydelsefulla arbetsgivare. Det var morgondagens toppnyhet.

-Å är det du, sa hon och tittade knappt upp från tangentbordet. Hennes spikraka, cendrébleka hår hade fallit ner och dolde det smala ansiktet med glasögonen.

-Ska vi käka lunch? sa Leila och försökte låta vänlig mot den ständigt ganska avvisande Petra.

-Nej, jag har inte tid. Sorry. Jag har jättemycket kvar på den här grejen med Göthe. Kanske en annan gång?

Lite slokörad slank Leila ut för att äta lunch på egen hand. På vägen ut hörde hon Lööw gorma upprört inifrån Bernhardssons rum.

-Hur fan kan du sätta Lennart på en sån här grej? Han är väl för fan ingen nyhetsjournalist?

-Han har väl varit? sa Bernhardsson lamt.

-För tjugo år sen ja! Så fan heller !

-Vem ska vi annars sätta på det? Vi saknar ju folk?

-På grund av alla jävla besparingar ja! Vi gräver ju vår egen grav om vi fortsätter så här. Det här är ju inte journalistik!  Det är ta mig fan upprörande. (Leila kunde ana att Lööw var röd i ansiktet som en kräfta. Hon hade aldrig hört honom så arg.)

-Nu tar du väl ändå i Leif. Lyssna nu på mig …

Sen reste sig Bernhardsson och smällde igen dörren. Leila såg genom glasrutan hur Lööw fortsatte gestikulera en lång stund.

Shejken

en kriminalberättelse

Kapitel fyra

Konradsson gick med tunga steg in till sammandragningen med den sextioårige polismästare Lundin. De andra satt redan bänkade runt det ovala bordet, ”the oval office” som det populärt kallades i det lilla polishuset på andra våningen på Ploggatan.

Det var inte så många närvarande. Det var förutom Konradsson hans kollega inspektör Botvidsson, en gammal cyniker som hängt med på stationen nästan lika länge som Konradsson. Sen var det två unga assistenter, Kvist och Klang, bondpojkar, nyutbildade och ganska gröna. Doris från administrationen som svarade i telefon brukade få hänga med för att servera de andra kaffe. Sen var det en ung kommissarie från södra Sverige, men han höll sig ganska tillbakadragen och var redan på väg bort. Hade sökt förflyttning och verkade oengagerad. Lundin skötte för övrigt helst allting själv, och hade så alltid gjort, även så denna utredning. De två andra medarbetarna, teknikerna Oskarsson och Persson, var av olika anledningar frånvarande.

-Ja ni förstår väl själva vilket helvete vi hamnat i, sa Lundin, och torkade nacken i värmen och den obefintliga ventilationen i rummet. Det enda fönstret, som vätte mot en brandvägg, stod på vid gavel. Vem fan var den där journalisten Konradsson?

-Negerjäntan, menar du? (Botvidssons ständiga kommentarer!)

-Hon var ganska blek om nosen kan man nog säga, sa Konradsson trött och tog upp sin pipa och plockade med den. Det var hans vanliga procedur när det såg ut att bli ett långt möte. Rökförbudet hade införts av miljöskäl, till den äldre personalens stora bestörtning.

Som på kommando gjorde Lundin och Botvidsson likadant. Botvidsson sög girigt på sitt pipskaft, Lundin drog med en njutning sin cigarill under näsan. Alla väntade på den gemensamma signalen från chefen att få börja röka.

-Trots att hon är brun som en pepparkaka i synen. Hur går det med det tekniska? (Botvidsson)

-Ja Oskarsson är ju sjuk så… Det lär dröja. Och Persson fick jag inte tag i. Hon är väl också sjukskriven eller? (Doris nickade, ”sjukt barn”.) Ja, jag har ringt efter tekniker söderifrån. De kommer på eftermiddagen. Det tar nog sin tid. Vi får väl göra det själva som vanligt?

-Ja, vi får väl det, sa Botvidsson menande. Om det nu är dråp? I fyllan och villan. Det gamla vanliga. Vem har vi där ute nu?

-Jag skickade den nya aspiranten. Bara för att hålla eventuella besökare borta. Vi får väl se? Det ligger ju så ödsligt, bäst så. Men tänk om man skulle få sluta sin karriär med ett riktigt mord ändå, sa Konradsson och såg på Botvidsson. Det du Botvidsson. Vem hade trott det.

Kollegan skrattade och sög på pipskaftet. Det gällde att hålla humöret uppe. Man uttalade sig gärna i åldersordning där strikt anciennitetsregel rådde.

-Jag hörde att Bernhardsson hade skickat Nilsson och Ericson från tidningen, sa polismästare Lundin och harklade sig ljudligt. Det borgar väl för ”sekretäss” från deras sida eller hur? Ja jag har sagt till Bernhardsson att ligga väldigt lågt tills vi har något att gå på. Vi får för fan se till att det inte läcker ut något nu. Den korte tunnhårige Lundin hade tagit av sig i skjortärmar och hängslen. Värmen ångade under taket. – Allt stannar mellan dessa fyra väggar, fortsatte han. Det gäller alla. (Han såg uppfordrande på den pratglada telefonisten Doris som surt snörpte på munnen) Lokalradion vet väl inget?

-Nej jag tror inte det, sa Konradsson och stoppade demonstrativt långsamt sin pipa. Jäntan har nog vett att hålla tyst. Annars kan hon se sig om efter ett nytt jobb i himlen. Jag bad Bernhardsson hålla ett vakande öga på henne. Fy fan vad hon såg ut i nyllet stackars flicka.

-Kan tänka mig det, sa Botvidsson med skrovlig röst. Första liket för hennes del va?

-Ja, vad fan skulle hon där å göra, sa Lundin och såg skarpt runt bordet. Fan att det ska va så lätt att lyssna av radion? Fan.

-Jaja, kanske tur dom inte skickade nån mer erfaren, sa Konradsson eftertänksamt. Stackars grönavågare. Tur att det inte var någon journalist härifrån stan. Johansson visste för övrigt inte mycket. Han var mest sur att de försvunnit utan att betala hyran. De har ju hyrt av honom i flera år, det är väl tio år minst däruppe. De har alltid legat efter med hyran, men var fan ska man hitta hyresgäster i dessa tider. Han hade inte sett dom på flera veckor sa han.

-Var inte det konstigt? (Lundin)

-Nja, dom höll sig ju för sig själva, och stället låg ju ganska väl avskilt. En rätt bra skogsdunge mellan gårdarna. Men lite konstigt är det, han har ju ganska bra översikt över dom, han äger ju tomten (Konradsson).

– Hur reagerade han när han såg kropparna? (Botvidsson)

Konradsson bara ryckte på axlarna. Frågan fick hänga kvar i luften, som kändes allt tyngre att andas.

-Var det hans föräldrahem, sa Lundin?

-Ja just det. Ombyggt ett antal gånger. Nu får han väl riva huset och plöja upp allt och låta bonden ta över. Bäst så kanske.

-Konstigt att han inte gjort det för länge sen. Kan just undra varför? sa Botvidsson och plirade illmarigt. Det kan väl inte ha burit sig att hyra åt dom där? Kan det ha varit nån annan anledning att han lät dom bo kvar? Va? De båda assistenterna Kvist och Klang harklade sig och såg ner i golvet som om dom skämdes.

-Nå väl, sa Lundin och ignorerade kommentaren. (Han ville få det här undanstökat så fort som möjligt.) Bernhardsson vill ha så lite publicitet som möjligt och det kan man ju förstå. Handlarna i stan vill dra igång turistsäsongen, den börjar ju om en vecka, så det här får nog låg prioritet på tidningen ett tag, och det tackar vi förstås för. Nu får vi vänta och se vad teknikerna hittar. Och vänta på obduktionsprotokollet. Min huvudteori är i vilket fall att herr Pettersson-Petrus, gemenligen kallad ”Shejken”, gjort det här av någon dunkel anledning som vi väl får tillfälle att återkomma till? Hans ekonomi var ju på fallrepet, han låg minst en månad efter med hyran. Han hade höga skulder efter alla sina misslyckade affärer. Vi får efterlysa honom på Interpol och höra om han stuckit till Norge. Men vad säger du Konradsson, hur såg det ut?

Konradsson satt och studerade det enkla rummets enda konstverk, väl synligt på ett lågt bord framför en enda stor vägg täckt av pärmar över tjugo års brottslighet i den stora, glest befolkade norrlandskommunen. Det var en träskulptur av Döderhultaren, med en bondgubbe som lagt sin kärring över knäna och gav henne prygel med en käpp. Den väckte alltid befogad munterhet när besökare fick se den.

-Noggrant igensopat och rengjort, säkert flera veckor sedan någon varit där. Troligen gömde dom kropparna på fjöset i början av maj när det fortfarande var kallt. Så tinade dom fram lagom till den där förbannade långa invandrarjäntan dök upp på scenen. Typiskt kan man säga. Jävligt klantigt kan man kanske också säga av den som gjorde det.

-Varför inte slänga dom i sjön bara? Eller gräva ner dom? (Botvidsson)

-Ja säg det. Verkar som dom blivit överraskade. Fick bråttom. Trodde väl ingen skulle titta där ute på dasset. Kanske tänkte dom komma tillbaka och fixa undan kropparna senare? Men tiden gick ju. De verkar haft bråttom i alla fall. Men har Petrus stuckit så skiter han väl i hur det går förstås? Han måste ha varit rätt så desperat vår käre hälsoprofet.

-Ja, och svårt att hålla fred bland sina kvinnor hade han nog också, sa Botvidsson med illa dold avundsjuka i rösten. Fast brådskan tyder väl på att det inte skulle vara Petrus? jävla klantig kan han väl inte vara? Ja, det är i varje fall jävligt skönt att vara av med dom, eller hur Tage.

Konradsson nickade bara surmulet och sög på pipan.    

-Hur såg dom ut, sa Lundin och trummade allt mer uppfodrande med asken med Schimmelpfennig i bordet. (Rökförbudet gjorde honom alltid så rackarns irriterad. Doris i växeln var ”polis” för rökförbudet, som utfärdats av länspolismästaren. Hon älskade sitt självpåtagna uppdrag, och hade stöd av facket. Varför kunde hon inte bara försvinna ner till sitt, tänkte Lundin surt.)

-Kärringen verkade ha slagits med något trubbigt på sidan, i tinningen. Blodspår på gården och under sängen i sovrummet. Flickorna hade kulhål i pannan, kan vara älgstudsare. Det var blodspår i sängkammaren, det mesta under sängen, kan ha varit där det hänt.

-Verkar knappast varit någon olycka, va? Självmord kanske (Botvidsson)?

-Nja, möjligtvis om dom lekt med geväret och skjutit prick på varann, sa Konradsson och lekte med pipan. Under sängen. Och sedan sytt in varandra i varsin svart sopsäck? Kvinnan kan ju ha ramlat förståss, eller knuffats. Jag letade efter fler blodspår men det verkar bortsopat överallt. Pedantiskt och noggrant. Om det skett på gården är det ju lätt att sopa över spåren också. När skulle tekniska komma? Persson är väl bara ”mammaledig” eller hur? (Hon var ogift och kallade sig fortfarande ”singel” trots att hon hade två barn.) Se för fan till att hon rycker in då, fort som fan. Det är ju genant att behöva ringa på hjälp. (Han såg ilsket på Lundin som skruvade på sig och rättade till slipsen och ryckte på axlarna och rullade cigarillen i handen. Men han hade rätt, tänkte Konradsson. Vem fan hade kunnat förutsäga det här? Ett trippelmord?)

-Brottsrubricerinegn då? (det var den tillbakadragne kommissarien Ekselius som nu blandade sig i konversationen med sin småländska accent). Finns det tillräckligt nu då som talar för dråp?

-Sakta i backarna, sa Lundin och sträckte på sig. Sakta i backarna. Han reste sig och började göra gymnastikrörelselser för att mjuka upp de stela lederna. Han hade bara tre år till pension, som han såg fram emot med stor glädje just nu.. – Det får bli en senare fråga tror jag. Du vet att vi är vana att jobba själva här uppe, Ekselius. Personalbristen. Vi tar det step by step.

-Ja, jag får väl upprätta en sambandscentral då? sa Ekselius på sin breda jönköpingsdialekt. Vi tar det väl i stora rummet?

-Ja gör det Kjell, sa Lundin frånvarande och såg på dom andra. Kvist och Klang åker upp på direkten och börjar fråga runt bland grannarna., sa han och viftade med handen åt de berörda. Ja ni vet ju rutinen? Vem är där uppe nu?

-Eskilsson, den där nya aspiranten (Konradsson igen, trött på att behöva repetera).

-Bara han?

-Ja, de räcker väl. Dom döda lär ju inte försvinna därifrån i första taget nu eller hur?

-Nä fy fan, sa Lundin och gned sig i nacken igen med en grimas. Han kände att åldern började ta ut sin rätt. Han hade spikat rätt mycket på sommarstugan i helgen också. – Då säger vi det. Ekseslius tar befälet så länge. Tage och John får börja kolla i läggen på allt vi har om dom där gökarna. Jag vill minnas att det finns en del att grunna på eller hur?

-Skulle tro det, sa Botvidsson och började även han uttråkat stoppa sin väl inrökta pipa. Men om vi nu ”ponerar” att det är Shejken själv som undanröjt dom här stackarna, då är det väl inte mycket vi kan göra mer, eller hur? Det var ju din teori Åke?

-Det finns ju andra scenarier, eller hur, sa Konradsson och reste sig med en grimas. Även han kände sig rådbråkad i bak och rygg i de fruktansvärt obekväma stolarna i ”The oval office”. Det var precis samma enkla hårda trästolar han suttit i ända sedan han börjat på polisstationen för fyrtio år sedan.

-Ja, vi får diskutera det sen, sa Lundin. Men vi kanske ändå skulle kolla vapnen där i byn och licenserna. Bara för säkerhets skull, eller hur Ekselius? Ren rutin bara, gör inget väsen av det. Du tar hand om det. Och fråga runt bland grannarna lite försiktigt om dom sett nåt. Kolla datorn, och om dom ringt några samtal? Nu har jag lite att göra pojkar. Ut med er!

Botvidsson följde efter Konradsson och slog sig nonchalant ner på dennes skrivbord och fick äntligen tända pipan och blåsa ut ett moln stinkande tobaksrök . Konradsson öppnade demonstrativt fönstret och satte på den lilla bordsfläkten. Det var kokhett under taket inne i det lilla rummet på andra våningen. I polishusets bottenvåning var en arbetsförmedling, och ljudisoleringen var inte den bästa. Där nerifrån hördes ”La Paloma” skrälla rytmiskt på en gammal transistorradio.

-Jag ser att ni har kört hit jäntans ryssbil, sa Konradsson när han såg den lilla rostiga Volgan på den lilla parkeringen nedanför fönstret.

-Ja, vi ska gå igenom den, sa Botvidsson och drog med en njutningsfull suck rök i pipan med ett sörplande, som retade nerverna av Konradsson. – När teknikerna kommer. Det var nog den enklaste tjuvkoppling jag gjort i hela mitt liv. Vilken plåtburk. Du vet väl att hon köpte den på torget för två veckor sen. Och att den förra ägaren synts en hel del uppe i Blackås dessutom.

-Nä, det visste jag inte.

Konradsson satte sig misslynt på det lilla sidobordet där hans ”dator” stod och samlade damm, fortfarande oanvänd. Han såg buttert på Botvidsson, som vräkte sig på hans skrivbord och bolmade ut sur rök i hela rummet. Kollegan hade aldrig kunnat tåla söt Borkum Riff, och det visste Botvidsson.

-Jo, han sålde svartsprit och cigaretter och annat däruppe. Ganska frekvent. Vi ska ta in honom snarast och ge honom en riktig duvning. Han är kvar i grannskapet.

-Ta det lugnt bara Botvidsson. Du har prickar på dig så det räcker eller hur?

-Ja, en mer eller mindre spelar väl ingen roll nu. Men du, en sak till Tage.

-Ja, vad är det (Konradsson ville helst vara ensam för att få tänka en stund).

-Du vet väl vad som försiggick däruppe i Blackås på senare år?

-Nä, vad då?

-Ä du menar att du inte vet om det. Skojar du?

-Nä jag skojar inte. Kläm fram med det nu för tusan!

-Det var ju för fan rena bordellen! Halva övre Norrland har ju varit där och hälsat på, det måste du väl vetat Tage. Så söker vi en misstänkt gärningsman vid sidan om herr Petrus så finns det nog många att välja bland. Flera hundra skulle jag tro. Jag förstår att Lundin vill ligga lågt. Och att vi hittar Petrus snart. Annars vete gudarna. Det kan ju för fan vara vem som helst. Och ”barnprostitution”, det du! Det skulle se fint ut i tidningen! Nu när turistsäsongen just ska börja! Och hur länge har det inte pågått? Ja jag skulle tro minst tio år, sen dom kom dit upp. Vi får verkligen hoppas att det är herr Petrus själv som är gärningsmannen. För alla inblandades skull.

Konradsson satt tyst och begrundade dystert det sagda, utan att visa med en min vad han tyckte. Polismästare Lundin gick förbi i korridoren, i ny mörkblå skepparkavaj och en blå nejlika i knapphålet . Han skulle tydligen gå på ”tidig lunch”. Han vattenkammade noga de glesa böljande lockarna.

-Jag tittar förbi åklagaren i alla fall, sa han och stack in huvudet. Så att vi inte gör något dumt. Men Johansson är väl resonabel och behjälplig när det gäller utredningen, Tage? Han borde väl kunna ge oss nånting?

-Jojo. Visst.

Lundin försvann och de hörde dörren smälla igen.

-Jojo. Han ska träffa ”bröderna” ikväll.

-Jaha, sa Konradsson trött. Göthe också förstås.

-Säkerligen. De har nog lite att prata om nu.

-Ja herregud. Du Botvidsson, bara en sak, sa Konradsson när denne äntligen reste sig från skrivbordet och lät honom slå sig ner. Har du också varit däruppe i Blackås? Och ”hälsat på”? Du vet vad jag menar?

-Ja, kanske det, sa Botvidsson och smålog underfundigt. Kanske det ja. Kan väl så vara. När de ”köttsliga lusterna” trängt på. Än du då Tage? Du som varit änkling så många år? Säg inte att du inte varit där också? Ska du med ut på lunch sen?

Konradsson svarade inte. Han kände sig äcklad och hade mest velat slå in käften på kollegan. Botvidsson såg knipslugt på honom, och lämnade rummet, sörplande retfullt på sin gamla pipa, värre än nånsin..   

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel fem (onsdag)

Leila vaknade med ett ryck när klockradions P3 satte igång en dunkande reggae. Hon hade haft en sån underlig dröm. Det var om Blackåskollektivet igen. Alla tre kvinnorna och barnen stod på knä i sina långa kjolar och de långa raka håren, delade i mittbenor som såg ut som Joan Baez, och plockade den första mandelpotatisen, som var värd guld hos handlaren i Kläppen. Plötsligt kastade den yngsta flickan lekfullt en liten potatis på sin storasyster. Genast var den barska Berit Schäfer där som ett jehu och örfilade upp flickan, som gråtande började skrika, och sedan sjönk ihop som ett gråbrunt bylte i den jordiga åkern. Den långa Berit daskade henne hårt i baken. – Upp med dig, slinka. Det här ska va klart till kvällen, annars får ni jobba hela natten med, hör ni det.

Susannas mamma hade rest sig upp. Susanna såg att det glödde svagt i hennes uppgivna ögon, ett pyrande hat som bara rädslan kunde hålla tillbaka. Berit såg på henne med ormögonen. – Och du ska med in i vedboden när Karl-Erik kommer hem, så mycket du vet det! Johanna Finnström föll orkeslöst ner på knä och fortsatte plocka potatisen i den feta myllan, snabbt och effektivt. De hårda klumparna smällde när de föll ner i bleckhinken.

Susanna svalde och böjde huvudet mot den doftande porösa jorden. Hon visste vad mamma skulle få inne i vedboden. Hur hon skulle lida. Men en dag skulle hon hämnas. Hon visste inte hur, men hon skulle göra det. Då var det på riktigt. Hon eller Berit. Hon hade redan i smyg börjat öva med geväret, när de andra inte såg.

Hon låg utsträckt i hela sin längd, i små vita trosor och ett svettigt ärmlöst linne, 1 meter och 82 cm på den bruna manchestersängen, badande i svett. Hon sov alltid i fosterställning, men nu hade hon kastat av sig täcke och lakan. Det var bastuvarmt i rummet, klockan var redan 8 och solen sken genom det gardinlösa fönstret från en klarblå himmel. Små bröst med markerade mörka vårtor som stack ut under linnet. Lång och gänglig, inte en kalv längre som tant Märta sa, men en fullvuxen kviga, det svarta lockiga håret utspritt över hela kudden som på den svarta madonnan från Czestochowa.

Leila tittade yrvaket på bilden av kejsar Yohannes av Etiopien, ”prästkonungen” som han kallats i Europa på 1500-talet, som likt en frimodig Sankt Göran dödade sin fiende, en orm med människohuvud, med ett spjut. En modig man, snabb att stå upp mot hatet och villfarelserna. Hon satte alltid upp den på väggen, för att minnas var hon kom ifrån, fast hon inte var särskilt religiös för övrigt. Hon fick styrka från prästkonungen. Ondskans ormar skulle man trampa ner och inte ha misskund med.

Klockan var åtta och solen sken som vanligt, det var kokvarmt i rummet, som var enrummarens kombinerade vardagsrum och sovrum. Leila hade tagit en sömntablett och var fortfarande groggy när hon steg upp för att hämta morgontidningen. Hon tog en snabbdusch, satte sig vid frukostbordet och försökte ringa Erika i Stockholm men fick som vanligt inget svar.

Överst i tidningen var Petras reportage från massafabriken. ”Disponent Arne Göthe utlovar ett tjugotal nya jobb”. Bilder från stora pappersbalar i maskinhallen. En belåten Göthe med gul byggarbetarhjälm på huvudet tillsammans med fackklubbens ordförande den tjocke Göran Fredin. De såg väldigt nöjda ut där de kollegialt skakade hand framför Petras lite darriga kamera.

Undre delen av första sidan ägnades en fantastisk travhäst i Klubbmyra, Fortus Negro, och hans tränare Jarmo Tallgren. Den gode Hasse hade verkligen vänt ut och in på sig själv för att hitta nya vinklar på sina travreportage. På söndag skulle ”Negern”, som han kallades på redaktionen, ett stort svart sto, springa på Rommetravet. Här hade bygden en riktig ”vinnare” på gång konstaterade Hasse självsäkert.

Leila fortsatte, irriterat och nervöst, att bläddra i tidningen, efter nyheter från Blackås. Men inte ett ord, inte ens en notis. Vad hade hänt med Davids och Ericssons rep som Bernhardsson utlovat? Istället var det ett långt reportage inför de lägre divisionernas utveckling i fotbollens gärdsgårdsserie, det upptog stora delar av mittuppslaget, signerat den flitige sportredaktören Sunesson. Hur skulle det gå för de lokala förmågorna i år? Hela åtta lag, från division tre till division åtta granskades ingående. Tränarna intervjuades, skador och dagsformer inventerades och kommenterades sida upp och sida ner.

Så hade Gunnsan skrivit ner en lång telefonintervju med bygdens flitigt turnerande blonda storbystade kyrkosångerska, som redan sjungit in två skivor med gospel och negro spirituals. Dessutom frågades (Lennart Ericson) när den nya rondellen i stadsinfarten skulle bli klar? Intervju med representant från Vägverket signerat Petra. Hur hann hon allt? I övrigt bara det gamla vanliga.

Leila fick snabbt i sig frukosten, två limpskivor med mjukost och en tallrik fjällfil. Inte ett ord om flickorna i Blackås. Hon tänkte tala med Bernhardsson nu. Han hade ju lovat att de skulle skriva. Flickorna i plastsäcken. Porträtten på byrån. Deras tomma stirrande vädjande likbleka ansikten. Allt bubblade upp till ytan och fick henne att må illa. Hon kände sig arg och upprörd och såg på kejsar Yohannes med det rena ansiktet, ormen som krälade under hästhovarna, spjutet höjt till det dödande kastet. Snart skulle det ske!

Erika ringde just innan hon skulle gå, och eftersom Leilas rum låg i ett hyreshus på en tvärgata till det gula redaktionshuset ner mot ån, så fick hon avsluta samtalet ganska tvärt för att hinna till morgonsamlingen. Som vanligt fick hon dåligt samvete.

Bernhardsson var bortrest hela dagen. Partistämman i Göteborg. Istället fick hon tag i Lööw.

Han försökte se ledig ut där han satt med träskorna på golvet och de gröna och gula strumporna nonchalant uppslängda på skrivbordet . Han tuggade frenetiskt nikotintuggummi, den vackra lilla snusdosan som han fått i 50-årspresent  med försilvrat monogram på locket låg på bokhyllan. Leila såg att han led varje gång han kastade längtansfyllda blickar bort mot den förbjudna njutningen, medan käkarna malde nikotintuggummi. Det var hjärtat.

-Du undrar varför vi inte skrivit något om det som hände i Blackås? Nja, det är helt enkelt en överenskommelse vi har med polisen. De är mitt uppe i spaningsarbetet nu. Jag tror inte de vill ha en massa löst folk springande där uppe just nu. Jag kommer just från en sammandragning med polismästaren. Det är av spaningstekniska skäl dumt att offentliggöra det här nu. Vi har bestämt att vi inte skriver något tills vi har mer på fötterna.  Tänk dig bara: en massa grönavågare döda uppe i skogen! Vilket liv det skulle bli! Vi kommer att få löpa gatlopp i stockholmspressen och i TV och radio. Precis när turistsäsongen börjar. Det kommer att skada hela länet. Vem vågar åka hit och semestra i sommar om det här kommer ut? Ja jädrar. Och finns de skyldiga kvar i Blackås så vill polisen inte att de ska veta vad vi vet. Det kom förbannat olägligt allt det här, vill jag säga. Som om vi inte hade nog att skriva om just nu. (Han slog ut med armarna, i en uppgiven gest som inte verkade uppriktig.)

Det lät som en anklagelse mot Leila igen och hon tog illa vid sig. Lööw strök sig nervöst över den tunnhåriga hjässan, skämdes lite, slickade den blonda fjunmustaschen och tuggade frenetiskt. Det syntes att han var mycket besvärad, nästan skamsen.

-Vi väntar tills vi har lite mer att gå efter. Dom kan ju lika bra få ligga där i fjöset några veckor till eller hur? Det lider dom ju inte av, om man så säger. Det förstår du säkert Nordmark. Det är inte ditt fel. Det är ju ändå bara vi och polisen som känner till det här. Vi väntar tills de har någon fast för det här, då kan vi gå ut med det. Bättre för oss och bättre för polisen. De har ändå inget att gå på än, det sa polismästaren tydligt. Det är lite pinsamt. Så vi ligger lågt så länge. Så oroar vi ingen.

Han såg att Leila såg förundrad ut. Hon behövde övertygas lite till. Ungdomlig entusiasm, tänkte Lööw, med ett stick i hjärtat.

-Ta det inte så hårt Nordmark, sa han uppmuntrande och vippade nervöst på tårna i träskorna under bordet. Det är inte ditt fel. Du gjorde bra ifrån dig. Men vi fick ju inga bilder, ingenting däruppifrån. Och vi vet ju inte ens om det är mord. De kanske begick självmord? Det vet man ju hur det e med såna där sekter. (Nu var det en ”sekt” plötsligt, tänkte Leila.) Vi måste tänka på deras familjer och anhöriga här uppe. De vill inte hängas ut i pressen. Tänk på de stackars flickornas föräldrar. Polisen ville hinna intervjua grannarna, innan allt slås upp i media. Du vet ju hur lokalradion överdriver allt de får tag i. Kanske hittar de något, teknikerna finkammar området och letar efter bevis däruppe, ett eventuellt mordvapen? Konradsson litar på att du inte heller andas om det här för någon annan. Det är väl underförstått?

Leila funderade vad som skulle hända om hon gick med nyheten till en av stockholmstidningarna? Men då skulle ju bara någon pompös stockholmsjournalist ta all credit. Ett sorts begär efter att själv få skriva om den makabra händelsen grep henne plötsligt.

-Kan jag få jobba med det här, sa hon förhoppningsfullt. Men det hoppet släcktes bryskt.

-Nej för sjutton. Du jobbar med ditt. Turistsäsongen, Nordmark. Det här sätter vi någon erfaren journalist på, David jobbar med det tills vidare. Och du får inte andas ett ljud om det till någon, förstått.

Nu såg Lööw riktigt sträng ut och han dängde handen i bordet onödigt hårt för att ge eftertryck åt hotet. Han var tydligen nervös att Leila skulle börja bråka ändå. Att hon hade någon slags journalistisk takt och ”ambition”.

-Du är inte i Stockholm nu, Nordmark. Här jobbar vi inte som på kvällspressen förstår du. Här måste vi samarbeta med myndigheterna för att få något gjort. Fick ni inte lära er det på utbildningen?

Han såg så stridslysten ut bakom skrivbordet att Leila snabbt föll till föga.

-Självklart. Jag jobbar på med turistgrejen. Jag ska göra mitt bästa.

-Bra Nordmark, sa Lööw lättad. Jag visste att vi skulle komma överens. Nu var han sitt gamla fryntliga jag och han sjönk livsfarligt vägande tillbaka på stolen och la fötterna på bordet igen. Han tuggade frenetiskt och såg längtansfyllt på snusdosan i bokhyllan.

-Ta god tid på dig och gör en bra grej så får du ett helt mittuppslag och framsidan, ska vi säga på fredag?

Leila nickade och vände på klacken.

På eftermiddagen gick hon upp till polishuset och bad att få tala med polisinspektör Konradsson. Den paranta damen bakom disken granskade henne roat, Leila visste att hennes hudfärg och lockiga stora hår alltid väckte uppseende. Konradsson var inte inne. – Du måste vara den nya journalisten på Kuriren, sa receptionisten med de enorma örhängena och log med hela ansiktet. Jag tror att din bil står nere på parkeringen, den är undersökt och klar. Här är nycklarna.

”Undersökt och klar?” Hon undrade om det ingick i polisens rutiner att undersöka beslagtagna bilar, men hon tog nycklarna och gick trappan ner och runt huset till den lilla parkeringen på baksidan. Där stod hennes lilla rostiga älskling,  prydligt genomgången och dammsugen. Leila tog genvägen förbi bensinstationen vid utfarten från stan och körde mot Blackås.

Hon parkerade bilen en bit från huset och gick sista biten till fots. Hundarna inne hos Johansson var ovanligt tysta. Och skulle någon se henne nu så skulle hon lätt bli igenkänd. Hon var ju knappast sån att hon ”smälte in i bygden”.  Hon visste att hon bröt Bernhardssons strikta order att inte ägna sig åt fallet.

Grannen mitt emot Johansson hade 3-4 skrotbilar på tomten och en äggformad gammal husvagn som han verkade reparera på. Cyklar och leksaker låg slängda huller om buller, så det förekom barn också på gården. Inga andra människor syntes till, bara en randig bondkatt som plösligt for över vägen och ner i sädesfältet på andra sidan.

Leila skyndade sig för det annalkande regnet. Hon ville tala med ”kärringen” som ringt, och som bodde i den lilla röda stugan med de många barnen tvärs över vägen. Till sin förvåning såg hon en ung kvinna i fönstret, knappt tjugo. Hon knackade på.

-Kom in, hördes en röst därinifrån.

Det var en ung söt tjej i tjugoårsåldern, i hästsvans och jeans som stod och kokade potatis. Hon tittade undrande på Leila.

-Hej. Mitt namn är Leila Nordmark, jag kommer från Dagbladet i Sundsvall (hon var tvungen att hitta på något). Får jag stiga på?

Flickan såg frågande ut, men Leila steg frimodigt in och satte sig vid köksbordet. David hade berättat att det var så man gjorde, dörren var oftast olåst, man bara steg på, rätt in i köket.

-Du har väl talat med polisen förstås. Ja, jag skriver lite om det här… kollektivet på andra sidan vägen.

-Varför då? undrade flickan misstänksamt och fortsatte skala potatis. Det var bara tre små rum i stugan. Leila såg två småttingar blygt kika in från ett av rummen.

-Är det dina barn allihop, undrade hon förvånat?

-Nej, bara Viktor där, sa flickan och pekade på en lintott på två år. Palle där är dagbarn. Jag har några fler, men dom är sjuka idag. Och så skulptörens Linus. Jag passar honom ibland när Lene är på Daglivs. ”Danskarna” du vet.

Hon pekade på ett spädbarn som satt i en gunga i det andra rummet. Han tittade storögt på Leila under luggen och sparkade med benen.

-Bor du ensam, undrade Leila och började anteckna i blocket?

-Ja, killen stack för ett år sen med en annan tjej till Stockholm.

-Så tråkigt, sa Leila uppriktigt beklagande.

-Äh det var kanske lika bra, sa flickan öppenhjärtigt och verkade inte alltför nedslagen  Byggnadsarbetare. Han var inte mycket att ha ändå. Jag är rätt van att klara mig själv. Vill du ha lite kaffe?

-Ja tack.

Det hade börjat regna. Man såg knappt vägen utanför som det skvalade nedför fönsterrutan. Ingenting varslade om det förfärliga som hänt i huset tvärs över vägen. Ingen avspärrning, ingenting. Det var oroväckande tyst, förutom regnet som forsade utanför. Flickan satte sig vid köksbordet, varm och röd i ansiktet av potatiskoket, som bubblade på spisen. Hon strök tillbaka några ljusbruna slingor av håret som föll ner över ansiktet. Hon var söt tänkte Leila, med skarpa markerade kindknotor i ansiktet, helt osminkad, såg nästan lite samisk ut, eller finsk. Att någon kunde lämna henne vind för våg kunde hon inte förstå, men den äkta hälften kanske fann stugan lite väl trång med alla barnen?

-Var ni gifta, undrade hon medan hon drack det bittra kokkaffet?

-Tok heller. Int’ behövs väl det?

Leila nickade roat, och bestämde sig för att gå rakt på sak.

-Vet du vad som hänt med dom som bodde där på andra sidan, sa hon och pekade med tummen ut genom fönstret.

Flickan skakade på huvudet och tittade bort.

-Ingenting?

-Nej, varför skulle jag veta det? svarade flickan efter en stund. Dom skötte sig själva, jag sköter mitt. Så gör vi här på landet, sa flickan lite surt och reste sig för att titta till potatiskastrullen. (”Jaha” tänkte Leila.)

-Om jag säger att jag tror att dom blivit mördade, vad säger du då?

Flickan rörde inte en min vilket förvånade Leila. Hon bara saltade tyst och målmedvetet i potatiskoket och sneglade ibland på spädbarnet i det andra rummet som jollrade i sin barngungstol.

-Det var en kille här från ortstidningen och frågade också, sa hon lite irriterat. Han sa att dom var ”försvunna” bara.

-Nilsson?

-Nej, jag tror han hette Ericson: Med ”c”och ett ”s”.

-Jaså det var han, sa Leila. Ja vi ska skriva en hel del om det här, så fort polisen blir klar med det tekniska. Vet du nåt så kan du väl berätta. Det kommer ändå fram förr eller senare. Du ringde ju polisen?

-Har dom hittat nåt? undrade flickan avvaktande och vände sig om. Vem som gjorde det menar jag?

-Nej, inte än. Men det kommer säkert fram. Men du låter inte så överraskad?

-Nej, ja kände ju till han dom kallade ”Shejken”. Min kille berättade lite om honom. Jag har hört vad han gjorde med kvinnorna och barnen där. Är han dö nu menar du? (Hon lät nästan förhoppningsfull, men Leila var tvungen att göra henne besviken.)

-Nej bara en av kvinnorna och två flickor tror jag. Tror du det var ”Shejken” som gjorde det? Du hade hört… ?

-Nej jag vet inte… hur ska jag veta…nej förresten, det verkar ju inte klokt, det var ju hans egna döttrar. Hade dom blivit rånade?

-Nej jag tror inte det. Det verkar ju väldigt konstigt alltsammans. Jag menar, du är väl hemma här hela dagarna, du borde väl sett nåt. Och ”Shejken” och de andra två kvinnorna är förresten försvunna.

-Jahaja, sa flickan och fortsatte ägna överdrivet intresse åt potatisen med ryggen demonstrativt vänd mot Leila. Det syntes att hon inte ville tala mer om det. Leila kände att flickan  visste mycket mer än hon ville säga. – Stackars flickor, sa hon uppgivet och fortsatte röra i grytan.

-Har polisen varit i kontakt med din kille? Om vad han vet?

Flickan ryckte till när hon hörde ett skrik och bråk från rummet bredvid. Leila fick dricka sitt svaga långkokta kaffe i fred. Hon betraktade en reproduktion av ”Grindslanten” på den blommiga tapetväggen.

När flickan kom tillbaka verkade hon väldigt nervös.

-Jag har nog inte tid mer nu, sa hon undvikande och strök håret åt sidan och bakom örat. Jag måste fixa lite mat innan dom kommer och hämtar Linus. Jag tror inte jag kan säga nå mer nu.

-Hur var dom som grannar tycker du, försökte Leila?

Flickan tittade ut mot vägen som om hon väntat få se någon av dom döda dyka upp på vägen. Konstigt. Om dom bara stått där, alla tre flickorna? Som spöken.

 Leila fick en känsla av att flickan var väldigt nervös för något. Det hade slutat regna, det rann regndroppar nedför fönsterrutan Flickan såg plötsligt väldigt trött och ledsen ut. Hade hon verkligen inte lärt känna någon av kvinnorna i huset. Någon av flickorna, tänkte Leila? I samma ögonblick såg hon en polisbil köra ut från grönavågarnas gård och svänga ner på vägen. Den var civil, men det var inte Konradssons Corolla. Var hade hon sett den bilen förut? Nere på byn? Tänk om dom fick syn på hennes Volga nu?

-Jag har inget att klaga på, absolut inget, sa flickan och började demonstrativt duka bordet. Dom märktes sällan av.

-Nejnej, sa Leila. Det var inte så jag menade. Ja, jag ska väl gå då. Du, förresten, om du ringer Aftonbladet och tipsar dom så får du nog en bra slant för det. Bara som ett tips alltså. Tänk på det.

-Jag anade ju att något skulle hända, sa flickan och hällde upp rykande potatis i en stor skål. Det var så tyst där länge. I flera veckor. Lite spöklikt. Jag trodde dom hade åkt allihop, utan att säga adjö, men Susanna… Ja jag har ringt både tidningen och polisen flera gånger och frågat men de har inte gjort något alls. Fast dom vetat vad som pågått där borta förstås Och nu är det försent. Jag förstod nästan att det var något allvarligt som hänt. Stackars Susanna. (Nu lät det som hon skulle börja gråta).

Småpojkarna började bråka igen därinne. Leila följde efter flickan.

-Vilka har du talat med? Kände du Susanna? Vad sa hon? Du menar att hon inte skulle åka utan att säga adjö…

-Jag tror han hette Botvidsson, en äldre polis, som var här. Ja och den där Ericson på tidningen förstås. Men nu måste du gå. Snälla. Jag ska ge barnen mat. Gå nu snälla, jag har inget mer att säga.

-Har någon varit här och hotat dig att hålla tyst. Polisen?

Hon svarade inte, hon såg faktiskt rädd ut, och Leila insåg att det var dags att dra. Hon tackade för kaffet. När hon gick ut hörde hon flickan låsa efter henne med ett ljudligt skrammel. Leila förstod att friden och den gamla grannsämjan för alltid var försvunnen från Blackås nu. Nu skulle nyheten vara ute fortare än kvickt, och det hade hon hjälpt till med. Alltid något

På vägen hem tänkte hon på den tredje flickan. Det var ju tre flickor på fotografierna på byrån i sängkammaren på övervåningen. Enkelt klädda, osminkade, ledsna, allvarliga och samtidigt oskuldsfulla ansikten, med rakt mörkt hår. Shejkens ”döttrar”? Hon undrade vad som hänt med den tredje flickan, hon som såg lite äldre ut än de två andra. Om hon nu var bortrövad, kanske kidnappad, drogad, kanske våldtagen? Tanken upptog henne hela vägen tillbaka till centralorten.

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel sex (torsdag)

Kriminalinspektör Tage Konradsson hade knappt slagit upp ögonen, och dåsig av de sömntabletter han alltid tog innan han gick till sängs slagit på radion, förrän han hörde den nitiska kvinnliga journalisten på lokalradion meddela att tre döda personer hittats nedgrävda på en gård i Blackås, tio mil nordväst i kommunen. Han satte sig upp i sängen och stack fötterna i fårskinnstofflorna och gnuggade förvånat ögonen.

Lokalradion rapporterade att tre kroppar hittats gömda på logen till en gård i Blackås. Enligt de knapphändiga uppgifterna som journalisten fått av polisen så rörde det sig om en kvinna, Lova Nyrén, 45, och två tonårsflickor, Jeanette Nyrén16, och Rosmari Finnström, 15.

Fyra personer från det så kallade ”hälsokollektivet” i Blackås saknades. Kollektivets ”ledare” sedan många år, den sextioårige Karl-Erik Petrus, två kvinnor, Berit Schäfer, 55, och Johanna Finnström, 46. Dessutom saknades Johanna Finnströms dotter Susanna, 17. De hade nu efterlysts av Interpol. Länskriminalen var också underrättad och skulle skicka förstärkning.

Kollektivet hade funnits i kommunen sedan 1970-talet, de senaste tio åren uppe i Blackås. Man hade tidigare ägnat sig åt hälsokost, olika terapeutiska metoder, skönhetsvård, massage och yoga, och också givit så kallade kurser i ”personlig frigörelse”. Man hade även ägnat sig åt ridhästar och fåravel, en verksamhet som länsstyrelsen dragit in på grund av vanskötsel av djuren. Det framgick av journalisten att Karl-Erik Petrus, som också var en känd konstnär i kommunen, var omstridd på grund av sin annorlunda livsföring. Många var missnöjda med hans verksamhet, klagomål hade ofta framförts av andra ortsbor, men detta var innan man flyttat från centralorten och ut till Blackås. Därefter var hans verksamhet ganska obetydlig och lite var känt om de senaste åren.

-Sådärja, tänkte Konradsson och masade sig upp ur sängen. Nu är fan lös på riktigt.

Han mindes liken i plastsäcken, de döda kvinnornas ansikten. Fy fan va skitigt. Förstrött skar han en söt limpskiva i köket och bredde messmör på. Med rörelser han gjort tusentals gånger tidigare började han koka kaffe och tog fram tillbringaren med fil. Han bröt en skiva hårt tunnbröd och strödde långsamt över filen, som snö. Han undrade vem det var som läckt den här gången? Han hade verkligen trott på att den långa negerjäntan skulle hålla tyst. Vilket jävla liv det skulle bli på Lundin nu. Och Bernhardsson.

Surmulet smuttade han på sitt kokkaffe och bet i sin limpskiva, medan han förstrött betraktade invandrarbarnen som lekte på gården utanför. Obekymrat klättrade de i klätterställningarna och gungorna, oroligt bevakade av sina mödrar, som alla levde på bidrag från stat och kommun. Kommunen hade en flyktingförläggning och många av invandrarna blev sen kvar som grannar till Konradsson utan att få jobb. Tänk vad livet kunde vara enkelt för vissa, tänkte han och stoppade sin pipa.

Det gick bara tre minuter så ringde telefonen. Det var Bernhardsson. Konradsson kastade ett öga på klockan, den var halv nio. Med ålderns rätt tog han numera nästan alltid sovmorgon.

Han hörde hur chefredaktören la in en extra stor prilla snus innan han började gorma.

-Jag hade Nordmark här alldeles nyss. Hon bedyrade att det inte är hon som läckt det här till lokalradion. Förresten står det redan på Aftonbladets webbsida, men den har du förstås inte läst heller! Så nu är det ute över hela Sverige! Herregud! Och turistsäsongen som snart börjar!

Konradsson försökte andas djupt och lugnt innan han tog till orda.

-Lugna dig nu Jan, för höge farao. Det här kommer att ebba ut om ett par dar. Tro mig. Dom vet inte mer än vi, eller hur?

-Nej men det är illa nog. Vi får för fan se till att inget mer kommer ut nu. Nu måste vi ju skriva något till imorgon i tidningen. Fan vi får ju stå här som fån! Va ska vi skriva tycker du? Och vem fan är det som har läckt till pressen? Vem i helvete!

-Lugna ner dig Jan, försökte Konradsson gjuta olja på vågorna. Han kunde se den långe Bernhardsson, nyss hemkommen från partikongressen i Göteborg, storma runt i rummet så banden av Nationalencyklopedin darrade i bokhyllorna. Konradsson måste le åt alltsammans. Vilken nesa för Bernhardsson att bli bräckt av den där uppnästa feta tjejen på lokalradion! Han försökte låta stadig och betryggande på rösten.

-Du, jag kan ge dig något att skriva om. Vi har knipit och anhållit en av ryssarna som brukade köra där uppe och handla med fulsprit. Han har rört sig mycket i Blackås genom åren. Det kan faktiskt röra sig om rånmord. Det kan ni spinna vidare på. Alltid något. Ja du vet melodin: Alla dessa jävla invandrare som stryker kring här och förpestar tillvaron för vanligt hederligt folk. Det brukar ju sälja eller hur?

Det blev förvånat tyst i andra änden på luren.

-Jaha du. Jaha. På det viset. Ja, vi får väl gå lite varligt fram då. Vi vill ju inte verka främlingsfientliga Tage? Var har ni för bevis för det då?

-Nja, bland annat hittade vi ett smycke som vi tror tillhör Johanna Finnström i den beslagtagna ryssbilen. Och lite fingeravtryck, hår och sånt. Vi ska försöka klämma ryssen lite mer. Tala med åklagaren du. Han är insatt. Jag är säker att det blir häktningsförhandling i eftermiddag.

-Javisst, ja det ska jag göra. Jag skickar Lööw. Men vem fan

-Som läckt? Jag har mina misstankar. En viss ung dam uppe i Blackås som har något att förklara för mig tror jag. Men lämna det åt mig. Det här kommer att storma över snart, tro mig. Turistsäsongen börjar ju snart. Var glad!

-Jag hoppas du har rätt Tage. Verkligen. Ska jag skicka över Nordmark till dig med en gång?

-Ja, det kan du göra. Om en timma. För en avhyvling. Hennes ryska rishög har ju också synts i Blackås, fast vi uttryckligt sa att hon skulle hålla sig därifrån. Jag tror hon ska få lite pisk hon också när vi ändå håller på! Hon verkar alldeles för styv i korken tycker jag.

-Jaja, det är bra Tage. Alltid något. Men ta det lugnt nu. Ja jag skulle naturligtvis ha lyssnat på Leif. Lööw var emot att vi skulle ”mörka” det här från första början. Nu får vi stå vårt kast. Satan också! Och vi gjorde absolut klart för Nordmark att hon skulle hålla sig borta från det här i fortsättningen, det lovar jag dig. Stensäkert. Jävla brud, hon ska få skriva sportreferat i fortsättningen, vi är ont om folk där. 

-Jaja, nu är det som det är, sa Konradsson nyktert och började ledsna på samtalet. Han hörde Bernhardsson ta ut snusen och släppa den i papperskorgen av metall med en smäll. Skicka upp den där långa jäntan till mig så ska jag tala förstånd med henne. Jag hör av mig Jan.

Han la på luren, trött på den malande chefredaktören och hans gistna skuta till dagstidning.  

Det där ”rysspåret” var väl inte mycket att gå på i själva verket, men tillräckligt för att Bern- hardsson skulle hålla sig lugn några dagar. Och kvällspressen. Lundin skulle få hålla en press-konferens, det var säkert. Han var oändligt glad att han slapp vara med på det spektaklet. Och ryssen kunde dom antagligen hålla kvar några dagar i brist på bevis, som ”skäligen misstänkt”. Tills Aftonbladet och Expressen gav sig av. Från ortsborna skulle dom ända inte få ut något utom spekulationer.

Konstigt att dom inte sa något om bruksdisponent Erik Göthe i lokalradion? Den kopplingen kanske dom inte hade ändå? Johanna Göthe. Johanna Finnström. Johanna Petrus ja. Han upprepade namnen för sig själv och smakade på dom medan han stänkte lite vatten i ansiktet och under armhålorna från kökskranen. Fast det var ju längesen. Göthe hade nog sina tentakler ute nu, dom letade febrilt, tänkte han konspiratoriskt och slevade långsamt i sig sin tallrik långfil med tunnbröd. Så klädde han sig, oändligt långsamt och omständligt, tittade till invandrarbarnen ute i lekparken en sista gång, med de beslöjade knubbiga mammorna som pratade med varandra på ett obegripligt språk, som lät som en saga ur Tusen och en natt, innan han började färden nedför de ledstångsförsedda trapporna i hyreshuset och anträdde den vanliga fotfärden till polisstation, den här dagen precis som tusen och åter tusen dagar tidigare. Någon vidare lust att gå till jobbet hade han aldrig haft. Men det var ju ett jobb, som Botvidsson brukade säga, och ett jobb skulle ju skötas det med.

På polisstationen rådde spänd förväntan. Lundin, Ekselius, Klang och teknikern Erik Oskarsson, en smal kille i träningsoverall, stod utanför förhörsrummet och lyssnade i en högtalare. Genom fönsterrutan såg man den ryske sjömannen som sålt Volgan till Leila, han talade på bruten engelska, det lät obegripligt. Han var blodig i ansiktet. Botvidsson hade redan gett honom några rejäla örfilar såg Konradsson.

-Har han sagt nåt?

-Nja, det är svårt att förstå vad han babblar om, sa Lundin bekymrat. Han har sålt en del saker till Shejken i Blackås, bland annat hittade vi anabola i hans kajuta på båten nere vid sjön. Och massor med någon sorts potensdrivande Viagrakopia. Gick säkert bra där uppe hos gubbarna i Blackås.

Pang! Så fick ryssen en örfil till av Botvidsson. Huvudet for som en jojo i förhörsstolen, som vippade bakåt. Han fortsatte babbla på, gråtfärdig redan.

-Har du ringt efter en tolk? undrade Konradsson likgiltigt.

-Det kommer en från Umeå i eftermiddag, sa Ekselius och såg också bekymrad ut, förmodligen var han lite rädd för ryssens hälsa. – Fan att det ska va så långt. Konstigt nog ville han inte ha någon advokat. Konradsson frågade inte ens varför en grobian som Botvidsson var därinne, och inte poliskommisarie Ekselius. Men Ekselius skulle lämna skutan snart, och Lundin ville ha det så.

-Ni har väl sagt att han har rätt till det? På ryska?

-Jojo självklart. Men ryssen vill nog bara rädda sitt eget skinn just nu. Utvisar vi honom så får han väl bara ett nackskott i Murmansk när han kommer dit. Synd att vi inte förstår vad han säger.

De avbröts av Doris som anmälde ”den där utländska tjejen från tidningen”.

-Hon är min, sa Konradsson snabbt. Ursäkta mig.

Han skyndade sig att lotsa in Leila på sitt rum, och såg till att hon var utom syn- och hörhåll från förhörsrummet.

-Ja du vet väl att vi hittade spår i din bil efter ryssens härjningar uppe i Blackås, sa Konradsson myndigt och satte sig bakom skrivbordet. Så går det när man handlar med svarabörshandlare. Leila lät han bli stående i förhörsställning framför bordet.

-Han … är tydligen anhållen, sa Leila och vägde på fötterna. Jag hörde förresten på tidningen att den här Johanna Finnström har varit gift med disponent Erik Göthe, och att Göthe, som ju äger tidningen ville att det här skulle ”tystas ner”? (Hon var inte lite fräck, tänkte Konradsson ilsket. Hur understod hon sig stå här och anklaga …)

-Behåll dina spekulationer för dig själv. Jag hoppas Bernhardsson kollar vad ni skriver nu, så vi slipper alla grundlösa tidningsspekulationer Nordmark. Förresten sågs din bil uppe i Blackås i går också. Det gör dig ju misstänkt? Var du där?

-Nej, jag svär, sa Leila fräckt. Det … måste varit någon annan. Jag har förstått att ryssarna sålt en hel del Volgabilar och annat också där uppe. Jag såg förresten en på tomten mitt emot Johanssons hus, vem är det som bor där?

-Det är ett socialfall som heter Vergin. En typisk rättshaverist kan man väl säga. Lite knäpp i huvet. OK jag kan väl inte bevisa att du varit i Blackås då. Tur för dig, flicka lilla.

-Kalla mig inte för ”flicka lilla”. Jag har väl rätt att köra var jag vill, svarade Leila sturskt  och såg ner på Konradsson som tände till.

-Ja men inte där uppe. Vi vill inte ha journalister springande där nu när vi ska göra tekniska undersökningar. Det får du acceptera. Och det vet jag att Bernhardsson sagt åt dig. Är du uppstudsig en gång till åker du på en omgång smörj ta mig fan, jänta, så stor du e. På bara arschlet!

Leila var nästan huvudet högre än den lille Konradsson, men hon gapade ändå av förvåning.

-Va? Är det ett hot?

-Ta det för vad du vill, sa Konradsson ilsket. Jag är på dåligt humör idag. Och du ska inte tro att du är nåt bara för att du kommer söderifrån. Som något annat herrskapsfolk! Och nu är vi skitförbannade ska du veta för någon har tydligen ringt storstadspressen, så nu har vi snart hyenorna från Stockholm här också med sitt dravel mitt i turistsäsongen. Och länspolisen. Jag hoppas vid Gud inte att det var du som läckte det här!?

-Det har jag redan sagt till Bernhardsson. Va… varför skulle jag göra det? Ringa en konkurrerande tidning? Men det verkar som om ni samarbetar ovanligt bra med tidningen här i stan. Det är ju rena vänskapskorruptionen er emellan.

-Om du bara anade, sa Konradsson och log spydigt mot Leila, som fortfarande stod framför bordet i givakt. Det var bara den stora munnen med de mörka tjocka läpparna som rörde sig.  – Men nu vet du vad som gäller. Du lägger dig inte i polisens arbete. Då får du med mig å göra. Och Bernhardsson håller också ögonen på dig. Du skulle bara få skriva sportreferat nu, sa han. Det borde väl lära dig lite hyfs. Det här är inte Stockholm fattar du, här gör man som man blir tillsagd.

-Ja jag vet. Här ”samarbetar” vi, sa Leila med illa dold ironi. Och håller tyst!

-Jaja, skämta du jänta, sa Konradsson trött och tog upp sin pipa. Han såg att hans hot inte bet på den långa negressen. Konstigt. Han gillade trots allt på något sätt den här sturska jäntan. Hon var tuffare än han trott från början. Tog initiativ. Men bara så länge hon höll sig borta från själva utredningen så var han nöjd.

-Låt mig inte stöta på dig uppe i Blackås en gång till bara, sa han surt och började stoppa pipan. Då svarar jag inte för vad som händer. Jag har varnat dig, kom ihåg det. Fem mil in i landet är laglöst land, vi hinner aldrig dit om det skulle hända något. Det är inget ställe för en stockholmsflicka som du. Passa dig! Vi vet inte var Shejken Petrus håller hus nu heller.

Det var hot igen, tänkte Leila. Nästa gång tar jag med mig bandspelaren och bandar honom. Gubbjävel. Men hon valde att tiga och försöka se lite ångerfull ut.

Plötsligt reste sig Konradsson. Någon hade ropat därute. ”Ryssen har svimmat!” hörde hon. Konradsson skyndade ut och Leila såg sig omkring. På ett mindre bord stod en dator, en gammal, liten fyrkantig Mac, som Konradsson haft stående oanvänd sedan 1985. Bredvid låg en grå diskett till museiföremålet, märkt ”Blackås”. Leila visste inte varför hon gjorde det, eller vågade, men hon stoppade den i fickan. I nästa ögonblick dök Konradsson upp i dörren.

-Jag hinner inte prata med dig mer nu Nordmark. Vi har annat att sköta just nu. Vi ses!

Hon lämnade snabbt rummet, men hejdades precis vid dörren ut av Konradssons röst.

-Nordmark! Kom hit ett tag! Leila stannade upp och vände på huvudet, blöt av svett över hela ryggen, där linnet klibbade under jeansjackan. – Det låg en diskett bredvid datórn (han betonade den andra stavelsen i ordet). Du har väl inte tagit den händelsevis va?

Hjärtat stannade nästan i bröstet på Leila. Hon såg Konradssons tunnhåriga ansikte med stubbmustaschen sticka ut från hans rum och hon slog ut med armarna och försökte se oskyldig ut. Inte visa nervositeten. Nu fick det bära eller brista.

-Nejnej, jag har inte rört någontingr. Jag lovar! Leila märkte hur hon andades häftigt och blev röd i ansiktet av svett. Det måste synas! Hon hoppades att hon låtit övertygande. Annars skulle nog Konradsson sätta sitt hot i verket fortare än kvickt. ”På bara arschlet!” Disketten brände i jeansbakfickan som borde ha smält av hettan mot skinkorna. Hon hörde Konradsson svära inifrån sitt rum.

-Fan, jag är säker på att jag la den brevid datórn! Jävlars faan.

Leila nickade kort åt Doris i receptionen och försvann snabbt ut genom dörren på lätta fötter. Saved by the bell, tänkte hon..    

Tillbaka på tidningen träffade hon David Nilsson, och de satte sig för att ta en fika i fikarummet, där var och en hade sin egen trygga keramikmugg med namn på. Leilas var märkt med ”vikarie”.

-Dom har tagit in ryssen, sa han upplysningsvis. Han är anhållen tills vidare. Han har tydligen bekänt både ett och annat.

Leila sa inte vad hon tänkte utan bytte ämne.

-Ja, jag blev hotad, två gånger till och med, att hålla mig borta från Blackås. Annars skulle jag få ”smörj” sa Konradsson. På ”arschlet”! Jag trodde jag hörde fel. Det lät inte som han skämtade heller. Är det så polisen arbetar här i stan?

-Ja tyvärr ligger det nog något i det. De har minst tio anmälningar för misshandel på sig bara de sista åren. Men det resulterar ju bara i en internutredning som aldrig leder någon vart. Svårt att få folk att jobba här uppe som du vet. Så du bör nog hålla dig borta från Blackås i fortsättningen Leila, det är ett gott råd. (Han verkade inte skämta han heller.)

-Polismisshandel?

-Ja, kalla det vad du vill. Men du måste börja fatta att det här är obygden Leila. Det här är inte Stockholm, inte ens Sundsvall. Det är Norrlands inland. Här har dom inte avskaffat husagan heller, tro inte det. (David försökte le som om han sagt något roligt.)

-Nej jag har förstått att det inte är ”Stockholm”. Men det är väl Sverige ändå? Jag trodde svensk lag gällde här också?

-Jo, men så länge ingen anmäler det så. Vad ska man göra åt det? Och ungdomsbrottsligheten är väldigt låg här, så något har det väl hjälpt, sa David och blinkade igen lite överslätande åt Leila. – Den där Botvidsson är ett riktigt råskinn säger dom. Ja, det är Konradssons kollega. Pensionsmässig han också. Det blir nog bättre när dom slutar får man hoppas.

Leila visste inte vad hon skulle svara längre. Hon insåg att tiga var bästa försvar.

-Ja, ger dom sig på mig så kommer jag inte att hålla tyst om det, det kan du lita på. Herregud vilken avkrok jag hamnat i. Att du står ut?

-Man vänjer sig, sa David saktmodigt, blinkade lite flörtigt  och smuttade på det ljumma kaffet. Och jag tror inte du behöver vara rädd för att få ”smörj” Leila, dom försöker bara skrämmas. (Han blinkade lite flirtigt igen och Leila insåg att han såg rätt bra ut. Trots allt.) Förresten, känner du till ”Gambrini orden”?

-Nej.

-Det är en sorts herrklubb där alla karlar av betydelse är medlemmar här i stan. Grundades på en gymnasieskola nere i Umeå en gång för länge sen. Där fattas de riktigt viktiga besluten tror vi. Både Bernhardsson och polismästare Lundin är medlemmar. Och kyrkoherden och åklagaren och apotekaren och chefsläkaren och alla andra gubbar här i samhället. Lite som en frimurarorden, fast mer lokalt.

-Men varför skriver ni inte omdet? undrade Leila förundrat.

-Skriver? Tja, disponent Erik Göthe, som är huvudägare i massafabriken här, vår enda större industri, är högsta hönset i herrklubben. Därför skriver vi inte om det förstår du. Men det här uppe i Blackås är också känsligt, det förstår du nog. Den där Johanna Finnström som försvunnit var ju gift med Göthe innan hon blev frälst av Petrus och hans anhang. Fast det är länge sen nu. Hennes döttrar var också med i sekten. Tacka fan för att Erik Göthe inte vill ha ut det här i media nu.

-Tror du Erik Göthe är inblandad i det här då? sa Leila förbryllat.

Redigeraren, den närsynta Petra hade plötsligt dykt upp från övervåningen och hört vad David sagt.

-Det är väl inte troligt att Göthe varit med och mördat sin egen dotter? sa hon på sitt snusförnuftiga sätt under luggen och de runda glasögonen. Jag har talat med hon Erneback på lokalradion som gjorde inslaget i morse. Hon hade fått för sig att båda flickorna Finnström var Petrus döttrar, men det stämmer ju inte. Rosmari Finnström, som är död, var Petrus dotter med Johanna Finnström. Susanna Finnström däremot är Göthes dotter och hon är väl fortfarande i livet, eller? Susanna är ju försvunnen. Så Göthe kanske har något med saken att göra trots allt. (Petra föreföll ovanligt intresserad.)

-Det var ju en jätteskandal när Finnström lämnade fabrikören och flyttade ihop med Petrus, en långhårig hippie som målade och spelade fiol och gitarr och älskade att gå omkring i folkdräkt, sa Petra och försökte klarlägga historien för den förvirrade Leila. Det var på 1970-talet. Hon tog med sig Göthes dotter, hon fick vårdnaden om henne, konstigt nog. Rätt tragiskt egentligen. Göthe gjorde allt för att förhindra det. Men han var fortfarande bara vice VD på den tiden. Och lagstiftningen stödde modern till 100 procent. Pappan Roland Göthe som var VD i koncernen var aldrig förtjust i Johanna heller.  Han ville mest bli av med både henne och barnet. Hon var ju redan lite hippie och hade rökt braj och dansat näck på spelmansstäm-morna, där Petrus brukade dyka upp. Han visste nog vad han gjorde. Hon var hans passersedel mot toppen här i länet, skulle man kunna säga.

-Så var det säkert, sa Petra torrt. Men jag tror att Erik Göthe säkert skulle vilja se hela det där kollektivet försvinna från jordens yta, bara han kunde. Undrar var resten av sällskapet tagit vägen? Kanske ligger dom nergrävda däruppe också, vad tror ni?

Det blev tyst en stund. Petra drack sitt kaffe under nedfälld lugg medan den plikttrogne David försökte se ansvarsfull ut när diskussionen började spåra ur.

-Spekulationer, sa han. Och allt vi skriver ska Bernhardsson och Lööw fingranska det vet ni ju. Du har läst för mycket ”shejkromaner” Petra. (Han smålog lite överlägset åt skämtet. Satte henne på plats. Leila undrade om Konradsson skällt ut en manlig journalist så där. Knappast.)

-Jag tror Göthe ville hämnas, sa Petra, dold under det nedfallande håret. Han hatade de där grönavågarna. Skulle du vilja att din fru försvann med en sån där landsbygdscasanova David?

Leila hade aldrig hört Petra prata så mycket. Det var som att dra ur tappen ur en sprängfylld tunna vatten. Varför var hon så intresserad? Tydligen gillade hon både dåliga deckare och byskvaller.

-Varför kallades han ”Shejken” undrade Leila?

-Gissa, sa David och såg menande ut. Han böjde sig fram och sänkte rösten. – Han hade ”makt” över kvinnorna. Power. Fick dom till vad som helst. Han var väldigt snygg för tio-femton år sen. Målade tavlor, spelade fiol. Såg ut som en farlig tattare, med sitt mörka lockiga hår. Säkert permanentat. Muskulös och barbröstad. Det gick hem väldigt bra här uppe i bygden. Hur många kvinnor tror du passerat revy hos det här ”hälsokollektivet” under tjugofem års tid Leila?

-Nä, vet du? sa Petra.

David såg hemlighetsfull ut och verkade vilja hålla sina åhörare på halster. Han tog en kaka från Lisa Kvists kakburk och förberedde sig. Inifrån sportredaktionen, där det alltid luktade cigarettrök, utbröt plötsligt en palaver. Det var den långa eleganta sportjournalisten Pernilla, en trettioårig kurvig tjej som de påstod var på väg till en stor dagstidning i Stockholm. Leila hade beundrat hennes tajta jeans och åtsittande dekollterade blusar och dyra läderstövlar och förstod att utseendet inte var oväsentligt när det gällde att slå sig fram som kvinnlig journalist i mediavärlden. Men Pernilla hade också skinn på näsan.

Nu skällde hon ut den unge sportchefen Simonsson för att de hade rökt inne på sporten igen, och sedan hon öppnat fönstret på vid gavel och tvingat både Simonsson och hans kollega att fimpa klapprade hon ut på sina högklackade boots. Alla karlar som nu samlats i fikarummet vände sig om efter henne som på kommando: Sten Andersson fick kaffesump i skägget och fick pipan som han torrökte i halsen så han började hosta, travreportern Hasse försökte böja sig ner och låtsas knyta skorna för att få bättre insyn i Pernillas bortflyende jeansbak, men det var bara den alkoholiserade Roffe Bengtsson som visslade till och hojtade ”Heja Pernilla! Ge dom jävlarna!” medan dörren bakom hennes märkesjeans slog igen med en smäll.

Leila svalde alla upprörda feministiska känslor. ”Gilla läget”, det var det som gällde. Andas lugnt. Det här var en strid hon aldrig kunde vinna. Och Pernilla hade för övrigt inget emot att karlarna vände sig om efter henne, det visste hon från personalfesten.

När Pernilla försvunnit återgick allt till det normala runt fikabordet. Bara den lille prydlige Lennart Ericson i sin eleganta krämfärgade vårkostym verkade obekymrad över vad som hänt och fortsatte noggrant fila på sina naglar medan han läste dödsannonserna i tidningen.

David böjde sig fram igen och viskade.

-Det är säkert hundra fruntimmer från trakten och andra ställen runt om i Sverige som varit där hos Petrus genom åren. Dom säger att han har en massa barn på bygden också. Söker polisen efter en mördare så finns det nog en hel del tänkbara kandidater.

-Du tänker kanske inte på att Petrus inte är död, i varje fall inte än, sa Petra som också blivit sitt nyktra jag igen. Vi kanske inte ska börja spekulera än sa du alldeles nyss.

David såg besviket på henne.

-Glädjedödare. Men jag tror det finns mycket ouppklarat här, tänk om vi kunnat få gräva i det på riktigt. Smaskens. Tjugo års pippande i Hissjö och Blackås som polisen får gå igenom. Hur många svartsjuka karlar och äkta män som helst. Och alla anmälningar dom fått genom åren. Stackars Konradsson. Dom vill säkert sätta fast de där ryssarna nu, så fort som möjligt. Lita på det!

-Jaja, sa Petra och verkade vilja återgå till arbetet på övervåningen. Men frågan är ju var Petrus och Schäfer och Finnström tagit vägen? Var passar ryssarna in i det pusslet? Tror du dom är kidnappade? Vit slavhandel kanske? I Murmansk?

-Jag hörde också att länskrim ska ta över nu, sa Leila och bet i en finsk pinne. Att det kom ut i Aftonbladet var väl droppen, eller hur?

-Ja, stackars polismästare Lundin. Och snart har vi kvällstidningsreportrarna här. Konstigt att dom inte dykt upp än? Det blir väl inslag på TV ikväll säkert?

-Ska du skriva något  nu då? sa Leila till David, lite väl beundrande märkte hon själv.

-Ja, jag måste ju. Jag och Ericson ska skriva huvudartikeln till imorgon. Ikväll blir det sent, lita på det. ”Högsta beredskap”.

-Stackare, ska du jobba med Ericson, sa Petra och sneglade på den lille prydlige lokal-reportern, som just reste sig, noggrant och värdigt vek ihop dagens tidning som han stoppade under armen, och släntrande gick bort med sin kaffemugg till pentryt.

Han verkade också ha fått en ny resning i hållningen, nu när han äntligen fick skriva om ”stora saker”. -Ja, önska mig lycka till, sa David tungt och reste sig. Det kan jag behöva. Han försvann i rask takt ut efter den avmätt promenerande Ericson. Lennart Ericson var ju mest van att flanera på konstutställningar, och ingen hade för övrigt någonsin sett honom springa, han ”promenerade”, alltid lika vårlikt välklädd och elegant.

-Det här med dom här ryssarna, sa Leila och vände sig mot Petra.. Tror du på det?

Hon ryckte på axlarna.

-Ja, dom har ju alltid funnits här i trakterna och sålt svartsprit och cigarretter. Och plockat blåbär och svamp på höstarna. Men längre har dom väl aldrig sträckt sig så vitt jag vet. Det låter tunt, tycker jag. Varför just nu?

Hon reste sig och gick bort med sin mugg till diskstället och sköljde den energiskt. Hon var liten och nätt, i foträta skor, ljusa fina chinos och pannlugg. Leila tyckte hon var söt och kom på sig med att längta efter Erika, flickvännen hon lämnat kvar i Stockholm.

På lokalradion på Leilas arbetsrum rapporterade den energiska reportern Suzanne Erneback om senaste utvecklingen i Blackåsfallet. Länskriminalens tekniker väntades upp på eftermiddagen. Tydligen hade man mer eller mindre underkänt polismästare Lundins egen utredning. Polisen hade sökt igenom hela gården nu utan att finna några spår. Överraskande nog hade den ryske sjömannen Vassilij (ohörbart efternamn) omhäktats, främst i syfte att kunna kvarhålla honom i häktet ytterligare några timmar. Annars tydde inget på rånmord. Inget verkade saknas på brottsplatsen. Å andra sidan visste ingen om där funnits pengar eller värdeföremål, men kollektivet i Blackås hade levt ett helt icke-materiellt liv, vilket var allmänt bekant. Kvinnorna använde för övrigt aldrig smycken eller makeup. Datorn var kvar. Allt enligt den i Leilas tycke lite allt för trosvissa Suzanne Erneback.

En rysk bil hade synts i Blackås ett flertal gånger, vilket också framkommit i förhören med sjömannen Vassilij någonting. Leila tänkte på att hon själv kört i Blackås, kanske i mördarens bil? Ytterligare två ryska sjömän hade anhållits och tagits till förhör. Deras pråm, som skulle avseglat ner för älven till Finland med metallskrot, låg kvar nere vid kajen för en genomgång av polisen.

Ingenting om Leilas inblandning, och ingenting om den saknade Johanna Finnström-Göthe, och dottern Susanna. Hade det varit en maktkamp mellan Shejkens olika kvinnor, tänkte Leila konspiratoriskt. Hade Finnström och den äldre Berit Schäfer avgått med segern? Men barnen? Vem mördade tonårsflickor? Och.vad var Karl-Erik Pettersson-Petrus för en människa egentligen?

Plötsligt stegade Lööw in.

-Gå ner på sporten Nordmark. Snacka med Sunesson, han är ensam hela veckan. Pernilla har fått ledigt några dar.

-Men jag vet ju inte ens hur en fotboll ser ut ? försökte Leila bevekande.

-Du lär dig flicka lilla, var Lööws enda sura kommentar.

Där kom det igen, tänkte Leila hatiskt: ”Flicka lilla”. Hon var ju för fan längre än de flesta på den här jävla redaktionen av intellektuella, renrasiga dvärgar.

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel sju

När Leila ensam gick på lunch på populära Folkets hus restaurang stötte hon åter ihop med polisinspektör Konradsson. Han hade hängt sin sportjacka och den lilla jägarhatten på en musikanläggning vid scenen. Först tänkte Leila surt ignorera den lille kriminalaren, som tack för senast, men sedan ändrade hon sig. Hon närmade sig och försökte inta en ödmjuk och undergiven attityd, som hon förstod förväntades av henne.

-Får jag slå mig ner?

-Jaså är det du Nordmark, sa Konradsson som om ingenting hänt, och slickade den lilla stubbade mustaschen. Han såg ut som en ensamvarg, verkade inte vara långsint, och hans små pigga grisögon under den fårade pannan plirade riktigt vänligt mot den långa Leila. En gul och blå majblomma lyste i kavajslaget.

-Hur går det med ”rysspåret”, frågade Leila inledningsvis och ställde sin bricka med oxjärpar och lingonsylt på det lilla runda bordet.

-Vi får väl se, sa Konradsson förteget och nöp upp den sista klicken brun sås med en brödbit. Han drack ur sin pilsner och fingrade på pipan, men lät till slut bli att tända den.

-Jag går ut och sätter mig i solen på pensionärsbänken, sa han och blinkade till Leila. Kom ut och gör mig sällskap om du har lust sen, jänta. Jävla påfund det här med att man inte får röka på restaurang längre, det är ju inte klokt, grumsade han och reste på sig. Leila undrade vad som fått den lille kriminalaren att bli så beredvillig så plötsligt?

-Den där killen du köpte Volgan av heter Kamensky, sa Konradsson och drog njutningsfulla bloss på den lilla pipan, vars tobakshål var närmast knappnålsstort. Han har tydligen åkt runt där uppe och sålt allt möjligt olagligt där uppe i stugorna. Tobak och sprit. Tabletter av alla möjliga slag som apoteket inte hört talas om ens. Rena narkotikan. Var en riktig ”kändis” där uppe i Blackåstrakten har jag fått veta. Rätt snygg också, med visst kvinnotycke. Grannen erkände att han varit rätt mycket hos grönavågarna, hon hade själv köpt en rysk sjal av honom. Sen hittade vi en dyr brosch som tillhört Johanna Finnström i bilen, och några andra småsaker. Kan ju vara bytesgods förstås, de hade ju inga pengar. I alla fall inte ”officiellt”.

Han knackade ur pipan och hostade med skrovlig röst. Leila undrade varför inspektören plötsligt blivit så talför. Och mot henne. Kanske ville han bara ha sällskap. Någon att prata med..

-Ja han hade ju definitivt varit där, och rån kan ju vara ett motiv. Gott om fingeravtryck i köket. Där verkade dom ha haft lite kuckel. Förmodligen hade han vänstrat med någon av kvinnorna. Tydligen var dom inte främmande för att sälja såna tjänster, med eller utan husbondens vetskap.

Han blinkade mot Leila, som dock inte såg upprörd ut. Det mesta var ju känt sedan tidigare. Hade han charmat Johanna Finnström också, den stackars ryssen?

-Sälja ”tjänster”?

-Ja, Johansson kände igen broschen. Det var Finnströms.

-Hur kunde han känna igen den? Umgicks han med de där i kollektivet, undrade Leila som balanserade sin kaffekopp i ena handen på parkbänken.

-Ja det får du fråga honom om. Han var ju deras hyresvärd trots allt.

-Så Kamensky hade fått den av Finnström? För vad då? Dom varken rökte ju eller drack?

Konradsson teg och stoppade det lilla piphålet på nytt. ”Ja varför då? Lite får du väl fundera ut själv” verkade han tänka. Och Johanna Finnström var ju utan tvekan den av kvinnorna som såg bäst ut, tänkte hon. Hon kanske bara tyckte han var snygg, Kamensky?

-Vad hittade ni mer i min bil, sa Leila och såg lite surt på inspektören.

-Nja, inte så mycket. Verkar som om den blivit rengjord ordentligt av ryssen. Jo en sak. Fingeravtryck som inte gick att matcha med någon där uppe. Skulle kunna vara Susanna Finnströms?

-Kunde hon ha blivit bortförd? Men … varför?

-Ja vi försöker med tolkens hjälp får ur honom något, med han är väldigt förtegen. Säkert rädd att bli avslöjad med den här lönsamma handeln de kört med vid sidan av. Många ryska blåbärsplockare har vi fått häruppe på senare år också, ovanligt många faktiskt. Man kanske skulle spåra huvudmännen? Vi ska fråga om det också.

Så tystnade han och rökte koncentrerat, och såg på Folkets hus vackra rosenrabatt.

-Ja din gamla ryssbil har nog aldrig varit så fin som nu, sa Konradsson och blinkade igen med ett spefullt ögonkast mot Leila som flyttade sig på armlängds avstånd. Inte ett kolapapper kvar i baksätet. Och colaburkarna tog vi också hand om. Men rosthålen i schassit kunde vi inte åtgärda.

Leila satt tyst på sin kant av bänken. Varför sa Konradsson allt det här till henne? Kunde det verkligen vara enligt reglementsboken att han pratade så mycket om ett mordfall? Eller visste han att hon inte fick föra upplysningarna vidare? Eller att hon faktiskt kunde? Eller lektehan bara katt och råtta med henne? Litade han verkligen så mycket på ”negerjäntan” tänkte hon ironiskt? Eller var det något annat, något hon inte förstod?

-Jag hörde att länskrim kommer?

-Ja, till och med en gammal kommissarie som jobbat i Stockholm har dom kopplat in, sa Konradsson surt. En pensionerad kommissarie Beck. Kurt Beck, om han är bekant? Hoppade in på länskrim när dom saknade folk, va? Ska visst vara en riktig kändis? Känner du till den göken?

Leila skakade på huvudet. Konradsson trodde nog att alla i Stockholm kände varandra?

-Vet du hur lokalradion fick tag i det här, sa hon intresserat. Det var ju ute före Aftonbladet till och med.

-Ja du, fan vet. Kanske såg dom din lilla ryssbil däruppe och anade oråd. Den där tjocka Erneback är duktig i alla fall, det får man säga. Bättre än alla idioter på Kuriren i varje fall.

Leila var tillslut tvungen att fråga.

-Varför berättar du det här för mig? Jag får ju inte åka dit ens? Var det inte nåt om att jag skulle få ”på arschlet” då?

Konradsson smålog bara och rengjorde mödosamt pipan med en piprensare.

-Ja säg det, säg det? Du verkar i alla fall ha huvet på skaft Nordmark. Dessutom är du ju ett ”huvudvittne” nu, glöm inte det. Jag måste ju hålla dig informerad? Och du verkar ju vara en klok flicka som håller dig i skinnet eller hur? (retfullt, men lite hotfullt samtidigt.)

Han reste sig, smålog igen tvetydigt åt Leila, satte den lilla hatten på huvet och tog den slitna tunna sportjackan över armen. Det var säkert trettio grader varmt i solen nu fast det bara var slutet på maj. Men Konradssons tjocka tweedkavaj och skrynkliga slips verkade inte följa vädrets lagar. Förmodligen bar han dem året om, sommar som iskall vinter.

På vägen tillbaka till redaktionen såg Leila några män i långa storstadsrockar och en kille med en enorm kameraväska över axeln. Det syntes att de var söderifrån. De försvann in på Stadshotellet. Det luktade ”kvällspressen” lång väg.

Efter lunch började hon rota i tidningsläggen. Redan 1978 dök ”Shejken” upp, ”den kände bygdemålaren och hälsoprofeten Karl-Erik Pettersson, som redan gjort sig ett namn i veckopressen.” På en bild sågs han spela dragspel och fiol i folkdräkt, mörkt lockigt romantiskt hår, ett prydligt mörkt skägg, han påstods ha en ”särskild utstrålning”, ofta omsvärmad av vackra unga kvinnor. Lärde villigt ut sina flummiga kunskaper om ”En sund och positiv själ i en sund kropp”.

Samma sommar var den en längre artikel om ”konstnärskollektivet” i Hissjö. Två ganska unga kvinnor i trettioårsåldern, Berit Schäfer och en viss Erika Mild, konstnär från Stockholm, med tidstypiskt löst hängande flower-power-hår och långa tunna fotsida klänningar presenterades som deltagare i kroki-kursen på gården. En kraftig kvinna var modell, delvis skymd av ett staffli, spritt naken. Det såg ut som en större ateljé i ett gammalt skolhus.

”Bygdemålaren” själv hade basker och palett i handen. På den inredda logen i Hissjö försiggick primalterapi, det syftade enligt den lite oklara artikeln på att frigöra de ”inre egenskapernas” ”skönhet”, och ”styrka”. Karl-Erik Pettersson redogjorde kunnigt för psykologin bakom amerikanen Janovs teorier. Reportern, en ung Lennart Ericson, verkade imponerad.

I en artikel från 1980-talet verkade verksamheten ha bytt skepnad. Berit Schäfer, och Johanna Finnström, som nämndes för första gånger, var nu delägare i den expanderande Karl-Erik Petrus ekonomiska förening UPA, som sysslade med ”new-age-terapi”. Fru Schäfer var ryggymnast men gav också kurser i fotvård, ”peeling”, massage, med mera. Fru Finnström (inte Göthe?) sysslade med yoga och avslappning, massage för rygg och nacke och något som kallades ”färghealing”. De hade flera företag i bygden som kunder. Man spådde också i tarotkort, även per korrespondens, och Petrus sas kunna lägga astrologiska horoskop och läsa handstilar. ”Låt våra professionella Tarot- och horoskoptydare ge dig svar på viktiga frågor om kärlek, ekonomi, familj, arbete” stod det i en ofta återkommande annons i Kuriren. Kunderna kom från alla samhällsklasser. Affärerna gick bra. Petrus själv befann sig ofta på resande fot med kontakter både i Norge och Danmark. New Age var en växande industri, och han tillhörde påläggskalvarna.

Det var ett helt litet hälsoföretags-imperium som vuxit upp i Hissjö. Massage, biodynamiskt odlande, kurser och föreläsningar, det var en tät trafik av besökare. Karl-Erik Petrus annonserade snart i alla veckotidningar i hela Sverige. Stora annonser.

Det framgick av tidningsläggen att han tagit stora banklån för bygge av ett större ”hälsocenter” vid en av sjöarna, att han hade ett tiotal anställda, nästan alla kvinnor, för sin växande verksamhet. Populärt var till exempel ”körsbärsterapi” där man med kuddar fyllda med körsbärskärnor ökade blodcirkulationen och lindrade smärtor. Magiska stenar och armband, massagetrianglar på huvudet, liksom ört- och oljeextrakt förekom också enligt artiklarna. Man hade en stor butik i Umeå. Det var den nya ”flugan” i hela Norrland stod det, ja i hela Sverige enligt hovreportern Lennart Ericson. Petrus, som nu titulerades ”direktör”, bar kostym och var också spekulant på en friskvårds- och hotellanläggning vid en närbelägen sjö vid Kläppen, som tidigare varit ålderdomshem. Han ville satsa på konferenser i ”känn-dig-själv-filosofi”, ”framgångsrikt ledarskap”, och grupp- och arbetspsykologi. Många företag hängde på. Fackförbund och LO var stora kunder. Kommunen var intresserad, bankerna bestod med stora lån. ”Vi behöver företagsledare som Karl-Erik Petrus” sa kommunens styrelseordförande, och Sparbankens direktör stämde in. Det gick nästan inte en dag utan en ny nyhet om näringslivets nya ”golden boy” i Hissjö.

På bilder från Hissjö sågs de alltid trogna kvinnorna och deras barn och ”sommarbarn” leka med hästar och får, ”en naturlig och vacker livsstil i vår jäktade och brådskade tid” skrev Ericson lyriskt. Det andades återgång till naturen, och både barn och unga flickor syntes på fotona. Bara kvinnor. Många kvinnor. ”Jag älskar kvinnor”, löd en av rubrikerna.

Ännu anades ingen oråd om den ”bubbla” som snart skulle spricka, och om vad som egentligen försiggick bakom kulisserna i Hissjö.

En artikel från 1979 väckte Leilas intresse. Porträtt- och landskapsmålaren Karl-Erik Petrus (inte längre ”bygdemålare”, någon egentlig utbildning hade han inte heller, utom ett år som reklamtecknare i ungdomen) hade åtagit sig ett utsmyckningsjobb på den nya massafabriken på Skogsbolagets huvudkontor. Det sas att han ”övertalats” att måla vice VD:n Erik Göthes unga hustrus porträtt. En arg insändare från Konstnärernas riksorganisation påstod bittert att en ”hötorgsmålare” som Petrus tog arbetet från bygdens många riktiga konstnärer, vilket väckte ont blod. Men andra insändare i den tidvis hätska debatten, där skulptören Jack Stensgaard var en av de argaste och oftast förekommande kritikerna, försvarade Petrus som en konstnär som vanligt folk ”förstod sig på”. Petrus framstod som en populär, och populistisk, uppkomling som väckte arga känslor hos allmänheten, särskilt bland männen, inte minst för hans allmänt erkända ”kvinnotycke”. Jojo, tänkte Leila. Här fanns alltså många som skulle kunna haft ett horn i sidan till den sedermera så ökände ”Shejken”.

Leila var tvungen att le åt Petrus romantiska kitschkonst, som Ericson så aningslöst prisade, där den storbystade kyrkosångerskan Lena Lindell i åttiotalspermanent lättklädd och förföriskt leende dök upp ur ljungen omsvärmad av glada spelmän i folkdräkt, ledd av en diaboliskt utstyrd spelman med blomsterkrans av björklöv runt det svarta hårlockarna och med klara drag av Petrus själv. Spelmannen som ”djävul”, som budbärare av dunkla drifter och begär, löd rubriken i en insändare som Smedsgaard författat. På en bild i tidningen, den enda med Göthe och Petrus tillsammans, syntes de i samband med att Petrus skulle måla nygifta fru Göthes porträtt. Ett år senare skulle hon lämna vice VD:n för sin ”bygdemålare”, men om det skrev tidningarna ingenting. Även den blonda dottern Susanna, ett år, syntes på en bild tillsammans med den unga Johanna Finnström..

Ett klipp från 1990-talet varslade om konkurs och förfall.  Den ekonomiska krisen hade slagit hårt på Karl-Erik Petrus AB. Hans gamla vänner inom den lokala finansvärlden hade lämnat honom. Djuren hade tagits i beslag, konferenshotellet vid sjön hade inlösts av kommunen och drevs nu som flyktingboende. Karl-Erik Petrus själv hade blivit långhårig och skäggig och ägnade sig mest åt inåtvänd meditation och yoga. Hans trogna kvinnor stod fortfarande vid hans sida, den alltmer bittra och stripiga Berit Schäfer arbetade som ryggymnast på hälsovårdscentralen inne i Kläppen, Johanna Finnström, allt magrare, hade patienter i massage och ryggymnastik, remitterade från Landstinget.

En tredje kvinna nämndes också, Lova Nyrén från Stockholm med dottern Jeanette, ganska tjock enligt fotografiet. De hade funnit lyckan per korrespondens uppe i Blackås, långt uppe i skogen, dit Petrus flyttat med hela sitt bohag efter konkursen. Susanna och lillasystern Rosmari syntes också på ett fotografi, två bleka tonåringar med olika fäder, med nedslagna lite skrämda ögon. De rensade sallad i det biodynamiska grönsakslandet. De saknade sina hästar och får, skrev reportern Lisa Kvist (det var degradering till avdelningen ”snyftreportage” nu). Vad Lova Nyrén sysslade med framgick inte riktigt. Hennes titel var ”auktoriserad revisor”?

Lisa Kvist anslog en riktigt ömkande ton. Det var inte förstasidesstoff längre, konstaterade Leila. Petrus klagade gnälligt på svårigheterna för småföretag i bygden, många hade gått i konkurs när börsbubblan sprack i början på nittiotalet. De flesta av hans anställda (kvinnor) hade slutat. Det slogs upp i tidningen som ett verkligt problem för småföretagen, som nu inte lika lätt fick sina banklån inne i samhället. Petrus var starkt skuldsatt, ”för hela livet” beskärmade han sig gråtmilt för reportern. ”Jag kanske måste flytta. Jag som lärt mig älska den här bygden. Jag som verkligen försökt verka för bygdens bästa.” Han såg fårad och ovårdad ut, skäggig och långhårig, och beskrevs som ”gråhårig i förtid”.

Det fanns ingen antydan om att något ”oanständigt” försiggick i Blackås i artikeln. De beskrevs fortfarande som en relativt ”lycklig” men lite ”annorlunda” storfamilj, med rötter i 1970-talets fria tankar om kärlek, sex, och narkotika. Berit Schäfer hade egen praktik på logen i Blackås. Hon sades stå bakom KEP i ”vått och torrt” av den naiva Lisa Kvist. Barnen gick i skolan inne i Kläppen dit det gick skoltaxi. Lova Nyrén uttalade också sin sorg över att kanske behöva lämna Blackås. Nu behövde hon inte göra det, tänkte Leila. Hon skulle få stanna där, på den närbelägna kyrkogården, för alltid med dottern Jeanette, och med 16-åriga Rosmari Finnström-Petrus.

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel åtta

Poliskommissarie Kurt Beck var liten och energisk. Efter presskonferensen, som direktsänts i lokalradion samlade han stationens poliser för en genomgång. Det var mangrann uppslutning: alltifrån en nervöst tuggummituggande polismästare (inga rökverk fick förekomma på polismästarens order) ner till parhästarna assistenterna Kvist och Klang. Kommissarie Ekselius var inne på sin sista vecka innan semestern, därefter skulle han försvinna söderut på ett vikariat i Söderköping. Trots övertalningsförsök från Lundin stod han på sig. Han beundrade poliskommissarien från Stockholm omåttligt och höll sig så nära honom som möjligt.

Alla hade varit närvarande vid presskonferensen som Beck skött oklanderligt. Polismästare Lundin hade mest suttit med och hummat instämmande och lagt pannan i djupa fundersamma veck. Konradsson och Botvidsson höll sig i bakgrunden. Särskilt lokalradions lilla bulldog Suzanne Erneback hade gått hårt åt den lokala polisens arbete.

-Vi har alltså fyra saknade personer för närvarande, hade Beck summerat: Petrus själv, Berit Schäfer, Johanna Finnström och hennes dotter Susanna. Dom är efterlysta, men ännu inte påträffade.

-Hur vet vi att dom inte finns kvar på gården?

-Det vet vi inte, men vi har finkammat gården så gott det går. Inget tyder på att de finns kvar.

-Vad har grannarna sagt?

-Inte mycket. De här människorna höll sig ju för sig själva väldigt mycket. Men en av grannarna har gjort några observationer. Jag kan inte gå in på det i nuläget.

-Hon hade inte mycket att säga, viskade Botvidsson till kollegan. Jag tror jag klämde ur henne det mesta.

Med hjälp av några ”örfilar” tänkte Konradsson diplomatiskt. Han kände ju Botvidssons ”förhörsteknik”. Och lokalbefolkningen teg som vanligt. De ville inte bli ”inblandade”. Det var den gamla vanliga visan.

-Vad har ni för motiv i nuläget?

-Ja vi jobbar efter några olika spår, sa Beck mystiskt. Vi jobbar brett. Mer kan jag inte säga.

-Rysspåret?

-Nej, det har vi släppt. Alla tre misstänkta sjömännen hade alibi för mordhelgen. De befann sig inte alls i Sverige. Vi har kunnat fastställa att kropparna låg nedkylda i tre veckor på utedasset i Blackås. Det var ju en ovanligt kall maj i år.

-Och inte rånmord?

-Nej, vi tror inte det. Inte för närvarande. Det fanns inte mycket att ”råna” där uppe om man säger så.

-Har grannarna alibi för mordhelgen?

-Vi kollar det just nu, svarade Beck lugnt.

-Fan vilken tid det tog, viskade Botvidsson igen. Hur många grannar finns det att kolla?

-Fem, sex stycken, svarade Konradsson. Men allt tar sin tid, det vet du väl? Känsligt.

Suzanne Erneback tänkte nog detsamma. Ämnet var känsligt. Hon var inte heller särskilt hög över havet, men hennes röst hördes desto mer.

-Varför tar det sån tid?

-Vi vill vara noggranna, blev det diplomatiska svaret.

-Är det en kritik av den lokala polisens arbete? Det tog ju över ett dygn innan det här slapp ut i media.

-Inte nödvändigtvis.

Svaret fick Konradsson att dra på mun. En sån jävla gangster. ”Inte nödvändigtvis!” Den kulan visste vad den tog. Även Suzanne Erneback blev ställd, och fick hämta andan, medan Beck började plocka ihop sina papper och gjorde en rörelse att resa sig.

-Tror ni att motivet är hämnd? Hämnd på Karl-Erik Petrus? Han var ju inte direkt omtyckt?

-När vi hittar Karl-Erik Petrus så ska du få svar, sa Beck och upplöste presskonferensen.

-Jävla bra svar, sa Botvidsson till Konradsson när de reste sig. Han kan sina saker den där. Tur att inte Lundin hann säga något. Klantarslet.

-Hur är det med Johanna Finnströms relation till disponent Erik Göthe? ropade Erneback, men fick inget svar. Frågan hängde kvar i luften, alla hörde vad hon sa. Femtio personer reste sig som på kommando, många journalister från andra tidningar hade dykt upp och ett livligt slamrande och flyttande av stolar utbröt. Man satt i bottenvåningen på polishuset, i ett rum man hyrt av Arbetsförmedlingen.

-Nu har det varit både på TV och i Aftonbladet och i alla andra tidningar, sa Lundin uppgivet när de samlades i hans rum efter presskonferensen. Vad gör vi?

-”Petrus spårlöst försvunnen. Kan ha lämnat landet.” står det i Kuriren, sa Botvidsson och pekade med fingret i den uppslagna tidningen. Då vet vi det. Har vi kollat hans bankaffärer nu?

-Ja, han hade gjort konkurs, sa den lille Kjell Ekselius. Men han var inte helt luspank. Han överförde cirka hundra tusen till ett annat konto innan konkursen. På ett helt annat företag, Karl-Erik Petrus Home Production Secutiry.

-Hundra tusen! Det sas ju att han var barskrapad. (Lundin).

-Ja, och pengarna togs ut i slutet på april. Ganska nära morden alltså. Tyder väl på att han tänkte sjappa?

-Om det var han som tog ut dom, vet vi det? (Botvidsson)

-Nej, det mindes man inte på banken. Här gör man ju fortfarande bankaffärer rakt över disk, sa Beck. Det lämnar tyvärr inte mycket elektroniska spår efter sig. Bara ett papper på att pengarna tagits ut. En underskrift. Men det kan väl inte varit någon annan än Petrus?

-Det måste dom väl för fan veta, fräste Botvidsson argt. Petrus var ju närmast legendarisk här i trakten! Alla visste ju för fan hur han såg ut!

-Det var en tillfälligt anställd som stod för transaktionen. Hon jobbar inte kvar. Ingen annan säger sig veta något. Underskriften är oläslig. Kan vara precis vem som helst. Lova Nyrén till exempel.

-Jävla osis. Mindes dom om Petrus varit i banken över huvud taget i slutet på april.

-Nej, dom var oklara på den punkten, sa Beck dystert. Jag vet inte om dom försöker skydda sina kunder, men det var svårt att få exakt besked.

-Fan, vi har ju ingenting att gå på, stönade Lundin uppgivet. Vad gör vi nu?

Jag åker upp till Blackås igen, sa Konradsson och reste sig. Jag skulle vilja kolla en sak.

-Vad då, sa Botvidsson förvånat?

-Det får vi se, blev det dubiösa svaret.

Leila Nordmark befann sig redan på väg i den lilla ryska Volgan, som hon börjat tycka mer och mer om. Hon hade fått i uppdrag att intervjua en fotbollstränare i Myckle, och det var i närheten av Blackås. Hon betvingade olustkänslorna och tog vägen förbi spökhuset i alla fall.

Hon funderade på hur en kvinna som Johanna Finnström kunde lämna en trygg tillvaro med en vice VD för ett framgångsrikt skogsbolag, för att slå sig ihop med en sån slusk som Petrus. Fast på den tiden såg han helt annorlunda ut förstås. Betydligt mer ”spännande”. Han hade sett bra ut, en gång. Kanske uppstod tycke när han skulle måla av henne? Leila insåg att hon var för ung för att förstå en kvinna från 1970-talets hippie- och haschperiod. Kanske saknade Johanna Finnström bara spänningen i livet?

I Kläppen fanns skola, bibliotek och kommundelsnämndens gula trävilla. Idag var det inte mycket folk ute på byn. Ett gammalt förfallet sågverk låg vackert nere vid en liten uppdämd sjö. Mer som en damm: vattnet var spöklikt stilla och blankt. Nästan onaturligt. Ingen som badade. Vem som helst kunde ha dränkts i den spegelblanka dammen utan att det skulle ha lämnat några större avtryck i folks medvetande. En stor överdimensionerad kyrka drog ögonen till sig. Där höll kyrkoherden Carl-Albert Skogsberg till, hon mindes att han skrivit flera insändare i tidningen om Petrus ”dåliga inflytande” på befolkningen i Hissjö då. Svavelosande predikningar. I förtäckta ordalag, visserligen. Kyrkoherden var nog orolig både över den kroppsliga och den andliga kosten i grönavågkollektivet nästgårds.

Plötsligt fick hon tvärbromsa mitt i funderingarna. Hon hade kört på serpentinvägarna mot Blackås, och kryssat mellan små bondgårdar och semesterhus. En svart och vitrandig katt sprang plötsligt över vägen som ett streck. PANG! Den dunsade i ena framhjulet på bilen och rullade ner i diket. Leila stannade bilen, kallsvettig av förskräckelse. Hjärtat började hamra i bröstet.

Hon klev ur, tittade efter katten, men den var försvunnen. Hon satt stilla i bilen i flera minuter och försökte andas lugnt, innan hon kom sig för att starta motorn. Tänk om hon dödat katten?

Hon parkerade på behörigt avstånd från huset och promenerade bort till grannen mitt emot grönavågarnas. Den unga flickan var inne och stökade i det lilla köket. Fem barn tumlade om på gården bakom huset. Verkade lite farligt så nära vägen.

-Jaså, är det du igen, sa flickan genom det öppna fönstret.

Leila steg in och satte sig vid köksbordet. Hon var fortfarande svettig över hela kroppen över det som hänt med katten.

-Jag ska dricka kaffe? Vill du ha?

-Tack, gärna.

Leila kom på att hon inte ens visste vad flickan hette. Hon verkade nu mer tillbakadragen och misstänksam än tidigare, och hade en fult blåmärke på ena kinden. Hon hällde upp lite tunt kaffe till Leila och såg att hon la märke till blåmärket.

-Jag… jag ramlade.. I morse, halkade på bron.

Det lät inte särskilt övertygande. Leila mindes Konradssons förtäckta hot och brusade upp.

-Har polisen varit här? Hette han Konradsson?

-Nejnej. Jag… jag får inte säga någonting om utredningen. Du borde inte vara här heller.

Det var i och för sig sant. Leila försökte ändra taktik.

-Jag körde nästan över en katt nyss ute på vägen. Det var väl inte er? En svart-vit.

Flickan skakade på huvudet. – Det kan ha varit Lars-Olovs, sa hon och tog en sockerbit och stoppade direkt i munnen.

-Bilreparatören?

-Ja, just han, sa hon och smålog åt skämtet.

-Vad sysslar han med?

Hon drack lite kaffe innan hon svarade. – Ja, det är lite komplicerat. Du får väl fråga honom själv. Han har haft åkeri och allt möjligt. Han är sjukpensionär också. Inte riktigt lagligt.

-Jaha. Är han så gammal?

-Nej, han är bara 45. Han förstörde ryggen i en bilolycka. Säger han i varje fall. Sen har han reparerat bilar på sin fritid. Ja… du får fråga honom själv förresten…

-Jag undrar bara … hur väl kände du de där grönavågarna? Jag läste att de hade en rätt stor verksamhet i Hissjö innan de kom hit.

-Ja… ja det känner jag inte till… (det hördes att hon ljög)

Sen stängde hon munnen och såg bort. Såg ut genom fönstret, över på träden och björkslyn som skymde insynen mot huset på andra sidan vägen, väl dolt från insyn. ”Spökhuset”. Det var tydligt att hon inte ville säga något mer. Att det gjorde ont att prata om det.

-Jag hoppas du fick en bra slant av Aftonbladet, sa Leila, men det var absolut fel taktik. Flickan stelnade till och reste sig med kaffekoppen skramlande i handen.

-Jag har inget mer att säga om det! Fattar du? Hon såg på Leila med arga och skrämda ögon.

-Om polisen har hotat dig så ska jag hjälpa dig att göra en anmälan, försökte Leila, men utan resultat.

-Det är bättre att du går. Jag har sagt allt jag vet.

Leila reste sig och tackade lite tvekande för kaffet.

-Hm… Barnen springer väl inte ut på vägen? sa hon. Över dit, menar jag…

Men flickan vände bara demonstrativt huvudet mot diskbänken och tog av kaffepannan från spisen.

Leila stannade till ute på vägen. Ett blå-vitt band visade att polisen spärrat av mordplatsen nu. Hon tog upp mobilen och ringde till David på tidningen i stan. Hon sa inte att hon var i Blackås.

-Jag träffade flickan som bor på andra sidan vägen, hon grannen till Petrus. Jag tror hon blivit misshandlad av polisen. Har du talat med henne?

-Jag märkte inget, sa en stressad David inifrån stan. Är du i Myckle?

-Jo… jag kommer just därifrån (Leila tittade på klockan, hon hade redan missat tiden för intervjun med fotbollstränaren.) Men är det vanligt att polisen misshandlar vittnen här uppe i Norrland?

-Sakta i backarna nu, hördes Davids irriterade röst i mobilen. Hur vet du allt det här? Det går väl inte att bevisa, om hon inte vill anmäla det hela själv? Tänkte hon göra det?

-Nej, hon sa att hon halkat på bron. Men där finns inget man kan slå sig på. Ja, du förstår.

-Nej, det gör jag inte. Du vet att Bernhardsson vill ligga lågt med det här nu. Absolut inga spekulationer. Han kollar allt vi skriver och går över det med rödpenna.

-Ja, OK. Vi ses.

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel nio

Var det möjligt att flickan Leila nyss talat med aldrig varit över i grönavågarnas kollektiv? Där fyra äldre kvinnor och tre barn bott? Som spådde i kort, ägnade sig åt kurser i ”inre skönhet” och sålde biodynamiska skönhetskrämer? Nej, det var knappast troligt.

Hon kröp under avspärrningsbandet och gick den lilla trånga allén genom granskogen mot huset. En ljusramp som lyst upp den lilla vägen på vintern hade rasat ner på stigen som inte var bredare än att Konradssons lilla Corolla kunde köra fram där.

Skogen mellan vägen och huset var risig och ovårdad. Leila hade väntat att få se en skog av polisbilar och poliser utanför huset. Men det var tomt. Inte en människa. Hon övervann sin egen rädsla för platsen, och det imponerade på henne själv att hon klarade av det.

Först undersökte hon logen, en trettio meter lång rödmålad byggnad som såg ut som en gammal ladugård där själva huset på pålar stod en meter ovanför marken. Där under var en enorm massa bråte, gamla gärdsgårdsstörar, nätstängsel, gamla verktyg, liar. Två stora portar med uppfart av trä. Hela logen var inredd med ett enda jättestort rum där det stod bänkar för ryggmassage och träningsmaskiner. Allt förfallet och i rostningsstadium.

Det fanns också ett litet rum som var avskiljt från det stora rummet på logen, ett sorts kontorsrum med en enkel träsäng. Där verkade någon ha legat och sovit. Det var spartanskt möblerat, mest ett övernattningsrum. Det luktade nymålat, hela rummet verkade ha målats om ganska nyligen.

Bakom ett förhänge var utedasset, som var stort med tre stora hål i. Uppe på loftet såg hon gamla skidor, lådor, mer bråte, det krafsade av råttor, och en stor svart katt bligade på henne ovälkomnande. Till loftet gick en stege.

Då hörde hon steg utanför på gården. Knarrande, av nya gummistövlar i det våta gräset. Det närmade sig logen. Leila tog stegen i några snabba kliv. Hon väntade att höra Konradssons griniga röst vilken sekund som helst!

Eller något ännu värre? (Hon hade ju blivit varnad…)

Genom en springa i brädväggen såg hon Johansson, hyresvärden, i en sliten skinnjacka och en ful skärmmössa på huvudet. Gråhunden kom springande mot logen. Nu skulle den avslöja Leila, det visste hon. Det var hon säker på.

Men den var helt tyst. Den stannade nedanför stegen och såg upp mot Leila, som hundrädd kröp ihop i ett hörn utom synhåll för de svarta ögonen. Den snusade som om den anade något. Leila tyckte hon hörde sitt eget hjärta slå bankande som en hammare mot en kyrkklocka i bröstet som hördes över hela byn. Hunden gläfste till, nosade runt lite på logen efter råttlukten, och vände sedan hastigt tillbaka ut när Johansson ropade ”Puck!” ”Hit Puck!”.

Johansson hade ett gevär under armen. Han gick och rev lite i bråten under logen, bräder och störar och gamla rostiga sparkar, Leila hörde honom svära och muttra något ohörbart. Så återvände han över gården, in bland träden, och ut på vägen utanför. Leila andades tungt, räddad igen, och hörde gummistövlarna trampa bort.

Så fort Johansson och hunden försvunnit klättrade Leila ner från loftet. Hon hade hö och boss över hela ryggen på jeansjackan och ner på baksidan av byxorna. Men nu hade hon bestämt sig för att undersöka boningshuset en gång till och dörren var lika olåst som förra gången. Det luktade ännu mer unket, och i ”storstugan” stod ett gammalt påskris i vatten som surnat sedan flera veckor och stank.

Hon noterade att hårddisken på datorn var borta. Allt var bortrensat. I storstugan var en gammal röd divan, och ett stort matsalsbord. Var det här ”Shejken” lagt sina tarotkort? Nu började hon känna en otäck känsla av att han fortfarande var kvar. Kanske här på gården? Kanske såg han på henne just nu från logen?

Bakom köket var ett tvättrum där allt lämnats vind för våg. Torkskåp, en ganska ny tvättmaskin, och högar med kläder och handdukar slängda överallt. Hade polisen varit här och rotat? Det var flickjeans, trosor, blusar och skjortor huller om buller. Man verkade ha lämnat allt som det var. Ingen ”ordnad reträtt” precis.

I farstun låg också skor och stövlar, pjäxor och sandaler. Det lilla kombinerade kontoret och bibliotek innehöll mest gamla årgångar av National geographic och några uppslagsverk. Några tidskrifter om hälsokost och hälsovård. Det luktade unket av piprök och förmultnade krukväxter.

I det stora sovrummet på övervåningen verkade allt noggrant finkammat. Sängkläderna som legat i sängen var borta, bara den tunna madrassen var kvar. Leila fick för sig att flera sovit i den breda furusängen. Nu såg hon också blodspåren på trägolvet under sängen. Bleka violetta fläckar som någon försökt tvätta bort.

Leila såg att de små tavelporträtten av de döda välts över ända. Det såg konstigt ut. Hade polisen gjort det? Bara Petrus porträtt stod upprätt, en ståndaktig general på ett slagfält av döda? Berit Schäfer, med svart långt rakt hår och ett bestämt, lite snipigt drag kring munnen stod också upprätt, liksom Johanna Finnström, med grått lite lockigt hår, mycket äldre än hon sett ut i de gamla tidningsläggen, på hans andra sida. Konkurrerade de två om hans gunst?

Leila tittade förgäves efter Susanna Göthes porträtt. Det saknades nu helt. Borta!

Sedan såg hon att de små fönstren under taket mot gården utanför var igenskruvade. Någon hade förseglat dom så att fönstren inte skulle gå att öppna. Den stora sängkammaren var ett fängelse. Här hade någon eller några låsts in.

Plötsligt hörde hon en bil stanna till ute på gården. Hon stelnade till. I nästa ögonblick slog det i ytterdörren. Nu var det någon som kom, nu var det helt säkert. Leila reagerade instinktivt och gömde sig i den stora löstagbara garderoben som stod med ryggen mot det sneda taket. Den var specialbyggd så att den nådde ända in till väggen under takskägget.

Någon gick omkring där nere nu, Johansson, eller ännu hellre, Konradsson? Eller någon annan? Leila blev plötsligt medveten om att hon befann sig på en plats där hon absolut inte fick vara.

Hon kröp in bland kläderna i garderoben. Under badrockar, snickarbyxor och vinterkappor. Så långt in hon kunde. Hon skämdes, hon försökte gömma sig igen, som en liten darrande mus för den stora elaka katten. Kläderna luktade malmedel och vintersurt. Hon började få panik. Tänk om det var Petrus? När hon tog i vad hon trodde var garderobens baksidesvägg var det ett stort hål i brädfodret, som inte syntes bakom kapporna och vinterkläderna. Hon kunde krypa in i ett trångt mellanrum längs in under det sneda taket, ett litet utrymme som också verkade ha använts för förvaring. Helt dolt bakom garderoben.

I sina panikartade försök att gömma sig kände hon med ena handen en tunn plastsäck därinne i mörkret. Hon kände med handen konturerna av en människokropp ligga i säcken. Hon hade ålat in i utrymmet så långt det gick nu, platt på magen. När hon närmast omfamnade den främmande människokroppen, som låg väl innesluten i tät svart plastsäck, trodde hon först att hon drömde. Det luktade svagt från säcken, kroppen kändes mjuk som ost under hennes händer. På väg att förmultna. Det var en sedan länge död människa. Sen skrek hon allt vad hon orkade.

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel tio (fredag)

Vad fick hon sin styrka ifrån? Det måste ha varit från skolan i Burträsk. En hård skola, hårdare än livet självt. Hon drömde om den där skoldansen när den föraktade glasögonormen Mats, som alla retade och spottade på,  finnig och eldröd i ansiktet av nervositet bjudit upp henne – henne – negressen med det burriga håret, ”afrojäntan”. Tacksamt tog hon emot dansen. Hans taniga långa kropp spred värme genom hela hennes ända in till iskylan i märgen. Hon ville aldrig att det skulle ta slut. Men det gjorde det. Och när orkestern slutat spela och lärarvakten utrymt gymnastiksalen så stod gänget där, skolans fem största ligister, och Mats flög som en vante in i väggen och glasögonen krossades under en stövelklack som luktade dynga. Leila var en av skolans bästa gymnaster, och hon reagerade instinktivt. PANG! Så hade hon kickat den störste bonddrängen i ansiktet med en karatespark. Han stöp som en kullslagen telefonstolpe, och de övriga sprang allt vad tygen höll nedför korridoren. Det var nog då hon förstod vad hon skulle bli i framtiden ….. 

-Det är kanske på tiden att vi börjar tala allvar du och jag, sa Konradsson surt och fingrade röksuget på pipan. Han hade avbrutit Leila i hennes funderingar och satte sig, väl skyddad bakom sitt avrensade skrivbord och erbjöd Leila en enkel obekväm kontorsstol av snurrmodell att sitta på.

-Ja, kanske det, sa Leila ganska mjäkigt, satte sig, och väntade sig en rejäl utskällning efter det som hänt.

Konradsson hade sovit dåligt, och det var delvis afrojäntans fel. Hon la sin näsa i blöt lite väl mycket. Han bodde i ett nedslitet hyreshusområde med vita tegelhus i fyra våningar (utan hiss) med mycket blandad befolkning. En del kallade det stans problemområde, men det rörde inte kriminalinspektören i ryggen. Han hade hamnat här när han och frun separerat för tio år sedan. Och han trivdes, konstigt nog. På samhällets skuggsida.   

-Du vet vad jag helst skulle vilja göra med dig, din snorunge, sa han surt och droppade en alvedon i ett vattenglas. Men jag får väl erkänna att vi kanske aldrig hade hittat Johanna Finnström, tidigare gift Göthe,  om du inte envisats med att krypa in i den där garderoben.

Allt skulle han bestyra, tänkte han bittert. Alla svenska barnfamiljer hade flyttat från Kohagen, som bostadsområdet hette, därför att bönderna en gång kört hit sina kor för slakt och försäljning. Där hade han suttit vid köksbordet med sitt pulverkaffe och messmörssmör-gås i tio år och sett på invandrar- och flyktingbarnen som lekte i gungparken, övervakade av sina dok- och sjalettklädda mammor. De såg ut som gummorna gjorde när han var barn, i sjalett, ibland hade de haft färgglad folkdräkt, tjocka vadmals- och yllekläder för att hålla kylan borta. Då. Tänk att tiden gått så fort.

Och ända hade så litet förändrats.

Och ibland påminde invandrarkvinnorna i sina hucklen honom om barndomens marknadsgummor. De som sålde kladdiga karameller i strut från kokeriet i Skellefteå.

-Finnström? (han avbröts i sina funderingar av Leilas nyfikna fråga).

-Ja, svarade han buttert. Johanna Finnström. Johanna Göthe, eller Petrus, vad som passar bäst.

Leila mindes den mjuka möglande kroppen i säcken, i mörkret i Blackås under det varma dammiga snedtaket. Hon mindes hur hon skrikit. I fullständig panik. Hon skämdes lite för det.

-Undrar hur fan dom kunde missat henne, fortsatte Konradsson sin litania. Men det ska va dom där idioterna Kling och Klang. Och en kommissarie från Stockholm förstås.

-Hur kunde dom missa henne?

-Ja säg det. Längs in under snedtaket. Bra plastsäck också, betydligt bättre än dom andra. Man skulle nästan kunna tro att den kom från oss? Märkt med polisens eget vapen var den också. Svårt å hitta i mörkret. Vet du vad jag tror det betyder?

Leila svarade inte.

-Jag tror det är olika mördare vi har att göra med. Obducenten på sjukhuset påstår att hon mördats innan de andra. Ganska långt innan, flera dagar kanske. Vet du hur hon såg ut när vi öppnade säcken?

Leila skakade på huvudet.

-Du ska va glad att du slapp. Hon var minst en månad gammal. Hon var fullständigt ihjälslagen. Piskad och nypt och örfilad och skuren sönder och samman och sönderbränd med cigarretter. Bestialiskt torterad skulle man kunna säga.

Han förstod inte varför alla grannar kom till honom och klagade jämnt och ständigt? Var det inte det ena så var det det andra. Det var tvättstugan som var vandaliserad, eller kamphundar som hetsats mot varandra på gården. Alltid flyktingarnas fel. Alltid samma gnäll.  Men var det så? Konradsson såg alltid förstående ut, men glömde sedan allt sammans efter en stund.

-Tror du att någon av dom andra kvinnorna gjort det. Schäfer?

-Ja, varför inte? Det här talar ju definitivt för att Schejken och Schäfer gjort det, och sen stuckit med pengarna. Nu är det bara Finnströms dotter som saknas. Konstigt. Varför mördade dom inte henne också?

-Hon var inte… där inne?

Leila fick en klump i bröstet som bara växte och växte. Inte Susanna också!

-Nej dessvärre. (Inspektören såg nästan ledsen ut.)

Hon var plötsligt medveten om att Konradsson satt och diskuterade fallet med henne som med en kollega. Igen. Det förvånade henne ännu mer.

-Så… så det här med ryssarna är helt avskrivet då.

-Ja, dom hade knappast gjort sig möda att stuva undan Finnström på det där sättet. Så noggrant. Men det e klart, vad vet man?

-Varför berättar du allt det här för mig?

Konradsson log. – Jag tycker du fört utredningen framåt ganska mycket. Du har nog gjort mer än de flesta här på stationen, jänta. Det är bra. (Han log för sig själv och sög på pipan. Han började gilla den långa jäntan med krullhåret.)

Det var ett beröm Leila inte hade väntat sig.

-Jag tror att flickan, grannen alltså, skyddar någon i kollektivet, sa hon. Kanske Susanna. Att hon hjälpte henne, kände henne. Jag fick den känslan. Hon undanhåller någonting.

Konradsson nickade och antecknade i sitt skivblock. – Bra, sa han och hummade. Iväg med dig nu. Vi ska ha ”sammandragning” om en stund. Gubevars.

Leila såg den gamla Macen samla damm i ett hörn av rummet där värmen var kvävande. Disketten! Vad sjutton skulle hon göra med den?

På lunchen stötte Leila ihop med lokalradions reporter Suzanne Erneback. Den korta och bastanta Erneback som var klädd i alldeles för tajta jeans och för kort tygjacka i manchester och alldeles för stor muffinmidja försökte pumpa henne på information utan att få ihop särskilt mycket.

-Aftonbladets killar for just hem. De grälade rejält på presskonferensen med Beck alldeles nyss. Du läste väl det stora uppslaget om kollektivet i Blackås. ”Schejken och hans lydiga kvinnor”! Jaja det var det det. Nu är det ett nytt mord uppe i Norrbotten som verkar rätt läskigt där dom har mer kött på benen. Så det här får väl ligga till ett par dar nu. Tur att dom inte visste vad vi vet?

-Vad då?

-Om Johanna Finnström och disponent Erik Göthe. Jag tror gåtans lösning finns där.

-Hur då menar du?

-Ja disponent Erik Göthe var ju inte förtjust i att Johanna och Shejken hade ihop det. Han kan väl ha hyrt några huliganer. Och så gick allt snett?

-Då har du inte sett hur Johanna Finnström ser ut, tänkte Leila säga, men kom på att hon inte fick tala med pressen.. Hon undrade om Erneback verkligen läst tidningsläggen så bra som hon gjort.

-Vet du hur jag vet när något är på gång? sa Erneback utanför Folkets Hus och solskenslog med hela ansiktet

Leila skakade på huvudet.

-Vi bara tittar ut genom fönstret och kollar när Ericson och Nilsson åker iväg till Blackås. Väldigt enkelt.

Hon skrattade så att den stora bysten i sin t-shirt svallgungade.

-Förresten visste du att det där gula stora trähuset bakom ditt hus är Gambrini ordens möteslokal? Vet du att alla gubbar av betydelse här är medlemmar: Göthe, Bernhardsson, kyrkoherden, polismästaren, åklagaren, domaren. Allihop. Tänk om man kunde bugga deras möten? Undrar vad dom pratar om just nu? Vem som mördade Johanna Göthe? Vilken liten industri som ska läggas ner härnest? Vad ska du göra nu när du inte får skriva om Blackås längre förresten?

-Jag måste intervjua den där tränaren i Myckle, sa Leila och tittade på klockan. Hon kom just på vad det var hon skulle göra. Sen var det en fotbollsmatch i division fem.

Hon såg dyster ut, och Erneback skrattade och klappade henne på axeln.

-Du lär dig. It’s a man’s world, glöm inte det flicka lilla. Du måste knäcka koden bara! Bolle är rund!

Sa en förtryckt syster till en annan, tänkte Leila när hon såg Erneback med rultande steg snabbt förpassa sig bort mot lokalradions tegelhus på andra sidan torget.

På polisstationen hade man samlats efter lunch för en genomgång med Beck.

-Vad säger att inte Petrus och Schäfer ligger nedgrävda någonstans också? Vad har utfrågningen av grannarna gett, sa Beck upprört och såg sig omkring.

-Ja, flickan på andra sidan har i varje fall inte sett något. Hon undvek det där kollektivet, säger hon. Så länge de höll till i Hissjö så sprang ju varenda kärring i bygden där förstås. Det var rent av populärt. Men de sista åren slöt de sig ju mest tillsammans. Tragiskt. Skrotnicken Vergin var full på kvällen, säger han, han var över hos skulptörn, dansken, som vi inte hört än. Han har varit i Danmark med familjen, kommer hem i morgon. Och Johansson säger att han var bortrest runt de där dagarna i maj och fiskade. Han har en stuga vid Svartbäcken. Svårt å kolla, det är ju en liten by. Ja knappt en by förresten, några hus bara. Synd att inte hundarna kan vittna. (Botvidsson var riktigt talför för en gångs skull).

-Tydligen hade flickan Liljekvist ringt flera gånger hit men inte fått gehör, sa Konradsson och kliade sig i de glesa testarna. Talade du med henne Botvidsson?

-Kan väl hända?

-Ingen rapport?

-Nej, jag tyckte inte det var värt. Vi hinner inte skriva rapporter på allt längre, så underbemannade som vi är. (Det var det vanliga argumentet för att lata sig tänkte Konradsson.)

Beck såg bekymrad ut. – Ta in henne. Hon måste ha sett något. Hon ser ju varenda bil som kommer och går där utanför huset. Och hon är hemma på dagarna. Solklart.

Botvidsson grimaserade. – Jag kan väl tala med henne igen då, sa han buttert och suckade.

-Nej, jag tycker vi tar in henne sa Konradsson. Han kände Botvidssons förhörsmetoder.

-Vad sa negerjäntan? undrade denne elakt och såg på Konradsson.

-Kan vi inte enas om att sluta använda såna tillmälen, sa kommissarie Beck och sträckte på sina korta centimeter. Nu skärper vi oss. Och så börjar vi jobba lite hårdare nu, eller hur?

Han såg allvarligt runt bordet. Samtliga runt bordet skruvade besvärat på sig. Shejken och hans kvinnor verkade inte ha högsta prioritet bland kollegorna åtminstone. Obstruktion? Konradsson reste sig argt och gick in till sig.

Han hade bott tio år i Galgbergets skugga, ja egentligen hela livet, så kändes det i varje fall. Det var ett litet berg i utkanten av samhället, bredvid Kohagen, där missdådare, mest lappar,  förr i tiden hängts och ätits av korparna. ”Androm till straff och varnagel”. Han hade druckit sitt pulverkaffe med grädde så länge han mindes, och alltid hade det där berget tornat upp sig någonstans i horisonten, som en hotfull påminnelse om hur det gick alla förövare och missdådare som greps av lagens långa arm i den här delen av norrlandslänet. Här hade han patrullerat  med batongen dinglande i bältet, och förhindrat lördagsslagsmål och hembränning och våldtäkt och hor. Dag som natt. Han såg fram mot pensionen, men kände mest en gnagande ångest för vad som skulle hända sedan. En oro för … vad? Att bli gammal? Inte längre behövd? Bara utslockna, som en gammal vresig vulkan.

Hela det lilla samhället såg mer och mer ut som en nedsliten stockholmsförort. Han hade inga egentliga fritidsintressen. Hans lilla fritidshus stod och förföll, det intresserade honom inte mycket för övrigt, det var frun som velat. Ändå var det hans föräldrahem. Inget han var stolt över precis.

Han hade lite skog till huset, som gav honom en liten pension. Hans syster bodde i Gävle, de hade aldrig haft någon större kontakt. Han hade sett alla gamla kollegor försvinna en efter en, nu var det bara han och Botvidsson kvar av ”gammpojkarna”. Kollegan Ramsby såg han ibland, pensionär sedan tre år. Han satt mest hemma och löste korsord och patience, när han inte söp och örfilade frugan och den gamla hemmadottern. Kollegan Karlsson såg han ibland på väg till travet och i någon spelbutik med de andra fyllgubbarna. Ett ganska meningslöst liv tyckte Konradsson. ”Friheten” som han skulle få som pensionär kändes mest som en chimär. Ett hån. En örfil. ”Frihet”. Han visste inte vad ordet betydde, ännu mindre vad han skulle använda det till.

”Friheten”, det var ju för honom ett noga inrutat liv som förhindrade att ångesten tog överhanden: frukost, en rask promenad till jobbet, arbete i så långsam takt som möjligt, lunch, lite mer arbete, lite TV på kvällen, därefter sova med hjälp av en sömntablett. Den utarmning och ”utbrändhet” som det stod om i tidningarna hade han aldrig sett bland kollegorna här uppe. Det måste nog vara ett storstadsfenomen. Däremot en andlig nöd som var skriande, en frånvaro av någon sorts ”mening” med tillvaron. Arbeta, sova, äta, gå på toaletten. Men det kanske var det som var den verkliga ”friheten”?

Själv hade han velat uträtta något större, kanske något stort kriminaltekniskt komplicerat fall som lockat hans nyfikenhet och intresse. Som poliserna i Stockholm. Han var intresserad av folk, av hur dumt dom betedde sig. Men besviket kunde han konstatera att när det var dags för befordran var det alltid någon ungtupp söderifrån med nyare utbildning som knep jobbet framför hans ögon. De uträttade inte mycket, ungtupparna. Pratade mest, hade högtflygande teorier om stadens brottslighet som bara ledde till en datoriserad rapport att slänga i papperskorgen. Han och Botvidsson, Ramsby och Karlsson fick alltid göra hundjobbet. Det kändes lite orättvist.

Ändå var detta meningslösa sisyfosarbete hans livlina i tillvaron. Utan det visste han nog inte vad han skulle ta sig till. Han gick ju till och med till stationen på sina lediga dagar, och på semestern.

Den fantastiska förmågan att glömma som människan fått var ändå den bästa gåva. Utan den skulle han ha blivit spritt språngande galen. Men å andra sidan: Vissa saker var väldigt, väldigt svårt att glömma….

-Har du läst Aftonbladet, sa Botvidsson och slet upp dörren så att Konradsson ryckte till i tankarna.

-Nä, vadå?

-Du tvivlade ju på bordellverksamheten där uppe. Läs här!

”Enligt en Internet-sight utbjöds sexuella tjänster på Blackås” skrev tidningens kriminalreporter. Internetsidan var numera borttagen. Det var en helsida, mest gammal skåpmat.

-Är det Hedlund som är sagesmannen, sa Konradsson trött.

-Storbonden? Sverige-demokraten? Tja, skulle kunna va det. ”Enligt obekräftade uppgifter” står det. Får man trycka sånt?

-Tydligen. Har ni hört Hedlund?

-Ja, han hade inte mycket mer att säga än de andra. Hans kor gick ju nedanför grönavågarnas hus. Men de syntes inte till så ofta, sa han. De höll sig ju mest inomhus sista året. Men han visste att bilar kom och gick, sedan många år tillbaka, det ska visst ha varit både kyrkoherden… allmänna åklagaren… och … håll i dig …. polismästaren.

-Det låter tunt, sa Konradsson. Från Hedlund? Men vi får kolla vidare. Jobbar Ekselius på med datorn?

-Ja, men det e visst något lösenord han inte kommer åt. Vi får skicka den till experterna i Skellefteå (Botvidsson såg alltid lika ut nöjd ut när han sa så: ”Experterna”). Och hur faderullan går det när Ekselius sticker då?

-Den dagen den sorgen. Du får börja lära dig ”IT” innan du går i pension Botvidsson. Så har du nåt å göra på kvällarna också och slipper åka till Blackås för att få upp den

Botvidsson hånlog åt det låga skämtet, som var helt i hans stil. – Ska du med och ta en öl efter jobbet?

Konradsson nickade. Ja varför inte? Han var väl i sin fulla frihet, tänkte han och log åt lustigheten.

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel elva (fredag)

När Leila, i sällskap med David och Petra kom in på pizzerian satt redan Konradsson och Botvidsson och några andra poliser där. ”Hela lagens långa arm” sa David och försökte skämta till det. Men stämningen i den ganska tomma lokalen, där starkölen dracks i stora pints i tjocka bulliga bägare, var inte särskilt upplagd för skoj märkte han.

-Hade du ingen fotboll ikväll, sa Petra beklagande?

-Jo. Sunnansjö-Järpen klockan halv åtta. Jag tar bara en lättöl.

-Vad tror ni Bernhardsson tänker skriva om Johanna Finnström, fortsatte Petra, som bara drack vatten? David grimaserade och reste sig för att gå efter en starköl. Leila såg att Konradsson vinkade på henne.

-Du har fått en ny beundrare, sa Petra och skrattade. Konradsson hade rest sig och kom fram till deras bord. Leila såg att Botvidsson gått på toaletten.

-Jag tänkte att du och jag skulle ta en tur till Blackås i morgon, sa han och smålog mystiskt. Du kanske hittar något mer som polisen missat. Vad tror du om det?

-Jo.. jovisst., sa Leila osäkert, märkbart överraskad över förslaget. Hade hon plötsligt blivit Konradssons … favorit?

-Bra, då säger vi det. Han återvände med ett mystiskt leende till kollegorna vid ett långbord vid väggen. Petra böjde sig fram.

-Törs du verkligen åka själv med den där …?

Leila svarade inte. Gjorde hon det? Jo, något sa henne att hon nog skulle göra det ändå. Fast riktigt säker var hon inte.

Hon lyssnade till sorlet i pizzerian och stärkte sig med den utspädda ölen.  Leila bläddrade förstrött i dagens tidning. Det var fredagkväll, och imorgon skulle tidningen inte komma ut. Det gav Bernhardsson en dags betänketid om hur han skulle tackla problemet Johanna Finnström. Disponent Göthes fru.

-Undrar hur Erik Göthe tar det här? Det är visst möte på Gambrini Orden ikväll. Det blir nog hett om öronen för Bernhardsson?

Leila svarade inte. Flera sidor i tidningen innehöll förhands inför travet på söndag. Hasses nya fynd, ett sto kallat ”Fortus Negro”, verkade småskadad och formen osäker. Bernhardsson gick hårt åt Europeiska unionen i sin ledare. Nedskärningarna på Tullverket skulle innebära att knark och kriminalitet skulle välla in över gränserna till Sverige, hotade han. Och i Moheden, längst uppe i norr i kommunen, hade några flyktingar ställt till bråk och eldat upp tvättstugan. Detta var bara början, mästrade chefredaktören. Unionens släpphänta flyktingpolitik var förkastlig.

-Vad tror du om det här med ”bordellen” då, sa Leila till Petra, som petade naglarna och såg uttråkad ut. David hade träffat en bekant vid disken och blivit indragen i en diskussion.

-Jag försökte kolla på Kungliga biblioteket om man fick tillgång till den där hemsidan som plockats bort, men jag fick ingen utdelning. Tyvärr.

-Sparar dom alla hemsidor.

-Ja, de svenska. Men bara förstasidan.   

-Tror du dom haft bordell där uppe?

-Vet inte. Alla verkar väldigt förtegna. Fråga David.

Leila hade tänkt fråga om ett inslag på lokalradion. Suzanne Erneback hade varit på flyktingförläggningen i Moheden. Stämningen bland byborna var hätsk och invandrarfientlig. Flyktingarna var sysslolösa och desperata. Barnen mådde dåligt. Det var betydligt skarpare än det uttryckts i dagstidningen.

Bernhardssons policy var att inte stöta sig med någon på orten. En underlig policy eftersom tidningen var ensam i hela den här delen av länet, som var 20 x 30 mil stort, sedan konkurrenttidningen lagts ner, och två andra länstidningar köpts upp av samma ägare som ägde ortens dagstidning. En stiftelse, som leddes av disponent Erik Göthe.

På förmiddagen hade hon fått ännu en straffpredikan av Bernhardsson.

-Jag trodde vi hade gjort klart att du inte skulle vara uppe i Blackås och störa polisens arbete? hade han sagt i mästrande ton.

Att kroppen aldrig hittats utan Leilas hjälp brydde han sig inte om. Det var värre att hon inte lytt order.

-Jag vet att den här självutnämnde Shejken inte precis var älskad av alla, hade chefredaltören sagt och andats så häftigt att den skrikiga slipsen med hawaiiflickor guppat på bröstet. Men vi har inga som helst bevis för att det ens rör sig om mord, eller hur. De där människorna gick ju inte ens till sjukhuset vad jag förstått. Johanna Finnström kanske dog en helt naturllig död, vad vet jag. Och dina så kallade teorier håller knappast för våra stränga pressetiska regler.

Han såg i sitt luftiga bakåtkammade vita hår ut som general Custer vid Little big horn. En förlorandegeneral. Sen hade han påtalat det faktum att Johanna Finnström varit gift med disponent Erik Göthe, och att saken var mycket känslig.

-Tror du jag hittar på alltihop, sa Leila upprört. Kroppen var ju misshandlad till oigenkännlighet!

Men Bernhardsson svarade inte utan vände sig bara mot datorn och tog på sina stora terminalglasögon.

-Tror du att Bernhardsson tänker skriva något om Finnström, frågade Leila igen?

-Vet inte. Han funderar nog över det just nu, svarade Petra och såg sig ointresserat runt i den ganska folktomma serveringslokalen. Det var alldeles för tidigt för den verkliga folkstormen. Kvällens fotbollsmatch på TV, Milan-Inter, skulle nog locka en och annan törstig.

-Det är nog bäst du håller dig borta från Blackås nu Leila, sa Petra i förtroende. Om du vill ha något jobb att gå till på måndag. Ska du inte åka nu?

-Jo det börjar väl bli dags, sa Leila, föga uppmuntrad över att behöva åka fem mil för att bevaka en fotbollsmatch mellan Sunnansjö och Järpen i division fem. – Hälsa David.

Hon reste sig, kastade ett öga mot Konradssons bord, han satt framför en mörk bayer och småpratade med Ekselius och Botvidsson. Kommisarie Beck hade redan lämnat sällskapet.

-Hur e det med Johansson, sa Botvidsson och lutade sig mot Konradsson?

-Hur det e? Hur så?

-Ja, var inte Shejken skyldig honom rätt mycket pengar?

-Jo, det stämmer. Ungefär 100.000.

-Ja, och Petrus hade inga pengar. Och det här uttaget på sparbanken då? Tror du Johansson ilsknade till och gjorde sig av med hela byket?

-Varför de? Varför inte bara vräka dom då?

-Ja fan vet. Han kanske fick betalt ”in natura”, hä hä.

-Så mycket större anledning att inte göra sig av med dom då, sa Konradsson irriterat och skakade på huvudet över Botrvidssons  slutledningsförmåga och stoppade sin pipa. Han var utless på allt spekulerandet. – Du som var där uppe så mycket Botvidsson, sa han och sög på pipskaftet, kan du inte komma på någon som ville hämnas på Shejken och hans så kallade damer?

Botvidsson skakade på huvudet. Ekselius såg väldigt frågande ut, han strök sig över det välkammade tunna håret och funderade mest på var han skulle hyra flyttfirma för transporten ner till Söderköping. Han var skild sedan flera år och hade barn där nere.

-Beck vill ju gräva upp hela tomten för att se om det ligger flera lik där, sa Botvidsson. Men åklagaren ville vänta för att se vad efterlysningen på Interpol kunde ge. Han är kanske skyldig Johansson pengar han också? Han har ju en fiskestuga däruppe Och Johansson var inte alls intresserad av att gräva upp tomten. Nä det verkar väl mest troligt att Shejken och Schäfer gjort det här, och stuckit för längesen. Hur länge tror du vi får vänta?

-Det låter befängt, sa Konradsson som just tänt en tändsticka men kommit på att man inte fick röka inne på pizzerian. Shejken hade inte varit utomlands på tio år. Varför skulle han sticka just nu? Var fick han plötsligt pengar ifrån? Och svårt att hitta honom kan det ju inte vara så vida inte han dragit till Caymanöarna. Johansson tänkte inte alls vräka dom, det har han sagt, han var nöjd med att få betalt ”in natura” som du själv, sa Konradsson spydigt åt Botvidsson. Jag tror uppriktigt sagt inte på det där.

-Varför inte (Botvidsson)? Han tog ut sina sista besparingar, tar med sig Schäfer och lilla Susanna som pålägg och hembiträde, men först måste han göra sig av med de andra kvinnsen.

-Varför det? (Konradsson) Varför inte bara sticka från alltsammans? Dom var ju redan pestsmittade. Varför måste han mörda de där stackarna först. De var ju chanslösa utan honom. Ä Botvidsson, han var ingen mördare!

-Ja, vad tror du då?

-Jag tror att Johanna Finnström blev misshandlad till döds. Kanske av misstag. Förmodligen av Petrus och Schäfer, det verkar väl troligast. Sen var dom tvungna att gömma kroppen. Slutet på april kanske. Det var så det hela startade. Sen vet jag inte. Sen kunde dom lika bra …

-Ja, och sen måste dom mörda Nyrén och hennes barn också. För att de inte skulle skvallra.

-Ja, men varför så bråttom? Varför så klantigt? Blodspår uppe i sovrummet och på gården, kropparna i säckar på utedasset. De verkar ha handlat i panik isåfall. Och var tog Susanna Finnströn vägen i så fall. Har vi inte hittat henne än? (Konradsson drämde näven i bordet av ilska.)

-Ja, något fick dom väl att göra det då (Botvidsson). Kanske började marken plötsligt bränna under fötterna på vår gode shejk?

-Jag blir ändå inte klok på Johansson, fortsatte Botvidsson, som druckit tre starköl och nu börjat hetsa upp sig. Han ägde ju mycket mark och arrenderade till storbonden Hedlund. Jag tror ändå han ville bli av med Shejken och hans anhang. Hedlund ville säkert arrendera mer. Och han har ju kontanter till skillnad från shejkarslet. Varför vräkte han inte bara honom? Petrus måste haft en hållhake på honom.

-Nej jag tror inte på Johansson, sa Konradsson argt och reste sig. Jag har känt honom sen vi var barn. Han skulle inte kunna göra nåt sånt här. ALDRIG!

-Men låta någon annan göra det kanske? Vi kanske skulle höra den där tokiga grannen igen?

-Ja, om du tror det ger något så var så god. Jag går hem och glor på TV, sa Konradsson och drog på sig sin lilla jacka och satte hatten på huvudet. Han lämnade den pratglade Botvidsson att utveckla sina mordteorier med den tystlåtne smålänningen Ekselius, som bara nickade och sa ja och jo. Det var rätt åt Ekselius, tänkte Konradsson trött och vandrade ut i den ljumma majkvällen.

Han undrade i sitt stilla sinne hur länge han skulle kunna skydda Johansson?    

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel tolv (lördag)

-Flickan på andra sidan vägen, Liljekvist, säger att hon ringt tidningen flera gånger om att det var alldeles tyst hos grönavågarna? En hel vecka. Var det Ericson som tog emot samtalen?

-Ja, han gör ofta det. Han är ofta den ende som sitter på redaktionen när vi andra är ute på jobb. Och där har du väl svaret på varför inget hände heller. Han gick till Bernhardsson direkt. Bägge är medlemmar av Gambrini orden förresten. Dom gillade inte Johanna Finnström.

Leila hade ringt David på kvällen. Och nu först hade hon lagt märke till ett gulmålat hus, som såg ut som ett typiskt norrländskt ordenshus för en prydlig och rekorderlig nykterhetsloge, med små romerska pelare och en bred träbro och överskrift i sirliga jugendbokstäver ”Nyktert arbete befordrar hälsa och välstånd”. Det var alltså där den mystiska orden träffades.

David hade haft ont i huvudet och var ganska fåordig. Han bodde utanför samhället i en närbelägen by med fru och tre små barn, och ett på väg. Han hade ganska snart gjort sig oumbärlig på tidningen.  Påtänkt som chefredaktör när Bernhardsson och Lööw gick i pension om tre-fyra år. Därför var han förstås tvungen att hålla sig väl med styrelsens ordförande disponent Erik Göthe, tänkte Leila. Han avbröts ideligen i telefonen av barn som skrek och stojade, det var precis läggdags, och halvtid i Leilas fotbollsmatch.

När hon kom hem från pizzerian hade någon stuckit in ett kuvert i brevlådan. Någon hade ganska amatörmässigt klippt ur bokstäver ur en tidning, en typisk veckotidning, med texten ”Har du kollat i jordkällaren?” Leila mindes en sån jordkällare i Blackås som låg på tomten, en stor gräsklädd kulle, där man förvarade mat, ungefär som ett kylskåp på vintern. Hon bestämde sig för att söka upp Konradsson efter frukost.

Polishuset, som låg nästan mittemot tidningsredaktionen, var så gott som tomt. En ung tjej i receptionen visade henne på Konradssons rum. Litet, prydligt, med var sak på sin plats. Konradsson var uppenbarligen mycket strukturerad. På skrivbordet låg linjal, pennvässare, gemburk, och häftapparat på parad. Askfat med två pipor och en burk MacBarens mixture. Pärmarna i bokhyllan var noggrant märkta med år och sifferkombinationer, i ett låst skåp förvarade han säkert sina vapen.

På bordet stod ett foto av en kvinna i obestämbar ålder. Ganska knubbig. Söt. Såg ut som ett ungdomsfoto av Konradssons fru. Var han skild? Änkling? Eller hans dotter?

Rummet hade bara ett litet fönster som vette mot en bakgård, en parkeringsplats med en stor brandvägg. I ett annat hörn av rummet stod den gamla Macen, en liten grå burk med ett litet ynklig fönster och samlade damm, en äldre modell som Leila aldrig sett förut. Hon kom att tänka på disketten. Om den gick någon annan stans än i Konradssons lilla grå burk? Vad skulle hon göra med den?

-Jaså, är du här fast det är lördag, sa Konradsson på sitt buttra vis och hängde av sig den fodrade midjekorta jackan som han bar året om, alltid samma modell, vare sig det var 20 grader varmt eller 30 grader kallt.

Leila hoppade till, Gud han hade bara smugit sig in i rummet! Hon blev lite nervös.

-Ja du talade ju om att vi skulle upp till Blackås. Och … jag har fått ett meddelande.

Hon visade honom lappen med de urklippta bokstäverna. Konradsson studerade den intresserat. – Den ska vi undersöka, sa han bara och stoppade lappen i sin skrivbordslåda.

-Jag måste göra en intervju med en fotbollstränare uppe i Myckle igen. Kan vi inte ses i Blackås sen?

-Visst, det blir bra.  Klockan sju?

-OK, vi ses då. Hörde du om det nya mordet uppe i Norrbotten. Tror du det finns ett sammanhang.

-Vet inte. Vi får prata om det sen.

Leila såg att Konradsson hade Aftonbladet bredvid sig. Deras reportrar var tack och lov uppe i Norrbotten, det var en mystisk olycka bland bärplockare där. Nyheterna i tidningen om Blackåsmorden var knapphändiga. Och lokaltidningarna skrev nästan inget alls. Det var som en överenskommelse. Och Konradsson var på sitt vanliga sura tvära humör. Hade han sovit dåligt, tänkte Leila analytiskt?

-Vi har kallat in flickan Liljekvist till förhör, sa Konradsson och slog upp tidningen. Hon måste veta något. Det är vår sista chans.

-Den där bilreparatören då. Vergin? Han kan ju ha hjälpt till.

-Ja, den göken. Men han är tyvärr mytoman sen många år. Borta i roten. Du vet aldrig om han talar sanning. Det förvånar mig att han inte tagit på sig morden redan nu?

-Johansson då? Storbonden Hedlund?

-Ja, vi har mycket att göra. Vi ses klockan sju.

På redaktionen stötte Leila ihop med flanören Lennart Ericson. Ericson som tagit emot flera telefonsamtal från flickan i Blackås utan att göra något. Hon fick lust att fråga honom närmare om det, men han satt som vanligt i telefon, alltid lika välskräddad och välkammad, en liten feminint prydlig man i sextioårsåldern. Leila fick en känsla av att Ericson visste mer än han talade om. Han umgicks mycket med Bernhardsson, även i den beryktade Gambrini orden, hade David sagt.

Hon körde plikttroget till Myckle, ett litet samhälle sju mil längre in i landet med tjugo sportstugor, tre bondgårdar och en fotbollsplan. Efter att ha intervjuat fotbollslagets tränare om morgondagens toppmatch i division fem, körde hon tillbaka och tog vägen förbi Blackås. Vid det här laget började hon känna igen husen ganska väl. Vid kröken efter kyrkan i Kläppen bodde den danske skulptören som inte heller gillade Shejken och hans blonda fru och flera små blonda barn som lekte framför det stora röda trähuset. Hon fick ett infall och stannade. De hade en utställningslokal på bottenvåningen. Vid vägen stod en utställd liten skylt: Öppet.

I ett hörn av utställningslokalen, helt i furu och med sliten pärlspånt på väggarna, satt en blond kvinna i fyrtioårsåldern och stickade. De vidrigaste skräckfyllda masker av torterade människor hängde i snören överallt i lokalen. De svängde sakta i metalltrådar, vred sig som i plågor sakta i ljuset från fönstret där dammkornen dansade och flugorna surrade. Hon harklade sig.

– Ja…  jag kommer från Kuriren?

– Jaha, ja vi har redan talat med dina kollegor Bill och Bull, sa kvinnan och log lite överslätande. Hon var vacker, nordiskt askblond med håret i hästsvans, enkla rena jeans och sandaler. Leila kände sig bortkommen. Kvinnan såg ner i stickningen och molteg

-Öh… Bill och Bull?

-Ja, Ericson och han den snygge, David va?

-Jaså dom, sa Leila dumt. Ja jag ville bara se hur här ser ut… har åkt förbi så många gånger.

Det luktade rent och skurat, golvtiljorna glänste. Vilken skillnad mot förfallet hos Shejkens.

-Jo… kände ni Shejken?

-Men lilla vän, sa kvinnan och log åt Leilas bortkommenhet. Vi bor i samma by. Det har jag ju redan svarat på. Ja, min man var där ibland, de hade en affärsverksamhet ihop för länge sen, men aldrig annars. Jag höll mig därifrån så mycket jag kunde. Han äcklade mig. Och Jack hatade den där målarkludden.

-Och affärsverksamheten…?

-Ja, de skulle finansiera dragning av bredband hit upp, som den där jävla regeringen Bildt lovat men aldrig verkar få arschlet ur …Ja, Jack var vansinnig på kommunen och vi hade samlat namn för att få börja gräva för ledningarna. Du vet att vi inte har bredband för Internet här uppe fast vi snart har millennieskifte?

-Nja… när det visste jag inte.

-Jag har jobbat på skattekontoret i Piteå, sa kvinnan med lugn och bestämd röst och såg inte upp från stickningen. Leila fick för sig att hon talade för sig själv. – Hur fan tror dom att jag ska kunna jobba hemma med den här sega långsamma datoriseringen. Dessa elektroniska motorvägar som Bildt och Clinton talar så lyriskt om. Nej, det går nog inte i längden. Vi får ha det här som sommarhus helt enkelt.

-Bor ni här… året om.

-Ja, Jack vill det, det är ju hans ateljé. Men du jag måste till Eva-Karin och hämta barnen strax, sa fru Stensgaard och la stickningen på det lilla bordet. Du får ge dig iväg nu gumman.

-Ja, ja… jag ville inte störa, sa Leila och kände sig mest till besvär. Varför kände hon sig alltid så jävla bortkommen!

-Nej du verkar lite oprofessionell för att vara journalist, din lilla stackare, sa kvinnan rättframt och slängde ett vedrä i kaminen. Har du inte anteckningsblocket med dig? Hoppas du har gott minne i varje fall?

Leila retirerade snabbt till dörren ut. – Ja förlåt då… Ajö så länge … Hon var röd i ansiktet som en kräfta av skam, tur att det inte syntes lika bra mot hennes bruna hy tänkte hon desperat och slängde sig in i bilen och drog iväg med ett ryck så det sprutade grus om bakhjulen mot det stora rödlmålade trähuset.

Efter några tomma sommarstugor dök Johanssons lilla röda hus med vita knutar och hundburarna upp, och mitt emot var den exentriske Lars-Olov Vergins fallfärdiga hus med alla halvreparerade skrotbilar på gården framför huset. Sen var det bara backen upp och sen ställde hon bilen på en liten avtagsväg och promenerade sista biten. Bara Lene Stensgaard skulle nog se den om hon kom den här vägen?

Klockan var över sju men hon var helt ensam på gården. Kände sig skamset röd om kinderna fortfarande. Flickan Liljekvist hade hon inte sett till, det lyste inte ens i huset, konstigt nog. Det hade blåst upp mörka moln och snart började regnet ösa ner. Leila tog sin tillflykt till logen. Hon la märke till att det var en dörr till där logen slutade. Den hade hon missat. Kanske en vedbod. Nyfikenheten fick henne att öppna den gistna dörren och kika in i mörkret därinne. Hon hittade en knapp och tände det svaga lyset.

En bock, som Leila mindes från den fasansfulla redskapsgymnastiken i skolan, stod i halvmörkret, och en avlång, lägre, sågbock, bägge med remmar med knäppen vid benen. Ris, långa vidjor och hasselkäppar låg slängda på golvet. Leila fick känslan av en tortyrkammare.

En dörr öppnades bakom hennes rygg och hon frös till is i samma stund. Ångesten sköljde över henne. Skräcken! Det var han! Han levde alltså! Som bedövad av skräck kände hon en hand om nacken som fick henne att sprattla till som en liten fisk. Shejken var inte död! Han levde!

-Jag trodde lilla fröken negerjänta hade fått tillsägelse att inte vara här uppe i Blackås, hörde hon en alkoholskrovlig röst bakom ryggen. Andedräkten var som ett moln av gammal öl och renat  – Vet du inte att ilskna kattor kan få rivet skinn om dom inte gör som man säger åt dom? Leila vred sig förgäves i greppet om nacken, rädd som en hare som lyfts i nacken rätt upp, men den långe grove mannen bakom henne var stark och knuffade henne mot den midjehöga gymnastikbocken. Hon började skrika högt och göra motstånd när han försökte dra ner hennes jeans.

-Jaså, du gör motstånd också!

Hon fick en örfil som fick hela huvudet att ringa som kyrkklockor, och kände hur hon böjdes framstupa över bocken medan mannen försökte dra av hennes jeansen. Tillsut tog han ett tjockt hasselspö från golvet och skrek åt henne.

-Jag ska lära dig att göra som du blir tillsagd! Ditt lilla luder! Som kvinnor som du ska behandlas! Tills du inte har vett i huvudet längre!

Leila skrek i hysteri, galltjöt, som en gris inför slakten. Han tänkte slå ihjäl henne!

Då hörde hon den gistna dörren till vedboden knirka till.

-Det räcker nu Botvidsson. Det var Konradssons sträva välkända röst och greppet om nacken som hon trodde skulle krossa henne försvann plötsligt. Hon såg över axeln den grinande  storväxte polisinspektör Botvidsson som stod bredbent bredvid henne. Hon lyckades slita sig lös, försökte dra upp byxorna medan tårarna rann av ilska och panikartad förskräckelse. Förödmjukelsen och chocken sköljde över henne som ett spann iskallt vatten. Allt stockade sig i halsen, hon förmådde inte ens skrika längre. Bara lamslagen av rädsla.

-Vad fan gör du här förresten, Botvidsson, sa Konradsson skarpt. Hon såg att han flåsade tungt, och insåg att han sprungit, och att hon just räddats från ett förödmjukande övergrepp.

-Ä jag hade vägarna förbi, sa den store tunge Botvidsson och ryckte generat på axlarna. Jag såg jäntans bil där nere på avtagsvägen mot Mattsas. Tänkte ge henne en minnesbeta bara, inget annat. Det har du ju själv sagt …?

-JAG bad henne komma hit, sa Konradsson ännu skarpare. Det är tack vare henne vi kommit

så här långt i utredningen. Kom ihåg det. Jag tycker du ska åka hem nu. Var glad att jag inte rapporterar det här Botvidsson. Tänk på att du bara har några år kvar till pension! Nästa gång åker du ut med arslet före!

-Ä! hördes från kollegan, som ganska skamsen försvann ut genom vedbodsdörren. Leila skalv av kylan från springorna i brädgolvet på logen, stelfrusen av chocken. Hon lutade sig framåt och kände hur magen värkte. Tog stöd mot gymnastikbocken. Konradsson stod rådvill och nästan blyg och verkade inte riktigt veta vad han skulle ta sig till just nu. Det var en ovan situation. För båda två.

-Såja, lugna dig jänta, försökte han med skrovlig röst, överslätande. Du klarade dig ju med skinnet i behåll eller hur? (Försökte få det att låta som ett uppmuntrande skämt.)

-Tänker du inte ens anmäla honom? sa Leila huttrande med gråten i halsen, hukande på sågsspånsgolvet. Hon ville spy. Hon visste inte om hon skulle vara arg eller bara glad att ha sluppit undan helskinnad. Allt kändes ändå så meningslöst.

-Ä han har bara ett år till pension. Som jag. Det tjänar inget till. Men jag ska hålla ögonen på honom i fortsättningen. Jag lovar.

Han sträckte sig fram och klappade den nedhukade Leila lätt på axeln. Det märktes att han verkligen ansträngde sig nu. Att vara snäll. Hon satte sig på en huggkubbe med nedböjt huvud, snyftande och andfådd.

(Han förstod inte hur han kunde bli så mjuk och vek. Varför han började ta sig an den här olydiga dumma jäntan för? Nästan fäste sig vid henne?)

-Vad är det här för rum egentligen? sa hon och lutade huvudet i händerna.

-Ja, vad ser det ut som, sa Konradsson och tog av sig hatten, skakade av regnvattnet och drog handen över de glesa grå hårtestarna på huvudet. Han suckade tungt. Jag tror du fick en demonstration i hur det användes av Shejken och hans satmaror. Stackars flickor. Minns du hur Johanna Finnström såg ut när vi hittade henne? Fullståndigt sönderpiskad. Jag tror hon kom från det här rummet. Men du hade större tur än henne.

Leila skakade på huvudet. Visste inte vad hon skulle tro. Hon torkade tårarna. Hon kände sig bedrövlig. Och fruktansvärt arg. Stackars Johanna. Och de små flickorna.

-Jag har känt Botvidsson sen vi var små. Vi gick till och med i skolan tillsammans. I en by inte långt härifrån. Du skulle inte tro hur mycket stryk vi fick där. Botvidsson råkade väldigt illa ut, han var barnhemsbarn som adopterats av en elak bonde däruppe. Oj vilka ränder han hade på ryggen ibland. Jaja, stackars jäkel. Inte konstigt var han fått sina uppfostrings-principer från.

-Du då? sa Leila surt och lyfte på huvudet. Du lovade mig ju själv ”smörj”, minns du det? Var det inte på allvar?

(Att hon kunde tala så här familjärt med den där buttre kriminalinspektören? Det hade hon inte trott bara för några dagar sedan.)

-Ä, det är sånt där som man säger, av gammal vana bara, sa Konradsson buttert och sparkade med skon i sågspånen. Det är väl mest tomt prat. Jag har gett upp kampen mot ungdomsbrottsligheten i den här delen av länet. Jag börjar inse det. (Det var länge sen han pratat så här länge med en annan person, förutom kollegorna.) Botvidsson tror fortfarande på att tillräckligt mycket aga kan förändra världen. Tokfrans. Ja, jag ska inte berätta hur många prickar han fått för övervåld under åren som gått. Men Lundin har alltid sett genom fingrarna med sånt där, bara inte tidningen fått veta det. Och där har vi ju Bernhardsson som beskyddar oss förstås.

-Gambrini orden? sa Leila. Konradsson klappade henne på axeln igen, nästan kärvänligt, fast hon såg att det tog emot att göra det, och hon log för första gången mot honom, genom tårarna. Hon tyckte till med om Konradsson för första gången i sitt liv.

-Ja just det ja. Vår kära ”herrklubb”. Men jag föreslår att vi åker hem nu, jänta lilla. Om du inte vill krypa ner i kallkällaren först? Som det stod på lappen?

-Nej, inte i kväll.

-Trodde väl det.

De satte sig i var sin bil och körde hem i skymningen. Leila en hel del minst sagt omtumlande upplevelser rikare.

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel tretton (söndag)

Leila drömde att Susanna Göthe sprang över stubbåkern ner mot sjön. Hon hade nattlinne och var barfota. En liten smal barbent tanig flicka med blekt tunt hår som flög bakom henne när hon sprang. Tunn tanig kropp som inte ätit ordentligt på en vecka. Det var midnatt, men ändå ljust, ett blekt midnattssommarsolljus som kändes som tunt flor. Så att man kunde ta på det. Hon sprang över den hårda gräsmattan och ner förbi vinbärsbuskarna och rabarberlanden och de biodynamiska potatis- och morotslanden.

Karl-Erik Petrus var strax bakom henne. Han svor som en demon när han snubblade i de nedslitna träskorna och stod på huvudet bland gurkor och salladsplantor. Susanna gled som en vit blek vålnad över åkern ner mot vattnet, hon flög som en nattfjäril. Vattnet var kolsvart och iskallt, och helt spegelblankt. Susanna gled över tuvorna ner mot vattnet där hon visste att en roddbåt stod uppdragen, gömd i vassen. En båt som skulle ta henne över till andra sidan, bort från Blackås.

Men Petrus hade kommit på benen och var henne i hälarna. Han jagade henne som en galning över åkern i sina klumpiga träskor och trampade hela tiden snett i de höga plogfåror som bondens traktor plöjt upp. Han svor över bondjävlarna så att det osade och ekade i natten. SATANS JÄVLAR!  Nere vid vattnet stod några kor, som mörka tunga skuggor, och idisslade. Susanna var redan nere vid vassen och letade febrilt efter stället där roddbåten var uppdragen. Normalt var den säkert förtöjd med en kedja och ett stort hänglås. Men inte inatt.

Hon hörde Petrus närma sig, svärande och flåsande av ansträngning, inte alls i den form han var när han först kom till Hissjö på 1970-talet. När alla kvinnorna beundrade hans kraftiga armar och håriga bröst och de charmerande svarta lockarna. När de löd hans minsta vink. Men Susanna hade han inte fått. Inte ännu. Men snart så …

Leila hade i sin naivitet trott att hon kunde öppna den antika disketten hon fått med sig från polisen. Men på redaktionen fanns ingen så gammal Mac kvar, sa man. I sin rådvillhet gick hon på förmiddagen in till den ambitiösa Petra, som med nedböjt pagefrisyrhuvud över tangenterna närsynt knappade in ett reportage för måndagstidningen.

-Vet du någon som skulle kunna öppna en så här gammal diskett? sa Leila rakt på sak.

-Vad då för diskett?

-Den är från Blackås? Jag hittade den när jag var där, ljög Leila.

-Varför har du inte gett den till polisen, sa Petra utan att lyfta huvudet från tangentbordet.

-Jag vet inte. Jag har fått för mig att den är viktig. Det känns som att polisen inte vill lösa det här fallet, och inte Bernhardsson heller. Vem fan ska man vända sig till?

-Poliskommisarie Beck förstås. Tror du han är korrumperad också? Han är ju från Stockholm.

Leila skämdes lite. Petra var alltid så upptagen. Nu redigerade hon morgondagens nyhetssida, innan hon skulle lämna över den till nattredaktören, den skäggige Sten Andersson i jägarbyxorna och slidkniven. Han och den ständigt cigarettrökande ”Larsa” brukade sitta och spela kort och dricka whisky när det var lugnt framåt tolv hade Lisa Kvist berättat för henne.

-Jag kan i alla fall inte hjälpa dig, fortsatte Petra och såg forskande på Leila. Du får sluta leka privatdetektiv. Herregud, du åker ju i fängelse om polisen får reda på det. Du kan väl inte klampa omkring på en brottsplats hur som helst. Är det inte avspärrat?

-Nej, konstigt nog, svarade Leila. Så tekniskt sett så har jag väl inte gjort något fel?

-Märkligt. Men nu har jag tre sidor till att redigera innan sex. Förmodligen får jag jobba övertid som vanligt. Till skillnad från gubbjävlarna där nere på redaktionen. Och jag vill INTE bli inblandad i din privatspaning. Jag förstår att du varit med om en del men det finns gränser. Har du inget jobb att göra här hos oss?

Leila skämdes ännu mer och stoppade ner disketten i fickan. – Jag ska på fotboll ikväll, sa hon. En division fem-match. Men vi kanske kan gå ut någon kväll och ta en öl? Men Petra skakade på huvudet.

-Jag dricker sällan, sa hon och vände ner blicken mot tangentbordet så att det bleka pagehåret dolde ansiktet med de runda glasögonen som draperier. Hon var spröd med smala handleder och långa fingrar. Leila tyckte att hon var söt. Men väldigt svårflörtad.

Leila gick på ”Dalpojken” och åt en pizza till lunch. Det var ett konditori som serverade varm mat och drevs av två iranier. Den iranska flaggan med lejon och svärd prydde ena kortväggen. Hon var ensam i lokalen förutom en underlig figur som satt i lokalen som såg ut att vara ett konditori från 1950-talet. Han pratade för sig själv och diskuterade berusat med pizzan på tallriken.

Det var en ljum majkväll och häggen hade slagit ut och spred en bedårande doft. Solen stod lågt bakom Galgberget, fåglarna sjöng och byggde bon i träden. Koltrasten sjöng och briljerade, högre än alla andra konkurrenter. Det var folktomt och en overklig känsla av stillhet och ro när Leila gick den smala gatan längs ”Bagarstan” som den här delen av det lilla samhället kallades. Små prydliga trähus, gamla arbetarbostäder som piffats upp och nu beboddes av konstnärer och sommargäster. En man som kom cyklande såg ut som den socialdemokratiske ordföranden i kommunnämnden, hon kände igen honom från tidningen. Hon visste att Bernhardsson bodde i närheten. Ett galleri i ett hus skyltade med en fotoutställning och tavlor av de lokala konstnärerna. Klockan ringde i kyrkan på kullen, längs den backiga vägen upp till kyrkan låg fler kulturhus med små kontor och sommarcaféer. Det märktes att turistsäsongen inte kommit igång. Det var då allt levde upp i det lilla samhället i Norrlands inland.. Då skulle tågen rulla igen längs den nedlagda inlandsbanan, som bara kördes på sommaren. Bakom småbåtshamnens fiskebodar vid sjön skymtade hon skogsbolagets höga skorstenar bolma ut giftig rök. Disponent Göthes stora villa låg där i närheten, lite länge söderut.

När hon kom hem ringde hon till Erika. Hon undrade hur hon hade det.

-Det är inget vidare. Jag längtar efter dig. Kan du inte komma ner till Stockholm till helgen?

-Jag får se, sa Leila uppriktigt med en tagg i hjärtat som skavde ont. Det var ju 85 mil söderut. Hon visste inte. Hon visste inte om hon älskade Erika så mycket som hon trott, den äldre och beskyddande Erika, muskelbyggaren, mamma och älskarinna på samma gång. – Jag måste skriva om några fotbollsmatcher. Fy fan vad trött jag är på det. Det har hänt en hel del, ja jag får berätta när vi ses.

-Fotboll? Jaha. (Det var knappast Erikas starka sida.)

-Jag försöker åka ner på fredag efter jobbet. Jag längtar efter dig. Om nu bara bilen håller en vecka till.

-Jag har funderat på det här med att adoptera igen, sa Erika och lät bekymrad. Jag skulle verkligen vilja. En liten en från Etiopien. Snart är jag för gammal.

-Vi får prata om det sen, sa Leila snusförnuftigt. (Hon var fortfarande tveksam för att ta på sig ett sånt ansvar.) Vilket kön hade du tänkt dig (själv slog hon bort tanken så fort den dök upp)?

-Helst en pojke. Jag vet inte varför. Det blir så tråkigt med två flator i huset. Tycker du inte vi behöver lite manlig ”fägring”? (Hon skrattade.)

-Du e inte klok, sa Leila och skrattade också. Det kändes skönt att skratta. Ska du ut ikväll?

-Ja, jag går till det vanliga stället. Tråkigt utan dig.

-Ja, bara du inte träffar någon annan, sa Leila trött. Jag skulle nog inte klara det också just nu.

-Tok heller. God natt. Puss. Jag älskar dig.

Leila la på och kände taggen i bröstet som skavde. Adoptera? Och osäkerheten på vad hon egentligen ville med sitt liv blev bara ännu värre.

Hon mindes nu vad hon rabblat för sig själv när hon blivit tagen i nacken av den store förfärlige Botvidsson. ”O Guds lamm, som borttager världens synder.” Den enda ramsan hon kunde. Hur hon lärt sig långa meningslösa fraser av det fornetiopiska språket ge’ez, bara för att ha något att göra när hon gick i skolan och vantrivdes:

Ḳāla barakat za-Hēnok zakama bārraka ḫirūyāna waṣādiḳāna ila halaw yikūnū

bailata mindābē laasaslō kʷīlū ikūyān warasīān

Ja hon var ofta rädd som det där lammet, som Sankt Giorgis räddade från draken med sitt långa spjut. Och dagdrömmar var annorlunda än nattdrömmar hade hon märkt. Men dagens spöken, i vitt elakt solljus, var värre. De nattliga drömmarna kunde man ju bestämma när man skulle vakna ifrån. Allt fast förflyktigas till slut, som någon filosof sagt. Det var jobbigt med alla minnen man bar med sig och som dök upp i drömmarna. När hon åkte skridskor på Ljusvattensjön och hennes mest älskade lärare hade snurrat henne runt på skridskorna och tappat henne så illa att hon bröt armen. Hon kunde nu inte minnas vilken smärta som var starkast, men förhållandet till läraren blev aldrig sig likt sedan dess. Smärtan när armen bröts var obeskrivlig. Hon svimmade och kände att hon flöt bort, precis som i drömmen, som aldrig ville ta slut. Hon hade varit förtjust i den där kvinnliga läraren. En dröm blev en dröm, som blev en dröm till, i en annan dröm.

Hon avbröts i sina tankegångar, hon hade nästan somnat, av röster utanför köksfönstret.

Det var röster från nykterhetslogen där Gambrini orden träffades. Hon såg en ganska liten man i elegant kostym som talade med en annan man som hon i skymningsljuset igenkände som polismästare Lundin, kort i mörk kostym med guld och silvernålar i kavajslaget.

-Varför tar spaningsarbetet sån tid, hörde hon den lille fråga. Är ryssarna avskrivna nu?

Om hon öppnade balkongdörren hörde hon bättre.

-Ja, vi undersöker grannarna, sa polismästaren. Poliskommissarie Beck från Stockholm leder utredningen. Men hittills inget nytt.

-Ja, ni vet min inställning, sa den lille mannen med tvärsäker röst och gick bort till sin bil, en svart elegant sportbil som for iväg med ett ryck så gruset yrde. Hon såg Lennart Ericson dyka upp på husets trappa, mycket självmedveten och rak i ryggen med två romerska pelare på var sida om den lille prydlige journalisten Nu såg hon Konradsson också komma spatserande tillsammans med en man hon inte kände igen. Hur många medlemmar hade den här herrföreningen egentligen, tänkte hon? Det var ju de flesta gubbar hon kände i stan? Berättade dom allt för varandra? Och varför Konradsson också? Det var en besvikelse. Hon drog in huvudet även om hon förstod att Konradsson nog förstod att hon var hemma.

Hon undrade vad de diskuterade när herrarna försvann in i ordenshuset? Hade det något med Susanna Göthes nuvarande belägenhet att göra? Levde hon fortfarande? Eller levde hon med Petrus och Schäfer som en liten ”husslav” numera?

Hon såg genom de fördragna vita gardinerna i ordenshuset, det såg ut som om männen stod i en ring och mässade någon formel, om och om igen. De höll varandra i handen. Mumlade. Hon fick för sig att någon stod i cirkelns mitt, en naken liten flicka som Susanna, som skylde sig och grät. Sen somnade hon, med blanka tårar i ögonen.

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel fjorton (måndag vecka 2)

Den här natten drömde Leila att hon träffade Petra under ett Friskis och Svettis-pass de båda gick på. De talades vid och började hångla mitt på golvet medan de spelade ”Loving me loving you” med Abba. Tyvärr vaknade hon alltid när drömmen var som bäst, men lyckades somna om. Då drömde hon att Bernhardsson bjudit hela redaktionen på fest för att fira att morden i Blackås var lösta. Petra satt på en parkbänk utanför redaktionshuset och stickade på en lång, enormt lång halsduk.

Leila satte sig och försökte lite försåtligt lägga armen om Petra. Hon var huvudet längre. Bernhardsson skulle förevisa sin nya Petersson-båt. Leila försökte övertala Petra att följa med på redaktionsfesten, men hon var motvillig. David var redan stupfull.

Bernhardsson hade skepparmössa och snövita seglarskor och Lennart Ericson höll på att ramla i vattnet när båten skulle lägga till vid Bernhardssons sommarhus vid Kalvsjön. Roffe Bengtsson skrålade snapsvisor och Petra rynkade på näsan. Hon var ju nykterist och närmast laestadian, sa hon förklarande.

-Det är ju för höge farao mitt i sommaren (vilket det var, det var midsommar), sa Leila till Petra. Kan du inte sluta sticka på din vinterhalsduk nu? Pernilla hade mycket åtsmitande jeans som alla karlar tittade efter. Leila såg bara på Petra, och var djupt förälskad i den lilla musfärgade redigeraren, som verkade så söt och bortkommen.

Plötsligt började de kyssas, blöta heta tungvridande kyssar som smakade en härlig blandning av saltvatten och tandkräm. Tungspets mot tungspets, runt runt runt i munhålan. Det var en väldigt liten ö, och fullt av folk överallt. ”Vet du om att Bernhardsson går på bordell?” sa Leila till Petra, och de skrattade högt åt det roliga i påståendet där de satt omslingrade på bryggan. Bernhardsson visade just sitt nya boulespel i metall för de andra i redaktionen. Sten Andersson i det täta svarta helskägget försökte visa storbystiga Pernilla hur man skulle kasta genom att lägga armarna om henne, bakifrån. Han var väldigt omständlig. Alla jublade när han började göra samlagsrörelser mot hennes jeansbak och han log nöjt åt alla håll medan Pernilla obekymrat försökte koncentrera sig på att kasta.

Lisa Kvist serverade drinkar med parasoll i. ”Den jävla bocken” sa Petra plötsligt. ”Ett sån’t jävla svin!” ”Knullade han Susanna också!” Leila  fick samma tanke som Petra. Hon tog mod till sig och reste sig från bryggan. ”Dödade ni Susanna också?” skrek hon upp mot huset till Bernhardsson. Petra såg svartsjukt på henne. ”Strunt i Susanna?” sa hon avväpnande. ”Jag trodde du skulle ägna dig åt mig i stället”? Bernhardsson kom ner och klappade Petra faderligt på kinden, ”Vad är det för fel på en gammal pilsk gubbe då?” sa han med berusad röst och försökte låta flott, och de gick tillsammans bort till skålen med bål och hembränt. Leila ville bara springa efter Bernhardsson och slå honom rätt i ansiktet. Nu visste hon plötsligt precis hur det hade gått till!

Leila vaknade alldeles våt mellan benen. Hon onanerade och somnade om, konstigt lycklig. Och när hon vaknade hade hon redan glömt vem som utfört morden i drömmen.

När hon stod i balkongdörren och borstade tänderna på måndagsmorgonen upptäckte hon att hon hade en granne i lägenheten ovanpå. Det var ett vanligt tegelhus i två våningar med fyra lägenheter, samma typ av hus som fanns överallt i hela samhället. Typiskt norrländska egnahemsbyggen. Hon hade aldrig mött någon enda granne under den månad hon bott i huset, som hon fått hyra genom tidningen. Och inte hört någon heller. Det enda besök hon haft var en kille som jobbade med invandrarfrågor i kommunen, han presenterade sig som Markus Uhnefeldt, Leila mindes särskilt det krångliga namnet. Han ville att hon skulle skriva på en namnlista mot utvisningen av två iranska flyktingar på förläggningen. Om detta var i överensstämmelse med hans tjänst som kommunal tjänsteman var väl lite osäkert, men Leila skrev i vilket fall på.

Men nu var det en tydlig doft av cigarrettrök och ljudet av någon som släppte sig ljudligt som fick henne att reagera. Hon skulle inte jobba förrän på eftermiddagen och hade fått sovmorgon. Så hon beslöt sig för att gå upp och fråga.

Det var en grovhuggen karl i femtioårsåldern med storrutig flanellskjorta modell skogshuggare och grova, inte helt rena jeans som satt nere på halva skinkorna. Han hade en stor knölig näsa, dålig hy och såg lätt rödbrusig ut. Men han var ovanligt öppenhjärtig när Leila började fråga ut honom som ”nyinflyttad granne”.

Hon såg att han satt vid köksbordet och drack kaffe och åt Singoallakex. Hans utsikt över det gula ordenshuset var bättre än hennes egen. Han såg mycket intresserat på henne. Förmodligen hade han inte sett en färgad person i hela sitt liv, utom på TV.

-Dom träffas rätt mycket nu för tiden, ordensbröderna, sa han och viftade med tummen mot ordenshuset där nere på gården som badade i morgonsolen. Det är väl det där mordet i Blackås kan jag tänka.

-Varför tror du det?

-Ja, dom hittade ju en till där nu. Vet du inte det?

Leila hajade till. Det hade då inte stått i tidningen. Kanske hade det läckt ut till lokalradion?

-Har du hört det på radion?

-Nja, jag är rätt mycket däruppe, sa han och gned sin rödvioletta näsa. Man hör ju en del. Jag har ett föräldrahem jag brukar titta till. Jag är rätt mycket däruppe nu när det blivit vår. När jag har mina perioder.

-Perioder?

-Ja, jag dricker alltså. Periodvis alltså. Nu har jag varit där uppe rätt mycket, det är väl därför vi inte setts så mycket. Eva-Karin Liljekvist berättade att det varit fullt av poliser där nu. Det var hon som berättade att de hittat Johanna Finnström.

Han verkade veta en hel del. – Hur visste hon det, undrade Leila? Det trodde hon bara hon och polisen visste, möjligtvis Bernhardsson.

-Tja, hon bor ju tvärs över vägen. Ser och hör allt, det fattar du väl. Hon kan ju bara knalla rätt över och ta genvägen genom bersån.

-Bersån? Genvägen?

-Ja, jag kallar den det. Slyet som skymmer huset från vägen. Det finns en praktisk genväg man kan ta där som polisen säkert inte sett. Om man vill smita in och ut utan att ta den ”stora” vägen.

-Jaha, det var intressant. Det visste jag inte. Så Eva-Karin brukade vara mycket där hos grönavågarna. Du känner henne?

-Nja, känner och känner. Vi brukar talas vid. Hon berättar saker för mig, hon måste väl ha någon att tala med ibland, stackarn. Hon är rätt ensam där hon bor.

-Men hur visste hon …

-Hon hade sett dom bära ut ett lik från huset, polisen alltså. Dom är ju inte så diskreta av sig precis. Hon var helt säker på att det var Johanna Finnström, Göthes fru alltså.

-Såg hon henne?

-Hon var säker. Hon sa så. Fråga henne själv om du inte tror mig.

-Hon pratar inte med journalister. Och jag tror polisen skrämt henne att hålla tyst. En särskild polis vill säga.   

Leila tog upp lappen ur fickan.

-Har du sett någon som kommit och gått här i huset. Den här lappen var instucken under min dörr i förrgårs morse?

Mannen i den storrutiga skogshuggarskjortan luktade inte liljekonvalj precis. Han såg på den framsträckta lappen där det stod ”Sök i kallkällaren”. – Har ni gjort det? undrade han.

-Inte än. Polisen har säkert kollat den. Men tror du på det? Vad menar den som skrivit det här?

Han ryckte på axlarna. – Ingen aning. Jag har bara varit här två gånger sista veckan för att vattna blommorna, sa han. Jag gör lite ärenden åt fru Emberg som äger huset. Ja här är väldigt lugnt som du märkt. (Han sörplade lite kaffe och såg ut genom fönstret.)

-Jag har aldrig träffat någon här i huset, sa Leila. Var är alla?

-Ja han tvärsöver på min våning är pensionär och går aldrig ut. Hon under mig är mycket i sin sommarstuga och reser en del. Hon har stuga ute i Järn. Jag brukar fiska där ibland.

-Du är förtidspensionerad?

-Ja jag jobbade åt skogsbolaget tidigare. Blev permitterad för tre år sen. Det var då jag började dricka.

Leila tittade in i vardagsrummet och såg en ny fin dator. Mörk, platt skärm. Lite överraskad sa hon.

-En ny dator? (Han sken upp och såg riktigt stolt ut.)

-Ja man vill ju hänga med. Jag har gått kurs också. På Folkets hus. Fantastisk grej det där Internet. Jag beställde en hel hembränningsapparat från Tyskland jättebilligt. Snus och tobak också. Och massor med porr förstås, men det är ju trevligt när man är ensam som jag. Man måste ju runka av sig emellanåt.

Han var verkligen väldigt öppenhjärtlig.

-Var du uppe och hälsade på grönavågarna i Blackås också, undrade Leila? Drev dom nån slags bordell där vet du det?

Men då mulnade grannen tydligt.

-Va e de här för förhör? Du får ha lite respekt för det privata. Fråga er chefredaktör förresten, han tillhörde nog besökarna?

”Disketten” tänkte Leila igen, allt mer botfärdig. Som hon inte kunde öppna. Grannen reste sig från köksbordet, kastade ett längtansfullt ögonkast på ett barskåp i vardagsrummet där Leila skymtade en massa flaskor genomskinlig vätska. Han tog upp en brun tunn skolväska och en smutsig jeansjacka.

-Jag måste ge mig iväg, sa han. Men om jag ville gömma ett lik så nog skulle jag pröva jordkällaren du nämnde. Bara som förslag.

Leila följde honom ut och såg honom försvinna nedför trapporna. Snart hörde hon en moped starta och såg honom prutta iväg nedför gatan i riktning utfarten mot Kläppen.

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel femton (tisdag, vecka 2)

Eva-Karin har varit här igen. Med mat. Vi har fått arrest uppe i sängkammaren för att vi bråkat men vi kan få upp maten i en korg med snöre genom en av de små fönstergluggarna. Det är mycket varmt härinne under taket. Vi får göra våra behov i en vanlig hink, det luktar äckligt. Jag ser hur Johansson, som äger huset, och den där tokige Vergin kommer ibland, mest för att prata med farbror P. Han verkar inte veta vad han ska göra med oss, säger han. Det låter olycksbådande. Dom verkar planera något. Den danske skulptören har varit här och bråkat igen, farbror Petsrus körde iväg honom. Skulptören och Vergin sköt prick mot cocacolaflaskor som de ställt upp på några tunnor. Dom verkade ha väldigt roligt. Dom var fulla. Vi får inte träffa mamma och tant Lova längre. Tant Berit tycker inte om mamma.

På morgonen var det stor uppståndelse på redaktionen. Alla journalister hade fått beordrad övertid på grund av stadsfesten som började på fredagen med prioritet på allt förhandsmaterial som skulle produceras i en särskild bilaga dagen innan. Nu var alla samlade nere i fikarummet kring Hasse med polisongerna, Stalin-mustaschen och de stora 70-talsglasögonen. Han hade fått en V6:a och vunnit 80.000. Och Fortus Negro hade äntligen vunnit sitt första lopp, på tionde försöket. Två stora tårtor var inköpta och Lisa Kvist skar upp på papperstallrikar. Sten Andersson var där i sin jägarmundering och stora svarta skägg, Lööw storlog över hela ansiktet och ville ta alla i famn. Lennart Ericson gratulerade honom på sitt sirliga lite insinuanta sätt (han var en av de få som inte deltog i spellagen), och till och med den alkoholiserade Roffe Bengtsson hade uppstått från de döda och var spik nykter.

Det hurrades, det var fyra som skulle dela på vinsten: Hasse, Lööw, Sten Andersson och nattredaktören ”Larsa”, som bjöd på cigarr. Petra och David hade slitit sig från sina datorer, David sneglade på Leila och han blinkade på sitt flirtiga sätt, Petra (som säkert inte förstod vad som hänt) log bara åt hela uppståndelsen. Man bjöd frikostigt på madeira och hembränt.

-Jag tror du för tur med dig Nordmark, sa Lööw till Leila och armbågade henne i sidan på sitt barnsligt burdusa sätt. Vi ska skåla för fröken Leila Nordmark, som inte haft det så lätt på sitt första knäck här uppe i den norrlännska urskogen, ropade han. Alla höjde glasen med sprit. Lisa Kvist bjöd runt på tårta.

-Är det första gången dom vinner, sa Leila och måste skratta åt uppståndelsen.

-Ja, säkert, sa David. Jag har då aldrig hört att dom vunnit nåt under de tio år jag jobbat här.

-Vad skulle du gjort för pengarna, sa Leila och såg på Petra?

Hon såg ut på regnet utanför fönstret. Hon såg så tunn och spenslig ut, med pojkaktigt slank kropp, rakt pageklippt hår och tunnbågade glasögon. Leila blev varm när hon såg på den lilla nätta Petra och kände hur kinderna fick färg. Petra tänkte en stund innan hon sa.

-Jag skulle sluta här på direkten, det är då ett som är säkert.

-Hörde du att Pernilla på sporten fått vikariat på Aftonbladet. Vilket flyt hon har, sa David avundsjukt och såg bort mot sportredaktionen, där det fortfarande var släkt.

Petra såg besviket ner i dricksglaset, ryckte på axlarna och reste sig och gick.

-Ska du redan gå, sa Leila och såg efter henne.

-Fan va hon va sur, sa David och smuttade på glaset. Han hällde resten av spriten i kaffet. ”Kask” sa han upplysande och försökte le mot Leila.

Leila såg på de stimmande äldre journalisterna, som skålade och drack varandra till. Hon förstod Petras besvikelse. Petra hade bara jobbat ett år på den lilla lokaltidningen, men producerade nästan halva tidningen själv. Inte undra på att hon var sur.

-Varför är ni så jävla flata, sa hon bittert till David? Här har vi fem personer som mördats och ni skriver bara om travhästar och stadsfester?

David såg pojkaktigt förorättad ut. Leila charmades ändå av hans ostyrigt okammade hår och skjortan som var nött på kragen och ärmar. Han behövde tas om hand. Ansiktet som var oskuldsfullt skägglöst och ändå ärligt på något sätt. Fast han var så feg.

-Det är lätt för dig att säga, sa han och ryckte på axlarna. Jag har ju familj att försörja och hus som ska amorteras. När jag kom hit fanns det fyra tidningar här i länet. Du kan tro att dom varit som vilda vargar på ett sånt här scoop. Nu finns bara vi kvar. Och disponent Göthe som drar i trådarna hela tiden. Han köpte upp de andra tidningarna, en efter en, och la ner dom, lika snabbt. Det är klart som korvspad att man är bakbunden, eller hur? Förr kunde man bara söka jobb på någon av konkurrenterna om det sket sig. Dom såg en ära i att ge varann på käften. Nu får man bara ta skeden i vacker hand och knipa mun. Gilla läget. Man skriver vad folk ”vill läsa” som Lööw säger. Som om dom hade haft något alternativ? Mord går ju alltid hem, bara det inte är hos grannen. Då blir det läskigt och skapar panik. Och det vill vi ju inte ha.

Han reste sig. – Vill du ha mer kaffe?

-Nej tack. Jag tycker det är åt helvete, sa Leila upprört. Hur kan du sova om nätterna med en sån livsfilosofi.

-Jag sover gott bara amorteringarna är betalda, sa David och gav Leila ett ansträngt leende. Du kommer kanske att skaffa familj själv en vacker dag. Då får du se hur kul det e.

Leila tänkte på Erika i Stockholm och undrade hur hon hade det. När hon ringde var det sällan någon som svarade. Erika stängde så ofta av mobilen. Och ringde inte allt för ofta heller. Var hon verkligen kär i Erika, hon var inte säker. Bara Erika inte träffat någon annan? Leila längtade till Stockholm, men hon hade något hon ville klara av först. Något som återstod. Hon visste att hon var mördaren på spåret. Drömmen från inatt gjorde henne bara mer säker.

Eva-Karin Liljekvist hade tagits in till förhör, och när hon såg polisinspektör Botvidsson i polishusets dörr ryggade hon tillbaka. Han gick fram till henne och viskade.

-Jag ska nog knäcka dig din lilla fitta, vänta du bara.

Eva-Karin bleknade, men Botvidsson drog sig snabbt tillbaka så fort polismästare Lundin kom in.

-Följ med mig Eva-Karin sa han vänligt. Det blir förhörsrum två. Du stannar utanför Botvidsson. Det här är poliskommisarie Beck från länskriminalen. Han ska leda förhöret.

-Men jag har ju sagt allt jag vet, sa Eva-Karin spakt.

-Vi tror att du inte sagt allt ändå, sa Lundin och förde lugnt in den darrande flickan i det lilla förhörsrummet. Beck satt bakom ett bord och den tystlåtne Ekselius skötte bandspelaren.

-Sätt dig, sa Beck. När såg du senast grönavågarna i Blackås?

-Det har ju sagt, sa Eva-Karin med försagd röst och kröp ihop på stolen mitt emot Beck. 4 april, jag såg Lova Nyrén och hennes dotter, de hade varit och handlat i Kläppen. De cyklade.

-Och sen hörde du ingen eller såg ingen där på gården?

-N-nej… nej det gick nästan fjorton dagar, jag tyckte det var väldigt konstigt. Jag ringde till polisen, och jag ringde en journalist på tidningen för jag tyckte det var så konstigt.

-Kändedu kvinnorna där?

-Nej… inte särskilt… ja jag talade väl med dom ibland när man stötte ihop.

-Du har bott tre år i ditt hus, eller hur, sa Beck. Hur tyckte du de verkade ha det där hos hälsokollektivet, kvinnorna menar jag?

-Ja jag kände ju till dom från när de bodde i Hissjö. Vi sprang ju där en hel del när vi var mindre, man kunde spå sig för tjugofem kronor. Det var lite spännande.

-Träffade du Karl-Erik Petrus?

-Nej, jag såg honom någon gång bara. Jag talade lite med Lova, hon skötte deras ekonomi. Och Jeanette, hennes dotter. Hon… hon hade problem med vikten. (Eva-Karin talade med späd röst rakt ut i rummet utan att se på poliserna.)

-Det har sagts att de hade bordell där i Blackås. Såg du om de hade många besök?

-Nej…nja… nej inte vad jag kunde se. (Eva-Karin såg inte alls så förvånad ut som hon borde ha gjort.) Det körde in bilar där ibland, men det hade det ju gjort i Hissjö också. Folk som ville köpa krämer och få… ryggbehandling och så …

-Men det var väl skillnad, sa Beck och anla en tuffare ton. Där drev de ju olika verksamheter, det vet jag med. Men i Blackås vad jag förstår bedrevs ingen verksamhet alls. Ändå kom folk och hälsade på ofta. Bilar körde in och ut. Varför då?

-Ja, det hände väl. Jag vet faktiskt inte vad de ägnade sig åt, sa Eva-Karin och såg besvärat ner i golvet. Inte brydde jag mig heller!

-Jag tror att du skyddar någon där, men det vore bättre om du talade sanning Eva-Karin. Du vet kanske inte att Johanna Finnström också är död, vi har hittat henne också. Så nu återstår bara Petrus och Schäfer, och Susanna Finnström. Kände du Susanna?

Eva-Karin såg på Beck. Hon såg inte överraskad ut, bara beklämd, blek och lite skakad.

-Ja, jag kände Susanna, vi talades vid ibland. Då och då. Hon kom över och hälsade på mig, och passade barnen ibland, fast hon inte fick för Petrus. Jag ville att hon skulle komma bort därifrån. Det hade varit bäst… Det var inte bra för henne att vara där. Mer vet jag inte. Men jag undrar förstås … vart hon tagit vägen?

-Det gör vi också Eva-Karin, sa Beck och reste sig. Det gör vi också. Brukade de andra grannarna besöka Petrus eller kvinnorna där?

-Jag såg Lars-Olov åka dit några gånger. Han hjälpte dom med ett och annat, reparationer och sånt. Jag tror han hjälpte dom reparera bilen, kanske datorn, han kunde ju sånt. Inga andra.

-Vi ska tala med Lars-Olov också, sa Beck och gick runt det lilla rummet innan han satte sig igen. Och dig ska vi också tala med igen, ända tills du berättar vad du har sett. Fundera på om du vill berätta något mer just nu.

Men Eva-Karin teg och såg ner i golvet. Konradsson, som stod utanför med Botvidsson och följde förhöret tyckte hon såg ut som en liten grå mus som hukade sig inför kattens slutgiltiga språng. Och det kom.

-Får jag se på dina skor?

Eva-Karin lyfte på en av sina tennisskor, och såg frågande ut.

-Vi har hittat dina skoavtryck utanför huset. Ganska nära faktiskt. Utanför badrumsfönstret. Ni hade en hemlig gång genom häcken du och Susanna eller hur?

Botvidsson såg på Konradsson och smålog över hela ansiktet.

-Det kan ju vara precis vilken av flickorna som helst, sa Konradsson klentroget.

-Men…men…

-Vill du stanna här i natt, sa Beck? Vi har en cell som passar dig jättebra. Läggdags om precis trettio sekunder!

Flickan började nästan gråta. Det var rena utpressningen. – Johansson var där, sa hon med darr på rösten. Jag hörde honom. Såg honom genom fönstret. Johansson var där ganska ofta.

(-Det var det jag kunde ge mig fan på, fräste Botvidsson under mustaschen. Konradsson var tyst och kramade pipan i handen.)

-Men Johansson var ju hyresvärd, fortsatte Beck. Det var väl inte så konstigt.

-Jo, men… han…  umgicks med Lova Nyrén också.

-Umgicks? Hur då?

-Ja, hon låg med honom. I vardagsrummet, på den röda plyschsoffan. När Petrus bestämde. Susanna berättade för mig.

-Jahaja, sa Beck och satte sig. Nu börjar vi komma någonstans. Hörde du vad Johansson och Petrus talade om?

-Nej, men jag tror Petrus lånade pengar av Johansson. Jag såg honom ta emot pengar en gång genom fönstret. Sen fick han ligga hos Lova. Det var därför Johansson sprang där så mycket. Och Lars-Olov.

-Och Lars-Olov också. Ser man på. Du såg honom springa in där då och då också?

-Ja jag vet att han hjälpte Petrus med olika saker. Som en dräng ungefär. Fick order att göra det och det och så. Men sen fick jag för mig att det skar sig mellan dom, han blev väldigt arg på Petrus, jag vet inte varför. Han stämde ju Petrus en gång också. Han hade ju sina … perioder. När han drack. Men en av de sista kvällarna innan det blev alldeles tyst där så såg jag honom gå in till Petrus. Han såg arg ut. Han stannade väldigt länge. Jag hörde skott, han hade geväret med sig. Han var väl full.

-Men han kan ha gått över till Johansson sen utan att du såg honom eller hur?

-Jo, i och för sig.

(-Har du snackat med skrotnicken, frågade Botvidsson. Konradsson skakade på huvudet. – Inte jag heller. Då måste det vara Ekselius. Konstigt att han inte fick ur honom något? Den jäveln tänker bara på sin flytt.)

-Men du Eva-Karin som kände Susanna. Vet du vad som hände med henne? Kan hon ha rymt?

-Jag vet inte (Eva-Karins röst darrade.) Ja… jo… kanske?

-Men du har inte hört av henne sen dess?

-Neej. Men kvällen innan mordet såg jag en svart bil köra därifrån. Jag hade lagt barnen. Den var väldigt flott. Blank. Mercedes, tror jag.

(- Göthe? viskade Botvidsson.)

-Det är bra, sa Beck och reste sig och klappade den nervösa flickan på axeln. Du har skött dig bra Eva-Karin. Jag återkommer om jag vill veta något mer.

-Jag tror att hon vet ännu mer om Susanna Göthe än hon säger, viskade Konradsson till Botvidsson. Men du ger fan i henne från och med nu.  Det får vara slut med ligistfasonerna!

Den lille Konradsson stirrade morskt den långe kollegan i synen. Botvidsson var rödbrusig i ansiktet. Han muttrade ”äsch!”, rätade till den skrynkliga kavajen och försvann ut, mörk som ett åskmoln.

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel sexton

Leila och David skulle göra en runda med reportage på eftermiddagen, och det gick med sedvanlig fart när David satte igång. Efter många år på tidningen visste han hur turerna gick. I sin röda lilla Fiat tog de först en tur förbi det lilla flygfältet utanför stan, där flygklubben idkade segelflyg. Alla volontärer på tidningen sattes att göra en provtur i segelflygplanet och ett stödreportage för den lokala klubben som drevs av ett gäng skäggiga övremedelålders entusiaster.

                      David tog hand om intervjun och tog några snabba foton medan Leila äntrade sittbrunnen i det bakre planet tillsammans med en copilot. Hon var så nervös att benen skakade, och de övriga tre medlemmarna i klubben hade en glad stund åt synen av den långbenta mörkhyade flickjournalisten som förtvivlat försökte klämma ner sina långa ben i det lilla obekväma hålet. Hon avundades sannerligen David som kunde stanna på landbacken med ”Tompa” och ”Perra” och dela på några lättöl i det vackra försommarvädret.

Fyrtiofem minuter senare var de tillbaka. Leila var spy- och svimfärdig. Hon hade kunnat få ett magnifikt flygfoto över hela brottsplatsen, men sanningen att säga höll hon ögonen slutna nästan hela färden. Precis som på berg- och dalbanan hon tvingast åka med sina klasskamrater på Gröna Lund i skolresan i nionde klass.

Nästa anhalt var ponnykubben, som höll till nere vid sjöarna i en gammal tegelbyggnad som varit fisknätsfabrik. Nu skulle flickornas ponnyklubb vräkas och huset rivas för ett radhus- område. David tog några kort med den lilla feta favoritponnyn Malte och lovade att skriva något uppfordrande i tidningen till klubbens försvar.

Tänk om alla tidningens journalister haft Davids energi och kompetens, tänkte Leila avundsjukt när hon höll sig i stroppen medan bilen krängde på de små smala vägarna kring sjöarna i Sunnansjö. Det var sent på eftermiddagen när de stannade till vid stadens landhockeyklubb, som var på väg att gå upp i högsta divisionen. Leila fick erkänna till sin stora skam att hon inte ens visste att man kunde spela bandy på gräs.

                      Efter en tur på en livsfarligt krokig och smal väg, förbi några bondgårdar med travhästar, ett gäng små svarta hängbukssvin, och ännu fler små sjötarmar, kom de till en illa underhållen gräsplan där fyra sura killar i tjugoårsåldern mötte upp.

– Kolla va kommunen tycker vi ska spela på, muttrade en av killarna och slog med klubban i marken så jordkokorna rök. Vi har ju för fan gått upp i Allsvenskan! David ställde upp grabbarna bredvid varandra och lät dom dra på varsitt slagskott samtidigt så dammet yrde om kameralinsen. Han kunde sitt jobb, den gode David.

David såg trött ut när de stannade till i Stigsjö för att ta en korv. Han hade ett bekymrat veck under det knollriga smålockiga håret. Leila tyckte synd om honom och frågade.

-Hur e de, David? Du ser så bekymrad ut?

David mumsade på sin korv med mos och såg bort.

-Ä det e de här med morden i Blackås. Ja, sen e de ju allt annat. Barnen som e sjuka, min fru som bara gnäller och gnäller på allt hon skulle vilja köpa, kläder, skor, handväskor, ja jag vet inte vad. Lån, amorteringar på huset, ja du vet.

Leila tog tröstande hans hand, hon visste inte varför. Hon tyckte bara så synd om tidningens ende ”stjärnreporter”.

-Det ordnar sig, sa hon. Jag är impad av dig David. Tänk om alla tidningens journalister var som du?

David såg på henne på ett konstigt sätt. När de satte sig i den lilla bilen böjde han sig fram och började kyssa henne hårt på munnen. Leila lät det ske, utan att göra motstånd. Det kändes till och med skönt efter allt som hänt. Lugnande. Lite riktig fysisk närhet.

David körde upp på en avtagsväg i skogen och de låg med varandra bland träden, på två jeansjackor. Leila mindes mest att hon fick massor av barr över hela kroppen. Lukten av skog, mossa, förruttnelse, och värmen från solen som silade ner genom de höga träden och bildade ett luftigt dis, fullt av knott och dammkorn och små, små partiklar som gnistrade i det starka ljuset. Småfåglar, lövsångare, taltrastar, hackspettar. En konstig trolsk stämning, men hon fick ingen riktig orgasm, allt gick så fort.

-Jag skulle vilja åka en sväng bort till Blackås innan vi åker hem, sa Leila bevekande när de gick ner till bilen på vägen. Snälla David, det kan vi väl? (Hon anade att David inte skulle kunna säga nej nu.) Mycket riktigt gick han med på förslaget.

-Du stannar väl i höst? sa han och lät riktigt uppriktig. Leilas hand sökte sig trevande till Davids, som satt som fastlimmad på växelspaken när de körde den slingrande vägen genom Kläppen med den imponerande kyrkan i vit kalksten med klockstapeln, som syntes på flera mils omkrets.

-Jag vet inte. Kanske? Om jag får?

-Det är klart, sa David och kramade hennes hand. Det är kart du får. Vi har ont om folk. Bry dig inte om Bernhardson och Lööw. Dom försöker bara sätta sig i respekt. Men vi har dåligt med kvinnliga journalister. Inte bra för könskvoteringen. Pernilla på sporten ska flytta till Stockholm. (Leila förstod henne på sätt och vis. Men sporten?)

-Vi får se, sa hon.

-Snart är det spelmansstämma i Kläppen. Det brukar vara livat, sa David. Min fru gillar inte det så då kan vi ha lite kul. (Men det lät inte allt för övertygande.)

-Kan vi inte snacka lite med den där storbonden på Stormnäsudden? Hedlund?

-Centerfascisten? Varför det?

-Jag tror han sett något i alla fall. Han har väl bott där länge. Så nära Shejkens?

-Klart han har. Han äger ju nästan hela Stormnäsudden. Hans mark går ända fram till grönavågarnas.

-Just därför, fortsatte Leila och höll i sig när de i snabb fart svängde in på den smala vägen genom sista byn före Blackås. De stora husen låg ända framme vid vägen, det var ”oskiftat” som David förklarat för henne. Gammal kulturbygd. Vägen var enormt slingrig och krokig. Rätt var det var kunde det dyka upp en stinkande traktor bakom en krök, eller en cyklist eller en katt. Men mest var det förvånansvärt folktomt.

-Var är alla människor, sa Leila förvånat. Man ser ju aldrig någon.

-Mest inomhus, skulle jag tro, sa David och växlade med en knyck av handleden i en kurva. Man såg sjön hela tiden på höger hand. I lagårn förmodar jag. Eller ute på åkrarna. Det är inte så konstigt att polisen inte kommer någon vart. Ingen säger något, alla känner alla. Här snackas det inte i onödan. Här håller man samman. Fast Hedlund brukar vara rätt pratglad.

Hedlund var känd för sina främlingsfientliga insändare i tidningen, David hade sagt att han ofta blev censurerad, även om Bernhardsson som var EU-skeptiker, höll med om mångt och mycket.

-Vad är den här ”överenskommelsen” mellan tidningarna om att inte skriva mer om Blackåsmorden, sa Leila? Brukar man göra så?

-Nja, det är rätt ovanligt. Kan bara minnas en annan gång. Det var en kille som tänkte skjuta hela familjen med älgstudsare. Han var deprimerad, ekonomin var i spillror, han fick inga lån,  och han låg och väntade på dom hemma på gården. Istället dök en dagmamma upp med sina barn, precis samma bilmärke, och han sköt dom av misstag, och sen sig själv. Vi skrev inget, det var av hänsyn till hans anhöriga. Det var en överenskommelse mellan tidningarna. Fast då var det ju fyra här, nu finns bara vi kvar.

-Så varför denna hänsyn plötsligt? Är det på grund av disponent Göthe och Johanna Finnström?

David svarade inte. Leila förstod att ämnet var känsligt.

De körde förbi det stora huset där skulptören bodde. Leila mindes hur hon avspisats ganska bestämt av hans snygga långa fru. David redogjorde kortfattat för den barnrika familjen som bodde där, som Leila sett så ofta när hon kört förbi. Hon sa inget om besöket till David.

-Polisen har väl hört dom förstås, sa han bara misstroget. Den där dansken har figurerat i någon tidigare utredning vet jag, han slog ner någon på puben inne i byn. Dåligt ölsinne. Jag tror inte han gillade Petrus särskilt mycket heller, med tanke på att dom båda var ”konstnärer” en gång. Men det är väl ingen anledning till mord. (”Konst” hade aldrig varit Davids starka sida.)

Ett fruktansvärt ihållande hundskall varslade om att de närmade sig Johanssons hundgård. Leila puls gick genast upp i maxtakt. –Dom där jävla hundarna kan ju driva en till vansinne, muttrade David medlidsamt och gasade på. Hon såg att Lars-Olov, en skäggig lite lodisliknande figur, stod på sin gård på andra sidan vägen i skjortärmarna och mekade frenetiskt med en bil. – Hur är det med Vergin då, sa hon till David. Är han misstänkt?

-Han är knappast kapabel att genomföra något sånt här beräknande, menade David självsäkert. En ganska menlös figur egentligen. Men det är klart, vad vet man? Att gömma dom på dass i plastsäckar verkar ju rätt klantigt. Det skulle han nog kunna göra.

-Hur skulle du gjort då? (Frågan var uppriktig.)

-Rott ut och sänkt dom i sjön så klart. När det är mörkt.

-Fyra kroppar? Eller fem? Det krävs väl en rätt stor båt för det? Och tänk om någon ser dig?

-Inte här. Inte mitt i natten. (David lät väldigt säker på sin sak. Lite FÖR säker.)

-Men om dom blev överraskade då?

-Jamen då fick dom väl göra det lite senare då?

-Om mördaren inte bara gett sig iväg och lämnat allt förstås? Tror du inte att det var mer än en som gjorde det. Konradsson tror t.o.m. att det är olika mördare.

-Ja, det är klart det kan vara. Och det pekar väl bara på två personer? (Vad han nu kunde mena med det?)

De närmade sig den stora bondgården ute på udden.

Det var tre stora hus med ett stort rött hus med vita knutar i mitten. En stor ladugård. En enorm sädessilo stod vid vägen. Det surrade ljudligt i luften hela tiden.

-Det e höfläkten, sa David. På logen där. Hedlund har fått mycket klagomål för den, den surrar hela nätterna, dygnet runt på sommaren, särskilt när det är blött.

Korna hade just kommit in från dagens bete och råmade vildsint från ladugården. Bonden själv kom ut, i leriga gummistövlar och blåställ, kort och satt, med en liten vit keps på det stora huvudet som det stod ”Lantmännens” på.

-Tjänare Hedlund, sa David och hoppade ur bilen.

-Nä men e de inte stockholmar’n, sa Hedlund och stannade två meter framför dom. Han kallade David fortfarande för stockholmar’n fast han bott i trakten i minst tjugo år. 

Hedlund hade enormt kraftiga överarmar som spände under det trånga blåstället. Han gjorde stora ögon när han såg Leila.

-Jaså, har ni såna nu också, sa han och spottade framför sig. Leila slog ner blicken, svalde och försökte göra sig så liten som möjligt. Det var svårt, för hon var huvudet högre än den lille fyrkantige bonden.

-Nja, jag tänkte bara höra med dig… sa David och drog på det. Säljer du dynga till trädgårdslandet i år?

-Kan väl tänkas, sa bonden och glodde stint och misstänksamt på Leila med sina plirande grisögon under den solkiga kepsen. Hur mycket hade du tänkt dig?

-Nja, ett lass. Till gräsmattan. Det här är Leila, hon vikarierar för Solveig i sommar på tidningen. Jag ville visa henne traktens största och finaste lagård. Hon är intresserad. Hon har vuxit upp på en bondgård i Burträsk.

-Jaså, jaha. Säger du de? Ja för fan, det går väl an. Ni kan få se nya kalven. (Han sköt upp kepsen i pannan, som var kritvit och rödfnasig.)

Leila tyckte stanken i lagården var obeskrivlig. Det var ett fruktansvärt oväsen av kor, grisar, och mjölkningsmaskiner. Hedlunds fru och två taniga pojkar jobbade och slet som slavar där inne i halvmörkret där flugorna surrade i ett gasmoln i den sura stanken. Själv gick han bredbent med tummarna i blåställshängslena och visade med yviga gester ett antal skitiga kättar där minst femtio grisar rullade sig, trängdes och skuffades i de minimala utrymmena och grymtade gällt när de blev utfordrade. En liten darrbent nyfödd kalv försökte förtvivlat nå upp till kättkanten och bonden kliade den kärvänligt på den fuktiga mulen. Kalvens rosa tunga slingrade sig runt bondens smutsiga prinskorvsliknande fingrar. Det rådde ett dystert halvmörker i ladugården, det kändes som att stiga ner i en av helvetets förgårdar från den djupblå skymningstimman utanför.

-Blir det mycket potatis i år, sa David och vinkade åt frun och barnen som inte besvarade hälsningen, så upptagna var de av arbetet. Grisarna fick ett spann foder av en av pojkarna, och ett gruffande och stångande och tjutande började som fick Leila att hålla för öronen, vilket Hedlund grinade glatt åt. Den lilla kalven i sin kätte halkade omkull i skiten och blev liggande, sparkade lojt och olyckligt slickande sin vitröda mule. Leila kände sig beklämd och illamående. Varför hade hon gått med på att följa med in?

Hon hörde inte Hedlunds grymtande svar, hon vände och gick snabbt ut i den friska luften igen. Hon hörde David fråga om jordgubbar istället, och han fick ett lika korthugget svar. En stor raggig hund slet i ett koppel vid ladugårdsknuten och började skälla som en tokig. Leilas hjärta började slå dubbla slag, hon snubblade till och försökte stryka av kodynga från skorna och försökte se vädjande åt Davids håll. Han verkade insinktivt förstå hennes panik, för han kom ut igen åtföljd av bonden.

-Förresten, vi tänkte fråga en annan sak. Har du sett polisen uppe hos Petrus?

-Nä. Dom har inte varit där på länge. Det var några dar sen dom hittades, sen har ingen varit där.

-Konstigt. Man kunde ju tro att dom skulle vara lite mer intresserade? Har du sett några andra där uppe då?

Leila ryckte till, och kände nervositeten få hjärtat att banka fortare.

-Menar du nu, eller för några år sen?

-Va menar du?

-Ja, förr i tiden var det ett evinnerligt springande däruppe. Jag såg er egen chefredaktör där till exempel. En av domarna från Skellefteå såg jag, och allmänna åklagaren. Du vet att det var regelrätt bordellverksamhet där. Han fick till och med ryska tjejer dit ett tag. Jag ringde polisen om det ett antal gånger, men det hände förstås aldrig något. Fy fan!

”Botvidsson”, tänkte Leila och kände hatet växa.

-Förlåt, men… sa hon och både Hedlund, som nu eldat upp sig rejält, och David vände sig om. Ja undrar, var småflickorna också inkopplade i bordellverksamheten?

-Det skulle jag väl tro, sa Hedlund argt. Det var väl lammkött gubbarna var ute efter kantänka.

Nä fy fan, dom där har skämt ut den här byn i tio år. Jag skulle själv satt en kula i Petrus, om det inte redan var gjort.

David verkade minst sagt chockad av vad han hört. Leila såg att han såg ut som gubben i månen och inte visste på vilken fot han skulle stå. Han skruvade sig värre än vanligt. Inget anteckningsblock drog han upp heller. – Vad menar du? sa han och kliade sig bekymrat i pannan. Tror du Petrus är död?

-Det tror fan det, sa Hedlund  och vände på klacken. Det är bara att gräva så får ni själva se.

Han gick mot ladugården men David sprang ikapp honom. – Vad menar du? Har du sett någon gräva? Var då?

-Nej inte precis, sa Hedlund och kopplade lös hunden, varvid Leila dök in i Fiaten av bara farten. Men fråga Lars-Olov. Han såg. Säger han åt minstone.

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel sjutton

-Vad tror du, sa David när det började köra in mot stan. Hur är det med dig förresten?

Leila var blek under det krullockiga svarta håret, tätt och vildvuxet som en svart gloria runt huvudet. Hon svettades i det bruna ansiktet med kolsvarta ögon och ögonbryn som kajalsvarta streck och kände pulsen dunka som vanligt. Hon fällde ner solskyddet med spegeln och bättrade på de markerade ögonbrynen och strök lite läppstift på de breda rundade läpparna. Det måste vara Davids påverkan, tänkte hon fåfängt.

-Jag vet inte. Jag vänjer mig nog aldrig, sa hon utan att titta på David. Du vet ju att jag är uppvuxen på en bondgård. Och att jag har lovat mig själv att aldrig återvända dit igen. Aldrig i livet. Du har aldrig sett en riktig grisslakt va?

David skakade på huvudet. Han tog hennes hand, men hon drog den åt sig.

-Vad tror du sa hon? Går det här att använda? Hur trovärdig är Hedlund?

-Ja det är just det, sa David och drog på det. Hummm… Han verkade tveksam.

-Och att Bernhardsson går på bordell?

-Ja fy fan, sa David och trampade gasen i botten in mot stan. Inte undra på att dom inte vill gräva i det här. Och byborna tiger förstås som muren. Dom har väl också varit där kantänka. Vergin, Johansson … Kanske lika bra att låta allt vara iallafall?

-Vad menar du? Låta vara?

Men David sa inget mer. Han verkade bekymrad nu. leila trodde till och med att han skämdes. Inte ens när de körde förbi hans eget hus på infarten till stan verkade han tina upp. Leila satt också tyst. Hon kände instinktivt att David Nilsson inte skulle röra ett finger eller skriva ett ord mer om morden i Blackås. Av hänsyn till de anhöriga, som Bernhardsson sagt. Det vill säga disponent Erik Göthe i första hand. Det sista hon såg innan hon slumrade till med handen på Davids var en traktor med gödsel som kom körande över vägen. En lång brun sträng av koskit visade var traktorsläpet farit fram.

När Leila kom hem funderade hon vidare på den grå Mac-disketten märkt ”Blackås” hon tagit hos Konradsson. Konstigt att han inte sagt något mer om den? Det var nästan som han velat att hon skulle ta den. Hon insåg att någon mer tekniskt bevandrad skulle behövas. Hon tänkte lämna in den i databutiken vid torget så snabbt som möjligt.

Det ringde på dörren. Klockan var sju på kvällen. Det var Konradsson.

Leila kom sig inte för att bjuda in honom, hon blev stående i dörren i bara linnet och vägde nervöst på fötterna, och såg ner på den kortväxte polisinspektören. Det var ganska ostädat i lägenhetens enda rum.

-Ska du med till Blackås, som vi sa, sa Konradsson utan att ta av sig hatten. Han verkade ha väldigt bråttom.

-Nu igen? Kan… kan vi inte åka i morgon?

-Nej, jag hinner inte ränna där uppe varenda dag. Vi jobbar inte så, sa Konradsson surt och korthugget. Jag gör det här på min fritid så att säga. Och du kan få något att skriva om. (Han lät mystisk på rösten.) Vi kunde behöva talas vid också förresten, det kan vi göra på vägen.

-Ja… ja jag kommer då. (Det var väl inget annat att göra. Reporterns bittra lott.)

Leila tog sin jacka och drog på sig sina bekväma loafers. Hon kände sig ändå lite obehaglig till mods. Konradsson verkade sur och var redan på väg ut i bilen.

-Vi talade med Hedlund idag, David Nilsson och jag var däruppe och gjorde ett reportage. Det där om bordellen och att det var ryskor med, det visste ni väl?

-Jo vi klämde ur Stravinskij det mesta om det också, sa Konradsson och satte fart på sin lilla Corolla som i jämn fart puttrade iväg ut från den lilla staden. Vi vet också att de hade många besök, inte minst här ifrån orten. Man kan förstå att många av karlarna här helst vill glömma allt sammans nu. För ”husfridens” skull. Shejken fick väl ihop ett kapital, som han och Schäfer sätter sprätt på just nu, var fan dom än kan vara.

-Annonserade dom på Internet också?

-Ja vi tror det. Men sidan finns inte längre. Tyvärr hade vi ingen tekniskt kunnig hos oss just då som kunde spara ner sidan. Men Botvidsson har sett den, det sa han.

Ständigt denna Botvidsson, tänkte Leila förnärmat och hatiskt. – Han har väl också varit där, den jävla idioten, på bordellen? sa hon surt.

Det svarade inte Konradsson på.

-Jag talar inte illa om kollegor, sa han efter en lång stunds tystnad. Det är hans ensak, jag tycker det är privat.

-Privat? Bernhardsson, och domaren, och åklagaren. Hedlund har namngivit dom allesammans, sa Leila upprört.

-Jaja. Hedlund säger mycket. Så jävla bra ser man väl inte i skumrasket nerifrån sjön?

-Det är ganska bra utsikt upp mot gården där nerifrån, sa Leila. Om man har kikare?

-Det kan man väl tänka sig. Han var nog rätt intresserad av de där kvinnorna han också, gubbjäveln. Han vill gärna åt Johanssons mark också, det är bra potatisjord. Han skulle älska att sätta dit Johansson. 

-Varför tar ni inte in honom på förhör?

-Vi har talat med honom, sa Konradsson trött. Vi har talat med alla däruppe, lilla vän. Men dom minns tyvärr väldigt dåligt när vi frågar dom. Konstigt va? När? Var? Hur? Minns inte. Såg inte. Ständigt dessa undvikande svar. Minns inte. Kommer inte ihåg. Var inte hemma just då! Jag börjar bli fan så trött på det. Även Hedlund börjar sväva på målet när man pressar honom lite. Det var ju inte precis i dagsljus och igår han stod och kikade på Petrus genom fågelkikaren som du förstår. Men det kan förklara varför kropparna gömdes på dass. Hedlund hade bra koll, det har han alltid haft.

-Han sa i alla fall att vi skulle tala med Lars-Olov Vergin, grannen. Han ska ha sett när dom grävde ner Petrus, sa Leila och hörde själv hur naiv och påflugen hon lät.

Konradsson rörde inte en min. Käkarna spände och knogarna vitnade om ratten. Leila kände att något inte stod rätt till. Ibland visste hon inte riktig var hon hade polismannen. Om han var fågel eller fisk. Ängel eller demon? Hon började känna sig både rädd och nervös i bilen. Var han verkligen så vänlig under den där barska gubbiga ytan?

-Vilka? sa han bara och stirrade stint på vägen framför sig. Vilka hade han sett gräva? Det började skymma snabbt nu.

-Det får ni väl fråga Vergin om. Ni har väl talat med honom?

Konradsson stannade plötsligt bilen. Leila blev rädd. Vad tänkte han göra? Hon hade låtit väldigt tuff och påstridig insåg hon försent. Nu skulle hon få sota. Konradsson vände sig mot henne med ilsket stirrande ögon och den grå stubbmustaschen stramande som ett grått streck över framtänderna.

-Det förstår du väl att vi talat med Vergin, fräste han argsint? Vad tror du vi sysslar med på dagarna. Du borde ha en omgång stryk din frågvisa jänta! Fan också, jag kanske inte skulle hindrat Botvidsson i alla fall. Varför lägger du dig i allt! Satan också!

Han gick ut ur bilen och smällde argt igen bildörren. Han tände sin pipa och stegade runt på vägen en stund och blossade ilsket. Leila darrade i hela kroppen. Det var något galet med Konradsson i alla fall. Något oberäkneligt. Var han sjuk? Vad hade hon tänkt på när hon följt med honom hit upp till Blackås alldeles ensam? Tänk om … ? Hon kände sig inte säker längre. Hon försökte minnas vad hon lärt sig på karatekursen i skolan, då när hon lärt sig att försvara sig mot alla mobbarna, men nu kände hon mest panik.

När Konradsson satte sig verkade han ha lugnat ner sig. – Hedlund är anmäld för sin dåliga djurhållning, som du kanske såg. Och för fiffel med EU-bidraget. Och för barnmisshandel. Ja sönerna håller han i herrans tukt och förmaning med björkriset. Det är en listig jävel. Honom ska du akta dig för. Väldigt noga. Tur att Nilsson var med. Och far för fan aldrig dit något mer om du inte har sällskap!

Leila nickade skamset och bestämde sig för att hålla en lite lägre profil. Hon mindes de två taniga pojkarna, såg ut som 10 och 12, kanske lite äldre. I den sunkiga ladugården, som två skuggestalter från själva helvetet. Hon kände hatet stiga i bröstet igen, men sa inget.

-Ja hittar vi ingen mördare så får vi avskriva hela historien som ett slags ”kollektivt självmord” som Lundin säger. De levde ju trots allt som en sorts sekt däruppe, sa Konradsson och satt och djupandades.

-Men Johanna Finnström, sa Leila misstroget. Låt gå för de andra men …

-Ja, jag vet, sa Konradsson irriterat. Det verkar inte klokt. Men Vergin nämnde i alla fall inget för oss om att han sett något. Jag ska tala med honom igen, du får gärna följa med. Han är ensam numera, hans fru och barn lämnade honom i julas, sedan han börjat misshandla frun igen. Han får bara socialbidrag, han är helt utblottad karln. Låter som en riktig mytoman.  Rätt osammanhängande om man säger så. Men du får se själv. Och Hedlund är inget sanningsvittne han heller, gubevars. Inte ett enda trovärdigt vittne så långt ögat når, fy fan.

Leila såg att det lyste hos Johansson när de for förbi. Hundarna var knäpp tysta. Kanske var det matdags för dom också. Johansson ja? Han som kände Konradsson så väl. Men hon vågade inte fråga igen. Konrasdsson hade stora händer fast han inte var lång för övrigt. Svarthåriga. Hon mindes plötsligt med ens hur Katja blev som förbytt när hon fick mat, vilket hände en gång om dagen. ”Huingriga vargar jagar bäst” sa farbror Hilding. Hur hon slickade händerna på husse, svansade runt benen, hoppade och gjorde sig till. ”Katjagumman”. Som fick mat ur bondens stora grova hemska händer. Han visade ändå den hunden mer kärlek än han någonsin visat sina barn, inklusive den adopterade dottern från Etiopien. Hans ”lilla flicka”.

-Du känner Johansson väl, sa Leila?

-Åjovars, sa Konradsson. En bra karl på det hela taget.

-Tror du han fick betalt ”in natura” av Petrus?

-Hur då?

-Att han fick gå till kvinnorna? Eller… flickorna?

-Jag vet inte, sa Konradsson och lät trött igen. (Han sa inget om vad Eva-Karin Liljekvist berättat.) Det är en solkig historia, eller hur? Och jag som bara hade ett år kvar till pension.

Ja, det var väl det minsta man kunde säga, tänkte Leila. Att det var en ”solkig historia”.

De kunde åter konstatera hur välstädat allt var inne i huset. Allt bortsopat. Som om någon gjort allt iordning innan man skulle ut och resa. Det lät konstigt. Den ”sista resan”? Den sura mjölken och de torkade blommorna hade varit det enda som varslade om att någon i hastigheten missat ett par små saker. I övrigt var det rent och fint. Som om de gjort allting i ordning innan de skulle lämna jordelivet, tänkte Leila. Kvinnorna på Blackås. Snyggt och fint. Kanske det var ett kollektivt självmord trots allt. Som Jim Jones-sekten i Guayana.

-Hur länge hade Johanna Finnström varit gift med disponent Göthe? sa Leila till Konradsson medan de gick runt i huset. Disketten hon hittat brände nu som om hon haft den i fickan igen, men hon tänkte inte nämna något om den för Konradsson. Inte än.

-Ja han var inte glad åt hennes förehavanden här uppe, Göthe, det kan jag säga dig. Men vad skulle han göra? Jag tyckte synd om honom. Hon var ingen guds ängel heller, drogs till karlar hela tiden.

-Och Susanna?

-Ja, hon följde väl med mamman. Det kunde inte ens disponent Göthe göra något åt. Det var så då. Dottern gick med mamman. Fast han styr och ställer hela stan som sin egen ficka.

-Gör han?

-Ja, äger man traktens enda stora industri så, sa Konradsson och lyfte försiktigt på en bordduk för säkert tredje gången. Konstigt att han ville gå igenom allt så noga en gång till, tänkte Leila. Hon trodde polisen redan kollat huset utan och innan ett antal gånger. Men hon vågade inte fråga igen. Kanske letade han efter något? Disketten?

-Träffades de i den här Gambrini Orden, sa Leila?

-Ja, alla gubbar som är något i stan. Allihop. (Konradsson också?)

-Och Bernhardsson har bestämt att inte skriva något mer om morden?

-Ja, ungefär så, sa Konradsson diplomatiskt.

-Har ni någonting alls att gå på, sa Leila misstroget.

-Nja, inte så mycket, blev det undvikande svaret. En flott dyr bil som flickan där borta såg köra bort på kvällen innan mordet. Men de hade ju besök då och då. Även av så kallat ”fint folk”. Och sen ett konstigt samtal strax innan mordet från Petrus telefon. Till disponent Göthe. Honom skulle jag gärna tala med. Men det lär väl inte Lundin tillåta, om vi inte har mer att gå på. En så ”upptagen man” (med illa dold ironi).

-Har ni tittat i kallkällaren ute på gården, sa Leila och mindes rådet hon fått? Hon såg att Konradsson ilsknade till igen och tog upp sin pipa och tände den.

-Naturligtvis! Men gå du ut, fröken näsvis, och titta en gång till då, så du blir riktigt säker. Om du törs. Jag tänker inte krypa in där i mörkret och fukten, inte i min ålder.

De gick upp för trappan till sovrummet en sista gång. Då såg Leila att Johanna Finnströms porträtt på chiffonjén åter stod på sin plats. Hon pekade.

-Någon har varit här. Johanna Finnström fanns inte där när jag var här sist.

-Måste vara någon av grannarna, sa Konradsson uppgivet. Kanske Johansson. Jag ska ha en ny utfrågning med Vergin igen tror jag. Han behöver ruskas om lite. Här, ta den här om du ska gå ut. Han gav Leila en ficklampa.

Det var inget annat att göra än att gå då. Det hade mörknat på gården. Kallkällaren stack upp som en hög pucklig gräsklädd kulle i mörkret borta på gräsmattan. Leila gick dit, skorna frasade i det kalla gräset. Hon såg att det lyste inne hos Johansson bakom träden. Konstigt att han inte märkt någonting? Han hade varit ovanligt kallhamrad när de hittade säckarna. Det var konstigt, han hade knappt rört en min.

Det hade mulnat på och blivit kvällskyligt, och var spöklikt mörkt på gården. Inte en lampa var tänd. Det småregnade. Det rasslade till i gräset och en skugga försvann prasslande in under logen. Måste vara grävlingen, tänkte Leila och försökte karska upp sig. Asätaren. Hon mindes Johanssons röst, ”det verkar som grävlingen varit framme”. Hon fick ont i magen bara hon tänkte på det. Men nu fick hon inte visa sig feg igen.

Hon sneglade bort mot vedboden, där Botvidsson överraskat henne. Hela logen var i starkt förfall, fönster hängde lösa och slog i vinden. Loggolvet, som stod en meter över marken, kryllade det säkert av råttor och möss. Och insekter. Skalbaggar. Gråsuggor?

Kallkällaren stack upp en meter över marken och var täckt med gräs. Det var en låg trädörr som gnisslade när man öppnade den. Där låg gamla potatissäckar, mögliga syltbrukar, en back tom läsk. Bakom burkarna, längre in i källaren bakom all bråte, var en jordvägg. Om man lyste på den dolde sig en vägg till, bara en halvmeter hög, bakom gamla tidningstapeter från 1955, och en väldigt låg dörr. Leila var konstigt övertygad om att något dolde sig därinne.

Hon rev undan syltburkarna och rev sönder tapeten. Hon fick stå på knä, det var klaustrofobiskt trångt. Lukten. Fukten, doften av blöt jord. Krälandet av spindlar. Gråsuggor, tusenfotingar. När hon fick upp den lilla trädörren, som var låst med en stadig tvärslå öppnade sig ett pyttelitet rum till.

En fruktansvärd stank spred sig när hon öppnade den lilla dörren. Leila höll handen för mun och näsa och det ryckte i magen av kräkningsreflexer. I den lilla ohyvlade trädörren var repor på insidan. Bitar av naglar satt fastkilade i träet. Hon lyste med lampan in i mörkret.

Hon visste redan vem hon skulle se därinne. Konstigt. Att hon var så säker. Hon blev inte ens överraskad. Fukten dröp efter jordväggarna, stanken var förfärlig. Hon såg ett lik i fosterställning som redan börjat ruttna av fukten. Att det var Berit Schäfer var hon helt säker på. Det var en ganska lång kvinna med grått stripigt elakt hår. Rummmet passade henne precis, det var så litet att hon fick ligga hopkrupen. Hon låg med ansiktet mot dörren, bunden till händer och fötter. Ett förvridet ansikte, med skräcken lysande ur de tomma mjölkiga ögonvitorna.

Leila kröp ut ur kallkällaren och kräktes på det regnvåta fjolårsgräset.

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel arton (tisdag, vecka 2)

Redaktör Lennart Ericson bodde i en liten lägenhet i ett av de prydliga trähusen i Bagarstan, pietetsfullt renoverat, en f.d. arbetarstadsdel uppkallad efter ett känt bageri som legat här en gång i tiden. På bottenvåningen var ett galleri som hyrdes av en av stadens lokala konstnärer. Här hade Karl-Erik Petrus ställt ut, under sin glans dagar. Det var på det glada 1970-talet, hans nakenporträtt var högvilt, och man gissade friskt på vem som dolde sig bakom de illa maskerade porträtten.

Det var då det. Ericson tänkte dystert på det kulturella förfallet i Norrlands inland, i denna lilla vilda västern-metropol medan han drack sitt morgonkaffe, franskrostat, iförd sin eleganta japanska kimonomorgonrock. Teatern visade bara amatöristiska lokalrevyer, och ibland ett gästspel av Riksteatern. Bion, den enda, amerikanska våldsfilmer och mjukporr, som alltid sågades av Ericson, som ibland även var filmrecensent. Han var istället flitig kund på bussresorna, arrangerade av tidningen, till Stockholms kulturliv, tre gånger om året.

Kyrkomusiken var inget att yvas över heller, den konservative kyrkoherde Skogsberg tillät inte ens applåder efter de fåtaliga konserterna. Det var för övrigt inget att applådera tyckte Ericson. Mest lokala förmågor, de flesta tondöva.

Han vek ihop sin sidenpyjamas och öppnade fönstret mot Slöjdgatan, längs vilka alla samhällets små kulturhus låg. Det var tomt på gatan, det var tidig morgon, folk ville sova ut. Bara några felparkerade bilar, som Ericson surt noterade.

I trähuset på andra sidan gatan hade Karl-Erik Petrus bott. Nu bodde ett ungt par där, frun gick gärna omkring i bara underkläderna hade Ericson intresserat noterat. Han mindes Göthes första fru, Johanna, som också sett bra ut. Skilsmässan i början på 80-talet, som det inte skrevs om i tidningen. Petrus hade haft alla möjliga damer i lägenheten, helt öppet, bland dom Johanna.

Petrus Rehabcenter i Hissjö hade gått så bra. Ericson hade ofta varit där på reportage när någon ny metod skulle introduceras, massage, pedikyr, zonterapi, Rosenmetoden och allt vad det hette. Det var avslappning, chigong, yoga, ”Feldenkreismetoden”, ”awareness through motion”, allt det där hade väl fallit i glömska nu. Men det var populärt och många, särskilt damer, hade besökt kollektivet i Hissjö. Han blev bygdens egen profet på ”new age”, den gode Karl-Erik Petrus.

Nåja tänkte Ericson filosofiskt. Själen skulle ju också ha sitt. Astrologi, tarot, grafologi, horoskop. ”Vi ser din framtid, livet är som en labyrint. Tarotkortens visdom ger dig ny insikt” och så vidare.

Men Petrus hade lurat alla, inklusive Lennart Ericson, och många förlät honom aldrig. Det mesta visade sig ju vara hokus-pokus. Hans diplom var falska, han hade kallats ”civilingen-jör”, konsultutbildad vid tekniskt institut med utbildning i Danmark vid ett handelsinstitut i Köpenhamn som visade sig inte existera. Inte heller Johanna Finnström var någon diplomerad massör. Lova Nyrén hade inte tillstymmelsen till ekonomisk utbildning trots att hon skött företagets alla avancerade räkenskaper, som mest byggde på fiffig skatteplanering.

Ericsons hand darrade när han förde den lilla kaffekoppen till munnen. Ett sån’t svin! En sån humbug! När den stora konkursen i början på 1990-talet vräkt allt över ända. När fjällen föll från allas ögon. De många rummen på den stora logen i Hissjö med massagebänkar och gymnastikredskap och rum för meditation och terapi hade förfallit och skattat åt förgängelsen nu.

Johanna Göthes samliv med Petrus var på allas läppar och var en präktig skandal. Så fick hon barn med Petrus också. Ännu värre! Gud signe bruksdisponenten! Inget man skrev om precis. När Petrus sjönk var det ett hårt fall, från hög höjd, som en sten, djupt ner i dyn på sjöbotten. Ju högre träd, desto större fall, tänkte Ericson, inte utan skadeglädje.

Fast springet på Hissjö slutade inte där, och fortsatte dessvärre sedan kollektivet flyttat sitt pack och pack upp till Blackås. Ericson bredde sig en liten smörgås på danskt rågbröd med Stiltonost och tänkte på alla ordensbröderna som Petrus tubbat att komma på besök på bordellen. Han vämjdes bara vid tanken. Ett sånt svineri! Glöm det! Han reste sig och gick ut i den lilla duschen för att skaka av sig de dystra minnena.

Man hade slutat att skriva om Petrus då, och den där motviljan hängde kvar. Att man blivit så grundlurad. Han skämdes. Bernhardsson skämdes. Helst ville man nog glömma alltsammans. Just nu var det bara den kommande stadsfesten med ”återvändardagarna” som upptog Bernhardsons tankar. Ständigt denna flykt in i framtiden, tänkte Ericson. Nästa dag, nästa nummer! Stryk över och gå vidare! På rullande sten samlas ingen mossa, så sant som det var sagt.

Bernhardsson hakade sig gärna fast vid det ”kollektiva självmordet” som han gärna ville tro att religiösa sekter ägnade sig åt. Ericson hade för övrigt inte träffat någon mindre religiös person än Karl Erik Petrus. Han var bara geschäft, affärsman, noggrant kalkylerande vinst och förlust, en affärsman ut i fingerspetsarna som kunde gå över lik. Lik ja …

De var kanske lika bra att han fick lite hjälp på vägen, tänkte Ericson och klädde sig i sin flanörskostym, vit med kravatt och sidenhalsduk för att det såg lite konstnärligt ut. På lokalradion hade man luskat ut att Petrus tagit ut en stor summa pengar dagarna före mordet. Klart att han hade tänkt sticka. Vem hade inte gjort det i hans situation? Han var ingen religiös hälsoprofet den gode Petrus, det hade Ericson nog anat ganska tidigt.

Han slickade sin lilla fjuniga mustasch, kammade de tunna lockarna bak över huvudsvålen och tog sin trenchcoat över armen. Det hade blivit kyligare plötsligt, regn i luften, ingen riktig värme än fast det var i slutet av maj. Svårt att säga hur vädret skulle arta sig, men nu sken solen visst lite i alla fall.

Han rynkade surt på munnen åt terpentinlukten i farstun och hälsade avmätt på fru Bernhardsson på gatan, som putsade fönster i nästa hus. Kommundelsnämndens ordförande kom som vanligt cyklande och hejade på honom genom att lyfta på hatten. Alla kände honom mer eller mindre. Han hade jobbat på tidningen i trettiofem år.

Leila satte sig samtidigt i Ladan och började köra mot Blackås. Hon hade fått ett tips att skriva något om skytteklubben i Höljet, som låg nära Blackås, för sporten. David hade förvarnat henne att de flesta män från Blackås var med i skytteklubben som övade i tid och otid inför älgjakten. Många ägnade sig dessutom åt tjuvjakt under resten av året:  fågel, hare, rådjur, älg, björn och ren, ja vad man kunde komma över. ”Det är så vi överlever här uppe i Norrland, sa David med uppriktigt patos. Det och fisket och bärplockningen och potatisen.”

Fyndet igår hade gjort henne ännu mer intresserad och inte alls avskräckt. Hon började till och med vänja sig. Hon gav motorn gas och den lilla ryska plåtburken spydde glatt ut rök och avgaser över hela samhället. Hon passerade i god fart fängelset, Tingshuset, och den nya simhallen. Motorn dog som vanligt när man bromsade in, men van vid de hårda ryska vintrarna som den var så satte den alltid igång igen efter lite pumpande med choken.

Björkarna började redan slå ut i vårsolen, och häggen var på väg. De små bondgårdarna låg pittoreskt utslängda på fälten framför skogarna, med blånande berg i bakgrunden längre inåt Lappland. De mörka molnen sopades undan av ett högtryck från Ryssland, som till och med verkade glatt påverka hennes lilla bil, som plötsligt spann som en katt längs asfaltvägen. Hon såg Skogsbolagets fabrik på en udde vid sjön.

Vårbruket var i full gång, travhästarna rastades och rusade frustande fram och tillbaka på lägdorna. Fodervallarna stod och böljade i vinden, traktorerna körde varv på varv i potatisåkrarna, som lovade att ge god skörd till midsommar som det syntes. De större gårdarna lyste i falurött med sina röda knutar. Det som först synts henne så dystert i grå- vädret, framstod nu som pittoreskt och riktigt folkhemskt. Korna betade fridfullt, hundarna skällde, kattungar tumlade runt framför farstukvistarna, alla djur verkade lättade över att få bli utsläppta efter det långa vinteridet.        

Vid vägskälet mot Blackås, efter kyrkan, var det stora lite ruffiga röda huset, där den danske skulptören bodde med sin stora familj. Dörren till bottenvåningen var vidöppen och en liten skylt förkunnade ”Utställning. Galleri. Öppet”. Leila bestämde sig för att stanna till och försöka en gång till hos det unga konstnärsparet. Kanske hade hon bättre tur denna gång?

Hon ställde bilen bredvid en ladugård med en väldig silo och gick över vägen. Hon knackade diskret på fönsterrutan från baksidan på huset, öppnade dörren, och stack in huvudet i köket. Lene Steensgaard dök upp och såg lika gästvänlig ut som förra gången hon pratat med Leila.

-Du borde inte komma hit, sa hon med rynkade ögonbryn, lång, slank i jeans, med det blonda tjocka håret i en prydlig hästsvans på ryggen. Hon hade en blus med målarfärg på och en snickaroverall.

-Kan jag inte bara få ställa några frågor, sa Lale ödmjukt? Du kände väl kvinnorna som bodde i grönavågkollektivet? Du måste ha varit där när de bodde i Hissjö?

-Kände och kände, sa Lene misstänksamt och tittade ut efter vägen. Jack är inne i byn idag, sa hon. Han ska ställa ut på museet nere i Umeå. Han gillar inte journalister. Han får inte se dig. Jaja, du kan väl få lite kaffe om du vill. Jag sitter just och dricker.

De gick ut i trädgården på baksidan av huset. Leila såg några bikupor, gräset var oslaget och ganska högt. Stora glasskivor på taket för solenergin, och travar av ved för pannan, som låg travad överallt. En höfläkt surrade och brummade från bondgården.

-Var är alla barnen, undrade Leila?

-Dom är hos dagmamman, Eva-Karin, ja du känner ju henne.

-Kände du … ”Shejken”? Visst kände din man honom?

-Jovisst. Det gjorde ju alla.

Det var länge sen Leila ätit hemmagjord sockerkaka. Det var så gott att hon nästan blev gråtfärdig av hemlängtan. Erika i Stockholm gjorde likadan. Med kärleksfulla händer. Det var familjärt på något sätt. Lene såg vänlig ut och skakade på den långa tjocka hästsvansen. Lång, snygg och välvårdad. Hon kunde väl vara i fyrtioårsåldern.

-Vet du om att Berit Schäfer också är död, sa Leila?

  Lene nickade.

-Ja, Jack berättade det. Han hade hört det av Lars-Olov.

-Hur visste Lars-Olov det? Inte ens polisen visste ju om det?

Lene ryckte på axlarna.

-Jaså. Jag trodde det var Lars-Olov som hittade henne. I kallkällaren?

Leila nickade. (Jaså?)

-Ja du förstår nog att inget är hemligt här i byn. Eva-Karin ser och hör allt från sitt fönster, jag brukar alltid stanna där en stund och skvallra. Hon berättade väl för Lars-OIov då?

(Hon måste ha gått in någon gång på morgonen sedan Leila och Konradsson varit där, tänkte Leila. Innan polisen kom för att hämta kroppen?)

-Jaha, sa Leila. Jaja. Då är det bara Petrus kvar.

Lene nickade.

-Jag visste att det här skulle hända, sa hon och såg ner på de knäppta händerna i knät. Det såg ut som om hon bad. Förr eller senare.

-Varför det?

-Han var avskydd av alla, Petrus. Verkligen avskydd. Det var synd om kvinnorna. Och barnen.

-Men vem… Vem kan ha mördat barnen, sa Leila oförstående. K-kan Petrus ha gjort det själv?

-Det kunde han säkert, sa Lene och skakade på huvudet. Säkert. Förfärligt. Stackars Lova.

-Kände du henne?

-Ja, vi träffades ibland. I affären… dom cyklade ofta förbi här utanför på vägen… kom in hit ibland fast dom inte fick för Petrus…

-Petrus tog tydligen ut en massa pengar från banken för en månad sen. Var fick han dom pengarna ifrån?

Lene rättade till hårknuten. Hon skakade bedrövat på huvudet och såg ner i knät.

-Jag vet inte. De sista åren var dom helt isolerade, inte som när dom bodde i Hissjö. Jag vet att dom annonserade om ryggymnastik och massage men…

-Men det var ju något helt annat dom sysslade med, eller hur, sa Leila?

Lene gömde ansiktet i händerna.

-Jack berättade om alla bilarna som körde dit dygnet runt., sa hon mellan fingrarna. Han hatade verkligen Petrus. De var ju konstnärer båda två, fast Petrus var väl knappast ”legitimerad”, tvärtom. En charlatan, brukade Jack säga. Men när vi kom hit i slutet på 1970-talet då umgicks vi med dom i Hissjö mycket. Grönavågare. Hippies. Både jag och Jack. Gruppsex också. En hel del knark förekom förstås. Sen när Petrus blivit affärsman på 1990-talet slutade vi träffas.

-Umgicks Lars-Olov mycket med Petrus?

-Jag tror han hjälpte honom med allt möjligt. Du får fråga honom själv. Men han mår inte så bra. Frun lämnade ju honom med barnen. Det var grymt. Jag tror han var rätt arg på Petrus mellan varven, anklagade honom för en massa saker, stämde honom för en massa…

-Skulle han ha … kunnat mörda Petrus?

Lene skakade på huvudet.

-Nej det tror jag inte. Förresten är det ju de andra som är döda, inte skithögen Petrus.

Hon reste sig.

-Du måste ge dig iväg innan Jack kommer hem. Han gillar inte att jag pratar med främmande om Shejken. Ja, du förstår …  Han blir lätt våldsam. Jag törs inte. Du måste gå. (Det var en order!)

-Ja, javisst. Tack för kaffet.

Leila reste sig och gick, inte mycket klokare än när hon kommit.

Hon fortsatte bortåt Blackås, och svängde av på en liten avtagsväg upp i skogen där det stod skyttebana Höljet. Det var en mycket smal liten oasfalterad väg.

Hon körde länge genom tät tallskog, säkert tjugo-trettio minuter, och trodde till slut att hon kört för långt. Hon stannade, och försökte försiktigt vända bilen på den smala vägen. I nästa ögonblick tappade bakhjulen fästet och bilen gled försiktigt baklänges ner i diket.

Leila klev ur och försökte förtvivlat och nästan gråtfärdig av vanmakt hjälpa hjulen att få bättre fäste. Det var alldeles tyst i skogen, knappt en vindpust, inga fåglar som skrek. Plötsligt hörde hon skott och förstod att hon var nära skyttebanan. Då plötsligt small ett skott som susade förbi henne och träffade den lilla blå Volgan med en metallisk skräll. Det började rinna bensin ur hålet. Leila slängde sig dödsförskräckt ner i diket, tryckte sig ner i diket i hela sin längd, kallsvettig av rädsla.

Hon låg alldeles blickstilla och väntade. Vätan och kylan kröp genom kroppen. Först blev allt tyst. Så började skotten smälla igen, på avstånd nu. Hon stack upp huvudet och såg sig omkring. En grovhuggen lång karl i gammal lappad flanellskjorta stod på vägen och bligade intresserat på henne. Det var en lång karl, snaggad, solbränd, med tunnbågadse glasögon. Såg ganska bra ut om man tittade närmare efter.

-Herregud, ser du inte hur du skjuter, fräste Leila och reste sig upp. Jag-jag trodde … det blev hål i bilen. Hon pekade upprört.

-Måste vara en snedträff från skytbanan, sa mannen med utländsk accent, och la ifrån sig geväret han hållit i handen. Han sträckte ut handen och hjälpte henne upp på vägen.

-Man kan aldrig vara nog försiktig, fröken, sa han och log inställsamt. Såg di inte varningsskylten?

Leila var fortfarande upprörd och kände hjärtat dunka vilt, när mannen bara fortsatte smila inställsamt mot henne.

-Ett litet ”uheld” med bilen va?

-Va… vadå?

-Det ordnar sig. Hopp in så ska jag skyta på!

Leila hann knappt reagera förrän han hade hjälpt henne in i bilen med en vänskaplig klapp i rumpan. Röd om kinderna och generad fick hon koncentrera sig på att gasa, medan den urstarke mannen sköt på bakifårn så bilen kom upp på vägen.

-God tur, log han igen, och lutade sig in genom den nedvevade vindrutan. Och visa dig inte här uppe i Blackås igen för du skär jag öronen av dig, din långa svartskalle.

Han viskade, eller väste snarare ut orden, och Leila fick hjärtat i halsgropen och körde snabbt iväg, så att mannen snubblande ramlade omkull på grusvägen. Rädd, upprörd och kränkt, som en barnunge som tagits i örat för att hon pallade äpplen, och efter tjugo minuter var hon lyckligt tillbaka nere på Blackåsvägen igen. Reportaget för skytteklubben gav hon blanka fan i just nu!

Hon vågade inte åka tillbaka utan fortsatte mot Blackås och fick snabbt bromsa in för en stor skock kor som passerade vägen, övervakade av en bondson i en smutsig LRF-keps. Sju håriga engelska tjurkalvar, ljushylta och med fruktansvärda horn i pannan, stod bakom elstängslet och glodde på henne genom bilrutan. Den unge bonden vände sig om och stirrade öppet misstroget på hennes bruna ansiktsfärg och krullsvarta hår.

Snart såg hon Hildor Johanssons lilla hus med prydligt vitt staket, och den stora hundburen med de vilt skällande gråhundarna. Mitt emot var skrotbilsreparatören Lars-Olov Vergins hus. Leila körde in på en sidoväg och parkerade bilen.

Hon såg Johansson gå ut ur huset, ta hundarna i koppel, och cykla iväg med geväret över axeln in mot byn. På väg till skyttebanan? Leila gick fram till huset och kikade in genom ett fönster. Prydligt målat i klara färger på utsidan, men skräpigt och ostädat inne såg hon. Plötsligt slog någon henne på axeln.

-Vad fan sysslar du med din lilla svarting!

Leila ryckte till, hjärtat började dunka och kallsvetten rinna igen. Hon vände sig om och såg in i ett oljefläckigt väderbitet skäggigt och vindpinat ansikte i smutsig keps och storrutig skjorta. Det måste vara Vergin. I den solkigaste skogshuggarskjorta hon någonsin sett.

-Ja, ja, ursäkta… urskuldade hon sig. Jag är journalist på K-Kuriren. Jag sökte … H-Hildor Johansson.

-Han är inte hemma! Du får komma hit senare! Maken till fräckhet … från en sån som du! Han tokstirrade på henne och knöt näven. (Hon kände den sura öllukten från munnen lång väg.) Han närmade sig och viftade med knytnävarna.

-Ja, ursäkta då… jag får återkomma …

-Ja det tror jag nog. Packa dig iväg och akta dig för att snoka runt andra människors hus!

Han stod kvar och glodde misslynt på Leila, som skamset smög iväg bort mot avtagsvägen.

Fem minuter senare såg hon Vergin sätta sig i en av skrotbilarna och högljutt gasa iväg ner för vägen mot byn han också. Någon vidare bilreparatör var han inte, för bilen saknade helt klart ljuddämpare och det bolmade kraftigt från avcgasröret. Hon återvände, med en dåres envishet, till Johanssons hus. Nu hade hon inte mycket tid.

Johanssons hus var mycket mindre på insidan, tyckte hon. Reparerat, lagat, säkert reverterat ett antal gånger. Farstubron slarvigt ditsatt för att se elegantare ut. Takpannor hade ramlat ner och satts tillbaka, och stod till och med i farstun.

Köket var otroligt lortigt. Matrester, gamla dagstidningar, en och annan veckotidning med utvikningstjejer, varav de lättkläddaste prydde väggarna. Disk i smutsiga travar på diskbänken. Det syntes att ingen kvinna beträtt tröskeln i Johanssons hus på många, många år. En gammal vedspis stod i ett hörn av köket, svart av sot. En oanvänd skurborste i ett hörn, frukosten stod kvar på bordet fast det var över lunchtid.

Innanför var ett litet vardagsrum med en sliten skinnsoffa där stoppningen tittade ut i hörnen. Men det mest spännande låg på vedspisen. En dagbok, varav flera sidor rivits ut för att bli tändvätska i brasan. Det var en söt flickdagbok i rosa och ljusblått med en häst på omslaget. Det var så olikt Hildor Johansson att Leila öppnade den. ”Dagbok av Susanna Göthe” stod det prydligt bokstaverat med runda tonårsbokstäver på förstasidan. Hon hann precis stoppa ner den i innanför byxlinningen när hon hörde Vergins bil återvända på vägen. Hur hon lyckades ta sig ut genom fönstret förstod hon inte ens själv. Hon hörde honom skrika något. Nu kunde hon tacka sina långa afrikanska ben när hon löpte ner längs vägen mot den väntande bilen. När det gällde långdistanslöpning hade hon att brås på, det visste hon. Ingen kunde någonsin springa ifatt henne, varken i skolan eller senare i livet.

Men Lene hade sagt att Jack var inne i byn. Inte på skyttebanan?

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel nitton

Leila satt böjd över Susanna Göthes dagbok. Den slutade 1 maj, vilket var kring det datum som rättsläkaren fastslagit för morden. Fyra veckor senare hade hon gjort sin makabra upptäckt på logen i Blackås. Då hade vårvärmen fått kropparna att tina upp och börja förmultna. Leila läste långsamt med stigande puls.

15 april. Det blir värre och värre nu. Jag orkar nästan inte leva längre. Farbror Petrus har varit väldigt deprimerad och hotat med att göra självmord. Konkursen har verkligen knäckt honom. Nu har vi inga kunder alls längre. Bara dom som kommer ibland på kvällen när vi flickor har gått och lagt oss. Farbror Petrus sa att också vi flickor måste börja jobba mer för att dra vårt strå till stacken, som han sa. Vad han nu menade med det? Vi arbetar ju ändå från morgon till kväll.

Tant Berit har fått sluta som ryggymnast på Vårdcentralen. Hon sa att alla rykten gjorde att hon fick sluta, trots att hon varit anställd i tio år, sen vi flyttade hit till Blackås. Personal- bespraingar hade dom sagt. Alla är rädda för FP och TB och går på tå. Både Jeanette och Rosmari har fått stryk på logen, mycket mer än vanligt. Jag fick smörja in dom efteråt. Dom kunde inte sova på hela natten. Konstigt nog har jag klarat mig, än så länge.

Jag funderasr ofta på pappa, men jag får inte skriva brev. FP har förbjudit mig. Mamma säger att vi inget har med dom att göra. Pappa har en ny fru och barn och vill inte veta av oss. Veta av henne menar hon väl? Jag tror att han vill att jag flyttar hem till honom, men han vet bara inte hur. Det är mitt sista hopp.

Det är många år sen nu han skrev. Han menade att det var mamma som inte ville veta av honom. Hon svarar bara att dom inte passade ihop. Vi måste stödja farbror Petrus nu säger hon, i hans svåra stund. Han har svaret på alla frågpr. Inte på mina i varje fall.

Mamma säger att farbror Petrus tar hand om oss, även om vi måste flytta någon annanstans. Att jag ska glömma pappa. Men hur kan jag göra det?

17 april. Farbror Petrus talar ofta om sina sanningar. Att det finns svar på allt bara man rannsakar sitt inre och kan tyda tecknen. Han lägger tarotkort, studerar astrologi, och lägger horoskop. Han är en känd grafolog, till och med polisen har tagit hjälp av honom. En av poliserna brukar komma hit ibland och träffa tant Lova, på kvällarna, det vet jag. För allt är förutbestämt säger farbror Petrus. Och mannen, det vill säga han, är förutbestämd att styra över oss kvinnor. Hur man ska göra står i Tant Berits manual som dom skrivit ihop. Hur vi ska tuktas: med ris, spön och piska så att vi lyder. Det är biologiskt bevisat. Han bestämmer varje kväll vem av hans fruar som ska sova med honom. Men nu på slutet träffar han nästan bara tant Berit. Han vill inte dela mamma och tant Lova med andra män. Vi är en stor lycklig familj säger han. Men det sista stämmer ju inte alls.

Han sover alltid i sitt arbetsrum på logen. Eller ibland på divanen i vardagsrummet. Han umgås bara med oss barn vid måltiderna. Tant Berit är hans rådgivare i det mesta. Hon tycker illa om oss flickor och kräver absolut lydnad. Hon får oss att städa hela dagarna, får oss att sjukskriva oss från skolan i stan när vi måste jobba, Jag saknar djuren, som häslovårdsnämnden tog ifrån oss.

Vi går nästan aldrig i skolan längre. Och ingen verkar tycka att det är något konstigt med det. Vi är ju bara tokiga ”grönavågare” och får väl skylla oss själva säger Tant Berit. Det är vad man säger om oss.  Hon undervisar oss själva, och gud nåde oss om vi inte svarar rätt. Men mest får vi jobba, morgon, middag och kväll.

Nu har i alla fall sociala myndigheterna varit här, vi ska få socialbidrag. Det är skamligt säger FP, han kommer inte att ta emot pengarna. Vi har inget med samhället att göra längre säger han. Så vi barn får fortsätta äta vattnig soppa och hårt bröd, säger TB.

Mamma hade flera patienter som fick massage, men dom kommer inte längre. Hon har ingen ”legitimation” har dom sagt. Tant Lova är snäll och försöker hjälpa mig. Mamma går mest omkring och verkar förvirrad. Hon verkar chockad av allt som hänt på sista tiden. Allt som FP hade lovat henne, inget av det blev sant. Jag tror att hon har börjat upptäcka vem han är. Att han svikit oss. Att han ljög.

Hon beundrade honom så mycket. Han hade lovat henne att vi skulle utöka och anställa mer personal. Det var roligt när vi bodde i Hissjö och vi hade flera ungdomar anställda i företaget. Men det var innan konkursen. Hon hade patienter som fick fotvård och rosenterapi, som hon tyckte om, men det är också slut. Hon går och sopar lite och verkar väldigt konstig. Pratar för sig själv ibland. Bryr sig inte om mig och Rosmari alls längre. Tvättar sig inte, kammar sig aldrig. Hon är helt förändrad. Vi pratar inte alls så mycket med henne längre. Vi vågar inte för tant Berit. Hon är en häxa. Jag längtar förskräckligt efter pappa.

19 april. Idag blev det stor uppståndelse. FP skrek åt mig att jag var ”för fin för honom”. Att han borde kasta ut mig. Han hatade alla sina gamla ordensbröder som svikit honom, och mest min ”fina” pappa. Jag började gråta och skrek åt honom. Tant Berit gav mig en örfil, det var när vi åt middag, sill och potatis. Mamma vaknade plötsligt till och började försvara mig och drog tant Berit hårt i håret och skrek häxa åt henne. Hon och farbror Petrus släpade ut mamma till logen. Jag tror att dom slog henne länge, vi hörde henne skrika. Vi sprang upp i sängkammaren och kröp ner i den stora sängen. Vi grät alla tre. Jag hatar dom. Jag skulle till och med kunna mörda dom. Mamma kom inte tillbaka på kvällen, hon skulle ”sova i vedboden som straff”, sa farbror Petrus. Det är jättehemskt i vedboden på natten,iskallt,  jag vet. Alla otäcka ljud. Det spökar. Jag skulle vilja att FP och TB var döda.

Leila slutade läsa och hämtade andan. Hon kände sig kallsvettig av förskräckelse. Men det var ju omöjligt? Inte kunde Susanna ensam …?

Sen var det hopp fram till 29 april.

Tant Berit tog min dagbok och sa att jag borde ha stryk, men tant Lowa försvarade mig igen, så jag slapp gå ut till logen med henne. Jag hittade dagboken i tant Berits rum. Hon hade läst allt jag skrivit. Och mamma är borta, ända sedan den 19 april. FP säger att hon flyttat. Jag tror att dom (oläsligt)…

Tant Lova ligger med oss i stora sängen på övervåningen. Vi är mycket rädda nu. Hon barrikaderar dörren med den lösa garderoben så att ingen ska kunna komma in till oss på natten. TB och FP sover mest på logen. Det här går inte längre…

Och den 30 …

FP talar allt mer om att vi ska flytta. Mamma är fortfarande borta, och jag får inte skriva eller ringa till pappa, tant Berit vakar över mig som en hök. Hildor Johansson har varit här flera gånger. Han har hundarna med sig, och geväret, och ser mycket hotfull ut. Vi är skyldiga honom pengar för hyran säger FP. Flera månader. Han har inga pengar säger han. Johansson hotade oss med att han skulle vräka oss, ”på bar backe”. Och grannen med alla skrotbilarna var här på gården en kväll och sköt med ett gevär i luften. Han var full och hotade farbror Petrus och tant Berit. Det var vårt fel att dom tagit hans barn ifrån honom. Vi gömde oss i sängkammaren. FP ringde polisen och dom var här. Han verkade riktigt rädd. Jag ville springa ut och berätta vad som hänt med mamma, men tant Berit hade låst in oss och skruvat igen fönstren i sovrunnet, så vi inte kunde öppna och skrika.

Mamma berättade en gång att han med skrotbilarna också målade tavlor, spelade dragspel och var med på spelmansstämmorna förr. Att han umgicks med oss i början. Nu tycker han visst mest illa om oss. Mamma säger att han ligger i skilsmässa med sin fru och har blivit lite knäpp. Jag längtar så efter mamma nu…

Hildor Johansson har lånat oss pengar i flera år. Mycket pengar. Han hjälpte FP köpa alla träningsmaskinerna på logen, massagebänkarna, datorerna. Och farbror Petrus lånade själv ut pengar till alla möjliga människor, till grannar och vänner, och bjöd ofta på fest. Nu vill Johansson vräka oss, han har ledsnat på oss säger han. FP säger att vi måste se oss om efter något nytt, och flytta snart. Södra Sverige kanske. Men jag vill inte flytta. FP talade också om en kvinna som stod modell för oss, hon var från stan. Jag vet inte vem han talar om. Hon hängde sig för hans skull, sa han när han druckit lite vin. ”Det är mer än vad du har gjort” sa han och stirrade på tant Lova, som började gråta. Det lät konstigt.

Tant Lova  får ibland följa med Johansson ut på logen. Han vill ha betalt nu säger han och viftar mot oss med geväret. Jag är rädd för honom. Han tittar så konstigt på oss flickor också.

Förr var farbror Petrus en kändis, och alla ville skaka hand med honom. Många var avundsjuka på honom. Nu är det annorlunda. Om jag bara kunde komma härifrån och till pappa igen. Han skulle säkert ta emot mig? När kommer pappa?

Leila slutade läsa och försökte andas djupt. Det var några tätskrivna sidor kvar. Hungern gjorde sig påmind. Hon sprang ner till pizzerian för att köpa en pizza. Det tog ovanligt lång tid, iranierna på ”Lascité” hade inte bråttom. Hon funderade på det märkliga namnet medan hon gick tillbaka till lägenheten. Hon rös av spänning över vad hon skulle få läsa. Det hade gått kanske 30 minuterallt som allt.

När Leila återkom var dörren öppen. Hon var säker på att hon stängt dörren, men inte låst den. Det var ju bara 50 meter ner till pizzerian. Hon hade ju hört att man inte behövde låsa om sig här uppe i Norrland, alla var genomhederliga och ingen snodde något. Så fort hon kom in såg hon att någon varit där. Hennes ipod låg på golvet, den hade legat på bordet i vardagsrummet.

Bordet hade flyttats ut på golvet. Dagboken som legat i soffan var borta.

Hon rusade upp till den mystiske grannen ovanpå, men ingen svarade när hon bankade på. I övrigt verkade ingen finnas i huset, det var som vanligt tyst som i graven. Hon hade en gång sett en kille komma ner från övervåningen, efter en högljudd fest däruppe kvällen innan. En kille i för liten t-shirt, jättestor ölmage och jeans som åkt ända ner till stjärtstrecket. Han såg ut som raggarna hon sett vid korvkiosken i Stigsjö som pruttade runt i sina stora amerikanska vrålåk.

Hon försökte, lugnt och sansat, gå igenom vad hon gjort, om hon verkligen lämnat dörren olåst, vilket hon förmodligen gjort, i upphetsat tillstånd. Men dörren såg helt oanfrätt ut, ingen åverkan på låset. Det var bara hennes evinnerliga otur som vanligt.

Hon insåg att balkongdörren också stod på glänt i försommarsolen. Hon bodde på första våningen, vem som helst kunde klättra upp och ta sig in den vägen. Hon såg det gula ordenshuset på andra sidan gården, nedsläckt och tyst.

Leila satt vid köksbordet och slevade argt i sig pizzan. Hon ringde Konradsson och berättade vad som hänt och vad hon läst i dagboken. Han hummade, svor lite, och skällde ut henne för att hon inte låst om sig bättre. Han kanske till och med var rädd för att hon inte tog bättre vara på sig, nu när hon var huvudvittne i en mordutredning? Hon tyckte han lät rädd på rösten.

Hon försökte koncentrera tankarna: Rosmari, Susanna, och Lova Nyrén och hennes dotter sov alla i den stora sängen i det igenlåsta rummet på övervåningen. Där de också mördats som det nu verkade. Blodspåren på golvet. Och säkert på madrassen, som någon noga städat undan. Men blod också utanför, på gården, sa Konradsson bekymrat. Det var förmodligen Lovas, med det ”trubbiga föremålet”. Konradsson ringde igen, frågade om dagboken. Han lät arg och oroad på rösten. Han svor igen över att dagboken försvunnit, och med den kanske lösningen på alla morden i Blackås.

-Men vem kan ha tagit den, undrade Leila chockat. Vem?

-Kanske mördaren?

-Mördaren? Petrus? Men … han är väl försvunnen?

-Ja, vad fan vet jag, fräste Konradsson på andra sidan tråden. Antingen lever han här mitt ibland oss, eller så ligger han väl nedgrävd någonstans där uppe i skogen. Där uppe vid skyttebana, kanske.

Han lät konstigt upphetsad på rösten. Vid skyttebanan? Visste han att Leila varit där? Han satt i polishuset på sitt rum på Ploggatan, bara femtio meter från Leilas lägenhet, lite längre upp på gatan bara.

-Jag tror att Susanna lever, sa Leila med låg röst. Jag känner det på mig. Jag tror hon kom undan. Kvällen innan  morden. I den stora vräkiga bilen Eva-Karin talade om. Hon kan säkert berätta vad som hände?

-Ja du har ju haft rätt hittills, sa Konradsson buttert. Hittills alltså. Flickan mittemot hade sett en fin svart bil köra därifrån. Kan ha varit disponent Göthe.   

-Ni måste höra Erik Göthe nu. Jag tror han vet var Susanna finns. Kanske var Petrus finns också. Den ”stora flotta bilen”? Och det där samtalet till Shejken på telefon…?

Konradsson svarade inte.

Klockan var nästan tolv på natten när det ringde hos polismästare Lundin. Han smög ur sängen och gick in i sitt arbetsrum och svarade. Det var disponent Erik Göthe.

-Hur går undersökningen Lundin? Några framsteg?

-Jo en del, svarade Lundin sömndrucket och harklade sig nervöst. Det verkar som att grannen på andra sidan vägen, Vergin, är inblandad. Vi ska höra honom igen. Det kan vara så att han hjälpte Petrus att göra sig av med kropparna. Ja, du vet ju att vi hittat Berit Schäfer också.

-Ja, jag hörde det, svarade Göthe med sin ljusa röst. Det förvånade alltid Lundin att Göthe som hade så mycket att styra över hade en så tunn och opersonlig röst. Han var inte så värst lång heller, och det visste man ju vilka komplex små män hade. Men när han pekade så använde han hela handen, det visste Lundin.

-Ja, jag vet ju att ni har en ny undersökningsledare nu, fortsatte Göthe, som inte ens ursäktade sig för att han ringde mitt i natten. Förmodligen räknade han med att alla andra också var vakna, precis som han, tänkte Lundin med beundran. – Men det är viktigt att mitt namn inte förekommer i utredningen. Jag räknar med att du sköter det här med sedvanlig diskretion?

-Jaja, absolut, absolut, stammade Lundin. Han drog sig till minnes att diktatorn Josef Stalin alltid hade ringt upp sina offer vid den här timmen. Mitt i natten. Han hade läst om det. Hur det alltid lyste i ett fönster i Kreml, Stalins, dag som natt. Om hans paranoida hämndlystnad. Hur hjärtat stannade i bröstet på den som blev uppringd. Beröm? Eller en dödsdom?

-Ni behöver inte leta efter Susanna, sa Göthe efter en stunds tystnad, som ekade i mörkret i rummet som hammarslag tyckte Lundin. Hon är i säkerhet.

-Jaha, ja… det låter ju bra.. du menar att …?

-Att hon har det bra. Det räcker.

-Jaha. Ja, jag förstår.

-Men det är viktigt att ni hittar Petrus. Eller förresten … Låt honom löpa. Förr eller senare åker han fast ändå. Klockan klämtar redan för honom

-Javisst. Ja, säger du det så …

”Klockan klämtar för dig”, jo Lundin hade läst sin Hemingway. Och nog lät det som klockorna klämtade i hela rummet just nu. Varför ringde Göthe mitt i natten? Var han missnöjd med polisens arbete? Visste han att allt snart skulle vara uppklarat? Var han rädd för vad Vergin skulle skvallra? Bara inte Göthe själv var inblandad!

-Ja, vi ska försöka klämma lite mer ur flickan Liljekvist också, sa Lundin med andan i halsen. Om vad hon sett och hört. Hon håller på något.

-Jaha. Intressant. Ja kanske har hon sett något… (Erik Göthe lät frågan hänga kvar i luften.). Han verkar duktig, den där kommisarie Beck…

-Ja. Jo. Det kan bli svårt att hålla dig helt utanför det här Erik, sa Lundin tveksamt och bevekande. Jag kan inte styra över Beck längre. Och… den där journalisten… Nordmark.

-Nordmark ja. Men Konradsson sköter väl sitt?

-Jo. Jo. Han har order att hålla henne under sträng uppsikt. Han sköter sig bra.

-Till skillnad från du då? Ja, tack för upplysningarna Sven.

Beröm? Eller dödsdom? Vilket var det? Lundin återvände brydd till sängen och den snarkande hustrun, badande i svett.

Det var en annan sak som bekymrade honom. Petrus hade ringt till Erik Göthe kvällen innan 1 maj. Vad hade dom talat om? Maskopi? Han hade inte vågat fråga Göthe. Varför var han så feg?

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel tjugo (onsdag, vecka 2)

Det var en dröm igen. I den hängde fem nyslaktade underligt nakna och rosenskära grisar på krokar i ladugården och ångade, nyskållade. Det var tidigt på morgonen, det regnade, luften var fuktig, klockan var kanske sju. Mörkt som en säck ute, utom glödlampan över infarten på ladugården. Leila stod och såg på bonden och slaktaren som rörde sig som skuggor, som fantomer kring de glänsande renskrapade kropparna som hängde och dinglade och doftade syrligt på sina krokar i ladugårdsdörren. Det luktade kliniskt, syrligt, som fläsksvål. Leila stod som fastnaglad i nattlinnet och frös på farstubron. Klockan var bara sju på morgonen. Hon hade väckts av grisarnas dödsskrin. Hon vaknade,  mitt i värsta vargtimmen, vettskrämd och genomvåt av svett. Ute hade det regnat hårt mot fönsterrutan.

Det var en ganska dyster samling på morgonbönen på tidningsredaktionen denna onsdagsmorgon den 31 maj. Inte ens det faktum att stadsfesten började idag fick de församlade runt det långa fikabordet att glädjas särskilt. Alla studerade närgånget tidningen och Lööw muttrade.

-Läskigt med den där forsränningsolyckan i Storuman. Åtta dödsoffer. Varför har vi bara en liten notis om det?

-Stadsfesten, muttrade Sten Andersson till svar och fingrade på jägarkniven. Det lokala materialet i första hand, eller hur Lennart?

Ingen sa något. David och Lennart Ericson hade skrivit en ganska stor artikel om utvecklingen i Blackås. Rubriken löd: Morden i Blackås fortfarande olösta. Petrus och Schäfer misstänkta. Självmordsteorin, som Bernhardsson drivit frenetiskt på ledarsidan, verkade skrinlagd.

(Men Schäfer är ju död, viskade Petra till David. Varför har ni inte skrivit det? Men hon förstod på Davids åtbörd att det var Bernhardssons och Lööws rödpennor som varit i farten.)

Lööw satt vid bordsändan, som vanligt på bordet för att vara högre än de andra. Han hade små läsglasögon på näsan och slickade den blonda tunna mustaschen och vippade på trätofflorna. Nästan alla utom Petra och David runt fikabordet började närma sig pensionsstrecket.

-Verkar som om Petrus börjar få det hett om öronen, muttrade Sten Andersson och kliade sig i det kolsvarta täta skägget.  Det jävla arschlet.

-Mmmm, mumlade Lööw och tog av sig glasögonen. Han strök sig över det vattenkammade tunna håret, bakåtkammat för att dölja halvmånen på huvudet. Han tuggade frenetiskt på ett nikotintuggummi. Bra grej det där om Blackås, sa han och nickade till David. Förr eller senare åker herr Petrus och hans satmara fast. Fy fan vilken sörja.

David såg på Petra. Han verkade fundera på något. Petra sög på underläppen och såg ner i bordet som vanligt.

-Jaha, vad har vi idag då, sa Lööw och försökte låta karsk. Uppföljning på gårdagens trav? Gick inget vidare för Negern, eller hur Hasse?

Den tilltalade ryckte på axlarna och såg bekymrad ut. Fortus Negro hade gjort fiasko, galopperat och kommit sist. Petra log för sig själv. Hon förstod varför stämningen var så låg. Alla hade satsat en bra slant på ”Negern” efter framgångarna sist.

-Vete fan vad som farit i honom, sa Hasse och gned näsroten under de stora glasögonen. Kusken verkade stensäker. Obegripligt.

-Var fan har vi sporten nu då, undrade Lööw och brusade upp. Han var som en ishockeyspelare, som nu försökte gjuta nytt mod i truppen genom en rejäl sargtackling av någon motståndarstjärna.

Enmansredaktionen på sporten, den flitige Sunesson, deltog aldrig på morgonmötena. Det var hans enda löneförmån eftersom han annars alltid jobbade minst femtio timmar i veckan, inklusive kvällar och helger. Men det var inte Sunesson Lööw anspelat på. Det var Leila.

Ingen svarade. ”Är hon sjuk!” frustade Lööw ilsket. Lisa Kvist skakade på huvudet.

-Jamen, var i HÖGE FARAO är fanstyget då? När var det det där EM i truckracing skulle starta. I Slalabacken? Det har jag inte sett något om?

-Det är nästa helg, Lennart, sa David. Oroa dig inte, Sunesson har koll.

Lööw lugnade ner sig och sträckte muggen till Lisa Kvist som gav honom mer kaffe.

Den lille Lennart Ericson satt i sin oklanderliga vårkostym i sommarvärmen och putsade naglarna, oändligt långsamt, med en liten nagelfil. Utanför skvalade nu regnet, det var ingen bra start på stadsfestveckan. Hans journalistiska rundvandringar och historiska tillbakablickar på bygdens historia var populär läsning.  Men nu rådde verkligen sommartorka, och en tidig sådan.

-Har du nåt för oss, Lennart, sa Lööw med bedjande ögon och vänligt lismande röst. Ericson var populär, och han var medlem i Gambrini Orden sedan gymnasietiden. Hans ”promenader” i samhället var populära.

-Åjo, kan tänkas, kan tänkas, blev det outgrundliga svaret medan nagelfilen fortsatte raspa. Det lät som en motorsåg i tystnaden i bottenvåningen denna måndagsmorgon.

-Jamen, för sjutton, sa Petra plötsligt. Det har ju hänt något! Varför har inget hänt i Blackås- historien. Ni vet väl att Schäfer också är död! Tror ni att Shejken ensam kunnat döda allihop, ja förutom Susanna Finnström, som bara råkar vara dotter till disponent Erik Göthe.

-Vad menar du Petra? sa Lööw och spände sina isblå ögon i henne. David vred sig på sin stol som en metmask på en krok, och hostade nervöst.

-Lennart har ju samlat jättemycket material om dom genom åren, sa Petra. Det räcker till en roman!

-Har du Lennart? sa Lööw och tittade förbryllat på den lille Ericson. Hans plirande små grisögon såg uppriktigt förvånade ut.

-Åjo, nog har jag det, sa Ericson, som jobbat trettio år på tidningen. Man kan väl säga att jag följt herr Petrus uppgång och fall ganska närgånget genom åren. Men tror du tidningens läsare vågar läsa sanningen?

-Vadå SANNINGEN! Lööw brusade upp igen. Vad i helskotta menar du Lennart? Vi undanhåller väl inte våra läsare NÅGOT!

Ericson verkade inte reagera, han fortsatte bara, irriterande lugnt och långsamt att fila sina välputsade naglar.

Lööw reste sig och såg desperat runt bordet. Ögonen sköt blixtar.

-Är det NÅGON MER här runt bordet som tycker att vi undanhåller läsarna information? ropade han. Fram med det bara! Korten på bordet!

-Har vi inte ett särskilt ansvar nu sedan vi blivit enda tidningen här uppe, sa Petra och vågade kasta ett öga på den rödbrusige Lööw, som verkade koka över av förtrytelse. Vi är ju enda tidningen på orten. Folk är totalt beroende av oss och lokalradion för de lokala nyheterna. Och det här är väl det största som hänt här på femtio år minst, eller hur Lennart?

-Det skulle man väl kunna säga, svarade Ericson avmätt.

Alla runt bordet, Sten Andersson, Lisa Kvist, trav-Hasse, David och nattredaktören Larsa, stirrade i taket och teg.

-Men erkänn faktum, Leif, sa Ericson och såg på den högröde Lööw. Hade det här varit för tio år sen när vi var tre tidningar här i länet hade man ju kastat sig över det som en flock utsvultna vargar. Nu får man läsa Aftonbladet för att få reda på något i Blackåshistorien. Erkänn att det är MYCKET märkligt.

Sten Andersson verkade vilja rycka upp kniven och gå till attack. Han gnisslade tänder och såg på parhästen Lööw, som nästan hoppade av ilska.

-Nämen, jag förstår inte det här heller, sa Petra exalterat. Vilka är det vi ska visa sån hänsyn till att vi inte får publicera fakta i saken?

Lööw drämde näven i bordet. Rösten darrade av upprördhet. Ansiktet högrött. Alla trodde han skulle få en hjärtattack. Det här gällde hela hans journalistiska credo, hans hela existens som yrkesman, det syntes på hela kroppen.

-Vi ska visa hänsyn för LÄSARNA! Det borde du väl veta Lennart. Man KAN inte publicera allt som man får höra. All trams och alla spekulationer! Det handlar ju om att göra ett urval i stoffet. Dom anhöriga!

-Vilka anhöriga, fortsatte Petra envetet. Disponent Göthe?

-JA. Bland annat !!!

(Och vilka mer? tänkte David men sa inget. Ingen av de döa hade någon anhörig här på orten så vitt han visste.)

-Jag vet att vi resonerat så i några andra fall under min 35-åriga tid här på tidningen, sa Ericson torrt och vägrade dras med i Lööws vredesutbrott. Men då har det varit tragiska olyckor här i samhället, familjefäder som gjort konkurs och dödat hela familjen, ja ni vet vad jag syftar på. Men det är väl av en helt annat dignitet, Leif. Det här handlar ju om vänskaps- korruption på allra högsta nivå, eller hur.

-Vad menar du? sa Lööw trött och satte sig

-Du vet lika väl som jag vad jag menar? Petrus gamla ordensbröder. Bernhardsson till exempel.

Lööw viftade med handen mot Ericson.

-Jag VÄGRAR höra på sladder, sa han bestämt. Vi måste fråga polisen först innan vi publicerar. Har ni något nytt i fallet så kom gärna med det så ska jag läsa. Vi ska inte dölja någonting för våra läsare, det har vi aldrig gjort! Men lösa spekulationer och antaganden, det hör hemma i kvällspressen. Jag vill inte ha hit de förbannade kvällstidningarna igen, nu när stadsfesten är igång. Punkt slut.

Han verkade sjunka ihop som en ballong som tappat luften.

-Har vi något så ska vi fram me det, men först när vi är riktigt säkra, fortsatte han trosvisst. Hör ni det! Lennart och David fortsätter jobba på det här. Får ni fram något nytt så ska vi trycka det, men se för fan till att skaffa två oberoende källor först.

-Hur fan får man tag i två oberoende källor i det här lilla samhället, viskade David till Petra. Bra gjort. Du satte huvudet på spiken. – Ja, tack för hjälpen så jävla mycket, viskade Petra argt till svar.

-Sa du nåt David? hojtade Lööw.

David skakade på huvudet. – Dåså, då återgår vi till arbetet!

-Jag kan bara skriva vad jag får reda på av polisen, sa David ivrigt till Petra. Jag kan inte hålla på och leka privatdetektiv Ture Sventon, det fattar du väl. Var är Leila förresten?

-Jag vet inte. Hon är inte hemma. Svarar inte på telefon. Jag trodde hon hade försovit sig. Du, jag kom att tänka på en sak. Lennart!

Hon skyndade efter Lennart Ericson som värdigt och lugnt promenerade ut och bort mot trappan till övervåningen. Han tecknade med en diskret gest åt Petra och David att följa med in på hans rum på andra våningen. Han stängde dörren noggrant.

-Jag talade just med Konradsson, sa han med låg röst och tvinnade den lilla mustaschen och försökte se längre ut än han var. De ska anhålla Lars-Olov Vergin för morden. ”Sannolika skäl”. Det kan bli häktningsförhandlingar redan i morgon.

-Vergin? sa David. Killen med skrotbilarna? Ett socialfall? Det låter ju som rena Christer Pettersson-historien. Och vad det gick fort plötsligt?

-Ja just det. Men vi får inte skriva något än förstås. Åklagaren går igenom bevisningen just nu. Håller det inte så får han ju inte hängas ut. Alla vet ändå vem det är om vi börjar skriva om honom. Men visst verkar det lite desperat, får jag nog säga…

-En man i 50-årsåldern med alkoholproblem och osäker inkomst, sa Petra ironiskt. Jo det är inte så svårt att lista ut. Vad har han sagt?

-Att han gjorde det själv. Att han och Johansson hittade Finnströms lik ute i boden på logen och sedan gömde det uppe i sängkammaren, bakom brädfodret. Att Johansson visste om allt hela tiden. Men att han, Vergin, sköt de andra, helt ensam.

David och Petra stod som frågetecken?

-Ja, han skjöt dom utan Johanssons hjälp. Men … Johansson visste. Ingen tror på honom, men det har kommit fram en del bevisning som pekar mot Vergin i alla fall. Polisen vill gärna tro det.

-Petrus då, sa David förbluffat.

-Men det är ju omöjligt, sa Petra. Schäfer då. Som låg i kallkällaren! Allt tyder ju på att hon stängts in där och svultit ihjäl, eller hur? Inte fan kan Vergin ha gjort det själv?

-Fråga inte mig, sa Ericson och slog ut med armarna. Jag säger bara vad Konradsson sagt. Högst förtroligt mind you. Inte ett ord till någon annan. Dom ska börja gräva efter Petrus nu också, på tomten. Dom tror att Vergin grävt ner honom.

-Men du Lennart, sa Petra och tog fram ett gammalt foto från tidningen på 70-talet. Vem är den feta modellen i bakgrunden? Där. Som Petrus står pch målar av?

-Vet du inte det, sa Ericsson och stramade upp sig inför det nya meddelandet. Det är ju Konradssons fru! Det trodde jag du visste! Hon hade ihop det med Petrus, och sen hängde hon sig. Men vi skrev inget om det heller. Lööws credo: Vi måste tänka på de ANHÖRIGA!

David såg på Petra. Det här hade dom åtminstone inte hört förut.

Petra och David gick på lunch på Folkets hus och såg Konradsson ensam vid sitt vanliga bord bredvid högtalarna på scenen. Ständigt ensam, den lilla polismannen. David skulle göra fyra artiklar om stadsfesten, bilagan var just tryckt. Jerry Williams var dragplåster och David grimaserade bara vid tanken.

-De slutade alla att lyssna på pop ungefär när han blev inne, sa han om medelåldern bland de som arrangerade festen.

Han såg att Konradsson tittade upp från sina raggmunkar, som simmade i en sjö av grädde och lingonsylt. Han vinkade åt dom. De satte sig vid hans bord.

-Hur går det, undrade David intresserat. Tydligen tog Shejken ut rätt mycket pengar strax före mordet. Men kan han verkligen ha gjort det här själv? (Han låtsades inte som om han hört Ericsons tidigare bekännelse. Herregud, han kunde ha bitit tungan av sig av nervositet!)

Konradsson räddade den sista raggmunken från sylthavet genom att spetsa den på gaffeln och såg upp.

-Vi har fått några nya tips från de boende där uppe. Äntligen!

Mer ville han inte säga.

-Ericson hade hört att ni skulle gräva upp gården nu?

-Ja han brukar ju hålla sig informerad. Jo vi blir nog tvungna att börja gräva. Men det är som att leta efter en nål i en höstack. Tomten är ju ett tunnland stor! Ända ner till sjön. För att inte tala om hela skogen.

-När då?

-Jag har inga fler kommentarer, sa Konradsson och reste sig. Men vi håller Bernhardsson informerad. Jag måste gå, vi har presskonferens om tio minuter.

-Ja visst jäklar, sa David och slängde i sig maten. Följer du med Petra?

Pressrummet i Arbetsförmedlingens lokaler var ganska glest besökt. Storstadsjournalisterna hade ledsnat på den lokala polisens långsamma arbete och begett sig någon annanstans. Men Suzanne Erneback från Lokalradion var där.

                      Beck gick igenom det senaste: att man hittat Berit Schäfer, troligen mördad. Men att sekt- och självmordsteorin inte gick att avskriva helt, till polismästare Lundins stora förnöjelse.

                      -Om vi utgår från att Petrus mördat de andra, började Erneback efter en djup inandning, kan han verkligen ha gjort det ensam?

                      -Vi kan inte utgå från någonting, sa Beck rutinerat. Det är en teori ja. Men det kan lika bra vara flera mördare, vi söker förutsättningslöst.

                      (Botvidsson nickade och log mot Konradsson längs bak i lokalen. ”Förutsätt-ningslöst”, det var ett bra ord, det måste han lägga på minnet. – Förresten, hörde du att Bertén varit inne och pratat med Lundin?

                      -Bertén? Han gick ju i pension för tio år sen?

                      -Ja, det var något om ett fall början på åttiotalet. En av Shejkens kvinnor som kom från Danmark, skulptören Stensgaards fru, det minns du väl? Hon som var så snygg! Bertén var väldigt hemlighetsfull.

                      -Ja, han var alltid en sur jävel. Han gav mig ett rent helvete när jag började, ja du minns honom väl också?

                      –Om jag gör.)

                      -Den här låga profilen som ni intagit, har den något att göra med stadsfesten och turistsäsongen? Har ni hört disponent Göthe till exempel? Med tanke på Johanna Finnströms död? Hur kommer det sig att Susanna Finnström inte hittats? Kan disponent Göthe ha något med det att göra?

                      -Inga kommentarer, var Becks svar.

                      -Du känner säkert till att polismästaren och åklagaren umgås med disponent Göthe i Gambrini orden? Och att Göthe är ordförande i köpmannaföreningen, och Lundin sitter som adjungerad i styrelsen? Gör inte det Lundin jävig?

                      (-Huvudet på spiken, flinade Botvidsson och armbågade Konradsson i sidan. Varför anställde vi inte henne vid polisen. Med den barmen.

                      Konradsson försökte surt ignorera Botvidssons sexistiska kommentarer. Men han hade rätt. Erneback hade en rejäl ”barm” och hon tyckte om att exponera den i åtsittande tunna tröjor med bar midja som inte lämnade mycket över för fantasin.)

                      -Jag vill påpeka att jag är undersökningsledare, inte polismästare Lundin, sa Beck surt, stel som en pinne. Lundin som satt bredvid honom visade inte heller med en min vad han tyckte om frågorna.

                      -Har ni hört Lars-Olov Vergin?

                      -Självfallet?

                      -Skulle han kunnat hjälpa Shejken med morden? Eller Hildor Johansson?

                      -Inga kommentarer.

                      (-Vi måste hämta Vergin NU, sa Botvidsson. Fan i helvitte. Ska du eller jag?

                      -Vi åker dit bägge två, sa Konradsson. Om han blir våldsam. Han vet något, helt klart.

                      -Göthe då?

                      -Det får Beck göra. Det är nog lite för stort för oss, sa Konradsson och reste sig, samtidigt som Beck. Erneback försökte fråga något, men mikrofonen stängdes av och frågan blev hängande i luften. Den handlade också om disponent Göthes eventuella inblandning i morden.)

                      -Det där gick ju bra, sa Lundin berömmande när de återsamlades i polishuset. Nu åker ni upp och hämtar in Vergin med en gång, sa han till Konradsson och Botvidsson. Den här gången har vi honom. Vergins syster jobbade på banken dagarna före mordet, det tog ett tag att få den upplysningen, hon bor numera i Sundsvall. Så hon visste hur mycket pengar Shejken samlat på sig. Det visste Vergin också. De som togs ut den 25 april.

                      -Jag är fortfarande tveksam, sa Konradsson. Det ser ut som fan hemma hos Vergin. Han borde ha stuckit med pengarna för länge sen om det var rånmord. Och var är Shejken?

                      -Han kan ju vara nedgrävd någon stans? Och vart skulle Vergin åka? Kanarieöarna? Flickan Liljekvist har erkänt att hon såg Vergin och Johansson bära bort Johanna Finnströms lik. Ja Johansson ja, det blir din sak Konradsson, du känner ju honom.

                      -Vi skulle ju få gräva. Varför tar det så erbarmeligt lång tid? sa Botvidsson.

                      -Hildor Johansson har överklagat till länsrätten, svarade Beck. Och åklagare Frisk tar oändligt god tid på sig, jag vet inte varför. Vet du Lundin?

                      Polismästare Lundin skakade slokörat på huvudet. Han var sen länge bortkoopplad från det här. Botvidsson gav Konradsson ett menande ögonkast. Gambrini orden.

                      -Hur mycket pengar var det på Shejkens konto?

                      -150.000. En bra slant om man vill åka utomlands och sätta sprätt på livet. Vad tror ni om den här teorin, sa Botvidsson:  Petrus åker iväg med Susanna Finnström på Bermudas-semester. Han kanske ville leva lite gott på ålderns höst?

                      Konradsson såg skeptisk ut. – Hon var 17, sa han. Är. Han är 65. Ja iochför sig varför inte? Efter att ha mördat alla de andra då? (Han tänkte på vad Leila sagt. Hon trodde inte på att Susanna gjort det. Om det var någon hon ville mörda så var det Shejken. Ja det var kanske så det gick till)

                      -Förresten borde de väl ha åkt fast nu om de åkt på semester? Så jävla svårt kan det väl inte vara att spåra dom? (Botvidsson) En långhårig skäggig drasut med ovårdade tänder och ett litet nypon till flickebarn?

                      Beck såg också skeptisk ut. – Har inte intervjuerna med grannarna gett någonting ? Förutom Vergins så kallade ”erkännande”?

                      Då upphov polismästare Lundin triumferande sin stämma.

-Den här danske skulptören, Stensgaard, hade horn i sidan till Shejken sen långt tillbaka. Argsint och impulsiv, tidigare dömd för misshandel på krogen. Dåligt ölsinne. Polisassistent Konrad Bertén var inne idag och visade mig ett tidningsfoto från 1970-talet från Hissjö, sa Lundin triumferande och visade fram en suddig fotostatkopia.

                      -Vad fan är det här då, sa Botvidsson och vred och vände på bilden, som inte var helt skarp. Tagen av Lennart Ericson på Kuriren.

                      -”Croquis-kurs i Hissjö”. Teckningsledare Karl-Erik Pettersson. Det var en ABF-kurs, han var ganska ny häruppe då. Det där är Berit Schäfer eller hur? Tänk er trettio år sedan. Det där sa Lundin och pekade, är Jack Stensgaards dåvarande flickvän Lene från Stockholm. Som Shejken förförde per omgående. Det gillade inte Berit Schäfer. Men vem är den där fylliga modellen där ?

Ingen verkade känna igen henne. Det var bara Konradsson som verkade ha känt igen nakenmodellen i bakgrunden, en fyllig dam i yngre medelåldern. Men han teg. Han sneglade på Botvidsson för att se om han också reagerade, men kollegan såg också ut som en sfinx i ansiktet och fumlade med pipan. Men Konradsson  visste att Botvidsson känt igen modellen . Finkänslig för en gångs skull, den lismande jäveln. Tjänster och gentjänster.

Nu skulle dom bara banka skiten ur fyllot Vergin så skulle den här solkiga historien äntligen få ett slut, det verkade alla på polishuset vara överens om.

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel tjugo

Leila satt vid sitt frukostbord och försökte tänka klart. Om det varit bordell i Blackås, och Bernhardsson varit där, polismästaren kanske också, åklagaren, kanske till och med kyrkoherden som predikat så svavelosande om ”omoralen” hos grönavågarna. Ja då var det ju inte så konstigt att fallet var på väg att begravas nu.

Samtidigt åkte Botvidsson och Konradsson upp till Blackås. De bröt sig in hos Lars-Olov Vergin, som efter en rejäl omgång av Botvidsson erkände att han flyttat Johanna Finnströns kropp från vedboden där kvinnorna och barnen regelbundet pryglades av Berit Schäfer, till utrymmet uppe i sängkammaren. Hildor Johansson hade hjälpt honom.

-Du förstår väl att du är anhållen för morden, sa Beck som var förhörsledare, tillsammans med smålänningen Ekselius.

Vergin, som var rödbrusig i ansiktet, av för mycket sprit och några kraftiga örfilar, teg.

Botvidsson och Konradsson följde förhöret inne på kontoret.

-Hur lång tid tar det innan vi knäcker Vergin, tror du, sa Botvidsson och sög hämndlystet på sin pipa. Konradsson teg också och fingrade på piphuvudet i fickan.

-Johansson, fortsatte Botvidsson och tänkte högt. Vem fan hade trott det? Du har ju känt honom i femtio år väl?

Han sneglade på Konradsson som inte rörde en min.

Så reste han sig beslutsamt

-Jag åker upp till Johansson med en gång. Jag behöver vara ensam med honom ett tag. Jag tror inte ett ord på vad det där fyllot svamlar. Han täcker för någon.

Samtidigt gav sig Leila iväg i sin lilla Volga för att för sista gången försöka pressa dagmamman Eva-Karin Liljekvist på ytterligare några upplysningar. Hon kände att hon fått förtroende trots allt. Det skulle kunna gå att bryta genom vallen av misstänksamhet. Det var småregn och grått i luften, och den förr så trivsamma idyllen utanför stan såg betydligt mindre idyllisk ut i det trista strilande regnet som fick vallarnas lera att rinna rännilar. Konstigt, tänkte Leila medan hon gav bilen choke för att den inte skulle stanna. Vårregnen brukar ju skölja bort smutsen. Inte tvärtom.

-Varför i hela friden kom ni på att gömma henne uppe i sovrummet, sa Beck förbryllat?

Vergin kliade sig i det tattarmörka håret och gned skäggstubben. Han var klädd som han stigit upp från sängen när han hämtats av de båda poliserna. I storrutig flanellskjorta och säckiga smutsiga jeans med nötta hängslen.

-Jo… ja … började han. Man skulle inte kunna få en sup före lunch?

-NEJ! skrek Beck, ovanligt överilat, och bankade näven i förhörsbordet. Svara nu ditt as!

Leila knackade på och hörde Eva-Karin Liljekvist rumstera där inne och hyssja på barnen. Det var låst och ingen verkade vilja öppna.

-Vem är det?

-Det är jag igen, sa Leila och försökte låta lugn på rösten. Leila Nordmark, journalisten. Du kan släppa in mig, jag ska inte göra dig nåt illa.

De satt på var sida om köksbordet och drack det svaga kokkaffet från frukosten. Barnen lekte tyst och lite förskrämt inne i det andra rummet.

-Är det skulptörens? sa Leila försöksvis.

-Ja, det är Harry och Bruce och lilla Linus i gungan. (Två blonda krulltottar, tvillingar, som blygt stack ut huvudet och tittade storögt på den långa mörkhyade Leila vid köksbordet.)

-Det är konstigt. Lene klagar alltid på att de är så ouppfostrade och slåss. Det gör dom aldrig när dom är hos mig.

-Lene ja, är hon också skulptör?

-Nej, hon målar. Tecknar. Barnböcker och sånt, sa Eva-Karin och gömde ansiktet under det nedfallande håret. Och tar hand om barnen.

-Såg du verkligen Lars-Olov Vergin och Johansson bära över Johanna Finnström till stora huset?

-Ja, jag sa det till polisen, sa Eva-Karin dröjande. Leila kunde inte säga om hon ljög eller talade sanning.  Eva- Karin såg ner i kaffekoppen och vägrade se Leila i ögonen. Jag… hade gått över för att se hur flickorna mådde. De var ofta instängda på övervåningen i huset på dagarna på slutet. Jag brukade ge dom mat genom ett fönster som stod på glänt på toan. När dom fick gå dit. Jag och Susanna hade en kod för att visa att kusten var klar. Susanna var bra på att smyga till dom andra  kex och kakor i sin stora tröja. Hon … hon hade en liten ryggsäck på magen … under tröjan. Som på pojken… i den där sagan.

-Och du är säker på att det var dom som du såg. Vergin och Johansson? När var det?

-1 maj.  På kvällen. Jag … jag anmälde det till polisen då förstås, men sen hände ingenting. Ja, jag ringde både polisen och tidningen. Det var så konstigt … det blev så tyst efteråt.

-Tyst?

-Ja, alltså… efteråt … jag hörde två skott inifrån huset också. Jag blev rädd och låste och la mig med barnen i sängen tills allt lugnat ner sig. Jag trodde det var Lars-Olov Vergin igen. Som var på fyllan. Sen var det alldeles tyst där bortifrån. Sen såg jag dom aldrig mer. Det var som om dom aldrig existerat.

-Och polisen gjorde ingenting?

-Nej, jag vet inte … men han sa att jag inte skulle prata om det med någon. Han sa att jag kunde åka i fängelse om jag inte höll tyst?

-Han?

-Ja, den där kommisarien eller vad det heter. Ludvigsson?

-Botvidsson. En stor karl med tunn mustasch, lite rödbrusig?

-Nej, en ganska liten äldre man. Med mustasch. Och hatt.

Leila hajade till. Konradsson? Var det han i alla fall.

-Dom där röda märkena på dina handleder, sa Leila (hon upptäckte att dom fortsatte ända in på armen på Eva-Karin, små röda märken som av en nål)? Gjorde han dom också?

Hon såg bort. – Nej … nej, jag har gjort dom själv. Jag skär mig själv. Det har jag gjort sen Lasse lämnade mig och for till Stockholm. Tror du det var mitt fel?

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel tjugoett

-Alltså, fortsatte Beck och försökte sammanfatta Vergins osammanhängande berättelse. Om jag nu fattat dig rätt. Du hävdar alltså att du dödat allihop?

-Ja… jo…visst.

(Polismästare Lundin hade kommit in på kontoret för att lyssna. ”Hur går det?” undrade han med märkbart nervös röst till Botvidsson. ”Var är Konradsson?”. ”Gick just ut” sa Botvidsson torrt och irriterat över polismästarens närvaro. ”Jaha. På muggen?”. Botvidsson svarade inte.)

-Hur då?

-Jag sköt dom med ett av mina Mauser. Älgstudsaren.

-Ett ovanligt kraftigt vapen, sa Ekselius, som yttrade sig för första gången. Hade du inget lättare?

-Nja… jag fick ju licensen indragen på dom andra.

-Ja, sen du hotat Petrus för tre år sen. Du försökte ju stämma honom, eller hur, sa Beck och bläddrade i sin dossier. Och hotade honom igen i slutet av april, Berusad. Med gevär.

-Ja, ja, sa Vergin och sken upp. Just det! Han var skyldig mig pengar. Jag hade hjälpt honom laga bilen. Hedlund stöttade mig. Men han sa han var pank, den jäveln!

-Storbonden, sa Beck och satte på sig glasögonen . Men du var väl skyldig Shejken en hel del pengar också sen gammalt, eller hur. För du vågade ju inte låna av Hedlund. Du och Jack Stensgaard? Gamla spelskulder och sånt där. Du fattar väl att du och han är misstänkta för morden, Vergin?

Vergin teg. Sen bröt han ut: Nej-nej, det var inte Steensgard!

(Botvidsson såg på Lundin. Jack Steensgaard? Det hade Beck inte nämnt förut.)

Leila hade stannat till utanför Johanssons hus. Hon brydde sig inte ens om att gömma bilen längre, den hackade och hostade allt mer och verkade vara i ett sista stadium på väg till Nirvana. Hon såg att Johansson och hundarna var ute. Dörren var olåst.

Det var lika snuskigt och ostädat som förra gången hon besökt Johansson. Men nu såg hon i röran i köket de svarta plastsäckarna med blixtlås, samma sorts bastanta polissäckar som liken på dasset och Johanna Finnström legat i. Sedan såg hon dagboken. Den låg uppslagen på bordet.

Sen kände hon en gevärspipa i ryggen. Det var Johansson. Han var inte glad över besöket.

-Vad i helvete! Din jävla lilla mulatt! Vad i höge farao gör du här inne hos mig!

Leila fick inte fram ett ord till försvar. Hon skakade av skräck i hela kroppen. Johansson tryckte geväret omilt i ryggen på henne.

-Nu följer du med mig, satans negerslyna. Nu får det va nog! UT!

Han dirigerade henne med geväret tryckt i ryggen ut på gården och bort mot hundgården. Leila hann bara tänka: Nej, nej! De båda hundarna kastade sig mot nätet och vrålade. Hon kände hur benen började vika sig under henne av skräck, som om dom inte ville lyda hjärnan längre. Hon ville springa, men var rädd för att bli skjuten i ryggen. Det var som en ond dröm. En mardröm hon bara ville vakna ur. Hur var det man gjorde, nöp sig i armarna? Men det gick inte. Det här var en dröm som hon absolut inte kunde vakna ur. Hundarna skällde. Benen bar inte längre.

-Stanna här medan jag ringer polisen! Han knuffade in henne i hundburen och låste den. Det svartnade för ögonen. Leila kände hur hon kröp på alla fyra som ett vettskrämt djur nästan medvetslös undan hundarnas drägglande huggtänder, som stormskällde båda två. Hon kröp skakande i kroppen ihop i ett hörn av buren med händerna för öronen. Knäna uppdragna under magen. Hundarna stod så nära att hon kände den sura äckliga andedräkten och vinddraget från de öronbedövande skallen. Hon kände att det svartnade för ögonen.

När hon vaknade stod de båda hundarna över henne och slickade henne i ansiktet, märkligt vänliga. Hon kröp ihop i fosterställning, men den värsta skräcken för djuren var som bortblåst. Det värsta var över. Hon kände hunddoften frisk från de lena pälsarna. Hundarna bara fortsatte slicka henne vänligt. Det var som om hon och Katja äntligen slutit fred till sist. Nu var det bara en varm luden snäll kropp med pulserande hjärta och flåsande andhämtning som tryckte sig keligt och tröstande mot henne.

-Vad fan gör du härinne!

Då såg hon Konradsson. Han fick upp låset på hundburen och Leila kunde krypa ut, vimmelkantig av skräck och sömndrucken som om hon nyss vaknat från den värsta mardröm. Ansikte mot ansikte med den värsta skräck hon kunde tänka sig.

-Johansson är död, sa Konradsson och tog henne under armen. Han sitter därinne. Du såg inte möjligtvis vem det var?

-Sitter han därinne? sa Leila sluddrigt.

Och mycket riktigt:

Johansson satt vid köksbordet. Med huvudet, eller vad som var kvar av det, vilande i armarna som om han sov. Han hade dödats med ett nackskott, som slitit.bort halva huvudet, och blodet rann över hela bordet och bildade en liten mörkröd sjö, som fortsatte rinna som ett droppande vattenfall ner på golvet. Dagboken, Susannas dagbok, låg under huvudet och var marinerad i blod och hjärnsubstans. Han hade suttit och läst den när han dog. Hennes porträtt stod uppsatt i fönstret.

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel tjugotvå

-Klarar du att köra hem själv, sa Konradsson. Jag måste tillbaka till stan. Vergin har börjat prata.

Han hann inte säga vad det var, eller att polismästare Lundin per mobil just beordrat honom att återvända på direkten. Leila stod kvar, villrådig.

-Så du säger att ni bar över Berit Schäfertill ditt hus, du och Johansson. Och sen när polisen hade varit där gick ni tillbaka med henne (fortfarande levande och bunden och tejpad för munnen) och stängde in henne i jordkällaren? Konstigt att inte Liljekvist såg det då, sa Beck misstänksamt. Det borde hon väl ha nämnt något om?

Vergin nickade och såg törstig ut. Han såg så längtansfull ut att Botvidsson ilsknade till och gick in på sitt rum och tog fram en liten plunta hembränt han alltid hade stående ”utifall”. Han slog upp en snaps till brädden och gick in i förhörsrummet med en pappersmugg.

-Vatten, sa han bara och gav Vergin.

Beck och polismästare Lundin sniffade till i luften, men för sent. Vergin slök hela snapsen i ett enda andetag. Han andades ut ett ångmoln kondenserad alkohol ur munnen och stönade Aaaaaaaahhh. Botvidsson tog honom med ett valkigt järngrepp om nacken och skakade som man skakar en tom potatissäck. ”Sätt igång och prata nu, så får du en till när vi är klara!”

Samtidigt satte Leila sig i bilen för sista gången. Hon hade redan konstaterat att de sista sidorna i Susannas dagbok var utrivna. Säkert mördarens namn också. Det sista som stod i den, dagen före morden, var Pappa kommer.

Konradsson satt själv i sin lilla Corolla på väg in till stan. Han ringde och fick en rapport av Botvidsson hur det gick med Vergin, som nu blivit riktigt pratsam efter en stärksup.

-Naturligtvis. Det var så det gick till, sa Konradsson och nickade. De hade burit över Finnström och Schäfer till Vergins, men hann inte med dom andra.

-Nej, dom blev avbrutna. Liljekvist såg dom.

-Flickan? Såg hon Schäfer också?

-Nej men Finnström. Hon hade säkert legat död minst en vecka i stallet efter omgången hon fått på logen av Schäfer och Petrus. Men vad fan var det som hände sen?

Konradsson kramade ratten hårt. Han såg ut som en sfinx i ansiktet. Snart så… Snart skulle han få frid och ro.

Samtidigt fick Leilas bil motorstopp, den lilla ryssbilsmotorn dog direkt och gick aldrig att få igång igen. Hon stannade precis utanför skulptören Jack Stensgaards kombinerade ateljé och galleri, där han alltid förevisade ett urval av sina egna och hustruns konstverk. Leila steg ur bilen. Det rök friskt från motorn.

Så steg hon in i det solvarma galleriet, en del av det stora trähuset som avdelats som förevisningsyta. Det var tomt i lokalen, men en transistorradio spelade glad dragspelsmusik och det stod en pall där någon verkade sitta, med en gästbok uppslagen bredvid. Det var en vecka sedan någon skrivit i den.

Hon förstod nästan varför. Hon hade aldrig sett så vidriga ansiktsmasker. Skulpturer av ansikten, med negroida drag, afrikanska kanske, förvridna, hatiska, med utstuckna tomma ögon. Plågade och torterade människolemmar som rasslade lätt i vinddraget från dörren.

-Det är dom förtrycktas ansikten, hörde hon en röst med dansk accent skorra, samtidigt som musiken upphörde.

Hon vände sig om men såg ingen. De grinande ansiktsmaskerna hängde ner från taket i trådar i hela lokalen, man gick som i en labyrint, och hon slog hela tiden till någon av dem med axeln när hon vände sig åt något håll.

-Ursäkta, dörren var öppen, sa hon nervöst till den som försökte leka katt och råtta med henne.

-För all del. Välkommen in. Jag förstår att motivet är besvärande, fortsatte han ironiskt med sin skorrande svenskdanska. Besvärande för en västerlänning som du. Trots din… afrikanska härkomst.

En stor karl, snaggad, ett ovalt huvud med smala intellektuella glasögon dök upp alldeles bredvid henne. Alldeles för nära, tyckte Leila. Hon kände direkt igen mannen hon mött uppe på skyttebanan, som hjälpt henne med bilen, skjutit på henne, och klappat henne överslätande i rumpan. Och dessutom försökt skrämma henne att sluta ”snoka”.

Hon flämtade till. Han stod väldigt nära henne nu.

-Har du fått motorstopp igen, sa han? Leila Nordmark. Här i Blackås?

-Ja… jo, stammade Leila, samtidigt som dansken tittade ut på hennes lilla blå Volga, som nu gav upp sin absolut sista suck med en puff genom motorhuven.

-Så tråkigt, sa han beklagande. Det var nog den fulaste bil jag sett i hela min liv. Så’n tur att jag har vernissage idag tycker du inte? De förtrycktas ansikten som sagt (han slog ut med händerna mot de grinande dödsmaskerna som dinglade som hängda i strupen i sina repstumpar från taket.) Välkommen. Får jag bjuda på ett glas fransk päroncider förresten?

-Ja… ja tack, sa Leila, med hjärtat hoppande av rädsla. Hon stod fortfarande väldigt nära skulptören. Kände hans svettlukt. Hon hade gått baklänges, bort från honom. De grinande förvridna ansiktsmaskerna slog henne uppfordrande i ryggen när de sattes i gungning. Det kändes olycksbådande och otäckt.

Den långe Jack Stensgaard log mot hennes förtvivlade grimaser.

-Det är de förtryckta som ger igen, sa han och skrattade åt skämtet och ledsagade henne in i nästa rum där en stor trasig grön soffa stod bredvid en vedkamin och såg inbjudande ut.

-Som sagt. Slå sig ner. Var så god, tag ett glas cider.

Leila satte sig obekvämt på kanten av den gamla soffan. Skulptören satte sig bredvid henne. Alldeles för nära igen. Hon fick en keramikmugg med något starkt.

-Oj… hur starkt är det här?

-Nå… den är jo fransk. Fransk cider har alltid minst åtta procent alkohol forstår di.

För en gångs skull kände sig Leila riktigt liten bredvid en karl. Skulptören var både muskulös och lång. Förmodligen vedhuggning, att döma av all ved som hon såg staplad utanför fönstret.

-V-var är d-den övriga … f-familjen, stammade hon och irriterades över hur barnsligt rädd och löjlig hon lät.

-Lene hämtar barnen borta hos Eva-Karin just nu. Hon blir nog där ett tag skolle jag tro. Har alltid mycket att tala om. Vi har gott om tid.  Å de stora töserna är väl i skolen, som vanlig…

-J-jahaaa… hur… hur många har ni …

-Å många. Få se: Eva, Mattilda och Karin i skolan. Och så Harry, Bruce, och lilla Linus.

-Sex stycken, oj… d-de va inte illa…

-Men drick, käre du, drick, drick mer. (Han fyllde på hennes glas till bredden). Jag varnade dig jo?… Att inte komma hit igen … Gjorde jag inte …?

-N-nej t-tack, jag s-ska nog inte ha … (visst hade han varnat henne?)

Hon reste sig upp och försökte i reflex springa mot dörren, med den långe kraftige skulptören hann upp henne och trängde upp henne, bakifrån, hårt mot ett hörn. Leila skrek i högan sky. Han började slita i hennes byxlinning. I samma ögonblick hörde hon en kvinna ropa utanför huset:

-JAAACK! Vad gör du?

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel tjugotre

 -Kom hit ska du få se nåt.

Petra drog med David in på sitt rum. Där stod en uråldrig liten fyrkantig Mac, ett museiföremål, säkert från 1980-talet. Den fluorescerade flimrande grönt ljus, men uppgifterna på den lilla darriga skärmbilden var klara och tydliga.

-Vad fan är det där, sa David misstroget.

-Det är Leilas diskett, sa Petra triumferande. Som hon snodde hos polisen. Jag tog den i hennes rum.

-Polisen. Är du skvatt galen!?

-Ja det är inte hårddisken i alla fall, sa hon och skrattade. Den här kunde polisen tydligen inte knäcka. Alldeles för gammal kanske? Smart av Shejken att inte ha det här på hårddisken. Leila tog den i Konradssons rum. Ser du inte. Det är ju Shejkens bokföring. Undertecknad av Lova Nyrén. Ser du inte här nere. LN. Där LN. Där LN. Alltihop.

David stirrade. Visst. Allt fanns med. Uppgifter om alla tjänster man utfört. Alla kvinnorna som knullats, barnen också ibland. Och vem som gjort det.

-Hur lyckades du öppna den? Hur länge har du hållit på med det här? På arbetstid?

-Skit i det du. Det gick ganska fort. Minns du hur den där hackern tog sig in i militära under- rättelsetjänsten MUST:s dator härom året? Jo, han gick in i Överste Gustafssons dator, det var en av de enklaste att knäcka. Där fanns massor med hemligstämplade dokument, helt åtkomliga för vem som helst, på hans hemdator till och med. Gissa hur man loggade in: Jo, Överste, och sen: Gustafsson!

David slog Leilas mobilnummer men fick inget svar. Hennes mobil låg kvar ute i bilen.

-Jag gillar inte att hon är däruppe ensam med Konradsson, sa David upphetsat. Han är ju för fan misstänkt!

-Misstänkt?

-Ja, det fattar du väl. Vem hade ett starkare motiv än han att mörda Shejken? Finns hans fru med på disketten också?

-Vet inte. Fast Shejken är ju inte död. Eller är han?

-Det spelar ingen roll. Jag gillar inte det här. Jag åker upp till Blackås med en gång, följer du med.

Han slet med sig Petra och sprang ut till bilen utanför redaktionshuset.

 Lene Stensgaard var precis som när Leila träffat henne senast enkelt klädd i nötta jeans, och det cendréfärgade långa vackra håret i en stram hästsvans på ryggen. Hon spände ögonen i Jack Stensgaard och han försvann ut genom dörren med en besviken grimas. Hon visste inte om Lene sett vad han gjort, hon var inte säker. Kanske kände Lene till hur han behandlade andra kvinnor? Hon var säkert inte den första. Skulle Lene inte vara hos Eva-Karin och hämta barnen nu?

-Du borde inte ha kommit hit igen Leila, sa Lene Stensgaard och tog henne vänligt på axeln. Men det vet du säkert själv.  Jag såg att du fått motorstopp.  Jag kan köra dig in till stan, jag ska själv dit.

-Men-men… barnen då?

-Å dom klarar sig en stund till. Klockan är ju bara fem. Eva-Karin hjälper mig så gärna. Vi har så bra kontakt, hon och jag.

Hon bjöd Leila följa med in i boningshuset, genom ett litet rum med en vedeldad panna. Jack Stensgaard hade sitt lilla snickeri här, med redskap, svarvar, borrar. På taket var stora solfångare, hade Lene upplysande sagt till Leila. De var självförsörjande på el, sa hon nu igen, stolt. Precis som hon sagt första gången de träffats. Hade hon redan glömt det?

De satte sig i köket, Lene satte sig bredvid Leila, inte mitt emot henne, och bjöd Leila på kakor och nygräddade färska bullar och uppvärmt kokkaffe. Leila kände hur hon långsamt blev lugnare. Lene Stensgaard betraktade henne intresserat från sidan, med uppmärksamma ögon. Själv varken drack hon eller åt något.

-Du… du känner Eva-Karin väl, undrade Leila mellan bulltuggorna?

-Ja naturligtvis, svarade Lene och såg ut genom fönstret. Hon hörde hur Jack Stensgaard högg ved, säkert i rena ilskan, där ute. Klabb efter klabb blev halshuggen, på danskt vis.

-Synd att Berit Schäfer också är död, sa hon med kall uttryckslös röst och såg stint på Leila från sidan. Tycker du inte? Tänka sig. Jag var ofta hos dom i Hissjö förr och fick behandling för min dåliga rygg. Av Berit.

Hon var rak som en eldgaffel i ryggen. Såg inte ut som hon hade några problem med ryggen tyckte Leila. En hållning värdig en drottning.

-Kan du förstå vart Susanna Finnström tagit vägen? sa Leila bekymmerslöst. Kan hon och Shejken verkligen ha ”rymt” tillsammans som polisen tror?

Lene skrattade plötsligt, högt, som om Leila sagt något lustigt.

-Nej, jag tror inte Shejken har rymt någonstans, sa hon och torkade skrattårar i ögonen. Som om Leila sagt något väldigt roligt.

-Du fick höra om Schäfer… av Vergin? sa Leila och och tog en kaka till . Hon kände sig som hon pratade med den motsatta väggen. Lene betraktade henne från sidan.

-Ja, naturligtvis.

-Och … det var Johansson och Vergin som gjorde det?

-Ja naturligtvis dumma flicka. Det förstår du väl. Som polisen sagt.

Leila började känna sig allt mer obekväm. Något kändes obehagligt. Tonen på Lenes röst. Hon vågade inte se på Lene Stensgaard utan talade fortfarande till köksväggen på andra sidan bordet. ”Jag åker till Eva-Karin” hörde hon skulptören säga ute på gården. Sen körde hans stora stadsjeep iväg. Hon såg bonden komma körande med ett lass dynga. En lång brun sträng följde släpvagnen uppför vägen. Nu var hon helt ensam med skulptörens hustru i huset.

Samtidigt i förhörsrummet mjuknade Vergin mer och mer. Han svettades, knäppte upp den smutsiga neddrägglade flanellskjortan, andades spritångor och skruvade svettig på sig i förhörsstolen i formliga spiraler.

-OK då tar vi det från början en gång till, sa Beck lugnt och målmedvetet och utan att tappa tålamodet. När var det nu ni bar iväg Johanna Finnström?

-Minns inte så noga, svettades Vergin, allt törstigare. En kall pilsner vore toppen, gnällde han och såg bevekande på Beck och smålänningen Ekselius. O-ovanpå bäsken.

-Du får en när vi är klara, sa Beck skoninglöst. Berätta nu så får vi det överstökat.

-Ja, ja… alltså. De-de var väl på kvällen 1 maj, tror jag det var. Jack Stensgaard kom över till mig och sa att dom begått ”kollektivt självmord” hos Petrus. Alla var döda. Han… han hade just varit där och sett dom allihop… döda. Hemskt, eller hur?

-Och?

-Ja… så vi gick dit och kollade runt lite. Finnström låg i vedboden, sönderslagen… det var ruskigt att se hur mycket stryk hon fått. Kroppen var täckt med sågspån. Helt naken. Utanför huset … få se nu … låg Lova. Hon hade slagit huvet i en sten, det blödde rejält. Fy fan. Men det värsta …

Hans röst brast och han började snyfta som ett litet barn.

-Ja, sa Beck tonlöst och lät bandinspelningen gå. Det värsta var …? (Nu är han knäckt, tänkte Botvidsson och sträckte på sig i hela sin längd. Tack vare MIN insats! Polismästare Lundin såg bara askgrå ut i ansiktet.)

… jo det värsta var uppe i sängkammaren där de brukade låsa in barnen. De… de … var döda däruppe. Låg hopkrupna under sängen. Döda allihop. Skjutna…

-Alla tre?

-Nä, två var det. Lovas dotter Rosmari, och Jeanette, Petrus och Finnströms jänta.

-Inte Susanna Finnström? (spänningen steg runt bordet, nu vad man nära en bekännelse).

-Nej, nej. Bara de där … de där… Rosmari och … Jeanette … fy fan, de var skjutna i huvudet bägge två … (Vergin snyftade, med huvudet i händerna, och snorade betänkligt.)

(Botvidsson såg på teknikerna Persson, en musgrå liten kvinna i runda glasögon, och hennes kollega Oskarsson, alltid klädd i träningsoverall. – De måste ju varit ett fullkomligt BLODBAD under sängen, viskade han. Persson nickade och torkade sig i ögonen.)

-Men vänta nu, bröt Ekselius in med sin knarriga Jönköpingsdialekt. Du sa ju att det var JOHANSSON och du som hittade kropparna. Hur ska du ha det?

-Sa jag. Ja jag menar förstås Johansson då.

-Inte Jack Stensgaard?

-Nja… neej … alltså….jaa…

(Han ljuger, fräste Botvidsson till Lundin. Fan i helvete. Stensgaard var det. Det är vår man!)

-Vill du ha din kalla pilsner nu eller inte? Den är iskall!

-Nja … jo … fan va gott det vore ….

(Botvidsson gjorde en ny resolut insats. Han sprang ner på bottenvåningen där Arbetsförmedlingens automat sålde lättöl på burk. Han stoppade pengar i och drog ut två burkar och bar in dom på ett fat som en servitör med två dricksglas till. Men nu serverade han bara kommisarierna Beck och Ekselius. Med överdrivet sirlig elegans, så att polismästare Lundin inte trodde sina ögon. Vergins pupiller vidgades när han såg Botvidsson långsamt och med ett sadistiskt leende hälla upp den iskalla ölen till poliserna. De drack begärligt, och lät höra ett samstämmigt aaaaaah…. det var säkert 30 grader varmt i det fönsterlösa rummet.)

-Snälla … jag dör … det … det… DET VAR Stensgaard förstås… NU MINNS JAG!

(Jaså du gör det din jävel, tänkte den långe Botvidsson och lämnade rummet. Mohren hade gjort sin plikt. Nu kunde han gå.)

-Åk för fan snabbt som ögat till Blackås och anhåll Jack Stensgaard! skrek han till Kvist och Klang, som rusade upp som rekryter inför ett gormande befäl.

-Men … det BEHÖVER ju inte vara Stensgaard som är mördaren … försökte Lundin men ingen lyssnade på honom. Botvidsson, Kvist och Klang rusade ner till polisbilen (den enda blåvita man hade inne) och satte på sirenerna.

-Bra, bra sa Beck och gav den ökentörstige Vergin resten av den lilla burkölen, som denne slukade i ett enda andetag. ”Då är vi överens om det”.

-Alltså, du och Stensgaard hittade kropparna eller hur? Stensgaard kom till dig på kvällen och sa att dom begått ”självmord”, var det inte så?

-Ja … alltså … så såg det ju ut, sa Vergin förvirrat. Jag antog att de skjutit barnen först, sen Lova Nyrén, och hur fan Johanna Finnström dog vet jag inte, hon hade legat ett bra tag i vedboden. Luktade redan as.

Det hände alltså tidigare. Vi får sluta oss till att det var Petrus och Schäfer som gjorde det. Varför? Vad hade hon gjort? Vet du Vergin?

-Nja, det var ju allmänt känt hur dom misshandlade kvinnorna och barnen. Jag tyckte aldrig om det, tro mig när jag säger det! Ni måste tro mig! Jag skulle aldrig göra en kvinna förnär! Det där med … att jag misshandlade Katrin … det … det är bara förtal.

-Nänä. Men du anmälde det inte heller, sa Ekselius sävligt.

-Nej… nej… nej jag gjorde väl inte det. Jag var skyldig Petrus pengar. Sen gammalt. Jag jobbade väl av en del genom att hjälpa dom med allt möjligt. Sen gick ändå det mesta åt till sprit.

-Jag förstår, sa Beck konstaterande. Vad gjorde ni med kropparna?

-Ja, vi måste ju göra oss av med dom. Men Hedlund var nere på lägdan och försökte plöja fast det var käle fortfarande. Han svor som fan. Vi beslöt oss för att försöka gömma dom på dasset.

-Men det var för litet?

-Ja, det var ju stelfruset. Det räckte inte till utrymmet för alla fem kropparna.

-Fem?

-Ja, alltså… det var ju Berit Schäfer också. Satmaran. Just det. Hon låg som död på sängen på logen, i Petrus lilla krypin, där han brukade förlusta sig med sina kvinnor på nätterna. Jack sa att hon nog tagit piller eller nåt. Så såg det ut, jag svär! På mors bibel! Hon hade dönat av.

Beck såg på Ekselius. – OK, det var Schäfer också. Vad gjorde ni med Finnström och Schäfer sen?

-Ja, det blev lite bråttom. Jacks fru Lene skulle komma och han fick skitbråttom plötsligt. Vi kollade att flickan Liljekvist inte var vaken, och så bar vi över Finnström och Schäfer till mitt hus.

-Det var därför vi inte hittade dom, sa Ekselius och kände sig som han räddat åtminstone lite av äran åt den lokala polisen. Lundin torkade sig i pannan och bet på naglarna och tände till slut med darrande händer en cigarrill. Alla förstod hans lättnad. Han var ensam med teknikerna Persson och Oskarsson i avlyssningsrummet. – Var fan är Konradsson, viskade han argt till Oskarsson. Jag BEORDRADE honom ju att komma hit på direkten! Nu missar han ju hela bekännelsen!

-Betjännällsän? sa den lite tröge Oskarsson på pitebondska.

-Ja. Klart att dom gjort det! Vergin och Stensgaard. Långvarigt hat mot Petrus och hans kvinnor!

-Mot Petrus kanske? sa Persson viskande. Men varför mot kvinnorna? Och var är Petrus?

-De såg väl alltihop, sa Lundin tvärsäkert. Måste tystas.

-Men du vidhåller att ni inte mördade grönavågarna. Eller hur, sa Beck? (Vergins tidigare bekännelse låtsades han inte om.) Hur vet du att inte Stensgaard gjorde det och sen hittade på en historia om ”kollektivt självmord”. Hur såg Schäfer ut för övrigt?

Vergin rev sig i huvudet.

-Som död. Det sa jag ju.  Avsvimmad åtminstone? Vergin nickade bekräftande.

-Åtminstone, sa Beck. Så du vet inte om hon var död?

  -Nja… vi tog oss några glas hos mig och Stensgaard sa att han skulle kolla om hon verkligen var död. Vi hade lagt dom i garaget. Han påstod det åtminstone. Att … hon var död alltså.

-Det var hon alltså inte, fortsatte Beck oförtrutligt. Men varför? Varför kunde ni inte bara ringt oss och talat om allt, om det var ett s.k. ”självmord”, sa han förbryllad?

-Nja… Johansson kom. Han hade sett oss bära över kropparna. Ja, han var ju inte glad för sina hyresgäster. Stensgaard berättade för honom vad som hänt. De verkade förhandla en stund utanför huset. Han ville inte att vi skulle ringa polisen. Johansson alltså. Vi skulle bara låtsas som att dom stuckit självmant.

-Vad hade han att vinna på det?

-Han … han… sa att han tänkt vräka dom i alla fall. Så det spelade liksom ingen roll. Och att vi kunde bli misstänkta, Jack och jag. Han hade sett oss på gården. Sa han. Han lät hotfull. Jag vet hur han kan vara. Så det var bäst att bara stuva undan dom. Ja… jag vågade ju inte argumentera … mot dom där båda …

-Jaha. OK, sa Beck och antecknade i sitt skrivblock. Sen har vi den 22/5 måndag, då liken återfanns på dasset. Varför hade ni inte flyttat dom?

-Nja… annat kom emellan… ingen räknade ju med att någon skulle gå dit å leta förstås. Eller att det skulle bli så förbaskat varmt. Dom hade ju aldrig några besökare där heller på senare år.

-Det ska ha varit en hel del besökare, har vi ju hört. Flickan Liljekvist har berättat en del. De drevs ju en sorts ”bordellverksamhet” där i Blackås, eller hur Vergin?

-Nja… jo det förstås. Det så klart. Men vi tänkte som så att var det helt öde i gården, så fattade väl folk att dom flyttat?

-Ja, kanske det. Ganska riskabelt om du frågar mig. Hur hamnade Schäfer i kallkällaren då?

-Det var Jack som bar dit henne. Han tyckte väl det var ett bra gömställe. Så länge.

-Levde hon då?

-Mja… ja… vet inte riktigt…?

-Vet du inte?

-Jack tog henne i bilen redan nästa dag. Sen vet jag inte vad som hände med henne faktiskt…

-Men Finnström var död?

-Ja, och som hon såg ut sen. Fy fan. Stackars kvinna …

-Jag förstår det. Sängkammargarderoben, var det Stensgaards idé?

-Ja, han vågade inte köra bort och dumpa henne någonstans just då. Hedlund och hans grabbar körde ju förbi titt som tätt med sina jävla stinkande dynglass. Han var jävligt enveten Hedlund, frågvis och så. Och Johansson sa att det var OK. Han skulle ändå riva huset. Ja, hela rasket. Och sälja marken till Hedlund. Köra över alltihop med schaktmaskin. En bra slant skulle han få också.

-Helt vansinnigt tänkt! Men du vet alltså inte vem som mördade dom? Barnen och Nyrén och Schäfer? Och vart tog Petrus vägen? Och Johanna Finnström?

-Jag svär att jag inte vet. Allt är sant. Allt. Kan jag få en stänkare till nu?

Botvidsson gick sammanbitet in på sitt rum för att tappa upp en ny pappersmugg hembränt till den törstige delinkventen.

-Får jag se på dina händer Leila, sa Lene Stensgaard där hon satt bredvid Leila vid köksbordet. Du har så vackra långa fingrar. Afrikanska. Jack älskar allt afrikanskt, särskilt maskerna. Dödsmaskerna. De förtrycktas anletsdrag. Ja du vet allt det där han svamlar om, Picasso också. Har du aldrig låtit någon spå dig Leila?

-Nej… jag…

Dumt nog sträckte hon fram båda sina händer mot Lene, med handflatorna upp, och hon tog nästan vänligt upp en skidrem med knäppe och drog åt Leilas händer hårt, som i ett skruvstäd.

-AAJ! Leila skrek till och försökte resa sig, men för sent. Den långa Lene Steensgaard, lika lång som Leila, reste sig, gav henne en våldsam örfil, och tog henne hårt i nacken och vände henne mot köksdörren.

-Vi ska ta en liten biltur du och jag, sa hon som vore det en ren självklarhet. Vacker och iskall såg hon ut i sitt bleka osminkade ansikte med det långa bruna håret i en stram hästsvans på ryggen.

-Du förstår, så här ligger det till lilla vän, sa hon hårt medan hon körde upp mot skogen, längs avtagsvägen mot skyttebanan. Leila satt bredvid henne med händerna hårt bundna i knäet. Det bultade i huvudet efter slaget. Hon tänkte på att tallskogen och blåbärsrisen kanske var det sista hon såg här i livet. Hon förstod allt, det hade hon kanske gjort hela tiden. Ändå var hon inte särskilt rädd. Det hade hon nog aldrig varit.

-Jag kom hit som 19-åring från Stockholm, det var grönavågstiden på den tiden. Hade stuckit från mamma i Stockholm. Petrus, eller Karl-Erik Pettersson som han hette då, gav kurser i fiolspel och kroki. Jag gick bägge, han var ju så ruskigt snygg i sitt långa hår i hästsvans. Muskulös, vältränad, vitsig, musikalisk.

-Jag förälskade mig i honom. Jack och hans flickvän Helle från Danmark var också med. Jack stötte på mig förstås, alla tjejer var ju lovliga då, men jag var mest förälskad i Petrus. En av modellerna var för övrigt Konradssons fru, men det kanske du redan visste? Vacker på sin tid. Friskt naturlig. En riktig Zornkulla.

-Jaha… vad hände sen, klämde Leila fram. Hon övervägde att försöka slå till Lene Stensgaard med båda händerna men hon kunde inte lista ut hur hon skulle bära sig åt. Lene höll hela tiden ett öga på henne medan hon långsamt körde längs den smala skogsvägen.

-Ja, jag tror Petrus förförde Konradssons fru senare. Hon skämdes så efteråt att hon hängde sig? Ruskigt va? Rätt ovanligt att kvinnor hänger sig.

-Nej, det visste jag inte. Stackars Konradsson, klämde Leila fram. Hjärtat bankade som en hammare, ändå kände hon sig samtidigt samlad, beslutsam. För att allt äntligen var slut? Om hon bara kunde få upp bildörren, slänga sig åt sidan, ut i skogen, och få Lene att köra ut i blåbärsriset, så kanske …

-Ja, jag förstår inte att Konradsson slog ihjäl Petrus då. Så hade vi sluppit allt det här. Jag fattar det inte.

-Blev du också … förförd av Petrus?

-Ja, det kan man väl säga. Mer eller mindre mot min vilja. Men när jag förstod att han bara ville ha mig för att roa sig, så började jag hata honom. Jag hatade honom i nästan tjugofem år, tänk dig. Tjugofem år. Gick här och hatade honom som fan, men vågade inte ha ihjäl honom.

-Lever han?

-Du låter tveksam. Du hoppas fortfarande på undret? Vänta nu så får jag fortsätta. Jag fick höra av Vergins syster, som jobbade i banken i Kläppen då att Petrus tagit ut 150.000. Tänk dig, de levde som kyrkråttor där borta, kvinnorna fick han att fnaska, och barnen slavade gratis i hushållet. Och han tänkte dra med pengarna som han stoppat undan. Jag pratade med Lova på byn, och det stämde. Han skulle sticka med Berit Schäfer. Hon hade hört dom planera alltihop. Det var då jag bestämde mig.

-Bestämde dig för vad? Döda Petrus?

Lene Steensgaard svarade inte. Hon höll sitt stolta vackra huvud med den raka drottninglika halsen stirrande dels på vägen, dels på Leilas reaktion. Plötsligt stannade hon bilen.

-Nu går vi in i skogen. Här är det.

Hon knuffade Leila framför sig genom blåbärsriset och de lavskäggiga stora tallarna. Ljuset silade ner genom mellan trädgrenarna. Dansade. Längre in i skogen var ett liten rött skjul, fattigt och förfallet, förseglat med ett lås. De stannade och Lene öppnade låset.

Inne i skjulet hängde Karl-Erik Pettersson-Petrus, upphängd på en krok i väggen, invirad i en genomskinlig hårt tillsluten plastsäck för att inte lukten skulle locka till sig djur eller bärplockare. Han var bunden till händer och fötter. Det stank kraftigt från säcken i solvärmen. Blod och avföring.

Petrus var knivskuren över hela kroppen, som var naken. Den var rödprickig och blodet rann om den. Långa djupa skärsår gick kors och tvärs uppifrån ansiktet, armarna, bålen och ner till fötterna. Det blödde ur skrevet på honom. Könsorganet var avskuret. På det slappt hängande huvudet med de långa grå fuktiga testarna satt en krona av taggtråd som på en död Kristus. Huvudet blödde. Hela kroppen hade börjat ruttna. I munnen var inpressat en gummiboll, så att han inte skulle ha kunnat skrika. Ja, nu kunde han ju i varje fall inte göra det längre. Men han hade nog fått skrika ändå. Som en slaktad gris, tänkte Leila.

-Blackåsjesus, sa Lene med uttryckslös röst. Nu ser han inte för grann ut, eller hur Leila? Ställ dig på knä framför mig så jag får se dig tillbe aset!

Leila var så fascinerad över hela historien att hon i sin naivitet inte ens övervägde att Lene Stensgaard faktiskt kunde döda henne också. Och hur skulle hon ha kunnat tro det, hon som egentligen trodde alla om gott. Otroligt, eller hur? Men det var innan hon sett ”Blackåsjesus” uppspikad i vapensjulet.. Då förstod hon vad Lene kunde. Då förstod hon, som en blixt från klar himmel. Lene tog nästan nonchalant älgstudsaren som stod bredvid det plastinbakade liket och spände hanen, med pipan mot blåbärsriset. Hon var en van jägare som kunde flå både djur och människor. Leila vände sig mot hennes uttryckslösa grå ansikte. Hon hade sjunkit ner in den mjuka mossan, på knä.

-Men flickorna? Kvinnorna? V-varför… ?

-Tänk dig att jag gick och hatade den här landsbygdscasanovan i trettio år, sa Lene och skrattade till för sig själv. Trettio år! När jag hörde att han tänkte dra med Schäfer och alla pengarna, och komma undan alltihop utan straff, så gick jag bara dit med ett av Jacks gevär, på kvällen 1 maj. Jag hade försökt övertala Lova och Johanna att ta flickorna med sig och bara sticka många gånger, men dom vägrade. Kan du tänka sig! De HÖLL IHOP ända in i döden! Såna idioter. Dom var ju fullständigt indoktrinerade av Blackåsjesus profetior. Stackars kvinnor. De kunde barainte lämna honom fast jag bönade och bad. Och polisen kunde jag ju inte vända mig till, de såg bara genom fingarna på allt sammans. Vart skulle de ta vägen förresten? Alla föraktade dom ju. De flesta människor här i bygden ville se allihop döda. Dom var ju bara fnask. Jag tog lagen i egna händer. Jag var bara exekutor, kan man säga. En helt vanlig exekutor för den allmänna viljan förstår du Leila. Jag gjorde vad alla andra bara pratade om men inte vågade.

-Och… Jack då?

-Jack gör alltid som jag säger. Han skäms bara för sina fruntimmersaffärer, han har bedragit mig så många  gånger nu, men kommer alltid krypande tillbaka som en hund som fått stryk. Alltid. Svag som alla andra män jag träffat, ynkryggar till män som bara tänker med ballarna. Hans skam och svaghet och det där lilla unset moral han har i kroppen är min makt över honom ser du. En dansk ynkrygg, kort och gott. Ett redskap man kan ha eller mista, sak samma. Men bra att ha.

Hon rörde vapnet långsamt fram och tillbaka medan hon pratade, siktade vant mot ett träd, lekte som en katt med den darrande mörkhåriga råttan framför sig. Tog god tid på sig.

-Hur… hur… gjorde du …?

-Jag hittade Petrus och Schäfer på logen, i deras lilla ”krypin”, klockan var väl elva på kvällen. Hon satt ovanpå honom, spritt naken, med ryggen mot mig, gamla människan. Tänk dig såna svin. Han låg och stönade och gruffade som en gris med slutna ögon, knullade på som galen, med händerna om hennes beniga skinkor. Hon red på honom som om han vore en hingst, inte en gammal märr. Som han fick alla kvinnor att göra, även mig.

-Ja? (Leila stirrade oavvänt på  Lene där hon stod på knä, Lene som svängde med geväret framför henne som en afrikansk storviltjägare. Lene log när hon demonstrerade hur hon slagit ner Blackåsparet.)

-Så jag drämde henne i huvudet med kolven. Och sen honom. Tjong! Så enkelt var det!

-Men… men…?

-Jag tänkte förstås roa mig lite med Blackåsjesus här så jag band honom och satte tejp över käften på honom. Jag körde in bilen på tomten och baxade upp fanskapet i bakluckan. Fan vet vad jag fick krafterna ifrån. Ibland är man starkare än man tror Leila, kom ihåg det. Särskilt när man har med riktigt riktigt svinaktiga män att göra!

Leila stod som fastnaglad i marken, stel av skräck, knäna djupt i mossan, med händerna bundna framför sig. Hon kraxade hest, halsen var snustorr och andedräkten kändes torr som en ökenvind.

-Och … flickorna då?

-Finnström såg jag inte till, men Lova, det gamla våpet, kom utspringande och tjöt. Hon var blåslagen i ansiktet. Jag tror hon såg mig när jag slängde ner honom i bakluckan. ”Vad har du gjort, vad har du gjort” bölade hon på som en galning. Jag fick ge henne en rejäl örfil med geväret. Hon föll och slog huvudet i en sten. En ren olyckshändelse. Då såg jag barnen uppe på övervåningen, inlåsta som vanligt. Barnen. Jeanette och Rosmari. I fönstret.

Leila kände hur hon sjönk ännu djupare ner i lerjorden. Hon viskade hest.

-Men varför? De var ju bara barn?

Hans barn ja. Huggormens vidriga äckliga avföda. De var ju Petrus horungar bägge två, med olika mödrar. Jag kunde inte låta dom leva förstår du lilla vän. De hade ju sett allt sammans. Jag MÅSTE få min hämnd på Petrus. Ja, det var allt jag tänkte på. Så fick det bli. Och det fick jag ju.

-Du… du sköt barnen.  Barnen! När dom låg gömda under sängen!

-Ja, stackars små liv. Ojojoj. Som att skjuta småvilt. Lene skrattade till. Hon riktade geväret mot Leila som böjde huvudet.

Ansiktet var dränkt av tårar. Hon böjde huvudet mot det doftande blåbärsriset och grät så hon skakade.

Lene riktade bara lugnt älgstudsaren mot Leilas nacke. Sen strök hon med pipan över Leilas darrande snyftande svarta lockiga hår, fram och tillbaka, som för nöjes skull.

-Upp med huvudet! Kyss geväret! Och kyss din hädanfärd, flicka lilla. Lyft på huvudet, se mig i ögonen jänta!

Hon skrek, skrattade till när Leila lyfte huvudet, och riktade pipan mot Leilas panna.

Då såg Leila i en dimridå av tårar bakom Lene hur båda Johanssons två gråhundar kom rusande sida vid sida. Flåsande, flämtande, som på hundkapplöpning. De kom från skogsvägen, längs den gamla stigen, i våldsam fart, benen trummade mot den barrtäckta mossmarken, de sprang med hängande tungor och blottade tänder. Alldeles tysta, utan ett enda skall. Tassarna trummade mjukt och tyst mot stigen, hon hörde dom fint nu. Det var så konstigt tyst i skogen för övrigt, inte en vindil, inte en fågel, ingenting. Allt hade stannat upp en sista gång. Lene hörde också hundarna, vände sig om, siktade och sköt den ena hunden i pannan. Den andra kastade sig över henne så att hon föll handlöst till marken. Bakom kom Konradsson springande, tungt flåsande. Bakom honom flera poliser. Lene svängde med geväret när hon låg på rygg med gråhunden över sig och drämde Leila i huvudet med kolven i ren reflex. Sen blev allt svart. 

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel tjugofyra

När Leila vaknade upp stod en liten mörkhårig pojke och stirrade på henne. Som ur en dröm hon nyss vaknat upp från. Söt, krullhårig, precis som hon, med etiopisk långsmal vacker näsa, ljust chokladbrun i ansiktet, pigga nyfikna pepparkornsögon. Han var nog bara fyra-fem år. Hon visste inte om hon fortfarande drömde.

Han pekade på Leila, skrattade och sprang tillbaka till Konradsson, som satt på en stol bredvid sjukhussängen på lassarettet och halvsov. Klockan var åtta på kvällen.

Leila försökte lyfta huvudet, som genast började dunka av smärta. Hon kände på bandaget. Konradsson ryckte till och ropade på ett sjukvårdsbiträde. Leila försökte le.

-Vem… vem är det? sa hon förvånat och pekade på den lille pojken, som såg ut precis som hon. Bara mycket yngre. Allt kändes fortfarande overkligt, allt som hon varit med om, som en dröm.

-Ä, bara en av mina vänner från lekparken hemma, sa Konradsson och munnen slätades ut som om han verkligen försökte anstränga sig att le. Jag kallar honom Leo. Han är efter mig som en bålgeting jämnt nuförtiden. Flykting förstås. Jag och Botvidsson bjöd honom på en tur i polisbilen nyss, du må tro att han trivdes.

Konradsson klappade den lille krabaten faderligt på huvudet. När biträdet tittade in sa Konradsson.

-Kan syster eskortera den här lille mannen till ”lekstugan” en stund? Och ge fröken Nordmark en aspirin eller två.

”Gud vad söt han är”, tänkte Leila när den lille pojken försvann med biträdet. Hon tänkte på vad Erika sagt om att adoptera. Nu framstod det som en ganska bra idé.

Om Erika fortfarande ville förstås.

-Hur fick du tag i honom, sa hon förvånat och tog sig grimaserande om huvudet. Hon försökte resa sig i sängen. Konradsson reste sig.

-Ligg ner, sa han soch försökte låta strängt allvarlig. – Gör som jag säger jänta! (Jo, nog hörde man att det var Konradsdson, tänkte Leila trött men lycklig,) Han försökte lägga Leila ner på kudden. Riktigt varsamt. Så där ja. Jag ska berätta allt, så får du fylla i. Ta det försiktigt bara, du är ju krigsinvalid för tusan.

Biträdet kom med två alvedon och en panodil och Leila sjönk tungt tillbaka på huvudkudden.

-Tacka Puck och Joppe att vi hittade dig.

-Hundarna?

-Ja. Johanssons. Bästa älghundarna här i byn. Tur att jag trotsade Lundins order och vände om. Jag hittade din jeansjacka hos Stensgaard i köket. Det räckte för att dom skulle leda mig direkt till dig. Tänka dig, vilket luktsinne! Visst är det otroligt! Ja jag pressade ju Jack lite på var ni kunde vara också, bara lite, och han tippade på skjutbanan. Han var riktigt medgörlig faktiskt, ja efter lite övertalning från Botvidsson.

-Hur gick det … ?

-Med hundarna? Ja, Joppe dog på direkten, stackars krake. Jag och Puck fick gå en brottningskamp med den där amazonen till kvinna. Tyvärr fick hon tag i mitt tjänstevapen. Hon sköt sig själv i huvudet och mig i armen. Sen var det över. Men jag är glad att jag lever.

Först nu såg Leila att Konradsson hade armen i mitella under kavajen.

-Gud… du… du räddade mitt liv Konradsson …

-Nja, hundarna Leila. Tacka Puck. Det är deras förtjänst. Jag ska ta hand om honom nu. Det blir bra sysselsättning för en pensionär som jag. Lite lagom motion också. Och lille Leo förstås, så länge han nu blir kvar, man vet ju aldrig, rätt var det är så är de försvunna. Men så länge han får stanna så. Han tillhör nog somalierna därhemma. Ska fråga runt lite vems han är. Ingen verkar kännas vid honom av tanterna på gården i alla fall.

-Du bor …

-I Kohagen ja. Bland alla invandrarna och flyktingarna. Det trodde du inte. En gammal rasist som jag. Riktigt trivsamt faktiskt. Nu börjar jag ju känna dom dessutom, kärringarna med hucklena frågar mig numera om allt mellan himmel och jord, frågar mig om hjälp med allt möjligt. Lite svårt att förstå ibland, men annars så…. Tur man är så händig med det elektriska och så. Och gubbarna är rätt trevliga också faktiskt. Tar gärna ett glas raki och så där…röker en pipa… vi har det rätt så … hur säger man… trevligt… mysigt (det hördes att det ordet inte var så vant) emellanåt. Trots allt vad du läser i tidningarna….

Leila hade aldrig hört Konradsson tala så mycket på en gång. Han verkade förändrad. Mycket gladare. Och han hade aldrig kallat henne för ”Leila” förut. Bara ”jäntan”. Eller ännu värre saker.

-Vad roligt att du verkar trivas så bra. Vad heter du i förnamn Konradsson?

-Tage. Som gamla statsministern. Då när Sverige var sig likt. Jag saknar verkligen den där tiden ibland om du bara visste. Så att det gör ont. Men det kommer aldrig att bli som förr. Lika bra man vänjer sig eller hur.

-Ja, jag antar det …

-Jag ska säga dig en sak …  Leila Nordmark (Konradssom böjde sig fram och slickade den grå lilla stubbmustaschen. Han luktade ansiktsvatten och tobaksrök och whisky.). Jag minns bara att jag varit riktigt fri och lycklig en enda gång i livet.

-När var det?

-När jag och pappa ibland åkte till gamla kvarnen och fick mjölet malt. Tycker du det låter löjligt med såna gamla barndomsminnen? Det är det inte. Jag höll min farsgubbe i handen hela vägen. 7 år kanske, jag var glad förstår du. Han var nykter för en gångs skull, han var stolt över sitt jobb, och jag med. Då, när han inte klådde mig eller drack för mycket hembränt utan var glad och skämtade om allt och alla. Det var så fridfullt. På kärran. Hela skogen liksom lyste på oss. Då var man lycklig. En liten lycklig pojke. Som inte önskade något mer av livet just då. Så ville jag vara jämnt.

-Men…

-Jo jag har klurat på det där. Sen när man blev ensam… sen Gullan dog… det var väl ingen frihet precis. Jo kanske på sitt sätt… men jag visste väl bara inte vad jag skulle göra med den. Kanske var det så. Jag saknade kunskaperna. Bildningen. Visste för lite om mig själv. Det var bara skrämmande allt sammans. ”Friheten”?

Leila såg på Konradsson. Han såg så sorgsen ut när han sa så där.

-Men nu har du ju lilla Leo, sa hon på försök. Och Puck.

-Ä, han har säkert någon släkting bland somalierna i Kohagen. Jag tror dom snart blir hemskickade vad tiden lider. Det brukar dom bli. Ingen idé att hoppas. Men ett litet tag så kanske  …

-Har du inga egna barn?

-Jo, en dotter i Sundsvall. Hon har barn också, men vi träffas aldrig. Ja fy för fan vad man varit dum ibland …

Han hostade av plötsligt rörelse och tog fram en chokladask där prislappen, 52:50, satt kvar. – Tycker du om choklad? Jag är inte mycket för sånt själv. Inte får man röka här heller. Nä sjukhus är inte min kopp te. Hoppas man aldrig hamnar här.

-Jag lovar att höra av mig ibland, sa Leila och sträckte ut handen mot Konradsson. Efter en viss tvekan tog han den. Den var valkig och hård, men handflatorna var märkligt mjuka och känsliga. En gammal mans händer. Hon klämde dem en stund under tystnad. Ingen sa något men båda förstod nog ändå. Hon kände att Konradsson spände sig och liksom darrade till och tog upp en näsduk och snöt sig ljudligt. Han hade tårar i ögonen som han försökte blinka bort. Den gamle mannen. Hon klämde hans fårade beniga hand till han generat drog den till sig.

-Hur är det med Botvidsson, sa Leila, bara för att säga något annat.

-Jo, han lever. Mer än väl. Han bad mig faktiskt be dig om ursäkt för att han var så ”burdus” mot dig där uppe i Blackås. Det har jag aldrig hört honom säga förut till någon människa. Be om ursäkt när han spöat någon vill säga. De satt långt inne ska jag säga dig. Han har respekt för dig nu. Efter allt du gått igenom. Han fasar för att gå i pension han också. Livrädd, stackars sate. Tur att han har spriten.

-Det blir nya tider när ni två slutar, sa Leila och släppte Konradssons hand. Förändringar.

-Ja, tack och lov för det. Förresten var Petra och David här när du sov. Petra knäckte din diskett, ja min diskett vill säga. Så nu har vi hela härligheten på data, som det heter numera. Med foton på alla bestraffningarna, som han sålde till olika skumma Internetsidor, allt noggrant fakturerat på disketten. De skulle köra upp till Blackås men fastnade i bilköerna till stadsfesten. Det hade varit en bilolycka med flera inblandade utanför infarten.

-Förlåter du mig för att jag tog den?

-Jag visste nog att du tog den. Kanske ville jag t.o.m. att du skulle ha den. La den så prydligt där för dig att hitta. En liten test bara. Jag har aldrig vara mycket för daqtorer ska du veta. Jag anade att du skulle kunna knäcka den, polismästare Lundin är väl ingen stjärna på sånt där direkt. Han hade allt på sin egen datór men höll det för sig själv i en hel vecka, fanskapet. Mån om brödraskapet i orden. Och direktör Göthe. Det var ju sprängstoff gubevars. När jag visste hur saken låg till tog jag disketten i hans rum, direkt ur skrivbordslådan, men jag visste inte vad fan jag skulle göra med den innan du kom. Den förbannade kårandan. Den sitter i ryggmärgen

-Bernhardsson?

-Ja han fanns med där . Fast det var tio år sen. En fest i ordenshuset när Petrus fortfarande var med. Hela sällskapet bjöds med till Hissjö och fick förlusta sig med fyra ryska fnask. Allt fanns på disketten, Petrus var noga med räkenskaperna. Väldigt noga, bra för oss. Jag tror han försökte utpressa Bernhardsson sen. Och åklagare Frisk, som också fanns med bland kunderna.

-Jag hörde om din fru, sa Leila som nu började minnas vad Lene Stensgaard sagt till henne uppe i skogen innan hon svimmade. Jag är så ledsen för det som hände …

-Ja, det var inte roligt. Jag förstår inte varför jag inte hade ihjäl Petrus då… Konstigt… Jag fattade det inte på flera år. Inget brev, ingenting. Det var inte roligt… Men jag anade ju förstås …

Konradsson satt tyst och studerade sina valkiga små händer framför sig i stolen. Små prinskorvar till fingrar, väldigt olika hennes egna långa vackra. Leila försökte mödosamt lägga sig bättre i sjuksängen. De var helt ensamma i det vita svala rummet. Alldeles tyst, precis som uppe i skogen när hon såg hundarna komma. Så tyst och stilla med träden susande högt över huvudet. Katjagumman tänkte hon. Hur hade hon kunnat vara rädd för henne ?

-Varför gjorde du inte det då?

-Vet inte. Kanske för att jag trots allt är polis och vet hur länge man får sitta inne för ett överlagt mord, sa han och smålog för sig själv. Jag kan tänka mig bättre sätt att tillbringa mina sista år än på kåken.

Han rätade på sig och strök tillbaka det tunna håret över flinten.

-Vet du hur det gick till nu, sa Leila och lät trött på rösten?

-Ja på ett ungefär. Jag ska hälsa från Eva-Karin Liljekvist också. Hon var i stugan med småbarnen hela tiden, vettskrämd. Tänk att hon lämnade bort spädbarnet också till Eva-Karin, drakhonan? Kan du förstå hur en sån människa är gjord?

Leila mindes lille Linus i sparkgungan. Och hur kallblodig Lene Stensgaard varit när hon sköt Jeanette och Rosmari under sängen. Hur rädda de måste ha varit just då.

-Jack då?

-Han var hemma. Förvirrad, vankade mest omkring, högg ved, verkade osammanhängande. Chockad tror jag.

-Han var bara ett redskap åt Lene, en ynkrygg, sa Leila och stoppade munnen full med praliner. Det hade aldrig smakat så gott.

-Ja, vi förstod det. Eva-Karin kände ju Lene väl, och Lene hade sagt till Eva-Karin att de här grönavågarna hade begått självmord, och att Jack varit där. Men hon ville inte att Eva-Karin skulle nämna Jacks namn, fast hon sett honom bära bort Johanna Finnström med Vergin. Så hon sa att det var Johansson istället. Stackars jävel. Och Vergin bara hängde på.

-Ja, jag såg ju de svarta säckarna hemma hos Johansson.

-Jo, men såna där säckar med dragkedja kan man köpa var som helst på bensinmacken. Gamla polissäckar. Från överskottslagret. Men välgjorda, håller tätt länge. Bra tillskott i den snåla budgeten vi har här på landet. Bra att bära löv i. Finns t.o.m. med polisens vapen på, fullt synligt. Obegripligt egentligen. Men det är väl besparingarna. Glesbygden dör ut hur som helst, med eller utan polisens hjälp, där har du min åsikt om saken.

-Men … var det Lene som sköt Johansson?

-Troligtvis. Han visste ju för mycket. Stackarn som fått ligga med Shejkens kvinnor i flera år istället för att få betalt för hyran. Men jag tror han innerst inne kände ångest. Åtminstone när han blev full. Jag tror han led av allt som hänt. Jag vet att han gjorde det. Fruktansvärt. Men han var ju insyltad upp till öronen. Stackars Johansson. Gick i min klass i småskolan. Ville nog bara bränna ner huset till grunden först som sist och glömma allt sammans. Men nu går han ingenstans.

Då stack sjukvårdsbiträdet in huvudet.

-Ursäkta. Du har besök.

Konradsson reste sig upp. – Ja, jag måste ju se hur det går för lille Leo. Det är en riktig krabat när han får fart. Du skulle bara se. Ta det nu lugnt nu … Leila Nordmark. (Det lät lite högtidligt när han sa det.)

Han klappade henne faderligt på huvudet och försökte ett leende, och försvann ut. Han var verkligen förändrad, tänkte Leila. Det var som om en stor tung sten fallit från hans hjärta nu.

Det var en smal tunn flicka med lite håliga ögon, pageklippt cendréfärgat hår. Tanig, nyhklippt, påminde om Petra fast yngre. Jeans och stickad tröja och gymnastikskor.

-Jag… jag heter Susanna Göthe, sa hon och skakade hand med Leila.

Leila bara gapade. Tur att hon redan låg, annars hade hon kanske svimmat av överraskningen.

Flickan satte sig på stolen där Konradsson suttit, på den uppvärmda sitsen, bredvid sängen.

-Jag har tänkt på dig jättemycket, sa Leila och försökte låta stadig på rösten. Hur lyckades du fly från Blackås?

-Pappa kom i bilen och hämtade mig. Jag hade ringt, en gång när de inte såg mig. Vi bestämde att han skulle komma på kvällen 1 maj.

-Ja, jag har ju läst din dagbok, sa Leila medkännande.

Den stackars flickan såg ner i golvet och dolde ansiktet under håret som föll ner på sidorna.

-Du kände Eva-Karin?

-Ja, hon hjälpte oss ibland och gav oss mat och pratade lite. Hon visste att jag skulle fly, vi hade talats vid genom toafönstret kvällen innan. Hon lovade att inte säga något om att jag flytt. Jag var rädd att dom skulle komma efter mig.

-Men nu kan dom inte det …

-Nej jag vet det … Jag är glad för det.

Hon började plötsligt gråta med händerna för ansiktet. Leila kände sig beklämd och obekväm och blev glad när Konradsson kom in med lille Leo stadigt i handen.

-Det var ju ett samtal från Blackås till Erik Göthe som var lite konstigt, sa Konradsson som om inget hänt och vägde på fötterna. Kvällen innan morden. Jag trodde det var Petrus som ringt honom, men det var också konstigt, de hade ju ingen som helst kontakt sedan Petrus slutat i orden. Det var alltså Susanna som ringde.

-Var det det som utlöste det som hände sen, sa Leila fundersamt?

-Ja kanske. Lova Nyrén verkar ju ha skyddat Susanna, och hon fick väl skulden för att Susanna rymt. Fan vet vad dom gjorde med Lova sen. Men du vet kanske, sa han och såg på Leila. Jag tänkte om Lene Stensgaard…

-Jag kan väl skriva en rapport om det sen, sa Leila trött? Det var ju Lene som gjorde det helt själv. Och dom döda kan ju inte skriva rapport.

-Nej, det får man göra innan man dör, sa Konradsson ironiskt. Till vår herre. En sista polis- rapport. På heder och samvete, utan allt förbannat ljug. Och göra upp alla räkenskaperna. Och disponent Göthe vill inte att det här ska komma ut så det blir nog inte mycket rapporterat om det här heller i pressen skulle jag tro.

-Mamma var inlåst i vedboden, sa Susanna mellan händerna. Dom slog henne. Jag tror hon levde flera dagar där ensam. Jag tror hon svalt ihjäl tillslut. Hon blev ”bestraffad” sa tant Berit.

-Som Berit Schäfer blev? Ja, alla får sitt straff till slut, sa Konradsson salomoniskt, utan tillstymmelse till medlidande.

-Vad händer med Bernhardsson nu, sa Leila upprört. Hon ville krama Susanna Göthe, men huvudet dunkade nu värre än någonsin av smärta trots bandaget när hon reste sig upp i sängen.

-Bernhardsson får nog förtida pension, det är nog allt. Men ett fint avgångsvederlag blir det nog. Och Lundin slutar ju också snart. Med den äran. Kan jag tro sen det här fallet löst sig så bra. Och tro inte du får någon ära av det här, nej icke. Eller jag. Jag tror David kan bli chefredaktör efter Bernhardsson. När Lööw också gått i pension. Den lojale David. Och vem fan som ska bli polismästare vet jag inte. Någon ungtupp söderifrån förmodligen. Karriärstegen. Som stannar några år och sticker sen. Det randas nya tider Leila här uppe i obygden. Nya underbara tider står det i tidningen. Gruvnäringen kanske? Vi får väl hoppas på turismen.

-Blev du också utnyttjad någon gång Susanna? Sexuellt menar jag, sa Leila och såg ner i det vita sjukhustäcket. Hon ville helst inte höra svaret.

-Nej, aldrig. Farbror Petrus var nog rädd för pappa, han vågade inte. Jag fick bara stryk av tant Berit ibland. Farbror Petrus var med och tog bilder. Men Rosmari och Jeanette gick ibland iväg med gubbar som kom och hälsade på. Fast dom bara var femton. De sa aldrig vad som hänt på logen sen de varit där… Men jag förstod.

-Men du vågade inte säga något till mig?

Susanna stirrade ner i golvet. – Nej, Lene förbjöd mig. Jag fick inte nämna hennes eller Jacks namn. Hon … gav mig en örfil…

-Vi hittade faktiskt inga fler riktigt komprometterade namn på disketten sa Konradsson, som satt sig på fönsterbrädan medan Leo började springa runt på golvet. Det var mulet utanför, regn i luften. Hans torra lite cyniska röst malde på: – Några boende här på orten, många från andra delar av länet, jag t.o.m. från Finland och Norge. Men på slutet var det dåligt med kommersen, ryskorna hade dragit, det var bara Johanna Finnström och Lova kvar. Rena rean i mitt tycke. Kanske tur att dom inte behövde leva vidare efter vad som skett?

Leila reste sig mödosamt från sängen, såg argt på Konradsson som stängde den glappande munnen tvärt när Leila reste sig och tog Susanna i famnen.

-Så får du inte säga, sa hon och började gråta hon också.   

-Nej jag ska hålla mun, sa Konradsson och såg generat på den långa omplåstrade Leila, och den lilla tunna Susanna Finnström. Han hostade slemhosta. Nej, jag tror din pappa väntar på dig ute i bilen, Susanna sa han ovanligt vänligt och klappade den gråtande flickan på axeln. Han ledde Leila under armen, tillbaka till sängen.

-Du har i alla fall förgyllt de här sista veckorna före min pension mer än någon annan gjort på de fyrtio år jag jobbat här, sa han och satte Leila försiktigt på sjuksängen. Det vill jag att du ska veta. Du är en fenomenal jänta så stor du är. Du har till och med fått mig att börja tro på något, sa han allvarligt och lät nästan religiös. Konstigt va?

-På vad? sa Leila när Konradsson lugnt och försiktigt la henne med ryggen mot den uppresta huvudgärden på sjuksängen och stoppade om henne.

-Ja säg det. Friheten kanske. Framtiden? Hur svår den är att bära på. Tung. Men ändå uthärdlig på något sätt. När man slipper bära på den själv. Ja jag är väl inte särskilt filosofisk av mig men nu är det också sagt.  Men du har hjälpt mig bära den en bit, och det har varit ganska trevligt trots allt. Jag hoppas du hör av dig i framtiden, fröken Nordmark, sa han och log sitt knipsluga svårtydda leende som fick den stickiga borstmustaschen att bre ut sig ännu mer på överläppen. Den fårade pannan slätades ut. Han såg nästan vacker ut.

Det lovar jag, sa Leila och log när Konradsson tog hennes bruna hand med de långa tunna pianistfingrarna och gav den ett lätt kram. Sen snöt han sig igen, harklade och muttrade något som lät som ”jävla sentimentalitet”, satte det rutiga sportkepsen på huvudet och lufsade ut från sjukrummet, med Susanna Göthe och lille Leo i släptåg.

Leila la sig tillbakalutad på huvudkudden. Hennes huvud var som en kyrkklocka som sattes i ringning. Sen avtog långsamt klingandet och allt blev tyst. Snart sov hon. Utan att drömma.

Vi som älskade varann så mycket: roman

  • (1) ”Jag berättar en historia för dig, och så låtsas vi bägge att den är sann.”

Det är sent på jorden. Ingamaj har avslutat arbetet med patientjournalerna. Hon tror att hon är ensam kvar på mottagningen och ska just börja stänga. Utanför fönstren står senvintermörkret kompakt, snön har sjunkit ihop i svarta drivor och enstaka gatuljuskäglor lyser, skuggade av gatans glesa silver-björkar. Det är så tyst i huset att man kan höra dödsuret knäppa i brädfodret i väggen. Klockan är halv sju.

När hon går igenom lokalen en sista gång, får hon till sin förvåning se en liten flicka sitta i det skumt upplysta väntrummet. Det är en ung flicka, liten och tunn, hon verkar där hon sitter närmast bortglömd – som något någon glömt eller lämnat efter sig utan att tänka på det – som en borttappad mössa, ett par vantar eller ett paraply – en sak man glömt i hastigheten vid ett snabbt besök, eller bara tappat i förbifarten. I det halvmörka väntrummet är hon till slut bara som en tunn skugga vid den sparsamt upplysta väggen. Ingamajs hjärta studsar till i bröstet av förskräckelse när hon får se flickan.

– Vem skulle du besöka? undrar hon, sedan hon samlat sig, lite irriterat tittat på klockan, och hon antar att det är Franks sista patient. Flickan ser bara rådvill ut. Ingamaj kollar i Franks rum men det är släckt för dagen.

Skuggan sitter kvar vid väggen. Ingamaj har förresten aldrig varit med om något liknande. Skrämd blev hon också. Irriterat ringer hon hans mobil. Frank är redan hemma och står och diskar.

Frank erkänner efter en stunds funderande: han hade glömt skriva upp flickans namn på sista tiden 18.00. Något strul med datorn som inte sparat och så hade han fått annat i tankarna. Ett sent besök, det är väl närmast ”emergency”. Han hade lovat utan att tänka efter.

Ingamaj suckar för sig själv. Tänker: alltid detta ”datorstrul” som aldrig närmare definierades. Det hörs hur generad han är. Hon tycker nästan synd om honom. Hon låter sig förstås bevekas.

-OK, OK, det fixar sig… Jag får väl ta det?

(Och flickan: herregud, hon har ju fått vänta en lång stund, medan Ingamaj varit på stan för att köpa kläder åt barnen. Ensam i besöksrummet. Lilla vän. Och Emily hade redan gått hem.)

Kan du ta henne? säger Frank med den där rösten han så väl vet att hon inte kan säga nej till.

Ingamaj suckar. Hon står inför ett val: be flickan återkomma en annan dag efter att ha fått vänta över en halv timme, eller ställa upp för Frank? Det blir det senare. Som vanligt.

Hon kollar remissen, från landstinget. ”Svårt krisartat symptom. Svarar inte på tilltal.” Också ett antal mediciner som skrivits ut. Hon leder in flickan, som heter Paulina Evander och är sexton, i ett besöksrum. Går på Husarskolan, andra året i gymnasiet.

-o-o-o-

Lirkande först. Flickan stirrar ner i golvet, upp efter väggarna. Bygga upp ett förtroende. En sorts tillit i vart fall. Som att spinna tunna spindelvävstrådar mellan varandra och hoppas att dom inte brister. Ingamaj är bra på sånt, brukar ha bra hand med ungdomarna. Efter tio minuters lirkande kommer så allt, som ur en uppochnedvänd ketchupflaska.

Paulina gråter och pratar, snabbt och osammanhängande. Ingamaj antecknar så fort hon hinner: Klassen hade åkt på skolresa i början av mars, i buss till Prag. Klassens pojkar förväntansfulla, flera av dem var vana ”porrchattare” det visste alla tjejerna. Strax efter tyska gränsen kom de till en liten by som var sprängfylld av tjeckiska prostituerade. Bordellerna låg sida vid sida, många, många, på rad. Mer eller mindre förfallna ruckel. Kvinnor och unga flickor bjöd ut sig öppet i gator och fönster. Tyskregistrerade bilar stod parkerade längs huvudgatan (Ingamaj hade läst om det i en tidning och fyller i vad hon tror är sant). Bussen hade stannat, några behövde kissa, andra ville ta en öl. Grabbarna i klassen hade druckit starköl redan i bussen från Frankfurt.

Några av pojkarna, de allra tuffaste, hade nyfiket gått in på en pub, de andra på en av bordellerna för att titta. Paulina och de flesta av flickorna hade suttit kvar i bussen. Generade och röda i ansiktet. Bara de allra tuffaste tjejerna vågade, eller ville, följa efter, påhejade av killarna. Busschauffören hade skrattat åt de svenska oskyldiga små gymnasisterna, och gått av och tagit en öl. Paulina gråter när hon berättar, tårarna bubblar som ett vattenfall. Sveket är så uppenbart redan då, ingen av killarna hade vågat stanna kvar i bussen av rädsla för att bli utpekad som feg eller ”bögig”. Det är ett mandomsprov.

Efter en halv timme kommer killarna tillbaka, skrytande om sina erövringar, några skryter berusat om hur de ”knullat fittan” av en prostituerad tjej som sagt att hon var femton. Hennes smutsiga trosor visades upp. Garv, skratt. Då hade Paulina börjat spy i bussen. Hon hade fått sprängande huvudvärk, hemska frossbrytningar så hela kroppen skakade. Hon får panikångest. Hon hade lagt sig på ett säte längst bak i bussen, skakande i kroppen, fullständigt okontaktbar. När de väl kom till Prag hade hon stängt in sig på vandrarhemmet och vägrat följa med de andra ut.

Ingamaj häpnar över den upprörande berättelsen. – Men era föräldrar? Var dom inte med?

Flickan håller händerna i knät, kramar fingrarna tills dom vitnar. Blicken är glasartad av alla mediciner. Hon ömsom svettas och fryser. Hade hon övermedicinerat, tänker Ingamaj lite panikslaget?

-De hade tagit flyget. De skulle möta oss i Prag. Det var bara en lärare och en förälder som följde med oss i bussen. Hon är sjukskriven nu. Dom sa att det var ”det billigaste alternativet” för oss, att flyga Germanwings till Frankfurt och sen ta bussen.

Ingamaj ringer upprörd till psykakuten och frågar om det finns plats för flickan där. Det tutar upptaget. Upptaget, upptaget. Flickans föräldrar är gymnasielärare, men ingen svarar när hon ringer.

-Mamma är på lärarmöte. Pappa är på hockeyträning med min lillebror. Jag är sjukskriven och hade lovat att stanna hemma. Kan du inte hjälpa mig? Snälla? Snälla? Jag mår så dåligt! Vad ska jag göra! Jag orkar inte det hära!

Det hade varit en sådan där vacker norrländsk marsdag med några centimeter snö och sol, den hade börjat så bra, med lätt nysnö och klart solsken, bara tio grader kallt på morgonen, sen sol och dagsmeja. Niklas hade varit på gott humör, hans jobbsökeri började arta sig bra, han hade varit på flera anställningsintervjuer den sista tiden och barnen hade varit snälla i morse. Ingamaj vet inte vad hon ska svara Paulina. Vad kan hon egentligen göra? Ingenting. Mer än att rekommendera barnpsykakuten? Men hennes goda hjärta tar överhanden igen.

-Jag… jag kan köra dig till psykakuten och be att du får ligga där. De hjälper dig. Så får de ringa dina föräldrar. OK? Jag tror du behöver professionell hjälp. Något lugnande. Vila ett tag.

-Men jag trodde du kunde hjälpa mig? Snälla? (Paulina ser desperat på henne.)

Hon? Varför just denna plötsliga tillit? Vad kunde hon egentligen göra mer än att tycka synd om flickan i besöksstolen?

-Ja… jo. Men du behöver nog vara på sjukhus ett tag först. Så kan vi försöka igen? Jag lovar att hålla kontakt. Jag skriver upp dig på en tid i april. Det är fullbokat just nu.

Det är allt hon kan göra, intalar hon sig själv. Allt hon kan göra. Åtminstone det. Med handen om den gråtande Paulina leder hon ned henne till bilparkeringen runt hörnet. Det har mörknat snabbt men är flera grader varmt.

Hon kör som i trance, tyngd av sitt hela tiden molande dåliga samvete, den korta vägen upp till sjukhusets psykakut och får till slut tag i en sköterska som kan hjälpa Paulina. Ingamaj ser sköterskan försvinna ner i korridoren med en filt runt den tunna flickan, som har spöklika mörka ringar under ögonen och otvättat långt rakt hår. En vrakspillra av ett människoliv, som flutit upp på stranden i deras mottagningsrum strax före stängningsdags. Hur kan föräldrarna bara lämna henne så, tänker Ingamaj upprört?

Så rycker hon resignerat på axlarna och återvänder till bilen. Det är ju bara slutet på ännu en arbetsdag i Ingamaj Öhmans både enformiga och händelserika liv. Inte mer än så, försöker hon lugnande intala sig själv. En vanlig arbetsdag. Hon får ju inte engagera sig känslomässigt i patienternas situation, brukar Frank säga.

När hon kommer hem till radhuset på Kullahöjden, en timma senare än vanligt har Niklas gjort kyckling med curry i mikrovågsugnen. Ingamaj skäms, varför vet hon inte riktigt, och hänger upp jackan och ser sig om i huset. Det är den vanliga oordningen med barnytterkläder och pjäxor slängda på golvet. Den vanliga bråten. Saker som slängts huller om buller på det fernissade furugolvet. Men något saknas.

-Var är barnen? undrar Ingamaj oroligt.

-Jag körde dom till pappa och mamma. Tyckte vi behövde lite egentid just nu? Det var ju länge sen.

”Lite mer egentid?” Ingamaj funderar febrilt när hon hänger av sig ytterkläderna. Varför det? Vad är det nu Niklas vill diskutera? Inte det gamla vanliga väl? Ingamaj blir orolig. Inget allvarligt väl? Något hon gjort fel förstås. Lite nyfiken också. Motstridiga känslor, som vanligt.

-Hur har dagen varit? (hon vet ju redan svaret, ser att det gått dåligt).

-Som vanligt. Jag har tränat, kollat datorn. Som vanligt. (Hon hör på rösten att det inte varit bra, inte alls bra, men hon vågar inte fråga.)

Niklas stryker handen över militärsnaggen i nacken. Tyst och orörlig i sin långa skulpturala kroppshydda. Vältränad. Men han har inte bytt kläder på flera dagar märker hon. Säkert sovit halva dagen. Han slamrar överdrivet högt med porslinet, hon hör hur irriterad han är över att hon kommit hem för sent igen. Utan att meddela! Han har förstås blivit orolig men kan absolut inte visa det. Aldrig visa något. Hon har det där malande dåliga samvetet i bröstet för att det här med Paulina… och så nu detta! Skyldig, skyldig.

De har aldrig kunnat kommunicera särskilt bra. Ja, tänk om andra bara visste… och hon skäms för allt annat också. Det slår som en hammare i bröstet på henne just nu. Dunk! Dunk! Dunk! Det vanliga adrenalinruset byggs upp utan att det går att hejda.

-Något nytt annars? (Hon prövar med att lirka, stryker runt matbordet, plockar med olika saker, men vet att det är förgäves. Men för syns skull.) Jag är ledsen… att jag inte ringde, det körde ihop sig, det dök upp en ung tjej precis när vi skulle stänga, hon… ja det tog sin tid… Hon hade… ja du vet…? Det var strul…

Det är som vanligt. Korta, avhuggna meningar. Lugnande. Lirkande. Meningslösa. Som att gå försiktigt på minerad mark. Orden får små fötter, trevar sig fram så försiktigt över minfältet tills PANG, de går på en mina och det smäller. Niklas är en vulkan som redan börjat pyra och spy aska och lava omkring sig.

De äter under tystnad. Kyckling med curry och potatis. Mörkret har sänkt sitt förlåtande draperi utanför radhuset. Snön som gnistrade så vackert i morse blir plötsligt taggig, sträv och blänker hotfullt och dystert i det dödsbleka ljuset från förstubron där mörkret sänkt sig, tungt som en vägg. Julkortsväder. Bara lite snö. Det är fullmåne, en gul praktfull måne som står rakt över den mörka silverfärgade björken utanför radhuset och skimrar ödesdigert som matt nyputsat silver. Sol, måne, vad spelar det egentligen för roll nu?

Niklas ser mörkt på henne. Han har sovit dåligt på natten.

-Nej, inget nytt.

Inget annat? Hans jobbintervju? Hade han missat den igen? Ingamaj städar oroligt undan efter maten, fyller diskmaskinen, torkar av diskbänken. Gör allting skuldmedvetet. Utan att säga något. Kanske skulle hon ringa och höra efter hur barnen mådde i alla fall? Hon griper efter mobilen.

-Nej, låt bli den, säger Niklas tonlöst. Jag vill snacka med dig, i sovrummet.

Ingamaj följer motståndslöst efter, som i trance. Som en zombie. På autopilot. Det är skönt att för en stund koppla bort alla tankar, bort med intellektet, bara låta det observerande jaget ta över. Det är som en helt vanlig övning som hon lär sina patienter. Som går ut på att blunda och observera sina tankar helt utan dömande, under en 2–3 minuter. Släppa kontrollen. Fullt medvetet. Bara observera. Utanför kroppen. Andas lugnt, och skanna av hela kroppen.

Om du fastnar i tankarna: ta bara ett steg tillbaka, iaktta berättelsen, och ta dig långsamt ur dess grepp.

Hon och Niklas lever sedan länge i detta psykologiska rum. I ”berättelsen”. Men här finns ingen återvändo, ingen bok som bara går att slå igen och lägga åt sidan. Ingamaj får släppa allt hon har för händer, tvinga sig själv att sluta analysera och kommentera; hon vet ju egentligen allt i teorin, men nu: bara acceptera allt som det är och alltid har varit. Aldrig glömma det observerande jaget, det enda som följer oss från vaggan till graven. Hon måste arbeta på att lära sig att vara icke-dömande, icke-straffande, bara se sig själv utifrån; som känslan kunde vara när man födde barn och smärtan förlamade en. Men det här är en berättelse hon varken vill eller kan ta sig ur.

Hon accepterar, inte helt motvilligt ändå, att lägga sig på mage på sängen medan Niklas drar av sig sin breda livrem och börjar slå henne, först löst, sedan allt hårdare och mer rytmiskt. Hon andas koncentrerat, kontrollerat, stötvis, flämtande, lever sig in i smärtan, det vinande bältet, smällarna mot jeansbaken, mot ryggen, låren, hon andas allt högre och högre. Vrider kroppen på sängen som en daggmask som motvilligt och krängande nålas fast på en metkrok. Den kommer inte undan, hur den än sprattlar, masken, och det är ju det som är meningen. Nu griper han henne om nacken i ett hårt grepp, sliter av henne jeansen och börjar slå henne hårt med handflatan över skinkorna och låren. Hon kvider och stönar allt högre och slingrar sig igen som en galning på sängen, utan att komma undan den hårda handen som slår och slår.

Ändå är det skönt när det hela är över. När ”plikten” är gjord. När de legat med varandra. Hon har ont i hela kroppen, mest där han slagit henne; han andas tungt och lugnt efteråt där han ligger med ryggen mot henne i sängen, fullständigt utmattad och tillfredsställd. Hon håller armarna om honom, vill hålla honom kvar i det psykologiska rummet där de är ensamma, dit inga andra får komma in, där allt är bra, tryggt, och inga olyckor inträffar. Hon känner hans hjärta slå, kroppen som andas tungt efter orgasmen. Hon känner fortfarande smärtan dunka i bak och lår. Det är som ett slags välbehövlig reningsprocess både för kropp och hjärna efter hennes strulande; för slagen följs alltid av förlåtelse och försoning. Det är katharsis. Hon känner en konstig tyngdfri lättnad när det hela är över.

Hon kan ju inte ta sig ur berättelsens järngrepp. Inte nu. Berättelsen om Ingamaj Öhman, tvåbarnsmor, kurator med en påbörjad psykologutbildning, fylld av ständigt dåligt samvete, ständigt dåligt självförtroende, ständig lust för verklighetsflykt. Som fått gå när skolan drog in den enda kuratorstjänsten. Men det är inte den sämsta berättelsen trots allt. Hon tröstar sig med att det ju finns det som är sämre. Tänker sorgset på den lilla tunna Paulina och hennes besök tidigare ikväll. Tänker på ingenting där i sängen, liggande på sidan bakom Niklas, under några befriande minuter av avklingande smärta och fullständig skön tyngdlöshet. Två tunga kroppar som svävar en kort stund inuti varandra omslingrade på sängen, ända tills Niklas föräldrar ringer och undrar när de tänker komma och hämta barnen?

(2) ”Den stora tsunamin”

Från Wikipedia:

En tsunami (av japanska tsunami ”hamnvåg”), är en typ av vattenvåg som uppkommer vid en vertikal förskjutning av stora vattenmassor, i de flesta fall på grund av seismisk aktivitet på havsbottnen. 

När vattnet efter förflyttningen ska återta sitt jämviktsläge under inverkan av gravitationen bildas en väldig våg med mycket stort energiinnehåll genom den stora vattenmassa som satts i rörelse. Vågen rör sig som en longitudinell våg, det vill säga att till skillnad från oceanvågor förflyttas vattnet i hela oceanen ner till bottnen vilket döljer den enorma energin i vågen ute på öppet hav. När vattnet blir grundare kommer energin i vågen att tvinga havsnivån att höjas då det strömmande vattnet inte har någon annanstans att ta vägen. Havsnivån kommer alltså först att sjunka undan och sedan höjas kraftigt. Ett väldigt tryck bildas som översvämmar land.

Även Olle drabbades av den stora tsunamin som härjade den asiatiska kusten 2004, och den drabbade även honom med överraskande styrka. Han hade för vana att promenera till arbetet vid Norra Bantorget, och tog då alltid samma väg, från Södermalm och över Slussen, genom Gamla Stan och sedan uppför Hamngatan. Så hade han gjort i många år, ända tills olyckan slog till, som en fruktansvärd svallvåg, med en ”seismisk aktivitet” av oanade mått; en sådan aktivitet som förstör allt i sin väg, både människor, djur och allt land runt omkring sig och sen aldrig glöms bort. Som finns kvar som spåren i kroppen efter en mental jordbävning. Spår synliga först, sedan dolda långt ner i djupet av själen. I själens Marianergrav.

Han gick alltid samma väg till jobbet. Förbi Tobaksmonopolets gamla magasin, där han bodde, nedför Rosenlundsgatan. Han svängde in där Södra BB legat, ett gammalt hus som nu användes till annat, sneddade förbi Maria-mottagningen och dess pundare och narkomaner, och förbi tunnelbaneutgången vid Mariatorgetstationen. Han rundade, efter sju-åtta minuters rask promenad, hörnet vid Apoteket och gick Krukmakargatan till Timmermansgatan. När han svängde ner på Hornsgatan, som gick ner till Slussen hade han gått ungefär en fjärdedel av sträckan. Det tog ungefär åtta minuter i rask takt.

I vanliga fall hade han sedan gått över Slussenkarusellen och ner mot Kornhamnstorg i Gamla Stan. Tagit Lilla Nygatan förbi de gamla husen i Gamla stan, förbi Riddarholmen och Riddarhuset, gått Vasabron över till Tegelbacken och hotell Sheraton, och sedan förbi Centralstationen, Syriska resebyrån (där han alltid undrade över den märkliga inaktiviteten, och om de var terrorister, för de sålde väl knappast resor), kartaffären och Vasagatan ända till Norra Bantorget. Men inte idag.

Den här dagen i oktober hade solen varit tidigt uppe. Kanske var det den som bländade föraren där den sköt upp i änden av Hornsgatan? Det var en folkvagnspickup som kom i bra fart från Hornsgatan och svängde upp rakt framför honom vid övergångsstället över Timmermansgatan. Den kom från Hornsgatan. Ganska snabbt, ur ”döda vinkeln”. Olle gick snabbt över gatan och såg inte bilen, som smällde rakt in i honom.

Med en dunk hamnade han i gatan, under bilens front, med en metallisk smäll och allt blev för en stund suddigt. Sannolikt var det en chock av nedslaget.

Chauffören var snabbt ute ur bilen och det första han ropade var ett nervöst:

-Du gick mot rött ljus?

Men det var en fråga som inte stämde med verkligheten. Säkert hade de båda haft grönt. Svängt runt ett hörn. Men ingen av dem hade sett sig för. Sådant händer ju faktiskt.

En flicka från skoaffären bredvid kom utspringande. Att hon sett det hela gjorde föraren i bilen välvilligt inställd mot Olle, han förstod att hans skuld skulle bli svår att smita ifrån.

Den plötsligt så vänlige chauffören i bilen med ett snickerifirmamärke på sidan hjälpte en vimmelkantig Olle upp i bilen och erbjöd sig flott att köra honom till arbetet vid Norra Bantorget. Han mumlade något om försäkringen och undrade hur Olle mådde. I Olles huvud var bara kaos.

Först när de var framme vid Upplandsgatan kände Olle att ena benet och foten var uppsvälld och blödde ymnigt genom byxorna. Han hade inte slagit i huvudet, tänkte nästan ironiskt att nästa gång han gick ut skulle han ha cykelhjälm på sig, även om han bara tänkte promenera. Foten och benet sprängde och värkte.

Han berättade för kollegan i receptionen vad som hänt och sa att han måste gå bort till Sabbatsbergs sjukhus för att få skadan undersökt. Han hade varit där för några år sedan när en tung metalldörr på vinden slagit igen och han fått tummen i kläm. Benbrott konstaterades nu och han fick för första gången i sitt liv åka ambulans, till Södersjukhuset, bara några hundra meter från bostaden där han bodde. När foten och benet gipsades fick han panik och började kallsvettas. När han kom hem på eftermiddagen, efter åtta timmars väntan på akuten hade han panik i hela kroppen. Foten värkte. Nu satt han fast: härifrån fanns ingen återvändo. Han hade aldrig varit sjuk i hela sitt liv. För första gången insåg han att han inte var odödlig. Att kroppen bara var ett kärl. Bräcklig.

Det var början på en lång konvalescentperiod som skulle vara i många år. I tsunamins spår följde inte bara många människors dödsskrik och lidande, förstörd infrastruktur, ekonomisk ruin och depression – den följdes också av hjärtsmärtor, ånger och grubbel om vems felet var, om saknaden av livet, huvudvärk, ångesttillstånd, och en lång lång mental depression.

Tsunamins spår i Thailand skulle med tiden osynliggöras. Stränderna rensas, hus och hotell och infrastruktur byggas upp på nytt. Som om inget hade hänt. Men tsunamin i en människas kropp? Och, framför allt, i hennes hjärna? Den försvinner aldrig. Där pågår ett ständigt krig.

När Olle återkom till arbetet, efter två månaders konvalescens, fortfarande deprimerad och med foten inte längre i gips, hade han fått andra arbetsuppgifter. Under tiden han var borta hade de fått ny chef, med nya idéer om rationaliseringar och personalbesparingar. Han fick ett litet arbetsrum utan fönster i en källare i kvarteret Klockan, på andra sidan Norra Bantorget. Hans gamla chef, som länge retat sig på Olles noggrannhet och långsamma arbetstempo, hade tagit chansen och försökt omplacera honom tidigare, utan att lyckas. Den nya hade betydligt hårdare nypor. Nu omplacerades han till ett källararkiv utan diskussion. Olle försökte driva frågan fackligt, men utan större framgång. Han var bara en i mängden som skulle omplaceras när företaget rationaliserade. Det var en olycka med följdverkningar, som det ofta blir med olyckor. Han sjukskrev sig på obestämd tid, och det är här hans berättelse egentligen börjar.

En historia som tar sin början efter den stora tsunamin 2004, i själva efterskalvet. Och som tar många år att läka.

(3) ”Upplandsgatan”

Upplandsgatan är ungefär 400 meter lång, från Norra bantorget, uppför backen förbi Tegnérlunden; förbi Kungstensgatan, Sandbergs konditori, alla de små antikvitetsbutikerna, en affär med paintballpistoler, en affär med biljardbord och darttavlor, en märklig affär där det bara säljs blåsinstrument – tvärflöjter, tromboner och franska horn; förbi en affär för begagnade CD-skivor, en begravningsbyrå, ett par affärer med vintagekläder, en brasiliansk restaurang som erbjuder salsakurser, och en Indiska-butik nere vid Odenplan.

Olle hade gått den sträckan på sin lunchrast, kanske tusen gånger fram och tillbaka, dag ut och dag in, i alla slags väder, från jobbet på Norra bantorget, och senare i källaren i kvarteret Klockan, uppför backen vid Tegnérlunden där Astrid Lindgrens bok Mio min Mio tar sin början och Strindberg sitter staty, förbi alla de små butikerna och sushirestaurangerna, över puckeln efter Tegnérgatan och ner till Odenplan. Det tog kanske femton minuter. Där korsade han gatan och gick alltid samma väg tillbaka, fast på motsatta sidan så att han nu gick förbi Sandbergs konditori på rätt sida av gatan, ett genuint gammalt konditori från 1950-talet med mahognybord och glasdisk. Där satt alltid folk, ensamma människor, människor med datorer och Iphones som använde konditoriet som arbetsplats, förälskade par, skolungdomar som fördrev sina håltimmar med en kopp kaffe eller té. Han såg dem, sommar som vinter, men de såg sällan honom genom glasrutorna.

Varje lunchrast gick han Upplandsgatan, upp till Odenplan och ner igen, fram och tillbaka, trogen sina dagliga rutiner, i ur och skur, vår, höst, i gassande sol och i bitande blåst och isiga vindar och snöslask. Till och med dagen före julafton, och midsommarafton.

Under den långa sjukskrivningen gick han däremot aldrig in till stan, han gick över huvud taget sällan ut. Han undvek hörnet Timmermansgatan/Hornsgatan där han blivit påkörd, han gick mest (om han gick ut) över den nya Årstabron på den av läkaren rekommenderade konvalescens-promenaden. Förbi de små kolonistugorna i Tanto, över till Liljeholmssidan, där en helt ny stadsdel började växa fram nere vid Mälaren, vid vattnet. Man såg den tydligt från bron: lyftkranarna, byggnadsarbetarna, husskeletten som började resas mot skyn, 10-15 våningar höga. En och annan båt som passerade under bron.

Han höll sig upprätt med medicinering och Mindfullness när dagarna släpade sig fram som tjock trög sirap, klafsande sig fram genom ogenomtränglig dimma eller bara som i ett evigt självmedicinerande töcken. Han försökte undvika att tänka på Upplandsgatan, där han en gång upplevt en stark förälskelse. Det blev nu en sorgens plats, en gata som han undvek så mycket han kunde. Där skrek ju varje gathörn, varje hus, varje steg han tog på Upplandsga-tan av en längtan och saknad efter den där häftiga men kortvariga förälskelsen i Eleonora. Efter tiden som varit innan den stora tsunamin. Den som både drabbat honom som euforisk lycka, och sedan som en katastrofal förödelse.

Han grubblade så han kunde bli tokig över det som hänt, först med Eleonora, och sedan den där olycksaliga dagen när han rammats av Volkswagen-pickupen i hörnet Hornsgatan/ Timmermansgatan och vaknat upp på akuten på Södersjuk-huset. Han grubblade, anklagade sig själv, när han i stället bara skulle ha välkomnat de nya känslorna, utan att döma vare sig otrogenheten eller trafikolyckan vid Hornsgatan.

Efter den stora tsunamin blev inget sig likt i världen, inte i Asien, inte i den stora världen, inte heller på Upplandsgatan eller på Södermalm. Världen, och Olle, blev bara mycket, mycket räddare och osäkrare.

(4) ”Hooray and up she rises!”

Han kunde ibland tänka att Upplandsgatan var (eller hade blivit som) en enda lång, lång uppförsbacke, en lång bro eller stege som bara fortsatte tills den nådde ända upp till himlen, och att den, gatan, var som stegen i drömmen – en väg som bara steg och steg, uppåt och uppåt. Uppåt och utan slut. Som i sjömansvisan: ”Hooray and up she rises… hooray and up she rises… earlye in the morning.”

Från den lilla backen mot Tegnérlunden fortsatte den bara uppåt, uppåt, uppåt mot den ljusblå himlen. En övergång till något helt annat. En dröm. Att den var en korsväg, som Strindbergs Stora landsväg. Att den omfamnade ett helt liv. Det som var innan. Och det som kom sedan. Det där som Eleonora kallade ”annars”.

Men vandringen uppför Upplandsgatans backe hade ju inget sådant överjordiskt mål, den planade ju bara ut efter puckeln och återvände alltid till utgångspunkten. Vår övergick till sommar, höst till vinter. Tiden blev för Olle cirkulär, när den tidigare i livet varit linjär och alltid på väg mot något. Tiden som en gång gått så fort, gick nu allt långsammare. I ständiga monotona upprepningar.

Det var nu ensamheten kom, som en objuden gäst, och han måste vänja sig vid den, utan att bli cynisk och betryckt. Inte bli som filosofen E.M. Cioran som i Om olägenheten i att vara född skriver:

”Förvissningen om ett mer eller mindre snart slut stimulerar somliga människors energi, god eller dålig, och slungar dem ut i en virvel av aktiviteter. Tillräckligt oskuldsfulla för att vilja förevigas genom sina gärningar eller genom sitt verk ägnar de sig lidelsefullt åt att göra det färdigt, fullborda det. Inte ett ögonblick får gå förlorat.”

Och på ett annat ställe:

”Var och en som viger sitt liv åt ett verk tror – utan att vara helt medveten om det – att han kommer att rädda sig undan åren, århundradena, själva tiden.” Han kunde tröstas av tanken som också Robert Musil uttrycker, att det farligaste som finns är människor med ett    ”uppdrag”, ett ”ofullbordat verk”, en kallelse som inte får stoppas om man så måste gå över lik.

Den skönaste tiden på dagen var annars själva skymningen, när dagen höll på att ta slut. Det fanns en tröst i det. Ett höstens lugn. Mörkret på kvällen var vilsamt, det kom som en befriare, en befriare från tid och rum. Värst var tidiga morgnar, när solen gick upp. Något som börjar, något farligt som man måste skydda sig emot. Livet.

Och han sov mycket…

Det var så här:

… sova men ändå inte sova … tid som bara rinner utan slut genom fingrarna som finmalen sand … tungt men ändå lättflytande… som moln på en klarblå sommarhimmel… eller snörök i januari … hundskall från parken utanför fönstret … hammarslag från grannen inunder som ständigt reparerade sitt golv … tid smutsig som grått avloppsvatten … som bara rinner och rinner, utan att skifta färg, trögflytande som svart beck.

Fäst din tanke på ett höstlöv och låt det flyta med strömmen i vattnet, stod det i Olles mindfullnessbok. Tankar är blott ord, fästa på ett höstlöv, som blåser förbi i ditt undermedvetna.

Men det var värre med minnena. De flöt inte lika lätt. De blev som ett med kroppen. De hade en förmåga att ständigt återkomma, när man minst anade det. Som oformulerade ord. Som oformulerade känslor. Men de skulle nötas ner av tiden. Av vågorna som nöter stenarna på stranden, utan slut. Vågor som slår och slår mot en strand, sjunker tillbaka, slår tillbaka upp, sjunker tillbaka, slår upp, där tiden upphört att existera, men ändå inte. ”Moving waves, the wind has left you, but you are still in comotion”. Klockans tickande: samma tid, men ändå inte samma…

Och av den underbara glömskan, människans bästa förmåga.

Det var den stora tystnaden efter den stora sunamin.

(4) ”Ingamajs erotiska eskapader”

Ingamaj är på kommunens årliga sammandragning för psykosocialt arbete på Hotell Blå Tornet, mitt i stan. Det är en klar höstdag, helt molnfri, luften frisk, klar och ren. Huvudföreläsningarna är i Folkets hus stora aula.

Sin vana trogen (ständigt denna verklighetsflykt när det var tråkigt) spanar hon på några snygga manliga psykologer från Lasarettet, som sitter i en grupp och pratar grabbigt. Skrattar högt. Utmärker sig bland de mer städade socialarbetarna.

Det är särskilt en, han är lång och kraftig, som ibland vänder sig om längre fram i aulan och ser på henne. Hon tycker hon känner igen honom någonstans ifrån? Mörkt välansat skägg, vältränad, proper vit skjorta med infällt grått i kragen. Doftar säkert underbart. Mjukt skägg som smeker lent mot kinden. Så olik Niklas orakade taggiga kind som natt och dag. När han ser på henne igen ler hon inåtvänt och vänder snabbt bort huvudet, skakar lite på det långa raka blonderade håret, men sneglar snart tillbaka. Då har han vänt bort huvudet.

Hon dröjer sig kvar vid lunchen, väntar till han går förbi henne. Ingamaj böjer sig som av en händelse ner mot den stora handväskan så att han bara ser hennes stramande jeansbak. Hon fantiserar att han ska lägga handen på den, han ser ut som om han skulle kunna…

Men han säger bara till baken: Hej, har inte vi setts?

Hon rycker till, som om han verkligen hade klappat till henne därbak? Hon reser sig snabbt, skuldmedvetet. Känner sig dum, blir röd i ansiktet (det är alltid lika förargligt, innan man vant sig). Ser förvirrat på honom. Ler intagande. – Jo, de-det har vi nog… men var?

-Psykologkonferensen i våras? På Noliamässan?

-Ja, det måste det vara, säger hon lättad och stryker kokett med en hand undan håret. Koketterar som hon brukar, lite insmickrande. ”Du… du jobbar på lasarettet?”

-Ja. Och du?

-Öh… k-kurator. Här i stan… Axvallagatan.

-Jaha, egen praktik, säger han och ler ett självmedvetet solskensleende. Det är ju nära, så praktiskt. Vad säger du… Ska vi käka lunch?

Ja, mer behöver väl inte sägas? Ingamaj är bra på att läsa av männens signaler, efter åren med Niklas. Efter konferensen (som slutar tidigare än planerat) tar de en drink i hotellets bar och tar in på ett rum i en timme. Han älskar henne precis så våldsamt som hon vill. Biter henne i nacken, tar hennes långa hår i ett stadigt och fast, nästan brutalt grepp i handen och drar bakåt, som man kör ett fyrspann, så att hon blottar strupen och halsen, som han kysser våldsamt. Han klär vant av henne, daskar till henne i rumpan så där överlägset manligt och precis lagom hårt som hon tycker om, och tar henne sedan, utan att fråga, bakifrån. Det är över på några minuter, det går alldeles för snabbt, det gör det alltid. Han får efter sin egen orgasm hjälpa henne till en lika lång och sagolikt skön orgasm med handen, det gör han bra och rutinerat, hon kröker sig (alltid generad över hur lång hon är) över honom där han ligger skönt och bekvämt tillbakalutad i hotellsängen som en pasha med handen arbetande mellan hennes ben, hur enkelt som helst verkar det, och hon skjuter vild av kåthet upp baken mot taket som en katt och han slår till henne igen, på sidan av låret, precis tillräckligt hårt. Biter i hennes bröstvårtor samtidigt så att hon börjar jämra sig, kvidande av vällust. Hon darrar av beröringen, njuter av smärtan och upphetsningen. Utdraget stön, bett, smisk igen, allting snabbare och snabbare. Kroppen skakar till av orgasmen. Hon skriker till, inte allt för högt. Sen sjunker hon ihop över honom som en urkramad trasa (det är alltid det här att hon är så lång, det kunde vara obekvämt, men hon väljer alltid män som är minst lika långa).

Det blir sällan mer än ”one-night-stands”. Även om klockan bara är sex på kvällen. Sen är hon tvungen att dra, hon ska hämta barnen hos farmor för Niklas ska ut med kompisarna och dricka öl för en gångs skull. Då är han oftast på gott humör. Hon kan själv vara upprymd efter ett sådant tillfälligt samlag, vara som i trans, i flera timmar, och segla på små moln. Cykelfärden hem går i rasande fart, det är alltid i sista minuten. Östra kyrkogatan, Ersmarksvägen, över alla rondellerna, höstkvällen biter skönt och kallt i kinderna under cykelhjälmen, sen ser hon småningom radhuset i gulmålat trä med den vackra lilla trädgården, med ginstbuskar och tuja, där vägen kröker sig. Deras lilla gata med u-svängen. Farmor sitter med flickorna och spelar spel i köket. Det lyser över bordet. Hur vanligt, trevligt och naturligt som helst.

Två olika världar lever hon i, Ingamaj, minst, men förenade i en just nu. Hon kommer från den ena och går nu över i den andra, genom ett dimmigt gränsland, som om ingenting hänt. Det är ett citat av Olof Lagercrantz till Gunnar Ekelöf hon lagt på minnet och ofta tänker på i sådana situationer: ”Du lever i en annan värld, men vi lever ju i båda”. Precis så var det.

(5) ”Vem var det som ringde?”

Dagen efter har Frank redan kommit när Ingamaj smäller i dörren till mottagningen. Den ligger i stadens kanske allra vackraste trähus, i två våningar med snickarglädje, väldigt centralt med ett konditori i bottenvåningen, gult och brett häver det sig ut över hela kvarteret mitt i centrum, mitt emot Länsstyrelsen och Lantmäteriet i hörnet Axvallagatan/Kungsgatan.

En psykologstuderande flicka som de timanställt som hjälpreda ligger på alla fyra i mottagningsrummet på golvet och sorterar papper. Ingamaj ler, lite moderligt.

-Är du inte lite opraktisk nu, Emily?

Flickan ser upp och rodnar bakom de tjocka glasögonen.

-Jag tappade hela journalhögen på golvet. Förlåt, det var inte meningen.

-Ta upp allt och gå in i besöksrummet och sortera. Vi har inga besökare förrän klockan tio.

Rösten är bestämd. Ingamaj är effektiv i sin yrkesroll, här vill hon ha kontroll. Att släppa på kontrollen är livsfarligt. Men lockande när man gör det.

Frank sitter i sitt rum med fönstret öppet mot gatan i värmen från vårsolen (det är nog vårens varmaste dag) och läser dagens journaler. Vissa av patienterna har gått hos dem i många år, de kommer med en klockas regelbundenhet och får sina mediciner och sjukskrivningar ifyllda. Men den här nya flickan från igår… Paulina?

-Du satte mig på pottkanten igår, säger Ingamaj lite surt, och försöker låta sträng utan att lyckas särskilt mycket. Han lyfter på huvudet, mörklockigt och vackert, och ler överslätande mot henne.

-Ja fan också. (Han river sig i huvudet, han vet ju förstås hur han kan snurra henne runt fingret som en hårlock.) Det blev så mycket igår på eftermiddagen. Två oanmälda. Jag fick ju ta dom båda två när Emily skulle gå på terapi. Och du hade ju gått ut. Jag är ledsen. Jag glömde. Jag bjuder dig på en öl efter jobbet som tröst om du vill? (Han låter alltid så där övertygande på rösten, som om han pekade med hela handen, utan att direkt visa det. Det är en konst några har, tänker Ingamaj. Framför allt män. Bara så där – en öl om du vill – så är det glömt.)

Ingamaj sätter sig i den formgjutna luddiga Mattsonstolen i Franks rymliga mottagningsrum. Hon lägger det ena långa benet över det andra och stryker undan det långa lingula håret. Varför kan hon aldrig bli arg på Frank, tänker hon? Brusa upp och knäppa honom på näsan? Skälla lite. Det är ju inte erotiskt alls, för han är ju inte hennes typ egentligen, alldeles för sockersöt och snäll. Dessutom är han upptagen. Inte för att det varit något hinder, men… Man skulle ju kunna pröva… Nej hon försöker slå bort alla sådana tankar. Hon borde gå i analys för det här, tänker hon fundersamt. Det, och för en massa andra saker också.

-Nej jag hinner inte idag, säger hon sedan trött. Måste hämta barnen. Jag får ringa och höra med psykakuten hur det gick sen med flickan…

-Du får inte engagera dig för mycket emotionellt bara, säger Frank förmanande och bläddrar i sina papper. Det har jag ju sagt till dig, eller hur? Bilar brummar ute på gatan, solen står högt och steker in genom fönstret. Det är väderomslag på gång nu det märks, snön smälter alltid snabbt i mars. Frank torkar sig i nacken och mumlar: Var fan är den där bordsfläkten vi hade förra året? Brukar det vara så här varmt i mars? Måste vara växthuseffekten? (Han försöker byta ämne). Ingamaj brusar upp igen.

-Hon hade varit på skolresa till Prag. Pojkarna i bussen hade besökt prostituerade vid gränsen. Eller ”tittat på”. Jag vet inte. Inga föräldrar var med i bussen. Bara en lärare. Jag ska banne mig tala med rektorn för den skolan. Man borde ringa tidningen också. Hur KAN man bara göra något så nonchalant!

Frank ser upp, han ser lite irriterad ut.

-Herregud, du har ju tystnadsplikt Ingamaj. Ringa tidningen! Det måste hon göra själv i så fall. Nu får du väl skärpa dig!

Han behöver inte påminna henne om vem som är psykiatriutbildad här. Fast hon är äldre än honom och betydligt mer livserfaren. Det är bara så typiskt, tänker Ingamaj och reser sig beslutsamt.

-Jag ringer sjukhuset i alla fall.

Frank försjunker åter i sina papper och skakar bekymrat på huvudet. Den första patienten, gamle Edwall, sitter redan i besöksrummet och bläddrar i en tidning om resor till sydligare länder…

Hon ringer sjukhuset. Paulina har fått lugnande och har hämtats av sina föräldrar. Det är inte första gången det händer, säger dom. Hon kommer med jämna mellanrum. Dom har ”vant sig”. Hon ”har så vild fantasi” säger hennes mamma. Inget mer får hon veta. Ingamaj får ett nummer och ringer direkt. En jäktad kvinna svarar, Paulinas mamma.

-Du får ursäkta, säger hon med andan i halsen. Paulina har livlig fantasi. Jag har en lektion nu och hinner inte prata. Men allt är under kontroll, jag lovar. Det kommer att bli bra.

Sen lägger hon på. Jäktad. Inget mer, rakt i Ingamajs öra. Allt är under kontroll? Pyttsan! Ingamaj funderar en stund, men retirerar sedan med upprört rodnande kinder ner i högen med journaler från landstinget som ligger på skrivbordet och väntar på hennes intresse. Emily stökar runt våningen, går efter kaffe, slår i dörrar och för oväsen som en arg tonåring och stönar över allt extraarbete och försvinner till slut in i det ena besöksrummet. Frank har precis gått in med Edwall i det andra. För att klara av det formella med medicinerna. Snart är det lunch.

På kvällen vid middagsbordet är Niklas ovanligt lugn. Han har kanske, ”kanske” säger han, fått löfte om ett sjukvikariat på högskolans datacentral. Det är alltid något. (”Kanske fått ett löfte” tänker Ingamaj resignerat, det låter i hennes öron ganska osäkert och typiskt Niklas.) Han har varit arbetslös i över ett år nu, det är länge i databranschen. Han lagar kyckling, som han tycker om. Ingamaj undviker att påpeka att det är andra kvällen i rad, men såsen är riktigt god. Inte alls som den mikrovågsuppvärmda pulversåsen. Niklas är bra på såser.

-Har du tränat?

Han nickar. De har ett gymrum i källaren fyllt med vikter, roddmaskin, löpband och träningscykel. Niklas tränar för en svensk klassiker. Köpt på den tiden Niklas hade gott om jobb.

-Det ringde någon nyss. Just när jag hade händerna fulla. Jag brände nästan vid kycklingen. Man måste ju vara jävligt noggrann så den inte blir torr.

-Jaha, säger Ingamaj och strupen drar ihop sig och blir torr som ett sandpapper. Det var den där svartsjuka rösten igen hos Niklas hon så väl känner igen. Vem hade ringt? Vad skulle hon hitta på den här gången? Har hon varit så oförsiktig? (Hon tycker det hörs på henne hur nervös hon blir.)

-Öh… vem… vem var det som ringde?

Niklas är i full färd med att sleva i sig kyckling och potatis. Han äter potatis till allt, det är han van vid sedan barnsben på landet. Till och med till pasta. Barnen är knäpptysta, nervösa för pappas utbrott. Det sägs aldrig mycket när det är mat hemma hos Öhmans. Alla äter och håller mun, för pappas skull.

-Ja vad hette han nu igen? Olle? Olle Odenplan? Ett sånt jävla namn va. En stockholmare. Hur fan känner du honom? (Ingamaj tänker så det knakar. Rädd inför barnen för den pyrande vulkanen.)

-Olle? Ingamaj känner en doftlös fläkt från en tid för mycket länge sen. I gymnasiet. Hon andas ut, lättad. Säger: Olle? Herregud vi gick ju i skolan tillsammans. I gymnasiet. Varför hör han av sig nu?

-Ett gammalt ex? (tonlös röst, bestick som slamrar mot tallrikarna, mörkret som sänker sig utanför huset, skuggorna över björken på gatan. En malande oro som börjar skava i bröstet.)

-Nej nej. Herregud. Han var en plugghäst, knappast någon Romeo, det var ingen som ville vara med honom. Ingen alls. Ska jag läsa en saga efter maten ungar? (hon försöker låta entusiastisk och drar Vilhelmina i håret.)

-Du får diska först, säger Niklas trött och reser sig upp med den skinande, renskrapade tallriken. Jag ska vila en stund, sen tar jag en löprunda. Måste rensa skallen. Han går bort till diskbänken och börjar fylla maskinen. Låga axlar, den vanliga tunga sävligheten i kroppsspråket, inget att oroa sig för.

-Olle? tänker Ingamaj och petar lite i den kalla maten. Olle Odenplan? Funderar igen på det som var förr, fast det sjunkit så djupt till botten. Olle Odenplan? Eller… Olle Eriksson (visst var det ett taget namn)?

Och sen, med lite mer hjärtklappning: Fredrik?

(6) ”Fredrik Becker och tiggaren”

Fredrik kunde stå vid det stora fönstret i det höga betongkomplex där han arbetade och se ner på sjön nedanför. Blyinfattat fönsterglas nästan ända ner till golvet. Gamla staden på andra sidan, vindlande gränder, casinot, järnvägsstationen. Gamla 1700-talshus blandat med arkitektoniska tornspiror och något enstaka modernt kontorshus i en smakfull, diskret blandning. Det kunde fortfarande vara tidigt på dagen, redan varmt efter en ovanligt kall natt, och dimmorna och röken skulle kunna skingras över vattnet, långsamt, spöklikt, bortviftade som av en osynlig trollkarls hand. Fontänen som sprider vattendroppar i luften som finaste dammkorn. Spårvagnarna. I bakgrunden Alperna: Thonon, Interlaken, Chamonix, Montreux, där bortom Matterhorn och Mont Blanc.

Och ändå: Varför jobbade han inte där, på andra sidan den dimhöljda sjön, kunde han tänka avundsjukt. Bland de gamla fina husen. Samtidigt skulle han lägga märke till en liten motorbåt som lägger till vid kajen Springbrunn. Två lite över medelålders snaggade män i enkla grå kavajer, som säkert var mycket dyra, ljusa bekväma byxor och vita seglarskor skulle hoppa i land, ta varsin lätt tävlingscykel över axeln och med vältränade steg fortsätta trappan upp mot Rue du 31 Décembre. De kunde se ut precis som vilka som helst, men var det knappast. Han skulle ta upp kikaren för att se bättre. Fredrik känner igen dom direkt: det är bröderna Sundström.

Han har läst om dom, i stort sett allt som finns att läsa, de är båda goda för flera miljarder. Olja, gruvor, cement, betong. Arvtagare till pappans svenska företag som dom utvecklat internationellt. Hotell i Schweiz, fastigheter, shoppinggallerior, lägenheter, jordbruk med köttuppfödning, flera fina restauranger. Centraleuropéer. Han skulle försöka följa dom med kikaren innan de försvinner i folkvimlet under de utsirade jugendlamporna, in i de gamla gränderna i Eaux-vives, Genèves gamla förnäma stadsdel. På andra sidan sjön.

Han vet förstås hur skygga de är, att de aldrig ger intervjuer, aldrig förekommer i tidningens rapportering, att de alltid går klädda som enkla kontorister för att inte väcka uppseende. Ja han vet det mesta som finns att läsa om de skygga bröderna i tidningar och på nätet. Också att de nu står åtalade i Sverige för folkmord i något litet afrikanskt land där de letat efter olja. Helt oförskyllt enligt brödernas advokat, som representerar en solid schweizisk firma; det är enligt advokaten bara afrikanska stammar av olika religion och hudfärg som gett sig på varandra. Inget annat. Som dom brukar i den delen av världen, och alltid har gjort. Folkmord, massvåldtäkter, barnsoldater, det hör ju bara till vardagen där nere, menar advokaten, som skymtat förbi på TV. Erland Sundström är två år äldre än Gustav, frånskild, fyra barn. Gustav skulle visst fortfarande vara singel och omge sig med dyra flickvänner. De ser för övrigt likadana ut, nästan identiskt likadana, med kort snaggat hår och skarp fågelprofil.

Fredrik kommer sedan att lägga ifrån sig kikaren och sätta sig vid skrivbordet. Det stora glasfönstret kommer frikostigt att sprida morgonsol i hela rummet, som är möblerat med typiskt franskinspirerade antika stolar och dyra tavlor. Huset utger sig för att vara renoverat som ett fransk-schweiziskt palats, som i Eaux-Vives, tänker Fredrik. Där man egentligen borde ha bott. Men utsidan är förstås bara enkel betong. Simpelt, kan han tycka. Huset ligger en bit ovanför kajkanten i de modernare kvarteren av Genève. Men utsikten över sjön, båtarna och fontänen, de dyra möblerna, tavlorna på väggen, föreställande franska slott med prinsar och baronessor är ändå OK, skulle han sedan tänka, och han försöker (och kommer att försöka) känna sig lite nöjd. Det skulle ju trots allt se ut som, och vara hans arbetsrum. Och sedan: att allt han drömt om som student i Sverige ju blivit sant.

Han tog sin jur.kand. i Uppsala, pluggade språk i några år och fick genom kontakter börja jobba inom en internationell biståndsorganisation. Och han hade verkligen satsat på rätt häst, kan han tycka när han står och ser ner på sjön i morgondiset. Bistånd var det nya ”svarta”. Mycket pengar i omlopp. Dålig resultatredovisning. Ingen transparens. Det är en ny organisation, finansierad med EU-pengar, som enligt statuterna ska arbeta för att ”främja demokratiutveckling i världen”. Kort och gott. Det gav sannerligen väldigt vida referensramar, som hans närmaste chef brukade säga. Man kunde ägna sig åt i princip vad som helst, och tjäna bra med pengar för egen del.

Med jobbet på kontoret i Genève följde skattefrihet, diplomatisk immunitet och en jättelön, fri bil, bostad, gymapparater och andra mindre ”fringe benefits”, som han knappt kunnat drömma om när han var gymnasist i Janteå. Och 90 miljoner i budget att spendera på… ja i stort sett vad som helst. Sverige betalade nästan en tredjedel genom sitt kontor på Strömsborg mitt i Stockholms ström. Fredrik hade varit där först några år men arbetat hårt för att få komma till Schweiz. Här hör han hemma, tycker han. I Centraleuropa. Bland de välbeställda. Men han siktar ständigt framåt. Nu drömmer han om London, kanske New York.

Han kan se dimmorna skingras allt mer över Genèvesjön och solen sprida ett blekt vårljus som ångar över vattnet. Den stora fontänen sprider glittrande vattendroppar på vågorna, som prismor av glas. Vattnet är blänkande blått, med segelbåtar och andra båtar, stora och små, som snabbt trafikerar fram och tillbaka längs bebyggelsen runt sjön. Det är vårvärme i luften, glassförsäljare nere i hamnen. Utecaféer, ölbarer. Det är den bästa tiden på året, innan sommarhettan; man går ute i bara kavajen. Den korta vintern härnere passade Fredrik perfekt, han har aldrig tyckt om snö. Han ser i ögonvrån uppe till höger Hôtel du Lac, tronande högt över staden, med bergen tornande i bakgrunden med snövita toppar, på andra sidan sjön. Dit ska han bege sig efter jobbet. Det är där alla träffas, och det är där han tänker knyta nya kontakter.

Han bläddrar förstrött i sin kontaktbok: Jeanne, Marianne, Elsebeth, Dominique, det är nästan femtio olika namn att välja mellan. Han är nästan lika sexuellt aktiv som president Kennedy, brukar han tänka. Till hans förargelse skulle en kollega komma in genom de solida glasdörrarna för att prata bort några minuter, precis innan lunch. Det skulle mest vara struntprat om allt möjligt, Fredriks nya tävlingscykel till exempel, den röda nya av märket Excelsior och en del om den olycksaliga boken som skrivits av en värdelös konsult som kostat organisationen flera miljoner. Småpengar egentligen, budgetmässigt, men det ser illa ut när det kommer i tidningen och på nätet.

-Ta upp det någon gång med generalsekreteraren i Bryssel, ska Fredrik säga, lite irriterat och på franska med tydlig svensk brytning, och slå ut med handen. Vi kan inte göra mer nu, eller hur?

-Sju miljoner, skulle kollegan bekymrat säga. Med alla dessa pr-kostnader, de som vi aldrig fick se! Tre översättningar, fyra lanseringar, och så: inget utfört, allt var ju bara fusk!

Fredrik viftar med handen igen, klappar kollegan lugnande på kavajärmen och himlar med ögonen. Det skulle betyda: Dessa konsulter! Tidens gissel! Den här skulle ju dessutom ha föreslagits av den belgiske generalsekreteraren. ”Le directeur”. Vara en av dennes ”goda vänner”, gudbevars. Som nu vägrar diskutera saken vidare. Locket på. Så pinsamt. Så typiskt den korrupta EU-byråkratin. Och nu har det kommit ut i tidningarna dessutom.

-Man måste vara lojal med sin personal, skulle Fredrik förmanande säga till kollegan som avslutning och försöka se upptagen ut. Bläddra lite bland namnen i kontaktboken och skrolla på datorskärmen. Se upptagen ut. Den som gått till pressen med det här skulle få betala dyrt, tänker han. Den stackaren var rökt som en böckling innan kvällen.

Kollegan skulle se skuldmedveten ut. Det kanske till och med var han som gått till pressen? tänker Fredrik misstänksamt. Han såg tillräckligt uppretad ut för det. Fredrik skulle lägga det på minnet och lägga fram det för avdelningschefen Jean-Louis ikväll på ”slottet”. En ”mullvad” på kontoret? Ja, vem visste? Sådana var tiderna.

Han vet ju bara så mycket som att organisationens kommunikationschef, som är från England, till slut vägrat skriva under en ny faktura från konsulten på… 26 000 Euro! Hon (kommunika-tionschefen, säkert tillika visselblåsaren) skulle få sparken förstås (och ett stort avgångsvederlag). För sitt tilltag gentemot ”le directeur”. Fredrik tänker absolut inte göra om hennes misstag. Han vet ju: Det räcker med ett enda fatalt misstag så är man ute i kylan. Telefonerna slutar bara plötsligt att ringa och allt blir tyst, som en kollega varnande sa till honom när han kom som ny på kontoret. Fast revisorerna blir alltid väldigt nervösa och till och med näsvisa när det närmar sig kvartalsslut.

Kollegan skulle tala lite lättsamt om den stora konferensen i Addis Abeba, under själva USAID:s ordförandeskap. Den absolut största aktören på området vid sidan om UNDP. De hade just startat kampanjen ”Revolving doors”, som handlade om mycket pengar. Mycket pengar. Kollegan ser sig omkring som om han trodde att någon stod och lyssnade. Det ser misstänkt ut. Den nya chefen för USAID är en kvinna med grått spretigt hår och ser ut som en igelkott med glasögon. De skrattar åt igelkotten som pryder en stor bild på organisationens hemsida. Så ser en kvinna med makt ut! Som barska svärmödrar man inte vill ha att göra med!

Kollegan skulle till slut gå sin väg och Fredrik äntligen kunna resa sig, kasta ett sista belåtet öga på sin nya racercykel, en exakt likadan som de båda bröderna Sundströms, och han skulle ta hissen åtta våningar ner. Det fula grå huset där han sitter ligger bara en tvärgata från kajen, väl dolt, det är tyst och lugnt i besöksfoyén. Inga tiggande NGO:s idag.  Han nickar åt vakten i receptionen. Utanför huset stannar han så till. Ytterligt förvånad.

Han tror inte sina ögon. Det är en tiggare! Den (det är en man ser han sedan) har satt sig helt fräckt utanför porten, kanske bara för att vila benen, under den utskjutande första våningen på huset så att den (han) hamnade bekvämt i skuggan för den stekande middagssolen. Fredrik blir upprörd. Det är sannerligen en motbjudande figur, skäggig, ovårdad, med dåliga tänder, smutsig under naglarna. Som skramlar uppfordrande med en bleckmugg med centimesmynt mot Fredrik och ler så hela den äckliga tandraden syns. Fredrik blir så förvånad och chockad att han bara står kvar och stirrar. En tiggare! I Genève! I Stockholm har han sett några vid Centralen… men här!

Fredrik ska emellertid snabbt försvinna upp för gatorna mot parkeringshuset för att hämta sin tjänstebil. Han försöker att inte tänka på tiggaren, han tänker avnjuta en lunch på sitt favoritställe, Le Lac, uppe i bergen, som ägs av bröderna Sundström. De brukar äta där med den svenske honorärkonsuln, som bor granne med organisationen på kajen. Hade han tur skulle han få se brödernas inte alls iögonfallande Mercedes-suv parkerad utanför hotellet, med alptopparna i bakgrunden, de är ofta där i affärssamtal. De syns annars sällan i offentligheten. Nu sysslar de mest med diamanter hade han läst, lite fåfängt efter alla stora Afrika-projekt. Som en ”ren distraktion” hade det stått i dagstidningen. De har nyss sålt en för tio miljoner dollar. Fredrik läser allt om bröderna Sundström.

När han kommer tillbaka från lunchen i bergen hoppas han att tiggaren ska vara borta. Annars ska han minsann säga till security på direkten. Han känner hur pulsen bränner av upphetsning. En tiggare! I Genèves finaste finanskvarter. Det är verkligen höjden! Konstigt att han blir så upprörd över något i grunden så futilt? När han kör ner efter lunchen och parkerar bilen i garaget försöker han lugna ner sig. Det är konstigt så upprörd han blir?

Han känner inte riktigt igen sig själv längre.

(7) ”Ingamaj sitter på tinget”

Ingamaj har tagit dagen ledig för att sitta som nämndeman i tingsrätten, vilket hon gör några gånger i månaden. Men hon börjar dagen med att träffa sin syster Lisabeth.

-Olle har tydligen ringt mig, säger hon när de tar en fika vid gågatan i centrum. Lisabeth har lämnat sin dotter med Downs syndrom på förskolan och ska snart åka till sitt arbete på högskolan.

-Olle? Olle Odenplan? Olle Eriksson? ”Stockholmaren”. (Lisabeth skrattar till åt det komiska.)

Ingamaj nickar och biter i en kardemummakaka.

-Men herregud. Det är väl jättelänge sedan ni sågs? Typ tjugo år?

Ingamaj nickar igen. Vad skulle hon säga? Det är något som inte står rätt till? Allt vill plötsligt bara välla upp. Olle, Fredrik, Bengt, och något annat som hon gärna försöker glömma. Det här är inte hon. Det är…? Eller jo, det är det nog?

Lisabeth fnyser på sitt lite överlägsna sätt och stryker tillbaka sitt långa lockiga hår som hela tiden faller ner över ansiktet och hennes lattemugg. Hon verkar inte fördjupa sig särskilt i gamla minnen.

-Vad ska du säga? Till honom menar jag? Det finns väl inget att säga? Nu?

-Ingen aning. Han ringer väl igen?

De sitter båda tysta. Ja, vad fanns att säga, tänker Ingamaj uttråkat? Mer än en lång, mycket pinsam tystnad? Varför ringde han nu?

-Hur är det med mamma? säger Lisabeth, byter samtalsämne och dricker latten i snabba klunkar. Alltid lite stressad och på språng.

-Jo, som vanligt. Jag var bara där en halvtimma i förra veckan. Har inte hunnit. (Det dåliga samvetet gör sig påmint.)

-Niklas behövde din assistans? säger Lisabeth elakt. Kanske inte med mening, men det blir ändå alltid så. Hon har inget till övers för Ingamajs äktenskap med ”latmasken”. (Hon berör aldrig ordet ”arbetslös”, det är ju också så där oerhört pinsamt att säga.)

-Nej, men barnen, säger Ingamaj som är trött på systerns eviga antydningar om hennes ihåliga äktenskap. Hur är det med Morgan förresten?

-Jo, bara bra, säger Lisabeth, vilket kan betyda vad som helst tänker Ingamaj. Den tystlåtne, timide Morgan. Inte Ingamajs typ direkt.

Ingamaj ser ut genom fönstret för att få tiden att gå. Gågatan mellan shoppingcentrumen i stadens city börjar fyllas med tiggare nu. De kommer och sätter sig på sina utvalda ställen, med burkar och små skyltar, gratistidningarna de brukar försöka sälja, snidade träslevar, påskris, svarta plastsäckar fyllda med avlagda kläder och tomburkar och flaskor. Vem städar upp efter dem, tänker hon?

-Har de inte blivit fler sen sist? säger Ingamaj och nickar mot gatan. Tiggarna menar jag?

-Jo säkert. Lisabeth kollar mobilen och verkar inte skänka dem mer än ett torrt konstaterande.

-Jag undrar hur många som får rum på gågatan? fortsätter Ingamaj filosofera. Undrar vad de gör på nätterna? Jag läste att de har ett läger i Nybodaskogen.

-Ja där kan de gärna få hållas så man slapp se dom, säger Lisabeth rått. Nu måste jag snart gå. Skulle inte du till tinget?

-Jo, klockan nio. Det är gott om tid.

-Ja tänk den som hade så gott om tid, säger Lisabeth, alltid lika ironisk, och reser sig. Hon har en lång kappa som går bra i ton med hennes långa lockiga rödlätta hår. Hon hade verkligen varit en skönhet en gång, tänker Ingamaj. Det var lite elakhet i den tanken också, något som Ingamaj sällan tillät sig. Men inte ens hon kunde låta bli ibland. Särskilt när det gäller systern, som hon avundas. Nu kommer rynkorna och påsarna under ögonen. Och Lisabeths nya man som var en sådan torrboll. En toffelhjälte, brukar Niklas säga.

Men nu får hon brått. Hon tror alltid att hon har mer tid än hon har, och det är bara precis hon hinner gå Storgatan ända fram till länsresidenset bredvid det nybyggda tingshuset. Hon går snabbt in i nämndemannarummet, hänger av sig, och kollar listan på dagens förhandlingar och i vilken sal de ska vara.

Hon tar det som en plikt hon ska uppfylla. En samhällelig plikt. Ett måste. Precis som hela hennes liv bara är en plikt som ska uppfyllas. För att inte helheten ska gå isär och kaos utbryta. Hon lyssnar tålmodigt på unga killar som försöker bortförklara att de tagits med tre gram heroin eller cannabis i fickan, studentflickor som tagits för stöld av kläder och smink på Åhléns, invandrare som försökt stjäla kött på ICA för att sälja vidare till de som är ännu fattigare. En företagare från Hissjö som i flera års tid använt en handikapparkering inne i stan, fast han är helt frisk och bara förfalskat beviset som ska ligga i bilens framruta. Bortförklaringarna är fantasifulla och får Ingamaj att småle, fast alla sådana ansiktsuttryck från rättens ledamöter är strängt förbjudna.

Värst är brotten mot små barn. Våldtäkterna, barnpornografin, groomingen på nätet. Då kan hon få tårar i ögonen och hon försöker förtvivlat tänka på annat. Vara professionell. Utan att det hjälper.

Hon börjar ibland tänka på Fredrik Becker när det blir för tråkigt. Just nu är det två invandrare som kört ihop och krockat, en i en lokalbuss och en i taxi. Målsägarbiträdet har kallat in fyra vittnen, de flesta vänner och släktingar. Ord står mot ord. Det tillkallas en del via telefon. Målet tar aldrig slut. Klockan börjar sakta närma sig fem, men det här kommer att dra ut på tiden. Hon försöker uppmärksamma rättens domare på hur mycket klockan är. Hon får inte glömma att ringa Niklas, tänker hon, men hon kan inte avbryta förhandlingen bara för det. Hon ska inte hinna handla något idag heller. Barnen får klara sig bäst dom kan.

Fredrik, och det där som hände på studentfesten, tänker hon för att avleda tankarna på Niklas och vad som kan hända ikväll? Men det var så länge sen, hon har begravt det och bestämt sig för att inte tänka på det mer. Ändå dyker det upp, mest när hon försöker somna, när hon sitter och har tråkigt, när folk pratar och pratar utan att någonsin komma till punkt. Då dyker hans ansikte upp igen som det såg ut den där natten på bastusvalen. Det lite lockiga cendréfärgade håret, profilen med den skarpt tecknade näsan, kinderna, läpparna som alltid var lite torra och fnasiga, hans långa vackra pianistfingrar som tog i henne på ett speciellt sätt. Allt det där som hon inte ville tänka på, men som nu kommer tillbaka, bara för det där fåniga telefonsamtalet från Olle – som en alldeles för farlig stormvåg som hotar att dränka henne i melankoli och självförakt.

(8) ”Olle funderar på framtiden”

Olle låg på sängen, med fördragna gardiner, och tänkte på framtiden. Han försökte undvika det, det räckte så bra med det som hände just nu. Det var på eftermiddagen. Tanke-känsla-kropp-handling. Det ena skulle leda till det andra, det var farligt. Han hade fått i uppgift av den psykolog han gick till just nu att skriva en ”känslodagbok”.

Han läste det Francesco Alberoni skrivit om ”kärlekens fallgropar”. Han insåg att det var det han råkat ut för med Eleonora. Alla hennes konstiga krav. Som bara blev svårare och svårare att stå emot ju längre tiden hade gått. ”Relation som ett gemensamt projekt” var det Alberoni utpekade som det viktigaste. Det han hade med Lena? Jo, så var det, han insåg det nu. Så var det. Det stod mer och mera klart. Men det gav ändå ingen ro. Tankarna slog rot som ogräs i huvudet. Vägrade låta sig rensas ut. Han måste… rensa bort dom. Tankarna.

Han hade försökt ringa till Ingamaj flera gånger men inte fått något svar. Bara lämnat ett meddelande till hennes otrevlige man. Nu gled han i tankarna tillbaka till Janteå, till huset på Häradsvägen där han och hans två bröder satt och väntade på att klockan skulle bli sex på kvällen så att de fick börja äta. Vintermörker redan klockan fyra på eftermiddagen. När pappa kom hem var den sex. Alltid.

Han grubblade numera intensivt på sin uppväxt. Försökte hitta förklaringar. Pappans diktatoriska och känslomässiga styre, hans irritation så fort något ”olämpligt” yttrades hemma, vilket fick till följd att ingen aldrig sa någonting. Ett sorts inre självskadebeteende. En inre censur som man ålade sig själv. Klockan sex började radioteatern på radio, då brukade pappa komma hem. Fänrik Ståls sägner. Gösta Berlings saga. Hemsöborna. Då fick man börja äta. Alla kastade sig över maten som hungriga vargar.

”Hur hanterar man smärta och värk” läste han vidare. Jo: Tanke-känsla-kropp-handling. Det ena leder till det andra. Och det grundläggande svaret var: acceptans. Sjukdomsinsikt. Olle försökte lära sig att acceptera sin nya situation, men det var svårt.

”På så vis blir lyckan och lidandet varandras förutsättning”. Utan det ena, inte det andra. Acceptans alltså. Och så: vägen ut ur lidandet: den buddhistiska ”åttafaldiga vägen”. För en som tillhört studentvänstern en gång var det en besk medicin att svälja. Att plötsligt börja tänka på sig själv. Bli buddist. Individualist. Vilket ju dessutom låg i tiden, minst sagt.

Om han bara kunde släppa det förflutna! Riva det fundament han byggt så mycket olycka och otillfredsställelse på. Riva allt och bygga upp något nytt från grunden. Om det bara gick? Och så skulle detta med Bengts död komma upp precis nu! Det var inte rättvist.

Men om man river grunden för tillvaron måste man i sannskyldighetens namn ju bygga en ny grund? På säkrare mark. Hur? Var hitta den? Slippa vara tidens fånge? Få tiden att upphöra att existera? Sekunder, minuter, klockans visare på urtavlan. ”Man stiger aldrig ner i samma flod två gånger”. Det var väl en fråga som gäckat filosofer i alla tider?

Alla dessa tankar.

(9) ”Demoner”   

Om hans inre var ett rum med många dörrar, som han läst om i böckerna, så kunde han bjuda in demonerna till rummet, hälsa dem välkomna, bekanta sig med dem, räcka dem handen och ge dem en kram. Lära känna dom? Analysera dom. Syna dom i sömmarna. Få det okända att demaskera sig självt. Få det att visa sig i all sin skröplighet. Det lät banalt men var i själva verket mycket svårt. Att bjuda din värsta fiende handen? Eller det som man var mest rädd för? Kalla honom eller henne eller det sin vän, med dess rätta namn och verkligen mena det? Det där med rätt namn var viktigt.

Demonen bodde ju inne i hans kropp. Satt i varje kroppsdel. Manifesterade sig i rädslan. Åtminstone kändes det så. Men enligt hans psykolog så var det bara tankar. Det var tankar klädda i ord. Och i orden… ”Demoner”. Tankar, men utan kropp och materia? Inte som Gogols Näsa, som syntes gå omkring mitt på dagen i St. Petersburg klädd i kostym och slips; nej tankar klädda i ord som likt moln på himlen dyker upp, först ett och ett och sedan sväller upp till stora hotfulla berg av vita moln som på en tavla av Prins Eugen. På en ljusblå sommarhimmel med lagom frisk vind skulle dessa moln-demoner sedan bara dra vidare, blåsas bort av vinden i en pust tills himlen var blå igen.

Men inte alla himlar var blå. Ofta kändes det som om de var av ogenomträngligt stål, gråa av smuts och tyngda av atomkraftsmittat regn, under ett lock av bly som lagts över allt och alla. Ett tjockt och jämngrått grytlock som låg ovanpå livet självt och som krävde tusen mans styrka att välta åt sidan.

Hans föräldrar var utan tvekan de värsta demonerna. Ibland såg han dem som domare, stränga och omutliga domare, sittande på sitt upphöjda podium, de som skulle döma honom på den yttersta dagen. Dög han? Dög han inte? Skriften på väggen: Att ha befunnits vara för lätt.  Det skulle han få veta då. En sådan absurd tanke! Han kunde väl inte hjälpa att han blivit född just här? Och av dom? Ändå ville den där tanken inte släppa taget om honom. Han ville ju lämna något spår efter sig när han dog, någonting. Och sedan den eviga frågan som sved som etter i såret: ”Vad har du varit bra för?”

Eller var han bara en helt vanlig (obetydlig?) länk i en oändlig kedja, oändligt lång, som aldrig tog slut? Att födas. Att dö. Svårare var det inte. Att vara slutet på en början, på något som började i Afrika för 100 000 år sedan, när människan lärde sig gå upprätt och krossade sundet mellan Somalia och arabiska halvön. Men vad var meningen med det? Att för varje länk som brister så blir kedjan svagare? Tills hela världen brister och inget återstår? Eller tvärtom?

För att, som det stod i Uppenbarelseboken, ”en ny himmel och en ny jord” skulle uppstå? Var han länken i kedjan som skulle brista? ”Bra karl reder sig själv” hade hans pappa sagt. Ständigt dessa visdomsord från den äldre generationen. ”Mister du en står dig tusen åter”. ”Bättre en fågel i handen än tio i skogen.”

Frågor, ord utan svar.

(10) ”Kullamannen”

På våren hade en man som tidningen döpt till ”Kullamannen” slagit ner och våldtagit en ung kvinna som åkt skidor en sen kväll i ett träningsspår på Kullahöjden. Det var nästan granne med där dom bodde. Ingamaj hade läst om händelsen och förfasat sig, som alla andra i Janteå. En månad senare hände det igen. En 17-årig flicka hade gått längs älven på kvällen och blivit överfallen vid gamla bron, slagen medvetslös och våldtagits. Händelsen hade spridit panik i den lilla norrlandsstaden. Våldtäkterna var brutala och väl planlagda.

Niklas påverkades negativt. Han förbjöd Ingamaj att gå ensam på kvällen, han började kontrollera vad barnen gjorde i skolan och tillät dom inte att gå hem själva, ofta kom han i stället i bil och hämtade dem. Livet blev ännu mer instängt än det varit tidigare. Särskilt för kvinnorna.

-Jag tänker inte låta en sån där idiot begränsa mitt liv, säger den rebelliska Lisabeth när hon träffar Ingamaj en dag efter jobbet. Jag förstår inte varför dom inte tagit honom än? Ska man inte få röra sig fritt i sin egen stad längre?

Hon hade med sig Morgans adoptivson Markus, en vacker långsmal mörklockig etiopisk pojke på tretton år, som sitter i soffan i Ingamajs radhus på Kullahöjden och spelar spel på sin Ipad. Ingamaj har ställt fram mormors danska blåvita tekoppar, hon har åkt tidigare från jobbet för att få prata en stund med Lisabeth. Lisabeth ligger i skilsmässa med sin förra man, dottern Matildas far, hon är bitter och nedslagen men full av stridslust. Männen plågar henne ständigt, hon kan ägna en hel kväll åt att älta hatet mot män som Kullamannen, eller den före detta maken eller kollegor på högskolan där hon arbetar som studierektor. Morgan, hennes nya sambo, är dock så beskedlig att han inte verkar falla under denna kategori.

-Och kom inte och säg att det är synd om honom! Såna som Kullamannen skulle kastreras! Män har bara en sak i huvudet. Kuk!

Morgan också, tänker Ingamaj men säger inget? Nej, naturligtvis, inte han. Gud förbjude! Han och Lisabeth har inte haft sex på flera månader, har hon sagt en gång, lika irriterad som vanligt när inget går som hon tänkt sig.

Lisabeth hatar att Ingamaj alltid tar männen i försvar, och till och med tycker synd om en våldtäktsman och kvinnomisshandlare som Kullamannen.

Kanske var det därför som Ingamaj beslutade sig för att hon en dag skulle försöka rädda Kullamannen från honom själv? Vi får väl se?

(11) ”Hôtel du Lac”

Fredrik har vid det här laget klätt sig i sin bästa kavaj, som han köpt hos en av de bästa skräddarna i Genève. Dyr, men ledig och elegant. En riktigt dyr Ralph Lauren-skjorta till, smärtingskor, allt bästa kvalitet. Klocka från Patek Philippe. Man fick inte komma slarvigt klädd till Hôtel du Lac.

Det var ett 1700-talsslott nära franska gränsen, med Alperna som fond. Många berömda personer hade bott där, både Rousseau och Voltaire, när han tvingats över gränsen från sitt eget tillhåll i Ferney. Nu var det en kombination av spelklubb och exklusiv nattklubb dit endast medlemmar hade tillträde. Att vinna inträde hade varit Fredriks högsta önskan ända sedan han börjat jobba i Genève. Det, och att bli fullständigt ekonomiskt oberoende.

Det var en stor uppfart runt en gräsmatta framför ett klassiskt franskt slott: gråsten, två våningar med varsin liten flygel, med bara nio fönster gånger två, flyglarna borträknat, och en stor mörk vind. På kvällen var det upplyst i alla fönster, servitörer drev omkring mellan borden, men allt försiggick innanför de tjocka väggarna och pressfotografer hölls borta av stora utkastare med hundar. Fönstren hade tunga sammetsdraperier, som var noggrant fördragna. Hittills hade man hållit alla ”mullvadar” borta.

Fredrik njuter av det fina sällskapet och hela ställets exklusivitet. Han tar alltid taxi dit, för det blir ofta sent och en hel del alkohol, och alla droger man kunde önska sig. Han träffar ofta sin avdelningschef Jean-Louis där, en schweizare med tunt brylkrämsdoftande hår och tunn blond mustasch. Personer med inflytande, nästan bara män, rör sig i de stora rummen, spelar kort och roulett, pratar politik och ekonomi. Det är en av dessa informella sociala centraleuropeiska mötesplatser som Fredrik snabbt lärt sig att utnyttja. Man byter tjänster mellan män med makt, men den som inte infogar sig och står vid sitt ord åker obönhörligen ut. Alla kontakter bryts i så fall. Som privatklubb löd man under en speciellt liberal schweizisk lagstiftning. Att smälta smidigt in i miljön är för Fredrik A och O. De enda kvinnor han ser till på slottet är nästan alla prostituerade.

Bröderna Sundström brukar sitta vid ett avlägset bord bakom rouletten, i tjocka Chesterfield-fåtöljer, alltid samma, och där rör sig deras internationella kontakter hela tiden, runt, runt. Man samtalar lågmält, tar beställningar av kyparna. Män i diskreta mörka kostymer, grå väst, en kravatt eller slips. Det är dit Fredriks blickar alltid drar sig. Han njuter av miljön. Spänningen. Närheten till maktens maskulinitet. Han kan höra dom prata omväxlande franska, engelska, svenska och tyska, språk som han snabbt lär sig växla emellan och förstå.

Man diskuterar möjligheterna med kommande penningplaceringar, möjligheterna att undkomma skatt. Utnyttja den liberala europeiska ekonomins alla små kryphål. Liechtenstein var populärt och låg nära, men nu börjar EU intressera sig för det lilla furstendömet på gränsen till Österrike. Schweiz är ju inte med i EU, hör han Gustav Sundström muttra, men det här rabaldret med det tyska naziguldet, som stulits från judiska affärsmän under kriget, har gjort att den annars så omutliga schweiziska banksekretessen börjat svaja. Nu återstår framför allt de engelska kanalöarna, Gibraltar, Karibien.

-Guernsey lär vara säkert, säger Erland Sundström. Åtminstone säger vår kontakt det.

-Hur mycket rör det sig om? säger en kraftig oxe med tjurnacke och franska ordnar på bröstet. En smoking som ser ut att sprängas i sömmarna så fort den stora kroppshyddan rör sig. Man dricker whisky on the rocks.

-28 miljoner. En skitsumma, men ändå.

Fredrik lyssnar spänt. Det är många franska och belgiska affärsmän, holländare också, svårplacerade för de talar alltid perfekt på alla språk, många med respektive ”damer” runt roulettebordet. Man ger croupièren diskreta kommandon på hur mycket man satsar, Fredrik anar att det är stora summor. Han känner sig som i en livs levande James Bond-film. Han älskar alltsammans, men är samtidigt inte riktigt säker på att det är sant.

När K-G Hellström, som Fredrik känner igen som en av brödernas förtrogna, går bort till baren följer han efter. Han ser till att de råkar stöta ihop när de ska beställa, och Fredrik tar chansen. Han räcker fram handen.

-Fredrik Becker, jag tror vi är närmaste grannar i Eaux-Vives.

De skakade hand. Den store och ganska muskulöse K-G:s handslag är överraskande slappt. Han behöver inte ens presentera sig.

-Jaså, svensk. Var jobbar du sa du?

-Ideoma.

-Jaha. Jahaja. Intressant. Jag har läst om er i tidningen. Afrikanska utvecklingsbanken eller hur? Ni är projektinriktade?

Fredrik får sin whisky och lutar sig mot bardisken.

-Nja, vi är finansierade av EU. Mycket bilateralt. Kräver motprestation förstås. Men man arbetar ju mycket självständigt också, ja du förstår? Och ingen direkt transparens. Vi hade lite problem med en konsult som det skrevs om i tidningen.

-Ja och sen era höga löner och arvoden. Men vad då? Det måste ju löna sig att arbeta inom biståndsbranschen också, säger K-G och skrattar och skålar så isbitarna klirrar. ”För den fria inre marknaden!”

-Ja jag har ju följt er på internet och media och så, säger Fredrik och snubblar nästan på orden. Jag kanske kan stå till tjänst med en och annan uppgift. Vad gäller bistånd till de länder där ni är engagerade?

-Hm, ett samarbete menar du? Ja varför inte. Hur länge har du varit medlem här?

K-G stryker till det kortklippta håret. Han har ett kerubansikte, blont och storväxt. Fredrik rodnar lite.

-Å inte länge, har bara jobbat här nere ett halvår. Men jag vill verkligen bli guldmedlem.

-Klarar du inträdesproven då? K-G skrattar igen, bullrande. Luften surrar av skratt, roulettens snurrande, korkar som smäller. Några av de medföljande lättklädda damerna skrattar gällt. Fredrik svettas nervöst och känner sig plötsligt lätt berusad.

-D-det hoppas jag, säger han. Var-var… försiggår dom?

-Å du har inte varit i källaren? säger K-G och ler knipslugt. Det är där det verkligt intressanta försiggår. Då måste vi gå ner dit någon gång hördu. Där kan du förverkliga alla dina erotiska fantasier, allihop och på en gång, jag lovar. Inga begränsningar. Jag hoppas du har några intressanta att visa oss?

Fredriks nya bekantskap dunkar till honom i ryggen och skrattar igen. Fredrik tycker att allt börjar snurra och det känns som att taket i den stora slottssalen blir lägre och lägre.

Han skrattar nervöst och försöker tänka klart. Erotiska fantasier? Har han det? Annars måste han skaffa sig det snabbt som sjutton.

(12) ”Hôtel du Lac: Källaren”

En gammal stentrappa leder ner till 1700-talskällaren under huset. Tända facklor visar vägen, det luktar lite medeltid över det hela. Det är som i alla gamla franska stenslott, tjocka väggar, dålig luft, kallt, fuktigt, spindelväv och grönmögel i hörnen. Fredrik har läst på men är överraskad över hur svalt det är, dunkelt med bara facklor på väggarna som belysning. Han ser halvöppna dörrar till en lång rad mindre rum där sexuell aktivitet pågår. Helt öppet. Stön, flåsanden, kvinnor som fnittrar, piskrapp, skrik ibland.

-Är… det här öppet för… alla gäster?

K-G Hellström är alldeles bakom honom. Han är stor, ännu större i halvdunkelt, han svettas i sin smoking, håret blänker av brylcrème, han dricker fumligt ur sitt champagneglas och ser upprymd ut. Smått berusad. Tar Fredrik kärvänligt under armen.

-Nej, oroa dig inte. Bara för betrodda medlemmar. Topp-sekretess! Och det är väldigt bra ljudisolerat i de här gamla slotten, säger han för att lugna Fredrik.

”Här” pekar han in i ett rum ”finns dom riktigt barnsliga”. Fredrik ser en man iklädd blöjor med napp i munnen, det ser komiskt ut för mannen är stor och ganska hårig. Han är bunden på mage över en bänk och en storbystad kvinna i svart lackdräkt piskar den stackaren på den stora vita blöjbaken av plast med ett ridspö. Mannen stönar och skruvar sig upphetsat under rappen från ridspöet. Rummet är närmast mysigt inrett med sammetsröda väggar, som en stor röd vagina, tycker Fredrik

Fredrik kan inte slita ögonen från den bisarra scenen. Ridspöet som svischar, mannen som stönar allt högre. Rummet ser förvånansvärt trevligt ut, med madrasserade väggar, turkiska divaner, sköna kuddar. På den röda divanen ligger barnleksaker, nallar, dockor. Och olika bestraffningsredskap.

K-G drar honom lite stressat i armen. ”Eller du kanske gillar lite tuffare tag?” undrar han och skrattar igen sitt bullrande gnägg-skratt. Han pekar diskret in i nästa rum. Det är tvärtemot det andra rummet, kalt och fuktigt och rått, med de grå stenmurarna intakta. Här försiggår olika typer av piskningar, bänkar, träkors med remmar för händer och fötter står efter väggarna. En man är bunden vid det ena och piskas långsamt och närmast högtidligt med en piska med många remmar av en yppig kvinna i svart korsett och väldiga vita dallrande skinkor. Vid ett annat är en (som Fredrik antar) prostituerad kvinna bunden och våldtas under gälla skrik av flera män i svarta masker. Skrik och stön fyller rummet (så annorlunda från den första hemtrevliga ”barnkammaren”) som badar i ett blekt otrevligt ljus från några kalla lysrör i taket, och fullständigt kala och fuktiga stenväggar. I nästa rum som är inrett som en turkisk boudoir står en naken man på alla fyra på det kalla golvet, han är försedd med hundkoppel om halsen och slickar ett par svarta lackstövlar med enorma klackar som tillhör en likgiltig lång svart kvinna som sitter på en divan. I nästa blir en annan man våldtagen bakifrån av en kvinna med en väldig dildo fastspänd runt midjan.

Fredrik får plötsligt avsmak för alltsammans, hans mage börjar protestera, han vill kräkas och vänder bort huvudet. ”Nå, vad väljer du?” säger K-G och tar honom kollegialt om axeln. ”Du väljer själv förstås. Vi är några som gärna vill vara med och se på förstår du?

Fredrik ser osäker ut. Han gillar inte riktigt K-G Hellströms spydiga, neutralt affärsmässiga ton. Han hatar att ställa sig in och be om lov. Nu undrar han plötsligt vad han gett sig in på? Att underordna sig så här. Det är ju allt det han arbetat för att komma bort ifrån? Men vad hade han väntat sig, tänker han så? I halvmörkret i den smala korridoren uppfattar han ändå K-G:s nollställda ansiktsuttryck, och han stammar. ”Är det… är det här inträdesprovet?”

-Javisst, skrattade den nye vännen till. Det vill säga: Du väljer själv förstås, gamle gosse. ”Valfrihet” är ju vårt motto? I stort som smått. Rum, redskap, antal, vad du vill?

-Hm. Inte riktigt min smak? (Fredrik låter tveksam.) Kan jag få lite betänketid?

-Ja men bara till imorgon. Gillar du barn, oskulder, unga pojkar? Det är OK också, men vi vill se på.

-Vilka är ”vi”?

-Ja, jag, kanske Gustav och Erland, Sven-Åke. Bara den ”inre kretsen” förstås. Vi är lite av ”voyeurer” på det sexuella området. Finsmakare. Den inre kretsen, som du så gärna vill tillhöra, mer än något annat, eller hur Fredrik? (Han klappar Fredrik uppmuntrande på axeln.)

De har kommit fram till ett större rum där det uppenbarligen är gruppsex, för de flesta där inne är nakna och ligger slarvigt och lite huller om buller med varandra. Ofta enstaka män, blekfeta och håriga över hela kroppen med tre-fyra kvinnor omkring sig. Det luktar narkotika lång väg, tycker Fredrik. Där finns en neonupplyst bar, och striptease vid flera stänger på en scen. Fredrik beställer en öl och sätter sig för att se två bleka flickor med mörka ringar under ögonen stimulera varandra i alla öppningar och hål. En mycket vacker kvinna i åtsnörd svart lackkorsett, som frikostigt avslöjar de stora skinkorna, står framåtlutad vid disken och pratar med en muskulös tjockmagad bartender och vänder sig plötsligt till Fredrik och K-G.

-Fredrik, det här är Diotima. Hon ordnar allt här nere, henne ska du ha tumme med.

Kvinnan, som talar franska, är lång, har tajta shorts i svart läder, eller möjligtvis lack, figursydda förstås tänker Fredrik, med tyg som framhäver den yppiga figuren. Håret, luftigt och nötbrunt, är uppsatt i en väldig hövolm runt huvudet. Som en jugendaffisch av Mucha. Hon har handskar i utsökt tunt skinn som går ända till armbågarna. Utmanande make-up.

De sätter sig runt ett bord nära scenen och den knappt hörbara kinesiska musiken. Efter en stund kommer Gustav Sundström insmygande i sin diskreta grå kostym och sätter sig tyst med ett högt smalt ölglas. Fredrik blir plötsligt nervös och börjar svettas av nervositet när K-G presenterar honom, och berättar lite ironiskt om hans förslag.

-Vi har bara ett litet problem, säger K-G på franska. Fredrik här ska ”initieras”. Vi vet bara inte hur, Diotima?

Den högdragna damen i lackkorsetten ser intresserat på Fredrik som skruvar sig nervöst som en skolpojke inför sin examinator i den runda snurrande arkitektritade stolen. Hon lägger med en utsökt gest handen på hans knä.

-Varför inte testa ”fantasirummet”?

-”Fantasirummet?” säger Fredrik med en mun torr som ökensand. ”Vilka… ”fantasier”?”

-Bara de du själv tar med dig dit. Du kan vara där helt ensam. (Hon har en mörk behaglig röst och ser menande på K-G.)

-Utmärkt, säger K-G. Fundera på det till imorgon Fredrik. Tack Diotima.

-Åh ingen orsak.

När hennes behandskade hand lämnar Fredriks knä känner han hur hon drar pekfingret efter sig. Med en lång vass kattliknande klo. En ”invit”? Den lämnar ett tydligt och kännbart spår i hans byxors pressveck. Hon ser på honom igen med en menande blick. ”Bara de du själv tar med dig?” Ja, hon skulle absolut kunna bli en del av hans ”fantasier” tänker han och försöker tänka positivt, medan han tvingar sig själv att hålla sig klar i huvudet trots alkoholen. Kvällen har ju bara ”börjat” för hans del.

(13) ”Ingamajs mamma”

Ingamaj besöker en gång i veckan sin mamma på äldreboendet på Eriksberg efter jobbet. Hon gör det som en plikt, som en god dotter, inte som något annat. Och det känns alltid lite skönt, efteråt.

Hennes mamma Hildur ligger alltid ovanpå sängen, på ett svart och rött virkat täcke, med stora blommor och mycket luft emellan garnet, mot det vita överkastet. Hon tittar alltid upp i taket eller ut genom fönstret, på fågelbordet, där sparvar, blåmesar, domherrar och finkar avlöser varandra, ibland kommer en hackspett, en gång hade en kolsvart spillkråka suttit där med sin klarröda näbb – en kort sekund medan Ingamaj besökte sin mor – sedan hade den flugit iväg.

När Ingamaj kommer in brukar modern sucka och vända sig mot väggen. Ingamaj var så van vid detta att hon inte ens reagerade längre, mamman var 85. Hon sätter sig bredvid kroppen på sängen och lägger armen på moderns nylonstrumpsklädda ben. Hildur är alltid ”finklädd” som man sa i Norrland, med klänning och tunn kofta, och det grå håret är permanentat och sprayat så att det är hårt som stålull.

-Hur är det mamma? Ingamajs röst tonar ut i rummet och blir som en viskning. Det är ett ovanligt kalt rum. Bara ett kors på väggen, några foton från mammans karga barndomstrakter i Västerbotten, några souvenirer från de få utlandsresor föräldrarna gjort innan pappan dog. Många tankar drar genom Ingamajs huvud med ens, sommarstugan i Tavelsjö där föräldrarna alltid tillbringat semestern, bara två mil från huset vid Tvärån i Janteå där Ingamaj växt upp. Sedan: Varför fick mamma inte bo hemma hos henne eller Lisabeth på sin ålders höst? Dåligt samvete. Men svaret var förstås att ingen av dem ville ha mamma hemma hos sig. Så var det. Det visste alla tre. Mamma var egentligen fullt frisk, åtminstone kroppsligt. Det var inte billigt att få in henne på äldreboendet här i stadens bebyggda utkant, mot skogen och byarna norr om Janteå: Olofsmark, Täfteå, Sandgrund…

Nu låg hon här och dog. Långsamt och plågsamt.

Mamman vänder huvudet mot taket igen och mumlar, ”Dåligt… dåligt.”

-Ska jag sätta på radion? Mamman skakar på huvudet.

Ingamaj gör bara vad hon måste. Hon far förbi sin mor flera gånger i veckan. Niklas åkte aldrig hit. Lisabeth bara motvilligt, när Ingamaj inte kunde. Hon vet innerst inne att mamma Hildur väntar sig att de skall komma, till och med ser fram emot det har personalen sagt, och när de en gång uteblivit hade hon varit tyst i veckor. Ändå: aldrig ett vänligt ord, aldrig ett tack eller ett förlåt. Trots att hon fick mycket antidepressiv medicin blir hon inte bättre, hon sover istället bara mer och mer. En sorts förberedelse för döden kanske? Man måste ju vänja sig, först vid ensamheten, tystnaden. Sedan vid dess definitiva slutstation, slutet. Uppgåendet i det slutgiltiga intet. Den eviga vilan. Nirvana.

Sedan är allt tyst. Ingamajs tankar flyter iväg igen. ”Kullamannen”? Hon undrade om modern läst om honom i lokaltidningen, det borde hon gjort? Men det var inget lämpligt samtalsämne. Fast det upptog hennes tankar så mycket. Och några andra samtalsämnen fanns egentligen inte. Ingen av de båda systrarna hade blivit folkskollärare, som föräldrarna. Det var annars moderns favoritämne när hon var på det humöret: hur skolan bara blivit sämre och sämre och sämre. Att Lisabeth blivit lärare på högskolan trodde Ingamaj skulle glädja mamman, men hon tyckte bara att dottern gjorde sig märkvärdig. Förhävde sig. Vad då högskola? Det var väl inget fel att vara vanlig hederlig folkskollärare? Med en mission.

Det luktar gammal människa i rummet med institutionssängen och de rena vita sängkläderna Ingamaj går upp och öppnar fönstret, hon har alltid tyckt om utsikten mot tallskogen och fågelsången bakom byggnaden. Känner på jorden i blomkrukorna om de har vattnats. Modern protesterar inte. Det är samma utsikt (fast åt norr) som Ingamaj har från sitt eget radhus på Kullahöjden.

-Lisabeth hälsar. Barnen mår bra, Niklas också.

-Så bra, viskar modern. Hon verkar sömnig, säkert av medicineringen.

-Vill du sova?

-Ja, jag tror det vore bäst, blir det mumlande svaret. Det… det var snällt dig att komma och… hälsa på. Hä… hälsa de andra…

Det var en ovanligt lång mening för att komma från mamma.

(14) ”Vem var det som ringde? (2)

När hon kommer hem ringer telefonen. Nu kan hon inte låta bli att svara.

-De-det är Olle.

Ingamaj blir alldeles tyst. Sen säger hon:

-Olle? Olle Eriksson? Jag menar… O-den-plan…?

Det blir tyst i andra änden och Ingamaj fortsätter och försöker låta professionell:

-Ja oj, det var längesen… Hur… hur lever livet med dig nuförtiden?

-Jo… jo bra. Ja-jag försökt-e ringa dig t-t-tidigare… (Konstigt, hon kände genast igen Olles stammande, då var han upprörd över något…)

-Ja, Niklas sa att du hade ringt. Jag… jag trodde du skulle ringa igen.

-Ja, jag lämnade mitt nummer…

-Ja, ja, du vet hur det är, mycket att göra, Niklas tänkte väl inte på det, jag minns inte så noga… Jag kommer just från mamma, tänk dig hon är 85, pigg som en nötkärna. Hon bor på ett äldreboende på Eriksberg nu, det gillar hon inte direkt men… ja vi kan ju inte ha henne hemma… Men… men… hon har det bra.

Det blev tyst. Olle fortsätter tvekande efter en stund: -Hur-hur är de-det med Lisabeth? Och ba-barnen?

-Jo bra… bara bra… men Olle… varför ringer du nu… efter så här lång tid?

-Be-be-be-bengt är död. Ha-han… han… t-tog… tog sitt liv.

Det tar ett tag för Ingamaj att registrera den nyheten. Efter alla år av förnekelse och förträngning. Hon blir stum och säger inte ett ord på en stund.

-Jaha… jaha… ja… vad ruskigt. Stackars Bengt. (Varför sa hon så? Men det var ju så man sa.)

-Ja-ja-jag tänkte du… ville veta. De-det var en annan sak. Ha-har du en-en-en adress till F… Fredrik? Jag tänkte…

-Ja… nej… nej vi har ju ingen kontakt längre… det var länge sen… Han flyttade ju till Schweiz, till Genève… Han har nog ett väldigt välbetalt jobb nu (hon märker själv hur bitter hon låter när hon säger det).

-Ja… jag har sökt honom… utan… utan framgång.

-Tror du han bryr sig Olle? (så cynisk hon låter, hon hör själv och skäms nästan hur hon låter)

-Jamen… jamen… vi…

-Snälla Olle, glöm det där nu. (Ingamaj tar snabbt kontroll över allt nu, hon är bara tvungen.) Det är synd om Bengt, men det var kanske bäst så. Han gick väl in i väggen för många år sedan? Jag lovar att inte säga något till Lisabeth och jag hoppas (hon underströk detta) att du inte gör det heller. För allas bästa. Nu måste jag fixa mat till barnen, de kommer från skolan med Niklas snart. Vi kan väl höras igen en annan gång? Hälsa din fru Olle.

-Ja.… ja visst… ha-ha det bra Ingamaj… ha det bra, ha det…. Ingamaj la snabbt på och andades ut med tunga andetag. Gud vad var detta? Olle. Bengt. Fredrik. Ja herre gud.

Efter maten säger hon till Niklas att hon vill ut och springa. Bara i kvarteret. Han nickar bekräftande till svar. Det händer alltmer sällan men nu vill hon rensa huvudet. Det är fem plusgrader och våldsam snösmältning. Mars är en sådan underlig månad. Den kan innehålla så många tvära kast så man blir alldeles omtumlad. Förr vinter, strålande sol, tio minusgrader, skidåkning och apelsiner. Men nu… På senare år… Upp- och nervända världen.

-Du stannar väl inte borta för länge, säger Niklas, lite oroligt. Och se för fan till att du inte springer i mörkret, där ingen ser dig. Inte Kullaspåret? Bara här runt kvarteret, lova mig det?

Ja, ja…

Hon ser genom fönstret att Niklas lagt sig med flickorna för att läsa något. Det är han bra på, de gillade det. Oron är borta för en stund. Då skulle han säkert somna också, han brukade det, tänker hon. Hon tar cykeln och cyklar mot Kullabergspåret, ett kombinerat löp- och skidspår med sågspån i löparbanan, det bästa underlaget för knäna. Beryktat numera. Ett av de ställen Kullamannen hade slagit till på. Det var nog fuktigt och blött nu, men hennes nya löparskor ska invigas.

Det var det absolut bästa sättet om hon någon gång skulle få möta Kullamannen, det var hon säker på. Säkert ganska folktomt så här i början på säsongen. Skidspåret gick inte att åka i längre, kanske skulle hon vara helt ensam?

Hon springer med långa vägvinnande steg i milspåret. Det är kolmörkt så när som på det svaga elljuset ovanför henne. Han skulle kunna ligga gömd i buskarna eller bland träden, var som helst. Spänningen stiger henne åt huvudet och gör henne rusig, nästan berusad. Skulle han komma springande bakom henne som en vanlig motionär? Flåsande i nacken? Eller bara plötsligt stå framför henne? Komma fram som en skugga som kliver fram ur den täta mörka skogen? Hon visste inte. Men hon undrar spänt. Och spänningen tilltar ju längre in i skogen hon springer.

(15) ”Ni är väl sjuk?”

Olles psykolog: Jag måste ställa några frågor för att se om du är sjuk, Olle.

Olle: Sjuk?

Psykologen: Ja, för att få bli sjukskriven?

Olle: Men jag känner mig inte frisk? Det har jag inte gjort på månader.

Psykologen: Ja, men det innebär ju inte att du är sjuk, eller hur? Per definition.

Olle: Hur mår jag då?

Psykologen: Ja det kan jag inte säga. Det är ju under utredning som du vet. Det beror på dina test. Jag kan inte säga det förrän vi utrett dig klart. Tyvärr.

Olle: Så jag vet inte om jag är sjuk eller inte?

Psykologen: Nej, men jag vet.

Olle: Är jag det?

Psykologen: Ja, det kan jag ju inte heller säga i det här läget. Det är ju under utredning som du vet. Sekretess, du vet. Jag har ju min uppfattning, men jag kan inte föregå utredningen som du förstår. Det hoppas jag du förstår?

Olle: Jaha. Ja, jag förstår.

Olle brukade träffa en psykolog på Rosenlunds psykiatriska mottagning en gång i månaden. Det var ett gammalt sjukhus vid Ringvägen, byggt vid sekelskiftet 1900, utanför stod alltid ett gäng ”klienter”, några rejält luggslitna, och rökte under ett tak. I sjukhusparken skjutsades mer eller mindre döende patienter från sjukhuset i rullstol. Utanför grindarna satt alltid ett par rumänska tiggare och bad om pengar.

I den långa korridoren, i kliniskt sjukhusgrått, satt andra besökare, unga, gamla, det var alltid väldigt tyst. Ingen som pratade. Inga galna röster som skrek eller fick utbrott. Det var tvärtom dödligt stilla och tyst, tyst så man knappt vågade andas. Allt var bara väldigt tyst och rogivande, lite slitet och välstädat. Ibland passerade en sköterska tyst förbi, som en sval fläkt i rummet.

Olle blev hänvisad in i ett av besöksrummen, med fönster mot parken, och fick redogöra för hur han ”mått” de senaste veckorna. Ja, vad skulle han egentligen säga?

-Bra, jag har mått bra. Eller förresten (han måste ju säga vad som förväntades av honom) nej, det är väl inte så bra egentligen… Ingen större förändring om man så säger.

Hm, sa psykologen, en kraftig dominant kortklippt kvinna, en sån som i lesbiska kretsar kallas ”butch”, med ringar i öronen och tatueringar på de muskelkraftiga armarna. Du ska få en annan medicinering tror jag. Något som piggar upp dig lite Olle. Jag har gått igenom den här enkäten som du svarade på. Den visar ju klart att du inte har adhd… (hen drog sig i örat), inte asperger… (drog sig i andra örat) … inte borderline… (kliade sig i näsan) inte bipolär… inte…  

-Det var ju bra, sa Olle och svettades. Skönt. Inte det i alla fall. Nähä. Vad skulle han säga? Han måste ju säga något?

-Ja, sen har vi ju det här avsnittet om din barndom, hmm. (Psykologen ögnade i papperen, i den försvarliga pappersbunt om Olle som samlats under de senaste tio åren.) Din pappa var ju väldigt dominant, eller hur. Han slog er inte, men du skriver att han ”terroriserade er psykiskt”. Kan du utveckla det?

-Han hade väldiga humörsvängningar. Blev plötsligt irriterad. Brusade upp, skrämde alla. Särskilt om vi diskuterade politik eller om pengar. Ja, och allt som var mer personligt. Han brusade upp, hans talfel blev ännu mer markant, han kunde bli röd i ansiktet. Vi gick på tå av rädsla för hans utbrott. Vi ”talade” aldrig på riktigt, varken med mamma eller pappa. De förstod oss ändå inte. Han kom hem prick klockan sex från arbetet på sjukhuset. Vi åt middag och hörde på radioteatern på radio. Sen dukade vi av, fyllde diskmaskinen, och sen gjorde vi barn läxorna. Ingen sa något. Det var alltid tyst hemma.

-Hm. Intressant. (Psykologen antecknade i sitt block och såg på klockan.) Oj, vi måste sluta snart, vi får fortsätta nästa gång. Kan vi boka en tid om fyra veckor?

Olle tog upp sin kalender och skrev in ett nytt datum för besök, reste sig och tog i hand. Han kände sig alldeles tom. Tom på ord, tom på känslor, tom på innehåll. Tömd på allt innehåll. Och han gick som en sömngångare genom den tysta dammfria korridoren och tog hissen ner till bottenvåningen. Visst var han sjuk? Det var han nästan helt säker på?

(16) ”Ingamaj och Ewa”

Ingamaj hade en kompis, Ewa, som hon umgåtts med ända sedan de var barn. Ewas föräldrar hade haft sommarstugan bredvid Öhmans i Tavelsjö och de hade träffats på grusvägen utanför, där bilar och lastbilar lämnade enorma dammoln efter sig när de körde förbi. Två små flickor och en stor dammig landsväg. Ewa drog på en gammal damcykel. De hade stått och granskat varandra en stund, två tioåringar, båda långa och taniga, lite smutsiga kjolar och med skrubbade röda knän.

Ingamaj hade bara vickat på huvudet i riktning mot den lilla sportstugan de bebodde, med strandtomt. Hon kände direkt att det här var en kamrat för livet. Det var som rena telepatin, sa hon senare. Hon fick en vän som hon med tiden skulle komma att älska, kanske mer än någon annan, förutom sina barn. Hon gick före, och den rödhåriga och fräkniga Ewa följde efter, dragande på den alldeles för stora gamla rustika damcykeln. De hade läst Starlet och Burda och modetidningar hela eftermiddagen, uppkrupna i varsin fåtölj i sommarstugan, som hade ett enormt panoramafönster mot Bottenhavet utanför. Ingen av dem sa så mycket, det behövdes inte. Men de trivdes i varandras sällskap. Ingamaj hade ett stort bibliotek Wahlströms flickböcker som Ewa girigt lånade av. Deras tomter åtskildes bara av en syrenhäck och det var lätt att smita emellan över till den andra. Mamma Hildur var stolt för en gångs skull, Ewas pappa var ju arkitekt och hade ritat flera kända hus i Janteå.

Sedan följdes deras liv åt, som två parallella skidspår som ibland korsade varandra. Eller oftare: ett skidspår, där Ingamaj ibland åkte först, ibland Ewa. De gick i parallellklass i skolan och sökte till samma gymnasium. De gifte sig och fick barn tidigt, de gjorde allt samtidigt och likadant, och talade med tiden allt mer lika, skrattade åt samma saker, ogillade samma. Andades på samma lite flåsiga sätt. Talade på inandning. Andra tyckte det lät tillgjort men Ingamaj var oändligt lycklig för Ewa, som var det första hon tänkte på när hon vaknade, och nästan alltid det sista hon tänkte på innan hon somnade. Vad gjorde Ewa nu? Vilka hade hon träffat idag? Men på några punkter skildes deras åsikter åt.

Det har gått några dagar sedan Ingamaj bestämt sig för att springa på kvällen i slutet av mars. Men löparspåret, som var skidspår på vintern, var efter regnet vattensjukt till största delen, och hon fick besviken återvända hem på sin cykel efter en halvmil. Nu har hon bestämt träff med Ewa på deras favoritkondis, Nya Konditoriet, där de suttit oändligt många eftermiddagar (istället för att gå i skolan), inspekterat varandras pojkvänner, träffat kompisar, häckat med bara en kopp kaffe eller té, läsande en bok eller en läxa, timme efter timme.

Ewa tog alltid en ”slabang”, en brun rulltårsbit fylld med smörkräm, banan och marsipan, Ingamaj oftast en vit marsipanbakelse pudrad med kakao. De kände varandra så väl att de inte behövde säga vissa saker till varandra, de såg direkt på den andres ansikte vad som var på gång. De läste varandras tankar, nästan telepatiskt, även när de inte var tillsammans.

-Inga nya erövringar? undrade Ewa nyfiket. Hon älskar att höra om Ingamajs erotiska utsvävningar, fast hon alltid tog avstånd från dom med stränga och moderliga förmaningar. Själv höll hon sig troget till en och samma karl sedan många år och skulle aldrig ha vågat gå ”över linjen”.

Ingamaj skakar på huvudet. ”Jag får inte tid till det”, säger hon så sakligt hon kan. Och frågar sig samtidigt: Varför tog hon sådana risker? Men Ewa visste ju förstås. Ingamaj måste ta risker, hela tiden. Vad vore livet annars värt att leva? Det var ju som att hon inte kunde styra sig själv när hon väl bestämt sig. Och har det funkat en gång, så skulle det säkert fungera igen. Det var en ”kick”. Ett beroende.

-Du ser lite dyster ut, säger Ewa och himlar med ögonen, har du fått stryk nu igen? (Tonen kunde vara ganska rå och direkt dem emellan).

Ingamaj gör en grimas och lyfter på ögonbrynen. Det betydde ”inte mer än vanligt” och Ewa förstår naturligtvis vad hon menar med det.

-Kan du inte smita iväg på någon konferens igen? säger hon stödjande, listigt och lite hoppfullt, väl förtrogen med vad Ingamaj brukade göra på ”de där konferenserna”…

-Nej det går inte. Frank skulle inte gilla det. Jag måste täcka upp för honom så ofta nu, så det går inte. Vi har för många patienter.

-Täcka upp! Han får väl ”täcka upp” för dig någon gång?! Är han fortfarande otrogen mot sin fru? Det kan han väl inte vara på arbetstid?

-När skulle han annars vara det? säger Ingamaj nyktert konstaterande och dricker sitt kaffe.

De blir tysta, sen säger Ingamaj.

-Nej, det är något annat. Jag tänker mycket på den här Kullamannen. Hur är han? Hur fungerar han? Vad tror du?

-Nej nu får du väl ge dig? Ett sån’t äckel!

-Jag bara funderar. Hur blir man sån? Är han gammal eller ung? Hur kan man ta så’na risker som han gör?

-Kanske bara tjugo. Högst trettio, det sa ju ena vittnet. Herre gud, har de inte stängt av det där skidspåret? Det är ju perfekt för såna överfall?

-Jo, det är vattenfyllt nu. Jag väntar bara på att de ska preparera det så jag kan börja springa där. Jag skulle vilja träffa honom.

-Varför då? Skärp dig! (Det var många år sen Ewa inte följt med i en tankeprocess hos Ingamaj. Men någonstans i sitt inre förstod hon bevekelsegrunderna. Våldet, sexet. Det riskfyllda, det upphetsande. På den punkten skiljde de sig åt som natt och dag.)

-Snälla du, fortsätter Ewa. Tänk dig för. Han kan ju slå ihjäl dig.

Ingamaj tar upp en burk pepparspray. ”Jag tror inte det” säger hon och skakar den framför Ewas förvånade ansikte.

-Tänker du bli någon sorts hjälte? Så du äntligen kommer i tidningen? Ewa skrattar nervöst, men hon kände Ingamaj allt för väl vid det här laget för att inte befara det värsta.

Hon tänkte göra det. Och inte för att komma i tidningen, tänker Ewa med en suck.

(18) ”Fantasier? Nej, bara de du själv tar med dig in.”

En vecka senare är Fredrik tillbaka på Hôtel du Lac. K-G Hellström möter honom redan i hallen. ”Hans stora kväll”. Fredrik är nervös och svettas, trots att det är snålkallt och blåser ute. Han tar K-G i hand. Den är varm och röd, hans egen iskall och känns som en död fisk.

De följs åt ner i källaren. De går förbi alla dekadenta rum och går ned för ytterligare en gammal stentrappa till. Nu är de längs nere i jordkällaren. Där nere är helt becksvart. Inga facklor på väggarna. Kallt, fuktigt, med lukt av gravkammare. Fredrik fryser ännu värre. Fukten dryper efter de svartmålade stenväggarna, och de utstrålar en bitande kyla, trots att det är vårvarmt utomhus, nästan medelhavstemperatur. Väggar flera meter tjocka som sett många århundraden passera. Och många grymheter.

-Jag lämnar dig nu, säger K-G och vänder sig helt om. Lycka till.

Det blir alldeles tyst. En metalldörr slamrar igen och allt blir oroväckande tyst. Mörkret är kompakt, det luktar gammal fuktig stenkällare. Flera hundra år gammal. Fredrik känner en begynnande klaustrofobi. Totalt mörker, innan ögonen sakta vänjer sig. Fredrik får hjärtklappning. Är han verkligen helt ensam, som hon hade sagt?

-Diotima, ropar han på franska. Pouvez-vous m’aider? Du får hjälpa mig nu! S’il vous plaît!

Han anar att han inte är ensam i det mörka rummet.

Efter en stund vänjer sig ögonen vid mörkret. Att tänka på erotik är helt omöjligt. Men kanske är det ändå någon där… Han ser någon sitta på en stol vid den bortre väggen. En skuggfigur, ganska lång till växten. Han försöker treva sig fram i mörkret men snubblar nästan genast på det ojämna stenbelagda golvet. Ja det är gatsten, mursten, jordgolv, och han faller på ansiktet och skriker till. Blodet börjar rinna från näsan.

Personen som han ser när han lyfter huvudet från golvet och torkar näsblodet har rest sig och närmar sig honom långsamt. Han förstår att det måste vara Diotima. Vem skulle det annars vara? Jo, han är helt säkert, konstigt nog.

-Klä av dig, säger hon på franska, med den mest melodiska röst han någonsin hört, en mörk alt, med en eggande upphetsande ton. ”Desabillez-vous! Tout de suite!”

Konstigt nog hade han tänkt sig henne i en väldig boudoir med rött sammetsöverkast, sänghimmel och röda strukturtapeter, liggande i en svart korsett och med de långa välformade benen i svarta nätstrumpor. Istället verkar hon vara helt svartklädd, kanske latex, som han kan se från golvet, med ett ridspö i handen. Han står som en hund på alla fyra, helt naken, och böjer huvudet mot golvet i en underdånigt bedjande ställning och kysser hennes svartlackerade stövlar. Han känner ridspöet vispa runt hans blottade upprättstående skinkor och slå lätt precis i den vidgade springan mot anus. Han biter ihop tänderna och väntar på det första rappet.

Läderänden på ridpiskan stryker flera gånger över hans känsliga anus där han står på knä, framåtböjd med huvudet mot golvet som en bedjande muslim. Den nuddar penisroten. Han skälver till vid beröringen i hela kroppen av en rysning som är som en elektrisk stöt genom hela kroppen.”

-Ställ dig upp, långsamt!

Nu kan han äntligen känna på henne med händerna, den långväxta kroppen, den smala midjan, låren, skinkorna, skuldrorna, halsen, det täta bruna utslagna håret. Han ryser av upphetsning. Hur hade hon kunnat veta? Han kysser henne modigt och hennes tunga letar sig villigt långt in i hans mun.

Hon lösgör sig från latexdräkten och rör kroppen mot hans. Som taget ur en teckning från Kama Sutra kan han tränga in i henne där de står omslingrade mitt på det kalla golvet. Känslan blir på ett konstigt sätt ännu starkare för Fredrik under dessa märkliga omständig-heter, och han får utlösning nästan direkt när han får kontakt med hennes varma mottagande sköte.

-o-o-o-o-

-Den berömde kastratsångaren Farinelli satt inlåst här en hel natt, säger hon andfått när de älskat en andra gång, nu långsamt och njutningsfullt på det fuktiga kalla jordgolvet. Den svarta lackdräkten med sina dragkedjor ligger i en hög på golvet. Han ligger ovanpå henne och känner hur hans penis långsamt glider ur hennes fuktiga slida när den krymper snabbt. Hennes skinkor är breda över höfterna och brer ut sig som en varm matta under honom.

-Om han hade det lika skönt som jag, så avundas jag honom inte, säger Fredrik och inandas Diotimas dyra parfym.

-Han hade retat Ludvig den fjortonde som besökte slottet, och vägrade sjunga för att man ställt in fel sorts blommor i konsertsalen. Han var sin tids största musikaliska stjärna men solkungen hotade att ge honom prygel om han inte sjöng. Med en sådan här ridpiska kanske.

De ligger kvar på jordgolvet. Nu ligger han under henne, hon med huvudet på hans bröst, som häver sig tungt efter samlaget, som gjort Fredrik fullständigt utmattad. – Hur gick det sedan, undrar han?

Han ser linjerna utefter hennes kropp, han märker att han ser bättre och bättre i mörkret. Höften som sluttar ner till midjan och sedan upp igen till bysten. Det enda ljus han ser kommer från under metalldörren som leder till stentrappan upp till våningen ovanför, en liten svag ljus punkt i det kompakta mörkret.

-Jo det slutade bra. Farinelli sjöng bara en aria, ur Porporas Eumene men med all bravur han kunde åstadkomma och solkungen började gråta av rörelse och förlät kastraten. Men för att han förargat Ludvig, och vägrat sjunga mer än en enda aria, fick han tillbringa natten i den här hålan. Naken. Kanske just här där vi ligger?

-Så politiken segrade över konsten?

-Kanske. Eller kanske inte ändå. Farinelli blev ju själv politiker och furste, utnämnd av den spanske kungen. Och Ludvig den fjortonde fick se skuggan över solen mörkna när det spanska hovet överglänste hans eget. Och när han dog några år senare miste Frankrike hela sin makt i Europa. Men Farinelli och hans konst levde kvar i minnet, mycket längre än solkungens.

Allt förgår med tiden. Utom kärlekskonsten. ”Ars amandi” som romarna kallade den. Men just nu ville Fredrik inte tänka sådana kätterska tankar. Han ville bara leva sin fantasidröm fullt ut.

(17) Olle går på middag och äter fisk

Olle hade inte varit ute på fjorton dagar när en god vän från hans barndom i Janteå, bankdirektören Johan ringde honom och bjöd honom på middag på en av Stockholms finaste restauranger, Wedholms Fisk.

De brukade träffas en gång om året, den välbeställde Johan, som börjat som springpojke på Föreningsbanken i Janteå när han var femton, bjöd alltid frikostigt och Olle kände sig då alltid som en tiggare, en snyltare som inte kunde göra rätt för sig i Johans sällskap. Denna ständiga förödmjukelse. Den fattige och den rike. Nu mådde han sämre än vanligt och funderade på tusen orsaker att tacka nej. Men terapeuten hade ju sagt att han måste bli mer ”social”. Så han gick, med ångesten molande i magen, förstärkt med både tabletter och ett stort glas rom.

Han tog den vanliga bussen över Slussen, som nu skulle byggas om, så allt var upp- och ner vänt, till bilisters och bussförares och cyklisters ilska. Han steg av vid Kungsträdgården och gick backen över Blasieholmen. Det blåste en snål vind över torget och den stora bronshästen, och nedför gatan, förbi Bukowskis. Johan, som var rund och fryntlig, med tunna glasögon a la Carl Bildt, korpulent och kortväxt, satt i ett av de inre rummen och studerade närsynt menyn, där det mesta stod på franska.

-Tjänare, hälsade han och reste sig artigt och tog i handen. Hur lever livet med dig, broder?

-Åjovars, försökte Olle krystat. Det vanliga du vet. Jobb, jobb, jobb. Man är aldrig ledig.

-Ja är det inte likt så säg? sa Johan i ett försök att vara rolig. -Och så talar de om ”fritidsproblem”? Vad säger du om sjötunga meunière och ett Chablis-vin till det, de har några fina årgångar här?

-Det blir bra, sa Olle dumt och nickade och satte sig. Det var vit linneduk och stora veckade linneservetter som han aldrig riktigt visste vad han skulle göra med. Låg dom i knät så åkte dom ner på golvet, bredvid tallriken fick de inte plats. Han såg någon av de välbärgade och välgödda gästerna som stuckit servetten i halsvecket under skjortan. Han gjorde som Johan och la den i knät.

De kallpratade om sådant som hänt det senaste året, som för Olles del varit ett ”annus horribilis”, men för Johan rullat på precis ”som vanligt”. Johan var personalchef på en stor bank och talade länge om hur banken flyttat hans sektion till Värtahamnen. Långt från centrum, uppenbarligen. Det var inte populärt bland personalen. Inte för hans del heller.

Sen brukade de fråga varandra om gamla vänner från Janteå, från gymnasietiden. Från länge, länge sedan.

-Bengt är död, sa Olle, sedan Johan beställt in mat och vin från en servil servitör.

-Bengt? Bengt? Fåsenu…?

-Bengt Kjellgren. Ni sågs nog bara på någon fest. De bodde på Kungsängen, mexitegelvilla.

-Jahaja. Ja så var det ja.

-Finlandsvensk. Ja det fick han ju lida för hela skoltiden.

-Ja det var ju skottpengar på dom i Janteå, skrattade Johan, synd om dom stackarna från vårt käcka broderland i öster.

Han fick lite vitt vin i glaset och avsmakade det med kännarens alla kännetecken. Lukta, gurgla i munnen, rulla runt i gommen, och så svalde han och nickade åt servitören.

Olle förstod att han skulle låtsas som att Johan inte kände Bengt. Det upprörde honom en smula. Han visste att Johan mycket väl visste vem Bengt var, men inte ville kännas vid det. Bengt var en ”loser” ett ”black sheep”. De hade träffat Bengt på flera blöta fester på studenttiden. Pulsen steg, han blev torr i halsen och började svettas av obekvämhet.

-Han pluggade till ingenjör i Göteborg, och jobbade ett kort tag på Boliden i Skellefteå. Sen fick han en riktig blackout, jag vet inte så noga vad som hände, han gick väl in ”i väggen”, fast det hette inte så då. Han fick ganska starka mediciner och blev aldrig sig själv efter det. Sista åren bodde han i Helsingfors och ägnade sig mest åt penningplacering av familjens ansenliga förmögenhet, och åt att spela bridge.

-Låter som ett riktigt öde. Inte alldeles oangenämt trots allt. Ack ja. Skål, broder.

De höjde glasen, såg varandra i ögonen, och drack. Det var surt.

-Han kände förresten Fredrik. Fredrik Becker. (Det gjorde Johan lite mer intresserad och han sken upp.)

-Jaha, ja jag träffade ju gamle Fredrik i Schweiz i höstas, men han sa inget då?

-Nej, Bengt dog bara för en vecka sen. Du-du umgicks… en del med Fredrik?

-Nja, då och då. Vi brukade alltid ses i Janteå på julafton, på julbönen i kyrkan. Förresten hörde jag från Robert som gick i din klass. Han blev ju fårfarmare i Australien! Har du hört på den? Hans pappa var ju den beryktade ”Hinken”, hela Balderskolans stora skräck om du minns.

-Ja, jo jag vet (Olle hade aldrig gått på Balderskolan, Robert var bara en ytlig bekantskap, och hans pappa, rektorn som smög på tofflor i korridorerna och skrämde livet ur gymnasisterna, var död sedan länge, men det orkade han inte påpeka). -Vad gjorde ni i Schweiz? Visst bor Fredrik i Genève? Jag skulle gärna komma i kontakt med honom.

-Jag kan tala om det för honom om du vill. Vi brukar ringa ibland. Jag ska be honom ringa.

-Kan du inte ge mig hans telefonnummer? Jag vill gärna ringa själv?

-Visst. Absolutely. Johan drog fram sin mobil från skepparkavajens innerficka, han var ivrig seglare och hade en KSSS-nål på det mörkblå kavajslaget (i Janteå fanns inga segelbåtar). Han skrev upp numret på en lapp och räckte Olle.

-Vi kan ju ses när Fredrik kommer till Stockholm nästa gång. Jag kan ringa dig?

Men Olle hade en stark känsla av att det aldrig skulle bli av.

(18) ”Kullamannen slår till igen”

Livet går sin gilla gång i det lilla radhuset på Kullavägen. Ingamaj går till jobbet, servar Frank, äter lunch med Ewa ibland på Domusbaren, cyklar hem längs gatorna med de prydliga trähusen i rader, de flesta i gult med vita knutar, en och annan pizzeria och en bensinmack. Det är ”norr på stan”, och mest hederligt strävsamt folk som bor här, nära centrum.

En morgon läser Niklas om att Kullamannen slagit till igen. Bara några hundra meter från deras gula radhus. Han blir helt stirrig.

-Jag hämtar er från skolan, säger han till flickorna. Och du går inte ut sen det blitt mörkt Ingamaj! (rösten går upp i falsett).

När Niklas kört flickorna till skolan ska han ut och springa. Han har Jobbguiden uppslagen på det timrade köksbordet och har prickat för några lämpliga jobb. Han vägrar envetet ”sänka sig” och ta lågstatusjobb. Och lärare är inte ”hans grej”. Han har varit rädd att tala för publik hela skoltiden och säger att han minns det med fasa.

Ingamaj sitter kvar vid köksbordet efter maten medan flickorna gör läxor. Hon grubblar ibland nu för tiden och blir ofta sittande, så olikt henne, men nu var det mycket som pressade på. Varför får hon inte ha ett eget liv? Varför ska Niklas styra allt? Hon vet ju varför, hela diagnosen är solklar, men ändå…? Flickorna förstås, alltid flickorna, alltid så tysta och rädda för vad Niklas ska hitta på med sina humörsvängningar. Edith som ägnade mest tid åt att hjälpa en kompis som hade häst, och lillan som… ja det var svårt att veta vad hon ville med sig själv annat än att sitta på sitt rum och läsa barnböcker?

Var det snösmältningen, den plötsliga värmen? Vårluften? Hon känner sig så trött, sover inte som hon brukar. Ligger alltmer sällan med Niklas, som i stället låter sin irritation gå ut över flickorna och skäller på dom som en bandhund så fort dom gör fel. Ingamaj vill bara skrika åt honom: ”Men ge dig på mig i stället. Slå mig i stället. Vad som helst, men inte flickorna!”

Men när hon öppnar munnen kommer inget ljud längre. Det är som i en ond dröm. Man vill skrika på hjälp, men det kommer inget ur munnen. Hon är torr i halsen, som sandpapper, det känns som det är något som försöker kväva henne. Den där frihetskänslan hon haft som barn. Den är som bortblåst, det finns bara vaga minnen kvar.

Hon hade träffat Olle i gymnasiet, tyckte om hans drömmande blick och fumliga tonårskåthet. Hon hade förfört honom kan man väl säga, de hade inte vågat umgås hemma hos hennes föräldrar, det var inte tillåtet, istället körde de runt i Olles mammas lilla Folka, låg i den och på alla möjliga och omöjliga ställen, en utkyld sommarstuga, i en backe på kyrkogården, i skogen på våren, i en tom lägenhet på sjukhuset där Olles pappa var läkare.

Och sen?

Fredrik. Hon hade dumpat Olle, ja svikit honom. Det kunde inte göras ogjort, men hennes samvete var rymligt. Hon hade velat be om ursäkt många gånger, men nu hade de förlorat all kontakt, sedan han flyttat till Stockholm. Niklas skulle aldrig tillåta att hon tog upp kontakten, och varför skulle hon göra det förresten? De levde sina egna liv nu. Det gångna livet var bara, som det stod i skådespelet, ”en dröm”.

Hon läste om Kullamannen i tidningen. Han hade smugit sig på en 25-årig kvinna som varit på väg hem efter en fest, berusad. Hon hade cyklat vingligt längs Norra Kyrkogatan. Inte långt från deras hus. Runt midnatt. Han hade stoppat henne för att fråga om något, dragit in henne i ett buskage och våldtagit henne. Pressat handen över hennes mun. Slitit upp hennes kläder. Med handen runt hennes skinkor hade han stött den in i henne, hårt. Det hade bara tagit några sekunder, sen hade han försvunnit, på hennes cykel. Hon hade vacklat ut på gatan, helt förstörd i underlivet, och plockats upp av en taxi. Det var den tredje på några månader.

Och hennes beslut att försöka ta fast Kullamannen blev bara starkare. Han måste bo i närheten här; om man drog cirklar till de olika brottsplatserna så hamnade mittpunkten ganska nära deras eget radhus. Det var vanlig enkel kriminologi-kunskap. Hon kände ju grannarna i radhuset, det var knappast någon av dom, men hon kände inte villorna som låg på andra sidan gatan. Fast det var tio meter över gatan, så var det som en osynlig Berlinmur mellan radhusen och villorna i området, man umgicks helt enkelt inte. Men någonstans här bodde han, det var hon säker på.

Hon fingrar på pepparsprayen i fickan. Tänk om Niklas fick se den? Om han fick veta vad hon hade i tankarna? Då skulle han slå henne som aldrig förr. Men det fick det vara värt.

Beslutet var fattat. Hon skulle börja undersöka fastigheten tvärs över gatan redan ikväll, när Niklas var ute med några kompisar för att dricka öl. Han brukade bli sen. Och kunde bli mer våldsam än vanligt när han druckit. Barnen skulle vara hos kompisar till klockan tio, hon skulle hinna gå över till andra sidan gatan. Korsa Berlinmuren. Hon söker efter något, men vad hon kommer att finna, om något över huvud taget, har hon ingen aning om.

(19) En dialog om självmord

Det var en ny vecka. Olle talade med psykologen igen. Det handlade denna gång om begreppet ”suicidal”.

Frågan är, utvecklade psykologen sin tes, om det krävs mer mod än feghet för att begå självmord. En sorts väldigt basal existentialism. Olle förstod inte riktigt frågan. Han hade redan blivit definierad som ”icke suicidal”.

-Mod eller feghet? Mod skulle jag tro. Eller förresten…

-Vi kan vända på frågan, sa psykologen och gömde sig bakom sina papper. För att leva. Krävs det mod för att leva, eller är man bara feg?

Olle funderade. – Mod, sa han. Definitivt mod.

-Varför det?

-Lyssna här, sa Olle, lite irriterat, för de hade diskuterat detta flera gånger förut. För mig krävs det en enorm kraftansträngning att bara gå ur sängen på morgonen. Sedan måste jag samla all kraft jag har för att gå till pendeltåget och åka in till stan och gå till källaren där jag sitter och katalogiserar och arkiverar inkomna papper till klockan fem. Förstår du?

-Men är du inte bara lat, sa psykologen uppriktigt. Vågar inte ta ditt liv?

-Det är möjligt, sa Olle trött. Det kanske man blir av att vara understimulerad? Men ser jag mig om i världen så lever människor över hela jorden under de mest vidriga omständigheter. Ändå fortsätter de leva, ofta till synes meningslösa liv. Varför?

-Aha, sa psykologen och höjde handen. Vad är mening för dig då Olle?

Mening? Finns det någon mening med livet? Jag vet inte. Jag har inga barn, kanske det vore en mening med livet. Fortplanta sig? Det är egentligen konstigt, jag trodde när jag var barn att livet skulle vara roligt, skojigt, en upplevelse. Nu är jag inte så säker längre.

-Alltså ingen mening, sa psykologen, antecknade och la papperen på bordet. Den psykiatriska mottagningen på sjukhuset med sina blekt spygröna väggar var fullständigt doftlös. Två bekväma sköna stolar, ett litet bord, några pelargoner i fönstret mot Ringvägen. Inget annat.

-Jo, det finns en mening, sa Olle. Jag har kommit fram till det. Lena, min fru. Hon gör mitt liv meningsfullt. Jag finns till för henne. Men det krävs mod att möta sig själv och erkänna den där enkla meningen och erkänna alla sina brister och fel.

-Ja, du har bra sjukdomsinsikt, säger psykologen för sig själv.

-Förresten, alla vill väl vara modiga?

-Ändå består livet ju egentligen bara av två val. Att leva eller… ja du förstår hur jag tänker, sa psykologen och log och tittade på klockan. Men jag ser att du är bedömd som ”icke suicidal”. Nej nu måste vi sluta, det var en intressant diskussion. Nästa vecka är jag på skidsemester i Sälen. Vi ses… om tre veckor Olle.

Olle reser sig. Han sträcker fram handen till psykologen och tackar för idag. Nästa gång ska han få träffa en ny vikarie, och berätta sin historia en gång till, och sedan en gång till, ”med egna ord”, sedan en gång till, och så vidare, från början till slut. Eller rättare sagt: utan slut.

(20) ”Rödluvan och vargen”

På fredagen är Ingamaj ledig från jobbet igen för att sitta på tinget. Hon får hoppa in som ersättare. Det blir en märklig upplevelse.

När rättegången börjar kvart över nio sitter de tre nämndemännen och domaren samt dennes bisittare bakom den lilla balustraden med sina datorer och kameror och inspelningsapparater redo. Den åtalade är en lång, Ingamaj tycker stilig man i 40-årsåldern, kortklippt, muskulös, vältränad. Ser inte typiskt ”svensk” ut. Han är åtalad för att ha varit våldsam mot sin fru och två små barn, varav det ena är handikappat. Det var särskilt det handikappade barnet han inte kunnat tåla. Men skadorna från misshandeln (det var flera tillfällen) var inte ordentligt dokumenterade och svåra att bevisa (vilket var ett ganska vanligt argument att frikänna). Han biträds av sin advokat, som direkt påpekar att ett nytt vittne åberopats, den åtalades nya sambo, som går i god för honom. Därför måste rättegången skjutas upp.

Mannens tidigare hustru och de båda barnen skulle ha vittnat via länk från en annan ort, där de bott under polisskydd. De var uppenbarligen rädda. Åtalet innehöll ett tjugotal tillfällen med hot, slag, knuffningar och grepp mot hustrun och barnen. Ingamaj ser att han heter Edvard Rickonström och bor mitt emot hennes eget hus på Kullahöjden.

I rättssalen satt den nya kvinnan som kallats in som vittne, och hennes föräldrar. En vacker blond, kurvig kvinna. Hela överläggningen tar bara femton minuter, sedan uppskjuts målet. Den nya kvinnan är mindre än Rickonström, klädd i röd klänning, nästan överdrivet kurvig, med långt blonderat hår. Rödluvan och vargen. Ingamaj sväljer och antecknar. Nu är hon helt säker på sin sak.

Samtidigt ringde Olle till Fredrik, som svarade på sitt kontor. Olle presenterade sig. Först trodde han inte att Fredrik kände igen honom. Olle hämtade andan. Efter en kort paus sa Fredrik, rösten kändes krystad och lite tillgjord:

-Nej men tjänare Olle, länge sen sist.

Ja, det var nog femton år sedan, tänkte Olle. Utan att de hört av varandra. Högt sa han.

-Ja jag tänkte… hur har du det numera?

-Åh bra, bara bra. Jag jobbar på som vanligt. Mycket att göra här nere i alplandet.

Fredrik skrattade och försökte slå an en glättig ton. Olle kände sig missmodig. Det var uppenbart att Fredrik var besvärad över att han ringde. Precis som Ingamaj. Varför? Kanske skulle jag ringt på kvällen istället, tänkte han? Men när han försökt då hade ingen svarat, trots flera meddelande på telefonsvararen. Det var tydligt att Fredrik var besvärad av att Olle ringde.

Om man slänger en liten sten i vattnet blir det små ringar, tänkte han. Slänger man en stor så börjar bottenslammet röras upp och stiga upp till ytan, och ringarna blir betydligt större. Vad skulle han göra för att nå bästa effekt: den stora stenen?

-Bengt är död, säger han. Han dog för en vecka sedan.

-Bengt? Bengt Kjellgren? Tråkigt hördudu, tråkigt. Hade ni kontakt?

-Nej egentligen inte. Han fick ju en kollaps när han jobbade på Boliden, jag vet inte om du minns… han var bara 25, gick in i väggen, och sen kom han aldrig igen. Föräldrarna köpte kraftiga droger åt honom, och han försvann bara mer och mer in i dimman. Vet du varför?

-Nej, hur skulle jag kunna veta det?

-Minns du examensfesten hos Ingamaj? Vad Bengt och Lisabeth gjorde i källaren?

Det blir tyst som i graven.

-Vänta nu, säger Fredrik och verkar konfunderad. Han andades stötigt och högt. Lisabeth… du… menar Ingamajs lillasyster. Hon var väl bara…

-Sexton, just det.

-Ja jag vet inte vad du menar? Inte en susning faktiskt. Det var ju ett sånt himla liv på den där festen. Det var ju studentskiva, eller hur? Var inte Stig Larsson där också, författaren?

-Jo det stämmer.

 -Nej, jag är ledsen Olle, jag minns ingenting. Absolut säkert. Du jag måste faktiskt lägga på, jag har massor att göra just nu. Vi måste ses. Hör… hör av dig. Kul att… att du ringde. Vi hörs!

Han lägger på och försöker återuppta läsningen av en enorm ”dossier” han fått av Jean-Louis. Nytt manus till ”Fakta om biståndsländer i Asien och Afrika”. Han tänker på Diotima. Han tänker på Olles samtal: på Lisabeth, på Ingamaj, och för en stund kämpar tankarna mot varandra som gladiatorerna på en romersk arena. Fram och tillbaka, svärd mot svärd, lans mot lans. Diotimas gladiator vinner till slut kampen och jagar de andra på flykten. Diotima hade inte hört av sig på länge nu. Fredrik ser ner i papperen på sina anteckningar. Bokstäver, bokstäver. Ord, ord, ord. Han känner en konstig tomhet i hela bröstet. Han känner inte igen sig själv? Han var väl inte… gud förbjude… förälskad? I en lyxprostituerad? Han känner hur han blir svettig under armarna, trots att fönstret är öppet. Det var fönvind, väldigt varmt i Genève för att vara i mars. Han hade ingen matlust, drack bara öl och vichyvatten för att läska sig i värmen. Han läser tappert vidare i papperen, mekaniskt, viker det ena bladet efter det andra över till den vänstra högen, som inte växer nämnvärt, läser mekaniskt, läser för att lugna ner sig, och gör några förströdda anteckningar:

”Ett ögonvittne berättar: Barnen i flyktinglägren i Jordanien (palestinier) och i Libanon (syrier) får inte gå i skolan. De misshandlas av sina föräldrar. Rummen är utkylda betonghus, eller tält. Kvinnorna går i vita hucklen, bara ansiktet syns. 1,5 miljoner syriska flyktingar i Libanon. Förmodligen betydligt fler. 200 am. dollar får de betala för ett uppehållstillstånd i Libanon i tre månader. De lever på 3 schweizerfranc om dagen. Vid olika checkpoints kontrolleras tillstånden. Många män vågar sig därför inte ut. De är illegalt i Libanon. Kvinnorna har större rörelsefrihet. Misshandlade kan söka skydd i ”kvinnohus”. Brittiska Oxfam kontaktas. Bekaadalen gränsar till Syrien.”

Han tänker på Diotima, och tankarna drar iväg igen, fladdrar bort som svalor från dossiern, ut genom fönstret. Sedan deras möte i källaren på Hôtel du Lac hade hon inte hört av sig, och inte varit på hotellet fast Fredrik besökt det varje kväll i en hel vecka. Inga spår av bröderna eller K-G Hellström heller. Alla var plötsligt som uppslukade av underjorden. Kanske var det bara en fantasidröm det han varit med om på slottet? Hon hade blivit sjuk fick han veta, och hennes adress fick han inte. Sekretess. Han visste inte ens hennes riktiga namn. Nu betydde alla hans flickkontakter i den lilla kalendern med skinnband ingenting. Ingenting alls. Han, som aldrig trott att han skulle bli förälskad mer! Det var inte bra, inte bra alls.

(21) Fredrik åker till Zürich

Trött på att vänta på att Diotima skulle höra av sig åker Fredrik med det lilla snabbtåget till Zürich för ett möte med Ideomas tyske representant där. Dyrt hotell, dyra restauranger (Zürich var nog det dyraste stället i hela Europa att lägga representationen på, men EU-bidraget måste ju göras av med på något sätt, tänker Fredrik diplomatiskt). Tåget passerar med god fart, säkert som en klocka (punktlighet är en schweizisk dygd) pittoreska alpstäder: Lausanne, Fribourg, Biel, Solothurn, Basel. Utsikten var vykortsvacker. Höga snötäckta berg, djupa dalar med vackra insjöar. Betande kreatur på alpslänterna.

Fredrik kunde inte sluta att fascineras över schweizarna. På ytan så prydliga, men under ytan? En svensk han träffat i Basel på ett hotell hade berättat om hur hans schweiziske granne gjort konkurs. Men denne hade fortsatt att leva precis som vanligt för att inte skämma ut sig inför grannarna. Inget fick synas! Det gick några månader. När kronofogden kom, diskret och på kvällen naturligtvis, fick Marco, som svensken hette, hjälpa grannen gömma undan några pallar av de dyraste vinerna i Marcos källare. Undan från kronofogden. Marco hade också visat Fredrik ett litet hus där Basels rikaste man bodde, en av cheferna i medicinföretaget Merck. Det var ytterst enkelt, i traditionellt korsvirke, och med en liten vanlig enkel rosenrabatt framför huset. Närmast småborgerligt. Inget skrytsamt, det var typiskt schweiziskt.  Prydligt och enkelt på utsidan. ”Religionen”, sa Marco, ”kalvinismen”. ”Du får absolut inte skryta med dina pengar, du skall ”verka” utan att ”synas”. Men du ska vara rik. Har du tumme med Gud så blir du rikligt belönad och kan vara nöjd med livet, det är kalvinismen stränga budskap. Många av USA:s rikaste personer kom från strängt religiösa familjer, från Skottland och Holland.”

Under ytan grasserade förstås, naturligtvis lika diskret, kriminalitet och prostitution, mest på Internet och Darknet. Men på ytan: rent och snyggt och välstädat. Tusentals gästarbetare från Italien och Frankrike och Östeuropa skötte marktjänsten åt de välmående och tillbakadragna schweizarna. De (gästarbetarna) hade dåligt betalt, usla bostäder (var? man såg dem aldrig?) och ingen rösträtt naturligtvis. Men schweizarna själva hade ständiga folkomröstningar i stora och små lokala frågor, hedersamma medborgare som sällan röstade för det progressiva utan hellre bevarade det gamla. När schweizarna folkomröstat för att sänka arbetstiden från 42 timmar i veckan till 40 för några år sedan, hade man röstat nej. I kantonen Appenzell fick kvinnor inte rösträtt förrän 1997! Men arbetet sattes högt i ära. Det var som Marco sagt med ett grin: ”Arbeit macht Frei”.

I Zürich träffade han den färglöse lille representanten Günther och promenerade ned för Europas ”dyraste” gata, Bahnhofstrasse, kantad av svindyra banker i diskreta men eleganta hus, och alla de förnäma exklusiva märkesbutikerna. De drack kaffe på ett café med tjocka draperier mot gatan, det var så dyrt att till och med Fredrik reagerade (utan att säga ett knyst förstås). I ett hörn i cafét såg han en vacker yngre kvinna sitta med ett skissblock. När hon började skissa av Fredrik och Günther reste sig Fredrik och gick fram till kvinnan. Kanske ville han bara imponera på Günther? Det var i varje fall inte likt honom, tänkte han senare. På sin bästa schweizertyska undrade han hur teckningen blev?

Flickan, kvinnan, visade rodnande upp resultatet, och det var riktigt talangfullt. ”Wollen Sie mit mir Essen dieser Abend” undrade han och böjde sig viskande ner. Hon måste ju få känna på hans dyra aftershave. Han visste att han såg bra ut. Om hon ville äta middag med honom? Åjovars, varför inte?

Günther blev inte så lite förvånad (och säkert ganska imponerad, vilket var meningen) och så tog de det alltid lika punktliga lilla tåget till en vacker förort, där en buss pustade upp för bergssidan medan ett alplandskap med ängar i grönt och gult bredde ut sig utanför fönstret, med betande kor och får med stora klockor under hakan. En bra bit upp i backen låg ett (enligt Fredrik) förskräckligt funkismodernistiskt hus med köksö och altan med en fantastisk utsikt över floden Limmat där nere, nedanför byn. Det var bara de tjocka bruna och vita korna med halsklocka som ekade metalliskt var de än gick fram i det frodiga gröna gräset nedanför huset, som en sorts indiska kor som störde sinnesfriden.

De tog ett glas sekt med Günthers fru Maja, en stor kvinna med ett avlångt hästansikte. Så bar det av tillbaka till Zürich med buss och tåg, och så träffade de mycket riktigt flickan, som hette Sylvia Riegel, vid en av de fina restaurangerna på Bahnhofstrasse. Fredrik insåg att detta skulle bli dyrt om han (naturligtvis) skulle bjuda Sylvia. Men allt skrevs ju av som representation, givetvis. Det var ju hans bonus för att arbeta mot världssvälten: Oxfilé, hummer hollandaise, en dyr Bourgogne och små utsökta chokladbiskvier till det perfekt avvägda svarta kaffet med en avec. Fredrik trivdes i Schweiz. Det var det perfekta stället om man ville vara anonym och göra av med pengar. Mycket pengar.

Han hade inget heller emot att, efter middagen, den dryga notan, och avtackandet av Günther och Maja, följa med den vackra målarinnan Sylvia, studera hennes långa snygga ben, smala höfter, och långa nötbruna hår som gick ner midjan. Som en kvinna tagen ur en prerafaelitisk tavla. ”The lady of the lake”. Namnet passade bra, de promenerade ner Bahnhofstrasse till den vackra Zürichsjön, det var till och med romantiskt med en uppstigande nymåne, och beundrade de stora furstliga villorna längs Zürichberg, Kilchberg och Ütliberg. Sylvia pekade och berättade. De tog en sightseeingbåt från kajen för en rundtur på sjön i skymningen. Fredrik låtsades intresserade men var betydligt mer intresserad av Sylvias vackra profil än av de stora villorna ovanför sjön där berömdheter som Thomas Mann, Albert Einstein och Carl Gustaf Jung bott.

Han fantiserade ändå, tagen av hennes sprudlande entusiasm: där skulle han bo med Sylvia, det där enorma vita huset med italiensk terrass. Eller kanske där… nej där. Efter att ha tjänat några miljoner på biståndsarbetet. Hon pekade med, han fantiserade, solen gick ner och glödde över bergen i vattenytan innan det vilsamma mörkret med nymånen helt omslöt dom på båda sidor av alp-väggarna. De följdes åt till Sylvias lilla studentrum, som hon behållit fast hon för flera år sedan avslutat sina konststudier. Och trots att hennes far som var fabrikör av trävaror var god för mycket pengar. Sylvia var idealist, och även det charmerade Fredrik.

Hennes kärlekskonst var inte alls lika spännande som hennes teckningar, tänkte Fredrik och gjorde sitt bästa, medan hon suckade och stönade teatraliskt med uppdragna ben, i missionärsställning. Hon slängde huvudet fram och tillbaka och försökte åtminstone låtsas som att hon njöt. Det var fullt tillräckligt för Fredrik, han sprutade henne full efter bara fem minuters hårt höftarbete. Hon kramade om hans nacke med sina långa naglar, tryckte sig mot honom, smeksamt som en lång katt; han kände sig konstigt trygg i hennes väldoftande famn (på något dunkelt sätt påminde hon honom om Ingamaj), instängd i detta underliga konservativa alpland där avsaknaden av hav för en svensk efter ett tag blev närmast klaustrofobisk.

Han smålog trött åt deras diskussion innan de (som han planerat) hade hamnat handlöst i säng. Han roades av hennes sturska påståenden att ”kvinnor ser på män som på stora barn”, och ”männen på kvinnorna som presumtiva sexobjekt”. Könskriget var i full gång, också i det lilla Schweizerlandet, det var klart och tydligt. Tänk att det var så länge sedan han hört något sådant, det måste ha varit hemma i Sverige, i Janteå på den tiden han fortfarande dejtade Ingamaj. Hennes feministiska modejargong på 1990-talet. Och hennes snobbra-dikala lillasyster. Fredrik log för sig själv. Tänk vad tiden gick! Här fick kvinnorna i kantonen Appenzell inte rösträtt förrän 1997! Jo det var skillnad på Schweiz och Sverige, på mer än ett sätt, tänkte han behagligt nedsjunken i Sylvias smala studentsäng. De låg hopkramade som i ett trångt ormbo. Här röstade de flesta kvinnor som sina män, det hade han förstått på både Marco och Günther. Han visste inte om han skulle hålla med eller mot? Han hade sällan någon åsikt om vare sig det ena eller det andra. Hemma i Sverige blev allt sådant där så komplicerat. Fredrik ville helst ha det enkelt. Och ett samvete rymligt som en hel ocean.

Men vad skulle hända med hans förhållande med den söta målarinnan Sylvia? Han gav det bara en tanke innan han somnade bekvämt på rygg i hennes smala säng, med henne klistrad ovanpå sig som ett frimärke, rusig av allt vin han druckit och däst av all mat, liggande med Sylvias väldiga hårsvall över hela täcket och hennes huvud tungt sovande mot hans bröst. Det gjorde lite ont inombords i alla fall. Allt det här. Det var nästan för lätt. Han skulle nog inte kunna binda sig för någon längre tid? Eller kanske ändå?

(22) ”Studentexamen 1991” (1)

Ingamaj står i sitt rum, framför garderobsdörrens spegel, och provar blusar. Våt i det långa hoptrasslade blonda håret som luktar Timotejschampo. Hon har några blommiga sidenblusar att välja på, som passade bra till de vita byxorna, smala i midjan och lite utsvängda vid fötterna. Hon synar sig från alla sidor i spegeln. Håller blusarna framför de (som hon tyckte) lite för små brösten i bh: n. (Hon måste förstås puffa upp dom med papper sedan, men ”push-up” med strut vägrade hon använda, det var emot naturen.) Hon är lång och ganska smal, med långt rakt blont hår. Naturligt, med en ljust brun ton, som kunde passera för ”blond”, i alla fall utomlands. Hon hör Lisabeth stöka i sitt rum, hon stod nog också och prövade blusar just nu.

En vit elegant kavaj som hon tagit axelvaddarna ur hänger över stolen framför det enkla skrivbordet, där hon tillbringat så förfärligt många och långa timmar med pluggande. 12 år för att vara exakt. Medan det mörknar utanför fönstret i det lilla huset vid Tvärån som delar den lilla staden Janteå i en östlig och en västlig del. ”Öst på stan” som man sa. Eller ”väst på stan”. ”Väst på stan e bäst på stan”. Ingamaj bodde varken i öst eller väst, det var hon stolt över, hon känner sig heller aldrig riktig ”hemma” vare sig på den ena sidan eller på den andra, men diskussionen om var de befann sig, öst eller väst på stan, pågick ständigt med hennes pappa, som var gymnasielärare.

Nu var det slut med pluggandet för hennes del, hon gick ut gymnasiet i vår. Hon var trött i kroppen efter alla små och stora fester under senvintern och den korta våren, fester som hon lyckats smita sig till trots mammas ständiga väntande och tjatande. Och de tomma hoten med ”stryk” om hon inte kom hem i tid den här gången. Som om hon fortfarande var 14 år! Ack ja. Men hoten blev allt tommare med åren, tack och lov.

Om mamma bara vetat att hon legat med Olle här i sängen igår kväll! Det hade gått snabbt, föräldrarna hade bara varit ute och gått en sväng över till en granne. Och med Fredrik dagen innan! Jojo. Hon hade inte haft hjärta att göra slut med Olle heller, fast hon var klar med honom sedan länge, och hon klarade inte av det igår heller, och efter ett smärre gräl om någonting ovidkommande fick de ha försonings-sex i hennes smala säng, som en morbror åt henne i Stockvik snickrat. Föräldrarna var ofta på Rotary på kvällarna, och tur var det. Men det var Fredrik hon var förälskad i, ja upp över huvudet förälskad!

Säkert stod han nu, precis som hon, och provade olikfärgade grälla slipsar till den vita skjortan som var så snygg och hade en nästan rosa ton (hon hade själv hjälpt honom välja den på Domus). Hans vackra lite vågiga hår, gyllenbrunt, blekt. I den gamla läkarvillan där han hyrde ett rum, borta vid lasarettet. Hon längtade dit hela tiden. Det var flera timmar innan de skulle ses igen, ja olidligt många timmar.

Idag är studentexamensdagen. Ingamaj har varit vaken och funderat sedan klockan sex på morgonen. Först skulle de tvingas till skolans stora aula för att höra tal, sedan skulle alla diplom och priser delas ut; så det traditionella ”utspringet” klockan tolv, som var löjligt eftersom alla ändå fick vara med. Inte som förr. Så skulle de säga farväl till klasskamraterna och gå med föräldrarna till Räntmästargården för att äta en stor lunch, gående smörgåsbord, som tog flera timmar. Så åka till mormor och morfar, som varken såg eller hörde vad man sa, och sitta där minst en timma och dricka kaffe med olika sorters kakor. Så hem de fem milen från Stockvik, och kanske äta något mer innan de äntligen skulle få börja ordna med studentfesten.

Hon sätter sig på sängen, som knakar och knarrar, gråtfärdig av upphetsning. Det är disig sol, tionde juni, några dagar efter Svenska flaggans dag. Ingamaj suckar, lägger sig ner och kryper ihop i sängen som fortfarande är kroppsvarm. Olle? Fredrik? Spelade ingen roll. Men hur skulle det bli egentligen? Hur vill hon själv ha det? Vad skulle hända efter studenten? Fast hon visste redan svaret. Fredrik.

(24) Fredrik börjar fundera på livet

Fredrik har återvänt till Genève, och lämnat Sylvia i Zürich. Det välmående, snuskigt rika, strängt kalvinistiska Zürich. Han kände en stor befrielse när han steg av det röda, alltid punktliga och dyra tåget på Genèves Gare de Central. Det var lite mindre instängt här, lite trevligare uteserveringar, närmare till Frankrike och Alsace än i Zürich, lite lättsammare och mer ledigt och avspänt mellan alptopparna på det hela taget.

Och det här med Sylvia? Han var inte riktigt lika säker längre. Ofta var det själva erövringen som var det som lockade. Sedan kändes det bara mest tomt efteråt. Hade det varit ovanligt lätt, som med Sylvia, så var tomheten på något sätt ännu större. Ingen match, alldeles för lätt. En svår erövring var trots allt värd en större guldstjärna i hans lilla anteckningsbok. Men likväl: alltid denna känsla av tom meningslöshet efteråt. Säkert samma känsla som grep en storviltjägare sedan han fällt sitt bytesdjur. En adrenalinpuff! Sedan tomt.

Det blev lite kurr på jobbet när han kom tillbaka till sitt stilrena arbetsrum på höjden med utsikt över sjön. Han hade glömt fylla i ett papper om ”vördsamt entledigande” för gårdagen. Det togs förstås upp av ekonomikontoret som ett jätteproblem! Ack denna schweiziska byråkrati, tänkte Fredrik med ständigt samma trötthet! Efter att ha blivit utskälld på schweizertyska av en tjock och bestämd dam med korkskruvslockar från administrationen, fick han fylla i några högtravande formulär i efterhand. ”Begär vördsammast om entledigande från… etc.” Undertecknat ”med vördsamma betygelser, etc.” Det gick förstås alltid att lösa. Det gällde det mesta. Men man skulle veta sin plats. Man skulle veta att man alltid var skyldig. En fattig, syndig liten människa i ett kalvinistiskt litet inskränkt alpland.

Hans kollega på ekonomiavdelningen, François, tittade bekymrat in medan han fyllde i formulären och stängde glasdörren bakom sig.

– Har du läst tidningarna i Bryssel idag?

– Le Quotidien? Vad heter den andra? Du vet att jag inte kan holländska.

– Ja. Det står om direktören… (Chefen kallades alltid le directeur)

Nu igen! François gav honom Le Quotidien. Han läste att direktören för demokratiinstitutet Ideoma, Belgiens förre justitieminister Eric Fontaine, hade polisanmält en visselblåsare, som larmat om att han (Fontaine) betalat advokater med biståndsmedel för att slippa inkomstskatt i Belgien.

– Visselblåsare. Un siffleur? Ici?

François såg olycklig ut. Han såg sig nervöst över axeln, trots att de var ensamma i rummet. ”Dom säger att det är någon här”, säger han med viskande röst. ”Det har blivit en stor affär i Bryssel. Skattetvisten ska ha kostat oss 60 000 euro! (Det var mycket pengar.) Flera länder, bland annat Sverige, tänker strypa bidragen till Ideoma om vi inte börjar redovisa vart bidragen går.”

Fredrik suckade. Deras chef i Bryssel var ett stort problem, fast ingen ville erkänna det. Fredrik hade bara sett den store en enda gång i Genève, när man invigde nya stora lokaler i den nya stan, men han visste att Eric Fontaine såg sig själv som närstående kejsar Napoleon, och hade en gigantisk lön sedan han fått avgå som justitieminister i Belgien (för påstådd korruption). Han var känd för sitt vidlyftiga leverne, med vackra älskarinnor, och hade ordnat höga tjänster inom EU till både fru och barn. ”Korruption” var väl bara förnamnet, tänkte Fredrik konspiratoriskt?

”Misstänker du någon?” sa Fredrik, som kände sig högst obekväm med det han fått veta, med låg röst till François. Själv hatade han att bli indragen i Monsieur Fontaines smutsiga byk.

François lutade sig över honom, och Fredrik försökte undvika kollegans dåliga andedräkt.

”Boris.”

”Boris. Den nye?”

”Ja. Boris. Han kom från Bryssel för en månad sedan. Han drog inte jämnt med Fontaine och blev förflyttad hit ganska abrupt. Jag är nästan säker. Han gillade inte flytten. (François sänkte rösten till en viskning.) Vad ska vi göra? Qu’est-ce qu’on va faire?”

Fredrik skruvade på sig i den bekväma ergonomiska skrivbordsstolen och försökte förtvivlat beundra utsikten genom det stora glasfönstret ut mot sjön, medan hjärnans kugghjul snurrade och snurrade.

”Har du… Har du talat med Fontaines sekreterare?”

”Nej. Jag hyser ingen sympati för honom alls. Jag tycker inte det är min sak att intervenera. Vad tycker du?”

Intervenera? Vad tyckte Fredrik…? Han gav egentligen fan i det hela, men det kunde han ju inte säga rakt ut till François. Fredrik kanske till och med kunde bli misstänkt om han intervenerade? Han tillhörde inte den centraleuropeiska klicken av välbetalda belgare och tyskar, fransmän och holländare. De höll varandra om ryggen och talade samma språk. Herre Gud han hade satsat så mycket på att nå sin position. Han ville inte riskera något för den där luspudeln Fontaine. Han skruvade på sig och kände hur han ofrivilligt började svettas. Han förstod inte varför François var så nervös? Det var nästan misstänksamt bara det.

Så sa han och försökte låta skämtsam:

– Blanda inte in mig i det här, François. Har du något bevis för att det är Boris? Jag tycker också Fontaine är en skitstövel. Men tänk på din egen ställning? Vill du riskera den för den där Boris skull? Tänk dig för. Bäst att tiga Francois. Så länge vi inget vet.

När François gick ut började Fredrik förstrött bläddra (det var närmast en betingad reflex) i sin lilla katalog över olika väninnor, varav flera var så kallade eskort-flickor. Men hans goda humör, som känts så bra efter trippen till Zürich och samvaron med Sylvia, hade fått sig en törn. Alla plötsliga förhoppningar hade blivit till förändringar, och det störde honom alltid och fick hans mage i oordning. Dessa eviga omorganisationer så fort en ny chef dök upp! Det var outhärdligt. Det ringde på mobilen, det var Sylvia igen, men han klickade bort det. Alla dessa störande moment hela tiden, det irriterade honom oerhört. Varför? Han ville inte bli inblandad. Men vad var det han egentligen ville med sitt liv, nu när det började trassla till sig? Han försökte att inte tänka så långt. Fredrik kände sig högst obekväm med det han fått veta. Det var oroväckande, detta ständiga reflekterande. Den begynnande medelålderns ”eftertankens kranka blekhet”?

Men detta var bara början på Fredriks många schweiziska metamorfoser.

(25) Ingamajs erotiska eskapader (fortsättning)

För Ingamaj var det som hänt som en dröm, en dröm som hon drömt om och om igen i flera veckor efter att det hänt. Så här var det: Hon hade fått åka på en psykolog-konferens i Luleå, Frank var upptagen med annat, han erbjöd henne flott att åka ensam, med allting betalt. I Luleå hade det hänt något uppseendeväckande, som hon kunde fantisera länge om i efterhand.

Det var efter första dagens konfererande. Hon hade haft nya högklackade svarta skor, dyra och exklusiva, och när hon steg av bussen vid Stortorget för att gå på konferensmiddagen, hade hon snubblat på den ojämna gatstenen, vrickat foten, och klacken hade gått av.

Ingamaj hade satt sig på marken, fått tårar i ögonen, både av smärta och av vrede. Varför skulle detta hända henne, just nu? I de nya dyra klackskorna? Precis innan konferensmiddagen!

Som en blixt från klar himmel hade busschauffören kommit till hennes hjälp. Han var lång och riktigt snygg, kraftigt byggd, skarp profil, med mörkt heltäckande skägg, och han tog henne under armen där hon rest sig haltande med skon i handen, och erbjöd sig att följa henne till hotellet.

– M-men bussen…?

– Jag går av min tur nu. Den kan stå här en stund. Du frågade om hotell Stålverket? Det ligger här borta.

Hon tog tacksamt emot hjälpen. Hon hade klätt upp sig för middagen, snygg åtsittande klänning, ny kappa, nytvättat utslaget hår, nylonstrumpor. Adrenalinet kokade. Hon kände blodet pulsera i tinningarna. Det var inte bara smärtan från foten. Hon kände reaktionen. Det var den snygge busschaufförens starka och beslutsamma händer som ledde henne varligt mot hotellfoajén.

– Va-vad heter du? (hon var ovanligt tagen märkte hon och flämtade av ansträngning).

– Runar. Jag följer in i foajén. Ingen fara.

Han hade bussbolagets uniform med blå skjorta och slips. Mörkt tjockt hår. Lång, tystlåten norrlänning. 40-årsåldern. Kom från en helt annan miljö än hon. Hon tänkte på sotiga gruvarbetare. Tystlåten. Allvarlig. Såg muskulös och vältränad ut under uniformsskjortan.

– Va-vad gör du ikväll, Runar?

Hon fick mödosamt sätta sig i en soffa i hotellfoajén. Hon hade lågklackade skor med i resväskan, det fick duga på middagen ikväll. Idiotiskt att gå ut i de nya skorna innan middagen. Fåfängt, fast hon bara ville gå in dom. Somliga straffar Gud direkt, brukade hennes mamma säga, på hennes vanliga positiva sätt.

– Jaa… Inge särskilt…

– Vi-vill du ta en drink med mig här i baren ikväll? Det… det kan jag väl få bjuda på? För… besväret? Klockan… nio? Eller… halv tio?

Hon strök tillbaka det blonderade håret, log och försökte se seriös ut. Inte flamsig. Inte kokett. Bara… ”affärsmässig”. Hon såg nästan ut som en seriös affärskvinna i den nya dräkten, tyckte hon.

– Jaa… jovisst…

– Bra. Då säger vi det. Vi ses då. Jag klarar mig nu. Tack för hjälpen.

Han stod osäkert kvar. Ingamaj vinkade lite lagom inbjudande med handen och han gjorde en liten gest tillbaka med handen och vände och gick ut. Hon haltade bort till hissen för att åka upp på femte våningen.

  • x x x –

Nåväl. Efter den långa och ointressanta middagen tog Ingamaj en taxi till hotellet och linkade upp på rummet och snyggade till sig. Tyckte nog hon såg lite väl ”billig” ut nu. Samtidigt upphetsade det henne. Att spela vamp. Det var sällan sådana tillfällen dök upp. Det var ett riskabelt spel, men hon tyckte om det. Spänningen. Hur långt hon kunde gå? Hon tog sin dyraste parfym, den svarta åtsittande klänningen satt perfekt, framhävde både byst och rumpa fördelaktigt. Runar hade skjorta och slips, tjockt bakåtkammat väloljat hår, kavaj. Jeans och stövlar. En riktig cowboy, stark, manlig och kraftig. Ingamaj måste le och var redan lite berusad. Hon skulle få en upplevelse hon inte skulle glömma, det var hon säker på. I Luleå av alla ställen.

Det var i början på hösten, och träden var prunkande i alla möjliga färger. Det var så vackert i det regngrå diset. Det var mörkt utanför fönstret. Runar var precis så hårdhänt när han älskade som hon ville ha honom. ”Du får ta hårt i mig” sa hon flämtande utan att tveka. ”Jag är en riktig slampa, som gör så här, tycker du inte? Fan, du borde väl egentligen ge mig stryk nu, eller hur?” Upphetsat i ett enda andetag, rakt in i hans öra.

Han slog henne inte, men han drog av henne kläderna snabbt, och tog henne ganska brutalt, uppmuntrad av hennes tillgänglighet, tog henne medan hon satt på skrivbordet i hotellrummet. Hårt, så det gjorde ont mellan benen. Han grep henne i håret med ena handen och drog hennes huvud bakåt och kysste henne vampyrlikt på halsen och drog girigt in den dyra doftande parfymen i näsborrarna. Hon rev honom hårt i hans mörka oljiga hår, och han svarade med att tränga in i henne så hårt och långt in han kunde. Hårdhänt. Hon flämtade, stönade, benen sparkade rakt ut, när han tryckte upp henne mot väggen. Det dunkade i väggen så det måste ha hörts in till rummet bredvid. Pang-pang-pang. Det var kort och häftigt. Ingamaj slog till slut bakhuvudet i väggen så hårt att hon såg stjärnor.

Men det var ett äventyr hon inte skulle glömma. Just att han inte slog henne i ansiktet, slängde henne på sängen och gav henne stryk, som hon varit med om med andra män så många gånger tidigare, just det hetsade också upp henne, konstigt nog. Undantaget som bekräftade regeln. Resten kunde fantasin lägga till. När han gått låg hon kvar på sängen utan att knappt säga ett ord till farväl, låg kvar, överhettad och varm och halvnaken i den renbäddade sängen och onanerade flera gånger, rusig till bortdomnandet av det korta intensiva samlaget.

(27) ”Molnen hopar sig”

Om man lyfter på en sten på natten och lyser med en ficklampa så kryper insekterna fram: gråsuggor, kackerlackor, tvestjärtar, slemmiga daggmaskar och tusenfotingar. 

Det var ett tidigt barndomsminne som Fredrik nu kom ihåg, när hans föräldrar hyrt en gammal järnvägsstation på Öland på 1980-talet. Den hade stått oanvänd och tillbommad sedan 1965, och huset kryllade av insekter. Fredrik som bara var tio blev livrädd. Krypen var överallt, särskilt på natten. Kröp under taket och ramlade ner i sängen när han försökte sova. Ljusa midsommarnätter. Han hade redan fått höra att tvestjärtarna kunde krypa in i hans öron när han sov, och borra sig ända in i hjärnan på honom. Det blev en vecka när han nästan inte sov någonting alls. Tio år gammal. Kallsvettig av skräck låg han under de vita styva kalla lakanen i det utkylda huset och stirrade upp i taket, natt efter natt efter slingrande tvestjärtar. Dödsångest var väl bara förnamnet?

Nu sitter han på en trevlig restaurang i hamnen nere vid Genèvesjön med en finlandssvensk kvinna, Karolin, som arbetar för WHO. Hon pratar och pratar, och Fredrik blir allt dystrare ju längre kvällen lider och vinet i flaskorna minskade.

Karolin hade deltagit som expert i en rapport om kvinnors amning, ett ämne (som hon doktorerat i) som inte intresserade Fredrik nämnvärt. Det handlade om en ”kod” som uppmanade medlemsländerna att förbjuda bröstmjölksersättning och gratisprover med bröstmjölksersättning, som särskilt sjukhus i tredje världen erhöll och gav sina patienter.

Men enligt Karolins rapport hade bara 39 av WHO:s 194 medlemsländer implementerat koden.

– Det är uppmuntrande att se att allt fler länder antar lagar för att skydda och uppmuntra amning. Men… ja det är fortfarande alldeles för många sjukhus där mammor översvämmas av oriktig och vinklad information genom företagens marknadsföring, och de här… ogrundade påståendena om hälsoeffekter av amning, sa Karolin tvärsäkert, och det lät som om hon höll ett väl inövat föredrag. (Hon drack en djup klunk av det dyra årgångsvinet och fortsatte nästan utan att hämta andan.) – Vet du att barn som ammats på ”riktigt” presterar bättre på intelligenstester och löper mindre risk att bli överviktiga och få diabetes senare i livet?

– Jo, jag känner till den där industrin, sa Fredrik lite trött. (Flera av företagen hade kontor i Schweiz.)

– Ja, de har en årlig försäljning av 45 miljoner dollar. Den väntas öka till 70 miljoner fram till 2020. Många kvinnor i Västeuropa tror ju också att deras bröst blir fulare av att amma! Tack vare dessa manliga ayatollor inom reklamvärlden!

Fredrik begrundade detta beklagansvärda faktum. Om han nu skulle göra en framstöt mot Karolin, som var ilsket rödhårig, pageklippt och hade en stor framträdande byst, åtsittande jumper och matchande kavaj? Tajta åtsittande stretchjeans. Då skulle han ju framstå som en av dessa ”ayatollor” som bara var intresserad av en sak. Å vad han hatade detta rävspel!

Till råga på allt tog Karolin upp en artikel från Neue Züricher Zeitung, en av Europas mest ansedda tidningar, hans eget husorgan, där en artikel avslöjade att flera amerikanska läkemedelsjättar slussade sina höga vinster till skatteparadis. Tack vare det gick utvecklingsländerna miste om minst en miljard schweizerfranc i skatteintäkter, och detta tack vare läkemedelsföretagens lobbyister (som Fredrik väl kände till, många hade han till och med ätit lunch med) och de höga läkemedelspriserna.

– De skattar bara för fem procents vinst, men borde skatta för minst tjugo procent, sa Karolin sakkunnigt. Fredrik tänkte att de stora schweiziska kemiföretagen aldrig nämndes i artikeln. Förmodligen var de lika skyldiga som amerikanarna.

– Men det är ju inte olagligt, sa han lite mjäkigt.

– Nej, men de påstår jo alltid att de (hon sa aldrig ”dom”) behöver sina höga vinster för att satsa pengar på sin dyra forskning, sa Karolin upprört. Men här står jo att vinsterna mest går till aktieutdelning och höga löner till cheferna (”tjeferna”)!

Jo, Fredrik mindes den store i Bryssel, som enligt uppgift hade en månadslön på 75 000 kronor plus gratis resor, apanage, traktamente, årskort i tennisklubben, barnens ridlektioner betalda, och allt annat. Han kunde ändå känna stick av ogrundad avundsjuka medan han betraktade Karolins gungande byst när hon upprört ondgjorde sig över EU-pamparnas alla skatte- och löneförmåner.

– Det är en korruptjon som vi inte är i närheten av i Norden, förkunnade Karolin grötmyndigt så det klirrade i kristallkronorna i restaurangen.

– Nej men vi börjar nog närma oss, tänkte Fredrik säga, och något mer om att de nog opererade i lite olika världar, men han bara hummade med och ryckte till när Karolin böjde sig fram och såg honom stint i ögonen (ojoj, tänkte Fredrik upphetsat och sänkte sedesamt blicken).

– Du säger inget, Fredrik. Vad är din åsikt? Egentligen?

Som tur var, var Karolin ganska berusad vid det laget. Fredrik föreslog listigt och undvikande frågan med att de skulle gå ut på kajen och se på båtarna på sjön, och han la armen beskyddande om Karolins eleganta vita kavaj när hon på högklackade skor vinglade bredvid honom ut från restaurangen.

Han behövde inte ens föreslå att de skulle ta ett (dyrt) hotellrum på Lac Geneva, i den modernare delen av Genève. Men själva älskandet blev en besvikelse. För första gången i sitt liv hade Fredrik erektionsproblem, trots att Karolins fantastiska byst, utan kavaj, blus och svart mönstrad exklusiv BH, var ännu snyggare i verkligheten än under kamouflaget på restaurangen. Han förstod inte sig själv längre? Fast hon försökte trösta honom efteråt. Själv var hon mer än nöjd sa hon berusat. Efteråt hade han svårt att sova. Trots den höggradiga berusningen.

(30) ”De två fångarnas dilemma”  

En av de sista gångerna Ingamaj träffade Olle, innan han skulle flytta till Stockholm för att läsa statskunskap, sa han:

– Känner du till ”De två Fångarnas dilemma” Ingamaj? Ett klassiskt exempel på Rational choice? (Han trodde nog att det skulle imponera på henne.)

Hon skakade på huvudet och smålog åt hans barnsliga ivrighet. ”Nej. Berätta!”

– Jo så här: Två fångar, A och B, får var sitt val. Om en vittnar mot den andre och den andre håller tyst, går den som vittnade fri och den som inte gjorde det hamnar i fängelse i 10 år. Om båda håller tyst hamnar båda i fängelse i 10 månader. Om båda vittnar mot varandra får båda 2 års fängelse var. Fångarna sitter i var sin cell utan kontakt, båda måste göra ett riskabelt val, och samtidigt ett rationellt val, det som gynnar dem bäst, men vet inte samtidigt vad den andre kommer att välja.

– Jaha. Ingamaj såg lite skeptisk ut men fortfarande intresserad och lyfte kaffekoppen mot den smala rödmålade munnen. Hur väljer dom då?

– Ja det är ju en klassisk valsituation, fortsatte Olle andfått. Hade de kunnat samarbeta hade båda tigit, så hade de bara fått tio månader. Men nu vet ju inte den ene vad den andre kommer att säga… välja alltså. Känner han den andre så väl att han kan lita på honom? Inte ange honom? En av dom kan ju faktiskt gå fri, men då måste han våga vittna mot den andre, förråda honom, våga det riskfyllda språnget mot den där åtråvärda friheten. Sluta att lita på sin kriminella kumpan. Och hoppas att den andre inte är lika våghalsig utan fegt håller tyst. Det handlar om ”risk”, Ingamaj. Hela tiden, hela livet. Våga gå utanför bekvämlighetszonen (ett nytt ord han lärt sig i statskunskapen). Du har fyra variabler som man sen kalkylerar… (Olle började lite slarvigt rita en ”fyrfältare” på ett papper).

– Varför är det bara män med i det där spelet, sa Ingamaj plötsligt och bröt helt av Olles långa, noggrant i förväg uttänkta tankekedja. Inte kvinnor?

– Kanske … (det hade han inte ens tänkt på, hon hade ju rätt förstås, nu kom han helt av sig) … för att det är svårare att beräkna vad kvinnor ska välja, sa han och log osäkert. (Fast det kunde ju lika bra vara två kvinnor, kom han på, långt senare?)

Ingamaj lutade sig lite fram med ett snett leende för att se vad han skrivit på papperet. Hon var uppklädd, en helt ny vår-garderob. Doftade svagt parfym. (Förälskelsen i Fredrik hade nått en peak just då.) Hon lyfte på de nya smalare glasögonen (som hon tyckte gjorde henne intressantare) och kisade med de ljusblå ögonen. Hon rynkade pannan igen, ointresserad av matematiken men inte av frågeställningen i sig. Olle försökte läsa ut vad hon tänkte. Ingamaj lutade sig utan att tänka efter, ännu närmare Olle över bordet.

Hennes ansikte just då: Det var som att se närmare på en gammal välkänd tavla, ett porträtt, som man går riktigt nära på ett museum. Man ser tekniken, hur konstnären byggt upp verket med varje enskilt penseldrag, hela den fantastiska skapelseprocessen; kvinnan – det är så vackert uttänkt, hakan, näsan, läpparna, ögonbrynen, de vackra öronloberna – men man ser också ohjälpligt sprickorna i målarfärgen. Ojämnheterna hon (han?) försökt måla över. Hon var ju inte ung som när de träffades i gymnasiet.

Ingamaj såg att Olle såg det också. Att hon i brådskan använt alldeles för mycket smink. Munnen stramades åt och blev snipig, pannans små rynkor syntes tydligare. Hon kände sig lite avslöjad. Kanske genomskådad? Och det var som om Olle kunde läsa hennes tankar just i det ögonblicket, se rätt igenom den här bräckliga smala (så hett förälskade) kvinnliga pimpade kroppen. Det var lite obehagligt just då.

Ingamaj strök tillbaka det långa blonda håret igen, lite irriterat med ena handen, ovan vid hela situationen. Satte sig upp i stolen och smålog på ett lite konstigt sätt åt sig själv, eller åt Olle. Eller åt båda. Åt hela situationen. Försökte få ansiktet att se Mona Lisa-aktigt ut. Men hon hade kunnat uppföra sig hur som helst just nu, Olle var ändå gränslöst charmad. Förälskad. Försvarslös. Med sänkt gard. Helst hade han velat kyssa henne hårt på munnen nu genast.

– Ja det är nog det, det hela handlar om, sa hon förnuftigt. Män är ju lättare att manipulera. Så är det ju, eller hur?

Hon lutade sig tillbaka och sneglade med en lätt vridning på huvudet ut genom fönstret mot husen på andra sidan. De satt på varsin stol i Olles taskiga lilla studentrum på Söderhem. De tegelröda snörräta fasaderna utanför. Fönsterrutorna, matta i eftermiddagstristessen. Fönster bakom vilka studenter rörde sig och arbetade, lagade mat, tog hand om barn, älskade i obäddade sängar, trängdes som myror i en alldeles för liten stack. Fönster som ser. Fönster som vill ses. Skymningen som sakta föll över det lilla torget med post och Konsumbutik. Ingamaj satt alldeles stilla och lät Olle beundra ansiktets siluett mot fönstret. Hon skulle gå ut med Fredrik på kvällen, kände sig upprymd, men det hade hon inte sagt.

Det blev tyst en stund. Olle kände sig nästan lite generad. Vad skulle han säga nu? Han funderade så det knakade. Han måste säga något smart och avväpnande nu. Han måste. Men Ingamaj förekom honom.

– Varför litar inte människor bara på varandra? Jag menar, då hade ju båda sluppit lättast undan, som du sa?

– Jag tror det är den mänskliga naturen, sa Olle överdrivet käckt. Något medfött och nedärvt sedan generationer. Lita inte på din nästa, tänk i första hand på ditt eget bästa. På att överleva. Det trodde Green också. Som utformat studien. Man hoppas ju alltid vinna något för egen del? Så har det väl alltid varit? Det är ju det samhälle vi lever i, eller hur? Man måste våga gå själv. Riskera något. Tänka utanför ramen. Att samarbeta premieras ju inte. Bara om man får ut något av det själv? Solidaritet är ju så old-fashioned. Lite 70-tal.

(Olle kände att han hade fel, det var bara svammel, men det kändes rätt i munnen, just då.)

– Då har vi kommit väldigt långt från när vi levde i grottor och var tvungna att samarbeta för att inte bli uppätna av farliga djur, sa Ingamaj för sig själv. Så satte hon sig upp i stolen och såg på Olle, som hon älskat en gång för så länge sedan. Lite obegripligt just nu.

– Så båda vittnar mot varandra, och får dumt nog två års fängelse, sa hon, är det det du vill säga? Två riktiga losers alltså. Ja, det är väl du och jag då? (Hon skrattade till, ett pärlande, lite alldeles för hånfullt skratt, riktat till honom.) Lite eljest?

– Ja, det är väl så det ofta blir, sa Olle dumt, och kände sig väldigt bortkommen och lite överkörd, som en glad troskyldig hund som viftat på svansen och plötsligt, som belöning, blivit översköljd av ett spann kallt vatten eller smälld på nosen. – När man fegar ur. Jo så är det väl. Och i verkligheten hade väl båda blivit släppta om dom vittnat mot varandra. Efter en tingsrättsförhandling. Så brukar det ju också bli. Utom om det varit polismord kanske…

Olle hade plötsligt hamnat i försvarsläge, och kände sig dum. Nu kändes allt förstört. Till ingen nytta. Ingamaj reste sig och rättade till kjolen noggrant över höfterna. Tryckte upp de extravaganta glasögonen på näsan och bh:n över brösten. Hon såg på klockan och ursäktade sig.

– Nej, jag hittar själv ut. Men det var intressant att prata med dig.

Intressant? Inget mer, tänkte Olle besviket.

(31) ”Bröderna Sundström?”

En trasig lodis står och röker Fredrik rätt i ansiktet vid bankomaten. Han har fräckheten att be om pengar, ”till mat”. ”Men cigarretter har du råd med”, tänker Fredrik och ger honom en schweizerfranc. Han ångrar sig nästan direkt. ”En hel franc” tänker han ilsket. ”Satan! Varför har jag aldrig några småpengar i fickan?”

Dessutom har han sett tiggaren igen. Den tiggaren! Han som satt utanför kontoret för några veckor sedan. Han visste det. Det var absolut samma! Det är efter lunchen, i gamla stan, framför varuhuset Flicflac. Fredrik försöker förtvivlat undvika den sorgliga synen: mannens smutsiga solkiga kläder, otvättade ansikte, den sotiga mössan. Den trasiga muggen han alltid sträckte fram med ett kraxande hest skratt. Varför slapp man aldrig dessa sorgliga figurer? Slapp se deras sorgliga existens, tänker Fredrik? De är, som så mycket annat i den här överbefolkade världen, tycker Fredrik, så överflödiga.

Fredrik sneddar över den hårt trafikerade gatan för att undvika att gå förbi tiggaren igen, och blir nästan överkörd på kuppen.

Ännu mer arg och upprörd stöter han ihop med Bernhard (från Hôtel du Lac). Springer rakt in i honom. Så olikt Fredrik, tänker han. Att inte se sig för. Det är flera månader sedan de setts senast. Fredrik har nästan förträngt den där ”initiationskvällen” på hotellet för en månad sedan. Försökt glömma.

– Varför kommer du inte till hotellet längre, Fredrik, undrar denne? Han är solbränd, har varit i Provence en vecka med en älskarinna.

Fredrik undviker honom med blicken, och kan inte komma på något bra att säga.

– Diotima har frågat efter dig!

Det syns att han ljuger.

– Förresten. Jag såg att USAID har ett ledigt jobb, det skulle passa dig. Du är ju bra på engelska!

– Tack, jag ska fundera på saken, svarar Fredrik avmätt.

Han kan omöjligt skaka av sig Bernhard, som fortsätter prata och följer Fredrik in i hissen och till och med går efter honom in på hans kontor. Påklistrad som ett frimärke.

Fredrik ställer sig vid fönstret med utsikt över Genèvesjön och hoppas att hans rygg skall ge Bernhard en tydlig vink, men denne ger sig inte.

– Gustav Sundström har varit på hotellet. Det har hänt en del saker sedan sist. Du ville ju träffa honom?

(Bröderna Sundström? Gustav och Erland? Jo, visst ville Fredrik.)

– Snälla Bernhard, jag måste jobba nu, säger han och vänder sig om, och försöker skjuta ut vännen genom dörren. Jag ringer dig.

Tillbaka bakom skrivbordet ser han att både Karolin och Sylvia har ringt. Fredrik känner huvudvärken dyka upp som ett svart moln på himlen, fast det är helt molnfritt utanför fönstret, och öppnar skrivbordslådan för att ta fram en Treo. Men vädret förändras snabbt, med svarta moln som följs av ett riktigt schweiziskt åskväder-skyfall utanför fönstret, som ursinnigt piskar vågorna i sjön, får båtarna att nästan kantra och jagar bort alla turister från gatorna, som skrämda duvor. Ovädret varar i säkert femton minuter.

Fredrik minns plötsligt vad den skrythalsen Bernhard sagt till honom ”i förtroende” på Hôtel du Lac. Rejält berusad. Att Erland Sundström hade en vietnamesisk prostituerad i ett halskoppel, under sitt skrivbord. Väldresserad som en pudel och så gott som naken! En besökare intygade att det var sant, sa han. Och det bara för ”nöjes skull”. Till och med när han hade besökare! ”Tur att dom är ganska små, asiaterna” hade Bernhard sagt och skrattat rått. Fredrik hade skrattat med. Nu förstår han att historien inte är sann.

(32) ”Ur Olles dagbok” (1)

”Så här var det innan jag träffade Eleonora:

Jag tittar på mina staplar och diagram på datorn, de är vackra, jag bryr mig om dom. Försöker göra ett bra jobb på kontoret förstås. Som dom flesta gör.

Snyggast är när man får dom exakt symmetriska, när koefficienterna går jämnt ut, då brukar jag visa dom för Hans. Det ser estetiskt ut. Som konst.

Han gör färgdiagram, stapeldiagram, cirkeldiagram, och sinuskurvor i olika färger, och det ser väldigt flott ut. Mycket bättre än mina. Med Rosling-bubblor.

Sen kommer vår avdelningschef och hämtar kvartalssiffrorna för bokslutet och då känns det alltid lite tomt efteråt. Man har lämnat ifrån sig något kärt. Som ett älskat barn.

Sen lägger han fram dom för sin chef, som sen lägger fram det för styrelsen och VD, och alla presenterar det förstås som sina siffror.

Sen lägger VD fram det på bolagsstämman som sina siffror, om dom är positiva förstås, och jag brukar läsa om det i tidningen efteråt.

Det känns som man lämnat ifrån sig ett älskat spädbarn som man gått och burit på i flera månader, ja ibland ligger det mycket jobb bakom en enda tabell. Det kanske känns så att vara gravid? Jag kan ju omöjligt veta det.

Men tomhetskänslan efteråt, nej det kan inte stämma. Bara om någon tog barnet ifrån en direkt efter förlossningen. Och gjorde det till sitt. En sorts abort? Jag vet inte, kan bara gissa. En känsla av förlust är det i vilket fall.”

(33) ”Studentexamen 1991” (2)

Lisabeth gör en modesväng runt Ingamaj i vardagsrummet.

– Titta vad jag hittade i mammas garderob. Nästan som en Madonna-petticoat! Var sjutton har hon fått den ifrån?

– Då måste du ha grävt djupt, säger Ingamaj, lite sur för att hon inte själv hittat den ryschiga kjolen. (Hennes mamma var ju trots allt riktigt norrländskt frireligiös.) Den kan du väl inte ha på skolavslutningen?

– Nej tok heller. Men ikväll. Det är väl säkert att morsan och farsan stannar borta till i morgon?

– Ja, ja, ja, säger Ingamaj surt och studerar sin egen profil i spegeln. Drar in magen och sträcker på ryggen. Den vita kavajen och den söta, renstrukna blusen, det såg tillräckligt oskuldsfullt ut. Lisabeth kammade sitt enormt långa, lockiga hår, och försöker få det att ligga så slätt som möjligt mot den ljusblå uppuffade kavajen. Hon behöver knappast någon hårspray.

– Vet du vad jag hittade mer? (Hon höll fram en gul stickad pullover med rund urringning, ytterligare ett fynd i mammas stora garderob från den tiden när hon brydde sig om vad hon satte på sig.) Tack och lov att mamma aldrig slänger något!

Den är alldeles för stor för Lisabeths späda kropp, tänker Ingamaj, men passar bra till den violetta kjolen. Det var Madonna upp i dagen!

– Men göm dom där för mamma, annars blir hon vansinnig. Tänk när hon hittade rosa läppstift inne hos dig!?

Lisabeth svarar inte, utan fortsätter prova kläderna framför spegeln. Båda föräldrarna är på varsin skola och planerar skolavslutning nu, sedan ska de åka till landet och vara borta till söndag. Det innebar ”föräldrafritt” ikväll, och Ingamaj och Lisabeth har planerat för en stor studentskiva, med massor av inbjudna. Planerat spritinköpen hos en säker leverantör, maten har de fått ställa i ordning i köket under mammas överinsyn och lagt plast över. Snittar med lax och roast beef, ostkex, cider och lättöl. Ojoj de har lättöl för flera månader framåt från det lokala bryggeriet, men all medtagen sprit måste de komma ihåg att slå ut i bäcken bakom huset, innan söndag förmiddag. Men hur döljer man en rejäl baksmälla? Ja, kommer tid kommer råd, som mamma brukade säga.

– Kommer Bengt också, säger Lisabeth med neutral röst? Det var Olles och Fredriks kompis, en smal finlandssvensk kille i stora glasögon och amerikansk marinsnagg som mobbats i skolan, men nu efter tio år accepterats som en i gänget. Ingamaj tror i sitt stilla sinne att Lisabeth är lite tänd på honom. Synd att de har så få rum i huset där man kan vara ensam, tänker hon. Det lilla huset vid ån, som skiljde stadens östra (och äldre) del från centrum, var bara fyra rum plus kök och vardagsrum (och några källarförråd). Men man fick väl ockupera rummen i skift, tänker Ingamaj som har planerat allt i detalj.

Och nu fick inget gå fel! Några skulle nog mista oskulden ikväll. Om det fanns någon kvar att mista? Ingamaj hade läst om det nya modet, ”grunge” som kom från USA. Lite slitna kläder, skogshuggarskjortor i flanell i olika klara färjor, munkjackor, gärna hål på kläderna lite här och var. Det var knappast Ingamajs stil, men hon hade ändå i hemlighet fixat med några snygga jeans i garaget, så hårt tvättade och gnuggade att de skulle se lite slitna och använda ut. Hon skulle imponera på de andra tjejerna med sin helt nya stil. Hon hade till och med lyckats få tag i ett par äkta Doktor Martens kängor! Som sagt, Ingamaj lämnade aldrig något åt slumpen!

Men den här gången hade hon ändå glömt en sak.

(35) Ingamajs predikament

Ingamaj sitter på jobbet med kollegan Frank. Hon frågar om han hört något mer om Paulina?

– Nej, ingenting.

– Men hennes mamma lovade ju att höra av sig?

-Då är väl allting bra?

Ingamaj känner ett stick i hjärtat av dåligt samvete. Det har gått en vecka sedan hon träffade den lilla problematiska Paulina på mottagningen, och hennes ”predikament” hade tagit henne hårt. (Ingamaj älskade dessa märkliga ord som var långa och tillkrånglade, många hade hon från fadern, som varit gymnasielärare i svenska, och inbiten dialektforskare, särskilt dialekterna i Norrland. Det här var ett sådant ord som bönder i Norrlands inland kunnat slänga sig med.)

När Frank gått ut försökte hon ringa Paulinas mamma, men fick inget svar. Hon visste förstås att hon inte skulle ”lägga sig i”, inte hade tid för sådant. Om Frank kom på henne? Det var som detta med Kullamannen. Ända sedan hon tyckt sig se honom i tingsrätten för en vecka sedan hade hon spanat över gatan för att se om någon som såg ut som mannen skulle visa sig hos grannen som bodde tvärs över gatan. Ingen stödde henne, definitivt inte Niklas (som i hårda ordalag förbjudit henne att ägna sig mer åt saken), inte vännen Ewa, inte systern Lisabeth.

Ingamaj beslutar sig som så många gånger tidigare, att ta saken i egna händer. Hon säger till Frank att hon måste gå ett ärende, och tar bilen till Sandslätt, där Paulina bodde. Det är ett välbärgat villaområde i östra delen av staden, en bit upp efter älven. Det är halt, ”underkylt regn”, och det luktar plötsligt vinter i luften. Marssolen hade inte förmått smälta den snö som låg kvar i vägrenen. Ingamaj har bråttom och får en sladd i kurvan, och kör nästan in i en bil strax innan rondellen. Med hjärtat i halsgropen stannar hon utanför en låg villa i vitt mexitegel.

Hon ringer på dörren och står med ens öga mot öga med Paulinas mamma. En lång kvinna, dyrt klädd, med ett snipigt och bittert drag kring munnen.

– Ja ursäkta, det är jag som är Ingamaj Öhman, det var jag som talade med Paulina på psykiatrimottagningen nere i stan för ett tag sedan. Jag bara undrar hur det gått för henne?

Fru Evander slänger till med huvudet och snörper på munnen, på ett sätt som tydligt talar om att det har Ingamaj inte med att göra, sedan säger hon.

– Vi fick köra henne till psykiatrimottagningen på lasarettet. De har lovat ta hand om henne ett tag. Du får vända dig dit i fortsättningen.

– Men herregud! Hur kan ni göra så mot er dotter?! (Ingamaj ser upprörd ut.) Hur kunde ni släppa iväg henne på den där klassresan?!

– Tack, vi har talat klart. Adjö.

Fru Evander drar igen den tunga dörren, mitt för ansiktet på Ingamaj, som backar från dörren så hastigt att hon nästan sätter sig på marken.

(36) ”Du är din egen domare och fångvaktare”

Efter att ha frågat runt på psykiatriska kliniken på lasarettet får Ingamaj äntligen tag i rätt avdelning. Besökstiden är redan över, men hon slinker ändå in när någon går ut genom dörren. Ingen syns till i korridoren. Hon finner Paulina på avdelningen för de nyintagna, där hon sitter i dagrummet och sover framför Teven. När Ingamaj försöker väcka henne, verkar Paulina närmast neddrogad. Ingamaj går till sjuksköterskerummet, där en äldre sköterska sitter och löser korsordet i länstidningen.

-Ursäkta mig, Paulina Evander, borde hon inte vara på barnpsyk?

-Ursäkta mig, men vem är ni?

-Ingamaj Öhman, jag jobbar på Frank Malmstens psykiatrimottagning nere i stan. Vi hade kontakt med Paulina först.

-Jaha, på så sätt. Ja ni får gärna ta henne med, vi har ont om plats.

-Ja men hennes föräldrar…? (Sjuksköterskan återgår nonchalant till sitt korsord.)

-De vill att hon ska läggas in på längre tid. Så hon får väl stanna här en dag till. Sedan får vi se.

-Vad får hon för medicin?

-Xanor. 10 mg åt gången.

Är inte det väldigt mycket?

-Det får du fråga läkaren om? Men han har gått för dagen är jag rädd.

-Men det finns ju mycket bättre bensodiazepiner. Herregud, hon är ju alldeles neddrogad!

Nattsköterskan rycker på axlarna, markerar att det är slutpratat och Ingamaj går tillbaka till Paulina. Men hon sover och är omöjlig att väcka. I övrigt är dagrummet tomt. ”Ont om plats”? tänker Ingamaj. Här är ju inte en själ.

Ingamaj stänger av teven, lägger en extra filt över Paulina, och går.

Efteråt tar Ingamaj bilen tillbaka och slinker in på Nya Konditoriet för att ha något att blidka Frank med. Kontoret ligger i ett av stadens gamla vackra trähus på Norrlandsgatan, ett av de få som blivit kvar sedan hela centrum rivits, sanerats och renoverats. Ingamaj är djupt förälskad i det gamla huset med sin speciella doft i trapphuset, de fyra stora lägenheterna, de gamla fönstren med metallhandtag och djupa sittalkover. Hon bjuder Frank och den nyanställda hjälpredan Emily på katalaner och kaffe och säger att hon letat efter gummistövlar åt barnen. De äter och dricker och har det riktigt gemytligt medan mörkret sänker sig utanför. Det mörknar runt björkarna på gatan utanför. Det är lite snöblandat regn. Man kan ännu inte ana att de går mot ljusare tider.

Hemma får hon ta hand om Edith och Vilhelmina, som kommit hem från skolan. Middagen ska planeras, Niklas är på ännu en jobbintervju och kommer säkert inte att köpa med sig mat. Om han gör det, å andra sidan, så blir han alltid arg över att Ingamaj tagit sig friheten att laga middag själv utan att informera honom. Det känns som att vad hon än gör så blir det fel. Med Niklas får man alltid stå och bocka med mössan i hand och be om ursäkt att man existerar, tänker hon medan hon öppnar ett gammalt paket renskav.

-Tror du pappa är arg när han kommer hem, säger Edith oroligt, hon som är den som talar mest av de båda tystlåtna systrarna?

-Nej, lilla gumman, säger Ingamaj, som alltid får gå emellan och täcka över när Niklas haft sina sedvanliga vredesutbrott. -Jag går och ringer honom nu, så vet han att jag fixar mat. Det blir bra ska ni se. Oroa er inte.

Flickorna sitter kvar vid köksbordet och dricker mjölkchoklad, allvarliga, rädda och väluppfostrade, medan det mörknar utanför fönstret. När hon ringt Niklas, som är färdig med intervjun och hoppfull och verkar vara på gott humör, så blir hon sittande inne i sitt arbetsrum framför datorn med mobiltelefonen i handen.

Varför hade Olle ringt? Att Bengt var död? Ja, än sen? Kanske borde hon berätta det för Lisabeth i alla fall? Eller… kanske inte? Det var bättre att inte låta gammalt slagg komma upp i dagen. Hon skulle bara bli hatisk och upprörd. Det som göms i snö… Ingamaj hade inte talat med Olle på många år. Och… Fredrik? Nej det var ännu längre sedan. Han bodde väl kvar i Schweiz, tänker hon? Var säkert gift och hade barn. Kanske hon kunde söka på Internet och se om hon fick upp hans namn?

(37) ”Chokladsafari”

Fredrik hade bestämt att låta förhållandet med Sylvia få en chans. Det hade ju allt. Hon var snygg, kom från en rik familj i Zürich, så vad velade han för? Hoppades fortfarande att Diotima skulle höra av sig, fast det var en månad sedan hon ”initierat” honom på Hôtel du Lac. Men hon var ju inget att satsa på. En lyxprostituerad?

Men en annan röst pockar på honom: Diotima var mycket snyggare än Sylvia. Och mer spännande. Oförutsägbar. Hon skulle bli ett kutter-smycke att visa upp i båtklubben i Genève (som han ännu inte fått inträde i, det var osannolikt dyrt och krävde någon som ”introducerade” honom, men han hade redan tittat på en racerbåt i trä, väldigt snygg, och lagt ett bud). Han drevs av tävlingsinstinkten, för ingen annan man hade fått Diotima på Hôtel du Lac på fall. Varför hoppades han fortfarande, tänkte han? För att han gärna ville hämnas på de rika medlemmarna i båtklubben? Slå dem med häpnad! Men i så fall måste han göra en framstöt först. Han bestämde sig för att vänta tills vidare.

Istället bjöd han flott ut Sylvia på en veckända där inget skulle sparas på. Han fick ta ett lån, det fanns inget annat att göra. Hans plånbok var inte gjord för det schweiziska nöjeslivet. Han hade låtsats vara alldeles för välbärgad inför hennes far, det var dumt.

Han hyrde en stor bil med privatchaufför och hämtade upp henne i Zürich. De körde några mil söderut, till ”Ur-Schweiz”: Luzern vid Vierwaldstättersee. Det var en bråddjup sjö omgiven av höga majestätiska berg, alplandskap med snö på topparna, gröna ängar beströdda med blommor och betande kor, en vy som fick vissa turister att tappa andan, blankt som ett vykort, andra, särskilt amerikaner, att tro att man var i Disneyland.

Här pilade turistbåtarna över sjön, precis som i Zürich och Genève. Här fanns grandiosa hotell, det var en turistort med anor från 1800-talet. Europas första bergbana upp till skidorten Rigi byggdes redan 1871. Klock-, ost- och brödbutikerna låg tätt.

Sylvia var förtjust i choklad, både i fast och flytande form. De besökte därför det förnämsta konditoriet i Luzern, Norma, och drack choklad ur stora guldkantade koppar. Personalen var klädd i bländvitt och otroligt artig. ”Tack, tack, tusen tack” var en ofta använd fras.

De strosade längs floden Reuss och gick på den berömda lördagsmarknaden, där fina lokalt producerade produkter, grönsaker, blommor och frukt såldes. Sylvia ville naturligtvis se det berömda konstmuseet Sammlung Rosengart.

På den enorma Imaxbiografen fick de se en film om chokladproduktionens historia, från böna till kaka, allt upplevt inifrån en farkost som såg ut som en chokladböna.

De körde förbi ”ängen” där det första schweiziska edsförbundet påstods ha slutits. Fredrik tänkte på Wilhelm Tell och äpplet, en historia som säkert inte var sann. Genom den långa Sankt Gotthardtunneln körde de till södra Schweiz, där italienska var vardagsspråket. I Locarno vid Lago di Como skulle de tillbringa kvällen och en romantisk natt, hade han tänkt.

 Fredrik gjorde sitt för att det skulle bli så bra som Sylvia önskade, och lät henne måla några timmar, medan han nervöst läste nyheterna på Internet. Inget nytt om hans käre ”directeur”, åtminstone inte i senaste upplagan av e-tidningen?

Men chokladen var inte lika förträfflig här som i tyska delen av Schweiz. Dagen efter, i Bern, ville Sylvia därför gå till Dieter Meiers butik, den gamle syntpoparen, som både hade biffkrog och en kött- och vinranch i Argentina. Lindtchokladen kom från Bern, och Sprüngli från Zürich, förklarade Sylvia, som trots att hon snabbt åt fem tryffelbitar med kaffe till, fortfarande var smal över både höfter och axlar. I den gamla delen av björnstaden Bern låg chokladbutikerna tätt, skyltfönstren dignade av godsaker, med chokladbönor från Kuba, Grenada och Bolivia. På Teuscher åt de Dom Perignon-tryffel, gåslevertryffel, ädelost och mexikanskt chockladsmör. Och på Sprüngli köpte de de populära små macaron-biskvierna med olika sorters chokladfyllning.

När Fredrik lämnat av Sylvia utanför café Flor i Zürich lovade han sig själv att inte äta choklad på ett halvår. Han somnade övermätt på hemvägen, och hela helgen lämnade ett rejält hål i hans plånbok, och en orolig bullrande mage.

(38) ”Studentexamen 1991 (3)”

Det blev en vit kavaj med sluttande axlar och vida slag för Ingamaj, och en lite tuffare, randig på längden för Lisabeth. Båda hade varit hos damfrisören dagen innan och klippt lockarna enligt dagens mode. De var tacksamma att 1980-talshåret var borta. Nu var det mera rakt som gällde. Lisabeth hade ett enormt lockigt hårsvall som behövde mycket trimning innan hon var nöjd. När Olle ringde på hade han uppknäppt kavaj med fiskbensmönster och trådsmal gråmelerad slips. Ingamaj himlade med ögonen och skrattade.

– Du är inte klok! Om du bara hade lite mer hår på bröstet.

Hon pussade Olle på munnen, och de lät sig inspekteras av mamma Hildur, som såg till att de kom iväg till skolan. Olle hade klippt sin förfärliga (enligt Ingamaj) hockeyfrilla kortare och tagit bort det värsta i nacken. De hade beställt taxi, dagen till ära. Han och Ingamaj satte på sig studentmössorna och mamma Hildur tog ett foto till familjealbumet.

På skolgården mötte de Fredrik som hade en svart midjekort läderjacka och matchande slips. Han blinkade menande åt Ingamaj som rodnade. De hade varit tillsammans för bara några kvällar sedan, i Fredriks studentrum öst på stan. Hon hade alltid dåligt samvete för stackars Olle. Hon kunde inte dra ut på det hela: ikväll måste hon berätta hur det var. Bredvid Fredrik stod Bengt Kjellgren, som var läkarson precis som Fredrik. Han smålog lite fånigt bakom sina stora pilotglasögon och rätt-upp-stående blonderade igelkottsfrisyr. Ingamaj förstod varför Bengt alltid tidigare haft snagg, hans nuvarande frisyr var inte snygg. Lisabeth hade stora runda proggiga glasögon och hon log tillbaka mot Bengt, noterade Ingamaj. Tillsammans gick de över skolgården mot ingången, för att ta plats i aulan.

Den fanns ingen kyrka i närheten, så alla sistaårselever fick tränga ihop sig i gymnasiets blomstersmyckade aula och åhöra den långrandige rektor Hjalmarsson tala länge och omständligt om ”den framtid som komma skall”, ”ert stora ansvar som samhällsmedborgare”, och ”när ni nu träder ut i livet utanför gymnasiets trygga väggar”. Alla ekonomiska kalkyler pekade uppåt, datorerna hade förändrat världen radikalt, Berlinmuren hade fallit. Det var fortfarande, och i ännu högre grad ”och den gryende framtid är vår”.

(39) ”Älskade lilla mamma”

Det är inte helt lätt för Ingamaj att ta med sig flickorna och en motsträvig Niklas för att, en gång i månaden, äta middag hos Lisabeth. De är allt för olika. Lisabeth är studierektor på högskolan och tjänar betydligt mer än Ingamaj och Niklas tillsammans. Hennes man Morgan, en beskedlig idéhistoriker, som ännu ”bara” är docent, dottern Matilda, som har Downs syndrom, och Morgans tystlåtne adoptivson Markus, en lång ranglig pojke från Etiopien med enormt krulligt hår, som mest sitter framför sin nya dator, helt uppslukad i sin egen 14-åriga dataspelsvärld.

Lisabeth och Morgan bor i en gammal trävilla en bit upp efter älven, i den lilla stadens riktigt välbärgade område, med ingenjörer, högskolelärare, företagare och ättlingar till skogspatroner. Det är ett gammalt s.k. majorsboställe, som en gång stått där regementet varit, det är från början av 1800-talet, och har t o m ett kulhål i ena knuten från det sista kriget mot Ryssland 1809. Det hade varsamt renoverats till ursprungligt utseende med stora ljusa salar där allt var i trä eller metall, stora breda vackert målade kakelugnar, och ett kök med en gammal murad spis.

Det var så långt ifrån Ingamajs och Niklas lilla nedskräpade radhus som det bara gick. Där var allting förbeställt från Myresjöhus, och ingen av dem hade orkat lägga ner särskilt mycket tid på utsmyckningar. Där låg barnkläder och ryggsäckar, sportkläder, skridskor, böcker och tidningar utspritt på golvet, allt i en enda stor röra. Hos Lisabeth är däremot allt i minutiös ordning, Lisabeth är nästan sjukligt pedantisk ut i fingerspetsarna och hatar Ingamajs rumsliga kaos. Hon kräver total kontroll i hemmet, där Ingamaj saknar allt i den vägen.

Det som förenade Ingamaj och Lisabeth, förutom blodsbandet, var framförallt föräldrarnas gamla sportstuga i Flurkmark, en enkel sommarstuga i trä från 1950-talet, som de delade på, och som ständigt var en källa till irritation, då Lisabeth krävde att Ingamaj skulle lägga lika mycket tid som hon själv gjorde på förbättringar och underhåll. Både ekonomiskt och i arbetstid. Diskussionerna slutade för det mesta med att Morgan mäklade fred, och att han och någon byggnadshändig kollega på högskolan utförde arbetet, medan Gertrud gnällde och tjatade elakt på hans ständiga undfallenhet.

Utanför det stora majorsbostället står på farstubron av trä, två små gjutna kanoner som räddats från när regementet lades ner. Niklas fnös alltid när han såg dom och tyckte att det var olidligt ”pretentiöst”. Han vägrade alltid krama Lisabeth (och ingen annan utanför familjen heller för den delen) utan tog alltid formellt i hand med en trumpen kommentar. Ingamaj pratade alltid fort och nervöst som en hönsmamma, och försöker få alla att gå åt samma håll.

Den vackra middagen serveras på gammaldags porslin, glas från ett glasbruk i närheten, rullade linneservetter i servettringar av mörkt silver; den stora, med långa stearinljus och trädgårdsblommor utsmyckade matsalen pryds av gamla rustika trämöbler, inköpt på olika auktioner; hela rummet är enkelt och linoljemålat på de gamla träväggarna och breda golvstockarna, men den högtidliga allmogestilen är alldeles too much för Ingamajs och Niklas ”enkla” smak. Man tar sig under besvärad tystnad igenom middagen, sik från älven och kokt potatis med persilja, hollandaisesås, fruktkompott, ”svagdricka” och vatten samt grönsallad, ibland tryfferat med försiktig konversation, där varje ämne som kan verka upphetsande, undviks. Ingamaj har på tungan att fråga Lisabeth om Bengt, men förstår innerst inne att det bara ska väcka dåliga minnen. Hon förmanar Edith och Vilhelmina att sitta ordentligt, äta med stängd mun, och inte lägga armbågarna på bordet. Den långe Markus med sitt stora krulliga hår får snart lämna bordet, och flickorna får följa honom för att titta på hans senaste dataspel. Matilda hade förpassats till en barnvakt som bor i närheten och passade dottern mot betalning.

Vad skulle man nu prata om som inte skulle reta Niklas, tänker Ingamaj? Ibland fick hon sådan ångest när hon satt på middag hos Lisabeth att det kändes som att hon ville kräkas.

– Har du varit hos mamma, säger Lisabeth torrt och bryter tystnaden medan hon häller upp kaffet, som är både ”grönt” och rättvisemärkt?

– Nja, har inte hunnit än. Har du?

– Jag var där i måndags, säger Lisabeth och sätter sig vid bordet, mittemot Ingamaj. Ser anklagande på henne när hon säger: Vi bestämde ju att ta varannan gång?

– Ja, jag vet… det är så mycket nu…

Lisabeth snörper på munnen. Det var så mycket hon också har på tungan, verkar hon tänka. Ingamaj jobbar ju inte ens heltid hos Frank nere på stan. Niklas går arbetslös fortfarande. Ingamaj är ständigt ute på sina ”eskapader”. Lisabeth menar utan att specificera det att Ingamaj försöker smita från sitt ansvar för mamma. Trots att det egentligen är Lisabeth som borde vara argast på ”lilla mamma”.

– SÅ mycket kan du väl inte ha att göra…?

Sen är det ju det här med att Ingamaj alltid måste göra som Niklas säger, lyda hans minsta vink och underliga bisarra infall, enligt Lisabeth. Där var systrarna Öhman sannerligen olika!

Så fel det blev. Lisabeth bet av meningen, som skulle fortsatt… ”att du inte kan hälsa på mamma två kvällar i veckan”. Mamma som ändå aldrig säger någonting. Det lät överlägset, och Ingamaj ser hur Niklas käkar stelnar till. Det var ju en indirekt kritik av hans befälsordning hemma i kataloghuset på Kullahöjden! Lisabeth kan inte avhålla sig från att vara elak, så är det bara.

Ingamaj invecklar sig i bortförklaringar som gör Niklas ännu mer irriterad.

– Vi har haft lagerinventering på jobbet. Du vet inte hur många klienter vi får just nu Lisabeth. Alla dessa stackars människor som ”går in i väggen”. Du vet ju själv hur många som går omkring och mår dåligt utan att säga ifrån? Du vet ju hur det är…

– Du behöver inte urskulda dig för Lisabeth, säger Niklas dovt. Hon har inget att göra med vad du gör eller inte gör.

Lisabeth stelnar också till. Hon kan bara inte hålla tyst. Det går inte.

– Jag bara menar…

Niklas reser sig provokativt och börjar plötsligt vandra runt i det stora rummet, som nu ligger nästan helt i mörker, bara upplyst av svaga lågenergilampor och stearinljus. Ingamaj vet att Niklas hatar det här halvmörkret (”naturligt kvällsljus”) hos Lisabeth, särskilt på vintern. Själv tänder han alla lampor som finns i huset, och helst ska det vara gamla hederliga glödlampor, som inte går att få tag i längre.

– Herre Gud, kan du inte sätta dig, säger Lisabeth irriterat och sneglar på Ingamaj, som bleknar och känner orosmolnen samlas över matsalsbordet.

– Nej, jag tror vi ska åka hem snart, säger Niklas. Det är förresten fotboll på TV3 som jag vill se.

– Nej, snälla Niklas, stanna en liten stund till, klämmer Ingamaj mjäkigt ur sig.

– Säg inte emot, fräser Niklas som nu retat upp sig rejält. Hämta flickorna och håll snattran!

– Men lägg av nu Niklas! (Lisabeth kan inte hålla tyst.) Ingamaj kan gärna få stanna en stund! Vi behöver faktiskt prata om mamma!

Niklas stannar hotfullt framför Lisabeth, som sitter och stirrar rakt framför sig, på Ingamaj. Hon vägrar konsekvent att titta på Niklas. Ingamaj är rädd att Niklas skulle slå till Lisabeth, men han hejdar sig, vänder efter en stund på klacken och tar sin jacka.

– Vem ska skjutsa hem flickorna då hade du tänkt? Ni har ju druckit alla tre? (Det var sant. Niklas var den ende som inte var lagom salongsberusad av Morgans vällagrade årgångsviner från Provence.) Lisabeth hugger till:

– Då får dom väl ligga över här då, vi har nog plats! Herregud, spela roll?

Niklas ser argsint på Ingamaj och hon förstår att hon är riktigt illa ute nu. Hon vrider sig på stolen som om hon grillats över en öppen eld, och funderar febrilt på vad hon ska säga.

– Vi… vi tar en taxi, säger hon, alldeles för tyst.

– För dina pengar då, säger Niklas upprört?! Ja, gärna för mig.

Ingen säger något mer, och till slut går Niklas ut genom dörren, och smäller igen den så att de gamla originalgångjärnen från 1700-talet gnisslar jämrande.

– Herregud, hur står du ut? säger Lisabeth surt och börjar plocka ihop porslinet. Morgan, som suttit tyst som en mus under Niklas utbrott, skyndar sig att börja plocka ihop disken, medan Lisabeth häller upp varsitt glas vin till henne och storasystern. De behöver en riktig ”uppstramare” nu, tycks hon mena!

Lisabeth förstår inte riktigt Ingamajs prat om att hon bara stannar kvar i äktenskapet ”för barnens skull”. Någon ny man på allvar hade inte heller dykt upp i hennes liv. Frank var ju gift, och inte intresserad, vilket Lisabeth visste irriterade systern. Och Niklas, ja han kunde säkert fortsätta göra livet surt ännu mer för Ingamaj om hon lämnade honom. Ja Herre Gud, tänker Lisabeth, dricker och skakar bekymrat på huvudet.

Ingamaj skakar också obeslutsamt på huvudet, nervositeten släpper lite när hon får mera vin och Niklas kört iväg med en rivstart från grusplanen utanför huset. Uppifrån barnens rum är det knäpptyst. De spelar väl dataspel? Lisabeth fortsätter mästra sin storasyster.

– Jag trodde faktiskt han skulle ge mig spö, säger hon och ser hätskt på Ingamaj! Fan att man ska behöva utstå sånt här för din skull? Får du inte nog!

– Du får inte provocera honom, Lisabeth. Du behöver väl inte vara så elak.

– Jag tänker inte vika ner mig för den där neandertalaren, fortsätter Lisabeth utan att vika en tum. Får du stryk nu när du kommer hem nu din stackare? (Morgan är ute i köket och diskar så Lisabeth kan tala hur fritt hon vill. Med elak röst.)

Ingamaj blir brännhet om kinderna och dricker snabbt mer vin. – Nej inte ikväll, säger hon och det låter verkligen inte som ett skämt. – Aldrig när barnen är med. Och han slår ALDRIG barnen!

– Nä hä. Åtminstone det. Så pass. Herre Gud, jag förstår mig inte på dig Ingamaj. Det har jag nog aldrig gjort. Du måtte älska att få stryk av Niklas.

– Nej du kommer nog aldrig att förstå det, säger Ingamaj eftertänksamt och tittar ut på mörkret utanför. Mot den mörka skogen bakom huset lyste bara en enda lykta från den timrade altanen. Långt nedanför slänten rann älven. Nej, Lisabeth kommer aldrig att förstå att det inte finns något så njutningsfullt som att underkasta sig, tänker hon rebelliskt för sig själv. Jag är inte som hon! Men det kommer Lisabeth aldrig förstå. Hela livet kändes i det ögonblicket som att det handlade om makten att få slå, eller bli slagen. Ja, förmodligen gällde det i hela världen. Att styra eller styras. Med eller utan våld. Det är som att vi aldrig riktigt utvecklats sedan Neandertalarna, tänker hon. Att vi aldrig blir annat än ”Grottbjörnens folk”.

– Ja ja. Var och en blir salig på sin tro, som ”lilla mamma” brukade säga, fortsätter Lisabeth och dricker en klunk till. Men du måste hålla din del av mamma-avtalet. Jag tycker inte särskilt mycket om att behöva besöka henne två-tre gånger i veckan. Du får skärpa dig Ingamaj! För ”lilla mammas” skull.

Ingamaj dricker lite vin, det är verkligen gott (och dyrt) och hon försöker se mellan träden bakom huset, in i kvällsmörkret, där älven brusar nere i älvdalen så det hörs ända upp till huset. Hon minns så väl sista gången mamma krävt att pappa skulle ge Lisabeth smörj med mattpiskaren, när hon varit ute för sent en kväll, utan lov. Hon var 15, nästan 16. Pappa suckade alltid så tungt. Men han var lika mycket under toffeln på mammas starka frireligiösa och nykterhetsivrande vilja, som Morgan. Föräldrarna var båda uppväxta under fattiga förhållanden i Norrlands inland. Första generationen som fick läsa på högre utbildnings-anstalt. Men Ingamaj och pappa hade en pakt sedan många år. Han tog in henne i hennes rum och dammade med mattpiskaren på en lämplig kudde, medan Ingamaj skrek och beskärmade sig på låtsas. Ända tills mamma en gång gläntade på dörren och avslöjade dom. Stackars pappa! Och stackars Ingamaj!

Hur hade detta kunnat fortgå, förbudet att aga, eller slå barn, var ju tio år gammalt? Men det var inget som ”lilla mamma” brydde sig om. Hon var redan 40 när hon fick Ingamaj. Religiöst och strängt uppfostrad. Övertygad liberal. Hennes förtroende för regering och riksdag hade alltid varit lågt, och hon misstrodde starkt Alva Myrdals idéer om barnuppfostran. Hennes gudstro var desto starkare, och att ”spara på riset” när det gällde barnens uppfostran var emot allt förnuft, menade hon. Men man talade inte längre högt om att man uppfostrade barnen med stryk, snarare pågick det under hela 1980-talet i det fördolda, var Ingamajs starka övertygelse.

Mammas regemente slutade den vårdagen när Lisabeth fyllt 16. Hon hade alltid varit atletisk och sportintresserad, bra i gymnastik och friidrott till skillnad från Ingamaj, vältränad och smidig, och till slut hade hon mitt för ögonen på föräldrarna, brutit av skaftet på mattpiskaren, och slängt ut den på gräsmattan utanför huset! Då hade faktiskt ingen av föräldrarna vågat protestera mer. Mammas makt var bruten, och hon föll hårt från sin piedestal, tillbaka in i sin bitterhet över livets hopplösa anti-auktoritära utveckling, den yngre generationens olydnad mot det fjärde budordet, och de följande åren var hon en skugga av sitt forna jag. Hon åldrades flera år på en gång. Hon och pappa Nils arbetade på som lärare på varsin skola till pensionen, men det skulle aldrig bli som förr. Jo, möjligtvis för Ingamaj.

(40) ”Studentexamen 1991” (4)

Ingamaj försöker vända sig om och få syn på Fredrik, som sitter några rader bakom henne i aulan, bredvid Bengt. Hon sitter bredvid Olle, men visar med hela kroppen att de inte var ”ett par” längre. Så inte Fredrik skulle få några idéer. Undvek skyndsamt att ta hans hand. Lämnade luft mellan kropparna. Att det inte var något längre, det var något Olle vägrade erkänna för sig själv, men innerst inne visste han ju också att det var så. Under hela rektor Göranssons långa entoniga malande sitter de stelt och tysta bredvid varandra, nästan plågsamt, sedan börjar Ingamaj snegla över axeln för att få ögonkontakt med Fredrik.

De hade varit tillsammans kvällen innan, bara en kort stund efter skolan. Fredrik hyrde ett rum öst på stan, i ett gammalt gult trähus med vita knutar och burspråk. Ingamaj älskade Fredriks sätt att älska fysiskt. Han tog för sig, han var ganska hårdhänt, inte så passiv som Olle, behandlade henne inte som en porslinsfigur – han bestämde istället hela förloppet och la henne på det sätt han ville ha det. På rygg, på mage, från sidan. Ingamaj njöt av att ge sig hän, av att bli betvingad.

Hon såg upp till Fredrik som till en auktoritet. Han var bäst i alla ämnen, skolkade oftare än alla andra från gymnastiken, hade börjat röka först av alla, och deltog med liv och lust i skolans gymnasieförening som mest var känd för sina förnedrande initiationsriter. Ingamaj gick förstås med i den kvinnliga gymnasieföreningen, som ofta hade fester tillsammans med pojkarna, bara för att få träffa Fredrik. Han var ”hennes kap”, hon kände sig stolt och uppmärksammad i hans sällskap som aldrig tidigare. Hon hade aldrig funderat på att det skulle vara nedvärderande för det kvinnliga könet att underordna sig mannen så här som hon fantiserade om. Det var en ordning hon inte ens ifrågasatte. Hon trodde att det var ”lilla mammas” åsikter som hon tvingats anamma. Att det var ”så hon var skapt”.

Nu satte gymnasiekören i med att sjunga.

Sjung om studentens lyckliga dag. Kom låt oss sjunga i ungdomens vår!

Om det var hon som förfört Olle i gymnasiet, så hade Fredrik bara behövt se på henne med sina mörka lite demoniska ögon för att hon skulle falla pladask, sista året i gymnasiet. När de hade franska ihop, hon och Fredrik, klibbade hennes läppar ihop sig av nervositet när hon skulle läsa, och hon fick inte fram ett ljud, trots att hon var en av de bästa i klassen. Bara Fredrik var bättre. Men de hade sällan lektioner ihop.

De gick inte i samma klass, men hade vissa ämnen gemensamt, framförallt språk, där de båda var starka. Fredrik hade blivit imponerad av Ingamajs skriftliga prov, hon hade slagit honom flera gånger. Det noterade han. Hjärtat dunkade i bröstet på henne så hon trodde det hördes varje gång läraren förklarade henne som segrare! Hon sträckte på den lite kutiga ryggen och blev röd i ansiktet när Fredrik från bakre bänkraden såg lite avvaktande intresserat på henne. Han var lång och lite atletiskt byggd. Lockigt, cendréfärgat, lite vågigt hår. Och att Fredrik satt bakom henne, lång och oerhört välkammad, och såg henne i ryggen på lektionerna, med en ironisk liten grimas i mungipan, den som hon älskade så mycket, det kände hon som en glödgad kniv.

Än klappar hjärtan med friska slag. Och den jublande framtid är vår!

Hon hade snabbt förhört sig om allt i Fredriks bakgrund. Den var mystisk och spännande. Han hade först bott ensam med sin pappa, som var överläkare på lasarettet, i en gammal läkarvilla bakom sjukhuset. (Långt senare fick hon veta att han också hade en mamma, som fortfarande levde.) De hade en hushållerska, vilket lät oerhört gammalmodigt. Fredriks mamma var död sedan länge, trodde hon, hon fantiserade om att han sörjde henne oerhört, det fanns något tungt och outtalat hos Fredrik trodde hon, och att hon skulle ersätta hans mamma som maka och mor. Läkarvillan han bebodde var stor, med en stor trädgård med frukt och grönsaker för husbehov, tomten var en av de sista i sitt slag från den gamla trästadens forntid.

Inga stormar än, i våra sinnen bo

Nej, de hade egentligen ett bekymmerslöst liv, hon och Lisabeth. Det värsta var väl frihetsberövandet. Att Ingamaj inte fick gå ut på kvällarna så mycket som hon ville. Men hon hade förstått att Fredrik var likadan. Att han sällan gick ut och slösade bort tiden på annat än läxor. Syndfulla etablissemang var för övrigt få i Janteå. När man fyllt 18 kunde man kanske smita in på Hotell Dragonens bar eller på Hotell Esplanad. Det var allt. Studenterna möttes framförallt på konditorierna eller uppe vid Högskolan. Stadsdelen Sunnersta hade sedan högskolan invigts blivit ett ”studentgetto” men några samlingslokaler fanns inte, och Ingamaj kände inga som pluggade eller bodde där. Hon och Ewa fick smyga in på Dragonen ibland, bara för spänningens skull, där de blev antastade av äldre män som var handelsresande, eller officerare från regementet. Fredrik gick aldrig ut verkade det som, inte vad Ingamaj visste. Ibland gick han och Bengt och spelade biljard i en lokal vid Högskolan. Men där var knappast flickor välkomna. Det var pub och nästan bara killar gick dit. Och de tjejer som gick dit ansågs inte särskilt ”fina”.

Hoppet är vår vän, när vi dess löften tro, när vi knyta förbund i den lund…  

Det var finlandssvenske Bengt som på våren undrat om Ewa och Ingamaj ville komma hem till honom en kväll, den mest minnesvärda kvällen i Ingamajs liv tyckte hon själv. Hans föräldrar var bortresta, syftet var uppenbarligen att Ingamaj skulle få vara med Fredrik ensam på tu man hand. Ewa hade skvallrat om det för Bengt, som inte hade något emot ett tête à tête med den långa Ewa. Ingamaj kunde inte nog tacka Bengt. Han talade med en omistlig accent, hade fyra systrar som dominerade honom, och hade mobbats under hela sin skoltid. Ingamaj hade aldrig blivit mobbad, hon kände med de svaga i samhället, och Bengt tyckte hon om, och lite synd om.

Där de härliga lagrarna gro, där de härliga lagrarna gro

Bengt och Ewa hade taktfullt dragit sig tillbaka till ett annat rum och Fredrik och Ingamaj satt kvar i köket och tåflörtade. Sedan flyttade Fredrik över till Ingamajs bordssida, de drack mer vin, såg in i varandras ögon och kysstes. Händerna letade sig fram till kroppens alla skrymslen och vrår, Ingamaj njöt av Fredriks smala atletiska kropp mot sin. De var nästan lika långa, han slog henne med några centimeter. Hon hade längtat efter den här stunden så länge, så länge, nu ville hon aldrig att den skulle ta slut. När Bengt och Ewa dök upp igen (inget osedligt hade hänt dem emellan påstod Ewa med emfas) så blev Ingamaj röd i ansiktet, skämdes och kände sig plötsligt berusad. Hon sa adjö till de andra alldeles för snabbt och sprang hela vägen allt vad hon kunde hem till Brinkvägen med trenchcoat och skärp fladdrande efter kroppen. Hon kände sig som en stormsvala på glidflykt. Fullständigt fri. Det var vår och milt på kvällen, nästan varmt. Hon visste att hon var alldeles för sent ute på kvällen, som vanligt, och nu slog hjärtat och blodet dunkade i ådrorna, och vinet hjälpte till, så hon blev alldeles vimmelkantig. Men i bröstet ljöd bara ett enda långt triumfatoriskt segertjut.

Hurra!

(42) ”Diotima vill träffa dig”

Fredrik hade tillbringat en ny helg med Sylvia i Genève, med shopping på Globus och lunch på innekrogen Bottle Brothers. Sedan tog de spårvagnen till de bohemiska kvarteren Carouge, ett område på andra sidan floden Arve som tidigare låg i Frankrike. Längs trånga gator samsades antikvariat, en rad olika små chicka hantverkare som glaskonstnärer, möbelhandlare och hattmakare, skrädderier, cafeer och restauranger. De avslutade dagen på klassiska nattklubben Chat Noir.

Sylvia ville gärna försöka sälja några av sina egna tavlor hos olika konsthandlare, och Fredrik försökte förtvivlat hålla masken. Såg hon inte att tavlorna var förfärliga, kitschig hötorgskonst med motiv från Paris med ekivoka damer och deras hallickar som spelade saxofon? Försälj-ningen gick dåligt och Sylvia var misslynt.

När han satt henne på tåget till Zürich kunde han äntligen pusta ut. Han satte sig på ett utecafé på kajen nere vid sjön. Han tänkte då alltid på när han sett bröderna Sundström komma i sin lilla motorbåt till kontoret den där morgonen, nere vid kajen. Han visste var de arbetade. Han hade läst i tidningen att de borrat efter olja i centralafrika och nu var indragna i en process om påstått ”folkmord” genom bulvaner bland milisen i området. Det var inte särskilt smickrande, han visste inte vad han skulle tro? Plötsligt dök Bernhard, hans bekant från Hôtel du Lac upp igen, i sällskap med en flicka med överdriven makeup och väldigt utmanande klädsel. Fredrik såg generat bort, men Bernhard var berusad och ville prata.

-Du är bra på att söka bidrag från EU, eller hur Frederic? (Bernhard vände sig till sin dam där de stod vid bordet.) Han är väldigt bra på att söka EU-bidrag, Frederic! Vår bästa!

Fredrik nickade utan att försöka låta allt för angelägen.

-Du vet att jag känner Sundström, de svenska bröderna. De är intresserade.

-Intresserade?

-Ja, om du kan flytta pengar mellan konton. Du vet vad jag menar? ”Pengatvätt” viskade han, alldeles för högt, och böjde sig fram mot Fredrik och utandades en tung doft av absint.

-Nej, Bernhard, det vet jag inte. Jag sysslar inte med sånt.

-Om jag säger så här då? (Bernhard försökte fånigt blinka med ena ögat, så överdrivet att hans sällskapsdam började skratta så högt att folk vände sig om på caféet. Usch, det här var så ”o-schweiziskt”, tänkte Fredrik irriterat. Pinsamt. Man såg nästan aldrig en berusad människa här. Fredrik vinkade avvärjande för att få tyst på henne.)

Diotima vill träffa dig, Frederic. Hon har frågat efter ”den snygge svensken”.

Fredrik försökte låta ointresserad.

-Du menar på ”hotellet”? Jag kan komma på fredag.

-Bra. Då säger vi det. Jag tror en av bröderna kommer också. De vill verkligen träffa dig, Frederic.

(Han klatschade till sällskapsdamen i baken.) Kom Angelique, vi måste gå på cabareten nu!

Fredrik suckade och reste sig. Han kunde inte sitta kvar, alla skulle stirra på honom. Alla gjorde det redan. Kvällen var slut för hans del.

När han gick mot sin lägenhet på andra sidan sjön såg han tiggaren igen. Den fula jäveln! Han satt helt ogenerat utanför ett snabbköp, ”Nyckelpigan”, fast det var sent, skäggig och i trasor och räknade kopparmynt i en plåtburk och rökte en cigarrettfimp han plockat från gatan. Fredrik kände ett stigande överväldigande obehag. Varför tog myndigheterna inte itu med tiggeriet i Genève, tänkte han! Det var avskyvärt! Vedervärdigt. Han hade kunnat skjuta den där smutsiga människan med sina egna händer…

(43) ”Ruby baby”

Venus av Gustav Holst, Ruby baby med Donald Fagen. Ingamaj hade suttit i tingsrätten hela dagen, och lyssnade nu på radion efter middagen och pustade ut i radhuset på Kullahöjden, medan flickorna läste läxor i sina rum. Det var lugnet före stormen, det vill säga innan Niklas skulle komma hem.

Det var ett våldtäktsmål på tinget som fascinerat Ingamaj. Ett par hade mötts på Tinder, och han hade genast börjat tjata om att få ”ligga”, men hon hade artigt avböjt. Men de var också gamla arbetskamrater, fast långt tillbaka i tiden. Hon ville därför inte vara allt för oartig.

När hon åkt för att plugga till Barcelona, hade han plötsligt dykt upp där också, som om han stalkat henne en längre tid. Till slut stötte dom ihop på en bar, innan dess var det bara sms-och digital konversation timme ut och timme in. Allt fanns dessutom noga dokumenterat. När de skulle bryta upp för kvällen, visste killen inte hur han skulle ta sig hem dit han bodde. Sa att sista bussen gått. (I Ersmark möjligtvis, men i Barcelona? Hört talas om taxi?) Naiv och berusad som hon var lät hon honom följa med sig hem för att sova över, och inte bara det: eftersom hon delade en lägenhet med flera andra, och alla sängar var upptagna, så lät hon honom dela soffa!

Mitt i natten vaknade hon av att han våldtog henne. Hon försökte göra sig fri men han höll fast henne runt halsen med armen. Rätten tog god tid på sig att reda ut hur han hållit henne, underifrån eller överifrån, om hon kunnat andas eller inte, om han tagit strypgrepp, om han klätt av sig naken före våldtäkten och när, och hur berusad hon varit. (Som om det spelat någon roll, tänkte Ingamaj? Men insåg sedan att advokaten jämförde vittnesmålet med det som gjorts efter våldtäkten, för två år sedan!)

Flickan hade efteråt rusat upp, in till sin rumskamrat, en tyska som flugit ända från Berlin till Janteå för att vittna i rätten. Dessutom vittnade flickans terapeut som fått henne att anmäla våldtäkten (vilket hans försvarsadvokat också misstänkliggjorde). (Ingamaj tänkte på Paulina, vilken hjälp hade hon fått?) Det hade tagit två år av äckel, självförakt och psykiskt illamående innan flickan äntligen anmält killen för våldtäkten. Förhandlingen drog ut över hela dagen, de hade knappt tid att äta lunch. Vittnena skulle höras på speciella klockslag, någon vittnade via länk från en annan tingsrätt, det tekniska fungerade inte som det skulle. Klockan blev halv sex innan allt var klart. Till Ingamajs glädje fälldes han, fast ord stod mot ord. Enligt en ny lagtext som slog fast att samtycke måste råda! Den psykiskt illamående flickan var övertygande, vilket inte han var. En kille från övre medelklassen med glasögon och snaggat hår. Några och tjugo.

Hon sneglade över på huset på andra sidan gatan, det hade redan mörknat. Det var en låg villa, mexitegel. Hon såg sällan några människor där, vilket var konstigt, Niklas hade heller aldrig sett några. Han hade varit sur ända sedan de varit hos Lisabeth och Morgan. Ikväll hade han spelat basket med sina kompisar i sporthallen på Sandslätt. Hade han då förlorat så brukade han vara vresig och sur resten av kvällen. Den senaste jobbintervjun hade inte heller gått bra. Han var psykiskt labil, och det genomskådades alltid.

Men hon gillade tingsrättsförhandlingarna. Hon lärde sig nya saker hela tiden, inte minst inom juridiken. Nu hade domaren ringt och meddelat hur stor ersättning killen skulle ge till tjejen, för ”sveda och värk”, de hade inte hunnit med det tidigare, och påföljden överlämnades alltid till juristen. Hur värderade man för övrigt år av psykiskt lidande? 10 000? 20 000? 30 000?

Mörkret sänkte sig snabbt över gatan, gatlyktorna spred ljuset i en cirkel under sig. Hon tänkte på ”Kullamannen” som varit tyst och osynlig i flera veckor nu. Men alla väntade förstås på var han skulle slå till härnäst, och tidningarna spekulerade. Alla kvinnor och flickor som kunde höll sig inomhus. Det var verkligen som i en krigszon. Ett krig mellan könen.

-Hur gick det i matchen? undrar Ingamaj solidariskt, när Niklas drumlar in och slänger sin sportbag med en smäll på golvet.

-Åt helvete!

Ingamaj sitter tyst. Ännu har Niklas inte tagit upp det som hände hos Lisabeth. Att hon var uppenbart osolidarisk? ”Olydig.” Men han brukade inte slå henne när barnen var hemma. Och han brukade akta sig för att slå henne där det syntes, det vill säga i ansiktet. Men nu verkar han mer än lovligt arg.

-Är kaffet slut? Faan!

Ingamaj sitter kvar vid köksbordet, under lampan, och väntar på att ovädret skall dra förbi. Niklas cirkulerar kring rummet.

-Det är sista gången vi åker till din syster, hör du det!! För sista gången!

Ingamaj tiger. Hon tänker säga ”Du kan inte förbjuda mig att besöka Lisabeth”. Men det är som om Niklas kan läsa hennes tankar. Att hon aldrig kan lära sig att ”lyda”. Att hon aldrig kan bli som en hund. Han ger henne plötsligt en örfil som träffar näsan, och får henne att nästan ramla av stolen. Det sjunger i huvudet, som av en gonggong.

När Ingamaj tar sig om näsan rinner blodet. Som små droppande rubiner. ”Ruby baby”. Inifrån flickornas rum är det dödstyst. De hör allt förstås, den upprörda rösten, slaget. Det är en tystnad som man kan ta på och knäppa på, spänd som en sträng, som i vilket ögonblick som helst hotar att brista och gå av.

(45) ”Studentexamen 1991” (5)

Efter samlingen i gymnasieskolans aula återvänder alla till den smyckade gamla skolsalen där klassföreståndaren fru Lindehell delar ut avgångsbetygen. För att vara något så otroligt viktigt som för ”den gryende framtid” så är det ovanligt uppsluppen stämning. Alla ser fram emot en vidöppen arbetsmarknad, arbetslösheten är obefintlig, samhällets digitalisering har bara börjat, framtiden ser ljus ut. Olle grämer sig över några betyg som var lägre än han förväntat, i samhällskunskap, i franska och tyska. Ingamaj ser mycket nöjd ut och gör tummen upp till Olle. Alla granskar noggrant sina betyg, några betydligt blekare än tidigare på dagen, och de sätter på sig studentmössorna för att gå ut på den stora bron framför ingången, där föräldrarna står och väntar. Klockan är elva.

Olle har fått låna sin pappas studentmössa, gulnad på kullen. Ingamaj ger honom en flyktig puss och ser sig hela tiden om efter Fredrik. Hon misstänker att han har bästa betyg i stort sett i alla ämnen. Hon får svälja förtreten. Hon får fortsätta att se upp till honom.

Olles föräldrar står på skolgården med några presenter, blommor och blågula band. Lite längre bort står Ingamajs. De ska gemensamt gå upp till restaurangen Räntmästargården och äta lunch. Föräldrarna har inte träffat varandra innan, åtminstone inte ”officiellt”, och stämningen är lite dämpad. Det blir inte bättre av att Ingamaj är okoncentrerad och hela tiden försöker se var Fredrik tagit vägen.

Många flickor är uppklädda i vita små klänningar. Håret permanentat och nylagt, med spretlugg som Marie Fredriksson.

-Har du sett Fredrik, säger Ingamaj andfått till Olle? Hon märker inte hur angelägen hon ser ut.

-Jag tror han gick hem till sin mamma. Han gick nästan direkt.

Han hade varit på bron vid utspringet, men Ingamaj hade inte lagt märke till honom, och han hade bara gått därifrån. Hon käner sig förfördelad. Lite bedragen. Besviken. Det gör lite ont i hjärtat.

-Tror du man kan dö av brustet hjärta, frågar hon Olle?

Han ser lite konstigt på henne. Innerst inne förstår han ju Ingamajs intresse för Fredrik och att hon bara tycker synd om honom just nu. Han lider lika mycket som henne, och av ungefär samma anledning.

Vid lunchen, som är traditionellt gående smörgåsbord med sill, lax, potatis, revbensspjäll, kalvsylta, köttbullar och sommargrönsaker förs en artig konversation om i stort sett ingenting. Både Olle och Ingamaj sitter och skruvar på sig. Lisabeth ansluter, mycket nöjd med sina betyg. Olle ser att hans föräldrar är missnöjda med hans betyg. De är inte alls i klass med systrarna Öhmans.

-Vi måste förbereda festen ikväll, säger Ingamaj med en nickning åt Olle och ler mot sällskapet vid lunchbordet.

-Å blir det föräldrafritt, säger Olles pappa och småler menande?

-Ja, för en gångs skull, säger Ingamajs paranta mamma med torr röst. Jag hoppas ungdomarna lever upp till ansvaret.

Hon ser bistert på Ingamaj och Lisabeth.

-Det tror jag säkert att dom gör, säger Olles snälla mamma, överslätande.

Ingamajs pappa är tyst som vanligt. Han har ljus sommarkavaj med breda slag och matchande slips. Han är från en fattig by i Norrbotten, en av få av nio syskon som fått studera vidare. Ett tungt ansvar, som aldrig riktigt lämnat honom ifred. Han är liksom lite för liten för sina ljusa bomullsbyxor, kavaj med breda slag och slips. Det tunna håret vattenkammat och delat över den kala hjässan. Det Olles pappa lite föraktfullt kallar ”hämthår”. Han har lovat döttrarna att han och Hildur ska sova över i sommarstugan. Irriterat märker han hur hustrun redan våndas över vad som eventuellt ska kunna hända ikväll?

(47) ”Studentexamen 1991” (6)

Olle cyklade till östra delen på stan, till Fredriks lilla hyresrum på Storgatan. Fredriks mamma hade flyttat till en liten lägenhet i lasarettsbacken sedan hon och Fredriks pappa skiljt sig, och Fredrik ville ha ett eget rum för sig själv. Fyra ungdomar delade därför på en lägenhet i ett gult trähus på östra delen av Storgatan, innan den svängde upp mot lasarettet. Det luktade fortfarande svagt av äpplen i porten efter förra ägaren, en frukthandlare.

Fredrik var ensam när Olle kom. De pratade politik, kriget i Jugoslavien, kommunismens fall i Sovjetunionen och Östeuropa. Datoriseringen, Fredrik var full av tillförsikt inför alla möjligheter som nu plötsligt öppnade sig. Han beundrade finansmän som Anders Wall och Erik Penser. Risktagare. Han tänkte flytta till Stockholm och hade sökt in på Handels-högskolan. Olle ville inte flytta och var bedrövad över Fredriks beslut. Denne försökte övertala Olle att följa med. De drack varsin starköl (båda fick ju gå på Systembolaget) och Fredrik spelade Stings senaste album. Olle gick som katten kring het gröt.

-När kommer du ikväll? Till Ingamaj?

-Vi får se. Inte för tidigt. Åtta kanske?

-Så sent. Kan du inte komma tidigare?

Fredrik höjde på det höga smala ölglaset och skålade.

-Skål broder. Jag vet inte. Jag ska äta hos mamma, vi får se när hon släpper iväg mig? Du då?

-Jag har lovat hjälpa till och duka, sa Olle och hörde hur mjäkigt och underdånigt det lät.

-Ä lämna det åt systrarna Sisters. Det är ”kvinnogöra”. Sitt här en stund i stället, det har vi förtjänat.

Olle ville säga något om Fredriks, som han tyckte, unkna kvinnosyn, men avbröt sig. Det blev tyst en stund.

-Vad tycker du egentligen… om Ingamaj?

Fredrik funderade länge.

-Jo, jag gillar henne. Hon är helt OK.

-Lite mer än så är det väl? Hon… hon är väldigt förtjust i dig.

-Öh… jaha. Men ni är väl ett ”par” så vitt jag vet? Du och…?

-Ja… jo… det är klart…

-Vad ska hon göra i höst?

-Hon ska vara au pair i Paris. Plugga franska.

-Ah les françaises! C’est magnifique!

Fredrik försökte skämta bort den alltför personliga konversationen. Han var inte alls så säker på vad han egentligen tyckte om Ingamaj. Och tänkte definitivt inte stanna i den lilla staden Janteå efter studentexamen för att ta reda på det.

-Vi kanske kunde åka dit och hälsa på henne, sa Olle och försökte undvika ”pudelns kärna”?

-Javisst, varför inte? Jag vill börja på Handels i Stockholm, eller Göteborg i höst. Måste bestämma mig snart.

-Jag trodde du skulle börja i Stockholm?

-Ja jag tänkte det först. Men Göteborg lockar. Närmare England och kontinenten. Jag har en kusin som bor där.

-Jaha, sa Olle lite besviket. Göteborg var ännu längre bort än Stockholm, i hans horisont. Båda lät lika hotande.

-Ja man kanske skulle flytta i alla fall, sa han osäkert.

-Självklart! Här kan man väl inte stanna tills det växer mossa ur öronen.

Det knackade på dörren och Bengt kom in, lång och med blont hår som stod rätt upp, och stora pilotglasögon.

-Jaså är det här ni sitter och ugglar, sa han på sin karakteristiska finlandssvenska, och kastade ner sin avlånga kropp i en liten fåtölj, som såg väldigt obekväm ut. Alla möbler i lägenheten var övertagna av ägaren.

Bengt fick en öl och de fortsatte prata om framtiden. Alltid framtiden, sällan om det som var nu. Han såg också fram mot det ”fria studentlivet”. Bengt skulle plugga till ingenjör i Lund och talade lyriskt om studentkarnevalen, som hans föräldrar berättat om. Inte minst om hur alkoholen flödade. Olle kände sig lite främmande inför lovsången. Något annat än att läsa statskunskap på högskolan i Janteå hade inte föresvävat honom. Inte särskilt spännande.

-Du då Olle! Vad ska ha för dig i höst!

-Jag har sökt statskunskap på högskolan. Journalist kanske. (Han hade redan fått skriva några debattartiklar i lokaltidningen.)

-Murvel alltså, sa Bengt och flabbade (som han själv kallade det).

-Ingamaj ska flytta till Paris i höst. Au pair. (Fredrik lyfte på glaset och skålade.)

Bengt log med hela ansiktet, som han brukade. ”Då får vi ju bra spridning på sällskapet” sa han och drack med djupa klunkar.

Olle satt tyst. Han kände en stigande oro som började i magen någonstans och sedan spred sig, med alkoholens hjälp, ut i hela kroppen. Oro för framtiden.

(48)”Ur Olles dagbok” (2)

Måndag 31 oktober

”Hans ville för ovanlighets skull träffa mig idag på morgonen. Vi satt i hans arbetsrum på var sida om hans välskötta skrivbord, med utsikt över Kista-torget.

-Hur mår du egentligen? var det första han sa.

Jag förstod inte frågan.

-Vad menar du? Jag mår utmärkt. Har inte mått bättre.

-Hmm…

Hans, den buttre och på många sätt oförutsägbare skåningen såg ner i det PM han satt och läste på skrivbordet, som vore det en handskrift på något länge sedan utdött språk. Kilskrift kanske? Det var alltid så svårt att utröna vad han egentligen ville. Det var inget fel på min hälsa. Jag förstod inte vad Hans menade. Han svalde alltid hälften av meningarna, och mumlade för sig själv så ingen blev riktigt klok på vad han ville säga, på sin obegripliga malmöitiska. Han var en skicklig statistiker och prognosmakare, en av de bästa, men som chef var han otydlig, oförutsägbar, kunde vara vresig och irriterande vag.

-Hmmm… Jag ser det som min plikt… som min skyldighet… som din arbetsledare… ja du förstår nog vad jag menar…

-?????

-Jo alltså… Kjell…

 IT-Kjell? Hans reste sig, stängde dörren till sitt rum och gned sig på den utstående kerubhakans få skäggstrån. Han övergick till att klia sig i huvudet, länge och omständligt. Det knollriga rödlätta håret växte frodigt på var sida om en bred kal huvudskål, han såg lite satyrisk och fullifan ut. Vad skulle han nu kläcka ur sig? Han sa, som för sig själv…

-Tja, om det vore så lätt… hmmm…

Han satte sig och knäppte händerna i böneställning. Såg upp i taket. Det såg ut som han mediterade. Eller sov. Så sa han, eller pressade äntligen fram det förlösande:

-Olle, för ditt eget bästa. Du får ge upp henne.

-Ge upp…?

-Ja, hon som du träffar. Hon som var här på kontoret för en vecka sen. Ja, jag … funderade länge på var jag sett henne, sen gjorde jag lite efterforskningar… ja som din ”chef”… du förstår nog… för ditt eget bästa… Kjell såg henne… Du trodde väl inte att det skulle passera oanmält?

(För mitt eget bästa? Jag förstod fortfarande inte vad fan han menade. Eller ville inte förstå.)

-Nu får du vara snäll och upplysa mig om vad jag gjort, för helvete, och varför jag inte kan träffa Eleonora mer? För det är väl henne du menar?

-Eleonora? Jaså heter hon det? Eleonora? Aha. (Han bet sig länge i underläppen och sög på den medan han formulerade fortsättningen i huvudet. Outgrundlig som en sfinx.)

-Nja, hon heter faktiskt inte så. Jag kände igen henne efter ett tag, när jag började tänka efter, Kjell också. (Lång paus.) … Det är ju Lilian Bernhard, ekonomichefens fru…

(Lilian Bernhard?! Jag höll på att sjunka genom golvet. Det var som en mindre jordbävning inombords. Bernhard!! Vår egen ekonomichef? Det kunde inte vara sant!)

Till slut sa jag… -Lilian Bernhard? Nu fattar jag inte ett skit…

-Ja, jag har bara sett henne på kort, då jag var en gång hos Tomas, avdelningschefen, för ett år sen. På hans rum alltså. Enda gången jag sett henne på bild faktiskt. Han har ett foto av familjen på sitt skrivbord. Det är hans fru. Jag är helt säker. Jag har minne för ansikten. Sen var hon här någon gång i ett ärende för några år sedan. Som hastigast. Men då var hon mörk. Måste haft peruk. Jag fattar inte varför hon fortsätter att sol- och våra karlar som hon gör. Tar sådana risker? Förödmjukar honom också? Han har problem med det. Ja hon också. Det har han sagt, högst förtroligt förstås… Du visste inte om det?  Men här, på vårt kontor. Här på jobbet! Stackars Tomas. Hon har väl dillat i dig en massa smörja nu, eller hur?

-Nej, verkligen inte. Hon sökte upp mig för … för att… ja för att… Men hon sa att hon jobbade på Siemens? Där… (jag pekade mot andra sidan torget).

-Jahaja, fortsatte Hans och rullade tummarna med knäppta händer i knät och såg ut som en katolsk präst i färd med att ta emot bikten. – Jahaja. Ja hon har säkert varit där på någon tillställning med deras personal också. Haft ihop det med någon ung påläggskalv där också. Men det gör hon alltså inte. Jobbar på Siemens alltså. Jag tror hon lider av mytomani. Jag är ledsen att behöva säga dig det här. Hon är … vad säger man… lättfotad. Mytoman. Hon har en diagnos. Hon är bipolär. Hon SOL och VÅRAR dig Olle. Passa dig noga om Tomas får veta det. Passa dig jävligt noga (nu svor han till och med, det hade jag aldrig hört förut). Då har du jobbat här för sista gången, ja inte bara här förresten. Du får aldrig ett jobb mer inom den här sektorn, never, var så säker.

Jag satt alldeles tyst. Jag var i fullständig chock. Fackliga rättigheter? Nej, det var nog inte att tänka på just nu.”

(49) ”Kullamannen, fortsättning”

Ingamaj läste igenom sina anteckningar från tingsrätten. Särskilt det hon hunnit anteckna om den som hon trodde var ”Kullamannen”. Han hade inte slagit till på flera veckor nu, i tidningen funderade man på varför. De stora kvällstidningarna hade skrivit spaltmeter om Kullamannens tre våldtäkter och överfall. Hon var fortfarande övertygad om att han bodde i närheten.

Allt talade för det. Att han utgick från sitt eget hem. Hade någonstans att fly till efteråt. Han kunde säkert vara gift och ha barn också. En vanlig familjefar, som Ewa sa. Våldsamma tendenser. Absolut. Ett dåligt äktenskap? Kanske.

Varför intresserade hon sig så mycket? Funderade på hur han tänkte? Det var ett psykologiskt fall, inte ointressant. Hur var det att vårda en sådan människa? Förstå hur han tänkte?

Och varför trodde hon att han bodde vid deras gata? Mannen i tingsrätten, den välbyggde, han som hade misshandlat sin fru, men släpptes direkt för att ingen vågade vittna? Hon trodde kanske att hon såg något som ingen annan såg?

Niklas hade varit ganska lugn nu, sedan utbrottet när han slog till henne i köket. Hela familjen gick som på nålar för hans vredesutbrott. Tänk att Ingamaj i början till och med tyckte att hans lynnighet var ”charmig”. Hon tyckte om att han tog hårt i henne, tvingade henne till att ha sex, var dominant och nästan våldsam. Långsamt blev det värre och värre, hon märkte det knappt förrän han slog henne på riktigt, så det blev blåmärken över hela kroppen. Gradvis allt hårdare. Men han hade aldrig slagit henne i ansiktet förut.

Några kvällar senare hade hon gått på körövning i kyrkan på Söderslätt, Backakyrkan. Blåtiran skyllde hon på att hon slagit i en kökslucka. Hon tänkte inte gömma sig. Men hon märkte hur folk drog sig tillbaka, nästan skrämda. Misstänksamma. Allt tal om Kullamannen hade skrämt upp särskilt kvinnorna, man tolkade allt till det värsta.

Niklas fick vara hemma med flickorna. Han var snäll och korrekt mot dom, nästan överdrivet ångerfull och omhändertagande; det verkade som att han just nu tog ut all sin ilska på Ingamaj. Men han blev alltid grinig när Ingamaj kom hem efter körövningen. Slöt sig som en mussla. Det var som att de inte kunde vistas i samma rum. Han ville helst inte ge henne någon frihet alls. Eller var han rädd för vad Kullamannen kunde hitta på? Flickorna försvann in i varsitt rum, med dörrarna på glänt så att de skulle höra vad som sas där ute.

Hon såg att någon var i huset på andra sidan gatan, ett lågt enplanshus. Det var ovanligt. Det lyste i köket. Mannen bodde där i alla fall, med sin nya kvinna, som hon sett i Tingsrätten. Hon hade aldrig sett några barn. Han var ”art director” mindes hon från tingsrättspapperen. Hon funderade på om hon skulle ringa polisen?

-Vi kanske får sälja huset och flytta till en lägenhet, säger Niklas när han går igenom räkningarna på köksbordet. Det går inte det här. Kolla elräkningen! När min a-kassa tar slut får vi flytta.

Ingamaj serverar honom en kopp thé och klappar honom på axeln. Försöker göra sig till en andäktig skugga, en god hustru, fundera ut hans sinnesstämning, och hur hon förväntas uppträda.  

-Du ska se att det blir bättre, försöker hon lamt. Du fixar snart ett jobb.

Niklas ser bara sur ut, det var inte rätt taktik inser Ingamaj. Ett bra projektjobb på muséet hade gått om intet för honom, när staden dragit in bidraget. Det var i backen ned mot staden, nedanför museibacken, som Kullamannen slagit till senaste gången. Där var mörkt i deras del av staden på vårkvällarna. Folk rörde sig sällan ute, utom i bil eller på cykel. Nu krävde man bättre kvällsbelysning.

Hon hade helst velat gå ut en stund och få frisk luft, istället för den komprimerade och tryckta stämning som rådde i köket. Men hon vågade inte be Niklas om lov.

Hon går och lägger sig, och söker lite planlöst på chattsidorna efter någon man i hennes smak.

(50) Hôtel du Lac

Fredrik var tillbaka på Hôtel du Lac, precis vid franska bergen, med Jurabergen i fonden. Nu gick han vant med en stor öl ner till ”members lounge” som om han aldrig gjort annat: med tillgång till källaren, till de olika cellerna, där han såg unga söta hårlösa pojkar som knappt såg ut som 18, ha sex med varandra eller med äldre män. François sa att de var från östeuropa och inte hade arbetstillstånd, således helt utlämnade till sina hallickar och bordellägare i Frankrike och Schweiz. I andra rum uppträdde män och kvinnor i heltäckande lack- och läderdräkt, och piskade och förödmjukade framförallt äldre män. ”Många är väldigt välbärgade, kända finansmän och företagsledare” sa Francois hemlighetsfullt. ”Du skulle bara veta vilka namn! Tänk om det här kom ut, vilken skandal det skulle kunna bli. Tro mig, min anteckningsbok är värd sin vikt i guld!”.

-Är det ingen som skrivit om det i pressen, sa Fredrik tvehågset?

-Nej, du är inte klok. Det är absolut sekretess! Man skulle dementera direkt och stämma skiten ur den som skrev något om Hôtel du Lac. Officiellt är det en renommerad tennisklubb som äger hotellet. Bröderna Sundström är delägare.

Fredrik roades av hur blekfeta många av de nakna finansmännen var, som man kunde spionera på i en liten lucka i den låsta dörren. Nu, utan sina flotta kontor, sekreterare, Armanikostymer och Rolexklockor, så de ut precis som vanliga överviktiga nakna Svenssons. En ynklig syn. De var fastspända på träställningar, kröp på golvet och kysste stilettklackade skor och långa damstövlar av lack.

-Finns det minderåriga här, undrade Fredrik när han ledsnat på att se de ålderstigna finansmännen piskas med ridspön och sexsvansade ”katter”.

-Nej, det hoppas jag inte. Det finns andra klubbar för sådant. Där har varken du eller jag tillträde.

-Och Diotima styr allt det här, sa Fredrik med beundran i rösten för en sådan skicklig kvinnlig entreprenör när de återvände till den stora hallen med den enorma bardisken och kristallkronorna, där diskret stråkmusik som smekte öronen strömmade ur högtalarna.

-Hon är boss ja, tekniskt sett, sa Francois och lyfte på glasögonen för att närmare studera baken på en thailändsk ung kvinna som serverade drinkar vid nästa bord, i en väldigt åtsmitande dräkt av syntetläder. ”Men det är andra som äger.”

-Är hon bara med på initiationerna, sa Fredrik och spanade ut över rummet för att få en skymt av sin tillbedda?

-Ja. Har vi tur kommer hon hit och sätter sig en stund ikväll. Hon är så satans snygg!

I nästa ögonblick kom hon upp ur underjorden, åtföljd av Erland Sundström, en av bröderna. François presenterade Fredrik.

-Åhå, det är du som jobbar på Ideoma, sa Erland, som var klädd i en diskret ljusblå kavaj, tunt bakåtstruket hår och med ett utseende som var totalt intetsägande. Smala axlar, vattniga blå ögon. Fredrik blev lite besviken när han såg den store så här på nära håll. Men sträckte på sig när han förstod att han var ”känd”.

-Jag känner er chef i Bryssel, fortsatte Erland Sundström på svenska och fingrade på sin Dry Martini. Du vet att han är särdeles mutbar, sa han och log. Vi är väldigt intresserade av att samarbeta i ett afrikanskt projekt i centralafrika med er, ja det känner du väl till. Vi skulle vilja söka pengar hos er för något nytt ”demokratiprojekt”. Där passar ni ju bra in också.

Fredrik hade hört att bröderna var misstänkta för att ha uppmanat till folkmord i Mali. En svensk utrikesminister hade suttit i styrelsen i deras gruvbolag. Han sa ingenting utan nickade bara. Njöt av att sola sig i glansen med Diotima. Nu var det nya rika oljefyndigheter som skulle exploateras i Sahara, men de nomadstammar som bodde på området måste först ”förflyttas”, med eller utan våld. I stamkonflikterna i centralafrika förekom massvåldtäkter och stympningar av händer och fötter. Han hade läst allt i ett stort reportage i Times Magazine, men det kunde han inte låtsas om just nu. Han förbluffades över hur kall Erland Sundström var. Helt oberörd. François log över hela ansiktet och nickade menande åt Fredrik.

-Fredrik har ju total insyn i Genève-kontoret. Han har tung ”intél” kan man säga. Vi kommer att samarbeta bra.

Diotima såg på Fredrik, men reste sig efter en stund. Hon visade inte med en min att hon kände igen honom. Om hon gjorde det? Munnen var som ett utdraget streck. Kände hon alls igen honom, tänkte han, och det stack till i hjärtat?

-Vi kanske kan ses på mitt kontor nästa vecka och prata vidare, sa Erland Sundström och reste sig? Om du ursäktar? Ring min sekreterare. (Han gav Fredrik sitt visitkort, mycket dyrt och elegant. Formgivet.)

Han reste sig och gick över till en världsberömd fransk cyklist, som stod i baren, fånigt liten och tunn bredvid den store bartendern.

-Det är Bernard Hinault, världsmästaren, sa François beundrande och såg efter Erland, som liksom släntrade över till bardisken. Cykling var en av hans passioner.

Fredrik kände sig som fallen från skyarna. Han solade sig i glansen från kristallkronorna och de venetianska glasen, i glansen från bröderna Sundström och deras entourage. Det var en konstig känsla av… makt? Han såg den långa sobert svartklädda Diotima frottera sig vid bardisken med några storväxta afrikanska män i väldigt åtsittande Armanikostymer. Hans hjärta sjönk som en sten in i bröstet, det slog dubbla slag av upphetsning. Hon hade inte låtsats om att de setts nere i källaren, ja t o m haft sex ihop. Inte med en min! Ett sånt kylskåp till kvinna! Hade det trots allt bara varit en pervers fantasi det han varit med om i källaren?

Han kände sig besviken (och sviken), som man kunde göra när man gick på gymnasiet och såg den man var mest förälskad i dansa alldeles för tätt med någon annan. Det var krossade hjärtan, fruktansvärd tomhet och en känsla av att livet var slut. Något han inte känt sedan han var mycket ung. Men han blev ännu mer sporrad att snart bli någon att räkna med på Hôtel du Lac.

Ännu större. Mäktigare.

Kärlekssorg? Det var en väldigt konstig känsla som Fredrik inte upplevt på mycket, mycket länge.

(51) Paulina

Ingamaj ringer senare på dagen Paulinas mamma för att höra hur flickan mår. Fast hon vet att hon inte borde.

Hon fick ju inte engagera sig hade Frank sagt, men hon kan heller inte glömma den där kvällen hon träffat flickan på mottagningen, i det där konstiga skymningsljuset, totalt förtvivlad och förstörd av alla mediciner. Den lilla smala försvarslösa flickan får hennes hjärta att gråta blod.

Hon ringer fru Evander, som svarar stressat.

-Du får tala med psykmottagningen på sjukhuset, hon är väl fortfarande där!

-Men det har ju gått en vecka… Hon skulle ju bara vara där några dagar…?

-Ja, här är hon inte. Ja, vi klarar inte av att ta hand om henne längre, så enkelt är det, svarar mamman skarpt. ”Hon driver vind för våg. Läkarna rekommenderade att hon stannade för observation på en vårdavdelning på lasarettet, det är allt jag vet.”

Samtalet avbryts abrupt.

Ingamaj ringer, och till slut, efter att ha kopplats hit och dit en lång stund, får hon tag på rätt vårdavdelning på psykiatrin. Svaret får henne att kippa efter andan.

-Ja… jo… kanske… men vi har inte sett till henne på flera dagar. Nej, vi kunde inte hålla henne kvar, det är ett fall för kommunen eftersom hon inte betraktas som ”sjuk” i medicinsk mening. Egentligen är hon ju föräldrarnas ansvar. Men nu ringde en tjänsteman från kommunen… Ja… Få se nu… Jo just det. Oj, jag ser här: Polisen fann henne i en park.

Det blir tyst en stund i luren. Så kom en tung suck.

-Paulina tog sitt liv igår kväll… ja förstås, det är tråkigt det här, vi har tillsatt en utredning, hon hade på något sätt lyckats komma över en hel burk tabletter… Kanske stulit, köpt av någon bekant eller langare… Det skedde i natt, vi har inte ens hunnit ringa hennes föräldrar, det har varit så mycket här på morgonen… ja, jag beklagar verkligen…

Lång tystnad innan Ingamaj viskade: ”Ja tack då”,

Hon kände som om hjärtat skulle stanna i bröstet. Hon fick svårt att andas och ville kräkas. Tiden upphörde för en stund att existera för henne, hon kände hjärtat dunka i bröstet och hon satt som slagen av blixten med luren i handen, och hörde bara svagt någon som ropade ”hallå” och sedan la på. Hon visste ju så väl… hon fick inte engagera sig i patienterna, ”kunderna”. Det underströks särskilt i uppgörelsen med landstinget. Men nu kände hon sig medskyldig. Det hade hon inte behövt göra var det en röst som sa någonstans i bakhuvudet, hur skulle hon kunna vara det, men nu var det så. De båda rösterna fortsätter käbbla i hennes bakhuvud, tills hon ger sig själv en hård örfil, och trycker händerna mot öronen för att få tyst på demonerna.

Ingamaj gör som hon brukar när hon inte står ut med tillvaron. Hon åker på eftermiddagen till Hotell Dragonen, där man är nästan säker på att träffa på män sugna på sex i baren. Hon dricker snabbt en hel karaff vin för att döva sitt dåliga samvete. Hon sitter länge vid ett bord gömd bakom draperierna mot gatan utanför. Hon faller. Faller som genom en fallucka i golvet, ner i en avgrund som är så djup och mörk att hon aldrig trodde att hon skulle kunna klättra upp igen.

(52) ”Ur Olles dagbok” (3)

”Senare på kvällen: Jag mejlar Eleonora och frågar vad hon menar med att ”ragga” på hennes mans företag? Var det bara för att hon slagit vad med sig själv att hon skulle lyckas? Hämnas på honom? Fattar hon inte vilken risk hon utsätter oss båda för?

Jag förstår att hon känner sig avslöjad. Eleonora mejlar efter ett tag och säger att hon gråtit oavbrutet i en timme. Att hon är ”otröstlig” för vad hon gjort. Hon gråter oupphörligt. Ester, hennes treåriga lilla dotter, är alldeles förskräckt. Men det är inte för att jag ”avslöjat henne”. Nej, Eleonora har sett en lång dialog mellan mig och Lena på Facebook från när Lena var i Oslo, där vi som vanligt skämtar om allt möjligt, ganska käckt och hurtfriskt. Vi har ju känt varann så länge, delar samma slags humor och konstiga infall. Vi kan prata om allt, och trivs egentligen väldigt bra tillsammans. Kanske har Eleonora trott att det var dåligt mellan mig och Lena?

Det andra nämner Eleonora inte alls.

Jag hade lyckats hålla masken hela kvällen inför Lena, trots att jag var i konstant chock efter det som hänt med Eleonora, Hans’ uppsträckning tidigare på dagen och allt annat som hänt. Vet inte riktigt vad som händer. Jag och Lena har ju känt varann så länge, vi kan prata om nästan allt, och ganska öppet. Hon är min livlina, mitt stora stöd i livet trots allt. När allt annat bara skiter sig. Ankaret som gör att jag inte bara driver iväg vind för våg, planlöst och oansvarigt.”

Tisdag 1 november

”Jag har funderat hela dagen på det här med Eleonora och hennes lögner. Jag förstår mig inte på henne. Eller gör jag det? Det är kanske just det jag gör, och därför låtsas jag som ingenting och fortsätter det här klumpiga spelet. Jag ljuger ju också för Lena. Precis likadant. Känner mig skuldmedveten nu. Skäms. En lek blott, vuxna emellan? Vet inte. Känns inte riktigt vuxet? Knappast någon ”allvarsam lek”. Nej, oansvarig snarare.”

(53) ”Absolut lydnad”

Den här mannen var militär från regementet, och trots att han druckit en starköl körde han utan problem med Ingamaj till sin bostad, ett småhus på Rönnbäck. Redan när de kom in började Ingamaj ana oråd. Det var sättet han tog henne i armen, det var väldigt hårt och krävde medhåll. Utan preludier. Olika redskap han hade där inne, piskor, racketar av trä, handbojor. Han satte på kaffe och påpekade att nästa gång de skulle ses, så skulle hon ha kort svart kjol, stay ups, svart tröja och bh men inga trosor. Och om de skulle ses var han väldigt noga med att hon passade tiden.

-Jaha. Vad händer annars? (En retorisk fråga, för hon visste ju svaret.)

-Då måste jag bestraffa dig förstås.

När de klädde av sig i sovrummet, där persiennerna var neddragna, drog han av henne kjolen, tröjan och tog av hennes bh. Ingamaj stod alldeles stilla med händerna efter sidorna och njöt av att bli avklädd och när han upphetsat smekte hennes små toppiga bröst och styva vårtor. När hon suckade av välbehag påpekade han med bestämd röst att hon inte fick njuta för mycket, och att han tyckte om att hon rakade sig mellan benen. Det var mer hygieniskt. Det var som att han godkände henne. Som en rashäst, en handelsvara. Han satte sig på sängen. – ”Smek dig själv medan jag ser på.”

Ingamaj fick nästan svepa ett helt glas konjak innan hon började tillfredsställa sig själv. Hans röst krävde absolut lydnad, hon skulle bara ”tränas upp” först, som en cirkushäst. Var det verkligen så här hon hade tänkt sig det hela, hann hon tänka? Hon strök sig över de små brösten tills vårtorna styvnade igen och fortsatte med att stryka handen mellan benen, över vaginan. Hon funderade på om hon hade sagt sitt namn? Om han visste var hon bodde? Det här gick förbi hennes komfortzon, fast hon ju fantiserat om det så många gånger. Hon övervägde att bara föreslå att de skulle sluta, men förstod innerst inne att han bara skulle tvinga henne stanna kvar. Tankarna flög blixtsnabbt genom huvudet kors och tvärs. Var? Hur? När? Tänk om det var Kullamannen? Den risken var ju ganska stor.

Försiktigt började han smeka henne mellan benen, särade på hennes blygdläppar och förde in ett finger i henne… Ingamaj rodnade när hon förstod att han visste att hon var blöt… Han lät sitt blöta finger följa hennes skåra bakåt och masserade lite över anus innan han tryckte in fingret hårt i stjärten. Ingamaj ryckte till så hela kroppen sprattlade, och spände sig som en fiolsträng och ropade nej. Det räckte för att han skulle bli arg. Han vred henne ett kvarts varv i sängen över på mage. En klatsch av hans hårda handflata över ena skinkan fick henne förskräckt att bli tyst och böja sig. Efter en liten stund bad han henne att resa sig upp.

Han sa åt henne att ställa sig på knä i sängen, vänd mot honom, samtidigt som han drog ner sina byxor… hon såg att han blivit upphetsad av att dominera och disciplinera henne… Hon vände sig med ansiktet mot honom och smekte låren och ljumskarnas insida… lät naglarna glida över pungen, hörde honom stöna… Hon tog honom i munnen och sög…

Han tog henne upphetsat i håret, hårt och vred om så att hon skrek till och förskräckt drog ut munnen så att hon råkade rispa hans svällande penis. Han slängde henne återigen över på mage, tryckte hennes huvud ner i madrassen, och smiskade henne i baken en lång stund. Sen drog han henne i håret så att hon tvingades se honom i ögonen. – Tänker du lyda nu? Smek dig själv din slampa, visa mig hur snuskig du kan vara?

Hon fortsatte smeka sig över bröst och sköte. Han sa plötsligt filosoferande medan han drog i sin penis. – Du börjar förstå eller hur? Det handlar bara om att tvinga dig till lydnad, även om jag måste förnedra dig. Jag är starkare än du, det är jag som har makten. Det är så världen fungerar det vet du. Män är från Mars, kvinnor från Venus. Vänd dig om.

Hon vände sig på mage igen, han särade på hennes röda varma skinkor och trängde in i stjärthålet bakifrån. Det gjorde ont och hon skrek till av smärta. Hon försökte koppla bort allt annat än den sexuella lusten, och när han drog sig ur henne med ett stön, och sprutade sperma över ryggen på henne, så kände hon ofrivilligt hur hon fick sammandragningar i vaginan.

Han sjönk ihop över henne, tung som en valrosshanne. Ingamaj försökte med pipig röst förklara att hon ville gå och duscha. Konstigt nog lät han henne gå, och det räckte för att hon skulle kunna rafsa ihop sina kläder och försvinna ut genom dörren. Hon krängde på sig byxor och tröja, inget mer, och sprang barfota ut i vårslasket. Hon hade ont i baken, i ändtarmen, och reptilhjärnan sa flykt. Skulle han komma efter henne? Nej, det verkade inte så.

(54) ”Ur Olles dagbok” (4)

”Mitt mest smärtsamma barndomsminne är att jag ligger på sjukhuset och ska opereras för en hjärninflammation. Jag har hemskt ont, de tar ryggmärgsprov, jag skriker eller gråter, eller har bara hemskt ont, minns inte vilket. Min pappa står bredvid, men bryr sig inte om mig. Han har vit läkarrock och talar ingående med en annan läkare, om ett sällsynt fall, en annan patient. Under hela proceduren inne på operationen har han inte tittat åt mig en enda gång. Det är förfärligt. Jag är ingenting i hans ögon. Helt ensam. Knappt en patient ens.”

(55) ”Folkmord?”

Fredrik läste i Neue Züricher Zeitung att Erland Sundström och chefen för oljebolaget som exproprierat mark i Mali, skulle åtalas för anstiftan till folkmord. Företaget hade beväpnat muslimsk gerilla i det glest befolkade landet, ett banditgäng på jeepar med kulsprutor från Ryssland, som hade gett sig på och massakrerat en hel stam från oromo-folket. Kvinnorna hade våldtagits, barn mosats med gevärskolvarna. Händer och fötter huggits av som avskräckning för andra att inte blanda sig i. Alla män hade förts iväg och skjutits med nackskott. Marken där stammen haft sina djur var helt säkert en oljefyndighet som bröderna Sundström ville åt. Nu började bitarna falla på plats, med lite hjälp av Karolins koloniala och feministiska analyser. Fredrik mindes hur han beundrat de båda norrländska bröderna som haft sådan framgång i oljebranschen, och startat från nästan ingenting. Nu hade den bilden solkats betydligt. Åtminstone kommit fram i ljuset.

Nästa kväll såg han inte bröderna på Hôtel du Lac, för nu var de som uppslukade av jorden. Fredrik satt i baren och drack martini med några kollegor från Ideoma. Jean-Louis, François, Günter. Det stora samtalsämnet var skandalen med en tysk storbank, som gjort finurliga och mycket komplicerade upplägg för sina kunder för att undvika skatt i hemländerna. Samtidigt hade man med väldigt korta aktieköp och -sälj kunnat erhålla lättnader i den statliga skatten. En tysk skattejurist kallade det att ”råna de tyska skattebetalarna”. Men en kommentator skrev att de flesta bankkunder inte brydde sig om skattefusket. De var mer intresserade av egna låga avgifter, och en god avkastning på aktieportföljen. Men värdet på de tyska bankaktierna hade sjunkit ganska mycket under dagen. De kunde följa aktiemarknaden över hela världen på stora skärmar i taket. Aktiekurserna steg och föll, det var fascinerande att följa kurvorna. De talade om Danske bank, och de isländska bankernas krasch i början på 2000-talet.

Han såg Diotima hastigt skymta förbi. Hon verkade inte se honom, och han började långsamt inse att han inte betydde någonting för henne. Vad hade han egentligen trott? Telefonen ringde, han såg att det var från Stockholm, säkert från Olle. Han klickade bort det. Olle Odenplan? Varför ringde han honom flera gånger på det här irriterande sättet? Att Bengt var död? Än sen? Vad rörde det honom?

I bruset i den stora lokalen i det gamla 1700-talsslottet, högt i tak och en enorm bardisk vid ena stenväggen, hörde han François’ röst.

– Sundströms vill gärna söka pengar genom Ideoma. Få ekonomiskt bidrag. Nu är dom plötsligt väldigt angelägna. Med skattebefrielse. De känner kommunikationschefen i Bryssel, Verlaine. Vad tror du Fredrik?

En annan röst, på tyska, var Günters. Han hörde den som ett obehagligt surr i dimman från cigarrerna.

-Men målet kommer upp i revisionsrätten snart. Det är bråttom. Det var extern revision. De har fastnat i något nät som Olaf lagt ut. Herre gud det är väl alla chefer på Ideoma som kan åka dit nu! Vilken soppa!

Han tappade intresset och tänkte i stället på Ingamaj. Olle-Bengt-Ingamaj. Det var många år sedan han haft kontakt med henne. En gång hade hon ringt till honom i Schweiz, han hade nyss flyttat ner till Basel, där han toklärde sig schweizertyska och tog en kompletterande ekonomexamen på universitetet i Zürich. Han hade varit ganska kort mot henne, inte särskilt intresserad. Hade alldeles för många damer på gång, som vanligt. Hon ville bara veta hur han hade det. ”Bra? Du då?” ”Jo, bra.” Hon hade fått barn, sitt första. ”Jaha, kul.” Hon lät först så ivrig och glad, sedan alltmer besviken på att han var så fåordig.

Ja, mycket mer blev det inte. Varför hade han rest och hon blivit kvar? Det kunde man fråga sig, men han brukade inte grubbla så länge över sådant. Vissa ville åka vidare, andra stanna kvar, så var det bara. Han ville se framåt. Bara framåt.

(56) ”Patienten från Skravelsjö”

Ingamaj är ganska chockad över sitt senaste erotiska ”äventyr”. Det hade varit farligt, det hade kunnat gå riktigt illa.  Hon har aldrig tidigare ångrat något av alla sina erotiska snedsteg. De är som en ventil där man kan släppa ut all frustrerad luft som samlats under kvällarna med Niklas och flickorna. Något hon är alldeles ensam om.

Hennes smärttröskel är dessutom hög. En gång när hon druckit sig riktigt full, på en weekendresa med Ewa till London, hade hon träffat en pervers engelsman och slagit vad om att han inte kunde få henne att skrika, hur mycket han än slog henne.

Hon var full förstås, hon insåg först senare hur dumt det varit. Vansinnigt! De hade åkt taxi hem till honom och han hade bundit henne med olika sorters tejp och några buntband framstupa över en stol. Han hade piskat henne med en rotting och ett ridspö, tills det svartnade för ögonen på henne. Hon hade nästan svimmat, men inte skrikit en enda gång. Det var som en akt av stolthet, och en förmåga att uthärda all världens smärta och förödmjukelse som hon behärskade. Skönt på samma gång, som en atomsprängning i hormonerna. Baken och lårens baksida var svullna och randiga i en månad efteråt, det var ett pris man fick betala, hon hade fått kryssa sig fram i sovrummet på tvärs för att inte Niklas skulle se henne bakifrån, men det hade lyckats. Varför? Hon tyckte senare att det var ”typiskt” för hennes livsstil på den tiden.

Hon insåg då att det var en drift, ett behov, ja till och med ett missbruk. Ett sätt att få ut frustrationen med endorfinernas hjälp. Hon hade läst så mycket hon kunnat om sin masochistiska läggning, och konstigt nog så skämdes hon inte alls för den. Poeten Rut Hillarp hade till och med upphöjt det till skön konst. I hennes särboäktenskap med författaren Sigvard Arnér hade hon regelbundet blivit piskad, och i Hillarps bekantskapskrets av författare fanns det nästan ingen som inte haft sex med henne: Artur Lundkvist, Erik Lindegren, Hans Botwid, Svante Foerster (som skildrat det i sin roman Klasskämpen), Vilhelm Moberg med flera. Ingamaj hade aldrig berättat för Frank, och egentligen ville hon inte söka hjälp för det. Inte än i varje fall. Hon tyckte om sin läggning.

(Hon funderade mycket på hur Hillarp, som för det mesta bodde i små lägenheter i Paris eller Stockholm, hade kunnat hålla sina ”seanser” i lägenheten så diskret. Hon kom fram till att de förmodligen använt grova rep, ”manillarep”, sådana som finns till sjöss. De fungerar till det mesta, svider och gör ont, men låter inte så mycket. Sådant kunde hon fundera mycket på. Hur man gjorde störst skada under största möjliga tystnad.)

Nu sitter hon på jobbet dagen efter nyheten om Paulinas död och intervjuar en ny kund, som drabbats av panikångest, fast han är över femtio. Han berättar att hans äktenskap är tråkigt men ”acceptabelt”. Döttrarna har flyttat, han och frun är ensamma för första gången på många år. Allt är välordnat, välorganiserat. Han trivs på jobbet, men är lite stressad över att revisorerna ska komma. En dag när han åker med hustrun ut till sommarstugan i Skravelsjö så får han plötsligt stark hjärtklappning. Han får svettningar och är torr som en öken i halsen. Till slut får han stanna bilen, gå ut och djupandas en stund. Hela kroppen är som ”elektrifierad”. Ögonen känns som om någon kastat sand eller grus i dom. Hjärtat slår våldsamt och han får tryck över bröstet. Tror han fått en hjärtinfarkt först. Efter några minuter utanför bilen börjar hjärtat slå som vanligt igen.

Det var en hemsk upplevelse, beskriver han, det var som att störta ner i en mörk brunn. En sorts ”när-döden-upplevelse”. Total ångest. Han hade försökt skämta bort det hela med hustrun sedan, sagt att han kanske kommit i ”klimakteriet”?

Nu ville han få psykologhjälp, men ville absolut inte att hustrun skulle få veta. Att hans bekanta skulle få veta. Hans arbetskollegor.

– Vad är du rädd för, säger Ingamaj och försöker koncentrera sig på arbetet? Jag menar, om de nu får veta, är det så hemskt?

– Jag har ju aldrig varit sjuk i hela mitt liv, blir svaret. Det går inte, har inte råd. Det här är väl bara tillfälligt, jag kanske ska äta någon medicin bara? Ni skriver väl ut något? Hur många samtal bör jag gå på tycker du?

– Det kan jag inte svara på, säger Ingamaj. Det får du fråga psykologen om. Men det är viktigt att du accepterar att du kanske är sjuk, och att du verkligen måste bearbeta din situation.

– Men jag är väl inte sjuk, säger mannen upprört. Hur kan du säga så? Det här var väl bara… en tillfällig sinnesförvirring? Lite hjärtproblem? Herre Gud, jag känner mig ju FRISK!

– Jag vet inte, säger Ingamaj, som fört den här konversationen många gånger. Det kan vara… det kan vara hela din livssituation. Din arbetssituation. Familjen. Ångest kan ha så många orsaker. Det blir allt vanligare, du känner säkert flera som också drabbats av det?

Mannen skakar på huvudet. Nej det är ju inget man pratar om, tänker Ingamaj. Det är som med hennes egen ”åkomma”. Inget man talar om, inte ens med sin make. Allra minst med honom! Men vad är det då man talar om? Hon låter mannen fylla i ett frågeformulär och tänker på när hon sagt att hon skulle vara hemma. Var Niklas redan hemma? Flickorna? Hurdan skulle Niklas vara? Hon hade fortfarande en lätt svullnad under ögat efter örfilen hon fått av Niklas. Frank hade sett lite bekymrad ut när han såg den men inte sagt något. Hon hade ju bara snubblat på en isfläck. Anade han något? Och allt det här talet om Kullamannen i tidningarna.

Frank var överhopad med arbete, hade haft patienter hela dagen och de hade inte ens hunnit prata med varandra. Mest var det gymnasieflickor som kom, ja flickor ända ner i mellanstadiet. Det var som en pestsmitta, en folksjukdom.

(57) ”Lisabeths arbetskamrater”

Ingamajs lillasyster Lisabeth var studierektor på litteraturvetenskapliga institutionen på högskolan i Janteå. Hon tyckte att hon blivit motarbetad på institutionen ända sedan hon som mycket ung skrivits in där som doktorand. Ella, en lång blond amazon-liknande kvinna, med en flätad hårpiska som gick ända ner över ba