Dagbok/Debatt

Innehåll: Biografiskt, utdrag ur dagbok, bl.a. (scrolla ner) ”Bibliotekarieliv 1, 2, 3”

2021-02-02 Tisdag. Snöar ymnigt. -1. Jag ska skriva en recension på Rasmus Landströms bok Arbetarlitteraturens återkomst. För tidskriften Arbetarhistoria, som ges ut av min gamla arbetsgivare Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (ARAB). Jobbar med manus till årsboken Folkbildning & Forskning, som ges ut av Föreningen för folkbildningsforskning.

2021-03-10 Måndag. Lätt snö. -5. Har publicerat två romaner ikväll, Shejken och Vi som älskade varann så mycket, samt novellen Tantalos vaktmästare. Mer kommer i veckan.

Ur dagboken 1982-2009

20 april 1982

Sitter och gör linoleumsnitt i köket. Ann-Sofia är ibland ute och handlar gott käk. Rödspätta m.m.

Pappa (Knut-Erik), Östgötagatan 89

30 april 1982

Vi firade en ”lugn” Valborg och tittade på Centerns (!) valborgseld i Blecktornsparken där Bellmanskören sjöng ”Sköna maj välkommen”. Se’n gick vi hem och åt krabbsallad på ”krabben” samt släpärtor. Nu är det 1 maj, växlande väder och ganska kallt.

Mamma (Wiveca), Östgötagatan 89

Den porösa leverfläckade luften

förtätas omkring mig

Jag flämtar med tårna i kors

alltmedan öronen byter plats.

Efter mig lämnar jag krabbliknande spår

av bräckta pensionärer i sötsur sås.

Jag vandrar vidare (med näsvingar)

Lennart Olsson

23-25 September 1982

Hjärtligt tack för husly och god middag. En fin dag hade vi också igår på Wivecas och Knut-Eriks utställning i Saltsjöbaden och på hotellet, där vi åt lunch. Björn kom från Grekland och möttes av sedvanlig gästfrihet och allt som hör till.

Alf

Lördagen 6 augusti 1983 flyttade Mats, Märta och jag till Folkungagatan 78, 4 stora rum på 3 trappor. Sommaren sjunger på sista versen och familjen väntar på att mysande i sitt ide invänta den slaskiga Stockholmsvintern.

Annsofi

Onsdagen 24 augusti 1983

Jag var här på té och butterkaka och ett alltmer animerat samtal om Eyvind Johnson och Ivar Lo-Johansson. För- och nackdelar. Frågan blev: Är, eller egentligen var Ivar Lo-Johansson en bra etnolog eller var han bara fördomsfull? Se där en av dessa frågor som gör en så kluven!

John S

11 september 1983

Som vanlig enkel ecce homo

kan jag för all del njuta

det Myrstenska bordet – å

kvällen med ett glas avsluta

Diskussionens vågor gick höga

espriten slog våg efter våg

Citaten var inte föga,

utan efter var mans håg

Ensam i natten jag gick

mot Roslagsgatans port

ingen god tanke i minnet jag fick

men så gick jag också fort

Gert Magnusson

Först en fondue i våran smak

Sen diskussioner à la Litt.vets-Kojak

Om det blev talat vordet

Sedan hälften av vinet spillts på bordet

Vi blev sedan rikt belönta

Med hitar av rockens okrönta –

Rolling Stones, med Brian Jones.

Ingemar & Sussi

”Jag tänker mig att Gud är en gammaldags realistisk dramaturg: han hänger inte upp detta gevär som heter viljans frihet i första aktens scenbild om det inte tillslut ska avlossas åt rätt håll.”

Lars Andersson (”Löv till läkedom”)

 [Märta föddes 4 mars 1983, ett oerhört snällt och lugnt barn, och Aina, betydligt livligare, kom den iskalla vintern 21 mars 1985.]

[I januari 1986 åkte vi nattåg med Märta och Aina till Umeå för att träffa farfar och Birgitta ffg. Jag fick en kraftig attack av panikångest på tåget på natten.]

–  – –  – –  – –  – –

3 februari 1987

Sitter i köket och lyssnar på sportradio, Finland har slagit Sovjet med 4-1, Björklöven har gått till SM-slutspelet. Snart är det VM i slalom med Stenis, Jonas Nilsson, och VM på skidor. Carola sjunger om Tommy. ”Det bor en geisha i mig”. Jojo.

Idag var Märta med mig på jobbet på Söderby sjukhus[bibliotek]. Jag vickar där för Leif hela våren till 18 juni. Det var härlig sol och 0-gradigt.

I söndags var vi i Tantolunden på Ekermanska malmgården, köpte en docka till Märta och en monchichi till Aina, och åt färskt rågbröd bakat i stenugnen. Sen satt vi i trädgården bakom huset och solade på ljugarbänken och såg pendeltågen gå förbi.

Aina sover, efter mycket övertalning, Märta är nog också trött. Jag har läst igenom ”Skoldansen” igen och ska skicka den till några förlag. I sommar ska jag skriva mer på ”Vampyren”. Hoppas att få vara rätt länge i Delsbo, sen blir det väl Nåttarö med barnen, kanske Köpenhamn i påsk, kanske till Umeå eller Visby. Vi får se hur länge pengarna räcker efter mamma. Till hösten blir det väl knapert, även om jag får A-kassa.  Saneringen av huset fortsätter, få se vad hyran stannar på nästa år. Och om det blir något jobb på Författares bokmaskin?

Pelle var här på turné med Ingesundskören i helgen, dessutom Jalle C (som jag inte sett på fyra år), Helén E och mormor Wiveca. Nu kommer Jerker och Bettan för att begrava Jerkers urgamla mormor Olga Klein, som var gift med etnologen och journalisten Ernst Klein, son till överrabinen Gottleib Klein. Sen ska de gå en biståndsarbetarkurs på Sandöskolan och åka till Seychellerna. Skönt för Love och Anton.

Det har kommit mycket snö och i januari var det mycket kallt precis som förra året (-25 på nätterna), kallast sedan 1700-talet sägs det. Nu blir det visst +-0 grader i morgon. Jag ska på BiS-möte i Karlstad till helgen, om jag klarar resan. Tyvärr blir det inte Arvika eftersom Annsofi har tenta i religionsvetenskap nästa vecka.

[Jag blev sjuk i sista stund, eller rättare fick ångest för själva tågresan. Min bror Per bodde i Arvika och gick på Ingesunds musikskola, och jag hade tänkt hälsa på.]

Annsofi sitter nu och diskuterar [utställnings]lokalproblem med M på telefon. Vi ska dricka té och gå och lägga oss. Igår träffade jag Gert som efter fyra böcker på Författares Bokmaskin debuterade förra året på Rabén & Sjögren. Nu skriver han på uppföljaren, men verkar inte särskilt nöjd med livet. Han behöver nog ta en paus från skrivandet nu. Själv har jag ju knappt börjat. Framtiden känns osäker [mest p.gr. av jobbet] men inte så tokig när allt kommer omkring.

3 juli 1987 (sista dagen på Söderby)

Ja, det var då det! Nu är det juli, men ingen riktig sommar. Om vintern var rekordkall (fast det var bara några veckor, inget ovanligt för en norrlänning) så har juni varit lika rekorderligt kall. Varmast var det på 1 maj, då var vi i Köping. Sedvanlig demonstration i Västerås med några hundra deltagare och besök på hembygdsmuséet. Vänstervågen har sannerligen bedarrat. Det blir svårare och svårare för varje år att gå de ynka socialistiska metrarna. Förfäras ej du lilla hop!

Jag har äntligen slutat på Söderby och vi har varit i Delsbo. Knutte fick en hjärninflammation i maj och låg på intensiven i Gävle i två veckor. Annsofi var uppe några gånger, ibland med Märta i sällskap. Nu har han kommit hem och det blev lite för mycket för Wiveca med oss där också, så vi åkte hem i tisdags, första klass!

Det blev en värdig avslutning på sejouren på Söderby sjukhus (gammalt lung- sanatorium). Jag hade ordnat underhållning, liksom på Uttrans sjukhus. På Uttran var det två grupper, ”Löst folk”, två ulltottar, fast inte från Delsbo, och en Carl-Anton-kopia vid namn Åke Hellman (Leifs tips), med gitarrist. Det var klackarna i taket! Hellman spelade på dagvården där det t-o-m. bjöds på snaps till patienternas lunch! De andra spelade i cafeterian och i samlingssalen. Sen kom Hellman och spelade en stund till där nere, det var verkligen uppskattat. Till och med de buttraste bland gubbarna verkade trivas. Fast det regnade och var dåligt väder. Det var ju midsommarfirande gubevars!

Veckan innan hade överläkaren Margareta Svanström avtackats på Söderby, i den magnifika festsalen på översta våningen. Jag spelade piano i bakgrunden, Gertrud spelade fiol, bl.a. Pettersson-Berger, och den korpulenta Margareta som kedjeröker och spelar bridge och är född i Umeå, verkade lite tagen av alla tal och uppvaktningar. Då var det däremot underbart väder. Jag och Leif cyklade hem till Tumba, jag cyklade ända hem till Södermalm.

Björklöven vann för övrigt ishockey-SM och Sverige VM i ishockey i Wien. Femetta!

Igår var vi på Fjäderholmarna med Annsofis båt Mysingen, där hon jobbar som gast, med Anders M. Han jobbar i sommar som bibliotekarie på Arbetarrörelsens arkiv i Stockholm. Innan var han i Kiruna en sväng. Jag ska läsa hans novell om Järven innan jag somnar. Han illustrerar suveränt sina egna noveller. Han skriver fina dikter också och har blivit publicerad i BLM. Han borde väl samla sig till något större snart? I morgon ska jag gå på jazzfestivalen (se skissen ”Dizzy” [?]).

Idag gick vi till lekparken i Björns trädgård vid Medborgarplatsen. Jag och barnen. Jag tycker jag inte gjort annat hela våren, till hösten börjar de på dagis igen. Vi har alternerat mellan lekparkerna på Nytorget, Katarina kyrka, och BT (Björns trädgård). Det är fint när solen skiner. Jag läser Aftonbladet (vilket är fort gjort) och grubblar över framtiden. Idag blev det dock Saarikoskis dagbok ”Angeläget eller ej?”, som jag fått av Björn. En självförbrännande poet och översättare, död vid knappa 40 år, söndersupen som så många finska genier, men med viljan och intellektet i behåll ända till slutet. Bodde i Bohuslän med svenskan Mia Berner.

Fast Knutte har ju klarat sig förvånansvärt bra, nästan oväntat bra. Björne Skogfeldt däremot, tog sitt liv förra veckan. Annsofi köpte sin första lägenhet av honom svart, på Bohusgatan, mitt emot Folksamhuset, 5 trappor över gården utan hiss och centralvärme och utan dusch, men med kakelugn (björkved bars hem i säckar av en liten krokig gubbe, ända upp till lägenheten), för några tusenlappar. Det var 1975 och det var där vi träffades när vi läste litt.vet. 1979 på hösten. 1983 föddes Märta, efter mina två vilda år i Borås.

Jag blir aldrig någon riktig dagboksskrivare. Det blir för långt mellan gångerna. Nu måste jag skicka några band till Pelle, skriva en ansökning åt Annsofi, och försöka skriva lite på en ny roman (för vilken gång i ordningen?). Det blir kanske min sista? Angeläget, eller ej?

21 oktober 1987

När jag var ung ville jag bli journalist i Umeå. Kulturredaktör, bo i trähus på Östra Kyrkogatan, centralt med Ingmarie och fyra barn, två av varje sort. Vad den tiden verkar otroligt långt borta? Det var innan jag drabbades av det förbannade ”medvetandet”, innan jag blev medveten om mig själv, och förstod att allt inte var möjligt. Allt det jag skriver har, känns det ibland, blivit ett surrogat för något annat, ett RIKTIGT liv. Jag är väl som så många andra förblindad av framgångsmyten, av framstegstanken, den positivistiska. Där man aldrig har tråkigt och aldrig behöver gå till jobbet.

Jag ska kämpa vidare med manuset om ”Vampyren”, har iaf fått ett rejält svar med kommentarer från Bonniers. Ständigt detta tvivel, ibland är jag nere för räkning som boxaren i sin ring, ibland står jag upp, mitt i stormens öga, vacklande mitt i de förödande slagskurarna. Färdig för uträkning. Jag jobbar som bibliotekarie på Vårdhögskolan, tre dagar i veckan vid Södersjukhuset, med magnifik utsikt högt över Årstaviken. Annsofi har i sin tur fått ett heltidsjobb på Akademibokhandeln i Huddinge. Ekonomiskt har vi det alltså ganska bra. Stor fin lägenhet på Folkungagatan. Vi är någorlunda redo att ta emot den mörka årstiden. Man får ta en dag i sänder och försöka leva i nuet. Framtiden är alltför mörk och oviss för att man ska kunna sätta någon tilltro till den. Annat var det förr.

4 januari 1988 (nyårsfirande, Stig Larsson, Text & Musik, grisfötter i gelé)

Ett nytt år alltså, med nya föresatser!

Julen är snart slut. Det är ju framför allt ”barnens högtid”, även så hos oss. Knappast föräldrarnas. Aina och Märta har tindrat med ögonen, och vi fick tag i en riktigt reslig gran tvärs över gatan (utanför barnens dagis) för 100 :-

Vi har också begåvats med katt, och han (Cornelis eller Cornelius), en röd bondkattsunge från Hälsingland, har redan dragit ner granen i golvet två gånger, till husfars stora förargelse. Annars är han ganska trevlig och livad, ett drygt halvår gammal, ibland får vi låsa in honom i barnkammaren när han blir för jobbig och efterhängsen.

Vi firade nyår hos Christina L i Farsta. Den energiska mikrobiologen med två stillsamma barn, Mikaela och Max. Bosse, hennes man, som är läkare, sägs ha stuckit i väg med en yngre och snyggare sjuksköterska. De bor i Skönstavik i en tvåplansvilla vid Drevviken (som faktiskt är en havsvik, inte en del av Mälaren). Alla var där utom Jerker och Bettan som solar sig på Seychellerna. Jerker var hemma i höstas när hans mamma Anna hastigt gått bort. Vi försöker bry oss om hans pappa Erik, gammal konstnärskamrat till Knutte och Wiveca, som lever på ingenting i en gammal lägenhet i de berömda terrasshusen i Gröndal. En gemytlig APK-are och trogen stalinist i vit skepparkrans och pliriga ögon, stora märkliga glasögon, pratsam och sällskapssjuk. Vi kom hem kl fem på morgonen, efter att ha ringt efter taxi i flera timmar. Störst succé gjorde Lenas oätliga grisfötter i gelé!

På nyårsdagen såg vi Stig Larssons pjäs VD på Dramaten med Ernst-Hugo Järegård i den demoniska huvudrollen.  Knegaren Johan Lindell fick besök av sin VD hemma i lägenheten, Helena Bergström gör sin första större roll, och Johan Rabaeus var hans nerknarkade brorsa, suveränt spelad. Enligt Johan L, som vi känner, tog Ernst-Hugo över regiarbetet helt från Stig L, men det gick ju bra ändå! En absurd pjäs, otäck och utstuderad. Stig är ju en omskriven och uppburen ”yngre” författare, ganska så cynisk och hyperrealistisk, han har skrivit ett tiotal romaner, dikter och pjäser. Jag såg honom på Farsta bibliotek i somras när han läste ur sin senaste bok, tror det var ”Nyår”. Han älskar att chockera kälkborgerligheten med sina sado-masochistiska och lite pedofila fantasier. Jag tror han gick på Östra Gymnasiet, ett år yngre än mig, men det kan ha varit Dragonskolan eller Mimer, de båda andra gymnasierna i Umeå. Magnus Florin gick däremot på Östra, i ett vittert gäng med scenografen Olle Fältman, arkitekten Jerker Söderlind, och den något äldre dansaren Birgitta Egerbladh, brorsdotter till Bernt, och filmaren Åke Sandgren. Stig umgicks med dom och skrev om film i V-K, tillsammans med sin namne den då helt okände Stieg Larsson. Magnus är också författare, blev senare god vän med Horace Engdahl, och dramaturg på Dramaten i Stockholm. Jag såg honom senare på en litterär vandring i Peter Weiss fotspår i Stockholm en gång. Han kände nog igen mig, men låtsades inte om det. De här herrarna är i allra högsta grad ”pretto” som barnen skulle säga. Typiska 1980-talister.

Samma sak hände mig f ö när jag var med kollektivet 1978 eller 1979 och hörde gruppen Text & Musik som spelade på Bullerbyn. Jag hade skrutit med att jag kände Niklas Román, som spelade keyboards. När jag närmade mig honom i pausen så kände han inte igen mig (eller låtsades i varje fall inte). Den förödmjukelsen! Rena mardrömmen. Det att ”inte bli sedd”. Fruktansvärt! Jag som t o m varit hemma hos honom och jammat hos honom till Chicagos If you leave me now. Lisa Román mindes mig i vart fall, lillasyster, alltid något. Hon sa att jag fick henne att söka stipendium för att resa till USA, sedan jag hållit föredrag om det på Östra gymnasiet. Då, när jag kände Ingmarie.

Nyårslöftet att sluta röka blev aldrig av. Jag försöker dock minska ner och hittills har det funkat hyfsat. Mellandagarna (dessa hemska dagar när tiden står still och man inte har något annat att ta sig för än att vänta), var jag ensam (barnen och A var i Delsbo) och jag hade bara produktionsångest. Nu har jag kommit i gång med Vampyren [manuset försvann sedan när vi flyttade till Ringvägen] igen. Något ska det väl bli i år? Gert har ju startat ett förlag [efter debuten på W&W började han ge ut på eget förlag igen]. Hur det blir med ”avhandlingen” får vi väl se. Något ska jag väl kunna göra under våren. Jag jobbar halvtid på Vårdhögskolan på Jägargatan vid SöS (trivs rätt bra) hela våren, sedan vet jag inte, kanske får jag fast där? [Annsofi jobbade med tidskrifter på Kulturhuset.] Jag ska gå en fortsättningskurs på Poppius också och försöka söka något journalist-sommarjobb, om inte för annat än att få bevisa för mig själv att jag inte passar som flygande reporter.

23 januari 1988

Usch vilken dag! Det började med att byggjobbarna drev stora spikar genom väggarna i hallen i Zilliacus lägenhet klockan sju i morse (där är ett hål in som man kan krypa genom). Sedan, när jag väl kommit till jobbet, ringde Annsofi och var utelåst. Mitt fel. Snabbt tillbaks igen till F-gatan, men det gick på samma bussbiljett. Idag slapp jag i varje fall ”knäppa Ingrid” på jobbet. Hon och Barbro Nilsson kan inte dra jämnt (ack dessa ständiga konflikter), det är mycket strul som bidrar till irritationen. Barnen ser på TV som blådårar, Bolibompa, och man får tvinga i dom maten. Sen spelade Märta dockteater för oss, men katten bidrog till det dåliga humöret med att riva ner ridåskynket två ggr. Efter två sagor, Tigern Gilbert och Astrid Lindgren, sover de nu äntligen. Klockan är nästan tio. Ännu en lång dag är snart över. Annsofi är på balett med M, hon var här igår och fick födelsedagspresent. Anders M, den galne, var också här, vi ska alla gå och se Möss och människor på Stadsteatern imorgon. En tröttsam dag har det varit, men det går ju upp och ner som vanligt med humöret, och barnen är söta. Nu är det bara katten som för oväsen i vardagsrummet, jag sitter som vanligt i köket och tittar på människorna i gårdshuset (det är som ett litet dockskåp) som går och lägger sig. (En poserade nyss helt naken innan hon släckte ljuset.) Jag är inte särskilt orolig ändå, mår betydligt bättre nu än för ett år sen, trots det urusla vädret, milt och mulet i snart en vecka (ända sen jul mer eller mindre). Jag börjar bli en rätt härdad fatalist och det är också skönt. Efter natt kommer dag, det är ju sant. ”Förbanna inte mörkret, ty ljuset vilar där.” Jag ska lämna in en ny roman till Bonniers snart, och jobba lite på avhandlingen igen.

27/2 1988 (Vinter-OS, Melodischlager, Gert, jobb i Ljusdal, Harry Järv)

Lördag. Sitter i vardagsrummet och lyssnar på Gentle Giant. Det var länge sen jag gjorde det, min barndoms favoriter, denna fantastiskt exakta och välarrangerade musik. Vinter-OS går in på finaldagen. Gunde vann femmilen idag och hockeylandslaget spelar om silver i morgon mot Sovjet. Sverige vann skidstafetten (genom ett ryskt fall) och Tomas Gustafsson från E-tuna dubbelt i skridskor. Ikväll var dessutom uttagningen till den erbarmliga eurovision-schlagern. Överlägsen seger för Tommy Körberg (Judy min vän), som åtminstone är en bra artist. [Minns när Farsan valdes ut att sitta i juryn till schlagern. Han röstade på Annorlunda stad av Dag Wirén sjungen av operasångaren Ingvar Wixell. Tanken svindlar!] Annsofi är ute med M och svirar, M som varit på hälsohem och är vegetarian för sitt eksem, och tydligen mår bättre av det. Själv var jag med BiS förra helgen i Umeå. Jag fick t.o.m. mitt sökta bidrag för mina doktorandstudier (rena socialhjälpen) på 1000 kronor, det var en framgång. (Oj vad jag gruvade mig för tågresan, trots att jag fick resa första klass.) Det var rekordmycket snö i Umeå och mycket kallt. Och ångesten sitter i hela tiden. Nästan skönt att bo i Stockholm nu, där det är måttligt med snö. Jag måste sluta bry mig om vädret, det blir ju ändå vad det blir. I fredags lämnade jag in ett avhandlings-kapitel till Furuland, och romanen skickade jag till Bonniers, omskriven nu. Sen har jag dessutom fått jobb som sportjournalist (!) på Ljusdals-Posten (det är nästan komiskt) och det ska bli skönt att få vara där i sommar (maj-augusti). Måtte det bara bli en hyfsad sommar [det blev det, och samma sommar flyttade A med barnen till Ringvägen 39 A, vid Tantolunden, splitternytt, 8 trappor].

Känner mig därför ovanligt balanserad. Roman och avhandling på gång. Har börjat på Poppius, det är inte så tokigt (fast det kostar 3.000:-) och jag ska börja sjunga i Sofia kyrkokör, Otto Olssons Requiem i mars (1988). Lisa Román från Umeå är med, hon kände igen mig [tänk att vi var sådana kändisar i Umeå en gång på 1970-talet!]. Det verkar fixa sig med ny lägenhet också. Den här saneringen på F-gatan har tagit över ett år, men nu börjar vi se slutet. Till och med Annsofi börjar ledsna. Vi har blivit erbjudna en lägenhet, en stor trea i 72:an [men den snodde von Seipel] eller Seipels 4:a ovanpå. Den är dyrare än vår. Anders M ska bo här på F-gatan i sommar (!) [Han hyrde sedan ett rum hos oss på Ringvägen medan jag var i Ljusdal.]

Jag har blivit en riktig hustomte och det känns bra. Jag försöker att vara social också, så gott det går. En sorts trygghet i all röran ändå, som känns behaglig (jag minns vad Hans Askelöf sa om familjelivets värden i somras på Nåttarö, där vi delade stuga en vecka). [Första sommaren m Märta 1983 hyrde vi en stuga på Värmdö hos Bengt Nermans syster Lillebil, det var kanonvarmt och Märta låg nästan naken på gräsmattan och vi badade i en liten sjö i närheten i ljummet varmvatten, sen jobbade vi några veckor med en studiecirkel som hans fru hade i ett gammalt hus på Götgatsbacken, det var skrivarverkstad med förstå-ndshandikappade, och jag skulle ha en ABF-kurs på Långbro för internerna, men det kom bara en enda kille så den fick ställas in, det var i höstas.]

Gert har som sagt startat förlag och städfirma med ett gäng ungerska invandrare, ett helt olympiskt gymnastiklag som dessutom spelar bra czardas på fiol, och han vill ge ut några av mina texter (Skoldansen, Hans i exil mm). Men då behöver jag en ordbehandlare (vi hade en koreansk på F-gatan efter Silver Reed el-skrivmaskinen, med grönt fluorljus, men den gav upp.)

Vi var i Ljusdal för två veckor sedan. Jag var på anställningsintervju. Knutte åker runt i rullstolen och försöker träna upp spänsten i benen. Han är seg, och har repat sig fantastiskt efter en svår operation. Jag träffade Lars Gu som hastigast i Umeå. Han går röntgenläkarutbildning och de bor i lägenhet han och den trevliga dalkullan Karin, men sen tänker de flytta till någon mindre stad, de har tre barn: Anders [datanörd], Jonas [fystränare, senare FN-soldat], och lilla Maja [som skulle läsa industridesign sedan de fl till Göteborg]. Hans mamma Maj jobbade på Umedalen som sköterska i många år under pappa, Lars pappa var periodvis alkoholiserad, lantmätare tror jag, och inget direkt föredöme vad jag minns. Själv blev han med okuvlig energi en framstående läkare. BiS-mötet i Umeå var trevligt trots kylan, roligt att träffa Conny från Gävle, som var min chef i Sätra när jag jobbade där 1983 (vi var där på mellanmöte i snöyran i slutet av november, bodde allihop i hans radhus, han blev senare bibliotekschef i Gävle efter Inga Lundén). Jan Gustafsson fr Skellefteå (där jag praktiserade sommaren 1982, bodde hos Björn), och Tommy Sundin som jobbar i Umeå. Idel gamla 68-kämpar! Lennart W förstås, Ingrid m.fl. av den första generationen bissare. De läser noveller för tävlingen (som Birger Hallingström vann). Jag ska försöka skriva några noveller själv [publicerade först 2013]. Samt intervjua Harry Järv för tidskriften bis, första gången var för Ny Dag tror jag, sen en gång till innan han dog (1921-2009).

 Tänk om han kunde fixa in mig på KB? En galen ukulele-spelare (Tomas Alander som spelat på TV och bor i Delsbo i en gammal fisknätsfabrik) förhöjde stämningen på kvällen, vi var ganska många. Sara L var hemma, hon ska ha barn i maj med sin 40-årige make [som senare dog så tragiskt i cancer, och hade två stora barn redan]

Aina går och dansar rytmik i Dalen med lilla söta Carolin vars far är från Pakistan, mamman docksöt svenska. Märta gick och dansade med Nora på F-gatan (TBV), sen sjöng dom bägge med barnkören i Högalid med kyrkoherde Ulvebrands första fru, som spelar gitarr. Märta har nu varit sjuk hela veckan, men umgås annars mest med Nora, vars föräldrar är helsköna och goda vänner [och blev så genom hela livet]. Vi hade video-afton hemma hos oss med Dunderklumpen, James Bond, och (för kulturens skull) Istvan Szabós Överste Redl. Sen har vi spelat TP med Leif (min arbetskamrat från Tumba/Uttran) och Anders M. Men det var länge sen vi träffade Hans och Ann-Sofi och deras barn, som vi bodde två somrar på Nåttarö med (i sommar var jag i Ljusdal, så jag missade även BiS-lägret på Gotland). Nästa helg fyller Märta fem, då får vi bjuda dom igen, plus Theresa Alldén, Saga Sjöberg, m.fl.

31 mars 1988 (”stilla veckan”, Lucy, Dallas, Ivar Lo, fotboll)

Vi är nu i ”stilla veckan”, skärtorsdag, och igår kom romanen tillbaks från Bonniers. Med en lång besk ”recension”, klart det kändes kymigt. Känns inte som om jag skulle orka skriva om den en gång till. Har skrivit om novellen ”Brevet”, och skickat första versionen till en tävling som SKTF har [fick inget pris, men dom publicerade faktiskt något från Arbetslösa noveller, samt ett reportage om mig som brevbärare, i tidskriften Statsanställd, foto av Claes Uhnbom, en trevlig fyr från kollektivet på Lidingö].

Idag har jag varit på em med Aina i Drakenbergsparken, den är fin, dit vi ska flytta till hösten. Men solen vägrar envist att visa sig. Fast när Aina fyllde år var Helen och Bengt med Saga och Olle här. Vi gick och såg ”Lucy” på Etnografiska [hon har fyllt en viktig lucka i människans utveckling från apa till homo sapiens, en liten upprättstående apliknande minimänniska, fascinerande] och då var det en riktigt solig vårvinterdag. Jag tog några foton på tidiga vårlökar på Djurgården.

Nu sitter jag och tittar på Dallas, 80-talets stora TV-såpa, ”De första åren”, och den är riktigt spännande. Dubbelt så bra som såpan, som tappade stinget ganska snabbt. Om hur den förste JR Ewing (”Jock”) lurar ”Digger” Barnes på oljefyndigheterna i Texas på 1920-talet. Annars är allt som vanligt. Jag har skrivit några korta artiklar för Poppius, en jättebra intervju med Anders som bostadslös i Stockholm, och en artikel från Dagis, som också är värd ett bättre öde (samt en om invandraren Smail från VHS). Bara jag får skriva så känns det bättre. Skriva. Vad som helst!

Britta från Kalmar (gift med mammas kusin Åke) skrev om att hon läst min intervju med Ivar Lo i tidskriften Sjömannen. Den var inne i bis och i Västerbottens Folkblad [och en tidning i Uppsala, sosse-tidning som las ner, där jag varken fick honorar eller bilderna tillbaka]. Det var roligt. Men pengar från Sjömannen har jag inte sett till och lär väl aldrig få se. Norrskensflamman snodde också en hel artikel från mig med bilder och allt, och Uppsala-Demokraten har jag inte heller hört av. Kanske har den varit inne där också? Inte illa i så fall, men rik blir man alltså inte på att frilansa.

Idag har Sverige spöat Västtyskland i fotboll (på straffar visserligen, efter oavgjort) och gått till final i påskturneringen i Västberlin. Strongt! Annars skriver man mest om Israels brutala framfart mot palestinierna, styckmordsrättegången som nu får tas om en gång till (!), och Irak, som använder kemiska vapen mot kurderna i Iran (Palme var medlare, han dog ju 1986, samtidigt som Boforsaffären rullades upp). Sydafrika verkar dock ha tappat gadden och förhandlar nu med Angola som hotat militärt. Presidentvalet i USA blir mycket viktigt. Bush Sr är republikanernas kandidat, frågan är om demokraterna kan enas. Jesse Jackson driver en egen kampanj, till de andras stora förfäran. Men USA är knappast redo för en svart president än.

Märta är i Delsbo och leker påskkärring hos mormor och morfar. Hon har roligt verkar det som på mormor Wiveca. Hon är ju döpt efter gammelmormor Märta, Wivecas originella mamma, som var dotter till Elin Malmsten och hennes make Carl-Johan som var Oscar II:s matematiklärare. Carl Malmsten var Elins bror.

9 januari 1989 (Vi flyttar, sommar i Hälsingland, julfirande i Stockholm)

Ännu ett nytt år, och ännu fler goda föresatser att bryta. Det blir nästan lite tjatigt. Åttiotalets sista, i varje fall.

Mycket har hänt sedan sist. Knutte dog 13 november, det gick fort på slutet. En tumör i benet satte ner humöret på honom, och han fick allt svårare att röra sig. Till slut fick han ett elakartat virus som satte sig på den redan ganska förstörda levern. Annsofi och Märta var uppe i Delsbo, och Wiveca ända till slutet på sjukhuset i Hudiksvall. 5 december var begravningen i Tumbo utanför E-tuna. Ove och Bettan, Jerker, Love och Anton var med plus många fler av hans konstnärskamrater. Caspar förstås med sin Gunbritt och lille överbeskyddade Mattias. Doktor Kalle, Annsofis kusin, med fru som är vårdlärare på Nacka sjukhus. Själv har han praktik på Östermalm, efter många år som företagsläkare på Handelsbanken (kallad ”Kalle med kniven” enligt Lars Göransson). Kusin Ann med broder Lasse som är kartritare (Ann fick sin tredje son med bibliskt namn för några dar sedan). Lasse bor på Bastugatan och körde hem oss från Tumbo [av själva begravningen minns jag inte ett dugg] med Ann och den söta flöjtisten (dotter till Liss Eriksson tror jag) som spelade Glucks Dans på de saligas ängder, som Knutte gillade. Kyrkan urgammal med väggmålningar, altartavla av Allan Runefelt, en annan av de gamla vännerna, och fönster av Knuttes storebror, den koleriske Uno. Annsofi åkte hem med Jerker och Bettan och alla barnen, i en fullkomlig vansinnesfärd med 75-årige morbror Börje vid ratten, en gång miljonär och delägare i Stockholmsmässan, som då låg vid Tennishallen på Östermalm, idag pensionär i Kungsängen som samlar tomglas och reparerar gamla cyklar. Sådant kan livet vara. Vilken berg- och dalbana!

Nu har vi flyttat till västra Södermalm, Högalids församling, från F-gatan vid Katarina. Vi fick en splitter ny lägenhet på Ringvägen vid Tantolunden, 8 trappor över ”gården”. Dyrt (4.000:-) men inte så tokigt med rum åt alla barnen och ett vardagsrum och stort kök och två toaletter. Ett stenkast från mitt jobb på Vårdhögskolan. Jag jobbar extra där igen, Ingrid Åberg har stukat foten.

Vi har inga pengar, ekonomin är verkligen körd i botten just nu. Nu väntar vi pengar, och får gå på Socialen på Hornsgatan, lite förödmjukande. Kanske kan jag få en allmosa av farsan som varit en vecka på Kanarieöarna med Birgitta och målat?

Makterna (som Strindberg ständigt åkallade) har som vanligt sammansvurit sig och vi får inga pengar fast vi är nolltaxerade på dagis tills vidare, Droskhästen på bakgatan Magnus Ladulås.

Jag har emellertid börjat ”doktorera” och får utbildningsbidrag, som dock inte räcker långt. Det har varit givande med många resor till Uppsala och Slottet, med den väldiga backen upp. Och övernattning ibland hos gamla tant Märta. Men mycket sitta ensam, vilket gör mig missmodig. Jag fick till slut 1000 kronor från SKTF för novellen (kors i taket). Och Birger vann BiS novelltävling, till min stora förargelse. Mitt eget bidrag var en pastisch på Kafkas Slottet, om Greve West-Wests bibliotek. Jag skrev en hel kortroman på 80 sidor om Slottet, där litt.studierna vid Sthlms univ. parodieras. Den handlar faktiskt om Annsofi och mig dessutom.

F.ö. var det en härlig sommar, lång och varm. Vi bodde hos Ove i Myra och jag fick köra den lilla röda Corollan till journalistjobbet i Ljusdal. Det var kul, jag lärde mig jättemycket. FIF, JBK, LIF, TIF, RSK, KIK, ”Sveriges sämsta fotbollslag” Föne, för att inte tala om alla damlagen i Ramsjö, Tallåsen (berömt för sina jordgubbar), Färila, Järvsö, Ljusdal osv. Söta häcklöperskan Frida Johansson fick jag intervjua, liksom hockeytränaren Tommy Sandlin, diverse bandyproffs, veteranfriidrottaren Vicke Naess (det var veteran-SM i Ljusdal), ”Körven” mfl. Det var fyra jäktiga månader, ibland på gränsen till kollaps, men solen sken hela tiden, särskilt i början av sommaren, och barnen trivdes hos kusin Axel och hans heman-gubbar.

Det har varit ett helsicke för Lena i Sudan, där hon är FN-representant. Muslimerna bombade en restaurang där hon satt i Khartum och hon blev döv på ena örat. Ove är där också, få se hur länge de står ut. [Annsofis syskon]. Men Lena är plikten personifierad, och de lever ju på hennes lön, sen Ove sa upp sig på H-T. Yrsa har varit hemma med Ove några veckor och underhållit våra barn. De är så söta allihop.

Julfirandet har också varit särdeles hektiskt, nu när barnen är större. Björn min bror var här, Wiveca, Erik Svensson, Jerker, Bettan och deras barn, alla hopträngda i vårt lilla vardagsrum på julafton. Vilken röra! Klas och Pelle m familjer kom till nyår, liksom Hasse Alldén, Bella och Theresa, och innan fick vi glögg hos Hasse och Bella i huset i Spånga. Vår kassa har inte riktigt orkat med, men trevligt har det varit. Och stans bästa fyrverkeri såg vi, det var på DN-skrapan, från vår nya balkong, som darrade i fogarna när alla skulle ut och glana i kylan.

Jag har inte hört av Anders M sedan i somras. Gud vet vad han sysslar med? Antingen slår han igenom ordentligt eller tar han väl livet av sig? En mer självupptagen gosse får man nog leta efter. [Han flyttade med buller och bång sedan han slagit sönder en bordsskiva för oss, tappat sin skrivmaskin på parkettgolvet, och lämnat två enorma högtalare efter sig.]

I vår ska jag i alla fall forska på riktigt. Får se hur länge jag har råd med det. Vi ska med kyrkokören i Sofia på internat till Roslagen (Barnens ö). Till helgen ska Aina och Märta på österbottningarnas julgransplundring, och sedan far vi till Olle o Maggan i deras lägenhet på Södermalm. Vi hade hela gamla kollektivet här på glöggfest före jul, plus några till. Gert gifte sig i mellandagarna med Annelie, som är guide på Nationalmuseum. Han har blivit förbannat tråkig. Förlaget går inte så bra. Själv har jag nog slutat skriva prosa nu, ”Play it again, Sam” (del 1) blev bara en halv mesyr i somras. Samt. som jag jobbade i Ljusdal. Jag har ju aldrig kunnat skriva om, och Vampyren försvann i flytten till Ringvägen.

Kanske försöker jag skriva några nya noveller, jag har några gamla uppslag. Men artikelskrivande roar mig inte längre. Det blir mest lite ströbröd i bis (möte i Borås i februari). Nä geisten finns inte längre. Jag är less på det bohemiska livet. Jag får nog ta och stadga mig snart.

19/6 1989 (sommar i Umeå, Palmerättegång)

Nu är vi i Umeå, det har blivit sommar på riktigt. Vi badade i Kulla, härligt, och igår i sjön nedanför Gullmars i Busnäs, 25-30 grader i solen! Jag har blivit röd som en hummer sen jag slog gräset i Långede!

Jag ska vara med barnen här i Umeå i 14 dgr. Om Aina orkar vara från A-S så länge, men det verkar gå bra. Hon och Märta har redan varit en vecka hos Wiveca i Långede, jag var på Åland förra helgen med klassen från Poppius. Annsofi jobbar kvar på Kulturhuset, beredskapsjobb, kanske ett vikariat på Läsesalongen sen. Hon ska vara ledig i aug när hon ska hjälpa Wiveca flytta in till Delsbo, ett litet radhus på Björkgatan. Ove och barnen har kommit hem, så det gick hett till i Långede, så det var bra att vi åkte.

Palmerättegången pågår för fullt, en s.k. ”42-åring” är anhållen [Christer Pettersson], det är rätt mystiskt allt sammans. Danska fotbollsförbundet fyller 100 år, Danmark slog Sverige med 6-0, och Brasilien med 4-0! Vilket kanonlag! Vi ska åka en tur till Björn i Ske-å och gå på Trästocksfestivalen. Jag har haft ont i ryggen. Ventilerade en del av lic-avhandlingen i Uppsala för Furuland och Svedjedal, och det gick OK.

10/7

Tänkte gå och jobba på Vårdhögskolan på Jägargatan men det var låst, ingen där, och jag hade ingen nyckel så jag fick gå hem. Annsofi ska snart gå och jobba. De spelar Ravel på radio och skäller på nya Bond-filmen med Timothy Dalton, som verkar sakna det mesta som utmärker en riktig Bond-typ.

I lördags var årets varmaste dag, +33. Vi var i Orhem och badade hos Leif och spelade crocket på den mest kuperade banan någonsin! Nu är det mulet och svalare, har t.o.m. regnat lite. Det behövs. Jag ska läsa Hans Larssons bok om Stockholms Arbetarebibliotek, ska intervjua honom också om den, och skriva i bis. Jerker o Bettan har kommit hem från Seychellerna, Love ska bo hos oss ett tag i höst, och gå färdigt gymnasiet. Vi funderar på att åka och hälsa på Helen och Bengt i Istanbul, kanske till våren. Jag får väl jobba kvar på Vårdhögskolan i höst. Nu ska jag snart hämta barnen på dagis.

Edberg förlorade just Wimbledonfinalen mot Becker, som tog sin tredje raka titel. Edberg förlorade också i Paris, mot nya am. stjärnskottet Michael Chang. Solidaritet har tagit makten i Polen, i Kina har stalinisterna slagit ner ett studentuppror på Himmelska fridens torg, och i östeuropa signaleras en ny öppenhet under nye sovjetledaren Gorbatjov. Få se vad det leder till? Vi åt middag hos Lars Gu och hans familj i Umeå, och i våras var jag till Arvika hos Per och Brittis. Snart finns inga gamla vänner kvar i Umeå. Stan växer så det knakar kulturlivet är hektiskt, och hela Umedalen ska bli bostadsområde med skulptur-park. Undrar vad farsan tycker om det?

Anders M jobbar på biblioteket på SÖS och bor på ungkarlshotellet Pelikanen [!] Fortfarande bostadslös alltså. Vi har grävt ner stridsyxan men ses inte särskilt mycket. På onsdag kommer Birgitta J hit, bibl. på SSB, vi ska planera bislägret på Blidö i sommar. Jag var på Jazzfestivalen på Skeppsholmen med Leif och barnen, 120 :- i inträde. Chick Corea med trio. Och Joe Zawinul med en enorm massa syntar, som slutade fungera när det blev strömavbrott. Det var inte så mycket bra musik för pengarna men en härlig kväll med röd solnedgång när vi tog båten tillbaka till Slussen.

7/1 1990 (dyster summering, Sverige på väg utför, sossarnas svek, julfirande med bröder, BiS-jobb)

Jag sitter som vanligt i köket, Annsofi och Aina, som är bestämd och envis och ett litet charmtroll, är på museum, Märta är hos sin nya kompis Maja Hellsing, barnbarn till Lennart, som bor vid Klara kyrka, i samma hus där jag sitter och forskar i bottenvåningen om Klara församlingsbibliotek. Han fyllde 70 förra året. Vi firade jul i Delsbo, -15 och vacker rimfrost, vi åkte spark på isen på Dellen. Härlig sol flera dagar. Här i Sthlm är det grått och 0-grader, och isande blåst. Jag har försökt rökavvänja mig i en månad, efter löfte till Märta, men nu är det som vanligt igen, jag jobbar på Vårdhögskolan, både del- och heltid, och forskar på Klara kyrkoarkiv. Tungt, känns bara som en plikt som ska göras. Det ska avslutas, som min mor brukade säga. (”Avsluta alltid vad du påbörjat.”)

Igår var det fin konsert i Sofia, Brittens Ceremony of Carols och Rosenbergs juloratorium. Jonathan sjöng solo, fest hos Arne efteråt. Det var en ljusglimt i mörkret. Nästa helg är det julgransplundring hos Classe i Dalen. De har ju drabbats av allergiframkallande flytspackel, helt nybyggt, nästan hela Enskededalen ska utrymmas. Nu söker de en ny lägenhet, nära Olle och Maggan i Skarpnäck. (Radhus, M bor där också i lägenhet.)

Vi ska resa till Istanbul i februari, hälsa på Helén och Bengt, Olle och Saga. Det blir säkert trevligt, men jag gruvar förstås för resan, flyg via Belgrad. 1 maj blir det tillökning. [8/5 kom Pella.]

Jag träffade bröderna i julas, när de kom ner till Delsbo/Myra, Ove o Lena var i Sudan. Det var ett glatt återförenande, vackert vinterväder vid Dellensjön. Till sommaren flyttar O och L till New York. Då kan vi förm. låna deras fina hus igen. Jag ska skriva en deckare som utspelas där. (”Shejken”)

Den 15:e flyttar Wiveca och Love till Nacka. Då får vi klara oss utan inhysing. Ekonomin är skral, hyra och dagisavgift tar det mesta. Resten går till mat, som är dyrt i Sthlm.  Nu har farsan ökat på mitt lån så att jag kan betala restskatten (pengar som vi levde upp förra sommaren i Delsbo) och gett mig ännu mer dåligt samvete. Till Istanbulresan får vi låna på bank. Det känns taskigt att inte kunna unna sig någonting utöver det vardagliga.

Inspirationen (om den nånsin fanns) är för länge sen försvunnen. Jag har nog svårt att inse realiteten. Hoppas ständigt på förändring av något slag. Tycker att jag tappat kontakten med omvärlden. Orkar inte läsa tidningen fast det hänt så mycket, inte minst i Östeuropa. Det ena landet efter det andra håller på att demokratiseras. Det är avskyvärt att tvingas sitta här och bara vara åskådare. Sverige har konstant rustat ner den sociala välfärden på senare år, ja under hela 1980-talet, med K-O. Feldt vid rodret. Det är ledsamt att se sossarna försöka ”spara” sig ur den offentliga sektorns kris, som de själva byggt upp så hedervärt. Låt vara att den inte alltid är så ”kostnadseffektiv”. Men det är ju människor det handlar om. Företagen gör storvinster på samma gång, men slipper undan med sänkta skatter. Keynes- och Wigforss-ekonomin är nu död förefaller det.

Jag började jobba på ”riktigt” 1983, efter BHS. Det är sju år sedan, samtidigt som Märta föddes. Det har varit sju tunga år. Första åren var helkul med timvikariat på folkbibliotek, först en månad i Gävle, sedan Nacka, Värmdö, Botkyrka, Huddinge (många filialer har det blivit). Lärt mig massor. Sedan några år på Tumba sjukhus + Uttran/Söderby, inte lika roligt. Tilltagande ryggont. Särskilt de senaste åren på Vårdhögskolans bibliotek har varit tunga, jag inser att jag nog valt fel yrkesbana och inriktning. Agorafobin och livsledan känns tung även om det hjälper när jag väl kommer till skott. Jag trivs väl inget vidare här i Södermalms-gettot vid Tantolunden även om jag inte borde klaga. [Idag har jag ändrat mening, det har man väl rätt att göra? Dagboksanteckningar är färskvara.] Men när man ser hur andra skott sig under 1980-talet (Palme dog 1986) kan man misströsta. Kanske vi skulle flytta till Uppsala i stället? Drömmer om jobb där på UNT (sökte ett jobb faktiskt) och att få bo i gamla Märtas fina lägenhet vid Fyrisån? Fast om det skulle hjälpa vete gudarna? Men något måste göras. Helst borde jag byta livsstil helt och försöka bli en bättre människa. Men går det? Tja, säg det.

Åter till Delsbo i julas. Julafton hos Jerker och Bettan i Vinkelboda. J. som sedvanlig lustig ”invandrartomte”. Undrar om Märta avslöjat tomtefusket nu? Hon säger iaf ingenting. Massor med julklappar förstås, Erik, Love o Anton, och mormor med snabba och på en höft improviserade julklappsrim. Jag var motvilligt nykter och vi körde hem till Myra.

På trettondagen kom bröderna, Klas bestämde sig i sista stund och kastade in sig själv och Erik i bilen och körde de 30 milen söderut, bra gjort. Vi spelade Drakborgen och Jorden runt på 80 dagar, drack en hel del (Björn förevigade allt på film). Klas har också fått tillökning med lilla Maria Josefin som väl snart är året gammal. Björn går och målar på folkhögskola (har tagit sabbatstermin från sitt jobb i Anderstorp) och Pelle har som vanligt häcken full i Arvika med kör, orgelspel i kyrkan, undervisning och t.o.m. pianoelever i Norge.

Nyår firades i Vinkelboda med Hasse och Bella och lilla Foffy, som är en riktig Märta-kopia. Christina och kusin Ann med barn. Hasse grundade en stiftelse för ett jättepartaj på ett slott vid Mälaren nyåret 1999/ 2000 [!]. Det skulle kosta 500 :- om året i avgift för medlemskap.

F-ö- har Sverige gått till fotbolls-VM i Italien i sommar. Och Kenneth, som doktorerat i matematik har flyttat till Västerås och fått en tjänst vid högskolan där. Med hela familjen på fem barn!

BiS-jobbet är också en liten ljuspunkt i tillvaron. Vi var i Eskilstuna på mellan-möte och hörde ekonomen Sven Grassman gissla regeringens ekonomiska politik. Vackert väder på vägen ner, sedan grått och trist. Vi låg över hos en kurd. Nu ska vi förbereda årsmötet i Karlstad och ny tågångest för mig. Får se hur jag gör. Ett sommarläger i Roslagen (Blidö) som låter trevligt. Körläger där nu i januari. Sen åker vi kanske med kören till Baltikum och Ryssland i sommar.

  • – – – – – –

45 år som arbetare i ordens och bokens tjänst (1972-2017) Ett utkast till biografi ”Bibliotekarieliv 1”

Att jag skulle bli bibliotekarie var inte självklart. Det var snarast det sista alternativet. Som ung i Umeå var drömmen att bli journalist, författare, eller kanske forskare i litteraturvetenskap. Hur många sådana spruckna drömmar finns inte på våra bibliotek? Bland oss som jobbar där? Bland våra låntagare?

Och ändå så här i efterhand så blev jag ju allt detta, och lite till. Skriva började jag tidigt, och har fortsatt under hela mitt liv. Journalistik, kritik, krönikor, blogginlägg, insändare, böcker, vetenskapliga artiklar, licentiatavhandling. Allt medan jag troget vandrat till min arbetsplats: biblioteket, arkivet, eller i unga år tidningen eller tryckeriet. Jag följde tidningen från ax till limpa eftersom jag på somrarna också jobbade som tidningsutbärare, och i tidningen färsk från tryckeriet kunde läsa vad jag skrivit dagen innan, redigerat på s.k. ”matsedlar” (vita fyrkantiga blad som lämnades in till tryckeriet) – samt även tryckt själva tidningssidorna, då jag en sommar också arbetade som stereotypgjutare i Västerbottens-Kurirens tryckeri på kvällarna. Hettan vid matrisugnarna var enorm, och när tidningen var satt och matriserna gjutna kunde jag cykla hem klockan tolv-ett på morgonen, då det naturligtvis var helt ljust, på sommaren i Umeå. Som man aldrig glömmer.

Som författare på Författares Bokmaskin i Stockholm tio år senare var jag också med om att skriva in och trycka min första skönlitterära bok, ”Arbetslösa noveller”, behjälpt med inbindningen av bokmaskinens alltiallo Arne Jacobsson. Sannerligen en ”arbetare” i ordets rätta bemärkelse. En av många odlande arbetare i litteraturens trädgård.

Min första egna artikel kom i V-K 1972, det var en artikel om J.R.R. Tolkiens Sagan om ringen, och en recension av en bok av den populäre danske humoristen Leif Panduro. De skulle följas av många, många fler. 1974 gjorde jag ett specialarbete på gymnasiet om amerikansk musikhistoria, inte tryckt, men det avsatte en artikel i V-K om George Gershwin och en om ragtimepianisten Scott Joplin. Under flera år recenserade jag sedan musik och litteratur, först i Västerbottens-Kuriren, sedan i Hudiksvalls tidning.

På litteraturvetenskapliga institutionen i Umeå presiderade den märklige professorn Magnus von Platen, känd för t.ex. den lustiga boken ”Svenska skägg”. Han assisterades av docenten Sverker R. Ek, son till en annan litteraturprofessor med samma namn, fast utan ”R”. Denne avrådde mig dock från att som nybliven student vid universitetet i Umeå välja mer än ett ämne. Dumt nog valde jag statskunskap. Tanken var väl att det skulle vara bra att som journalist veta hur kommuner och landsting fungerar, liksom politik, inhemsk och utländsk. ”FN som fredsbevarare” hette min 20-poängsuppsats; för två betyg, som det hette förr, skrev jag om utskottsarbetet under regeringen Fälldin 1977-1979. Jag satt och pluggade utskottsbetänkanden i Kulturhuset vid Sergels torg, där riksdagshuset och dess bibliotek då var inhyst medan det gamla huset restaurerades. Idag kan jag ångra mitt val, men som bibliotekarie (som jag ju skulle bli) var det ändå inget dåligt val.

Då var det betydligt roligare att läsa historia, som jag började med vid Umeå universitet, och fortsatte med i Stockholm. Det intresset (liksom även intresset för politik) har jag fortfarande än idag. Och grunden lades direkt: att på en termin läsa in hela historien från Egypten och Tvåflodslandet (på danska!) till Sveriges moderna 1900-talshistoria. Få universitetskurser har nog så mycket i sidantal att läsa in som historieämnet! Det kan min dotter Aina intyga!

1976 kom dråpslagen på rad. Jag kom inte in på Journalisthögskolan och min flickvän och jag gjorde slut. Då fanns inget kvar för mig att hämta i Umeå kändes det som. Det enda jobbet som (möjligtvis) fanns på Västerbottens-Kuriren i Umeå (där jag tillbringat så många kvällar med att skriva ”matsedlar”) var ett som lokalredaktör i Vilhelmina! Jag flyttade till Stockholm och in i en etta med dusch i Högdalen. Den första hösten ensam i Stockholm var fasansfull.

Men på våren 1977 hade jag turen att få flytta in i ett kollektiv i ett radhus i Bollmora i Tyresö, sydöst om Stockholm. Vi var sex det första året, och det var (förutom året som exchange-student i Chicago, och den första tiden med Ingmarie) den (då) bästa tiden i mitt liv. Efter ett år utökades kollektivet till nio och flyttade in i ett jättehus på 12 rum i Brevik, Lidingö. En jättevilla från sekelskiftet 1900 med en enorm matsal, tjänstebostad för serveringspersonalen, punsch-glasveranda, stor tomt med utsikt ner mot vattnet där Finlandsbåtarna från Ropsten och Värtahamnen långsamt gled förbi på kvällarna. Det var tre fantastiska år då jag också hann arbeta som brevbärare, läsa litteraturvetenskap på kvällarna, och skriva två uppsatser om Eyvind Johnson.

”Jag har läst den här sidan länge” insändare till Svenska Dagbladets relationssida 2013 om en uppväxt i ett intellektuellt hem i Umeå på 1960-70-talet

Jag har läst den här sidan länge, med stort intresse. Den historia jag själv har att berätta kan synas trivial i sammanhanget, men jag upplever den ju inte så, tvärtom.

Jag är född 1954 och har väl så smått gått in i en slags 60-årskris nu, där man börjar se tillbaka på sitt liv. Jag har en manodepressiv läggning, och i de mörka stunderna ser jag ingen framtid över huvud taget. Jo, jag kan kanske se mig själv som förtidspensionär, men vad ska jag då ägna mig åt?

Jag växte upp i Norrland, i ett intellektuellt hem. Men mina far- och morföräldrar kom från fattiga miljöer, de arbetade sig energiskt upp under första halvan av 1900-talet och mina föräldrar kunde gå en akademisk utbildning. Min far var läkare och min mor gymnasielära-re. De hade också sina ryggsäckar att bära på, det har jag förstått.

Vi var fyra bröder. Jag är äldst och var nog välkommen när jag föddes. Vi hade det ekonomiskt bra, en fin fasad utåt, men min upplevelse av vår uppväxt är att den var ganska kärlekslös. Man blev aldrig ”sedd”. (Det har förföljt mig genom livet ända sedan dess.) Jag tror mina bröder har en annan åsikt, men vi har aldrig egentligen talat om det. Vi var terroriserade av min fars humörsvängningar (min mor teg och vek undan), vi fick inte stryk, som annars var ganska vanligt förekommande på 1960-talet, men det var en psykisk terror som gjorde att jag tidigt försvann in i fantasier. Böcker, litteratur mest, men också flitigt konsumerande av pornografi.

Min mors uppfostringsprinciper kom från Alva Myrdal, som var den tidens mest inflytelserika pedagog. Där ingick en sorts fri uppfostran, där barnen inte skulle påverkas utan få utvecklas fritt. Jag har förstått mycket av detta genom att läsa Jan Myrdals Barndom och andra böcker om Alva. Mina föräldrar var arbetsnarkomaner, kanske för att komma ifrån sina egna barndomstrauman, och engagerade sig aldrig mer än nödvändigt i oss barn. Vi var hela och rena och skötte oss i skolan, det var allt. Det förväntades av oss. Men känslor, beröring, uppmuntran, engagemang, nej det minns jag inte. Sådant förekom inte.

Min mor dog när hon bara var 50. Jag har aldrig sörjt henne på riktigt, vi hade ingen riktig kontakt. Varken hon eller min far stödde mig i mina skrivarambitioner, jag fick tvärtom höra att man inte skulle förhäva sig och göra sig ”märkvärdig”, det var ett vanligt argument, en sorts janteism som var mycket vanlig i Norrland där jag växte upp. Jag kan bara jämföra med min frus uppväxt, där man talade om allt, och barnen hade uppfostrats att ta ställning och säga ifrån. Så var det inte hos oss i Janteå. Vi trycktes ner, fast omedvetet. Kanske var jag särskilt känslig för det, för det har präglat hela mitt liv och mina dåliga relationer med auktoriteter. Jag var socialt mycket handikappad för livet utanför den lilla trygga familjen när jag flyttade till Stockholm, helt ensam och med en etta att bo i (som jag ordnat själv), och knappast några framtidsutsikter, 1976.

Av min mor har jag bara enstaka minnen, båda mina föräldrar jobbade ständigt och när de inte förvärvsarbetade så arbetade de i husets trädgård eller på vintern frisksportade med oss eller tog med sig förvärvsarbetet hem. Vi barn fick klara oss helt själva, det förväntades av oss. Min yngre bror fick tidigt svåra allergier, han blev som barn bunden i sängen på nätterna för att inte riva sig, men jag minns det inte. Kanske har jag förträngt det. Vi bodde i Skellefteå. Sedan fick han reumatism som 30-åring.

Mitt första stora minne av svek är nog när jag själv fick hjärninflammation i tioårsåldern. Jag minns sjukhuset, hur jag fick ta ett ryggmärgsprov som var mycket smärtsamt. Min far var med, men han ägnade sig inte åt mig, han talade allvarsamt, bortvänd med en annan läkarkollega medan jag låg på sängen och hade ont. Jag fick kämpa själv mot rädslan och den olidliga smärtan, och fick ingen hjälp. ”Bra karl reder sig själv” var min farfars och fars ständiga visdomsord. ”Din sorg är din och du ska bära den” sa pappa, tydligen hämtat från Viktor Rydberg, som i hela sitt liv kämpade med sin latenta pedofili.

Mycket om mina föräldrar har jag hört av andra, de berättade själva aldrig något väsentligt. Att min mor fick stryk och hunsades av sin far som var nazistsympatisör före andra världskriget, att min far på grund av sin svåra stamning fick läsa in hela gymnasiekursen privat på Hermods, ensam i stugan i Norrland med min farmor (som var småskollärarinna) vakande över honom. Hans skräck när han första gången reste hemifrån, till Malmö för att tenta, och när han sedan skulle börja läsa medicin i Uppsala, helt oförberedd på livets hårda realiteter. Hans skräck för en av lärarna som var rasist och tyckte pappa såg ut som en tattare. Min mor läste sin lärarutbildning där, pappa och hennes lillebror delade lägenhet, och de träffades i Uppsala domkyrkokör när de sjöng Matteuspassionen av Bach. Det brukade min far säga: Det var musiken som förde oss tillsammans. Musiken har spelat en stor roll i mitt eget liv också.

Jag har stor respekt för dem som yrkesmänniskor. Pappa var med och byggde om Umedalens mentalsjukhus, ökänt i norra Norrland, och moderniserade det väsentligt. Mamma var en framstående gymnasielärare. När jag sökte in till JH mötte jag Stieg Larsson, som jag kände på håll. Jag minns att han sa att han mindes mamma. ”Den bästa lärare jag haft”, hon hade svenska och engelska. Tyvärr han jag inte säga henne det, då var hon redan död.

Nu har jag själv vuxna barn, deras kärleksfulla uppfostran är som natt och dag mot mina egna barndomsupplevelser. Det slår mig alltid vilka olika världar vi vuxit upp i, mina far- och morföräldrar, mina föräldrar, jag själv, och mina barn. Verkligen som natt och dag.  Vilken utveckling det varit, från underutvecklat jordbruksland till världens modernaste samhälle på ett par generationer. Jag saknar enormt de expansiva åren på 1970-talet, när Sverige var ett slags tryggt socialt folkhem, med goda och dåliga sidor förstås. Dagens samhälle förstår jag inte. Det präglas av egoism, kommersialism, självgodhet och konkurrens. Jag förbereddes inte heller för det, och idag läggs allt mer och mer över från samhället på individen själv. Det drabbar inte minst de som, som jag, mår psykiskt dåligt.

En gammal barndomsvän skrev till mig mycket klokt att man måste försöka göra sig av med den där väldiga ”ryggsäcken” man bär på, innan den fullständigt kväver en. Min far dog 1991, vi talade aldrig med varandra om väsentligheter men jag har ändå fler minnen av honom än av min ständigt frånvarande mor. Själv fick jag panikångest första gången 1986, och har medicinerat sedan dess. Jag förstår vad som hänt, försöker finna förklaringar, men jag inser också att de sår man får som barn, de försvinner aldrig helt. Bara genom att samtala om dom, med någon som lyssnar och förstår, så kan man komma vidare. Om det nu finns något ”vidare”, jag tvivlar som sagt ibland. Man har egentligen bara två val i livet. Ett är att försöka leva vidare, så gott det går. Jag umgås också bara nära med en person, och det är min förstående och oändligt förlåtande fru. Jag tror det kan rädda mig ändå, i det långa loppet. Få mig att orka leva vidare fast ingen framtid finns. Har genom att plugga och utöva Mindfullness ändå lyckats komma till en sorts inre ro.

Leif

Leif har i vår familj gått under namnet ”Mr. Pergament”. För hans förkärlek för gamla böcker. Jag lärde känna honom på mitt första fasta jobb, på Tumba sjukhusbibliotek, kring 1985. Han jobbade på Uttran och Söderby sjukhus, som bibliotekarie på långvården, gamla lungsanatorier. Jag vikarierade för honom där en del, och vi gick och åt lunch på Röda Uttern, ett rött trähus där man serverade mat och kaffe, som låg mitt emellan de två sjukhusen.

Vi diskuterade böcker och litteratur. Jag hade en kvinnlig chef, misstänksam och småbitter, jag tror hon blivit degraderad från att ha varit IT-bibliotekarie, om det nu fanns något sådant på 1980-talet. Det var alltid en befrielse att slippa jobba under henne på Tumba; på Uttran och Söderby kunde Leif och jag vara oss själva. Det hände att jag cyklade hela vägen till Uttran, det var flera mil och tog en och en halv timme. Jag hade haft min första panikångestattack.

Leif var länge ungkarl, och slutade närapå som sådan också, om han inte träffat sin sambo Britt-Marie på biblioteket i Tullinge på sin ålders höst. Han bor vackert i en trerums-lägenhet på Myrstugeberget i Masmo, högt ovanför Albysjön, ett stort hyreshusområde ritat av Ralph Erskine. Hans bror är kompositören Anders Nilsson. De hade haft en proletär men lycklig uppväxt i Hammarbyhöjden, båda föräldrarna kom från norra Norrland och var övertygade kommunister. Anders flyttade till Kärrtorp och bodde där med sin polska fru Lola och döttrarna Malvina och Karoline, och golden retriever-hunden Truls. De hade en fin kolonistuga i Orhem, mycket proletärt, där vi ibland firade midsommar, och åt kräftor. Krocketspel var populärt i det backiga området runt stugan. De hade ett gäng de träffade ibland och spelade poker.

En gång skrev jag i min dagbok att jag undrade om jag skulle bli som Leif? Dvs lite av en enstöring, kanske lite grand som huvudpersonen i Canettis Förbländningen. Det blev jag också, på sätt och vis. Han hade få vänner som han träffade utanför jobbet som uppsökande bibliotekarie i Tullinge, där han också bodde i många år. Vi träffades där ibland, åt pizza och tittade på fotboll, t.ex. VM i USA 1994, den heta sommaren som bjöd på så många glädjestunder i fotbollsväg. Ibland gick vi på bandy, på SM- finaler både i Uppsala och på nya Friends arena på 2010-talet. En annandag jul på Zinkensdamm var det 20 grader kallt, vi hade kaffe och konjak i termos för att hålla värmen och blev fotograferade i Svenska dagbladet. Vi hade många glada stunder tillsammans. Leif var en boklärd i ordets rätta bemärkelse, en av de snällaste människor jag träffat, hade läst antikens historia, och beundrade drottning Kristina, som han försökte skriva lite om, i novellform. Han var en av mina få riktiga vänner mot slutet. En av de få som jag träffade regelbundet. Oerhört snäll och vänkär. Ett av hans minnen, som han ofta fick berätta om, var när han som ung ”pionjär” skickats av sina kommunistiska föräldrar till Östtyskland 1953. På tågresan hem genom Berlin fick dom se hur Berlinmuren hade börjat byggas. Leif var nog fem år äldre än jag, men vi kom bra överens.

[15/3 2021. Läser vad jag skrivit. Tänker. Om dagbokskrivandet som terapi. Som en ventil, som man måste släppa ut luft så att ballongen inte spricker. En strävan efter att vara ”sann”, inte hyckla, inte förställa sig. Men inte ens i dagboken är man nog helt ärlig. Något finns ju alltid kvar inom en, något man inte kan berätta om, det undermedvetna som bara kommer fram i drömmen. I natt drömde jag om att jag skulle skriva ett prov i matematik i skolan. Som vanligt visste jag inte var jag skulle vara, vilken sal, vilken lärare. Tillslut sattes jag i en sal med en rad andra elever, som mest levde bus och provocerade varandra. Provet var helt obegripligt, långa uträkningar som jag inte begrep ett ord av. Jag drömmer ofta att jag kommer till skolan utan att veta var jag ska vara, vilket ämne vi ska ha, vilken sal. Jag verkar alltid ha förlagt mitt schema. Ack ja. Inte konstigt att jag uppskattar Kafkas Slottet, där en lantmätare, K, kommer till en okänd trakt där han ska arbeta för en greve West. Men han får aldrig träffa greven, vet inte vad hans arbetsuppgifter består av, ingenting. Lika drabbande som Processen med de odödliga första raderna: ”Någon måste ha förtalat Josef K, ty utan att ha gjort något ont häktades han en morgon”. Han får aldrig veta vad han gjort och det slutar som bekant med att han tas med ut till en grusgrop utanför staden för att avrättas. Livet som mardröm, som en ren absurditet!]

3/9 1990 (körresa till Sovjetunionen och Lettland)

Sitter på tåget till Hässleholm, klockan är 6.06. [Ska på min enda repövning i det militära.] Det känns inget vidare, nej snarare riktig jävla ångest. Vi passerar snart Nyköping, jag har tagit en sobril och ska snart gå och fika. Här springer massor med kamouflagegröna militärer fram och tillbaka, många väldigt exalterade (!) Tåget är fullsatt. Jag får bara hålla ut, även om det känns som att jag ska dö. Hemresan blir bättre, jag ska träffa A-S i Göteborg. Jag vaknade redan klockan fyra i morse och mådde pyton, hade somnat gott på en sömntablett men sedan… Det kändes som jag hade feber. (Det gör det ju alltid när jag ska ut och resa, det var samma i somras när vi var i Sovjet, feber och dålig dagen innan men när vi väl kom iväg: Båten, hytten sval och skön, tog en sobril och allt släppte och kroppen blev fjäderlätt. Vi åt smörgåsbord och dansade lite innan jag och Björn la barnen [Märta och Nora] i säng. Sen tog vi en kaffe uppe i baren innan jag gick och la mig, dödstrött.

Tallins ”skyline” med Domberget, ringmuren, de berömda tornen Lång Herman och Tjocka Margareta, ”Kika in i köket”, och så vidare. Kyrkspirorna, Sankt Olov, Domkyrkan, ryska kyrkan. Vi tog oss upp på Domberget med den ryske guiden. Nordeuropas ”Montmartre” (nåja, men nästan). (Nu ska tjocka gubben bredvid mig äntligen stiga av, Katrineholm. Jag längtar aldrig så mycket efter Annsofi och barnen som när jag utsätter mig för detta psykiska vansinne. Att man kan få så mycket ångest av att saker förändras.)

Vi åt lunch på Viru, en gammal (med sovjetiska mått) ”flott restaurang”. På andra våningen i ett varuhus som sett bättre tider. En rolig sak var att klättra upp i det s k ”Jungfrutornet” där det serverades varmt glühwein, mitt i heta sommaren. Så blev det buss till Riga, vädret var underbart. Bekvämt, men lite segt. Vackra gamla villor från självständiga tiden och tidigare, när Tallin och Pärnu och Haapsalu var badorter för den ryska överklassen. Inga bilar knappt (bensinbrist?) Pastorala idyller, gammaldags jordbruk, storkar.

Väl i Lettland skulle vi rasta. Vi steg av bussen och jagade upp en affär efter gränsen som var närmast tom på varor. Öl fanns över huvud taget inte. Det blev vichyvatten som smakade päck värre än i Tallin t o m., bröd och marmelad. Hela cafét var abonnerat så vi fick vackert återvända till bussen. I övrigt verkade allt stängt och förbommat. Det blir nog ett bestående intryck, åtminstone från resan i Baltikum.

Riga är en halvmiljonstad, Tallin ca 350.000. Vi blev väl mottagna vid vårt ”hotell” (var väl någon sorts studentboende, ganska risigt och förfallet) med blommor, kramar och sång. De lettiska folksångerna i körarr. mycket vackra. Vår värdkör mötte oss med sin [oläsligt] ledare Valters. Vår körledare kallas på affischen för Andrejs (ist. för Arne) Johansons! Fest på kvällen med smörgåsbord, sång och folkdans. Vi sjöng förstås några sånger, bl.a. Fader Vår på lettiska (”Musu tevs”). Det är ett av de äldsta språken i Europa, med ord som kan återknytas till de första indoeuropéernas sanskrit. Jag la barnen (som var jätteduktiga hela tiden) och missade det mesta. Somnade nog en stund. Nästa dag rundtur i gamla Riga med inhyrd historieprofessor (vår tolk Adi var ”folkloristiker”). Vi fick äta kombinerad brunch-middag på restaurangen Do-re-mi. Rysk personal, OK men ingen rolig mat. Barnen tittade mest intresserat på TV, trots språket. Vi övade på eftermiddagen. Nästa dag var vi i badorten Jurmala. Fascinerande, också med stora lyxiga trävillor som verkade helt obebodda. Men man fick inte bada i vattnet (!) Förgiftat av alla utsläpp. Men vilka stränder! Vackert väder. Konsert i Sankta Gertruds protestantiska kyrka på kvällen, sen middag som vanligt.

Nästa dag sjöng vi i högmässan i Sankt Paulus. Utflykt till en stor nationalpark, Sigulda med grottor, massor med souvenirstånd, en riddarborg (icke autentisk), kul för barnen. Sista dagen var vi uppe i stadens högsta kyrktorn, på 1600-talet Europas högsta sa dom. Lite shopping och sedan iväg på kvällen med Moskvatåget. [Två bestående minnen: En uråldrig kvinnlig organist i den lutherska kyrkan, som pratade med alla medan hon spelade, det verkade som om de rynkiga fingrarna styrde sig själva, hon diskuterade mycket med Arne (på tyska?) medan fingrarna långsamt löpte av sig själv till prästens mässande och den ålderstigna körens mummel. Alla psalmer sjöngs dubbelt så långsamt som i Sverige, ungefär som man gjorde på 1600-talet i Sverige! På kvällen en sorts picknick ute vid havet. Det märktes en märkbar oro över vad som skulle hända nu när Sovjetimperiet verkade falla sönder? Skulle de bli invaderade igen av militärer? Vi frågade, men svaren var svävande, ingen visste ju vad som skulle hända. Märkligt ödesdigert (och vackert) på kvällen när solen gick ner vid horisonten bortåt Gotland.]

Varmt på tåget till Moskva fjärde kvällen. En märklig helt öppen liggvagn med britsar om åtta, tåget såg rätt ruskigt ut men man vande sig. Det skumpade iväg, vi fick till och med upp fönstret (det gick inte alltid) för att få in frisk luft och med alkoholens hjälp blev stämningen rätt hög. Vi åt middag i en riktig restaurangvagn med servering och vita dukar (tänkte SJ på 1960-talet), utanför små grå ryska byar där man brukade jorden med handdragen plog som verkade uråldrigt och totalt omodernt. Man såg romer dyka upp i landskapet. Mycket spännande. Arne var rädd att ramla ner från sovslafen som helt saknade säkerhetsanordningar, och mitt i natten ramlade någon ner från britsen med ett väldigt brak! Jag låg på tvärs i världens minsta sovanordning [tänker på Märta i sovbox i Tokyo]. Tack vare sobril hade jag en riktigt lugn natt trots att det snarkades och pruttades vilt omkring mig.

Klockan sex på morgonen (ack dessa tidiga morgnar) var vi i Moskva. Vår värd mötte oss, Valerij en stilig ung man med långt rakt svart hår i en hästsvans på ryggen. Efter en lång färd med tunnelbana-buss och pendeltåg var vi någonstans i södra förorterna. I en tvåa med kök hos Valerij och Marina och hennes söta och otroligt väluppfostrade pojkar Sasja och Sergej. Hon en ung modern kvinna i 30-års åldern med kortkort kjol, blond lång och stilig som talade en väl knådad tyska. Björn blev mycket betagen. Men trots att de var relativt unga, medlemmar i kyrkan osv. så var könsrollerna, med Marina ständigt i köket, helt gammaldags.

Vi kommenderades genast i säng för att vila och fick sedan lunch med blinier, innan det bar iväg till Glinkamuseet med en liten konsertsal. Ganska sent på kvällen var det en långt utdragen konsert, först en rysk manskör med dessa fantastiska dubbel-basar (som hela tiden sjunger en oktav under basstämman varvid golvet nästan vibrerar), därefter en ensemble som sjöng kyrkoslavisk- och folkmusik i en salig blandning. Först då var det våran tur med ett helt konsertprogram. Puh, klockan var nog tio när det var klart, kanske halv elva? Efter konserten dök en oannonserad kille från Next Stop (researrangören) upp och ville ha våra pass. Vår serbiska körmedlem Vujke, som gärna agerar reseledare, röt till åt honom på ryska, och han fick gå slokörad med oförrättat ärende.

Så bar det hem, sedan Valerij raggat upp en stor turistbuss, som på nätterna verkade köra runt som svarttaxi. Men som vi var i goda händerna så vågade vi hänga på. Stalinarkitekturen var både skrämmande och imponerande. Sent på kvällen svampsoppa och mer mat. Dock ingen sprit (Valerij var renlevnadsman). Björn och jag delade en utdragssoffa, jag försökte alltid somna före honom innan han började snarka. Jag minns särskilt hans vänslande med Marina som var synbart imponerad, särskilt som han rökte och gärna bjöd henne på en cigarett (men det var noga att Valerij inte var närvarande, hon fick nog bara ”tjuvröka” för honom och hon hade stor respekt för sin stilige make). Björn och Marina spenderade en del tid tillsammans när vi övade, och de vallade runt fyra halvstora barn i Moskva.

Sista dagen i Moskva åkte vi runt i några goda vänners bil med Valerij och pojkarna. Lite springande i souvenirbutikerna, särskilt i de som bara var för västeuropéer. Vi besökte den kända Arbat-gatan (tyvärr ösregnade det då). Danilovklostret som Valerij särskilt uppskattade. Den övriga kören åkte till klostret i Zagorsk där vår dirigent Arne har goda kontakter inom kyrkan. Han talar flytande ryska och kan nog sägas närmast ha introducerat den kyrkoslaviska körsången i Sverige

På em fick vi gås (då märkte vi hur de verkligen uppoffrat sig för att bjuda oss på god mat, som de säkert inte åt till vardagslag). Mycket trevlig middag hemma hos Valerij och Marina och vi utväxlade presenter. På kvällen följde Valerij oss i taxi till Leningradstationen. Tåget var betydligt trevligare än det vi kom i från Riga. Te fanns att köpa i vagnen, och vi fick riktiga lakan. Vi sov gott trots en högt snarkande bas.

Jag vaknade precis i Narva vid estniska gränsen (tänk Karl XII). Solen sken frikostigt över slagfältet och vi fick gå runt själva i Tallin hela dagen. Björn och jag och barnen letade efter ett postkontor (vykorten hem!) Och sedan blev det ÄNTLIGEN en riktigt god, kall öl (som jag tror aldrig smakat så gott) på stora västerländska Hotell Viru. Betalat med svenska pengar förstås. Inte mycket mer hände, vi var dödströtta (och nu lite berusade i värmen), trötta och glada kom vi på båten, fick duscha, klä om, handla, äta middag. Barnen var jättetrötta och somnade nästan med en gång efter avfärd från Tallin. Björn och jag gick upp i baren och drack calvados och pratade med Arne (som sovit på golvet i tågkorridoren hela natten, varför vet jag inte, det bara händer honom hela tiden). Jag sov sedan som en stock.

11/4 1991 (repövning i Hässleholm, Bok- och bibliotek i Göteborg)

Nu är jag på tåget igen (det är ju då man hinner skriva). Jag har åter bordat det som på västerbottniska kallas ”fakir’n” d vs 6.06 tåget söderut från Stockholm, jag ska på folkbildningskonferens med det trevliga nätverket Mimer, i Linköping. Just nu stannar vi i Flemingsberg [som när jag jobbade på biblioteket där hade bytt namn till Grantorp] med den enorma bilparkeringen som verkar ha blivit en flopp i denna södra Stockholms stora knutpunkt. P-platsen med plats för minst hundra bilar är helt tom.

Jag kan ju skriva lite om repövningen medan jag lyssnar på Håkan Sund i den lilla kasettbandspelaren, Märtas ”Kasuga”. Väl i det urtråkiga Hässleholm där det duggregnade (jag var glad som en lärka att ha överlevt ännu en tågresa) stötte jag ihop med stockholmaren Krister och två till, och efter att ha väntat en bra stund på militär transport till övningsfältet kom en folkabuss och hämtade upp oss. (Den stora bussen hade tydligen redan gått.) Sen var det samling på regementet P4 för inskrivning, utkvittering av en hel säck persedlar, och vidare transport till övningsfältet där tälten redan var resta (tack vare att vi missat första transporten), så det var bara att göra sig ”bekväm”. Jag hade Ainas kasettbandspelare, en stor vit sak, under huvudkudden, skönt avslappnad. Mina tältkamrater var trevliga, och det var t o m trevligt att sitta eldvakt på natten i tältet och lyssna på snarkningar och lukta på odören av fuktiga herrsockor. (Pyjamas var inte att tänka på.) Mest norrlänningar (hur man tänker i det militära har alltid varit en gåta, varför man skickar norrlänningar på repövning i Skåne t.ex. eller varför min bror Björn som är allergiker blev fältjägare i Kiruna! På första manövern fick han en allergiattack när de låg på renskinn, så han förflyttades till kasernkompaniet direkt). Mina norrbottenskamrater meddelade glatt att nästa repövning skulle bli uppe hos dom, mitt i vintern. Gissa om jag gruvade mig [det blev aldrig någon mer repövning, försvaret hade inte råd, tack och lov].

Vi fick resa ”sjukhuset”, ett stort tält, med intagningen där jag var expeditionsbiträde, intensivvårdsavdelning, blodprovscentral, operation och sjukhussängar. Tonen mellan oss värnpliktiga och befälen var dock rätt ”kamratlig” och juste (schysst). Vi eldade på bra i kaminerna, det blev rätt så rått på nätterna i september. En natt var det riktigt ”krig” och då fick vi jobba till solen gick upp. I övrigt sken solen rätt fint emellanåt. Efter tre dagars övning ”på riktigt” med markörer (äldre repgubbar som spelade skadade, bombchockade m.m.) och grisar för kirurgerna att sprätta i så var vi rätt nöjda. [Förstår inte varför det kallas för ”repmånad”? Grisarna skulle skrivas in som patienter med riktiga ”fingerade” namn. Så det blev Stalin, Hitler, Churchill, Smörblomma o s v. Skottskadorna var markerade på grisen med tuschpenna.]

Dag 7-8 gick åt för att packa ihop tälten och annat material, vi arbetade inte särskilt hårt. Städa upp efter oss, ganska mycket cigarettfimpar och tomburkar av diverse slag. Sedan stod vi och stampade, alla väldigt glada för att få åka hem så fort som möjligt. Kaptenen som basade över oss fick skriva permitteringssedlar för alla, även för sig själv! Jag minns att han sa att ”den ordern kommer jag att se mycket välvilligt på”! Så redan på torsdag andra veckan fick vi bryta upp och jag kastade mig i en bil med några befäl för transport till järnvägsstation. Det var bokmässa i Göteborg och jag bodde som tidigare hos Ingrid Atlestam och hennes man Herman i det trevliga trähuset i Johanneberg, alldeles i närheten av Svenska mässan. [Nej förresten, den här gången blev det hos hennes syster i ett flott hus i Örgryte som vi fick ha helt för oss själva.] Annsofi kom ner med Pella och Aina, och vi gick på mässan på lördag och på Liseberg på kvällen. Aina som är kort i rocken grämde sig förstås ilsket över att hon inte fick åka de värsta karusellerna. På lördagskvällen var det sedvanlig BiS- fest hos Ingrid. Då kunde jag äntligen slappna av!

Nu glider vi lugnt framåt i det sörmländska landskapet, och jag ska skriva något om höstens andra begivenhet, Carmina Burana i Hammarbyhamnen. Det började redan förra hösten när de annonserade efter sångare. Jag åkte till en källarlokal på Gästrikegatan och sjöng upp för dirigenterna Jonas Dominique och Hannu Bister (från Finland). Det gick bra, jag tror alla killar kom med utom de allra tondövaste. Vi övade en gång i veckan under hösten, så Sofia kyrkokör blev en bas kortare (fast jag var ändå med där på två konserter och några högmässor). Efter jul började scenrepen med Lars Rudolfsson i Stadsteaterns lokaler i Kulturhuset. Det var förstås både roligt och spännande att se hur de sju stora scenerna (med en handling som Rudolfsson varit med och skrivit) växte fram. I början kändes det väldigt improviserat, många undrade nog om det skulle bli något över huvud taget? Men allt eftersom scenerna växte fram med musik så förstod vi hur bra det var.

När vi började repetera på stora scenen, en enorm balkverkstad i den då ruffiga nedslitna Hammarbyhamnens industriområde, blev det ännu maffigare. En närmast sakral skönhet i det ruffiga industrilandskapet (så populärt att bygga bostäder i nu). Det blev 25 konserter, alla utsålda! Inslag på TV, ja hela föreställningen spelades in och visades i efterhand. Björn S fick åter vara barnvakt, för både Märta och Nora fick vara med i barnkören. Jag tror de hade kul, utklädda i de märkligaste kostymer i denna märkliga miljö med skriptor, påkläderskor, kameragubbar och producenter. Ja det kvalade in bland mina stora upplevelser tillsammans med USA-året, tiden i kollektivet, alla förälskelser och kärlekar o s v. [Texten till CB är skriven på ”bondlatin”, en blandning av latin och tyska, skriven av munkar i det medeltida Bayern. Carl Orff skrev musiken 1935-36, den inledande satsen O Fortuna är den mest kända, och ska ha uppskattats mycket av Hitler. Vi lärde oss förstås hela de långa bondlatinska texterna utantill, för manskören var eldprovet den långa underbara krogscenen In Taberna, där tenoren Hugo Tham ramlar ner på bordet som den ”stekta svanen” . Men det gick, trots att jag misströstade i början.]

(Här är en inspelning från Youtube med finalen från vår uppsättning i Hammarbyhamnen (idag Hammarby sjöstad): https://www.youtube.com/watch?v=twsVccZ0dyk

”BIBLIOTEKARIELIV 2”

Jag halkade in på bibliotekariespåret som så många andra på den tiden lite på ett bananskal. För en humanist var det sista möjligheten att få en yrkesutbildning. På skolan i Borås 1982-83 gick mikrobiologer, besvikna lärare, skådespelare, präster, kulturmänniskor av alla slag, många ”månskenshumanister” som vår lärare Lill Andrén sa. Många hade redan jobbat flera år i branschen, det var få som kom direkt från gymnasiet.

Men denna brokiga blandning med stor arbetslivserfarenhet var också en styrka. Det fanns infallsvinklar på yrket från de mest spridda håll, vilket verkligen berikade utbildningen. Och lärarna var fantastiska. Allvetare som den otroligt sympatiske Erik Starfeldt, en av få på skolan då som doktorerat. Otroliga yrkesmänniskor som Lill Andrén, Göran Berntsson, Yngve Lindung (litteratursociolog), den smått legendariske globetrottern Olaf Berggren, mångkunnige litteraturläraren Åke Danielsson (otroligt sympatisk också, som vi trodde var brorsa med Tage), barnbibliotekarierna Gunilla Borén och Ulla Rosén, skolans verkliga original Göte Edström som undervisade i bibliografiarbete (med hjälp av overhead), Magnus Torstensson och Åke Åberg, bibliotekshistoriker, Greta Renborg, Sveriges första PR-bibliotekarie, och många andra.

Undervisningen kan för dagens biblioteksstuderande verka lite obsolet. Vi tillverkade ”läsarlotsar”, tryckta pamfletter med boktips inom olika områden (det var inte långt från stencilapparaternas tid); undervisningen i katalogisering och klassificering skedde manuellt enligt SAB-systemet; vi hade sammanlagt fyra veckors praktik och gott om tid för Specialarbete sista terminen (jag och två kollegor skrev om videogrammens intåg på mediamarknaden för Yngve Lindung, en kvantitativ studie som blev lyckad). Borås många konditorier var livligt frekventerade av oss studenter. Borås, ”staden som aldrig sover” enligt Galenskaparna, var väl varken bra eller dålig, motorvägen gick rätt genom stan, det fanns biograf, museum, någon enstaka pizzeria [tyvärr revs den gamla teaterbyggnaden på holmen en natt av stadens politiker, på ett mycket fult sätt]. Ville man festa så fick man göra det själv, vilket vi också gjorde, både på skolan och hemma hos folk. Jag bodde ”på Sjöbo”, en förort norr om stan (tror jag) och förvånad blev jag förstås när jag såg en skulptur av min svärfar på torget i Sjöbo, ”Harlekin och Pierrot”. [Det hände mig också när jag jobbade i Tumba, där Knuttes Häcklöparen står framför kommunhuset. Nedan till höger Myrorna, som var Eskilstuna biblioteks logga i många år.]

Flera av lärarna på BHS skulle jag träffa och intervjua senare i livet, de var speciella personer i sitt slag. Hur som helst, jag gick ut med goda betyg till julen 1982. I februari fick jag mitt första vick, i Gävle på filialen i Sätra där en av bibliotekarierna var Conny Persson. Jag var mycket imponerad av hur man jobbade där, ambitionen var att noga och ambitiöst kartlägga ALLA invånare i stadsdelen och på så sätt också aktivt nå ut med biblioteksinformation till samtliga. I mars var jag tillbaka i Stockholm, på ett ett-månaders vikariat på Värmdö, där jag även fick bokprata i några skolor, kanske inte mitt favoritämne, men jag hann på rekordtid läsa in rätt mycket ungdomslitteratur; i Botkyrka där jag också bokpratade ingick inläsning av litteratur i arbetstiden. Så var det på den tiden. I Gävle fick jag också åka med bokbussen några gånger, vilket var lärorikt.

Det var lätt att få timvick som det hette, man hoppade in och jobbade ett pass i disken, antingen förmiddag eller eftermiddag. Jag var sällan ledig någon enda dag. Så jobbade jag cirka två år i Huddinge, Botkyrka, Nacka/Saltsjöbaden, Haninge, Upplands Väsby. I Huddinge var jag ”förste”, d v s ende utbildade skolbibliotekarie med uppsikt över 40 små och stora skolor. Det var naturligtvis ogörligt. Men jag fick en insikt i hur vanskötta och styvmoderligt behandlade en del skolbibliotek var, i många fall bara några bokhyllor i ett klassrum, eller inslängda i en garderob. Tyvärr tror jag inte det blivit så väldigt mycket bättre sedan dess.

I Haninge jobbade Thomas Rönström som kulturchef. Hans fru Ulla var medlem i BiS (vänsterföreningen Bibliotek i samhälle). Haninge hade ett biblioteksprogram på säkert femtio sidor som tagits av kommunen (S-V-styrd). Det måste ha varit ganska unikt på den tiden? Man hade en PR-bibliotekarie och en arbetsplatsbibliotekarie, som också var ovanligt. (Jag tror att stadsbibliotekarien i Stockholm Ulf Dittmer kom från Haninge.) Där lärde jag mig mycket. Flera av bibliotekarierna var medlemmar i BiS. Arbetsplats- bibliotekarien basade över alla kommunens arbetsplatser och såg till att de fick boksnurror som byttes regelbundet. Samma gällde alla skolor och förskolor. Det var oerhört ambitiöst. Sedan jag slutat gjorde kommunens byggbolag konkurs vill jag minnas (eller närapå), man fick borgerlig majoritet, och bibliotekssatsningen avtog.

En av våra bekanta i Umeå var läkarfamiljen Ekstedt. Senare lärde jag att Elsi var länsbibliotekarie och att man var i ”framkant” när det gällde datorisering av beståndet. Elsis man Jan var läkare och stor dataentusiast. Jan Gustafsson som jag kände i BiS var bibliotekschef i Skellefteå, och trots att han och Elsi knappast var av samma politiska övertygelse så ska de samarbetat bra enligt Jan, som hade många dråpliga berättelser om vådliga färder i yrsnö och köldgrader till länets alla små biblioteksfilialer. (Ibland körde han motorcykel.) En var inredd i ett bageri, så fika ingick. Bokbussar var man tidiga med, och jag tror utlånen i Västerbotten alltid legat högt. Länet karakteriserades länge av frisinne och nykterhet, och Folkpartiet var länge största partiet (min far var en av deras supportrar). Idag bygger man ett nytt kulturhus i Skellefteå, och samma skedde i Umeå, fast jag inte gillar exteriören på Väven och tycker att man kunnat behålla gamla biblioteket också, som hade det absolut bästa läget i hela staden. Bara ett bibliotekscafé finns nu kvar där i centrum.

Genom BiS fick jag kontakter i Karlstad (Lennart och Hervor), Göteborg (Ingrid och Berit), Eskilstuna, Katrineholm, Malmö, Trelleborg, för att nämna några städer. Intresset från Norrland var sämre, förutom några veteraner som jobbade i Umeå men inte var aktiva på min tid. Föreningen var nära att läggas ner runt millennieskiftet, när en hel grupp unga medlemmar plötsligt engagerade sig och tog över produktionen av tidskriften bis. På allra bästa sätt.

Det var egentligen mina roligaste år inom biblioteksvärlden. 1984 på hösten fick jag en halvtids tjänst på Tumba sjukhus, som snart utökades med två gamla långvårdssjukhus, Uttran och Söderby. Jag hade ju en familj att försörja. Ibland tänker jag elakt att min ”ökenvandring” började då. Via sjukhusbiblioteket fick jag en tjänst på Vårdhögskolan vid Södersjukhuset, ett år på Riksdagsbiblioteket, tillbaka på Vårdhögskolan, avbrott för licentiatstudier i Uppsala, ett halvår som gymnasiebibliotekarie i Stockholm, och så fast anställning på Arbetarrörelsens Arkiv och bibliotek från 1994 och fram till pensionen 2018. Jag kan ångra idag att jag inte försökte stanna kvar inom folkbibliotekssektorn, det hade passat mig bättre. Samtidigt har jag fått en oerhörd bredd i mitt yrkesliv, tyvärr premieras inte det inom biblioteksvärlden. Specialisering är modeordet, och mina datakunskaper var obetydliga, det fanns ju knappt på schemat i Borås 1983. Åren på ARAB var kul i början, sedan minskade mitt intresse (jag tror mer och mer på det här med att man bara ska stanna tre år på en arbetsplats, sedan kan man jobbet och behöver gå vidare.) Det blev inte bättre av att våra huvudmän, S och LO, var ganska ointresserade av biblioteket, som man tidigt velat lämpa över på KB. Det ekonomiska bidraget hölls på lägsta möjliga nivå. Sedan jag slutat las också biblioteksdelen av institutionen ner. Det var tråkigt, då biblioteket nog är det största samhällsvetenskapliga biblioteket vid sidan av Kungliga biblioteket. Man har en stor samling historisk litteratur om socialism, kommunism, socialdemokrati, fackliga frågor, syndikalism etc.. Samhällsvetenskap, politik, och en nästan komplett samling debattlitteratur från 1960-70-talet, en stor samling skönlitteratur av arbetarförfattare, och mycket mer. Boksamlingen finns kvar, men några nya inköp görs inte.

[INSÄNDARE TILL SVENSKA DAGBLADET APRIL 2021 om nytt stadsbibliotek i Stockholm]

Jag har under åren skrivit en lång rad artiklar och debattartiklar om folkbibliotek. Som forskare har jag ägnat stor möda åt Stockholms stadsbiblioteks historia, men även åt Hudiksvalls och Eskilstunas stadsbibliotek. Men luften gick ur mig när Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt med ett pennstreck plötsligt slängde planerna på ett nytt stadsbibliotek i papperskorgen 2007.

Det vinnande bidraget Delphinium av tyska arkitekten Heike Hanada skulle med många våningar tornat upp sig i backen bakom Asplundhuset, ungefär där de fyra tillbyggnaderna ligger idag (med administration, f.d. Internationella biblioteket m.m.). Kanske inte det optimala läget, där kan jag förstå kritiken – för mig hade det nya huset gärna fått placeras någon annan stans i Stockholm, så hade Asplundhuset kunnat bli filial på Norrmalm. Men som sagts, hela förslaget försvann plötsligt i papperskorgen, motivationen var att det överskridit sin budget.

Att förslaget tillkom får tillskrivas stadsbibliotekarien Inga Lundéns förtjänst. Det var en kompromiss gentemot de som absolut inte kunde tänka sig att Asplunds bygge från 1928 skulle få någon konkurrent. Sedan förslaget godkänts och vunnit pristävlingen, skrevs det ner fullständigt av de två ledande arkitekturskribenterna i Stockholm: Ola Andersson i SvD och Eva Eriksson i DN.

Kulturborgarrådet fick plötsligt kalla fötter, och pengarna från stadsbiblioteksbygget togs efter en revision och användes i stället för att fylla hålen i två stora arenaprojekt: Friends Arena i Solna, och Tele2-Arena vid Gullmarsplan. ”Överskridit budget”!? Frågan inställer sig förstås: Att överskrida budgeten har väl aldrig hindrat något stort bygge i Stockholm någonsin, tvärtom? Tänk bara på stadshusbygget på 1930-talet som tog tio år att slutföra och överskred budgeten maximalt, till kommunpolitikernas förfäran?

Och därmed försvann nog, menar jag, möjligheten att göra något stort för bibliotekssaken i Stockholm och Sverige under överskådlig tid. Asplundhuset är från 1928, och ansågs redan tio år efter att det byggdes vara för litet för det stora behovet. Och det används fortfarande som stadsbibliotek, snart 100 år senare! (Och Kungliga biblioteket fyller snart 150 år.) Våra nordiska grannländers huvudstäder har fått nya stadsbibliotek och nationalbibliotek under årens lopp, men inte Stockholm. Varför?

Visst har man i stället satsat på de 40 filialerna i förorten till Stockholm. Senast t.ex. Sjöstaden och Kista, samt en stor ombyggnad av Medborgarhusets bibliotek. Men ändå? Efter fiaskot 2007 talade man sturskt om att införliva de låga basarhusen på Sveavägen nedanför Stadsbiblioteket, som är kebab- och hamburgerbarer idag. Eller de fyra ”lamellhusen” mot Odenplan. När Slussen började renoveras så utlovades först ett nytt bibliotek där. Men icke.

Trots att invånarantalet innanför tullarna i Stockholm åtminstone fördubblats sedan 1928, så har mycket få nya bibliotek tillkommit (utom möjligtvis det lilla t-bane-biblioteket vid Östermalmstorg, som dock är i minsta laget). Gamla stan fick ett eget bibliotek på 1930-talet men det är nu också nedlagt. Kulturhusets läsesalong var en fantastisk tillgång när det kom på 1970-talet, men har flyttats otaliga gånger och naggas nu alltmer i kanten av andra verksamheter i huset. När det byggdes var det med biblioteket i centrum. Så är det inte längre.

Jag vet inte vilken standard skolbiblioteken i Stockholms innerstad håller? Tanken var från början att de (främst gymnasier och högskola) skulle använda sig av de stora biblioteken som Stadsbiblioteket och Kungliga biblioteket som studiesalar. Idag håller det naturligtvis inte längre att resonera så. Bibliotek och skola har alltid hört ihop sedan sockenbibliotekens tid på 1800-talet. Men idag? Följden har blivit att utlånen från folkbiblioteken sjunkit år för år. En ond spiral som lockat kommunpolitikerna att ytterligare nedskära på bibliotekens anslag. Följden har blivit främst större elektroniska hemsidor och s.k. ”meröppna bibliotek” d v s bibliotek utan personal. Bibliotekarien som en gång i tiden var pedagog och jämfördes med en skollärare har nu blivit springpojke och springflicka där mest tid går ut på att förmedla boklån, hålla ordning och städa bokhyllor.

Folkbiblioteken hade i början av 1900-talet rykte om sig som ”värmestuga” och ”tillhåll för kvarterets buspojkar”. De hade en klasstämpel som pionjären Valfrid Palmgren försökte tvätta bort. Idag verkar den klasstämpeln ha kommit tillbaka, efter storhetsåren på 1960- och 1970-talen. Sverige har fortfarande väl utbyggda folkbibliotek, men många filialer har lagts ner sedan 1990-talet, och fler lär följa. Många kommuner (som Lidingö för att ta ett närstående exempel) har bara ett enda folkbibliotek i kommunen (och detta enbart för att man tvingas följa den alltför urvattnade bibliotekslagen). Majoriteten av svenska grundskolor saknar bibliotek och utnyttjar i stället de alltmer ansträngda stads- eller kommunbiblioteken.

Nej det ser inte alls bra ut. Man kan bara instämma med pionjären Valfrid Palmgren (helt okänd idag för de flesta svenskar) som på sin tid menade att ett kultur- och kunskapsland som Sverige skulle vara historielöst utan sina bibliotek. Som en simmare som bara trampar vatten. Folkbiblioteken kan användas till mycket (och görs så, ibland till överdrift) men läggs de ner så går de knappast att återuppbygga. I själva verket borde de vara skolans förlängda arm. I Svenska Förläggareföreningens rapport, Läsandets årsringar läser jag till exempel att bara en tredjedel av svenska grundskolor/gymnasier har ett bibliotek. Under 2000-talet har antalet folkbibliotek minskat med 25 procent. Den totala fysiska utlåningen har minskat med närmare 7,9 miljoner lån sedan 2015 och blivit 20 procent färre på tio år.

Och Stockholm vore värt ett nytt stort stadsbibliotek. Asplundhuset fungerar bra som biblioteksmuseum, men knappast i nuvarande skick som ett modernt kunskapscentrum för den läsande och studerande allmänheten. På ett stadsbibliotek i en europeisk huvudstad måste man ställa mycket högre krav än så. Inte på bara det estetiska och historiebevarande som nu görs. Det är bara att blicka utomlands, till exempel Amsterdam, för att se skillnaden.

I mars 2012 togs ett utredningsbeslut i fastighetsnämnden och kulturnämnden om att utreda behovet av upprustning och utveckling av Stadsbiblioteket. Nu har det snart gått tio år, och vad har hänt, politiker. Var är visionerna?]

[2021-03-21]

[Har haft en släng av feber, då blir man genast orolig och tror att det är corona. Men jag tillhör numera inte den oroliga typen, och det gick över dagen efter. Nej med den medicinering jag har nu är jag lugn som en filbunke, dessutom pensionär så jag slipper gå till ett själsdödande arbete, vilket är underbart. Förutom jobbet som nämndeman i Tingsrätten har jag fått ett litet kneg på Konstakademien med att katalogisera ett mindre 1800-tals-bibliotek, vilket nog ska sysselsätta mig i vår. Vi gick den vanliga söndagspromenaden längs Årstaviken idag, från Tanto mot Skanstull, och träffade Katarina som snart ska åka till Tanzania. Vi ska besöka henne där, när bara coronan gett med sig. Men när, det är frågan? Har skickat texten ovan till DN som debattartikel. [Den publicerades i Biblioteksbladet.]

9 juni 1991 (På Riksdagsbiblioteket, Carmina Burana i Hammarbyhamnen)

Nu sitter jag i köket på Ringvägen. Den första höststormen har ruskat om oss med hagel och regn. +5, det känns kallt efter den fantastiska sommaren, som varade i två månader, juli och augusti. Jag badade ända in i september, så det kan man inte klaga på. Klimatförändringarna är inte bara av ondo (?) Däremot var våren den kallaste i mannaminne. +10 på midsommarafton. Jag var ensam med barnen i Delsbo och åkte sedan den vanliga turen till Umeå med E4-tåget (d v s buss). Bodde hos Klas och AC i Kammarviken en vecka med barnen. Sedan kom Klas ner till Stockholm och återgäldade besöket. Sommarvärmen satte igång samma kväll som vi åkte hem med nattåget. Det kändes direkt i luften!

Jag har börjat på Riksdagsbiblioteket och Annsofi jobbar halvtid på Kulturhuset vid Sergels torg. Det går bra, vi tjänar bättre, men jag är trött och emellanåt ganska deppad. Jag hälsade på Olle och Maggan med barnen, de hämtade oss med lilla snurran till Skogsö, nära Vaxholm. Vi diskuterade 40-årskrisen. Jag vet inte riktigt vad det är, är inte hela livet en enda lång kris? Man känner att man inte är någon ungdom längre, man börjar känna av ålderskrämpor: kulmage, ont i ryggen, dålig kondis. Man borde stå på toppen enligt den gamla ålderspyramiden, men så känns det inte. Men den är ju 100 år gammal, pyramiden. Barnen är inte fullvuxna och man får knappt någon tid för sig själv, som för mig är så viktigt. Vid 30 har man fortfarande livet framför sig. Nu börjar man känna att man nog inte når högre, och det är ju deprimerande.

Nu visar dom Carmina Burana på TV och Peter Weiss-tavlan på Moderna museet. Man diskuterar ”vänsterns skuld”, de baltiska staterna är självständiga och kommunistjakten pågår. Jag har har fått rita nya kartor i Bergwalls Skolatlas som jag haft sedan jag gick i skolan i Umeå. Allt går mycket fort i världen. Det går på räls in i EU, som jag varit med och bekämpat, men det är bara att acceptera. För en konservativ socialist känns det inte så muntert, tvärtom. Miljön blir allt sämre, vår stora ödesfråga, och mycket lite görs åt det. Glädjeämnena är inte så många, förutom att se barnen växa till sig. I morgon ska vi äta kräftor med Per N och Lars Gö, de brukar vara positiva. Lars ska snart resa till Australien där han ska träffa Robert min gamla klasskamrat från Östra gymnasiet. Jag stretar på med lic. avhandlingen och tröttar ut ögonen framför terminalen på förvärvsavdelningen på RB. [Ett bestående minne är när vi skickade lilla Pella ut och in genom fönstret på bottenvåningen på Riksdagshuset. Undrar om någon såg oss och undrade?] Nog känner man sig gammal och förbrukad, inte minst för att arbetskamraterna här är tillknäppta, humorbefriade och de flesta 50+ Ack ja, så är det att vara familjeförsörjare. Om 14 dagar ska jag på bokmässa i Göteborg, det ingår i jobbet.

28 september 1991 (hemsk natt i Göteborg)

Det är mitt i natten. Ett urtråkigt hotellrum på sjätte våningen vid Nordstan. Bullrigt utanför, neonljusen glänser i regnvattnet, lördagskväll. I morgon (idag) ska vi tack och lov åka hem. Jag har tagit en sobril och ska försöka somna. Men det har varit hektiskt och trevligt. Mycket folk, många kändisar. Det är enklare att räkna de inom litteraturvärlden som inte var här. Jag är här med vaktmästaren Raoul, som är Jehovas Vittne och bor hemma hos en ”broder”. Vi fick åka snabbtåg hit, X2000. En nyhet! Snabbt och skönt i kurvorna men inte så lyxigt som jag trodde. Ganska trångt, som i ett flygplan. Vi åkte 6.30 och fick frukost i vagnen. I morgon får jag inte missa frukosten på hotellet, den är magnifik!

Jag ligger och ser på MTV och skriver. Klockan är tre på natten, jag måste ha vaknat, och mår dåligt. En stor vit lampa lyser i taket, murrigt bruna möbler och brunfärgad matta. En tavla med ett stilleben på väggen. Små gula gubbar dansar på TV:n, allt är inte guld som glimmar, lägg dina sorger i en gammal säck. När ska dessa plågor få ett slut? En svart kvinna går på en gata. Hon går och går. Par står och hånglar. Sedan är det klockreklam. Några berusade talar högröstat på gatan. Två tecknade gubbar rycker huvudet av varandra. Någon skriker: MAN MÅSTE TALA LÅNGSAMT ANNARS ÄR DET INGEN SOM HÖR!

Märta sjunger Pelle Svanslös-operan av Erland von Koch på onsdag.

[Det var kulturnatt i Göteborg, men jag kände mig förkyld och vi lyckades missa det mesta. Jag hjälpte till i BiS-montern med Ingrid och lyssnade på olika föredrag. Vi var hos Ingrid och Herman på kvällen. Jag träffade Birger med ny fru (de ska ha barn), och Bosse från Eskilstuna.]

8 november 1991

Det blev ett abrupt slut det där. Jag kände mig ganska knäckt efter en sömnlös natt, och söndagen gick på ”autopilot”. Jag gick en lång promenad i botaniska trädgården. Nu är det kväll, jag dricker vin och har börjat röka igen, och Pella sover efter lite strul. De andra är på operan och ser Svansjön. Det är höst och mycket grått. Vi har gått in i dimman kan man säga. Årets mest ”onödiga månad”, enligt min arbetskamrat Hans. Riksdagsvalet blev en katastrof, miljöpartiet åkte ur och KDS och Ny Demokrati kom in i stället. Det blev borgerlig majoritet i nästan hela landet. Det är sannerligen systemskifte på gång nu. Krig i Jugoslavien, men Israel och Palestina har äntligen börjat förhandla. under Clintons överseende, i Washington. Det är onda tider, brottsligheten ökar dramatiskt, mycket kommer från f.d. Jugoslavien, liksom rasismen och arbetslösheten. S är nog glada att de slipper sitta i regering och ta hand om den soppan. 1995 kan S komma tillbaka och föra Sverige in i EG. Det blir tufft, inte minst för oss som måste spara på allting. Jag har haft svårt att sova nu i flera veckor, jag vaknar efter några timmar och kan inte somna om. Högst irriterande och nedbrytande. Jobbet är OK men inte så värst muntert, mest beroende på trista arbetskamrater. Det känns som tunga år sedan jag började jobba som bibliotekarie 1983. De första åren som springvikarie i Stockholm var kul, men sedan… Vi drar oss fram och får sätta vårt hopp till barnen. Fast blir inte miljön bättre så kanske det ändå är försent när dom blir stora? Nu ska jag läsa en deckare om mordet på Olof Palme, det som förändrade så mycket i Sverige, av GW Persson, riktigt spännande.

20 januari 1992

Nytt år. Jag ligger i Ainas lilla vitmålade träsäng som hängt med från Annsofis lägenhet på Bastugatan. I rummet innanför köket, väl skyddad från omvärlden. Flytt in i det privata. Tågen susar förbi utanför fönstret, mitt i natten. Jag mår bättre, sover bättre nu. Tillvaron på riksdagen känns också väl skyddad från omvärlden. Man tas väl om hand, det finns resebyrå, post och bank, simhall och gym, matsal med billig mat. Allt omgärdat med järngaller och vakter. Man slipper den jobbiga yttre världen. Det är nästan så man skäms. Och alla talar om fördelarna med EG, Bildt, Wibble, det står mig upp i halsen. Jag börjar få konstiga fobier över alla bajsande hundar, nedskräpningen, resursslöseriet, bilavgaserna, skrytpälsar, plastmuggar. Har svårt för att åka tunnelbana, hiss, pendeltåg. Det är panikångesten (eller kanske bara minnet av den)?

Jag längtar egentligen bort från Stockholm och all smuts, men arbetsmarknaden är tuffare än någonsin, jag får vara glad som har ett jobb med alla dess fördelar: bastu, simhall, gratis friskis och svettis (som jag börjat med), flextid, bra lön! Det är sannerligen mer än de flesta i yrkeskåren har. Men ska man nöja sig med det? (Och då talar jag inte för egen person, utan i allmänna termer.) Kommer tid så kommer råd? Och snart är våren här. Vinter har det i varje fall inte blivit. Bara grått, grått, grått.

Vår katt Cornelius blev överkörd i höstas. Granen hittade vi på gatan vid Zinkens tunnelbana. Jag går ibland ner på IP och ser bandy. Men när jag och Lars Gö såg Hammarby spela hockey med Märta så blev vi nästan nedslagna av huliganer och poliser. Otäckt vid tunnelbanan vid Gullmars. Vi skulle ha gått över lilla bron så hade vi sluppit Hammarbyklacken. Då var det skönt med en resolut (kvinnlig) polis. Undrar hur det blir på fotbolls-EM i sommar.

5 maj 1992 (Pappas begravning)

Jag är i Umeå. Pappa dog 1 maj klockan 13. Björn och Klas och Birgitta var där. Vi var i Köping. Det var molnigt och kyligt i luften. Alltid lika kallt i Sörtå. Klas ringde på morgonen och sa att det var så gott som slut, vilket jag i och för sig visste. Jag låg i Heléns ateljé på en skraltig tältsäng. Vi skulle åkt iväg och demonstrerat men ingen hade någon större lust. Vi gick ut och gick men det blåste verkligen snålkallt. Strax efter det ringde Björn och sa att Alf somnat in. Jag och Aina grät några tårar ihop. Jag mådde mest dåligt för att tvingas flyga upp till Umeå för att diskutera kvarlåtenskapen, inte så mycket för att farsan dött. Jo lite… Jag flög upp på söndagsmorgonen, och det kändes bra att träffa bröderna. Jag har känt mig lite förkyld och ömsom frusit ömsom svettats. Idag (tisdag) är det äntligen lite ordentlig sol och våren verkar vara på väg, över +10 nu. Vi krattade löv, men då blev jag alldeles svettig och kände mig dålig. Nu ska vi ses på begravningen allihop om 10 dagar.

19.3.1993

Jag är sjuk och hemma med Aina som fyller år i morgon. Skulle åkt till Karlstad på BiS-möte med Pella, men jag känner mig inte bra på något sätt. Jag har varit ofrivilligt arbetslös sedan september och är rejält nedtryckt i skorna. Det mesta liknar skit. Jag fick sluta på RB efter ett års tillförordnande. Åtstramningar sa dom? Jag tror min kollega Inger klagat på mig för att jag förväxlat två kassar från bokhandlarna vi köper av. (Min ersättare är också Jehovas vittne och har ingen bibliotekarieutbildning.) Hon är en av många kvinnliga chefer jag fått dras med, riktiga kärringar. Sedan skulle jag egentligen tillbaka till Jägargatan och Vårdhögskolan, men det var så dålig stämning där bland de kvinnliga bibliotekarierna att jag tillslut sa upp mig, för att fortsätta lic-arbetet. Kärringar, igen. Bibliotekssakens dödgrävare. Ursäkta språket. Nu kom Annsofi hem i alla fall. Och jag har feber och ont i halsen.

13 april 1993 (påsk i Grundfors, Tomas L, Lars G)

Vi kom iväg till Karlstad tillslut men sen åkte jag på en rejäl förkylning och blev sängliggande i en vecka. Där var BiS-möte hos Lennart och Hervor, sedan hälsade vi på Pelle och Brittis i Arvika. Pella är snart tre och pratar redan jättemycket. Vi fick ut en försäkring (30.000) efter pappa, men Pelle klagar på att pengarna är slut fast han tjänar bra. Våra pengar tog också snabbt slut, men kom väldigt lägligt. Visst är det konstigt?

Jag var i fjällen över påsk med Märta och Aina, det var fantastiskt fint väder i Klimpfjäll. Pelle mötte oss i Mora och vi tog bil därifrån via Sveg, Östersund, Vilhelmina. Vi åkte med tåget 6.35 från Stockholm och var framme vid tiotiden på kvällen. Vattnet fungerade inte och det var ingen värme, så det blev en natt i ”full mundering”. Efter telefoningripande från Klas ordnade allt upp sig. Underbart väder i skidbacken, vi badade på hotellet. Klas med familjen kom, det blev skidutflykt till Satsfjället, också skrana och pulka i Götes backe. Allt förevigat med filmkameran av Björn. På måndagen steg vi upp fyra på morgonen och reste hem!!

[Ett tydligt minne. I toppen av backen med utsikt över hela Kultsjön, Klimpfjälls hotell, bergen, skogen, fantastiskt solsken. Aina 7 år pilade hopkrupen över slalomskidorna rätt nedför backen utan vidare! Jag satte hjärtat i halsgropen och zick-zackade nervöst efter!]

Träffade Tomas L i Lund, jag var där på konferens med biblioteksforskarna i Mimer. Det är en komplicerad historia Tomas, han har varit sjukskriven i många, många år, ända sedan det tog slut med en kvinna i Sundsvall 1977. Lars G träffade hans far i Umeå, som sa att Tomas ”krossat hans hjärta”. Fadern är docent vid lasarettet. Hans hjärta?? Inte Tomas’? Det är skoj att träffa folkbildarna i alla fall. Björn O från Umeå är skojig, han är något så ovanligt som idéhistoriker och bonde. Jag bodde i Lennarts lägenhet i Lund, ja även han är en historia för sig. Hans andra fru var bibliotekarie på Lunds lasarett med ett stort intresse för att renovera skånska slott. Sedan ”gick hon in i väggen” och Lennart är nu ihop med en psykologkonsult i Malmö, som jobbar med företag som måste permittera folk från industrin. Ja olika kan ödets lotter falla. Lennart har nog aldrig behövt jobba som bibliotekarie i vilket fall. Han har på något sätt alltid kunnat leva på sina ”kvinnor”!

19 augusti 1993 (IFLA-konferens i Barcelona, sommar på Öland)

Går hemma och väntar på att få åka till Arlanda, har fått pengar genom Uppsala universitet för att åka på IFLA internationella bibliotekariekonferensen i Barcelona. Mitt i prick! Jag jobbar på med avhandlingen, fast tiden sniglar sig fram. Har sökt ett tjugotal jobb, t o m i Uppsala där min pappas kusin är rektor för Vårdhögskolan. Den anställningsintervjun blev komisk! Och jag fick förstås inte jobbet. Barnen har börjat skolan, sommarlovet är slut, och allt återgår till det normala. Ett fantastiskt sommarlov fast vädret varit si och så. Lagom varmt helt enkelt. Vi åkte alla till Tallin på en kryssning, barnen roade sig kungligt. De många ryssarna där är ett problem. Ska de få rösträtt? Måste de inte lära sig estniska först? Ryssarna är mest arbetslösa och rotar i soptunnor och annat skräp och tigger. Men ”Nordens Paris” är charmigt och trevligt. Vi var tre veckor i Hälsingland och jag fick åka på mycket recenserande av musikevenemang runt i bygden: Norrbo, Delsbo, Strömbacka, Ovanåker, Bjuråker. Vi bodde omväxlande hos Jerker o Bettan och hos Ove. Sällan över 20 grader varmt. Efter en vecka hemma åkte vi till Öland. Vi träffade bröderna igen och hade hyrt en gammal järnvägsstation i Uggletorp, som inte varit öppnad sedan 1961. Full av insekter, tvestjärtar, gråsuggor och andra kryp, så Annsofi blev vansinnig. Allt var kvar sedan huset stängdes, möbler, tapeter, köksredaksp. Vi träffade Åke och Britta, Ebbe och Gunnar, släkten på mammas sida, Efter Öland följde vi efter Ebbe och Gunnar till mormors och morfars hus i Vrånghult, i ”mörkaste Småland”, där vi var varenda sommar när jag var barn, i den gamla renoverade skolan. Spännande att åter träffa bönderna Martin och Edit (Kalle var död) som jag mindes som barn. Mycket Barna i Bullerbyn-somrar var det. Man hässjade hö och hämtade hem det i en höskrinda med hästen ”Måx”. Här verkade också allt stått stilla sedan 1960-talet. Edit, 75, bjöd på det vanliga: smörgåsar, kaffe och kakor, tårta, så man blev nog så mätt. Martin är 80. Jag är fortfarande inte säker på om de är syskon eller gifta, de har i varje fall inga barn. Rosorna vid skolan var lika vackra som jag mindes dom, hagarna, stenmurarna, fåren, hönsen, de susande träden. Det smattrande regnet. Den lilla sjön Vrången där man fiskade kräftor. Tapeterna med indianer som rånar en diligens som var i boden hade de nya ägarna tagit ner. Där sov vi alla fyra. Ebbe bor vid havet utanför Trelleborg, Gunnar har lägenhet i Lund. Kristina ska få barn, hennes man ser ut som Runar Sögaard. Vi bilade på Österlen och till Danmark, och till och med Ebbe drog på smilbanden ibland.

22 mars 2021 ”BIBLIOTEKARIELIV 3”

Jag märker förstås när jag skriver detta att det handlar ganska lite om att arbeta som bibliotekarie. När jag idag som pensionär talar med min fru som i många år arbetat med studenter på högskolebibliotek så är hon ju lyrisk över gensvaret hon får från oftast väldigt tacksamma studenter. Det är både ris och ros man får, mest positiva reaktioner från låntagarna. Kanske ställer jag för höga krav på arbetet? Att det ska vara utvecklande, ge en ”kick” o s v. Kanske har jag bara haft otur? Mina första år i yrket var oerhört spännande med nya arbetsplatser varje dag, i Botkyrka arbetade jag mycket med invandrarbarn, i Fittja, Hallunda, Norsborg. I Alby jobbade den omtalade Douglas Foley, som också skrivit barnböcker. Det kunde vara krävande men gav mycket tillbaka. Jag minns när småbarnen kom på rad, där den äldsta kunde ha tre-fyra mindre syskon med sig. Båda föräldrarna arbetade. Biblioteket i en sådan förort blir som ett vardagsrum, ett uppehållsrum, en social mötesplats. Bibliotekarierna måste ha en särskild social kompetens och även verka som pedagoger. Idag skrivs det mest om hur gäng av ungdomar använder biblioteket som ungdomsgård (något som fanns när jag växte upp). Kanske inte så konstigt eftersom de flesta ungdomsgårdar (utom det berömda Fryshuset på Södermalm) idag är nedlagda. På så vis får folkbiblioteken allt mer uppgifter som inte alls har med böcker och media att göra och för vilket personalen egentligen inte har kompetens. Det är egentligen en tråkig utveckling, men ingen protesterar.

Botkyrka hade en socialdemokratisk majoritet, liksom Huddinge där jag också jobbade mycket, och man satsade brett på bibliotek och på invandrarpolitik. Det har också förändrats efter millennieskiftet. 1980-talet var tacksamt när jag började jobba: det fanns gott om jobb som bibliotekarie, och jag arbetade minst fyra timmar i disken varje dag på olika filialer, från invandrarförorterna till det fina Tippen i Saltsjöbaden. Flera av filialerna där jag jobbade i Nacka, som Henriksdal och Finntorp, är idag nedlagda. Jag minns när man började tala om att lägga ner filialen på Henriksdalsberget så blev reaktionen från de boende stark. Men besöksantalet på biblioteket var lågt: man ville gärna ha en filial i området, men man gick ogärna dit!

När jag sedan började jobba på sjukhusbiblioteket i Tumba blev förändringen närmast chockartad! Det var en ännu mera social verksamhet som jag nog inte var ”vuxen”. Jag fick också erfarenhet av min första riktigt dåliga, kvinnliga chef. Det fortsatte sedan i flera år. Ibland fick jag känslan av att den kvinnliga chefen kände ett behov av att sätta sig i respekt mot en man som jag upplevde som kränkande. Folkbiblioteket är (var, är fortfarande?) på många sätt en enkönad yrkeskår, med övervägande kvinnor som arbetar, därav den dåliga lönen skulle jag tro. Många arbetade deltid för att hinna med hem och barn. På Vårdhögskolan upplevde jag ointresset för att studera teoretiskt från sjuksköterskeeleverna. Yrket var mest praktiskt och det teoretiska som man måste uppnå för att kalla sig högskola var för många av de studerande ganska främmande. Lärarna lånade självsvåldigt från biblioteket utan att skriva upp sig, och många av böckerna återfanns i lärarnas arbetsrum. Det bästa med Jägargatan vid Södersjukhuset där jag jobbade var läget och det alldeles nyrenoverade biblioteket med skinande parkett och stora dyra mattor på golvet. Det låg uppfluget högt upp på klippan ovanför Årstaviken där solen sken in vackra dagar. Där var jag när USA anföll Irak i Kuwait 1991, det minns jag mycket väl, under den s.k. ”Operation Ökenstorm”. 11 september 2001, ”9/11” var jag däremot på ARAB. Jag minns det väl. De första osäkra uppgifterna om vad som hänt via radion. Många trodde att ett nytt världskrig brutit ut!

Riksdagsbiblioteket var spännande men ur bibliotekssynpunkt ganska ointressant. Riksdagsmännen lånade mycket sällan, det mesta gick genom deras utredningstjänst, RUT. Jag fick aldrig arbeta i utlåningsdisken, och det var inte heller särskilt intressant. Jag gjorde bokinköp av den svenska litteraturen, och hade åter en kvinnlig mellanchef som jag inte kom överens om. Jag har alltid undrat varför, jag är ju med tre döttrar, närmast ”superfeminist”? Som forskare har jag sett hur hierarkisk biblioteksvärlden ändå är, hur lite uppskattning man får från chefer och huvudmän som stat och kommun. Hur dåligt betalt arbetet är.

Efter ett kort mellanspel på Brännkyrka gymnasium (som också lades ner men nu återuppstått i annan regi som jag förstår), hamnade jag alltså på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (ARAB). Ämnet intresserade mig, men arbetet blev snart monotont. Genom åren fick jag ändå pröva på det mesta: utställningsverksamhet, utlånings- och upplysningsverksamhet, förvärv, periodika, organisationstrycket från arbetarrörelsens många olika organisationer, en del handledning och så vidare. Så länge arkivet befann sig inne i stan, på Upplandsgatan mitt emot den s.k. LO-borgen, så var det uthärdligt, men de sista fem åren ute i Flemingsberg, i ett slitet industriområde som nu kommer att rivas, blev det snarast outhärdligt. Min arbetsledare Hans såg nog biblioteket som ”hans”, och hade nog helst velat göra allting själv. Att delegera arbetsuppgifter var inte hans starka sida. Jag kände mig allt mer obekväm, och mina psykiska problem hade i mångt och mycket sin orsak i arbetssituationen. En av mina sista arbetsuppgifter var att ordna ett rum för en stor donation skönlitteratur från professorn Lars Furuland, som jag beundrade men också fick uppleva mindre behagliga sidor hos. Det hade varit skoj att ordna hans arkiv, men intresset svalnade ganska snabbt. [Ett starkt minne: Två invandrartjejer kom in och hade fått i uppgift av gymnasieläraren att skriva om arbetarrörelsen. De visste inte någonting om detta och jag satt en hel förmiddag med dem och berättade, varvid de spelade in mig på en kasettbandspelare (det var före smartphone-tiden). Många prominenta personer stötte man ihop med, jag minns till exempel när Jörn Donner dök upp för att läsa något. Jag blev förstås rädd för hans berömda humör, men har var vänligheten själv och tackade mig flera gånger, översvallande. Döm inte hunden efter håren alltså!]

En stor orsak till problemen var dåliga chefer, och att huvudmännen S och LO var så ointresserade av verksamheten. Anslagen krympte år för år, när jag började 1994 var vi ett trettiotal anställda. När jag slutade 2018 var det ungefär hälften. Många var placerade av olika skäl, med fysiska eller psykiska handikapp, många var arbetslösa typografer, som blivit arbetslösa när tidningarna och produktionen digitaliserades. De arbetade då med större arkivuppgifter, ofta i en lokal i källaren på ABF-huset i Stockholm.

[23 mars 2021. Jag började på Konstakademien förra veckan, och träffade ständiga sekreteraren. Ständigt detta problem med att våra chefer inte har en susning om vad vi arbetar med! Frågan var väl hur jag skulle ”tituleras” och när jag skämtsamt sa ”expert” så kontrade hon med ”assistent”? (Det var nog fråga om löneplacering.) Jag hade velat påpeka att en assistent knappast kan avkrävas att katalogisera 1800-talslitteratur på fem olika språk! Men naturligtvis så sa jag ingenting. Jag vill ju inte att arbetsmiljön ska förpestas från dag ett. På ARAB arbetade två bibliotekarier som hatade varandra. Det hade tydligen pågått ända sedan de gick på BHS. Det gick så långt att den ena dränkte in den andras kontorsstol med parfym. Nummer ett påstod att hon hade allergi, särskilt mot stark parfym! Påstod att det rörde sig om ”mordförsök”. Jag försökte hela tiden hålla mig utanför konflikten, men den förgiftade arbetsmiljön i flera år, ända tills nummer ett tvingades ta ut förtidspension. Men även bibliotekarie nummer två var ett problem på arbetsplatsen. Hon vägrade gå i pension, och problemen, som hon nu vände mot andra på arbetsplatsen, pågick flera år till. Först efter millennieskiftet, när nummer två äntligen tog ut sin pension och vi fått en manlig chef, som mest höll sig på sitt arbetsrum och ägnade arbetsplatsen minsta möjliga intresse, så blev det faktiskt ganska lugnt! Ja även på Vårdhögskolan på Jägargatan pågick en liknande maktkamp mellan två av de kvinnliga bibliotekarierna. som tidvis förgiftade arbetsplatsen. Jag tror en del kollegor kan känna igen sig. Man skulle kunna skriva mycket om dessa ”enkönade” arbetsplatser och vart allt skitsnack bakom ryggen på folk kan leda till. Annsofi hade för övrigt på en av sina arbetsplatser en kvinnlig chef som var närmast psykopat, och på en annan, en bokhandel, en kvinnlig chef som medicinerade, kedjerökte, och tog narkotika. Samtidigt! Hon hade en diagnos som säkert aldrig blev utredd.]

[24 mars 2021. Idag när jag promenerade i det vackra vårvädret i det som blivit ”mitt” område: Västra Södermalm från Hornstull till Skanstull längs Ringvägen med Årstaviken, Drakenbergsparken och Tanto, kom jag och tänka på när jag skjutsade Märta och Aina på cykeln till förskolan (som då hette ”dagis”). Aina satt bak i barnstolen på pakethållaren, Märta åkte på styrstången. Vi cyklade antingen Magnus Ladulåsgatan (Stockholms kanske fulaste och mörkaste bakgata) eller den breda Södermalmsallén. Hela Södra stations- området byggdes i slutet på 1980-talet, då den gamla järnvägsstationen revs och ett ganska nedslitet och lite skumt område försvann. Det var olika byggherrar, vi bodde i Stockholmshem, kommunalt. Sivert Lindholm hette arkitekten, och åttavåningshusen i gul tegel var ovanligt välplanerade, där vi fick en fyra högst upp. Så småningom blev det omvandlat till bostadsrätt (liksom det mesta på Södermalm) och värt en ansenlig summa.]

Konny

Konny, som jag kallar honom, var en av mina första vänner på Berghem där vi bodde först i Umeå fr o m 1960. Vi kom då från Skellefteå där min pappa hade en läkartjänst. Därifrån (Skellefteå) har jag bara enstaka minnen: När mammas skolklass kom och lussade för henne, hur jag lekte med en kompis och byggde fort (det var förstås indianer och cowboys, något som dagens unga knappast vet var det är). Någon gång att jag blev rädd för något och rusade hem i panik från skogen utanför. Annars ingenting. Vi måste ha varit en exemplarisk barnfamilj i folkhemmet Sverige. Unga kvinnliga släktingar var sedan barnflickor, men i Skellefteå hette hon Nea, och var älskad av oss bröder. Min andra bror Klas föddes där. Några somrar tillbringade vi i Ljusvattnet hos bönderna Hilding och Märta, som blev goda vänner. Inledningskapitlet i Shejken utspelas där.

Konny och jag gick i första klass, men då umgicks jag mest med några andra pojkar som också bodde på Blåbärsvägen. Mitt emot oss bodde den berömde skidåkaren Assar Rönnlund. Granne var en tandläkare och vi umgicks med hans söner Anders och Ulf. Han hade en fru som var tyska och ansågs skygg, hon gick aldrig ut, syntes bara ibland glänta på en gardin. Ett av mitt livs första mysterier.

Sedan vi flyttat till Backen när jag gick tredje klass så började jag umgås mer med Konny (som jag kallar honom). Han var med hemma hos oss på barnkalas, det har jag bilder på. När vi kom upp i högstadiet började vi spela ihop. Vi skrev låtar som Lennon-McCartney, men helt i vår egen stil. Konny sjöng rätt bra, med stark emfas, och övade upp gitarrspelet. Vi spelade sedan in låtarna på hans Tandberg-bandspelare. När han skaffat två så kunde vi lägga på flera spår, d v s spela med oss själva: piano, orgel, akustisk och elgitarr, elbas på gitarren, hemmagjorda trummor av allt som gick att slå på. Snart var vi tre, då Stefan tillkom, en klasskompis till Konny.

[De västerbottniska namnformerna är värda ett eget kapitel. På gamla gravstenar kan man se de mest underliga namn, utsirade och krångliga. Någon har sagt att folk ofta var väldigt fattiga, men fina namn kunde de i varje fall ge de många barnen. Ofta bibliska. Det var Nikanor, Amandus, Eulalia, Amaranta, Krusmynta (nu höftar jag, men inte helt på måfå), Teofron och så vidare. När jag själv växte upp var dubbelnamnens förlovade tid. Där fanns jättemånga Lars-Olov, Jan-Erik, Hans-Erik, Lars-Erik, Gun-Marie, Ing-Marie, Ann-Sofi, Ann-Christin och så vidare. Ibland hörde man amerikanska namn som säkert tagits från filmstjärnor: Clark (uttalades Slark), Errol, Gary, Mary, Steve, Glenn och så vidare. Jag kände åtminstone tre Kenneth.]

Konny hade jobbigt hemma. Han berättade senare för mig att han avundades mig som hade en riktig familj som åt middag ihop på kvällen och gjorde saker ihop. Så var det inte hos honom. Hans pappa jobbade udda tider på järnvägen, mamman hade varit lite av en skönhetsdrottning som hade alla möjliga udda jobb, bland annat satt hon i kassan när det var nöjesfält på Barnens Dag. De hade en märklig hobby, de åkte på bingo runt om i länet varenda helg och huset var fullt av priser, bland annat ett berg med kaffepaket. Men också en elorgel som vi spelade på. Huset var ett egnahem, på Berghem, de hade inhysingar som hyrde på övervåningen, Konny bodde i ett rum i källaren. När föräldrarna var på bingo så fick han vara barnvakt för sina två yngre systrar, och det var i princip varje fredag-lördag, kanske också söndag. Barnen fick stryk, till och med när jag såg på.

Konny försvann nog in i sitt eget för att slippa föräldrarna. Vi umgicks mycket, spelade tennis, spelade fotboll, gjorde låtar (först med engelsk text, sedan svensk, sedan började Konny tonsätta Nils Ferlin och jag kinesiska dikter). Konny hade en otrolig energi: när han gav sig på något, som att spela tennis eller basket, bridge eller gitarr, så gick han in för det 100 procent, och blev väldigt duktig. Som bridgespelare blev han en av länets bästa. Vi skulle så småningom förlora kontakten, när inte musiken band oss samman längre. Konny gick vidare på samma sätt, han träffade en flickvän som jag och Ingmarie introducerat och fick fem barn, han slog sig på matematik och dataprogrammering och blev professor vid en mindre högskola (professuren inrättad på hans eget initiativ). Han köpte och sålde aktier, köpte hus i Frankrike och blev smått förmögen. Hade egen firma förstås. Jag kunde bara beundra honom på avstånd. Mannen som alltid gav 100 procent vad han än företog sig. Så olik mig på de allra flesta sätt. Men våra barndoms- och ungdomsår hade vi tillsammans och de är oförglömliga.

20 juli 1995 (sommar i Järvsö)

Har varit upp och tittat på utsikten från Öjeberget, över Järvsö med omgivningar. Klockan sju på morgonen. Det är flödande sol, tallarna ser ut som på billiga hötorgstavlor, barken skimrar, och träden har små färska kottar. Bilar, tåg, det ser ut som en leksaksstad uppifrån berget där vi bor. De stora åkrarna, fälten där traktorerna plöjt och slagit gräset, hässjat eller paketerat i vita ensilage. Sjöarna, de blånande bergen, så typiska för Hälsingland, min farmors och farfars landskap.

Vi har varit där de bodde på andra sidan Ljusnan, i den lilla sågverksbyn Nor. Vi fick hälsa på Pelle som bor i farmors och farfars hus som ligger nere vid älven. Han är snickare och taxichaufför. Vår vän (Pappas gode vän) Gunnar var inte hemma i Solliden, som var det första lilla huset farfar och hans bröder byggde i Nor, idag fungerar det som sommarstuga, ligger mitt i byn. Några bondgårdar, Svenssons lanthandel, ett sågverk där farfar och hans fyra bröder fick arbete, det var det hela.

Idag är det sol och vackert men annars ganska kallt i sommar. Vi har varit i Delsbo och spelat ”Hero Quest” med kusin Axel, Aina och Märta. Nu ska vi bese kyrkan där mina anfäder ligger begravda i en stor familjegrav med järnkätting runt, så nära kyrkporten man kan komma. Fint ska det vara. Ett förskräckligt ”mausoleum” enligt kusin Inger, som tycker att det ska rivas. Glädjen var stor när barnen, våra och Klas’, fick träffa Lill-Babs, som driver stugbyn på Öjeberget, och fick signerade foton.

Jag har fått i uppgift att skriva om Viktor Rydberg i tidskriften Parnass (Annsofi är med i Viktor Rydberg-sällskapet som är en unik samling original med hög medelålder), och Annsofi och barnen ska vara med på ett kulturläger (mycket konst och måleri) vid Dellen, som syster Bettan ska stå för. Jag har haft ont i knät men det är bättre nu.

Vi har gjort ett tidskriftsnummer av bis, på tidskriftsverkstan i Gamla Stan, i ett jättegammalt rödmålat hus som tydligen ägs av den en gång så kände socialläkaren John Takman . Han lämnade ett jättestort arkiv till ARAB med mycket material från Vietnamkriget bl.a.

5 november 1995

Nu sitter jag i köket och äter Soldatens Ärtsoppa (mycket gott) och lyssnar på Bachs härliga G-dur mässa (mindre känd) med tre snabba körsatser. Med kyrkokören har jag sjungit alla Bachs stora verk, riktiga favoriter, men inte denna. Annsofi och barnen har varit uppe i Delsbo (Allhelgona). En mild och behaglig höst efter den varma och sköna sommaren. I fredags snöade det till och med och nu har det blivit kallt. Tantolunden ligger täckt av snö. I de kuperade backarna brukar pulkorna slinta så fort det blir lite snötäckt. Det är ett av Stockholms finaste grönområden. Katarina kyrka är uppbyggd efter den stora branden (vi såg den brinna från vårt fönster på åttonde våningen) och nu var det musikgudstjänst med musik av Mozart och den pampiga Verdis Requiem. Alltid lika gripande.

Jag besökte Björn och Stina, våra vänner på östra Södermalm. Stina har haft inflammation i tjocktarmen och var mycket illa däran. Nu har hon påse på magen men är på bättringsvägen. Hon har inte varit snäll mot sig själv, kommer från lilla Säffle i Värmland, liksom Gert, salig i åminnelse. Jag pulsar på med slutet på lic-avhandlingen, jobbar på ARAB, det borde kännas bra men jag är inte glad ändå. Barnen är snälla, ekonomin är ganska god äntligen. Jag sjunger med filharmoniska kören på måndagarna, konserterna ska man ha frack, jag råkar ha två stycken! Fantastiska konserter, Bachs Matteuspassion, Brittens War Requiem, Mahlers Åttonde symfoni, stora upplevelser! Otto Olssons Requiem, som är alldeles bortglömt, har vi spelat in på skiva.

Idag är det -5 men i blåsten känns det som -15. Inte torr skyla som i Umeå. Det är sol ute och snön lyser vit på taken. Vår nya kisse, Snoddas, verkar lika understimulerad som jag. Jag förstår inte varför?

Jag har fått löneförhöjning (Handels, som vi tillhör, hade en bra avtalsrörelse). Ändå har vi sällan något över när månaden är slut. Sista veckan före den 25 brukar vara knepig. Jag knegar på på jobbet, handleder Barbro om organisationstryck som ska katalogiseras i en hemsnickrad databas. Nya tider, nya seder. En s k ALU-are också, Birgitta. Hon lägger in SSU:s organisationstryck. Småtrycket är en viktig del på ARAB, men inte är det roligt att katalogisera.

Jag har återigen varit på Biblioteksmässan i Göteborg, börjar bli en vana. Där regnade det katter och hundar på fredagen. Jag hade min första biblioteksvisning här på Upplandsgatan för Åke Åbergs veterangrupp från länsbiblioteket. Nu ska jag få skriva en bibliografi över småtrycket i en 100-årshistorik som historikern Björn Horgby ska skriva om Gruvindustriarbetareförbundet. Jag var med på ett möte som var ganska lustigt, det var en grupp stora och breda gruvarbetare som verkligen satte den lille historikern på plats. Han fick strikta direktiv om hur historiken skulle skrivas, särskilt känsligt var den stora gruvstrejken 1969, som ju inte var sanktionerad av styrelsen. En hel del pressklipp från gruvstrejken som jag katalogiserat ströks sedan från 100-årshistoriken! Men jag fick ersättning för arbetet åtminstone.

Israel och palestinierna har gjort upp om fred, fast premiärministern Rabin efteråt mördades av en galen judisk extremist. Jag läste Hannah Ashrawis biografi som jag recenserade åt Hudiksvalls Tidning, ganska lägligt. Har varit förkyld, haft ont i ett knä sedan vi var i Tjeckien i somras, och nu lider det ju mot jul. Annars är vi ganska friska och Stina har slutat röka. Själv lyckas jag inte ens med det! Jag saknar jobbet på tidningen i Hudiksvall (fast jag skulle inte kunna tänka mig att bo där). Stockholm är en så vacker stad, det är synd att jag inte kan uppskatta det till fullo. Känner det när jag cyklar till jobbet vid Norra Bantorget på morgnarna. Men nu är det för kallt och halt för att cykla. Helgerna är tyngst. Jag kan inte företa mig något vettigt, känner mig låst här med barnen. Luther sitter i ryggen, och jag blir förbannad och trött på sossarnas skattesänkarpolitik, som man tvingats på av EU. Den monetära unionen kräver rättning i ledet. Mona Sahlin fortsätter att slarva med sina kontokort, men blir säkert vald till statsminister ändå. Media kör med kändishysterin, fåniga frågeprogram på TV, och alla dessa ”åsiktsmaskiner”. Avundsjuk förstås, hade gärna varit med och luftat mina åsikter. Att bara sitta bredvid och se på overksam gör mig sjuk. Jag är feg och bekväm, det är hela saken.

Snart är det bandypremiär på Zinkens idrottsplats. Det brukar höras ända hit!!

24/10 1996

Nu har det gått ett helt år till. Jag är väl inte längre lika dyster, även om det ibland känns tungt. Och samtidigt inte. Vi har det ju egentligen ganska bra. Jag sitter på tåget, det är återigen BoB-mässa. Jag ska möta Annsofi i Göteborg, vi ska bo på hotell (”i jobbet”). Jag har redan på tåget stött på Torgny, Agneta Persson, Lars G. Andersson, Göran Palm. Hela kultursverige brukar ju sluta upp när det är mässa i Göteborg.

Jag lämnade Pella på hennes nya fritids på Flintbacken. Vi får hämta henne på Maria Prästgårdsgata, opraktiskt men ändå inte, det ligger ganska nära Södra station där vi bor. (Zombien bredvid mig försöker prata i trådlös telefon och svär över mottagningen. ”SJ, SJ, gamle vän”). Nu ska Love vara barnvakt, han bor tillfälligt hos oss. Vi har passerat Hallsberg och dundrar nu genom Västergötland.

Nej, Mona Sahlin blev inte statsminister, och det var väl på gott och ont. (Höstvädret är milt, det var samma varma sommar som förra året, fast den kom senare än förra året.) En ung kvinnlig statsminister var nog inte vad många av ”gubbarna” ville ha. Någon läckte säkert i god tid om hennes kontokortsaffärer? Men visst retar man sig på hennes arroganta sätt. Och Göran Persson är väl inte mycket bättre? ”Buffeln från Katrineholm”? Fredsprocessen i Sydafrika verkar fortgå och en lösning på Palmemordet har plötsligt seglat upp under utredningen av krigsförbrytelserna där. Mördades han av sydafrikanska agenter? Ja vad vet man? I Israel däremot har man tagit ett steg tillbaka sedan den konservativa Netanyahu blev premiärminister.

Sommarens Prag-resa med barnen var mycket lyckad. Besök på den gamla Habsburg-borgen Karlstein. Operan i Prag där Mozarts operor hade premiär. Trevligt firande av Björns 40-årsdag i Grundfors inklusive BiS-läger där. Trevlig samvaro med Ebbe i Skåne i samband med Per och Helenas bröllop. Det följdes av en del pinsamheter och missförstånd som jag förbigår med tystnad. ”Att inse sina begränsningar är smärtsamt men nödvändigt”. Gäller väl främst mig själv i första hand.

Trevligt 50-årskalas hos Helén där jag och Annsofi som vanligt stod för excellent underhållning [hur många gånger har vi/jag inte gjort det? Det började redan i Östra Gymnasiet i Umeå, i USA, på varenda julfest sedan jag börjat lönearbeta, BHS-revyn i Borås, körspex, Riksdagsbiblioteket, Uttrans sjukhus, varje jul på ARAB med fest och Luciatåg, först med Märtas Bild och formare, sedan Ainas klass i Gamla Stan, sedan Pellas på Adolf Fredrik…] Aina [och senare Pella på sin skola jag tror både AF och i gymnasiet] är ordförande i elevrådet på Storkyrkoskolan, hon ska leda firandet av FN-dagen på skolan. Man blir stolt över barnen!

Och innan dess hade vi varit en tur till Oslo och hälsat på ”Guran”. Det märks att ekonomin är bättre! Ett vackert höstlandskap breder nu ut sig utanför tågfönstret, löven har redan börjat falla och det är kallare, ca 10 grader+. Yuppienallen gick av i Töreboda, där vi bytte tåg för att åka till Borås. Vi har annars varit sjuka hela hösten. Märta lunginflammation, Aina och Pella feber och halsfluss, liksom jag och Annsofi. (Ja nu steg en ny yuppienalle på i Skövde.) [Det var ovanligt att folk satt och pratade i trådlös telefon 1996]

5/11 1997 (någonstans över Paris)

Jag är på körresa med Sofiakören till Kanarieöarna. Vi har passerat Paris och flyger söderut över Biscayabukten mot Spanien. Vi startade 10.30 och fick sedan mellanlanda i Köpenhamn för något fel på planet i en timme. Men det känns riktigt bra, tack vare Sobril-Stemetil-intag. Vi ska ge fyra konserter i Las Palmas (Gran Canaria). Jag har spelat in ett trevligt band barockmusik med C.P.E Bach, Tartini, Vivaldi, Johan Agrell, Zelbell, Händel och Bach. Jag har redan kört det tre gånger i kasettbandspelaren!

Vi har just ätit lunch klockan är väl ca 15. Det är ett stort plan, 10 stolar på rad, 2+3+3+2. Dubbelt så mycket i gamla SAS-planen. Här i min avdelning är ganska lugnt, två pensionärer bredvid mig som sover gott (jag försöker alltid få ytterplatsen). Inga fyllisar (som Björn råkat ut för när han rest) eller småbarn som för oväsen. Dom finns tack och lov längre bak i planet verkar det som.

Jag trivs annars med jobbet på ARAB. Annsofi pluggar på BHS på distans, hon trivs väl mindre bra på Lärarhögskolans bibliotek, men hon kämpar på. Hon ska ner till Borås en gång till före jul, och bor då inneboende. Julen blir lugn, Björn kommer från Ske-å, och Wiveca som har beställt plats på ett ålderdomshem som drivs av katolska nunnor från Irland. Caspar har sökt jobb i Stockholm, kors i taket! Ove ska flytta till Peking där Lena fått en fin tjänst på FN. barnen sköter sig bra i skolan, de är helt enkelt underbara. Märta stor och klok, mycket stilig har hon blivit. Aina är väl en liten bråkstake ibland, men charmig och rolig och smart. Pella är gullig med glasögon, en riktig liten professor och bokslukare.

I somras var vi till Öland med barnens kompis Isabelle, en lyckad resa där vi träffade både Åke och Ebbe med släkt. Ebbe har en andelslägenhet i Österrike, och vi hade en tyska från Hannover, Ragnhild, som bodde en helg hos oss. Framtiden ser plötsligt ganska ljus ut när man ser det så här ”lite grann från ovan”. Lic-avhandlingen är klar, Annsofi och jag tog en båt till Tallin, sen var jag med jobbet på Åland och med Märta och Aina på BoB-mässan i Göteborg. Ekonomin är inte ljus men blir väl bättre med tiden. Märta var med Vår Teater i Oslo och spelade Folk och rövare i Kamomilla. Hon engagerar sig i Ung Vänster, spelar basket m.m. Tidigare gick hon på fri dans med Nora och sjöng i kör. Aina spelar cello, mycket bra. Hon gick som pedagogelev på Musikhögskolan [och sökte in på cello till Södra Latin, jag glömmer inte när hon sprang genom parken med den stora cellon på ryggen, som en liten sköldpadda, men mycket fortare än en sådan]. Hon läste Tomten högt på Viktor Rydberg-gubbarnas julfest, och läste högt Stilla natt i Sofia kyrka på julkonserten. Starkt! Dom är helt orädda båda två, Märta tror jag inte ens är nervös.

Det har för övrigt varit rekordvarmt som vanligt, 25-30 grader+ från midsommar till slutet av augusti. Vi var mest i Hälsingland. Nu är det kallare och t o m pudersnö. Allt extremare väder således. Vi var en vecka hos Bettan o Jerker i vackra Bjuråker. Kompositören Jakob Adolf Hägg ligger begravd vid kyrkan med fantastisk utsikt över Dellensjöarna. Det är gudomligt vackert på sommaren! Har skrivit en artikel om honom i HT, han tillbringade mycket tid hos sin bror som var fabrikör på ett bruk i Hälsingland. Sedan en vecka hos Mia o Monika i Bjursnäs (kapellet) och sedan en vecka hos Caspar o Wiveca, som hyr ett hus inne i Delsbo. Mias pappa Gullmar dog tragiskt i cancer för en månad sedan.

Las Palmas 12/11

Jag sitter nu på hotellrummet och väntar på att få gå ner och lämna väskorna till avfärden med buss till aeropuerta (jag läste ju spanska en sommar i Arenys de Mar utanför Barcelona, och tog gymnasiekompetens t o m) Vi åker härifrån kl 13. Vujke, vår ständigt serbiske guide, och Markus från Göteborg, har redan åkt med taxi och fick ta ett tidigare plan. Vi har haft en fin vecka med omväxlande väder, sol, moln, regn, blåst. Idag ganska fint, ca 15+ Jag sitter på den inglasade balkongen och lyssnar på ett band som Pelle spelade in med musik av Ludvig Norman och barockmusik med Tom Koopman.

Vi bor på hotel Marmoral, bara tio meter från havet. Jag har fått dela rum med Vujke och Markus och det har gått bra. Man får ha tålamod. Nu är man ganska slak och väntar mest på att få åka hem. Fyra konserter som gick bra (på sex dagar). En på den mycket flotta Club Nautico (i hamnen med pool och allt), en i engelska kyrkan och två på musikkonservatoriet. Den kanariska kören var mycket duktig, sjöng allt utantill och med bra svenska [tror det var Förklädd Gud]. Här är ett helvetiskt liv på gatan, även på natten. På natten blir det svalt, på dagen 15-20+ Det blir sällan kallare utom i bergen. Vi var där och åkte på smala livsfarliga serpentinvägar i en stor buss Däruppifrån såg vi klart Teide på Teneriffa, den verkade sväva ovanför molnen, 4.000 m över havet.

Jag har promenerat lite på playan, men mest gått inne i stan. Mycket gamla fina hus i Vegueta, gamla stan. Några från 1500-talet, ett ska Columbus ha sovit i när hans tre första skepp passerade där innan resan över Atlanten 1492-93, och sedan 1503. Jag och Vujke gick från hotellet ända till gamla stan, det tog säkert en timme. I den fina ”trädgårdsstaden” Ciudad Jardin som man passerar finns fantastiska trädgårdar. Vi såg ett gäng dagisbarn i små uniformer och en riktigt förfallen park där de rastade. Gatorna har namn efter berömda män som Dr Chil, Dr Gran Bassos, Tomas Miller, men också Zola, Kant, Olof Palme etc. Mycket fina gamla hus, ofta med jugendsnickerier och träbalkonger med jalusier för. En sorts AC från 1500-talet.

Den kanariska kören har underhållit oss bra. En dag fick vi åka upp i bergen, till Terór (vilket bra namn). och Tejeda, mitt på ön, högsta punkten på vulkanen. Färden gick uppåt längs trådsmala livsfarliga vägar. Det var hålligång i bussen, flera spydde och blev vettskrämda. Tur att man inte har svindel.

Igår kväll var det middag på en tapas-restaurang i gamla stan. 90 personer ur bägge körerna, mycket mat och sång. Vi kom hem dödströtta 02.30. En av de första dagarna blev också sen, vi blev bjudna på whisky inne hos Eva och Danne, somnade först kl 04.00 Straffet kom dagen efter när vi åkte upp på småvägarna i bergen, ca 2000 m öh. Men jag har klarat mig från magsjuka och förkylning, ta i trä! Många har hostat och harklat, sista konserten blev nästan förstörd av ideliga hostningar, det var väldigt torrt i lokalen.

(Senare.) Nu sitter jag på planet, vi flyger över Spanien och närmar oss Biscayabukten där det kan vara lite gropigt. Jag kände mig dålig ett tag men with a little help from my friends så löste det sig. Nu ska det faktiskt bli skönt att komma hem till ”odjuren”. Jag har med en flaska honungslikör (Bien-me-sabe). Ska fördriva sista timmarna med Mahler, Robert Jordan, Vigdis Grimsdottir (om lesbisk kärlek tror jag, en recensionsbok).

Söndag 12 april 1998 (påskdagen) (ABA i Köpenhamn)

Det var ett fullsatt plan från Kanarieöarna, försenat förstås, vi kom inte hem förrän 01.00, i taxi med Titti. Nu är påsken snart slut, Märta och Aina tittar på ”En vampyrs bekännelser”, en riktigt bra skräckfilm med Brad Pitt, Michelle Pfeiffer och Tom Cruise, efter Anne Rices bok. Det har snöat och varit riktigt busväder (”aprilväder”). Vår vän Pavel från S:t Petersburg körsångare, doktor i orientaliska språk, engelsklärare, men jobbar som nattvakt i StP för att kunna leva på sin lön. En trevlig och pratsam bekantskap. Vi har haft både Göransson och Leif här, Björn S och Stina, Caspar, Mia, Love. Vi åt gott och Pavel bjöd på rysk vodka så alla blev i gasen. Jag gjorde i ordning cyklarna fast det är svinkallt ute, ska hälsa på Konny i Västerås, hoppas vädret blivit bättre då.

Jag var på studiebesök på Arbejderbevaegelsens arkiv og bibliotek (ABA) i Köpenhamn 14 dagar i februari. Trevligt att se hur de arbetade, jag fick bo hos Gert Callesen, forskare vid ABA, i Humlebaek. Avslappnad stämning, man rökte inomhus i alla rum, även i arkivet, och på fredag firade man ”firaften” med öl och snaps redan kl 15. Jag strosade runt i K-hamn, tittade på Glyptoteket, Historiska museet, Tivolimuseet, Arbejdermuseet. En trevlig bekantskap var historikern Peter Birke från Hamburg som också bodde hos Callesen, som är i Bryssel med sin fru (vars far äger Flüggers färg). Mindre trevligt var samtidigt OS i Nagano där hockeylaget med en rad kända proffs blev utslaget av Finland. Danskarna pikade mig mycket för det, jag såg delar av matchen på Järnvägsstationen (Hovedbangarden). Sverige tog bara några få medaljer: Pernilla Wiberg, curlinglaget, och Niklas Jonsson på femmilen. Efter en vecka kom Annsofi ner med barnen och vi gick på Louisiana.

Hela ARAB har flyttat tvärsöver gatan från Upplandsgatan 5 där vi hade hela huset iklusive vind och källare, till Ug 4, där vi bara har två våningar. Där låg ARAB ännu tidigare, ca 1930-1970. Jag fick hemskt ont i ryggen efter flytten och var nästan konvalescent i en vecka. Idag var jag t o m på Friskis & Svettis.

21 juli 1998 (i Paris med Björn, Märta och Aina)

Nu sitter jag på terrassen till ett trevligt litet trevåningshus, rätt exklusivt, i Villennes-sur-Seine, en förort till Paris. Märta och Aina ska laga mat, Björn har lagt sig på sängen efter att ha tagit en whisky.

Här är verkligen perfekt, en fridfull förort, rätt sömnigt vid Seine, nordväst om Paris. Många små franska stenhus i omgivningen, några ser ut som små slott med gräsmattor och trädgårdar, stängda grindar med höga staket och ilsket skällande hundar. Jag är hungrig som en varg, idag var vi på Louvren som är helt omgjort sedan jag var där för tio år sedan. Enormt stort, massor med turister. Men vi fick se Mona-Lisa, som är mycket mindre än man tänker sig, många fina holländare, Vermeer, Rembrandt, Frans Hals, och en del fransmän (Watteau, Boucher, impressionisterna såg vi igår på Musee d’Orsay). Det är väldigt varmt, värst var det i måndags när vi kom med tåget. Idag blåser det lite, och igår kom faktiskt en regnskur.

Jag läppjar på en Cola och röker Gaulois. Måste sluta röka snart! Hundarna väsnas hos grannarna, bilar kör förbi på stora vägen, och höghastighetstågen för oväsen när de dundrar förbi. Här skulle man inte ha något att sluta sina dagar. fast Paris är väldigt förändrat sedan jag var här så ofta på 1970-talet. Med Annsofi på vår förlovningsresa 1980. Med Roger och Olle på en veckas semester, på Tågluff med Konny och Lars G. Vår uppgift är att vakta katten, Pim-pim, som smyger omkring och låter som ett jämrande spädbarn i målbrottet, ett lite skrämmande ljud, och som väcker oss klockan sex varje morgon. hans bajslåda står på stora terrassen. Jag ska vakta en fax åt husägaren, se nedan.

Paris 23 juli 1998

I morse var min födelsedag och Märta och Aina och Björn uppvaktade mig på morgonen, jag sover på en madrass på golvet bredvid faxen, med presenter, thé och baguette. Nu sitter jag på ett café nära Gare S:t Lazare, medan barnen är och shoppar. Jag tar en pytteliten espresso och betraktar gatuvimlet. Björn är ute på egen hand. Vi gick på ”téhus” och åt en riktig lunch, krabbomelett, jordgubbstårta, choklad och rosévin. Tyvärr är mitt VISA-kort lite nyckfullt, hoppas det fungerar ikväll när vi ska gå på restaurang. Vi har varit på Eiffeltornet, det regnade och var tråkigt väder. Imorgon ska vi till Giverny, målaren Monets trädgård.

Vår värd heter Åke Danielsson (som min lärare i Borås) och verkar sysslar med trävaruprodukter från USA som han säljer i Frankrike, Belgien och Marocko. Vi har fått låna det genom Dario, kördirigentens Arnes boyfriend. Vi ska vattna blommorna också. En trevlig, lite bedagad lägenhet med flera rum, heltäckningsmatta som säkert sprider en massa kvalster, lite antikviteter. 30 minuters avstånd från Paris med pendeltåg. ”Carte orange” som kostar 160 franc i veckan. Gäller även på métron. I närheten bodde Zola i ett jättehus, där han också dog, förgiftad av en fascistisk byggmästare.

Efter skolavslutningen var vi i St Petersburg med kören. Barnen fick sköta sig själva några dagar och blev uppkörda med Anton till Hälsingland. Wiveca bor hos nunnorna i Bagarmossen (Oscar I:s minne) med ett eget litet rum, och hon har en ateljé i Kärrtorp i en källare. Båtfärden var stökig, några missade båten, Arne hann med nöd och näppe kasta sig med innan den la ut mot Helsingfors. I hytten bredvid firades att sommaren var här (fast den varit usel hittills), därefter en lång bussfärd till S:t Petersburg som var rätt förfallet och nedgånget. Där var det +33 en dag. Vi gick mycket, besökte tsarens sommarpalats, dålig service, trist mat, men det fick gå. Hemfärden från Åbo var desto skönare, vi åt gott i Arnes och Alfs sällskap och hade äntligen en lugn natt. Vi hann stanna till i Viborg, men såg bara Aaltos bibliotek från utsidan. Det renoveras nu med pengar från väst.

Vi hann besöka både Delsbo och Umeå därefter, där vi låg hos Birgitta. En rolig popfestival med barnen (Trästock?) som nog var sommarens höjdare, vi åkte bil till Skellefteå med Klas, 30 grader varmt, härligt väder, vi bodde i en liten stuga med Klas och Erik i Tjärn, och såg Whale, Eagle-Eye Cherry, Titiyo, Vildman m.m. En tur till Grundfors uppe i fjällen med Björn och Klas och barnen. Växlande väder men vi gick liten tur till Ransaren och Stekenjokk och hade tur med vädret. En vild grillfest med krocket i Grundfors vid stugan som Björn och Klas sköter, Erik vann fast jag fuskade, helt öppet! sen hemfärd till Stockholm via Östersund. Tog ca ett dygn. jag jobbade två veckor slött arbete på ARAB mitt i sommaren och sedan kom Björn nedfarande för vår tur till Paris. Jag hade en bunt tågbiljetter som var ansenlig, via Malmö, Köpenhamn, Hamburg, och hemfärd med höghastighetståg via Bryssel. Häftigt! Jag fick 15.000 från Ax:son-Johnson för lic. avhandlingen så ekonomin var säkrad. Vi ska nu avsluta semestern med en vecka hos Ebbe i Skåne.

Vendredi le 25 Juillet

(Cette semaine, nous avons été à Paris. C’est moi, Märta, ma soeur Aina, mon papa, et mon oncle Björn. Nous avons vu La Sacre Coeur (un chatédral) Musée d’Orsay et Notre Dame, le Louvre, L’arc de Thriomphe, la Tour Eiffel, le Jardin de Monet et un exhibition avec Max Ernst, Montmartre [där jag och Björn skulle ta en öl med barnen och upptäckte att baren var full av prostituerade damer, så vi fick rusa därifrån med oförrättat ärende], Le Chardin de Luxembourg etcetera. Det är kul här. Märta.)

30/8 söndag

Sitter i köket och huttrar, det är mulet och ca 10 grader varmt. Slutet på en urusel sommar och jag känner mig rätt sänkt pgr av det dåliga vädret. Klockan är elva, Annsofi är och förbereder bokbord med Viktor Rydberg-gubbarna, jag vill helst slippa. Märta och Aina har åkt till Rinkeby för att göra intervjuer inför valet, gubevars. Jag och Pella ska åka till Gröna Lund, sex gratisåk med Metrokortet. Det ser jag inte fram emot med någon större glädje heller.

På tisdag kommer Peter och Bianca hit från Hamburg, via Gotland. Det ska bli trevligt. På lördag ska vi ha kräftskiva. Jag sitter och värmer fötterna på brödrosten, det är råkallt här inne. Vi ska äta risgrynsgröt om en stund. Igår var vi på polsk festival i Kungsträdgården, det var livat trots skitvädret, korv och öl och underhållning med blåsorkester. Men pengarna är slut, nu får vi leva på kortet. Pella ser på en gammal barnfilm, Niklas och figuren, på TV.

Paris-sejouren slutade med att vi tog pendeln från Vincennes-sur -Seine in till Gare St Lazare. Taxi till Gare du Nord, som körde konstiga vägar och säkert snodde oss på lite pengar. Snabbtåget TGV till Bryssel gick på en snörrät bana över fälten i Normandie, och fort gick det. Byte i Köln, södra Belgien (i omvänd ordning) genom ganska ruffiga områden i gamla koldistrikt. Jag hade nio kollin (resväskor) att hålla rätt på, men naturligtvis glömde jag en väska i Hamburg (bara gamla smutsiga kläder dock). Björn hann inte ens äta på båten för han skulle handla tax-free. Men Märta och Aina hade kul tror jag. Taxi till flygbåten till Malmö, och vi fick dividera en del med den färgade taxichauffören innan han tog våra svenska pengar!

Efter värmeböljan kom det svenska skitvädret, och det blev lite dystert hos Ebbe i Skåne. Ebbe var inte särskilt munter, men det är nu en gång ”hans natur”. Jag försökte ringa till Hamburg och fråga efter väskan (idiotiskt) och de kallade mig ”dansken”. Vi promenerade till Smygehuk och åkte bil till Lund där det regnade småspik. Parisresan innebar ovanligt mycket ansvar för min del, men på det hela gick det mycket bra. Minns att på sovtåget ner till Paris så frös jag och satte upp värmen i kupén på max. Nästa morgon var det stekhett i kupén och norskorna som sov högst upp fattade ingenting!! Men någon semester var det naturligtvis inte.

Nu har Annsofi kommit hem och vi ska fika. Då känns det genast lite bättre.

3 januari 1999

Sitter och lyssnar på Debussys ”Jeux” på radion. Vi ska äta gröt och sedan gå och hälsa på Hans och Lena Larsson. Det är riktigt grått skitväder, 0-gradigt. Riktigt deprimerande. Igår spelade vi TP med Per Nordbeck. Såg sista delen av en spännande svensk deckare. Stackars Allan Svensson fick mycket stryk. Sherlock Holmes skulle ha avslöjat skurkarna, men i moderna deckare kommer dom undan tyvärr. Nytt år alltså, men samma gamla rövarsamhälle. Aina och Märta har börjat hänga på fester på nätterna, vilket orsakar ständiga konflikter. Annsofi är orolig så fort de inte hör av sig, och de bullrar på bra när de väl kommer hem. Vi sover i vardagsrummet så vi allt som händer i lägenheten.

Tack och lov att denna långa helg är slut snart. uselt väder, oljud och smällare på nyårsdagen (vi var hos Stina och Björn och blev väldigt fulla). Jag har jobbat i mellandagarna, ingen på jobbet på ARAB utom jag, Arne Eriksson och Kerstin Johansson. Kerstin är lätt förståndshandikappad, och Arne går och röker cigariller nere i magasinen, det är precis som i Köpenhamn. I morgon åker Annsofi och Aina till Delsbo med Snippan och Claes Åhnstrand, jag hade gärna följt med. Men vi ska åka dit på sportlovet, och till påsk blir det Umeå, Klas fyller 40.

Usch vilket hemskt avslut på millenniet. Hög arbetslöshet, miljöförstöring, krig och hungersnöd. Clintons förbannade kärleksaffärer har förgiftat hela året, fredsprocessen i Israel har saboterats av Netanyahu och Hamas. Det känns ganska hyfsat på jobbet ändå. (Jag är en ”grottmänniska” enligt Aina.) Jag har varit förkyld i en månad, men var ändå med och arrangerade Lucia som vanligt, med Märtas klasskamrater. De ska åka på klassresa till Island och samlar in pengar, vi ska fylla i en ansökan om stipendium från svensk-isländska samarbetsfonden. sen ska hon till Swinging London i sommar, vi får hoppas att det går bra, hon börjar ju bli en stor flicka nu. [Minnesvärt: Nora ramlade av en skenande ponny på Island, tur att hon hade hjälm! Sedan blev hon arg på Lisa Levinson och knuffade henne i vattnet från en brygga med stor uppståndelse som följd.

Granen var i alla fall fin i år, liten och med mycket röda ljus och glitter. Julafton med Wiveca, Annsofis mamma, öl, genever, rökt ål, dopp i grytan. Mycket resande i höst. Två gånger till Norrköping med fin industrimiljö med Arbetets museum, till Brunnsviks folkhögskola, där jag deltog i ett litteraturseminarium. Sedan till Borås och handledar-seminarium med några märkliga stoffiler och Magnus Torstensson, min gamla lärare och reseledare från Köpenhamn. En av dom ska skriva om ”Läsning för folket” en populär folkbildningstidskrift från 1800-talet, och två om sockenbibliotek i Dalarna, som jag ska handleda. dessutom en folkbildningsseminarium på Bosön (internat) med kollegorna i Mimer. Jag fick själv lägga fram min licavhandling på ett annat Mimer-seminarium. det kändes bra.

15/3 1999

Talade med Leif på telefon. Han har träffat en kvinna, en förtidspensionerad sekreterare från Huddinge, och ska gifta sig. Kors i taket och lycka till!

Jag var med Pella i Delsbo och trots dåligt väder åkte vi både skidor och skridskor. Bodde hos Caspar och Andreas i ett synnerligen stökigt hus inne i ”centrum”. Såg filmen ”Ett småkryps liv” om snälla arbetsamma myror och elaka gräshoppor. Slutet var en ren uppmaning till revolution i myrstacken!

Här vill dom starta en bostadsrättsförening. Borgarna i stadsfullmäktige vill privatisera och rusta ner det ”allmänna”, med hjälp av Stockholmspartiet och Stella Fahre. Allmännyttiga Stockholmshem ska säljas, det är vår hyresvärd. Vi får se hur det går, jag är aktivt emot. Här är rätt stort motstånd i vårt hus.

Vi hälsade på Astrid och Vujke i deras lägenhet vid Globen. Vujke från kyrkokören fyllde 39 och vi fick smörgåsar och vin. Innan dess i Rinkeby på bokmässa. Skitväder förstås. Träffade Barbro Bolonassos. Aina har enligt egen åsikt blivit orättvist behandlad av en lärare och var arg, men nu är hon gladare. Kämpar på med sin cello på Musikhögskolan. Hon och Märta sjunger i kyrkokören och tycker det är roligt. I söndags sjöng de Pergolesis Stabat Mater. Jag ”plankade” in i kyrkan bakvägen (då har man sjunkit lågt). Märta har sökt till International college i Liljeholmen och vi var där och tittade, så nytt att betongen inte torkat än! En av alla dessa nya friskolor som introducerats i Sverige. Lite stökigt för henne i vår, sista terminen i nian.

5 augusti 1999

Hemma igen efter fyra veckors semester i Norrland. Det har varit rekordvarmt, Stockholm har haft mellan 25-30 grader varmt i 1,5 månad. Ikväll har det regnat lite ffg på länge och det är bara ca 20 grader varmt. Här är ett väldigt liv på kvällarna, mycket stök och liv. Det har varit gay-festival i Tanto och i morgon börjar Vattenfestivalen, dock betydligt nedbantad i år. Inga fyrverkerier och inget ankrace. Allt fast förflyktigas uppenbarligen.

Märta var i London med EF i juni efter skolavslutningen. Hon bodde hos en familj där mamman var polis, och det var lyckat och nu vill Aina också åka förstås. En vecka i Bjuråker med växlande väder, kallt i vattnet och mycket mygg. Sedan en vecka hos Mia och Isak i Bönhuset. Vi såg Trollflöjten på Träteatern i Järvsö och var på Delsbostämman. Sen upp till Björn i Grundfors, södra Lappland. Klas med familj var där. Svalt och oerhört mycket mygg. Vi flydde till Klas i Kammarviken utanför Umeå. Träffade Håkan Wikell och Lars Gustafsson. Hjälpte Birgitta i trädgården och åt middag hos Elsy i Sörmjöle. Det var skönt att slippa storstan några veckor.

Här är mycket bus på kvällarna, ungarna har skaffat sig moppar och pruttar omkring och stör kvällsfriden. Ibland får man lust att flytta till något lugnare. Vi var på en trevlig fest hos Jonas Aghed, Annsofis kompis från BHS som bor i Björkhagen. Nu längtar man efter höstens lugn faktiskt.

Igår hade jag en recension i Svenska Dagbladet och jag tänker skriva en deckare, Shejken, Två ungdomar, Roland och Lotta, har kommit och gått på jobbet, annars är allt som vanligt. Jag trivs bra på jobbet trots allt. Det ska bli en miniturné till Göteborg, Öckerö, innan jag börjar jobba igen, med kören.

Idag såg vi Caspar på TV, i ”K-spaning”, mycket intellektuell med glasögon på nästippen berättade han om funkiskiosken i Arbrå. I övrigt ganska musealt och kulturellt torftigt med gamla hälsingegårdar och hambostintor. Fast vi slapp i alla fall Bror-Eric, Delsbos hobbykonstnär. Han har också blivit ”gay” f.ö. Många repriser på TV, ikväll blir det Jane Tennyson. Jag har sett Matador för tredje gången, denna underbara serie från Danmark, tiden 1940-1960 ungefär. Märta och Aina har målat om sina rum och Märta har sommarjobbat som städare på Sveriges radio (börjat från ”botten” alltså), och börjar klockan sex på morgonen. Till hösten börjar hon på Södra Latin och Aina 9:an på Åsö. Pellan trean i Maria (trivs inget vidare) och på ”miniklubb” på em. Vi tog farväl av hennes trevliga fritidsledare Micke och Leffe i juni, med kaffe och tårta förstås.

Fredag 17 december kl 3.30

Svinväder, snöstorm och -10. Jag har varit förkyld, ont i halsen, feber i 14 dagar. Svårt att sova på nätterna. Helvete, kort sagt. Snöplogen borta vid Tobaksmonopolet väckte mig i natt, genomblöt av svett. Ack, ack.

Såg Star wars, episod ett med Pella. Stördes hela filmen av en liten kille bakom oss, som snackade hela tiden. Samma sak på ”Mumien” tidigare, med Björn i somras. Ska få penicillin av Lars Gustafsson nu. Imorgon ska jag vara hemma från jobbet, läsa nya När Var Hur, en tråkig bok av Saramago och Håkan Blomqvists bok om Nils Flyg, i det som då hette Socialistiska Partiet. Aina ska åka på språkresa till Dublin. Om snöplogen har slutat väsnas nu så går jag väl och lägger mig, med hjälp av en sömntablett.

6 juni 2000 Jerusalem

Svenska flaggans dag! Jag och Pella är i Italien på körresa, inte så illa. Vi ligger och tar igen oss i dubbelsängen i vårt hotellrum. Här är lugnt och riktigt svalt med hjälp av luftkonditioneringen. Det är vår sista dag för i morgon åker vi hem. Vi flyger med SAS kl 10.15. Ikväll är vår stora konsert med Filharmoniska kören och en orkester från Jerusalem. Brahms Requiem, Schicksalslied och Begräbnisgesang. Långt och omfattande program!

Det har tros allt gått bra. Bra nedflygning via Köpenhamn, fast Pella glömde Ior hos en korvgubbe på Kastrup. Det småregnade när vi for från Stockholm, i Tel Aviv på kvällen var det 30 grader och kvalmigt. Kyligt senare på kvällen. Pella läser Farlig midsommar.

Torsdag dag ett var vår lediga dag. Vi gick en rejäl sväng i gamla stan innanför murarna. Fullt med månglare, jag förstår att Jesus drev ut dom med hugg och slag. Vi gick Via Dolorosa, tittade in i S:t Annas kapell, där Maria föddes. Ut genom Damaskusporten mot oljeberget. Vi såg en affisch om konserten. Vi åt pizza på kvällen och var hemma vid niotiden, läste och tittade på TV (en sorts absurda debattprogram).

Fredag dag två var vi på utflykt till norra Israel d v s Jeriko (fruktansvärt hett och torrt, mitt ute i öknen med ett underligt köpcentrum med kantin, där vi åt) ett kloster uppe i berget dit vi kom på livsfarliga småvägar, åsnor, får, getter och en kamel som turisterna kunde rida på. Vidare norrut mot Genesarets sjö där Pella fick bada och vi fick titta i ”Brödunderkyrkan” (där Jesus bespisades 5000 personer med några fiskar och lite bröd). Vi åkte hem genom prydliga gröna trädgårdar på Västbanken [idag exproprierade av israeliska bosättare] med banan, oliv- och vindruvsodlingar. Göran Persson var här samtidigt och förhandlade med Arafat. Vi var hemma kl 11 på kvällen, dödströtta efter den långa resan med hög israelisk musik i busshögtalarna.

Lördag (dag tre). Vi gick till kyrkan på morgonen och övade, i Gamla stan nära ”Nya porten” i fransiscanermunkarnas kapell. Konsert där på kvällen. Många munkar med rep runt magen. Maria spelade flöjt och Maja sjöng solo + en bra israelisk violinist som spelade Bach.

Söndag dag fyra. På em åkte vi med orkestern till Betlehem, som ligger i den palestinska zonen. Lite mer genuint än Jerusalem som är väldigt mycket kommers och kitsch. I ”korsfästelsekyrkan” t.ex. samsas sju olika religiösa ”kyrkor”, där finns Jesu smörjelsesten och sticker man ner handen i ett hål under ett altare kan man känna klippan under där Golgata sägs ha varit (det var utanför Jerusalem på den tiden). Jaja, vi fick en guidad tur på morgonen av en dryg skåning.

Betlehem har ett vackert torg, svalt på kvällen, en mycket trevlig konsert i en vacker FN-sponsrad byggnad med stadens arabiska honorationes, vin och tilltugg i pausen, Vujke bjöd på myntaté. Lunch på Macdonals tvärs över gatan från vårt hotell.

Måndag dag fem. Pella fick följa med delar av orkestern till Natanya för att bada i Medelhavet. Jag gick en mödosam vandring upp till det stora museet. Tyvärr väldigt dyrt (tio dollar) men vi fick en guidad tur av Anders kusin som är arkeolog. Arne hade solat för mycket i Jaffa och bränt fötterna som svullnat så vi fick dela på en taxi tillbaka, vi hann knappt titta på Dödahavsrullarna. På kvällen middag på en kurdisk restaurang med kyckling och pommes frittes. åt en jättegod macka med gravlax till lunch. Man blir inte så hungrig i värmen. postade några vykort.

Idag har vi varit i Gamla stan igen i basaren, köpte en liten ask med pärlemor till Pella för mina sista 57 shekel. Blev utskälld av försäljaren som ville ha 200! Så nu ska det bli skönt att åka hem.

20 september 2000 (Bokmässa i Göteborg igen)

Har grälat med Märta som slår i dörrar mitt i natten, och jag blir helt förstörd av att bli väckt så här. Har varit på bokmässan i Göteborg med Lena Larsson, jättetrevligt, Göran Persson kom t o m och hälsade på oss i ARABs monter. ARAB har haft monter nu i tre år, fyra dagars ganska hårt arbete.

Vi bodde i ett industriområde som hette Gårda första nätterna, nära Ullevi, och långt ute i Mölndal sista natten. På onsdag sedan vi satt upp utställningen åt vi en fin middag i Saluhallen, pasta med scampi. Torsdag blev vi utkörda från Göran Tunström-soiréen, vi hade inte löst biljett och tog en chans, men åt en ny god middag på Avenyn, kungsflundra med räkor och hummersås (allt går ju på arbetsgivarens bekostnad). Fredag blev det bara pizza calzone, då hade Lena åkt hem. Lördag var det traditionellt BiS-lunch hos Eva Svegborn och middag hos Ingrid och Herman.

Bra sommar, växlande väder, ganska mycket regn. Vi var i Helsingland, och tio dagar i Skåne, hos Ebbe i Trelleborg, Malmö, Röddinge (Pers och Helenas sommarhus), i Köpenhamn där vi låg på ett enkelt hotell, och en natt i Lennarts lägenhet i Lund (där jag bott tidigare).

Nu har Pella börjat på Adolf Fredrik och Aina på Södra Latin. Lugn borde råda men det blir ändå mycket konflikter. Vi bor för trångt, barnen visar ingen hänsyn och det blir en ständig maktkamp mellan fyra starka viljor, och stackars Annsofi får sitta emellan. Jag får ont i ryggen av att ”sova sked” och på andra ställen. Ibland kan det kännas tröstlöst.

[5 juni 2021: 27 grader varmt, rekord för i år. Vi gick och la oss i Tanto under ett träd med lilla ”Ruffa”, en chihuahua-pudel, och drack egenblandad mojito. Lime, mynta, lite rom, mojitoextrakt, sodavatten. Läser en osprättad bok av den gamle folkbildaren Axel Hirsch som jag hittade på Konstakademin, där jag jobbar med lite katalogisering en dag i veckan. Bl.a. om rabbinen Gottlieb Klein som också tillhörde den judiska församlingen i Stockholm och en massa andra intellektuella judar som också beskrivits av Per Wästberg, vars mamma var syster till Axel Hirsch, ”morbror Axel”. Klein var radikal för sin tid, liberal, och hävdade Jesu påstående: ”Älska din nästa så som dig själv”. Men om man inte kan älska sig själv? Är det svaret på frågan varför det finns så mycket ondska i världen?

I DN om Gunnar Ekelöfs olyckliga förälskelser, först i en kvinna från Lund, en teckningslärare, som bedrog honom bakom ryggen med Eyvind Johnson! Sedan blev han förälskad i en annan kvinna som ska ha blivit förförd av Karin Boye, som Ekelöf hatade efter det. Ja stackars Gunnar.]

%d bloggare gillar detta: