Publicerade artiklar

Den skönlitterära framtiden: De kvinnliga författarna går i täten! (boktips i tidskriften bis, 2018)

Jag tillhör de där hopplöst gammaldags som tycker att det inte skrivits någon riktigt bra svensk skönlitteratur sedan Sven Delblanc och Göran Tunström gick ur tiden. Delblanc dog 1992, Tunström 2000. Men det bästa jag läst sedan dess har skrivits av kvinnliga författare, och det har ju sagts förut: det svenska kulturlivet bärs på många sätt upp av kvinnor. Kvinnor som läser böcker och går på teater, kvinnor som går på konserter, kvinnor som går på konstutställningar. Numera också kvinnor som skriver, och skriver mer och bättre än männen.

När jag läste litteraturvetenskap på 1970-talet imponerades jag, som så många andra, mycket av Ulf Lundells språkliga symfoni Jack. Men sen dess har jag tappat intresset för Lundell som bara återupprepat sig i bok efter bok. Kvinnliga kritiker gick till storms mot de manliga författarna på 1980-talet, och kallade deras verk (ibland lite orättvist) för stilistiska tårtor utan innehåll. ”Se på mig hur bra jag kan skriva, vilka långa och komplicerade meningar.”

I den gruppen klumpades lite orättvist ihop Klas Östergren, Ernst Brunner, Ulf Lundell, och en typisk representant som Björn Ranelid. En särling som stod utanför stiltårtornas gäng var Stig Larsson, vars betydelse säkert var stor på 1980-talet, och fortsätter att vara betydande med sin kallt registrerande och personliga språkstil. Även Jonas Gardell bör nämnas, inte minst som hbtq-författare.

Sedan skedde en vindkantring på 1990-talet tror jag. Plötsligt överglänste de kvinnliga författarna sina manliga kollegor, utom några maskulina furor som fortfarande vajade stolt i snålblåsten, som Norén, Tunström, Lars Gustafsson, Tranströmer, Torgny Lindgren, Klas Östergren och Per Olof Enquist, eller en debutant som Per Hagman. Men den kvinnliga anstormningen var stor, från gamlingar som Sara Lidman, Inger Alfvén och Kerstin Ekman, till poeter som Ann Jäderlund, Katarina Frostensson, Birgitta Lillpers, Kristina Lugn och Eva Ström, och prosaister som Aino Trosell, Inger Edelfeldt, Mare Kandre, Lotta Lotass, Anna-Karin Palm, Susanna Alakoski, Elsie Johansson, eller barn- och ungdomsförfattare som Maria Gripe och Barbro Lindgren. Många andra borde nämnas, men det får räcka med dessa exempel.

På 1990-talet går de kvinnliga författarna definitivt upp i bredd med de manliga i antal, på 2000-talet tror jag de passerar dem. Det är i så fall ett svenskt litteraturhistoriskt paradigmskifte.  

Och bland de bästa, som motsäger mitt första, lite provokativa uttalandet, är Carina Rydberg, och det oroar mig mycket att hon inte gett ut någon ny roman sedan 2006 (”Den som vässar vargens tänder”). Den nya romanen ”Främlingarna” har annonserats av förlaget i många år, och ska nu enligt uppgift komma ut 2017.  (Ej utgiven 2020.)

Tre nya kvinnliga författare jag skulle vilja nämna är Amanda Svensson (”Allt vad jag sa dig då är sant”, 2014), Therese Bohman (”Den andra kvinnan”, 2014, ”Aftonland”, 2016) och Augustpristagaren Lina Wolf (”De polyglotta älskarna” 2016). Här finns inga manliga svenska motsvarigheter (av större vikt) vad jag kan se, då får man gå till Norge och Karl Ove Knausgård (som behövde sex böcker för att berätta vad många kvinnliga författare kan säga i en), eller Geir Gulliksen.

Nu är det hela inte så konstigt som det låter. På 2000-talet har allt för många undersökningar visat att pojkar läser mindre än flickor, presterar sämre i skolan, inte skriver dagbok eller brev, utan istället ägnar alldeles för mycket tid åt mobilsurfande, dator- eller Tv-spel. Det är inte alltför djärvt att spå att i en snar framtid kommer säkert sjuttiofem procent av allt skönlitterärt publicerande att komma från kvinnor.

I början kommer förlagen att försöka pusha sina fåvarande manliga författare, men eftersom den stora läsargruppen är kvinnor som vill läsa om vad andra kvinnor tycker (och säkert också om mäns funderingar), så kommer även förlagen till slut att acceptera att de goda manliga författarna inte längre växer på träd i några större klasar.

Ett annat nyktert konstaterande är att skönlitteraturen blivit allt mer genreuppdelad: deckare, romance, thriller, skräck, gothic och så vidare. Även här är kvinnliga författare framstående och väl representerade, en mästare som Stephen King börjar komma till åren, och en kvinnlig mästare i många genrer, Joyce Carol Oates, får uppenbarligen vänta på sitt väl värda nobelpris. ”Manliga” genrer som i min ungdom var stora, som krig-, western- eller idrottsböcker som Max Lundgrens klassiker om Åshöjdens BK, Stig Ericssons indianböcker, har mer eller mindre försvunnit. Det var genrer som hade stora läsare bland pojkar.

De stora upptäcktsresorna är redan gjorda och skildrade i litteraturen (ett nutida exempel är Bea Uusma som skrivit den prisbelönta boken Expeditionen om Andrées polarexpedition); idag görs de stora nya upptäckterna inom människan själv och även här verkar kvinnliga författare ha ett försprång. Therese Bohman skriver lite ironiskt (i Aftonland) att män är så oerhört enkla att läsa av, medan kvinnor däremot framstår som så oerhört mer komplicerade. Det kunde ju Ingmar Bergman eller August Strindberg ha hållit med om. Sant eller falskt, det är ändå ett påstående att fundera över. Kvinnor skriver betydligt bättre om erotik också, mina föräldrars tummade exemplar av Henry Millers Sexus har fått många år på nacken, och ingen direkt manlig efterföljare som jag känner till (skulle vara Geir Gulliksen då).

Nej, 2000-talet blir nog på flera sätt kvinnornas sekel inom skönlitteraturen, åtminstone i Norden. Men vi får också en helt ny grupp författare med andra etniska rötter än svenska: Jonas Hassen Khemiri, Eija Hetekivi Olsson, Johannes Anyuru, Hassan Loo Sattarvandi, och många fler. Ofta anlägger dessa författare ett fruktbart socialt underifrån-perspektiv, det gäller både arbetarförfattare, kvinnliga författare, och så kallade (med en gammaldags nu otidsenlig bibliotekarieterm) ”invandrarförfattare”.

Med den gamla manliga skönlitteraturens regression börjar marken skaka under kulturens fötter: litteraturkritiken, som vi känt den i tidningar och antologier, försvinner allt mer. Nya medier tar över, där man snarare uttrycker sig i bloggar och tweets än med litterär essäistik. Den läsande, bildade medelklassen, som alltid ansetts vara en förutsättning för spridning av ”högtstående” skönlitteratur, är idag varken särskilt bildad eller läser särskilt mycket.

Värst är dock kanske samhällets (stat och kommuners) så påtagliga ointresse för böcker och litteratur. För en bibliotekarie, som i hela sitt liv kämpat för att få människor att läsa, och inte minst pojkar, är detta ett bittert konstaterande. Vi behöver bara gå till vårt grannland Finland för att se ett land där skola och bibliotek anses ”fint”, man bygger nya stora bibliotek, och bokläsandet minskar inte i omfång. Invandrartäta Malmö är en av få städer där bibliotekslånen ökar, för övrigt.

Med detta resonemang borde Svenska akademien snart bestå av bara kvinnor? Att det inte är särskilt positivt att samhället delas upp i en läsande och skrivande halva, som främst består av kvinnor, och en som sysslar med helt andra, och betydligt mer materiella och destruktiva saker, är som alla förstår inte bra. Att kvinnliga författare för mig framstår som så mycket mer intressanta än manliga är ju bara att gratulera. Men att pojkar och män läser allt mindre skönlitteratur, det är en samhällsfråga av allvarligare slag.

Bilaga: Kvinnor och relationslitteratur, 2010-talet

Tidiga föregångare: Jane Austen, Förnuft och känsla (1811), Stolthet och fördomar (1813), Mansfield Park (1814), Emma (1816), Övertalning (1818), Northanger Abbey (1818). Emily Brontë, Svindlande höjder (1847) Charlotte Brontë, Jane Eyre (1847), Anne Brontë, Agnes Grey (1847), The tenant of Wildfield Hall (1848). Austens och Brontës böcker utgavs anonymt, ofta under manliga synonymer, liksom George Eliot (Mary Anne Evans), Middlemarch (1871-72). Victoria Benedictsson (Ernst Ahlgren), Fru Marianne (1887), även senare publ. dagböcker.  Selma Lagerlöf: Gösta Berlings saga (1891), Charlotte Löwensköld (1925), Anna Svärd (1928). Agnes von Krusenstierna, Ninas dagbok (1917) med flera romaner. D.H. Lawrence, Sons and lovers (1913), Women in love (1921), Lady Chatterville’s lover (1928), Kärlek bland höstackar (1933), primitivist, antiindustrialist. Sigrid Undset, Kristin Lavransdatter (1920-22) med flera romaner. Cora Sandel (Sara Fabricius), Alberte och friheten (1931), trilogi. Rut Hillarp, Solens brunn (1946) m. fl. diktsamlingar, bildkonst, dagböcker. Anaïs Nin, Dagböcker (1966-). Pauline Réage (Anne Duclos), Historien om O (1954). Erica Jong, Rädd att flyga (1973), Fanny (1980). Inger Alfvén, Städpatrullen (1976), Dotter till en dotter (1977), s/y Glädjen (1979). Märta Tikkanen, Män kan inte våldtas (1976), Århundradets kärlekssaga (1978), Suzanne Brögger, Fräls oss ifrån kärleken (1973), Crème fraiche (1978) Carina Rydberg: Den högsta kasten (dokumentär-roman m namngivna älskare) (1997) Maja Lundgren: Myggor och tigrar (2007) Maria Sveland: Bitterfittan (2007) Happy, happy (om ”lyckliga skilsmässor”) (2012) Karolina Ramqvist: Flickvännen (2009) Alltings början (2012) m.fl. Jill Alexander Essbaum, Hausfrau (2015), Nina Bouraoui, Förbjuden betraktelse (1991), Mina onda tankar (2005), Kärlekens geografi (2010). Inger Edelfeldt, Kamalas bok (1986), Kärlekens raseri (2001)

Lena Andersson: Egenmäktigt förfarande (2013)

Den kv. huvudpersonen, som är konstvetare, blir besatt av en s.k. ”kulturman”, den självgode konstnären Hugo Rask. Boken skildrar, i litterär form, Anderssons korta förhållande med regissören Roy Andersson. Belönades med Augustpriset 2013. Uppföljaren Utan personligt ansvar (2014) följer samma mall, men är inte lika bra. Boken inleder en serie med liknande kvinnliga romaner. En förebild är också Carina Rydberg och Stig Larsson. Blicken är kall, ofta ganska känslolös, till skillnad från den feministiska litteraturen på 1970-talet.

Amanda Svensson: Allt det där jag sa till dig var sant (2014)

Ung kvinna inleder en destruktiv relation på en folkhögskola i Skåne. (AM har skrivit två böcker tidigare.) Mannen Erik ”kan så mycket”, tror han är Majakovskij, och vill ”lära henne så mycket”! Mycket bra skriven, tempo, spännande, fantasifull.

Therese Bohman: Den andra kvinnan (2014)

En ung kvinna som arbetar som städare på ett sjukhus inleder ett hopplöst förhållande med en gift läkare. En roman om makt, kön, klass och maktmissbruk.

Ebba Witt-Brattström: Århundradets kärlekskrig (2016)

Känd litteraturprofessor som i romanen skildrar skilsmässan från en annan ”kulturman”, akademiledamoten Horace Engdahl, med vilken hon har tre vuxna söner. Uppmärksammad men ganska svag. Parafraserar dessutom ganska fräckt en känd feminist-klassiker, Märta Tikkanen ”Århundradets kärlekssaga” (1977). (Fortsättningen på denna, också biografisk, ”Rödluvan” kom 1986.)

Lina Wolf: De polyglotta älskarna (2016)

Författaren, även översättare, från Skåne, har tidigare skrivit två böcker. Också intresserad av män och deras dragning till våld. En förvirrande roman om en författare (Max Lamas) som skrivit en försvunnen bok, en ung kvinna, Ellinor, som nät-dejtar underliga män, och en italiensk gammal kvinna (Lucrezia) i ett förfallet palats. Också välskriven, fantasifull.

Therese Bohman: Aftonland (2017)

En medelålders kvinnlig professor inleder en relation med en av sina manliga studenter på Stockholms universitet, en självsäker ung man. Han är doktorand och det visar sig att han kopierat en del av sin forskning från Internet. Professorn hamnar i en identitetskris. Svagare än den tidigare romanen, men delvis samma tematik.

Isabelle Ståhl: Just nu är jag här (2017)

27-åriga Elise är allmänt nedstämd, äter antidepressiva tabletter, far runt på fester och events, tar droger och dricker och mår dåligt. Hon läser idéhistoria på universitetet i Stockholm. Hon träffar först den snälle men självupptagne Victor, sedan sin lärare i idéhistoria, som visar sig vara intresserad av bdsm. Båda ”undervisar” (s.k. ”mansplaning”) Elise om allt mellan himmel och jord, hennes självbild är i botten. En dyster bok, men väl skriven. Känns dock ibland lite som en skrivbordsprodukt.

Sara Paborn: Blybröllop (2017)

Humoristisk bok där huvudpersonen förgiftar sin urtråkiga man med bly. Författarinnans femte bok.

Agnes Lidbeck: Finna sig (2017)

Huvudpersonen Anna får barn, umgås med maken Jens, träffar sedan älskaren Ivan. Kallt registrerat ur ”patriarkatets” synvinkel. Ännu en dyster kvinnlig utvecklingsroman om den hopplösa rollen som mor och maka, yrkesarbetare och livspusslare.

Viktoria Jäderling: Åh Lunargatan (2017)

Noveller som utgår från ett tema, påminnande om Alice Munros ”Tiggarflickans memoarer”. ”Ett slags existentiell kamp för att bli till som människa [kvinna], inte sällan genom sexualitetens filter” (Therese Eriksson i SvD 19/8)

Maria Maunsbach, Bara ha roligt (2019). Med blinkningar till Hjalmar Söderberg och Gunn-Britt Sundström handlar den här boken om den unga Lydia som träffar Johannes, som redan har ett barn. Då uppstår ju redan där problemet att det ju inte är barnet som Lydia vill träffa! Vi får följa med till Malmös klubbvärld, och det är underhållande. Maria Maunsbach är redaktör på radions ”Ligga med P3” och det märks. Det är mycket sexprat, sex på de mest omöjliga ställen, men den omtänksamme Johannes är också bra på omedvetet förtryckande ”mansplaining”, och letandet efter Lydias ”perfekta partner” fortsätter när boken slutar. Det är både underhållande och tänkvärt.

Åsa Ericsdotter: Äktenskapsbrott (2012). Författaren, född 1981, har främst skrivit diktsamlingar. Här skriver hon prosalyriskt, med ibland bara några få pregnanta meningar per sida, en teknik som återkommer hos flera av mina valda författare. Här är det en kvinna som skypar med sin gamla älskare (hon är numera gift och har flera barn). Han är en självgod jäkel, också gift, men har nu en ny älskarinna vid sidan av som han beskriver ingående för berättaren. Det blir allt mer spännande och otäckt ju mer hon engagerar sig i f.d. älskarens nya kärlek, samtidigt som hon lär sig att jaga och skjuta med gevär. Rekommenderas.

Sara Villius: Madonna (2019). En uppmärksammad bok om en kvinna som är minst sagt missnöjd med sitt liv. Maken är tråkig och dessutom otrogen, hon är hemmafru (konstnär) med tre barn och fantiserar mest om sin lärare på dramakursen, som hon gjort slut med. Missnöjet gäller också den egna kroppen, som hon är rädd inte längre ska attrahera männen. Författaren lämnar ut sig själv och sina mest förbjudna tankar. Skildringen av hennes tredje förlossning är gräslig. Spännande.

Christine Falkenland. Spjärna mot udden (2014). Falkenland varvar lyrik med prosa, också av det korthuggna slaget. I Wikipedia läser jag att hon vuxit upp i Mellerud i en Schartauansk miljö och först tänkte bli präst. Det kanske inte märks i böckerna, som syns mer eller mindre självbiografiska, där Trasdockan (2006) skildrar en trasig uppväxt och skolgång, Sfinx (2011) är en inträngande och kuslig brevroman, ställd från en kvinna till älskarens hustru, som hon avundsjukt beundrar. I Spjärna mot udden har berättaren flyttat till spanska solkusten med sin son. Hon är nu över fyrtio och känner kroppens ”förfall”. Som författare är hon utlämnad till läsarnas gottfinnande, som kvinna till männens blickar. Hon har aldrig några pengar, kämpar mot depressioner och dåligt självförtroende, och oroar sig över sonens framtid. I längden blir Falkenland lite upprepande, men hon skriver bra och man rycks med i berättandet. Barnet (i Sfinx en dotter) blir centralt i berättelsen.

Lotta Lundberg: Färdas på en blick (2001). Författaren, född 1961, bor i Berlin och skriver krönikor i Svenska dagbladet, ganska reaktionära och gnälliga på allt som är svenskt och folkhemskt. Men det är en intressant författare som jag nyss upptäckt. I debutromanen Låta sig hända, skildrade hon en medelålders kvinnlig lärare, som på en skolresa till Berlin förför sin 18-åriga (kvinnliga) elev. Det lesbiska temat återkommer i Lundbergs andra roman, där huvudpersonen, läraren Laura, efter en abort kommer till Wien där hon inleder ett förhållande med diplomathustrun Marianne. Laura har ungerska föräldrar, med minnen från Sovjetinvasionen 1956. Marit i debutromanen har tyska föräldrar som flytt till Sverige undan nazismen. Så blandar Lundberg dagspolitik med intima relationer på ett intressant, nytt och spännande sätt. En författare att upptäcka som jag blev riktigt förtjust i!

Emma Holm: Konsekvenser: noveller (2019). ”En samling laddade miniatyrporträtt med just lagom mycket isberg av känslor och förhistoria under de känslomässigt ganska så avstängda novellfigurernas handlingar.” (Jenny Aschenbrenner i Svenska Dagbladet).

Hanna Nordenhök: Caesaria (2020). Författaren debuterade som poet och hon är också verksam som översättare. Romanen är en sällsam skildring av en flicka på 1800-talet som ur djup fattigdom tas om hand av en ”doktor Eldh” för att uppfostras som en sorts Pygmalion på landet. Inflikat i texten är doktorns forskning om förlossningsmedicin och -kirurgi, som var nytt på 1800-talet. Jag blir inte riktigt klok på varthän författaren vill komma, men språket är poetiskt, fullt av naturlyrik, och böljande vackert. Det feministiska förstoringsglaset får mig att tänka på den allt för tidigt avlidna Mare Kandre.

Karin Smirnoff: Jag for ner till bror/Vi for upp med mor/Sen for jag hem. Ingen har väl undgått framgången för denna Norr- och västerbottniska trilogi. På ett särpräglat korthugget språk och egenartad meningsbyggnad skildras svåra förhållanden i Norrlands avfolkade inland. Den tredje romanen är den svagaste i trilogin, men tempot lika uppskruvat och böckernas personer skildras i kortfattade meningar, skoningslöst, och framstår inte som särskilt sympatiska. Men börjar man läsa kan man inte lägga böckerna åt sidan, vilket är ett gott betyg.

Sofia Rönnow Pessah: Männen i mitt liv (2019)/Helena Granström: Betydelsen av kärlek (2019) Två böcker som har en del gemensamt, men också är väldigt olika. Granström är född 1983 och utbildad inom fysik och matematik. Hon var doktorand men upplevde hur hon mobbades av männen på institutionen, och slutade för att bli fri skribent. Hon beskriver detta i sin förra roman, Standardmodellen.

Sofia Rönnow Pessah är född 1989 och uppvuxen i Malmö. Idag jobbar hon som asylrättsjurist, men hennes debutroman är ingen munter läsning. Huvudpersonen Sonia pluggar i Lund, men mest tid ägnas åt antidepressiva läkemedel, supande och sex. 48 män och två kvinnor hinner hon avverka på bokens 243 sidor. Det kan bli lite enahanda, mest för att ingen utveckling sker i boken. Den börjar och slutar ungefär likadant, med tämligen likgiltiga knull. Ändå sträckläser jag boken, inte minst för det ohämmade, friska språket, och det hänsynslösa, modiga självutlämnandet.

Där Rönnow Pessah ändå är känslosam och varm, är Helena Granström kallt iakttagande, på ett intellektuellt, otäckt och lite tråkigt sätt. Författaren/huvudpersonen skriver om astronomi och fysik, och en stor del av boken handlar om en kuriös engelsk fysiker, Hugh Everett, som i flera skrifter försökte bevisa att vi lever i inte ett, utan flera universum, i parallella världar. I bokens andra del skildras fyra förhållanden: en småbarnspappa som tänder på sado-masochism, en oerhört snygg konstnär, som berättaren gör allt för att få till det med; en hopplöst fumlig ingenjör, och till slut mannen som berättaren gifter sig med (och sedan skiljer sig från). Kanske ”gifter” sig inte de båda bokens delar helt som man hade önskat.

Båda författarna tillhör vad som kallats för ”generation Tinder”. Men båda står lika ensamma och otillfredsställda när böckerna slutar. Kanske får man bara acceptera att det är så det är i kärlekslivets karusell? Granström skriver bra och moget, skildrar relationer som enbart ett intellektuellt spel, byggt på slumpen, men hon skriver bra om känslor, analyserar, genomskådar. Båda är värda att upptäcka.

Kerstin Weidel: Älskande kvinna (2017). Författaren, som är bibliotekarie i Surahammar, har skrivit en roman om ”vampyren”, norskan Dagny Juel, känd från Munchs målning som ofta reproducerats. Hon tillhörde ett konstnärskollektiv i Berlin tillsammans med Edvard Munch, Strindberg, och den polske författaren Stanislav Przybyzewski. Med den senare fick hon en son, och vi får i boken följa hennes resa, till Tbilisi i Georgien, en minnesresa som slutar i Norge, där hon en sista gång återser Munch. Weidel har ett eget poetiskt språk och ett feministiskt budskap där hon tar den förtalade Dagny Juel i försvar.

Madeleine Schantz: Vaken dröm (2019) Temat med unga naiva kvinnor som kommer till Stockholm nästan direkt efter gymnasiet för att söka lyckan, och där blir förförda och så småningom kontrollerade och misshandlade av äldre män, har förmodligen ökat i och med #metoo. Två andra romaner på samma tema är akademiledamoten Anne Swärds Jackie, och den unga Sofia Stenströms burleska Magic love Pixie. Jackie är en oerhört stark roman som utspelas på 1980-talet i Stockholm. Den 19-åriga huvudpersonen blir långsamt manipulerad och till slut även misshandlad/kontrollerad av en svartsjuk man som med lock och pock knyter henne till sig. Efter halva boken ökar spänningen dramatiskt, och slutet är så spännande att man sträckläser hela natten, med hjärtat i halsgropen.

Även Schantz roman är ett upprörande vittnesbörd (i fiktionens form) om en ung kvinna som från Berns salonger ”kidnappas”, under förespeglingar om ett jobb som konstkurator i Tokyo, och sedan spärras in på ett hotellrum för att bli våldtagen. Schantz har en beundransvärd distans till sitt ruskiga ämne, och stilen i den korta romanen är lakonisk och inträngande. De tre nämnda författarna försöker också tränga in i förövarens perspektiv, hans avsikter och kamp mot inre demoner.

Ing-Marie Eriksson: När kastanjerna blommar i Paris (2004) Den sista av mina författare blev faktiskt den största överraskningen. Författaren kommer från en liten by i Jämtland och gjorde en uppmärksam debut med Märit (1965), en av de få skönlitterära böcker av en svensk författare som åtalats och fällts i domstol, för förtal. Den här självbiografiska romanen skildrar hur författaren kommer till Stockholm och får jobb på – Stockholms stadsbibliotek! Hon får jobb som biträde med att stämpla bokförvärv, skriva katalogkort och svara i telefon. Hon underkänns i en internkurs för assistenter för att hon är för blyg (!), men blir bekant med en kollega som tipsar henne om au-pair-jobb i Paris. På ett poetiskt språk förs den dramatiska handlingen framåt, kort kan sägas att arbetet som au pair inte riktigt blir som författaren i sitt romantiska skimmer föreställt sig. En överraskande stark bok; jag googlade på författaren (87 år) som lever och idag bor i Stockholm!

Tre slutsatser har jag i alla fall kunnat dra av detta neddykande i den (mestadels) moderna unga litteraturen. Dels att kvinnor skriver (framför allt ges ut) allt mer idag. Dessutom att man i den unga litteraturen lämnar ut sig själv, på gott och ont,  betydligt mer än för bara trettio år sedan. (Ofta kan man uppleva det som ren ”autofiktion”.) Dragningen till thriller och skräck är tydlig: både hos Sofia Stenström och Anne Swärd utspelas delar av boken på en otillgänglig ö i Stockholms skärgård. (En av inspiratörerna är den av mig hyllade författaren Carina Rydberg.) Men till slut går det inte att komma ifrån: att sex och våld säljer bra på marknaden, och i kombination med varandra naturligtvis ännu bättre! Detta är inte heller något nytt. Men sällan kanske varit så tydligt som idag? Och ”barnafödande”? Nej, de här författarna skriver nästan bara om sig själva!

PS. Jag gör en avstickare från ämnesområdet, och läser den uppmärksammade nigerianska författarinnan Ayobami Adebayos roman Stanna hos mig. En stark och intressant skildring av konflikten mellan gammal tradition och nya feministiska tankegångar i ett huvudsakligen muslimskt och patriarkalt land. Jag läser på och finner att där det tidigare bara var tunga manliga författarnamn som Chinua Achebe, Ben Okri, och Wole Soyinka, så tar även här de unga kvinnliga författarna över. Förutom Adebayo t.ex. Buchi Emecheta, Chimamanda Ngozi Adichie, och Nwando Achebe. I marginalen läser jag mig också till en grupp kvinnliga svenska författare som gärna dröjer vid bdsm-sex: Tora Gerge, Lyra Koli, Wera von Essen, Helena Österlund och Mara Lee.

Elin Bengtsson: Rosenregimen (2018)

Niko heter flickan som kommer till universitetsstaden och blir förälskad i Emmy, en kvinnlig ”butch”, bestämd och lite dominant med kort hår som åker motorcykel och gillar thai-boxning. Boken handlar om deras förhållande, den handfasta erotiken, bråk och diskussioner, där Niko försöker hävda sin självständighet och osäkerhet gentemot den bestämda och pedantiska Emmy som vill ha ”ett riktigt hem” med fru och barn. Till slut rämnar förhållandet under gråt och besvikelse. Gun-Britt Sundströms lesbiska Maken, fast på 2000-talet.

Fint skriven bok, poetisk, finurligt språk. Korta avsnitt på 1–2 sidor, samma stil som återkommer hos många yngre kvinnliga författare. Fint inkännande, självupplevt. Intressant skildring av ett lesbiskt förhållande. Elin Bengtsson, född 1987, nominerades till Augustpriset och Nordiska Rådets litteraturpris för romanen Ormbunkslandet 2016.

Wera von Essen: En debutants dagbok (2018); Våld och nära samtal (2020)

Dagboken är en autofiktiv skildring av von Essens liv 2016–2018. Hon satsar på att bli författare, uppmuntrad av kollegorna Stig Larsson och Lyra Koli. Hennes förhållande till de adliga föräldrarna är ambivalent, hon har så lite pengar periodvis att hon svälter, men räddas oftast av en rik ”onkels” bidrag. En del av boken utspelas i Brasilien där von Essen, som också prövat att översätta från portugisiska, ägnar sig åt den underliga Daimereligionen, där droger testas (jfr Castanedas böcker om Don Juan). Von Essen slåss modigt och öppenhjärtigt med sin ångest och självhat, där skrivandet blir den enda vägen ut ur katastrofen. Den senare boken blir mest en pendang till den utförligare dagboken, men i Våld och nära samtal märker man hur författaren jobbat mer med språk och stil. I den senare boken börjar hon fundera på att konvertera till katolicismen. Hon utvecklar sin masochism, och låter sina älskare binda och piska henne för att minska ångesten. Hon får också jobb på ett hotell i receptionen. Hon har samtal med sin psykolog. Hon skriver om droger och självmedicinering.

Von Essen har ett intensivt språk som griper tag i läsaren. Man känner starkt med henne och blir engagerad i hennes öde. En stark debut, en något svagare andra bok.

Nina Wähää: Testamente (2019)

För tankarna till så skilda verk som Tara Westovers Allt jag lärt mig, Karin Smirnoffs Jag for ner till bror, eller Aleksis Kivis Sju bröder. Nina Wähääs (född 1979) mor kom från Tornedalen (fadern från det kommunistiska Bulgarien). I den omfångsrika boken åker den gravida Annie (tiden är 1980-talet), upp till den stora dysfunktionella familjen i Tornedalen som från början var 10 syskon, plus två som dog i späd ålder. Två av bröderna (och en syster) är homosexuella och har flytt hemmet, den äldste sonen vill ta över familjehemmet, en av bröderna är ”eljest” och tillbringar all sin tid i skogen, två är kriminella och en har suttit i fängelse, o.s.v. Skildringen av manligheten i Tornedalen är inte smickrande. Fadern, bonden Pentti är en hustyrann och minst lika ”eljest” som sonen Hirvo. Modern Siri är den som håller familjen samman, men kan trots makens misshandel inte lämna familjen förrän fadern omkommer i en husbrand. Nina Wähää debuterade redan 2007 med boken S som i syster. Hon har arbetat som restaurangchef med catering, som skådespelerska i två filmer, och som sångerska i bandet Lacrosse (tre utgivna skivor). Boken nominerades till Augustpriset och fick Sveriges radios litteraturpris 2019. Fint språk, fina karaktärsbeskrivningar, lite väl omfångsrik och lite av en bildningsroman om en mycket udda familj. Andra halvan av boken svagare och tappar fart. ”Deckarhistorien” känns onödig.

Tara Westover: Allt jag lärt mig (2019)

Den uppmärksammade romanen Educated utkom i USA 2018. Den skildrar den barnrika familjen Westover, som lever i en bergig trakt i Idaho på 1990-talet. De är mormoner och s.k. ”preppers”, d.v.s. de förbereder sig för ett kommande världs- eller inbördeskrig, och undviker och misstror all statlig och delstatlig inblandning i enskilda individers liv. De går inte i skola och utnyttjar inte allmän sjukvård. Fadern Gene arbetar på sin egen bilskrot, han predikar ständigt Guds ord (dock utan att fysiskt misshandla) för familjen, och utsätter både sig själv och barnen för livsfara när de arbetar på den sunkiga bilskroten där metallen återvinns i livsfarliga maskiner för att säljas. Det slutar också med att fadern, som författaren misstänker har obehandlad bipolaritet, råkar ut för en arbetsskada som gör honom handikappad. Den som istället misshandlar Tara är den våldsamme brodern Shawn, som även han verkar ha en diagnos. Modern Faye lär sig att förlösa barn och tillverkar helande mediciner av örter och dekokter. En av bröderna lyckas trots den bristfälliga undervisningen i hemmet komma in på college, vilket också blir lillasystern Taras mål. Familjen har inga böcker utom Bibeln och några mormon-skrifter, men med en otrolig livskraft lyckas hon både testa sig in på college, och får sedan (med lärarnas stöd) ett stipendium som för henne till Cambridge i England där hon sedermera doktorerar på en avhandling i historia om mormonis-mens påverkan på amerikansk 1800-talshistoria. Romanen väckte stor uppmärksamhet när den gavs ut i USA, fick flera priser, men blev också dragen inför domstol av Westovers föräldrar och syskon för förtal. Boken skildrar med inlevelse uppväxten i Idaho och hur Tara kommer in på college i Utah utan att veta någonting om hur man klarar sig i den ”stora världen” utanför Clifton, Idaho. Rent stilistiskt ingen ”höjdare”, snarare en uppslukande ”sidvändare”.

Stina Stoor: bli som folk: noveller (2015)

Sju noveller, lakoniska men med pregnans. Författaren (född 1982) är bosatt och uppväxt i Balåliden utanför Bjurholm, Västerbotten. Skriver en åtstramad prosalyrik med dialektala inslag, talspråk, i traditionen från PO Enquist, Sara Lidman, Torgny Lindgren. Enkla, vardagliga berättelser, barndomsskildringar, med en särpräglad humor. Stina Stoor, som också varit rockmusiker och bonde, fick SR:s novellpris 2012. Detta är hennes debut i bokform.

Marlen Haushofer: Himmel utan slut (1992)

Född som Marie Helene Frauendorfer 1920. Född i Molin, Österrike, i skogssluttningarna i Alperna, dog i skelettcancer 1970. Gift med en tandläkare. Fyra av hennes böcker har översatts till svenska, mest känd den originella Väggen (original 1963). I barndomsskildringen Himmel utan slut nämns ”väggen” som en gräns som dragits mellan Marlen och omvärlden från tidig ålder. Hon började på 1940-talet skriva berättelser och noveller, erhöll ett österrikiskt litteraturpris 1952. Skrev även barnböcker. Har fått en renässans på senare år. Den ovannämnda barnskildringen är originell och skildrar ett säreget Pippi Långstrump-barn, full av obändig och otyglad fantasi. Fadern som var jägmästare var barnets (i boken kallad Meta) stora stöd och lekkamrat, medan modern var sträng, religiös och ombytlig. En rad originella släktingar skildras – på det hela taget en fantastisk och särpräglad barndomsskildring.

Sara Stridsberg: Kärlekens antarktis (2018)

Poetisk och stark roman om den mördade och styckade Catrine da Costa, i omskriven form. Hennes styckade kropp hittades nedanför Karlbergsbron i Stockholm i juli 1984. Romanen berättas av den styckade kvinnan, och är mycket stark. Ett mästarprov.

Johanna Nilsson: SOS från mänskligheten (2008)

Nilsson är född 1973 och har gett ut ett 30-tal böcker, barn- och ungdomsböcker med mera. Denna roman är en helvetesvandring i det moderna Sverige där inget sparas på: sexuella per-. versioner, ätstörningar, psykiska sjukdomar, droger och missbruk. Det är virtuost skrivet, måhända att alla grymheter på slutet urartar till en blodig snuff-movie, och att läsaren till slut når en viss nivå av ”mättnad”. I centrum står den prostituerade Benjamin, som ställer upp på allt sexuellt. Han har förmågan att ge tröst till sina kunder, men kan aldrig få. Hans rika föräldrar har förskjutit honom, hans syster är tragiskt död. Några andra personer i kollektivromanen är Anders, som lever i sin sunkiga lägenhet med sin dator och aldrig går ut. Han har kontakt på Internet med Tomas, som hetsäter i sitt olyckliga äktenskap med Cornelia, som är bingovärdinna. Affärs-mannen Mikael letar efter sin gamla kärlek Josefin, och söker kontakt hos Benjamin. Det gör också Erika, en framgångsrik domare med ett snårigt privatliv. Katja är en rullstolsbunden tatuerare som ger Benjamin en ny ros för varje ny älskare/älskarinna han betjänar. Några av dom möts på slutet på den perverterade Nils yacht, där han och några kompisar spelar in s.k. snuff-movies. Men det är fruktansvärt bra skrivet!

Marie Hermanson: Hembiträdet (2004). Spännande roman om den framgångsrika egenföretagaren Yvonne som för spänningens skull byter identitet och blir hembiträdet Nora hos bankmannen Bernhard, som har en mörk hemlighet. Lite ”tantsnusk” parad med kriminalhistoria, virtuost skickligt iakttaget och berättat.

Audur Ava Ólafsdóttir: Fröken Island (2018). Underhållande, pregnant roman om den vackra och unga Hekla som 1963 kommer från landet till Reykjavik med sin skrivmaskin, föresatt att bli författare. Hon får jobb på ett café och utsätts direkt för äldre mäns närgångenhet och misogyni. Hon träffar den äldre, kontrollerande ”poeten” på stadsbiblioteket, och en pr-man som enträget försöker få henne att ställa upp i den årliga ”Fröken Island-tävlingen”, vilket ska ge henne en möjlighet att resa till USA. Träffsäkert om patriarkatets könsmaktsordning och hur den spiller över på kulturlivet på Island. Författaren är född 1958 och en av Islands mest uppmärksammade författare. Romanen är samtidigt en odyssé genom isländsk litteraturhistoria. Känns självbiografisk.

Lyra Koli (Lyra Ekman Lindholm): Förblödningen (2020)

Lyra Kolis femte roman är mycket välskriven. Ovanligt ”vanlig” jämfört med hennes tidigare, som ofta kretsat kring queer- och bdsm- frågor. Romanens Em (som känns självbiografisk) lever ihop med en blond, trevlig och lugn flickvän, Julia, i stark kontrast med den ombytliga fantasifulla Em. Mittsektionen av boken är en prosaisk diskussion om olika författare och filosofer, om skillnaden mellan ”fantasi” och ”verklighet”. (Koli är idag doktorand i filosofi.) Delar av romanen handlar om Julias mamma som träffar en gammal god vän, Geraldine, som nu bytt kön och heter Gary. Diskussionerna om queer-identiteten tillhör bokens bästa, men förf. verkar ha mognat, stilen är suverän. Diskussionerna handlar också om s.k. lajv, där deltagarna byter identitet och går in en roll som skapas av en spelledare, ofta med inslag av bdsm (som dock tonas ner betydligt). Under en av dessa lajv-tillställningar som rör sig runt hela Norden träffar Em en finsk lajvare (manlig) som hon blir förälskad i. Begreppet ”bleed” förekommer inom lajv-performance, när ens egen person mer och mer intas av den som man spelar. (Blodtemat återkommer: Em får mens, blir gravid. Hon slits mellan sin nya finska partner och flickvännen Julia, som också vill ha barn.) I romanens början är Em upptagen av sprit, narkotika, sex, men hon utvecklas mot romanens slut. Så vad är riktigt? Vad är på låtsas?

Agota Kristof: Den stora skrivboken/Beviset/Den tredje lögnen (1985–1991)

Författare från Ungern (1935–2011) som 1956 flydde till Frankrike där hon började skriva på franska. Hon har fått en renässans efter sin död. En fascinerande barndomsberättelse om ett par tvillingar (pojkar) som oskiljaktiga (benämns alltid med pronomenet ”vi”) växer upp under kriget hos sin mormor i en by på landet. Enbart registrerande utan att ta ställning eller döma, närmast en dramatisering av berättarstoffet utan några scenanvisningar. Berättelsen griper tag och man kan knappt lägga boken ifrån sig. För tankarna till Nobelpristagaren Imre Kertesz’ Mannen utan öde.

Suad Ali: Dina händer var fulla av liv (2019)

Somalisk författare och statsvetare som berättar om familjens flykt från Somalia, via Kenya till Sverige. Feministiskt anslag med mor och mormor och huvudpersonen Noras dotter i centrum. Jag läste parallellt Nadifa Muhameds Förlorade själar (mer om själva kriget och några personer som deltar i det) och en bok av Nurudin Fahra (Somalias kanske mest kända författare) om problem med somaliers exil i Oslo, kollisionen mellan somaliska traditioner och västvärldens livsstil.

Wanda Bendjelloul: Dalenglitter (2020)

Den för Sverige så unika arbetarlitteraturen (en gång definierad som litteratur för, om och av LO-anknutna arbetare) fortsätter att producera förstklassisk litteratur. Förutom ovannämnda bok förra året till exempel Felicia Stenroths Handens rörelse, och förra året 2019 Måns Wadensjös Monopolet. Eller i den nya genren serieromaner – Ulrika Linders Återvinningscentralen. En ny fackbok i ämnet är Rasmus Landströms Arbetarlitteraturens återkomst, som också kom 2020.

I Dalenglitter skildras jaget, vars föräldrar kommit till Sverige från Polen, och några av hennes vänner i Stockholmsförorten Dalen. Den bostadssegregering som karakteriserar Stockholm är också typisk för Enskededalen. På ena sidan järnvägen ligger 1980-talsförorten Dalen där främst invandrade svenskar bor. På andra sidan spåret ligger de gamla trävillorna i Enskede, där flickorna, enligt författaren, har exotiska namn som ”Märta, Siri och Sigrid”. ”Dalenglitter” är de billiga smycken som invandrartjejerna i Dalen smyckar sig med. Berättarens kompis Jamila drömmer om dyra märkesvaror och idolen Cara Delvignes guldfärgade handväska, och berättarens mamma drömmer om att flytta till en stor rymlig lägenhet, ”en femma med kakelugn” på överklassgatan Karlavägen. Berättaren sparar till ett körkort, och för att få gratis körlektioner låter hon utnyttja sig sexuellt av en äldre man på Lidingö.

Men dessutom är Dalenglitter en ingående beskrivning av arbetet på en MacDonalds-hamburgerbar i centrala Stockholm, känd för att bara anställa ”riktigt snygga tjejer” vid disken. I bokens senare del reser berättarjaget till Polen för att begrava sin kusin, och resan ger upphov till många intressanta iakttagelser. Kanske är boken ibland mer ett reportage från arbetarklassen av idag än en roman, men det är inte dåligt det. Språket är rappt, fyndigt och träffsäkert. Författaren är gift med Tv-journalisten Johar Bendjelloul, och romanen (med underrubriken ”en roman om hårt arbete”) är hennes debut.

C.J.L. Almqvist i exilen (om Johan Svedjedals Almqvistbiografi) bis, 2013

Carl Jonas Love Almqvists öde är ett av den svenska litteraturens märkligaste, på sätt och vis ännu mer dramatiskt än August Strindbergs. Efter det beryktade mordförsöket på procentaren von Schewen rymde Almqvist från Sverige 1851 och flydde till Amerika. Han skulle aldrig återse hemlandet och familjen mer.

Om Almqvists liv i USA var länge ganska lite känt. Litteraturhistorikern Ruben G:son Berg var den förste som kastade ljus över det. Johan Svedjedal har i sin stora tredelade biografi lyft på snart sagt varje sten för att fylla i luckorna, svårt inte minst för att mycket av korrespondensen mellan Almqvist och hans familj i Sverige gått förlorad.

Till att börja med försöker Svedjedal verkligen gå till botten med själva brottet. Där råder nu ganska stor enighet bland forskarna om att Almqvist verkligen var skyldig. Från att ha varit Sveriges mest kände (och baktalade) författare, sjönk han efter mordförsöket som en sten och blev en pinsam persona non grata under resten av sin livstid. När han avled i Bremen 1866 var bara hans pensionatsvärdinna och en läkare närvarande. Han stjälptes i en av kyrkogårdens massgravar, grav nummer sju.

Femton år tidigare hade han försökt förgifta procentaren von Schewen med arsenik. De utförliga polisprotokollen redogör nästan minut för minut för händelseförloppet. Hur Almqvist klumpigt och öppet går runt på olika apotek för att försöka få tag i rätt mängd gift. Hur han försöker kasta skulden på von Schewens barn (som inte umgicks med den vresige fadern), och, när inte det lyckades, på en ung flicka som bodde inneboende hos den gamle militären.

Var det ett barmhärtighetsmord på en illa tåld procentare (som alltså lånade ut pengar privat mot en hutlös ränta), ungefär som i Dostojevskijs Brott och straff? Svedjedal redogör noggrant för hur listigt Almqvist gick till väga, och hur nära han var att lyckas utföra det perfekta brottet.

Men innan han hann ”spetsa” von Schewens brännvin och havresoppa med arsenik så blev både denne och hans piga misstänksamma. Almqvist hade dessutom stulit sina egna skuldsedlar och reverser från von Schewens kassaskåp, och man fann i hans hem komprometterande anteckningar om hur brottet skulle begås. När Almqvist förstod att han skulle bli avslöjad rymde han, utan ett ord till sin familj, sedan han skrivit över pengar till sin hustru Maria för hennes pensionatsverksamhet.

Han tog sig till Bremen och därifrån med en båt till New York. Under de kommande åren skulle han oftast befinna sig på resande fot. Han upptäckte snart att det var det billigaste sättet att bo, det kostade mindre att tillbringa natten i en diligens eller på ett tåg, än att hyra ett rum i en stad.

Törnrosens författare sjönk snart ner i ett armod som vi har svårt att föreställa oss. Han försökte ibland försörja sig som lärare, men trots att han skrev och talade bra engelska så var det svårt att förtjäna sitt levebröd som journalist i USA. Svedjedal påpekar också hur Almqvist långsamt förlorar sin berömda iakttagelseförmåga, som han använt sig av i sina folkliga romaner, i böcker som Kapellet, eller Tre fruar i Småland.

Han noterar i sina brev hem knappt svarta slavar eller indianer, utan umgås mest med tyskar och engelsmän, som han både beundrar och hatar, beroende på sinnesstämningen. Under en period bor han i en tysk koloni, New Braunfels i Texas, och tillbringar tid hos antikvariatsbokhandlaren i staden med att diskutera religion. Han får knappast några nyheter alls från Sverige, han som från sin position på Aftonbladet tidigare stått i de politiska och litterära händelsernas centrum under så många år i Sverige.

De senare åren i USA blir något bättre. Almqvist slår sig ner i Philadelphia, en av USA:s största städer. Han kan ge privatlektioner, skriva och studera, och gifter sig med en äldre kvinna han bott inneboende hos, men äktenskapet blir inte lyckligt. Redan i Sverige var han som mest förälskad i Maria när han befann sig på resa, hans kritiska syn på äktenskapet som det framgår i skandalboken Det går an kan mycket väl, som Svedjedal påpekar, ha en grund i hans eget äktenskap, som aldrig blev riktigt lyckligt.

I Philadelphia är han flitig besökare på stadens stora bibliotek, och han kom under många år att (kanske av hemlängtan) ägna sig åt det svenska språkets egenheter, ett tidigt intresse hos Almqvist som före detta lärare och skolreformator. Han var i Sverige också välkänd som läroboksförfattare och var en av dem som införde nya stavnings- och skrivregler i början av 1800-talet, något som dessförinnan varit högst ad hoc. (Man skrev ungefär som man talade, och använde sig fritt av franska låneord och hemsnickrad grammatik.)

Almqvist skriver under sin tid i USA framför allt på det enorma verket Om svenska rim, fortfarande outgiven i sin helhet. En del av verket, som kallats Sesemana, och egentligen är en rad av parodisk vers, utgavs i sin helhet 1983, det är bitvis en sorts nonsensvers, som bl.a. skulle ha påverkat Ekelöf när han skrev sina Strountes. Det är långt från de omåttligt populära och romantiska Songes, som sjöngs i salongerna över hela Sverige på 1800-talet och hyllades för sin enkla folklighet. Almqvist satt gärna och improviserade vid ett ”pianoforte” även under tiden i USA. Hans osvikliga förmåga att glida in i alla miljöer och snabbt finna vänner hade inte svikit honom i exilen.

På 1860-talet utbröt det amerikanska inbördeskriget, och krigsfronten närmar sig även Philadelphia. I juli står det stora slaget vid Gettysburg där över 30.000 soldater stupar. Almqvist rapporterar hem till sin familj om gräsligheterna och likstanken över slagfältet. På fotografiet av honom som han lät ta i en studio med en kavallerihatt på huvudet, påstår han att den kommer från en god vän som stupade vid Gettysburg. Lincoln håller här sitt berömda tal, där han önskar sig en demokratisk regering, ”of the people, for the people, and by the people”.

Det finns brev som pekar på att Almqvist skrev artiklar för ett lexikon som en pensionerad general Churchill tänkte ge ut. Denne arbetade bl.a. för president Lincoln. Men att Almqvist på så vis skulle skrivit tal för Lincoln går inte att leda i bevis. Däremot skrev han flera insändare i tidningar där han stödde nordstaternas sak, under sitt nya namn i USA, Louis Gustave.

Almqvist hyllade starkt nybyggarandan i USA och möjligheterna till framgång bara man ”arbetade hårt”. Han beundrade president Lincoln och dennes motstånd mot slaveriet. Men det politiska käbblet i kongressen tycker han påminner om Sverige, och när Lincoln mördas 1865 tappar han tilltron till det möjligheternas land han en gång fantiserade om. Han tar nu en båt tillbaka till Europa och hamnar åter i hamnstaden Bremen.

I Sverige hade tystnaden lägrat sig kring Almqvist sedan länge. Ingen ville veta av honom, allra minst hans familj. Hans bror Fridolf, som avancerat till högt uppsatt jurist inom staten, hade frikostigt skickat honom pengar, men vill absolut inte att han kommer hem. Han korresponderar flitigt med sonen Ludvig, som är militär, och konstaterar hur snabbt nyheterna börjar förflytta sig med telegrafens hjälp, och att ett brev bara tar två dagar att nå Stockholm.

1866 avlider Almqvist i Bremen, möjligen i prostatacancer. Men han var psykiskt och fysiskt utmattad, 72 år, och ägde i princip bara de kläder han bar på kroppen. De få inkomster han haft i USA hade han skickat hem till familjen. Fridolf drabbades av ånger och sände ner Almqvists dotter Maria till Bremen, men hon kom för sent. Däremot lyckades hon, efter att ha ställt till ”stort rabalder” få fadern lagd i en egen grav. Liket, som då var flera dagar gammalt, igenkändes av att någon kastat ner en ros i kistan, påfallande lik en törnros.

Så dog, efter femton år i exil, en av den svenska litteraturens märkligaste och mest mångsidiga författare. Idag ihågkommen bland annat för följande lilla vers från hans sista stora sisyfosarbete: Om svenska rim.

Vad bjuder oss uppriktigt Afrika?

 Vad visa kan Amerika?

 Vad Asien? Vad allt Europa?

 Jag trotsar öppet alltihopa.

Blott Sverige svenska krusbär har.

Mats Myrstener

Läs också om Almqvists första verk, den erotiska romanen Murnis:

http://www.tidningenkulturen.se/artiklar/portr-mainmenu-51/riga-portr-mainmenu-100/15340-erotomanen-carl-jonas-love-almqvist–en-oeverraskande-upptaeckt

och om Det går an:

http://foreningenbis.com/2013/09/21/visst-gar-det-an/

DEN OKÄNDA KARIN BOYE (bis, 2013)

Pia-Kristina Garde har varit på detektivjakt efter brev och information om den mytomspunna Karin Boye i många många år. 2011 gav hon ut en bok, Karin Boye och människorna omkring henne. Den innehöll bland annat det försök till självbiografi som Boye skrev när hon gick under psykoanalys, där hon skriver om sin sexualitet att den ej skulle vara dold, utan ”helt genomskinlig” (om man tolkar undermeningen). Publiceringen kritiserades för att den skulle vara ”mot Karins vilja”, vilket är tveksamt.

Gardes nya bok, Karin Boye, okända brev och berättelser är hyperintressant. Hon har genom att kontakta släktingar till Boyes vänner (mest väninnor) kunnat få fram en rad nya, tidigare okända, brev. Till exempel kärleksbreven till Gunnel Bergström som kom till Stockholm som tjugoåring och inledde ett olyckligt förhållande med poeten Gunnar Ekelöf. Enligt Ekelöf förförde Boye Gunnel, och de båda hade en berusande relation från november 1932 och ett halvår framåt.

Ekelöf skulle aldrig förlåta Boye. I en artikel 1951 kallar han henne ett träd, som när man vänder det med rötterna uppåt upptäcker att det fullt av maskar, gråsuggor, grodyngel och smuts. Gunnel Bergström skulle också snart tröttna på Boyes ivriga uppvaktning. Boye var elva år äldre, och hela livet mer eller mindre ständigt förälskad i yngre flickor. Bergström, som hade en bipolär diagnos, levde tillbakadraget i Helsingborg när Pia-Kristina Garde kontaktade henne och tillslut också fick kontakt med henne 1979. Hon skriver att Gunnel ”öste historier om Karin som inte gick att trycka”. Breven från Karin Boye till Gunnel Bergström ger uttryck för hennes oerhörda (nästan väl starka) omtanke och kärlek om den yngre Gunnel. Ett antal kärleksdikter tillägnade henne finns i samlingen För trädets skull (1935).

Det var mycket av Karin Boyes hand som eftervärlden inte ansåg gick att trycka. Korrespondensen med Margot Hanel, en tysk-judinna som Boye tog till Sverige 1935, är förstörd, likaså breven till den beundrade väninnan Anita Nathorst, och breven från Gunnel Bergström.  Den som brände breven var i de flesta fall Karin Boyes mor Signe, som hon hade ett komplicerat förhållande till. Karins brev till Signe finns inte heller kvar. När Boyes homosexualitet blev känd, tog hennes mor närmast helt avstånd från henne.

Några av de mest spirituella breven är till litteraturprofessorn i Uppsala, den fruktade kritikern Victor Svanberg. Boye, som var Svanbergs elev, hade ett kort förhållande med honom, som blev lite av en skandal när det ingående beskrevs i Svanbergs självbiografi Leva för att leva. Svanberg var liksom Boye bisexuell, båda var intresserade av marxism och psykoanalys, och hennes brev till honom beskriver bland annat det expansiva liv hon levde bland homo- och bisexuella i Berlin på 1930-talet. Det visar en riktigt munter och glad Boye, fjärran från den allvarsamhet man annars förknippar med henne.

Hon hade också andra manliga relationer, även om dom var korta. Med Clarteisten Leif Björk var hon t.o.m. gift i några år, 1929-1932. Relationen finns beskriven i en bok av Leifs bror, journalisten och ambassadören Kaj Björk. Ett annat förhållande var med Josef Riwkin, den bildsköne unge redaktören för den radikala tidskriften Spektrum på 1930-talet. Tidskriftens korta men betydelsefulla historia och utgivning har beskrivits ingående av Johan Svedjedal i en stor bok som kom 2011. Medlemmarna i Spektrum bodde under olika perioder i ett sorts kollektiv på Norrmalm i Stockholm, med Josefs syster fotografen Anna Riwkin-Brick, Gunnar Ekelöf, och ibland även Karin Boye som nattgäster. Boye fortsatte att medverka i Spektrum under hela sin långa exil i Berlin, och här publicerades hennes betydelsefulla översättning (tillsammans med Erik Mesterton) av T.S. Eliots The waste land). Spektrum skulle också komma att ge ut två romaner av Agnes von Krusenstierna, som hade refuserats på grund av det ”omoraliska” innehållet av hennes förlag Bonniers.

I Berlin gick Boye i psykoterapi, delvis för att bli ”botad” från sin homosexualitet. Hon började ett antal terapisessioner men utan att avsluta dem, ibland på grund av dålig ekonomi. I ett intressant brev i boken beskriver hon sig själv, i en kommentar till den kände grafologen ”professor Blum”, som läst hennes handstil:

”…har å andra sidan egentligen aldrig längtat efter barn – kanske för att mina böcker fungerat som en ersättning för egna barn/…/om motstridigheterna i min natur:/…/mot det förbindliga väsen som anstränger sig i att i mån av möjlighet överbrygga motsättningar, står besynnerlig kantighet, envishet, motspänstighet. Det sistnämnda kommer egentligen sällan fram, men ibland, särskilt när jag är deprimerad, dyker det upp som kränkt fåfänga, och nästan uteslutande gentemot de människor som jag älskar mest.”

”Förvånansvärt väl stämmer er beskrivning av min fantasi som är djupt upplevd utan större originalitet, mitt sökande som gäller andemeningen, det verkliga, min kärlek till de stora grunddragen, den ändamålsenliga formen, det fulländade, det sköna, liksom er förklaring att jag alltid finner något nytt och fängslande i det intetsägande, det självklara.”

Att Boye länge dolde sin sexuella läggning är kanske förståeligt, sexualitet mellan samma kön var ju förbjudet och straffbart i lag fram till 1944. Fram till 1979 betraktades det som en sjukdom. Bland de många brev Garde har grävt fram är ett gripande som Boye skrev till en 14-årig grekisk flicka, efter hennes resa dit 1938. Det avslutas med en sapfisk kärleksdikt, på franska. En annan incident var när hon besökte sin gamla vän Eva Ringenson, tillsammans med Margot Hanel. När Eva upptäckte att det var barn i huset kördes Boye och hennes väninna på porten. Tänk om hon skulle närma sig småflickorna i huset!

Karin Boyes död har också delvis varit höljd i dunkel, men här ovan framkommer några orsaker. När Anita Nathorst låg dödssjuk i cancer i april 1941 vakade Karin Boye vid hennes sida, i Alingsås. Anita var inte övermåttan glad över Karins uppvaktning. Samtidigt hade Karin problem med sin skyddsling, den unga Margot Hanel i Stockholm, som inte klarade sig alls utan Boyes hjälp (Margot begick självmord bara en månad efter Karin Boye). Karin Boye utkom 1940 med den rosade romanen Kallocain, men hon var störd och ledsen över ryktena om hennes homosexualitet, och att hon blivit allt mer isolerad i Stockholm. Förhållandet till hennes mor var inte bra. Men sannolikt var det något Anita Nathorst, som stod i begrepp att flytta sin sjuksäng till Malmö, hade sagt som sårade Karin, och fick henne att lämna Alingsås med en burk sömntabletter.

Poeten Ebbe Linde deltog i skallgången efter den döda Karin Boye och såg henne där man funnit henne under ett träd, och skrev om det, långt senare till hennes mor:

”det kändes mycket egendomligt och mycket smärtsamt, precis som jag var utestängd. /Däremot har jag, och har nog än, en känsla av att Karin själv helst ville att det skulle gå som det gick [hon hade flera gånger tidigare försökt ta sitt liv]/…/ Visst har jag ytterst svårt att tänka mig ett liv efter detta, men å andra sidan måste det finnas ett utanför de snäva gränser som tid och rum utgör. Ungefär som filmen kan finnas kvar fastän filmföreställningen är slut – och inte är det så otänkbart att det finns möjligheter att få titta i den efteråt.”

Karin Boyes död sammanföll med Nazitysklands offensiv i Grekland våren 1941, något som poeten Hjalmar Gullberg tog fast på i sin kända dikt till Boyes minne, Död amazon:

Mycket mörk och med stora ögon;

klädd i resdräkt, när hon försvann.

Kanske söker hon bortom sekler,

dit en spårhund ej vägen fann,

frihetspasset där Spartas hjältar

valde döden till sista man.

För Thermopyle i vårt hjärta

måste några ge livet än.

Denna dag stiger ned till Hades,

följd av stolta hellenska män,

mycket mörk och med stora ögon

deras syster och döda vän.

Karin Boyes verk skulle leva vidare efter hennes död. Hon var intresserad av buddhismen och trodde på att döden var den yttersta form av extas och utslocknande. Hennes mor Signe var spiritist, och var övertygad om att hon skulle få möta Karin i ett senare liv.

Vi som läser hennes dikter idag kan vara glada att forskare som Pia-Kristina Garde fortsätter att outtröttligt kasta ljus över den gåtfulla Karin Boye. Forskningen om henne, som säkert skulle varit dubbelt så omfattande om hon varit man, styrdes länge av hennes kamrat Margit Abenius bok Drabbad av renhet från 1950, där hennes bi- eller homosexualitet bara antyds och Boye utsätts för en viss idyllisering. I själva verket kunde hon, som framgår i de nya breven, vara både krävande, påfrestande och till och med dominant gentemot sina vänner. Hennes lynnesskiftningar var kända, hon kunde arg resa sig upp från ett sällskap och bara gå när hon blev sårad eller upprörd. Samtidigt framstår hennes enorma godsinthet, hennes omtanke om sina vänner, hennes uppsluppna humor men även svårmod så tydligt i breven.

(Hennes liv och dikt har också speglats i Camilla Hammarströms biografi från 1997, och i den nyutkomna romanen Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn.)

Man kommer henne närmare i breven. Liksom de bästa böckerna blir ens förtrogna vänner, så blir också de bästa författarna. Det gäller i synnerhet Karin Boye. Några av våra finaste – och samtidigt enklaste – kärleksdikter kommer från hennes hand:

Jag vill gärna stå på gatan här och frysa

för att se två fönster på en gavel lysa.

Den som bor där inne är mig mycket kär.

Jag blir sjuk i hjärtat, när det lyser där.

Jag vill gå till hörnet, jag vill långsamt vända,

så att jag får se dig skymta fram kanhända.

Att du är så nära…  Varför står jag här?

Jag blir sjuk i hjärtat, när det lyser där. (Ur ”Härdarna”, Tillägnan 14)

Jag hoppas du inte alls har det bra.

Jag hoppas du ligger vaken som jag

och känner dig lustigt glad och rörd

och yr och ängslig och mycket störd.

Och rätt som det är, så får du brått

att lägga dig rätt för att sova gott.

Jag hoppas det dröjer en liten stund…

Jag hoppas du inte får en blund! (Ur ”Härdarna”, Från en stygg flicka)

Mats Myrstener

%d bloggare gillar detta: