Kapitel Ett: Glögg och skinka

Längs upp på den breda Bri-åsen låg ett brunmålat virkeshus inhägnat av ett kraftigt rödmålat staket. Det låg i utkanten av samhället och hade på den högra sidan en hög vall kantad av häckar, som så länge man kunnat minnas tjänat som försvar mot inkräktare av alla de slag. Nedanför huset, på vänsterhand, låg Bri by, ett samhälle på några hundra invånare, med både stenhus och (mot åsen) små hoberhålor. Här hade det bott människor ända sedan det funnits tvåbenta varelser i Midgård, så hävdade åtminstone Briborna själva, och dit räknade man både människor (de stora) och folk av hobersläkte (de små). Bri var centrum i Bririke, en litet välodlat rastställe innan den stora ödemarken bredde ut sig över Fornost och Rhudaur, och den östra landsvägen tog vid, som inte slutade förrän etthundra mil bort, vid foten av de Dimmiga bergen.

Förutom Bri, som låg med ryggen mot den stadiga åsen, var här ytterligare tre byar: Staby, på andra sidan åsen åt norr till, Gamleby, på gränsen till Skvätte skog, och Dalby nere i dalen österut. Bririke (som inte var något rike och inte hade någon kung) låg som en sista liten oas innan vildmarken, som trots att kung Elessar, Aragorn, regerat i trettio goda år (som det sas) ännu inte koloniserats.

Åt norr gick den gamla landsvägen över ett kalt land till Nordåsarna. Där låg det forna kungariket Arnor, en gång lyst i prakt kring sin huvudstad Fornost. Höglandet var dock sedan århundraden illa beryktat, det påstods att endast rövare och illgärningsmän höll till där och att det också skulle finnas vad värre var: stupade krigares döda vålnader som spökade bland kullarna och i myrmarkerna. Trots att konung Aragorn tillträtt och Fornost börjat återuppbyggas var man i konservativa Bri fortfarande mycket miss-tänksam och folk vågade sig sällan norrut. Ja, hoberna lämnade ju som bekant över huvud taget sällan sina kära bopålar i Fylke med omnejd.

Där liksom i Bri ansåg man att den egna täppan var gott nog och att nyheter utifrån den stora världen, liksom allt annat som kom därifrån, bara förde olycka med sig. Söder om Bri bredde de spöklika dimhöljda Kummelåsarna ut sig, en sydlig förgrening av kritåsarna som också ledde in i Bri och i Gamla skogen, i Fylke. Åt öster var det vitt-förgrenade träsklanden, Myggavatten. Den som försvann där fick sökas med en skall-gångskedja, och det är kanske inte att förvåna att man i Bri sällan rörde sig utanför landskapets gränser.

I övrigt tog man dagen som den kom, och med största lugn. Själva ”staden” Bri var omgärdad med en vall och en försvarsmur, krönt på insidan av en tätvuxen häck. I och uppe på själva åsen syntes många små hoberhålor och timrade hus, där även ”de stora” bodde. I ett av dessa (som de stora kallade dem) ”rävgryt” bodde hoberfamiljen Stenmyra, och vi finner dom ikväll runt matbordet, Andra dagen i månaden Efterjul, och tredje dagen på det nya året, år 1450 efter hobernas tideräkning.

På bordet står en av de många julmiddagar som intas under de sex juldagarna, och runt bordet är familjen samlad: pappa Alf, mamma Alisia, farfar Erk, och en barnaskara på sju stojande gossar och flickor, idag ovanligt uppsluppna då pappa för dagen av en utbygdsjägare inköpt en slaktad julgalt som anrättats på bästa sett, med ett rött juläpple i munnen.

Familjen räknar sig till de hober som kom vandrande från öster och bosatte sig i Fylke och Bri, på båda sidor om Vinfloden. Briborna var särskilt stolta och menade sig vara de äldsta ”invandrarna” ända tillbaka till ”tjurvrålaren” Bandrobas Tooks tid. Fylkesborna ansåg man vara lite ”bakom”, allt för konservativa och förändringsobenägna.

Till skinkan drack man alltid glögg, och årets glögg var en särskilt fin årgång. Den jämfördes till och med (året hade bjudit på osedvanligt gott väder) med den fina årgången från 1420, då Gandalf Gråhamn uppträtt på Stegrande Ponnyn, och då välsignat Barliman Smörblommas julvört. Årets blandning (gjort efter det traditionella receptet med honung och öltillsats) prisades särskilt av farfar Erk Stenmyra, som i källaren förvarade årgångar ända tillbaka till de åren när herr Bilbo i Baggershus återvände med delar av drakskatten, år 1342. Farfar Erk var på sitt 120:nde år, gammal t o m för att vara Brihob. Han kunde, särskilt när han provsmakat veckans ölsats, berätta historier ur släktkrönikorna, också historier som han uppsnappat redan som liten ”glytt” på värdshuset på Stegrande Ponnyn, där han anträffades flera dagar i veckan.

Hans favoritämne var förstås drakar, de bevingade och eldsprutande bestarna som terroriserat länderna runt Dimmiga bergen sedan ominnes tider. När han fyllt 70, berättade han, hade han t o m rest till klenodhuset i Mickelsklyft, där man förvarade manuskript om äldre tiders flygande bestar och odjur, visade föremål som herr Bilbos ringbrynja av mithril, som också burits av hans brorson, herr Frodo ringbärare, och skänkts till klenodhuset när de båda lämnade Midgård ombord på ett av alvernas skepp mot Valinor, där man förmodade att de nu levde och gladdes i fröjd och gamman tillsammans med ljusalverna och halvgudar som Manwë, hans gemål Varda, stjärndamen, och den godmodige Tulkas.

Naturligtvis kunde farfar historierna från åren 1418 och 19, då dödshärskaren Sauron störtades. Några drakar hade aldrig setts i Fylke och Bri, men det var förstås dessa historier som intresserade barnen mest. Aldrig reste sig håren på deras lockiga huvuden (och på de håriga fötterna) så som när farfar med viskande och hes stämma berättade om de fruktansvärda spökdrakarna i den yttersta öknen i Harad, eller om de flygande nazgulerna som bereds av de sju en gång mänskliga ringbärarna, och vars ledare var den så illa beryktade häxmästaren från Angmar. Farfar påstod förstås att han som yngling sett en nazgul korsa himlen ovanför huset där de bodde, och det oväsen den åstadkom, och de skarpa genomträngande skriken från draken som fick blodet att stelna i ådrorna. Hur han och andra hober kastat sig till marken, gömt huvudena i händerna och skrikit av skräck. Inte ens historierna om Saurons eldsprutande öga satte sådan skräck i barnen, som knäpptysta satt samlade runt kvällsbrasan och lyssnade med öronen på helspänn, medan de vuxna satt kvar runt matbordet och kannstöpte och rökte jultobak.

Efter maten samlades man alltid framför brasan, medan mörkret sänkte sig över Briåsens hålor och småhus. Längre ner i den lilla staden tändes eldar och i alla hålor och hus brann värmande ljus. Inte ens under midsommartider tändes så många ljus som nu runt jultiden. Nu sänkte sig aftonvilan efter den mättande och inte särskilt magra julmaten.

Dagen hade varit jäktig. Redan på morgonen reste man till Gamleby för att träffa kusinerna, äta lunch med gamle Guss Storfot och de många släktingarna på mor Alisias sida. Sedan var det julmarknad i Bri by, hela staden var i feststämning och det köpslogs och kannstöptes på torg och i värdshus, medan barnen bjöds på gotter och pärlande julmust. Stegrande Ponnyn var så full av besökare att familjen till sin besvikelse fick samlas på det närbelägna värdshuset Vildkaninen.

Fram emot kvällen bredde ett tunt snötäcke ut sig över åsarna runt Bri, eldarna tändes utomhus och folk gick man ur huse för att dricka glögg, värma sig vid stockvedsbra-sorna och sjunga julsånger. Senare på kvällen när eldvakterna gick runt och passade på de falnande brasorna samlades man i hus och hålor, som var upplysta av marschaller, ljus i fönstren, facklor på taken. Från fönstren, som alltid vätte mot väster såg man de stora vårdkasarna brinna från Kritåsarna i Fylke. Som en jättelik julstjärna lyste den största vårdkasen av dem alla, långt borta på Kastalbackarna, som låg nästan borta vid havet. Nu stämde spelmanslagen på krogarna upp fiddlor och skalmejor, men för de flesta avslutades dagen som vanligt runt de öppna spisarna för att lyssna till familjens åldermans historier och sagor.

Farfar hade nu sin högtidsstund, pösande och vördnadsbjudande sittande med ett vargskinn om axlarna för giktens skull, i en så kallad gungstol där han vaggade långsamt fram och tillbaka, och strök med handen över den vita pälsen, som han påstod tillhört en av de vita vargar som invaderat Fylke den hemska vintern då Vinfloden frös till och folk frös ihjäl i sina illa tätade hålor och stugor. Ja det var ”vargavintern” som de gamla gärna talade om och hotade barnen med om de inte skötte sig väl.

Farfar menade att man t o m kunde ”känna” kylan i vargskinnet, något som ingen annan än han kunde, Tvärtom verkade det värma honom gott, för den gamle var aldrig så talför som när han fick svepa in sig framför brasan i öppna spisen, med ett stop öl, ett glas rykande varm glögg, och ett stop av ”Gamle Toby” i pipan. (Den finaste tobaken, från Långbotten i Sydfjärdingen av Fylke, som sas komma från Tobold af Hornestöts egen odling och idag fortfarande tillverkades och torkades i Fylke.) ”Säga vad man vill om de där Fylkingarna” kunde farfar muttra belåtet, ”men göra tobak det kan dom”. Fast tobaks-bruket kom förstås, menade farfar, först från hoberna i Bri.

Larmande och stojande återvände barnen från de runda fönstren mot väster, där de sett eldarna tändas ända bort till de avlägsna Kastalbackarna i Fylke. ”Har du sett de vackra ljusen, farfar” undrade barnen, varpå denne alltid svarade. ”Äsch det där! Det är bara alvtyg. Fanstyg.” Den mest vetgirige var 16-årige Matts som en gång bett farfar förklara var de kraftiga ljusen kom ifrån. Farfar blev honom inte svaret skyldig.

-Det var tre stora vårdkasar byggda på kastaler eller torn som alverna byggde och som skulle lysa för fartygen som kom in i Luna bukt, där Círdan, skeppsbyggaren bodde. Men sedan mästaren Elrond, Gandalf den vite och herr Frodo och de andra seglat bort från Grå hamnarna, så har mer och mer alver seglat bort från Midgård och idag får Fylkes-borna själva tända vårdkasarna så gott de kan. För några alver har vi inte sett i våra trakter på år och dag. Och lika bra är väl det!

-Det måste vara väldigt vackert därute vid havet, med det där ljuset från eldarna” avbröt Matts farfar. ”Jag skulle vilja fara dit”.

-Du är inte lite tokig du pojk, snäste farfar, som inte tyckte om att bli avbruten, och knäppte sonsonen på näsan. Håll dig här hemma det råder jag dig. Hedervärda hober gör bäst att inte sticka näsan i de storas bekymmer. Jag har inte i mitt långa liv talat med en enda hob som sett de Grå hamnarna, och du ska då inte min själ bli den förste! Visst kan man se havet från Kastalbackarna, om man så vill. Men havet ska man akta sig för, såvida man inte kan simma. Det uppslukar dig fortare än du skulle försvinna i myrarna i Myggavattens träsk!

-Men vet du inte alls hur det ser ut därborta? undrade Matts.

-Nej du, det vet jag inte! (Farfar erkände sällan att han kunde ha fel eller att han inte var hemma på något område, vare sig det var ur hobernas släktkrönika, eller om tiderna när kungariket Arnor stod i sin fulla blom.) Det ska då va fredagen den första för att jag ska bege mig väster om Kritåsarna i Mickelsklyft, och grisarna ska banne mig flyga innan jag klättrar upp i något alvtorn och tittar åt havet! (Hoberna kunde som regel inte simma och var mycket misstänksamma mot vatten.)

Därmed var diskussionen avslutad, mamma kom in från köket och satte sig i brasvärmen och flätade på en korg för lövräfsningen till våren. Pappa slog sig ner i den stora fåtöljen och stoppade en egen pipa Långbotten, och minsta lillflickan ropade med sin späda stämma: Bejätta om jakarna faffar!

Farfar nickade och satte sig tillrätta i gungstolen, svepte vargskinnet om axlarna, och snart var även Matts förtrollad av berättelserna om draken Farfaxe, en av de största och argsintaste under forntiden. Det var han som (hur nu det gick till det där dom gjorde, farfar svävade på målet) avlat draken Smaug, draken som i många år regerat över Ensamma berget och Sjöstad. Han kom från det ställe där drakarna sedan gammalt ”lekt och förökat sig” enligt sägnerna – Vissna Heden eller Härje hed, norr om Järnbergen i öster, och orcherfästet i Gundabad. Det var på gränsen till de stora norra ödemarkerna, dit ingen levande begav sig och inte ens kung Aragorn kunde kolonisera. Vissna heden var bara täckt av svett svartbrunt gräs, mil efter mil, och inget kunde växa där sedan drakarnas tid i Midgård som sträckte sig ända tillbaka till när Morgoth regerade i norr. Land-utan-ände kallades det på nordmännens språk, och kalt och ljungbetäckt sträckte det sig oändligt åt norr.

Farfar berättade att en riddare till slut nedgjort Farfaxe på trappstegen till en väldig borg, som sedan dess kallades Drakborgen, på det ställe draken fallit. Och det ska vara nedlusat med drakguld, viskade farfar så barnens öron växte flera centimeter. Salar och källare fyllda varenda centimeter med guldet efter Farfaxes härjningar bland dvärgar och kungariken i norr. Där hade tidigare funnits en gammal borg kallad Rundborg, en gång ett sista värn mot drakarna i norr, och där hade Farfaxe slagit sig ner. Dystreborg kallades den sedan av utbygdsjägarna sedan draken erövrat den, alltid omvärvd med tjock och giftig dimma. Inte ens sedan draken påstods vara död vågade sig någon dit för att se om sagorna stämde. En av de fem trollkarlarna, farfar hade glömt vad han hette, hade slutligen försökt befria Rundborg från drakens förbannelse över att ingen någonsin skulle få röra guldet. Farfars ögon vidgades och blev stora som tefat när han berättade hur draken (fast den ju var död, kanske var det bara hans ”vålnad”) förhäxat trollkarlen, som sedan påstods spöka i gångarna under borgens skattkammare. ”Sådan stor kraft har drakguldet på den svagsinte som försöker bemäktiga sig det” sa farfar och såg hotfullt på barnens gapande munnar och vidöppna ögon. ”Sådant ska man akta sig för!”

Efter ett stop av julölet och några puffar på pipan fortsatte farfar: -När Eregion, Elendils son och kung av Arnor, skickade en stor här för att äntligen besegra borgen, dit naturligtvis ingen vågat sig efter striden mellan draken och trollkarlen (borgen omges av en förtrollad mosse, där både hästar och män kan uppslukas i ett enda glufs) och armén som leddes av en stor krigare kallad Ask gav sig käckt iväg, lockad av talet om ”drakguldet”. Men det gick som befarat: De som inte slukades av mossen, som alltid låg i en tjock giftig dimma, ska ha slukats av de stora blodhundar som trollkarlens vålnad skickade ut mot inkräktarna, och som sas leva i hålorna under borgen och där utfodras med människokött. Men när Eregion själv, den tidens störste krigare, uppenbarade sig i all sin mäktighet så flydde både hundarna och trollkarlen norrut. Men det sägs… (farfars röst sänktes till en hotfull viskning och han knep ihop ögonen)… att trollkarlen sedermera återvände, och fortfarande lever i borgens källare, färdig att kasta sig över alla som försöker genomtränga de tjocka murarna! För det guldet är för evigt förbannat! Av en drakmänniska som inte kan dö, sägs det, och som vakar med sjukligt begär och trånad över sin drakskatt.

Det var bara Matts som skräckslaget stammade: -M…men drakguldet? Hittade dom inte det? Det var dödstyst i rummet så när som på vedens sprakande i spisen, där glöden nu spred ett mystiskt och olycksbådande skimmerljus efter farfars långa utläggning.

-Nej, inte vad jag vet. Eller om man lät det vara? Många ska ha försökt sig norrut, över mossarna, genom dimman, över hedarnas svedda gräs för att försöka lägga händerna på skatterna. Det kallas ”Hedens drakguld”. Från Ensamma bergets högsta punkt ska man kunna se Dystreborgs svarta spiror långt borta på heden när det är klart väder, men för det mesta är det dolt i dimmorna över Vissna Heden. Så säger sagorna.

”Nej det är sent, tid att gå i säng.” Mamma skulle förstås förstöra allt. Matts satt tyst och begrundade vad farfar sagt en gång när de var ensamma och ”drakborgen” kommit på tal: ”Underligt nog så revs aldrig borgen heller, förbannelsen var för stark. Landsvägen dit var snart övervuxen med mossa och ljung. Det är bara dårar till skattsökare som vågar sig dit, och de kommer sällan tillbaka. Men guldet lockar gosse, sa farfar och hans gamla rynkiga ansikte med de insjunkna ögonen tindrade. Dom säger att det är det renaste och finaste guld som finns.

Pappa hade somnat i sin stol med pipan i mun, och även farfar började nicka till. Det var varmt och mörkt omkring dom, och mamma klappade honom på huvudet. ”Sov här framför brasan om du vill med de andra sömntutorna.” Sena kvällar när barnen somnat framför brasan brukade mamma inte bry sig om att flytta allesammans utan lät dom ligga på fällarna med en filt över sig. Alla hade somnat, men Matts gick ut på farstubron, men han såg inte längre åt väster och de snart utbrunna kastalerna. Han tittade åt nordost, där dimmorna lekte tafatt. Han tyckte sig vara en fågel och flyga högt över Skvätte skogs toppar, över det bruna dimhöljda Myggavatten, den mörka klippan vid Väderklint, över Dimmiga bergens spiror och Grå bergens snöhöljda toppar, långt bort till Vissna Heden och det stiglösa landet, och skuggorna av Dystreborg. Natten föll men Matts äventyrslystnad var väckt och han drömde om drakguldet hela natten.

Kapitel Två: Kalaset på Vintuna

Tredjedag jul skulle egentligen festandet vara över, men hoberna, speciellt dom i Fylke som älskade fester och bjudningar, hade inrättat en extra festdag. Det var sed i Bockrike att på tredjedag jul fira stort på Vintuna gård, där Vinbockarnas förfäder bott sedan ”ominnes tider”. Gamle herr Merry var känd för att ge furstliga kalas med rika middagar och många gäster, sex olika rätter och dricka i mängd och fina gåvor (man gav varandra gåvor hela julen, till hög som låg). Årets fest diskuterades alltid ingående på värdshusen i Bri, vilka som var bjudna, och vad som skulle bjudas. Inbjudningskorten var rikt utsmyckade och ett fåtal Bribor var alltid bjudna ”för det goda grannskapets skull”.

När högvälborne herr Alf Stenmyra denna morgon spände ponnyerna för släden lade ett finkornigt snötäcke sig tillrätta över Briåsen, och från Gamla Skogen steg en tjock vit rökridå upp, som såg ut som ett ”Välkommen”. När de red ut genom västra porten från Bri by ändrade röken färg till grönt och gult, det var som om gamle herr Gandalf varit igång med ett av sina väl ihågkomna fyrverkerier. Barnen stirrade under sina tjocka fällar med stora ögon när de tre slädarna rullade fram längst landsvägen mot färjan över till Bockrike. Farfar berättade att ett sällskap med tio dvärgar uppträtt en gång, och en liten olifant från Harad hade man sett. Men det var ju som med dagens smide och juveler, konstaterade han i den varma fällen bredvid Matts i den sista släden: Det var alls ingenting mot forna tiders alv- och dvärgsmide.

Farfar var i sitt esse nu, för på Vintuna ventilerades alltid nyheter av alla de slag, och det berättades de märkligaste sagor från när och fjärran. Och ofta såg man dvärgar bland besökarna, för herr Merry kände många ända från Blå bergens beryktade Belegost, ett av de sista stora av dvärgarnas kungadömen, där Torin Ekensköldes brorson Torin Stenhjälm regerade. Man reste nu genom Gamla Skogens gamla susande träd, som nu tappat sina löv och ibland sträckte sina knotiga händer och spretande fingrar över vägen, alltid lite hotfullt för den som reste igenom skogen. Skogen var stor för att vara så liten, sa farfar mystiskt, och kom man bort kunde vad som helst hända bland de vresiga ekarna och pilträden. Men på vintern sov skogen, det var framför allt på våren som träden kunde vara opålitliga och lite ”bångstyriga”. En liten bäck rann sakta över vägen, med ett tunt istäcke som brustit på flera ställen. Vägen gick trygg och säker över en välvd stenbro och nu märkte man att man inte var ensamma i skogen. Bakom dom kom en stor slädskjuts farande, det var gamle Guss Storfot som när vägen breddades för ett ögonblick hade fräckheten att passera Stenmyras slädar, ivrigt vinkande och stojande. Gamle Guss hade de bästa ponnyerna i hela Bri det var allmänt känt, och hur mycket än pappa Alf drev på sina ök så hamnade de på efterkälken. Ett sällskap med långskäggiga dvärgar i stora stövlar med tända facklor kom gående på vägen och slädarna saktade in. Det var fortfarande tidigt på förmiddagen och ganska mörkt under träden. Farfar skrattade i sitt glesa skägg och tyckte alltid att dvärgarna var ”ena roliga gynnare”. Han berättade om den stora skogen Mörkmården på andra sidan Dimmiga bergen, där stigarna var närmast oframkomliga än idag även om de stora spindlarna från förr idag var betydligt mindre och alls inte så rovgiriga som på herr Frodos tid. ”Jag undrar om ringbäraren herr Gimli är med” sa farfar och såg som han brukade på Matts under fällen. ”En av ponnyerna hade ett sådant där vackert scharlakanstäcke så man vet ju inte… han är gammal men jag hörde på Ponnyn…” (rösten tunnades ut i vinddraget från släden).

Nu svängde äntligen vägen ut från skogen och ett vackert kullrigt landskap bredde ut sig. Kuperat med avsnitt av skog, inte minst lövträd. I förmiddagsdiset syntes rökarna från Bockeby, den största byn i Bockrike. Man passerade hoberhålor, små välskötta hus och värdshus och handelsbodar. När farfar ville göra paus framför ett värdshus (”det var blåsan”) pekade Matts på en vägskylt som visade på En fjärdingsväg till Bockeby och två till Skogs ände. Nu såg man allt fler slädar som bildade en långsamt framrullande kolonn mot Vintuna, snart ett tiotal som rullade på den snöslaskiga vägen genom Bockeby, där det var julpyntat i alla hus, med marknadsdag på torget och rusning på de många värdshusen. Vägen upp till den stora gården på Vintuna gick genom en allé av pilar, lindar och popplar, och när man svängde upp så möttes man av en mäktig gårdsplan med en stor tvåvåningsbyggnad, omgiven av typiska hoberhålor och uthus. På den stora stenbron stod herr Merry Vinbock, släktens ålderman, med tummarna i västen och hälsade välkommen. Hela gårdsplanen var full med slädar och vagnar av olika slag. En av de smutsigare, som verkade ha färdats särskilt långt, var fylld med stora lådor som bars in i huset av dvärgar med långa skägg instuckna i bältet. En stod på bron och talade med herr Merry. Herr Merry hälsade familjen välkommen, och man kunde konstatera att han blivit tämligen omfångsrik runt magen med åren, som var dryga hundra. Han styrde huset med fast hand enligt vad Matts hört, och stod aldrig oemotsagd, vare sig i stort eller smått.

Matts blev kvar på gården för att hjälpa till att spänna från och utfordra ponnyerna, medan han intresserat såg dvärgarna lossa och bära in stora lådor, säkert beställda för den stora festen. Det var ett riktigt litet samhälle i miniatyr, med fähus, lador, svinhus, ladugårdar om vartannat. Uppifrån kullen hade man en vid utsikt över Bockrike ända bort till gränsen mot Fylkes centralare samhällen.

När Matts hjälpt till att leda ponnyerna till sina spiltor och utfordrat och vattnat dom gick han runt till ingången. Han hörde herr Merry samtala med två av de ledande dvärgarna på bron, om Vattnadal, Rivendell, kung Aragorn, hans tillhåll i Minas Thirit, Lórien, Ensamma bergets stenväggar där Torin Stenhjälms kusin Durin (som var den sjunde med namnet och kallades ”den dödlöse”) regerade, och Mörkmårdens risiga småvägar. ”Tänka sig, hundrasextio mil drygt från Vattnadal” sa herr Merry beundrande och framförde sitt djupt kända tack. Den yngre av dvärgarna hette Gadd, och hans far Henni, som i sin tur var son till en av ringbärarna som gått med herr Bilbo, herr Dori, en av Torin Ekenskölds tolv utvalda.

Den yngre av dvärgarna gick för att se till sina ponnyer, Matts följde med, och morskt närmade han sig dvärgen, som satt sig på halmen utanför spiltan för att röka sin pipa i lugn och ro. Ponnyernas tuggande inifrån spiltan blandade sig med doften från höet, någon brandfara verkade inte Gadd bry sig om.

-Har du verkligen sett Vattnadal? Träffat herr Elrond? Herr Gimli? Gruvorna i Moria?

Sedan kunde Matts inte undgå att komma in på farfars berättelse om ”Drakborgen”. Och dvärgen som naturligtvis hört om guldskatten, var inte nödbedd.

-Javisst. (Han såg sig omkring som om det var en väl förborgad hemlighet.) Många har försökt få tag i den, men det sägs att den onde trollkarlen Karim, vakar över den dag och natt. Borgen är full av förfärliga ”fällor”, golv som försvinner, spjut som skjuter ut från väggen, giftig rök och så vidare. Men varför undrar du om det?

Matts kunde inte stilla sin nyfikenhet. -Säg, är den väldigt stor? Skatten?

-Det sägs att den är mycket stor, svarade Gadd, och inte många lär ha kommit tillbaka efter färden ditut.

Nu hörde dom en klocka från farstubron signalera att middagen var serverad. Matts och dvärgen begav sig in, hungriga som vargar. Det var underhållning till middagen, det trollades och sjöngs visor, så man knappt fick tid att stoppa i sig maten: stekt fasan, garnerade honungskakor från herr Merrys egen bigård, grillade vildsvin, småfåglar och fisk, Många talare berättade nyheter från stora världen och goda historier, och efter maten var det förfriskningar och pip-stopp framför de stora brasorna. Furst Gimli berättade om dvärgarnas exploatering av Moria, där alla orcher nu var utdrivna. De gamla salarna och gruvgångarna var upplysta, dignande av skatter, och handeln både åt öster och väster började likna vad den en gång varit. Gimli profeterade att dvärgarnas rike snart skulle vara lika stort som under Thrors tid: från Grå bergen i norr till Vita bergen i Gondor. Helms klyfta i Rohan hade för övrigt magnifika salar under jorden, Gimli hade varit där i sällskap med sin vän Legolas, skogsalven. Salarna under Helms klyfta måste ha byggts av dvärgar, och borde rätteligen tillhöra dvärgarna, men därom var man inte överens än, slutade den gamle Gimli och snodde sitt långa skägg.

Men det berättades också om besvär med vildmännen i Öster, vagnsryttarna från Rhûn. De ägnade sig åt rofferi, och anföll ibland dvärgarna i Järnbergen och Ensamma berget, och ända fram till Dimmiga bergen hade de ryckt fram, betydligt mer listiga och förslagna än förr. Även i Dalby vid Ensamma berget hade de synts till, storväxta, med konstiga hornprydda hjälmar och ovårdade i skägget. Bard bågskyttens sonson Brand var numera gammal (på människors vis) och Dalby ansattes av allsköns pack och slödder, berättade en dvärg därifrån vid namn Skaldin. Vildmännen förde med sig vildsvin och sina stora hundar som bökade och förstörde odlingarna för vanligt hederligt folk. Dvärgarna planerade till och med en räd mot vildmännens huvudstad vid Rhûns insjö. (Gimli dunkade sin ölsejdel i bordet i medhåll, så ölet skvätte.)

-Men ni vet väl att kung Aragorn proklamerat allmän fred i landet och att den inte på några villkor får störas, påpekade herr Merry från sin tronliknande stol vid matbordet, varvid Skaldin slog ut med armarna. – Vad menar du att vi ska göra! Problemen måste lösas! Dvärgarna har väl alltid fått agera poliser vid sådana tillfällen?! – Jo jag tackar jag, menade Matts Bytteson, krögare på Stegrande Ponnyn i Bri och svärson till Barliman Smörblomma. Han mindes plötsligt hur dvärgarna ofta tagit in på hans värdshus, och ofta ställt till bråk med sina fasoner och allmänna snarstuckenhet. ”Dom åt mig nästan ur huset” beklagade han sig, och dvärgarna runt borden slog sina ölstop i bordet och ropade argt till svar. ”Flera av dom betalade inte ens” fortsatte Matts Bytteson anklagande. Det utspann sig en uppeldad diskussion runt borden, då Gimli plötsligt reste sig och meddelade att dvärgarna måste lämna festen. Det var sent. Upprört och plötsligt. Att de inte tänkte låta bli kriget mot vildmännen från Rhûn stod klart för alla.

Dvärgarna reste sig nu så häftigt att de trampade Matts Stenmyra och kamraten Guss Storfot (”lill-Gussen”) på tårna. En av dvärgarna viskade till Matts att följa med dom ut i farstun. Där stod Gadd och hans fader Henni. ”Du talade med mig om skatten på Vissna Heden som du minns? Min far har en sak att säga”. Henni harklade sig och drog i sitt gulnade skägg.

-Om du ämnar dig ut för att söka skatten, och det ser jag att du ska för du ser både stark och beslutsam ut, då ska jag se till att du får följe av en patrull starka handlingskraftiga dvärgar, som du kan träffa vid Glömminge hög, fyra mil norr om Ensamma berget. Det blir den rakaste vägen norrut sedan. Gadd här är pigg på att slå följe, och du får själv behålla, ska vi säga, en tredjedel av skatten. Men då får du ett uppbåd på 5-6 starka dvärgar med dig under Gadds ledning, om precis en månad vid Glömminge. Väl mött där!”

Den gamle dvärgen gick med värdiga steg och tummarna i västen runt den stora magen, ut genom ytterdörren, följd av Gadd som flinade och blinkade med ena ögat åt Matts.

I nästa ögonblick hörde man hur ekipagen satte igång, ponnyerna frustade, och vagnshjulen knirkade. När Guss kom ut stod Matts och vinkade åt dvärgarna när de gav sig av. Månen hade stigit upp över allén, man skulle sova över på gården, mätta och många tämligen berusade.

Matts vände sig mot kamraten. ”Jag har bestämt mig. Följer du med, Guss. Mot drakskatten!” De hade pratat om den tidigare men nu blev det plötsligt ”skarpt läge”. Han måste bestämma sig snabbt

-Nu med en gång? sa Guss tvekande.

-Ja, i natt när folk sover ruset av sig. Jag får lämna ett meddelande till mor och far. Men jag vill att du följer med. Med Gadd blir vi tre. ”Tres faciunt collegium” som du vet. Tre är ett sällskap.

-Men… men… ponnyer…

-Vi kan ta några i stallet, ingen skulle märka. Även stalldrängarna har druckit sig fulla ikväll.

-Men… men… vet du vägen…?

-Nja… det ger sig. Vi har en månad på oss!

I stallet hade Matts gjort lös två beskedliga ponnyer, deras egen Bläsen, och Guss’ Rosalinda. Två starka som nog skulle klara strapatserna. Hur lång färden skulle bli hade Matts inte riktigt hunnit fundera över. Bara att det var ett ”äventyr” värdigt både herr Bilbo och herr Frodo, som nog skulle låta tala om sig en gång i framtiden.

När de var på väg ut, märkte Matts en skugga som lösgjorde sig från väggen utanför stallet. Han tyckte han kände igen en kraftig hob, och i nästa stund fick han ett slag över axeln så han stöp i backen och förlorade medvetandet.

Kapitel Tre: Goda råd är Dyra

Matts vaknade upp, liggande ovanpå en skön välbäddad säng, och när dimslöjorna började skingras framför hans ögon tänkte han att nu var allt avslöjat. Någon utfärd för honom och Guss skulle det inte bli. Det var ett litet trevligt rum i hoberstil, en trevligt vävd matta på golvet, några kläder för utomhusarbete hängde på väggen, och ett par stora stövlar stod vid dörren. Genom dörren såg han en hall, och nu kom någon in. Det var ingen mindre än herr Merry Vinbock själv.

-Jag kände inte igen dig först, pojk. Ledsen för det där, men jag tog er för hästtjuvar Du och din kompanjon.

Guss kom in i herr Merrys följe. Guss bar en tébricka i handen och herr Merry en hoprullad karta under armen.

-Är du säker på att du vet vad du gör, din tok? Herr Merry grinade upp sig och strök sig över den stora magen. Ja, i så fall så ska jag hjälpa dig och Storfot här på vägen.

De drack varmt té och åt kumminkakor, herr Bilbos specialitet. Herr Merry satte sig tillrätta på sängen, som knakade och protesterade under hans tyngd.

-Dvärgar kan vara väldigt övertygande, eller hur? Och guldskatter… ja det tycker dom om. Om de har något att vinna på affären. Men du vill verkligen fara? Ja, jag har pumpat din kamrat här på all information, sa han och log brett.

-Men… borde vi inte tala med… våra föräldrar, försökte Guss med gnällig röst.

-Nja, jag vet inte, sa herr Merry och gned sig på hakan. Jag kan inte minnas att vi någonsin gjorde det när jag var grabb? Det gör ni som ni vill. Men först ska jag visa er en sak.

Han bredde ut en stor karta mellan sig och Matts, som satt sig upp i sängen. Han pekade med ett tjockt finger.

-Så här ligger det till, min gosse, sa herr Merry och pekade. Drakguldet på Vissna Heden är känt sedan länge, liksom trollkarlen Karim som sägs vakta det. Titta här på kartan. (Matts och Guss såg Midgårds berg och dalar breda ut sig på bordet.) För att komma till Härje hed, ett vådligt företag säger jag er, får ni gå österut över milsvida ödeland. En väg är Östra landsvägen till Vattnadal, där herr Elrond residerade. Men då får ni gå över Dimmiga bergens pass där det är som oländigast och sedan följa stora floden Anduin mot norr. Genom Mörkmården bör man inte gå. Men jag tror ni kommer lika fort fram om ni tar den genare vägen, Norra kungarikets gamla handelsväg över Ettendalarna, där det förr kryllade av bergstroll, och upp till staden Framsborg. Då går ni genom bergen där floden gör en passage. Håarsfrosta har där gjort en dalgång som nästan skär Dimmiga bergen mitt itu. Sedan får ni ta er norrut längs Mörkmårdens bryn, det är mitt råd. Mellan Grå bergen och Gundabad är en passage, men där kan finnas orcher förstås.

Hela tiden han pekat med fingret, och nu såg han illmarigt på Matt och Guss. Hade han avskräckt dem? Guss hade ätit alldeles för många kumminkakor kände han nu. Han mådde lite tjyvtjockt. Men han kände också att han måste säga något.

-M-men om vi far måste vi väl ha proviant, och så måste väl våra föräldrar bli varskodda. Jag vet inte vad mina skulle säga om de fick veta…

-Ja om ni är säkra på att ni vill åka, så… svarade herr Merry lite mystiskt. Ni förstår pojkar, jag önskar bara att jag kunnat följa med er. Bara jag ser här på kartan börjar det rycka i mina vadmuskler av äventyrslystnad. Jag önskar bara jag varit ung och smidig som ni. Men ni ska veta det att ingen som försökt har lyckats hemföra Vissna hedens drakskatt. Jag tror inte ens dvärgarna, som ändå skattar juveler och guld mer än något annat, skulle våga ett försök. Borgen sägs vara fylld av fällor för att skydda skatten, och trollkarlens vålnad ska själv vara där i källarna. Jag hoppas inte att dvärgarna… (sedan tystnade han)

-Men Henni, Gadds far, sa att dom skulle ha en expedition klar i Glömminge om en månad. Vi skulle få fem starka dvärgar med oss, sa Matts förhoppningsfullt.

-Åh ja, sa herr Merry. Tro inte på allt som dvärgar säger. Men jag tror nog guldet lockar dom. Jag känner en utbygdsjägare, han kallas Lindelöv, som nog skulle vara pigg på en sådan resa. För ni bör ha både sluga och starka karlar med er, det är ett som är säkert. Jag tror han skulle vara intresserad, jag kan se till att han får veta. Glömminge värdshus om en månad?

Han satt tyst en stund en stund och funderade medan mörkret sänkte sig utanför, och elden falnade i brasan. Så rullade han ihop kartan med bestämda ryck.

-Nå, har ni beslutat er så sov de fattiga timmar som natten ännu äger. I gryningen ger ni er av. I morgon ska ni få fler förhållningsorder och två ponnyer ska stå redo att ledsaga er. Era föräldrar kan jag meddela, och ni har i alla fall min välsignelse, vad nu den kan vara värd. Jag avundas er gossar. Jag anser för övrigt att äventyrslystna gossar som ni ska man inte hålla tillbaka. Ni kommer att lära er massor på vägen. Tro mig. God natt gossar!

Han gick snabbt ut med kartrullen under armen och tog den tomma tébrickan med sig, släckte stearinljusen och stängde dörren. Guss la sig genast ner på den tjocka mattan på golvet, som var av utmärkt fårull. Matts kunde ändå inte vara tyst. ”Var är vi någonstans?” undrade han och försökte se ut genom det lilla fönstret.

Guss visste besked. -Det är ett av herr Merrys privata ”undantag”, som han sa. En hoberhåla direkt in i berget. Den syns inte ens från huset. Men nu vill jag sova. God natt med dig.

I nästa ögonblick sov Guss som en stock.

Kapitel fyra: Över stock och över sten

I gryningen nästa dag väcktes gossarna av herr Merry som redan iordninggjort två starka ponnyer med packning för flera dagars resa. När Matts och Guss klätt på sig sina reskläder, vilket inkluderade jacka, stövlar och en regnfast slängkappa, steg de ut på bron. Solen lät sina första strålar sila ner över Vintuna gård, och det var precis i soluppgången. Matts såg nu att de befunnit sig i en typisk hoberhåla med rund dörr, ingrävd i berget. Längre ner längs bergväggen såg han flera likadana grönmålade dörrar. Herr Merry såg att han tittade och förklarade:

-När gamle Vinbocken lät uppföra Vintuna såg han till att en rad sådana här hålor (med viss hjälp från duktiga dvärgar) byggdes för vänner, barn, släktingar et cetera. Säkert 30 hålor, en del så listigt byggda (på dvärgars vis) att de knappt går att upptäcka med blotta ögat. Precis som de man kan se i Fylke ända bort till Grå hamnarna. Men nu ska ni ge er iväg gossar. Här är ett introduktionsbrev till Valdemar som äger värdshuset i Glömminge, när ni kommer dit. Han vet var Lindelöv håller till, han kommer att bli er till stor hjälp när ni lämnar stora allfarvägen och befinner er i väglöst land. På andra sidan Vinfloden tar ni den norra handelsvägen. I Gråborg, som är en gammal fornborg från gamla kungarikets tid finns ett värdshus som heter Sovande suggan, där man kan få bra mat och en natts vila. Hälsa värdshusvärden från mig. Här har kung Aragorns ståthållare sitt säte. Och mitt främsta råd är detta: Vik aldrig av från landsvägen. Det finns rövare och troll och här och där orcher som säkert skulle välkomna er med varma händer. Myrar och mossar som är förrädiska, och dödmansgastar av alla möjliga slag. Men nu får ni ger er av!

Matts stoppade brevet i ränseln på ponnyn Jacobus flank, och steg i sadeln. – Tack för allt herr Merry, sa han. Och glöm inte hälsa mor och far från mig.

-Och detsamma från mig, sa Guss och manövrerade sin trinda kropp upp i ponnysadeln. Sakta red de nedför backen och in i allén som gick upp mot gården. Bakom dom tändes ljusen i kullen från alla hålor och i den skarpa morgonsolen tyckte Matts att det var som att se in i braselden hemma på Briåsen. Det sprakade och knastrade och man kunde se människor och djur och kanske t o m drakar tumla om därinne. Han hörde en räv skrika från skogen och kände daggen våt mot kläderna. Herr Merry stod kvar på farstubron till mangårdsbyggnaden och vinkade, kanske med en avundsjuk tår i ögonen?

-Det känns allt lite vemodigt att lämna de sina, sa Guss bakom honom. Jag tänker på pappa och mamma, lilla Ida och lille Hugo, det känns lite kymigt alltsammans. Och veta att man kanske… Äsch…

-Bli inte melankolisk nu, skrattade Matts, som kände en viss oro samtidigt för vad han fått kamraten med på. Gjorde han rätt? Men herr Merry hade ju ändå rått honom att ta chansen? Nej jag tycker det ska bli spännande jag, sa han och försökte morska upp kamraten. Jag började bli trött på gamla Bri, och att aldrig få se något annat än horisonten utanför stadsgränsen. Tänk dig Guss, att få uppleva allt det där man hört om i sagorna? Se om det verkligen är sant? Se sig om i världen!

Och han visslade en stump alltmedan solen sken från sin allra bästa sida, och vägen bredde ut sig rak och fin framför dom. Bockeby och Vintuna försvann bakom dom och livet lekte.

På kvällen första dagen såg de Gamlebys ljus på höger hand nere i en dalgång. Guss suckade tungt när han tänkte på familjen där nere. – Undrar hur morsan och farsan har tagit det? sa Matts undrande men fick inget svar, bara ytterligare en tung suck från kamraten.

De hade ridit med god fart och tagit bron över Vinfloden norr om Gamla skogen. Frukosten intog de med god aptit på värdshuset Flytande stocken i Groderyd, en liten by fyra och en halv mil från bron. Pengar och rekommendationsbrev hade de fått av herr Merry. Vägen hade sedan ringlat norröver och nu passerade de korsvägen vid Bririkets norra hörn. På höger hand bredde Skvätte skog ut sig, en liten utlöpare från Gamla skogen, om vilken så många sagor om Tom Bombadill skrivits. Här hemma i skogen var hans, som det hade sagts, ”sista fäste i denna världen” med sin älskade Hjortrongull. Bortom skogen skymtade det ogästvänliga Myggavatten ut sig, en myr som var ytterst omöjlig att korsa. Längre bort skymtade de höga Väderklintarna i den klara dagen.

Nu gick vägen rakt norrut från vägkorset, och det blev ödsligare. Inga små hus eller hoberhålor längre. Det började skymma över åsarna och de knotiga träden, prydda med gnistrande snö, kunde anta gräsliga och skräckinjagande proportioner. Det fanns åsar och stenrös man kunde misstänka för trollhålor. När en varg ylade huttrade Guss till- – Hur långt kan det vara till Sovande suggan? mumlade han, ganska så nedslagen. Här var det verkligen mörkt och ogästvänligt. – Jag tror vi snart bör vara där, svarade Matts och försökte ingjuta mod i färdkamraten. Skvätte skog ligger bakom oss, så nu alldeles snart…

Längre hann han inte förrän en skugga dök upp på vägen så ponnyerna skriade och vek åt sidan. Matts skrek till och djuret försvann som en skugga på andra sidan vägen.

-Vad var det? flämtade Guss. Måste ha varit en varg, eller hur? En räv? En grävling?

-Vi driver på ponnyerna och hoppas att den var ensam, svarade Matts andfått och hälsparkade Jacobus, följd av Guss på det lättfotade stoet Flinta.

De red i sporrsträck vägen fram medan mörkret tätnade omkring dom och mörka skyar drog fram över himlen och varslade om regn. Nu såg man knappt något vid sidan av vägen, men några fler vargtjut hörde dom inte. Vintermörkret blev kompakt, och det blev plötsligt riktigt kallt. Så skymtade de hus framför sig, red förbi den förfallna pallisaden, en häck som fick tjäna som skydd mot inkräktare, och framför skymtade de den stora borgen, som föreföll ofantlig. Nedanför såg de nu ett lågt värdshus, strax vid sidan om borgens port. I jämförelse såg det ut som en liten skogshuggarkoja. De hoppade av, lämnade hästarna i stallet, utfordrade med hö och vatten, och steg in. Även inne i värdshuset var det mörkt, timmen var alldeles för sen och närmade sig midnatt. Det var enkelt och ganska så smutsigt. En man kom nedför en ranglig trappa, fryntlig och rund (som alla värdshusvärdar tänkte Guss) och hade yviga polisonger och lite skägg, men däremot inget hår, vilket också fick Guss att tänka på skillnaden mellan hårfästets fattigdom och överflöd. Han stammade och såg överraskad ut.

-V-v-vad i h-hela f-friden g-gör ni u-ute s-s-så här s-s-sent, pojkar?

Han satte eld på ett vaxljus och synade de båda hobergossarna i synen.

-Vi kommer precis från herr Merry Vinbock på Vintuna gård. Han rekommenderade ert utsökta etablissemang, och sporde om ni råkat utbygdsjägaren Lindelöv på sistone? sa Matts och försökte låta så belevad som han bara kunde.

Han överräckte sitt rekommendationsbrev från herr Merry, som värdshusvärden synade närsynt i talgljuset, som blänkte på hans kala huvud.

-Vi… vi önskar härberge för natten, om det går för sig… sa Guss och försökte låta stadig på rösten.

-Jag har så fu-fullt så fu-fullt, muttrade värdshusvärden och skakade på huvudet. I de-de h-här vädret ja. M-men nif-f-år ta-ta-ta hö-hörnrummet, m-men ddåå-då f-får ni ligga i samma säng po-po-pojkar.

Han gav brevet tillbaka till Matts. – Och be-be-beträffande herr Lil-li-Lindelöv s-så -har han i-inte synts till på-på-på-på länge. A-annars ä-är han ofta h-här på-på j-ju-julen o-och hälsar på-på-på sina g-gamla. A-a-ask och E-e-embla.

-Vi tar rummet då, sa Matts lite moloket på det dystra beskedet. Bara det inte hänt deras utbygdsjägare något, tänkte han beklämt.

Men värdshusvärden, som hette Faxe mindes Matts, klappade dom i ryggen och försäkrade att a-a-allt v-va-var s-som det skulle. Och a-att de skulle f-fi-finna på-på råd i-i morgon!

Han följde dom uppför den rangliga trappan med vaxljuset i handen och visade dom rummet som verkligen var litet, med en liten, riktigt obekväm säng. Knappast värd pengarna, men Matts och Guss krävde inga stordåd. Inte när de tänkte på vargarna som nyss varit dom i bakhasorna, tänkte Guss förskräckt.

Pojkarna lastade av sina ränslar och Faxe fyllde på kol i kaminen och tände på, så att värmen skulle mjuka upp det utkylda rummet något. Han drog för gardinerna sedan han kastat ett oroligt öga ut genom fönstret.

-De-de-de d-drar ihop sig till oväder, t-t-t-tror jag. Va-va-vargar har s-s-synts till.

Matts och Guss hade kastat sig i sängen, och ihopkrupna för att hålla värmen hade de somnat båda två.

ERIK OCH JÖRAN. (Försök till att skriva en historisk roman, att utspelas cirka 1550 i Sala och Wittenberg.) (Skriven 1975)

KAPITEL ETT

-Jöran! Jöran! Din vän är här!

Min mor ropar nerifrån köket. Rösten kryper upp genom springorna i trägolvets tiljor, i trossbotten, och lyser upp i det fönsterlösa rummet, som vilar i halvdager.

Jag rusar upp från sängen och kastar på mig den grova kappan jag köpt i Strängnäs för resan hem. Jag står kvar på golvet en sekund och hör mor dunka med ett kvastskaft i taket som är golvet under mina fötter.

-Jöran! Jöran!

Träskorna klapprar när jag springer ut i svalgången och ned för trappan. Inne i köket ser jag mor i sin långa tunga kjol och vita förkläde. Hon ler och pekar ut mot gården. På bordet står frukostmaten. Jag har fått sova över frukosten.

På gården står Erik och ler. Solen skiner skarpt från en kornblå himmel. Han slår ut med armarna. Jag klipper med ögonen mot solen och tror väl fortfarande inte att jag är riktigt vaken. Det känns underligt att omfamna honom så här. Två halvvuxna män, så ovant, här hemma på våran gård.

Erik är alltid så elegant, klädd enligt senaste modet från storstaden, lång och mån om sitt utseende. Han luktar gott, inte som en del av gymnasisterna i Strängnäs, som aldrig tvättar sig eller besöker en badstuga. Trots resdammet ser han frisk och oberörd ut. Den svarta kappan av sammet är oklanderligt veckfri, den vita lärft-skjortan han bär i vardagslag rentvättad, skägget elegant tudelat. Svarta skor med silverbeslag. Nu släpper han mig och slår på nytt ut med armarna medan han skrattar, otvunget och hjärtligt som han brukar, men inte överdrivet. Han går ett steg tillbaka som för att granska mig ordentligt. Så böjer han sig ner och kliar en av våra svarthåriga grisar, som kärleksfullt stryker sig mot hans ljusa hosor, som blir smutsiga av beröringen. Jag skäms i mina enkla kläder och kommer mig inte för att säga något. Står bara dumt och kliar mig i skrevet som en bondtölp.

Bakom min axel kommer mor ut i dörren och niger och frågar om vi inte vill äta morgonvard. Grisen grymtar belåtet som om den förstod hennes inbjudan, och gärna ville följa med, och jag skäms igen för vårt enkla hushåll. Nu ångrar jag att jag bjöd hit Erik. Men han bara ler och bugar hövligt, sparkar på lek efter grisen, och går efter mor in i köket.

Jag känner mig fortfarande morgondum och dåsig, och kväver en gäspning med baksidan av handen. Mina kläder luktar nattståndet och jag måtte se både orakad och smutsig ut. Vanligtvis bryr jag mig inte om det, men med Erik är det en annan sak. Han är mån om sitt yttre. Det är ett tecken på storhet, säger han.

Det är skönt att komma in i köket med dess behagliga halvmörker. det doftar av ost, salt kött och nybryggt öl. Det börjar genast suga i magen.

Utanför på gatan, bakom svinblåsan vi har till fönsterglas, hör jag barnskrik och trampet av djur som springer. En höna flaxar förbi och kacklar gällt, getterna bräker på väg till slakt. Det är ljud jag känner väl till från min barndom, ända känns de redan främmande. Jag har varit borta för länge. Jag kan inte riktigt känna mig stolt inför Erik, och hoppas att han inte ska märka det. Nu sitter vi till bords.

-Jöran från Salberget, så det är så HÄR du bor, säger Erik och trycker hjärtligt min hand över bordet, bröder emellan. Jag försöker le, lite urskuldande. Säger några artighetsfra-ser, ser på mor som stökar vid spisen. I det skumma ljuset från fönster och dörr försvin-ner tack och lov den värsta lorten. Den stora eldstaden glöder varmt. Skåpsängen, där min mor alltid sover, är bäddad och förtäckt med ett draperi. Ändå är vårt ett av de största husen i gruvbyn, två våningar med tre uthus, som ankommer en präst och Herrans tjänare. Men ack vad det är påvert, tänker jag nu där jag solar mig i Eriks glans. Vad ska han tänka egentligen? Jag undrar just hur det ser ut hemma hos honom? Han berättar inte så mycket om sig själv.

-Georgius Petri Salemontanus, propria, säger Erik och skrattar och skakar på nytt min hand. Han har fortfarande inte rört maten, köttet, brödet, och gröten. Han ser på mig med en godmodig min, som ville han sluka mig istället. Mor ser undrande och lite misstänksamt på honom från spisen. Hon har tack och lov ett nystruket förkläde och håret ordentligt instoppat under den broderade huvan. Erik har lagt av kappan och visar mor beredvilligt sina vackert sydda hosor, som gör rättvisa åt hans långa välskapta ben. Han tänker inte på att han nog förfärar henne en smula. Hon är ju bara en enkel hushållerska, Anna Jonsdotter, må vara av prästsläkt. Jag sitter med kappan på, trots att solen skiner utanför. Jag är fortfarande lite morgonfrusen.

-Är det så ni talar i Strängnäs, säger mor och drar på munnen, som hon brukar vid slikt tal?

-Ja, så kallar sig Jöran hos oss, säger Erik med ett skälmskt leende. Mor ser undrande på mig och ger mig ett tecken att börja äta. Jag biter hungrigt i en tjädervinge.

Erik skrattar gott. – Men nu ser jag ju att han bara är Jöran från Salberget, säger han och hans blå ögon glittrar av okynne. (Vad han nu kan mena med det?) – Min gode vän Jöran!

Jag skrockar hest till svar, med munnen full av mat och tecknar åt Erik att också ta för sig. Jag får ett stop öl av mor och tömmer det törstigt i ett enda drag. Det gör gott för kropp och nerver. Jag försöker känna mig hemmastadd och slappna av. Nu när far är borta är jag ju man i huset.

Äntligen tar Erik för sig av rågbrödet och den saltade strömmingen. Vi lider inte brist på mat, som många i gruvbyn. Trots kungens ogillande får min far fortfarande sitt tionde (mest av gammal vana) av bönderna i trakten. De som han skäller på i kyrkan var sön-dag. Jag bjuder Erik av kalvköttet, både det nyrökta och det som legat i lag sedan i julas. Han mumsar och upplyser mig om att han varit på resa i sex veckor (”bildningsresa” kallar hans far det), utan annat än vatten och lite bröd och ost som färdkost. Vägarna är dåliga (”det borde åtgärdas”) och det var en ovanligt lat skjutsbonde han fick tag i. En usel, ålderstigen häst (”man borde prygla både hästen och karln”). Mor nickar förstående och bjuder honom mer mat.

-Vad är tiden på dagen, säger jag och gäspar? Mor ser ogillande på mig och Erik skrattar och säger:

-Du din sjusovare. Den har slagit ters för länge sedan. Nej annat är det i Strängnäs, säger han och vänder sig till mor. Där stiger vi upp vid Laudes, mor Anna, och förrättar andakt. Sedan har vi lektioner hela dagen. Och så håller vi på tills vesper och kvällsmål.

Mor är lite förbryllad fast hon känner den latinska klockringningen, som lever kvar i folkmun i Strängnäs sedan katolska tiden. Man märker då att hon är av enkelt folk. Jag försöker förklara men hon verkar tveksam i alla fall.

-Vad gör ni om kvällarna då, säger hon lite oroligt och putsar förstrött med ärmen vår finaste största kopparkittel (och vill därmed visa att vi inte är barskrapade). Den är så blank att far kan använda den som spegel när han ska göra sig i ordning för högmässa.

-Studerar förstås, vad trodde mor? Erik blinkar menande åt mig och griper efter ölstopet som mor fyllt på. Den salta maten ger en stark törst. Han slickar fingrarna och dricker ljudligt.

Mor skakar roat på huvudet och verkar till slut ha fattat tycke för honom, vilket gläder mig och värmer mer än ölet i magen. Hon blir genast då mer språksam än vanligt.

-Din far är visst klockare i Västerås, Erik? Så har jag hört? Hon ler godkännande och börjar duka av bordet. Då sjunger du vackert förstås?

-Det tror jag det, svarar Erik och blinkar skälmskt åt mor. Vill mor höra?

Hon skakar på huvudet igen och ler åt stolligheterna och Eriks frimodighet. Hon är ju själv född i biskopsstaden och tycker mycket om kyrkomusiken, som det är sparsamt med här i gruvbyn.

-Det är en stor stad, Aros, säger hon som hon minns och tittar ut genom det sotgula fönstret. Där utanför rör sig då och då en skugga förbi på gatan av någon som passerar. Men här är en helt annan, och betydligt mindre, värld än i biskopsstaden Västerås.

-Hur mår vördig biskopen, undrar mor?

-Jo tack bra, sist jag såg honom, svarar Erik på sitt vanliga lite vanvördiga sätt. Han småler åt mig och jag måste också dra på munnen.

-Far är i Västerås ibland, säger jag och sträcker på mig, mätt efter frukosten. Han har tagit biskopen i hand mer än en gång.

-Kan tro det, säger Erik medan mor slår ifrån sig (”sådant skryt”). Han spänner sina troskyldiga vattenblå ögon i mig. I halvmörkret blänker håret halmgult. Du är ju ämnad för något stort, säger han berömmande.

Jag vrider mig obekvämt och föreslår Erik att vi ska gå ut. Han reser sig, tackar belevat mor för den rika frukosten. Hon ber honom hälsa till sin far i Sankta Maria kyrka i Västerås. Jag skyndar mig ut och slår nästan huvudet i den låga dörrposten. Mor ser nu rätt viktig ut av allt berömmet och böjer bara huvudet lätt åt Erik. Här inne i köket har hon inte så mycket respekt för honom, trots hans längd, som är huvudet högre än hennes, om han inte tvingades böja ryggen hela tiden, vilket verkar till hennes fördel. Erik tackar åter och följer efter mig ut i svalen och ner för trappan till gården.

-Hon är rekorderlig din mor Anna, säger han när vi kommer ut på gatan. Åt vilket håll skall vi gå?

Jag föreslår honom att vi ska gå upp gatan till gruvan och ”inspektera”. Erik har fått låna ett par rejäla träskor, det behövs. Här är förskräckligt smutsigt. Längs bygatan springer barn och husdjur fritt och orenar var de vill. Avfallet ligger utspritt längs husväggarna, det är en vidrig stank. Kor råmar, grisar grymtar, hönsen kacklar. Från en skolbyggnad hörs höga skrik när någon av gossarna där får ”plagg” av magistern. Vi trippar fram längs de lösa plankorna som får tjäna som trottoar och Erik småskrattar åt allt sammans. Han har en käpp som ser ut som en skolmästares färla, och när småbarnen närmar sig för att tigga, trasiga och nästan nakna, hotar han dom argt (på låtsas) med ”färlan”. Att ge dom pengar hade varit detsamma som att ha en hoper i hasorna ändå fram till gruvhålet. Jag både skäms och beundrar hans sätt att föra sig bland allmogen.

Jag tänker på vilken ynklig figur jag var när jag kom till gymnasiet i Strängnäs. En förskrämd byfåne, en bondlurk som inte kunde citera vare sig Cicero eller Vergilius, allra minst på latin. Jag hade inte hört talas om de nya rönen inom astrologin, inte om Ptolemaios, och kunde mycket lite om den förfinade skolastiska världsbilden, eller Erasmus av Rotterdam. Min fars undervisning hade varit mitt hela universum. Jag var vilsen i skolan, tills Erik tog mig till sig. I min skräck inför lärare och större elever sökte jag mig till honom, som man söker sig till den nåderike Kristus i sina trångmål. Han försvarade mig manligt mot alla försök till attack, och sedan den dagen har jag inte vikit från hans sida, utom när jag motvilligt tvingats till det.

Snart kom vi upp till gruvan, och jag visade honom stolt var de olika schakten, som alla har stora och ärevördiga namn, går. Där den silverhaltiga malmen bryts. Stora vinschhjul är uppbyggda vid groparna, som är branta, några närmast bottenlösa, och populära tillhåll för byns barn. Flera har förolyckats, och stränga bestraffningar utlovats deras busstreck. Vid det största hjulet, som kallas Makalös, är en trampkvarn för vinschen rest, där arbetarna får turas av med att gå och dra medan hjulet långsamt snurrar runt och blymalmen hissas upp. Jag berättar för Erik att här bearbetas nästan tre tusen fat om året, det blir ungefär tre hundra skeppspund silver för myntprägling åt den svenska kronan.

Jag berättar om den farliga silverutvinningen, om oxiden som bildas och sätter sig i lungor och svalg. Om hur svårt arbetarna har det (har far sagt) och vilken gärning min far gör när han försöker lära dem lite kristen tro. Vi betraktar de smutsiga, sotiga arbetarna som drar blymalmen på hopsnickrade kärror (som de själva får tillverka) ner mot gruvskrivarstugan och anrikningshuset. Runt oss går dom och hostar, sliter och svär. En och annan tar av den smutsiga mössan och bockar för oss. Jag är väl igenkänd som prästson på inspektion.

Jag eldar upp mig inför den leende Erik och blir vältalig. Gruvfogden skriker med mullrande röst. Så stannar trampkvarnen, och ett nytt lag trampare kommer för att byta av. Svettiga och utmattade stiger det första laget ned för att vila, och får en sup dåligt brännvin. De har grova lappade kläder och de flesta är barfota, några har blödande fotsulor i det knaggliga underlaget. Väl att det i varje fall inte är vinter än, säger jag och Erik nickar.

Tramparna har arbetat sedan tidig morgon, ja ibland arbetas hela natten med. Några har enkla stövlar och förskinn av läder. Nu är de hungriga, och en ung pojke, bara något äldre än jag själv, stryker det stripiga håret åt sidan och drar upp en fläsksvål ur fickan. Tänderna är svarta och trasiga, och han har stora bölder på benen. Erik skrattar plötsligt till, som för att ruska av sig den ledsamma synen, så som hundar gör när odören står dem i näsan.

-Hemma har mina systrar ett ekorrhjul, där de springer runt, runt. Det där är ju ett arbete för djur!

-Ja egentligen är det förskräckligt, säger jag och förstår hans upprördhet. Alla som ser trampkvarnen säger samma sak, att det vore bättre att använda oxar, men inget görs åt det. Erik rycker på axlarna och tar mig kamratligt om skuldrar.

-Vad bryr vi oss om det, du Jöran, säger han med sin trosvissa röst som inte tål motsägelser och vänder mig bort från den beklämmande anblicken. – Vi är Gud ske pris inte ämnade att leva som djur du Jöran. Kom så går vi och får oss något att dricka.

Han rör sig lätt, så som han skrider fram fast träskorna vanpryder hans vackra benhosor. Jag undrar om han lärt sig att gå så ståtligt i Västerås. Han har ju läst vid domkyrkan, Gud bevars. Så säger han åtminstone.

Nu hälsar han så sirligt till höger och vänster under vår promenad, så som man gör i den stora staden Västerås. Folk stannar till, ser på oss, och tar av sig mössan. Kvinnorna niger i sina hucklen. Jag är prästens pojke, och Erik ser i sin brämerade svarta kappa ut som en herreman. Hosorna vita mot den svarta slejfen. Man kan alls inte tro att han bara är son till en klockare, tänker jag.

Vi går tillbaks längs den smutsiga Sagån, som får ta emot gruvans och byns samlade avskräde och träck. Här är gles bebyggelse, små trähus med murade skorstenar, hysande många av arbetarna och deras många barn. Runt husen betar grisar och getter, precis som på landet. Bara gruvfogdarna bor i större hus. Erik frågar lite tankspritt om jag sett den stora Amundshögen utanför Uppsala, och jag frågar honom om han hört nyheter från Stockholm. Vi har bara varit åtskilda en vecka, men det känns som en evighet.

-Dacken är död, säger Erik, och nu blir han plötsligt allvarlig. Vi sitter på en av krogarna vid ån och dricker finkelbrännvin, och jag grinar illa var gång jag för tennkoppen till näsan.

-Han stöp i Blekinge och nu sitter hans huvud på en påle i Kalmar.

Det är första gången jag är på krogen och dricker finkel. Men Dacken har jag förstås hört talas om, fast det är långt till Småland från Sala.

-Det kommer att glädja min far, säger jag medan Erik beställer mer öl av den långhårige och smutsige munskänken.

-Ja, han ville återinföra katolicismen i Småland, fortsätter Erik. Jag hörde också att katolikerna i Spanien har infört en sorts religiösa domstolar de kallar ”inkvisitionen”. Bara i Holland har tretton hundra protestanter avrättats förra året.

-Det är förfärligt, utbrister jag. Hatet mot katolikerna är djupt inpräntat i mig av far. Erik småler och byter plötsligt samtalsämne.

-Har du hört talas om Amerika förresten? säger han och ser över stopkanten på mig. Jag börjar känna mig lite berusad och har tagit av kalotten och torkar mig i det svettiga håret. Det luktar starkt här inne av humle, brännvinets finkelolja, och svett.

-Amerika?

-Ja visst. Det är landet bortom den stora Atlanten, som Christoffer Columbus upptäckte. Spanjorerna har börjat kristna infödingarna där. Så någon användning har man av papisterna i alla fall. (Han skrattar.) Allt står i den här boken.

Han gräver innanför kappan och tar fram en sliten tunn liten bok, utan pärmar, närmast ett häfte. ”Kort berättelse om Amerikas ödeläggelse”, på tyska av Bartolomé de las Casas. Tryckt i Stockholm av Johan Snell.

-Var har du fått tag i den? undrar jag storögt och bläddrar i de solkiga bladen.

-Fick den i Västerås av en god vän. Gud vet hur han kommit över den. Inte på boktryckeiet i Västerås i alla fall. Där trycks bara kungliga förordningar och kungörelser. Här står om papisternas grymheter bland indianerna i Amerika.

-Indianer? Heter de så? Erik tar tillbaka häftet.

-Ja, det står så. De går omkring nakna med hönsfjädrar i håret. Kvinnorna är helt oblyga, Jöran. De rider barbacka på vilda åsnor, och en del… (han böjer sig fram och sätter handen för munnen)… en del parar sig med hästar och föder hästmänniskor. Kentaurer!

Jag stirrar storögt på honom, min mun gapar fånigt av förstummelse. Det är ogudaktigt. Och ändå nästan som en Biblisk berättelse. Erik börjar plötsligt skratta, så folk vänder sig om och stirrar på oss. Jag försöker låtsas opåverkad och allvarlig och griper famlande efter stopet. Nu får jag känslan av att han driver med mig igen. Han skrattar och stoppar häftet innanför kappan och för stopet till munnen.

-Erik, säger jag och lutar mig över bordet närmare honom. Vad tror du finns bortom Atlanten? Jag menar, bortom Amerika? (Jag får ju tro på vad som står i boken.) Slutar det där? Eller finns ännu mer och värre saker att upptäcka?

Erik ler och rycker på axlarna. – Det ska du inte grubbla på, Jöran. Inte ska en kyrkans man ställa sig sådana frågor? Vi har väl närmare saker att bry oss om än indianer och kentaurer?

Jag har en känsla av att han vet, men inte vill berätta. Är jag så dum? Litar han inte på mig?

Så står vi åter ute på vägen, med gruvsamhället på andra sidan ån. – När kommer din far hem? undrar Erik. Bakom dörren hör jag sorlet tillta, nu när vi lämnat lokalen. Det är ännu ganska folktomt nere vid Sagån.

-Till kvällen, svarar jag. Han är norrut och ger en församlingsbo sista smörjelsen.

-Kan man handla socker här? undrar Erik och slår efter en hundracka som närmar sig oss, envist skällande.

-Jag vet inte, säger jag och river mig i kalotten. Det är väl förbjudet?

-Prat, säger Erik. Det kan man i Västerås. Var har ni marknaden?

-Uppe vid torgschaktet, säger jag och pekar. Men kungen har ju förbjudit…?

-Handel utanför städerna. Jo jag vet. Men det finns ändå alltid att få tag i. Har du aldrig varit ute förr, Jöran? Du är allt bra bortkommen, käre vän.

Bortkommen är just vad jag är, nu mer än någonsin. Jag har dålig smak i munnen efter krogbesöket, och kan inte sluta fundera på de nyheter Erik kommit med. Han har alltid mycket att berätta, men ibland undrar jag om allt han säger är sant? Det känns som att han hela tiden vill pröva min godtrogenhet. Att jag tar allt han säger på orden, och glömt all filosofi jag lärde i skolan.

Vi går över ån och hittar en kryddbod. Medan jag skäms och känner mig förlägen handlar Erik sockertoppar åt oss, och ingefära och kanel åt min mor. Hökaren får en skinande klipping i betalning.

-Du ser, säger han och mumsar så det knastrar mellan tänderna. Du måste börja öppna ögonen Jöran.

Vi går tillbaka över ån, för Erik intresserar sig för ett litet knuttimrat hus nere vid åbrinken, där det ryker friskt ur skorstenen.

-Är det badstugan? frågar han och armbågar mig i sidan.

-Javisst, säger jag och slickar mig om fingrarna av allt socker. Men ska vi…?

-Så klart vi ska. Du behöver ett bad, och jag också. Förresten, vet du inte vad man gör i en badstuga?

Han tar mig i armen och drar mig nedför slänten mot ån. Jag låter mig motståndslöst ledas iväg, inte mycket mer handlingskraftig än en tjudrad ko. Jag tänkte på Dacken, som far berättat sådana förfärliga berättelser om. Hade man stuckit ut ögonen på honom, som man gjorde med Daljunkern när kung Gustav höll räfst med upprors-männen i Dalarna?

Erik kastar av sig kläderna på bänken mot ån och går före mig in i den lilla badstugan. Tveksamt drar jag av mig hosorna och jag skäms lite för att jag inte är renligare än så här. Inne i stugan sitter bara två arbetare från gruvorna, kanske är de förmän? Jag tror mig kunna sluta mig till det av deras kläder på bänken utanför. De ser intresserat på oss goddagspiltar och slutar prata sins emellan. Deras rödbrusiga ansikten ser först lite förskräckta ut i ljuset från dörren, som om de varit ute olovandes, smitit från arbetet vid gruvan, på dagstid. Men snabbt blir de spefulla.

-Nämen ä de inte prästens son? säger den ene, som har långt mörkt tovigt hår, vått i den heta bastuvärmen. Det är fett och fuktigt och säkert fullt av löss. Han skrattar till, hest och visar en rad svarta fula tänder. Munnen stinker av finkel och surt öl. Han är mager och senig, men magen uppsvälld och stinn.

-Jo… jo jag är här… med en kamrat från Strängnäs, säger jag och nickar till hälsning, och försöker dölja min blygsel över all nakenhet i badstugan. Jag flyttar mig närmare Erik, han är som ett skydd mot värre saker, så långt bort på laven som jag kan komma den obehaglige mannen. Den andre kastar nytt vatten på de heta stenarna, så att ångan fräser, och han räcker oss varsin lövruska.

-Åhå, på så vis, säger han och börjar piska ryggen med riset. Hälsa hans högvördighet så mycket då.

Jag fryser av nervositet fast värmen slår mot mig som en vägg. Är detta ett ställe jag ska skämmas över? Om min far får veta? De båda männen skrockar och hostar och slår varandra på ryggen med risen, så de blir rödstrimmiga. Kropparna ångar av värmen och sprider en mänslig stank omkring sig.

För mig känns det som ytterligare en prövning efter besöket på krogen. Jag är så ovan vid den verkliga världen utanför mitt fönster. Jag är tvungen att visa mig värdig mitt stånd, och inte falla undan för folkets speglosor. Jag känner Eriks våta nakna lår trycka mot mitt i mörkret, både en tröst och en pirrande känsla av intimitet.

De tjocka timmerväggarna är svarta av sot, det är beckmörkt i bastun. Hade jag inte känt Eriks kropp så nära min egen så hade jag sprungit ut, spritt naken. Hettan är förfärlig, den sätter sig i halsen och får mig nästan att storkna. Erik andas tungt bredvid mig, jag kan skymta hans långa ben, smala och blont fjuniga. Han är underligt tyst. Jag hade gärna hört honom berätta mer om indianerna i Amerika. Bara för att fördriva tiden i detta mörka helveteshål. Odörer sticker mig i näsan och i ögonen. När de båda arbetarna hostande och stånkande reser sig upp och går ut ser jag i ljuset från dörren att Erik lutat sig tillbaka och slutit ögonen. Jag vill säga något för att bryta den pinsamma tystnaden men är så torr i halsen att jag inte får fram mer än en krämtning. Jag börjar känna mig illamående och behöver kasta vatten. Men måste hålla ut så länge Erik gör det. Jag minns så klart att min far tog mig hit en gång, det var tradition att gå och löga sig till jul. Arbetarna hade bugande och bockande gått ut och vördsamt låtit min far gå in och sätta sig på laven i ensamt majestät. Laven knakade under den välgödda kroppen, så olik de smala, undernärda arbetarna. Jag hade nog aldrig sett en naken människa förut och allra minst min egen far. Jag satte mig, liten och spinkig, bredvid honom. Jag minns hur hans stora hand tog min och kramade den, och hans kraftiga håriga lår mot mitt. Det var något uppfordrande i handens hårda tryck, men kanske något kärleksfullt också?

-Får jag gå ut far, pep jag som en liten råtta. Jag skulle behöva kasta vatten.

-Nej sitt du här en stund till, pojke. Det är bra att du härdar dig.

Jag kände på nytt som en onämnbar skräck som griper mig i nackskinnet, och jag kramar Eriks lår så att han rycker till.

När vi kommer ut från badstugan hade de båda arbetarna försvunnit. Istället satt två flickor på bänken mot väggen som vätte mot ån och solade benen. Jag hade ett svagt minne av att ha sett dom på krogen. Kanske hade de följt efter oss hit.

Erik ler sitt mest intagande leende mot flickorna och går ner till badbryggan, kastar av sig sin kappa och kastar sig i vattnet så det stänker. Han ser bra ut, och flickorna småskrattar. Jag skyndar mig efter för att svalka mig i åns grumliga vatten.

Jag ser att flickorna skrattar och drar upp kjolarna så benen lyser bara ända upp på de tjocka låren. Jag skyndar mig upp ur det kalla vattnet, får tag i min kappa och sätter mig på bryggan med ryggen mot flickorna. Kroppen röd och ångande efter bastudoppet. Erik står i vattnet, oblygt visande sin mandom för damerna. Han nickar mot flickorna och småler.

-Vad var det jag sa? Du vet bra lite om den stora världen du Jöran.

-Men tänk om dom stjäl dina pengar Erik?

-Åh nej. Dom har jag väl insydda i fodret på kappan. Men sköter de sig så kanske de får varsin daler. Det beror på. Vad säger du Jöran?

Jag ser ner i bryggans hyvlade träplankor. Jag vill inte se bakåt, generad som jag är över åsynen av deras vita lår, och min egen lems litenhet. Erik ropar karskt åt flickorna.

-Vill ni vara så goda och räcka oss våra kläder?

Han går upp ur vattnet och möter flickorna som beredvilligt samlat ihop våra kläder utanför badstugan. Jag ser modstulet på den grumliga ån och drar på mig hosor och skjorta. Det är ändå behagligare här än i den sotiga bastun. Erik sätter sig på bryggan, med bara kappan slängd över könet, och betraktar spefullt de båda flickorna i sina särkar och varsitt blommigt linne över de utstående brösten.

-Hade ni tänkt er att bada, mina damer, säger han och skakar på huvudet för att rensa öronen på vatten. Låt inte oss störa?

Flickorna fnittrar och stöter höfterna mot varandra. Den ena, som kallas Maj, är mörkhårig, med seniga lite finska drag i ansiktet. Den andra, Vendla, är ljus och rundhyllt och vackert högbarmad. Bägge har band i håret, inte sjalett, och broderade förkläden och livkjol. Jag kunde aldrig i min vildaste fantasi ha trott att det fanns så vackra flickor i Salberget. Det är som magi. Hororna jag sett i Strängnäs var alla smutsiga och fula.

Jag börjar plötsligt huttra där jag sitter med händerna i knät. Över oss börjar solen gå i moln.

Erik drar på sig hosor och skjorta, den är vit som snö och av en utsökt kvalitet. Han drar handen över det kortklippta håret. Flickorna tittar menande på varandra och väntar på ett förslag.

-Jag kanske har något åt er i pungen, säger han och blinkar så att de skrattar igen. De har närmat sig, ser intresserat på oss. Maj verkar något äldre än Vendla, mindre blyg. Hon har smala spejande ögon med vackert svängda ögonbryn och långa ögonfransar.

-Vill ni följa med och se efter? säger Erik och ser på dem med en frågande blick. Maj möter hans blick utan att tveka.

-Vi tittar gärna i den, båda två, säger hon och ger Vendla en knuff med höften och tar henne under armen.

Jag får leda dem till ett förrådshus i närheten, ett torkhus där man förvarar lin och malt. Ovanpå är en liten foderskulle dit vi kan krypa upp. Jag hoppas ingen ska se oss, men Eriks beslutsamhet tvivlar jag inte på. Han har inget att förlora som jag. Jag ser mig ängsligt omkring så att ingen ska se oss när vi går in. Här luktar gott och rent, lite syrligt av malten, och väl uppe på loftet börjar Erik genast lägra den villiga Maj.

Lyckligtvis är det inte första gången för mig, och trots mitt fumlande lyckas jag få upp Vendlas kjolar, och med hennes benägna hjälp kan jag till slut fullborda samlaget på tillbörligt sätt. Sedan vill Erik känna på Vendla. Vid det laget har jag slutat oroa mig över att någon ska se oss. Begäret släcker alla rädslor och jag kan känna ett stråk av lättnad och till och med riktig glädje.

Jag satt sedan stilla och hämtade andan medan lemmen slaknade och Erik la sig ovanpå Vendla i den stickiga halmen. Mina erfarenheter av köttsliga behag var tämligen begränsade till några av hororna i rådhuskällaren i Strängnäs. Det var knappast det som Erik utmålat som stadens ”lantliga fröjder”, det var nedlåtande och nedsättande för alla parter. Då var det trots allt bättre här.

-Är du inte prästens son, hörde jag Maj säga medan hon drog åt bältet runt midjan, rättade till kjolarna och lät solen som trängde undan de mörka molnen, genom brädväggen bada i hennes brunglänsande hår, som hon försökte plocka rent från boss och skräp.

-Jo, det stämmer. Mitt namn är Jöran.

-Jag vet det, sa hon och visade sina sneda tänder i ett småleende. Vet din far om att du är här?

-Nej, Gud förbjude!

Jag skakade energiskt på huvudet och vågade knappt se henne i ögonen, jag både skämdes och gladdes nästan stolt över vad jag just gjort. Från bottenvåningen slog en stickande doft av uppkastad malt emot mig, och fick det att svindla för ögonen.

-Vem är den där sprätten du har med dig? sa Maj och pekade på Eriks nakna ändalykt, som satt som i ett skruvstäd mellan Vendlas vita lår.

-Det är Erik, min vän från Strängnäs, klockarens son från Sankta Maria.

Hon nickade och ögonen smalnade, medan munnen grimaserade.

-Jag tyckte väl jag kände igen den gunstige junkern, sa hon tonlöst. Akta dig för honom, Jöran.

Hon talade med låg röst, som om någon kunde höra, och tittade på mig med sina pepparkornsbruna ögon. Så vände hon huvudet i profil och fäste upp håret med hårbandet. Med sina slutna tunna läppar var hon mycket vacker i ljuset där halmstoftet svärmade som myggor och knott. Munnen var bestämd och huden slät och blank. Jag inbillade mig att hon och Vendla inte varit i geschäftet särskilt länge. De såg på något sätt oförstörda ut, att de gjorde det här för nöjes skull? Hon påminde om en bild jag sett av prinsessan Cecilia Vasa, som på sin tid beredde kung Gustaf sådana problem, och som han luggat så att hon nästan tappade håret. Skörlevnad var inget ovanligt, inte ens i de finaste familjer. Jag hörde knappt Majs röst när hon fortsatte.

-Jag har sett vad han går för, Jöran. Ta dig i akt säger jag dig.

Nu satte sig Erik upp, drog upp hosorna och borstade av sig bosset.

-Vad är det ni två tisslar om, säger han skämtsamt och sträcker på sig med armarna över huvudet. Han försökte fånga in Maj, men hon drog sig tillbaka till brädväggen. Erik fick tag i hennes handled och drog henne till sig.

-Vad är det med er? Är du redan nöjd Jöran?

-Jag tror vi är nöjda, säger Maj med bestämd röst och drar i Vendla, som ligger på rygg i halmen med uppdragna ben, särken runt midjan, och med ett leende stryker sig över brösten. Jag försöker se bort men kan inte.

-Inte ska ni gå redan, säger Erik och drar i Maj som rycker tag i Vendla.

-Jo vi ska det Erik Gudmarson. Får vi pengarna?

Jag såg hur illa Erik reagerade när hans namn nämndes.

-Känner du mig, nattfjäril? sa han och höjde på ögonbrynen.

-Jag gör det, sa Maj med stadig röst och drog hårdare i Vendla. Upp med dig nu du Sau! Ner med dig Vendla!

Erik satt bara stilla och torkade stickor och strån från skjortan, som fått fläckar och smutsfläckar. Han verkade tänka efter något att säga, ovanligt talträngd.

-Nå hur blir det med pengarna? säger Maj medan hon knuffar ner Vendla för stegen. Ska jag tala om i Västerås att han inte håller ord?

-Ja, ja. För glödheta helvetet!

-Fy på sig, sådant språk, säger Maj och tar emot dalern Erik grävt fram ur kappfickan. Det tycker nog inte far om att höra? (Hon ser uppfordrande på Erik, men det blir bara en daler, och hon skakar på huvudet.) Ta väl vara på pojken nu, Erik Gudmarson.

Så försvann hon ned för stegen och vi blev sittande kvar i halmen. Erik rev sig i håret, och i samma stund brakade ett förfärligt oväder lös ovanför våra huvuden.

Jag var betryckt när vi vandrade hem längs bygatan med kapporna över våra huvuden till skydd mot regnet. Vad hade Maj menat? Jag sneglade på Erik men han verkade också nedstämd. Så olikt honom. Jag hade aldrig hört honom åkalla djävulen på det sättet. Det var inte likt honom.

Vi blev lite gladare när mor dukade fram en varm soppa och öl till förplägnad. Utanför öste regnet ner och gjorde gatorna till en enda lervälling. Jag berättade att jag visat Erik gruvan och mor nickade och lämnade oss till slut ensamma för att gå upp och spinna. Jag tittade under luggen på Erik, som åt med god aptit. Även jag hade blivit ordentligt hungrig efter äventyret i torkstugan.

-Du kanske undrar över det som hände nyss? sa Erik och skar sig en stor bit av osten, som han la på tunnbrödet.

-Ja… jo… muttrade jag och sörplade ljudligt på soppan, som doftade av svamp, kål och rovor.

-Det är problematiskt. Min far är ju papist, har jag inte sagt det?

Jag såg frågande på honom och glömde för en stund att sätta ner soppskålen på bordet.

-Du vet ju att han var präst i Västerås men fråntogs sitt ämbete och möjligheten att predika efter den stora recessen 1527. Vi förlorade nästan alla våra tillgångar. En farbror till mig, en gråbrödramunk, sattes i fängelset för uppstudsighet. Han vägrade att överlämna klostrets alla tillgångar till kungens fogdar. Det var nära att han mist sitt liv.

-Och din far…?

-Han blev degraderad till klockare, biskop Peder hjälpte honom att undkomma fogdens färla. Själv är jag utesluten från all världslig tjänst som det nu är. Min far är mycket baktalad för sina åsikters skull. Han har vägrat vända kappan efter vinden och göra avbön.

Jag måste ha sett ytterligt förfärad ut. Tänk om min far fått höra detta? Erik, papist?

-Och DU då? Tror du på påven?

Erik smålog bara som en skälm och tog en ny ostbit.

-Vad spelar det för roll? Men jag får inte gå till nattvarden i Strängnäs längre. Så är det.

Jag försökte undvika att se honom i ögonen. En Papist?! Det var ju närapå ett brott? Jag ansattes av ett malande tvivel, och tillslut frågade jag.

-Var det bara det hon menade?

Erik skrattade till, lite högt och obalanserat. Han hade druckit för mycket, det märkte jag nu.

-Lille Jöran, sa han gäckande och spände ögonen i mig. Varför är du så frågvis? Kanske menade hon bara att hon sett mig i Västerås i dåligt sällskap? Vad vet jag? Kanske hon hört talas om att jag lägrat en gift kvinna bland stadens nobilitatis? Kanske en fru Vibeke, pälshandlarens unga hustru, och lättsinnig som få. Eller att jag spelat kort med patrasket på Mariakällaren och krockat käglor med fogdens män på slottet?

Han lutade sig andfådd tillbaka, drack djupt ur stopet och smällde det i bordet så tallrikarna tog ett skutt i förskräckelse.

-Tror DU på allt det där, vad? Jöran?!

Jag sänkte förbryllad huvudet och undvek den stickande blicken. Trodde? Trodde inte?

-Svara Jöran! Tror du på indianer och kentaurer, vad?

Han böjde sig över bordet och försökte gripa tag i mig, men jag reste mig i ett huj.

-Ja, jag tror! skrek jag och gick mot dörren. Så sprang jag ut i svalgången. Jag hade tårar i ögonen. Jag springer ned för trappan från loftet, snavar och tappar ena träskon. Erik ropar efter mig.

-Jöran! Jöran! Stanna för Guds skull!

Jag springer förbi min mor som förvånat kommit ut för att se vad som står på. Jag springer över gården bort till fähuset där hönsen kacklar förskräckt och grisarna törnar mot varandra. Jag springer in i foderhuset och stannar. Erik kommer efter mig och jag griper ett besman och hötter mot honom.

-Försvinn härifrån, förbannade papist! Förbannade… Erik.

Så tappar jag besmanet och sätter mig på några vedstaplar med huvudet i händerna. Allt kommer upp till ytan, och jag gråter. Erik kommer fram, hans kläder är i oordning och inte längre rena. Han tar mig om axlarna.

-Förlåt Jöran, säger han och ser uppriktigt ledsen ut. Förlåt din vän. För vi är väl vänner fortfarande, säg?

Jag snyftar omanligt och han tar mig hårdare om axlarna. Han leder mig tillbaka längs svalgången och vi går in i sovrummet och sätter oss på den väggfasta sängen. Jag känner att jag lugnar ner mig efter utbrottet tidigare.

-Förlåt Erik. Jag blev bara så upprörd. Man ska inte lyssna på pratet, jag vet.

Erik ser lite underligt på mig och säger:

-Nej, man ska inte det. Det måste du komma ihåg.

-Förresten, säger jag när min andhämtning lugnat ner sig och jag känner mig bättre till mods. Ska du gå till skrift i Strängnäs på måndag? Vad tänker du säga?

-Jag vet inte. Jag kommer alltid på något. Du då?

-Jag vet inte. Jag vågar inte ljuga. ”Den som främjar lögnen han kommer icke till himmelen” står det ju.

Erik ler och kramar min hand. ”Då får jag väl säga: Fader förlåt oss våra synder”. Han boxar till mig på skoj. ”Ejus regio, cujus religio”. Förresten Jöran, jag har hört sägas av magister Mattias att du ska få åka till Wittenberg och studera. Kanske få träffa doktor Luther?

Jag slår ifrån mig.

-Nej, nej, det kan jag inte. Det är omöjligt, jag åker inte utan dig Erik. Lova mig att du kommer efter!?

Erik skrattar och kramar hjärtligt min axel.

-Jag vet inte. Om jag kan så kommer jag väl efter och hälsar på dig. Men för mig blir det nog stiftet i Västerås. Om jag inte blir kringvandrande djäkne? I södra Tyskland har ju katolikerna fäste, där kanske jag blir vänligt emottagen?

Han ser på mig med sitt vanliga spjuveraktiga leende. Jag skäms för mitt utbrott och sänker blicken. Varför kan jag inte se honom i ögonen som förr? Det är något jag inte är säker på om Erik.

-Tror du det blir krig, säger jag och betraktar mina knäppta händer i knät? (Varför kändes det som jag marterades värre än Daniel i lejongropen?) Erik ser att jag grubblar över något och knuffar mig i sidan.

-Om Kung Gustav fortsätter att beskatta kyrkan så kan det bli allvarligt förmodar jag. Danske kungen intrigerar med Hanseaterna och de gamla papisterna. Du kan få låna den här boken om inkvisitionen i Spanien. Jag vet inte vilken sida jag står, men du ska veta att jag tar avstånd från inkvisitionens auto-da-féer. Jag vill inte ta någon del i krigshetsen. Man måste kunna leva i fred även med sina meningsmotståndare. Det kan du hälsa hans högvördighet när du träffar honom i Wittenberg. För det kommer du nog att göra i framtiden?

-Varför säger du så? Vad skulle jag där att göra?

-Vi får väl se, sa Erik och reste sig. Är man ämnad för det så kan man inte dra sig ur. Nä nu vill jag vila en stund inför hemfärden. Får jag låna din fars säng?

Själv la jag mig också för att vila innan middagen. Regnet droppade fortfarande på taket. Snart skulle jag vara tillbaka i Strängnäs. Snart nog skulle jag bli tvungen att ägna mig mer åt studier och mindre åt Eriks sällskap. Jag låg vaken i sängkammaren och hörde Erik snarka gott medan vattnet droppade mellan springorna i taket, dripp, dropp. Jag var orolig och kunde inte sova.

På kvällen när Erik rest kom mor upp på mitt rum.

-Har den fine herrn rest? frågade hon, nästan lite spydigt och betraktade bekymrat min smutsiga kappa på kistan vid dörren. Hon tar demonstrativt upp den och börjar borsta av den med handen. Det kom halmstrån på golvet och jag skämdes på nytt. Jag svarade ändå:

-Ja, han skulle resa med en skjuts till Västerås ikväll.

-Fru Margareta var här med en nyskjuten fågel åt oss, sa mor och fortsatte borsta av kappan. Hon sa att du och Erik hade synts med två horor?

Mor hade sin kallaste och mest opersonliga röst. Jag satte mig upp i skåpsängen och kände svetten tränga fram innanför skjortan. Skörlevnad var en stor synd.

-Snälla mor. Jag är väl inget barn längre?

Mor stod kvar med kappan i handen och såg på mig, allvarligt, vänligt men bestämt. Som hon alltid sett på mig: som på sitt barn. Hennes röst lät mindre sträng när hon sa:

-Jag vet det Jöran. Men din far blir nog inte glad åt det.

-Vad… tror mor… han kommer att göra? (Att jag skulle bli agad med käppen var jag väl ändå för gammal för? Det var många år sedan det hänt, men jag glömde det inte. Mor anade nog vad jag tänkte på. Vi hade alltid haft ett särskilt förbund gentemot far.) Mor lät sträng när hon fortsatte:

-Nej så illa ska det väl inte bli? Det ska jag nog förhindra i så fall. Men skammen Jöran när det här kommer ut. Väl att du åker till Strängnäs på måndag. Så du slipper ”karbasen”.

Nu lät hon nästan skämtsam igen, men man kunde aldrig veta med min mor. Hon närmade sig sängen där jag ruvade som ett mörkt moln på himlen. Jag tyckte inte om att Maj och Vendla kallades för ”horor”. Jag mindes vår samvaro med både glädje och skräck, men det kanske inte var ömsesidigt? Varför var livet så att det man ville ha kunde man inte få? Varför var det bara plikt och försakan? Nu var Eriks namn besmutsat, och fars? Mitt eget brydde jag mig mindre om.

-Du är ju stora karlen nu Jöran. 17 år. Du måste tänka på ditt goda namn och rykte. Även om det bara är i vår lilla gruvby i Sala. Tänk på det.

Jag grep mors hand och tryckte den mot kinden. Nu kom tårarna fast jag inte ville det.

-Mor har alltid varit så god mot mig fast jag inte förtjänat det, snyftade jag med eländig röst. Jag visste att hon fått utstå misshaget från far, ja till och med slag och hårda ord, mer än en gång. Erik hade berättat hur mycket prygel han fått i början i Strängnäs när han skulle sättas på plats. Men han stod modigt upp mot lärarna och de äldre djäknarna, vilket jag aldrig vågat. Nu tillhörde jag själv de äldre, och hade rätt att aga de yngre pojkarna om jag så ville. Jag slöt ögonen, släppte mors hand och knäppte händerna i innerlig bön. ”Fader förlåt mig för mina synders skull.”

Mor såg på sin ångerfyllde son och log älskvärt när hon sa:

-Far har sagt att kung Gustav ordnat så att du får studera i Wittenberg om ett år. Hos Melanchton. Det är en stor heder Jöran, glöm det inte. Georg Norman har talat väl om dig, det har du far att tacka för. Han sliter hårt för din skull här i vår lilla by. Norman har biskop Peders öra. Jag är så glad att du slipper bo i Sala som far.

Jag öppnade ögonen. Mor fingrade eftertänksamt på min kappa, undersökte sömmarna om något gått sönder. Jag visste att hon tyckte att den var alldeles för dyr.

-Men varför, mor? Varför?

-Det ska man inte fråga, sa hon och såg ut i det mörka rummet där stearinljusen gav det enda ljuset. Man får vara tacksam för försynens skickelse och att Herren varit dig nådig. Du har ett gott huvud Jöran. Du kan bli ämbetsman, kanske till och med i Stockholm. Och din far har alltid varit god lutheran. Det är väl känt. Det tillkommer inte dig eller mig att fråga varför. Vi ska bara sköta vårt och inte låta högmodet stiga oss åt huvudet.

-Men mor, jag har väl aldrig varit högmodig?

-Nej, men du kan bli. Du umgås med fel personer, Jöran.

Jag försökte försvara mig men mor tystade ner mig.

-Du passar inte här i byn, det vet du. Far har anpassat sig och varit ödmjuk, fast han klagar ofta över ”förvisningen”. Men du har åtminstone fått se hur folket har det Jöran. Du känner min härkomst. Glöm det inte. Och umgås inte så mycket med såna som Erik.

-Mor… behöver inte påpeka vilka jag umgås med, sa jag och morskade upp mig. Det kan jag väl få sköta själv?

-Sådant tal Jöran. Fy! Tänk på fjärde budet. Jag säger bara vad jag tycker, i all välmening. Du kommer träffa många fina herrar i Wittenberg som vill förvrida huvudet på dig. Du ska hålla dig på din kant, annars kan det gå illa.

-Men det står att man inte ska gräva ner sitt pund i jorden, står det inte så?

-Jo, jo. Men det står också att man inte ska bära högmod i tal eller tanke. Min lille Jöran.

Jag satt på sängkanten och mor tog mina händer och kramade dom. Hennes händer var skrynkliga av all tvätt och byk. Jag såg upp i hennes kloka ansikte, så som jag alltid gjort sedan jag var en liten dräng.

-Du vet att jag började tjäna som piga hos din far Jöran, sa mor och tryckte mina händer. Det var inte självklart att vi skulle gifta oss. Jag har haft ett gott liv, Herren vare tack. Håller man bara sig till sitt så går det en väl. Inte vara dräng åt andra.

-Men mor, sa jag upprört och släppte hennes händer. Hur kan ni säga så? Ni är ju fortfarande piga åt far?

-Fy Jöran. Jag menar inte så. (Hon sträckte på sig och såg lite misslynt på mig.) Jag hade inget val. Men det har du.

Jag sa inget, men tänkte: Har jag? Har jag verkligen det?

Ljuset och värmen nerifrån köket trängde upp genom golvspringorna och lyste upp rummet.

KAPITEL TVÅ

”Min käre bror Erik.

Jag är nu inne på mitt andra år i Wittenberg, Gratia Dei. Förhoppningsvis får jag snart åka hem. Jag längtar mycket efter vårt kära Strängnäs, ska Du veta. Livet härnere tilltalar mig inte särdeles. Gaudeamus igitur, iuvenes dum sumus, som det heter i visan, är i varje fall inte min melodi.

Staden är, som jag redan skrivit, tämligen liten, faktiskt inte mycket större än Strängnäs. Den domineras av slottet, universitetet och de många klostren, av vilka Augustinernas är det största. Jag bor fortfarande hos fru Katharina, die liebliche Frau Käthe, som är en ganska välbärgad änka efter en handelsman här i staden. Hon driver ett litet hospitium för tillsammans sex ynglingar i min ålder. Och, dyre Erik, jag tror sannerligen att hon börjar lägga an på mig en smula. Jag märker att hon ofta ger mig de bästa bitarna i soppan, och jag har också fått den bästa och varmaste sängplatsen, alldeles intill eldstaden i vårt rum. De andra knorrar, men den goda frun låter intet märka, utan ger mig bara ett älskvärt ögonkast, och jag låtsas som inget. Hon är inte heller ”lastgammal” märk väl, ser fortfarande rätt bra ut. Nu går jag i syndfulla tankar. Månntro hon väntar sig att jag skall betala in natura? Vad tror du?

Här är fuktigt och råkallt nu på vintern, och jag prisar min lycka att få vara varm åtminstone om natten.

De övriga fem är en brokig samling. En svensk och en dansk (verbatim) sam tre tyska jugends. Alla studerar vid universitetet. Hans och Lothar och jag vid juridicum, Ernst vid teologin, dansken Rasmus studerar septem artes liberales, och den underlige Laurentius Persson påstår att han studerar medicin, men det sägs att han aldrig satt sin fot på anatomiska teatern, att han blir sjuk och svimfärdig vid blotta åsynen av blod! Knappast någon fältskär alltså! Han är en underlig sälle, som sagt, och jag försöker undvika honom så gott det går.

De båda tyskarna och jag kommer väl överens. De tänker båda gå in vid något av klostren här, för att följa vår store Doktor i fotspåren. Hans är från Bremen och är faktiskt en riktigt duktig ”råttfångare”, och Lothar från Lübeck. Vi hjälper så gott det går varandra med den besvärliga Corpus juris Civilis. Till nästa vecka har vi hela Gratianus i läxa. Utantill!

Doktor Philip Melanchton är mycket vänlig mot mig. Han har bara goda ord för vår käre konung Gustav och mäster Olaus Petri, vilkens bibelöversättning han prisat för mig. Den habsburgske kejsaren vållar protestanterna stora besvär, och den spanska inkvisitionen förföljer fortfarande våra bröder i Holland och Frankrike. Wittenberg har ännu ej varit i krigets centrum, vi skyddas än så länge av den gode sachsiske fursten. Påven står helt under kejsarens kontroll sedan Il sacco di Roma 1527, och kardinalerna har ännu icke gett ett ljud från sig där de konfererar i Trident. Vi saknar stort vår salig herre Luther som snart varit död i fem år, och här i staden är doktor Philip mycket besvärad av de så kallade gnesiolutheranerna, ledda av en viss Nicolaus von Amsdorff, som påstår sig vara den enda rättmätiga efterföljaren till den protestantiska läran. Sit venia verbo.

Vad nytt från Sverige? Hur mår vår gode konung? Min danske vän Rasmus och jag diskuterar ständigt när vi inte studerar. Jag vill ogärna se honom som en fiende, trots danskarnas oheliga allians med habsburgarna, som han säger bara är av taktisk natur. Men vi är ju ändock fiender? Jag har därför svårt att hålla av honom. Det sägs att Georg Norman varit här och förhandlat med kejsaren om traktaten i Speyer. Kung Kristian lär i vart fall vara vred och har inte glömt nederlaget i sista kriget. Rasmus kallar vår gode konung ”tyrannen”, vilket vi ju kallar den nu landsförvisade ”Kristian den gode”, som han fortfarande kallas i Danmark. Är det inte konstigt? Eller vad tror du?

Jag grubblar ofta över detta när jag hör nyheterna från kriget. Förlåter verkligen Herren alla illdåd som utförs i religionens tjänst, bara man har den rätta tron? Gud med oss, säger ju alla, katoliker som protestanter, men hur kan det vara så? Är det samme Gud fader vi talar om? På vilken sida står vår Herre egentligen? Vi talar om de ”onda” och de ”goda”, men detsamma gör ju våra motståndare. Hur kan kung Kristian kallas ”tyrann” hos oss, och ”den gode” i Danmark? Kan Gud verkligen omfatta både det onda och det goda?

Vi diskuterar ofta detta när vi träffas på Källaren vid Slottskyrkan. Det är uppfriskande med dessa dispyter efter alla juridiska spetsfundigheter man beslås med på dagarna vid universitetet.

Du skall icke dräpa, säger ju Herren, utan hjälpa och biträda vår nästa i alla faror och levnadsbehov. Men i kampen mot antikrist är alla medel tillåtna säger min vän Hans från Bremen. Det tjänar ”den rätta tron”. En furste måste enligt honom vara hård och skoninglös, det har han läst hos en viss Machiavellus (från Italien). Men är det kristligt och enligt Jesu vår herres lära? Jag känner mig ofta tveksam då det verkar mest vara politik? Samtidigt: Vår herre Luther lär ju ha varit mycket sträng mot de tyska bönderna när de gjorde uppror mot sina furstar här i Nordtyskland. ”Giv åt Herren vad honom ankommer och åt Kejsaren vad honom ankommer” sa ju vår frälsare? Jag menar att det kan tolkas på flera sätt, eller vad tror du? På vilken sida står du i den kampen?

Doktor Philip har talat om detta, och förmanat oss att inte lägga oss i de politiska tvisterna som hör världen till. Överheten är blott en Guds tjänare säger han, och böjer sitt vithåriga huvud mot krucifixet. Vi skall icke förtörna våra föräldrar och herrar. Rasmus säger detsamma, men vem av herrarna skall man egentligen följa? Det finns ju så många?

Jag blygs över dessa bryderier Erik, och tager mig väl i akt för att inte synas med dåligt folk på staden, följande min moders goda råd, då här vimlar av skojare, penningutlånare, och lättsinniga kvinnor. Jag saknar dig, ett rättesnöre att vända mig till i min nöd, särskilt när jag börjar tvivla på min kallelse. Snart börjar i alla fall vårsolen smälta ner de ynkliga snödrivorna som idag täcker den sandås på vilken ”Thüringens pärla” vilar sina bopålar. När jag ser ut genom fönstret i min cell gör den verkligen skäl för namnet, ”den vita kullen”.

Din broder och edsvurne vän,

Jöran.”

KAPITEL TRE

Studenterna sitter på rad i auditoriet i högryggade träbänkar och sjunger med höga, klara röster:

”Vive Luthere, vive Melanchton. Vivite nostre lumina terrae!”

Genom de höga smala fönstren i salen skiner den milda bleka februarisolen. Utanför ser man kråkfåglarna lyfta som svarta moln över calefactoriets trappstegsformade tegeltak. Kroppar och munnar ångar i kylan och sprider en märklig odör omkring sig.

Jöran känner sig högtidligt svårmodig. Det är snart två år sedan han lämnade Sala för att anträda resan till Tyskland. Modern omfamnade honom och kunde inte hålla tårarna tillbaka. Inte han heller. Sällan har han trängtat så mycket efter hennes värme och omfamning som då. Fadern, misslynt brummande, försökte dölja känslorna med stränga förmaningstal. ”Gör det och det, icke det eller det”. De föreställde sig alla Wittenberg så stort, så avlägset och märkvärdigt, som låge det på andra sidan jorden. Luthers stad med de berömda klostren och kurfurstarnas palats. Jöran har i sina brev försökt motsvara föräldrarnas förväntningar på universitetsstaden. Nu känns det som om han fortfarande satt i kapellet i Strängnäs, eller på den hårda skolbänken, och såg kråkorna lyfta över biskopsgården, med domkyrkans spetsiga torn i bakgrunden. För evigt fastskruvad i skolbänken, fast man tvingades stå lika mycket som man satt, skulle han också vilja flyga, lyfta mot himlen som en fri fågel, känna luften under vingarna, men han kan inte. Inte nu längre. Hans bana är sedan länge utstakad. Han avundas Erik, som alltid känns vara mera fri. Men nu så långt borta, ja nästan på andra sidan jorden.

Bakom honom på bänken sitter adelsgossarna Nils Bielke och Erik Leijonhufvud, dom tisslar om något i vanlig ordning och ger inte mycket akt på kormästarens viftande i fonden. Jöran försöker låta bli att lyssna när de talar svenska. De är här för att studera astronomi, gudbevars tänker Jöran, men ägnar mest tiden åt att springa i stadens palats och kurtisera adelsdöttrarna vid hovet. Nu knackar Bielke honom på ryggen och räcker fram något.

Det är ett blad ur en alkemistisk skrift, som Jöran sett cirkulera bland studenterna på universitetet. En kung och en drottning idkar samlag, det är ”solen”, det brinnande svavlet, och ”månen”, det flyktiga kvicksilvret. Över det nakna älskande paret står rubriken ”coitus” och under texten ”O Luna durch mein umgeben und süsse mynne, wirst Du schön und gewaltig als ich bin.” Han känner igen studentvisan tyskarna brukar sjunga om ”Die Königin von Engeland” som de gärna vill omfamna på ett språk som blandar plattyskan och latin till oigenkännlighet. Jöran låter bladet passera ner på golvet och sätter snabbt stöveln ovanpå. Han hör adelsgossarna kommentera hans ”harighet”. Men alkemisternas hokus-pokus är strängt förbjudet och kan leda till relegering. Trots att flera bland lärarna också är hängivna sökandet av den vises sten.

När studenterna reser sig, de är cirka tvåhundra sammantaget i hela lärosalen, ser Jöran Nils Bielke nicka menande mot honom bakom hans rygg. Det smala bockskägget, som doftar parfym, vippar när de flickaktiga läpparna rör sig. Bielke är blek av puder och bär puffbyxor av sammet under den eleganta slängkappan. De båda adelsynglingarna utgör ett färgglatt inslag i den grå- och brunmelerade skaran av liber studiosus, som på ett tecken från magister Mattias, uppsalateologen som undervisar i logik och filosofi, börjar röra sig mot utgången.

Det är fortfarande tidigt på dagen. Solen har knappt orkat upp över sandåsarna i öster och det är bitande kallt. Hans och Lothar, i augustinernas bruna kåpor, samtalar lågmält med varandra men Jörans blick söker sig oavvisligt till en ung dam, som står bakom portalen vid utgången och väntar med händerna instuckna i kappans stora ärmar. Han undrar vad hon väntar på där hon spejar ut över de utgående studenterna. Det är ovanligt med kvinnfolk här. Fast några av munkarna som studerar vid universitetet är gifta och har familjer som bor i Wittenberg. Den unga kvinnan, som inte kan vara mycket över tjugo, ger tecken åt Nils Bielke som går fram och får något i handen. Jöran ser hur Bielkes hand stannar lite för länge i den unga flickans för att det ska vara passande. Hon har vackra, fint tecknade drag under den brungrå mössan, och handen är späd och obefläckad av hårt arbete. Hon bär en lång gracil kappa med foder och pälsbrämad krage. Jöran kan inte slita ögonen från henne, för synen är så ovanlig.

Plötsligt märker han att han står ensam kvar. De andra studenterna har redan försvunnit mot sina lärosalar. Förskräckt ser han sig om, och i samma ögonblick får Bielke syn på honom och ropar.

-Jöran Persson! Vad gjorde du av illustrationen jag gav dig?

Den unga damen ser på honom över Bielkes axel. Jöran överfalls av blygsel och vänder sig om för att gå. Halvvägs bort mot Juridicum känner han åter Bielkes hand på sin axel.

-Stanna broder Jöran. Förstår du dig inte på skoj? Jag vill tala med dig efter lektionen. Det gäller något viktigt.

Jöran nickar stumt och ökar på stegen för att inte komma för sent till lektionen. Någon risk för prygel är det inte, därtill är han för gammal, men åsneöron kan han få, till de andras stora munterhet, i värsta fall. På långt håll hör han redan magisterns docerande om Baldus och Bartolus kommentarer till den romerska rätten. Bielke smiter efter honom in i salen, de lyckas obemärkta smyga sig ner i bänkarna bland åhörarna längst bak. Jöran svettas och har svårt att koncentrera sig. De långa latinska harangerna har en sövande effekt, och hela tiden sneglar Bielke på honom från sidan, irriterande nog. Han doftar av välluktande oljor och sträcker fräckt fram de långa sidenhosorna så att de välsydda kalvskinnsskorna hamnar rätt under näsan på studenten på bänken framför.

Efter lektionen, vid refectoriet, tar Nils Bielke honom i armen och de går åt sidan och sätter sig på en stenbänk vid väggen. Där inne hörs slamret från utspisningen vara i full gång. Jöran fryser nu och knyter surmulet händerna i kappans ärmar medan Bielke skjuter tillbaka den svarta korta slängkappan och visar sina broderade puffbyxor. Han verkar inte frysa i snålblåsten mellan de höga stenbyggnaderna. Jöran hör fiskmåsarna skrika nerifrån Elbe och undrar spänt vad Bielke kan ha att säga honom? Hans parhäst Leijonhufvud, som alltid skryter att hans far står kung Gustav så nära, syns inte till.

-Du kommer ju från Sala, broder Jöran. Det är en vacker trakt.

Bielke talar fint och herremansaktigt. Han har en mjuk röst som genast slår an på åhöraren. Han tar Jöran i armen och skjuter fram sitt smala välformade ben. Ståndsskillnaden dem emellan är märkbar.

-Det är synd att vi inte lärt känna varandra bättre. Du verkar vara en bra karl.

Han smickrar. Jöran brummar och undviker att se på Bielke. Vad är det han vill säga?

-Vad sägs om att följa mig till slottet ikväll, broder? Fröken Margarete var här idag som du såg. Hon hade ett meddelande med sig från sin matmor på slottet. Hon är en grann flicka eller hur?

Jöran ser frågande på Bielke som ler sardoniskt. Han säger förklarande:

-Fursten tycker inte om att man uppvaktar de vackra döttrarna förstår du. Du skulle kunna vara mig behjälplig, Jöran. Du talar ju latin som en riktig papist.

-Men herr Erik…

-Äsch, den! Han ligger i dormitoriet och kvider av matförgiftning. Han är inget att räkna med. Vad jag behöver är en studerad karl.

Bielke stryker behagfullt sitt halvlånga skägg, som han förgäves försöker få att likna kung Gustavs. Jöran har hört att familjen fallit i onåd, sedan man förenat sig med Sturarna i kritiken av konungen vid riksdagen i Västerås. Därför har han aktat sig för att synas allt för mycket med de unga hetsporrarna. Men ett friaruppdrag?

-Vad är det exakt ni önskar av mig, herr Nils? (Jöran försöker låta så diplomatiskt reserverad som han kan.)

-Äsch din gamla gråkappa, Säg Nils du, Jöran. Här behöver vi väl inte vara formella. Svenskar bör hålla samman i utrikes sold. Vill du ha en sup?

Jöran ser sig omkring, men skolgården är tom. Visst skulle det värma i den råkalla vårvintern. han tar den fint dekorerade tennpluntan och för den snabbt till läpparna. Det är utsökt genever, len mot gom och tunga. Bielke tar själv en djup klunk och slår Jöran på knät.

-Nå då säger vi så, Jöran. Vi ses klockan nio utanför slottskyrkan. Det blir väl lagom efter kompletorium?

Jöran nickar och känner spriten färga kinderna röda. han reser sig, bugar kort och går snabbt in i refektoriet för att få i sig en bit mat innan eftermiddagens lektioner. Bielke går med värdiga steg mot dormitoriet. Han bryr sig lite om lektionerna. Jöran känner en underlig och stigande upphetsning inför det märkliga uppdraget. Nästan som när han var tillsammans med Erik i Strängnäs, och denne ofta hittade på allehanda stolligheter. Som när de narrade krögaren på Finkeln att de var två busar som ville råna kassan, och efter ett visst handgemäng fick med sig ett krus med mjöd från förrådet. Eller när de klädde ut sig till konstaplar och kommenderade alla hororna på mamsell Berglunds etablissemang ut i den smällkalla natten i bara linnena. Han skämdes lite efteråt, men Erik skrattade mycket.

Under snart två år har han underdånigt lyssnat till mor Annas förmaningar brevledes från Sala. Men just nu kan han inte stå emot lusten att kanske få se den vackra fröken Margarete von Trotta igen. Inne i matsalen törs han knappt se Hans och Lothar i ögonen när han slår sig ner för att äta den enkla måltiden, tunn soppa, en skiva torkat kött, och grovt bondbröd. De har båda slagit upp kåporna som skydd mot draget i salen. Jöran tycker att han har allas ögon riktade mot sig, att hans lust till synd lyser som en gloria om huvudskålen. Gud give att han också haft en munkkåpa att gömma sig i just nu, tänker han och sörplar girigt den kokheta soppan.

När klockan i slottskyrkan slår nio står han huttrande utanför den stora porten framför kyrkan och väntar. En disputation hänger och fladdrar på dörren, uppspikad av någon studiosus för att bevisa en framlagd avhandling. Han gitter inte se efter vem det är. Det är inte femtio år sedan, på Alla Helgons Dag, Martin Luther spikade upp sina 95 teser på kyrkans port. Det känns märkvärdigt och stort. Han skäms för att han inte är hemma i sin cell och studerar juridiken, Baldus och Bartolus glossarier. Hur liten är han i jämförelse med den store doktorn. Hur litet och avlägset är inte Sala i denna stund?

På andra sidan torget ser han en skugga upp vid apotekarens hus. Den sneddar förbi brunnen och spöpålen och Jöran ser att det är den unga fröken Margarete, som han sett i morse utanför universitetskapellet. Hon kommer fram under den överbyggda grinden i kyrkogårdsmuren och närmar sig på gången. När hon ser Jöran stannar hon upp och ser sig förvirrat om.

Jöran närmar och hälsar höviskt på tyska.

-Mitt namn är Georgius Petri, Jöran Persson från Sverige. Jag har lovat följa med herr Nils till er matmor, fru Sigrid.

-Men var är herr Nils? Hon ser sig åter förskräckt omkring, verkar tro att hon när som helst ska bli överfallen av ogärningsmän.

-Herr Nils? Jag vet inte, min fröken. En av våra vänner på universitetet är sjuk. Kanske har han inte kunnat lämna honom än? Men jag försäkrar att han lovat att komma.

Hon ruskar på sig kokett och drar pälskappan hårdare om kroppen. Jöran njuter av den sköna anblicken.

-Här är så kallt, säger hon. Man fryser riktigt.

-Ja det har varit en hård vinter, säger Jöran och kan inte sluta se på hennes röda runda kinder under hättan. Kanske… ska vi gå in i vapenhuset så länge? Här är öppet.

-Vågar vi det?

-Javisst. Följ mig bara.

Nu får han känna sig stark och manbar, rentav beskyddande. Nu vill han helst att herr Nils aldrig ska dyka upp.

Det är mörkt och kyligt i vapenhuset, men lite värme har dröjt sig kvar från dagens högmässa. Inne i kyrkan brinner de stora stearinljusen och sprider ändock ett varmt sken över krucifixen och helgonbilderna. Jöran ser Margaretes mjuka ansiktsdrag från sidan, som andäktigt ser på de rikt utsirade väggarna i kyrkan och den majestätiska predikstolen, förgylld och dekorerad med furstens vapen och insignier. Det är så olikt det spartanska kapellet där studenterna på universitetet förrättar sina gudstjänster, som natt och dag. Ja t o m domkyrkan i Strängnäs förbleknar i Jörans minne, liksom alla tidigare kvinnoansikten han sett tidigare.

-Ni måste vara lycklig som står hans Högvördighet Kurfursten så nära, säger Jöran och önskar att hon ville se åt hans håll, bara en gång.

-Ja, jag är mycket lycklig, säger hon och vänder sitt bleka ansikte mot orgelläktaren där piporna tornar upp sig som en skog av metall över orgelverket. – Vad här är tyst och rogivande.

Det sista hör inte Jöran, och han funderar förtvivlat på vad han ska säga. Han står så nära henne att han skulle kunna vidröra den pälskantade kappärmen. Hur annorlunda är hon inte mot flickorna i Sala och Strängnäs. Så ren och orörd, tänker han och tanken svindlar. Han tänker att hans resa nu fört honom ända hit, till denna undersköna juvel han har vid sin sida. Han har ingen aning om hur han ska föra sig, tänk om ändå Erik lärt honom något i den vägen? Talar hon latin? Nej det passar sig nog inte? Så kommer han att tänka på den frånvarande Nils Bielke.

-Vi kanske ska återvända ut? säger han och tänker ta henne under armen, men ångrar sig. Hon vänder äntligen sitt ansikte mot honom. Den höga vita pannan, de tunna markerade ögonbrynen. Hon kan ju knappt vara mer än tjugo, tänker han. Hennes bleka, smala ansikte med den raka näsan ser så troskyldigt ut där det sticker ut ur den pälskragade kappan, men med en bekymrad rynka mellan ögonen.

-Jag hoppas verkligen att herr Nils har ärliga avsikter? säger hon och ser nästan bevekande på Jöran, vars hjärta sväller vid anblicken. – Min matmor sätter stort värde på honom ska ni veta…

-Självfallet, lugnar han henne och får kämpa med sig själv för att inte ta hennes tunna armar och sluta henne till sitt bröst. -Självfallet, kära fröken Margarete.

Han nuddar hennes arm och hon ler urskuldande mot honom.

-Ja, förlåt mig. Jag litar på ert ord.

Hon slår ner ögonen och Jöran tar försiktigt runt hennes mjuka, pälsklädda ärm.

-Kom. Herr Nils står säkert och väntar där utanför nu.

Herr Nils står mycket riktigt utanför kyrkporten och väntar, otåligt fingrande på det utsirade, silverbeslagna värjfästet. Han är klädd i munkkåpa, men har behållit värjan på, för säkerhets skull. Jöran har, såsom icke-adlig, inte rätt att bära värja, och det är inte tillåtet inom universitetsområdet. Herr Nils bugar höviskt men ser missnöjd ut när Jöran och ”Gretchen”, som han kallar den unga Margarete, kommer ut från vapenhuset. Han bjuder tyst flickan att gå före och leda vägen.

De går mot slottsporten och Jöran snubblar efter i snömodden på det kullerstenslagda torget. De höga trappstegskrenelerade husen runt torget tornar hotfullt upp sig i kvällsmörkret, som snabbt övergår i natt. Himlen är byig och snöröken täcker hela torget. De törnar nästan samman med ett par nattvakter, som oförmodat dyker upp från en gränd. Jöran håller sig tätt efter Herr Nils och Gretchen och undviker att se vakterna i ögonen. Mest av allt längtar han nu hem till den varma eldstaden, nu när Herr Nils lagt beslag på hans vackra hovdam. Han svär för sig själv över sin mjäkiga undfallenhet, och för att han låtit denne adelsjunker dra med honom i sina påhitt.

Nu stannar de framför en dörr i ett av tornen nära vallgraven, och Gretchen bultar försiktigt med järnklinkan på dörren.

-Wer da? hörs en barsk röst på andra sidan dörren.

-Gretchen. Ich hab den Herrn Nils mit mir.

Dörren öppnas och en fyllig äldre dam i elegant utsirad kappa blir synlig. Jöran gissar att hon är en äldre hovdam, och bakom henne dyker själva furstedottern upp. Herr Nils gör en utsökt reverensbugning och presenterar Jöran, som är blöt långt upp på vaderna. Furstedottern tar kärleksfullt Herr Nils händer och kysser dom. De är vita av köld och hon börjar värma dem i sina. Herr Nils trycker en kyss på den höga fruns långsmala fingertoppar.

Jöran skäms och ser bort. Herr Nils mumlar kärleksfulla ord i furstedotterns öra. Jöran sneglar på Gretchen som ger honom ett uppmuntrande ögonkast tillbaka. Ack om det bara varit han som stått där istället och mumlat kärleksbetygelser genom pipskägget, och inte den snutfagre herr Nils Bielke. Furstedottern är lång och smal, nästan längre än Herr Nils, kantig i ansiktet och med en markant, rödgråten, näsa. Hon verkar vara i äldsta laget. Ett typiskt resonemangsparti tänker Jöran och undrar om herr Nils menar allvar, driver med henne, eller verkligen är förälskad?

Plötsligt dyker två vakter upp bakom tornet. De bär värja och hillebard och är klädda i det sachsiska husets blå vapenrockar. Dörren stängs omedelbart, burfågeln därinne är försvunnen, och Gretchen också, som i ett trollslag. Nils tar Jöran hårt i armen.

-Spring inte! Vi måste vara listiga.

Med fällda hillebarder närmar sig de båda vakterna hotfullt.

-Wer da! Sprich!

-Två studerande från universitetet bara, svarar Bielke och slår med en oskyldig min ut med händerna. Under munkkåpan har han puffbyxor, och han försöker vrida sig så att inte värjan skall synas. – Salutem in nomine Dominis, fortsätter han inställsamt. Vakterna betraktar misstänksamt de båda munkarna.

-Name!

-Nils. Broder Nils från Vadstena och min frände, magister Georgius Petri från Västerås. Wir sind nur Schwede finden Sie. Vi är enkla bröder från Sverige som förvirrat oss på avvägar i Eder vackra stad. Ihre schöne Stadt.

Vakterna tittar på varandra. Så höjer de hillebarderna. Den ene gruffar, det låter som ”Är han där munk så är jag Martin Luther”. De tecknar åt Nils och Jöran att följa med.

-Vet ni inte att det är förbjudet att vistas vid slottet nattetid? Och beväpnade dessutom! Herr Nils?

Denne slår ut med armarna och ser oskyldig ut. Som adelsman har han inget att frukta. Värre är det för Jöran, tänker han. Satan, han kan bli relegerad för det här! Han hör Bielkes lena stämma:

-Vi är ju bara pauperes verucundi, herr gardesofficer. Per mundum discurrit vagabundus. Inte sant magister Jöran?

-S-Sic. V-Verbatim, mumlar Jöran och undrar vad som nu ska hända?

En officer har sällat sig till kvartetten som nu står framför en vaktkur vid slottsporten och han hånler sarkastiskt åt herr Nils uppsyn i munkkåpa och behängd med värja.

-Tror ni inte jag känner er, herr Nils, säger officeren på plattyska och lägger handen på värjan. Bielke drar sig bakåt och är beredd på strid.

Men gardesofficeren vinkar avvärjande åt honom och gör ett tecken i handen som inte går att missförstå.

Bielke slår resignerat ut med händerna igen och söker efter penningpungen i kåpans ficka.

-Wieviel Herr Kapitän? Hur mycket?

Kaptenen vinkar in honom i vaktkuren för att göra upp räkningen, och Jöran blir stående med de båda hångrinande vakterna, ytterligt kränkt och förödmjukad. Nu skulle han sannerligen klätt i åsneöron, tänker han och önskar sig så långt bort från platsen som möjligt.

-Det där klarade jag väl bra, säger Bielke undfallande när de går tillbaka genom snöröken över torget. Han viker av mot slottskällaren, den enda krog som är öppen så här dags. Men Jöran vinkar avvärjande. Han vill bara hem till sängen nu.

-Allt kan köpas för pengar, säger Bielke och klappar honom på axeln.

-Kärlek också? svarar Jöran tvehågset.

-Kärlek inte minst, säger Bielke och skrattar och går nedför trappan till ölkällaren.

Och Jöran vet fortfarande inte vad Herr Nils hade i åtanke om vad han skulle göra i slottet?

KAPITEL FYRA

Två dagar senare ber hyresvärden fru Katharina Jöran stanna kvar när de andra gått efter frukosten. Han vet att änkan är förtjust i honom. Nu lägger hon älskvärt handen på honom och låter honom se djupt ner i hennes högväxta urringade barm. Hon är fyllig och välväxt men ännu knappt i fyrtioårsåldern, den ålder när kvinnor som hon börjar fetma. Hon håller fram en liten pappersrulle åt honom.

-Ni har fått ett bud från slottet, herr Jöran.

Han förstår genast att hon läst det. När han ser att det är från Gretchen blir han ond.

-Akta er för att läsa min post, fru Katharina, säger han argt. Det är orätt av er!

Till hans förvåning kastar hon sig för hans fötter och griper runt hans ben.

-Käre, käre gosse. Prygla mig gärna som en usel slinka! Förstår ni då inte att jag är svartsjuk!

Han reser sig hastigt från bordet och knuffar undan henne. Han rusar nedför trapporna och bort mot Sankt Augustinerklostret. Där, i trädgården, finns en berså där man kan träffas ostört.

Han finner Gretchen på en bänk, upplöst i tårar. Det vackra, täcka ansiktet är vått och gör honom beklämd.

-Men kära, kära Gretchen, och han glömmer med ens all hövisk uppfostran han lärt i hemmet. Han sätter sig ner och slår armarna om henne. Ack om det bara kunde vara för evigt, tänker han! Hon snyftar och gråter till synes otröstlig och han vet inte hur han ska kunna trösta. – Vad har hänt? frågar han flera gånger innan hon äntligen kan hämta andan och få mål i mun.

-Igår blev herr Nils uppkallad till kurfursten. Han hade fått veta allt och var mycket vred. Stackars fröken Cecilia har satts i rumsarrest och ska skickas bort. Jag har hotats med riset av min matmor som tänker skicka mig till min moder i Jena. Kanske får jag aldrig besöka hovet igen? O milda himmel vad ska jag göra?

-Men kära Margarete, tröstar Jöran som skulle vilja torka hennes tårdränkta kinder med den finaste linnenäsduk. -Det är ju inte ditt fel!

-Är det inte. Jag var ju med…

-Ja visserligen… men du lurades av herr Nils, inte sant? Du har ju bara varit trogen din matmor…

Hon skakar på huvudet och tårarna strömmar.

-Nej, nej. Hon vill inte kännas vid sin egen medverkan i detta. Det är mitt eget fel. Jag skulle gått till fursten direkt. Nu förstår jag hur orätt jag gjort. Men jag gjorde det ju av kärlek…

-Kärlek?

-Ja, till herr Nils…

Hon börjar gråta igen så bittert och Jöran känner sig som slagen av blixten. Han försöker förgäves ta Gretchens huvud i sina händer men hon viker undan. Han tar det i alla fall, tar henne nästan hårt under hakan och trycker en kyss på hennes körsbärsröda läppar. Det smakar friskt av salt. Hon reser sig hastigt och skyndar iväg och han blir sittande i bersån, oförmögen att röra en lem.

Senare samma dag:

-Georgius, min son. Du har kallats hem till Sverige av kung Gustavus.

Den grånade Melanchton stryker lätt över Jörans kappärm och skakar sitt snövita huvud. Hans röst är liten och pipig av astma, som en fågels buskspel, där de sitter framför biktkuren i ett av universitetskyrkans sidoskepp. Han talar till Jöran som till en gammal vän, det gör han med alla studenter. Den gamle mannen, doktor Luthers förtrogne, småler för sig själv, men ser genast bekymrad ut under kappans huva.

-Har det hänt något fader, säger Jöran ödmjukt, och anar furstens order bakom herr Philips vänliga ansikte. Jöran ser ned i golvet och vågar inte se sin mentor i ansiktet.

-Jag vet inte, käre Jöran. Din konung fruktar nya angrepp från era danska grannar. Jag vill mena att han har behov av dig och din studiosus gloria. Han är ju inte helt rask, kung Gustav i Sverige. Ingen av oss blir ju yngre som du vet.

-Ack dessa krig, säger herr Philip. Jag hoppas att din tid här har varit dig till nytta i ditt fortsatta värv?

-Jag skulle hellre tjäna Er än kung Gustav, säger Jöran tyst och knäppet händerna i knät.

-Å min käre gosse! Man skall alltid tjäna sin konung, det vet du väl?

Melanchton ser på honom på sitt milda vis men Jöran ser generat i golvet.

-Även om det är emot Guds bud?

-Vad menar du Jöran?

-Krig, mord, tortyr, fader.

Melanchton sitter tyst och ser upp efter kapellets väggar. Det saknar prydnader förutom några vapensköldar från familjer som skänkt pengar till kyrkans restaurering. Allt onödigt krims-krams som pryder papisternas kyrkor är borttaget. Där uppe är ett särskilt vackert bemålat glasfönster som han gärna talar om. En ängel bär budskap till jungfru Maria om att hon ska föda Kristus. Guds hand sträcks välsignande in genom hustaket där jungfrun står. Det är glädjen och mystiken i det kristna budskapet som magister Philip så gärna talar om. På den bortre väggen i kapellet grinar Kristus illa under sin outhärdliga pina. Melanchton ser att Jöran betraktar det törneprydda huvudet på frälsaren och tar hans arm.

-Vi lever i en grym värld, min käre Jöran. Människan gör inte alltid Guds verk. Kan du hjälpa konungen att göra den mindre grym så gör du en Gudi behaglig gärning. Du måste bara få folket att lyssna till dig. Vi måste föra våra konungar in på den rätta vägen. Kom ihåg att en stark kungamakt är grunden för välståndet i riket. Er Gustav är en rättfärdig kung. och magister Olaus Petri är en god vän till mig.

Jöran minns berättelserna om Daljunkern och Nils Dacke. De utstungna ögonen och avskurna öronen. Denna hämndlust som människan är kapabel till. Alla grymheter, häxbål, tortyrredskap. Han undrar för sig själv om detta är rättmätigt? Rättfärdigt? Han tänker på Nils Bielke och den vackra Gretchen, så skön i sitt gråtmilda kvinnliga bryderi, och han knyter de knäppta händerna, inte i bön utan i raseri, så hårt i knät att det gör ont i fingrarna. Melanchton ser honom med sina milda ögon.

-Jag ser att du beslutat dig för att göra det rätta Jöran, säger han och reser sig långsamt. Gud vare med dig min son, nu och för all framtid.

Det är som ett vrål stiger mot kyrkans kupoler. En kropp slits i stycken och sprids ut över all fyra väggarna. De höga vita väggarna rinner av allt blod. Och Kristusfiguren i koret ler äntligen befriat, kastar av sig törnekronan och stiger ner från korset.

KAPITEL FEM

På kvällen har Jöran bråttom hem. Här vill han inte stanna längre. Nu vill han göra allt gott med den goda fru Käthe innan han ska resa hem. Utanför en av krogarna vid torget ser han Bielke och Leijonhufvud, och innan han hunnit vika in i gränden och försvinna har Bielke gripit honom i ärmen.

-Jaså där är du junker Jöran, säger herr Nils spydigt och drar honom mot sig. Tro inte att du ska slippa undan en välförtjänt omgång din landstrykare. Vad tar du dig för friheter din eländiga gråkappa!

Jöran försöker slita sig loss, han är ingen slagskämpe. Han ber Bielke att släppa taget. Men denne trycker upp honom mot muren.

-Nej min bäste Jöran Persson. Nu häftar du i skuld till mig, säger han och drar sin värja.

Jöran försöker slå ifrån sig men grips bakifrån av Leijonhufvud. De drar honom längre in i gränden. Plötsligt får han en spark i magen och känner en hand lyfta honom i håret. Värjan blixtrar till en sekund i en solstråle, och en varm blodström rinner nedför kinden och färgar kappan svart.

Sedan blir han liggande i gränden en lång stund. Blodet rinner kraftigt från ansiktet, han försöker förgäves stoppa flödet med ärmen på kappan. Han kommer på benen, snubblar över en sophög av skulor och lort och trampar på en liggande trashank som ramlat utanför krogens bakdörr. Han går dubbelvikt över torget, förbi några förskräckta munkar, några tiggare, och ner mot den smutsbruna ån. Det hade lika väl kunnat vara den lilla Salaån, Erik hade varit där och hjälpt honom. Men han förstår inte var han är och fortsätter att vingla upp längs en annan smal gränd. Det är mörkt i gränden och det känns som när han tog sitt första rus.

Vid apotekarhuset sjunker han ihop mot stenmuren. Han ramlar omkull i sörjan av snö och smuts och lägger huvudet, som spränger, med den hettande svullna kinden, mot de kalla kullerstenarna. Han hör någon närmar sig, tänker på att det kunde vara Erik, och han lyfter frånvarande huvudet. Kanske är det Gretchen, tänker han trött? Sen ser han att det är mor Katarina. Hon ropar i mörkret i gränden och släpper korgen med bröd så att den rullar iväg över gatstenarna. Hon springer fram och sjunker ned bredvid honom, och tar hans dunkande huvud i sitt knä och tröstar honom.

• – – – –

Erik XIV blev Sveriges kung vid faderns död 1560. Han var välutbildad, såg bra ut, och vann krigsframgångar i Estland och i kriget mot Danmark. Tidigt upptäcktes en paranoid sida hos Erik, som förvärrades fram till de s.k. Sturemorden, när Erik själv och medhjälpare mördade bröderna Nils och Svante Sture. Han uppvaktade en rad kungliga prinsessor, bland annat drottning Elisabeth av England, men fick nej av samtliga. Han gjorde sig till ovän med adeln genom att kräva ökad rusttjänst, och drog inte jämnt med sina bröder Johan och Karl. När han äktade sin tidigare frilla Karin Månsdotter och ”galenskapen” tilltog, lät bröderna arrestera honom och föras till Åbo slott. Efter att ha suttit fängslad på flera slott förgiftades han med [enligt myten] ärtsoppa 1577 på Örbyhus slott i Uppland. Vid en gravöppning 1958 konstaterades att kvarlevorna bar spår av arsenik. Märkbart är att Erik XIV var populär bland folket, men hatades av många inom adeln.

Jöran Persson var född omkring 1530. Efter studierna i Wittenberg fick han anställning vid hovet hos Gustav Vasa som en sorts sekreterare och jurist. Han kom att stå Erik XIV nära, inte minst för bådas intresse i astrologi. Han kom att bli Eriks privata sekreterare, upphöjdes till landshövding och adlades med släktnamnet Tegel. Vid den av Erik instiftade Höga Nämnden verkade han som prokurator, jurist och åklagare. Nämnden kom under Eriks tid som kung att döma runt 300 personer till döden. Jöran Persson kom att bli särskilt hatad av adeln. När Erik arresterade sin bror Johan som fick sitta på Vaxholms fästning ska han ha förhörts av Jöran Persson, som var en god talare. När Erik stred i fält sköttes kronans verksamhet av Jöran Persson. Man menar att han understödde kung Eriks hat mot släkten Sture. Han anklagades för att ha tagit mutor, våldtagit kvinnor, och att ha försnillat kunglig egendom för egen vinning. 1568 efter gripandet av kung Erik fängslades han, torterades, blev avskuren öronen, ”rådbråkad” d v s olika ben i kroppen krossades medan offret fortfarande levde. Han ska tillslut ha ”benådats” av hertig Karl (Erik XIV:s bror) och efter en timmas tortyr blivit halshuggen. Från galgbacken på Brunkebergs torg ska Erik ha kunnat se hela den långa avrättningen från slottet, där han satt fången. Även Jörans mor Anna dömdes såsom ”häxa” att avrättas tillsammans med sin son, men när hon fördes till avrättningsplatsen ska hon ha fallit av hästen och brutit nacken. Så illa slutade vänskapen mellan Erik och Jöran.

.