- Om Stockholms arbetarebibliotek och andra tidiga folkbibliotek i Stockholm.
- Om Stockholms Läsesalong
- Om Stockholms stadsbibliotek fram till 1928
- Om Stockholms stadsbibliotek efter 1928
- Om arbetarbibliotek i Sverige
- Om Eskilstuna stadsbiblioteks historia
- Om Hudiksvalls stadsbiblioteks historia
- Om andra folkbiblioteks historia
- Om folkbildning och folkbildare
- Gustav Vasa församlingsbibliotek
1906 delades på grund av den stora befolkningsökningen Adolf Fredriks församling på Norrmalm i tre: Adolf Fredriks, Gustav Vasas och Matteus församlingar. På hösten 1909 öppnade de båda senare nya församlingsbibliotek.
Redan efter några år hade Gustav Vasa församlingsbibliotek ryckt fram i täten av folkbiblioteken i Stockholm, både vad gäller antal utlån och ökat bokbestånd. Församlingen var intresserad och anslog pengar till verksamheten, och man kunde använda sig av ny teknik och nya tänkesätt på biblioteksområdet.[1]
1909, när biblioteket fortfarande var inrymt i församlingshuset i korsningen Odengatan/Västmannagatan, började man därför ställa upp böckerna på s.k. öppna hyllor, där låntagarna själva kunde välja bland böckerna. Det var första gången detta praktiserades i Sverige, där böckerna tidigare hållits väl förvarade i magasin dit endast bibliotekarien hade tillträde. Anledningen var säkert att man saknade bokmagasin i församlingshuset, men man kan också anta att föreståndaren, Hildur Lundberg, var påverkad av Valfrid Palmgrens idéer och intryck från sin amerikanska resa, som publicerades i debattskriften Bibliotek och folkuppfostran, samma år.[2]
Utlåningssiffrorna steg markant, varför det som först varit ett experiment, nu bibehölls och utvecklades. I november 1912 kunde man flytta till mer ändamålsenliga lokaler, i en femrumslägenhet på Norrtullsgatan 8 B. Det skulle dock dröja ända till 1919 innan något av de andra folkbiblioteken introducerade systemet med öppna hyllor, som Valfrid Palmgren förespråkat. Då började Kungsholmens församlingsbib-liotek, som då vuxit till Stockholms största folkbibliotek, att flytta ut en del av sina böcker på öppna hyllor.
På Gustav Vasa församlingsbibliotek började man också tidigt med barnverksamhet, också helt i Valfrid Palmgrens anda. Vid flyttningen 1912 inrättades ett särskilt läsrum för barn, säkert influerat av Stockholms barn- och ungdomsbiblioteks verksamhet. Här introducerade föreståndaren Hildur Lundberg sagostunder, barnteater, föredrag och högläsning, och hon lät göra en utförlig kortkatalog med ämnesord, illustrerade listor med boktips, samt införde undervisning i bibliotekskunskap för alla elever i församlingsskolornas avgångsklasser.
Hildur Lundberg hade själv gått en kurs i bibliotekskunskap som Valfrid Palmgren anordnat på Kungliga biblioteket 1908, och hon hade uppenbarligen tagit stort intryck av Palmgrens undervisning. Lundberg följde med när Gustav Vasa församlingsbibliotek 1928 upptogs i Stockholms stadsbibliotek, och hon blev där i många år chef för barnavdelningen.
[1] Gert Hornwall, ”Ett föregångsbibliotek i Stockholm. Gustav Vasa församlingsbibliotek, 1909-1927”. i Ideer och resultat. Nordiska biblioteksuppsatser tillägnade Ingeborg Heintze, 1961, 130.
[2] Gert Hornwall, s. 131.
1b.
Stockholms arbetarebibliotek ”för arbetarne – genom arbetarne”
Stockholms stadsbibliotek invigdes 1928. Då upphörde också det som en gång var Sveriges största folkbibliotek – Stockholms Arbetarebibliotek – för att uppgå i det nya stadsbiblioteket. Att arbetarrörelsen under lång tid drev egna folk- och studiecirkel-bibliotek är idag bortglömd historia. Därför kan man gärna gärna lyfta fram det faktum att Stockholms Arbetarebibliotek vid sekelskiftet 1900 var ett stort och viktigt folkbibliotek, viktigt både för arbetarrörelsens självförståelse och för folkbiblioteks-väsendets framväxt i Sverige, och ett viktigt inslag i byggandet av ett demokratiskt välfärdssamhälle där skola och folkbibliotek var betydelsefulla ingredienser.
Stockholms Arbetarebibliotek grundades 1892, då man sammanslog flera mindre arbetarrörelsebibliotek, som Socialdemokratiska förbundets, Norra järnarbetare-fackföreningens, Murarefackföreningens och Fabrikssnickarefackföreningens bibliotek. Snart anslöt sig även andra fackföreningars bibliotek, som målarnas, träarbetarnas och bokbinderiarbetarnas. Biblioteket finansierades med kontingenter, 75 öre per femtio medlemmar och kvartal, plus två öre per medlem. I bibliotekets första styrelse satt bland andra målaren Edmund Lindborg, som blev bibliotekets förste föreståndare, och Knut Tengdahl, en av socialdemokratins ledande män i Stockholm och sedermera stadsfullmäktiges ordförande.
Bibliotekets första lokal låg på Svartmangatan 8 i Gamla stan, en gammal bagerilokal som var så kall och fuktig att man tvingades bära ytterkläder inomhus. Den lungsjuke Edmund Lindborg for illa av kylan och avled 1894, då biblioteket redan hunnit avverka två nya adresser på Stortorget. 1897 återfinns biblioteket på Stora Badstugatan 11 (nuvarande Sveavägen) och en nyöppnad filial på Södermalm får adressen Kocksgatan 24. När Folkets hus invigs på Norra bantorget 1901 får biblioteket stora och mer ändamålsenliga lokaler där. Det finns kvar här fram till 1926, då det flyttas till LO-huset. 1928 uppgår det så i det då nyöppnade stadsbiblioteket.
Ett biblioteksbesök i Folkets hus 1901
Den elfte oktober 1901, sex dagar efter den fest som biblioteket bjudit in till i samband med sin flytt till Folkets hus, styrde skofabriksarbetaren E. Strömqvist sina steg mot Norra bantorget. Förutom biblioteket hyste då Folkets hus såväl parti som fackföreningar, tidningen Social-Demokratens redaktion och en teater. Lokalerna var upplysta av något så ovanligt som elektriskt ljus och biblioteket hade flera stora rum med tidskrifts- och tidningsläsning, en läsesal och en stor utlåningsdisk. Litteraturen valdes ur en tryckt katalog och hämtades sedan fram från närbelägna magasin.
Denna dag bestämde sig Strömqvist för två verk av den tyske upptäcksresanden Eduard Schnitzer, bättre känd under pseudonymen Emin Pascha. Samtidigt återlämnade han två andra och eftersom han tillhörde ett fackförbund som var anslutet till biblioteksförbundet betalade han fem öre per vecka för dem – en icke-medlem fick betala tio öre. Denna avgift togs bort i samband med att biblioteket beviljades kommunalt anslag 1907.
När Strömqvist i väntan på sina böcker lät blicken glida upp emot taket, kunde han studera en devis: Ej bättre börda man bär på vägen, än kunskap mycken. När Ivar Lo-Johansson besöker biblioteket 1922, vilket han berättar om i memoarboken Asfalt, oroar han sig över att alltför många av låntagarna tycks föredra enkla underhållningsromaner och utbrister: ”En låntagare med en dålig bok hindrade hela arbetarrörelsens framgång.”
När Strömqvist lämnade biblioteket passerade han entrén till Folkets Hus vid Norra Bantorget. Där var fullt med försäljare av olika pamfletter, och ofta uppstod politiska diskussioner, som pågick ända tills lyset släcktes. ”Då var det ingen idé att fortsätta debattera, för man såg knappt mer än konturerna av motståndaren, hörde bara hans röst.” skriver Fredrik Nilsson i en av bibliotekets årsredogörelser.
Storhetstid och tillbakagång
Stockholms Arbetarebiblioteks storhetstid inföll under åren från sekelskiftet fram till och med storstrejken 1909. Under denna tid var biblioteket Sveriges största folkbibliotek tillsammans med Dicksonska folkbiblioteket i Göteborg. Bokbeståndet var drygt 10.000 volymer och över 20.000 utlån per år noterades. Biblioteket leddes av Fredrik Nilsson (1870-1918), som tidigare arbetat som typograf och journalist. Förutom att vara en av landets ledande biblioteksmän vid denna tid, tillhörde han även initiativtagarna till bildandet av Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, och Svensk biblioteksförening.
1909 utlånades närmare 180.000 volymer och Nilsson kunde skriva följande i bibliotekets årsberättelse: ”Redan den 7 augusti (då storstrejken var tre dagar gammal, förf:s anm.) ökades sommartidens vanliga tre expeditionstimmar till sju timmar per dag, men även denna betydliga ökning visade sig snart otillräcklig för att möta den enorma frekvensen, varför tiden måste ytterligare utsträckas, till elva timmar dagligen, eller från klockan tio f.m. till nio e.m. utan något uppehåll, och likväl rådde nästan hela dagen köbildning i bibliotekslokalerna.”
Samtidigt innebar storstrejkens slut på hösten 1910 arbetarebibliotekets kulmen. Biblioteket miste många av sina låntagare som var organiserade arbetare som avskedats och svartlistats och biografer och billiga detektivmagasin började konkurrera om publikens gunst. Stockholms Arbetarebibliotek fick en kraftig tillbakagång i antalet bokutlån, viktiga kontingenter gick förlorade och beroendet av kommunala anslag växte sig starkare. Samtidigt ökade andra folkbiblotek i Stockholm sin utlåning avsevärt. Under 1910- och 1920-talet blev därför planerna på ett stadsbibliotek alltmer långtgående. Även socialdemokraterna ställde sig bakom dessa planer, väl medvetna om att man i kommande allmänna val hade stor chans att bli det största partiet i Stockholm. Det skulle dock dröja till 1928 innan Knut Tengdahl kunde inviga Stockholms stadsbibliotek. Därmed var inte längre Stockholm den enda europeiska huvudstad som saknade ett stort stadsbibliotek. Och Stockholm var på väg att gå från att vara en av Europas fattigaste och ruffigaste huvudstäder, till att bli en av Europas modernaste.
Stockholms Arbetarebibliotek var på många sätt ett examensprov för Stockholms arbetarrörelse och arbetarklass. ”För arbetarne – genom arbetarne”, så stod det skrivet över entrén till Arbetarbibliotekets lokaler i Folkets hus. Genom att grunda, driva och utveckla ett stort folkbibliotek hade man bevisat att man kunde. Fredrik Nilsson var mycket medveten om detta, när han på Studenternas folkbildningsmöte i Uppsala 1901 utbrast att arbetarna själva bestämt sig för att driva bildningsfrågan, eftersom ”de högre klasserna och myndigheterna” inte visat något intresse för saken. Arbetarrörelsen hade nu visat att man själv kunde skapa ett stort folkbildningsinstrument. Arbetarbibliotek uppstod vid denna tid i många svenska städer, och skulle följas av en rad studiecirkelbibliotek, drivna av IOGT och ABF.
Vi skola vidare framåt gå
mot framtid, härlig och ljus
mot en tid då mänskor hvarandra förstå
och låna sanningen hus.
Då skulle det bli slut på nesa och skam
då skulle det gå upp till sist
att ej som vandaler vi ryckte fram
men som kännande väsen förvisst.
Så diktade arbetarskalden K. J. Gabrielsson till minne av Edmund Lindborg. Diktens avslutande strofer anspelar på att många medlemmar av borgarklassen tenderade att se på arbetarna som en mörk och hotfull massa, en samling okultiverade barbarer. (Herbert Tingstens memoarer bär syn för sägen.) Efter storstrejken strävade socialdemokratin efter att framstå som ett ansvarsfullt och samhällsbärande parti i ett svenskt folkhem, där alla samhällsklasser skulle kunna samsas. Således blev Stockholms Arbetarebibliotek ett utmärkt exempel på vad arbetarklassen kunde bygga upp; uppgåendet i det nya stadsbiblioteket blev för socialdemokratin en naturlig fortsättning, en väg bort från en specifik arbetarkultur mot en nationell folkhemskultur, där arbetare och borgare kunde mötas för att gemensamt ta sig an framtiden.
Stockholms Arbetarebibliotek blev ett viktigt trappsteg på vägen mot ett demokratiskt och välutvecklat svenskt biblioteksväsen. Det visar att arbetarrörelsens initiativ var en viktig faktor när folkbiblioteken byggdes upp. Arvet skulle komma att föras vidare i de många arbetsplatsbibliotek som skapades på 1970-talet runtom i landet, bl a på initiativ från LO. Bibliotekens ”uppsökande verksamhet” blev då en samlande benämning för att föra ut och sprida god litteratur till alla låntagare, unga som gamla, tjänstemän såväl som arbetare.
Idag ser vi tyvärr hur arbetsplatsutlåningen får stryka på foten i det kommunala budgetsanerandets spår. De optimistiska tongångar som slogs an i de ”kulturpolitiska målen” 1974 har inte kunnat förverkligas. LO:s medlemmar nås inte i samma utsträckning som TCO:s och SACO:s medlemmar av folkbibliotekens utbud. Detta var säkert inte tanken när Stockholms Arbetarebibliotek 1928 överlämnade sitt stora bokbestånd till Stockholms stadsbibliotek. Då var det Stockholms arbetare som utgjorde ryggraden i det nätverk av folkbibliotek som utgjorde Stockholms Arbetarebibliotek, och som på 1920-talet omfattade filialer på Södermalm, i Älvsjö, Sundbyberg, Liljeholmen och Aspudden samt mindre utlåningsstationer i t ex Hagalund, Nynäshamn, Spånga och Rotebro.
Att Sveriges största folkbibliotek vid förra sekelskiftet drevs av arbetarörelsen i Stockholm – För arbetarne – genom arbetarne – är ett faktum som borde stämma till eftertanke i bibliotekssverige när detta skrives.
Hans Larsson & Mats Myrstener
2016-04-12
1c. Om de äldsta församlingsbiblioteken i Stockholm
Det är inte många stockholmare som känner till att det gula skolhuset vid Klara kyrka också innehöll Stockholms äldsta församlingsbibliotek, och därmed ett av Stockholms och Sveriges äldsta folkbibliotek över huvud taget.
Alla Stockholms församlingar drev bibliotek på 1800-talet, men de flesta uppgick i Stockholms stadsbibliotek vid dess öppnande 1928. Kvar blev bara Klara, Matteus och Oscars församlingsbibliotek. Klaras och Storkyrkoförsamlingens bibliotek var de äldsta.
Bägge biblioteken grundades 1861, Klaras 29 januari och Storkyrkoförsamlingens 28 april. Initiativtagare var Stockholms förste folkskoleinspektör Per Adam Siljeström. I styrelsen för Klara församlingsbibliotek satt vidare bokhandlaren Henrik Klemming, bror till riksbibliotekarien med samma efternamn, och den kände grosshandlaren J.G. Schwan, som donerade 660 böcker till det första biblioteket. Det var en tid av kortvarig liberalism under kung Oscar I som många tidiga folkbibliotek grundades.
Biblioteken skulle betjäna både församlingarnas vuxna befolkning och dess skolbarn, och blev på det sättet också en sorts tidiga skolbibliotek. Därför placerades de också i rum på respektive folkskola. Storkyrkoförsamlingens bibliotek låg sedermera i nuvarande Storkyrkoskolan. Det ”anlitas främst af folkskolans lärjungar och lärarepersonal” skriver folkskoleinspektören Nils Lagerstedt uppgivet vid sekelskiftet.
Församlingsbiblioteket i Klara låg först i det gula gamla skolhuset vid kyrkan, för att senare flytta till ny skola på Vasagatan. Biblioteket innehöll vid sekelskiftet 2.146 böcker och var öppet två timmar på lördagen. Bibliotekarie var i många år folkskolläraren Jonas Hamner, som enligt stockholmsskildraren Claes Lundin på vintern ofta kunde ses åka skridskor på Klara sjö efter arbetsdagens, som lärare, slut.
Vilka lånade då på biblioteket? Enligt Klarabibliotekets lånejournal så var det främst skolungdomar. August Strindberg gick sina första år i Klara, men flyttade 1860 till skolan i Jakobs församling. Socialistagitatorn August Palms son Theodor lånade på Klarabiblioteket, Sigfrid Siwertz, blivande författare, var också inskriven som låntagare. En flitig och ofta återkommande låntagare var en av våra första ”proletärförfattare”, gjutarlärlingen Ernst Hellborg. Jag skriver om hans boklån i min lic. avhandling På väg mot ett stadsbibliotek.
Vad lånades? Av skolbarnen naturligtvis mest populära ungdomsböcker, de som nu fanns att få tag i, och som passerat lärarens argusöga, på ett församlingsbibliotek på 1800-talet. Zacharias Topelius flerbandsverk ”Läsning för barn”, H.C. Andersens sagor, Rickard Gustafssons ”Sagor”, men också Anders Fryxells ”Berättelser ur svenska historien” och Topelius ”Fältskärns berättelser”, tillhörde de mest utlånade böckerna.
1937 fick Gamla Stan en filial till Stockholms stadsbibliotek varvid församlingsbiblioteket miste sin betydelse. Men biblioteket vid Klara kyrka levde kvar ända in på 1990-talet, och var då fortfarande Stockholms äldsta folkbibliotek!
(Storkyrkoförsamlingens församlingsblad Stortorget, 1993:3)
3-4. ”Hit får du aldrig arbetarna” Om när Stockholms stadsbibliotek kom till
Det var många och långa turer innan Stockholm fick sitt stadsbibliotek 1928. Stockholm var då den enda huvudstaden i Europa utan eget stadsbibliotek. Men stadens styresmän tvekade ändå länge, och det var först sedan bankdirektör K.A. Wallenberg donerat 1,5 miljoner kronor till staden som ett beslut kunde tas i stadsfullmäktige 1920. Precis som i Göteborg (Dickson) och Malmö (Beijer) grundade privata donationer det som seder-mera skulle bli kommunala flaggskepp. Sponsring från näringslivet, liksom avgiftsbe-läggning av kommunal service, är nygamla idéer. Låt oss se hur det gick till när det begav sig.
Tanken på ett stadsbibliotek i Stockholm är gammal, men i sin moderna variant dök den upp första gången 1909, då apotekaren H.G.O. Enell i en motion till stadsfullmäktige föreslog att staden skulle inrätta ett stadsbibliotek. ”En förståndigt och väl ledd biblioteksrörelse är en väsentlig del af ett samhälles uppfostringssystem”. Enell var starkt påverkad av pionjären Valfrid Palmgren, som gick in i högerpartiet Allmänna valmansförbundet, främst nog för att kunna driva biblioteksfrågan. Hon och Enell, samt Elias Lagercrantz, som anslöt till motionen, var de drivande i stadsfullmäktige, när Palmgren valdes in där som en av tre kvinnor, 1909.
I Stockholm bedrev redan Stockholms arbetarebibliotek och det politiskt liberala Folkbildningsförbundet biblioteksverksamhet. Det nya initiativet kom nu istället från de kyrkligt förvaltade församlingsbiblioteken, ovannämnde Nils Lagerstedt var aktiv i Johannes kyrkoråd, Palmgren i Gustav Vasa församling. Församlingsbiblioteken hade från en blygsam start kring 1860 utvecklats kraftigt efter sekelskiftet. På Östermalm och Kungsholmen, som båda hade stor arbetarbefolkning, var församlingsbiblioteken stora och livligt frekventerade. Valfrid Palmgren skulle under tiden, 1911, inrätta Stockholms första Barn- och Ungdomsbibliotek (det var en verksamhet som de andra biblioteken försummat). Men hennes nya projekt var att grunda ett stadsbibliotek!
Stadsfullmäktige tillsatte en utredning som efter två år avgav sitt betänkande, om ett ”centralbibliotek i Stockholm”. I utredningen satt Valfrid Palmgren, Arbetarebibliotekets bibliotekarie Fredrik Nilsson (s), och fullmäktiges biblioteksinspektör, litteraturhistori-kern Karl Warburg (liberal). Samarbetet mellan de tre personligheterna var inte utan gnissel, som Palmgren omtalade i en retrospektiv artikel i Biblioteksbladet 1954.
Knut Kjellberg, läkare, folkbildningsman, nykterhetskämpe, liberal politiker
Det gnisslade som sagt mellan Palmgren, Folkbildningsförbundets ordförande, den kulturellt intresserade läkaren och folkbildaren Knut Kjellberg, och Arbetarebibliotekets Fredrik Nilsson. Redan 1909 sedan hon valts in i stadsfullmäktige, gick Palmgren till angrepp mot Folkbildningsförbundets ”läsestugor” och Arbetarebibliotekets verksamhet. De hade skriver hon i Svenska Dagbladet ”en andlig källarlukt”, och befäste klassmotsättningar. Palmgren hade på plats 1909 studerat amerikanska folkbibliotek, som hon vurmade för, de kallades ”allmänna bibliotek”, public library, och inte ”folkbibliotek”, och hon hade använt sig av dom när hon skrev en statlig utredning om bidrag till folkbiblioteksverksamheten 1911. Debatten mellan henne och de två större förbunden förgiftade stämningen och staden tog avstånd från centralbiblioteksutredningen när den presenterades 1912. Palmgren skyllde motsättningarna på Kjellberg och Nilsson, men även Karl Warburg fick en släng av sleven. Warburg och Nilsson hade skurit ned och bantat Palmgrens ambitiösa förslag, men inte tillräckligt för att beveka Stockholms kommunalpolitiker. Vid denna tid byggdes Stockholms stadshus för stora kostnader, och staden ansåg sig inte ha råd med ett hus till av samma storlek. Valfrid Palmgren ledsnade på motsättningarna i Stockholm och flyttade till Köpenhamn, där hon gifte sig och fortsatte sina språkvetenskapliga studier.
Lösningen blev att söka pengar för byggandet ur den s.k. Forsgrénska fonden, efter den store byggmästaren Karl Robert Forsgrén. Flera nya förslag lyftes fram, men pengarna uteblev. 1917 föreslog Karl Warburg att en ny ansökan från Forsgrénska fonden skulle gå till ett stadsbibliotek. Nu hade den stora ekonomiska bidragsfonden Knut och Alice Wallenberg, en av de största som Wallenberg-familjen förvaltar, tillkommit. Ett bidrag ur denna fond på 1,5 miljoner SKR kunde utgå, om Stockholms stad bidrog med lika mycket, till ett stadsbiblioteksbygge. Knut Wallenberg hade tidigare donerat pengar till Handelshögskolans tillkomst, liksom till Stockholms stadshus. När stadsbiblioteket första gången kom på tal (se ovan) hade han talat emot. Nu hade han ändrat sig, kanske påverkad av den kulturintresserade prins Eugen? Som exempel kan nämnas att i USA hade väldiga donationer från t.ex. stålmagnaten Andrew Carnegie möjliggjort stora biblioteksbyggen i Boston, New York, och Philadelphia. Folkbildning ansågs befrämja en lugn samhällsutveckling, och var en motkraft mot både anarki och socialism, menade Carnegie.
Nu kunde inte stadsfullmäktige tveka längre. Pengar söktes återigen ur Forsgrénska fonden och en bibliotekskommitté tillsattes 1918 med Arbetarrörelsens arkivs chef Oscar Fredrik Borge (s), borgarrådet Oscar Larsson (s), den sedermera stadsbiblioteka-rien Fredrik Hjelmqvist (liberal), och en viss P.B. Romare (AV). Dessutom knöts till kommittén bibliotekarierna Knut Tynell och Greta Linder, tidigare nämnde Karl Warburg, och arkitekten Gunnar Asplund, som uppdrogs att göra ritningar (och tydligen antagits utan någon tävling). När de konservativa (Allmänna valmansförbundet) kritiserade de höga kostnaderna fick nya pengar sökas ur Forsgrénsfonden, och även Knut Wallenberg fick lätta på plånboken för mera pengar. Men nu skulle det ske!
Greta Linder, bibliotekarie, bibliotekskonsulent
För att blidka snåla kommunpolitiker skar borgarrådet Oscar Larsson, som fick ta stötarna i fullmäktige, ned det ursprungliga förslaget. Så försvann en hörsal, en filial i centrum för ”näringslivet” med ekonomisk litteratur, studiecirkelrum och en upplysningsavdelning för s.k. quick reference, som Hjelmquist och Asplund studerat i USA. Biblioteket fick, på amerikanskt manér, karaktären av studiebibliotek för ”den bildade kulturellt intresserade medelklassen” som Knut Tynell uttryckte det i en artikel i Biblioteksbladet 1922. Kommitténs betänkande sade att biblioteket skulle vara ”ett komplement till skolor och övriga undervisningsanstalter”, och på så sätt tjäna ett gott ekonomiskt syfte. Det låg strategiskt på Norrmalm, nära Handelshögskolan, Stockholms högskola, och några stora läroverk.
Sådana övertygande argument accepterades av majoriteten i Stockholms stadsfullmäktige, som bestod av S och Liberala. Det torde också ha tilltalat Wallenberg som säkert kunde instämma med Andrew Carnegie, som när han öppnade det bibliotek han donerat pengar till i Baltimore 1888, sade : ”It is safe to say that the 37 000 frequenters of the Pratt library are of more value to the country than all the inert, lazy and hopelessly poor in the nation.” (Michael Harris: The purpose of the American public library, i Library Journal 1973.)
”Biblioteket vill vara ett stadsbibliotek i modern mening, dvs ett bibliotek som hänvänder sig till varje samhällsmedborgare, som önskar följa med sin tid genom boken” menade det socialdemokratiska borgarrådet Oscar Larsson när han inför de konservativa tvingades försvara den dyra taklagsfesten 1925. Stadsbiblioteket öppnade 2 april 1928, filialerna på Söder ett halvår tidigare. Enligt Valfrid Palmgren skulle det ”allmänna biblioteket” som hon med den engelska termen föredrog att kalla det, överbrygga klyftorna mellan rik och fattig, hög- och lågutbildade. Det var säkert tanken, särskilt från den socialdemokratiska majoritetens sida i Stockholm, liksom med den enhetsskola på nio år som man samtidigt ville genomföra. Men farhågor om den vackra tankens genomförande väcktes redan på invigningsdagen. Den danske bibliotekskonsulenten socialdemokraten Jörgen Banke sa då till Fredrik Hjelmqvist, vid anblicken av stadsbibliotekets majestätiska murverk, att ”Hit får du aldrig arbetarna” (källa: Åke Åberg). Senare undersökningar har gett honom rätt på den punkten. Det var medelklassen och dess barn som främst skulle dra fördel av det nya stadsbiblioteket i Stockholm, liksom av Palmgrens Barn- och ungdomsbibliotek. Det tål att poängteras särskilt idag när bibliotekets utåtriktade verksamhet hotas av nedskärningar. Snedvridningen i utnyttjandet poängterades redan av Fredrik Hjelmqvist i en låntagarundersökning 1944 publicerad i Biblioteksbladet, och har senare blivit allt tydligare.
Biblioteksbladet 1992:1
4. Om Assistentföreningen vid Stockholms stadsbibliotek och lönekonflikten 1931
Stockholms stadsbibliotek (SSB), grundat 1928, var som utvecklad organisation strikt uppbyggd enligt de statliga och kommunala ämbetsverkens princip. Från början fanns en personaluppdelning i åtta nivåer i en sorts pyramidform, från stadsbibliotekarie/chef i toppen, 1. bibliotekarie/underchef, 2. bibliotekarie/ filialföreståndare, 1. assistent/ mindre-filialföreståndare, 2. assistent, 3. assistent, biblioteksbiträde, elev/student. Inom varje nivå fanns dessutom ett komplicerat befordringssystem som byggde på fyra nivåer. Fast anställd (ordinarie), extra ordinarie anställd, extra anställd, samt timanställd. Bara att nå den högsta nivån ”ordinarie”, var svårt nog. Då krävdes minst 4-5 års tjänstgöring. Ibland även längre, vilket assistentföreningen på biblioteket kritiserade.
Lägst ner i organisationen stod de som hade garderobstjänst, dvs vaktmästarperso-nalen, det var ett arbete som krävde viss pondus i kontakten med besökarna. ”Expeditionsvakterna”, främst män, höll också uppsikt över städerskor, befordrade post, blanketter, linne och förbrukningsartiklar som handdukar och toapapper. Man kollade studiecirkellokalerna, flaggning mm., sorterade klipp av skönlitterära recensioner, hängde tidningar, hämtade upp material från magasinen. Även här fanns en anciennitetshierarki, ”bokuppsättarna” var ofta yngre vaktmästare som stod lägst i hierarkin och kallades ”hyllegutterne” i Norge.
Springpojkar anställdes omedelbart efter skolan med det skarpa tillägget att de inte skulle få jobba vidare med mer ansvarskännande uppgifter. (”De kunna sålunda ej skapa sig en framtid inom bibliotekssystemet” menade stadsbibliotekarie Hjelmqvist, och de jobbade på fm 9-13 med bokuppsättning.)
Bokbindarbiträden arbetade också på HB, ofta kvinnor, från början 8 stycken.[1]
De sex städerskorna på huvudbiblioteket var de enda som från början var fackligt anslutna (i Kommunalanställdas förbund), med en månadslön på 172 kronor. Sommaren 1931 hotade städerskorna med strejk genom sitt fackförbund och det ansvariga borgarrådet socialdemokraten Oscar Larsson fick träda in som medlare. Han telegraferar då nervöst och lite irriterat från semestern i Tylösand till SSB:s chef Fredrik Hjelmqvist: ”Hotar konflikt. Gå med på kompromissen med ombudsmannen. Ring mig ons kl 1. Tylösand 26.”[2]
Assistentföreningen
SFF (Svenska folkbibliotekarieföreningen) bildades 1938 (framdrivet av blandannat assistentföreningen vid SSB, som bildades som en intresseförening 1931) och var Sveriges första fackliga bibliotekarieorganisation. Löneförhandlingarna fick dock skötas genom kommunaltjänstemannaförbundet, SKTF, som assistentföreningen var ansluten till sedan 1936. Både bibliotekarien Maj Lundgren och kollegan Elisabeth Gavelius från SSB var aktiva i SFF från starten, liksom Bianca Bianchini och biblioteksassistenten, den kände marxisten och poeten Arnold Ljungdal.[3] Befälsordningen på SSB var närmast militärisk, t.ex. skriver stadsbibliotekarien Knut Knutsson till assistentföreningen 1943 apropå en dispyt om ”ordergivning” med Gavelius: ”Att en underordnad tjänsteman företar sig att angiva huruvida en av förman utfärdad order skall tillämpas eller ej, torde icke vara brukligt, vare sig i statlig eller kommunal tjänst”. Regelverket skulle följas även om det var odemokratiskt.[4]
Hösten 1935 utkom Assistentföreningens pamflett ”Hur ska det gå för Pinnebergs på stadsbiblioteket”, en parafras på en vid denna tid känd tysk antinazistisk roman. Den blev positivt recenserad i Biblioteksbladet (BBL), den ledande facktidskriften. Den uppmärksammades i pressen, bl.a. i Aftonbladet av professor John Landquist. [5] Den följdes av ytterligare en pamflett om anställningsförhållandena på SSB, ”Melodien som kom bort” våren 1937. Naturligtvis togs detta inte väl upp av bibliotekets ledning, särskilt som dispyten nu läckte ut till pressen.
”Assistenternas löneförhållanden äro till den grad kaotiska, att jag tror det är bäst för dig att ej göra några som helst jämförelser.” skriver Fredrik Hjelmqvist förmanande i brev till kollegan överbibliotekarie Seve Hallberg, 29/2-28. Bianca Bianchini, Arnold Ljungdals högra hand i assistentföreningen, skrev en artikel om missförhållandena i Biblioteksbladet 1936, där hon jämför med England och kräver bättre löner för de svenska assistenterna. Sveriges allmänna biblioteksförening (SAB), en betydelsefull intresseförening, tillsatte därför en kommitté vid årsmötet 1937 i Örebro. SAB tar åt sig äran av initiativet, som snarast pressats fram av kritiken från de anställda i Stockholm.[6] En artikel i Stockholms Dagblad om ”skrivbiträdenas låga löner” (140 :-/månaden) 1937, föranledde ett argt brev från Oscar Larsson till Fredrik Ström, partikollegan i stadsfullmäktige, Larsson kallar det ”förtal”.[7]
Assistentföreningen låg säkert bakom artikeln i SD. Larsson påpekar att biträdenas löner från början var 165:20 för att efter tre år ha stigit till 206:50/månad. (2.472/år), vilket han menar är vad staden har råd med (att jämföra med 12.000 kronor i månadslön för stadsbibliotekarien som motsvarade en professorslön).
”Jag säger icke att dessa löner äro riktiga. Jag säger endast att biblioteksstyrelsen icke kan ge kontorsbiträden andra löner än stadsfullmäktige och tjänstenämnden bestämt.” (Stockholms stad hade ca 1.000 mestadels kvinnliga skrivbiträden skriver Larsson. De flesta var unga flickor som fortfarande bodde hemma innan de blev ”bortgifta”). SSB:s utgifter bokfördes naturligtvis rigoröst av Stockholms stads drätselkontor, bl.a granskades apoteksräkningarna[8] och ”rätten till fritt glas vid erhållande av läkemedel” (att dricka vatten ur?).
Men Oscar Larsson var medveten om problemet, och i statsdebatten i stadsfullmäktige 1935 säger han att biblioteket har som uppgift en aktiv insats i samhällsbyggandets tjänst. Assistenternas löner medger han, är ”usla”, ”det är underbetalt över hela linjen och bör lyftas och få en gynnsammare lönesättning och därvid bör Stockholm, som har ett av de vackraste stadsbiblioteken – jag tänker nu främst på dess verksamhet – på denna sida Atlanten, gå i spetsen”.[9]
Kattten på råttan, råttan på repet
Det var en märklig katten på råttan, råttan på repet-debatt, där assistentföreningen klagade för stadsbibliotekarie Hjelmqvist, som klagade för borgarrådet Larsson, som klagade för stadsfullmäktiges drätselkontor. Hjelmqvist skriver i BBL 1938 (311ff) om problemet, som han var medveten om. Trots hög akademisk kompetens på SSB (2 FD, 2 FL, 2 FM, 8 FK, många lärarhögskoleutbildade), var lönerna förhållandevis låga. Det hade att göra med historiken – bibliotekarieyrket var av tradition antingen befolkat av ideellt arbetande lärare vid folkskolorna, eller av kvinnor, som försörjdes av sina män.
I stadsbiblioteksbetänkandet 1922 jämfördes bibliotekarierna med kommunala lärare, och assistenterna med biträden i statliga verk, vilket också förklarar de låga lönerna. Hjelmqvist tar åt sig av kritiken, han menar att befordringsmöjligheterna idag är ”ytterst ringa”, och hela organisationen trög. Men Hjelmqvist avstyrker samtidigt statliga ingripanden, och talar hellre om kommunernas traditionella rätt till ”frihet utan tvång”, som var en gammal konflikt i svenskt biblioteksväsen och en orsak till att vi, till skillnad från de andra nordiska länderna, inte fick en lagstiftning på området förrän 1997. [10]
1938 försökte Hjelmqvist till och med driva igenom en förändring i befordringsgången, så att fler 2. bibl. kunde skapas. Betygsättningen av personalen var viktig för chefen, och starkt kritiserad av assistentföreningen. Hjelmqvist ville endast ha betygen ”nit” och ”skicklighet”, och jämförde med de betyg som gavs inom lärarutbildningen. Assistentföreningen ville ha mer preciserade betyg för intresse, noggrannhet, bokkännedom, och förmåga att handleda allmänheten.
Arnold Ljungdal, poet, marxist och bibliotekarie och facklig kämpe
Man ville helt enkelt ha bort ”lärarbetygen”: till exempel hette det om barnbiblio-tekarierna vid SSB att de skulle ha ”förmågan att i biblioteket upprätthålla ordning och att i övrigt leda ungdomens uppfostran”, som föreningen menade inte var bibliotekariens uppgift. Folkbibliotekarier jämställdes som nämnts med folkskollärare, vilket inte upplevdes som positivt av ett akademikeryrke.[11] Assistentföreningen ville ha en betygskommitté, med en representant från föreningen, så att allt inte kunde styras av de högsta cheferna, särskilt för handläggning ”av omtvistade fall” (Ljungdals eget t.ex. som ständigt var uppe för debatt på styrelsens möten). Man ville ha mindre ”godtycke och orättvisor”. Hjelmqvist satte förmodligen själv betygen på personalen med hjälp av de tre cheferna för inre, yttre tjänst, och barnverksamheten.
Bianca Bianchini, den som tillsammans med Ljungdal hårdast drev de fackliga frågorna, lämnade under kriget SSB för en tjänst på Försvarsstaben som bibliotekarie. Hon återkommer till assistenternas lönekrav, i en artikel i Biblioteksbladet 1939, som hon kallar ”en segsliten lönefråga”. Hon påpekar att det 1939 fortfarande fanns tio lönegrader på SSB, från bibliotekschefen ner till extra andre assistent. I lön skiljde det 10.000 kronor mellan topp och botten, en hög summa även på den tiden. 76 procent av assistenterna var anställda på ”extra stat”, en övervägande och alltför stor andel, enligt Bianchini. ”Några formella kompetenskrav finnas ännu ej fastställda” konstaterar hon. Och då hade det ändå gått sjutton år sedan stadens bibliotekskommittés betänkande 1922, där kompetenskraven för de anställda sattes högt, med akademisk examen som krav för förste assistent. Hon jämför med forskningsbibliotekarier och läroverksadjunkter som har högre löner än SSB:s förste assistenter. (Att de förra i huvudsak var män säger hon inte.) Hon medger att hon i kraven har stöd från SSB:s ledning gentemot politikerna i stadshuset.
Trots reformen 1935, när den lägsta titel 3. assistent slopades och befordringsgången skyndades på, var missnöjet fortfarande stort bland SSB:s assistenter. Stockholms stads lönekommitté hade inte gått på assistentföreningens och Hjelmqvists linje, endast några vänstersocialdemokrater (Z. Höglund, Fredrik Ström) hade opponerat sig i stadsfullmäktige, skriver Bianchini. Även Oscar Larsson tillhörde de ovilliga. Han hade räknat ut (med Hjelmqvists siffror i botten) att ett boklån på SSB motsvarade 51 öre i kostnad för staden, genom att dividera antal utlån med bibliotekets egen budget. (Att Larsson då bara räknar bokutlån, inget annat, t.ex. läsesalslån och allt referensarbete av bibliotekarierna, är en annan sak. Fredrik Ström hade kritiserat detta sätt att bara anföra hårddata och lönsamhets-tänkande i stadsfullmäktigedebatten.) Stadsfullmäktige hade prompt tillsatt en ”omorganisations-kommitté”! Den förebådade den rationaliseringsutredning på SSB som skulle komma efter kriget av den nye stadsbibliotekarien Knut Knutsson.[12]
Assistentföreningen vid Stockholms stadsbibliotek var en föregångare till det som skulle bli folkbibliotekariernas fackliga organiserande inom SFF. De problem som föreningen påtalade: låga löner, kvinnodominansen inom yrket, svårigheterna att vinna erkännande för sina akademiska meriter, den dåliga uppskattningen från politiker och beslutsfattare, kvarstår dessvärre än idag.
Not: Stockholms stadsbibliotek, Biblioteksnämndens arkiv, förvaras på Stadsarkivet i Stockholm.
[1] Stockholms stadsarkiv. Biblioteksnämndens arkiv. Handlingar rörande SSB:s allmänna verksamhet, Arkiv F5:1, PM av stadsbibliotekarie Knut Knutsson 1942, som här beskriver organisationens framväxt på 1930-talet. En annan spännande personalkategori var de som gick hem till försumliga låntagare och krävde tillbaka försenade böcker! (Det var inte sällan pensionerade poliskonstaplar!)
[2] Konflikten gällde städområden, semester och ersättning (kr per kvadratmeter) och hade förts hela våren. En konflikt mellan städerskorna och deras förman på SSB var akut. Telegrammet ställdes till 1. bibliotekarien Torsten Kolmodin. (Ibid. Biblioteksnämndens arkiv. Förste-bibliotekariens korrespondens. 24/8-31.)
[3] ”En nationell personalförening för heltidsanställda vid folkbibliotekenbildades vid Sveriges allmänna biblioteksförenings (SAB:s) möte i Eskilstuna 20/8 1938, kallad Svenska folkbibliotekarieföreningen (en sektion av SAB)” (referat i Biblioteksbladet, 1938, s. 318). Inslaget av folk från SSB i SFF var markant.
[4] Stockholms stadsarkiv. Biblioteksnämndens arkiv. Stadsbibliotekariens korrespondens 1943. (brev fr Knutsson till Gavelius 11/6-43),
[5] ”Svältlönerna vid stadsbiblioteket” AB 12/11, 1935. Hela konflikten skildras muntert av Ljungdal i den självbiografiska romanen Farväl till Don Juan (1941)
[6] Biblioteksbladet 1937, 293ff. Se vidare i historiken Bibliotekarie, 70 år av facklig kamp (2008). Bianca Bianchini som arbetade på SSB, var 1941-45 SFF:s ordförande. Utredandet från SAB:s sida fortsatte över 1938 års årsmöte, där man konstaterade att endast 50 folkbibliotek av drygt 200 i landet hade utbildad personal. Man talar om ”planlöshet i lönesättningen”, ”otrygghet för befattningshavaren”, arvodering på lösa grunder och för låg grundlön. Endast 17 bibliotek hade svarat ja på frågan om ”lika lön tillämpas för manliga och kvinnliga i samma tjänsteställning och lönegrad”. Så var ju fallet på SSB, men däremot förefaller männen betydligt snabbare ha avancerat i hierarkin. T.ex. hade både Norrköpings och Eskilstunas stadsbibliotek olika löneskalor för män och kvinnor, och olika bestämmelser, könsbaserade, vad gällde sjuklön, semester, extraanställd personal och pension. I 17 städer var pensionsfrågan för bibliotekarier över huvud taget inte utredd. Man påpekar att det nuvarande folkbiblioteksväsendet är en ”relativt ung företeelse”, och att fortfarande finns en hel del bibliotekarier som arbetar ”rent ideellt”. SAB-kommittén talar om en ”underskattning av bibliotekets uppgift och betydelse i modernt samhällsliv”. Sverige hade då 132 städer, 205 municipalsamhällen, 82 köpingar, 4 ”municipalköpingar” och 2.287 mindre kommuner, varav många naturligtvis helt saknade kommunala bibliotek.
[7] Brev i Fredrik Ströms arkiv, Göteborgs UB, H 134:105.
[8] Biblioteksstyrelsens protokoll 8/4-38, bil 17
[9] citat i Biblioteksbladet 1938, 311.
[10] 1935 röstade s+skp i stadshuset igenom en lönereform för de biblioteksanställda där den lägsta assistentgraden försvann. De borgerliga röstade emot. Fredrik Hjelmqvists position i folkbibliotekssverige vid denna tid var närmast unik. Han var Sveriges förste bibliotekskonsulent efter statsbidragsbestämmelserna 1912. Han var redaktör för Biblioteksbladet och sekreterare i SAB. Dessutom chef för det största stadsbiblioteket. Hans amerikanska managementsyn på effektivitet, noggrant förd statistik och tidsstudier präglade SSB:s första tio år.
[11] Ibid. Biblioteksstyrelsens protokoll 29/1 1938, bilaga 41b.
[12] Bianchini, ”Biblioteksassistenternas placering i den kommunala löneskalan i Stockholm. En segsliten lönefråga” BBL, 1939, 42-49. Inte minst intressant ur genusperspektiv, då de flesta av de många assistenterna var kvinnor. De missgynnades också av pensionsbestämmelserna, som var högre ju bättre lön man hade. ”Ingen människa kan betala studieskulder, sätta bo och bilda familj endast på möjligheten till befordran” skriver Bianchini. Även kvinnor måste kunna försörja sig på sin lön menar hon. Bianchinis engagemang renderade henne också problem på arbetsplatsen, 1932 blir hon inte befordrad till 2. assistent efter en kontrovers med Kolmodin. Hon hade då vägrat ställa upp böcker i hyllorna, som hon menade inte var assistent- utan vaktmästarjobb. Hon fick starkt stöd av assistentföreningen i en skrivelse till ledningen. (Biblioteksstyrelsens protokoll 18/5 1932, bilaga 2). Krav på förbättrade löner framfördes flera gånger av assistentföreningen, men avslogs ständigt med hänvisning till ”stadens finansiella läge”, eller ”att en löneaktion under rådande ekonomisk depression knappast skulle vittna om god samhällsanda”. (Biblioteksstyrelsens protokoll 27/3 1935, bil. 12 a och b och 24a) . Att 1 assistenterna inte flyttades upp till 2. bibliotekarie-befattning var naturligtvis en kostnadsfråga.
4. Sammanfattning: ”Ett bibliotek för alla, som svarar mot tidens krav” Stockholms stadsbibliotek 1928-1939
Sammanfattning Studien ”Ett bibliotek för alla. Som svarar mot tidens krav” Stockholms stadsbibliotek 1928-1939
Folkbiblioteket är på 1930-talet klämt mellan kravet på att delta i ett ”upplysningsprojekt”, med historiska rötter, och kravet på att vara en effektiv och ekonomisk del av ett (modernt) samhälle. Det är först i och med det moderna folkbiblioteksväsendet, från ca 1900 i Stockholm som folkbiblioteket får en mer uttalad och mer aktiv plats i moderniteten. De gamla församlingsbiblioteken hade enbart en passiv uppgift som understödjare av folkskolans bibliotek och spridande av oförarglig underhållningslitteratur. Jag föreställer mig att bibliotekets (organisationens) verksamhet påverkas av yttre faktorer i samhället, och att detta blir mer markant och mer komplicerat under 1900-talet. Det moderna folkbiblioteket är en tydlig och integrerad del av välfärdssamhället, inte något som står vid sidan av. Biblioteket styrs främst av sina givna direktiv från politiskt valda, verkställt av organisationens tjänste-män och personal. Andra faktorer inverkar också, tidsdebatten, bildningsideal, samhällsförhållanden, och inte minst ekonomin. Samt, vad man skulle kunna kalla, den gemensamma värdegrunden. På 1930-talet var två aggressiva ideologiska system i svang, nazismen och kommunismen, bägge upplevdes som ett starkt och reellt hot mot den västerländska civilisationen. Den socialdemokratiska staten var en ytterligare påverkansfaktor.
Bibliotekets fem uppgifter, mål och syften: Pedagogik, Socialpolitik, Demokrati, Ekonomisk försvarbarhet, Litteratur (distribution och information). I taket idéplan, i basen arbetet i praktiken. Andrew Carnegies många folkbibliotek i USA bär ofta utformningen av ett tempel med klassiska pelare, något som kan skymta i SSB:s Asplundhus.
Folkbiblioteket blir sålunda klämt mellan de tankar och idéer som uppstår i samhällets idéplan (som en del av det som Sven-Eric Liedman kallar ”mjuk upplysning”), och den verklighet som manifesteras på modernitetens basplan. På 1930-talet föreställer jag mig att folkbibliotekets roll i samhällets upplysningsprojekt var starkare än vad det är idag, 2008. Upplysningstankarna är också, som Liedman skriver, både ”hårda” och ”mjuka”. Humaniora och filosofi tillhör det ”mjuka”, naturkunskaper, teknik och medicin det ”hårda”. Liedman beskriver det som en frukt vars kärna är hård, det omgivande köttet mjukt. Moderniteten (”det moderna samhället”) föder förstås nya tankar och idéer, som skapas av det kommersiella samhälle vi lever i, och som också påverkar biblioteket i dess arbete, med moden och tekniska innovationer. Om upplysningsprojeket på idéplanet vittrar sönder eller försvinner återstår alltså bara den ständigt föränderliga ”moderniteten” att förhålla sig till – som är ett gungfly som ständigt ändrar form och utseende.[2] Huruvida folkbiblioteket självt med sin verksamhet kan påverka samhället i någon riktning är naturligtvis en fråga för diskussion? Finns det över huvud taget någon önskan från bibliotekariernas sida att påverka samhällets utformning och uttryck? Eller vill man bara distribuera andras tankar och idéer? Hur ser bibliotekets/ bibliotekariernas ”värdegrund” ut?[3] När det gäller Valfrid Palmgrens tankar i frågan är det ganska klart att hon hade en sådan uttalad önskan att påverka. Hon uttrycker sina tankar tydligt i t.ex. stridsskriften Bibliotek och folkuppfostran (1909). Det gäller även många viktiga folkbildare, inte minst socialdemokrater som Oscar Olsson och Rickard Sandler.[4] Det var en del i den tidens upplysningsprojekt. Tankarna, ”visionerna” tillhör idéplanet, och de växlar över tid genom historien. Ibland är de starka och genomsyrar hela samhället. Ibland närmast krossade och tillintetgjorda under modernitetens teknologiska tyngd. Idag hör vi gärna från politikerna att ”pengarna räcker inte till”.[5] Det är naturligtvis ett av modernitetens hårda krav, att pengarna styr, lika aktuellt på 1920-talet, och en bidragande orsak till SSB:s sena start, och där kommersiella krafter spelar en allt viktigare roll under senare delen av 1900-talet.
Stadsbibliotekets starka ställning i Stockholm, som förvaltare och verkställare av tidens utbildnings- och folkbildningspolitiska mål och visioner är intressant och bör ha spelat en stor roll för det socialdemokratiska ”folkhemmets” förverkligande.
En av folkbibliotekens uppgifter som jag uppfattar det, är att, i möjligaste mån, genom sin verksamhet, ”förklara världen”, dvs moderniteten vi alla lever i. Åtminstone ge verktyg för en sådan förståelse, på ett personligt och ett mer ”samhälleligt” plan. Böckerna är redskapen, liksom andra media, men också bibliotekets personal. Därför blir biblioteket ofrånkomligt en viktig länk som förmedlare och aktör i upplysningsprojektet på 1930-talet, liksom i den tankemodell jag tillverkat. Om den är rätt och riktig, ens rimlig i dagens samhälle, återstår att se. Min ambition är i varje fall, att den ska vara generell, och att den ska gå att applicera även på andra tidsperioder än 1930-talet.
Moderniteten förändras ständigt, men gör upplysningsprojektet det också? Det måste bero på vem som för dess talan, och det är många. Under 1930-talet är socialdemokra-terna en stark aktör, i Stockholm får de den politiska makten redan 1919, i det första kommunalvalet grundat på allmän rösträtt för män. Utvecklingen i Stockholm präglas på 1930-talet av socialdemokratisk välfärdspolitik på alla områden, kultur, skolor, bostäder, arbete.[6] 1930-talet är ett oroligt decennium med tidvis hög arbetslöshet, som socialdemokraterna försöker lösa med s.k. AK-arbeten, statligt finansierade, och en expansiv kommunalpolitik. Även i ett land som USA prövas nu nya statliga arbetsmark-nadsåtgärder, i Roosevelts s.k. ”New Deal”. Att förklara denna politik för allmänheten var en del av det socialdemokratiska upplysningsprojektet.
Men frånvaron av en statlig socialdemokratisk kulturpolitik öppnar istället dörren för liberala initiativ.[7] Hela upplysningsprojektet (som ”mjuk upplysning”), där folkbiblioteken spelar en stor roll, får på så sätt en socialliberal prägel i Stockholm.[8]
Alva Myrdal var på många sätt före sin tid. Hennes tankar om kollektivhus skulle aldrig riktigt realiseras, och hennes idéer om kamratäktenskap, jämställdhet mellan könen och daghem för barnen skulle inte realiseras förrän långt efter andra världskriget. Men hennes tankar om den moderna människan skulle leva kvar och få en stor betydelse för moderniteten i Sverige efter kriget, också ideologiskt, hon kom som få andra politiker och ideologer att prägla vår syn på detta fenomen, inte minst inom socialdemokratin. Kan man tala om ett modernt (socialdemokratiskt) upplysningsprojekt redan på 1930-talet? I så fall bär det framförallt den hårda upplysningens prägel, utifrån vad vi kan läsa hos en politiker som Yngve Larsson. Alva Myrdal driver mjuka frågor men hennes sociologiska intresse och tidens krav, gjorde att det mjuka hade en väldigt hård kärna.[9] För socialdemokratin gällde främst att erbjuda vanliga arbetare goda bostäder, barn- och åldringsvård, sjukvård, sociala förmåner. Ett nytt materiellt välstånd. Upplysningens mjukare, icke-materiella, sidor verkar ha haft en svår tid under det dramatiska 1930-talet. Det var också en tid präglad av arbetslöshet, sociala motsättningar och starka ideologiska konflikter. Den moderna människan omger sig också från och med 1900-talet med allt mer tekniska innovationer, bilar, maskiner, apparater för hem och arbete, fram till sekelslutets elektroniska explosion med mobiltelefoner, Ipod och datorer. På 1930-talet kunde det röra sig om en ny radioapparat, en ny dammsugarmodell, eller en ny och modernare bil. För socialdemokratin blir denna ”hårda” sida av moderniteten mycket viktig. Den mjuka sidan, konst, kultur, men också bibliotekens vurmande för böcker och litteratur, kommer i andra hand. Magfrågan var länge det viktigaste för arbetarrörelsen, som redan agitatorn August Palm yttrade i en debatt med den liberale folkbildaren Anton Nyström.[10] Vissa av Alva Myrdals tankar får nog föras till ”utvecklingsoptimisternas” skara, delvis lika utopistiska som hos 1700-tals-fislosofen Condorcet, medan andra var praktiskt förankrade. Många av hennes idéer skulle också komma att förverkligas långt senare under 1900-talet.
SSB:s chef Fredrik Hjelmqvist, förefaller ha varit den perfekte tjänstemannen, vald främst för sitt tidigare arbete som bibliotekskonsulent, där han verkade sedan starten 1913. Han är svår att placera på den ideologiska skalan. Som ung student i Lund verkade han bl.a. i den liberala nykterhetsorganisationen Sveriges studerande ungdoms helnykterhets-förbund. Här kom han sannolikt att ha kontakter med Oscar Olssons studiecirkelrörelse inom IOGT (han kom som bibliotekskonsulent och stadsbibliotekarie också att samar-beta med studiecirkelrörelsen i Sverige). Hans samarbetspartner på den politiska sidan, Oscar Larsson, var kulturborgarrådet som ända från 1920-talet stött SSB:s framväxt, uppmuntrat barnverksamhet, och stött utvecklandet av den stora filialverksamheten. Larsson stödde en rad kulturprojekt i Stockholm på 1930- talet, inklusive museer, stadsarkiv, skolor, kulturbyggnader, och studieverksamhet (mycket av det som Liedman kallar ”mjuk upplysning”). Han var en blygsam man och har hamnat i skymundan bakom mer verbala och framträdande politiker och ideologer från decenniet som Z. Höglund och Fredrik Ström. Varken Hjelmqvist eller Larsson har skrivit särskilt mycket om sig själva.
Bibliotekspolitiska uttalanden i artiklar gör att Hjelmqvist nog kan föras till samma socialliberala läger som Anton Nyström, Adolf Hedin eller Knut Kjellberg, som han betygat sin vördnad. Hjelmqvist och socialdemokraten Fredrik Nilsson var aktiva i Sveriges allmänna biblioteksförening, intresseorganisationen som bildades 1915. Hjelmqvist var också pådrivande i det klassifikationssystem (SAB) som föreningen låg bakom och som sjösattes 1921. Han var chefredaktör för Biblioteksbladet och tillsamm-ans med Knut Tynell och Greta Linder, som bägge arbetat som biblioteks-konsulenter och inom SSB, kom de att inneha mycket centrala poster i bibliotekssverige på 1930-talet.
Joacim Hansson kallar i sin avhandling Hjelmqvist en ”höggradigt konservativ ideolog”.[11] Det må vara sant 1916, men jag är inte överens med honom i detta, särskilt inte om man ser Hjelmqvists utveckling under 1930-talet, och jag menar att man snarare bör karakterisera Hjelmqvist som ”socialliberal”, med rötter i nykter och frikyrklig vänsterliberalism. Han skiljer sig kanske mest från Palmgren i synen på ”hård upplysning” (där Hjelmqvist mer går i linje med sin tid), och på en mer pragmatisk hållning i bildnings- och smakfrågor, och mindre agitatorisk. Hansson kallar vidare ”tanken på bibliotek som står vid sidan av politiska och sociala skillnader i samhället” för ”en liberal eller konservativ ideologi”. Det må stämma på Valfrid Palmgren, men knappast på Hjelmqvist, och på det sätt som SSB kom att utvecklas på 1930-talet, där det blev en viktig beståndsdel i den socialdemokratiska folkbildnings- och utbildnings-politiken i Stockholm. Stadsbiblioteket kom här, med eller mot sin vilja, att få ta en stor roll i stadens sociala och politiska utveckling. Det stod knappast ”vid sidan om”.
Fr.o.m. statsbidraget 1905 utvecklar folkbiblioteken en, med organisa-tionsteoretikerna March och Olsens vokabulär, ”ideologisk identitet”. Nu befästs och legitimeras bibliotekets värde som en offentlig institution inom statens och kommunens ramar, från att tidigare ha varit en angelägenhet främst för kyrkan, föreningar och folkrörelser. Detta förstärks iom 1912 års statsbidrag.
Ideologin formuleras framförallt ovanifrån, av debattörer inom Sveriges allmänna biblioteksförening, i Biblioteksbladet och föregångaren Folkbiblioteksbladet, och av bibliotekskonsulenterna. Verksamheten centraliseras påtagligt och en tydlig hierarki uppstår. För många inom biblioteksvärlden framstod de vetenskapliga biblioteken som idealet. ”Folkbiblioteken kan därför sägas institutionaliseras nationellt på en i första hand ideologisk grund” skriver Hansson.
Om detta kan sägas att det förmodligen krävs mer forskning för att se om denna ideologi praktiserades över hela landet. Själv tror jag att det fortfarande 1920 fanns stora regionala skillnader mellan söder och norr i Sveriges avlånga land. Det patriarkala Göteborg med sitt Dicksonska folkbibliotek med anor från 1860-talet var ganska olikt t.ex. Malmö stadsbibliotek med en stark föregångare i stadens arbetar-bibliotek, eller Stockholms stads- bibliotek, där t.ex. församlingsbiblioteken var stora och starka föregångare, och ett samförstånd mellan socialdemokrater och liberaler i bildningsfrågor var väl utvecklat. I Norrbotten hade kommunisterna starkare politiskt inflytande, i Dalarna socialdemokrater och syndikalister, osv. Utvecklingen såg olika ut i olika delar av landet. Betydelsen av ”starka personer” får inte underskattas, t.ex. har Anders Sjöbohm i en bok pekat på den kommunistiske bibliotekarien Edvin Trettondahl i Mölndal, eller Ingrid Atlestam på Maria Larsén i Göteborg.[12] Först efter andra världskriget börjar Sverige få en folkbibliotekspraktik som ser likadan ut över hela landet. Därefter skulle en stor utbyggnad ske som sammanföll med de goda ekonomiska åren fram t.o.m. 1980-talet.
I Stockholm kom främst Folkbildningsförbundet att utveckla en stark socialpolitisk verksamhet i kombination med bibliotek, tillsammans med ideologiskt näraliggande föreningar som Centralförbundet för socialt arbete, eller den Föreningen Hem för arbeterskor som drevs av filantropen Gerda Meyerson, eller det s.k. Adolf Fredriks folkhem, som drevs av den socialt intresserade predikanten Natanael Beskow, Elsa Beskows man. Tillsammans kom de olika föreningsbiblioteken i början av seklet att företräda olika politiska ideologier och ”meningar”, där alla dock med norske bibliotekshistorikern Ragnar Audunsons argument, arbetade ”ideologiskt” och ”meningsfullt”: Arbetarbiblioteken socialistiskt, församlingsbiblioteken mer konservativt och pedagogiskt, medan Folkbildningsförbundets bibliotek intog en socialliberal ”mittemellan-ställning”[13]
Folkbiblioteken spelade en stor roll i omdaningen av det svenska samhället på 1900-talet. SSB:s grundande och tio första år sammanfaller med det socialdemokratiska maktövertagandet, både på riksnivå och i Stockholm. SSB överensstämmer väl med Liedmans definition av en institution som både ”samhällsbevarande” (SSB:s hierarkiska organisation, påverkad av den kommunala stadsorganisationen, och de vetenskapliga bibliotekens hierarki, men också ”samhällsbevarande” på ett mer mentalt plan) och ”samhällsförändrande” (som en del i det socialdemokratiska modernitetsprojektet, och som pådrivare i tekniska biblioteksfrågor). De politiska målen för SSB var att befrämja demokrati, pluralism, jämlikhet och folkbildning, stödja utbildningsinstitutioner, att ”blicka framåt”. Med Liedmans ord: ”De är till både för att bevara ett tillstånd och möjliggöra förändring”. March och Olsen kallar detta the requirements of a higher order, där i mitt fall biblioteken på 1930-talet får uppgiften att fungera som bevarare av tradition, som “uppfostrare” av låntagarna till goda medborgare och ansvarsfulla samhällsvarelser.[14] En uppgift man tog på stort allvar.
Den ”sociala” dimensionen av folkbiblioteksverksamheten i Stockholm (främst personifierad av Folkbildningsförbundets och dess läsestugor) var också något som övertogs av SSB 1928. Men av de ”argument” som präglat debatten vid SSB:s grundande 1928, var den sociala frågan nog det argument som tidigast fick stryka på foten. Det hade en dålig smak av filantropi som redan Valfrid Palmgren underkänt. Palmgren kallade för övrigt dessa ideologiska rester av socialpolitik för ”en andlig källarlukt” som hon menade präglade de gamla föreningarnas biblioteksverksamhet i Stockholm.[15] Hon menade att de gamla organisationernas värderingar förhindrade en modernisering av biblioteksverksamheten i Stockholm.
”Folkhemsvisionen präglades av ideal om demokrati, klassförsoning, trygghet, jämlikhet, samarbete, folkgemenskap och ekonomisk tillväxt, vilket kan ses som ett försök att finna en lösning på de problem som man brottades med vid den tiden [1930-talet]. Den kan ses som en reaktion och en respons på vissa tendenser i tiden som inte bara utgjorde en traditionell rest utan också innehöll nya och förvärrade problem, i form av ökad fattigdom, arbetslöshet, otrygghet, egoism, ojämlikhet, ensamhet och upplösning av tidigare gemenskapsformer. Gentemot den moderna [som många såg det, brutala] individualismen föreslogs en ny gemenskap, ett tryggt ”folkhem”. Gentemot de sociala klyftorna och orättvisorna i det moderna samhället kämpade man för en mer rättvis och jämlik värld. Gentemot den moderna egoismen, rotlösheten, och bristen på sammanhang kastades en vision fram om ett rättvist samhälle [jämför tankarna om ett ”upplysningsprojekt” som Liedman härrör från 1700-talet och franska revolutionen, om en bättre värld] och ett hem för hela folket, där människorna skulle samarbeta och värna om varandra. I ett annat avseende kan folkhemsvisionen ses som en reaktion och en respons på den revolutionära socialismen och dess krig mellan klasserna. Det var inte ett hem som redan fanns utan ett hem och en gemenskap som skulle förverkligas i framtiden. Det är delvis en idealistisk vision, i det avseendet att den inte handlar bara om materialistiska eller ekonomiska frågor utan även om gemenskap och samarbets-anda, och en nationalistisk vision i den meningen att den handlar om ett hem för ett helt folk – det svenska.” ( Martin Wiklund: I det modernas landskap, s. 115f).
Med Per Albin Hanssons ord: ”I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete och hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, i rika och fattiga, besuttne och utarmade, plundrade och utplundrade.” (Folkhemstalet 1928). Det kan kanske ses som ett försök att faktiskt kombinera hård upplysning med ett mjukt idéinnehåll, enligt Liedmans tankebanor, men också som ett avancerat och djärvt, idag skulle vi nog säga utopiskt ”upplysningsprojekt”.[16] Stockholms stadsbibliotek blev, med eller mot sin vilja, en del av denna tänkta ”modernitet”, och detta ambitiösa upplysningsprojekt.[17]
[2] Joacim Hansson diskuterar det i några artiklar och i avhandlingen. Han ser en stor fara i att folkbiblioteket förlorar sin lokala förankring, och sin ”institutionella identitet” på 2000-talet. Utan den grund som man kan kalla ”upplysningsprojektet” och en förankring i de ideal som folkbildningen stod för blir folkbiblioteket en passiv tillhandahållare av skön- och facklitteratur, en spegelbild av ett modernt samhälle utan någon mening och högre syfte. (Hansson: ”Folkbibliotekets ideologiska förändring speglad i två statliga utredningar”, Svensk biblioteksforskning 1997:1-2, Klassifikation, bibliotek och samhälle (avh., 1999), ”Tidens dialektik och det avbildande biblioteket”, Biblioteksbladet 2008:3.)
[3] Jfr Bosse Jonssons 2003 avhandling, som pekar på en intressant diskrepans mellan politikers romantiska föreställning om t.ex. ”folkbildning”, och bibliotekschefers och tjänstemäns mer marknadsmässiga, pragmatiska inställning. (Medborgaren och marknaden (avh. om folkbiblioteken som en pedagogisk resurs)
[4] Se t.ex. Inge Johansson: Bildning och klasskamp 2002. Lars Arvidsson: Folkbildning och självuppfostran. Oscar Olssons ideer och bildningssyn 1991, Bernt Gustavsson: Bildningens väg, 1991, Per Sundgren: Kulturen och arbetarrörelsen, 2007.
[5] Det har inte minst blivit akut under slutet av 2008 med den s.k. ”finanskrisen”. Liedman pekar också på det faktum att när ekonomin (samhällets bas) är god, finns också större förutsättningar för den mjuka upplysningen att slå igenom. (S-E Liedman I skuggan av framtiden. Modernitetens idéhistoria, 1999.)
[6] Politiken redovisas i två socialdemokratiska programskrifter, Kampen om Stockholm (1931), och Stockholm under socialdemokratisk ledning (1938). Här redovisas särskilt framgångarna på biblioteksområdet under SSB:s framväxt tillsammans med bostadspolitik, sjukvård, skola, fritid och kommunikationer m.m.
[7] Enl. Per Sundgren står den viktigaste motsättningen i kulturfrågor vid denna tid mellan ”vänstern” (socialdemokrater och liberaler) och högerpartiet. Valfrid Palmgren tillhörde politiskt den rösträttsvänliga högern, och propagerade här för en mer aktiv kulturpolitik, inte minst i biblioteksfrågor. I kulturfrågor kom hon därför närmast att tillhöra ”vänstersamverkan” enligt Sundgrens, och David Östlunds (1995), definition. (Sundgren, ”Kulturpolitisk prolog”, Nordisk kulturpolitisk tidskrift, 2004:2, Östlund, Tankar är sociala handlingar i historien, 1995.)
[8] När det gäller folkbildnings- och folkbiblioteksfrågor förefaller vissa starka personligheter ha spelat en stor roll historiskt i Sverige, flera av dem liberaler som P.A. Siljeström, F.Th.Borg, Anton Nyström, C.A. Agardh, Sophie Adlersparre (som grundade Stockholms Läsesalong), Maria Larsén i Göteborg och Knut Kjellberg i Stockholm. I folkbiblioteksfrågor blir det politiskt liberala Folkbildningsförbundet en viktig aktör, särskilt sedan Valfrid Palmgren valt att lämna Sverige för Danmark. Personer som Fredrik Hjelmqvist, Greta Linder, Knut Tynell, som alla verkade inom SSB, stod nära förbundet och dess liberala värderingar. I Stockholm fanns en liberal tradition allt sedan läkaren Anton Nyström, som startade Stockholms arbetareinstitut. Namn som G.H. von Koch, Axel Hirsch och Knut Kjellberg tillhör pionjärerna. Många av dessa porträtteras i Per Wästbergs bok (Axel Hirsch, folkbildare och filantrop) 2002.
[9] Yngve Larsson 1977 (Mitt liv i Stadshuset). Se en kritisk analys av konsekvenserna av detta i Yvonne Hirdman 1989 (Att lägga livet till rätta) och 2006 (Det tänkande hjärtat, boken om Alva Myrdal) . Dock är mycket av tankeinnehållet hos Myrdal, som handlar om sjukvård, barnomsorg och socialvård, inte minst de demokratiska idealen, ”mjuk upplysning”, som skulle aktualiseras efter andra världskriget.
[10] Det bekräftas av frånvaron av en socialdemokratisk kulturpolitik under hela 1930-talet, som Per Sundgren och Anders Frenander (Kulturen som kulturpolitikens stora problem, avh. 2005) påtalat.
[11] Hansson avh. 1999, 108.
[12] Sjöbohm (I böckernas tid, Mölndal, 2003), Atlestam Fullbokat, Göteborgs folkbibliotek, 1862-1997, 1997.
[13] Se Myrstener 1998 (På väg mot ett stadsbibliotek) och 1996 (”Stockholms stadsbiblioteks tillkomst” Svensk biblioteksforskning, 1996:4). En viktig ideologisk aspekt särskilt på 1890- och början av 1900-talet är de kristna värderingar som inte minst vägledde kvinnliga filantroper som Gerda Meyerson, eller rektorn för den kristna Birkagårdens folkhögskola Natanael Beskow. Förf. till antologin Rummet vidgas (2002) menar att även de religiösa värderingarna omtolkades för att passa den nya tiden, ”av tankefigurer och värdesystem” (s. 27). Den kristna kallelsetanken drev starkt många av de tidiga folkbildarna, sjuksköterskor såväl som en bibliotekspionjär som Valfrid Palmgren, en social reformator som Ellen Key, och populära författarinnor som Fredrika Bremer och Selma Lagerlöf, tydligt i noveller som Körkarlen eller Herr Arnes penningar .
[14] March & Olsen, 1989, s.161 ”Rediscovering institutions, basis of politics”. Hansson hänvisar här explicit till tiden för välfärdssamhällets genombrott i de skandinaviska länderna (Hansson, ibid.)
[15] Så i en debatt i stadsfullmäktige 1909, se Myrstener 1998, s. 55, och 1996.
[16] Som Ingrid Elam påpekar i en debattartikel i Dagens Nyheter (21/6 2007): Det var ett uppfostringsprojekt som berörde hela folket, även överklassen: Att försöka överbrygga klassklyftorna, vilket också var Valfrid Palmgrens huvudargument för en ny statlig bibliotekspolitik.
[17] Jenny Andersson (När framtiden redan hänt. Socialdemokratin och folkhemsnostalgin, 2007) menar att denna socialdemokratiska historieskrivning blivit en sorts ”folkhemsnostalgi” som idag börjat vittra sönder.
9. Om folkbildning och folkbildare
Folkbildningstanken var i arbetarrörelsens barndom en central och viktig fråga. Dess föregångare kan spåras ända tillbaka till 1830 då ”Sällskapet för nyttiga kunskapers spridande” bildades av en grupp liberaler i Stockholm. Inspirationen kom från England och H.P. Broughams skrift ”Om folkbildning” som översattes till svenska vid tiden för sällskapets bildande. I tanken ingick startande av lånebibliotek och utgivande av nyttiga skrifter med moralisk tendens, till ”självhjälp” för gemene man. Den liberale professorn Anton Nyström startade 1880 Stockholms Arbetarinstitut där bildningsivrande akademiker föreläste i naturkunskap och sociologi. Nyström var icke-religiös, och anledningen till allt detta var naturligtvis att de flesta på landsbygden bara hade gått (högst) sex år i folkskola. När många människor flyttade in till städerna, vilket ökade mot slutet på 1800-talet så sågs ”bildningsfrågan” som viktig. Tillsammans med folkhögskolorna, som var ett initiativ av den danske folkbildaren Grundtvig, som främst riktade sig till ungdom på landet, var syftet att sprida ljus och bildning bland de arbetande skarorna i den expanderande industrialismens Sverige.
Anton Nyström, N.F.S. Grundtvig
Det gamla borgerliga bildningsidealet (se t.ex. Björn Olssons avhandling Den bildade borgaren) var ”ett förvärldsligat, sekulariserat kyrkligt ideal flyttat ut i världen, placerat på konstsalongen, tavelgalleriet, lyrikaftnar, konserter, operor, teatrar. Där blir man ”bildad” – en verkligt ”bildad” person!” I tidskriften Kruts sista nummer 1984 går Donald Broady igenom den borgerliga bildningstankens ursprung på 1700-talet (jfr Sven-Eric Liedman) med tänkare som Kant och Herder, och konstaterar att den form bildningside-alet tog sig på 1800-talet då hade kommit rätt långt ifrån ursprungstanken att använda ”sitt eget förstånd” (Kant).
På 1800-talet börjar ”bildning” uppfattas som ”bildningsgods”, alltså med Broadys ord ”en fixerad uppsättning kunskaper och förhållningssätt”. 1700-talsmänniskans förhållande till bildning var fortfarande aktivt man ”bildade sig” genom resor, läsning och upptäckter. På 1800-talet blir det borgerliga bildningsidealet allt mera passivt. Till slut är det bara en rad tomma begrepp: Beethoven, Goethe, Rembrandt och andra namn som förekommer i 1800-talets konversationslexikon. Borgarklassen, som saknar anor och titlar, omvandlar snabbt kulturen i klingande mynt och kallar sig ”bildad” (som snarare kan ses som fernissa) därför att man läser tidningen, köper konst för dyra pengar som penningplacering, och går på operaföreställningar där man träffar likasinnade och dricker champagne.
Den ursprungliga bildningen fanns annars hos kyrkan. Efter folkskolestadgans införande 1842 ankom det främst på kyrkan att inrätta skolor och sockenbibliotek. Gud skapade människan till sin avbild, därav begreppet ”att bilda sig”, eller ”formas” (av latinets formatio). Den skolpedagogik som långt in på 1900-talet var förhärskande, innebar att stöpa och forma eleven med ”en fixerad uppsättning kunskaper och förhållningssätt” (Broady). Detta bildningsgods liknar Broady vid ”skafferikunskaper, som de centralköks- fabricerade uppvärmda rätter och industriskalade potatisar varmed eleverna i efterkrigs tidens skolor utfordrades med i matsalen.”
I och med slutet av 1800-talet skapar arbetarrörelsen sina egna bildningsideal, det som efter 1912 skulle föras vidare av ABF (Arbetarnas bildningsförbund). Pionjären Oscar Olsson (”Olsson med skägget”) talade varmt om antikens ”självbildningsideal”, alltså att skapa sig något ”icke på förhand givet”. Men Broady menar att denna kritiska aspekt av folkbildningen som t.ex. Kant står för: att medvetandegöra, att skaffa sig redskap för att ”använda sitt eget förstånd” snart glömdes bort inom socialdemokratin. En av de första folkbildarna, filosofen Hans Larsson, varnade tidigt för ”nyttighetsmasken”: ”Gör dig icke så brått att du bara läser det du tror dig ha nytta av”. Lena Hellblom tecknar i sin artikel i Krut-numret 1984:35/36 en utveckling inom ABF från ”skönlitteratur (som Oscar Olsson värnade om) till nationalekonomi”. De första folkbildarna satte individen i centrum. Inte läroboken. 1923 var fortfarande skönlitteraturen det näst vanligaste ämnet för ABF:s studiecirklar, efter stats- och kommunalkunskap.
ABF:s bildningsideal (som utretts av Berndt Gustavsson) som det utformades av dess ledare Rickard Sandler och Yngve Hugo, blev att snabbt skola in arbetarklassen i den parlamentariska demokratins Sverige. Vid sidan av den grundmurat borgerliga bildning som man fick i folkskolan erhöll arbetarna från ABF nyttiga och praktiska kunskaper och färdigheter i allehanda ämnen. ”De eviga kulturvärdena” (Beethoven, Goethe, Rembrandt) definierade Rickard Sandler 1927 som ”bliva genom kulturarvet dugliga att träda till som medarvingar och att medverka i dess utveckling”.
Oscar Olsson, bildningsdebattör och grundaren av ABF:s studiecirklar, och utbildningsministern Rickard Sandler, tidigare rektor för Brunnsviks folkhögskola, som kom att spela en stor roll för arbetarrörelsens studier. Han översatte också Marx Kapitalet.
Redan 1923 klagade den kommunistiske folkbildaren, poeten och riksdagsmannen Ture Nerman på ABF:s bildningsutbud: ”Man saknar varje plan och system. Man gör lite och tunt av varje men i stället så mycket mer omväxlande: homeopatiska doser av allt mellan himmel och jord.” 1944-45 var de populäraste ämnena sång och musik, organisationskunskap, engelska, och räkning. Ture Nermans son Bengt tillhörde de unga akademiker som på 1950-talet utvecklade studiecirkelarbetet inom det då nystartade Folkuniversitetet (som aktivt försökte rikta sig mot vuxna som aldrig gått på universitet). 1962 gick han till storms mot ”värdenivelleringen” och utslätningen inom folkbildningen, i boken Demokratins kultursyn. Hans dom mot folkbildningens utveckling inom ABF är hård: ”Självbildningstanken som omhuldades av pionjärerna, det fria fantasistimulerande studiecirkelsamtalet, har försvunnit, och ersatts av utarbetade kompendier och studiematerial. Självbildningen, som en gång var ABF:s ideal, har blivit centraliserad utbildning, och därmed har ursprungstanken gått förlorad.”
Och bildningsdebatten fortsätter på 1970-talet i föreningen ”Kunskap i skolan”, med den udda konstellationen Jan Myrdal-Lars Gustafsson. Man kallar det ”kulturförflack-ning”, och efterlyser litteraturlistorna i den gamla ”kunskapsskolan”. Att bildningsdebat-ten inte gått socialdemokratiska öron förbi kan man skönja i folkbildningsutredningen som Bengt Göransson sjösatt (SOU 1984:23) som vädrar den gamla folkbildningstanken och behovet av ”uppsökande biblioteksverksamhet”: på skolor, på arbetsplatser, i sam-verkan med kulturförmedlare utanför biblioteken. I den (1985) nyligen lagda litteratur-propositionen märks dock inte mycket av de goda intentionerna. Jo, ”intentioner” och rekommendationer blev det, men rädslan att klampa in på kommunernas område som rör skola och bibliotek är märkbar. På 1980-talet börjar flera kommuner istället diskutera möjligheterna att ta betalt för bibliotekens tjänster, såsom kopiering och beställning av böcker, man talar om ”privata initiativ” på biblioteksområdet. I många kommuner är möjligheterna till fria boklån och tillgång till fri information skarpt kringskuren. Orättvisorna, som är djupt odemokratiska, består. Det påverkar också utvecklingen inom den svenska skolan, men det är en annan, och kanske ännu dystrare, historia.
(Ny Dag hösten 1985/bis bibliotek i samhälle 1985:1)
50 år i ordets och bokens tjänst 
