Kapitel ETT : Ormens väg
Herren Gud gav detta bud: Du får äta av alla träd i trädgården, utom av trädet som ger kunskap om gott och ont.
Men ormen sade: Ni kommer visst inte att dö. Men Gud vet att den dag ni äter av frukten så öppnas era ögon (Ur 1. Mosebok, nya översättningen)
”With quill and silver knife/ She carved a poison pen/ Wrote to her lover’s wife:/ Your husband’s seed has fed my flesh” (King Crimson: The Letters)
”Shadow fills the light, untill The Glasshouse becomes a knife.” (Gentle Giant: In a glass house)
Torsdag 19 augusti
Eleonora Strid.
Jag hade skrivit ner det i min kalender på skrivbordet, framför datorskärmen, och när huvudet vred sig neråt såg jag namnet, inringat.
Vilket märkligt namn!
Eleonora Strid.
Eleonora Strid?
Jag fick ändå tänka en stund innan jag mindes ett e-mejl jag fått före sommaren, om att hon ville träffa mig för att diskutera min uppsats om Rational choice-begreppet, den som jag till och med vågat skicka till Ekonomisk tidskrift för publicering.
Måste vara därför att den dök upp på Internet för ett år sedan, varför skulle hon annars vilja intervjua mig? Men det var ju fem år sedan den skrevs? Knappast nyhetsmaterial?
Så när Hans ville ta med mig ut på lunch så fick jag säga nej. Jag var ju tvungen att gräva fram den där gamla bortglömda uppsatsen från högskolan, som jag inte trodde någon hade läst. Gräva djupt i det förflutna, i minnets allra djupaste skräpkammare.
Trodde inte ens jag sparat den, jag fick leta länge i pappershögarna i skrivbordshurtsen. Bara tanken att någon (vem?) läst och tyckt om det jag skrivit (det enda jag skrivit för övrigt) gjorde gott, och gjorde mig konstigt glad.
Men varför just nu? Det var märkligt. Ja, det skulle jag snart få se, hon skulle komma klockan två.
Den låg längs ner under en massa statistiska rapporter, underst i en hög papper. Tio tunna sidor. Som om jag trodde jag visste precis var vartenda papper i hela detta lilla rum låg? Dessa högar, osorterade, som tankarna och minnena i huvudet, hopsamlade av en hoarder, ja som hela mitt liv varit fram till nu, och som Hans fnyste ogillande åt (hans eget rum var pedantiskt rent och hade så alltid varit). Nu var det bara tur att jag hittade den till slut och kunde ögna igenom den. Man vill ju inte verka oförberedd. En studentska som läst min uppsats? Lät så på rösten?
Jag blev allt mer uppspelt. En studentska. Söt kanske? Ivrig? Och vetgirig? Ville väl bara söka jobb här säkert och höra sig för först?
Ja, än är inte undrens tid förbi, tänkte jag i min ensamhet på kontoret, den här gråmulna torsdagsmorgonen som nu blivit lunchtid.
När Hans kom tillbaka från lunchen såg mitt rum ut som ett hav av papper. Jag letade, stående på alla fyra på golvet, och såg nog väldigt komisk ut.
Han rynkade på näsan, skakade på huvudet åt mina dumheter och försvann in till sig.
-Jag har ett möte klockan två, ropade jag förklarande efter honom.
Det lät så imponerande.
”Jag har ett möte klockan två”! Triumfatoriskt. Jag har ett möte klockan två. SÅ ovanligt.
Ett möte med en riktig människa dessutom, inte på skype. Jisses amalia! Jag förstår att Hans såg förbryllad ut när han såg på mig. Jag såg att han tänkte:
”Du?” ”Ett möte?”.
Klockan två hämtade jag henne nere i entrén och vi tog hissen nio våningar upp och satte oss i det lilla eleganta besöksrummet vi på statistikavdelningen förfogar över.
Ett litet glasbord bara, två bekväma formgivna fåtöljer. Och ett stort fönster mot torget.
Hon la det ena benet över det andra och såg på mig under lugg. Gud, hon var riktigt snygg!
Det enda var det här: Jag tyckte att jag kände igen henne. Men var? Var hade jag sett henne förut?
Inte på TV väl? Knappast. I tidningen? På någon fest? Eller bara på tunnelbanan?
Inte här på jobbet väl (hemska tanke)? Förmodligen här i centrum.
Det skavde, som en vass sten i skon, hela hela tiden. Lite obehagligt. Jag tyckte jag kände igen henne.
Jag hade väntat mig en försagd liten studentska från Handelshögskolan. Men Eleonora var lång, hade säker attityd, inte helt ung, blonderat hår uppsatt i en konstfärdig valk på huvudet, smal, och elegant klädd i långa svarta läderstövlar, nylonstrumpor, säkert smal höfthållare, fina höfter, svart åtsmitande stretchkjol, elegant skinnjacka och beige veckad blus. Smakfullt.
Väldigt elegant. Hon verkade knappast leva på studielån?
Det enda som stack av var faktiskt ett par ovala tunna svartbågade glasögon, av excentrisk femtiotalsmodell, Rut Hillarp-glasögon, som var det första man la märke till i hennes ansikte – kattögon, både originella och iögonfallande. Lite listigt spefulla också. Långa lackerade naglar som säkert kunde klösas.
Sedan ett kraftigt rött läppstift. Små tunna läppar. Markerade ögonbryn, ganska smal näsa. Glasögonen gav henne en väldigt intellektuell touche. Skulle väl verka genomskådande?
De stack av. Och gjorde henne definitivt mer intressant.
För övrigt såg hon ut som så många andra blondiner gör i dam- och modemagasinen och i TV, på stan och på restauranger och barer, att det var väl inte så konstigt att jag tyckte mig ha sett henne förut på stan någon gång. Kanske med andra glasögon? Jag måste fråga. Till slut var jag tvungen att fråga:
-Var har jag sett dig förut?
-Å det är inte så konstigt, sa hon och lyfte roat på ögonbrynen över glasögonkanten med ett litet spefullt leende, som om vi hade en hemlighet gemensamt (hon verkade ha väntat på just den frågan). Jag jobbar ju på Siemens, på andra sidan torget. (Hon pekade med tummen.)
Aha. Vilken lättnad. Åh. Då var det ju inte så konstigt att vi setts i vimlet på Kista torg efter jobbet! Stenen i skon slutade genast skava, som på kommando. Nu var jag lugn. Kolugn. Försökte i alla fall visa mig lugn i denna ganska för mig ovanliga situation.
Hon skulle göra en utredning för sin chef, hade läst min artikel fast den var så gammal, och ville ha lite mer information, intresserad bara, och jag började genast prata på, allt snabbare och snabbare. Kände hur jag blev röd i ansiktet, hjärtat slog, och hur det brände i öronen.
Det var ju mitt favoritämne! Rational choice, Green, Coleman, artiklarna av Scott. Spelteorierna, nationalekonomin, de statistiska beräkningarna som företag gör över hur människan alltid handlar med sitt eget bästa i åtanke, i hopp om att göra det mest rationella valet så att hon kan öka sin vinst och minimera sina förluster, även om det är på sina medmänniskors bekostnad. Jag trodde dom hade förkastat de gamla teorierna vid det här laget, men det visade sig vara fel. De var aktuellare än någonsin, upplyste Eleonora mig om.
Hon svarade entusiastiskt och ganska kunnigt, verkade hyfsat inläst och levde sig med i min entusiasm, log åt mitt prat, blixtrade med ögonen bakom sina glas, när jag nu äntligen, efter fem sega år, fick vädra mina gamla förhoppningar och antipatier, mitt trista liv och mina övergivna ambitioner om en akademisk karriär, mitt gamla på den tiden nästan monomana intresse om den mänskliga tillvarons spel och risker, som jag en gång velat utforska.
Hon lutade sig fram, doftade god parfym, hennes mandelformade kattögon lyste av upptäcktsglädje bakom de ovala glasögonen. Den blicken! Just i det ögonblicket! Det var häftigt!
Hon hade strukit det blonderade håret bakom ena örat, och nu såg jag när hon böjde sig fram att det var platt och ganska glanslöst. Att hon inte var så ung som jag trott från början.
Men jag var omedelbart fångad i den konstiga magi som hon utstrålade, som alla intresserade kvinnor utstrålar, den lockande parfymen, hennes hummande och nickande kommentarer, även åt mina dummaste utläggningar, med huvudet på sned, det lite sneda svårtydda leendet, hennes rytmiskt slängande strumpklädda snygga ben som hela tiden vickade på de dyra stövlarna för att jag skulle se dom. Pertti Palmroth säkert.
Men utan de där speciella kattformade glasögonen hade hon varit ganska ordinär. Den kombinationen… den måste hon ha tänkt ut i förväg? Säkert. Kanske just för det här tillfället? Ja, den var svår att stå emot. Det beiga och det kolsvarta, sand och kol. Det var både lyxigt och lite syndigt, på samma gång.
När Hans försynt gläntade på glasdörren och undrade om jag ville ha fika, upptäckte jag att det redan gått en timme. Herregud, det kändes som tio minuter!
Han såg mycket förnärmad ut när jag nästan överlägset viftade bort honom. Såg han inte vad jag höll på med!? Jag slängde ändå ur mig:
-Vill du ha lite kaffe? (Bra idé, förresten, klockan var ju tre.)
Hon la huvudet på sned igen, ögonen bakom glasögonen glittrade till och rösten kvittrade som en näktergal.
-Javisst. Om du vill?
Du? Det kändes redan ”intimt” på något sätt. Jag? Om jag ville! Jag var eld och lågor nu!
Jag gav Hans och de andra i vårt enkla fikarum en menande blick (ingen hade fått ett personligt besök på vår avdelning så här på år och dag) och skyndade tillbaka med två maskinbryggda cappuccino. Jag slängde mig ner i fåtöljen. Nu skulle jag ge henne ett lockbete till. Jag lutade mig fram över bordet och kaffekoppen och försökte se mystiskt ut.
-Känner du till ”Fångarnas dilemma”? Ett klassiskt exempel på rational choice? (Det trodde jag skulle imponera på henne!)
Hon skakade på huvudet och smålog åt min ivrighet. ”Nej. Berätta!”
-Jo så här. Två fångar. A och B, får var sitt val. Om en vittnar mot den andre och den andre håller tyst, går den som vittnade fri och den som inte gjorde det hamnar i fängelse i 10 år. Om båda håller tyst hamnar båda i fängelse i 6 månader. Om båda vittnar mot varandra får båda 2 års fängelse var. Fångarna sitter i var sin cell, båda måste göra ett val, det som gynnar dem bäst, men vet inte vad den andre kommer att välja.
-Jaha. Hon såg lite skeptisk ut men fortfarande intresserad och lyfte kaffekoppen mot den eldröda munnen. Hur väljer dom då, du som vet?
-Ja det är ju en klassisk valsituation, fortsatte jag andfått. Hade de kunnat samarbeta hade båda tigit, så hade de bara fått sex månader. Men nu vet ju inte den ene vad den andre kommer att säga. En av dom kan ju faktiskt gå fri, men då måste han våga vittna mot den andre, förråda honom, våga språnget mot den åtråvärda friheten. Och hoppas att den andre inte är lika våghalsig utan fegt håller tyst. Det handlarju om ”risk”. Du har fyra variabler som man sen kalkylerar… (jag började upphetsat rita på ett papper påhejad av hennes roade min).
-Varför är det bara män med i det där spelet, sa hon plötsligt och bröt helt av min långa, noggrant i förväg uttänkta tankekedja. Inte kvinnor?
-Kanske …(det hade jag inte ens tänkt på, hon hade ju rätt, nu kom jag helt av mig)… för att det är svårare att beräkna vad kvinnor ska välja, sa jag och log osäkert. Jag blev tyst. Jag borde ha förstått att hon var feminist. Nu kanske jag hade förstört alltihop med mitt dumma pratapå?
Hon lutade sig lite fram med ett snett leende för att se vad jag skrivit på papperet. Doftade svagt parfym. Lyfte på glasögonen och kisade med de mandelformade ögonen. Hon rynkade pannan, jag försökte läsa ut vad hon tänkte. Lutade sig ännu närmare mig över bordet.
Hennes ansikte just då: Det var som att se närmare på en gammal tavla, ett porträtt, som man går riktigt nära på ett museum. Man ser tekniken, hur konstnären byggt upp verket, det är vackert uttänkt, hakan, näsan, läpparna, ögonbrynen, de vackra öronloberna – men man ser också sprickorna i målarfärgen. Hon var ju inte så ung som jag först trott.
Hon såg att jag såg det också. Munnen stramades åt och blev snipig, hon kände sig lite avslöjad tror jag. Kanske genomskådad? Det var som om jag kunde läsa hennes tankar just i det ögonblicket, se rätt igenom den här bräckliga smala kvinnliga kroppen.
Hon strök tillbaka håret igen, lite irriterat med ena handen, satte sig upp i stolen och smålog på ett lite konstigt sätt, åt sig själv eller åt mig. Eller åt båda. Hela situationen. Mona Lisa-aktigt. Men hon hade kunnat uppföra sig hur som helst just nu, jag var ändå gränslöst charmad. Försvarslös. Med sänkt gard.
-Ja det är nog det, sa hon förnuftigt. Män är ju lättare att manipulera. Så är det ju.
Hon lutade sig tillbaka och sneglade med en lätt vridning på huvudet ut genom fönstret mot husen på andra sidan. De räta fasaderna. Fönsterrutorna, matta i eftermiddagstristessen. Fönster bakom vilka folk rörde sig och arbetade. Fönster som ser. Fönster som ses. Medan vi satt här i tomrummet. Skymningen som sakta föll över torget. Hon satt alldeles stilla och lät mig beundra siluetten.
Det blev tyst en stund. Jag kände mig nästan lite generad. Vad skulle jag säga nu? Jag funderade så det knakade. Jag måste säga något. Hur tänkte hon lägga upp rapporten? Nej, inte så. Sen sa hon något annat intressant, medan hon fortsatte se ut genom fönstret, över till andra sidan.
-Varför litar inte människor på varandra? Jag menar, då hade ju båda sluppit lättast undan, som du sa?
-Jag tror det är den mänskliga naturen, sa jag överdrivet käckt. Något medfött och nedärvt. Det trodde Green också. Man hoppas ju alltid vinna något för egen del. Så har det väl alltid varit? Det är ju det samhälle vi lever i, eller hur? Man måste våga gå själv. Riskera något. Tänka utanför ramen. Att samarbeta premieras ju inte. Bara om man får ut något av det själv. Solidaritet är ju så oldfashioned. Lite 70-tal.
Jag hade ju fel, det vet jag, det var bara svammel, men det kändes rätt i munnen, just då.
-Så båda vittnar mot varandra, och får dumt nog två års fängelse, sa hon, är det det du vill säga? Två riktiga losers. (Hon skrattade till, ett pärlande lite hånfullt skratt, det var riktat till mig.)
-Ja, det är väl så det ofta blir, sa jag och kände mig bortkommen och lite överkörd. När man fegar ur. Jo så är det väl. Och i verkligheten hade väl båda blivit släppta om dom vittnat mot varandra. Så brukar det ju också bli. Utom om det varit polismord kanske…
Jag hade plötsligt hamnat i försvarsläge, och kände mig dum. Nu kändes allt förstört. Till ingen nytta. Hon reste sig och rättade till kjolen noggrant över höfterna. Tryckte upp de extravaganta glasögonen på näsan. Hon såg på klockan och ursäktade sig.
-Nej, jag hittar själv ut. Men det var intressant att prata med dig.
-Ja… tack själv. Lycka till med … utredningen du håller på med. Skicka mig ett ex.!
Men då hade hon redan slagit igen dörren.
Fredag 20 augusti
Igår på kvällen berättade jag för Eva om det konstiga mötet med Eleonora Strid, eller rättare sagt att en kvinnlig ”forskare” kommit för att intervjua mig om en fem år gammal artikel jag skrev, och hon bara log och klappade mig på axeln och svarade att ”det var väl roligt att bli lite uppmärksammad?”.
Och sen, så där hurtigt uppmuntrande: ”Det är väl inte så ofta ni får besök så där a propos?”
Nej det känns verkligen lite konstigt så här i efterhand. Hur jag kunde jaga upp mig för en sån småsak? Herre gud. ”Rational choice”? Vem bryr sig om en sån självklarhet i dessa tider, när ”den enda vägens politik” är allt det talas om. Teori som blivit praktik sedan länge.
Har man över huvud taget något val längre? Och ändå kallas det ju ”valfrihet”? Konstigt ordval. Att välja mellan tio sorters nästan identiskt lika och nästan lika dyra tandkrämstuber? Bara namnet och förpackningen skiljer dem ju åt. Jag förstår inte hur jag kunde rusa iväg så där. Fångarnas dilemma! Jojo. Kyss mig i arschlet!
Idag har det regnat mest, och jag har ibland tittat ut genom mitt lilla fönster, över torget till Siemens höga fula grå byggnad på andra sidan. Undrat vilket fönster…? Speglat mig i tankarna. Tänkt att…
Jag undrar vad hon jobbar med där? Jag minns inte. Hon sa det säkert. PR förmodligen? Utredning. Utredningsavdelningen? Nej det såg hon för elegant ut för att göra. Informationssekreterare säkert. Åt någon chef. Jag var ingen hon var intresserad av, så var det nog. Det hade jag förstått. Tanken tog slut och dråsade till marken som en oformlig kluns.
Jag tittar på mina staplar och diagram på datorn, de är vackra, jag bryr mig om dom. Försöker göra ett bra jobb. Som dom flesta gör.
Snyggast är när man får dom exakt symmetriska, när koefficienterna går jämnt ut, då brukar jag visa dom för Hans. Det ser estetiskt ut. Som konst.
Han gör färgdiagram, stapeldiagram, cirkeldiagram, och sinuskurvor i olika färger, och det ser väldigt flott ut. Mycket bättre än mina. Med Rosling-bubblor.
Sen kommer vår avdelningschef och hämtar halvårssiffrorna för bokslutet och då känns det alltid lite tomt efteråt. Man har lämnat ifrån sig något kärt. Som ett barn. Det är enda gången jag ser honom, kvartalssiffrorna tar Hans hand om.
Sen lägger han fram dom för sin chef, som sen lägger fram det för styrelsen och VD, och alla presenterar det som sina siffror.
Sen lägger VD fram det på bolagsstämman som sina siffror, om dom är positiva förstås, och jag brukar läsa om det i tidningen efteråt.
Det känns som man lämnat ifrån sig ett älskat spädbarn som man gått och burit på i ett halvår, ja ibland ligger det så mycket jobb bakom en enda tabell. Det kanske känns så att vara gravid? Men tomhetskänslan efteråt, nej det kan inte stämma. Bara om någon tog barnet ifrån en. Och gjorde det till sitt. En abort? Jag vet inte, kan bara gissa. En känsla av förlust är det i vilket fall.
På kvällen, sen vi ätit panerad fisk i ugnen och Eva såg på en långfilm på TV, så kollade jag min e-post. Blev väldigt förvånad. Eleonora Strid hade skrivit och tackade för intervjun. Tackade mig särskilt! Det var en total överraskning. Det hade jag inte väntat mig.
Hon hade särskilt blivit intresserad av det här med ”de två fångarnas dilemma”. Konstigt? Jättemärkligt. Jag förstod nog inte riktigt hennes besatthet vid just det problemet? Den fängslades problem? Trots att jag försökt intressera henne, eller göra mig själv intressantare än vad jag var?
Jag försökte förklara att det är det det hela går ut på, ja vad hela livet går ut egentligen: att räkna ut vad den andre ska välja, och sen lita på (eller tro på) att han (eller hon om hon nu vill det) verkligen håller fast vid sitt beslut. Samt kalkylera eventuella risker för sig själv. För risker måste man alltid kalkylera med. Sådant är ju livet.
Jag svarade så gott jag kunde, inte så lite mästrande för nu började jag tycka att hon tjatade lite väl mycket, och tio minuter senare fick jag ett nytt mail. Bara några rader. ”Det där måste vi diskutera mer någon gång? Det låter väldigt intressant. Synd att jag var så dålig i matte i skolan.” En intimare ton nu, inte så ”officiellt” längre. ”Det där måste vi diskutera någon gång?”
Jag föreslog att vi ju kunde gå ut någon gång efter jobbet och ta en öl, bara afterwork, hon och jag. När det passade henne förstås. En ren chansning från min sida förstås.
Mitt hjärta började genast dunka när jag skickat mejlet. Vad skulle hon svara? Det kom blixtsnabbt. Jo det skulle vi göra, svarade hon.
Jag berättade (för att inte förlora henne men ändå öppet och för att inte verka allt för intresserad) att jag och min nuvarande sambo stod i begrepp att köpa en ny lägenhet, att det var lite trångt just nu på grund av det, och att jag hade anmält mig till en personalresa till Dalarna, och en till Helsingfors, där företaget har ett stort kontor. Ovanligt fulltecknad kalender just nu alltså. Men senare i höst kanske?
-Det är en vacker stad Helsingfors, svarade hon. Där har jag också varit. (Inget mer.)
Vi talade på lite om Mindfullness, som var så inne, och hon berättade att hon skulle med sin personal till Amsterdam. Vi pratade på över nätet en lång stund fram och tillbaka. Det kändes trevligt, som om vi redan kände varandra väl, ja som arbetskamrater gör förstås, inget annat.
Klockan 23.30 var Evas film slut. Hon gick och la sig.
”Vi ses” skrev jag lite skuldmedvetet till Eleonora och hon replikerade ”kram Eleonora”. Jag visste inte hur jag skulle tolka det. ”Kram”? Säkert bara en artighetsfras man skriver på e-mail. Men… kram?
Måndag 11 oktober
Jag och Eleonora har fortsatt skicka korta mail till varandra, skrivit om litteratur, film, musik, allt möjligt. Trevligt.
Men bara på ett neutralt plan förstås. Inget närgånget. Vi har bestämt att vi ska träffas och ta en öl efter jobbet på fredag, men hon ville inte träffas i Kista centrum. Här finns förresten inga trevliga restauranger, det får jag väl hålla med henne om. Bara ett enormt köpcentrum med en väldig massa invandrare och höga opersonliga kontorshus
Hon verkar vetgirig, jag känner mig mer och mer charmad, det känner jag. Det hettar i öronen så där konstigt när hon svarar, jag blir varm varje gång jag ser att hon svarat på ett mail. Kollar den varje timme. Hon är uppenbart intresserad av mig. En så konstig fascination. Jag har nog börjat fantisera lite om henne, sexuellt, men bara teoretiskt. Det gör jag förresten med alla kvinnor som jag ser och blir förtjust i, så det är inget konstigt.
Jag försedde henne med några nationalekonomiska litteraturtips för hennes rapport (nu var det ingen ”utredning”) längre. För att få den att se lite mer akademisk ut för hennes chef. Jag hoppas hon är tacksam.
Hon skickade mig den igår, det var väl inte längre än ett ordinärt PM, ganska torftigt vad gäller längden, men jag försökte rätta till de värsta språkliga otympligheterna, granskade hennes tabeller som en fackman och läste den noga flera gånger, den var ändå innehållsrik upptäckte jag och den föreslog förbättringar i försäljningsledet som verkade lite vågade, vilket jag påpekade. Men jag var ändå imponerad.
Det här var på hög PM-nivå, kändes det som. Inte riktigt chefsnivå men strax under. Hon skrev bra. Kort och slagkraftigt, på reklamspråk. Jag undrade hur långt upp i hierarkin på Siemens hon satt?
Men det var någonting annat som började växa hos mig på samma gång. Något mera konkret. Jag kände det i luften. Något mera fysiskt. Jag kände igen vibrationerna. Den fysiska attraktionen, som så ofta förr, som till och med orden hon skriver skapade med sina pauser, kommatecken, bindestreck och tvetydigheter. Jag började längta efter att få träffa henne igen.
Riktigt mycket.
Jag sa till Eva att jag skulle gå ut med jobbet och dricka öl på fredag, after work. Ingen anledning att oroa henne.
(Jag var otrogen en gång, men då hade vi inte känt varandra så länge, det räknas inte.
Sen var det för några år sen, på en vinterkonferens i Sälen, men det blev aldrig något fullbordat samlag, bara en massa hångel. Räknas inte heller.
För övrigt, ärligt talat, har jag alltid sett på mig själv som polygam. Eller ”polyamorös”. Jag tror helt enkelt inte man kan hålla sig till bara en kvinna hela livet. Jag tror många är som jag, bra eller dåligt. Det är ju ett val man gör. Varje gång. Med kalkylerad risk? Nja.)
Men varför tänker jag så här egentligen? Nu håller jag ju på att ställa till det för mig igen?
Lördag 15 oktober
Det blev en konstig kväll. Konstigt nog blev det precis som jag fantiserat om. Hon var lika elegant klädd, nästan lite för elegant för Pressklubben en fredagkväll, blå basker som hon tog av sig, elegant päls, ålskinnsklänning i rött med brett läderskärp och läderstövlar. Det tog andan ur mig, fullständigt.
Det var ganska stojigt, hög pratvolym, och folk sneglade på henne från sidan, som om hon kommit från planeten Mars. Hon stod ut.
-Vi ska ha lite mingel på mitt jobb nästa fredag, sa hon käckt, sedan vi kallpratat lite. Hon var redan inne på sin andra öl. Det gick undan. – Vill du komma?
-Ja… javisst…ja. (Det kändes helt fantastiskt. Hon och jag? Eller missförstod jag henne nu? Om jag bara kunde sälja in idén till Eva?)
-Hur blev din rapport, undrade jag?
-Jo. Jättebra. Jag kan introducera dig för min chef då också. (Hon skrattade.) Du får lägga ett ord för mig också, kan behövas förresten. Du kanske kan byta jobb på samma gång, sa hon och skrattade?
(Det hade jag inte ens tänkt på i min vildaste fantasi. Men… tja varför inte?)
Hon berättade att hon hade ett arbetsrum, vid Konstfack på Telefonplan. Det var så stort att det fanns rum för mig där också, om jag behövde en extra arbetsplats någon gång? Dela på hyran? Dela rum? Om jag ville fortsätta fundera och skriva på ”Fångarnas dilemma”, som hon sa? Utveckla det till… en roman kanske? (Hon visste hur hon skulle locka mig.)
(Varför jag nu skulle behöva ett extra arbetsrum? Utan barn. Men dela med Eleonora? Visst hade jag haft forskarambitioner en gång? li fackboksförfattare? Det kunde jag spinna lite på, det var trångt hos mig och Eva, vi letade efter större. Men med Eleonora i samma rum? Det var bara för bra för att vara sant. Först trodde jag hon skämtade.)
-Men har du inget arbetsrum på Siemens? (Vilken dum fråga?)
-Jo, men… jag är… inte fast anställd. Inte än. Så jag jobbar mycket från Telefonplan. Det är många hos oss som inte har fast arbetsplats. Det är något nytt med ”flytande arbetsplats”, du vet dom sparar hela tiden. Man ”jobbar hemma” eller på café. Eller vid någon plats man hittar på kontoret som inte är upptagen. Funkar ganska bra. (Hon blinkade skälmskt med ena glasögat.)
”Jobba hemma”? Hon markerade ironin igen, när jag blev alldeles tyst av alla nyheterna, med att lyfta på båda ögonbrynen. Det var som ett förtroende. Jag var helt såld.
-Ja… jag får väl komma och ”inspektera rummet” då, sa jag och skrattade åt skämtet, tog en stadig klunk öl ur det höga smala glaset och försökte låta som att det var på skoj. Det var stark belgisk öl på Duvels. Jag kände hur påverkad jag blev. Allt blev så mycket lättare när man drack lite, man bara pratade på. Om allting. Och hon hade nästan avslutat sin andra.
-Ja, gör det, sa hon med den där kluckande lite tvetydiga rösten och gjorde en omärklig rörelse med handens fingrar mot min arm på bordet. Den var omärklig för alla andra, men jag såg den nog.
-En gång var jag nere i vår källare (jag visste inte vad jag skulle bräcka henne med nu?). På jobbet. Källarplanet. Jag hade tagit trapporna och gått för långt ner. Det var otroligt kusligt. Jag undrar vad det varit där nere? (Vi hade pratat om skräckfilm, som hon gillade men inte jag, det var nog så mina associationsbanor for). Helt kala väggar, fuktigt, under marknivån. Riktigt spännande. Någon sorts gamla smutsiga diskhoar, och ett svartmålat kors som stod lutat mot väggen. Rep, handklovar, hade varit en sorts klubb där. Det var… ja som ett obduktionsrum. Jättestort. Och bänkar med remmar som gick att spänna fast. Det verkade ha försiggått något där men jag vet inte vad?
-Kors? Remmar? En bdsm-klubb?
-Ja, Eller hbtq? Ett Andreaskors alltså. Ett X. Profeten Andreas dog på ett sådant, fastspikad. Lite perverst. Till och med spikarna satt kvar. och snören att binda händer och fötter.
-Hur dog han? (hon verkade väldigt intresserad). Torterades han?
-Vet inte. Du kan väl fantisera själv? Det står i Bibeln. Den har du väl läst. (Jag pratade på, skrattade lite väl berusad och log menande åt hennes förvåning. Hon hade fantasi det märkte jag. Med en dragning till det perversa. Drakar och demoner. Och det var nog inget kors när jag tänker närmare efter. Mer som ett… jalusi.)
-Det vill jag se, vad läskigt. Vad har dom gjort där nere? Det låter ju inte klokt. Tar du med mig dit ner någon gång? Nu blir jag verkligen intresserad. (Hon blinkade lite skälmskt åt mig över glaset. Handen på bordet som sträcktes mot min igen men inte vågade ända fram. Svårt att tyda, men jag märkte hennes intresse.)
-Ja.. jo… det kan jag väl. Om min nyckel fortfarande går dit, det var ett tag sen jag var där nere…
-Du, vad säger du om att äta en lunch nästa vecka, sa hon snabbt när jag började titta på klockan? Jag hade lovat Eva att vara hemma före nio. Vi skulle gå igenom lägenhetspapperna inför försäljningen. Nu kändes det lite förödmjukande att gå redan, men jag ville inte oroa Eva i onödan. För vad? Jag vet inte. Men något var ju på gång här, det kände jag.
Jag hade ju redan börjat svika henne igen. Så var det ju. Jag kände att en stor belgisk öl räckte just nu.
När jag reste på mig, såg jag hennes hand igen dras mot min hand på bordet. En gång till. Yes, lät det i bröstet på mig. Jag var alldeles säker. Fullständigt säker. Handens rörelse med det lilla fingret spretande, som en orms vackra ringlande på det slitna bordet. Hela hennes minspel. Hon ville inte att jag skulle gå redan. Och jag vet inte vad jag tänkte. Vad har jag gett mig in i, kanske? Så lätt ska hon inte få mig? Hennes bordsgranne, som var rätt påstruken, såg sin chans och började genast prata med henne, när jag snabbt reste mig och gick ut från lokalen.
Söndag 16 oktober
Det här blir bättre och bättre. Herregud! Jag satt och skickade e-mail till några kollegor på jobbet när jag såg på displayen att Eleonora var inne på gmail-chatten. Det var ganska sent, Eva hade redan gått och lagt sig. Jag tog mod till mig. Jag skickade en chatt till henne: Vad gör du?
-Inget särskilt. Har tråkigt.
-Så synd. Glöm inte att vi ska äta lunch i morgon.
-Nej just det. Bra att du påminde mig. Har du bråttom?
-Om du menar med lunchen? Ja, jag har bara en timme. Dom är ganska noga med det. Så kom inte för sent, det brukar vara trångt 😉 Klockan halv ett.
-Och om jag kommer för sent, vad händer då?
-Vet inte. Då kanske det vankas smisk 😉
-Va! Så spännande. Då ska jag ABSOLUT komma för sent! (Jag visste, konstigt nog, att hon skulle säga så.)
-Nej, jag bara skojade (så klart). Men klockan 12.30 på Rivera, glöm inte det nu.
-Mmm det ska jag komma ihåg. Fast jag kanske tänker komma LITE för sent ändå 😉
-Du är inte klok Eleonora! Men det får vi ta då. Konsekvenserna menar jag. Av ditt uppförande. När vi ses. Alltså.
Sen gick det några minuter. Kändes som timmar. Hade jag gjort bort mig ordentligt nu? Gett henne en massa dummar förväntningar som jag inte skulle kunna stå för?
-Mm ja. Också hos oss på fredag då, glöm inte det. Kram, måste släcka.
-Kram själv.
Efteråt sitter jag bara och darrar. Leker hon med mig? Var det på allvar eller skoj det här? ”Smisk”, vad fan fick jag det ifrån? Lite lagom provocerande kanske. Men hon lät sig inte bekomma, uppenbarligen. Jag var helt elektrisk i hela kroppen, kunde absolut inte sova efteråt. (Vi har var sitt sovrum jag och Eva, hon påstår att jag snarkar fast det är egentligen tvärtom…) Tänk om hon verkligen tänker komma för sent på måndag, vad ska jag göra då? Ge henne…? Nej, så klart inte. Jag är inte sån. Nu tröt modet på mig. Jag kände att det kanske skulle bli verklighet, allt det där dumma fantiserandet. Och det värsta var: jag kände att hon trodde det också. Vad skulle jag göra då?
Måndag 17 oktober
Hon kom inte för sent. Och det blev ändå väldigt bra. Vi åt sushi på Rivera, som ligger lite off i gallerian och sen följde jag henne till ingången till Siemens. Jag kramade henne den här gången, ordentligt, hårt och länge. Lite för hårt, tror jag, hon flämtade, försökte slita sig lite lamt och var alldeles röd i ansiktet. Skrattade lite osäkert. Verkade obekväm plötsligt. Jag var för påflugen förstås. Sen trutade hon på skoj med munnen, som var röd som körsbär, och sprang in i huset. Jag stod kvar, som slagen av blixten. Det här är på allvar, Mark, tänkte jag nog. Det är allvar!
Onsdag 19 oktober
Eleonora, Eleonora, Eleonora. Du är helt vansinnig!
I går kväll fick jag sms när jag satt på bussen hem från Hornstull, klockan var nästan nio. Hon var ute med en väninna och drack vin. På tisdag kväll! Visst hade hon sagt att hon hade en treårig dotter? Eller hade jag hört fel? Jag skrev skämtsamt.
-Va? Utan mig?
-Ja inte sant? Tycker du illa om mig för det?
Jag som knappt kunnat skriva sms tidigare, tyckte inte jag behövde kunna det, det var bara Eva som försökte nå mig i alla fall. (”Bara”, det låter förfärligt.) Men nu hade jag naturligtvis lärt mig sms:a på rekordtid!
-Nej, inte alls. Men vin på en tisdagkväll?
-Javisst. Kanske jag borde få lite smisk nu vad tycker du?
-Nej vet du vad. Jo, kanske lite? Vi får se.
Så fortsatte vi att skoja, fast det var inte bara på skoj, det märkte jag.
Idag har vi fortsatt konversera på sms, som jag blir bättre och bättre på. För ett år sedan visste jag inte vad det var. Skrivit om allt möjligt, böcker och filmer och musik. Hon läser en isländsk författare som skriver bra skräck, rätt mycket erotik också såg jag när jag kollade upp honom på nätet. Kinky, minst sagt. Lite, vad var det det hette… BDSM? Hon har träffat honom, skrev hon också, vad hon nu menade med det. Han hade gett henne ett pärlhalsband, ville att hon skulle vara naken när hon bar det. Kanske vill hon göra mig svartsjuk, men jag har svårt för det. Jag bryr mig inte om hur många karlar hon haft tidigare, säkert ganska många. Hon hade nämnt en massa namn hon kände på Duvel, som jag glömt med en gång. Jag och namn. Jag föreslog att hon skulle läsa Varulven, första kapitlet, Felicia och fåglarna, det är erotiskt. Det tyckte hon med. Så kunde jag förhöra henne på det. (Med ”linjalen” som en skollärare, undrade hon förstås då.)
På kvällarna, när Eva gått och lagt sig, skickade jag mail till Eleonora, och vi diskuterade underkläder. – Tycker du jag har snygg rumpa, skrev hon och jag kunde se hur hon log så där övertydligt intagande och samtidigt tvetydigt. Jo det fick jag väl hålla med om. Fast jag inte hunnit studera den ingående än. – Vilka underkläder skulle hon sätta på sig när vi sågs nästa gång (som om jag skulle veta)? Vad ”tände” jag på egentligen undrade hon? Smala höfthållare? Stringtrosor? Kontorskorrekt eller mer sjuksyster?
Det lät så oskyldigt, ungefär som om hon skulle ta smör eller margarin på limpan. Jag sa att jag sett en sex-shop på Söder som hon borde besöka. Jag hade bara sett skyltfönstret. Massor med kinky stuff. Handbojor, piskor, hela kittet. Eller vi tillsammans?
Som katten går vi runt het gröt. Vissa ord får bara inte nämnas, bara antydas. Jag förstår att det tänder upp henne, fantasierna, antydningarna, att vi gör det i tanken. Den lidelsefulla väntan. Upphetsningen. Att vänta. I fantasin finns det ju inga skavanker, skriver Jenny Erpenbeck. Bara i fantasin finns det inget ofullständigt. Jag smög ut på balkongen sedan Eva somnat och tog en förbjuden cigarrett. Tänkte på Eleonora. Hela tiden faktiskt.
Lördag 20 oktober
Ja, Herregud vilken kväll det blev! Nu måste jag djupandas en stund innan jag skriver. Och försöka få med allt väsentligt. Få se nu.
Vi hade bestämt att ses på en liten restaurang på torget utanför Kistagallerian, det var på kvällen och redan mörkt. Eva var på bio med en väninna. Jag åt sotare faktiskt, svartbränd härlig strömming och drack en starköl till, perfekt för stunden, och vi skulle ses sex men klockan blev mycket mer. Jag blev arg. Var det medvetet, för att reta mig? Förbannat också? Varför passade hon inte tiden för nu? Var det för att hon verkligen ville ha…?
Konstigt. Och varför blev jag så arg? Jag slog över så snabbt. Misstankarna. Ilskan, fantasierna. Hon hade säkert sina skäl att vara sen. (Bara i fantasin…) Och jag arg för att hon inte visade mig respekt. Att jag blev sårad av så lite? Det hade jag inte trott. Att jag skulle reagera så starkt. Bli så där arg. Hon mejlade till slut att hon skulle bli lite sen. Halv sju. Jag kom på att jag ju inte visste något om henne. Nästan inget alls. Kanske var det det som var så irriterande.
Slutligen dök hon upp, jag hade gått ut för att röka, som jag bara mest gör på fester, men nu var det ju det, och mitt hjärta slog väldigt fort, jag var irriterad och jag fräste rätt argt åt henne. Hon såg uppbragt ut, lite rädd för min plötsligt uppflammande ilska som hon så lätt provocerat fram, men också trumpet sur, som om jag inte hade med det att göra. Jag kunde inte tolka hennes reaktion. Ville hon eller ville hon inte? Det var råkallt ute och hon hade ingen mössa. Rufsigt blekblont hår och röda öron. Vi gick in på restaurangen.
Jag tog hennes händer över bordet, hon var iskall. Det kändes skönt.
-Jag… jag var tvungen att lämna Ellen till… en god vän. Min 3-åring. Barnvakten ringde återbud.
-3-åring! Ellen? Hoppsan! Ja jag tyckte du sa något…
-Ja, trodde du jag var oskuld? (Hon lät sårad och vek undan ansiktet.) Jag är gift och har två tonårspojkar med min första man också, och en liten med min nuvarande. Fast han är mest bortrest på jobb. Vad trodde du egentligen?
Ja, vad trodde jag egentligen? Vad hade jag egentligen inbillat mig? Det var som en spann kallt vatten. Jag kände mig bara just då väldigt, väldigt brydd. Det kom nog som en chock. Hur kunde jag vara så dum som trott att hon var singel? Barnlös? Bara min?
Jag bara nickade. Jag kunde ju inte bli arg på henne för att hon ignorerat mig för sin dotter, det var bara för egocentriskt, det kände jag. Inte nu.
Minglet var på tionde våningen, det var strålkastarljus, en liten orkester, och jättemycket folk, dans, drinkar, tilltugg, hela paketet. Eleonora hälsade hemtamt till höger och vänster, jag fick inte tillfälle att prata med så många, jag kände ju inte någon heller. Ingen verkade lägga märke till mig, fast vi kom tillsammans. Mycket slipsnissar i armanikostymer. Inte riktigt mitt klientel. Sen hände något märkligt. Allt verkade vara väl förberett.
Eleonora slussade mig plötsligt skickligt ut i en korridor och in i ett kontorsrum, som hon låste. Jag såg i hennes ögon, hon var ganska berusad, att nu var det dags. Men det kom väldigt plötsligt ändå. Fast jag ju borde varit förberedd.
Sen började vi verkligen hångla. Utan minsta tvekande. Hon fick av mig kavajen och drog ner blixtlåset i gylfen och handen åkte in direkt. Jag fick jättestånd. Hon hade röd glatt sidenblus, ganska stram över bysten, och en tight mörk bomullskjol med skärp. En pushupbehå som fick de små brösten att se större ut i blusens glipa över halsen. Ett pärlhalsband, säkert dyrt. Säkert från islänningen. Hon drog mig mot skrivbordet, som en motsträvig stor hund som behövde tämjas.
Jag blev överraskad, det kändes inte helt som det skulle trots allt. Vi hade knappt fått i oss något, bara ett glas vin. Men hon brydde sig inte om mina lama protester. Hon uppträdde väldigt beslutsamt när hon väl satte igång, det får jag ge henne.
-Kan vi… kan vi inte vänta lite, fick jag fram medan hon tungkysstes tryckt mot mig och mitt bulnande stånd och andades vitt vin och drog mig hårt i nackhåret. Jag höll handen runt hennes ena skinka, mjuk under den åtsittande kjolen. Väldigt små trosor kände jag. Mycket hud. -Ta det lite lugnt snälla du…snälla Eleonora…
Hon hade handen i min gylf hela tiden. Masserade vant upp och ner. Hon flåsade av kåthet.
-Dra upp min kjol, hör du! Dra upp min kjol!
-Jaja… ta det lugnt…
Hon satt på skrivbordet med särade ben, kjolen hade åkt långt upp på låren och jag stod tätt intill henne med ansiktet i hennes barm, som luktade ljuvligt av sandelträolja. Näsan i urringingen. Hon kastade huvudet bakåt, drog ner behån och tryckte mitt ansikte (lite teatraliskt) mot sina nakna toppiga bröst, och jag bet hårt i vårtorna. Ganska hårt. Smärtan fiuck henne att rycka till och kvida. Jag drog med ett häftigt ryck upp kjolen runt midjan och såg hennes höfthållare och strumpeband. De satt snyggt runt den smala midjan. Hon hade sparkat av sig skorna. Så fick hon ut min erigerade penis med handen, gled ner från bordet och tog den i munnen.
-Nej snälla… nej snälla… det går för snabbt… ta det lugnt…
Jag tog henne (nästan argt) i håret runt svansen och drog upp henne igen sittande på bordet, ganska hårt. Jo, argt. Det gillade hon.
-Du är galen, sa jag. Sen skrattade jag högt, och hon med. Lyckligt. Det var bara FÖR bra! – Jag vet, sa hon. Dra mig i håret, det är skönt. Jag drog henne hårdare i hästsvansen, hon vek hela huvudet bakåt och jämrade sig av kåthet. Jag drog ännu hårdare i håret tills hon kved av smärta. Masserade hennes svullna klitoris med andra handen
Sen vände hon sig plötsligt över på mage på skrivbordet, böjd framåtlutad, svankade med ryggen och vickade inbjudande på den runda baken med kjolen runt midjan och de vita nästan genomomskinliga sidentrosorna som visade det mesta av de klotrunda fasta skinkorna. Hon flämtade mot de fördragna fönstren mot torget.
-Smäll mig i rumpan! Sätt igång! Det har jag förtjänat, eller hur. Slå mig! Du är väl också gift, det är vi ju bägge två. Jag är ett förbannat luder eller hur som får dig att göra saker du inte vill. Jag förtjänar ett kok stryk!
Jag trodde nog fortfarande hon skämtade. Eller låtsades inte om hennes grova språk, som tog mig som en ny överraskning. Att det kunde höras ut hade jag inte en tanke på. Dörren var ju låst. Jag var bara kåt på hennes uppvända rumpa. Jag tog henne utan att tänka vidare fast om höfterna och gned njutningsfullt min hårda erektion mot hennes mjuka tudelade skinkor, upp och ner, upp och ner i den härliga dalgången, stack in den under trosorna, gnidande den mellan hennes lår, långsamt. Gned hela vägen ända upp till pungen. Det var oerhört skönt med styvnaden som gled upp och ner mellan hennes spända stjärthalvor på skrivbordskanten, den gled som inoljad mot det glatta frasande mjuka sidentrostyget. Hon var härligt våt mellan benen. Gud! Eleonora!
Jag böjde mig fram och tog henne om brösten och bet henne riktigt hårt i nacken, drog hennes huvud hårt bakåt i hårknuten och hon reagerade med hela kroppen och stönade till av vällust. Jag lösgjorde håret och stönade som en brunstig tiger i det utslagna håret lutad över henne. Tryckte mig tungt mot hennes svällande putande bak och stönade full av njutning.
Sen fick jag världens utlösning över hela hennes trosklädda bakdel på skrivbordet.
Det kunde inte hjälpas. Det gick för fort. Jag sjönk ihop över henne, urlakad och alldeles uttömd, saligt överlycklig, men hon skakade mig av sig, irriterad.
-Du är hopplös. Kunde du inte ha väntat lite. Fan också! Hon stod kvar en stund framåtlutad, med sperma över hela trosbaken, det såg lite komiskt ut. Jag gned mellangärdet mot hennes bak, fortfarande efterdynings-kåt, nöjd och belåten och inte så lite överraskad. Hon var inte spänd av förväntan längre, bara avslappnad och tung och besviken i hela kroppen. Jag kände genast hur irriterad och besviken hon var.
Då var det någon som knackade på dörren. –Eleonora, är du där, hörde jag någon, en mansröst ropa.
Jag sprang upp, plötsligt helt lamslagen. Herregud, vad hade vi gjort! Jag började fumla med blixtlåset och gylfen. Eleonora visade med fingret att jag skulle vara tyst. Det var tyst några sekunder, så knackade det igen, någon tog i handtaget och fann att det var låst, sen gick steg snabbt ned för korridoren. Där ute hördes larmet från festen, nu som ett avlägset surr, basens jämna dunk-dunkningar i golvet. Först nu hörde jag det på riktigt.
Eleonora sprang bort till en garderob och fick fram några pappersservetter som hon torkade sig i rumpan med. Hon blängde argt på mig. Kåt och arg på samma gång. Otillfredsställd. Jag var handfallen. Svettig. Kände mig fånig och dum. Som en idiot. Jag fick på mig kavajen. Ordnade till slipsen. Eleonora ordnade till kjolen och underbyxorna, öppnade dörren och kikade ut. Vattenfläckar över hela baken, som syntes fläckvis genom kjolen.
-Är du inte klok, sa jag. Vem var det?
-Min man. Kan du åka ner till porten så kommer jag efter om en stund. Gå!
Det var en order. Bara att lyda. Jag gick snabbt ut och såg att det stod Jarnebring på kontorsdörren. Kontorsmingel? Siemens? Det var underligt alltsammans, listigt uträknat, men det var sannerligen SPÄNNANDE! Jarnebring?
Jag lyckades ta mig ut utan att någon la märke till mig. Efter femton minuter kom Eleonora, pälsen löst över axlarna, lite röd i ansiktet. Håret tillkammat i en hast, den blekt blonda svansen på plats under baskern. Glasögonen där de skulle vara, näsan i vädret. En stolt liten gudinna. Vi gick ganska hastigt mot tunnelbanan.
-Vad fan… pustade jag och småsprang bredvid henne. Din man! Jobbar han också på Siemens?
-Javisst. Ja , jag har inget dåligt samvete, tro inte det, han har en älskarinna på en annan avdelning. Har du det också?
-Öhh… dåligt samvete? Men… ni… har ju en dotter tillsammans…
-Ja, men det är väl en helt annat sak. (Hon skakade irriterat på huvudet). Jag ska berätta sen. Senare.
Men det blev inte mycket mer berättat sen. Vi åkte till Hornstull och tog varsin stor öl till. Jag var berusad, hon också. Snart oregerligt. Vi fortsatte grovhångla vid bardisken, döva för allt brus runt omkring oss. Hon halvsatt i mitt knä på en barstol och hon tungkysstes som en galning och doftade svettig kropp och parfym, himmelskt. Jag klämde hennes fina rumpa och handen gled upp och ner under kjolen, upp mot trosorna, som var våta mellan benen och strumpebanden. Hon skrattade, och jag tyckte bara det var spännande.
Konsekvenserna, vem tänkte på det? ”Rational choice” my ass! Det hade jag redan glömt. Men jag måste ändå fråga.
-Varför sa du att du borde ha stryk? Du är väl inget ”luder”? Menar du det på riktigt?
-Jo det menar jag, sa hon med andan i halsen och kysste mig häftigt på munnen. Hon verkade inte så berusad längre, bara lite. Hon såg mig stint i ögonen. Sa: Det måste du acceptera. Jag uppför mig som ett fnask, och vill bli behandlad som ett sånt. Det är ju bara en lek fattar du väl. Har du aldrig gjort rollspel när du har sex? Du måste bli lite mer hårdhänt, Mattias. Släpp loss! Släpp ut dina dominanta sidor. Jag gillar det…
Hon sa allting fort i ett enda andetag, utpressat som ur en blåsbälg. Sen vände hon sig plötsligt bort från mig och gled som en lealös katt ner från barstolen där vi satt och ner på golvet. Jag trodde hon hade svimmat. Fått en stroke. Jag fattade efter en stund att hon sett någon vid ett av borden som hon känt igen. Någon som kunde skvallra. Hon gömde sig tyst och lite skamset nedanför mig under barstolen (måste ha sett komiskt ut). Som om hon fyllnat till och bara smällt av. Lite pinsamt. Jag såg väl också ut som ett frågetecken där jag satt och stirrade ut i luften med min halvdruckna öl, i kavaj och trådsmal slips på trekvart och min vita skrynkliga skjorta full med pussmärken och läppstift och försökte verka oskyldig. Taket snurrade lite i lokalen. Sorlet var öronbedövande det var varmt som i en bastu. Det hela kändes helt absurt.
När vi skildes vid tunnelbanan kysste hon mig igen, hårt, med tungspetsen, övertygande, och kramade nästan musten ur mig. Hårt, lite berusat, som om hon aldrig ville släppa taget.
-Har jag skrämt bort dig nu? undrade hon tyst mot min axel, med ett väldigt sorgset tonfall, som jag inte noterat tidigare. Kanske började hon nyktra till nu, lite ändå?
Jag tvekade inte när jag sa:
-Nej, du är inte klok. Nej för fan. Jag älskar dig ju. Eleonora. Precis som du är. Du är helgalen! Det gillar jag.
Sen försvann hon snabbt ner i tunnelbanan, med kappan virvlande efter sig och jag stod ensam kvar för att ta fyran hem till Eva. Min sambo.
Söndag 21 oktober
Igår morse, efter kvällen på Siemens, fick jag ett sms från Eleonora.
-Hur mår min varulv idag då? Gråulv?
Det anspelade på Varulven av Sandemose, raderna ”akta dig för lilla ulven grå”. Erling Vik varnar Felicia för svartsjukans demoner. När skulle jag få tid att förhöra henne på den? Den varningen borde jag ha tagit till mig, jag också, men jag är helt betagen av allt det här spännande med Eleonora. Jag kan inte stoppa utvecklingen längre, det bara går inte. Jag planerar i huvudet ständigt hur vi ska fortsätta, minut för minut, utan att det ska märkas. Tror jag klarar det. Som en försiktig general.
Hon vill gärna komma och hälsa på på mitt jobb igen, särskilt intresserad är hon av källaren med Andreaskorset. Vad vi nu ska göra där? Jag försökte avråda henne först, det hade ju varit lite på skoj det jag sa, men hon är enveten. Vill att vi ska träffas igen. Hennes arbetsrum vid Telefonplan väntar också på mig, skriver hon. Om jag vill dela det med henne när jag författar? Hon ska köpa draperier. Och ge mig en nallebjörn också, för jag hade sagt henne att jag aldrig haft en, inte ens som barn. Hon är ivrig, det märks. Vill gå vidare. Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till hennes våldsamma entusiasm.
-Du kan bli min ”mentor” skrev hon på e-mail idag vid lunchtid. Det kanske min chef kunde gå på? Jag har alltid fantiserat om en sträng mentor med linjal, som korrigerar mina felbeslut handgripligen.
Jag hade lite svårt att följa hennes tankebanor, inte minst de praktiska sidorna av problemet. Mentor?
-Men snälla du, hur skulle det gå till? Vi jobbar ju inom olika koncerner. Vad tror du din man skulle säga om han fick veta? Jag är ju bara statistiker.
Hon svarade inte, säkert besviken över att jag kastat så mycket vatten på hennes eld. Vilket naturligtvis bara fick den att brinna ännu starkare.
Jag börjar inse vad jag gett mig in på. ”Olika koncerner”! Ja herregud. Det kan verkligen skapa problem. Hur ska jag nu handla för att inte göra henne besviken. Vi borde kanske inte ses i Kista så mycket mer, någon kan ju se oss, och jag vill inte att Eva ska få veta något, hon litar på mig, fast jag inte varit guds bästa barn. Men det var några år sen jag var otrogen förra gången, det känns som om vi kommit över det, efter lång betänketid och förtroligt prat. Vi trivs ihop, delar samma intressen, känner varandra ut och in. Ibland tror jag hon vet något om Eleonora, ibland inte. Kvinnor kan ju vara väldigt svåra att förstå, alla små lyhörda signaler de sänder ut. Kan så lätt feltolkas. Vi har ju vårt liv Eva och jag och våra invanda rutiner, det kan inte ändras, katten som ska ha mat, TV-kvällar i soffan där vi bor på åttonde våningen med utsikt över Tantolunden. Eleonora har förändrat allt det där som vi hade, all trygghet, falsk eller inte, det förstår jag nu. Jag är ju som en helt annan människa.
Jag tittar mig mer i spegeln, tycker för första gången på länge att jag ser bra ut, jag springer på kvällarna och joggar mer än vanligt, gör armhävningar, försöker äta rätt. Känner mig glad, ser glad ut för första gången på väldigt länge. Jag känner mig riktigt uppskattad för första gången på många år. Till och med de långa timmarna bakom skrivbordet vid Kista torg känns inspirerande nu. Jag vet ju att hon sitter i något rum på andra sidan torget (kanske) och tänker på mig. Ser mig kanske genom fönstret? Vi mejlar och sms-ar, ganska intimt. Men hur ska jag förklara för henne att jag inte kan lämna Eva? Att jag går sönder då?
-Vad vill du att jag ska ha på mig för kläder när vi träffas nästa gång, skriver hon kokett? Något sexigt? Utmanande?
Jag gillar hennes snäva kjolar som markerar höfternas rundning, den smala midjan, skärpen, nylonstrumporna, pushup-behån som jag förstår är lite fake, de vågade glasögonen som ger henne en intellektuell look, den nätta lilla figuren, ja hela hennes lite mystiska väsen, som får henne att se ut som en (kanske lite bedagad) filmstjärna från 1960-talet, fast med glasögon, och blond (blonderad), ja hela den där våldsamma åtrån som blandas med förväntan och med spänning och det farliga gillar jag. Innan det går sönder. Och en lagom dos nervositet.
Till slut bestämde vi att vi skulle ses på mitt jobb efter jobbet, jag har lovat gå ner i källaren med henne. Nu ska vi verkligen utforska våra ”mörka sidor”, det finns ingen återvändo längre. Det blir på onsdag. Eva ska åka till Oslo på konferens. Jag hoppas jag gör det rätta. Men varför låter man sig styras så här av könsorganet, när hjärnan bara vill säga NEJ NEJ!?
När jag bekände för Eleonora på kvällen att jag måste gå och lägga mig för jag hade ont i huvudet som vanligt, skrev hon så snällt.
-Vad synd att jag är inte är hos dig så kunde jag blåsa bort huvudvärken?
Jag kramade och kysste henne god natt och slog av datorn. Jag älskar henne så mycket fast hon är fullständigt galen. Och vi har bara börjat lära känna varandra.
Torsdag 27 oktober
Ja, gårdagskvällen blev ingen höjdare. Det blev faktiskt förfärligt pinsamt, och nu har jag kanske förstört allting. Så här gick det till:
Eleonora kom alltså upp till mitt kontor efter jobbet, alla hade gått hem utom IT-Kjell, som alltid jobbar över. Men tillslut slocknade lampan även inne hos honom. Vi satt länge i det lilla besöksrummet med utsikt över torget där vi suttit första gången hon var här, först artigt konverserande tills jag hörde Kjell slamra i dörren, vi drack lite champagne och hånglade, jag hade handen innanför hennes bh, innanför trosorna, ja överallt på hela kroppen. Bröstvårtorna, axlarna, det mjuka hullet under armarna. Nacken, under håret, den underbart mjuka. Låren, slidan. Hon var riktigt våt, redan. Hon darrade i kroppen och slöt ögonen när jag kysste henne, och det gick en rysning genom hela hennes smala kropp. Jag hade bestämt att jag skulle binda för hennes ögon innan vi åkte ner i källaren. Sen fick vi se vad som skulle hända. Det fick bli en överraskning. Det där Andreaskorset hade jag inte ens tänkt på. Det borde ha planerats bättre.
Sen kom det katastrofala. Jag hade lämnat passerkortet till huset och alla rum inne på mitt rum, dörrarna blir automatiskt låsta när larmet går på klockan nitton, och jag hade glömt allt i den allmänna upphetsningens stund. Jag kom att tänka på det när hon satt halvnaken i mitt knä, med utsikten över Kista torg med alla lampor och människor som rörde sig som myror i mörkret där nere, snabbt, snabbt. Tunnelbanan, stormarknaden. Ljusen från Siemens-huset. Just när hon kysste mig som allra hårdast slog det mig som blixt från klar himmel.
-Fan! Passerkortet!
Hon slutade kyssa mig och såg frågande ut.
-Fan vi är ju inlåsta! Jag kommer ju inte in i mitt rum! Och inte ner i källaren. Mina ytterkläder. Kavajen. Kängorna. Hur fan ska jag komma hem nu?
Allt slog slint i huvudet just då. Jag fick faktiskt panik. Nu kunde vi inte komma ner i källaren heller utan passerkort. Vi var praktiskt taget inlåsta där vi var, men det fanns en smal baktrappa som man kunde gå ända ner till bottenplanet. Sen kunde man bryta upp plastlocket på låset och ta sig ut innan larmet gick. Det var ett hopplöst läge, ingen skulle få reda på det, men jag såg hur Eleonora mulnade av besvikelse. Hon blev svart i ögonen. Igen. Och jag fick stå där som en idiot.
-Jag måste ringa Hans, sa jag desperat. Han får möta mig vid tunnelbanan. Jag har ju inga pengar, ingenting. Inget tunnelbanekort. Jag kommer inte hem! Det är ju minusgrader ute!
Det var gråkallt utanför fönstret.
Eleonora reste sig och drog åt sig sin kappa. Fruktansvärt besviken. Hon var mörk i ansiktet av ilska och slet åt sig handväskan.
-Ring din jävla Hans då! Jag går. Hjälp mig ner.
Ja, det här som skulle bli så spännande slutade verkligen inte särskilt bra. Att utforska våra ”mörka” sidor visade sig nu i verkligheten vara mycket svårare än jag kunnat föreställa mig.
Jag fick hitta på en ursäkt till Hans, som bor i Solna. Han fick möta mig vid tunnelbanan. Det var för övrigt inte första gången jag låst mig ute så där. Han bara skakade på huvudet, på sitt sedvanliga skånska och lite surmulet överlägsna sätt. Så klantigt. Oss ”norrlänningar” hade han aldrig förstått sig på. Och överdrivet romantiskt lagd var han inte heller.
Eleonora försvann snabbt, före mig, och jag fick stå där med skammen.
Fredag 28 oktober
Eleonora svarar inte på mina mejl och sms idag, hon är skitarg för vad som hände igår. Jag förstår henne, jag betedde mig ju som en riktig idiot.
Desperat och förbannad, mest på mig själv, ringde jag Eva från jobbet och sa att jag inte skulle vara hemma när hon kom från Oslo, att jag måste jobba över. Jag fick Eleonora att komma upp klockan halv åtta. Jag måste kunna reparera det här. Nu hade jag åtminstone passerkortet säkert i en snodd i bältet. Jag har alltid tyckt att det ser så töntigt ut, men är nog rätt praktiskt.
Men det var som om all förtrollning var som bortblåst. Jag försökte kyssa henne och frågade elakt om hon var upplagd för mentorns linjal nu, men hon verkade plötsligt ganska sval. – Kanske det, muttrade hon bara lite surt, medan jag kramade hennes välsittande svarta kjolbak och daskade den lite på skoj. Hon ryste till, men det var inte alls samma heta glöd som tidigare.
Till slut gick vi till vårt vilrum på jobbet, som är ganska litet och smalt, i brist på annat. Jag önskar att jag haft ett större skrivbord på rummet, men det var inte läge för det nu. Jag låg på rygg på sängen, hon hade tagit av sig kavajen och låg ovanpå mig med huvudet mot mitt hjärta. Väntade på nästa drag från mig. Hon hade uppknäppt tunn silkesblus, tunna strumpbyxor med höfthållare. Jag drog upp hennes klänning till midjan och lyfte försiktigt upp knät mellan hennes lår, särade hennes ben så att baken och slidan tryckte mot benet, och jag försökte kåta upp henne med att bita henne hårt i ena örat.
-Lilla kattunge, viskade jag och bet henne i örat. Lilla elaka kattunge. Du gör mig galen. Du är underbar, lilla söta kattunge.
-Slå mig, flåsade hon varmt och allt mer upphetsat i mitt öra. Jag vill inte vara en jävla kattunge. Jag är bara en jävla hora. Jag är så värdelös. Slå mig så hårt du kan!
Jag kände hur hon svankade med ryggen och putade med skinkorna för att jag skulle komma åt henne bättre.
Jag fick vrida hela överkroppen i en spiral som gjorde ont på den smala obekväma sängen i det trånga lilla rummet och fick dåligt utrymme för att ge henne smisk, men hon stönade och verkade gilla det, där hon låg gränsle och svankade med ryggen och tryckte skötet mot mitt ben, på mage gränsle över mitt upphöjda knä med kjolen runt midjan och särade ben. Hon andades kraftigt och stötvis mot mitt bröst, allt högre och mer flåsande i takt med slagen. Hon hade trosor med spetskant som lämnade halva skinkorna bara. Jag försökte slå så hårt jag kunde, men det var svårt, det var som en enda seg jobbig dröm, krafterna räckte liksom inte till, jag fick ont i ryggen av att vrida kroppen, fick inte upp armen tillräckligt högt för väggen bredvid mig, jag halvlåg med huvudet i en elak vinkel mot väggen, det var som om något tog emot hela tiden, mot armar och rygg och huvud, och plötsligt hörde vi någon komma ute i korridoren.
När dörren gled upp försvann Eleonora (på nytt) snabbt ner på andra sidan sängen. Det var IT-Kjell som stack in sitt rufsiga utvakade frågande ansikte. Han hade kommit insmygande som en katt utan att jag hört honom. Han stirrade på mig som om han sett en vålnad.
-Va gör du?
Jag låg på sängen, med världens stånd i byxorna, och såg skuldmedveten ut. Vilken situation! Det enda lyset i rummet var en liten tunn blå lampa på ett minimalt nattduksbord, som gav hela rummet lite bordellprägel. Jag hyschade på honom. Eleonora hade dykt ner på golvet bakom mig, jag tror knappt han såg henne.
-Säg för fan ingenting, kved jag och vinkade avvärjande, och han nickade bara som om han förstod och drog igen dörren. Det verkade som att vi var räddade. För andra gången. Rent otroligt faktiskt.
Men Eleonora var arg, upphetsningen var nu försvunnen och det förstår jag. Hon klädde på sig snabbt utan ett ord och vi gick, och det kändes inte bra alls. Vi sa inte ett ord mer till varann och tog olika tunnelbanor hem.
Lördag 29 oktober
Idag vaknade jag vid nio, och kände direkt hur otillfredsställd jag var med Eleonora, att jag hade gjort henne så jävla besviken, och jag tog plötsligt mobilen och ringde henne. Eva var i köket och lagade mat.
-Öh hej, är det du? sa hon överraskat. Jag hörde ett litet barn stöka i bakgrunden, det slamrade och smällde, och Eleonora ropade… Försiktigt Ellen! Så får du inte göra! Hör va jag säger!
-Du, jag vill träffa dig, sa jag snabbt. Det blev inte så lyckat igår, kan vi inte ses igen?
-När då?
-Nu med en gång?
-Ja OK, om en timme då. Jag kan åka och låtsas jobba på Telefonplan. Vid tunnelbaneutgången då?
-Bra. Vi säger det.
Det störtregnade på Telefonplan och stackars Eleonora såg ut som en våt pudel, nu hade hon duffel och basker och en rejäl stickad halsduk för ansiktet, virad runt hela huvudet, det var riktigt skitväder. Vi gick över gatan mot Konstfack. Sa knappt något till varandra. Jag tror vi förstod båda vad som behövde sägas, och det var inte så mycket. Om igår alltså. Hon öppnade dörren med sitt passerkort och vi tog trapporna snabbt upp till tredje våningen. Det var en massa små rum och verkstäder, men inga människor så här tidigt på dagen.
Eleonora hade ett rum med skrivbord, en enkel liggsoffa med fönster mot planen utanför, de grå husen på andra sidan, en bensinmack, några bilar, regnet strilade envetet nedför rutan. Ett draperi täckte större delen av glasväggen ut mot korridoren som förband alla rummen.
Vi hann bara få av oss kläderna så halvlåg jag på rygg i soffan och hon satt gränsle över mitt ena ben, med kjolen runt midjan. Hon var klädd på samma sätt, men hade en ganska tight jumper som slutade vid midjan. Väldigt små trosor. Nu slog jag henne rejält hårt, med öppen handflata, så hårt jag kunde, med båda händerna. Allt vad jag kunde. Det smällde högt i rummet och hennes ansikte blev alldeles rött och blankt av svett när hon registrerade smärtan, som ilningar eller elektriska impulser i hjärnan, och hon böjde sig över mig där jag halvlåg, sköt ut baken så mycket hon kunde, som en katt som sträcker på sig efter att ha sovit en stund, hon tryckte mellangärdet hårt mot benet gränsle över mitt uppresta knä, och bet mig hårt i axeln när det började göra ont. Hon hade saliv i mungiporna. Hon var varm och lite svettig, som om hon nyss stigit ur sängen. Hon kved och stönade allt högre medan jag smiskade henne så mycket jag förmådde. Allt gick ganska snabbt.
Tillslut sjönk hon ihop över mig, spänd av upphetsning i hela kroppen, håret var utsläppt och tufsigt, brunt i hårbotten, hon stönade, bet mig argt i örat och gned underlivet ännu hårdare mot mitt ben och mitt stånd i byxorna. Famlade bakåt med armarna, hon fick på något sätt upp gylfen och lirkade in min erigerade penis i slidan, utan att ens dra av sig de små trosorna. Nu satt hon nästan gränsle över mig. När jag trängde in i hennes trånga våta clitoris slängde jag mig bakåt av en så fantastisk enorm njutning så hårt att jag slog huvudet med en smäll i soffryggen av trä, och Eleonora red som på en brunstig häst några gånger, med händerna runt mina höfter och ryggen helt rak. Hon verkade njuta ofantligt nu. Hela soffan knakade. Hon slängde med huvud och hår några gånger och skrek till, bara en gång, och sen sjönk hon ihop över mig igen, badande i svett. Föll som ett träd så tungt, omfamnande mig, där jag låg alldeles uppjagad, flåsande av all åtrå. Jag höll händerna kramande hårt runt hennes brännheta skinkor. När hon skrek en gång till tryckte jag henne mot mig så hårt jag kunde, hela hennes kropp darrade våldsamt, orgasmen kom som en explosion i huvudet, det var förlösande skönt. Jag tror det gick för oss precis samtidigt.
Efteråt: det var så underbart skönt, jag la mig bättre tillrätta på kuddarna i soffan, med Eleonoras huvud med allt ostyrigt hår i olika färger tungt vilande mot mitt hjärta. Jag låg på rygg, hon på min mage. Hon andades tungt och häftigt, jag också, jag kände bröstet vidga sig på henne igen och igen, och hon grävde med händerna i mitt hår, nedför axlarna, och över hela kroppen. Desperat. Jag kände hur lugnet kom och föll över mig så tungt och skönt, det var så outsägligt skönt nu efteråt. Handen runt hennes fortfarande varma skinkor.
-Jag hör ditt hjärta, sa hon och hela kroppen, som varit så spänd som en fiolsträng, slappnade av direkt på henne. Hon var tung och utpumpad över mitt bröst, men samtidigt så oändligt lätt att bära. Det var konstigt. Hon vägde ingenting. Som ett narkotikarus.
-Vet du att jag har en pace-maker? sa hon och vred sig behagfullt över på rygg bredvid mig i soffan. Vi låg nu bredvid varandra, sida vid sida.
-Nej det visste jag inte. Sen hur länge?
-Å jag var nog bara tre-fyra år. Men det är inget att tala om.
Jag skruvade på mig och lyfte bort hennes ena arm, som legat kvar tungt över mitt bröst.
-Jag har börjat få ont i hjärtat också, sa jag och log. Jag kanske borde sluta röka.
-Det tycker jag absolut, sa hon allvarligt och tog av sig glasögonen. Hon hade stora mörka ringar under ögonen, som var rynkiga i huden. Hon gnuggade sig i ögonen. Hon såg ingående på mig, utan glasögon.
-Det är ju livsfarligt att röka, det vet du väl (hon försökte låta som min mamma). Vet du att jag inte knullat på tre år, inte sen Ellen föddes?
-Men… din man då?
-Han är rädd för mig. Jag förstår honom på sätt och vis. Jag har väl skrämt honom.
-Ja…men? Jaha…
-Jag har inget vidare psyke heller. Mycket huvudvärk, mycket depression. Jag… jag har epilepsi också. Tom är förbannad på mig för det. Missnöjd. För alla mina sjukdomar. Jag passar inte riktigt in i hans välordnade lilla värld. Jag tror han tänker slänga ut mig snart om jag inte skärper upp mig.
-Va? Hur … hur skulle han kunna det? Nej, det är bara vad du tror.
-Jag vet inte. Jag bara känner det på mig. Men han är väldigt snäll mot Ellen. Jag vill inte förstöra för henne. För hennes skull. Och pojkarna… Som aldrig vet om mamma mår dåligt eller är glad eller deprimerad när dom kommer med sina bekymmer… Nej usch så jag pratar.
-Prata på du, sa jag och strök henne varsamt över håret, som var blekt och lite färglöst och strävt. Jag strök över hennes släta panna, som fortfarande var svettig. Den sträva jumpern. De sorgsna ögonen.
-Hur gamla är dom? (Jag kände mig som hennes kurator, det var en trevlig känsla.)
-10 och 12. Jag har halva vårdnaden, varannan vecka. Ja det funkar ganska bra, deras pappa bor rätt nära oss på Lidingö.
-Vill du höra om min farmor och farfar, sa jag för att leda bort hennes dystra tankar på något annat. Alltså min farmor kom till Järvsö som småskollärare, fylld av folkbildarambitioner. Början av nittonhundratalet. Min farfar hade fyra bröder, de arbetade alla på sågen i Nor, på andra sidan Ljusnan från Järvsö sett. Deras mamma bodde fortfarande hemma hos sin pappa som var skomakare, och det sägs att hon hade olika fäder till alla pojkarna. Min farfar Johan hade fått order om att ro över Ljusnan för att hämta den nya lärarinnan från tåget i Järvsö. Gissa vad som hände?
-Nä, sa hon tungt och lite dåsigt. Det verkade nästan som att hon låg och sov mot mitt bröst. Hopkrupen. Hon drog upp benen och stack in dom mellan mina. Hon verkade frysa lite. Hon gned sig över baken några gånger. Hon hade inte ens dragit ner kjolen.
-De var väl i samma ålder, 25-26. Kanske hon var något år äldre, hon kom från Gävle, säkert från mer småborgerlig miljö. Men det hände något på den där roddturen över Ljusnan. De blev förälskade och gifte sig några år senare. Han byggde ett hus i Nor, Solliden, bredvid skolan, och de fick tre barn. Han steg socialt och gjorde en klassresa. Hon gifte sig nog bara av kärlek. Lärarinnor skulle helst inte gifta sig.
-Så gulligt, sa Eleonora och såg ut genom det regnstänkta rinnande fönstret. Himlen var stålgrå utanför. Hon tittade bort från mig. Vände sig liksom bort från mig, mot någon annan stans. – Jag kan också berätta något. Min familj var på semester i Danmark, på västkusten vid havet. Jag var väl 7-8 år och hade långt brunt lockigt hår, en sån där riktig liten bokmärkesängel. Det låg en man och tecknade på stranden, och efter ett tag kom han fram och gav mig en teckning han hade gjort. Det var jag på teckningen. Jag. Den var så vacker.
-Mmm. Har du den kvar?
-Nej, sa hon uttryckslöst mot fönstret. När min pappa fick se den blev han vansinnigt arg och rev sönder den. Slängde den tillbaka till mannen. Han skrek åt honom så jag skämdes ögonen ur mig. Sen fick vi gå hem till semesterstugan där vi bodde, men min bror och mamma fick stanna kvar utanför. Jag fick stryk där inne med pappas gymnastiksko och sedan fick jag gå och lägga mig! Fast klockan bara var tre och solen sken utanför. Gissa hur det kändes?
-Oj. Fy sjutton… Var… var bor dom nu?
-Dom bor här i Stockholm. Men min pappa och jag har ingen kontakt längre, de är skilda sen många år. Och min mamma ringer mig bara när hon är full och då hon är osannolikt elak och vill bara förnedra mig och skäller på mig för att jag är en sån dålig och usel dotter. Nej nu är du väl trött på att höra om alla mina olyckor, eller hur?
-Nej, inte alls. Fortsätt…
-Nej, det räcker nu, sa hon plötsligt bestämt och satte sig upp. Jag… jag tror du måste gå. Jag också. Nej förresten, jag kan berätta en annan sak, en roligare sak. Jag var förälskad i skolans snyggaste kille i gymnasiet. Alla tjejer ville ha honom, bara honom. Och han blev förälskad i mig! Mig av alla. Fast jag hade glasögon! DET var fantastiskt! En sån bekräftelse.
-Ja, jag förstår det… Men… hur träffade du din första man?
-Nej, du måste gå. Jag måste hem nu, det här går inte längre.
(Nu plötsligt en helt annan ton. Jag visste inte vad som fått henne på så dåligt humör?)
-Har du så mycket att göra, sa jag beklagande. Jag var inte alls trött. Det var rätt skönt att bara ligga på rygg i soffan och lyssna på Eleonoras lite släpiga sydsvenska accent så nära örat. Hon drog händerna genom håret, reste sig upp och drog ner kjolen.
Så satte hon sig på soffkanten.
-Jo förresten, en sak till. Vi åkte till Finland för ett år sen, min man var på konferens med sina killar på jobbet. Lyxkryssning genom skärgården. Jag fick ett epileptiskt anfall i hytten på kvällen. Ett riktigt rejält anfall. Vet du vad han gjorde?
-Nä…?
-Han gick bara ut och slängde igen dörren och gick upp till sina polare i baren. Vansinnigt irriterad. För att jag skämde ut honom så där. Jag hade haft ont i huvudet hela dagen, kände att det snart skulle komma. Jag var bara så jävla rädd att Ellen skulle vakna medan jag låg där ensam i hytten och skakade i sängen och bet i en hoprullad handduk. Det var… så förfärligt. Så förödmjukande. Och Ellen som bara sov med sitt lilla goselamm under armen. Och motordunket i den där klaustrofobiska lilla hytten. Det var kolmörkt utanför. Havet. Vi hade lämnat skärgården på väg mot Åbo. Stjärnklart, vackert, hemskt. Det… det var värre än vanligt också. Mitt anfall. Jag hade kunnat dö, tänkte jag. Dödsskräck. Jag tänkte att det skulle vara bäst för alla att jag tog livet av mig då. Men Ellen som låg där och sov…mitt lilla gulliga lamm…
-Nu får du gå, seså, sa hon och reste sig upp. Plötsligt helt lugn, lite drottninglikt. Med en konstig värdighet i all den hemska olyckan. Jag kom upp på benen, lite ostadigt och försökte krama henne igen, men hon drog sig undan.
-Jag måste åka hem, sa hon. Jag fick bara barnvakt till tolv. Men vi kan väl höras igen?
Jag var helt omtumlad av all ny information jag fått om Eleonora, som jag knappt visste något om, jag försökte väl smälta allt, vilket inte var så lätt när vi gick ut i regnet och bort till tunnelbanan på andra sidan torget. Ändå var jag lycklig, väldigt lycklig…fast… ja både och.
Söndag 30 oktober
Jag är fylld av lugn tillförsikt idag. Det känns verkligen som om Eleonora älskar mig. Min lilla fågelunge med knäckta vingar. Kattunge med rivande klor. Med sin sorgliga historia. Tur att hon har mig åtminstone kan jag tycka. Kanske kan jag hjälpa henne i all olycka?
Jag har gått omkring och stortrivts hela dagen, pöst av god vilja, känt mig produktiv som fan och fantiserat om att jag borde börja skriva på något litterärt igen. Som jag drömde om som ung. Inte slösa bort min tid med ekonomisk statistik och börsprognoser. Jag ser mig i spegeln, kammar håret och burrar upp mig som en tupp på en gödselstack. Jag sms-ade Eleonora efter lunch när Eva var ute på en power-walk och skrev att jag tyckte hon borde skaffa en riktig säng nu, så vi kunde vara mer ostörda på Telefonplan. Tänk om någon gått förbi och sett oss. Ja jäklar! Nu trodde jag inte hon kände så många som hade lokal just där, men ändå. Vilket liv det skulle bli.
Det tog säkert en timme, sen svarade Eleonora kort.
-Jo det borde vi.
Inget mer. Jag blev lite sur.
-Mår du bra? skrev jag. Var det inte bra igår?
-Jo tack. Du själv?
-Jag mår fantastiskt. Har aldrig mått bättre.
-Ojdå, kom det efter en stund från Eleonora. (Varför skrev hon så?) Hur mår Eva då?
Eva? Hur kunde hon fråga något så dumt?
-Vad menar du. Hon mår bra. Hurså?
-Vad tycker hon om oss då, tror du?
-Inte vet jag. Hon behöver inte veta. Varför frågar du?
När hon inte skrev mer, fortsatte jag.
-Din man då? Vad tycker han?
-Han har en annan kvinna, svarade Eleonora. Det är inte det jag bekymrar mig om.
-Vad är det då?
Hon svarade inte med en gång och jag blev stött, igen Sms-ade.
-Hallå. Vart tog du vägen?
-Måste ta hand om Ellen nu. Vi hörs.
Inget mer. Som om vi skulle vara från varandra i veckor. Herregud, det får inte hända!
På eftermiddagen gick vi på en vernissage, en god vän till Eva. På Götgatspuckeln. Cider och salta pinnar. Jag tänkte på Eleonora hela eftermiddagen, det gick bara inte att få henne ur huvudet. Telefonplan. Allt det som hänt. Men vad är det hon är så sur på?
Måndag 31 oktober
Hans ville för ovanlighets skull träffa mig på morgonen. Vi satt i hans arbetsrum på var sida om hans välskötta skrivbord, med utsikt över torget.
-Hur mår du? var det första han sa.
Jag förstod inte frågan.
-Vad menar du? Jag mår utmärkt. Har inte mått bättre.
-Hmm…
Hans, den buttre och på många sätt oförutsägbare skåningen såg ner i det PM han satt och läste på skrivbordet, som det vore en handskrift på något numera länge sedan utdött språk. Kilskrift kanske? Det var alltid så svårt att utröna vad han egentligen ville. Det var inget fel på min hälsa. Han svalde alltid hälften av meningarna, och mumlade för sig själv så ingen blev riktigt klok på vad han ville säga, på sin obegripliga malmöitiska. Han var en skicklig statistiker och prognosmakare, en av de bästa, men som chef var han otydlig, oförutsägbar, kunde vara vresig och irriterande vag.
-Hmmm… Jag ser det som min plikt… som min skyldighet… som din arbetsledare… ja du förstår nog vad jag menar…
-?????
-Jo alltså… Kjell…
-IT-Kjell? Jaha, OK jag förstår. Jaja det var dumt att ta med henne hit efter kontorstid, du får ursäkta mig… fan så dumt… det ska inte hända igen… absolut inte. Och att du fick åka hit och hämta ut mig… Fan. Det var verkligen klantigt… men du förstår väl att jag inte kunde ringa Eva…? Eller hur?
Hans reste sig, stängde dörren till sitt rum och gned sig på den utstående kerubhakans få skäggstrån. Han övergick till att klia sig i huvudet, länge och omständligt. Det knollriga rödlätta håret växte frodigt på var sida om en bred kal huvudskål, han såg lite satyrisk och fullifan ut. Vad skulle han nu kläcka ur sig?
-Tja, om det vore så lätt.. hmmm..
Han satte sig och knäppte händerna i böneställning. Såg upp i taket. Så sa han, eller pressade äntligen fram de förlösande orden:
-Mark, för ditt eget bästa. Du får ge upp henne.
-Ge upp…?
-Ja, hon som du träffar. Hon som var här. Ja, jag … funderade länge på var jag sett henne, sen gjorde jag lite efterforskningar… ja som din ”chef”… du förstår nog… för ditt eget bästa…
(För mitt eget bästa? Jag förstod fortfarande inte vad fan han menade. Eller ville inte förstå.)
-Nu får du vara snäll och upplysa mig om vad jag gjort, för helvete, och varför jag inte kan träffa Eleonora mer? För det är väl henne du menar?
-Eleonora? Jaså heter hon det? Eleonora? Aha. (Han bet sig länge i underläppen och sög på den medan han formulerade fortsättningen i huvudet. Outgrundlig som en sfinx.)
-Nja, hon heter faktiskt inte så. Jag kände igen henne efter ett tag, när jag började tänka efter, Kjell också. (Lång paus.) … Det är ju Lilian Bernhard, ekonomichefens fru…
(Lilian Bernhard? ! Jag höll på att sjunka genom golvet. Det var som en mindre jordbävning inombords. Bernhard!! Vår ekonomichef? Det kunde inte vara sant!)
Tillslut sa jag……. -Lilian Bernhard? Nu fattar jag inte ett skit…
-Ja, jag har bara sett henne på kort, då jag var en gång uppe hos Tomas, för ett år sen. På hans rum alltså. Enda gången jag sett henne på bild faktiskt. Han har ett foto av familjen på sitt skrivbord. Sen var hon här någon gång i ett ärende. Men då var hon mörk och hade peruk. Jag fattar inte varför hon fortsätter att sol och våra karlar som hon gör. Han har problem med det. Det har han sagt, högst förtroligt förstås. Du visste inte om det? Men här, på vårt kontor. Här på jobbet! Stackars Tomas. Hon har väl dillat i dig en massa smörja nu, eller hur?
-Nej, verkligen inte. Hon sökte upp mig för … för att… Men hon sa att hon jobbade på Siemens?
-Jahaja, fortsatte Hans och rullade tummarna med knäppta händer i knät och såg ut som en katolsk präst i färd med att ta emot bikten. – Jaha. Ja hon har säkert varit där på någon tillställning med deras personal. Haft ihop det med någon ung påläggskalv där också. Men det gör hon alltså inte. Jobbar på Siemens alltså. Jag tror hon lider av mytomani. Jag är ledsen att behöva säga dig det här. Hon är … vad säger man…. lättfotad. Hon SOL och VÅRAR dig Mark. Passa dig noga om Tomas får veta det. Passa dig jävligt noga (nu svor han till och med). Då har du jobbat här för sista gången, ja inte bara här förresten. Du får aldrig ett jobb mer inom den här sektorn, var så säker.
Jag satt alldeles tyst. Jag var i fullständig chock. Fackliga rättigheter? Nej, det var nog inte att tänka på just nu.
Först då upptäckte jag (eller hade jag inte tänkt på det tidigare?) att Hans hade en käpp, en sån där tunn av rotting, med böjt handtag, som stod lutad mot väggen vid klädhängaren. Den skulle passat på en gammal engelsk pojkskola. Det slog mig som lite komiskt mitt i all chocken. Konstig klarsynthet. Att jag inte sett den förut, så ofta som jag varit inne här på små och stora möten?
-Har du alltid haft den där, sa jag, och pekade?
-Den där gamla färlan? Japp. Ända sen vi flyttade in, om du minns det. Bara för att alltid påminna mig om vem som bestämmer här i huset.
-Öh… vem då?
-Farsgubben! Nej jag skojade (det såg ut som om han log för sig själv åt något barockt minne, det var så sällan han skojade, alla satte i halsen, och när han gjorde det så förstod ingen ändå vad han menade. Det var nog bara ett väl förborgat barndomsminne som plötsligt flöt upp till ytan).- Nej jag menar förstås… ”number one”.
Han pekade menande med tummen mot taket, utan att se på mig. Där satt, bland andra chefer, vår högt vördade ekonomichef. Tomas Alexander Bernhard. Som jag såg max en-två gånger om året. Jahaja. Eleonoras man.
Hans säregna skånska humor var sig lik. Det kändes nu ungefär som om han rappat till mig med rottingen över fingrarna, vilket han väl borde ha gjort förstås. Det sved nämligen. Ordentligt. Ända ner i magen. Den förödmjukelsen!
På kvällen mejlade jag till Eleonora (jag kallar henne fortfarande så), men jag sa inget om hennes man. Det hade ingen betydelse. Jag tyckte om henne för mycket för det. Kanske kunde jag få sanningen ur henne på något annat sätt om vi lärde känna varandra mer tänkte jag väl? Jag berättade om Hans rottingkäpp istället, det trodde jag hon skulle gilla. Skämtade om vilka associationer man kunde få av den. Om vi åkte till Visby på konferens tillsammans, som vi skojat om, och jag hade med mig den där käppen in på hotellet, fullt synlig. Rätt suspekt eller hur? Men Eleonora verkade inte så road av det längre.
-Mmm va bra, svarade hon bara kort. Den får du ta med nästa gång vi träffas. Du får piska mig riktigt hårt så det svullnar och jag börjar gråta, så får du trösta mig efteråt. Jag får sitta i ditt knä eller hur? Efteråt? Det är skönt att gråta ibland, det behöver man, eller hur? Det borde du också göra ibland.
-Jo det är klart, skrev jag dumt (jag har aldrig gråtit i hela mitt liv, bara på bio). Jovisst, det är klart jag gör, älskade fågelunge. Min älskade lilla kyckling. Jag gör allt vad du vill, det vet du. Jag kan till och med gråta en skvätt om det är det du vill.
Jag tog i fantasin hennes allvarliga tungsinta och gråtande ansikte mellan händerna och kysste henne på pannan och munnen. Hennes glada ansikte, som jag mindes det från Duvel som log mellan tårarna. Hennes koncentrerade svettiga ansikte med ögonen hårt slutna just när hon fick orgasm. Det lugna utslätade ansiktsdragen efteråt när hon låg i soffan med huvudet mot min axel och såg ut som hon sov så stillsamt. Det kan inte vara falskt, det är omöjligt!
Senare på kvällen: Eleonora mejlar och säger att hon gråtit oavbrutet i en timme. Oupphörligt. Ellen är alldeles förskräckt. Eleonora har sett en lång dialog mellan mig och Eva på Facebook från när hon var i Oslo där vi som vanligt skämtar om allt möjligt, ganska käckt och hurtfriskt. Jag hade lyckats hålla masken hela kvällen inför Eva, trots att jag var i konstant chock efter Hans uppsträckning tidigare på dagen och allt annat som hänt. Ja inför Eleonora också. Vet inte riktigt vad som händer. Jag och Eva har ju känt varann rätt länge, vi kan prata om nästan allt, och ganska öppet. Hon är min livlina, mitt stora stöd i livet trots allt. När allt annat bara skiter sig.
Nu sent på kvällen: Eleonora låter helt tillspillogiven när hon skriver. Upplöst i tårar. Har fått sån ångest. Vad är detta, tänker jag, fullständigt panikslagen? Först Hans, sen… Har hennes man fått veta? Av Hans? Nej, omöjligt.
-Det betyder inget, skriver jag desperat tillbaka. Vi håller på så där, Eva och jag. Det är inget att bry sig om, Eleonora. Säkert, jag lovar dig.
-Jag önskar jag kunde radera mig själv från Facebook, skriver hon panikslagen, säkert rödögd och snorig. – Jag är helt slut. Jag har aldrig mått så här dåligt. Varför blir det så här hela tiden?
Jag vet inte vad jag ska skriva, försöker trösta bara. Hon: Jag orkar inte fortsätta mer just nu. Jag vill inte förstöra för dig och Eva heller, det vill jag verkligen inte. Du måste förstå det.
-Det gör du inte heller. Hon vet inte om något. Det är bäst så. Låt mig sköta Eva är du snäll. Försök nu vara lite förnuftig, svarar jag. Bli inte så uppjagad.
-Ja jag kan ändå inte sluta tänka på det, skriver hon uppgivet. Det är som ett stort sår i bröstet. Ditt och hennes förhållande.
-;Men Tomas då? Din man? Vet han något? Älskar du honom fortfarande eller?
-Jag vet inte. Både och. Jag hoppas fortfarande, tror jag. Jag mår inte så bra just nu, du får förlåta. Jag är lite orolig för allt som händer.
-Lilla fågelunge, skriver jag poetiskt. Jag förstår. Var inte orolig. Allt ordnar sig till det bästa. På lördag ska vi ju gå på opera.
-Ja det ska väl bli kul. Kram. Måste sova. Har slut på sömntabletter. Jag är helt slut i nerverna.
-Vet du vad som är det mest hemska som kan hända, skrev jag. Det är att se en människa, som man vet känner en, men som bara låtsas gå förbi och ser åt ett annat håll. Som om man inte existerade. Varför? Man undrar ju varför? Varför gör man något så okänsligt? Att inte bli sedd. Som om dom vore rädda för en. Eller skämdes?
-Nej, jag vet inte. Kram, sov gott.
-Sov gott. P & K.
Jag skickar henne en bild på sexiga underkläder, den där affären på Södermalm som jag talade om. Vet inte om det muntrade upp henne. Hoppas det? Min stackars lilla fågelunge.
Tisdag 1 november
Jag har funderat hela dagen på det här med Eleonora och hennes lögner. Jag förstår mig inte på henne. Eller gör jag det? Det är kanske just det jag gör, och därför låtsas jag som ingenting och fortsätter det här klumpiga spelet. Jag ljuger ju också för Eva. Precis likadant. Känner mig skuldmedveten nu. Skäms. En lek blott, vuxna emellan? Vet inte. Känns inte riktigt vuxet?
Jag försöker tänka på vad det var hon sa till mig i lördags. Vad hon sa när vi träffades på Duvel. Något om hennes äktenskap med Tomas Bernhard. Något som kan bringa ljus över hela det här mysteriet. Lilian Bernhard? Jaha, herregud. Hur kunde det bli så?
På fredag ska Eva åka till Paris med sitt jobb. På lördag ska jag och Eleonora gå på opera. Hon har aldrig varit på opera så jag tänkte försöka introducera henne med att se den lättillgängliga La Bohème. Sen gå ut och äta. Kanske gå och dansa på La Isla, jag älskar salsa. (Det skulle jag aldrig ha kunnat tänka mig för en månad sen, nej herregud.) Kanske åka till hennes rum på Telefonplan? Vi får se. Jag hoppas få veta mer om henne då. Jag har sms-at henne några gånger utan att få svar. Men jag ser fram emot det. Jag vet att hon ska åka till landet, en gård i Värmland några dagar över helgen. Hoppas få träffa henne innan.
Men allt det här hon berättade för mig i lördags? Och hennes känslor? Var det också bara lögn? Nej, jag tycker nog att jag är en tillräckligt bra psykolog för att kunna inse vad som lögn och vad som är sanning. Eller? Har jag alldeles tappat omdömet? Är det det som händer när man bli passionerat förälskad?
På Duvel, under alkoholens inverkan, pratade vi om film och litteratur. Hon skulle läsa Varulven, och jag skulle få förhöra henne på den? Det roade henne det där med ”förhöret”, hon smålog finurligt och roat under de där kattformade glasögonen. Hon log och såg så söt ut. Det betydde något för henne då, det vet jag, det var inte en lögn. Jag kan inte acceptera att hon bara försökt utnyttja mig. Det måste vara mer än så. Riktig kärlek? Kanske söker hon bara en spänning i livet? Men med en treårig dotter hemma (om nu det är sant, vad vet jag)? Om hon bara vill ha spänning utanför äktenskapet, inte mig emot. Vi måste bara vara väldigt försiktiga. Inga mer mail på arbetstid, eller sms som går att spåra!
Onsdag 2 november
Jag sms-ade i alla fall till Eleonora på morgonen, efter ett kort arbetsmöte med Hans och avdelningen där vi diskuterade den vikande börsen och riskerna med det, och ett nytt digitalt statistikprogram. Jag tyckte jag fick några långa blickar från Kjell, men det var svårt att säga. Han verkar annars så hygglig. Frånskild, har barn med flera kvinnor. Knappast någon moralens väktare. Jag blir lite besviken på att han tydligen talat med Hans bakom min rygg.
Jag fick svar från Eleonora först vid femtiden! Hela dagen, inte ett svar. Jag blev arg och skällde oresonligt på henne, via sms. Fan ta henne! Jävla egoist! Hur kunde hon nonchalera mig så! Inte svara. Så respektlöst. Jag var dum och hon svarade sårat.
-Jag har barnen att ta hand om- Du får ge dig till tåls. Ibland tror jag att du bara är en bortskämd liten pojke som vill ha allt nu genast, och som inte kan acceptera ett nej av din stygga mamma. Du tillhör de där pojkarna som aldrig fick leka med dockor eller nallar när ni var små eller hur?
Jag visste inte vad jag skulle svara. Så var det ju. Hon hade ju alldeles rätt. Jag var ett väldigt ensamt barn med mina små tennsoldater.
Mitt mest smärtsamma barndomsminne är att jag ligger på sjukhuset och ska opereras för en hjärninflammation. Jag har hemskt ont, de tar ryggmärgsprov, jag skriker eller gråter, eller har bara hemskt ont, minns inte vilket. Min pappa står bredvid, men bryr sig inte om mig. Han har vit läkarrock och talar med en annan läkare, om ett sällsynt fall, en annan patient. Under hela proceduren inne på operationen har han inte tittat åt mig en enda gång. Det är förfärligt. Jag är ingenting i hans ögon. Helt ensam. Knappt en patient ens.
Allt det där bubblar upp nu och jag snäser argt åt Eleonora att hon borde veta skäms. Hon driver med mig. Behandlar mig utan respekt. Jag orkar inte sms:a allt elakt jag vill säga, hon säger att hon inte har någon dator på landet, vilket låter som en lögn. Jag får inte ens en kram för att gå och lägga mig. Tycker ofantligt synd om mig själv. Och om henne.
Vad är det med mig? Hur kan jag kräva av henne att behandla mig som ett barn som behöver tröst och kärlek? Så orimligt. Jag är väl för fan vuxen! Och när det är hon som ska tröstas. Jag är besviken på mig själv. Över mina hårda ord mot henne. Att jag överreagerar så där. Att jag kan visa en sådan enorm kärlek som gränsar till hat, väldigt nära att slå över hela tiden. Det slår mig som så ofattbart. Att det är så. Hon älskar mig inte TILLRÄCKLIGT MYCKET. Det är hela felet.
Hon älskar sin dotter mer, och det är förståeligt. Självklart. Men jag kan ändå inte ta in det. Vill inte begripa.
Torsdag 3 november
Eleonora har äntligen kommit tillbaka från landet. Vi träffades på Nybergs konditori på Upplandsgatan. Jag håller hennes kalla händer i mina. Som Rodolphe och Mimi i La Bohème. Fast jag sjunger inte lika bra som Rodolphe.
Det är kallt ute nu, hon fryser. Vi har ofta träffats just vid Odenplan, så långt från Kista som möjligt. Suttit på Tranan och ätit middag eller tagit en öl på Duvel. Eller på Nybergs. Hon har varit helt uppslukad av de tre barnen på landet några dagar, säger hon. Jag frågar inte om hennes man. Jag bryr mig inte. Det är bara en dröm känns det som. Han måste ha en bra månadslön, Hans har berättat om chefernas lönesättning, så fjärran från vår egen på avdelningen. Jag förstår att Eleonora är helt beroende av honom för att leva. En skilsmässa vore omöjlig, det har jag förstått mellan raderna. ”Jag hoppas ju fortfarande.” Jag har svårt att acceptera det, men håller god min. Jag vill ju egentligen inte lämna Eva heller, vi har det ganska bra. Både vill ha och vara fri. Men fantasi och verklighet är nu en gång inte samma sak. Verkligheten är ganska grå, vintergrå, gråulvsgrå, fantasin är bara som små lätta luftiga sommarmoln på himlen som väldigt snabbt blåser förbi, och lämnar efter sig en blygrå och färglös himmel som nu, med snö i luften, isande blåst och ständiga lågtryck. Vår tillvaros orosmoln kolliderar våldsamt på himlen, förnuftet med de heta känslorna, ja det där visste ju redan Jane Austen.
Vi pratar om helgen, hon har aldrig varit på opera, jag kan inte förstå det, hon gillar mer Eurovision song contest, Tommy Nilsson, Maritza Horn och Cajsa-Stina Åkerström. Ellen tycker om att dansa framför TV:n, klä ut sig till olika sagofigurer. Men Puccini känner hon inte till.
Jag känner mitt intellektuella övertag, det känns inte bra. Med Eva kan jag skoja och prata på samma våglängd om allt möjligt, men Eleonora sluter sig allt mer inom sig själv, när vi sitter där på Nybergs och fryser båda två, och jag värmer hennes händer och vi dricker varm choklad. Sluter sig inom sitt skal som en mussla. Hon får ett bittert drag kring munnen som blir snipig när hon inte ler, rynkorna kring ögonen framträder allt mer, och de svarta sömnlösa dystra ringarna ser trista ut. Treåriga Ellen är en riktig yrhätta som håller mamma vaken både tidigt och sent, så mycket har jag förstått.
Jag håller hennes kalla händer och försöker vara ett stöd, försöker förstå. Ser henne i ögonen, vill fånga hennes lite tomma blick, som hon viker bort. Det finns en sorgsen ton i hennes släpiga långsamma röst. Som om hon redan gett upp.
Efteråt går vi i några affärer på Upplandsgatan som har vintage, sånt som Eleonora gillar. Old Touche, jag håller henne runt midjan bakifrån bland pälskragarna och krinolinerna, kysser henne i nacken, trycker mig mot hennes bak. Sen går vi på Indiska vid Odenplan, och jag kysser henne igen på andra våningen, lite i skymundan, och kramar henne hårt hårt. Hon försöker hålla avståndet, knuffar på mig och gör miner åt mig men verkar inte helt ovillig. Ett litet hopp finns kanske kvar, trots allt. Vi skiljs vid Odenplan, hon ska ta tunnelbanan hem till Lidingö. Jag ser fram emot lördagskvällen, men jag vet inte alls hur det kommer att utveckla sig.
Osäkerhet. Över vart det här ska ta vägen.
Fredag 4 november
Dagen går oändligt långsamt. Jag sitter mest och tittar ut på torget. Det är lugnt på jobbet, inget stort på gång just nu. Årsredovisningen och bokslutet är först i januari, Hans sysslar mycket med det och håller sig snällt på sitt rum. Knappt en människa i fikarummet alls. Jag kan gå hem tidigt. ”Friskvårdstimme”.
Jag undrar mycket över vad Eleonora gör just nu. Hon lämnar Ellen på dagis på morgonen, men sen då? Är hon på Telefonplan? Ligger hon på soffan och läser just nu. Hjalmar Söderberg? P.O. Enquist? Erica Jong? Kanske går hon på stan och tittar på kläder? Hon har sagt att hon gärna skulle vilja klä sig mer gammaldags, mer 1960-tal, men att Tom (Tomas Bernhard) inte gillar det. Hon gillar vintage och kan tillbringa dagar i second-hand-butikerna. Jag undrar mycket över deras förhållande? Det verkar så kärlekslöst? Varför inte Eleonora försöker bryta sig loss? Och hennes första äktenskap? Jag känner mig mer och mer som doktor Glas.
Eva har rest till Paris, hon har goda vänner där, tycker om att resa mycket, och jag är ensam på kvällen. Jag hade kunnat följa med men krånglade mig ur det. Nu sms-ar jag till Eleonora, hon har barnen den här veckan (”pojkarna” från hennes första äktenskap). Hon svarar inte förrän sent på kvällen, ganska irriterat. Hon har kokat spagetti och sett på Djungelboken med pojkarna hela kvällen. Inget om mig.
Varför blir det så här? Jag messar surt att hon kunde väl tänka på mig lite också? Så barnsligt. Inte vuxet alls. Att jag är sur när hon inte svarar. Hon lägger barnen och har inte tid med mig nu, messar hon. Jag försöker bärga mig, vi ska ju ses i morgon. Den stora dagen.
Lördag 5 november
Jag vet inte hur jag ska börja- nej jag förstår ingenting av det som hände ikväll. Det där orosmolnet jag kände, det har blivit ett riktigt oväder. Det känns som om jag inte kommer att överleva all uppståndelse som jag orsakat. Jag är bara väldigt förvirrad.
Vi träffades vid Östermalmstorg, men Eleonora ville plötsligt inte gå på Riche, så vi gick in i gallerian och åt på ett av brats-ställena där. Dyrt. Det var verkligen fel val.
Dryga, bortskämda gymnasieungdomar med mycket pengar som drack champagne och skrålade, det var sorgligt att se. Och de dyra butikerna. Eleonora åt knappt någonting, jag försökte skoja med henne, ibland sken hon upp, men hon verkade innesluten i sig själv igen utan att jag kom åt henne. En rätt överförfriskad herre kom förbi och sa att hon hade vackra örhängen, de var rätt stora, med inkamotiv. Hon log, hon är söt när hon ler. Det är synd att det är så sällan.
Jag visade henne guldrummet på Operan med all sin överdådighet, vi beställde ett glas champagne till pausen, jag höll om henne och klappade henne uppmuntrande i rumpan, och allt verkade bra plötsligt. Hon gned sig lite mot mig, i sin tighta svarta stretchkjol, svarta nylonstrumpor, pumps, blus och kavaj. Men det kändes inte helt övertygande.
När ridån gick upp var det som en förtrollning som föll över mig. Studenterna i Paris Rodolphe, Marcel och Schaunard har en glad afton sedan Schaunard fått lite pengar och de beger sig till Café Momus med hyresvärden Benoit. Rodolphe blir kvar i det lilla studentrummet och träffar då den sjuka sömmerskan Mimi. Ljuv musik uppstår, bokstavligt talat. Extatisk kärlek under akt två, i den tredje däremot skilsmässa, gräl och tårar. Precis som själva livet. Det kan kännas precis så. Det snöar utanför stadsporten i den sista akten med sin underbara inledningsmusik och Mimi dör i tuberkulos. Det är så sorgligt. Och underbart på samma gång.
Jag satt med armen runt Eleonoras axlar, och drog handen ibland uppför hennes lår, varvid hon genast lyfte bort min hand. Jag borde anat redan då att det här inte skulle sluta bra. Jag tog hennes hand men den var ganska kall. Ingen respons.
Vi tog bussen från Norrmalmstorg till Slussen, det var en ganska mild kväll. Vi skulle ta tunnelbanan därifrån till Telefonplan. Men hon gled liksom ifrån mig flera gånger, som ville hon inte, jag fick dra henne till mig på bussätet, med armen runt hennes axel och tillslut, när vi satt oss på t-banestationen vid Slussen sa jag, lite vresigt.
-Vad är det med dig Eleonora?
Hon bara skakade på huvudet.
-Jag har ingenting att ge dig.
-Vad menar du?
-Vad jag säger. Att jag inte har någonting att ge dig. Jag är ledsen. Jag måste tänka på barnen.
-Vadå ”ingenting att ge mig”? Vad menar du? Det hade du väl kunnat tänka på tidigare?
Hon sa ingenting mer. Bara hängde med huvudet och såg ner i knät.
Jag förstod direkt vad hon menade. Det var som en jättehand slagit mig till marken. Jag blev plötsligt i chocktillstånd. Jag hade bara väntat på slaget.
-OK då säger vi det, sa jag och vände mig om för att gå upp på Slussen. Hon gick efter mig och sa,
-Vi… vi kanske kan ses i morgon?
-Nej jag tror inte det, sa jag kort och började gå upp för trapporna.
Trodde jag verkligen hon skulle komma efter?
Det gjorde hon inte.
Hela vägen hem, klockan tio på kvällen, i mörkret och det nollgradiga nu plötsligt kylslagna vädret, var det som om jag åts levande inifrån av ormar och ödlor. Jag var vansinnig av ursinne, av längtan, av att ha blivit så abrupt avvisad. Avvisad!
När jag kom hem sms-ade jag henne,
”Du är det största kräk som finns. Hur fan kan du stå ut med dig själv? Vem tror du att du är? Du ljuger dig fram, och tror du kan förföra mig. Och sen vill du inte. Har ”ingenting att ge”? Fy fan!”
Sen la jag mig på sängen. Jag gråter som sagt bara på bio, annars hade väl nu varit ett bra tillfälle
Söndag 10 december
Jag har genomlevt den värsta månaden i mitt liv. Så många mail och sms jag skickat till Eleonora och vräkt ur mig min ondska, mitt kvinnoförakt, min ångest. Jag har använt all min retorik och manliga skrivkonst för att trycka ner henne och göra henne till en liten ynklig skithög, som inte ens är värd att spottas på. En masochist-slampa. Ett egoistiskt monster. Så ibland har jag bett, förlåtit, bevekat, bett henne om förlåtelse, snälla kom tillbaka, bara säg någonting. Hotat att berätta för hennes man, för alla som vill veta. Svara bara. Någonting. Inget har hjälpt. Hon förblir stum som en fisk.
-Du har visst något att ge, skriver jag desperat. Men du MÅSTE ge själv för att få något tillbaks. Du har en uppgift. Du är viktig. (För mig? Nej, för hennes barn.)
-Du skrev ju ett bra PM. Det där om att försöka samarbeta med non-profit organizations? En mer miljövänlig inriktning? En humanistisk dimension. Det var bra, jag gillade det. (Fast jag rättade till det mesta och försökte vinkla det som jag trodde, för att se bra ut.)
Efter en vecka svarade hon faktiskt och skrev att hon bara grät hela tiden, att allt var ett misslyckande som hon ångrade nu, hon var så deprimerad att hon trodde skulle bli inlagd på sjukhus för att hon magrat, kan inte äta, kräks upp all mat direkt på toaletten, och hon var hela tiden rädd för vad Tom skulle säga. Om hon bröt ihop igen. Skriver att hon ångrar sig, att hon aldrig skulle ha gjort så där, öppnat sig så där för mig, att det var farligt för oss båda två. Att hon var rädd för mig också. Mina verbala vredesutbrott. Att jag absolut inte fick berätta för någon om vårt korta förhållande. Om hennes erotiska fantasier, hennes sjukdomar. Och att hon måste sätta ”familjen i första hand”.
Rädd för mig? Att jag ska berätta för Tom? För hon har själv inte vågat berätta, feg som ett kräk, det vet jag. Kanske är det inte första gången heller, vad vet jag.
Jag blir bara frustrerad, kokar av ilska, vet inte vad jag ska göra av allt hat mot henne just nu, får ångest och panik. Kollar mail och sms en gång i kvarten. Ingenting.
Nu orkar jag inte mer. I morgon ska jag sjukskriva mig. Jag står inte ut med att åka till jobbet mer. Se Hans och Kjells beklagande blickar. Känna mig som en idiot. En jubelidiot. Jag tycker så gränslöst så gränslöst illa om mig själv.
Jag förstår inte hur jag kunde vara en sådan idiot. Och att allt kunde bli så fel…
Söndag 9 januari
Idag har jag talat med Hans på telefon igen. Mattias har fått börja jobba igen, han kunde inte vara sjukskriven längre, utan diagnos. Brustet hjärta, ja men det finns det ju ingen diagnos för?
Julen var ett enda långt lidande. Mattias var med hos mina föräldrar, men han var aldrig närvarande. På riktigt menar jag.
När han legat på sängen i en vecka utan att säga knappt ett ord, så kollade jag hans mobil och mailen på hans dator. Jag blev äcklad över vad jag såg.
-Gråulv? Smisk? Läxförhör? Min mentor? Piska mig? Hårda ord, förbannelser, smyg bakom min rygg, kärlekskutter? Medan jag var utomlands. Det var därför han inte ville följa med till Paris, den jäveln.
Jag satte mig på sängen och slog på honom allt vad jag kunde. Sedan bröt jag ihop och bara grät. Grät, skrek och grät. Hur i helvete kunde han vara så dum! Och med en sån som henne?
Sen var det en röst inom mig, min rationella sida, som sa:
Hon är en sädesärla som vippar på rumpan och förför karlar till höger och vänster, ständigt missbelåten med livet. Fast hon har det så bra. Det var en dum firmafestgrej. Det var bara synd att just Mattias skulle råka ut för henne. Det kanske var en ren tillfällighet? Han får inte ta det så hårt, men jag vet, han kommer att förneka allt och försvara henne vad jag än säger, ända in i kaklet. Men jag förstår hur det ligger till nu. Jag måste få någon rätsida på honom annars är vi förlorade.
-Vad trodde du egentligen? sa jag till Mattias. Att hon skulle älska dig? Eller handlade det bara om sex. Om lite smisk? Det är ju ÄCKLIGT! Knullade ni sen va?
Naturligtvis svarade han inte. Han bara vände sig mot väggen och molteg. Men vad hade jag väntat mig? Det är som om trollen har tagit honom? På riktigt.
Jag ringde Hans flera gånger under julhelgen och frågade ut honom, jag måste ju, han lät allt mer irriterad, men jag gav mig inte, inte ens på juldagen, han fick brummande svara på obegriplig skånska alla mina frågor, staka sig, harkla och hosta, och lovade att undersöka vad som hänt med den där människan som kallar sig Eleonora Strid när hon förför intet ont anande karlar. Den där Lilian Bernhard.
Hans berättade till slut efter mycket hummande, på sin obegripliga skånska att Lilian Bernhard har epilepsi. Att hon är känd för att vara ganska ”lättfotad” och oberäknelig. Svår på karlar särskilt när hon inte är nykter, vilket hon borde vara med tanke på sin sjukdom. Jag försöker tänka logiskt, jag förstår att Mattias låtit sig bli lurad, som så många gånger förr. Men det kanske förklarar hennes beteende? Att hon är sjuk? Och att hon så snabbt ångrar sig efteråt. Gång på gång? Jag vet inte? Jag tänker ut hundra miljoner ursäkter utan att det hjälper. Jag hatar henne bara mer besinningslöst, jag skulle gärna önska henne död. Jag tycker inte hon förtjänar att leva. Efter vad hon gjort. Med alla hennes lögner.
Också det förvånar mig. Allt hat som väller upp inom mig som kolsvart äcklig lava ur en gammal sedan länge utslocknad uttorkad vulkan. Att jag kan bli så arg. Det förvånar mig.
Och jag blir så förvånad över hur jag kan hata någon så? Vilja att någon ska dö? Det är första gången i mitt liv. Att jag kan tänka så. Önska livet ur en annan människa. Hemskt. Hur kan jag bara tänka så?
Måndag 10 januari
Ibland slår mig ett tvivel, att hon inte kan försvara sig. Att hon är försvarslös. Att det är synd om henne som måste förverkliga sig själv gång på gång med olika män. Att sparka på en som ligger? Det läker en stund att tänka så. Men sen tänker jag med hatet sprutande ur alla porer: Att hon har sårat mig så djupt. Och Mattias. Förnedrat mig så in i helvete. Mig, mig, mig. Varför mig? Och sen står ondskans demon där och grinar, och jag vill bara slå henne så hårt jag kan. Mosa flinet ur hennes ansikte. Så glasögonen knäcks och blodet bara rinner. Tills hon försvinner. De där stunderna av underbar, absolut klarhet och transparens när jag kan tycka att hon är liten och försvarslös och saknar betydelse är dock väldigt korta. Och hatet är också skönt, när det är över.
Jag går ut på kvällen efter jobbet, sedan jag sett till Mattias, som ligger som vanligt och stirrar i väggen, och träffar min väninna Gun. Vi tar ett glas vin på Tre backar och småpratar. Jag nämner det här med Mark och hon blir röd av ansiktet av upprördhet. Hon blev själv bedragen av sin man för två år sen.
-En sån där jävla liten hoppa, fräser hon. Hon skulle ha smörj.
Det är ju det hon vill, tänker jag. Så det lönar sig nog inte. Det måste värre saker till än lite smisk för att få henne att reagera.
Jag önskar att tiden kunde gå fort. Jag önskar att allt det här aldrig hade hänt. Tiden läker ju har jag hört. Men jag har aldrig sett hur det går till i verkligheten.
Vi drack för mycket, jag blev lite full, men inte tillräckligt…
Tisdag 11 januari
En hemsk dag. Hemsk på alla vis. Jag förberedde en fiskgratäng och frågade Mattias hur han haft det på jobbet. Han svarade inte. Då slog jag till honom. Så där, snabbt, han vek undan huvudet och handen träffade på örat. Det var andra gången det hände.
Jag skämdes efteråt. Men inte då. Han sa ingenting, bara gick in på sitt rum för att lägga sig. Jag blev vansinnig, jag stod inte ut, jag kastade hela gratängen i soppåsen, visste inte vad jag gjorde eller var jag var och tog en förskärare i väskan och gick ut och låste. Tog hissen ner till soutterängvåningen och gick mot Zinkensdamm. Jag visste inte varför. Jag bara gjorde det.
Det var kallt, bitande kallt, minus fem. Jag tog t-banan till Slussen, och sen röda linjen till Ropsten. Där var knappt några människor där, vinden tjöt och pinade på den öppna perrongen. Hade jag blivit tagen av polisen hade jag åkt dit för knivinnehav. Jag visste inte vad jag gjorde, varför jag var där, varför jag utsatte mig själv för detta. Det var så förnedrande. Jo, jag visste, jag visste ju var hon bodde.
Jag fick fråga konduktören på spårvagnen till Lidingö, Södra kungsvägen, en stor villa, jo han visste var det var. Den största. På höger hand. Jag steg av vid hållplatsen i Brevik och fortsatte gå efter vägen.
Jag passerade den ena stora villan efter den andra. Värtahamnen nere till höger. Till slut kom jag till en av de största, ett stort vitt hus i vinkel ut mot vägen, där det stod Bernhard på postlådan. Elanderska villan kallades den efter byggmästaren. Jag blev stående där, på vägen utanför trägrinden, och visste inte varför jag stod där och såg in som en tjuv genom fönstret. Då såg jag henne.
Hon var mycket mindre än jag föreställt mig henne. Muslik, råttfärgat hår, ett grått sorgset ansikte som stack upp ur en stor yvig kofta, de verkade frysa där inne i det stora tomma huset. Inga gardiner, väldigt konstigt tänkte jag. Fri insyn från gatan. Hon satt med sin man i en jättestor soffa i ett alldeles kalt rum och såg på TV, det var som en teaterpjäs, jag såg dem på scenen, som i en holländsk tavla, i ett dockskåp. Det flimrade TV-ljus på den sjukhusvita väggen, de satt nästan med ansiktena mot mig. Han satt i ena ändan av den långa dyra soffan, utsträckt i hela sin längd och verkade sova och snarka tungt. Hon satt i den andra och stirrade med stora tomma kattglasögon på flimret från TV:n. Mellan dom låg en flicka och sov. En liten flicka, bara några år. Blont lockigt hår, i en ljusblå pyjamas. Med ett litet tyglamm under armen som snuttefilt. Och tummen i mun.
Den bilden… den bilden… Jag tänkte (instinktivt) på tavlan av Lena Cronqvist där mamman håller sig själv som docka, i knät. Det bara slog mig, som en örfil rätt i ansiktet. SMACK! Jag hade kunnat slå mig själv just då.
Jag vaknade som ur en hatisk ond dröm fylld av demoniskt hat och olust, och jag förstod som en blixt från klar (mulen januari snöfnyk-) himmel inte vad jag hade där att göra egentligen? Jag kunde bara inte fullfölja vad jag först tänkt. Jag förmådde inte. Jag hade kunnat, i fantasin, i den svartaste av världar, men nu gick det inte. Jag visste att kniven låg i väskan, a poisonous pen, och att jag bara kunnat ringa på och bett om att få tala med fru Bernhard. Förmodligen hade hon kommit och öppnat själv. Jag hade kunnat sticka ner henne där och då, men jag förmådde inte. Mattias och hon hade kunnat överskrida en gräns, men jag kunde inte gå över nästa. Förmådde inte. Inte av svaghet, jag tror inte det, men av ren självbevarelsedrift.
Och jag kunde inte känna något förakt inför mig själv heller. Inte döma. Eller ha något ogjort.
På kvällen lyssnade jag på Schuberts Erlkönig på radion. Näcken som tar barnet från fadern och dödar det. Varje förälders värsta mardröm. Jag var glad att jag inte var sån. Jag var ingen mördare. Hon hade tagit Mattias från mig, nästan mördat honom, men jag kände att jag var bättre än henne. Försökte åtminstone vara det. Så gott det nu gick.
Torsdag 16 maj
Sista gången jag såg Eleonora Strid: Jag hade talat med Hans om att sluta på jobbet, att jag inte orkade jobba kvar i Kista, begärde förflyttning. Han hade hummat och brummat och sagt – Jag förstår… jo det är klart… jovisst osv. Och att han skulle tänka på saken.
Hon kom över torget med kragen uppfälld. Kanske hade ätit lunch med sin man. Ansiktet under baskern och den uppslagna stora kragen var grått och bittert, håret lite otvättat och färglöst. Jag försökte fånga hennes blick, hade velat kasta mig framför hennes fötter, kyssa henne på munnen eller slå henne i ansiktet, eller… bara göra något. Jag vet inte… Men hon vek bara hastigt undan blicken, såg stint ner i marken och passerade mig på någon meters avstånd på väg till tunnelbanan. Hon låtsades inte om mig. Jag var inte längre sedd. Då visste jag att det var slut på riktigt.
Älskade underliga Eleonora. Stackars Eleonora tänkte jag. Vem är du egentligen? Och stackars Eva.
Det var en strid utan någon segrare. En strid vi tre aldrig skulle ha gett oss in på.
Kapitel två: Larsson och John
John skriver:
Enligt min åsikt finns det åtminstone tre sorters kvinnor, kanske fyra. EN vill ha en pappa som tar hand om dom. EN vill ha ett barn som dom kan ta hand om. EN (som är ganska ovanlig) vill ha en jämlik man, absolut jämlik och demokratisk.
-Den fjärde då, frågade jag?
-Ja, det är den absolut ovanligaste. Den har jag inte hittat än. Men jag gissar att det är en kombination av alla tre, plus en sjuhelvetes energi!
I en roman läste jag: ”Vår hjälte var en man som sällan gick ut i dagens ljus. Han sov till eftermiddag och gick ut sent. Skydde dagsljuset som en blind mullvad. Han gick alltid omkring med sin mobil i handen, utifall han skulle få ett slaganfall eller en hjärtinfarkt. Hans trenchcoat var fransig och smutsig och hade verkligen sett väder och vind. Såg ut som en manlig baglady. Han var hypokondriker och storkund på apoteket. Han undvek hissar och rulltrappor. Han hade en kasse med begagnade kvinnliga underkläder i handen.
Han hyllade Nietzsches devis: Vart jag än går följer mig en hund kallad Ego.”
23/4 (dagbok)
Kom hem igår kväll från Malmö, hälsade på min bror och hans fru prästen över påsken, så det blev både midnattsmässa och lunchmässa dagen efter, allt för en icke-kristen som jag. Idag ägnade jag fm åt att läsa ut Greiders bok om Cornelis, läsvärd, informationsrik. Efter lunch gick jag ut på en tur med Dramaten-väskan, fylld med pantburkar och PET-flaskor, till Konsum vid Zinkensdamm. Tänkte som vanligt lite på författaren JJ som där mötte ”soldatsadisten”, med ruskig påföljd. Kan väl knappast gå förbi där utan att tänka på det, vet nästan vilket hus de hade sitt bdsm-möte i? Tittar gärna på småbarnen på förskolan, de små miniatyrmänniskorna som tultar bredbenta omkring i sina söta små västar, som de knubbiga små figurerna i ett data-spel. Kan stå där så länge och titta på dom så att personalen börjar lägga märke till mig. Plockar gärna upp skräp från gatan, ses väl förmodligen som underlig ”ful gubbe” av personalen där jag står och glanar? Än sedan? Lunkar sedan vidare mot apoteket ned för Hornsgatan, kollar in siffrorna för nedsmutsningen avgaserna, som sjunker idag. Går förbi fyllgubbarna, a-laget, som pratar om vad de ”önskar sig”? Skulle tänkt på det förut, tänker jag. Pensionärerna som knappt kan handla på apoteket utan att väcka uppseende över hur långsam och frågvis man är. Är jag sådan också? Ja, förmodligen. Långsam och frågvis.
Hem över gården mellan Maria Pol-mottagningen där narkomanerna samlas varje morgon för påfyllning, och mottagningen för ätstörningar. Dramatikern Peter Oskarsson dog nyss, apropå det. Hans dotter Stina är också död apropå…
Hade Margareta levt hade vi ätit prinskorv och äggröra, nu får jag laga det själv och äta i ensamhet. ”Ensam” förresten, jag känner mig inte så ensam, med hjälp av antidepressiv medicin. 70 år, inget direkt att se fram emot. Framtiden? Miljöförstöringen? Då är jag redan död. Ja vad kan jag göra annat än att demonstrera mitt missnöje då och då. Kanske spelar just MIN insats stor roll, kanske inte? Efter maten blir det TV, någon serie jag missat, som slutet på ”Leoparden” efter Lampedusas sicilianska roman, dramatiseringen om kejsarinnan Sisi av Österrike-Ungern, eller The Guilded Age, om de superrika i New York i slutet av 1800-talet. Min lästörst har i varje fall inte blivit sämre av allt TV-tittande. Jag gör det jag alltid velat göra: Tillbringar allt för mycket tid i sängen och läser alldeles för många böcker. Och försöker att inte engagera mig för mycket i andra människor. Man blir bara besviken och sviken.
Bokar en flygresa till Paris på nätet, där man får förslaget: ”Börjar du tappa minnet” o.s.v. Ja det riktar sig kanske till mig? På apoteket får jag svaret att ”Kvittot finns i Kivra”. Det var något nytt! Paris har jag varit många gånger, ett otäckt minne med Ingamaj, för länge sedan, flera gånger med Margareta. Nog om det.
12/6 Plötsligt spelar man massor av klassisk musik av kvinnliga kompositörer på radio. Ja sent ska syndaren vakna. Sen spelar dom Gershwins Summertime, en av de sånger som kopierats flest gånger, kanske tillsammans med Yesterday, men den hör man inte längre så mycket. Autumn leaves?
- 0 – 0 – 0
- Larsson och John
Det var på den tiden jag umgicks mycket med John och Larsson på Igeldammsgatan. Efter Margaretas död var jag där nästan varje dag. John var redan då ganska orörlig. Hans dåliga höfter och avsevärda matchvikt gjorde att han inte kunde gå alls utan hjälp av rullatorn.
John blev en av mina allra bästa vänner, sedan Lars-Olof vägrat gå ut efter pandemin. LO isolerade sig i sin lägenhet med sin sinnessvaga hustru, och kommunicerade bara med yttervärlden via Internet, och tog av rädsla för att bli smittad inte emot besök över huvud taget. John däremot försökte åtminstone röra på sig lite varje dag, under mycket stön och gruff och svordomar över den gamla rullatorn; smärtorna som handikappade honom gjorde honom oerhört retlig så snart han lämnade TV-soffan på Igeldammsgatan. Han umgicks då bara nära med sin gamla lumpar- och bibliotekariekompis Lennart Larsson från Malmö, av John alltid kallad för ”Larsson”. De blev med tiden närmast oskiljaktiga, inte minst som pensionärer – som ler och långhalm. En väldigt speciell ”bromance. ” Larsson hjälpte John med allt möjligt, hade en lägenhet i Lund dit han for ibland, men tillbringade mer och mer tid hos den 70-årige kamraten i Stockholm. John var, till skillnad från Larsson, oerhört pratsam och intresserad av allt mänskligt och andligt mellan himmel och jord. Hans kommentarer var alltid vassa och ibland föraktfulla mot alla som inte tänkte som han. Larsson höll alltid med (kanske därför de kunde kampera ihop så bra), sa nästan aldrig ett ord, och när han gjorde det var det ingen (utom John) som förstod hans starka och mumlande malmöitiska. Hade han varit på TV hade de fått sätta subtitles under honom som på fotbollsspelarna i MFF på 1970-talet.
Det var Ivar Lo-Johansson som sa att folk inte tror att författare ”arbetar”, för dom ser dom bara när dom är ute och går eller sitter på café eller restaurang (eller i TV-rutan). En författares arbete är fördolt, och en sorts mystik för de allra flesta, som tar dem för lata och arroganta. Författaren är en trollkarl måhända, en ”Zauberer” som Thomas Mann; eller en illa sedd profet, en uttolkare av den allmänna ”folkviljan”, en underhållare, en taskspelare, ja religionsforskaren Mircea Eliade menar ju att författare t o m har ersatt prästerna i vårt moderna samhälle.
Det var John som brukade säga det, allvetare som han var. Polyglott, polyhistor. Han var ju i det civila bibliotekarie liksom jag och Larsson (men Larsson hade aldrig jobbat som sådan). John var en tidig IT-pionjär före det var i ropet och brukade lite stolt berätta om sin korta tid som IT-ansvarig på en större myndighet. Han var den ende på den posten, och ansva-rade i starten på 1980-talet ändå för hundratals datorer. När något inte fungerade stängdes han in i en ganska liten garderob där servrarna förvarades, med ordern från chefen ”att inte komma ut ur garderoben förrän felet var åtgärdat”. Det kunde bli olidligt hett där inne sa John, och lite klaustrofobiskt – man kände sig till slut som lille Ingmar Bergman instängd på vinden, och han drack enorma mängder läsk och vatten medan han skruvade och drog i kablar och sladdar. All socker satte sig runt midjan. Till slut gick han ”in i väggen” som han sa, och blev förtidspensionerad.
På den tiden fanns det inget ord för den åkomman, så han sjukskrevs en vecka för ”trött-hetssymptom”, överansträngning var väl ett bättre ord, han lämnade sällan jobbet före nio på kvällen, när allt det datoriserade var under kontroll, och han led snart av sömnproblem, som sedan förföljde honom hela livet. Efter en sejour slutade han på Regeringskansliet och blev bibliotekarie på en annan myndighet. Där ordnade han hela myndighetens digitala förvaring av rapporter, och skröt med han äntligen hade åstadkommit ”det papperslösa biblioteket”, långt före alla andra. Det var så effektivt och självreglerande att han gjorde sig själv ”redundant” som han sa, i betydelsen ”överflödig”, både i teknisk och språklig bemärk-else. Han var så skicklig, påstod han, att han gjorde sin egen tjänst överflödig och han förlorade också jobbet inom ett år. Han borde ha följt bibliotekspionjären Greta Linders devis att ”aldrig jobba mer än nödvändigt”. (Jag tror hon sa det med viss ironi, något som John aldrig lärde sig förstå, ironi alltså.)
Nu var han redan som barn ganska stor och blev med åren ”tämligen fet”, som kung Gustav Adolf. Mätte nästan 1.90, och snart också på bredden. Hela kroppen, och inte minst knän och höfter tog väldigt mycket stryk i de små dataskrubbar han bodde i. Som tur var hade han parhästen Larsson, som med tiden blev sällskapsdam, alltiallo, och springpojke åt den storväxte skrävlaren och livsfilosofen, som likt Sherlock Holmes överintelligenta brorsa Mycroft nästan aldrig lämnade lägenheten, utom vid särskilt extraordinära tillfällen, som när drottningen kallade, utan löste alla fall i huvudet. Jag fann deras sällskap inspirerande, och jag kom efter Margaretas död att tillbringa mer och mer tid i den lilla lägenheten på Igeldammsgatan på Kungsholmen, där John höll hov med några få utvalda. En var Lasse, en dataexpert på stadsbiblioteket, politiskt Sverige- demokrat och invandrarfientlig, något som inte hindra honom från att sällskapa med en kurvig dam från Kuba, som enligt dataexperten förmodligen kommit in i landet på ”n-kvoten”. Hon talade bristfällig svenska och förstod nog inte vad han sa. Han behandlade henne annars alltid bra, vad jag kunde se.
Johns parhäst Larsson var också mycket speciell. John påpekade ofta med viss avundsjuka att han hade ”kvinnotycke” (Larsson alltså), och hur han charmat kvinnor i klasar på Bibliotekshögskolan, vilket kunde förefalla märkligt med tanke på att han sällan yttrade ett ord, och knappast märktes alls. Men han såg bra ut, med vackra veka ansiktsdrag, mycket markerad näsa som gav honom en mystisk och indiansk look, polisonger och vågigt yvigt vackert cendréfärgat hår, och en snygg och ovanligt vältränad kropp. John sa att det t o m legat otillfredsställda kvinnor utanför Larssons dörr och trånat i studentlägenheten i Borås när han stigit upp på morgonen. (Det visade sig, påpekade Larsson när John inte hörde, att hon hade grava psykologiska besvär och var ett gammalt ex från Lund.) Men jag hade ju förstås lärt mig att ta allt som John sa med en nypa salt. Ibland föreföll han mig lite i sin självsäkra attityd och sätt att resonera som USA:s dåvarande president Donald J. Trump.
När jag lärde känna Larsson bättre och fick låna hans lägenhet i Lund, fick jag också se en annan sida av den tystlåtne ständigt leende skåningen: han skrev fantastisk poesi, hade en enorm skivsamling inom alla genrer, och målade akvareller som nästan var i Lerin-klass. Men hans blyga och självutplånande framtoning hindrade honom från att ”blomma ut”, som John brukade säga. de få böcker av honom jag fick läsa hade han bekostat utgivningen av själv. Det var närmast etnologiska verk om en liten fiskeort i Österlen, Brantevik, där Larssons far varit ålafiskare. Om hur befolkningen där för länge sedan slitit i sitt anletes svett, hunsats av personer som godsägaren i Hasse Alfredssons En ond man, och ständigt fått äta ål, som på den tiden ansågs som fattigmansmat.
Direkt efter Bibliotekshögskolan flyttade Larsson tillbaka till Malmö och slog sig ihop med en driftig kvinna som skötte renoveringen av skånska slott tillsammans med en obskyr byggnadsfirma. Larsson skötte marktjänst och pappersarbetet, men det skar sig lite när sambon sålde ett slott i Frankrike som visade sig innehålla golv med mosaiker från romartiden, dolt under en trägolv. Den ekonomiska förlusten för sambon var stor och samarbetet tog slut och Larsson återvände till sin studentlya i Lund, som han aldrig gjort sig av med. Snart hade han hittat en ny kvinna att serva, chef för lasarettsbiblioteket i Lund, en ny beslutsam kvinna som han tilläts att parasitera på.
Det var för övrigt på den tiden, strax efter Margaretas död, som jag var mycket aktiv på dejtingsidorna för ”seniorer” (60+) och tillslut fann mig dejtande inte mindre än fyra olika seniorkvinnor, samtidigt. Det var en kvinna född i Polen, en moderlig och välutrustad kvinna som var Humanist och starkt antireligiös. En smal och tunn finlandsvenska som tyckte mycket om att löpträna och springa orientering. En var jurist och glödande vänsterfeminist, som tände på smisk när vi hade sex, och tillslut en färgstark och kurvigt yppig kvinna (alla var mellan 60 och 65) med stort yvigt och blont hår, som hade tio barnbarn och en koloni-lott i Tantolunden i Stockholm som hon skötte om med minutiös noggrannhet.
Johns eviga kommentar till allt detta var ett nöjt och förvånat ”herregud vad du måtte ha fått ligga mycket”, men sanningen att säga så blev det inte särskilt mycket av den varan, och bra var väl det för mitt intresse åt det hållet hade minskat väldigt efter Margaretas död, en oturlig prostataoperation, och flitigt bruk av antidepressiva sedan jag fyllt 70. Den polska damen talade mycket och ofta om Humanisternas odödlige ledare Christer Sturmark, med beundran i rösten (jag misstänkte att det var mer än så) ja så mycket att det ibland kändes som att det var han jag låg med istället för henne. Hon följde honom på nätet, och ofta när vi hade sex så plingade telefonen, när ”den store ledaren” skrivit något nytt på nätet. Hon bodde smått, i en ostädad bohemisk lägenhet nära Hornstull, och eftersom hon var kraftigt byggd blev sängen hos henne ”tämligen liten”. När hon väl somnat, trött efter att jag tillfredsställt henne, så snarkade hon som en skogshuggare.
Sexlivet blev som sagt knapert, men jag sörjde kanske inte det så mycket som John och Larsson föreställde sig. Liselott, kvinnan som hade tio barnbarn och en kolonilott i Tanto, var väldigt upptagen, nästan aldrig ensam, och när jag hälsade på hade hon lägenheten eller kolonistugan full av barnbarn, hundar och kattor. Men hon var otroligt charmig i sitt vildvuxna silverblonda hår, med en härlig vacker byst, vilket delvis kompenserade, men bara delvis. Även Gunilla, LO-juristen som tände på smisk, hade en hund som vi brukade stänga in i köket när vi skulle ha ”hårt sex.” Hon bodde i en stor lägenhet i Farsta, på tionde våningen, och när hunden dessutom ylade när vi stängde in henne under våra sexakter, så blev det ganska livligt och stökigt och ljudligt, så till den grad att grannarna till slut började klaga. I fortsättningen slog vi oss lösa (i ordets rätta bemärkelse) i torpet utanför Örebro.
Gunilla hade ett ”torp” utanför Örebro, och körde i princip varje helg dit för att träffa sina döttrar med respektive män och barn, fast hon alltid kallade det att ”vila ut”. Jag följde med ibland, men Gunilla körde sin lilla Toyota både fort och lite vårdslöst, och vägrade att åka tåg, trots att hon hade vänstersympatier och var miljövän. Ja det blev problem där också kan man säga. Finlandssvenskan till sist, bodde vid Årsta torg, och jag hade inte hjärta att göra slut med henne trots att hon var för smal och senigt atletisk för min smak. Jag har alltid haft svårt att säga nej, vilket allt det här väl är ett exempel på. John, som inte haft sex på många år, förstod inte varför jag beklagade mig, om det var ”en prins i en bagarbod” han kallade mig, eller ett barn i en godisbutik, jag minns inte. Men han förstod som ”asexuell” inte mina problem, som väl delvis var självförvållade. Larsson bara log på sitt vanliga lite fåraktiga sätt, jag tror han förstod mig mer och på ett annat plan, om man fick tro Johns berättelser om tiden på Bibliotekshögskolan i Borås. Han kändes ibland som en avelshingst, och John påstod att Larsson hade åtminstone sex barn, varav han åtminstone fick betala underhåll till tre. Ack ja minsann, han var en överraskningarnas man.
Jag vill gärna komma in på en annan sak. I alla mina relationer genom 50 års kopulerande, har det alltid känts som jag uppträtt som bedragare och svikare. Så blev det alltid till slut. Även till min dotter Nora. Alltid bedrog man någon, alltid kunde man känna sig sviken av någon annan. Hänsyn skulle tas till alla, och fördelas så demokratiskt det gick. Min första stora kärlek, Ingamaj i Janteå, drabbade mig när jag varit i USA ett år som stipendiat i gymnasiet. Jag fick prata om detta en gång i skolans aula, sista året, inför publik, och hon tyckte väl jag var ”intressant” redan då. Vi träffades sedan på en fest hemma hos en gemensam kompis, och det tände till ordentligt. Vi gick på bio dagen efter, då var vi bara bakfulla, och jag ville lägga armen om henne men kom mig inte för. Jag minns inget från filmen bara denna förfärliga kamp med mig själv när jag ville lägga armen om henne och krama henne, men inte kom mig för. Det slutade med att hon själv la huvudet på min axel, och sedan sa med förvåning ”men vad gör jag?” Ja det blev faktiskt bättre sedan.
Men Ingamaj tillhörde ett gäng där flera var förälskade i henne, det var sista året i gymnasiet, och bland dem min yngre bror. Ja varje svek kostar på, och mina förföljde mig sedan genom livet. Det var flera som blev besvikna när jag la ”vantarna” på Ingamaj, som var lång och stilig, med långt blont timotejdoftande hår. Ja det började redan där. Att jag kände mig som svikare gentemot de andra i vår umgängeskrets. Men ”vart jag än går…”.
När jag sedan träffade Margareta i Stockholm umgicks hon också i ett gäng på universitetet där fler än jag var intresserade av henne. Hon har sagt att hon ”tyckte så synd om mig” för att jag kom från Norrland och verkade så bortkommen i Stockholm på det stora blåmålade universitetet i Frescati. Att de andra i gänget skojade med mig, ibland ganska elakt. Om det är ett bra sätt att börja en relation vet jag inte, men den varade dock i nästan 40 år. Men många blev svikna, även hon med tiden, och hon var populär och charmerande, med många vänner. Jag tänkte inte på det då, för ”i krig och kärlek är allt tillåtet” som det heter, men när en av hennes gamla beundrare tog sitt liv så fick jag en otäck déja vue-känsla. Han var en av hennes största beundrare.
På Bibliotekshögskolan upplevde jag en ny stor kärlek, då var relationen med Margareta ganska ny, och hon hade blivit gravid. Även där ”snodde” jag Karin från hennes kamratgäng, som stod henne nära, där åtminstone en person, vår gemensamma mycket goda vän Hannes, blev riktigt på allvar bedrövad, och mentalt ganska tilltufsad. Det har jag förstått först efteråt, när jag talat med honom, det var på en balkong i Janteå, mitt i natten, som var upplys av midnattssol, inget starkt ljus, snarare den ljusaste natt, och Hannes utgöt sig, det var många år sedan vi gjort slut, och jag satt bara tyst, plågad av min eviga känsla för ”esprit d’escalier”. På skolans stora bal där jag och Karin hade dansat tillsammans nästan hela kvällen utbrast Hannes besviket att jag närmast ”våldtagit” henne på dansgolvet. Kanske var det så, och kanske förlorade vi en god vän på det sättet, egoister som vi var? Hannes blev också med åren oerhört ensam sedan han flyttat till Blekinge. Jag kunde bara följa honom på Facebook och minnas den där sista kvällen med ”midnattssol”, som ju inte är en sol i bokstavlig mening, bara skuggan.
Min sista stora kärlek, när jag var nästan 60 år, var väl också omtyckt av sina arbetskam-rater på stadsbiblioteket i Stockholm. Eller snarare ”omtalad”. Jag upptäckte senare att hon var bipolär, och inte omtyckt av någon på sin arbetsplats, men det visste jag inte då. När hon inte tog sin medicin, och dessutom drack ganska mycket, blev hon oerhört påfrestande, stötte på mig utan hänsynstagande, och jag var inte riktigt man att klara av den situationen.
Man tror kanske att pensionärer, efter 65, är sysslolösa och inte tänker på sex? Inget kunde vara mer felaktigt. Jag tänkte på det när jag och Gunilla låg i ställningen som kallas ”väder- kvarnen”, de få gånger vi var ensamma i torpet i Örebro, jag sittande i sängen och hon baklänges i mitt knä, på mage och där hennes sköte och baken är nästan uppe i ansiktshöjd. Eller när polska Lola besteg mig som en ryttarinna och ”red mig som en Dalahäst”, under ganska ljudliga stön och skrik. (Ända tills hennes mobil ringde och hon var tvungen att se efter vad Sturmark skrivit om sedan sist.) Eller när Liselott och jag äntligen var ensamma i kolonistugan, och hon ville bli bestigen bakifrån på köksbordet, med den fantastiska baken i högsta läge vilande på en hård kudde och benen brett isär. Att vi kunde ses av hela kolonien genom fönstret tänkte vi nog inte på, det insåg jag med förfäran efteråt. Stackars finska Marja-Liisa var däremot alldeles för passiv i sängen, det blev mest att vi låg i sängen och pratade om hennes litterära bekanta från Helsingfors, Åbo och Borgå: skribenter som Märta Tikkanen, Stina Ekblad och Merete Mazzarella eller konstnärer som Tove Janssons änka Tuulikki Pietilä (Too-Tikki i Muminböckerna).
Några andra mindre kärleksrelationer var det också, men inga som de ovanstående 3-4. Jag var väl en medelmåtta på kärleksfronten, ofta förälskad, inte lika ofta besvarad. Och, som sagt, gift i 40 år.
Be inte om hjälp min son, brukade min pappa säga. Eller egentligen: ”Bra karl reder sig själv”, det hade hans far sagt till honom och alltid levt efter. Att jag lydde det rådet fick jag nog ångra många gånger sedan i livet.
Gunilla klagade jämnt på att hon blivit äldre och inte var så attraktiv längre. Jag förstod det inte, och det sa jag: för hon såg fullständigt normal ut, ”lite rund” som de brukade skriva på dejtingsidorna, ganska kort och kurvig med lite spretigt hår (jag hade önskat hon låtit håret växa som Margareta), med poppiga glasögon, pigg uppsyn, aktiv i sängen. Och övertygad vänsterpartist. Hon berättade alltid stolt om att hon var den första i släkten från skomakarstaden Örebro som tagit studenten. Det var oerhört viktigt för henne. Apropå hennes masochistiska sida hänvisade hon med stolthet till en dominant far som agat henne med livrem och till poeten Ruth Hillarps utsvävande sexliv. Hon var oerhört rädd för tvestjärtar, spindlar, fladdermöss, ormar, och en massa andra insekter, som jag ofta fick rädda henne från när vi var på landet. Min finlandssvenska vän hade däremot behövt äta upp sig lite, det sa jag också, hon var alldeles för smal, kroppsligt inte alls i min smak. Springa mindre, orientera mindre, äta och njuta mer av livet, inte bara råkost och linser. Det försökte väl alla fyra, utan att direkt inberäkna mig i njutandet, utom när vi hade sex. Det som fick alla relationerna att upphöra var att jag började känna mig förfördelad och sviken: av barn och barnbarn, av husdjur, av ”landet” som de alla måste åka till på helgerna, slarv med att passa tider, och inte minst det evinnerliga tittandet i mobiltelefoner för att hålla koll på allt och alla, i tid och otid Man kunde förbjuda det i skolan: man borde förbjuda det hos kvinnliga pensionärer över 65 också! Och när Lola till slut lät mig brädas av Christer Sturmark, då fick det vara nog!
Idag när jag gick min promenad såg jag en grupp flickor i mellanstadiet, varav en var ”tämligen fet”. Tyckte synd om henne; HON hade verkligen haft anledning att klaga! Men Gunilla, nej knappast. Och de stod alla fyra och glodde djupt i sina mobiltelefoner, skolflickorna, precis som mina dejtande dambekanta.
Jag kom ändå bäst överens med Gunilla. De gånger jag tvingade mig själv att lämna Stockholm, eftersom hon nästan varje helg måste köra sin lilla älskade röda bil till Örebro för att se till torpet, så hade vi det bra, gick promenader i naturen, plockade kantareller och fräste dom i smör och salt och peppar, delande ett matintresse som för hennes del var laga och mitt äta, och delade på en flaska vin. För henne var det ”höjden av frihet”, och det fick jag hålla med om. Och när jag tillfredsställde henne med händer och tunga efter att ha smiskat hennes skinkor eldröda, då njöt hon ljudligt. Ja de gånger vi fick vara ensamma i torpet utanför Örebro, utan alla hennes barn och barnbarn, var jag riktigt tillfreds med tillvaron. Men i längden gick det inte, vi var för olika. Vi var tyvärr inte som två pusselbitar som passade ihop sömlöst efter många års samvaro, som jag och Margareta.
Vi träffades på universitetet när vi båda läste litteraturvetenskap. Jag ”den moderna romanen”, hon ”det moderna dramat”. När jag förstod att hon inte var ointresserad av mig så tog jag mod till mig och ringde henne från kollektivet på Lidingö och bjöd henne på Rendezvous, restaurangen på åsen bredvid Sveavägen som serverade en fantastisk kötträtt kallad ”Surprise de Chef”, med en hemlagad örtsås med hemligt recept. Margareta var själv en oerhört duktig kock, men den såsen, som var kryddad med mycket olika örter, kunde hon inte lista ut. Ägarna var från Schweiz, som Tore Wretmans sidekick Werner Vögeli. Hon bjöd mig snart hem till hennes enkla boning, en etta med kök vid Skanstull, helt omodern, fem trappor över gården utan hiss, mycket bohemiskt med kakelugn och vedspis med en enkel kokplatta över och en varmvattenberedare. Toalett fanns faktiskt, dass på gården var annars vanligt fortfarande på Södermalm året 1978. Precis som Ingamaj fick Margareta ta initiativ till att ligga i hennes ytterst smala säng, där begreppet ”sova sked” verkligen kom till pass. Hon hade haft den sedan hon var barn, och den måste ha varit precis 1.82 lång, precis som jag och med henne gick sexet fort, jag var oerfaren och fick orgasm efter 10 sekunder!
Sista gången jag träffade Gunilla var i hennes lägenhet vid Farsta torg, i ett tiovåningshus. Vi hade lagat mat, köttgryta, coq au vin med mycket lagerblad och timjan, och delat på en flaska rödvin, och Gunilla hade upprymd börjat klä av sig och letat fram ridspöet. Då hörde vi på nyheterna på radio att någon kriminell gängmedlem börjat skjuta vilt nere vid tunnelbanan i Farsta, med två döda och fem skadade som följd. Förmodligen hade den unga skytten tagit fel på person, åtminstone var det vad sa på radion. Det hände en timme efter att vi gått ut från tunnelbanan i Farsta centrum. Det la sordin på hela stämningen i Gunillas lägenhet, och sexet kom av sig. Sedan sågs vi inte av mer. Hon gjorde slut på mobilen, med ett sms, helt i enlighet med tidens krav.
Med Margareta började, efter historien med Karin i Borås, en tid av lugn och ro, i en stor lägenhet på Folkungagatan som vi fått från Bostadsförmedlingen (det kunde man då), och Margareta, som var en mycket duktig bibliotekarie, direkt efter universitetet fått jobb på Kulturhuset i Stockholm. Sedan vi fått Nora sänkte sig lugnet således över vår fyrarummare på Folkungagatan. Jag blev i många år ”hemmapappa” med en baby som lärde sig krypa, äta all slags mat, lärde sig gå och prata, la på hullet, fick långt böljande hår, fick en omsydd Delsbokofta från mammas folkdräkt och strumpbyxor som jag kunde lyfta henne i och ”flyga flygplan”. Lägenheten var stor med två väldiga rum i fil och skjutdörrar, där dörrkarmen i trä var så tjock att vi kunde skruva fast en sparkstol, som Nora satt i och gungade medan vi åt mat i det ena stora rummet där bokhyllorna svämmade över som i ”Biblioteket i Babel”. När Margareta tvättat (jag fick aldrig äran eftersom jag aldrig lärde mig skilja på hennes och Noras underkläder) hade vi en jättehög ren tvätt i den blå sammetssoffan som kom från mitt hem, där Nora byggde bo och kröp in i. Vi flyttade när vi förstod att luften på den biltäta gatan var alldeles för dålig, vilket de smutsiga fönstren borde fått oss att förstå.
Det enda missödet hände när jag fyllde 30 och gick en kurs i novellskrivande, en kurs som jag skulle få stor nytta av då och senare i livet. Med var flera duktiga skribenter, en skulle debutera några år senare med en erotisk bok. Hon var bara tjugo när vi gick kursen, och jag tror jag lockade henne med en stor gul burk med rulltobak av märket Lindeman. Mitt stammande när jag skulle läsa min novell En arbetslös novell gjorde nog att hon fick moderliga känslor för mig för vi låg med varandra, tämligen berusade, efter avslutningsfesten. Efteråt skämdes jag, för hon var kall och stel som en fisk, medan däremot Eva, en av lärarna på skolan, som var mer i min ålder, blev oerhört kränkt när jag stannade kvar i Livs rum istället för att följa med Eva till hennes rum. Jag hade berättat för henne när vi promenerade runt i den sörmländska idyllen, att jag trodde att ”män har för mycket självförtroende” och kvinnor ”för mycket självinsikt”, eller något i den vägen. Hon skickade mig efteråt ett riktigt hatbrev, ett av de få jag fått av en kvinna, och jag insåg att jag återigen svikit en mig närstående människa.
Nora växte och blev större, hon gick från lågstadiet till mellan- och till högstadiet, med sitt nästan midjelånga nötbruna hår, inte olikt den berömda österrikiska drottningen Sisi på 1800-talet. Hon blev mobbad för det, men jag tror hon lärde sig tidigt att ignorera mobbarna, låta allt rinna av henne som vattnet på en gås (varifrån kommer det uttrycket? från köket?) och satsa på sina höga betyg istället. Att jag aldrig lärde känna henne riktigt nära var en sak, jag lät nog lite lättsinnigt Margareta ta hand om allt psykologiskt ”tjejsnack”, och det var väl lika bra. Länge levde jag som i skuggan av Ingamaj, min första stora kärlek, vilket jag ska komma till i nästa kapitel.
Kapitel tre: Resa till och från en ö
Först var det Riita. Hon var siktväven som jag filtrerade timmarna, nätterna, sekunderna genom – alltsedan hon började städa på I20 infanteriet, sektion tre, där jag satt i arkivet och sorterade papper över kompanier och bataljoner, krigsplaceringsordrar och hemvärnsbesked destinerade till gudsförgätna hålor i övre Norrlands kustland och inland. Den tankspridde kapten Lundholm hade just för tionde gången visat mig den gamla cigarettetuiet i nysilver från 1955, där fyra snustorra John Silver låg på katafalk med gummisnoddar om magen, och bekymrat upprepat: ”Sluta rök Soldenius. Det sa min dotter till mig när hon var femton, pappa sa hon, om du skulle ta och sluta röka, och det gjorde jag, och jag har inte rökt en cigarrett sedan dess”, och när klockan närmade sig fem och jag för fjärde gången påbörjat samma sorteringsorder därför att den senile Lundholm inte kunnat minnas vad han sagt från en dag till en annan; då såg jag Riita komma in i rummet med de gråbleka fördragna långa gardinerna, och hon ursäktade sig och bad att få tömma papperskorgen.
Det var på hösten i Norrland. Björkarna utanför regementsbyggnaden var prunkande guldgula, som ett skimrande lätt dallrande gullregn från Lóthloriens trädgårdar, när vinden grep tag i grenarna så skakade hela den gyllene kronan med alla sina blad, och när jag stängde de bastanta fönsterluckorna i metall på bottenvåningen i kanslihusets konferensrum såg jag bilarna susa förbi ute på motorvägen med tända ljuslyktor. Känslan av att sitta i ett sagoslott, ett igenbommat fängelse – det meningslösaste och mest själsdödande av alla det unga livets fängelser – hade aldrig varit starkare än just då. Det kramade hjärtat som en tvättsvamp, och allt rött vatten rann ut och ner i det stinkande avloppet, vars illaluktande droppar långsamt utmätte tiden i timmar och sekunder på sektion tre.
Jag tände, på ren trots, en John Silver utan filter, jag var i stort sett ensam kvar på sektionen, och när jag kom ut i korridoren satt Riita där bredvid städvagnen med den svarta sopsäcken med det ena nylonstrumpklädda benet slängt över det andra så att den blå städrocken glipade över de vackra låren. När jag stängde fönsterluckorna i sittalkoven mot kaserngården smålog hon mot mig: åt den gråblå skrynkliga permisuniformen med den lilla båtmössan vippande under axelklaffen och den grå taniga slipsen, snörstumpen som hängde och dinglade under den barnsligt kluvna hakan som den slakaste av lemmar.
Jag var tvungen att sätta mig ner med henne på andra sidan av det lilla bordet i alkoven, bjöd henne en cigarrett, och försökte sluta tänka på Lundholms silverbeslagna cigarrettetui, som med en uppfordrande smäll slöt sig som käftarna på en ulv kring de balsamerade liken av fyra John Silvercigarretter, av trettio års nit och redlighet i rikets tjänst, och även nu, efter kontorstid och långt efter stängningsdags kunde jag höra de hasande tassande stegen inifrån arkivet, handen som nästan omärkligt tog tag i dörrhandtaget och i nästa ögonblick slet upp trädörrarna med speglar så att jag flög upp i enskild ställning med dunkande tinningar, fortfarande med en glödande cigarrett i handen, som jag skräckslaget tappade på den tjocka heltäckningsmattan framför Lundholm, medan ryggen sträcktes som hade den en eldgaffel innanför skjortan.
Riita bara skrattade åt allt det där – åt Lundholm, min skräck för överordnade, åt mina ömkliga flyktförsök till toaletter och småskrymslen mellan arkivhyllorna för att finna någon sorts ro; hela hennes ansikte lyste som en sol i det gråa skymningsljuset (det var november och snöslask och minusgrader) – en lite allt för rödbränd solariebrun sol i kvällsljuset. Hon hade ett brett ojämnt leende med stora läppar och en glugg mellan framtänderna, och kortklippt krusigt hår som var lent som skinnet på en rysk sobelmössa. Överläppen, en liggande f-klav, var översållad med tunna blonda mustaschfjun, hårstrån som hon förtvivlat rakade varje morgon och kväll – ja hon tillbringade timmar i duschen och var den renligaste människa jag någonsin träffat. När jag såg henne för första gången blev jag helt betagen. Kanske var det en dunkel känsla av världen utanför, friheten utanför kasernmurarna, som när jag liggande i gräset när solen gassade under en skjutövning en varm dag i juli sett bort över järnstaketen till hustaken där ute – och fått en svindlande känsla av inbillad frihet – av ett helt annat liv, någon helt annanstans än här.
Två dagar senare såg jag henne vid kiosken vid kaserngrindarna: då hade hon en lång elegant skinnkappa utan mössa, och hon vinkade igenkännande som om vi var gamla vänner med de röda handskarna när jag gick förbi mot busshållplatsen. Jag la märke till de knähöga lackstövlarna, hennes vackra lår, det var fredagskväll hon skulle väl på dans? Hon såg lite utspökad ut, sminkad elegant, inte den lilla städgumman han sett på regementet med den blå illasittande städrocken och en klut runt håret. Det var också en stänk av besvikelse – hon var som alla kvinnor flickor en fredagskväll – för de hade redan slagit en bro mellan varandra, en bro mellan två öar, visserligen ganska olika men ändock främmande kontinenter.
En vecka senare stötte jag ihop med henne en kväll på hotell Blå Dragonen, jag var där med kompisar från k-kompaniet, och sedan var vi tillsammans under resten av min militärtjänstgöring.
Hon bodde inneboende hos en tant på Nygatan, jag bodde hemma hos mina föräldrar på Backen, och när vi ville vara tillsammans, hon var fem år äldre än mig, så tog vi in på hotell Duncker, ett fallfärdigt grönt trähus i två våningar och flagnande färg på andra sidan motorvägen, stans absolut kyffigaste och billigaste sjurumshotell.
Även här kastade regementet sina långa skuggor in över rummet med de smaklösa blomstertapeterna som luktade lite unket av fukt och malmedel, vi var inte de enda par som tog sin tillflykt hit några timmar om dagen, överkastet var slitet och noppigt, urblekt och lappat och hade hål efter brinnande cigarretter, sängen knakade i den slitna resårbottnen. Riita hade alltid en liten flaska sprit som hon köpt från finlandsbåten till och från Vasa, och när vi legat med varandra, hon tyckte om att ligga ovanpå så att jag kunde greppa och knåda hennes vita bullmjuka skinkor som rörde sig upp och ner i rytmiska samlagsrörelser till ljudet av en knakande gnisslande sängbotten, och hon viskade kärleksfulla ord på finska i mitt öra, eller så låg hon stilla på min mage och lyssnade på hur mitt hjärta slog, hastigt först sedan allt långsammare, och jag försökte tänka mig att det var romantiskt och att jag verkligen älskade henne, inte bara fysiskt, och att vi kanske hade en framtid tillsammans och inte bara ett kort tidsfördriv – ett ynkligt litet försök att göra tiden mer uthärdlig på ett fallfärdigt tredjeklassens ungkarlshotell bakom en nattsläckt bensinstation, ljusen från bilarna på motorvägen som kom och gick in i rummets halvmörker, som plötsligt uppblossande skuggor över det nedslitna trägolvet bredvid sängen.
Ett halvår senare, strax innan jag skulle mucka, när de träffades för sista gången och hon skulle ta båten hem till Vasa, var hotellet ännu mer fallfärdigt, på väg att rivas för att motorvägen skulle breddas, sängen var dammimpregnerad och nedlegad, och skuggorna från billyktornas ljus utanför fönstret hade växt, också skuggorna mellan de båda också, brofästerna var genomruttna, och ingenting blev sig likt sedan den där sista natten.
Jag vaknade tidigt, som från en ond dröm, utslungad i dagens verklighet, och jag kunde inte somna om. Jag hörde tunga fotsteg längs tågkorridoren och något som lät som en flämtande hund, en drägglande schäferhund som jagat mig i drömmen, och i förlängningen av drömmen såg jag lindansaren i Malmö som med dödsförakt kastade sig ut från tornet av SE-banken nedför den spända linan som hölls på plats av fyra bastanta karlar som stod i varsin ända av två rep slagna korsvis över den diagonala linan som löpte från torgets mitt till bankhusets tak. Jag stod bakom Martina och kunde granska henne uppifrån och ner, allt medan de tre Manuel åkte rullbräda nedför linan
50 år i ordets och bokens tjänst 