(Innehåll: Om bildning och demokrati; Bokens form, ett försvarstal; I Ryssland, på Röda torget; I Istanbul vid Bosporen; Barfotapoeten Nils Ferlin, Carl-Göran Ekerwald 100 år, Konsten är lång men livet är kort, Lite mer om Tolkien. Lite mer om Kairos, Om två böcker av Gabriela Melinescu och mer rumänsk skönlitteratur. Pojkar och läsning. Strindbergsår 2012. Svenska Röda Korset 50 år. De vita bussarna. ”Genom att läsa blir man någon” – om fängelsebibliotek. Hur jag lärde mig sluta röka med hjälp av Jörn Donners Mammut. Om sex och våld i litteraturen.)
OM BILDNING OCH DEMOKRATI (2013)
(Några anteckningar vid läsandet av antologin Om Bildning och demokrati : nya vägar i det svenska folkbildningslandskapet (Erling Bjurström och Tobias Harding, red.). – Stockholm : Carlsson, 2013.)
Demokrati=ett positivt laddat värdeord, ett ”honnörsord”. (Inl. Bjurström, s. 11)
Bildning? Överspelat, bortglömt, inaktuellt? Antikverat, förlegat? En arkaism, konservativt? (s. 12) (jfr ”en bildad man”, den ”bildade medelklassen”, fortf. aktuellt på 1930-talet, försvann när S fick den politiska makten). Bildnings- begreppets försvinnande kan idag jämföras med vad som kallats ”demokratins kris”. Varför? Därför att demokrati förutsätter en viss demokratisk ”bildning”. Men vad lägger vi in i begreppet? Idag talas inom Bolognaprocessen inom EU:s högskolor mer om ”anställningsbarhet” (employability), en instrumentell term. Bildning, eller ”allmänbildning”, har försvunnit, begreppet angreps särskilt starkt på 1970-talet, för att det stod för något konservativt och elitistiskt.
”Som bidrag till formandet av det moderna samhället har både demokrati och bildning sitt ursprung i återupprättandet av antika ideal. Samtidigt förenades dessa ideal med upplysningstidens framtidstro (1700-talet). Och så småningom även med revolutionära idéer om att en fullständig demokratisering förutsatte ett radikalt brott mot det förflutna.” (s. 19) Men det ledde inte till något bättre, bara delvis. Upplysningstidens demokratiideal hade ofta drag av utopism och orealism. Ellen Key påpekar detta, men var själv influerad av det, liksom Valfrid Palmgren.
Kamp om tolkningsföreträde mellan kons, lib, soc, religiösa, o andra filosofer. Grundläggande i västeuropa var det Habermas kallat den ”borgerliga offentligheten” med (i teorin) medborgerliga fri- och rättigheter, allmänna val, fri press, mötesplatser etc. (idag sker mycket av dessa möten på nätet).
Människan är formbar och kan utvecklas på ett positivt sätt, också intellektuellt (von Humboldt- Tyskland). Humanismen, nyhumanismen. ”Cultura”=odling. ”Själens odling” som Ellen Key säger. Man sökte ”sanningen”, och universiteten skulle stå fria från kyrka och stat enligt von Humboldt. Geijer kallar det ”levande grund för handling”. (s. 37) Men vägen dit kunde vara olika (se ovan). J.H. Pestalozzi, den schweiziske pedagogen, påverkade synen på fri bildning i Rousseaus anda, på begreppet Volksbildung, som var ett demokratiskt ped. begrepp. Olikheten i bildningsgrad var ett klassmärke, påpekade Ellen Key (s.40) I England lanserades begreppet ”education of the people” av lord Henry Brougham. I sv.övers. ”Om folkbildning” 1832. Jfr med Bourdieus begrepp ”kulturellt kapital” och ”ekonomiskt kapital”.
Palmgrens motstånd mot den ”underhaltiga [underhållnings]litteraturen”, påverkad av engelsmannen Matthew Arnold, förf och skol inspektör (s.51f.). Kulturen utmålades av Arnold som den andliga kraft som skulle överta religionens roll i samhället på 1900-talet. Herbert Spencer på 1860-talet menade dock att inte bara själen, utan även kroppen behövde fostras, med t.ex. sträng Ling-gymnastik. 5-årig värnplikt infördes i Sverige 1812 för män från 21 och uppåt. Bildning kunde i början av 1900-talet ses som en motkraft mot industrialismens skadeverkningar, och modernitetens förytligande, så hos Key eller Vitalis Nordström (59). Key önskade 1906 att ungdomsrörelsen skulle bli en ”bildningsrörelse” (58). Nyhumanismen stod för ett idealistiskt tänkande (med rötter i romantiken) som fick mycket stryk när rösträttsrörelsen med mer nyttoinriktat tänkande (Rickard Sandler m.fl.) slog igenom. Bildningsfrågan blev en ”skol- och utbildningsfråga” (60) inriktad på inte minst bråkig ungdom. Moral, dygd och karaktär blev viktigt.
Flera nya utredningar tillsattes i ungdomsfrågan under 1930-talet. De framlades på 1940–talet. Ungdomens fritid blev viktig. Mer praktik än teori. Föreningsstöd viktigt, idrott, hobbies. Den filosofiska [kritiska] sidan försvann. Vuxenlivet innebar ansvar, det krävde fostran, ideal. En debattör som E.Hj. Linder ifrågasatte denna instrumentella syn på bildning i boken (1962) Bildning i det tjugonde århundradet (68). Samma år Bengt Nemans plädring för en mer demokratisk kultursyn som inte såg ner på populärkulturen. Bjurström kallar det en ”fritidssocialisation”.
Folkbildningens plats idag är svävande. Kultur, fritid, eller skola? På 1970-talet handlade folkbildningen mycket om själens fostran (s.74), sedan dess har underhållning fått allt större plats i våra liv. Idag saknar du kulturellt kapital om du inte följer vissa populära TV-serier, eller vad som händer på nätet. Traditionella bildningsideal började försvinna redan på 1960-talet, när Sverige amerikaniserades kraftigt (82). Ordet ”bildning” har lämnat ett tomrum efter sig. (83f.). Donald Broady försökte på 1980-talet i tidskriften KRUT väcka nytt liv i begreppet (jfr BiS antologi Boken åter i centrum).
Idag talas om New social movements, inom miljö och politik. Folkbildnings begreppet marginaliserades emellertid alltmer. Kan det ”översättas” till en ny tid? (95) Idrotten lät sig snabbt kommersialiseras, inte lika lätt med kulturen? Jo, viss kultur (TV, bio). I England startade Tony Blair ett Departement for culture, media and sport, där kommersialiseringen var stark. Man talar i kommersiella termer om den ”kreativa sektorn”. Den offentliga förvaltningen präglades också från 1990-talet av det am. begreppet New Public Management, där kommersiella krafter inbjöds, de offentliga utgifterna skulle slimmas och skäras ner, vilket kombinerades med sänkta skatter. Också media avreglerades. Medias ”public service” tappade delar av sitt folkbildande ansvar.
Den nya aktiebolagsformen saknar demokratisk legitimitet. Även ideella s.k. Non governmental organizations spelar på samma kommersiella marknad. Folkbildande inslag i samhället finns kvar (familjens och skolans ”fostran” av ungdomar) men mer som ”motrörelser” Man talar inte gärna längre om att skolan ska ”fostra” (det anses nog föräldrarna få sköta om), inte heller om samhällets skyldigheter. Inte heller om att ”bilda” sig intellektuellt. Även underhållning kan ur en aspekt vara bildande, om man ser på den med ett kritiskt öga.
Bildning går ett steg längre än bara utbildning. Det ser till hela personen, till både kropp och själ. ”För att förstå sig själv måste man förstå andra” (Bernt Gustavsson, s.263). Hänv. till am. pedagoghistorikern Martha Nussbaum. Bildning som resa, även till andra platser på jorden. Att införliva det obekanta med sig själv. Hegel talar om detta i Andens fenomenologi (1807). Marx, Simone de Beauvoir (kvinnan ”det andra könet”), Franz Fanon om den kolonialistiska retoriken. Kulturer som kolliderar hybridiseras (Homi Bhabha) och därigenom skapas ett ”tredje rum” (268). Det är mer än ”mångkulturellt” – ”där helt andra [och nya] positioner kan utvecklas”. ”Den kulturella hybridiseringsprocessen ger upphov till något helt annorlunda”, konstverk som romanen Ett öga rött eller filmen Äta, sova, dö. Salman Rushdie gestaltar hybriditeten i Satansverserna. Även Bayed Salihs (Sudan) Utvandringens tid, som är en replik till Conrads Mörkrets hjärta. (Folkbildningen har blivit ”individualiserad”, dvs du får själv ta ansvar för att bilda dig, samhället gör det inte.)
Gene Sharp, am. statsvetare har kommenterat demokratistriderna i Östeuropa och Nordafrika på nätet. ”Global bildning” måste ta hänsyn till både det ”universella”, och till det individuella, det partikulära. ”The capability approach” (Nussbaum, Amartya Sen) är att utveckla ”förmågan att delta” i demokratiska processer i tredje världen. För detta är folkbildande insatser fortfarande avgörande.
Mats Myrstener
BOKENS FORM: ett försvarstal (2013)
Det var inte förrän jag själv gav ut en bok, som jag upptäckte av den hade en form. Det var inte bara en lång rad av bokstäver, som bildar ord, som bildar text som i bästa fall har ett sammanhang (i mitt huvud) – den hade också en form, en fysisk närhet, det var en ”bok” med en helt egen struktur.
När jag satt på balkongen och boken låg där på bordet såg jag att den hade ett utseende, det var ett föremål (som levde genom texten innanför pärmarna), som passade i handen, som gick att fysiskt bläddra i, känna på, ta på. Nästan ett eget liv, som jag inte längre kunde styra över. Det var en känsla av ömhet (och lite förfäran) jag inte känt för den skrivna texten tidigare.
August Strindbergs kortaste novell ryms på en enda boksida, jag tror den heter Ett ark papper. Hjalmar Söderbergs Pälsen är något längre. Tjechovs Damen med hunden likaså. Men en tryckt papperssida räcker egentligen för en hel berättelse. Ett ark papper. Kanske tvåhundra ord, kanske något mer, jag har inte räknat.
Boken är en fantastisk behållare av ord, inte alls lika muskulös som en dator. Men mer estetisk, och med en speciell tyngd. Här är orden utvalda, noga mätta på våg. Varenda felaktigt kommatecken ger tillfälle till förargelse. Så borde det i varje fall vara: att texten genomgått en process som garanterar dess självständighet och särart som litterärt verk. Sen må man vara oense med författaren i sakfrågan.
Och boken förblir. Den finns kvar i sinnevärlden (i bästa fall för evigt) och lever snart sitt eget liv. Både som text och som fysiskt föremål.
I den amerikanska serien Mänsklighetens historia på TV har man kommit till 1500-talet. Att bankväsendet föddes då, i Venedig, påpekas noggrant förstås, men européerna fick också krutet från Kina, där det först bara användes till fyrverkerier. Med den nya ”arkebusen” (den äldsta formens av enmansgevär, därav ”arkebusera”) återerövrade spanjorerna inte bara sitt eget land från araberna, man erövrade också hela Amerika, och dödade en stor del av dess befolkning.
Lika revolutionerande var boktryckarkonsten. Den kom också från Kina, men Johann Gutenberg i Mainz lärde sig genom att använda en gammal vinpress, att mångfaldiga texterna hur många gånger som helst. Bokindustrin var född. Idag tänker vi nog inte på hur revolutionerande boktryckarkonsten var, nu när datorernas och mobiltelefonernas texter översvämmar världen. Den gjorde också att allt fler kunde ta del av den stora litteraturen, inte bara munkar och adelsfolk. Utan boktryckarkonsten hade Luthers reformation knappast fått den spridning den fick. Vi kanske fortfarande hade varit katoliker i Sverige. Eller ryskortodoxa.
Sen är det det här med tid. Karl Ove Knausgård må vara känd i Norge, men det ska nog mycket till för att man i min ålder ska ge sig kast med ett verk i sex delar. Inte ens om de var skrivna av Marcel Proust, den litterära stilens okrönte mästare. Tid blir något man med tiden får allt mindre av, dessvärre.
Flaubert, som under sin långa levnad gav ut bara några få verk, ska ha ägnat dagar åt att laborera med en enda mening. Han menade att varje rad i en bok var en pelare och en bjälke som skulle kunna bära upp en hel katedral.
Knappast en åsikt som passar vår egen litterära tid, hur välmenande den än kan synas vara.
Idag trycks mer böcker och annan text än någonsin tidigare i världshistorien. Ändå minskar försäljningen och utlåningen av böcker stadigt, på de andra mediernas bekostnad. Men möjligheten att uttrycka sin mening i skrift har nog aldrig varit större än nu. Det är något vi kan glädja oss åt. Även om orden, utan sin geniala förpackning, både riskerar att bli hemlösa, och, i ett längre perspektiv – bortglömda.
I RYSSLAND, PÅ RÖDA TORGET (September, 1990)
När vi kommer till Röda torget en onsdagseftermiddag i augusti är Lenin-mausoléet stängt. Det enorma torget verkar nästan spöklikt tomt. Bakom det funktionalistiska mausoléet reser sig Kremls lökkupoler, symboler för århundraden av ryskt envälde.
-Ingen går hit längre, säger vår ryske guide Vladimir. Hit går bara turister.
Nej, det är knappast till den balsamerade dockan Moskvaborna går idag för att be om bröd. Bristen på varor, oförmågan till nytänkande, har blottat enorma konflikter i det väldiga imperiet. Motsättningar kommer i dagen: mellan generationer, mellan folkslag och mellan stads- och landsortsbor.
I det nyöppnade Danilov-klostret, bara några kvarter från maktens Kreml, är det febril verksamhet. Det snickras och städas. Munkarna sveper över klostergården som svarta stormsvalor.
Klostret har bara varit öppet ett halvår. Vladimir har själv aldrig varit där.
-Här bor patriarken Dimitrij, den ortodoxa kyrkans överhuvud, säger han och pekar mot en stor byggnad som avstängts med ett rep framför en trädgård. Han är regimens ”nyttiga idiot”.
-Här pågår gudstjänst dygnet runt, som i alla ortodoxa kloster. Nu kan vem som helst gå hit. Det är nytt och spännande för de flesta ryssar. En sorts ”nyhetens behag”.
Ryssarnas förhållande till den ortodoxa kyrkan är ambivalent. I den lilla klosterkyrkan är det mest gamla gummor i huckle som radar upp sig för att ta emot nattvarden. Den unge prästen i svart skägg och kaftan viftar med rökelsekaret. Det råder en dunkel dager i kyrkan, upplyst av hundratals ljus framför de allvarliga, outgrundliga ikonerna av Jesus, Maria och apostlarna. Här råder en känsla av andlig mystik som den protestantiska kyrkan saknar.
Vladimir går själv aldrig i kyrkan, trots att han är intresserad av religion och religiösa frågor. ”Kyrkan står inte för det nya” säger han bara kort, och så diskuterar vi inte saken mer.
Tidigare har det varit svårt att bevista gudstjänster i Moskva, utan att bli komprometterad och ansedd vara ”fanatiker”. Men idag ger perestrojkan kyrkan nya möjligheter, fast den ortodoxa kyrkan inte verkar vara särskilt attraktiv för de unga ryssarna. Den är gammalmodig och förstelnad i sina ritualer, och anses ofta som tyst medlöpare till den marxistiska regimen. Den gamle patriarken undvek att kritisera makthavarna, och det minns folket. Den ryska kyrkan har aldrig varit en stridande kyrka som i Polen.
Vi promenerar längs Arbat-gatan. Regnet öser ner. Annars är gatan fylld av konstnärer och hantverkare som ställer ut sina verk. Vi hittar en ny matrjusjka-docka som föreställer Gorbatjov. Inuti Gorby hittar vi Bresjnev, sedan Chrusjtjev, sedan Stalin, sedan Lenin, och – längst inne, den minsta dockan – en pytteliten Karl Marx. Den ryska folkhumorn finner alltid utvägar ur sitt materiellla elände.
De rikt bemålade dockorna är dyra, ca tvåhundra rubel, Här hjälper det inte att den nya växelkursen (en rubel mot en krona) ger helt nya möjligheter för turister med tjock plånbok att handla billigt i öst.
Vladimir är arkivarie, liksom hans fru Maria. De är i trettioårsåldern och har två halvstora söner. De bor alla fyra i en liten tvårumslägenhet i Moskvas södra förorter.
Ryssarna är vana att bo trångt, med många personer i samma rum. Även välutbildade sovjetmedborgare som vårt värdpar får finna sig i att trängas med sina barn på tjugosju välplanerade kvadratmeter. Bördorna ska bäras lika av hög som låg, det är bara partimedlemmar som favoriseras.
-Detta är Glasnost, säger Vladimir och pekar på de stängda butikerna i det jättelika varuhuset GUM, som ligger som en magnifik stalinistisk krokan mitt emot Lenin-mausoléet på Röda torget (Glasnost betyder Öppenhet på svenska). Öl, vodka, cigarretter – inget finns längre att köpa. Ändå är det mycket bättre i Moskva än på landsbygden. Därifrån flyr folk in till storstäderna, där lägenheterna har centralvärme, dusch och fungerande toaletter, säger Vladimir. I Moskva kan man göra en ”deal” med specerihandlaren och köpa en billig kyckling eller en privatodlad melon. På nätterna hålls kommunikationerna igång av svartjobbande buss- och taxichaufförer. Det blev vi varse när en lokal buss körde omkring som taxi kvällen innan. Här i undervegetationen på gatan börjar den fria företagsamheten så smått att blomstra.
Vi äter kyckling och melon från Kazachstan hemma hos Vladimir och Maria. Vardagsrummet består av en dubbelsäng för pojkarna, ett bord med några stolar mellan bokhyllorna och längst bort, mot balkongen, en arbetsvrå. Maria talar lite tyska, liksom sonen Vassilij, som går i andra klass. Språket har fått en renässans, nu när Europa ska enas under EU-flagg. Vladimir talar lite engelska. När hon tror att han inte ser, ber hon om en cigarrett att smygröka på den lilla balkongen.
-Vi är trötta på ouppfyllda löften och stängda butiker, säger Maria. Hon och Vladimir påminner lite om engelska ungdomar från Carnaby Street anno 1968. Jeans, korkort kjol, långt hår, och Beatles och Rolling Stones-affischer på väggarna.
-Vi kan läsa mer i tidningarna idag, säger Vladimir. Miljöproblem, ekonomiska problem, vi känner till detta lika väl som ni. Tidigare fick man höra det muntligt från grannar och kamrater. Aldrig i tidningarna. Vi tror inte att den västeuropeiska kapitalismen ska frälsa Ryssland, vi är inte naiva. Men något måste hända. Snart.
Själv ska han försöka åka till Österrike och köpa en begagnad bil, han har tagit lektioner. Det är en lyx som ger lite frihet. Trots bensinransoneringar har Moskva en hektisk trafik, dag som natt. Men bara några mil utanför huvudstaden ser man knappt en bil längre.
Som avslutning på vårt besök får vi åka till det berömda klostret i Zagorsk, som nu håller på att renoveras till sin forna prakt. Några mil därifrån, i den lilla byn Vasjutino, finns en vacker 1700-talskyrka. Den stängdes på 1930-talet och har sedan dess varit museum, hotell, och spelhall.
Här på den ryska landsbygden har utvecklingen stått stilla sedan början av seklet. Leriga byvägar kantas av omålade grå trähus, bristfälligt hoplappade för att stänga väta och kyla ute. Ålderdomliga traktorer som sett bättre tider, och träkärror stretar fram i lervällingen. Här och var drar en häst en plog på en åker. Förskrämda huvuden sticker fram ur de gamla trähusen och undrar vad som står på? Här verkar ingen utländsk besökare satt sin fot sedan ryska revolutionens dagar.
Nu klingar åter hymnerna i 1700-talskyrkan i Vasjutino. ”Om tjänlig väderlek, om riklig skörd av markens gröda och om fredliga tider, låtom oss bedja herren.”
Vladimir skakar roat på huvudet. Han verkar inte riktigt övertygad om bönens kraft, i denna den yttersta av tider för heliga moder Ryssland.
Och vad tänker månne den ryske arbetaren, som Majakovskij besjöng, när han inte längre kan bjuda sin familj på krogen efter en svettig arbetsdag? Pengarna räcker i bästa fall, till ett mål mat i hemmet.
I ISTANBUL (våren 1992)
I Istanbul slås man snart av den totala avsaknaden av stadsplanering. Beger man sig en bit utanför stadens centrum dyker huskropparna upp som svampar ur jorden, ofta bara påbörjade, oavslutade, med armeringsjärnen spretande mot himlen – oregelbundet och på svampars vis utan synbarlig ordning och reda. Som pedantisk german får man genast lust att städa upp i oredan, på det nordeuropeiska sätt som Stig Dagerman ironiserade över i en dagsedel – ”mot slöheten i vår natur”.
Naturen, liksom konstantinopolitanerna, låter sig också tuktas till en viss gräns – men inte längre. I en stad där man fortfarande praktiserar den sydeuropeiska principen att om man lyckas bygga och cementera ett husfundament över en natt så betraktas man som bosatt, inser man snart hopplösheten i företaget. Så har man också gjort i Istanbul.
Liksom myrorna i Dagermans dagsedel fraktade barren ”per bil”, så har också stadsplanerarna i Istanbul försökt dra sina strån till stacken. Den äldsta stadsdelen, Stambul, på landtungan mellan Bosporen och Gyllene Hornet, är genomkorsad av stora boulevarder. Tidigare var här träbebyggelse som ofta eldhärjades. Vid andra världskriget revs en stor del av gamla Stambul för bombfarans skull.
Den ”nya stadsdelen”, på andra sidan Gyllene Hornet, Pera-Galata, blev vid sekelskiftet centrum för administration och diplomatiska beskickningar. Hotell Pera Palace, där Agatha Christie skrev ”Stamboul train”, minner om tiden för det ottomanska rikets nedgång och fall. Här finns spårvagn och den siste sultanens moderna palats norr om centrum. 1923 insåg Atatürk det hopplösa i att försöka modernisera Istanbul och byggde istället sin huvudstad i Ankara, på asiatiska fastlandet.
Tusen år är ingen lång tid i utvecklingen av stadsplanerandets konst, men Istanbul har varit med rätt länge. Grekisk koloni (Byzantion), östromersk huvudstad (Konstantinopel), handelsmål för våra vikingar (Miklagård) . I den magnifika vattencisternen som östromarna byggde på 500-talet, som kan beskådas än idag, finns ett stort Medusahuvud instoppat som fundemant i en av pelarna. Vi frågade hur gammalt det var och fick en axelryckning till svar. 100 år? 1500? Kanske mer? Det är bara en kort tid i Istanbuls turbulenta historia.
I Istanbul har kapitalismen sin vagga, långt innan begreppet över huvud taget var uppfunnet. I ingen annan stad hittar man så många försäljare. Störst är naturligtvis den stora basaren, där man kan irra i dagar utan att hitta ut ur den mänskliga myrstacken. En labyrint av små butiker eller bara hål i väggen, med brädfodrade tak, där försäljaren bjuder ut smycken, kläder, tyger, skönhetsartiklar, kryddor och grönsaker, böcker och borstar – ja snart sagt allt människan kan komma på eller den mänskliga fantasin fabricera. Försäljarna talar alla språk, engelska, tyska, även svenska och finska, så det går inte att låtsas som man inte förstår avsikterna.
Utanför basaren sitter de sämre lottade, de fattigaste försäljarna – nära och ändå så oändligt fjärran från den välmående guldförsäljaren på basarens ”guldgata” som skickar ut sina söner i blänkande nya ljusbruna läderjackor att ragga kunder, påpassade av ännu yngre pojkar med brickor med thé i smäckra små glas – och utanför Basaren säljer man kulspetspennor, chokladbitar, strumpor och vantar, rostade kastanjer, cigaretter och billig taxfreeparfym, direkt på gatan. Allting går att sälja, allting går att köpa, allting har ett värde, och allting säljs enligt kapitalismens urgamla princip. Man kan låta väga sig, mäta sig på höjden och på bredden, och naturligtvis få sin framtid spådd. Samt få skorna putsade. På samma gång. Kropp och själ förenade i en okrossbar enhet.
Hur skulle man i detta myller kunna tänka sig vare sig fackföreningar eller arbetsgivarföreningar? Det är väl lika omöjligt i denna tiomiljonersstad som att tänka sig en Dagermansk stadsplanerare försöka mäta och beräkna en myrstack? Kanske en sorts hälsotecken på att principen fungerar, i sitt ursprungsstadium. Fanns det statistiska uppgifter (vilket det naturligtvis inte finns, vi är ju i Istanbul) så tror jag ändå att man skulle kunna visa att här begås färre brott, och att här finns färre alkoholproblem än i de flesta huvudstäderna i vårt civiliserade västerland? Det beror delvis på den muslimska inställningen till destillerade drycker, men knappast på några sharialagar av saudiarabisk modell? På krogarna flödar rakin och popmusiken, fundamentalisterna har hållits tillbaka under den västerländskt sinnade Atatürk, men börjar nu växa sig starka igen.
Nej i Istanbul har man under tusentals år lärt sig att människan knappt behöver mer än en kvadratmeter på gatan för att sälja och köpa sina förnödenheter (kapitalismens ursprungsprincip). Man kan lura sin nästa i affärer (det är ren och skär överlevnadskonst) men inte göra intrång på den minimala boyta som rättmätigt tillhör ens granne. Brotten som begås står den auktoritära regimen för, nu som alltid.
Om kommunismen är en utopi, så gäller det inte minst i lika hög grad för kapitalismen som idé. I Istanbul kan man fortfarande se den i sitt allra mest fundamentala tillstånd. Staden, som Ivar Lo-Johansson drömde om som ”Urbs”, finns i Istanbul, inte i lilla Stockholm. Erövrare har kommit och gått, utan att nämnvärt kunna beröra invånarna i sitt dagliga värv. Månne EU ska kunna rensa upp i myrstacken? Fan tro’t sa Relling (doktorn i Ibsens skådespel Vildanden).
BARFOTAPOETEN NILS FERLIN (tillägnat Kenneth H) publicerad i KRELIB, nr 4, 1990 recension av Jenny Westerströms avhandling
Samtidens kritiker hade svårt att placera döddansaren och barfotapoeten Nils Ferlin. Han debuterade 1930, i mogen ålder, debuten kallades av modernismens banérförare Artur Lundkvist ”ett bisarrt och otidsenligt tilltag”. Ferlin envisades med att rimma på ”hjärta” och ”smärta” och hans dystra profetior störde de unga poeternas maskindyrkan och könssång. ”En mycket ensam svala, som ju inte heller bebådade en vår utan en mörknande höst och en bister vinter” skrev Lundkvist i en retrospektiv uppsats om kollegan 1954.
Ferlin hjälptes vid debuten fram av en äldre generation poeter, tiotalets ”intima” poeter/kritiker som Sten Selander och Gunnar Mascoll Silfverstolpe, som i rimflätningen tyckte sig se en traditionsförnyare. Ferlin hade då redan på 1920-talet prövat visans och schlagerns form och han skrev i en tradition av rimmad vers med Fröding, Dan Andersson, Ture Nerman och Hjalmar Gullberg som främsta inspirationskällor. Av yngre poeter kunde han upplevas som oengagerad. ”Parodiska pastischer” och ”jargonpoesi” skrev den kristne Sven Stolpe 1938 i boken ”Kämpande dikt”.
Det är svårt att förklara hur Ferlin blev Ferlin. Litteraturhistorikerna har på olika sätt försökt beskriva barfotapoeten som kunde skriva så melodiskt och enkelt att det kunde förstås i minsta koja. Han har kallats omväxlande ”visdiktare” och ”estradör”, och framträdde gärna som steppdansör. Jenny Westerholm menar i sin avhandling ”Barfotapoeten Nils Ferlin” att man ofta gått över ån efter vatten, i den första boken som verkligen försöker gå till botten i källan.
Ferlin hamnade på ett olyckligt sätt mitt emellan två poetiska skolor. Han var för ung för de intima tiotalisterna, men för gammal för modernisterna med Gunnar Ekelöf och Erik Lindegren i spetsen. Westerholm visar i sin avhandling hur Ferlin lade sig tillrätta efter kritiken, hur han försökte tvätta bort schlagerrytmerna ur sina dikter och ofta namnge sina inspirationskällor för att undgå plagiatstämpeln. I sällsynta fall kunde han gå i direkt svaromål mot den mest akademiska kritiken.
Westerholm visar hur medvetet Ferlin arbetade med sina texter, skrev om och redigerade. I sitt diktande var han ingen romantiker eller bohemisk clown. Trots ideliga propåer från förläggarna Bonniers var Ferlin sparsmakad i sin utgivning. Självkritisk gav han under sin livstid bara ut sex diktsamlingar, med ca fem års mellanrum. Självkritisk till tusen.
Westerholms metod består av en noggrann närläsning av de tre första diktsamlingarna, ”En döddansares visor”, ”Barfotabarn” och ”Goggles”. Hon har studerat ett sextiotal schlagertexter och kupletter som Ferlin skrev, och de fem radiospel han skrev tillsammans med Josef Briné och som sändes under 1940-talet. Hon visar övertygande hur Ferlin omarbetade sitt material för de olika publiceringsformerna. Till slut analyserar hon Ferlins främsta inspirationskälla, de bibliska berättelserna, och hans främsta motiv: den medeltida dödsdansen.
Det har blivit en bok man gärna återkommer till, men inte gärna sträckläser. Stundtals blir den lite pratig och övertydlig i försöken att spåra det typiskt ”ferlinska”. Den borde förses med ett pedantiskt register. Den är redan, så vitt jag förstår, ett standardverk.
”Gud må förlåta mig somliga rader” – Ferlin var mycket medveten och inte alltid så stolt över sitt ”brödskriveri”, på den tiden de s.k. Klarapoeterna för att betala krognotan sprang upp på en av tidningsredaktionerna i Klarakvarteret med en dikt skriven i en hast på en bit av pappersbordduken eller på baksidan av notan. Allt för att få en handpenning. Han kunde enligt kamraten och biografen Erik Asklund rimma på vågor-lågor-frågor utan att blinka (i ”En sjömansvisa”) och sluta med – ”lågskor”. Ferlin hade också genom sin unika publikkontakt ett försprång gentemot konkurrerande poeter. Hans dikter tonsattes, när avhandlingen skrevs 330 gånger, och mer skulle komma. Han kunde kombinera en extremt melodisk poesi med ett oakademiskt, oromantiskt språkbruk på ett sätt som gör att han av 1960-talspoeten Göran Palm upplevs som ”modernistisk”.
Westerholm försöker redogöra för Ferlins beroende av melodi, t.ex. ”En valsmelodi” (texten skrevs ju långt före Lillebror Söderlunds tonsättning), där hon hämtar en samtida schlager- melodi, ”Tatjana” som trolig inspirationskälla, eller ”När skönheten kom till byn”, som rytmiskt harmonierar med folkvisan ”Och flickan hon går i ringen”. Ibland kan man kanske önska att Westerholm lyft ögonen från texten för att gå vidare till ett större sammanhang inom populärkulturen. Hennes slutsats att Ferlin är så unik att han bara kan jämföras med sig själv låter som en truism.
Men lika svårt som det är att skriva poesi ”som alla förstår”, lika svårt är det att belägga vari denna unika konst består. Ferlin var själv mycket knapphändig med att kommentera sina egna texter. Jenny Westerholm gör det desto mer – och hon gör det övertygande. Ferlinläsaren har fått en guide till dödansarens rike, som är grundlig utan att vara näsvis. Ett standardverk.
(Apropå civilisationskritiken så hittar man den nog. T.ex. ”Små ingenjörer” som med atombomben i sikte ”sitter och labbrar i allo land”. Eller den mystiska ”Evolution”, en av Ferlins kortaste dikter som lyder: ”Stenen, elden, och metmasken./Tre trappsteg till Rockefeller.” Dystert konstaterande eller inte? Eller bara nyktert konstaterande?)
Tankar i nuet
Carl-Göran Ekerwald lever i nuet. Det har han rätt att göra, han har precis fyllt 100. ”Det är en befrielse att inte ha någon framtid” säger han. Samtidigt läser jag en intervju med Jan Guillou i DN, han har just fyllt 80. Jan Myrdal hann fylla 90. Alla har namn som, enligt Guillous sätt att uttrycka sig, är som logotyper.
CGE läser lite ur Eric Hermelins översättningar av persiska brev varje morgon. Plus Bibeln, och lite i Koranen. Inte vilka böcker som helst, med andra ord. Han har själv skrivit ett 60-tal böcker. Guillou har skrivit 50, Myrdal ännu fler.
CGE har konst på väggarna. Guillou har djur som han skjutit själv: huvuden, hudar, djur uppstoppade i helfigur. Myrdal hade böcker, böcker, böcker. Framför allt de som han skrivit själv. Det hade Ivar Lo- Johansson också, han accepterade inga andra i sin skrivarstuga sa han när jag intervjuade honom.
Den bästa av CGE:s tavlor är av Anselm Kiefer och visar människan som ett tomt torn, utsatt för nuets väder och vind. ”Vi är som höga torn med vidöppna dörrar och fönster där andliga vindar kan blåsa in.” Jag undrar hur många människor som håller med honom? Eller stämmer det bara för honom?
”Tro inte att dina åsikter och värderingar utgör kärnan i ditt liv. Vi är tomma skal, alla intryck och influenser utifrån gör vi klokast i att skjuta undan.” Han är själv ingen filosof, säger CGE. Bara ett ”tomt torn”. Han litar på sitt samvete, åter kan jag tänka på att det borde andra också göra?
Han beskriver kärleken som vidunderlig. Som om blixten slagit ner. När man möter den så – pang – är man fast. Själv har han varit gift tre gånger och lika förälskad var gång. Fast det sista äktenskapet varade bara 1,5 år. Men då var han också i 80-årsåldern. (Tänker på Myrdal som menade att ”90-åringar hade svårt att få till en dejt”.) Allt blir väl relativt när man blivit 100.
CGE beskriver sin passion för böcker. Han har alltid varit en ”läsare”. Bibeln är som ett stort hus med många rum som man går ut och in i. Samma gäller Koranen. Den som utgjuter sig om Koranen har inte läst den noga, från pärm till pärm. ”Folk verkar inte veta att där finns hyllningar till både Jesus och judarna. Det är en okunnighet som smärtar mig.”
En annan fördel med att bli 100 är att man slipper operera bort en långsamt växande tumör. Det är liksom ingen idé längre. Han är också inne på en idé som jag hörde från Olof Lagercrantz, som jag också fått glädjen att intervjua. Han menade att den störste filosof han träffat var en gammal fiskargubbe på Åland, som OL träffade varje sommar i stugan på landet. Vem tror du var lyckligast, frågade han mig. Han eller fiskaren? Kanske är det en romantisering? CGE menar i alla fall att han som barn på landet levde ”obesmittad, autentisk, i sin egen kropp och hjärna”. På läroverket i Östersund blev han ”förborgerligad”. Och egentligen inte lyckligare.
Han dricker en halv flaska rödvin per dag, äter gärna smågodis och tar ett glas whisky på kvällen. Det hjälper tänkandet på traven. Jag önskar också att jag, om jag blir 100, får vara lika vital som gubben Ekerwald. Hans nya bok (nya bok!) som kom i somras hette ”Fördelen med att bli gammal”.
(Ekerwald intervjuas i SvD 14 januari 2024, Guillou samma dag i DN. Olof Lagercrantz bästa bok hette ”Om konsten att läsa och skriva.”)
KENNETH:
Men du var ju också lärare på Sigtuna Humanistiska läroverk?
GÖSTA:
Ja, jag var lärare där. Jag var i en klass, där det var en lärare som hade misslyckats
och då kom rektorn och frågade: ”Hör du Gösta, skulle du kunna ta 3:an B den
här terminen? Det är så besvärliga pojkar där.” Och då fick jag göra det. Olof
Palme var det inga problem med utan det var i en annan grupp runt en kille som
hette Folke som problemet låg. Så där fick vi sanera först. Olof Palme var tyst
och duktig i skolan och inte något speciell.
KENNETH
Vilket år var det?
GÖSTA:
Det måste ha varit 1940–1941 för då var jag lärare på Humanistiska. De hade ju
svårt med lärare då, därför att de var inkallade, och jag var inte färdig med min
magister men då ringde en lärare till mig i Uppsala och undrade om jag ville
komma dit och vikariera. Jag var insatt i idéerna och arbetsformerna och skulle
egentligen vikariera för läraren i geografi i gymnasiet, men så kom då rektorn
och sade att 3:an behövde mig.
KENNETH:
Vilket minne du har!
GÖSTA:
Sedan träffade jag honom när han blev ecklesiastikminister och då sade han ”hej
Gösta” och jag blev lite haj för jag är inte van vid att ministrar säger du och
Gösta. Men då kom han ihåg mig tydligen, men då var vi inte du med varandra
på läroverket. Då sade han, ”kommer du ihåg när du undervisade mig i
svenska”? ”Nej”, sade jag, ”det har jag glömt”. Det hade jag. ”Men kommer inte
du ihåg”, sade jag, ”jag undervisade dig i kyrkohistoria”? ”Nej”, sade han, ”det
har jag glömt”. Då sade jag, ”det är ju beklagligt nu när du är ecklesiastikminis-
ter”. Då skrattade han.
(från en intervju med utbildningsrådet och folkhögskolerektorn Gösta Vestlund, 1913–2020, han blev 107 år, i årsboken Folkbildning & Forskning, 2021)
Konsten är lång men livet är kort!
Hoppas det duger som inledning? Anledningen att jag skriver är att jag nu börjat ”döstäda”. Jag går med visst besvär igenom lådor och kartonger från källaren, kastar det mesta, sparar något litet för arkivet. (Påminner mig då alltid att Horace Engdahl berättade i radion om hur de bodde i Gamla stan, med böcker nedpackade i lådor i källare och på vind, och hur han ibland bar upp en bok från källaren, upp i ljuset, för att efter läsning återbörda boken till mörkret i källaren, där den sedan fick framleva sitt vegeterande liv i flyttkartongen innan den, kanske, togs upp igen i ljuset igen, för en kort stund, tio år senare. Habent sua fata libelli.)
Alltnog. I en av lådorna fann jag en massa gamla brev som jag tydligen sparat. Ett var från dig, daterat januari 1983. Många av breven var från mina föräldrar, som jag ju alltid funderat över hur de blev som de blev, och de (breven) var fyllda med moralismer om mitt liv (fel!), mitt val av yrke (fel!), min flytt till Stockholm (fel!) (men minns du när jag skrev om Eyvind Johnson: ”en man som ger sig iväg är större än en som aldrig for”) – och alla dessa moralpredikningar förde mig tillbaka till Häradsvägen i Umeå, till den röda Västerbottensgård där vi bodde vid älven (bastu i uthuset), till deras röster, deras ansikten, deras tystnad runt matbordet, deras… ja kort sagt allting som jag betraktade som ”Janteå” på den tiden.
Ditt brev från januari 1983 var en utskällning, bl.a. för att jag kastat ett brev jag fått tidigare av dig. Lite om din stora beundran för ”faster” och din känsla av intellektuell underlägsenhet visavi henne. Lite om att vara ”romantiker”, eller att inte vara det. Lite om att vara ”intellektuell”. Lite om att jag ”förtrycker mina känslor” (känslor för vem?), att jag är en ”kylig analytiker”, stillsamt ironisk, men att detta inte alls är ”jag” (och där har du ändå rätt). Men sedan tvekar du, och det blir inget mer om vad du menar som är ”jag”. Bara att jag är ”feg som inte vågar”. Och så något om nyutkomna böcker och att du ville söka jobb på Ultuna.
Jag kastas tillbaka med brevets hjälp till januari 1983. Jag har nog aldrig varit så olycklig som då, trots att Annsofi var gravid, och två månader senare födde Märta. Mycket gick mig förbi, för mina tankar var på ett helt annat håll. Hela januari gick jag arbetslös, förödmjukad och ”feg”, i februari fick jag mitt första vick, i Gävle. Sedan rullade det på: Värmdö, Huddinge, Nacka, Saltsjöbaden, Botkyrka, Tumba, Riksdagsbiblioteket, Vårdhögskolan. Och resten är, som man säger… historia.
Det är lustigt hur tankarna fungerar, hur de biter tag i varandra, vägrar släppa taget; hur minnena, åter med Eyvinds ord, först fångas in i säcken, som sedan låses in i garderoben, och hur minnena därinne med tiden får röster som börjar skrika – för det går inte att få tyst på dom! Som små barn som vägrar gå och lägga sig och sova!
Nåväl, det tog många år för mig att bli människa igen. Jag antar (och hoppas) att du också nu kan njuta ditt ”otium” som pensionär? Jag hoppas du mår efter omständigheterna bra, din make likaså, dina söner också? Hur mår Deborah Winston? (Förlåt jag bara måste skriva det). Jag kan se dig påta i trädgården, odla din trädgård (som Voltaire), klippa häck och äppelträd, plocka fallfrukt, sylta och safta som min mamma och hennes mamma gjorde (inget fick ju förfaras), baka bullar och koka fiskgryta à la française. Titta på en dålig film (eller vilken film som helst) på kabelteven på kvällen, dricka ett glas vin, äta en sen déjeuner.
Nej faktum är ändå, så här på slutet, att jag mår så bra man kan må vid mina år. Med stor hjälp av olika ”smärtstillande”. Genom idog mindfullness har jag t och l lärt mig att se på mig själv på ett neutralt sett utifrån, hända vad som hända må. Lära sig att tycka om sig själv, utan att skam- och skuldbelägga. Och med Annsofis hjälp har det gått (åtminstone tidigare) att rundsmörja den gamla karossen som är min, byta ut de trasiga delarna, återställa och reparera sådant som slitits ner och börjat rosta.
Jag ska inte bli för långrandig. Var nyss på ett bröllop i Janteå (förlåt, Umeå), det var min bror, 65 år fyllda, som gifte sig med sin sambo som är bibliotekarie (vad annat?) därstädes. Så det är aldrig för sent. Vi får ta det som ett stridsrop, eller vad tycker du? Är det för sent? Är våra liv förspillda trots allt?
Min stora skräck när jag slutat döstäda, är efter jordfästningen att jag står inför domarskranket (kanske en sliten metafor?) och där mina föräldrar (för vilka alltid mottot var ”Arbeit alltid macht frei”), ska döma mig och vad jag gjort och inte gjort, under rubriken ”Vad har du varit bra för?” Jag vet inte vad jag ska svara på det? Vad har jag varit bra för?
Min mening med livet är numera enkel: bara att vara ett stöd (och hemhjälp) till Annsofi (som har tre jobb, dels på Kungl. Konsthögskolan, dels på Kungl. Konstakademien, dels (som konsult) på ARKDES, som väl är arkitekturmuseet vägg i vägg med Moderna). (Nu sjunger man en motett av Bach på radion, Jesu meine Freude, som jag också sjungit. Klockan är 00.58. Men min ”natt” har bara börjat.)
Därefter passa, hämta, och underhålla två busiga men oerhört charmiga barnbarn, och en mellanpudel vid namn Fletcher. En gång i månaden (minst) sitta som nämndeman i Tingsrätten, och skriva protokoll för Föreningen för folkbildningsforskning (Ffff)!
Undrar bestämt hur du själv fördriver tiden? Fortfarande förstamajtalare? Författare på heltid? Jag tänker på dig ganska ofta, vare sig du vill det eller inte. Det är minnena som spökar, rösterna från garderoben. Du kan väl höra av dig (brevledes) vid tillfälle? Och glömma allt gammalt groll? Om det nu varit något sådant? (Du är, som alla kvinnor, för mig ett mysterium.)
Din Mats M.
Just ja, glömde att jag knåpar med en hemsida, matsmyrstener.com. Där kan du läsa ett antal boktips, under fliken ”Blogg”, en ganska långrandig dagbok och romanen ”Vi som älskade varann så mycket”, noveller och annat som aldrig blev av när det begav sig. Det var mitt pyssel under några år. Du får ta det för vad det är, små litterära försök, lek med ord. Långt från vad du själv presterat. Läste senast förresten ”Masochisten” av Katja Perat, som utspelas i sekelskiftets (1900) Wien. Tror du skulle gilla den, den är faktiskt inte så oanständig som man skulle kunna tro?! (Eller Musil, som du säkert läst?) Läser jättemycket, sedan jag fr.o.m. hösten 2018 slapp ur Grottes kvarn, som Viktor Rydberg skrivit så medryckande om. Och jag frågar mig förstås ständigt varför i hela friden jag blev bibliotekarie, och om alla år av arbete där var bortkastade? Förmodligen, men uppriktigt sagt så bryr jag mig inte längre. Längtar numera bara likt Ahasverus i Per Lagerkvists bok att få träda in i det solljusa rummet, RIP, och få vila utan smärtor på en säng i ett enkelt grekiskt solbelyst stenhus, omhändertagen av en liten ”lekbroder”. Snart är det i alla fall god natt för mig. På riktigt.
LITE MER OM TOLKIEN, SAGAN OM RINGEN OCH ÅKE OHLMARKS
Före Sagan om Ringen (SOR) kom Bilbo. Den gavs ut som barnbok i England 1937, när T var professor i ”Old English” (ungefär ”Fornengelska”) i Oxford. En kollega till honom där var en annan känd fantasywriter, C.S. Lewis. De träffades med några likasinnade på puben The Eagle and the Child i Oxford. Om Lewis, se t.ex. den fina filmen Shadowlands, där jag tror också Tolkien figurerar. (Finns hela filmen på Youtube.)
Tolkiens böcker har sålts i miljonupplagor på en lång rad språk. SOR är förmodligen (bör kollas) en av de böcker (egentligen tre) som sålts mest i hela världen, alla tider, om alla upplagor på olika språk räknas (frånsett böcker som Bibeln, Koranen eller Maos lilla röda). (Frågan är då om man ska räkna SOR som en bok, eller räkna som tre?)
Bilbo översattes först till svenska 1947, med titeln Hompen, eller En resa dit och tillbaks igen, av Tore Zetterholm, med illustrationer av Torbjörn Zetterholm (KF:s bokförlag). Då uppmärksammades den inte särskilt. Länge var han väl mest känd som en ganska ”obskyr” författare, om känd över huvud taget.
1955 fick Tolkien publicera första delen av Sagan om Ringen i England. Förlaget Allen & Unwin var tveksamma och trodde inte boken skulle sälja särskilt bra. De hade hellre sett en bok som ”Bilbo”, alltså en barnbok. Den var i tre delar, och var inte den sorts litteratur som vuxna läste. Den föll liksom ”mellan stolarna” utgivningsmässigt. Då tyckte nog de flesta kritiker att den var långtråkig och konstig. Och någon ”barnbok” var den ju inte.
1965 utkom den i USA (Ballantine books), och i den nya radikala tiden kring 1968 fick den plötsligt stort genomslag bland studenter, inte minst i USA. Hoberna blev en sorts populära antihjältar (studenterna i Berkeley ska ha skanderat ”Frodo lives”), och Tolkiens popularitet ökade. Nu utkom flera upplagor i USA i pocket, dessutom på flera förlag (vilket visar att T inte var särskilt skicklig på att lansera, eller särskilt noggrann), vilket gjorde spridningen ännu större, i Sverige utkom böckerna på förlaget Gebers i pocketutgåva 1967, och det är nu den slår igenom på bred front i land efter land. Inget av de stora förlagen i Sverige var först intresserade, Gebers var ett litet familjeägt förlag, grundat 1887, som 1928 uppgick i koncern med Almqvist & Wiksell, men fortsatte med sin bokutgivning ända in på 1990-talet. Pocketutgåvan från 1967 skulle utkomma i flera upplagor. Den recenserades uppskattande i Dagens Nyheter över en helsida av litteraturprofessorn Staffan Björck, och försäljningen tog fart. Under många år var det sedan Åke Ohlmarks översättning som var den som lästes av flera generationer svenska läsare.
(Åke Ohlmarks och Staffan Björck hade båda anknytning till Lund och Lunds universitet.)
Som framgår i biografierna om Tolkien är de många stridsscenerna i SOR inspirerade av Tolkiens erfarenheter från Första världskriget, där han tjänstgjorde som soldat. Han började tidigt skissera på berättelserna från Midgård, där de första ska vara hur världen (Midgård och alvernas och deras gudars Valinor) skapades, så som det berättas i Silmarillion. En bok som han förmodligen skrev allra först, men som inte publicerades på engelska förrän 1977. En stor del av Tolkiens många berättelser redigerades efter hans död 1973 av hans son Christopher. Det är nu kontroverserna med Ohlmarks kommer in. Han hade säkert förväntat sig att få översätta Silmarillion också, men Christopher Tolkien valde en annan översättare, Roland Adlerberth. (Men Ohlmarks namnformer behölls i stort sett.) Ohlmarks tog mycket illa vid sig och gav själv ut flera nidskrifter om ”Tolkiens arv” och hur det förskingrats av hans barn. Han anklagades (vilket även Tolkien själv gjort tidigare) för att ha varit allt för vidlyftig (”påhittig”) i översättningarna och inte följt originalen tillräckligt mycket.
Samma kritik riktades mot Ohlmarks översättningar när Norstedts (som övertagit rättigheterna till SOR från Gebers) lät nyöversätta SOR 2005 (av Erik Andersson och Lotta Olsson, då också namnformerna ändrades efter det engelska originalet, ”hober” blev ”hobbitar” och ”Bagger” blev ”Säcker” o s v). Vilken av översättningarna som är bäst, kommer Tolkiennördar och – läsare säkert att diskutera länge och insiktsfullt så länge böckerna blir lästa.
Idag är namnet ”Tolkien” varumärkesskyddat av ”The J.R.R. Tolkien Estate Limited” och han har liksom Tove Jansson och Astrid Lindgren blivit en mångmiljonindustri, vilket inte förringar texternas litterära kvalitet och stora betydelse för dess många läsare. De små hobernas (i Ohlmarks översättning) mod och kamp mot ondskan i världen berörde (och berör) miljoner av läsare. Tolkiens kärlek till orörd natur och motvilja mot industrialismens och krigets härjningar var inte minst det som berörde 1968- generationen av hippies och politiska idealister.
(Och inte för inte hör man Karl-Bertil Jonssons ord om ”Mod, ädla riddare, kyska damer” (kolla citat) som för Tolkien framstod som gamla fina ideal. Det är få kvinnliga hjältar hos Tolkien, med några få undantag som sköldmön Eowyn; så få att man i Peter Jacksons filmer fick hitta på nya scener med påhittade kvinnliga hjältar, som alven Tauriel i ”Bilbo”, vilket Tolkien säkert inte skulle ha accepterat.)
Ännu större spridning fick sagorna när de filmades av Peter Jackson, med start 2001. Filmerna har gjort Jackson till miljardär. Innan Jacksons möjligheter till tekniskt avancerade animationer och trickfilmning ansågs det omöjligt att filma böckerna med dess inslag av drakar, alver, dvärgar, balroger, troll och monster och olika slags mytologiska djur. Ett tidigt försök som aldrig vann gehör var animatören Ralph Bakshis tecknade film av den första boken i Ring-trilogin 1978. 2022 hade en TV-serie som bygger på förhistorien till SOR (framför allt skildrad i Silmarillion) premiär på streamingtjänsten Amazon Prime.
Tolkien har gett upphov till en hel genre inom litteraturen, ”fantasy”, tillsammans med namn som CS Lewis, Terry Pratchett, Robert Jordan, Ursula K Leguin, James Branch Cabell, Lloyd Alexander, Robert Howard (”Conan Barbaren” från 1932, ett tidigt exempel på fantasy som filmades första gången med Arnold Schwarzenegger 1982), Alan Garner, George R.R. Martin, med flera. Genren är inom sig mycket varierande, men Tolkiens påverkan är otvetydig. På film finns ännu fler exempel.
”Vissa hävdar att ett av fantasylitteraturens stora problem i Sverige idag är att den betraktas som barnlitteratur utan större värde för vuxna” (från Wikipedia, uppslagsord ”fantasy”). För det första tror jag inte riktigt att det är sant, många vuxna och yngre vuxna läser fantasy där böckernas handling är nog så komplicerad, och knappast ingen barnlitteratur. För det andra tror jag inte författarna till de långa serierna inom fantasy-genren bryr sig om detta uttalande. Flera av de nämnda författarna har blivit riktigt förmögna på sina böcker, av vilka många också filmatiserats.
(illustration från Wikipedia, Artwork from the Open Movie Workshop ‘Chaos & Evolutions’ av David Revoy)
”Läsa mycket gör dig klok, därför läs varenda bok” brukade en kollega på jobbet (som var arkivarie) säga lite skämtsamt till mig (som var bibliotekarie). Knappast ojävig i frågan skulle jag ändå vilja framhålla tre viktiga poänger i debatten:
Läsning grundläggs tidigt. Läs högt för barnen, både hemma och på förskolan. Ju mer desto bättre.
Läs högt i svenskämnet i skolan. Förr var det ju självklart, så lärde man alla språk när jag gick i skolan. Den svenska traditionen att läsa tyst (och ”begrundande” som Ronny Ambjörnson tillagt) behöver inte betyda att inte högläsning ska premieras. Att läsa måste kännas lustfyllt. Hur och när kan skolläraren säkert avgöra.
Satsa på skolbibliotek med utbildad personal, som en särskild resurs, mycket mer än vad som görs idag. Skrivningen i bibliotekslagen att man ska ha ”tillgång” till bibliotek räcker inte. Det kan en enskild skola kringgå genom att en gång om året besöka stads- eller kommunbiblioteket. Den som ofta vistas bland böcker mister snart respekten, som ersätts av nyfikenhet.
Alla blir inte storläsare, men alla kan genom hem, skola och bibliotek ändå lära grunderna för att, kanske senare i livet, börja läsa böcker. Det är som att spela piano, har man en gång lärt tekniken så glömmer man den inte. Samma med att köra bil. Detta måste stat och kommun snabbt inse, det räcker inte med enskilda initiativ som Läsrörelse, och Läsambassadör, som bara blir en vattendroppe i öknen. En attitydförändring till att läsning är lustfyllt, är vad som krävs. Och det finns inget bättre sätt att gynna den goda medborgaren än att lära sig att läsa (gärna begrundande) tidigt.
Mats Myrstener, pensionerad bibliotekarie, Stockholm
LITE MER OM JENNY ERPENBECKS KAIROS (ett exempel på lite pornografisk ”fan fiction”, citaten ur boken är i vissa fall något ”förbättrade” av undertecknad). ”Honit soit qui mal y pense” d v s ”skam den som tycker illa därom”. Denne/denna behöver inte läsa detta.
Jenny Erpenbecks nya roman ”Kairos” (2022) utspelas i Östberlin 1986-1990. Den unga Katharina, 19 år, möter den gamle författaren och radioprataren Hans, 53. De inleder snabbt en het relation, där Hans snart introducerar den oskuldsfulla och naiva Katharina för både smisk och bdsm.
När han första gången besöker hennes föräldrars lägenhet och ser metallsängen med de långa pinnarna i gavel o fotända i Katharinas flickrum, får han genast infallet att binda henne. Han är själv hårt uppfostrad av en nazistisk far, och viljan att nu ge den unga Katharina erotiskt pisk med sin livrem/läderbälte blir honom övermäktig. Han introducerar därför det hela som en spännande ”lek” i hennes egen säng. Han ber henne klä av sig naken och lägga sig i sängen.
”Ingen upphetsning är så stor som den över det som vore möjligt. För bara hos det som man föreställer sig, fattas inget och finns ingen fläck. [Hon med sin mjälla vita ungflickskropp är ju både ren och kysk.] Säger Hans, och ler mot henne, fast bara som en som har något viktigare att tänka på. – Du tycker alltså det fattas något hos mig när jag är fri, säger hon? [Han har nogsamt bara använt mjuka band att binda henne med, som hennes egen scarf och några halsdukar.] Men Hans, sedan han bundit henne fast i sängen, sätter sig bara bekvämt i köket, röker en cigarrett och njuter av att ha henne fången och spänt väntande på honom i sovrummet.
– Eller binder du mig kanske helt enkelt för att jag inte ska kunna springa bort? frågar hon med smeksam röst. Hans svarar inte utan lossar omsorgsfullt fjättrarna runt hennes fötter (hon har legat bunden på rygg) och ber henne snurra runt och lägga sig på mage. Han lossar spännet på sin livrem, och slår henne lugnt och med sving tre gånger över den runda baken, så det blir långa röda svullna strimmor i huden. Sedan slänger han livremmen och börjar hungrigt kyssa ränderna på hennes rodnande skinkor. [För att citera Karolina Ramqvist: ”Är det så kulturmännen gör när de har sex?”]. Sedan har de sex.
– Nu först, tänker Katharina [när han slagit, smekt o kysst henne], känner hon honom helt och hållet. Han har utlämnat sig åt henne [och vice versa]. Är det så när kärleken är allvarligt menad?”
[Skickligt manipulerar sedan Hans in henne på sex och våld-temat. Hon är fortfarande förälskad i den äldre mannen, allt är spännande eftersom han är gift, hon är naiv, nästan som ett barn, men hon får inte träffa hans fru, de kan bara träffas på ett café och diskutera musik och litteratur men de kan inte ses långa stunder på stan. Han börjar snart också ”förbjuda” henne att göra vissa saker – och hon sväljer allt, helt betagen i hans kulturmans-”karisma”.]
I nästa scen letar hon i ett förråd på den teater där hon jobbar, och hittar ett ridspö. Hon minns en av Hans’ erotiska bilder han gärna visat henne: ”Husets härskarinna med ridspö i handen, framför henne på golvet kammarjungfrun som knäfaller och vänder upp stjärten mot husfrun. Den är blottad men för övrigt är tjänsteflickan korrekt klädd, med förkläde och hätta. Frun slår sin underlydande, pigan blickar med tårar i ögonen upp mot frun… [Hans blir upphetsad av Katharinas andlösa reaktion på bilderna, som hon studerar som om de vore en vetenskaplig avhandling.] ”Genom hennes ögon vandrar det obscena in i hennes tankar. Och därifrån kan det aldrig slippa ut igen. Hans nöje skulle inte vara hälften så stort om inte hennes ansikte sett så rent ut.”
”När Katharina i rekvisitaförrådet hittar ett likadant ridspö, stoppar hon det på sig och tar det med sig till Hans i Berlin. Tar det i en plastkasse från Ostbahnhof raka vägen till restaurang Arkade. Det är skönt att gå genom staden med en sådan sak i plastkassen. Om knappt en vecka ska ridspöet svischande fara genom luften och klatschande träffa den nakna huden på Katharinas bak, denna flicka som vill bli straffad av sin älskare Hans. Hon skäms men håller likafullt fram stjärten för honom. Vet att hon är skön. Och han drar livremmen ur byxorna och slår till så det klatschar. Och dricker sig berusad”
[I sin kalender skriver hon ner dagarna när hon fått smisk av Hans. Efter att hans fru kastat ut honom har han hyrt en liten modern lägenhet av en kollega. Rummet har en smal soffa där de älskande får ligga ”sked”. I deras lekar är hon då ofta klädd som en jungfru i svart med vitt förkläde och hätta (annars klär hon sig mest i sobert svart, med en färggrann scarf till), eller som en tysk skolflicka i knäkort kjol och knästrumpor. I en kort scen har hon klätt av sig och står framåtböjd i sovrummet, stödd på armbågarna på en bräcklig blompiedestal. Benen ihop, stjärten putar vackert och skönt mot honom, vit och skulptural i formen som på en blek antik marmortorso. Han njuter av anblicken av den unga sköna kvinnobaken, men kan inte låta bli att oroas lite över om piedestalen kommer att hålla? Han rappar till henne med ridspöet över baken så hon rycker till och knäar lite. Hon hör klatschen och känner spöets läderstropp trycka till de vita skinkorna och lämna en tunn röd rand efter sig. Hon stönar. Hans noterar i sin kalender. ”Ridspöet invigt. Spöade Katharina ordentligt med det.”]
I nästa scen förbereder hon en ny seans i lägenheten, men nu har det hela blivit mer på allvar:
”Natten innan börjar hon systematiskt möblera om sitt rum. Hon arbetar så svetten rinner. När han kommer vid middagstid vill hon vara utpumpad. Hon klär sig som han vill, som en ung flicka på en internatskola i kjol och med svart rosett i håret. Underkläder från väst. Fodralet skinande rent, innanmätet i spillror. Deras relation har redan nått zenit. Ja hon vill att han ska slå henne nu. Vill det med ingen annan lust än att hon ska dö av det. Straffa henne, hårt. En gång för länge sedan var det en lek. Nu är det allvar. Hon ligger i sängen på mage och lyfter stjärten mot honom och han slår, och slår. Först när han märker att hon har börjat storgråta av smärtan under slagen lägger han trött ifrån sig remmen och slutar. Utmattad, både fysiskt och psykiskt, ett vrak, precis som hon.”
Ovan: Heiner Müller, känd östtysk dramatiker, regissör, 1929-1995. Har kallats allt från ”sceniskt geni” till ”Brecht-epigon”. Han var E:s lärare på Scenskolan i Berlin, 38 år äldre än henne. Hon var 19.
Bakgrunden: Berlin Alexanderplatz Berlin: Hackesche Höfe
Jenny Erpenbeck är idag en av sitt lands mest kända författare, översatt till ett antal språk. Alla hennes sju böcker finns översatta till svenska, av experten Ulrika Wallenström. Här skildrar hon den stora förälskelsen mellan den 19-åriga Katharina och den 53-årige Hans, åren före DDR:s sammanbrott och uppgående i ”Stor-Tyskland”. Hon är intellektuell, lär sig till typograf, men vill jobba på teater. Han är en erfaren, gift, kulturman som älskar klassisk musik, konst och teater, en uppburen och känd författare som ofta uppträder på radio. I Tyskland har boken setts som lite av en ”nyckelroman”, då det är känt att Erpenbeck som ung hade ett förhållande med den kände DDR-regissören Heiner Müller, Brechts arvtagare, som också tidigt var angivare åt Stasi.
Förhållandet mellan de båda utvecklar sig också till kontrollanten och den kontrollerade, särskilt sedan Katharina i ungdomligt övermod på en fest bedragit den gamle Hans med en betydligt yngre scenarbetare i Frankfurt an der Oder. Från början är Katharina djupt förälskad i den äldre erfarne författaren. Allt han gör är ju rätt och riktigt, han må vara en mansgris och kvinnoförbrukare i andras ögon, men hon beundrar och älskar honom på unga flickors vis förutsättningslöst. (Det är ömsesidigt från båda håll och det skildras bra i boken.) Ända tills det där händer i Frankfurt an der Oder. Då ökar Hans kontroll över Katharina markant, samtidigt som seanserna med ridspöet ökar i styrka, intensivitet och hårdhet.
Samtidigt skildrar Erpenbeck på en härlig prosa DDR:s slutliga undergång. Lögnerna, angiveriet (som ju också präglar Katharinas och Hans förhållande). De klassiska konsternas undergång och det kapitalistiska konsumtionssamhällets demoni. Öst och Väst. 1990 förlorar Hans sitt arbete vid radion, samtidigt med 13 000 offentligt anställda. Fem år senare dör han i Östberlin, försupen och bitter.
Kairos är en liten antik gud som det gäller att gripa i flykten. Han har en lock i pannan, som kärleksguden Amor, som det gäller att få fatt i. Men baksidan på huvudet är blankt – när man ser det så är tillfället förbi. Katharina och Hans möts av en tillfällighet i Berlin, det regnar och hon ska gå till Ungerska kulturinstitutet och låna en bok. Han stiger av vid samma hållplats, har lagt märke till henne och följer efter henne. När institutet visar sig vara stängt bjuder han flott på café. Hans ser snabbt till att utnyttja tillfället väl, han har redan ett antal f.d. och nuvarande älskarinnor, bl.a. Katharinas mor när modern var 25 och var doktorand i arabiska, han har en fru och en liten son. Han är dominant (fast skicklig på att inte visa det) och inte minst bra på ”psykisk tortyr” vilket Katharina dyrt får erfara. Han vill kontrollera henne, uppfostra och undervisa henne som en Shaws Pygmalion, och han ringer flera gånger om dagen för att höra vad hon gör. Men hennes kärlek till honom förminskas inte, för henne är han bara omhändertagande, en både sträng men omhändertagande far och en öm älskare; hon konkurrerar omedvetet ut alla hans andra älskarinnor, och kärleken upphör inte förrän den är helt irreparabel. (Genom honom får hon ju också tillgång till hela teatervärlden i DDR, vilket gynnar hennes karriär). Och det här (fast outgrundligt och märkligt) är en sann kärlek mellan båda, men prövad och satt i en miljö präglad av lögner, våld och angiveri, som snabbt förändras i och med murens fall. Allt skildrat på en egensinnig, härlig prosa. Bildspråket är präglat av Bibeln, klassisk musik, Marxistisk prosa, och grekiska myter. Det kräver att man är beläst, men inte nödvändigtvis. För man vill inte sluta läsa. Det är en kärlek, ”satt på sin spets”!
E utbildade sig först till bokbindare i Frankfurt an der Oder, men började sedan en karriär som regissör av teater och opera, som Heiner Müller, hennes lärare och ”läromästare”. På 2000-talet debuterade hon som framgångsrik författare.
E. kommer från en intellektuell familj. Hennes farfar Fritz var kommunist, levde under nazitiden i Prag och Moskva. Skrev också böcker. Hennes farmor var också en känd författare. Hon växte upp i Lemberg (Lvov, Lviv, då i Österrike-Ungern, på gränsen mellan Ukraina o Polen). Fadern John Erpenbeck var professor i fysik och författare. Modern var översättare från arabiska och författare. Hennes farmors miljö beskrivs i romanen Natt för gott. Om guden Kairos skriver hon:
”Kairos ist der glückliche Augenblick, der sich in einem Meer von Zeit plötzlich auftut. Der Gott Kairos wird als Wesen mit einer Locke vorn an der Stirn [panna] dargestellt, an der man ihn packen [gripa] und halten kann. Ist er aber einmal vorübergeglitten, präsentiert er einem die kahle Hinterseite seines Schädels [skalle] – und entwischt [försvinner]. Die Gelegenheit (tillfället) beim Schopf packen [ta tillfället i flykten], das erfordert Eingebung [inspiration], Intuition, auch Mut.”
Inspiration, intuition och mod. Katharina älskar Hans milda tuktan av hennes olika ”försyndelser”, de flesta påhittade. Det måste väl vara hennes kristna uppfostran tänker de båda? Hennes rädsla för faderns verbala bestraffningar och stränga tillsägelser. Och Hans bakgrund med en nazistisk far som pryglade honom så gott som varje helg? Hur han berättade för henne att han blev upphetsad när han hörde en liten flicka skrika inne hos den sadistiske tandläkaren? Men hon oroar sig också ibland vad grannarna i huset ska tänka? Att hon är alldeles för ung för sin ”älskare”? En ”slampa”? En lättfotad nymf? Ja det är hon! Det har hon inget emot. Men hör dom också när han ”tuktar henne” för detta med ridspöet eller livremmen i lägenheten? När klatscharna mot hennes runda skinkor blir för höga? Hennes stön av vällust när han lägrar henne? Hon vet inte, än har ingen klagat.
I DDR 1988 fanns ingen kvinnorörelse. Att aga barn (och även ganska stora barn) var självklart. Och Katharina är ju ett stort barn, resonerar hon, också när hon ständigt vill ta Hans i försvar. Hon ångrar sin otrohet enormt, hon är en synderska, och förtjänar egentligen alla hans stränga bestraffningar, lika hårda varje gång han blottar hennes skinkor och numera pryglar henne med ridspö och svångrem. För att hon ska minnas sitt snedsteg. Tänk att hon, som aldrig hade fått stryk i hela sitt liv, så snabbt blev en övertygad ”masochist”. (Nedan Jenny och modern Doris.)
Efter mötet med Hans i december 1989, som urartade så väldigt, drar sig Katharina för att träffa honom igen, fast det ofta river av kåthet i kroppen på henne. Hon träffar en kvinnlig scenarbetare i Frankfurt, Rosa, som är söt som en liten kissekatt, och de börjar en het kärleksrelation som K går helt och fullt upp i. Katharina är själv våldsam i sängen, hon biter sin partner och drar henne hårt i håret. Hon njuter. Men ofta saknar hon Hans ”bestraffningar”. Att få ge sig hän i ett sorts ursinne med alla uppdämda känslor på högtryck, som en ångbåt som fått upp ångan så att alla kolvar och pistonger dunkar och slår, slår allt hårdare och hårdare. Hon tycker förstås inte om när agan övergår i misshandel (fast var går gränsen?). När han fortsätter att bara slå och slå, fast hon skriker och gråter och ber honom sluta! Det här går inte, det förstår hon, men hon önskar att det skulle ha gått. Gå, gick, gått.
Ibland, när hon känner sig ensam i Berlin, när det blivit höst och Hans inte hört av sig på flera veckor (semester med familjen, stipendium till Venedig eller Rom, konferenser och möten) tar hon fram hans ”erotiska kort”, som hon fått av honom, med sadomaso-chistiska motiv, gamla tyska och franska kort från 1920- och 1930-talet, innan nazismen tog över moralen i Tyskland. Lättklädda kvinnor med stora vita rumpor, utrustade med piskor och ris, och särskilt ett där en härskarinna agar alla sina tjänsteflickor, som står uppradade med uppdragna kjolar och uppknutna och prydligt neddragna fluffiga underbyxor, sidenstrumpor med strumpeband, bara vita stjärtar, medan härskarinnan svingar sitt ridspö över de darrande flickorna, som står uppradade framför henne. Flickorna gråter, jämrar och beskärmar sig och ber förtvivlat om nåd allihop, med tårar i ögonen. Utan åtgärd från ”Madame”.
[Hon hade fått kortet av Hans på våren 1987, och snart spelade de upp scenen i Katharinas lägenhet, där hon klädde upp sig som ett hembiträde från 1920, med svart kjol, förkläde, hätta, svarta silkesstrumpor och pumps. Håret uppsatt på huvudet. Hon ler syndigt i utstyrseln, böjer sig ödmjukt framåt, och lutar armbågarna på det hopfällda klaffbordet, redo för att ta emot sitt straff av husets herre. Hon spänner hela kroppen och andas stötvis. Så lyfter Hans långsamt upp hennes svarta lösa plisserade kjol över hennes runda höfter. Stryker händerna, kåt som ett troll, upp o ner över hennes spända fasta skinkor, och drar långsamt, långsamt ner de dyra sidenunderbyxorna han köpt på KaDeWe i Västberlin. Hon putar med den bara stjärten, som hon vet att han slukar med ögonen. Så väntar han några sekunder, lyfter ridspöet, och så KLATSCH!! landar det med ett vinande tvärs över baken. Katharina flämtar, rycker till, och försöker låta bli att dra åt sig stjärten. Hormonerna pumpar, hon blir våt mellan benen. Vid minnet börjar hon nu ta sig mellan benen, där hon ligger i sängen, det är omöjligt att låta bli.]
Men det var då det. Numera är det långt mellan gångerna, det är som att Hans vill enbart straffa hennes försyndelser med att inte låta henne ha sex, varken på det ena eller det andra sättet. Han lämnar henne otillfredsställd och hon lider och tar alltid fram de ”franska korten” igen.
Bertolt Brecht (1898-1956) med en av sina söner, hade många kvinnor, som också arbetade för honom med manus och research (nedan från en filmatisering från 2019). Han hade sexuella förhållanden med de allra flesta. Ovan med sonen Michel, Östberlin, 1950. Helene Weigel, Gisela May, Lotte Lenya, Hella Wuolijoki (som skrev pjäsen Herr Puntila och hans dräng Matti i Helsingfors där B ett tag levde i exil, men aldrig fick någon ersättning av Brecht som hävdade att det var ”hans pjäs” eftersom hon arbetade för honom).
Hans mest kända pjäs, Tolvskillingsoperan, egentligen en pjäs med sånger till musik av Kurt Weill, var en bearbetning av John Gays The Beggar’s Opera, 1728, som Brecht kunde använda sig av utan att betala ut någon ersättning, hade premiär i Berlin 1928, och blev en stor framgång. Efter kriget framfördes den i New York 1954, och fick sedan ett nytt liv på världens scener. Brecht erkände senare att han bl. a fräckt plagierat en tysk översätt-ning av 1400-tals-poeten Francois Villon (”De hängdas ballad”) för en av sångtexterna. Han förefaller privat ha varit en skitstövel och kvinnoförbrukare. Han skrev en rad pjäser bl. a Mutter Courage, som utspelas under 1630-åriga kriget, Staden Mahagonnys uppgång och fall, Den goda människan i Sezuan, Den kaukasiska kritcirkeln. Han snodde hämnings-löst från mindre kända författare och utnyttjade sina kvinnor maximalt.
Natt för gott (2012) bygger på JE:s farmor Hedda Zinners liv, som var judinna (1904-1994). Hon gör i romanen ”kontrafaktiska” nedslag i judiska Galizien (södra Polen) 1904, Wien under första världskriget, Moskva 1935 (där Zinner arbetade som kommunist), Östberlin 1989, och till slut det ålderdomshem i Västtyskland där Zinner avled, 90 år gammal. Det är en mångbottnad roman, där personer dör, men ändå lever vidare, och JE diskuterar vad som hade hänt ”om inte”… Det är ett tvärsnitt över tysk-europeisk-österrikisk historia under hela 1900-talet. Liv, tid, öde, historia. Bygger på flera års arkivstudier, som JE säger sig ”älska”. Boken har ett klart kvinnoperspektiv, handlar om hur kvinnor och barn klarade världskrigen och de politiska utrensningarna, historia i ”mikroperspektiv”, som också innehåller flyktingproblematik, nog så aktuellt. Genom att följa några individers liv under 1900-talet i framförallt Österrike, skildras också de stora politiska förändringarna, ungefär som i den prisbelönta kärleksromanen Kairos. Här är personer ur JE:s familj huvudpersoner, i Kairos hon själv.
”Gå, gick, gått” (2015) handlar om en gammal professor (liknande JE:s far) som börjar engagera sig i flykting- och invandrarfrågan i Tyskland.
”Han skulle aldrig glömma hur hon stod i dörren i bara blus och nylonstrumpor med strumpeband (som hon fått till sin 20:e födelsedag) och såg hungrigt på honom. Inte hennes formfulländade vita perfekt avrundade stjärt heller som hon liksom utan att tänka sig för, vände mot honom så han fick se sig hungrig och mätt på den…” [obs. ej ordagrant citerat]
Epilog: När Hans dör 1995, fortsätter Katharina gråta och sörja i ett år, innan hon tvingar sig själv att börja jobba med regiarbete med teater och opera. Hur kunde hon så ÄLSKA Hans, trots allt han gjorde? Han lögner, hans manipulationer, hans våld. Är hon så naiv och troskyldig? Ja, det är hon tycker jag mig höra henne säga. Det var bra, det var skönt från början, 1986 och hela 1987. Sedan kom ödet emellan! Hennes förälskelse i den ryske scenarbetaren, den unge skönlockige lilla guden Kairos. Men nu var locken i pannan borta. Det var bara nacken hon såg, bar och blank som hennes egen bakdel, och sedan var den borta. Då började deras ”äktenskapliga helvete” som Hans kallade det. Bråken. Misstron, lögnerna, bekännelserna, tårarna, gråten. Men det hade kunnat bli helt annat, om inte den f-bannade Kairos kommit emellan en andra gång?!
Hon har ändå så lätt att förlåta. Hon försöker förklara, försvara honom in i det sista mot alla som vill honom illa, alla vänner som sagt att han ”inte var bra för henne”. De har fel! Han VAR BRA!!
Inte ens när hon, långt senare, läser hans Stasi-akter som visar att Hans under ett antal år var angivare åt östtyska säkerhetspolisen, det kunde gälla skådespelare, regissörer, författare med fel åsikter (han satt i Författarförbundet också), journalister på radion där han jobbade. Hur kunde han! Katharina vill tro att han blev tvingad. Som övertygad kommunist var han t o m tveksam att underteckna några ”västerländska” namnlistor, som t.ex. ville få Wolf Bierman ”återrepatrierad”. Han steg i karriären, höjdes av partiet, och som författare och journalist fick han ofta åka som representant till väst. Wien, Milano, Köln, Stockholm. Men han ÄLSKADE henne, det är hon säker på. Det VAR hon säker på. Hon älskade honom själv ju så vanvettigt; när han åkte på sommarferie med familjen 1987 till Östersjön kunde hon inte hålla sig utan skuggade honom på tåget med familjen, för att hon inte kunde låta bli. Sexet, smisket, hans intellektuella kommentarer och kunskaper om allt som hon frågade så ivrigt om. Hon ÄLSKADE det! Hon ville ha honom för sig själv. Ha BARN med honom!
När han slagit henne första gången, fastbunden på magen i hennes egen mässingsgavlade säng, och sedan kysst och smekt hennes runda ömma skinkor efteråt, DÅ VISSTE HON ATT DE SKULLE HÅLLA SAMMAN!! Då! Han ville ju ha hennes kropp, på ett sätt som inga av hans andra älskarinnor! Det var hennes företräde, hennes ungdom, hennes vackra kropp, bröstens runda form, stjärten, låren, vaginan.
Östtyskland, där Katharina växte upp var det ihåliga socialistiska paradis, som 1986 mist all sin strålglans. Hans misströstar och förstår instinktivt att allt är förbi, även hans eget tidigare så goda liv. Katharina förstår det också. Boken blir på ett sätt Jenny Erpenbecks ”äreminne” av Hans, en skitstövel, en besserwisser, en kvinnomisshandlare, men en charmig sådan… Hon, en ”flickunge” som fick plugga marxism och dialektik i skolan men inget visste om det verkliga livets hårdhet! Hon var en barnslig tonåring, Hans har gjort en kvinna av henne, en älskarinna. Och Katharina tar chansen (Kairos) när den kommer. Hon vill komma sig upp, hon beundrar Hans, hon blir förälskad men förstår också undermedvetet att hon kan ta poäng. Har det varit värt det? Det känns som om hon tycker det. Är hon inte bara en liten flicksnärta ett tidsfördriv säger Hans andra älskarinnor… ? en blond liten slampa… ? Men hon har något de andra saknar. Ungdom!
- O – O – O
”När jag säger att jag verkligen hoppas att hon fortsätter skriva, trots att det blir rörigt i hennes arbetsrum, börjar Jenny Erpenbeck fnissa. Hon rodnar, säger tack och ler plötsligt med hela ansiktet. Plötsligt anar jag en busig lekfullhet bakom den rätt strikta författarpersonan – som fortsätter nia mig genom hela intervjun och som är korrekt och allvarlig.
– Jag har nog länge velat berätta om min generations erfarenheter i DDR, men samtidigt har jag varit så trött på ämnet. Varje höst får man som ”öst-tysk” författare frågan om man vill vara med och diskutera murens fall. Efter det stora trettioårsjubiléet 2019 kände jag mig friare. [1989-]
I ”Kairos” skildrar Jenny Erpenbeck hur de fredliga demonstrationerna i DDR så småningom leder till landets undergång, och senare integration med det forna Västtyskland. Men egentligen utgör de stora, historiska händelserna endast bakgrund till den kärleksrelation mellan en gift man och en mycket yngre kvinna som är central i romanen.
– Sex och relationer var väldigt viktiga under 1980-talet. Vi längtade förstås efter samhällelig förändring, men det var som att luften gått ur kulturvärlden i DDR efter att Wolf Biermann hade blivit utvisad och många andra intellektuella hade flytt. [”Alla hade ihop det (och låg) med alla, säger Hans”, som bidrog till att förvisa Biermann från DDR.]
I boken möter den nittonåriga förlagspraktikanten Katharina den 53-årige, uppburne författaren Hans vid en hållplats invid Alexanderplatz i dåvarande Östberlin. De blir blixtförälskade i varandra och inleder snabbt en kärleksrelation. Att Hans är gift och bara kan ses på avtalade tider ger relationen en extra spänning för Katharina.
– Hon är ung och då har man inte så mycket ansvarskänslor, så ja, hon tycker mest det är spännande att Hans är otrogen mot sin fru.
Hans representerar en äldre generation som både upplevt nazisttiden (och varit aktiv medlem i Hitlerjugend), DDR:s grundande och alla goda förhoppningar om ett bättre samhälle, samt känslan av desillusion efter Sovjetarméns inmarsch i Berlin 17 juni 1953 och hur DDR-regimen hanterade nyss nämnda Wolf Biermann (som fick utresetillstånd för en turné i Västtyskland år 1976 men som sedan inte fick återvända till DDR eftersom han ansågs för kritisk). [Han representerar för mig det ”gamla” förlegade DDR, Katharina det nya. Ändå skulle hon aldrig drömma om att skriva illa om de vanliga människorna i DDR med sina drömmar, felaktigheter, idealism eller cynism.]
– Katharinas upplevelser är totalt annorlunda. Hon har växt upp i ett repressivt, men ändå relativt tryggt samhälle. Hon längtar efter något annat, något spännande, men vad det är vet hon inte.
I romanen får Katharina tillstånd att resa ut ur DDR för att fira sin mormors födelsedag med henne i Köln. I väst handlar hon presenter till vänner och noterar hur det är att ”andas västluft”. På tillbakavägen till DDR kliver hon spontant av tåget vid Bahnhof Zoo i Västberlin och ägnar en stund åt att bara vandra runt där på egen hand.
– Just den scenen har jag faktiskt hämtat ur min dagbok, i princip ordagrant.
– Många läsare har frågat om det är det Katharina vill. Fly till väst. Vi är så vana vid att identifiera oss med en god huvudperson och att den alltid vill fly förtrycket i DDR. Men nej, varken Katharina eller jag hade tankar på att fly. Det var bara en stund av helt egen tid i ovannämnda scen. Ingen visste var jag var och vad jag gjorde? Det var väldigt befriande eftersom man var van vid att vara övervakad.
… i konstnärsmiljöer i DDR. Hur mycket av det du beskriver är självupplevt?
– Jag har pratat med vänner, läst mina dagböcker och gamla brev, men det mesta är förstås fiktion. Och ett litet tips: det är inte Heiner Müller.
– En tysk kritiker skrev det ändå, vilket är konstigt. Känner man till det minsta om Heiner Müller vet man att han inte var som Hans.
Heiner Müller lyckades vara både avantgardistisk, nyskapande och politisk, vilket inspirerade många yngre författare i DDR – som Jenny Erpenbeck, som säger att han är en av hennes favoritförfattare.
– Han är fiktiv. Men jag har använt många drag hos en verklig författare när jag skissat honom. Fast jag kommer inte att säga vem, säger hon och får tillbaka den där glimten i ögat.
I boken är det Hans som styr i relationen. Inledningsvis eftersom det är han som gift som bestämmer när och var de kan ses, men efter hand också mer i riktning mot ett bdsm-förhållande där han binder och piskar Katharina.
– Katharina är öppen för allt som kan vara skönt. Hon har inga moraliska problem med det. Men hon njuter inte direkt av det. Det är inte hennes grej.
När Katharina inleder en relation med en man i sin egen ålder, vid sidan av Hans, blir bdsm-praktiken våldsammare – och Hans kräver också att Katharina ska bikta sig och visa honom sina dagböcker. Hon börjar därför skriva in hur mycket hon njuter av att bli piskad, trots att hon egentligen inte gör det. Detta eftersom hon vet att han kommer att läsa det.
– Det handlar ju i slutänden om sanning och vad sanning är. Vi brukar se på det skrivna ordet, särskilt i dagböcker och brev, som en definitiv sanning. Men det är det ju inte. Vi ljuger både för oss själva och för eventuella läsare när vi nedtecknar våra erfarenheter. Frågan är kanske snarare: går det någonsin att vara ärlig och i hur hög grad? [Ja, det är en fråga som jag fått fråga mig själv också. Men detta är ju bara ”fan-fiction”, som ju var det som författaren till Fifty shades of Grey också började med.]
Hon visar mig ut i hallen, där hon satt upp gamla DDR-dokument på väggen. Det är som ett litet privat museum: där sitter papperspåsar från skivaffärer i forna DDR, hennes mammas Trabant-ansökningsdokument, sockerförpackningar med kommunistiska slagord och mycket annat. Ögonen glittrar på henne igen:
– Sa jag tycker om? Det stämmer inte. Jag älskar dokument!”
”Kairos är en fascinerande roman om tiden relaterad till en kärleksaffär. Jenny Erpenbeck redogör detaljerat och intimt för kärlekens maskineri – dess kugghjul, pistonger och ventiler – samtidigt som också spelplatsen DDR på sätt och vis föregår i en nisch i tiden. Detta är Erpenbecks sjunde bok i svensk översättning av Ulrika Wallenström, som är precis lika driven som Erpenbeck är.” Intervju i Dagens Nyheter
TILLÄGG: Konstnären Hans Tombrock (1895-1966, bilden ovan) var född i Benningenhofen, Westfalen. Fadern var gruvarbetare, han hade 15 syskon. 1936-1946 bodde han med sin familj i Sverige. Han slog både fru och barn, så hårt att grannarna klagade och kallade på polis flera gånger.
Konstnären Hans Bellmer och hans ”musa” Unica Zürn levde i ett bdsm-förhållande i Paris.
Och slutligen, sett från annan vinkel:
”jag bastade, när jag kom in i omklädningsrummet stod en kvinna och duschade, hon vände sin rygg mot mig och hennes bakdel var täckt av blåmärken. hon var blå över skinkorna, längst upp diffusa fingeravtryck. Hon vände sig om och våra blickar möttes, hennes var klar, närvarande, och så vände hon sig om igen och stod länge med ryggen mot mig/… / Det jag gillade mest med lovern i Vasastaden var att han ofta lämnade mig ensam att vänta, medan han gick till köket och rökte, den tysta njutningen i att lämna mig fastbunden i sovrummet, den kalla vintern därute och hans cigaretter, de löjliga bojorna och väntan, stjärnorna som snart skulle bli mina/… / Ingenting jag lägger min hand på kan överleva kairos…”
Wera von Essen: Våld och nära samtal (2020)
Hur kan en ung naiv kvinna som Katharina ingå ett sådant underligt förhållande med en 34 år äldre man? Jag hittar en parallell i en nyutkommen roman (2025), Joanna Góreckas Nudes, det engelska uttrycket för nakenbilder, som den unga kvinnan i boken skickar till sin lärare i skolan. Om detta skriver Górecka i en intervju i DN. Hon kallar den ”en liten elak skröna”, ”en komedi om makt”. ”Man kan säga att hon experimenterar med olika saker som ger henne en känsla av maktberusning.” De har en gemensam nämnare i författaren Dorothy Parker. – När hon fotar sig själv känner hon sig frigjord och snygg. Det är spännande och hon är nyfiken, men på samma gång kanske också lite rädd. Hon befinner sig i något slags kamp mellan frigörelse och förgörelse. Hon gungar mellan ytterligheterna. – Det var viktigt för mig att det som händer mellan Ester och Ivar Lind också skulle få vara lustfyllt för henne. Även om historien senare tar en annan vändning.
EN SVENSK KAIROS?
Karolina Ramqvist: Alltings början (2012/2024)
Född 1976, debuterar KR i Stockholms krogsväng när hon är 16, 1992. Hon är söt, blond, och får i stort sett alla killar hon vill ha. Hennes ensamstående mamma är glödande 1970-talsfeminist, och romanen handlar mycket om skillnaden mellan feminismen på 1970-talet och 1990-talet. Ramqvist var tidigt kolumnist i kvällspressen med feministiska förtecken, och blev riktigt känd när hon publicerade ett sexistiskt brev hon fått av Ulf Lundell (utan hans medgivande), i antologin Fittstimm 1999 Det ironiska är att Ramqvist i boken är mycket medveten om sin egen ”knullbarhet”. Hon raggar i boken i början på 1990-talet medvetet upp den 20 år äldre festfixaren Victor Schantz, som blir hennes inkörsport till kulturkändisvärlden. Han behandlar henne som en av hans många andra småflickor, d v s nedlåtande och förnedrande, men hon njuter av sin ”triumf” och av sitt nya kändisskap i ”svängen”. Det är mycket paradoxalt med andra ord. En ny sorts ”feminism” kan tyckas, för hon är också väl inläst på feminismens historia och litteratur, men särskiljer den från sin egen sexualitet och kulturkarriär. Eller är hon bara beräknande? Omogen, lite barnslig? Han är hård i sängen, ger henne örfilar, drar i håret, tar stryptag och nyper henne så att hon får blåmärken, men hon reagerar knappt. ”Är det så här kändisar gör när de har sex?” tänker hon bara. Att han förnedrar henne, ignorerar henne och bara hälsar ibland på henne när han vill ha sex, fast de ofta stöter ihop på natt-klubbarna, verkar hon inte fundera på heller. Hon vill bara ha honom. Skryta. Känner en sorts makt när hon gång efter annan får honom dit hon vill. Älskarinna och knullmadrass. (Jfr Carina Rydbergs autofiktiva böcker skrivna på 1990-talet som knappast har samma erfarenheter?! Rydberg och Gun-Britt Sundström gick i täten när det gällde att skriva autofiktivt. Jfr liknande erfarenheter av Åsa Moberg. (Alla som levde ”inneliv” på 1990-talet vet förstås vilka Ramqvist skriver om ändå. Själv kallar hon sig i boken Saga.))
Ändå gillar jag boken. Den har kallats en kvinnlig ”Jack” efter Lundells klassiker från 1976 (med en romans med Ramqvists föregångare Maria-Pia Boëthius) med Stockholmsprofil. Ramqvist har väl inte Lundells ordmagi, men hon är klarsynt och är väl medveten om att hon ”ligger runt”, blir utnyttjad av äldre ”kulturmän” bara för att få uppmärksamhet. Man häpnar över hur klubblivets festfixare på 1990-talet utnyttjade underåriga tjejer, i ”glappet” mellan barn, tonåringar och vuxna. Man släpper in 15- och 16-åringar på ställen där sprit serveras, droger sniffas och tabletter distribueras, på ett sätt som knappast skulle tillåtas idag? Sagas feministiska 70tals mamma tillhör ”rödvinsvänstern”, hon är konstnär som mest målar vaginor, ligger öppet med olika karlar, även medan Saga som barn ser på (man häpnar igen). Hon låter Saga flyta vind för våg. Hon dricker vin och pratar minnen om 70-tals- vänstertiden med sina 40-talistiska kompisar, och rekommenderar Saga feministiska klassiker som Kvinnorummet, Mannen som svepskäl, Män kan inte våldtas, Egalias döttrar , medan Saga läser Valerie Solanas och avgudar Suzanne Brøgger och Simone de Beauvoir, som ju också hade en synnerligen ”fri” syn på kärleken, också till väldigt unga tjejer. Hon genomskådar snart koderna i 90-talets klubbliv, men kan ändå inte låta bli att drömma om festfixaren, den snygge 40-årige Victor Schantz, som ger henne en enorm bekräftelse. Hon ligger verkligen ”runt” så mycket hon kan, tar uppenbara risker utan att tveka, blir gravid flera gånger och gör aborter påhejad av den frispråkiga väninnan Pauline, som är den som inviger Saga i konsten att ”spana” på (och sedan ha sex med) snygga äldre män i Stockholm som har en ställning i kulturlivet, som ”Regissören”, fotografen Johannes, författaren Jacob Wäern, med flera. Den slutliga förödmjukelsen kommer när Victor berättar att de måste slutas ses offentligt, för han ska gifta om sig med en kvinna han älskar. Men han tröstar henne: ”för de kan gärna ses privat för att knulla ibland”! Man häpnar! [Hans avfärdar också till slut Katharina när han återfått förtroendet av sin fru som han har ett barn med. Scenen när han bryskt avfärdar Katharina och tar tåget hem från Frankfurt an der Oder till Berlin är förkrossande, när hon bryter ihop fullständigt nere på stationens toalett.]
Romanen Flickvännen (2009) handlar, kanske inte så förvånande, om en destruktiv relation med en gängkriminell. Fortsättningen kallade Ramqvist Den vita staden (2015). Hon är gift med journalisten Fredrik Virtanen, som i svallvågorna efter #metoo i Sverige 2017 anklagades för våldtäkt av mediaprofilen Cissi Wallin. Fem år senare fälldes hon för förtal, men Virtanens karriär som journalist i Stockholm var kaputt. Han har också skrivit om alkohol, droger och ”destruktiva relationer” i en bok som gavs ut på ett litet förlag i Norge, där han också kommenterar förtalsmålet.
I Leif GW Perssons polisroman Mellan sommarens längtan och vinterns köld lockas den unga polisaspiranten Eriksson av den äldre och välsituerade polisintendenten Claes Waltin, en sadist och kvinnoförbrukare med stor (ärvd) våning på Östermalm. Från början ett ömsesidigt förhållande med sadomasochistiska inslag utvecklas det snart till en kamp mellan en brutal fångvaktare och en ung flyktbenägen kvinna, bunden och våldtagen i flera dagar i en säng. I den här romanen försöker LGWP också visa på en alternativ förklaring till mordet på statsminister Olof Palme.
(Bdsm-inslag och -fantasier förekommer i flera unga svenska kvinnliga författares böcker, och förstås utländska, t.ex. hos Isabelle Ståhl, Lyra Ekman-Lindholm (Koli), Lina Wolff, Agnes Lidbeck, Elin Bengtsson, Wera von Essen, Jenny Jägerfeld, Jonna Bornemark, Roberto Bolaño, Sally Rooney, men också hos Carina Rydberg och hos den främsta föregångaren: Rut Hillarp.)
Annan DDR- och tysk litteratur som jag läst och kan rekommendera:
Thomas Brasch: Före fäderna dör sönerna, Thomas Brussig: På den kortare sidan av Sonnenallé, Hans Fallada, Günter Grass, Heinrich Böll, Wilhelm Genazino: Ett paraply för denna dag, Dörte Hansen: Körsbärslandet, Judith Herrmann, Wladimir Kaminer: Schönhauser Alleé, Walter Kempowski: Allt förgäves, Daniela Krien: Kärlek i fem akter, Mareike Krügel: En nästan perfekt dag, Günter Kunert: Begravningen äger rum i stillhet, Veronika Malmgren: Elise och allting därefter, Katja Oskamp: Marzahn mon amour, Ulrich Plenzdorf: Den unge W:s nya lidanden, Brigitte Reimann: Syskonen, Christa Wolf, Diana Olofsson: Tyrannen, mormor, och arvet efter den svarta pedagogiken.
ANTECKNINGAR UR TVÅ BÖCKER AV GABRIELA MELINESCU
”Hemma utomlands”( 2003)
Den rumänskfödda författaren Gabriela Melinescu. går omkring i Stockholm, promenerar, sitter i Kungsträdgården och betraktar statyn av Karl XII, som får ett positivt porträtt (invandrarkungen). Man firar att det är 300 år sedan ritten från Turkiet tillbaka till Sverige, genom Rumänien. Hon umgås dagligen med Emanuel Swedenborg, översätter ”Drömboken” till rumänska. Kallar Swedenborg ”en modern profet som vågade skriva om sin sexualitet”. Promenerar på Norra Kyrkogården. Går till presscentret och träffar den gamle journalisten Herman som har prostatacancer.
”Berättandet har alltid varit något som människor inte ens i ofrihet kan avstå från. Det är något medfött, oemotståndligt.” Även i exil.
”Att vara poet var hos oss [i Rumänien] alltid att vara sjuk, galen och dömd samtidigt.” Men ”trots allt kunde ingen döda den sanning som fanns i själva språket.” Hon skriver om ”spöksmärtor” och dåliga nerver, nerver som ”ympats liksom en gren på ett osynligt träd”. Orden bär hon med sig som i en ryggsäck på ryggen. Och en besvärlig kikhosta. Skriver om sin första stora kärlek Filip, och att hon nu efter många år i Sverige ska resa ”hem”. Poesin bevarar inom sina bokpärmar minnet av förlusten av hemland, kärlek, anhöriga. Dofter, intryck.
Boken börjar på ”trandagen” Marie Bebådelsedag, och fortsätter över sommaren och hösten.
Blandas med minnen från uppväxten i Bukarest. Hennes smeknamn var ”Luli” med det långa svarta oregerliga håret. Hon har judiska rötter på pappans sida. Över sig ser hon ”molnens sprutande (mjölk)spenar”. I skolan kallas de ut på landet för att plocka grönsaker, skörda och göra annat ”patriotiskt arbete”. Hon är nyfiken som murgrönan, som på hösten har brinnande röda löv.
Reser till Bukarest strax före jul, det har snöat.
”Mitt eget språk har blivit främmande för mig”
Hennes far finsnickaren försvann, 37 år gammal, och man sa att han hoppat från Telefonpalatset, det högsta huset i Bukarest när G. var i tioårsåldern. Det påstods att fadern haft en älskarinna och tänkt fly utomlands. Han var en förrädare. Hennes syster Doris omfamnar kommunismen och studerar ryska.
”Mitt eget språk har blivit främmande för mig.” (en blandning av rumänska, franska, svenska). På planet till Bukarest träffar hon en äldre rumän, Zoltan, ordf. i ”snödroppeföreningen”. Han berättar att hans kusin Rakel en gång var Gabrielas pappas älskarinna. De försökte fly tillsammans, men G:s pappa greps och sköts vid gränsen.
Bukarest är fattigt och smutsigt, hon bor i ett hus som varit Ceaucescus dotters, med ett enormt badrum. Hon får inte träffa sina släktingar, de vill inte. Hon känner sig som en främling. Barn och hundar som gräver i soporna. De sniffar lösningsmedel. De unga författarna härmar västvärlden och vill inte kännas vid sin historia. ”För dem var det som om vi föddes bara för att njuta innan vi dör.”
En sorglig berättelse. Det finns två världar, den reella, och ”drömmens”. Allt höljt i snö. Hon söker upp sitt barndomshus.
1973 fick hon ett stipendium i Rumänien och fick skaka hand med Ceaucescus dotter. Som fortfarande besöker sitt gamla palats för att låna ”sina” böcker. Men dottern ogillade den unga Gabriela som slapp bli ”ungkommunist”. I drömmen – Bukarest som den kosmopolitiska stad den var på 1920-talet, innan fascism och kommunism.
Ordens magi, viktiga för en poet och översättare:
”Under överflödets vackra yta fanns ett slags psykisk rastlöshet, berg av besvikelse, tomma skal av ångest. Som om rikedom ensam aldrig kunde ge någon lycka. /…/ Alla försökte göra akrobatiska luftsprång för att få framgång, vinst och lycka. Men istället fick de flesta kallduschar, sjukdom, död.” (I taxin, i trafikstockningen till Stockholm.) Hon möter åter sin vän Zoltan i ”snödroppeföreningen”. (Melinescu debuterade som poet i Rumänien 1965. Sedan 1975 bosatt i Sverige. Lätt surrealistisk poetisk stil. Översättare.)
”Mamma som Gud” (2010)
”Eftersom Gud inte kunde vara överallt så skapade han mamma” (judiskt ordspråk).
Handlar om M:s mor, mormor och farmor. Farmor är från den tysktalande delen i Transsylvanien, av judisk börd, M. bor hos mamma i Bukarest. Mormor på landet odlar silkesmaskar. M. var där mycket som ung. Ansträngt förhållande till mamma, pgr av fadern.
Hon var gift med förläggaren, belgaren och trotskisten René Coeckelberghs (1936-1989). Han hade då givit ut hennes tio första böcker på svenska. Viktig publicist på 1970-talet liksom Bo Cavefors. M. och R. talade franska med varandra.
Mamman dör på 1980-talet, M. försöker få visum till Rumänien. Hon talar med statyerna (igen), bl.a. Linné. Hon bevakas av Ceaucescus spioner. Planeterna kolliderar, stora och lysande på himlen som väldiga stjärnor. Hennes sista minne från mamma blir den broderade vita blusen hon fått. Hon kan aldrig gå på begravningen.
Männen, farfar, morfar, far, alla hade dött i krig, berusat sig med sprit o kvinnor, begått självmord. Hon skriver: ”På rumänska är både livet och döden femininum. Två skrämmande kvinnor, tvillingar, men ack så olika. Båda erotomaner i sin vilja att älska människor till döds.”
Hon återkallar sin födelse 1942. Hennes mor hade velat göra abort under kriget, men det vägrades (av religiösa skäl?). Det var fattigt. ”Ingen hade råd att fira jul eller nyår.” Hennes pappa hade lämnat mamma med en annan kvinna. Det snöade mycket. Farmors ena son var nazist och officer i tyska armén, Rumänien nazifierat av ”Järngardet”. 12.000 judar hade skjutits. Mormors hem på landet med sina ikoner var ”som ett rymdskepp i vilket mormor och morfar och de fem barnen hade färdats under lång tid”. Silkesmaskarna blir som ”en svävande nebulosa som strävade mot skyn för att binda samman det som var svagt men inte lätt att krossa med det som var starkt men kunde brista.” Liv och död, svagt och starkt.
Pappan har svårt att få jobb pgr av farmors tyska härkomst. Han börjar med svartabörshandel. Han är en vagabond som har svårt att sitta still. Mamma har också långt tjockt hår, som hon klipper och säljer till frisören. Håret blir en hårstege som man kan klättra på ända upp till himlen. Mamma har dåliga nerver. Farmor håller humöret uppe med sin judiska burdusa humor. Kallar M. ”Mein Herz”. Mamma jobbar på ett siden- och hampaväveri. De vill börja silkesmaskodling mitt i Bukarest. Där behöver man mullbärsträd, vars blad maskarna äter.
Mamma var en ”krigisk natur”. Människor präglades av krig. Gabriela slåss med pojkarna på skolgården. Hon träffar en pojke, Feffe, som bor på vinden till en bokhandel. Huset var en levande kropp, ”gömt bland blåa träd med gula sidenpäron (rumänska flaggan) och kvittenträd med lena fjuniga frukter… molnen ovanför som var båtar fullastade med havsmänniskor och småapor”. Över det hela ruvar ett lugn, och farliga katastrofer med ursprung i människors ”mångfaldiga drömmar och fantasier”. Språket är också som en levande kropp, levande liv som kan insjukna och dö.
Farmor har puckelrygg och kallas för häxa. Hon spelar piano och lever på sin lilla änke-pension. Gabriela är duktig i skolan men faran lurar bakom hörnet, pappans mystiska död som ”folkfiende”, och farmors nazistiska förflutna. Mamma blir sjuk och hamnar på sjukhus efter pappans död.
Somrarna med silkesmaskarna
M. minns somrarna med silkesmaskarna hos mormor på landet. Nenna och Marian är ett ungt par som älskar varandra. Han är stridspilot. Nenna sjunger, musikens makt är stor. Mormor ger de döda pupporna till svalorna. M. har brutit armen men får den omlindad med silkesbandage och ligger i det doftande höet i ett uthus.
Ett lyriskt språk med insprängd poesi. Apollofjärilar. Blåvingar. Fåglar. Tiden upphör att finnas till, förr och nu är bara hållpunkter i den eviga tråden. Mullbärsträdets blodröda frukter. Hästarna. Feffe lekte stryplekar med kamraterna, och hängde sig sen på vinden. ”Ensamheten var en liten ö omgiven av dagens hotande vågor.”
Gabriela besöker ett hus på Artillerigatan där hon bodde när hon kom till Sverige. ”Idag lever vi, men imorgon har vi blivit en berättelse, allt mänskligt liv en enda lång berättelse.” ”Det fanns njutning i smärtan, i det grymma och fula, i längtan efter det sköna och goda.”; ett stöd får hon hos den judiska församlingen i Stockholm. Vetskapen om att ”meningen med mitt liv och andras enbart är den att vi finns”…. ”tack vare mödrarnas mod och kärlek till livet”!
Stockholms vattenspeglar. Hon ser sin mamma i allt, i det kokande vattnet, i äpplena, brödet och mjölken, i kryddorna, i det evigt gröna gräset. Munnen är en ros, med tändernas taggar och skärvor. Mamma smakade alltid på maten först innan hon gav M. den i munnen. Mamma var Gud. M. kan inte acceptera att hennes mamma kan dö. Moderns kärlek till barnen. (M. har inga egna men fick många missfall).
Trädaktivist
Mamma är kremerad i Bukarest. Fantasi och drömmar fyller livet. Gabriela engagerar sig i en grupp som vill skydda träden i Bukarest. Kusin Marian försöker fly men blir nedskjuten och arkebuserad. Människokroppen är skör. Efter kriget är mormors by nedbränd, kyrkan sönderbombad. En mantel av silke som byborna vävt till kyrkan blir konfiskerad av staten. Mamma ger, som träden som ger silkesmaskarna sina blad. Hennes farfar dog ung i första världskriget. Polisen hugger sedan ner träden på Giurgiugatan. Farmor som fött fem barn, ligger död i sin säng. Händerna med sina ådrade fingrar liknar gamla rötter med fäste i jorden. Allt gott sker genom kärlek.
När hon jobbar på en tidning i Bukarest kommer fotografen Lütfi Özkök dit från Stockholm. Genom honom får hon kontakt med maken i Stockholm, en annan landsförvisad europé. Hennes dikter publiceras i Sverige, med förord av Artur Lundkvist. Hon blir avlyssnad i Bukarest, breven öppnas. Hon förhörs på polishuset. Något gnager, mammans agg mot fadern. Drabbas av flyktingens skuldkänslor, ”varför just jag”? En dödens oåterkallelighet, men också hopp om ett nytt liv. Nytt land, nytt språk. Mamma tar hand om hennes efterlämnade saker.
”När två rider på samma häst måste den ene sitta bak” lyder mammas visdomsord. Gabriela underordnar sig kärleken i det nya landet, kärleken som bara ger, även om den inte får något tillbaka.
När hon lämnar Rumänien 1975 ska det dröja 20 år innan hon kan återvända. Då är alla hennes släktingar antingen döda, eller ”andligt frånvarande”. Själv har hon inte ”fallenhet för ett lyckligt liv”. Hon lever mer med de döda än de levande. Hon vill som silkesmaskarna ge ifrån sig det vackra i livet, livets långa silkestrådar. Innan RC:s plötsliga död ger han ut en faksimilbok av bröderna von Wrights Svenska fjärilar. Den bär hon med sig, praktverket. ”Att leva med träd, blommor och maskar därför att naturen håller ihop allt i ett nät av förbindelser.” (Spinoza). Fjärilshuset i Hagaparken. Ekarnas sorl där påminner om silkesmaskarnas frossande på ekblad. Fjärilarnas korta liv. Träden berättar om mamma.
Kyskhetslöftet
Hennes första bok i Sverige kom 1975 (dikter ill. av förf. 1975 i Coeckelberghs lyrikserie” Tuppen på berget”). Introducerad av Artur Lundkvist som tidigt intresserade sig för Melinescu. Fotografi av Lütfi Özkök.
”Man kan leva tre dagar utan bröd. Utan poesi – aldrig” (enligt Charles Baudelaire). Jfrs med Nichita Stanescu.
Vackert bildrikt surrealistiskt språk. Översatt till svenska. Från tre diktsamlingar utgivna på rumänska.
”Poesin är inte minst en kommunikation mellan människor i skilda länder, en brobyggare mellan kontinenter, folkslag och kulturer.” (Artur Lundkvist). Han kallar i förordet hennes dikt ”en modern kvinna” i kast mellan klarsyn och lidelse, tradition och förnyelse. Lillgammal. Mycket outsagt (av politiska skäl?) ”Jag känner att mitt liv är i uppror och hotas av en nära förestående lidelse” (skrivet 1975, året när hon emigrerade). I Maria Banus tradition av kärlekspoesi enligt Lundkvist. Kvinnlig kraft, utanförskap, egenart, ”himmelsk”. Om ”Maria” heter det i diktsaml. att hon är vacker, och liknar ”de ensamma, de som för alltid jagats hemifrån”. Eller ”Christel Zein” (farmors tyska arv), en barndomskamrat som GM lekte med när de som unga jagade pojkar. ”Vi har aldrig skrattat, nej aldrig” heter en dikt. Livet var tufft. I dikten ”Rättigheter” heter det:
”Åt var och en skall varda givet lika mycket som han tänker/ åt kvinnan barnet som hon föder/ /…/ åt flaggan luften i det land där den fritt har vecklats ut.”
”Fattigdom, kyskhet och lydnad” var hennes löfte till den mystiska Fågel Blå. ”Att ha levat så länge och ändå inte vara brådmogen”. Språket fyllt av religiösa liknelser, änglar, stjärnor, planeter. För tankarna till Edith Södergran också i åkallandet till den mystiske mannen. Känner sig ensam och säregen som ”om ingen enda här på jorden kan älska mig”. Åkallar yttre makter, hela universum och stjärnhimlen i ”Eva, du som är livet”. Drömmer om älskaren i ”Ett brev”.
I en intervju som gjordes 2006 med Tamás Gergely på Internationella bibliotekets i Stockholm hemsida sa hon:
| ”Även Sverige är annorlunda idag. I vår tid, tyvärr, går intresset mest till rika länders kultur. Du vet själv vad det betyder för ett litet land (som tillhörde det röda imperiet) att vakna upp ur en mardröm, ur en diktatur, hur svårt det blir att stå på egna ben igen och försöka bli ”intressant” för västvärlden. Men även om Rumänien är ”ointressant” för många, finns det gott om stora svenska författare som uppskattar rumänsk kultur och vet mycket om landets historiska trauma. Jag är själv ett exempel: någon som kom till Sverige och Artur Lundkvist hjälpte mig på alla sätt. Han skrev om mina böcker, introducerade mig i den svenska kulturen. Han gjorde det precis som han gjorde med sina unga svenska författare och många andra utländska poeter. Jag är mycket tacksam för det. På den tiden fanns en vänsteridealism som försvann i vår tid. Men den kan uppstå igen i andra former. Idag finns mycket egoism, girighet och likgiltighet, men också något som kan motstå dem: ”Kärlek och motstånd”, drömmen om att utvidga konstbegreppet. Jag bär med mig en inre kärna som består av evighet och av tid, och jag tror att alla som lever i exil känner på samma sätt. I detta centrum finns också vårt land och exilen i Sverige som mytologiska valörer.” |
BOKTIPS: Zaharia Stancu: Constandina (1973, övers. Barbro Andersson) / Panait Istrati: Kyra Kyralina (1926/1973, övers. Barbro Andersson)
Två rumänska klassiker i traditionell berättartradition. Istrati (1884-1935) var homosexuell och efter äventyrliga ungdomsår emigrerade han till Paris, där han debuterade med den här romanen 1926. Han kom att skriva på franska och han berättar om de fattigas liv i Valakiet och Rumänien. Stancu (1902-1974) skrev i samma tradition och skildrar ofta de fattigas liv i Rumänien åren före och efter första världskriget, då Valakiet präglades av kosmopolitik där greker och turkar blandades med romer, rumäner, ryssar, moldaver och folk från Balkanhalvön och Mellanöstern. Allt detta kommer till uttryck i Kyra Kyralina, som skildrar två fattiga grekrumänska syskon, Stavros och Katarina (Kyra). När hon ska giftas bort med en elak äldre bonde flyr de båda, hamnar i Istanbul, där Kyra sätts i harem och den vackre Stavros hamnar hos en turkisk bej som gör honom till sin unge älskare. Efter många äventyr tas han om hand av en kringvandrande lemonadförsäljare, en vis och vänlig turk, Barba Yani. Hans älskade syster Kyra får han dock aldrig återse.
Valakiet frigjorde sig från Det Osmanska Riket 1878 och bildade den östra delen av Rumänien, medan den västra (Transsylvanien) tillhörde Österrike-Ungern. Efter första världskriget bildade det monarkin Rumänien tillsammans med Moldavien som historiskt tillhört Rumänien När Constandina utspelas, före första världskriget, styrs landet feodalt av olika godsägare, ”bojarer”. Till en fattig bondefamilj i södra Rumänien kommer en av berättarens ”halvsystrar”, Constandina, för att kräva sin arvslott. Hon är våldsamt misshandlad, både av sin man, som hon säger sig älska, och av faderns nya familj, där den unge Dario är berättare. Men Constandina vägrar ge med sig, trots all spott och spe, och får tillslut det hon vill, kontraktet på en liten åkerlapp vid Svarta Havet. Allt berättas i en återhållen knapphändig stil, som lyckas balansera all olycka och den vidriga misshandel Constandina utsätts för, med en sorts Gorkijs livsvisdom. Stancu levde kvar i Rumänien, även efter kommunisternas maktövertagande 1945, och blev sedermera ordförande i rumänska författarförbundet.
Kyra Kyralina utkom som ”En bok för alla” 1978, men rättigheterna ägdes, liksom för Stancus svenska författarskap av René Coeckelbergs Partisanförlag, där Gabriella Melinescu var delägare. I dagens rumänska litteratur är Mircea Cartarescu den stora stjärnan, ofta Nobelprisnominerad. Poeten Herta Müller, Marin Sorescu, filosofen E.M. Cioran, Gabriela Adamesteanu (”Förlorad morgon” om en kvinna från en överklassfamilj i Bukarest vars liv vi följer från hennes barndom 1910 till hon dör på 1980-talet) med flera. En rik tradition av litterärt berättande.
Pojkar och läsning
Jag lärde mig läsa i 5-6-årsåldern, jag tror det var i Skellefteå, och jag minns tydligt seriestripparna i Svenska Dagbladet med Frisco Kid, med den stora kaliforniska sombreron, som jag med stort intresse stavade mig igenom. Från mormor fick jag sedan, detta var på 1960-talet, små avlånga seriehäften med Kapten Miki, som jag tror kostade 25 öre styck. Jag har senare förstått att de var italienska, inte amerikanska.
Kanske inte så konstigt att jag sedan snabbt gick över till kioskernas bestånd av Walt Slade och Bill och Ben, det var ju sådan litteratur man absolut inte kunde låna på stadsbiblioteket i Umeå, som låg granne med det klordoftande badhuset, öst på stan. På TV kunde man se Bröderna Cartwright och High Chaparall. Från biblioteket kunde jag snart få låna indianböcker av Stig Ericsson, Edward S. Ellis och James Fenimore Cooper. Idag känns det konstigt, det är ju en litteraturgenre som är så gott som utdöd. Det var spännande, öppnade nya världar.
Att jag sedan snabbt avancerade i min läsning berodde naturligtvis på att min mamma som svensklärare på gymnasiet hade en hel vägg i sitt bibliotek med framför allt svensk skönlitteratur av Hjalmar Bergman, Lars Ahlin, Eyvind Johnson, dikter av Harry Martinson och Per Lagerkvist, och romaner av Olle Hedberg och Gustaf Hellström.
I skolan bestod svenskämnet på 1970-talet av en salig blandning från film, teater och massmedia, till uppsatsskrivande, grammatik, nordiska språk, rättstavning och skönlitteratur, främst i form av kortfattade antologier med utdrag från klassiker som Strindberg, Stiernhielm, Hjalmar Söderberg och Karin Boye. Vår antologi med svensk litteratur skulle passa bra som ”litteraturkanon”!
Det var mycket litteratur av män, om män, när jag tänker tillbaka. Kerstin Ekman fanns, men deckare intresserade mig inte mycket. Karin Boye förstås, det var en av min mammas favoriter. Men inte Selma Lagerlöf, som hon nog fann för romantisk, och inte så mycket efter 1970, förutom Sara Lidman, Sven Delblanc och PC Jersild i mammas bokhylla. Min pappa läste mycket lite skönlitteratur.
Kanske var det spår av en manlig identitet jag sökte i litteraturen? När jag idag läser romaner av Mario Vargas Llosa eller Geir Gulliksen kan jag känna igen den där barnsliga glädjen från förr – att det faktiskt var lustfyllt att läsa. Lärorikt. Men det var en annan tid – med delvis andra ideal.
Detta bara som en biografisk ingång till mina tankar om pojkars läsande. Alarmerande rapporter talar om det minskade intresset för bokläsning och skönlitteratur, framför allt från LO-männens sida. Någon riktig forskning som belägger läsvanorna känner jag inte till från senare år (nedgången på bibliotekslånen är dock väl dokumenterad). Här finns mycket att ta igen, men regeringen verkar inte särskilt intresserad av uppgiften. Idag börjar sjuåringarna lära sig surfa på Internet. En av de stora läsfrämjande insatserna står det privatfinansierade Berättarministeriet för, eller en privat läsfrämjare som Torgny Karnstedt. Det som borde vara en nationell angelägenhet, överlåts på idealister och ständigt nedläggningshotade folkbibliotek. Nya tider, nya seder.
Därför tänker jag på boken om Zlatan Ibrahimovic. Kunde den få invandrarpojkar att börja läsa böcker så var det en fantastisk insats. Varför utnyttjar man inte en beläst person som höjdhopparen Stefan Holm som bokambassadör? Inte ens socialdemokraterna verkade särskilt intresserade trots hans uttalade partitillhörighet.
Jag tänker på salig universitetslektorn i Jönköping Leif Alsheimer, som lät sina studenter i juridik läsa skönlitteratur. (Eller i Norge där alla som börjar på universitet måste läsa en filosofikurs först.) Men en fluga gör ingen sommar. Och återigen – vår regering verkar inte vilja ta i problemet? Istället drar man in bidragen till viktiga insatser som Vägkrogsbibliotek och ”Läs för mig-pappa”.
För är det ett problem att vi verkar tappa pojkarna (eller många av dem) som bokläsare någonstans i tonåren? Är det böckerna det är fel på? Bibliotekarierna och lärarna som är för initiativlösa? Nej knappast. Jag tänker på den frivilliga, lustfyllda läsningen av skön- eller populär facklitteratur som jag fick med modersmjölken. Det var inte att bara att lära sig läsa en manual om hur man lagar en bilmotor. Att det är en fråga om klass står nog helt klart, och att invandrarbarn är särskilt understimulerade. Där finns inte minst en machokultur där tuffa killar inte läser böcker och inte pluggar i skolan, som måste brytas. (Men sedan detta skrevs har mycket ändrats i Rinkeby, på alla möjliga sätt.)
Internet kan inte ersätta läsningen av längre, mer komplicerade texter. Om de sedan produceras i bokform eller på nätet är väl av mindre betydelse. Men läsutvecklingen är viktig, också för språket, allmänbildningen och omvärldsförståelsen, och skönlitteraturen ger också så mycket mer. Inte minst när det gäller det som de gamla grekerna kallade ”Känn dig själv”. Om det är något som pojkar behöver så är det väl denna självkännedom som jag tror skönlitteraturen kan förmedla? Och att också se ”den andre”, i sig själv.
Pojkar behöver positiva förebilder som Zlatan, Greven av Monte Christo, eller hjältarna i Charles Dickens böcker. Det finns massor med barn- och ungdomsböcker som riktar sig till pojkar. Därför är det nu själva bokförmedlandet som måste prioriteras. Pionjären Valfrid Palmgren som startade Sveriges första barn- och ungdomsbibliotek, skrev redan 1909: ”Fosterlandets välfärd beror på dem som styra det, medborgarna, valmännen. Ju högre dessa stå i moraliskt, andligt och materiellt hänseende, desto ljusare ter sig landets framtid.”
Hennes lösning, som hon talade sig varm för, var att satsa på skol- och barnbibliotek. Det borde vara en nationell fråga (inte kommunal) där både arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer, folk- och utbildningens företrädare borde sammankallas. Läsande, och då menar jag inte internetsurfande, får inte bli en klassfråga, och inte heller en könsfråga. Det befrämjar inte jämställdhet, och inte demokrati.
Mats Myrstener, bibliotekarie /2019-02-19
Tillägg: Läsning grundläggs tidigt. Läs högt för barnen, både hemma och på förskolan. Ju mer desto bättre.
Läs högt i svenskämnet i skolan. Förr var det ju självklart, så lärde man alla språk när jag gick i skolan. Den svenska traditionen att läsa tyst (och ”begrundande” som Ronny Ambjörnson tillagt) behöver inte betyda att inte högläsning ska premieras. Att läsa måste kännas lustfyllt. Hur och när kan skolläraren säkert avgöra.
Satsa på skolbibliotek med utbildad personal, som en särskild resurs, mycket mer än vad som görs idag. Skrivningen i bibliotekslagen att man ska ha ”tillgång” till bibliotek räcker inte. Det kan en enskild skola kringgå genom att en gång om året besöka stads- eller kommunbiblioteket. Den som ofta vistas bland böcker mister snart respekten, som ersätts av nyfikenhet.
Alla blir inte storläsare, men alla kan genom hem, skola och bibliotek ändå lära grunderna för att, kanske senare i livet, börja läsa böcker. Det är som att spela piano, har man en gång lärt tekniken så glömmer man den inte. Samma med att köra bil. Detta måste stat och kommun snabbt inse, det räcker inte med enskilda initiativ som Läsrörelse, och Läsambassadör, som bara blir en vattendroppe i öknen. En attitydförändring till att läsning är lustfyllt, är vad som krävs. Och det finns inget bättre sätt att gynna den goda medborgaren än att lära sig att läsa (gärna begrundande) tidigt.
Mats Myrstener, pensionerad bibliotekarie, Stockholm
Strindbergsår (2012)
Bukowskis auktionsfirma ställde ut Strindbergs tavlor, 26 stycken – förvånansvärt små – och två små skulpturer. Men bara mellan 3-6 juni, och bara efter 120 kronor i inträde och en kö på 30 minuter. Tavlorna – välbevakade med pansarglas och vakter – betingade mångmiljonvärde. Att vi alls fick se dom, vi få stockholmare som var där, kan vi tacka Bukowskis för. Se där moderat kulturpolitik i sin kärna.
Att Strindberg alls uppmärksammas i år, hundra år efter sin död, kan vi tacka många trägna kulturarbetare för, inte minst på radio och TV. De som borde tagit sitt ansvar, Kulturdepartementet, lyser med sin frånvaro. 100 000 avsattes visst, var pengarna gick vet jag inte, kanske ner i fickorna på några få konsulter och kulturentreprenörer?
Vad man borde gjort är naturligtvis att ha låtit Nationalmuseum ta hand om Bukovskis Strindbergsutställning. Låtit den gå runt på landets alla stadsmuseer, eller stå på en separatutställning i Stockholm under hela jubileumsåret. Gärna med gratis inträde.
En annan sak LAL (kulturministern) kunde ha gjort, är att ha sett till att alla landets folk- och gymnasiebibliotek fått möjlighet att köpa den imponerande, stort illustrerade bok som Norstedt gav ut 2010, ”Om Strindberg”. Här speglas hela författarens liv i bilder och text, av skribenter som Susanna Alakoski, Ernst Brunner, Lena Einhorn (tillika red.), Ulrika Knutson, Ludvig Rasmusson, Leif Zern, Jan Myrdal, Björn Ranelid och många flera.
Strindberg är vår mest betydelsefulle författare, därom råder knappast något tvivel. Hans betydelse som dramatiker är på världsnivå, internationell. Han var också vår förste riktige ”kändis”, hans liv avhandlades inte minst genomgående i detalj i den tidens media, vilket han både avskydde och älskade. Liv och dikt sammanflöt; ingen författare i Sverige före honom hade på liknande sätt utlämnat sig själv – och sina närmaste, vänner och fiender. Men idag inte lika uppmärksammad, utom på Dramaten, i det svenska ”Jantelandet”.
Ja en av hans biografer, den av mig högt älskade Olof Lagercrantz, påstod till och med att allt som hände i Strindbergs liv var väl planerat av honom själv, för både hans litteratur och hans renommé. T.o.m. den famösa Infernokonflikten. Där är jag inte överens med Lagercrantz. Psykiatrikern Johan Cullberg kallar den istället en storslagen neuros, kombinerad med alkohol och droger, och närd av Strindbergs många komplex: mot kvinnan, mot den bestraffande fadern, mot alla sina många fiender i Sverige. Sedan han övergetts – kanske med all rätt – av sin andra hustru for han ensam till Paris, stängde in sig på Hotel Orfila och började göra kemiska experiment. Hans ekonomi var ansträngd, han behövde göra guld! Han som varit trotsets personifiering i svensk litteratur, som Cullberg skriver, blir några år senare den religiösa försoningens uttolkare. När han återvänder till Sverige, till Lund 1899, har han genomgått sin största livskris helskinnad, och kommer till Sverige ”som en ny människa”.
Strindberg var en av Sveriges mest lästa författare, ända in i modern tid. Inom arbetarrörelsen sågs han som den store banbrytaren, när han, dödssjuk, fyllde 63 tågade ett enormt arbetartåg förbi hans fönster på Drottninggatan (”Blå Tornet”), och 1909 insamlades ett ”alternativt nobelpris” av en rad givare, stora som små, på 45.000 kronor, en stor summa, fast bara en tredjedel av vad ett Nobelpris i litteratur gav detta år. Strindberg fick det inte, inte heller Ibsen eller Tolstoj. Strindbergs konservativa vedersakare hämnades på honom in i det sista.
Strindberg skildrade det moderna Sveriges födelse – ”här rivs för att få luft och ljus/ är kanske inte det tillräckligt?” – inte minst hans kunskaper inom naturvetenskap, t.ex. som Lars Furuland skrivit om: hans användning av elektriciteten som symbol – gör hans språk till det rikaste inom svensk skönlitteratur. Men t.o.m. den gode Strindberg misstog sig ibland: en julgran dyker upp i ett medeltida hushåll i en novell, och den märkvärdiga Kornknarren, som enligt Brehms zoologi inte kunde flyga, funderar Strindberg mycket över. Kanske grävde den ner sig i ett hål om vintern, eller gick den på sina bara ben ända ner till Afrika? Och hur tog den sig då över Alperna? Strindberg var nyfiken och ville veta – in i det sista.
Om Strindberg som judehatare (vilket framkommer här och var i hans böcker och korrespondens) skriver Nina Solomin. Och hans berömda kvinnohat? Jo, Ebba Witt-Brattström gör reda för saken i sitt bidrag till ”Om Strindberg”. För Strindberg låg kärlek och hat farligt nära varandra (eller som Stagnelius sa: ”Kaos är granne med Gud”), det fick hans vänner erfara. Han uppmuntrar Siris skådespelarambitioner, men blir arg när hon inte samtidigt vill passa barnen. Samma med hustru nr två, journalisten Frida Uhl. Han uppmuntrar Harriet Bosses skådespeleri, men det skär sig i alla fall när hon vill göra sig fri. Han söker sig till vackra intelligenta och frihetstörstande kvinnor men blir alltid besviken när de inte vill som han vill.
”Strindberg förebådar profetiskt våra dagars enkönssamhälle”, skriver Witt-Brattström, ”där mannen liksom i det patriarkaliska sekelskiftet är norm, men där skillnaden är att kvinnan (idag) anammat kvinnoföraktet och modellerar sig efter mannen.” (Jag skulle nog säga ”genomskådat”, åtminstone i Nordeuropa.) Ord och inga visor. Och när Strindberg lamenterar över sitt liv i den lilla fina dagboken ”Ensam” på ålderns höst är han en ynklig mansbild, ”en åldrad patriark” som kraschat tre äktenskap.
Kanske var Strindberg själv medveten om sina tillkortakommanden? Vem, om inte han? Den som inte var med honom var mot honom, så var det bara. Men Ulrika Knutson skriver också om hur generös han var, mot sina barn, mot den sista kärleken Fanny Falkners besvärliga familj, mot många, inte minst inom arbetarrörelsen, som bad och tiggde om ett bidrag. Tidens sed gjorde att modern i snart sagt alla skilsmässotvister tog barnen. Faderns rätt var bara att betala underhållet. Sina fem barn fick han aldrig se mer, när väl skilsmässorna var fullbordade. Det står helt klart att Strindberg var utpräglat paranoid, och obotligt svartsjuk. Men han var tidig med att försvara att barn inte fick agas! Det hade han själv fått tillräckligt av.
Mycket mer kunde sägas om denna spännande antologi. Om hans märkliga tavlor och tidiga fotografier, om hans relation till juden-förläggaren Albert Bonnier, om hans sista stora strid med det konservativa Sverige, Strindbergsfejden 1910, eller hans barndom, intressant skildrat av psykiatrikern Clarence Crafford. När Harry Järv 1968 samlade alla inlägg, 465 stycken, i Strindbergsfejden i en bibliografi, skrev professor John Landquist förordet. Landquist hade själv som ung skribent besökt Strindberg i Blå tornet strax före dennes död. Han såg Strindberg efter besöket kika ut genom brevlådeinkastet på dörren, för att se, eller höra, vad besökarna talade om honom där ute i trapphuset. Men Landquist skriver ”De (makthavarna i Sverige) förstod en konst: Den att utestänga. Förr hade de utestängt Almqvist med hemsk påföljd. Nu hade de i trettio år utestängt Strindberg”.
Jag tycker att kulturministern – som hellre i reklamsammanhang uppträder i bikini eller folkdräkt (hennes man dansade ju i bastkjol på sin tid), går på tårtkalas och Eurovision song contest – borde ha förärat alla Sveriges cirka 290 kommunbibliotek denna antologi. Så bra är den. Det hade Strindberg varit värd.
Svenska Röda korset 150 år, en spännande berättelse om en folkrörelse och ett stycke kvinnohistoria
Den så kallade Röda kors-dagen firas ju traditionellt 8 maj. 2013 fyllde internationella Röda korset 150 år, den svenska grenen grundades i december året efter, och började sin verksamhet 1865, då man också antog namnet Svenska föreningen Röda korset. Svenska Röda Korsets sjuksköterskeutbildning firar lika många år 2016, som Sveriges äldsta icke-religiösa sjukvårdsutbildning. Historien om hur schweizaren Henry Dunant tog initiativet till den freds- och sjukvårdande organisationen Röda korset är spännande. Organisationen är idag etablerad i 188 länder och har 97 miljoner medlemmar.
Dunant, som från början var affärsman, ville uppsöka den franske kejsaren Napoleon III för att få stöd för sina affärsplaner i franska Algeriet. Så kom det sig, av en ren tillfällighet, att han sammanträffade med Napoleon 24 juni 1859 i Solferino i norra Italien, platsen för ett av seklets blodigaste slag mellan tre väldiga arméer: Österrike-Ungerns, Frankrikes och dess italienska allierade.
Åsynen av grymheterna på slagfältet, där majoriteten av de sårade soldaterna dog genom avsaknaden av sjukvård, väckte Dunants harm.
Dunant organiserade själv i Solferino sjukvården av de många skadade, med hjälp av ortens män, kvinnor och barn. Han inhandlade med privata medel förnödenheter och mediciner. Bl.a. fick han de sjuka och personalen att röka cigarrer för att hålla flugorna borta! Han organiserade läkare och sjukvårdare och fick den franske marskalken MacMahon att acceptera att alla soldater, oavsett nationalitet, skulle ges vård. I Brescia ordnade han omhändertagande av 20.000 skadade och sårade.
Dunant insåg snabbt vikten av utbildning av sjukvårdare i krig. Sammanlagt dog över 80.000 man i slaget vid Solferino, varav hälften i olika sjukdomar på grund av bristande sjukvård. Det rekordet skulle inte slås förrän i de båda världskrigen på 1900-talet.
Henry Dunant var under resten av sitt liv febrilt aktiv för att starta en organisation för att ta hand om ”sjuke och sårade i fält”. 1863 grundade han och några idealistiska vänner inom bank- och affärsvärlden i Schweiz det internationella Röda Korset. Att flaggan ser ut som en omvänd schweizisk flagga är därför ingen tillfällighet. Året efter antogs den s.k. Genève-konventionen om sårades behandling i krig, till vilken flera länder, bland annat Sverige, anslöt sig.
Grundandet av Röda Korset sammanföll på ett lyckligt sätt med Florence Nightingales introducerande av den moderna sjukvården, presenterad i boken Notes on Nursing 1859. Hon hade deltagit som sjukvårdare vid Krimkriget mellan Ryssland och Turkiet på 1850-talet. Några år senare startade hon en sjuksköterskeskola i London.
Frågan om kvinnans ställning i arbetslivet hade börjat debatteras, och under 1860-talet skedde en rad liberala reformer i Sverige, inte minst inom skolväsendet, påskyndat av monarken Karl XV. Det sammanfaller med industrialismens snabba utveckling i Sverige vid denna tid. En flitig debattör i kvinnofrågor var adelsfröken Sophie Adlersparre (mer känd under sin pennpseudonym ”esselde”). 1864 publicerade hon artikeln ”Qvinnan och sjukvården” i sin tidskrift Tidskrift för hemmet, som propagerade för kvinnans arbete utanför hemmet.
Sophie Adlersparre (född Leijonhufvud) var med och startade Fredrika Bremer-förbundet och Handarbetets vänner, hon stödde Selma Lagerlöfs författarskap, kvinnlig rösträtt, och hennes namn dyker upp överallt där kvinnofrågor diskuterades under andra hälften av 1800-talet.
Hon och väninnan Rosalie Olivecrona engagerades snart i Svenska röda korsets s.k. ”damkommitté”, och det var denna som skickade godsägardottern Emmy Rappe 1865 till Nightingales skola i London. Rappe blev därmed den första professionellt utbildade sjuksköterskan i Sverige.
Hon anställdes två år senare vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, där Svenska Röda korsets sjuksköterskeutbildning under tio år leddes av henne.
Dunant och Nightingale var inte helt överens i alla sakfrågor, hon avböjde till exempel att engagera sig inom Röda korset på grund av dess som hon tyckte patriarkala struktur. Hon var också en uttalad pacifist.
Dunant kom ända till slutet av sitt liv att ägna sig åt fredsfrågan, för vilket han fick Nobels fredspris 1901. Han bodde då, utfattig, på ett pensionat i den schweiziska kantonen Appenzell. Men de gamla takterna satt i! I Lindesbühl, vid Bodensjön bildade han genast en lokal RK-grupp, och sammanställde dess festprogram med sig själv som talare. Han slutade sitt liv på asylen i Heiden, bortglömd av de flesta. Han besöktes där av fredsaktivisten Bertha von Suttner, Alfred Nobels väninna, några år innan han avled 1910.
1885 hade Sophie Adlersparre gjort ett nytt polemiskt inlägg i Tidskrift för hemmet. ”Gifves det en värnplikt för qvinnan?” undrar hon, och svaret är ja. Den vårdande och tjänande kvinnan passade bra för sjukvårdens organisation menade hon; den låga lönen var också ett argument för att inte anställa män som sjukvårdare – men här framträder i Adlersparres argumentering också den militära strukturen sjukvården fick i slutet av 1800-talet, det kristna kärleksbudskapet, och vikten av renlighet: både inre (moralisk/etisk) och yttre (vad gällde sjukhusets och patienternas hygien).
Kvinnofrågan fick en ytterligare skjuts av den kända folkbildaren Ellen Keys föredragsturneer kring sekelskiftet 1900. Den kvinnliga ”samhällsmodern” var även hennes ideal, i familjens centrum, och den tidens sjukvård har av forskare jämförts med den heliga familjen med läkaren (fadern), sjuksköterskan (modern), och patienten (barnet).
Svenska Röda korset kom under 1900-talet att utvecklas till en mindre folkrörelse. 1965 nådde man en topp med närmare 600.000 medlemmar! Under de två stora världskrigen 1914-1918 och 1939-1945 var Röda korset verksamt över hela världen för att ta hand om krigsskadade på slagfälten. I Tyskland är man en av de organisationer som sköter den nationella sjukvården. Men verksamheten utvecklades också till att omfatta nödhjälp över huvud taget. Lokala föreningar (s.k. ”kretsar”) av kvinnor sydde kläder och stickade vantar, som sedan skeppades till länder som drabbats av katastrofer eller krig.
Traktens kvinnor (inte minst på landsbygden) samlades ofta på söndagarna efter gudstjänsten för att sticka och sy kläder i så kallade syjuntor, gärna i sällskap av kyrkoherden och hans familj. Min mormor i Småland var, som jag minns, en av dessa flitiga stickerskor (hon hade själv varit sjuksköterska men slutat, som var regeln, när hon gift sig). De första svenska rödakorssystrarna som i mer organiserad form skickades utomlands var med ambulanser till kriget i Grekland 1912. En av dessa pionjärer hette Hilma Trägårdh, hennes intressanta dagbok finns bevarad på Nordiska museet i Stockholm. Den kände läkaren Axel Munthe, författaren till Boken om San Michele, har också skildrat sina år som Röda kors-läkare i Frankrike under första världskriget i boken Med Röda korset och Järnkorset.
Stor uppmärksamhet fick det svenska hjälparbetet också i och med Elsa Brändströms arbete i det sönderfallande Ryssland 1919-1920, där hon kom att kallas ”Sibiriens ängel”. 63.000 soldatinvalider från de olika krigförande länderna utväxlades då under Röda korsets överinseende, och tonvis med mat och förnödenheter transporterades till den europeiska kontinenten och till Ryssland. Även hennes liv finns väl dokumenterat i skrift.
Berömd blev också den svenska Röda korsambulans som skickades till Etiopien 1935, i samband med att Italien ockuperade landet. Ambulansen besköts av italienskt flyg, och svensk personal, både kvinnor och män, sårades och dödades.
Det svenska Röda Korset hade stöd från högsta ort. Oscar II:s son prins Carl var i många år ordförande, och under andra världskrigets slut gjorde greve Folke Bernadotte en remarkabel insats för att rädda nordiska fångar ur de nazistiska koncentrationslägren som 1945 höll på att utrymmas inför den sovjetiska invasionen. De så kallade ”vita bussarna” blev omskrivna när de från Danmark i skytteltrafik färdades till Tyskland där under hårda förhandlingar fångar utväxlades, ofta mot mutor i form av sprit och cigaretter.
Bernadotte förde parallellt förhandlingar med Heinrich Himmler, och lyckades utverka att judar skulle få medtas. Det var ett högt spel, där Bernadotte, enligt Sune Persson som skrivit en bok om de vita bussarna, skickligt utnyttjade den allt mer prekära situationen i krigets slutskede för Hitlertyskland. När transporterna väl kom igång var allt så kaotiskt att vem som helst i stort sett kunde följa med bara det fanns plats.
Under finska vinterkriget 1939-40 skickades flera Röda korsambulanser med personal, som här tvingades arbeta i den fyrtiogradiga kölden. På grund av bombhotet försiggick arbetet dessutom ofta på natten. Tre ambulanser och över etthundra sjukvårdare skickades, och de många så kallade Finlandsbarnen mottogs sedan i Sverige efter den finsk-ryska freden.
Efter kriget följde katastrofer som också kom att engagera Svenska Röda korset. Jordbävningen i Agadir i Marocko var en sådan (som författaren Artur Lundkvist beskrivit), jordbävningen i Chile en annan. 1948 togs en ny konvention i Röda korset, den om civilbefolkningens skydd i krigstid. I Sverige startade RK kurser i hemsjukvård, sjukstationer i Lappland, förlossningshem och ambulansflyg. Röda korset var pionjär för vårdarbetet liksom för sjukvård i allmänhet, sedan tog staten över verksamheten.
Den sjuksköterskeutbildning som Emmy Rappe övertog i Uppsala 1867 (i Röda korsets regi) flyttade sedan under några år till Göteborg för att 1891 flyttas till Stockholm och det nybyggda Sabbatsbergs sjukhus, där elevhemmet och skolan under många år var i verksamhet. De många sjuksköterskeeleverna som gått där, varav många kom från Norrland, har säkert goda eller mindre goda minnen av de stränga husmödrarna och avdelningsföreståndarinnorna på skolan. 1949-1974 hade Röda korsets utbildning en norrbottnisk filial i Boden.
Först på 1960-talet lättades internatsmiljön, och de stränga (om än inte alltid efterföljda) reglerna om dräkt, krage, klädsel, öppettider och förbud av manligt besök på rummen försvann. Idag tillhör Röda korsets högskoleutbildning med sin internationella inriktning på sjukvård i krig och katastrofsituationer, med ett stadigt ökande antal manliga sjuksköterskor, den mest eftersökta i hela Sverige.
Mats Myrstener, bibliotekarie, f.d. doktorand i litteratursociologi, samt projektanställd arkivarie på Röda Korsets högskola 2013-2014.
Sune Persson: ”Vi åker till Sverige”: de vita bussarna 1945 (2002)
Greve Folke Bernadotte blev 1943 v.ordf. för Sv. Röda Korset. Operationen med de vita bussarna 1945 hade regeringens tysta godkännande, men handhades och godkändes helt av utrikesminister Christian Günther. I februari 1945 skickades Bernadotte officiellt för att inspektera Röda korsets verksamhet i det snart besegrade Nazityskland, men inofficiellt för att förhandla om danska och norska (och några svenska) krigsfångar kunde återsändas till sina hemländer. Fångarna skulle köras i transporter till den danska gränsstaden Padborg. Det som skulle användas var arméns sjuktransportbussar, bemålade med Röda kors-symbolen. Ca 30 personer kunde transporteras i varje buss, men betydligt fler skulle komma att följa med.
Under de fortsatta förhandlingarna, där högsta instans var Heinrich Himmler, inrikesminister och högste chef för den tyska polisen och de nazistiska SS-styrkorna, lyckades Bernadotte utverka att även judar fick medtas i ”de vita bussarna”. Docent Sune Persson menar att Himmler vid krigsslutet började bli rädd om sitt eget skinn, vilket Bernadotte utnyttjade. När transporterna till slut kunde sättas igång, strax för krigsslutet, kunde alla möjliga nationaliteter följa med, även judar, från många olika länder. Förhållandena var då kaotiska i Tyskland och i koncentrationslägren.
Den syn som mötte personalen i lägren var svår att beskriva. Majoren och läkaren Sven Frykman skrev senare om sina första intryck:
”Klockan fem minuter före fem kom vi fram till lägret, kunde stiga ut, möta kommendanten som just i samma ögonblick hade kommit ut från officerskasinot, och ilastningen av de 280 skandinaverna kunde börja. Det var egendomligt att se fångarna komma marscherande ut ur valvet, som öppnades i samma ögonblick som täten nådde öppningen och slöts då kökarlen passerade. /…/ Indelningen i busslag gick snabbt och militäriskt. De sjuka bars in i särskilda bussar där läkare och sköterskor tog hand om dem. Gepäcket [bagaget] lastades på taket, och fångarna stormade in i bussarna/…/ Klockan halv sex rapporterades allt klart och kolonnen sattes i marsch mot Neuengamme/…/ [Våra nordiska bröder] var i relativt god kondition i jämförelse med andra fångar jag sett och på hygienen kunde man inte klaga. De berättade att de livsmedelspaket som de fått från Norge och Danmark hade hållit dem uppe, och på sista tiden hade behandlingen blivit märkbart bättre. De var alla rörande tacksamma och glada. Jag tror att alla vi som har haft förmånen att få hjälpa dessa stackars människor i Tyskland fått erfara en så överväldigande tacksamhet att det räcker för vårt återstående liv.” (Persson, 2002, s. 212f.)
Men det skulle visa sig bara vara början på en serie långa fångtransporter, där allt större missförhållanden skulle avslöjas. Sven Frykman fortsätter:
”Men den svenska sjuksköterskans sinne för sterilitet fick nästan dödsstöten. Där låg man på knä i landsvägsdammet och lade om de hemskaste sår och öppnade karbunklar. Man hade en sax och en pincett, som nödtorftigt torkades av med sprit och kanske någon gång brändes av, men som måste användas från den ene till den andre. Man hade helt enkelt inte tid och möjlighet, om man skulle hinna klara det allra nödvändigaste. Och det underligaste var att det tydligen inte gjorde det allra minsta. Från klockan elva på fm till sena kvällen arbetade vi, två läkare, två sjuksköterskor och en sjukvårdare. Vi hade också människor liggande med 40 graders feber och mera, och [alla mer eller mindre] behäftade med diarré. /…/ Jag såg dem slita upp paketen och äta torrmjölken med sked /…/ Men våra förråd av opium och vismut sjönk hastigt.” (s. 218f.)
Vid nästa anhalt, det fruktade koncentrationslägret Neuengamme brast löjtnanten Åke Svenson i gråt:
”Där fanns fullvuxna män av medellängd eller mera, som vägde trettio kilo. Där fanns individer, som var så kraftlösa att de inte hade nog styrka att hålla fast i en brödkant.”
Ett köpslående om fångarna började. Kapten Harald Folke ”köpte” i ett kvinnoläger tre dödsdömda skandinaviska kvinnor för en halv liter brännvin. Samtidigt fortsatte Bernadotte att förhandla med de tyska myndigheterna om fler transporter.
Den 9 maj kunde den första kolonnen med kroniskt sjuka lämna Neuengamme, enligt Åke Svenson med tolv svenska bussar och åtta danska ambulanser. Den innehöll 153 interner, varav 19 med scharlakansfeber, 30 tarmtyfus, 17 fläcktyfus, 40 tuberkulos, 57 svårt avmagrade ”muselmaner” [fångar som dömts till hårt straffarbete] med ödem, samt några fall av lunginflammation.
En sjuksköterska, Margareta Björcke, berättar om hämtningen av de kvinnliga fångarna i tukthuset Waldheim:
”Jag fick tillåtelse att komma in i tukthuset för kvinnor och hjälpa till att kläda dem. Vi kom fullständigt överraskande och deras helt enkelt hysteriska glädje går inte att beskriva. Jag fick bokstavligen sätta dem mer eller mindre halvklädda på en stol, hålla fast dem och bedyra att det var sant att vi hade kommit för att rädda dem. Där fanns unga och gamla om vartannat, och det var en syn att se en gammal skinntorr fröken med glädjestrålande förgråtet ansikte iklädd en kort skjorta och ett par stora, billiga pärlor i öronen! Det var det första hon satte på sig ur det egna klädpaketet.”
Det var hög tid att räddningen skedde. Den 10 maj skulle alla koncentrationsläger ha jämnats med marken, men redan den 8 maj nådde de ryska soldaterna de östra delarna av Tyskland och Tjeckoslovakien. Den 13 maj tog ryssarna över det som i Tyskland kallades ”mönsterghettot” Theresienstadt utanför Prag. Då fanns av 140 937 judar som transporterats dit, 17 247 i livet.
De sista dagarna före krigsslutet blev en kapplöpning med tiden. Både svenska, danska och schweiziska Röda korset transporterade då tusentals koncentrationslägerfångar till friheten. Som mest lämnade en natt Padborg 94 bussar, personbilar, ambulanser, motorcyklar och lastbilar. De sista förhandlingar fördes parallellt med Himmler och hans män, som nu blivit allt medgörligare. Här deltog också israelen Norbert Masur och den finske judiske läkaren Felix Kersten. Vid hjälp vid uttransiteringen hade Bernadotte och hans medhjälpare listor över skandinaviska lägerfångar, som nazisterna ofta försökte sabotera och ifrågasätta. I fånglägret Ravensbrück satt en norsk sjuksköterska, som tillsammans med en av lägrets tyska sjuksköterskor hjälpte till vid de allt snabbare uttransiteringarna. Sylvia Salvesen skrev också en bok om händelserna, Tillgi – men glem ikke (1947).
Transporterna gick allt snabbare, och flyktingar från många andra länder kom nu med. Som mest stuvades 65 flyktingar på ett lastbilsflak, då 706 holländska, franska, belgiska och polska kvinnliga fångar räddades. Ett nittiotal måste lämnas kvar, men hämtades av en senare svensk kolonn. Nu besköts kolonnerna ofta av de allierades flyg, trots de röda korsen! Man visste att även tyska transportvagnar målat röda kors på sina bilar! Flera personer, både flyktingar och sjukvårdspersonal omkom vid dessa beskjutningar. 26 april lyckades Åke Svensson frakta sammanlagt ett tusental kvinnor av olika nationaliteter över gränsen till Danmark. Upp till sextio kvinnor packades i bussar avsedda för tjugofem. Från koncentrationslägret Ravensbrück räddades 1 300 polska judinnor.
En judinna berättar för journalisten Inga Gottfarb:
”Vi fortsatte med tåget och sedan blev vi stående fyra timmar. Vi väntade och väntade. Plötsligt såg vi de tyska soldaterna som vaktade oss försvinna. Någon öppnade dörrarna till järnvägsvagnarna. Hundratals människor kom till tåget. De gav oss mat och ropade: ”Ni är fria!” Vi litade inte på det. Vi var i Danmark! Vi trodde det inte./…/ Vi var ju bara 14-15 år, läkarna undersökte oss så fint, jag tror jag vägde 21 kilo eller så. Allt var så väl förberett. Tält, sängar, kläder. Det var första gången på 5-6 år vi hade en riktig säng. De stack termometern i munnen på oss./…/ Jag måste säga att under de här veckorna så trodde jag att vi drömde.” (från boken Den livsfarliga glömskan)
Sammanlagt räddades till Danmark och Sverige ca 19 000 människor av 27 nationaliteter, inbegripet ett tusental svensk-tyskar. Bara ung. 8 000 var (som från början planerats) danska och norska. Den judiske historikern Gilel Storch beräknade att mellan 6-7000 judar räddades av ”de vita bussarna”. Sune Persson understryker att det var en välplanerad aktion där både utrikes- departementet och Svenska, danska och norska Röda Korset deltog. Det var en prestation som kan jämföras med Raoul Wallenbergs i Budapest (flera tusen), eller Oskar Schindlers i Tjeckien (ca 1 200) eller den japanske konsuln i Vilnius (ca 1 000).
”Genom att läsa blir man någon”
I kulturdelen av söndagens DN.20140309 skriver journalisten Kristofer Ahlström som talat med intagna, bibliotekarier och författare om hur viktig och central litteraturens och bibliotekens roll kan vara för de som sitter i våra fängelser. På Hallanstalten finns ett av Sveriges största fängelsebibliotek med närmare 13 000 titlar. Själva bibliotekets miljö beskrivs som mysig och ombonad i jämförelse med fängelsets i övrigt kalla och strikta lokaler.
Thomas Öhnell som är bibliotekarie på Hall menar att det bör finnas ungefär samma utbud av böcker och tidskrifter innanför som utanför murarna. Tillgång till litteratur är en demokratisk rättighet och en viktig livlina för personer som är inlåsta. Genom att läsa skapas förutsättningar till kontakt och medvetenhet kring världen utanför. Hallanstalten planerar också att ha kulturdagar med teater, författarbesök och bokcirklar m.m.
I artikeln intervjuas bland annat Ricard Nilsson som är livstidsdömd för mord. Han lär vara kriminalvårdens högst utbildade person. Under de 14 år han varit fängslad har han ständigt läst och studerat för att mentalt och praktiskt förbereda sig för ett framtida liv utanför murarna. Ricard menar att man som fånge inte bara berövas sin frihet utan även sin identitet. Men genom att läsa har man möjlighet att få en ny roll och att utvecklas som person och bygga upp en ny bild av sig själv. När du läser börjar du tänka annorlunda, menar han. Litteraturen fungerar ibland som ett överlevnadsredskap, särskilt i häkten och i isoleringscellen.
Ett annat område där litteraturen har stor betydelse är inom vård och omsorg. I sjukdom och kris har man länge funnit tröst, insikt och kraft i berättelsen och i vissa länder som exempelvis Storbritannien har man utvecklat dessa metoder betydligt mer än här. Just självbespegling, som är ett viktigt inslag när det gäller läsning, går som en röd tråd genom den så kallade biblioterapin och olika narrativa metoder där ”berättelsen” i sig ses som det centrala verktyget för att utforska individen och dess problematik.
Jag tror att vi inom bibliotekariekåren, som har ambitioner att arbeta som förmedlare av tankar och idéer, och som inte enbart i sin yrkesroll ser sig som en kvantitativ resurs i en slags gigantisk informationskarusuell, har en hel del att lära av den livsviktiga biblioteksverksamhet som finns på våra fängelser.
(Annsofi Lindberg)
Mattiaspassionen 26/3 2013
(eller hur jag lärde mig att sluta röka med hjälp av Jörn Donners mammut)
Igår kväll trodde jag att jag rökt min sista cigarrett, äntligen. Järnkylan är kvar, särskilt på kvällarna, nätterna kan bli -15 fast vi snart är i april. Hatiska tankar, mest mot N. Sedan flera år. Läste att hon varit med på biblioteksdagarna i Borås i nov 2012, där temat var folkbildning och bibliotekshistoria. Jag borde förstås varit med, det kändes som ett stickhugg och ett hån att inte ha blivit tillfrågad. Detta inpinkande av de små reviren. Läste sen om en ny avh av Jenny Jansson om socialdemokraternas högervridning under 1930-talet, med Sigfrid Hanssons häften om fackföreningskunskap i centrum, där fronten las mot syndikalister och kommunister, och det liberala och frihetliga arvet från Branting framhävdes. Bra bok, överensstämmer med mina slutsatser i min avh. Somnade i vredesmod efter att ha sett Game of Thrones.
Idag sjunger fåglarna underbart i träden i vårsolen, det kändes mycket bättre. ”Jag har levt. Jag har överlevt” skriver Donner. Men han har, trots allt självupptaget trams, nästan rörande vid 80 års ålder, trots allt humor. P.O. Enquist är väl svensk litteraturs största namn just nu, hans senaste kärleksbok, N:s favoritläsning just nu, hyllas i pressen. (Lämplig musik på radio, Beethovens violinromans och Christian Sindings Frühlingsrauschen). Enquists biografi, självutlämnande om hans alkoholism, bra men som alltid lite tråkig, karln saknar ju till skillnad från JD totalt humor. Stig Larssons biografi också outhärdligt egotrippad, jag snabbspolade hela boken på en enda kväll. Mest namedropping och inte så mycket om Umeå – tyvärr. Men mycket om gamla mäns sjukdomar och dragning till unga kvinnor. Kl. 13 ska jag träffa Jocke om framtiden, hoppas få vara kvar här på arkivet till juli 2014. Om jag bara lyckas sluta röka. Enquist född 1934, Donner 1933, omgift för tredje gången med en tjugo år yngre fru, har sex barn med fyra olika kvinnor. Ska bli intressant att försöka sluta röka tillsammans med Donner, han är ju inget föredöme om man säger så. Stig Larsson (f.1955) i samma generation som Klas Östergren, Ernst Brunner, Inger Edelfeldt, Carina Rydberg (1962-), Mare Kandre (Estland, 1963-2005), Anna-Karin Palm (1961-), de senare snarare nittiotalister. Borde läsa mer av Edelfeldt, Rydberg och Palm. Från senare år Jonas Hassen Khemiri (Tunisien), Johannes Anyuru (Uganda), vars senaste bok var väldigt bra, Marjaneh Bakhtiari (Iran), Sofi Oksanen (Estland-Finland). Alla mycket bra.
Bra slut på kvällen igår iaf nära Annsofi. Hon ger mig tröst. Känns ganska bra.
27/3 ”Dymmelonsdagen” (så kallad därför att man den dagen satte träkläppar i kyrkklockorna för att få en dovare (mjukare) klang, i ”stilla veckan”)
Vi ska gå på Friskis och Svettis, ffg på flera månader. Jag har slutat motionera nästan helt, slutat i kören, fortsätter ist. röka och äter smågodis och snask, medicinerar mer än någonsin, sitter för länge framför datorn på kvällar och nätter, blir allt svagare och mer murken till kropp och själ. Som om jag inte ville leva längre. Skriver lite nu, och det är ju iaf bra. Känns som cirkeln har slutits i mitt liv på något sätt, jag växte upp bredvid ett långvårds- och mentalsjukhus, Umedalens sjukhus, där vi gick på helgerna och åt i matsalen, spelade minigolf och tennis, och cyklade som barn på småvägarna mellan de stora paviljongerna. Jag jobbade där som vårdare två somrar, Björn också, och Klas i köket. Nu är jag på Röda Korset, som ”projektarkivarie”, skolan ligger bakom KTH på Valhallavägen, invid Röda Korsets sjukhus, som invigdes 1927 och las ner för några år sedan, sedan ekonomin körts i botten. KTH:s administration har tagit över. Ganska typiskt, så är ju t.ex. både I20 och K4 i Umeå nedlagda och har blivit administration. Den gamla militär- och skolstaden Umeå har blivit norrlandscentra för forskning och framsteg och spetskompetens, för så är ju tiden. Change, or die! (Och nästa år EU:s ”kulturhuvudstad”)
Den gamle Per-Erik på F&S vid S:t Eriksbron (Rörelse&ro) som gillar Fröding, ser alltid så glad ut när vi kommer. Allt mer sällan dock. Det havererade avh—projektet tog nog knäcken på mig, historien med N förstås, och vantrivseln på ARAB, inte minst sista året ute i Flemingsberg. Bättre nu, trots allt. Ska fortsätta med Mammuten ikväll. Han har en härlig självironi den gode Donner. Känner att jag snart gjort mitt i Grottes ständigt malande kvarn. Till vilken nytta? Det mesta har ju gått till det sämre på senare år.
Sommaren 2014 hoppas jag få sluta jobba, sedan gå på A-kassa i ett år och sedan bli pensionär, med Annsofi i en liten lägenhet i Nacka och en liten hund. Då kan jag göra min egen hemsida och skriva vad fan jag vill, tills allting är slut. Så finns åtminstone något kvar, om än skrivet i sanden (och utplånat av havet). Tiden hinner till slut ifatt också storfräsare som Stig Larsson och Jörn Donner, vars självbiografier jag läst och läser. De känner sig båda sjuka efter flera operationer, och lite bortglömda. Båda har slutat röka. Stig också med amfetamin, som han brukade röra ut i ett vattenglas. Så slipar tidens tand ner även de största och mäktigaste berg till grus en dag. Skönt att veta, även för ett misslyckat och missförstått snille som jag 😉 (obs ironin).Niklas Román, som jag nämnde, hade också sina 15 minutes of fame när han spelade i gruppen Text & Musik. Sen blev han musiklärare i Göteborg, och bortglömd, utom i Göteborg måhända. En annan gammal Östra gymnasare Alf Björnberg, blev vänsterradikal och musikprofessor i Göteborg, expert på Eurovision Song Contest (Eurovisionsschlagern som vi sa förr). Alltid något. Niklas lillasyster Lisa har berättat när hon såg mig på skolan som känd f.d. AFS-student från USA och blev ”impad”. Det blev nog Ingmarie också, som var min första stora kärlek. Tänk att det satte såna spår. Lisa reste själv dit, och gick sen Handels och doktorerade på vietnamesiskt bistånd. Ingmarie blev doktor på barns språkutveckling, hon hade nog sina egna barn som försökskaniner. Jag skickade henne ett oanständigt påskkort, så otroligt barnsligt! Jag skäms.
3 april
Är ensam på jobbet idag, Annsofi har mens. Har skrivit klart Ormens väg. Har läst biografier av och om P.O. Enquist, Stig Larsson, Jörn Donner och Rut Hillarp. Men inte blivit klokare för det. Pinsamt.
I vårt gästrum har Erik Runefeldt åkt, och Dagmar kommit tillb. fr Hamburg.
8/4
Hopplös måndag. Har läst Anna-Karin Palm, två böcker. Lite besviken på Snöängel. En styv Stockholmsroman, men inte särskilt nyskapande. Hennes änglatrams är lika enerverande som Kate Larssons (en annan gammal kärlek). Tacka vet jag Rut Hillarp (se Tidningen Kulturen).
Läser hos Donner (Mammuten, 2012):
”Är det någon mening med att en person som varken innehaft höga ämbeten eller vunnit stora lagrar, i en akt av självrannsakan skriver och berättar om sig själv?
Om han inte haft någon betydelse, har inte raderna heller någon betydelse.”
(Har Donner spelat någon roll. Ja. Har jag? Ja. Se det på längre sikt, som Olof Lagercrantz sa.)
(Mitt tillägg: Men ATT han skriver. DET har betydelse.)
”Man ska aldrig säga aldrig, men så länge de grundläggande frågorna om hälsa, utbildning och föda förblir helt olösta, finns det inte en möjlighet att drömma om öppna gränser” (s. 140) JD bl.a. EU-parlamentariker. Repr för Svenska folkpartiet. Framtidens värld är gränslös. (Jfr Stefan Zweig och Czeslaw Milosz, sanna européer.)
”Offentlighetens kvarnar mal åsikter, men de beslut som förändrar verkligheten görs i forskningslaboratorier, i något garage i Silicon Valley, vid styrelsemöten eller under samtal mellan dem som styr våra öden. Jag har varit del av den maskin som dagligen spyr ur sig åsikter om allt och alla. Resande i vår tid vidgar kanske det fysiska perspektivet, knappast det psykiska. (Har besökt och rest på alla kontinenter utom Antarktis).” Donner en ung rebell, fortfarande vid 80. Som ung kommunist. Debuterade med prosa som ”arg ung man” redan på 1950-talet (Välsignade liv 1951, följt av Slå dej inte till ro, 1952, och den biogr. Jag Erik Anders, 1955.) Den klassiska rapportboken Rapport från Berlin 1958, Angelas krig, 1976, Jakob och friheten 1987 (biografiska), Angela och kärleken 1981, Far och son 1982, m.fl… Böcker om Finland och Sverige. Filmkritiker, Chef på Sv. Filminst. 1978-1982 (en Oscar för prod. av Fanny o Alexander). Böcker om Sverige, Finland, Tyskland, Europa. Biogr om Elmer Diktonius, kände även Hagar Olsson väl. Böcker om film och Bergman. Filmer: Att älska (1964), Svart på vitt (1965) där han sj sp hrollen, Tvärbalk (1966), Anna (1970), Kvinnobilder (1970) m Harriet Andersson, Män kan inte våldtas (1978), två filmer om Ingmar B, Tv-produktionen Förhöret 2009 mm. Boken har intressanta bilder.
(Våren 2014 slutade jag faktiskt röka, tio år sedan idag, 2024-09-23. För min hälsa som pensionär naturligtvis det bästa jag kunde göra. Terapeuten på Årsta sjukhus som frågade ”hur det gick” när hon ringde, blev alldeles tyst när jag sa: ”det går bra, jag har slutat nu”. 2018, ett år innan jag fyllde 65, gick jag i pension, och gick för sista gången den grusiga långa vägen från ARAB i Flemingsberg, med dikena fulla av skräp från skolbarnen på andra sidan vägen. Tog pendeltåget från F-berg till Södermalm för sista gången. Aldrig har jag känt mig så fri som den dagen i juni 2018.)
OM SEX, STRYK SOM BARN OCH VÅLD I LITTERATUREN (även BDSM, med 3 exempel i litteraturen och en personlig introduktion) OBS läses på egen risk!
Vägar till den litterära queer-världen: den onämnbara sado-masochismen
De ”onämnbara” orden är en del av den patriarkala strukturen, erotiskt och upphetsande för vissa, en skamfylld helvetestillvaro för andra. Själv utsattes jag aldrig för det, jag vet bara att jag vid tidig ålder var nära, och att min pappa jagade mig runt i huset på Berg-hem, ungefär som den närmast komiska scen Jan Myrdal berättar om i Barndom när Gunnar jagade honom runt det stora matsalsbordet, utan att få tag i honom. Annars är det vanligt förekommande i den äldre biografiska litteraturen, i den hårda tid när andra uppfostringsprinciper fortfarande gällde i Sverige.
Jan Guillou och P.O. Enqvist vittnar om det liksom Stig Larsson, Strindbergs första rebelliska barndomsminnen kretsar kring det – i Olof Lagercrantz hem var det så vanligt (ända från ett års ålder) att två av hans syskon (ett var halvsyskon) i sviterna av en kall och tanklös barnuppfostran sedermera tog sina liv, den ena var systern Agnes Charlotta, 19 år när hon dog, som OL skrivit en känd och vacker dikt om. Jan Fridegård menade att aga av barn alls inte var skadligt, och förlorade mycket kulturell prestige på det uttalandet. Knud Faldbakken i Norge skildrar det i vuxen ålder, liksom Svante Foerster och Bernt Rosengren (stilmässigt närmast identiskt). De ”suspekta” Kathy Acker och Anna-Leena Härkönen på 1990-talet. För Agnes von Krusenstierna var det ett spännande barndomsminne, scenen från småskolan hon gick i i Gävle återkommer i flera böcker (fast Lagercrantz menar att det nog är fantasier).
Min mamma utsattes för det bara en gång, men det räckte för att hon aldrig skulle glömma det, min morbror led hela livet av det. Min mamma talade vältaligt om den otäcka scenen i Gorkijs Min barndom där morfar njutningsfullt bestraffar de yngre i familjen, liksom husets tjänare, med prygel på lördagskvällen. Min morfar var polis i Kalmar, en despot som steg från bortauktionerat sockenbarn till fastighetsägare och smått förmögen. Min första flickvän nämnde det, hennes föräldrar var skollärare i Janteå och jag tror hon också präglades av det. Det har följt mig hela livet som en ond och våt dröm.
En kvinna jag träffade i mogen ålder hade hemska minnen från sin uppväxt i Linköping, var djupt påverkad av våldet i familjen och hade ingen kontakt längre med sin far, och bara sporadisk med sin alkoholiserade och hunsade mor. Hon var utpräglad bdsm-praktiker. Min småskollärarinna däremot läste fostrande och målande skildringar av stränga bestraffningar av stygga barn på ”roliga timmen” på lördagarna i skolan i Janteå. Jag njöt av det också, i hemlighet, när jag blev äldre.
Många av mina klasskamrater led nog svårt av det under min uppväxt på 1960-talet. I Ljusvattnet utanför Burträsk på sommaren fick min kompis Nisse stryk med riset av tant Märta. Hon vågade inte överlåta bestraffningen till Nisses far, som var jättestor och kolerisk till humöret och tur var väl det. Det hela fick därför ske i hemlighet och tystnadsförbud rådde för att inte farbror Hilding skulle få veta. Det utdelades i skymundan i bondgårdens ”sommarhus”, det som bara användes på sommaren och annars stod ouppvärmt, vanligt i Västerbotten på landet.
Mest utpräglat i skönlitteraturen, den allra högsta, kanske hos Joyce, som ägnar en hel novell i Dubliners åt ämnet. Bloom, i Ulysses, är också utpräglad masochist, den nattliga bordellscenen är urtypisk. Hans Alfredssons onde man, i boken med samma namn, träffar också prostituerade som agar honom, en märklig dubbelnatur, om man får tro boken. I Joyces torn, utanför Dublin, finns också ett exempel på den läderstropp eller ”tawse” som användes i katolska skolor på Joyce’ s tid. Den kan beskådas i tornet söder om Dublin där Ulysses börjar, idag ett Joyce-museum.
Masochismen finns utvecklad (med- eller omedvetet) både hos män och kvinnor, förmodligen i lika hög grad, såväl Leopold von Sacher-Masochs Venus i päls, som hos Markis De Sade, som obetänksamt släpptes ur fängelset efter franska revolutionen, och som förekommer i Peter Weiss’ och i Yukio Mishimas berömda pjäser. Det svenska förbudet att aga barn har lyckligtvis spridit sig till flera europeiska länder, Sverige går i täten åtminstone i teorin, ämnet är annars lika tabubelagt här som i andra nordiska länder, men inte alls i de anglosaxiska. I Frankrike skulle man inte drömma om att förbjuda aga i ”hemmet” och i muslimska länder är det fortfarande en självklarhet, vilket får många invandrare i Sverige att hamna i kulturkonflikt. Vanligast är väl fortfarande prygelstraffet i länder som Saudiarabien, Sudan, Maldiverna och Malaysia, i diktaturer med muslimsk lagstiftning.
Man kan fantisera om det, i fantasin gör det ju inte ont, hur mycket man än slår eller blir slagen. Det renar själen och kroppen en stund och man känner sig (bedrägligt) förlåten efteråt. Inför föräldrar som man aldrig någonsin kan vara till lags, och därför alltid förtjänar straff av för vad man än gjort, även sedan de är döda, blir det komplext: man både vill, och inte vill ha det. Hos Ingmar Bergman får bestraffningen en närmast rituell utformning, hans andra hustru Ellen skrev enligt Mikael Timm till Bergman och önskade att han skulle ge henne ”smisk”, oklart varför, och hennes tre barn med Bergman var hårt hållna av mamman i Göteborg enligt dottern Anna. I Vargtimmen ber sonen fadern om en bestraffning, ”så hårt och så länge som far önskar”.
Att kvinnor särskilt skulle fantisera om det är nog en manlig önskedröm. Det är i varje fall tydligt i de ”shejkromaner” som dök upp i litteratur och film på 1920-talet, som en antifeministisk konsekvens av den kvinnliga frigörelsen. I den tidens amerikanska serietidningar är det ofta förekommande, inte minst vad gäller yngre kvinnor, som Carl Johan De Geer uppmärksammade i det absurda collaget Fantomen i Skanör. I ett av Marie-Louise De Geers dockskåp piskar två kvinnor en tredje, bilden är tagen direkt från en amerikansk pornografisk serietidning. I Femtio nyanser av honom, 50 shades of Grey, den engelska bestsellern (en ganska lamt tillrättalagd version av den franska Historien om O, som är riktig bdsm), är det en sorts utvecklad dominanslek, där kvinnan genom allt större underkastelse hoppas rädda mannen undan hans onda och plågsamma barndom genom att själv bli offer, vi känner igen det i Lars von Triers tidiga filmer. Det hela får religiösa övertoner, Kristus själv blev ju piskad och förnedrad före korsfästelsen. Självspäkning får också ett njutningsfullt drag av religiös fanatism, men är i själva verket ett förakt för den smutsiga och orena kroppen som måste bestraffas och tuktas. Michel Foucault har utrett den saken, och han praktiserade det också själv. Kontrollen och tuktandet av kroppen är lika vanlig idag, fast på andra, men inte mindre grymma, sätt. Tidiga arbetarförfattare som Maria Sandel och Jan Fridegård tar upp det i sina vad gäller kärlek ganska romantiska tankar om kvinnan som genom undergiven kärlek räddar den försupne mannen från dåligt leverne.
När poeten, bildkonst- och levnadskonstnären Rut Hillarps dagböcker publicerades vände sig de kvinnliga recensenterna mot Hillarps förskönande av mannen som en ond och bestraffande gud. Hillarp försvarade sig med att hon led av sin religiösa och stränga uppfostran. Det är ett fantastiskt dokument, också i sin öppenhet, dagböckerna om hur hon byter älskare och får dom att piska och förnedra henne. Väl i klass med Anaïs Nins kända dagböcker från 1940-talets Paris.
Märkligast är kanske historien om Sabine Spielrein, den judiska psykoanalytikern från Ryssland, som djupt psykotisk hamnar hos kollegan CG Jung i Zürich i början av 1900-talet. Enligt filmen A dangerous method, som delvis bygger på sant material, ber hon Jung att träda i faderns ställe för att aga henne, vilket han också gör. Vi vet inte om detta var sant, men det är inte osannolikt. Sant är att hon tillfrisknade, var Jungs älskarinna under några år för att sedan återvända till Ryssland, där hon utvecklade psykoanalysen med flera elever, innan hon 1942 mördades av tyska nazister.
Idag allmänt accepterat som en del av hbtq-familjen. Som en lek vuxna emellan. Lika vanligt hos kvinnor som hos män (S och M). Bruno Schulz erotiska teckningar av kvinnor i päls och piska, Rousseaus och Joyces dragning till masochismen. Men i det allmänna samtalsklimatet naturligtvis tabu. Jag vet inte om det ska tolkas positivt (jo när det gäller barnaga är jag helt säker) eller bara som att vi inte än kommit så långt som vi själva tror på den sexuella frigörelsens törne- och risbeströdda stig?
”A dangerous Method” (David Cronenberg, 2011). Keira Knightly som Sabine Spielrein och Michael Fassbender som psykologen CG Jung.
Elvis Presley och Jenny Maxwell i Blue Hawaii (1961)/Fantomen i Skanör/Shakespeares ”Så tuktas en argbigga” på serbokroatiska
Agnes von Krusenstjerna: ca 1900
”När jag blev mer förtrogen med skollivet, var det något i detta som fick ett starkt inflytande över min barnsliga fantasi, och det var de olika bestraffningarna. Men längre än till klatsch på fingrarna med frökens ”batong” sträckte sig icke kroppsagan i klassens åsyn. Men en dag drog mig min kamrat Ebba Marmén bort i ett hörn av skolgården, och med sin arm om mitt liv berättade hon hemlighetsfullt viskande, andäktigt om att hon hört att en av flickorna i enrum fått smäll ”på riktigt” av lärarinnan. Jag lyssnade skräckslagen. – Fick hon verkligen smäll? sa jag och kände hur jag blev torr i munnen. Smäll på…? – Ja! Fröken tog av henne underbyxorna, sade Ebba med glänsande ögon… Och slog och slog!
Med ens stod hela bilden klar framför mig. Jag tyckte mig se hur den lilla flickan stretade emot och slutligen slängdes över lärarinnans knä. När kjolen drogs upp på ryggen (det var så klart) såg jag hur de vita underbyxorna av bomull stramande smet åt över den lilla runda baken, när flickkroppen sjönk framstupa över knät. Lärarinnan fingrade en stund på knapparna, byxorna drogos ned, och slagen veno. Handen på lärarinnan höjdes och sänktes. Jag tror att Ebbas tankar vällustigt sysslade med samma fantasi. Vi sågo bort och klämde hårt varandras händer. – Har du aldrig fått… smäll? frågade Ebba. (Vi kände båda den hemliga tjuskraft detta ämne hade fått för oss.) – Nej aldrig. Och du då?
Ebba blev röd om kinderna. – Jo-o! – Gjorde det ont då? frågade jag girigt. Ebba nickade och skrattade nervöst. – Väldigt ont! (Hennes far var officer. Jag blev röd och varm i ansiktet och kramade den söta Ebbas hand. Stackars liten, hennes far verkade så sträng! Jag kunde se Ebba lagd över knät, kjolen drogs upp, med de vita stramande underbyxorna neddragna, eller kanske inte? Men även på de åtsittande dyrbara underbyxorna kändes nog klatscharna av faderns stora behandskade hand ordentligt. ) Ebba berättade andlöst att hon sett i en dörrspringa hur en av bröderna fått smäll när han påkommits med en lögn. Det var nioårige Karl, och hans byxor var neddragna till knäna! Den smala lilla stjärten helt naken. Han sparkade väldigt, och man såg allt mellan benen (sa Ebba mystiskt)när han sparkade medan fadern smällde berättade Ebba andäktigt. Han hade en ”väldigt liten sak” som dallrade väldigt mellan benen när han sparkade. Och han skrek och tjöt väldigt hela tiden, som en liten gris! (Ordet ”väldigt” använde vi titt som tätt.)
Men jag intresserade mig desto mer för flickan som fått ”smäll” av lärarinnan. En tydlig förnimmelse av det skamliga och förnedrande i hela behandlingen fick mig att rysa och skälva i hela kroppen. Förödmjukelsen!! Tvånget! Mina tankar återvände till flickan som låg kullkastad över lärarinnans knä. Samvetsgrant tänkte jag ut alla detaljer, och då jag i inbillningen tyckte mig se hur underbyxans tyg mellan flickans knän stramade till och sträcktes när benen sparkade och handflatan skoningslöst smällde den blottade lilla stjärten som darrade och klämdes av handens dask, genomfors jag av en underlig ilande förnimmelse. Som kändes ända ner i könet mellan mina ben! Jag blygdes över dessa mina fantasier, men de trängde sig ändå oupphörligt på. Dunkla fantasier som bredde sina svarta vingar för mina ögon, undanskymmande solen och blommorna.” (Agnes von Krusenstjerna: Tony växer upp, 1922. K var född 1894 i Växjö, där fadern jobbade som officer. Uppvuxen i Gävle sedan fadern där blivit regementschef. Gick där småskolan…)
ETT KOK STRYK I ARBETARKVARTEREN PÅ SÖDER (1927)
Den sista romanen som utkom vid Maria Sandels död 1927, skildrar en man i 35-årsåldern, Gustav Frejtorp, som bor med sin syster i en arbetarlänga i Stockholm. Han är en redlig timmerman, och deras hem, där den gamla mamman bor, är ordentligt. Men hans ”fall” börjar när han tjusas av den 24-åriga, nöjeslystna och ”flamsiga” Ulla. Hon har en rad mansbekanta, är på gränsen till prostituerad, och håller inte hemmet i ordning, men Gustav är förblindad, ända tills en dag hans mor dör av Ullas vanvård, och hon själv kommer hem berusad från krogen. Då tar hans tålamod slut och djävulen över. Och detta är vad som händer:
”Tjänixen på dixen, hur mår du på m-mo-morgonkvisten? sluddrade Ulla och gjorde honnör med en sotig kastrull, som aldrig blivit diskad. Vilken gav hela kinden en svart pladaska.
Nu ragglade hon mot sängen med utbredda armar och kastrullen i hand. ”Grisplutten lilla, var inte kymig, här har du din lilla ki-ki-kissekatt” lallade hon.
Vämjelse, förakt och en hatisk förbittring släppte lös vilden i Gustav. En ed, ”nej nu djävlar!” och han var ur sängen, drog henne med sig till sängen och slängde henne över sitt knä, rev upp hennes kjolar – ritsch, slet av henne kalsongernas flikar så de brast – och så ven den råbarkade, kraftiga timmermanshanden mot den blottade bakdelen på Ulla. Icke ett ljud kom över hans läppar utom raseri. Ulla däremot kämpade mot där hon hängde över knät, vrålade, sparkade, bultade honom på benen med kastrullen. Den bara fylliga först så vita bakdelen darrade och skakade av handslagen, svällde upp i rödblått och blånade under den förfärliga handen som hänsynslöst piskade på. Ulla skrek förfärligt hela tiden, och när till sist hennes utbrott av ilska blev till dödsförskrämda böner för livet, ”o förlåt kääääära Gustav, föööörlåt din lilla… Oh förlåt din Ulla, fööörlåååt ” hade hennes två barns späda röster tystnat. De hade både skrikit och gråtit i kapp, hennes två små pojkar, vid åsynen av modern som låg och sparkade o skrek på det mest vedervärdiga sätt över makens knän.
Vräkt i sängen låg hon sedan orörlig, hennes huvud hade fallit bakåt, den vita strupen blottad, samt det mjälla vita bröstet. Hennes bakdel smärtade våldsamt, hon såg skrämd och rädd i hans ögon, det var mord i dem. Skräcken för maken gjorde henne vanmäktig. Åhhhhh!! Hans hand var redan om hennes strupe.
Då var det som Gustavs omedvetna vaknade. Han såg mot barnens bädd där den lille 6-årige Allan satt och stirrade, stel, färglös i ansiktet, munnen vidöppen. Ett lugn övermannade honom och han gick över för att trösta och lugna gossen.
Ulla däremot låg hopkrupen i sängen, med baken blåslagen, skymtande fram under kjolarna, rädd för att tilldraga sig makens rasande uppmärksamhet. Han gick ut i köket, masserande sin ömmande handled, som gett hustruns baksida så mycket pisk. Köksbordet var belamrat med odiskade kärl och kvarlevor från det senaste av Ullas manliga besök.
”Grannarna måste ha hört uppträdet” var hans första tanke? Kanske hade de redan givit uttryck åt sitt misshag, fast han icke hört? Och det var verkligen fallet. Ovanpå hade man bultat i golvet och under i taket; rop på polis, yrvakna människor i fönstret, bankande på deras ytterdörr. Men då han förhöll sig tyst och allt förblev lugnt, gav man sig tillfreds. De flesta förstod vad som hänt. Frejtorp hade bara tagit saken i egna händer och tagit den unga hustrun över sina knän, och agat henne rejält! Han ryckte på axlarna. ”Han hade gett sin hustru ett kok stryk för hennes slarvande, det var allt. Ingen annan hade med det att göra.”
Han hörde henne snyfta inifrån rummet, först någorlunda dämpat och med avbrott, under vilket hon sannolikt lyssnade om han skulle komma till hjälp, sedan allt högljuddare och uppblandat med svordomar och jämrande skrik. ”Guuustav! Förbannade Guuuustav!” Han satt i köket i den tidiga morgonsolen, och den värmde skönt genom fönstret.
Lille Allan kom in, frågade om ”djävulen varit här?” och togs om hand av fadern. Han måste skilja barnen från den lössläppta modern, tänkte han. ”Han! En djävul?!” Det gällde barnens räddning; hennes inflytande var endast av ondo. Han gömde ansiktet i händerna vid köksbordet, tårar banade sig väg ner på den svartslitna vaxduken.
Samtidigt hade Ulla mödosamt klivit upp på en stol framför spegeln för att syna baken. Hon hade inte ens dragit upp och knutit underbyxorna efter sin upptuktelse. Nu hystade hon upp kjolarna och böjde sig fram med den stora baken vänd mot spegeln och huvudet bakåtvridet. Den misshandlade kroppsdelen fyllde helt den ovala spegelramen. Och den såg inte vacker ut!
”En så’n skurk att tilltyga henne!” ”En så’n… djävul!” Hon fann inte ord… Hon gned baksidan med båda händerna och glodde tårögt i spegeln. Nu var hon plötsligt konstigt nykter, och tårarna trillade nedför de eldröda kinderna. Hon gned och gned, utan att kunna mildra smärtan och svedan efter Gustavs hårda handflata.
Så linkade hon till sängen igen och där började hon åter att högljutt gråta av både smärta och ilska, och höll på med det en bra stund i hopp att få missdådaren att mjukna för den kvinnliga listen och olåten. Hon ville gärna ha honom ångerfull och tiggande på knä nu.
Men efter en stund: Ulla reste sig, stridslysten som aldrig förr. Hon var i strumplästen, skorna hade hon i kampen sparkat av sig. De sönderslitna underbyxorna hängde ner runt benen, under kjolarna var den misshandlade baken bar och fick nu en stunds svalka efter Gustavs avbasning. När hon såg honom sitta och gråta vid bordet började hon skratta som en galen i all sin olycka. Hennes uppenbarelse var grotesk, ansiktet fläckat av sot och av rinnande tårar, håret stod åt alla håll runt huvudet som en blond kvast av ris. Kläderna i fruktansvärd oordning.
Gustav reste sig och lämnade rummet. ”Sköka!” fräste han, vit om läpparna.
Knut Faldbakken: Bröllopsresan (1982)
Lärarna Vegard och Johanne åker till Lillehammer på ”bröllopsresa” för första gången ensamma utan barn på 13 år! Resan slutar med katastrof när Johanne erkänner att hon varit otrogen, inte bara en utan flera gånger! Johanne utmanar Vegard med sin nya, ”feministiska” öppenhet och fräckhet. Och han upptäcker nya sidor hos sig själv. Sidor han inte visste att han hade!
”På en förbluffande kort sekund har hon slingrat sig ur tröjan och långbyxorna och är naken på sängen bredvid mig. Denna kropp som jag känner som min egen handflata, som nu har blivit oigenkännlig för mig på grund av otaliga andra mäns smekningar. Men fortfarande tilldragande. De små brösten pekar på mig som röda knoppar som slickats av andra mäns läppar, den flata magen, de smala höfterna som stått brygga under otaliga andra mäns kroppar!
”Men du vill inte ha mig nu?” säger hon (fräckt). Hon kastar sig över på mage med ett litet utbrott, mittemellan stön och skratt. ”Så kan du bara se på om du har lust!” säger hon.
Hon ligger på sin högra hand och hennes bak rör sig. Ställningen får henne att utbrista
”Förresten. Om du tycker jag varit för jävlig, så kan du ge mig smäll nu? Kanske behöver jag få lite straff, eller hur?”
Jag är redan hypnotiserad av hennes runda, spänstiga stjärt som rör sig i vällustig rotation kring handen. ”Slå henne…?” tänker jag. Jag blir rädd och samtidigt upphetsad. Det är någonting jag aldrig försökt? Men förresten, nu när hon är som en främling, med en kropp som ställt sig till förfogande för en flock främmande män? Med en bak som juckar, vaggar och spritter som fräckheten själv under mig! Nog skulle hon förtjäna att få ”lite smäll” just nu?!
Ett ögonblick låter jag vänstra handen vila på hennes korsrygg, sedan ger jag henne kamratligt, nästan muntert ger henne en lätt dask på baken. Hon reagerar inte, roterar bara ännu mer med stjärten över handen. Jag daskar igen. Jag klatschar handen så hårt mot hennes vita bakdel att jag ser fingermärken. Hon ger ifrån sig ett upphetsat kvidande mellan snyftningar med ansiktet i täcket. Jag blir också upphetsad och smiskar två, tre, fem gånger till. Hennes kvidande låter som skratt. Hon njuter av det. Jag också.
”Om du tycker jag varit rå…” väser hon. ”Så ge mig då EN RIKTIG OMGÅNG!” ”Jag förtjänar rejält med stryk av dig nu, eller hur?”
Jaså, låter det så nu! Hennes ”fräckhet” når inga gränser! Jag slår tills mina handflator bränner. Hennes skinkor har blivit hektiskt röda. Jag ser mig omkring efter något att slå med, något som verkligen svider! Hennes kakibyxor ligger på sängen. Jag dra ut det smala läderskärpet ur hällorna och låter det smaska ner på det blodvarma köttet! Inte hårt eller ”rått”, men bestämt och med eftertryck. Slaget går som en bävan genom hennes kropp, som häver sig upp från sängen. Hon ger ifrån sig ett kvävt tjut. Höftpartiet gungar som rasande av upphetsningen. Jag ger henne två, tre rapp till. Hon snyftar och skrattar om vartannat. Jag slår flera slag, det brännande ljudet av klatschen mot den eldröda randiga baken på sängen! Smärta och sanslös fröjd! Jag känner en farlig, mörk glädje inombords. Hon jämrar sig så tårarna börjar rinna, jag ser valkarna som börjar svälla på den runda bakens fina hud. Jag hejdar mig i slaget.
Istället sticker jag fingrarna i hennes anus. Hon sticker upp baken i vädret och ger ifrån sig djupa suckar av smärtan. Hela kroppen skakar av vällust, tills hon står på knä, framåtböjd med stjärten, mörkröd och randig, putande rakt upp, med särade ben så att jag ska komma åt bättre med fingrarna. Fåran i baken står uppfläkt, liksom blygdspringan där hon gnuggar med sina egna fingrar.
”Ja” snyftar hon upphetsat. ”Knulla mig där!” Jag får tag i en rundspetsig tub från hennes kosmetiksamling och sticker den brutalt in i slidan på henne! Hon gnyr och skriker av smärta:
”Knulla mig där! Som jag vore ett svin! Jag är en liten hora! En hora, en fitta! Jag är så kåt så det stinker! Jag är… det värsta… jävligaste… LUDER!”
Erotiken är bottenlös och gränslös, den upphäver gränserna mellan dig och mig, mellan rätt och orätt, mellan vänner och främlingar. Erotiken är själva urkraften, själva förlossaren…”
Lina Neidestams seriefigur Zelda går gärna över gränsen…
Tillägg: Under läsande och funderande kring detta aparta ämne inom skönlitteraturen kom jag som av en händelse över författarnamnet Rut Hillarp (1914-2003). Hon var en var våra mest kända kvinnliga lyriker på 1940-50-talet, kanske den mest kända sedan Karin Boyes tragiska död 1942. I litteraturhistorien nämns hon bara flyktigt, inte bara för att hon var kvinna utan för att det ämne hennes författarskap kretsade kring, erotiken, länge inte ansågs särskilt rumsrent, särskilt inte när en kvinna skrev. Krusen-stjernafejden var inte glömd.
Men dimmorna skingras delvis av den biografi som pensionerade litteraturprofessorn Birgitta Holm gav ut om Hillarp 2011. Samtidigt publicerades författarinnans dagbok. Hillarp var även en erkänt skicklig fotograf. Fortfarande 2011 verkar recensenterna (nästan bara kvinnor) brydda av de dubbla budskap Hillarp sänder: hon var radikal feminist i det dagliga livet, men i sängkammaren hängav hon sig åt sado-masochistiska fantasier, inte sällan tillsammans med olika män. Kan en kvinna vara både feminist och sexuellt masochist? Kan en man vara det? Jag är övertygad om att svaret är ja.
Mest kritisk till Holms biografi var Eva Ström, poet och psykiatriker, i Sydsvenska Dagbladet. Men kanske är tiden nu mogen för Rut Hillarp igen? Med ett ökande intresse för hbtq-frågor, och i svallvågorna efter megasuccén Femtio nyanser av honom tror jag så är fallet. Men Hillarp provocerar läsaren: samtidigt som hon förhärligar mannen som den stränge guden (det finns ett religiöst inslag med blodsoffermystik som recensenter-na verkar gå förbi) och formulerar en lidandets och smärtans estetik (hon klädde sig på äldre dar gärna i nunnedok) så är hon själv sexuellt aktiv: hon tar för sig, och efter den förste älskaren, en rumänsk konstnär i Paris, så förför hon en lång rad män, utan att alltid nå sina syften i sängen. (En som beskriver det in natura är Svante Foerster i Klasskämpen.)
På ett foto från 1950-talet omges Rut Hillarp av en rad då namnkunniga svenska författare, varav många varit hennes älskare: Gösta Osvald, Karl Vennberg, Sivar Arnér, Walter Ljungqvist, för att bara nämna några. En ensam drottning sittande bland idel allvarliga män i slips, vit skjorta och kavaj. Det är det litterära 1950-talet, där mycket av det som skrevs i Sverige idag är glömt eller kasserat. När en av dessa idag bortglömda, den säregne författaren Bertil Schütt ville vara den undergivna parten i förhållandet med Hillarp så skällde hon ut honom, allt enligt biografen Birgitta Holm. Vi känner igen miljöerna från den populära amerikanska TV-serien Mad men.
Litterärt hamnade dessa borgerliga 50-talistförfattare i skuggan av den breda episka fåran av arbetarförfattare, varav de flesta var aktiva långt in i vår tid. (En av dessa, Stig Sjödin, hade också ett förhållande med Hillarp.) Inom lyriken var modernismen, med Ekelöf och Lindegren som mest kända namn, dominerande. Här passade Hillarp in, hon översatte också poeter från franska – om hon bara inte varit kvinna.
Birgitta Holm kallar Rut Hillarp ”ett erotiskt geni”, och det var så hon själv ville bli ihågkommen. Till skillnad från hjältinnan i Femtio nyanser av honom så är Hillarp inget försagt våp utan aktiv när hon söker upp sina män för att ligga med dem. ”Une Reine dans la vie, une esclave dans le lit” som hennes rumänske älskare kallade henne. Det störde säkert, och gör kanske så än idag. Hon bryter nämligen normen socialt och politiskt – på mer än ett sätt.
Dagens vurmande för den evigt unge vampyren, på film och i litteraturen, är kanske ett första steg ner i denna mörka värld av smärta och njutning och underkastelse? (En annan såg jag häromdagen på bio, Babygirl, 2025.) I Dantes helvete finns sju stora trappsteg ner till underjorden, intresset för vampyrismen kanske är det första lilla steget? Sen kommer luggandet, bitandet, och smiskandet. Freuds utforskande av det mänskliga psyket har gett oss stora kunskaper om det okända, det onämnbara, och hur barndomsupplevelser präglar oss för hela livet. I filmen A dangerous method avråder han på det starkaste Jungs nydanande teorier om ett kollektivt undermedvetande, samtidigt som han varnar honom för förhållandet med patienten/eleven Sabina Spielrein: Das geht nicht!
Samtidigt hörs i biblioteket där de sitter en kraftig smäll, som Freud avfärdar som naturlig, men Jung ser som ett förebud. Han säger till Freud att smällen snart kommer att upprepas, vilket den också gör. I nästa scen är det följaktligen Jung som står för smällandet – och, ja ni som har sett filmen vet vad jag menar.
50 år i ordets och bokens tjänst 