Play it again, Sam : en pikaresk- och arbetarroman från 1985

FÖRSTA KAPITLET

Det hela började med att Sam fastnade med armen i gubben Werners brevlåda. Långt senare skulle han alltid hänvisa till denna till synes triviala episod, som han kom att tillmäta en nästan religiös betydelse.

-Det var liksom droppen, brukade han säga. Och sedan, med mera eftertryck:

-Det var banne mig droppen!

Sam hade haft väldigt bråttom den där dagen. Det var dan före midsommarhelgen och postberget på huvudkontoret i Huddinge hade antagit smått gigantiska proportioner.

Det var också en dag med många sjukskrivningar. Det var samma sak vid alla helger, att vissa började fira redan dan före dan. Förmannen i buren med hönsnätet suckade uppgivet när den femte brevbäraren ringde sig sjuk, förebärande alla möjliga disparata orsaker. Trots att han kände sina får på ullen efter tio års oförvitligt slitande i konungens tjänst i den lilla förmanskuren, darrade båtmössan av förtrytelse när han gick ut i postsorteringen och ropade:

-Sam! Kom hit en stund!

-Du får ta Håkans distrikt också, löd ordern. Han har 13 B. Du får dubbel o b.

Sam stod i givakt och såg tveksam ut, i dammiga jeans och jeansjacka, t-shirt och det långa håret i en piska på ryggen. Han vaggade lite avvaktande på fötternas tennisskor och försökte att inte se förmannen i ögonen. Gjorde man det var man fast.

-Klart du vill tjäna lite extra pengar inför helgen, sa denne och slog honom kamratligt på axeln. Du har ju alltid ställt upp?

(Kamrat för dig, tänkte Sam men sa ingenting.)

-Jag vet inte, försökte nämnde Sam lite mumlande och övervägde alternativen i huvudet. Han hade uppenbarligen helt andra planer för eftermiddagen. Det skulle bli strålande solsken och Vaxholmsbåtarna var lövade och nystädade. Men Everts övertalningsförmåga var omvittnad. Lagom hot, lagom löfte. För den som inte ställde upp kunde det bli konsekvenser…?

-Kom med här Sam, sa denne och ledsagade omnämnde in i förmanskuren med hönsnät. Han vände sig om och kontrollerade att ingen i närheten lyssnade och satte sig med en duns bakom skivbordet, överfullt av utdelningsscheman och personalrapporter..

-Jag ska fixa en smörbit åt dig hela nästa vecka, sa han med låg röst och bläddrade i boken på det överfulla skrivbordet. Jarmo ska va pappaledig. Du får ta hans distrikt. Håkan kan ta ditt.

Sam såg frågande ut och Evert lutade sig i förtroende fram över bordet så Sam var tvungen att luta sina 1.90 centimeter i 45 graders vinkel.

-Det kan ha gott ha, den fyllbulten. Han vill ju gärna tjäna lite extra, men det ger jag dig istället Sam, för du är lojal mot Kungliga Postverket och du har vett att hålla dig nykter, sa han och skrattade torrt.

-Jo, det är klart. Det vill väl alla.

Så stramade Evert upp sig och reste sig från bordet. Nu var det slutdiskuterat.

-Då säger vi det. Du får förstås din vanliga lön hela veckan, Sam. Tack ska du ha.

Sam återvände till sorteringsfacken med hopsjunkna axlar. Jarmos distrikt var ju det lättaste i hela stan. Men det var Everts sätt som irriterade honom. Hans sätt att säga ”Då säger vi det”, och sedan vifta bort honom som en irriterande fluga.

-Vad hade Evert att erbjuda idag då? undrade Olle, som satt bredvid Sam och sorterade posten.

Sam mumlade något ohörbart och började sortera posten efter adress, portuppgång och trappor. Olle var frågvis, en bråkmakare och uttalad kommunist och illa sedd av fackklubben, som helst inte ville ha något bråk på arbetsplatsen. Sam strök till det långa blonda håret som var fastsatt med en snodd i nacken, och fortsatte att sortera brev, reklamförsändelser, veckotidningar, avier. När han stoppade in en eftersänd barnbidragsavi i den vanliga posten, hörde han Olle påpeka på sitt typiskt insinuanta sätt.

-Det där är ju värdepost. Ska sorteras i en särskild hög. Vad tror du Evert sägger?

-Äh! Jag skiter väl i Evert.

-Så lät det inte för en stund sen. Ska du ta nån direktreklam idag?

-Hinner inte.

De avbröts av en ljudlig smäll när trettio förpackningar bokklubbspaket dunsade ner mellan dem på bänken. Olle gastade:

-Herregud! Är det sånt också idag!?

Sam greppade sammanbitet bunten och synade adresserna. Det var samma gamla vanliga, mest gamla kärringar. Svalans bokklubb. Han såg på klockan på väggen. Den var redan nio och han hade en hel rad fack till att ställa innan han skulle ut. Han hade aldrig varit med om så mycket post på en dag. Möjligtvis dan före julafton. Och då var det dessutom snö. Han hörde Everts röst i bakgrunden: ”Telefon, Skog!” ”Jag tar det sen” svarade Sam och sorterade posten med sömngångaraktig men blixtsnabb hastighet.

I det avlånga rummet satt ett tjugotal brevbärare och ställde dagens post, efter att först ha sorterat den i små fack efter gatuadresser. Till höger om Sam satt Olle, bredvid honom Fingal, och till vänster Lappen (med omisskännlig norrbottensdialekt) och Eriksson. Fingal var långsmal och finnig, med rödlätt ovårdat hår och stora tonade glasögon. Han skämtade ständigt om allt, var gift med en jugoslavisk skönhet som ständigt var på allas läppar. Lappen var kraftig och tystlåten, alltid reglementsenligt (ett ”föredöme” enligt Evert) oklanderligt klädd i den gråblå postuniformen med alltid tvättad och nystruken gul skjorta och blå slips. Eriksson längst bort sa aldrig ett ord, en äldre man som påstods ha ett tragiskt förflutet. Det var mest Olle och Fingal som käftade och Stig Karlsson på andra sidan facken som tog upp tråden och gnabbades med. Han var hängiven socialdemokrat, fackligt hängiven, festarrangör och sjöng både snapsvisor och i kyrkokör. Ofta diskuterades det politik. Så fördrevs tiden, den timme då posten finsorterades, och snabbt gick det.

Ute i grovsorteringen hade det dunsande ljudet av postförsändelser vräkta ur en dammig jutesäck ner på det långa sorteringsbordet tystnat. Efter kaffepausen hade finsorteringen nu kommit igång; nybörjarna, unga skolgrabbar som kallades in när den ordinarie personalen var sjuk, svor ve och förbannelse när de inte hittade i distriktens labyrintlika trappuppgångar och återvändsgränder (de skulle trimmas in inför sommarledigheterna då postgången var ganska förminskad). Den mer erfarna personalen ställde posten utan att knappt behöva titta på adresserna, det gick med fart, och man gnabbades sinsemellan om betingens storlek och värdesättning. Och naturligtvis om den kommande semestern.

-Två vändor direktreklam idag, det blir 200 kronor extra, konstaterade Fingal och torkade de tonade pilotglasögonen mot den skrynkligt gula postskjortan.

-Varför ska vi ägna oss åt sån skit? Folk vill ju ändå inte ha det, sa Olle. Det borde du ta upp i facket, Karlsson. Det ska vi ha extra för.

Denne garvade rått från andra sidan facken. (”Kommunistsvammel”!)

-Så länge det finns såna som Fingal, som alltid vill tjäna en extra hacka, så är det inte lönt, sa han. (-Han måste ju ha något extra åt Diana efter maten också, flikade någon in.) Men man kanske skulle ta upp att vi tar över tidningsutbärningen istället? Slå ihop den med vanliga posten som man gör i Norrland och på landet? Som Nyman gör.

Nyman var en legend på centralen, en osviklig arbetsmyra, aldrig sjuk, som tog tidningsutbärningen först, en vända med posten sedan, och hade en budfirma med bilar på eftermiddagen. Och – vilket var viktigt – var den enda som bodde i villa!

-Ja när sover han egentligen? undrade Fingal avundsjukt.

-Till skillnad från dig Fingal så går han och lägger sig tidigt på kvällen, och har ingen snygg fru som distraherar honom, hördes det från andra sidan facket. Och han bor i VILLA, det du! (Det var alla brevbärares våta dröm.)

-Ja den fan bor i villa också, svarade Fingal avundsjukt. Ensam! (enligt Fingal). Och frun är över femtio! (”Kanske därför han lägger sig så tidigt” sa någon, och alla skrattade högt.)

-Han är inte som Lappen som har lån och fyra barn och en samekvinna som ska försörjas. Vad kostar din fru egentligen Fingal?

-Äh håll klaffen, muttrade Fingal och skakade ihop postbunten som han just ställt i ordning. Äru inte klar än Karlsson? Skaru hålla på HELA dan?

Karlsson bara skrattade.

-Äru klar Lappen, ropade han? Ska vi ta en öl på puben i centrum efteråt?

Lappen muttrade något ohörbart till svar. Han fick också jobba för två för att få dagen att gå ihop. och ändå jobbade ”kärringen” med städning, som snacket gick.

-Sen åker vi hem till Skebokvarnsvägen och underhåller Fingals fru tills han kommer hem. Eller hur grabbar! Han har ju två buntar reklam att dela ut också, stackarn! Gott om tid för lite rajtan-tajtan!

Fingal svarade inte på grovkornigheterna utan fortsatte att sortera posten, sammanbitet.

-Du då Sam, sa Lappen med sin norrländska basröst och armbågade sidokamraten. Ska du med på en öl?

-Inte idag. Hinner inte.

-Sam har fått Håkans distrikt som påbröd, sa Olle elakt. Dubbel ob! Bra deal med Evert där, Sam. Det blir lite extra skrammel i bössan för dig.

-Aha. Va fick du för det? undrade Fingal intresserat.

-Rör dig inte i röven, sa Sam och buntade ihop sista högen med långa remmar. (”Jag tänker på mig själv” tänkte han för sig själv.) Nu sticker jag. Ni kan ju fortsätta snacka skit under tiden, gubbar.

Han lämnade ut buntarna till chauffören och tog den första med sig i väskan. Han kände de andras stickande ögon i ryggen när han gick ifrån så snabbt. Han hörde Karlsson säga något blasfemiskt som följdes av gnäggande hånskratt. Något om ”frun som väntade därhemma”. De skulle bara veta. Evert dök upp i buren.

-Tar du lite reklam med dig på andra turen, Sam?

-Nej för fan. Nu räcker det mer än väl.

-Nåja det gör väl det, sa Evert besviket och gav sig ut i sorteringsavdelningen för att hitta någon annan ”frivillig”. Hittade han ingen så fick Fingal ta det, han tackade aldrig nej.

Sam gick in i omklädningsrummet där en lång rad metallskåp stod på rad. Solen stekte genom de halvöppna fönstren. Han slängde av sig uniformen och hängde den i skåpet. Idag fick det räcka med jeansshorts och t-shirt, sedan fick Evert säga vad han ville. I den här värmen! Han ordnade till hårflätan med en snodd i spegeln och drog med sig väskan ut genom dörren till den gula cykeln.

Ju längre dagen led desto mer lurad kände han sig. Så klart han var lurad, tänkte han och strök svetten från pannan. Fan också! Håkans distrikt var långt och besvärligt, många små prång och korta gator som bytte namn mitt i. Han mindes det inte så bra som han först trott. Cyklade fel. Irritationen byggdes upp som en kokande gryta vatten, först bara tunna bubblor, som snart övergick i stormkok, ju mer svetten började lacka. Han hade ställt posten fel på flera ställen upptäckte han. Det var några nya hus som han aldrig sett, med massor av namn. Om han åtminstone fått låna en bil av Evert, det var ju mer än trettio villor. Men Evert hade bara gruffat, och låtit Sam ta en gammal rostig, knappt funktionsduglig, postcykel. Ingen bra ”deal” som det skulle visa sig.

I backen ner mot Sjösavägen cyklade han så hårpiskan stod rätt ut i vinddraget. I brådskan slirade han i kröken och välte hela väskan som satt fast på styrets framgaffel. Till råga på allt hoppade kedjan av på postens sämsta gulmålade cykel, slapp som en hängmatta. Förbannat! Sam torkade händerna på en eftersänd veckotidning och började leda cykeln ner för resten av backen.

Klockan var långt över tre när han arg som ett bi närmade sig sista höghusen. Normalt skulle han varit färdig för länge sen. Solen stod fortfarande lika högt på himlen och grillade honom obarmhärtigt på armar och ben. Nu hade han bara de fyra punkthusen kvar. Drygt hundrasextio adresser, men här kände han igen sig och utdelningen gick i språngmarsch. Bra motion fick han åtminstone, brukade han tänka, armmusklerna fick jobba, gym var inte att tänka på. En kärring i det första huset fläkte upp dörren på andra våning och undrade varför posten kom så sent? Sam var redan nere på nästa våningsplan, via brandtrappan. Bakom en av dörrarna morrade en stor hund, men han fick två bokklubbspaket i huvudet genom brevlådan så det sjöng i lakaskalln (som Lappen skulle sagt) och försvann ylande in i köket. I en lägenhet höll Sam på att bli indragen i en tidig midsommarfest, med två fulla gubbar och en äldre, obeskrivligt sminkad äldre kvinna, som gärna ville ha mer ”herrsällskap”, men Sam tackade artigt men bestämt och fortsatte sin postala Via Dolorosa som nu närmade sig slutet. Nu var det snart bara gubben Werner kvar.

Gubben bodde högst upp (förstås) i sista huset. Om ingen annan i huset hade post så visste man att gubben Werner, som prenumererade på en massa veckotidningar, stod och väntade. Han var en notorisk kverulant när posten kom sent och Evert hade haft många samtal med gubben, som förföljde Postverket och många andra statliga och kommunala institutioner med klagomål, skriftliga som muntliga. Det var ett femvåningshus som dessutom hade en trasig hiss. Sam hade hört Håkan berätta valda delar om gubben, som var nästan blind, och hur han behandlade sin hemtjänstflicka. Det räckte med att öppna brevlådan för att känna stanken. Till råga på allt var brevinkastet av ett äldre slag och för litet för de flesta nya stora försändelser, och livsfarligt vasst som en rakkniv i kanterna. Håkan hade skurit sönder handen upprepade gånger när han försökt klämma in tunna avier i brevinkastet. Inget fick lämnas och fladdra. Werner hade då klagat att avierna var ”blodiga” och det hade varit tal om att bojkotta honom om han inte satte upp en ordentlig brevlåda vid dörren. Men postmästaren sa alltid nej: Man skulle inta den ”mjuka linjen” hellre än att straffa.

Naturligtvis hade han fått ett bokpaket nu också, och att lämna det vid dörren var det inte tal om, med tanke på att det då kunde bli stulet. Ringde han på så öppnade inte gubben, allt för att ”jävlas” enligt Håkan. Sam hade inte trott på honom. Förrän nu.

Förmodligen satt gubben i köket och drack kaffe och hånflinade, började Sam fantisera. Eller var han ute och rastade hunden? Hur som helst: Sam blev förbannad, all aggression började koka och rann över. Svetten lackade och han ville hem så snabbt som möjligt. Helst av allt hade han velat slänga bokpaketet i sopnedkasten, men risken var för stor att han skulle ”prickas” då. Gubben Werner älskade att pricka statliga tjänstemän.

Så gjorde han ett sista kraftförsök att klämma in bokpaketet i det smala brevinkastet. Han tryckte till av all kraft, och bokpaketet dunsade med en smäll ner på golvet i tamburen. Handen följde med, ända upp till armbågen. Sedan satt han fast som i ett skruvstäd.

Sam hade dragit på sig en långärmad tunn tröja, väl vetande att brevbärarna ständigt sprang omkring omväxlande inomhus i värmen, och ute i vinterkylan (på vintern), och ständigt drogs med förkylning. Nu räddade tröjan honom delvis från att repa sönder armen. Å andra sidan fastnade den också i brevlådan, i trasor, som därmed blev ännu svårare att ta sig ut ifrån. Så hörde han gubben Werner småmuttrande närma sig från andra sidan dörren. Hans hund var redan framme vid dörren och bet sig fast i Sams tröjärm och började morrande dra i den. Sam bankade i panik på dörren med den lösa handen.

-Öppna dörren! Det är brevbäraren.

Gubben grep honom i armen och höll fast.

-Tjuv! Tjuv! falsettskrek han. Inbrottstjuvar!

-Släpp mig ditt fä! skrek Sam tillbaka. Det är brevbäraren!

-Din förbannade tjuv, skrek gubben. Nu har jag dig allt! Polis! Kom och hjälp! Hjälp!

Hunden morrade och började råskälla.

Sam drog. Han hade lätt kunnat dra sig ur, men smärtan var överväldigande. Han ville inte slita sönder skinnet på underarmen, som han hört att Håkan hade gjort. Han skrek, men gubben hörde illa och vägrade släppa taget. Armen värkte, postsäcken låg i en hög bredvid Sam, och nu öppnade grannen dörren för att se vad som var på gång. Det var en gumma, som verkade lika senil och hörselnedsatt som gubben Werner.

-Vad står på?

-Tjuv! Tjuv! ekade det inifrån lägenheten, ackompanjerat av ilskna hundskall. En annan hund i en lägenhet på samma våning stämde in, och en tredje nerifrån andra våningen. Från en annan lägenhet skruvade en pensionär upp radion på maxvolym för att överrösta bullret. Han hade förlagt sin hörapparat. Det var Thore Skogmans ”Storfiskarvals”.

-Gubben är galen! skrek Sam med tårar av ilska (och smärta) i ögonen. Jag är brevbäraren!

-Brevbärare? svarade gumman. Men jag har inte fått någon post?

-Den ligger på golvet. Sam nickade mot den lilla högen som återstod på distriktet, några utspridda postförsändelser.

-Men där ska den väl inte ligga, ojade sig gumman och vred händerna. Vem är ni? Jag har inte sett er förr?

-Nej jag kör extra idag, Håkan är sjuk, sa Sam och fortsatte grina illa. Vad fan ska jag göra med gubben, han släpper ju inte armen därinne. Kan ni inte ringa polisen?

-Tjuv! Tjuv!

-Morr, morr, vov, vov, VOV!!!!!

-”För när storfiskarn talar om, hur stora fiskar han fååååt!!! Då RÄCKER ARMARNA INTE TIIIIILL!! ekade radion från våningen under.”

-Nä nu ringer jag polisen, sa gumman beslutsamt och gick in och stängde dörren.

Tio minuter senare stegade två resliga poliskonstaplar (patrullerande lokalpoliser i Huddinge kommun) upp för de fem trapporna med tummarna ordentligt nedstuckna i varsitt midjebälte. Sam kände sig nästan lättad över att se dom (för första gången i sitt liv) när de beordrade gubben att öppna dörren, och de med gemensamma krafter fick loss armen. Sam började förklara, drog på sig postkavajen som han slängt på golvet och drog åt knuten i hårpiskan, medan gubben gormade och skrek, tills poliserna lyckades tysta ner honom. Den instängda odören: tobaksrök, hundkiss, odiskade mattallrikar och ovädrat sänglinne, spreds i trapphuset. Gumman bredvid hade öppnat dörren på glänt och kikade ut så bara nästippen syntes. Den utspridda posten på golvet gjorde ett slarvigt intryck, och när de gick ner på gården för att inspektera hans postcykel så var den borta, bortsläpad av några snorungar. Sam hade ingen legitimation, var han egentligen postbud? Poliserna rev sig i huvudet. Gubben Werner skrek att han var en tjuv som i flera veckor stulit post från honom. Sam misstänkte att Håkan ibland slängt post som tillhörde Werner, de gånger han var den enda i huset som fått något. På femte våningen, utan hiss

-Han har försökt bryta sig in hos mig flera gånger, kraxade gubben Werner med sin sönderrökta stämma. Jag kan visa var han skurit i dörren. Jag är säker på det. Känner igen typen.

”Typen”! Sam sträckte på sina 1.90 och rättade till hårsvansen på ryggen. Poliserna såg imponerat på den svenske vikingen. På posten svarade ingen, men Sam hade Everts hemnummer. Han var ute och fiskade, och när han svarade var klockan halv fem på efter- middagen. Då hade de suttit och fikat inne hos gumman fru Malmgren i en och en halv timme.

Evert kunde bekräfta att Sam verkligen jobbade hos honom. Han frågade om Sam hade en solkig t-shirt och fransiga jeansshorts? Det bekräftades av polisen. Knappast någon reglementsenlig uniformering? Visserligen var det snart midsommar, men…

-Jo han är lite egen, erkände Evert. jag ska ta ett snack med honom efter helgen. Så här får det ju inte gå till. Men inte försökte han väl bryta sig in hos Werner?

-Jo herr Werner påstår det, svarade polisen misstroget. Med armen i brevlådan försökte han komma åt dörrlåset förmodligen.

-Ja, jag får ta det med Sam på måndag, sa Evert och la på.

ANDRA KAPITLET

Det var inte första gången Sam blev ”prickad” i tjänsten. Stämningen på poststationen var uppsluppen när han kom dit, klockan sex på morgonen på själva midsommarafton, då det återigen var extra mycket post eftersom den följdes av två röda dagar. Begreppet att ”fastna med skägget i brevlådan” användes högt av hans kollegor, med råa asgarv efteråt. Sam bar på sin höjd en dagsgammal skäggstubb, armen var omlindad med bandage, och nekade bestämt att det var hans fel att han fastnat hos gubben Werner. Håkan höll sig diskret i bakgrunden. Fingals hyenaskratt förföljde honom när han gick in till Evert i förmansburen med hönsnät för att få en utskällning.

-Fan vad jag är trött på dina upptåg, Skog, sa Evert och bläddrade febrilt bland sina pärmar på det överfulla skrivbordet. Jag vet att du blandar in värdepost i bunten, helt mot reglementet. Att du inte tar husen i ordning, som är bestämt. Att du cyklar på trottoaren, att du låtit post ligga kvar i flera dar innan du delar ut den, för att du är för lat att pinna upp tre trappor utan hiss. Och så vidare, och så vidare…

Sam visste inte vad han skulle tro? Fem trappor var det väl? Han stod som en skolpojke inför magistern, tog emot utskällningen, med högerarmen i bandage, blåröd ända upp till armbågen, stod resligt i enskild ställning och vägde fram och tillbaka på de stora fötterna.

Evert hade troskyldiga ögon under de buskiga kolsvarta ögonbrynen, men man visste aldrig var man hade honom. Nu hade gubben Werner varit på honom igen och klagat. Hans post hade varit försenad några gånger, det fick Sam erkänna. Han drog i den slitna jeansjackan, men den blev inte längre för det.

-Nu ska vi vara ärliga mot varandra, sa Evert med olycksbådande röst över skrivbordet och satte på sig glasögonen vilket fick honom att se ut som en kamrer i blå städrock. Han räckte över ett papper till Sam som stod kvar framför inkvisitorn. I mödosamt framhamrad skrivmaskinsstil.

-Här har jag och postmästaren gjort en liten förteckning över dina förseelser genom åren, Skog, det är väl fem år du varit här eller hur?

Sam nickade. Var det här tacken för hans slit i postverkets tjänst?

-Ja det är fullt tillräckligt för att du ska bli tillsagd, eller hur? Till och med avskedad på grått papper. Jag har sett genom fingrarna men nu får det vara slut med det. Läs själv.

Sam svalde förtreten och läste skrivmaskinstexten, med dubbelt radavstånd. Jo, det var en hel del, det fick han hålla med om.

-För ni kan väl läsa därute? Ibland undrar man nämligen, eftersom ordningsföreskrifterna aldrig följs här på sektionen.

Evert hade en lång rad pärmar bakom ryggen med olika färg för olika år. Dom skötte han som sin egen trädgård. Det nya sorteringssystemet i pärmarna hade tagit honom ett år att genomföra, och nu var det fixt och färdigt. Han läste annars mycket, helst deckare, och hade en gång velat bli bibliotekarie.

Sam läste:

25/2 brytit färdväg två gånger (Jo det stämde, han tyckte om att ta Klövervägen före Bärstråket, det gick snabbare. Så hade han ju alltid gjort och Evert hade aldrig klagat. Förrän nu. Han förstod inte den plötsliga illviljan?)

24/3 sorterat in värdepost bland vanliga försändelser. (Hade verkligen Evert varit och snokat i Sams postbuntar? När Sam varit och fikat? Eller hade Eriksson eller Olle skvallrat?)

27/4 ”Glömt” två försändelser och delat ut dom dagen efter. (Ja det var en gubbe på Skebokvarnsvägen på tre trappor utan hiss som alltid hade veckotidningar. Bara en idiot löpte upp där när ingen utom tre trappor hade post. Mest var det reklam han ”glömde”, men det kanske också räknades?)

28/5 Cyklat på trottoaren hela Lingonstigen. (Herre Gud det gjorde ju alla!)

Evert ägnade sig åt sina pärmar under tiden och satt med ryggen mot Sam. Sedan sa han, till pärmarna: -Ja då var det väl inget mer, Skog? Du får lön till resten av månaden om du försvinner fort som fan. Och du har ju tre månaders uppsägningstid, så du får hjälpa mig här inne när de andra år ute. Och LAS:ad är du ju inte heller, för du sa ju upp dig för ett år sedan men togs tillbaka på ”nåder” eller hur?

Sam fick plötsligt mål i mun, och ansiktsfärgen började stiga på honom:

-Ja men herre Gud Evert. Det är ju många här som gör precis som jag? Varför ska du ge dig på mig då? Har jag inte ställt upp så mycket jag kunnat…? Du kan väl för fan inte kicka mig för så här lite?

Evert reste sig som skjuten ur en kanon och närmade sig Sam som en smygande panter runt bordet. Han nådde Sam bara till hakan.

-Lite! Sa du lite? Din satans drummel! Då har jag inte sagt något om din reglementsvid-riga uniform heller? Va, se på dig! Shorts och t-shirt! När Lappen alltid är så prydligt klädd! Gymnastikskor, när det är svarta välborstade som anbefalls! Och håret! Vore det i armén så skulle du få fan i helvete!

Nu hade Evert jagat upp sig också, vilket hände ganska ofta, och ansiktet var rött som om han skulle få hjärtinfarkt vilken sekund som helst. Han viftade med ett smalt finger under hakan på jätten.

-Jag har varit JÄVLIGT hygglig mot dig genom åren, Skog. Och se inte så förbannat självgod ut, din slashas. Du VILL inte bli skötsam, det är hela felet med dig. Drägg! Tror du inte jag ser det?

Everts tirader hördes över hela postlokalen. Några få var kvar och hukade bakom sorteringsfacken för att inte drabbas av stormen från förmansburen. Sam skakade bara på huvudet åt allt sammans. Självgod? Ja, kanske det. Han kände ilskan dunka bakom tinningarna. Att bli utskälld som en liten skolgrabb! Som när han gick i skolan.

Då tog Everts tålamod och han tog Sam i armen, precis där gubben Werners brevinkast hade klämt åt honom så armen blivit rödblå. Han vände den store ”slashasen” mot dörren och sköt ut honom.

-Nu får det vara nog! Du kommer att få det skriftligt! Ut härifrån och visa dig inte mer om du inte vill att jag ska ringa polisen!

Sam trodde han skulle få en spark i ändan och reagerade instinktivt. Han tog tag i Evert och lyfte säkert 90 kilo postförman och slängde honom med raka armar över skrivbordet så att denne föll ihop med ett brak och fick cirka 55 olikfärgade pärmar över sig, i ett brak som ekade i rummet och i en hög på golvet. Sam vände och gick ut. Det kändes obeskrivligt skönt.

Ute i omklädningsrummet stod Karlsson och Olle och tryckte. ”Vad i helvete håller du på med” hojtade fackombudet och försökte stoppa Sam. ”Nu… nu har du satt din sista potatis här det fattar du väl!? Du får aldrig nåt mer jobb inom verket om du uppför dig…”

Sam slängde postkavajen i skåpet, där den hamnade över den gula skjortan, de blå gabardinbyxorna, den fula gråmelerade slipsen, och vinterkängorna.

-Ja du, Sam, sa Olle och bet i Stalinmustaschen och drog åt slipsknuten i halsen. Nu blir det att sortera korsband på Stockholm Ban ett tag igen.

-Eller tomsäckar, sa Karlsson ödesmättat. Äh dra åt helvete, sa Sam och gick ut.

TREDJE KAPITLET

Klockan var bara halv sju på morgonen.

Solen stod redan högt över skyskraporna i centrum, och tunnelbanan skakade förbi på väg in mot stan. Sam gick ner till Pressbyrån och köpte en glass. Det var alldeles folktomt. Några semestervikarier passerade ner till tunnelbaneperrongen. Sam studerade herrtidningarna som skyltades i pressbyråfönstret. En städare gick omkring i renhållningsoverall och tömde papperskorgar. Inte ens de kamouflagefärgade ABAB-vakterna var ute.

Han funderade på vad han skulle ta sig till. Inte gå hem. Det skulle bli alldeles för besvärligt med förklaringar. För att inte tala om vad Berta skulle säga. Nej, han skulle nog gå hem till farsan, det var rätt länge sen han hälsat på fast dom bodde tio minuter från varandra. Han kände sig ändå underligt lättsam till mods. Fem års slit på postverket var avslutat. Det var ändå inget framtidsjobb. Men det var ju ett fast och tryggt jobb förstås, det skulle farsan inte undgå att påpeka.

Han gick över det folktomma torget. Det var underligt att inte behöva gå till verket och dela ut post. En konstig känsla, men inte av frihet. Han hade gått i alla affärerna här med post, det var ett bra distrikt i centrum, man träffade mycket folk och kunde snacka bort lite tid. Bättre än i hyreshusen, där man bara fick skäll. Aldrig något tacksamt ord för allt knog man la ner. Bara otacksamhet. Dåligt betalt. Det var 1980-tal, och arbetslösheten var så låg att den ansågs ”försumbar”.

Han tog hissen upp till sjunde våningen. De höga hyreshusen i centrum var besvärliga. Men det var en trogen kundkrets, inte många som flyttade varken in eller ut. Många var äldre, som blivit förflyttade hit när man kontoriserade innerstan. En del barnfamiljer, men barnen hade inte råd att bo här, så nära stan. Farsan hade ställt Sam och hans lillasyster i bostadskön hos HSB när de var små. Då hade de bott i Hammarbyhöjden.

-Vem är det? hördes farsans skrovliga röst därinifrån.

-Det är Sam.

-Vafan, är inte du å jobbar?

Gubben öppnade och släppte in Sam. Han hängde av sig jeansjackan i tamburen. Farsan var alltid morgontidig. Han hade redan hunnit dricka kaffe och bläddra i Dagens Nyheter.

-Är inte du å jobbar?

-Nä, jag har slutat.

Gubben tittade på honom. Han tappade riktigt hakan.

-Vafan säger du? Haru fått sparken?

-Ja det kan man väl säga, sa Sam och gick in i lägenheten. Han satte sig vid köksbordet vid fönstret.

-Haru lite kaffe?

Gubben gick ut och ställde sig vid diskbänken. Han skakade på huvudet.

-Vafan haru nu hittat på Sam? sa han. Att du aldrig kan uppföra dig som folk.

Han strök sig över det kala huvudet. Några grå hårtofsar tittade fram bakom öronen och i nacken. Pannan var rynkig och solbränd, hjässan nästan vit. De blå ögonen granskade Sam från sidan där han satt i soffan och vippade på knäna. Näsan var skrovlig och rödbrusig och lite tillplattad som på en boxare, efter en arbetsplatsolycka. Det var en planka som dråsat ner på honom när en vajer gått av. Farsan hade varit med och byggt mycket i Stocksund på den tiden, och i andra förorter när det fanns gott om jobb. Han hade buskiga grå ögonbryn och en urblekt storrutig skjorta, och en blå arbetsblus ovanpå, som han bar sommar som vinter. Byxorna var gabardin, av obestämbar färg. Sedan morsan dött hade han fått klara sig själv. Nu klarade han hjälpligt av att diska och tvätta, laga sin mat, men laga kläder, tvätta och sy brukade Berta hjälpa honom med.

-Hur blire med kaffet? sa Sam. Jag kan alltid gå igen om du vill.

-Nej för fan, klart du ska ha en kaffetår. Jag blev bara så paff. Fått sparken?? Men vad fan äre du ställt till med den här gången?

-Jag kom ihop mig med förmannen, Evert, igen. Jag tål han inte.

-Nähä. Du har alltid varit en hetsporre, Sam. Hetsig. Nu får du sota för…

Fadern ställde fram en kopp och en kanna uppvärmt kaffe, dödligt starkt. En tub Mariekex. Några hårda småskorpor i en korg på bordet. Sam stoppade en skorpa i munnen och lät den blötas upp av det beska kaffet. Han grimaserade och svalde.

-Men inte kan dom väl bara sparka dig? Du har ju för fan arbetat i snart fem år. Du hade ju en fast anställning? Då kan dom inte bara avskeda dig så där utan vidare?

-Det kan dom visst, farsan. Jag vill inte jobba kvar heller, så enkelt är det.

-Vafan säger du? Får du ingen hjälp av facket då?

Sam ryckte på axlarna.

-Jag har gått ur facket, dom gör ju för fan ingenting. Karlsson skiter i mig, vi är inte ”kontanta” som du vet. Det är sen länge.

-Men vafan. Så där får de väl inte gå till? Det är ju rena Gröna Lund.

-Jo, så ligger det till, sa Sam och tog en skorpa till, och blötte den i mun med lite ljummet kaffe.

Gubben drog sig i näsan, som han alltid gjorde när han var bekymrad. Han såg ut genom fönstret där skatorna kretsade kring ett stort bo i ett träd bakom tunnelbanestationen. Två gröna tåg möttes just och fortsatte halvfulla, åt var sitt håll.

-Jag förstår inte, hur svårt ska de va att få behålla en plats? Det var ju samma när du var hantlangare på bygget där jag va. Och när du inte ville gå gymnasiet. Jag hade ju ordnat en bra plats åt dig, du hade ju alla möjligheter. Och så bara slutar du.

Sam satt tyst. Fadern kikade ner på torget för att se om något rörde sig där nere. Solen sken starkt genom ett slöjtunt vitt dis från den molnfria himlen. Stadsdelen verkade helt tömd på folk. Det var midsommarafton.

-Var åker alla människor, klagade Henry Skog och drog för gardinen? Är det INGA som jobbar idag? Vad fan är det som händer med…?

Han talade ofta i förkortade meningar. Sam satt tyst och doppade en stenhård skorpa. Han påminde sig själv att det var fredag och säkert en sorts klämdag för den arbetande befolkningen. Men inte för brevbärare.

Fadern knäppte händerna framför sig och såg på den till synes oberörde Sam. Vad som rörde sig i de bådas huvuden var omöjligt att säga.

-Vad ska du göra nu då, sa fadern anklagande? Nu blir det förstås att gå till A-kassan igen. Du har väl tre månaders uppsägningstid?

-Jag gick ur facket. Och gick med på återanställning för ett år sedan. Men det var då det. Jag går inte tillbaka dit

Fadern skakade på huvudet. -Du är dig lik, sa han och suckade mot de knäppta händerna i knät. Jag tror du är rent galen, grabben. Nu får du ju inget tjänstgöringsintyg. Ingenting.

Gubben såg alldeles förskräckt ut.

-Nä, jag skiter i det.

Henry Skog gned de stora byggnadsarbetarhänderna mot varandra. De var valkiga och tjocka med förhårdnader där huden skavt mot plank och metallplåt. Fingertopparna var grova som elefanthud. Vigselringen var tjock, av gediget 24 karats guld, det enda dyrbara Henry Skog någonsin kostat på sig.

Han suckade djupt och lite teatraliskt.

-Jag förstår inte vad vi gjorde för fel, Ellen och jag? Har inte mamma och jag varit schyssta mot dig och syrran? Har vi inte det?

Sam såg på fadern och skakade på huvudet som om han inte förstod frågan. Han såg på fadern som någon vars liv snart var över. En minnesbild. Fadern var sedan länge bara åskådare.

-Tänk vad roligt vi hade på fackets årsfest, Sam. Tänk om jag skulle ringa Karlsson på ditt jobb? Jag minns nog honom från festen, vi hade bra snack. Han kanske kan hjälpa till och återanställa dig? Det var ju en trevlig snubbe.

Fadern hade fått gå med Sam på fackets årsfest på restaurang San Marino. Då njöt han när han fick berätta om byggjobben förr i tiden, när det inte bara var facklösa polacker och latinoamerikaner som jobbade på bygget. När sossarna och LO hade något att säga till om. När facket slagit näven i bordet och hotat med strejk så arbetsgivaren kröp till korset. Till slut var det ingen som lyssnade på honom.

-Det tjänar ingenting till farsan, sa Sam resignerat och reste sig. Du kan inte göra ett jävla dyft. Inte ett jävla dyft.

Fadern satt kvar. På skåpet hade han moderns fotografi, barnen, och några turistsouvenirer.

-Berta undrade om du hade någon tvätt. Jag kan ta det.

-Ja, jo. Det ligger väl några skjortor i tvättkorgen på dass. Sam tog en plastkasse under diskbänken i köket och gick ut på toaletten. Där var snyggt och välstädat, luktade svagt av herrparfym. Fadern var egentligen riktigt pigg. Sam förstod inte varför han bara satt inne med fördragna gardiner. Försvann all livslust bara så där när han blev pensionär? Slutade jobba? Var det där stoltheten och respekten suttit? Han hade fortfarande kvar kolonistugan i Orhem. Där bodde syrran med sin familj på sommaren, den hade till och med två rum och kök. Sam och farsan hade hälsat på dom ibland.

-Vi ses farsan, sa han och öppnade ytterdörren.

-Kan du inte stanna ett tag Sam. Du har ju ändå inget jobb att gå till? Vi kan ta ett litet glas? Vad säger du?

Sprit? Så här tidigt på morgonen? Han hörde faderns bedjande röst men slog dövörat till.

-En annan gång farsan. Jag har en del att göra.

-Du ringer väl facket nu, hördes faderns röst från vardagsrummet?

Sam tryckte upp hissen. Det var svalt och tyst i trapphuset.

-Jaja, oroa dig inte farsan, sa han innan han stängde dörren till lägenheten. Sköt om dig farsan.

Han såg faderns tunnhåriga huvud sticka ut genom dörren precis när hissdörren slog igen. Han sögs neråt med hissen, faderns röst drunknade och försvann i suset. Kanske borde han ändå ha stannat en stund och tagit ett glas? Han började redan ångra sig. Han hade ju ingen annanstans att ta vägen?

FJÄRDE KAPITLET

Kocke satt vid sitt vanliga bord bakom ett bambujalusi och låtsades se över ”räken-skaperna”. Räkningar och några papper var utströdda på måfå tillsammans med fickräknare, pennor och brevpressar. Två bruna pärmar bildade ett provisoriskt armstöd eftersom han var alldeles för lång och tjockmagad för det låga japanska tébordet, som ägaren hittat billigt i en secondhandaffär. Bokhyllorna, bambu med glasskivor, var dekorerade med pärmar och prydnadsföremål.

Stönanden och flåsanden och ljud av metallfjädrar, stålvajrar och tyngder som sträcktes och tänjdes från lokalen bakom bambujalusiet. En tydlig svettlukt drog in från lokalen när ytterdörren öppnades. Då och då dök någon nybadad kalufs upp på andra sidan jalusin och hälsade, fick sitt gymkort stämplat, och försvann. Kocke nickade åt besökaren och brummade. Hans stora huvud med det snaggade håret och den nattgamla skäggstubben vred sig långsamt tillbaka över nedklottrade siffror och kolumner. Det var som hieroglyfer som snurrade framför ögonen på Kocke, en gång ”Avestas starkaste man”, som inte var någon ekonom att tala om.

Så knuffade han undan de provisoriska armstöden, reste sig från den knarrande korgstolen och gick ut för att betrakta aktiviteten ute i lokalen. Han såg gillande på några brunbrända muskelbreda kroppar som spändes och sträcktes i maskinerna, muskelknippena plågades och gick som ålstim under huden, de arbetade och rådbråkades. Några grabbar i bortre delen av lokalen, som Kocke kände sen barnsben, stod och jämförde underarmsmuskler och bröstade sig framför en affisch av Arnold Schwarzenegger, med armar som stålwires när knytnävarna öppnades och knöts. De var som väloljade kolvar insmorda med olja i en skinande blank ångmaskin, brukade Kocke tänka. Han lyfte handen och hälsade igenkännande. Det var bra att grabbarna hölls här inne istället för att göra bus på stan.

Ett par långbenta flickor gick förbi utanför fönstret och Kocke nickade och log i tron att de kände igen honom. Det grovhuggna lite rödbrusiga ansiktet förvreds i ett smackande grin. Han drog lite i den kortärmade tröjan som ändå inte riktigt nådde ner över hans uppsvällda ölmage. De kraftiga flaskformade axlarna lyftes militäriskt när han stramade upp sig inför damerna utanför, för att snabbt sjunka tillbaka till sitt naturliga tillstånd när faran var över. Ibland kom några tjejer förbi i rosa- och mintgröna trikåer, som smet åt kring de välgymnastiserade elastiska rumporna. De kunde titta in, men retirera snabbt. Men det var inte särskilt ofta, doften av svett och liniment skrämde bort det täcka könet.

Kocke återvände besviket till sitt ”arbetsrum”. När han böjde kroppen ner efter armstöden på golvet kunde han inte hjälpa att de bruna khakibyxorna gled ner över de smala höfterna. Det smala stjärtstrecket avslöjade en generande svart hårbuske.

Kocke föll allt oftare in i dystra funderingar. Vid 40 kände han sig redan gammal, inte längre den vältränade virila man han var för tio år sedan. Då hade han kunnat visa sillmjölkarna ute i lokalen hur hantlarna verkligen skulle behandlas. Hur man verkligen pressade tyngderna och rätade ut fjädrarna så att de skrek. Hur varje liten muskel skulle behandlas loch oljas, som en välsmord bilmotor. De där barnungarna som han tagit hand om sedan skolan och byggt upp till stabila karlar. Nu gick dom omkring och trodde att dom var Tarzan och Schwarzenegger. För att inte tala om alla småglin som inte ens hade armmuskler att tala om. Som inte kontrollerade kropp och intellekt utan bara gick omkring och formligen sprutade av könshormoner och underlägsenhetskänslor. Vandrande neanderthalare, enligt Kocke, som ansåg sig beläst, som inte kunde stava till sitt eget namn, etniska svenskar eller inte. Det var tragiskt att se, tyckte Kocke, som en gång kallats ”Avestas starkaste man” när han kommit till huvudstaden som 20-åring. Som en gång gjort 100 kilo i ryck och 125 i stöt. Som lyft ett litet kylskåp med bara händerna när han vickade som flyttschas.

Nu satt han här bakom bambujalusiet och vände A4-papper och försökte få de tumstjocka fingrarna att hitta rätt på den knappnålsstora fickräknarens knappar och lät sig förödmjukas av chefen som installerat en liten fyrkantig persondator för att han ”skulle få lite ordning på finanserna”. Finanserna?

Han kramade ihop papperet med den mödosamt nedskrivna sammanställningen över lokalens räkenskaper den sista månaden, och lät bollen försvinna ner i papperskorgen. Han lyckades aldrig få siffrorna att gå jämnt ut hur mycket han än försökte. Den mesta av inredningen var gjord i bambu, till och med papperskorgen. Det var för mycket rött och liknade mest ett kinesiskt horhus, tyckte han. Det hade aldrig blivit vad han tänkt sig, när han tog jobbet och döpte om lokalen till ”Kockes gym och workout”. Ibland var det mer som en ungdomsgård, där de flesta som hängde här inte lyfte ett enda kilo. Ibland var det lika folktomt som i kyrkan. Folk satt väl hemma framför TV:n och ungdomarna hängde hellre i tunnelbanan och rökte hasch än tränade kroppen. Han gick allt oftare över till pizzerian och tog en öl, han kunde ändå hålla ett öga på gymmet på andra sidan torget. Han hade själv slutat träna och blivit allt rundare om magen.

Ibland kom det in långa grabbar i militärsnagg och moderiktiga träningskläder och hånlog och skrattade åt de urgamla maskinerna i lokalerna, inköpta på någon rea. De ville ha löpband, stegräknare, roddmaskin och träningscykel. De långa grabbarna fnös åt tyngdlyftning och muskeltränare. Han kände igen de flesta av grabbarna men inte de här hånflinande kidsen. När en av maskinerna krånglat och han fick gå ut och skruva och vrida stod de militärsnaggade grabbarna runt honom och flinade och tyckte han såg komisk ut i sin ölmage och för små khakibyxor där stjärtstrecket syntes. Han kravlade runt som en sköldpadda och förstod inte vad det var folk fnissade åt förrän han upptäckte att byxorna satt långt nere på knäna. Då gick han tillbaka till ”kontoret” mörk som ett åskmoln, och ringde reparatören, som bodde i Södertälje, och säkert skulle ta en vecka på sig för att komma till skott. Snagg-grabbarna knorrade och han bad dom, dumt nog, att dra åt helvete innan han gjorde något överilat. Det hade blivit mer kriminellt under de åren han jobbat här som ”gyminstruktör”, det hade varit inbrott och sönderslagna fönsterrutor. Ibland bar han ut någon grabb som bråkade för mycket, men då kunde dom komma tillbaka en fyra-fem stycken och se hotfulla ut. Han fick ödmjuka sig inför chefen, tvingades hålla stängt ibland, och be om mera pengar. Inredningen var sliten och billig, både möbler och maskiner var närmast skrotfärdiga. En benpress hade hakat upp sig, så en kille höll på att bryta benet.

De första åren hade han varit i fin form, och tillsammans med skolan fått både killar och tjejer att komma och testa de nya maskinerna. De hade beundrat hans svällande muskler, och han hade fått instruera och berömma de som verkligen försökte. Han hade roat sig med att lyfta tre smala tjejer på en bräda på samma gång, så att de skrikit av förtjusning.

Nu kändes det som om solen var på nedgående. De förr så intresserade ungdomarna hade växt upp, och återväxten var dålig. Nu rökte dom hasch och lekte med vapen, som Kocke avskydde. Anabola hade några frågat efter, men det avfärdade han bryskt. Nu kom allt färre till lokalen för att träna. Nu var det ”Träna med TV” med Bengt Bedrup som gällde.

Nu hade han fått en gammal Mac-dator, men han kunde aldrig lära sig dess kommandon. Enter. Lock. Return. Och allt på engelska, som inte varit Kockes starka sida i skolan. Han hade väl bara varit bra i gymnastik i skolan. Tränat mycket. Tänk om man kunde vrida klockan tillbaka? Om han gått med i det militära på den tiden och fått rekryter som han kunnat kommendera armhävningar och sit-ups med så det smällt i linoleumgolvet. Det var väl inget fel på gammaldags ordning och disciplin, och lite stryk hade inte skadat honom heller, trodde han när han tänkte på uppväxten på Champinjonstigen i Avesta. Gruvan, stålverket. En sund själ i en sund kropp, det trodde han på, som ett mantra. Kropp och själ. Yang och ying. Men man skulle jobba och rådbråka kroppen, så det kändes i varenda jäkla muskel.

När han gick i skolan hade han prövat på både brottning och boxning, men framför allt tyngdlyftning. Skolmästare, distriktsmästare. Men idrottsmän tjänade nästan ingenting, ingen valuta för pengarna. Han hade t o m fått vikariera som idrottslärare i Avesta, och tyckte det var roligt. Men han var för svag i det teoretiska, så hade det aldrig varit. De moderna träningsmaskinerna var allt mer avancerade, förmodligen måste man vara ingenjör för att klara av dom, menade Kocke. Han hade alltid varit ”rund”, på gränsen till tjock. Retats av klasskamrater och hemma, av syskon och föräldrar. Därför tränade han styrkelyft och muskler, tills ingen vågade reta honom igen, inte ens farsan vågade höja handen mot honom. Men när det blev mer och mer knark och anabola, t o m i träningslokalerna, då tappade Kocke lusten. Tränandet hade förlorat sin charm.

Plötsligt ryckte han till ur funderingarna och upptäckte att det var tomt i lokalen. Kanske dörren hade gått i baklås? Han hade nog somnat till ett tag med armarna på varsin brunblank pärm. Sam steg in i lokalen och såg sig villrådigt omkring. Det låg några kullvälta pallar i ett hörn, och skräp och en tomburk.

-Vafan, äre du Sam?

-Äru ensam?

-Javisst. Fan ja måste ha somnat till över papperen. Fy fan jag hatar det här pappersgörat. Ska vi gå över till San Marino och ta en bärs?

-Här verkar det ha gått vilt till, sa Sam och försökte städa undan det värsta skräpet.

-Äh lite råkurr bara. Kom så går vi. Jag stänger för idag. (Klockan hade slagit tre.)

Kocke låste och de gick tillsammans över det folktomma torget.

-Var fan e alla människor. Javisst fan det e ju midsommarafton. Annars brukar det vara fullt med folk här, sa Kocke och snurrade nyckelknippan i handen.

Nu var det bara några av förortens original som stod utanför tunnelbanan och letade efter tomburkar i en soptunna. Pizzerian hade öppnat alla fönster på vid gavel. De stängde inte för något så litet som ”midsommar”, de var ju i Kockes ögon inte ”etniska svenskar” De satte sig vid ett bord utanför pizzerian och beställde två sejdel starköl.

Sam hade jeans och jeansjacka och det långa håret i en hästsvans på ryggen. – Jag har lite ont om stålar, sa han och kliade sig på den stora näsan. Precis som farsan.

-Spelar ingen roll, sa Kocke, glad för lite sällskap. Jag bjuder. Hur går det med brevbärningen? Rätt varmt nu vad?

Det var sommarljust, varm eftermiddag, kvalmigt i luften, och mörka moln som tornade upp sig ovanför hyreshusen.

-Vore skönt med lite regn, sa Kocke och bälgade törstigt i sig den första ölen och vinkade på kyparen efter en ny. Hur ere med Simson, du verkar inte vidare uppåt?

Sam skruvade på sig. Tröjan klibbade mot ryggen i eftermiddagssolen.

-Man borde åka ut i skärgårn några dar, sa han längtansfullt och lät kylan i ölen svalka både strupen och händerna. Girigt började han dricka ur en ny som kom som på beställning.

-Haru ingen semester?

-Jo de e klart. Fast Berta jobbar.

-Om vi skulle ta å dra ut till Dalarö, Sam? Bland alla segelbåtarna? Vasägeru?

Sam nickade. Varför inte? Framtiden, fuck you.

-Ska de va nåt mer? sa den serbiske kyparen. Vi stänger snart. Mid-sommar-afton. Framför Sam och Kocke stod redan fyra tomma sejdlar.

-Två till likadana, sa Kocke. One for the road, eller hur Sam?

Sam ryckte till.

-Va?

-Äh, det var inge. Två till Dusan!

Kyparen såg måttligt road ut. Även han ville stänga och bege sig till sommarstugan, som en ”riktig svensk”. Han gick bort till en smal tunnhårig kille som satt med en uppslagen tidning och iakttog Sam och Kocke.

-Kan jag få lite mer kaffe? sa killen och pekade uppfordrande på sin tomma kopp. Kyparen såg ut som om han undrade hur många påtårar som ingick i priset för en kopp kaffe?

-Ryck upp dig nu Sam, sa Kocke och boxade till honom på skoj över bordet. Varför kommer du aldrig ner på gymmet som förr? Du var ju riktigt duktig där ett tag. Du får inte lägga av å träna, de mår musklerna inte bra av. Då blir du snart lika fet som jag.

Kocke garvade och stjälpte i sig det sista stopet. Sam hade inte rört sitt.

Dusan hade torkat av borden och stod och blängde surt på Sam och Kocke. Han hade fru och barn som väntade hemma med midsommarmaten.

-Va ere om, sa Sam och besvarade blicken? Vill du vi ska gå?

Rösten lät hotfull, två snabba starköl hade sagt sitt, och Kocke hyssjade på Sam.

-Lugna ner dig Simson. Dusan vill stänga. Han reste sig, sörplade i sig halva Sams stop och la pengar på bordet. Dåligt med folk ikväll Dusan? Det är ju midsommarafton, vad hade du trott, din gamla juggebanan?

Dusan skakade på huvudet och ryckte på axlarna.

-Åk hem till Makedonien, sa Sam argt och halsade resten av ölen. Nej jag menade inte så, sa han avväpnande när Dusan mörknade och knöt näven. De e klart du ska få stänga nu. Så där ja, nu går vi! Inge bråk här Muhammed!

Den tunnhårige, snarare snaggade killen bakom tidningen tittade intresserat efter dom när dom gick.

Utanför krogen hann han upp de båda kumpanerna och sträckte fram handen.

-Tjänare grabbar. Kenta Öhman heter jag. Vi sågs på gymet en gång.

Kocke tog den framsträckta handen och kramade till, rejält. Den andre grimaserade och fortsatte le ansträngt ända tills Kocke släppte handen. Kenta Öhman hade små runda glasögon, en vit långärmad t-shirt-undertröja under den tunna slitna bruna manchesterkavajen, och en slät dagsgammal skäggstubb, som var det enda han föreföll att vårda av sitt personliga yttre.

-Va vill durå? sa Kocke och log överslätande efter det kraftfulla handslaget. Du ser verkligen ut å behöva lite workout, hähä.

-Nja de va just de jag tänkte, sa den andre och slickade på sin lilla tunna italienarmustasch under den avsmalnande näsan. Jag har ingenstans att sova förståru. Jag har vare in på gymet några gånger och jag tänkte… ja du verkar ju hygglig och så… jag undrar… kan jag inte få sova över på gymet några nätter? Snälla?

-På gymet?

Den andre nickade och gnuggade nervöst händerna.

Kocke skrattade och såg på Sam, som lutat sig mot pizzerian. Han vände sig bort och började pissa mot väggen.

-Du, sa Kocke och la handen tungt på den andres axel. Säg så här: Vi behöver en städare på gymet, det ser för jävligt ut, jag skiter i vad chefen säger, jag tänker inte städa själv, jag orkar inte torka upp efter snorvalparna längre. Du kan slagga på en matta i omklädningsrummet. Aktare bara så Securitaskillen inte ser dig. De ska va släckt efter klockan åtta

Han garvade och började gå över torget i riktning mot gymlokalen, med Kenta i hälarna. Sam kom efter, vevande med armarna som om han tänkte börja flyga.

Solen hade börjat sjunka bakom höghusen. På bryggorna runt om Mälaren och Saltsjön dansades det livligt till dragspelsmusik. Midsommarstången pryddes med sju sorters blommor. Sommaren stod i sin skönaste prakt med björklöv, rallarros och midsommarblomster. Vid tunnelbanan, under regnskydden, satt några halvfulla ungdomar med ölburkar och väntade på bussen till kolonistugorna. Kocke hälsade på några av dom som han kände igen från skolan.

Sam kände sig dålig i kistan och spydde i en stor blomkruka av betong.

FEMTE KAPITLET

-Var fan har du hållit hus hela natten? undrade Berta.

Sam vände sig om på andra sidan i sängen. Han försökte skaka henne av sig, som en ko eller arbetshäst som försöker vifta bort en irriterande fluga.

-Svara då, din hösäck!

Hon hade satt sig upp i sängen. Hon hade stora, lite hängande bröst med stora knottriga vårtgårdar, under en vitt åtsittande linne. Sam kunde bara skönja dom med sin dimmiga blick när han vände på huvudet och skakade på sig en regnvåt hund. Hon hade långt lite tovigt hennafärgat hår och ett brunt stort födelsemärke på vänstra kinden. Stora mörka simmiga utvakade ögon. Kraftiga skuldror och överarmar som burit på småbarn i flera år.

Inne i barnkammaren stimmade barnen högljutt. Berta slog till honom i ryggen.

-Hur länge ska du ligga och dra dig, fräste hon så att saliven sprutade. Solen sken redan från en molnfri himmel, midsommardagen i Stockholmsförorten.

-Varför har du inte gått till jobbet? Fattar du inte att jag varit orolig? Evert påstår att du har slutat? Är det sant? Vad fan ska vi leva på då?

Sam skakade på sig och drog filtarna närmare kroppen. Han behövde ett pansar nu innan slagen skulle börja hagla. Han hade aldrig slagit en kvinna förr, men någon gång ska ju vara den första. Men det gick inte att stänga Berta ute.

-Du skulle ju hämtat barnen efter jobbet? Vad fan ska du lämna allt till mig för? Du lovade ju att… Dom låg och stortjöt när dom ringde från dagiset. Tänker du börja hänga ute med Kocke igen, och komma hem på lyset? Fan jag tar ut skilsmässa!

Hon tog honom i det långa askblonda håret och drog så mycket hon orkade. För en Simson som Sam var det en dödssynd.

-Svara då din gris! Säg nånting för fan!

-Släpp håret! stönade Sam. Jag slår ihjäl dig din sugga!

-Inte förrän du masar dig upp ur bingen och går till jobbet, din slöfock. Klockan är halv åtta. Jag är trött på att passa upp dig, hör du det!

Han hade aldrig slagit henne, och hon hade aldrig varit rädd för det, men när han nu satte sig upp med ett ”FAN!” så släppte hon honom i förskräckelse och kröp ihop som om hon skulle få en örfil. Hon värjde sig för den första, och den andra, men sedan låg hon i sängen med Sam över sig, med bägge händerna låsta.

-Din jävla gnatkärring, stönade Sam, ansiktet förvridet av ilska. Jag är trött på ditt förbannade gnäll. Nu är det jag som drar. ta du ut din skilsmässa om du vill!

-Du får inte dra, din fega jävel, skrek Berta, och nu började tårarna spruta. Han låste hennes händer så det krasade i handlederna. Han reste sig upp ur sängen, hon tog telefonen vid nattygsbordet och slängde efter honom, och fick en örfil till som fick henne att stupa i sängen, som knakade under hennes 1.75.

Sam rafsade ihop lite kläder och försvann ut genom dörren som for igen med en smäll. Han hörde Berta yla därinne, hysteriskt, förtvivlat, besinningslöst.

Så var hon ensam i lägenheten, med tårarna rinnande och ansiktet rött och blått av smällarna. Allt hade gått så fort och nu ångrade hon sig med en gång. Hon grät mot kudden så kroppen skakade och märkte inte de båda flickorna, som förskrämda dök upp på tröskeln i långa nattlinnen. Hon kom på att det ju var Midsommardag, och att posten inte delades ut. Men Evert hade ju sagt att Sam slutat? Femåringen tittade på henne med stora frågande förskrämda ögon. Det långa solblekta håret var okammat och tovigt. I nästa sekund började treåringen tjuta i falsett, och storasystern stämde med ens in, fast lägre och hulkande. Berta satte sig förtvivlat upp och kramade om flickorna så hårt hon kunde.

Dagen innan hade hon småsprungit till daghemmet i bortre änden av torget. Försovit sig, och slängt på flickorna några omaka kläder, en strumpa här, en strumpa där, ett par strump- byxor, från högen i barnkammaren där barnen brukade jumpa när de kom hem efter dag-hemmet. Det var midsommarafton och bara några få barn, från familjer som inte hade råd att resa ut i skärgården till stuga eller sommarhus. På övervåningen, närmast skolan, satt de första barnen och åt frukost, några hade till och med tillbringat natten på daghemmet. Rödögd och fortfarande omtöcknade hade hon knuffat in barnen, efter att ha rivit av dom jackor och skor. Hon slapp tack och lov de vanliga förnumstiga kommentarerna från perso- nalen, då unga dagisfröknar utan slutbetyg från gymnasiet, som hjälpte kokerskan att sleva upp gröten. Berta var okammad, yrvaken, och såg ut som en avgrundsande. Treåringen bör- jade tjuta, men Berta var sen till jobbet och lämnade ungen skrikande och sprang nedför trappan ner till torget för att ta tunnelbanan två stationer.

En vecka tidigare, när hon också var sen, för att hon försovit sig igen, stod föreståndaren, parant och med jätteglasögonen på plats, blonderat och uppuffat nyfriserat hår, och gran- skade henne med händerna i sidan.

-Är du inte lite väl sen idag, Berta? hade hon sagt och tvingat denna att stanna upp. I kraft av sin ålder spände hon ögonen i den långa kraftiga 25-åringen, som var nästan huvudet högre, och talade strängt till den olydiga mamman som hon brukade.

-Du vet mycket väl att du ska vara här före åtta, fortsatte hon och tittade i sina papper. Du kan förlora den här platsen, som ni fått lägsta avgiften för. Vi kan dra in frukosten för Joha-nna och Vilhelmina om du inte kommer i tid i fortsättningen.

Berta orkade inte ödmjuka sig och falla på knä för att tillbe överheten. ”Dra åt helvete, sat- kärring” sa hon så tyst hon kunde, och armbågade sig förbi den kvinnliga föreståndaren mot ytterdörren.

-Det blir värst för barnen det här, så skyll dig själv, hörde hon föreståndaren Märta fräsa efter henne, när hon slog igen ytterdörren.

Som vanligt småsprang hon till jobbet på arbetsförmedlingen från tunnelbanan. 8.30 var absolut i sista sekunden, innan hennes chefer skulle börja fråga. Hela förmiddagen hörde hon treåringen Johannas hemska skrik i bakhuvudet.

Hon grät över blanketterna, och lovade sig själv att skämma bort barnen när hon och Sam skulle gå till Arkaden, gallerian som var öppen hela midsommarafton, och där de kunde åka elektriska tåg och hoppa i bollhavet. Hon ringde till posten för tala med Sam.

-Sam gick för en stund sen, sa Evert med sin entoniga röst. Han sa att han tänkte säga upp sig, och det höll jag med honom om. Han har misskött sig tillräckligt.

Då och då stack arbetsförmedlaren Stig, som älskade att studera Bertas åtstramande jeans och tilltalande byst. Han frågade alltid om hon var färdig med underlaget som han skulle presentera för gruppen. Dataskärmen, som var 1980-talets stora nymodighet, spred sitt kalla ljus över Berta, som fortfarande inte hade lärt sig alla kommandon. Stig ville alltid sträcka sig över henne, bakifrån, och hjälpa till, men hon fräste åt honom, och bad honom vänta. De jobbade bara halvdag, och han lät hotfull när han besviket lämnade henne i den lilla cell där hon jobbade, med utsikt över ett annat förortstorg.

Hon märkte att hon bara fått på sig ett ärmlöst linne, och alldeles för liten behå, och natur- ligtvis såg Stig det också. Hon försökte rätta till linnet så att det skylde bysten, och Stig stod bakom henne, doftande svett och deodorant i sommarvärmen. Han var över 50 men verkade tro att han fortfarande var i sina bästa år, och en flickornas Kurt i den hönsgård där han placerats som tupp. När han böjde sig över henne vidrörde han hennes stora hårfall och såg rakt ner i urringningen.

-Jag måste ha iväg rapporten klockan ett, innan vi stänger, sa han och försökte låta för-handlingsbar. Berta hade ögonen på den fosforskimrande dataskärmen, där listor på namn långsamt gled uppifrån och ner, uppifrån och ner.

-Kan du bara gå ut Stig, jag ska göra vad jag kan.

-Ja det hoppas jag, sa arbetsförmedlaren, med en röst som om han avslutade en runkande onani.

När kamraten Siv började pumpa henne på lunchen började hon gråta igen. Hon hade inte hört ett ljud från Sam. Förmodligen hade han ilsknat till på jobbet, det var inte första gången, och börjat supa med Kocke igen. Siv var nordiskt blond, stort sprayat hårt pudel-klippt enligt tidens mode, utmanande blus med stora brön och välskräddade välstrukna klänningar av senaste modell. Hennes dom över Sam var alltid fördömande stenhård:

-Fan vilken slusk han är! Honom ser du aldrig mer, tro mig. Det sa jag redan från början eller hur? Jag fattar inte hur du kunnat stå ut med honom i fem år Berta!

-Du har inte varit gift Siv, snörvlade Berta. Du vet inte hur de e.

-Nej det är jag glad för! Gud att du har stått ut.

Siv hade haft ihop det med Stig, men sedan de gjort slut hade han börjat uppvakta Berta istället. Nu hade Siv träffat ingenjören Anders, men till slut hade hans fru Hjördis kommit på dom, hemma, medan barnen lekte i ett annat rum. Berta hade varnat henne, men för tomma öron. Hjördis hade hotat med skilsmässa, och då hade Anders slokörat flyttat tillbaka till villan i Hässelby. Siv fortsatte att träffa honom ibland, på nåder. Han var väldigt bra ”i sängen” sa hon, lite mystiskt. När hon sedan träffat journalisten Tage, som redan hade två havererade äktenskap bakom sig, hade Anders fortsatt att förfölja henne, bönat och bett i ett års tid. det hade slutat med att Tage spöat upp Anders en kväll på ett ställe i Gamla Stan, där de stött på honom, redigt berusad. Men Tage hade flera älskarinnor på gång, hade Siv upptäckt. Nu ringde han bara när han kände sig ensam, och fick komma till henne, på nåder. Ibland visste inte Berta om Siv avundades henne fast hon aldrig skulle erkänna det?

Nu träffade Siv, som gick mycket på krogen, biologiläraren Vicke, och hade allt sjå i världen att hålla den knullsugne Tage på armlängds avstånd. fast dåligt samvete hade hon inte. Bara hon tog sina p-piller så.

Berta hade hört allt det där till leda, och trofast lyssnat varje lunch när Siv drog sina senaste eskapader på erotikens och den sexuella lustens område. Ändå kändes det skönt att sitta här och gråta ut inför den erfarna Siv, som var tio år äldre än Berta.

Till slut dök Stig upp i lunchrummet och avbröt det ömsesidiga biktandet.

-Är det här ni sitter flickor, sa han och såg roat på dom. Han lät munter som vanligt och försökte tränga sig ner i en stol mellan de båda vännerna.

-Sätt dig nån annan stans din bock, sa Siv bestämt. berta och jag har lite å snacka om.

-Jajaja, grumsade Stig och lirkade sig upp i stående ställning. Men underlaget ska va klart och utskrivet till klockan två. Annars blir det du som får jobba arschlet av dig ikväll, Sivan, sa han och försökte klappa henne i baken i mellanrummet mellan stolsryggen och sitsen. Sedan stegade han myndigt iväg, lät ögonen spela över rummet, där flickor och äldre damer uppehöll sig med sina 30 minuters lunch. han älskade jobbet som ”tupp i hönsgår-den” som han sa. ”Om ni visste hur bra jag har det pojkar” kunde han säga till de andra manliga arbetsförmedlarna, som var sju, och bara hade äldre damer att ta hand om, några som hade jobbat på kontoret i 20 år.

Klockan två samlade Berta ihop sig och gick hem. När hon stack in huvudet i Sivs modul stod Stig där och bräsade med benen i sina allt för små konstymbyxor. När han såg Berta komma vände han på klacken och gick irriterat bort i korridoren.

-Jag måste jobba över Berta, sa Siv med glasögonen på näsan. Ditt underlag måste vara klart idag, midsommarafton eller inte. Vi kan ses sedan, hemma hos dig? Eller kanske på Stinsen?

-Tänker Stig jobba över också, sa Berta misstänksamt. Hon brydde sig ändå över den äldre väninnans ”eskapader”.

-Det tror jag inte. Han har väl familjen ute i skärgårn? Sen träffar han den där unga konto- risten på Handelsanställdas har jag sett. Elvira, 23. Han sa att dom skulle gå ut ikväll, han har sagt till sin fru att han jobbar över. Han snackade med en av dom andra på sitt rum när jag råkade lyssna. ”Lammkött” du vet. Ja du vet hur han håller på. Vet inte vad jag tänkte på när jag gick ut med honom? Men de e ju fem år sen.

Berta gick hem med barnen. Femåringen Johanna var nästan munter, men det var en tilltvingad munterhet som snart övergick i grinig klängighet. Berta bytte några ord med personalen på Vilhelminas avdelning om att det just nu ”var lite struligt”, vilket vem som helst med ögon och öron i behåll också kunde konstatera, men hon möttes bara av oförstående blickar. Föreståndaren Märta Ek hade alltid samlat personalen under sina dominanta vingar. Gentemot föräldrarna stod personalen upp som en man, och nåde den ibland dessa som avvek från mängden och förrådde solidariteten. Mot föräldrarna var det alltid taggarna utåt. De skulle hållas kort.

Vilhelmina sov oroligt, var trött och på kvällen närmast apatisk. Efter TV och sagor och en hoprafsad middag med ris och fiskpinnar fick hon tillslut den minsta att somna. Sedan började tröstandet av Johanna och besvarandet av alla hennes frågor. Det var lika mycket för Bertas egen skull.

-Pappa är inte elak. Han måste bara sluta jobba och lugna ner sig, han kommer säkert tillbaka sen lilla gumman. Du vet ju att han brukar gå ut och träffa Kocke eller sina kamrater från jobbet. Han kommer säkert i morgon.

Men själv var hon inte så säker.

När telefonen ringde sprang hon ut i köket, klädd i bara linne och trosor. En halvfull flaska Vino Tinto stod på diskbänken, fullt synlig. Men det var bara Sivan.

-Hej, jag är hos Vicke, du vet han vill gärna träffa dig. Jag tror till och med han kan tänka sig en trekant och betala för det också. Vad säger du? Bra betalt. Och Tage har ringt, han ger sig aldrig. Jag är rädd han kommer å dyka upp snart. Det lät som att han var ute med en massa brudar, full som ett ägg. Jag skulle lätt kunna sno några kronor av honom om jag ville, han låter alltid kavajen ligga och skräpa. Du, vi får snacka mer i morgon. Har Sam dykt upp än?

-Nej, inte än.

-Äh, ryck upp dig, karlar finns det gott om. Vi får snacka när vi ses på jobbet efter helgen.

-Du e inte klok Sivan. Jaja vi ses. Om jag orkar.

Hon visste inte om hon skulle skratta eller gråta. Hon greppade vinflaskan och slog upp ett stort glas, men det var inte mycket tröst. Nu visste hon inte vem hon skulle ringa. Ingen av hennes gamla bekanta var särskilt mycket att hålla sig i när stormen ven utanför fönstret.

TV:n malde på, underhållning på ena kanalen, en långtråkig och obegriplig deckare på den andra. Ljusen nere från centrum svaga ock solen började sakta gå ner bakom vattentornet. Inifrån sängkammaren hördes båda barnen småsnarka och andas pustande. Det var varmt och hade börjat duggregna, en fuktig värme som strömmade mot henne när hon öppnade fönstret. Det var havsbris i luften, luktade gott. Hon längtade plötsligt ut till skärgårn.

Om en vecka hade hon semester med barnen. Fjorton dagar på Nåttarö i kommunens rödmålade stugor. Billigt om man var fattig och ensamstående, vilket hon brukade låtsas när hon bokade. När lappsjukan gått över efter den första oroliga, bara lite mörka natten hade hon gjort ett metspö och lärt Johanna att meta från några klippor. Var hon lärt sig det själv hade hon ingen aning om. Kanske i Orhem, när farsan var något så när nykter. Hon låg i gräset utanför stugan och andades in dofterna mellan en och annan cigg. Hon låg bakom en stor mäktig en och läste tjocka tegelstensromaner om kärlek och romantik. Förra sommaren hade Sam till och med försökt läsa en deckare med stor stil som hon lånat med åt honom från biblioteket. De hade inte sett på TV på 14 dagar, och hon stortrivdes. Det hade varit ömsom sol, ömsom regn, och hon var stolt över Sam, som legat i solarium hos Kocke hela våren och gick omkring på stranden i minimala badbyxor och det långa blonda håret i en hästsvans och spände musklerna, och jagade barnen som skrek av förtjusning. Han smakade salt när de låg med varandra på natten. Inte ens när det regnade hade Sam protesterat utan snällt lekt med barnen och hjälpt henne med mat från handelsboden och städning och bäddning. Allting gick i ett och man glömde snart tiden alldeles. Det var det perfekta livet, varför var det bara 14 dagar om året? Sam gjorde barkbåtar, som han lärt sig som barn, och hjälpte till med att lägga pussel på kvällen. Han glömde totalt postjobbet för några veckor. Hon trodde då att allt skulle fixa sig till det bästa.

Nu grät hon, med huvudet i händerna, småfull av vinet, hopsjunken över köksbordet. Grät över sin otillräcklighet som mor och älskarinna. TV:n skvalade på i vardagsrummet, röster och musik som just nu var hennes enda sällskap. Hon gick in till Johanna, som alltid skulle trängas och sova med föräldrarna. Hon la sig bredvid femåringen och somnade med huvudet och ansiktet i hennes lång toviga hår.

FEMTE KAPITLET

Sam begav sig omedelbart till Kockes gym.

Solen stod redan högt över stadsdelens centrum. Det stenlagda torget var täckt av ett fint damm som rördes upp och ner när Sams gymnastikskor, modell 43, hastigt sneddade över. De vitgrå fyravåningshusen i brutalfunkis, med sina små cementerade balkonger med blomsterlådor och kubliknande lägenheter, var tysta och verkade tömda på folk. Han såg bara några alkisar som väntade på att systembolaget skulle öppnas, ovetande om att det var helgdag även idag. Några husvilla ungdomar satt på bänkarna vid tunnelbanan.

Sam bankade länge på glasdörren innan Kenta Öhmans snaggade äggformade huvud dök upp bakom bambujalusin.

-Vafan äre om. Äre kuppövning?

Sam armbågade sig in och såg sig omkring.

-Var e Kocke?

-Hur fan ska jag veta det? Han e väl hemma hos sig?

-Får jag låna telefonen. Jag måste ringa.

-Vänta, vänta, vänta…

Kenta uppförde sig som om han redan ägde gymmet, det irriterade Sam. Han betraktade sin långa rejäla kroppshydda med skulpturala muskler i speglarna i lokalens bleka morgonljus. Han hade varit med ett tag med några kroppsbyggare, som alltid stod och jämförde musklerna framför speglarna. Det var alltid några små muskler som skulle tuktas och underhudsfettet som kunde gymnastiseras bort. han såg hur orakad och glåmig han såg ut, som om han legat med ansiktet i aska. Påsar under ögonen, otvättat hår. Satans Berta tänkte han och var glad att mobiltelefonerna inte var uppfunna än.

Kenta kom ut från Kockes rum bakom jalusierna med telefonen och sladd i handen. han hade väl sovit där inne? Han räckte Sam telefonen med ett inställsamt flin. Sam tog den och satte sig i den minimala soffgruppen för att ringa. Han fattade inte att Kocke stod ut med den här nissen? Hade han flyttat in för gott på Kockes kontor?

Medan Kenta ordnade frisyren i den största spegeln hörde han Sam mumla i telefonen med Kocke. Som om han inte ville att Kenta skulle lyssna. Kenta skakade på huvudet, satte glas- ögonen på plats och gav spegeln en trånande blick i profil, som han sett Orup göra på TV. Han strök sig över den klädsamma dagsgamla skäggstubben. Bestämde sig för att den dög. Kenta undersökte armarnas minimala muskler och gjorde några poser framför spegeln. De urblekta jeansen, som hade den rätta nötta elegansen, satt snyggt uppstramade om hans närmast obefintliga kön. Stadigt förankrade av ett par röda hängslen. Hans lite sneda ögon och tunna mustasch gjorde att han togs för en invandrare, vilket retade honom oerhört.

Sam mumlade i telefonen högre och högre, medan Kenta gjorde en sista piruett framför spegeln och vände sig mot Sam.

-För fan Kocke, väste denne så högt att bambujalusierna började rassla. Du måste låna mig pengar, jag är ju för fan black. Jag har ju ingenstans att bo!

Kenta skrev på en lapp som han la framför Sam på glas- och bambubordet.

-Du kan slagga här.

Sam sköt undan lappen som om den var något indiskt oberörbart.

-Kom igen nu Kocke. Jag behöver pengar.

Det gruffade ännu värre i andra änden på telefonen.

Kenta plitade med sin lilla pikturstil på samma lapp.

-Be honom komma hit. Jag har en idé.

Sam viftade som om Kenta var en irriterande spyfluga och fortsatte.

-Äh kom igen nu Kocke. För gammal vänskaps skull. Du HAR stålar, det vet ja.

Telefonluren i hans hand gruffade högt av förtrytelse.

Kenta skrev igen: Det kan bli mycket stålar. MYCKET.

-OK, kom hit så får vi snacka lite mer, sa Sam surt i telefonen. När han lagt på luren bligade han misstänksamt på den flinande Kenta.

-Jag hoppas du har rätt… Annars ska vi fan i mej…

-Spöa upp mej?

Sam såg mörk ut, och Kenta gick in på ”kontoret” och hämtade lite surt halvljummet kaffe och en torr chokladkaka han hittat i Kockes skrivbordslåda, som han bjöd Sam. Kenta satte sig igen och slängde upp fötterna på bordsskivan. Odören fick Sam att retirera medan han doppade chokladkakan i kaffet. Så satt dom tysta, närmast orörliga och stirrade på varandra medan Kenta petade tänderna, och Sam genomgick ångestfyllda metamorfoser i nästan en halvtimma innan Kocke dök upp.

-Nå, sa han, och vräkte sin stora kroppshydda i den tredje bambufåtöljen. Vad sysslar NI med då?

Kenta gick in i förrådet, där han staplat sina tillhörigheter, väl emballerade med brun tejp. Han vinkade på de båda muskelknuttarna att resa på sig. En gammal nött sovsäck hade han rullat ihop i ett hörn, på det smutsiga cementgolvet.

-Fy fan, haru slaggat på dendär, sa Kocke och flinade. Du måste vara fakir, Kenta.

Kenta öppnade ena lådan, och som en trollkonstnär tog han fram två rejäla smokingkavajer, vita skjortor och byxor, och glansiga svarta skor. Till det två silverfärgade slipsar.

-Var fan har du snott dom där? kom det från både Sam och Kocke.

-Prova dom här, sa Kenta och log.

Kocke och Sam stirrade på varandra.

-Prova dom här, sa jag.

-Du kan ju för fan inte vara klok, sa Kocke med avsmak. Är du bög? Jag är ju för fan inte ens konfirmerad.

-Nä inte jag heller, sa Sam misstänksamt mot den leende Kenta.

Sam stirrade på Kocke. Kocke glodde tillbaka.

-Varför?

-Ja just det?

-Fråga inte. Jag vill bara se om dom passar?

-Vafan menaru?

-Skärp er nu. Har ni aldrig sett snygga kläder förut?

Sam betraktade sina smutsiga jeans. Kocke drog förnärmat i sin allt för korta t-shirt, som knappast täckte den stora ölmagen. De såg åter skeptiskt på varandra, men med lite större intresse.

-Fattar ni inget, sa Kenta knipslugt. Det ingår i planen.

-Planen? Vicken plan?

Kocke såg för en gångs skull nollställd ut. Sam bara gapade misstroget.

-Har ni varit på Café Opera nån gång, sa Kenta allvarligt.

-Caf.. fé Opera? Nä va skulle jag där å göra?

-Nä just det, fortsatte Kenta och undersökte sömmarna i kavajerna. Det är det som ingår i planen.

-Planen?

-Ja just det, jag har en plan. De blir kul. Vi ska göra affärer. Sätt på er kläderna nu och bråka inte.

Konstigt nog: Både byxor och kavajer satt som gjutna. Åtminstone på Sam. Kenta lovade Kocke att lägga ut byxorna för att dölja lite av ölmagen. Kocke fick ta den största vita skjortan. Sam sträckte på sina 1 och 90, och upptäckte plötsligt att kläderna verkligen gjorde mannen. Han kråmade sig i spegeln. Kocke såg avundsjukt på honom medan Kenta satte sig i bambufåtöljen med nål och tråd. Varför hade HAN aldrig tänkt på det här förut, tänkte Sam utan att inse det orimliga i det hela. Han gjorde sig ju verkligen i… ”rökrock”.

-Kavajärmarna är för korta, men det fixar sig, sa Kenta med kännarmin. Du får kavla upp ärmarna lite, det ser tufft ut. Fyrtornet och släpvagnen.

Varken Sam eller Kocke förstod vad han menade. Kocke mjuknade när Kenta tog fram en rosa skjorta med krås, mycket elegant, storlek XXL. Med de silverrandiga slipsarna såg de ut som helt nya personer.

-Ni får raka er och kamma barret, sa Kenta och klämde på Sams muskler, som spände maxi- malt i kavajen. Ni klär verkligen i frack. Det ser ju ut som ni ska på Nobelmiddag. Urflott.

Sam såg på Kocke, som inte kunde sluta beundra sig själv i spegeln. Han fick ett saligt uttryck i det skäggiga ansiktet.

-Otroligt, helt otroligt. När åker vi?

-Sakta i backarna, flinade Kenta Öhman. Inte förrän ikväll förstås. När småviltet börjar samlas på Operan. Vi ska ta lite godis från barnungarna.

Sam drog i de korta kavajärmarna, han kände sig instängd som i en rustning från medeltiden. Han var tveksam, men Kocke däremot glad som ett barn.

-Vad sägeru Sam, frustade han mot spegeln. Haru nånsin sett en sån stilig karl förut?

Sam såg tvekande på Kocke. Var det maskerad? Kockes ölmage gick inte att dölja, men byxorna satt ordentligt uppe med ett par hängslen. Slipsen förhöjde hela intrycket. Kocke strök sig över det kortsnaggade håret.

-Nu fan ska jag duscha, sa han beundrande mot spegeln. Försten in. Det var ett tag sen.

Kenta flinade. han såg att Kocke redan vunnits för ”saken”. Sam återstod att övertyga.

-Ett ögonblick, sa han och granskade sina kreationer från topp till tå. – Det saknad något?

Sam och Kocke såg ner på sina fötter, med strumpor som avslöjade varsin bucklig stortå.

-Ni måste prova skorna. Äkta lackskor. Passar bra för killar i frack. Eller vanliga myggjagare. Och vi behöver lite stålar.

-Ajajaj, de va värre, sa Kocke lite besviket och satte sig i en korgstol, så det spände i kosty-mvecken. Kenta rusade fram.

-Försiktigt för fan! Akta kläderna för fan!

Det var för sent. Bägge kavajaxlarna hade redan spruckit i sömmarna.

-Herregud, stönade Kenta. Kom för fan ihåg att ni inte får sätta er, era drumlar. Ni är alldeles för breda om axlarna.

Han såg sig om efter nål och tråd, medan Sam försökte röra sig så lite som möjligt i sin smoking. Han betraktade längtansfullt sina gamla slitna jeans, så sköna de verkade just nu. T-tröja, jeansjackan, som hängde över en stol.

Kenta drog för draperiet för fönstret, de ville ju inte mer uppseende än nödvändigt.

-Vi kanske kan låna av farsan? tänkte Sam högt. Jag tror han har gamla myggjagare i garderoben.

-Toppen Samson sa Kocke och sken upp. Din gamla schyssta farsa.

-Gör de, sa Kenta och hjälpte Kocke av med kavajen. Jag måste sy. Sen kan vi gå och käka frukost.

Han fick hjälpa de båda att knyta upp slipsarna och försiktigt knäppa upp skjortorna. Kocke var hjälplös som ett barn, som behöver kläs på och av.

Sam och Kocke klädde på sig och traskade över torget mot faderns dystra lägenhet.

-Var fan e alla människor, muttrade Kocke innan han kom på vad det var för dag. I de små butikerna runt torget började invandrade handlare ordna rader med frukt, förpackningar och extraerbjudanden.

Sams pappa öppnade och stirrade på Sam och Kocke.

-Tjänare grabbar, stig in.

Fördragna gardiner släppte bara in måttligt med solljus. Fadern lufsade före in i vardagsrummet, där en stor rutig soffa stod placerad framför TV-apparaten. En bokhylla i teak med All världens berättare, några bokklubbsböcker, och antikvariatsfynd i röda slitna skinnband. Sam kunde aldrig upphöra att tänka på alla bokklubbspaket han burit ut.

-Sätt er grabbar, sätt er. jag ska sätta på lite kaffe.

Kocke skruvade på sig i soffan, glad att vara i sina gamla slitna kläder igen. För en gångs skull var han inte så talför utan glodde på sina gamla nötta sandaler och trasiga strumpor. Att Kenta kunde sy blev han plötsligt imponerad av, det skulle han själv kunnat behöva. På Kockes lindrigt vita t-shirt stod med palmer i bakgrunden: ”Jag har också varit på Las Palmas”.

-Hur går det med jobb, undrade fadern, lite gladare när doften av kaffe spred sig i lägenheten.

-Inge vidare farsan. Du, vi behöver låna ett par svarta skor. Har du några par?

-Säkert grabben. Har inte använt dom på väldigt många år. Varför?

-Vad har han för skonummer, din farsa? väste Kocke och stirrade på sina enorma sandaler.

Sam gjorde en avvärjande gest.

-Du, farsan. Vi har lite ont om stålar. Kan du låna lite?

-Hur mycke då? hördes det misstänksamt från köket.

Sam tittade på Kocke.

-Några hundra bara. Du får tillbaka. (Han längtade plötsligt väldigt mycket efter en kall öl, rösten lät skrovlig som om den sandpapprats.)

Farsan kom in och dukade upp kaffekoppar, uppskuren limpa, hushållsost och smör. Sam och Kocke slukade fyra limpskivor var, smulade i knäna, och sörplade kaffe som två kameler.

-Några hundra? sa farsan och rörde sig oroligt i den lilla fåtöljen. Han gned sig på den stora näsan och verkade läsa i kaffesumpen. Är… är du också arbetslös Kocke?

-Nänä, jag har ju gymet. Kunde gå lite bättre förstås, skulle… behöva förnya lite… har lite dåligt med cash just nu…

-Ja det e klart, sa farsan och gned sig över näsan med pekfingerknogen. Öh… var du med Sam igår Kocke? Midsommarafton?

-Nä… nä jag var ute me ett gäng i skärgårn. På Grinda.

Farsan lyste upp som av ett gammalt minne.

-Ja tänk den som kunde få åka ut till skärgårn igen. Det är åratal sen jag var där. Minns du Sam när morsan levde. Vi brukade tälta på Nåttarö.

Sam nickade och bredde smör på den sista limpskivan.

-Vi var ju ett helt gäng byggjobbare på den tiden som tältade där. Hela fackföreningen var med, ja herre Gud. Jag minns särskilt basen, Grundström från Vilhelmina, han hade varit rallare när han var ung, en sjujävel till karl. Du skulle sett honom Kocke, han hade väl dina midjemått ungefär och var stark som en björn. Kunde bära säkert tio takplåtar själv, bollade med dom som om de varit limpskivor. (Fadern skrattade och slog sig på knäna.) Han lyfte en tolvtumsplanka som om det varit en fjäder, du vet vi hade talja och vinsch, men inte han inte! Han bar allt på axeln. Ja jädrar i det!

Sam skruvade sig, han hade hört allt förr. Kaffet var urdrucket. Men farsan gick inte att hejda.

-Jag träffa ju morsan på båten, gamla Björkskär du vet. Hon var kokerska där, minns du det Sam? Nej du var för liten förstås, det var ju 1946 det här, ni var ju inte födda ens. vet du varför vi döpte barnen till Sam och Gladys, kocke?

Kocke skakade på huvudet och försökte se intresserad ut.

-Ja det är ju egentligen en lång historia, men det är väl främst för dom där filmstjärnorna som var på modet när en annan sprang på Röda Kvarn, vad var det nu dom hette Sam?

-Kommer inte ihåg, farsan.

-Klart du gör. Vi har ju pratat om det många gånger.

-Nej jag gör inte det. Du farsan vi måste pysa. Hur blir det med skorna?

-Ja det e klart, skorna var det ja… Kom ska vi titta.

Sam och Kocke, som suttit på nålar, reste sig samtidigt så bordet nästan välte. Fadern reste sig också, långsamt, och muttrade:

-Vad fan var det dom hette dom där två?

Sam gick före in i det lilla sovrummet, prydligt bäddat med en skotskrutig filt hopvikt över ena fotändan. Precis som han mindes det när morsan levde. En brun byrå pryddes av några fotografier, men innan börja intressera Kocke för deras härstamning hade Sam ryckt upp en garderob och börjat rota vid golvet.

-Nej, nej, inte där Sam, den dära garderoben är det ju.

Längst in hittade de två par gamla svarta smala skor, som nog skulle kunna putsas upp med lite skokräm. Fadern letade fram en påse och gav Sam. Farsan hade ganska stora fötter, det skulle nog gå med ett skohorn. Sam la ner det i påsen.

-Jättebra farsan, det blir alla tiders. Du, har du några hundra…?

Fadern bet sig i underläppen. Sam vägde nervöst på fötterna med en svart sko i var hand.

-Ja, det e klart att du ska ha lite pengar grabben, sa han och tog upp portmonnän, som han bar i bakfickan. Har… har du sökt några jobb förresten?

-Javisst farsan. På måndag bär det iväg… till arbetsförmedlingen. Du farsan jag lovar. Vi sticker ut i skärgårn med Berta och barnen så fort det går…

Fadern tittade misstänksamt på Sam, snett underifrån. Han muttrade.

-Jag fattar inte att du som är stor och stark inte kan få några riktiga jobb? Du skulle gått gymnasiet som jag sa. Vad tror du Kocke?

-Jag kanske kan fixa något åt Sam på gymmet, sa denne snabbt. Klart vi ska åka ut i skärgårn Rune. Sam behöver bara lite stålar under tiden… ja du vet.

-Kan du fixa något Kocke?

-Ja jag ska tala med ägaren i morgon. Jag lovar.

-Ja herre Gud, sa fadern och öppnade portmonnän. Jag borde ringa posten och fråga hur man kan sparka en kille bara för att han kommit ihop sig med en förman så där. När jag jobbade så hände det ju, men det fanns svartfötter som gärna tog jobbet, fast dom inte var med i facket… Vi strejkade till och med en gång på ett bygge, det gjorde vi. Är du med i facket Kocke?

-Öhh… självklart.

-Vilket fack?

-Öhhh… det minns jag inte på rak arm…

Fedrn öppnade plånboken och tog fram två vikta hundralappar.

-Räcker det med två, sa han tveksamt.

Sam och Kocke såg hungrigt på de vikta lapparna.

-Kanske en till. Det ska väl räcka?

-Räcka och räcka, sa fadern surt. Vad gör ni av pengarna? Berta då? Hon har väl inte slutat jobba?

-Nej det förstås, sa Sam irriterat.

-Lite jobbigt för Sam att be Berta om pengarna förstår du Rune, försökte Kocke hjälpa på traven.

-Vadå jobbigt. Är du inte karl i huset? Ni delar väl på pengarna du och Berta?

-Snälla farsan, ro hit med pengarna nu, börja inte bråka, sa Sam ännu mer irriterat.

-Va menar du? Ro hit me pengarna, säger man så?

Sam ledsnade på att vara Mr Nice Guy. Han snodde åt sig portmonnän ur faderns hand och länsade den snabbt på hundralappar, väl vetande att fadern inte litade på att banken skulle sköta hans knapphändiga ekonomi. han slängde plånboken på sängen och tog Kocke i artmen.

-Kom nu så går vi!

-Sam för helvete, var ska du? Kom hit säger jag!

Men det var länge sen Sam gjort som fadern sa. Han drog med sig Kocke och de lämnade lägenheten skyndsamt. De väntade inte på hissen utan tog trapporne så fort det gick.

Väl ute på gatan kom Sam på vad de båda skådespelarna hette, varför hade han inte kommit på det uppe i lägenheten. Kanske hade det blidkat farsan lite?