- Den skönlitterära framtiden: De kvinnliga författarna går i täten! (boktips i tidskriften bis, 2018)+Boktips 2020-2024, bl.a. om Karin Boye, autofiktion och tinder-romaner, CJL Almqvist, Victoria Benedictsson, Arbetardiktare och arbetarskildrare, hbtq-böcker, erotik, bdsm, även fackböcker om litteratur, idéhistoria och filosofi.
- Den okända Karin Boye (bis, 2013)
- Arbetardiktare, arbetarförfattare, vad är arbetarlitteratur?
- Att återerövra kulturarvet + Intervju med Bertil Jansson, fd kulturansvarig på LO
- Recensioner av Arbetslösa noveller.
Den skönlitterära framtiden: De kvinnliga författarna går i täten! (boktips i tidskriften bis, 2018)
Jag tillhör de där hopplöst gammaldags som tycker att det inte skrivits någon riktigt bra svensk skönlitteratur sedan Sven Delblanc och Göran Tunström gick ur tiden. Delblanc dog 1992, Tunström 2000. Men det bästa jag läst sedan dess har skrivits av kvinnliga författare, och det har ju sagts förut: det svenska kulturlivet bärs på många sätt upp av kvinnor. Kvinnor som läser böcker och går på teater, kvinnor som går på konserter, kvinnor som går på konstutställningar. Numera också kvinnor som skriver, och skriver mer och bättre än männen.
När jag läste litteraturvetenskap på 1970-talet imponerades jag, som så många andra, mycket av Ulf Lundells språkliga symfoni Jack. Men sen dess har jag tappat intresset för Lundell som bara återupprepat sig i bok efter bok. Kvinnliga kritiker gick till storms mot de manliga författarna på 1980-talet, och kallade deras verk (ibland lite orättvist) för stilistiska tårtor utan innehåll. ”Se på mig hur bra jag kan skriva, vilka långa och komplicerade meningar.”
I den gruppen klumpades lite orättvist ihop Klas Östergren, Ernst Brunner, Ulf Lundell, och en typisk representant som Björn Ranelid. En särling som stod utanför stiltårtornas gäng var Stig Larsson, vars betydelse säkert var stor på 1980-talet, och fortsätter att vara betydande med sin kallt registrerande och personliga språkstil. Även Jonas Gardell bör nämnas, inte minst som hbtq-författare.
Sedan skedde en vindkantring på 1990-talet tror jag. Plötsligt överglänste de kvinnliga författarna sina manliga kollegor, utom några maskulina furor som fortfarande vajade stolt i snålblåsten, som Norén, Tunström, Lars Gustafsson, Tranströmer, Torgny Lindgren, Klas Östergren och Per Olof Enquist, eller en debutant som Per Hagman. Men den kvinnliga anstormningen var stor, från gamlingar som Sara Lidman, Inger Alfvén och Kerstin Ekman, till poeter som Ann Jäderlund, Katarina Frostensson, Birgitta Lillpers, Kristina Lugn och Eva Ström, och prosaister som Aino Trosell, Inger Edelfeldt, Mare Kandre, Lotta Lotass, Anna-Karin Palm, Susanna Alakoski, Elsie Johansson, eller barn- och ungdomsförfattare som Maria Gripe och Barbro Lindgren. Många andra borde nämnas, men det får räcka med dessa exempel.
På 1990-talet går de kvinnliga författarna definitivt upp i bredd med de manliga i antal, på 2000-talet tror jag de passerar dem. Det är i så fall ett svenskt litteraturhistoriskt paradigmskifte.
Och bland de bästa, som motsäger mitt första, lite provokativa uttalandet, är Carina Rydberg, och det oroar mig mycket att hon inte gett ut någon ny roman sedan 2006 (”Den som vässar vargens tänder”). Den nya romanen ”Främlingarna” har annonserats av förlaget i många år, och ska nu enligt uppgift komma ut 2017. (Ej utgiven 2020.)
Tre nya kvinnliga författare jag skulle vilja nämna är Amanda Svensson (”Allt vad jag sa dig då är sant”, 2014), Therese Bohman (”Den andra kvinnan”, 2014, ”Aftonland”, 2016) och Augustpristagaren Lina Wolf (”De polyglotta älskarna” 2016). Här finns inga manliga svenska motsvarigheter (av större vikt) vad jag kan se, då får man gå till Norge och Karl Ove Knausgård (som behövde sex böcker för att berätta vad många kvinnliga författare kan säga i en), eller Geir Gulliksen.
Nu är det hela inte så konstigt som det låter. På 2000-talet har allt för många undersökningar visat att pojkar läser mindre än flickor, presterar sämre i skolan, inte skriver dagbok eller brev, utan istället ägnar alldeles för mycket tid åt mobilsurfande, dator- eller Tv-spel. Det är inte alltför djärvt att spå att i en snar framtid kommer säkert sjuttiofem procent av allt skönlitterärt publicerande att komma från kvinnor.
I början kommer förlagen att försöka pusha sina fåvarande manliga författare, men eftersom den stora läsargruppen är kvinnor som vill läsa om vad andra kvinnor tycker (och säkert också om mäns funderingar), så kommer även förlagen till slut att acceptera att de goda manliga författarna inte längre växer på träd i några större klasar.
Ett annat nyktert konstaterande är att skönlitteraturen blivit allt mer genreuppdelad: deckare, romance, thriller, skräck, gothic och så vidare. Även här är kvinnliga författare framstående och väl representerade, en mästare som Stephen King börjar komma till åren, och en kvinnlig mästare i många genrer, Joyce Carol Oates, får uppenbarligen vänta på sitt väl värda nobelpris. ”Manliga” genrer som i min ungdom var stora, som krig-, western- eller idrottsböcker som Max Lundgrens klassiker om Åshöjdens BK, Stig Ericssons indianböcker, har mer eller mindre försvunnit. Det var genrer som hade stora läsare bland pojkar.
De stora upptäcktsresorna är redan gjorda och skildrade i litteraturen (ett nutida exempel är Bea Uusma som skrivit den prisbelönta boken Expeditionen om Andrées polarexpedition); idag görs de stora nya upptäckterna inom människan själv och även här verkar kvinnliga författare ha ett försprång. Therese Bohman skriver lite ironiskt (i Aftonland) att män är så oerhört enkla att läsa av, medan kvinnor däremot framstår som så oerhört mer komplicerade. Det kunde ju Ingmar Bergman eller August Strindberg ha hållit med om. Sant eller falskt, det är ändå ett påstående att fundera över. Kvinnor skriver betydligt bättre om erotik också, mina föräldrars tummade exemplar av Henry Millers Sexus har fått många år på nacken, och ingen direkt manlig efterföljare som jag känner till (skulle vara Geir Gulliksen då).
Nej, 2000-talet blir nog på flera sätt kvinnornas sekel inom skönlitteraturen, åtminstone i Norden. Men vi får också en helt ny grupp författare med andra etniska rötter än svenska: Jonas Hassen Khemiri, Eija Hetekivi Olsson, Johannes Anyuru, Hassan Loo Sattarvandi, och många fler. Ofta anlägger dessa författare ett fruktbart socialt underifrån-perspektiv, det gäller både arbetarförfattare, kvinnliga författare, och så kallade (med en gammaldags nu otidsenlig bibliotekarieterm) ”invandrarförfattare”.
Med den gamla manliga skönlitteraturens regression börjar marken skaka under kulturens fötter: litteraturkritiken, som vi känt den i tidningar och antologier, försvinner allt mer. Nya medier tar över, där man snarare uttrycker sig i bloggar och tweets än med litterär essäistik. Den läsande, bildade medelklassen, som alltid ansetts vara en förutsättning för spridning av ”högtstående” skönlitteratur, är idag varken särskilt bildad eller läser särskilt mycket.
Värst är dock kanske samhällets (stat och kommuners) så påtagliga ointresse för böcker och litteratur. För en bibliotekarie, som i hela sitt liv kämpat för att få människor att läsa, och inte minst pojkar, är detta ett bittert konstaterande. Vi behöver bara gå till vårt grannland Finland för att se ett land där skola och bibliotek anses ”fint”, man bygger nya stora bibliotek, och bokläsandet minskar inte i omfång. Invandrartäta Malmö är en av få städer där bibliotekslånen ökar, för övrigt.
Med detta resonemang borde Svenska akademien snart bestå av bara kvinnor? Att det inte är särskilt positivt att samhället delas upp i en läsande och skrivande halva, som främst består av kvinnor, och en som sysslar med helt andra, och betydligt mer materiella och destruktiva saker, är som alla förstår inte bra. Att kvinnliga författare för mig framstår som så mycket mer intressanta än manliga är ju bara att gratulera. Men att pojkar och män läser allt mindre skönlitteratur, det är en samhällsfråga av allvarligare slag.
Bilaga: Kvinnor och relationslitteratur, 2010-talet
Tidiga föregångare: Jane Austen, Förnuft och känsla (1811), Stolthet och fördomar (1813), Mansfield Park (1814), Emma (1816), Övertalning (1818), Northanger Abbey (1818). Emily Brontë, Svindlande höjder (1847) Charlotte Brontë, Jane Eyre (1847), Anne Brontë, Agnes Grey (1847), The tenant of Wildfield Hall (1848). Austens och Brontës böcker utgavs anonymt, ofta under manliga synonymer, liksom George Eliot (Mary Anne Evans), Middlemarch (1871-72). Victoria Benedictsson (Ernst Ahlgren), Fru Marianne (1887), även senare publ. dagböcker. Selma Lagerlöf: Gösta Berlings saga (1891), Charlotte Löwensköld (1925), Anna Svärd (1928). Agnes von Krusenstierna, Ninas dagbok (1917) med flera romaner. D.H. Lawrence, Sons and lovers (1913), Women in love (1921), Lady Chatterville’s lover (1928), Kärlek bland höstackar (1933), primitivist, antiindustrialist. Sigrid Undset, Kristin Lavransdatter (1920-22) med flera romaner. Cora Sandel (Sara Fabricius), Alberte och friheten (1931), trilogi. Rut Hillarp, Solens brunn (1946) m. fl. diktsamlingar, bildkonst, dagböcker. Anaïs Nin, Dagböcker (1966-). Pauline Réage (Anne Duclos), Historien om O (1954). Erica Jong, Rädd att flyga (1973), Fanny (1980). Gun-Britt Sundström: Till Lydia (1973), Maken (1976) Inger Alfvén, Städpatrullen (1976), Dotter till en dotter (1977), s/y Glädjen (1979). Märta Tikkanen, Män kan inte våldtas (1976), Århundradets kärlekssaga (1978), Suzanne Brögger, Fräls oss ifrån kärleken (1973), Crème fraiche (1978) Agneta Klingspor: Inte skära bara rispa (1977) Inger Edelfeldt, Kamalas bok (1986), Kärlekens raseri (2001) Mare Kandre: Aliide, Aliide (1991) Carina Rydberg: Den högsta kasten (dokumentärroman m namngivna älskare) (1997) Maja Lundgren: Myggor och tigrar (2007) Maria Sveland: Bitterfittan (2007) Happy, happy (om ”lyckliga skilsmässor”) (2012) Karolina Ramqvist: Flickvännen (2009) Alltings början (2012) m.fl. Jill Alexander Essbaum, Hausfrau (2015), Nina Bouraoui, Förbjuden betraktelse (1991), Mina onda tankar (2005), Kärlekens geografi (2010).
BOKTIPS 2020-2024
Lena Andersson: Egenmäktigt förfarande (2013)
Den kv. huvudpersonen, som är konstvetare, blir besatt av en s.k. ”kulturman”, den självgode konstnären Hugo Rask. Boken skildrar, i litterär form, Anderssons korta förhållande med regissören Roy Andersson. Belönades med Augustpriset 2013. Uppföljaren Utan personligt ansvar (2014) följer samma mall, men är inte lika bra. Boken inleder en serie med liknande kvinnliga romaner. En förebild är också Carina Rydberg och Stig Larsson. Blicken är kall, ofta ganska känslolös, till skillnad från den feministiska litteraturen på 1970-talet.
Amanda Svensson: Allt det där jag sa till dig var sant (2014)
Ung kvinna inleder en destruktiv relation på en folkhögskola i Skåne. (AM har skrivit två böcker tidigare.) Mannen Erik ”kan så mycket”, tror han är Majakovskij, och vill ”lära henne så mycket”! Mycket bra skriven, tempo, spännande, fantasifull.
Therese Bohman: Den andra kvinnan (2014)
En ung kvinna som arbetar som städare på ett sjukhus inleder ett hopplöst förhållande med en gift läkare. En roman om makt, kön, klass och maktmissbruk.
Ebba Witt-Brattström: Århundradets kärlekskrig (2016)
Känd litteraturprofessor som i romanen skildrar skilsmässan från en annan ”kulturman”, akademiledamoten Horace Engdahl, med vilken hon har tre vuxna söner. Uppmärksammad men ganska svag. Parafraserar dessutom ganska fräckt en känd feminist-klassiker, Märta Tikkanen ”Århundradets kärlekssaga” (1977). (Fortsättningen på denna, också biografisk, ”Rödluvan” kom 1986.)
Lina Wolf: De polyglotta älskarna (2016)
Författaren, även översättare, från Skåne, har tidigare skrivit två böcker. Också intresserad av män och deras dragning till våld. En förvirrande roman om en författare (Max Lamas) som skrivit en försvunnen bok, en ung kvinna, Ellinor, som nät-dejtar underliga män, och en italiensk gammal kvinna (Lucrezia) i ett förfallet palats. Också välskriven, fantasifull.
Therese Bohman: Aftonland (2017)
En medelålders kvinnlig professor inleder en relation med en av sina manliga studenter på Stockholms universitet, en självsäker ung man. Han är doktorand och det visar sig att han kopierat en del av sin forskning från Internet. Professorn hamnar i en identitetskris. Svagare än den tidigare romanen, men delvis samma tematik.
Isabelle Ståhl: Just nu är jag här (2017)
27-åriga Elise är allmänt nedstämd, äter antidepressiva tabletter, far runt på fester och events, tar droger och dricker och mår dåligt. Hon läser idéhistoria på universitetet i Stockholm. Hon träffar först den snälle men självupptagne Victor, sedan sin lärare i idéhistoria, som visar sig vara intresserad av bdsm. Båda ”undervisar” (s.k. ”mansplaning”) Elise om allt mellan himmel och jord, hennes självbild är i botten. En dyster bok, men väl skriven. Känns dock ibland lite som en skrivbordsprodukt.
Sara Paborn: Blybröllop (2017)
Humoristisk bok där huvudpersonen förgiftar sin urtråkiga man med bly. Författarinnans femte bok.
Agnes Lidbeck: Finna sig (2017)
Huvudpersonen Anna får barn, umgås med maken Jens, träffar sedan älskaren Ivan. Kallt registrerat ur ”patriarkatets” synvinkel. Ännu en dyster kvinnlig utvecklingsroman om den hopplösa rollen som mor och maka, yrkesarbetare och livspusslare.
Viktoria Jäderling: Åh Lunargatan (2017)
Noveller som utgår från ett tema, påminnande om Alice Munros ”Tiggarflickans memoarer”. ”Ett slags existentiell kamp för att bli till som människa [kvinna], inte sällan genom sexualitetens filter” (Therese Eriksson i SvD 19/8)
Maria Maunsbach, Bara ha roligt (2019). Med blinkningar till Hjalmar Söderberg och Gunn-Britt Sundström handlar den här boken om den unga Lydia som träffar Johannes, som redan har ett barn. Då uppstår ju redan där problemet att det ju inte är barnet som Lydia vill träffa! Vi får följa med till Malmös klubbvärld, och det är underhållande. Maria Maunsbach är redaktör på radions ”Ligga med P3” och det märks. Det är mycket sexprat, sex på de mest omöjliga ställen, men den omtänksamme Johannes är också bra på omedvetet förtryckande ”mansplaining”, och letandet efter Lydias ”perfekta partner” fortsätter när boken slutar. Det är både underhållande och tänkvärt.
Åsa Ericsdotter: Äktenskapsbrott (2012). Författaren, född 1981, har främst skrivit diktsamlingar. Här skriver hon prosalyriskt, med ibland bara några få pregnanta meningar per sida, en teknik som återkommer hos flera av mina valda författare. Här är det en kvinna som skypar med sin gamla älskare (hon är numera gift och har flera barn). Han är en självgod jäkel, också gift, men har nu en ny älskarinna vid sidan av som han beskriver ingående för berättaren. Det blir allt mer spännande och otäckt ju mer hon engagerar sig i f.d. älskarens nya kärlek, samtidigt som hon lär sig att jaga och skjuta med gevär. Rekommenderas.
Sara Villius: Madonna (2019). En uppmärksammad bok om en kvinna som är minst sagt missnöjd med sitt liv. Maken är tråkig och dessutom otrogen, hon är hemmafru (konstnär) med tre barn och fantiserar mest om sin lärare på dramakursen, som hon gjort slut med. Missnöjet gäller också den egna kroppen, som hon är rädd inte längre ska attrahera männen. Författaren lämnar ut sig själv och sina mest förbjudna tankar. Skildringen av hennes tredje förlossning är gräslig. Spännande.
Christine Falkenland. Spjärna mot udden (2014). Falkenland varvar lyrik med prosa, också av det korthuggna slaget. I Wikipedia läser jag att hon vuxit upp i Mellerud i en Schartauansk miljö och först tänkte bli präst. Det kanske inte märks i böckerna, som syns mer eller mindre självbiografiska, där Trasdockan (2006) skildrar en trasig uppväxt och skolgång, Sfinx (2011) är en inträngande och kuslig brevroman, ställd från en kvinna till älskarens hustru, som hon avundsjukt beundrar. I Spjärna mot udden har berättaren flyttat till spanska solkusten med sin son. Hon är nu över fyrtio och känner kroppens ”förfall”. Som författare är hon utlämnad till läsarnas gottfinnande, som kvinna till männens blickar. Hon har aldrig några pengar, kämpar mot depressioner och dåligt självförtroende, och oroar sig över sonens framtid. I längden blir Falkenland lite upprepande, men hon skriver bra och man rycks med i berättandet. Barnet (i Sfinx en dotter) blir centralt i berättelsen.
Lotta Lundberg: Färdas på en blick (2001). Författaren, född 1961, bor i Berlin och skriver krönikor i Svenska dagbladet, ganska reaktionära och gnälliga på allt som är svenskt och folkhemskt. Men det är en intressant författare som jag nyss upptäckt. I debutromanen Låta sig hända, skildrade hon en medelålders kvinnlig lärare, som på en skolresa till Berlin förför sin 18-åriga (kvinnliga) elev. Det lesbiska temat återkommer i Lundbergs andra roman, där huvudpersonen, läraren Laura, efter en abort kommer till Wien där hon inleder ett förhållande med diplomathustrun Marianne. Laura har ungerska föräldrar, med minnen från Sovjetinvasionen 1956. Marit i debutromanen har tyska föräldrar som flytt till Sverige undan nazismen. Så blandar Lundberg dagspolitik med intima relationer på ett intressant, nytt och spännande sätt. En författare att upptäcka som jag blev riktigt förtjust i!
Emma Holm: Konsekvenser: noveller (2019). ”En samling laddade miniatyrporträtt med just lagom mycket isberg av känslor och förhistoria under de känslomässigt ganska så avstängda novellfigurernas handlingar.” (Jenny Aschenbrenner i Svenska Dagbladet).
Hanna Nordenhök: Caesaria (2020). Författaren debuterade som poet och hon är också verksam som översättare. Romanen är en sällsam skildring av en flicka på 1800-talet som ur djup fattigdom tas om hand av en ”doktor Eldh” för att uppfostras som en sorts Pygmalion på landet. Inflikat i texten är doktorns forskning om förlossningsmedicin och -kirurgi, som var nytt på 1800-talet. Jag blir inte riktigt klok på varthän författaren vill komma, men språket är poetiskt, fullt av naturlyrik, och böljande vackert. Det feministiska förstoringsglaset får mig att tänka på den allt för tidigt avlidna Mare Kandre.
Karin Smirnoff: Jag for ner till bror/Vi for upp med mor/Sen for jag hem. Ingen har väl undgått framgången för denna Norr- och västerbottniska trilogi. På ett särpräglat korthugget språk och egenartad meningsbyggnad skildras svåra förhållanden i Norrlands avfolkade inland. Den tredje romanen är den svagaste i trilogin, men tempot lika uppskruvat och böckernas personer skildras i kortfattade meningar, skoningslöst, och framstår inte som särskilt sympatiska. Men börjar man läsa kan man inte lägga böckerna åt sidan, vilket är ett gott betyg.
Sofia Rönnow Pessah: Männen i mitt liv (2019)/Helena Granström: Betydelsen av kärlek (2019) Två böcker som har en del gemensamt, men också är väldigt olika. Granström är född 1983 och utbildad inom fysik och matematik. Hon var doktorand men upplevde hur hon mobbades av männen på institutionen, och slutade för att bli fri skribent. Hon beskriver detta i sin förra roman, Standardmodellen.
Sofia Rönnow Pessah är född 1989 och uppvuxen i Malmö. Idag jobbar hon som asylrättsjurist, men hennes debutroman är ingen munter läsning. Huvudpersonen Sonia pluggar i Lund, men mest tid ägnas åt antidepressiva läkemedel, supande och sex. 48 män och två kvinnor hinner hon avverka på bokens 243 sidor. Det kan bli lite enahanda, mest för att ingen utveckling sker i boken. Den börjar och slutar ungefär likadant, med tämligen likgiltiga knull. Ändå sträckläser jag boken, inte minst för det ohämmade, friska språket, och det hänsynslösa, modiga självutlämnandet.
Där Rönnow Pessah ändå är känslosam och varm, är Helena Granström kallt iakttagande, på ett intellektuellt, otäckt och lite tråkigt sätt. Författaren/huvudpersonen skriver om astronomi och fysik, och en stor del av boken handlar om en kuriös engelsk fysiker, Hugh Everett, som i flera skrifter försökte bevisa att vi lever i inte ett, utan flera universum, i parallella världar. I bokens andra del skildras fyra förhållanden: en småbarnspappa som tänder på sado-masochism, en oerhört snygg konstnär, som berättaren gör allt för att få till det med; en hopplöst fumlig ingenjör, och till slut mannen som berättaren gifter sig med (och sedan skiljer sig från). Kanske ”gifter” sig inte de båda bokens delar helt som man hade önskat.
Båda författarna tillhör vad som kallats för ”generation Tinder”. Men båda står lika ensamma och otillfredsställda när böckerna slutar. Kanske får man bara acceptera att det är så det är i kärlekslivets karusell? Granström skriver bra och moget, skildrar relationer som enbart ett intellektuellt spel, byggt på slumpen, men hon skriver bra om känslor, analyserar, genomskådar. Båda är värda att upptäcka.
Kerstin Weidel: Älskande kvinna (2017). Författaren, som är bibliotekarie i Surahammar, har skrivit en roman om ”vampyren”, norskan Dagny Juel, känd från Munchs målning som ofta reproducerats. Hon tillhörde ett konstnärskollektiv i Berlin tillsammans med Edvard Munch, Strindberg, och den polske författaren Stanislav Przybyzewski. Med den senare fick hon en son, och vi får i boken följa hennes resa, till Tbilisi i Georgien, en minnesresa som slutar i Norge, där hon en sista gång återser Munch. Weidel har ett eget poetiskt språk och ett feministiskt budskap där hon tar den förtalade Dagny Juel i försvar.
Madeleine Schantz: Vaken dröm (2019) Temat med unga naiva kvinnor som kommer till Stockholm nästan direkt efter gymnasiet för att söka lyckan, och där blir förförda och så småningom kontrollerade och misshandlade av äldre män, har förmodligen ökat i och med #metoo. Två andra romaner på samma tema är akademiledamoten Anne Swärds Jackie, och den unga Sofia Stenströms burleska Magic love Pixie. Jackie är en oerhört stark roman som utspelas på 1980-talet i Stockholm. Den 19-åriga huvudpersonen blir långsamt manipulerad och till slut även misshandlad/kontrollerad av en svartsjuk man som med lock och pock knyter henne till sig. Efter halva boken ökar spänningen dramatiskt, och slutet är så spännande att man sträckläser hela natten, med hjärtat i halsgropen.
Även Schantz roman är ett upprörande vittnesbörd (i fiktionens form) om en ung kvinna som från Berns salonger ”kidnappas”, under förespeglingar om ett jobb som konstkurator i Tokyo, och sedan spärras in på ett hotellrum för att bli våldtagen. Schantz har en beundransvärd distans till sitt ruskiga ämne, och stilen i den korta romanen är lakonisk och inträngande. De tre nämnda författarna försöker också tränga in i förövarens perspektiv, hans avsikter och kamp mot inre demoner.
Ing-Marie Eriksson: När kastanjerna blommar i Paris (2004) Den sista av mina författare blev faktiskt den största överraskningen. Författaren kommer från en liten by i Jämtland och gjorde en uppmärksam debut med Märit (1965), en av de få skönlitterära böcker av en svensk författare som åtalats och fällts i domstol, för förtal. Den här självbiografiska romanen skildrar hur författaren kommer till Stockholm och får jobb på – Stockholms stadsbibliotek! Hon får jobb som biträde med att stämpla bokförvärv, skriva katalogkort och svara i telefon. Hon underkänns i en internkurs för assistenter för att hon är för blyg (!), men blir bekant med en kollega som tipsar henne om au-pair-jobb i Paris. På ett poetiskt språk förs den dramatiska handlingen framåt, kort kan sägas att arbetet som au pair inte riktigt blir som författaren i sitt romantiska skimmer föreställt sig. En överraskande stark bok; jag googlade på författaren (89 år) som lever och idag bor i Stockholm!
Tre slutsatser har jag i alla fall kunnat dra av detta neddykande i den (mestadels) moderna unga litteraturen. Dels att kvinnor skriver (framför allt ges ut) allt mer idag. Dessutom att man i den unga litteraturen lämnar ut sig själv, på gott och ont, betydligt mer än för bara trettio år sedan. (Ofta kan man uppleva det som ren ”autofiktion”.) Dragningen till thriller och skräck är tydlig: både hos Sofia Stenström och Anne Swärd utspelas delar av boken på en otillgänglig ö i Stockholms skärgård. (En av inspiratö-rerna är den av mig hyllade författaren Carina Rydberg.) Men till slut går det inte att komma ifrån: att sex och våld säljer bra på marknaden, och i kombination med varandra naturligtvis ännu bättre! Detta är inte heller något nytt. Men sällan kanske varit så tydligt som idag? Och ”barnafödande”? Nej, de här författarna skriver nästan bara om sig själva!
Elin Bengtsson: Rosenregimen (2018)
Niko heter flickan som kommer till universitetsstaden och blir förälskad i Emmy, en kvinnlig ”butch”, bestämd och lite dominant med kort hår som åker motorcykel och gillar thai-boxning. Boken handlar om deras förhållande, den handfasta erotiken, bråk och diskussioner, där Niko försöker hävda sin självständighet och osäkerhet gentemot den bestämda och pedantiska Emmy som vill ha ”ett riktigt hem” med fru och barn. Till slut rämnar förhållandet under gråt och besvikelse. Gun-Britt Sundströms lesbiska Maken, fast på 2000-talet.
Fint skriven bok, poetisk, finurligt språk. Korta avsnitt på 1–2 sidor, samma stil som återkommer hos många yngre kvinnliga författare. Fint inkännande, självupplevt. Intressant skildring av ett lesbiskt förhållande. Elin Bengtsson, född 1987, nominerades till Augustpriset och Nordiska Rådets litteraturpris för romanen Ormbunkslandet 2016.
Wera von Essen: En debutants dagbok (2018); Våld och nära samtal (2020)
Dagboken är en autofiktiv skildring av von Essens liv 2016–2018. Hon satsar på att bli författare, uppmuntrad av kollegorna Stig Larsson och Lyra Koli. Hennes förhållande till de adliga föräldrarna är ambivalent, hon har så lite pengar periodvis att hon svälter, men räddas oftast av en rik ”onkels” bidrag. En del av boken utspelas i Brasilien där von Essen, som också prövat att översätta från portugisiska, ägnar sig åt den underliga Daimereligionen, där droger testas (jfr Castanedas böcker om Don Juan). Von Essen slåss modigt och öppenhjärtigt med sin ångest och självhat, där skrivandet blir den enda vägen ut ur katastrofen. Den senare boken blir mest en pendang till den utförligare dagboken, men i Våld och nära samtal märker man hur författaren jobbat mer med språk och stil. I den senare boken börjar hon fundera på att konvertera till katolicismen. Hon utvecklar sin masochism, och låter sina älskare binda och piska henne för att minska ångesten. Hon får också jobb på ett hotell i receptionen. Hon har samtal med sin psykolog. Hon skriver om droger och självmedicinering.
Von Essen har ett intensivt språk som griper tag i läsaren. Man känner starkt med henne och blir engagerad i hennes öde. En stark debut, en något svagare andra bok.
Nina Wähää: Testamente (2019)
För tankarna till så skilda verk som Tara Westovers Allt jag lärt mig, Karin Smirnoffs Jag for ner till bror, eller Aleksis Kivis Sju bröder. Nina Wähääs (född 1979) mor kom från Tornedalen (fadern från det kommunistiska Bulgarien). I den omfångsrika boken åker den gravida Annie (tiden är 1980-talet), upp till den stora dysfunktionella familjen i Tornedalen som från början var 10 syskon, plus två som dog i späd ålder. Två av bröderna (och en syster) är homosexuella och har flytt hemmet, den äldste sonen vill ta över familjehemmet, en av bröderna är ”eljest” och tillbringar all sin tid i skogen, två är kriminella och en har suttit i fängelse, o.s.v. Skildringen av manligheten i Tornedalen är inte smickrande. Fadern, bonden Pentti är en hustyrann och minst lika ”eljest” som sonen Hirvo. Modern Siri är den som håller familjen samman, men kan trots makens misshandel inte lämna familjen förrän fadern omkommer i en husbrand. Nina Wähää debuterade redan 2007 med boken S som i syster. Hon har arbetat som restaurangchef med catering, som skådespelerska i två filmer, och som sångerska i bandet Lacrosse (tre utgivna skivor). Boken nominerades till Augustpriset och fick Sveriges radios litteraturpris 2019. Fint språk, fina karaktärsbeskrivningar, lite väl omfångsrik och lite av en bildningsroman om en mycket udda familj. Andra halvan av boken svagare och tappar fart. ”Deckarhistorien” känns onödig.
Tara Westover: Allt jag lärt mig (2019)
Den uppmärksammade romanen Educated utkom i USA 2018. Den skildrar den barnrika familjen Westover, som lever i en bergig trakt i Idaho på 1990-talet. De är mormoner och s.k. ”preppers”, d.v.s. de förbereder sig för ett kommande världs- eller inbördeskrig, och undviker och misstror all statlig och delstatlig inblandning i enskilda individers liv. De går inte i skola och utnyttjar inte allmän sjukvård. Fadern Gene arbetar på sin egen bilskrot, han predikar ständigt Guds ord (dock utan att fysiskt misshandla) för familjen, och utsätter både sig själv och barnen för livsfara när de arbetar på den sunkiga bilskroten där metallen återvinns i livsfarliga maskiner för att säljas. Det slutar också med att fadern, som författaren misstänker har obehandlad bipolaritet, råkar ut för en arbetsskada som gör honom handikappad. Den som istället misshandlar Tara är den våldsamme brodern Shawn, som även han verkar ha en diagnos. Modern Faye lär sig att förlösa barn och tillverkar helande mediciner av örter och dekokter. En av bröderna lyckas trots den bristfälliga undervisningen i hemmet komma in på college, vilket också blir lillasystern Taras mål. Familjen har inga böcker utom Bibeln och några mormon-skrifter, men med en otrolig livskraft lyckas hon både testa sig in på college, och får sedan (med lärarnas stöd) ett stipendium som för henne till Cambridge i England där hon sedermera doktorerar på en avhandling i historia om mormonis-mens påverkan på amerikansk 1800-talshistoria. Romanen väckte stor uppmärksamhet när den gavs ut i USA, fick flera priser, men blev också dragen inför domstol av Westovers föräldrar och syskon för förtal. Boken skildrar med inlevelse uppväxten i Idaho och hur Tara kommer in på college i Utah utan att veta någonting om hur man klarar sig i den ”stora världen” utanför Clifton, Idaho. Rent stilistiskt ingen ”höjdare”, snarare en uppslukande ”sidvändare”.
Stina Stoor: bli som folk: noveller (2015)
Sju noveller, lakoniska men med pregnans. Författaren (född 1982) är bosatt och uppväxt i Balåliden utanför Bjurholm, Västerbotten. Skriver en åtstramad prosalyrik med dialektala inslag, talspråk, i traditionen från PO Enquist, Sara Lidman, Torgny Lindgren. Enkla, vardagliga berättelser, barndomsskildringar, med en särpräglad humor. Stina Stoor, som också varit rockmusiker och bonde, fick SR:s novellpris 2012. Detta är hennes debut i bokform.
Marlen Haushofer: Himmel utan slut (1992)
Född som Marie Helene Frauendorfer 1920. Född i Molin, Österrike, i skogssluttningarna i Alperna, dog i skelettcancer 1970. Gift med en tandläkare. Fyra av hennes böcker har översatts till svenska, mest känd den originella Väggen (original 1963). I barndoms-skildringen Himmel utan slut nämns ”väggen” som en gräns som dragits mellan Marlen och omvärlden från tidig ålder. Hon började på 1940-talet skriva berättelser och noveller, erhöll ett österrikiskt litteraturpris 1952. Skrev även barnböcker. Har fått en renässans på senare år. Den ovannämnda barnskildringen är originell och skildrar ett säreget Pippi Långstrump-barn, full av obändig och otyglad fantasi. Fadern som var jägmästare var barnets (i boken kallad Meta) stora stöd och lekkamrat, medan modern var sträng, religiös och ombytlig. En rad originella släktingar skildras – på det hela taget en fantastisk och särpräglad barndomsskildring.
Sara Stridsberg: Kärlekens antarktis (2018)
Poetisk och stark roman om den mördade och styckade Catrine da Costa, i omskriven form. Hennes styckade kropp hittades nedanför Karlbergsbron i Stockholm i juli 1984. Romanen berättas av den styckade kvinnan, och är mycket stark. Ett mästarprov.
Johanna Nilsson: SOS från mänskligheten (2008)
Nilsson är född 1973 och har gett ut ett 30-tal böcker, barn- och ungdomsböcker med mera. Denna roman är en helvetesvandring i det moderna Sverige där inget sparas på: sexuella per-. versioner, ätstörningar, psykiska sjukdomar, droger och missbruk. Det är virtuost skrivet, måhända att alla grymheter på slutet urartar till en blodig snuff-movie, och att läsaren till slut når en viss nivå av ”mättnad”. I centrum står den prostituerade Benjamin, som ställer upp på allt sexuellt. Han har förmågan att ge tröst till sina kunder, men kan aldrig få. Hans rika föräldrar har förskjutit honom, hans syster är tragiskt död. Några andra personer i kollektivromanen är Anders, som lever i sin sunkiga lägenhet med sin dator och aldrig går ut. Han har kontakt på Internet med Tomas, som hetsäter i sitt olyckliga äktenskap med Cornelia, som är bingovärdinna. Affärs-mannen Mikael letar efter sin gamla kärlek Josefin, och söker kontakt hos Benjamin. Det gör också Erika, en framgångsrik domare med ett snårigt privatliv. Katja är en rullstolsbunden tatuerare som ger Benjamin en ny ros för varje ny älskare/älskarinna han betjänar. Några av dom möts på slutet på den perverterade Nils yacht, där han och några kompisar spelar in s.k. snuff-movies. Men det är fruktansvärt bra skrivet!
Marie Hermanson: Hembiträdet (2004). Spännande roman om den framgångsrika egenföretagaren Yvonne som för spänningens skull byter identitet och blir hembiträdet Nora hos bankmannen Bernhard, som har en mörk hemlighet. Lite ”tantsnusk” parad med kriminalhistoria, virtuost skickligt iakttaget och berättat.
Audur Ava Ólafsdóttir: Fröken Island (2018). Underhållande, pregnant roman om den vackra och unga Hekla som 1963 kommer från landet till Reykjavik med sin skrivmaskin, föresatt att bli författare. Hon får jobb på ett café och utsätts direkt för äldre mäns närgångenhet och misogyni. Hon träffar den äldre, kontrollerande ”poeten” på stadsbiblioteket, och en pr-man som enträget försöker få henne att ställa upp i den årliga ”Fröken Island-tävlingen”, vilket ska ge henne en möjlighet att resa till USA. Träffsäkert om patriarkatets könsmaktsordning och hur den spiller över på kulturlivet på Island. Författaren är född 1958 och en av Islands mest uppmärksammade författare. Romanen är samtidigt en odyssé genom isländsk litteraturhistoria. Känns självbiografisk.
Lyra Koli (Lyra Ekman Lindholm): Förblödningen (2020)
Lyra Kolis femte roman är mycket välskriven. Ovanligt ”vanlig” jämfört med hennes tidigare, som ofta kretsat kring queer- och bdsm- frågor. Romanens Em (som känns självbiografisk) lever ihop med en blond, trevlig och lugn flickvän, Julia, i stark kontrast med den ombytliga fantasifulla Em. Mittsektionen av boken är en prosaisk diskussion om olika författare och filosofer, om skillnaden mellan ”fantasi” och ”verklighet”. (Koli är idag doktorand i filosofi.) Delar av romanen handlar om Julias mamma som träffar en gammal god vän, Geraldine, som nu bytt kön och heter Gary. Diskussionerna om queer-identiteten tillhör bokens bästa, men förf. verkar ha mognat, stilen är suverän. Diskussionerna handlar också om s.k. lajv, där deltagarna byter identitet och går in en roll som skapas av en spelledare, ofta med inslag av bdsm (som dock tonas ner betydligt). Under en av dessa lajv-tillställningar som rör sig runt hela Norden träffar Em en finsk lajvare (manlig) som hon blir förälskad i. Begreppet ”bleed” förekommer inom lajv-performance, när ens egen person mer och mer intas av den som man spelar. (Blodtemat återkommer: Em får mens, blir gravid. Hon slits mellan sin nya finska partner och flickvännen Julia, som också vill ha barn.) I romanens början är Em upptagen av sprit, narkotika, sex, men hon utvecklas mot romanens slut. Så vad är riktigt? Vad är på låtsas?
Agota Kristof: Den stora skrivboken/Beviset/Den tredje lögnen (1985–1991)
Författare från Ungern (1935–2011) som 1956 flydde till Frankrike där hon började skriva på franska. Hon har fått en renässans efter sin död. En fascinerande barndomsberättelse om ett par tvillingar (pojkar) som oskiljaktiga (benämns alltid med pronomenet ”vi”) växer upp under kriget hos sin mormor i en by på landet. Enbart registrerande utan att ta ställning eller döma, närmast en dramatisering av berättarstoffet utan några scenanvisningar. Berättelsen griper tag och man kan knappt lägga boken ifrån sig. För tankarna till Nobelpristagaren Imre Kertesz’ Mannen utan öde.
Suad Ali: Dina händer var fulla av liv (2019)
Somalisk författare och statsvetare som berättar om familjens flykt från Somalia, via Kenya till Sverige. Feministiskt anslag med mor och mormor och huvudpersonen Noras dotter i centrum. Jag läste parallellt Nadifa Muhameds Förlorade själar (mer om själva kriget och några personer som deltar i det) och en bok av Nurudin Fahra (Somalias kanske mest kända författare) om problem med somaliers exil i Oslo, kollisionen mellan somaliska traditioner och västvärldens livsstil.
Wanda Bendjelloul: Dalenglitter (2020)
Den för Sverige så unika arbetarlitteraturen (en gång definierad som litteratur för, om och av LO-anknutna arbetare) fortsätter att producera förstklassisk litteratur. Förutom ovannämnda bok förra året till exempel Felicia Stenroths Handens rörelse, och förra året 2019 Måns Wadensjös Monopolet. Eller i den nya genren serieromaner – Ulrika Linders Återvinnings-centralen. En ny fackbok i ämnet är Rasmus Landströms Arbetarlitteraturens återkomst, som också kom 2020.
I Dalenglitter skildras jaget, vars föräldrar kommit till Sverige från Polen, och några av hennes vänner i Stockholmsförorten Dalen. Den bostadssegregering som karakteriserar Stockholm är också typisk för Enskededalen. På ena sidan järnvägen ligger 1980-talsförorten Dalen där främst invandrade svenskar bor. På andra sidan spåret ligger de gamla trävillorna i Enskede, där flickorna, enligt författaren, har exotiska namn som ”Märta, Siri och Sigrid”. ”Dalenglitter” är de billiga smycken som invandrartjejerna i Dalen smyckar sig med. Berättarens kompis Jamila drömmer om dyra märkesvaror och idolen Cara Delvignes guldfärgade handväska, och berättarens mamma drömmer om att flytta till en stor rymlig lägenhet, ”en femma med kakelugn” på överklassgatan Karlavägen. Berättaren sparar till ett körkort, och för att få gratis körlektioner låter hon utnyttja sig sexuellt av en äldre man på Lidingö.
Men dessutom är Dalenglitter en ingående beskrivning av arbetet på en MacDonalds-hamburgerbar i centrala Stockholm, känd för att bara anställa ”riktigt snygga tjejer” vid disken. I bokens senare del reser berättarjaget till Polen för att begrava sin kusin, och resan ger upphov till många intressanta iakttagelser. Kanske är boken ibland mer ett reportage från arbetarklassen av idag än en roman, men det är inte dåligt det. Språket är rappt, fyndigt och träffsäkert. Författaren är gift med Tv-journalisten Johar Bendjelloul, och romanen (med underrubriken ”en roman om hårt arbete”) är hennes debut.
C.J.L. Almqvist i exilen (om Johan Svedjedals Almqvistbiografi) bis, 2013
Carl Jonas Love Almqvists öde är ett av den svenska litteraturens märkligaste, på sätt och vis ännu mer dramatiskt än August Strindbergs. Efter det beryktade mordförsöket på procentaren von Schewen rymde Almqvist från Sverige 1851 och flydde till Amerika. Han skulle aldrig återse hemlandet och familjen mer.
Om Almqvists liv i USA var länge ganska lite känt. Litteraturhistorikern Ruben G:son Berg var den förste som kastade ljus över det. Johan Svedjedal har i sin stora tredelade biografi lyft på snart sagt varje sten för att fylla i luckorna, svårt inte minst för att mycket av korrespondensen mellan Almqvist och hans familj i Sverige gått förlorad.
Till att börja med försöker Svedjedal verkligen gå till botten med själva brottet. Där råder nu ganska stor enighet bland forskarna om att Almqvist verkligen var skyldig. Från att ha varit Sveriges mest kände (och baktalade) författare, sjönk han efter mordförsöket som en sten och blev en pinsam persona non grata under resten av sin livstid. När han avled i Bremen 1866 var bara hans pensionatsvärdinna och en läkare närvarande. Han stjälptes i en av kyrkogårdens massgravar, grav nummer sju.
Femton år tidigare hade han försökt förgifta procentaren von Schewen med arsenik. De utförliga polisprotokollen redogör nästan minut för minut för händelseförloppet. Hur Almqvist klumpigt och öppet går runt på olika apotek för att försöka få tag i rätt mängd gift. Hur han försöker kasta skulden på von Schewens barn (som inte umgicks med den vresige fadern), och, när inte det lyckades, på en ung flicka som bodde inneboende hos den gamle militären.
Var det ett barmhärtighetsmord på en illa tåld procentare (som alltså lånade ut pengar privat mot en hutlös ränta), ungefär som i Dostojevskijs Brott och straff? Svedjedal redogör noggrant för hur listigt Almqvist gick till väga, och hur nära han var att lyckas utföra det perfekta brottet.
Men innan han hann ”spetsa” von Schewens brännvin och havresoppa med arsenik så blev både denne och hans piga misstänksamma. Almqvist hade dessutom stulit sina egna skuldsedlar och reverser från von Schewens kassaskåp, och man fann i hans hem komprometterande anteckningar om hur brottet skulle begås. När Almqvist förstod att han skulle bli avslöjad rymde han, utan ett ord till sin familj, sedan han skrivit över pengar till sin hustru Maria för hennes pensionatsverksamhet.
Han tog sig till Bremen och därifrån med en båt till New York. Under de kommande åren skulle han oftast befinna sig på resande fot. Han upptäckte snart att det var det billigaste sättet att bo, det kostade mindre att tillbringa natten i en diligens eller på ett tåg, än att hyra ett rum i en stad.
Törnrosens författare sjönk snart ner i ett armod som vi har svårt att föreställa oss. Han försökte ibland försörja sig som lärare, men trots att han skrev och talade bra engelska så var det svårt att förtjäna sitt levebröd som journalist i USA. Svedjedal påpekar också hur Almqvist långsamt förlorar sin berömda iakttagelseförmåga, som han använt sig av i sina folkliga romaner, i böcker som Kapellet, eller Tre fruar i Småland.
Han noterar i sina brev hem knappt svarta slavar eller indianer, utan umgås mest med tyskar och engelsmän, som han både beundrar och hatar, beroende på sinnesstäm-ningen. Under en period bor han i en tysk koloni, New Braunfels i Texas, och tillbringar tid hos antikvariatsbokhandlaren i staden med att diskutera religion. Han får knappast några nyheter alls från Sverige, han som från sin position på Aftonbladet tidigare stått i de politiska och litterära händelsernas centrum under så många år i Sverige.
De senare åren i USA blir något bättre. Almqvist slår sig ner i Philadelphia, en av USA:s största städer. Han kan ge privatlektioner, skriva och studera, och gifter sig med en äldre kvinna han bott inneboende hos, men äktenskapet blir inte lyckligt. Redan i Sverige var han som mest förälskad i Maria när han befann sig på resa, hans kritiska syn på äktenskapet som det framgår i skandalboken Det går an kan mycket väl, som Svedjedal påpekar, ha en grund i hans eget äktenskap, som aldrig blev riktigt lyckligt.
I Philadelphia är han flitig besökare på stadens stora bibliotek, och han kom under många år att (kanske av hemlängtan) ägna sig åt det svenska språkets egenheter, ett tidigt intresse hos Almqvist som före detta lärare och skolreformator. Han var i Sverige också välkänd som läroboksförfattare och var en av dem som införde nya stavnings- och skrivregler i början av 1800-talet, något som dessförinnan varit högst ad hoc. (Man skrev ungefär som man talade, och använde sig fritt av franska låneord och hemsnickrad grammatik.)
Almqvist skriver under sin tid i USA framför allt på det enorma verket Om svenska rim, fortfarande outgiven i sin helhet. En del av verket, som kallats Sesemana, och egentligen är en rad av parodisk vers, utgavs i sin helhet 1983, det är bitvis en sorts nonsensvers, som bl.a. skulle ha påverkat Ekelöf när han skrev sina Strountes. Det är långt från de omåttligt populära och romantiska Songes, som sjöngs i salongerna över hela Sverige på 1800-talet och hyllades för sin enkla folklighet. Almqvist satt gärna och improviserade vid ett ”pianoforte” även under tiden i USA. Hans osvikliga förmåga att glida in i alla miljöer och snabbt finna vänner hade inte svikit honom i exilen.
På 1860-talet utbröt det amerikanska inbördeskriget, och krigsfronten närmar sig även Philadelphia. I juli står det stora slaget vid Gettysburg där över 30.000 soldater stupar. Almqvist rapporterar hem till sin familj om gräsligheterna och likstanken över slagfältet. På fotografiet av honom som han lät ta i en studio med en kavallerihatt på huvudet, påstår han att den kommer från en god vän som stupade vid Gettysburg. Lincoln håller här sitt berömda tal, där han önskar sig en demokratisk regering, ”of the people, for the people, and by the people”.
Det finns brev som pekar på att Almqvist skrev artiklar för ett lexikon som en pensionerad general Churchill tänkte ge ut. Denne arbetade bl.a. för president Lincoln. Men att Almqvist på så vis skulle skrivit tal för Lincoln går inte att leda i bevis. Däremot skrev han flera insändare i tidningar där han stödde nordstaternas sak, under sitt nya namn i USA, Louis Gustave.
Almqvist hyllade starkt nybyggarandan i USA och möjligheterna till framgång bara man ”arbetade hårt”. Han beundrade president Lincoln och dennes motstånd mot slaveriet. Men det politiska käbblet i kongressen tycker han påminner om Sverige, och när Lincoln mördas 1865 tappar han tilltron till det möjligheternas land han en gång fantiserade om. Han tar nu en båt tillbaka till Europa och hamnar åter i hamnstaden Bremen.
I Sverige hade tystnaden lägrat sig kring Almqvist sedan länge. Ingen ville veta av honom, allra minst hans familj. Hans bror Fridolf, som avancerat till högt uppsatt jurist inom staten, hade frikostigt skickat honom pengar, men vill absolut inte att han kommer hem. Han korresponderar flitigt med sonen Ludvig, som är militär, och konstaterar hur snabbt nyheterna börjar förflytta sig med telegrafens hjälp, och att ett brev bara tar två dagar att nå Stockholm.
1866 avlider Almqvist i Bremen, möjligen i prostatacancer. Men han var psykiskt och fysiskt utmattad, 72 år, och ägde i princip bara de kläder han bar på kroppen. De få inkomster han haft i USA hade han skickat hem till familjen. Fridolf drabbades av ånger och sände ner Almqvists dotter Maria till Bremen, men hon kom för sent. Däremot lyckades hon, efter att ha ställt till ”stort rabalder” få fadern lagd i en egen grav. Liket, som då var flera dagar gammalt, igenkändes av att någon kastat ner en ros i kistan, påfallande lik en törnros.
Så dog, efter femton år i exil, en av den svenska litteraturens märkligaste och mest mångsidiga författare. Idag ihågkommen bland annat för följande lilla vers från hans sista stora sisyfosarbete: Om svenska rim.
Vad bjuder oss uppriktigt Afrika?
Vad visa kan Amerika?
Vad Asien? Vad allt Europa?
Jag trotsar öppet alltihopa.
Blott Sverige svenska krusbär har.
Mats Myrstener
Läs också om Almqvists första verk, den erotiska romanen Murnis:
och om Det går an:
http://foreningenbis.com/2013/09/21/visst-gar-det-an/
DEN OKÄNDA KARIN BOYE (bis, 2013)
Pia-Kristina Garde har varit på detektivjakt efter brev och information om den mytomspunna Karin Boye i många många år. 2011 gav hon ut en bok, Karin Boye och människorna omkring henne. Den innehöll bland annat det försök till självbiografi som Boye skrev när hon gick under psykoanalys, där hon skriver om sin sexualitet att den ej skulle vara dold, utan ”helt genomskinlig” (om man tolkar undermeningen). Publiceringen kritiserades för att den skulle vara ”mot Karins vilja”, vilket är tveksamt.
Gardes nya bok, Karin Boye, okända brev och berättelser är hyperintressant. Hon har genom att kontakta släktingar till Boyes vänner (mest väninnor) kunnat få fram en rad nya, tidigare okända, brev. Till exempel kärleksbreven till Gunnel Bergström som kom till Stockholm som tjugoåring och inledde ett olyckligt förhållande med poeten Gunnar Ekelöf. Enligt Ekelöf förförde Boye Gunnel, och de båda hade en berusande relation från november 1932 och ett halvår framåt.
Ekelöf skulle aldrig förlåta Boye. I en artikel 1951 kallar han henne ett träd, som när man vänder det med rötterna uppåt upptäcker att det fullt av maskar, gråsuggor, grodyngel och smuts. Gunnel Bergström skulle också snart tröttna på Boyes ivriga uppvaktning. Boye var elva år äldre, och hela livet mer eller mindre ständigt förälskad i yngre flickor. Bergström, som hade en bipolär diagnos, levde tillbakadraget i Helsingborg när Pia-Kristina Garde kontaktade henne och tillslut också fick kontakt med henne 1979. Hon skriver att Gunnel ”öste historier om Karin som inte gick att trycka”. Breven från Karin Boye till Gunnel Bergström ger uttryck för hennes oerhörda (nästan väl starka) omtanke och kärlek om den yngre Gunnel. Ett antal kärleksdikter tillägnade henne finns i samlingen För trädets skull (1935).
Det var mycket av Karin Boyes hand som eftervärlden inte ansåg gick att trycka. Korrespondensen med Margot Hanel, en tysk-judinna som Boye tog till Sverige 1935, är förstörd, likaså breven till den beundrade väninnan Anita Nathorst, och breven från Gunnel Bergström. Den som brände breven var i de flesta fall Karin Boyes mor Signe, som hon hade ett komplicerat förhållande till. Karins brev till Signe finns inte heller kvar. När Boyes homosexualitet blev känd, tog hennes mor närmast helt avstånd från henne.
Några av de mest spirituella breven är till litteraturprofessorn i Uppsala, den fruktade kritikern Victor Svanberg. Boye, som var Svanbergs elev, hade ett kort förhållande med honom, som blev lite av en skandal när det ingående beskrevs i Svanbergs självbiografi Leva för att leva. Svanberg var liksom Boye bisexuell, båda var intresserade av marxism och psykoanalys, och hennes brev till honom beskriver bland annat det expansiva liv hon levde bland homo- och bisexuella i Berlin på 1930-talet. Det visar en riktigt munter och glad Boye, fjärran från den allvarsamhet man annars förknippar med henne.
Hon hade också andra manliga relationer, även om dom var korta. Med Clarteisten Leif Björk var hon t.o.m. gift i några år, 1929-1932. Relationen finns beskriven i en bok av Leifs bror, journalisten och ambassadören Kaj Björk. Ett annat förhållande var med Josef Riwkin, den bildsköne unge redaktören för den radikala tidskriften Spektrum på 1930-talet. Tidskriftens korta men betydelsefulla historia och utgivning har beskrivits ingående av Johan Svedjedal i en stor bok som kom 2011. Medlemmarna i Spektrum bodde under olika perioder i ett sorts kollektiv på Norrmalm i Stockholm, med Josefs syster fotografen Anna Riwkin-Brick, Gunnar Ekelöf, och ibland även Karin Boye som nattgäster. Boye fortsatte att medverka i Spektrum under hela sin långa exil i Berlin, och här publicerades hennes betydelsefulla översättning (tillsammans med Erik Mesterton) av T.S. Eliots The waste land). Spektrum skulle också komma att ge ut två romaner av Agnes von Krusenstierna, som hade refuserats på grund av det ”omoraliska” innehållet av hennes förlag Bonniers.
I Berlin gick Boye i psykoterapi, delvis för att bli ”botad” från sin homosexualitet. Hon började ett antal terapisessioner men utan att avsluta dem, ibland på grund av dålig ekonomi. I ett intressant brev i boken beskriver hon sig själv, i en kommentar till den kände grafologen ”professor Blum”, som läst hennes handstil:
”…har å andra sidan egentligen aldrig längtat efter barn – kanske för att mina böcker fungerat som en ersättning för egna barn/…/om motstridigheterna i min natur:/…/mot det förbindliga väsen som anstränger sig i att i mån av möjlighet överbrygga motsättningar, står besynnerlig kantighet, envishet, motspänstighet. Det sistnämnda kommer egentligen sällan fram, men ibland, särskilt när jag är deprimerad, dyker det upp som kränkt fåfänga, och nästan uteslutande gentemot de människor som jag älskar mest.”
”Förvånansvärt väl stämmer er beskrivning av min fantasi som är djupt upplevd utan större originalitet, mitt sökande som gäller andemeningen, det verkliga, min kärlek till de stora grunddragen, den ändamålsenliga formen, det fulländade, det sköna, liksom er förklaring att jag alltid finner något nytt och fängslande i det intetsägande, det självklara.”
Att Boye länge dolde sin sexuella läggning är kanske förståeligt, sexualitet mellan samma kön var ju förbjudet och straffbart i lag fram till 1944. Fram till 1979 betraktades det som en sjukdom. Bland de många brev Garde har grävt fram är ett gripande som Boye skrev till en 14-årig grekisk flicka, efter hennes resa dit 1938. Det avslutas med en sapfisk kärleksdikt, på franska. En annan incident var när hon besökte sin gamla vän Eva Ringenson, tillsammans med Margot Hanel. När Eva upptäckte att det var barn i huset kördes Boye och hennes väninna på porten. Tänk om hon skulle närma sig småflickorna i huset!
Karin Boyes död har också delvis varit höljd i dunkel, men här ovan framkommer några orsaker. När Anita Nathorst låg dödssjuk i cancer i april 1941 vakade Karin Boye vid hennes sida, i Alingsås. Anita var inte övermåttan glad över Karins uppvaktning. Samtidigt hade Karin problem med sin skyddsling, den unga Margot Hanel i Stockholm, som inte klarade sig alls utan Boyes hjälp (Margot begick självmord bara en månad efter Karin Boye). Karin Boye utkom 1940 med den rosade romanen Kallocain, men hon var störd och ledsen över ryktena om hennes homosexualitet, och att hon blivit allt mer isolerad i Stockholm. Förhållandet till hennes mor var inte bra. Men sannolikt var det något Anita Nathorst, som stod i begrepp att flytta sin sjuksäng till Malmö, hade sagt som sårade Karin, och fick henne att lämna Alingsås med en burk sömntabletter.
Poeten Ebbe Linde deltog i skallgången efter den döda Karin Boye och såg henne där man funnit henne under ett träd, och skrev om det, långt senare till hennes mor:
”det kändes mycket egendomligt och mycket smärtsamt, precis som jag var utestängd. /Däremot har jag, och har nog än, en känsla av att Karin själv helst ville att det skulle gå som det gick [hon hade flera gånger tidigare försökt ta sitt liv]/…/ Visst har jag ytterst svårt att tänka mig ett liv efter detta, men å andra sidan måste det finnas ett utanför de snäva gränser som tid och rum utgör. Ungefär som filmen kan finnas kvar fastän filmföreställningen är slut – och inte är det så otänkbart att det finns möjligheter att få titta i den efteråt.”
Karin Boyes död sammanföll med Nazitysklands offensiv i Grekland våren 1941, något som poeten Hjalmar Gullberg tog fast på i sin kända dikt till Boyes minne, Död amazon:
Mycket mörk och med stora ögon;
klädd i resdräkt, när hon försvann.
Kanske söker hon bortom sekler,
dit en spårhund ej vägen fann,
frihetspasset där Spartas hjältar
valde döden till sista man.
För Thermopyle i vårt hjärta
måste några ge livet än.
Denna dag stiger ned till Hades,
följd av stolta hellenska män,
mycket mörk och med stora ögon
deras syster och döda vän.
Karin Boyes verk skulle leva vidare efter hennes död. Hon var intresserad av buddhismen och trodde på att döden var den yttersta form av extas och utslocknande. Hennes mor Signe var spiritist, och var övertygad om att hon skulle få möta Karin i ett senare liv.
Vi som läser hennes dikter idag kan vara glada att forskare som Pia-Kristina Garde fortsätter att outtröttligt kasta ljus över den gåtfulla Karin Boye. Forskningen om henne, som säkert skulle varit dubbelt så omfattande om hon varit man, styrdes länge av hennes kamrat Margit Abenius bok Drabbad av renhet från 1950, där hennes bi- eller homosexualitet bara antyds och Boye utsätts för en viss idyllisering. I själva verket kunde hon, som framgår i de nya breven, vara både krävande, påfrestande och till och med dominant gentemot sina vänner. Hennes lynnesskiftningar var kända, hon kunde arg resa sig upp från ett sällskap och bara gå när hon blev sårad eller upprörd. Samtidigt framstår hennes enorma godsinthet, hennes omtanke om sina vänner, hennes uppsluppna humor men även svårmod så tydligt i breven.
(Hennes liv och dikt har också speglats i Camilla Hammarströms biografi från 1997, och i den nyutkomna romanen Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn.)
Man kommer henne närmare i breven. Liksom de bästa böckerna blir ens förtrogna vänner, så blir också de bästa författarna. Det gäller i synnerhet Karin Boye. Några av våra finaste – och samtidigt enklaste – kärleksdikter kommer från hennes hand:
Jag vill gärna stå på gatan här och frysa
för att se två fönster på en gavel lysa.
Den som bor där inne är mig mycket kär.
Jag blir sjuk i hjärtat, när det lyser där.
Jag vill gå till hörnet, jag vill långsamt vända,
så att jag får se dig skymta fram kanhända.
Att du är så nära… Varför står jag här?
Jag blir sjuk i hjärtat, när det lyser där.
(Ur ”Härdarna”, Tillägnan 14)
Jag hoppas du inte alls har det bra.
Jag hoppas du ligger vaken som jag
och känner dig lustigt glad och rörd
och yr och ängslig och mycket störd.
Och rätt som det är, så får du brått
att lägga dig rätt för att sova gott.
Jag hoppas det dröjer en liten stund…
Jag hoppas du inte får en blund!
(Ur ”Härdarna”, Från en stygg flicka)
Mats Myrstener
ARBETARDIKTARE OCH ARBETARFÖRFATTARE
ARAB och arbetardiktarna (i ARAB:s tidskrift ARBETARHISTORIA)
Begreppet ”arbetarförfattare” eller ”arbetardiktare” användes förr om författare från arbetarklassen, alltifrån K.J. Gabrielsson, Leon Larsson, Alfred Kämpe och Henrik Menander: från sekelskiftet, början av 1900-talet, och fram till guldåldern på 1930-talet med namn som Ivar Lo-Johansson, Vilhelm Moberg, Eyvind Johnson, Rudolf Värnlund och Moa och Harry Martinson.
Efter andra världskriget sågs begreppet nog som en smula antikverat, mig veterligen användes det aldrig av vare sig Stig Dagerman eller Lars Ahlin. Under den studentradikala tiden på 1960- och 1970-talet fick dock begreppet arbetardiktare en renässans, speglat av tidens lite romantiska studentdrömmar om arbetarklassens betydelse. Författarskap som Erik Johansson (som aldrig skämdes för att kallas arbetarförfattare) lyftes fram; och Karl Östman, den timide sågverksarbetaren från Sundsvall, togs som exempel på att det visst gick att kroppsarbeta och samtidigt verka som författare på kvällarna.
Det finns en historia, jag vet inte om den är sann, om att några sovjetiska dignitärer kom på besök till Stockholm runt året 1950, och att de ville träffa en riktig ”proletärförfattare” ur de djupa arbetarleden i Sverige. De socialdemokratiska värdarna gnodde sina huvuden, visserligen hade väl Ivar Lo-Johansson fått Leninpriset i litteratur och var en stor och erkänd författare i öst, men han hade inte kroppsarbetat ”på riktigt” sedan sina ungdomsår på luffen i Europa, och man kom fram till att Karl Östman (1876-1953) nog var den siste ”riktige” proletärförfattaren i livet, varpå man bjöd de sovjetiska dignitärerna på en tur till Sundsvall, där Östman fortfarande bodde i sin av arbetskamraterna skänkta diktarstuga i Gärde.
Karl Östman torde ha blivit stort förundrad över det fina besöket. Han hade inte arbetat sedan 1936, då en arbetsskada gjorde honom oförmögen till fortsatt arbete. Han hade i många år som hamnarbetare burit plank på axeln ända till kroppen sa stopp. Han avgick med en liten men välförtjänt pension, och fortsatte att skriva noveller, berättelser och kåserier i fackförbunds- och lokalpressen. Känd främst i och kring Sundsvall. 1923 hade Tidens förlag gett ut hans största verk, romanen Den breda vägen. 53 år senare, 1976, gav vänsterförlaget Ordfront ut en samling av Östmans noveller med rubriken Stabbläggare, och lyfte därmed författarskapet till en nationell nivå; samma år presenterades hans författarskap i den ansedda tidskriften Ord och Bild, och Sundsvalls tidning gav påpassligt ut en ny Östman-samling med berättelser året efter, kallad De döda sågverken på Alnön, som dokumenterade en tid när sågverkspatronerna på hotell Knaust med sina upptåg gjorde stenstaden i Sundsvall känd över hela landet. 2002 bildades det litterära sällskap som bär hans namn, i Sundsvall.
En som definitivt inte skämdes för att kallas ”proletärförfattare” var Ivar Lo-Johansson. Med hela rörelsen i ryggen kunde han myndigt definiera begreppet: en författare ur arbetarklassen, en övertygad socialist som skrev ur ett underifrånperspektiv om arbetare – och för arbetare. Och som dessutom hade kroppsarbetat (åtminstone i sin ungdom). Definitionen var nog satt för att passa honom själv i första hand. Få gjorde honom rangen stridig, och han var bara en av flera författare med erfarenheter från livet som statare, det närmaste vi i Sverige kommit livegenskapen: Jan Fridegård, Moa Martinson, Lily Bengtsson. I hans stora arkiv på Carolina Rediviva i Uppsala ingår bl.a. 8.000 brev, och han skrev 52 litterära verk, romaner, memoarer, noveller, reportage, stridsskrifter och några diktsamlingar. Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek har hans manuskript till romanen Socialisten, liksom mycket av hans korrespondens med tidningen Folket i Bild och Tidens förlag (båda arkiven i ARAB), och vi hoppas med tiden få hela Lars Furulands arkiv och bibliotek, något som skulle utöka vår samling av arbetarskildringar väsentligt.
Men åter om begreppet. Vi använder idag på ARAB begreppet ”arbetarskildringar”, därmed understrykande att det verk som åsyftas utspelar sig i arbetarmiljö (i begreppet lägger vi i första hand skildringar som behandlar arbetare ur LO-kollektivet, tjänstemännen och akademikerna har ju sina egna arkiv och bibliotek). En sökning på det ordet i KATA ger 1050 träffar, omspännande gott och väl 125 år av arbetardiktning. Paradoxalt nog behandlar de många självbiografiska skildringarna ur arbetar- och bondeklassen – Ivar Los, Eyvind Johnsons, Rudolf Värnlunds, Maj Hirdmans, och fram till dagens författare som Susanna Alakoski, Eija Hetekivi Olsson, Kjell Johansson, Elsy Johansson, Aino Trosell och Åsa Linderborg, en vandring från ett kollektiv – till en mer oppositionell och individualistisk position, även inom arbetarrörelsen. Och då får man inte glömma förnämliga norrlands-skildrare som Björn-Erik Höijer, Olle Svensson, Karl-Rune Nordkvist, eller pensionerade fabriksarbetaren från Gävle Eskil Gustavsson, som debuterade i sen ålder på 1970-talet, liksom skogsarbetaren Nils Parling.
Men när Eva Adolfsson (som själv var dotter till arbetarförfattaren Gunnar Adolfsson) i Dagens Nyheter 1977 recenserade en nyutgåva av Josef Kjellgrens klassiska skildring från bygget av Västerbron i Stockholm, Människor kring en bro, så poängterade hon något annat mer typiskt för efterkrigstidens litteratur: brist på sammanhållande episk linje, fragmentariserat, modernistiskt. Både kollektiv och individ i en skicklig mixtur. Avsaknaden av djupare arbetsbeskrivningar i boken kan ha att göra med att Kjellgren själv aldrig arbetade med bron utan byggde sin historia på research och intervjuer. Adolfsson jämför den med 1970-talets arbetarskildrare som också ville skriva kollektivromaner, som Per Holmers Södertäljeroman Allmänheten, Hans Lagerbergs Saknar bildning och Reidar Jönssons Hemmahamn.
Vi talar idag knappast om ”invandrarförfattare” längre, så som man fortfarande kunde göra av okunskap på 1970-talet. Författare som Theodor Kallifatides, Gabriela Melinescu, eller yngre kollegor som Jonas Hassen Khemiri och Hassan Loo Sattarvandi skriver visserligen både om invandrarens problem i första eller andra generation, ja även om arbetarklassens utanförskap och integrering i det moderna kunskapssamhället, men etiketterna fyller inte längre någon riktig funktion.
Det intressanta ur litteraturhistoriens synvinkel är nog ändå den breda linje av olika författarskap från arbetarklassen, av arbetarskildringar med perspektiv från snart sagt alla LO-grupper, som fortfarande finns i Sverige – en linje som Lars Furuland och många med honom kallat unik i världen med så många betydande författarskap. Arbetarskildrarnas fåra har blivit en helt egen genre i den svenska litteraturhistoriska myllan, en tradition lika gammal som socialdemokratiska partiet och LO, och den fortsätter att ge frukt och skörd ännu idag. På Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek återstår bara arbetet att följa med i utgivningen, presentera och göra den tillgänglig för låntagare och forskare inte bara från Sverige utan för forskare från hela världen som är intresserade av svensk arbetarrörelse. Ingen liten uppgift kan det tyckas.
1984 frågade sig litteraturhistorikern Brigitte Mral, vars avhandling handlade om den tidiga svenska arbetardiktningen uppfordrande i tidningen Ny Dag: ”Var göms arbetarlitteraturen?”.
Svar: jo den finns. Och mycket av den finns hos oss. Numera också på öppna hyllor i Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.
Att återerövra kulturarvet (2010)
Jag har för en årsbok intervjuat LO:s förre kulturombudsman (tjänsten är numera bortrationaliserad), 86-årige Bertil Jansson, och vi kom då att tala om ”kulturarvet”. Bertil har även suttit i Kulturrådet, var en av dem som stod bakom de kulturpolitiska målen som togs 1972, och han stred inte minst inom arbetarrörelsen för kulturarvsfrågor. Han medverkade också flera gånger i bis. Sveriges historia är inte dess kungars utan dess folks, citerade han då socialdemokraten Axel Danielsson, som skrev SAP:s första partiprogram.
Bertil Jansson uppmärksammade att ”kulturarvet” sällan inkluderade industrins arbetare. Han arbetade därför starkt för tillkomsten av Arbetets museum i Norrköping, intresserade sig för de många arbetarspel och arbetarteatern som uppstod på 1970-talet, och han har samlat arbetarkonst, varav en del skänkts till Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.
Till min förfäran får jag höra en rapport från en arkivkonferens där någon påpekade att det enda politiska parti som numera talar om ”kulturarv” är Sverigedemokraterna. Är det verkligen så? Och är det verkligen samma kulturarv vi då talar om?
Jag låter frågan hänga i luften. Kulturarv kan uppenbarligen innehålla många saker, och utesluta andra saker. Dagens mångkulturella svenska samhälle kommer en gång i framtiden att vara ”historia”. Vilket kulturarv och vilken historia ger vi i arv till våra barn? Är det det kulturarv som Sverigedemokraterna talar om?
2009 togs nya kulturpolitiska mål av den borgerliga regeringen som då styrde Sverige. Där talas bl.a. om att ”främja ett levande kulturarv som bevaras, används och utvecklas”. Men det känns som att innehållet i målet sällan diskuteras eller konkretiseras. Frågan har till och med blivit känslig, inte minst i dagens flykting- och invandrardebatt.
Det är inte bara arbete och arbetarklass som osynliggjorts i kulturarvsdebatten, det gäller ju också kvinnorörelsen och det gäller invandring och allt det som invandringen till Sverige bidragit med till svensk välfärd. Kanonkungen Louis de Geer, bokförläggaren Albert Bonnier, NK:s grundare Josef Sachs, ketchupkungen Herbert Felix, författaren Jonas Hassen Khemiri, bibliotekspionjären Valfrid Palmgren, Göteborgs bibliotekschef Sigurd Möhlenbrock och många, många andra. Alla har de en gång varit, eller härstammar från, invandrare, ja även flyktingar.
Det finns mycket kulturarv att återerövra, inte bara från Sverigedemokraterna.
INTERVJU MED BERTIL JANSSON (i bis bibliotek i samhälle)
Folkbildningsveteranen Bertil Jansson bor i ett sekelskifteshus från början av 1900-talet på Kungsholmen i Stockholm i närheten av Norr Mälarstrand, tillsammans med livskamraten sedan många år, författaren och kritikern, fil.dr. Karin Monié. Han bor i en lägenhet full av svensk 1900-talskonst. Vi ska komma att tala om hans stora konstintresse, men också om hur det hela startade i Malmö, och när han som LO:s kulturombudsman på 1970-talet verkade inom den s.k. ”grävrörelsen”. Och hur han kom att få namnge en 80 miljoner år gammal skånsk blomma.
Några grundläggande biografiska fakta först. Bertil är född 1930 i Jonstorps församling utanför Höganäs. Han gick den sexåriga folkskolan, tvåårig högre folkskola och Brunnsviks folkhögskola 1957-1961. Som sextonåring började han arbeta som slipare vid Höganäs-Billeholms industri, men slutade när han kom in på Brunnsvik.
Genom intresset för politik kom han i kontakt med socialdemokratin och började arbeta som studieombudsman i ABF i Malmö 1961. Kultur- och folkbildningsintresset var etablerat redan då. Hållpunkter i karriären är sedan Nordiska folkhögskolan, Institutet för Rikskonserter, Folkparkernas centralorganisation, där han var kulturchef på 1970-talet, tio år som kulturombudsman på LO 1977-1987, och till sist museichef för Naturhistoriska riksmuseet 1987-1992.
Mycket mer kan nämnas: Malmö fredsförening, Malmö filmstudio, SSU:s tidskrift Kamraten, Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, amatörteaterföreningern Studioteatern i Malmö, ledamot i Kulturrådsutredningen 1969-1974 och sedermera av Kulturrådet, ledamot av Radionämnden, Sveriges författarfond, En bok för alla, Riksskådebanan, osv., osv. Det blir en lång lista med inte minst ideellt kulturarbetande. Allt finns numera arkiverat på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Flemingsberg utanför Stockholm.
Bertils stora konstintresse finns dokumenterat inte minst på LO-skolan i Åkersberga, som har en förnämlig konstsamling där han guidat många besökare. En del av hans egna grafiska samling med konstnärer som Lars Hillersberg, Peter Dahl, Enrico Baj och Lars Huch Hultgren presenterades hösten 2015 på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, i en utställning kallad ”Fred, frihet och solidaritet”.
När vi pratar om ”Grävrörelsen” på 1970-talet nämner han först Arbetets museum i Norrköping som tillkom 1991 men hade förarbetats under hela 1980-talet. Bertil deltog aktivt i förarbetet, som inspirerades av grävrörelsens resultat. Det var en industrimiljö som när textilindustrin i Norrköping försvann, höll på att gå förlorad. Han nämner LO:s radikala kulturprogram som togs vid kongressen 1981. Den stärkte bevarandeaspekten, som var väsentlig för Grävrörelsen. Nu lyftes fram det tidigare osynliggjorda arbetet i industrier och fabriker.
Arbetet inom Grävrörelsen startade ofta med studiecirklar, där ABF var en viktig aktör. Böckerna Stiga vi mot ljuset och Gräv där du står samlade många ABF-cirklar. Författare, fotografer, folkbildare och akademiker, arkiv och muséer svarade sammantaget för en imponerande insats. Bertil minns resor med AMS-chefen Bertil Olsson och museiintendenten Erik Hofrén till avsides delar av Sverige där nedlagda industrier och nästan hela samhällen höll på att förfalla. Det var miljöer som måste bevaras innan de försvann. Bertil nämner till exempel de viktiga bruksmiljöerna från 1600- och 1700-talet, som Lövsta bruk och Österby bruk i Uppland. Studieförbunden spelade en viktig roll i detta arbete.
- I allt gjordes ett välbehövligt krafttag för att bevara arbetarrörelsens historia och industrisamhället som det sett ut en gång. För bättre kunskap om idag och i framtiden, säger Bertil.
Ett annat viktigt resultat var den amatörteaterverksamhet som växte upp i Sverige, liknande den i Finland, och som utvecklades inom Grävrörelsen. Norbergsspelen, Enskedespelen i Stockholm, Sundsvallsspelet, Wira bruksspel för att nämna några skulle leva vidare länge.
Dessa spel var ett resultat av lokalt grävarbete. ABF hade tidigare varit ambivalenta till amatörteater, som skildrats i skrifter av Kristina Blomqvist, Gunnar Ollén och Richard Estréen. Då var rädslan att framför allt kommunisterna eller andra skulle använda teaterscenen för ”propaganda för politiska eller religiösa åskådningar”, som man skrev 1947. När Sveriges arbetarteaterförbund bildades 1982 var Bertil en av de mest drivande, som ordförande i ”Arbetsgruppen för amatörteater i arbetarrörelsen” (AAA), aldrig helt accepterat inom rörelsen. I de fem arbetarspel som spelades i slutet av 1970-talet, Spelet om Norbergsstrejken, Stiga vi mot ljuset (Norrköping), Husåspelet, Stenarbetarna i Hunnebostrand, och Sundsvallsstrejken, deltog runt ettusen personer. 1979 samlade AAA 31 spelande grupper, men bara inom SSU och PRO registrerades 470 olika grupper, flera i studiecirkelform. En väldig bildningsrörelse på sin tid, säger Bertil.
Arbetets museum i Norrköping tillkom på lokalt initiativ, berättar han vidare. Norrköpings kommun kontaktade LO, där Bertil blev kontaktperson. LO:s ordförande Gunnar Nilsson var positiv till förslaget. Det var i samband med arbetet på ett nytt kulturprogram för LO. Med hjälp av statliga bidrag tillkom museet i Norrköpings vackra industrimiljö, idag en del också av Linköpings universitet, och invigdes efter långt förarbete 1991. I den vackra industrimiljön finns också de Geerhallen, där Norrköpings symfoniorkester är verksamma.
Andra industrimiljöer som nu bevarats är till exempel Glasriket i Småland, Kockums varv i Malmö, och Pythagoras industrimuseum i Norrtälje, en industrimiljö som kulturminnesförklarades 1992. Och många fler har tillkommit. Lokala museer som ofta startats med en grävcirkel på 1970-talet. Inom arbetarrörelsen kom också ett ökat arkivmedvetande att gynna historieskrivningen och den vetenskapliga forskningen, säger Bertil, som i många år satt i Arbetarrörelsens arkiv och biblioteks styrelse.
En annan viktig följd av Grävrörelsen och det ökande intresset för lokalhistoria var kontakterna med den akademiska miljön, säger Bertil. Han nämner forskare som Lena Johannesson och etnologen Sven B. Ek som bland annat skrivit om arbetsmiljöer i Landskrona. Redan på 1960-talet medverkade Bertil till de universitetscirklar (”university extension”) som ABF i Malmö anordnade. Här togs miljöfrågor upp, teater spelades, film visades, sociala frågor diskuterades.
- Studieåret 1964/65 kunde ABF i Malmö inbjuda till en universitetscirkel i marxism, säger Bertil. Det var medverkande från universitetet i Lund, men också debattörer som Alvar Alsterdahl och Jörn Svensson. De tre sista sammankomsterna hade Ernst Wigforss som cirkelledare. Bland deltagarna var en grupp katoliker från Lund, de ville lära sig mer om vad som förenar katolicism och marxism!
Bertil minns med viss saknad 1970-talets dynamiska tid. Det är bittert, säger han, när man tänker på hur arbetarrörelsen behandlat kulturfrågorna på senare år, till exempel nedläggningen av den äldsta folkhögskolan i Brunnsvik.
1970-talets kulturarbete, som Grävrörelsen var en del av, vände sig också till invandrare, till exempel minns Bertil en chilenare som med hjälp från SSU anordnade kurser i muralmålning, och de många nordiska kontakterna som LO:s kulturombudsman hade. Han nämner Tammerfors arbetarmuseum, liksom bevarade miljöer i Köpenhamn. Grävrörelsen var även nordisk. Viktiga namn i Finland som Bertil nämner var Claes Andersson, läkare, författare och politiker, och Aarvo Salo, socialdemokrat och kulturminister under en kort period på 1970-talet.
Det fanns ett samarbete med den äldre hembygdsrörelsen, till exempel i Brunnsvik, där folkhögskolans förste rektor Karl-Erik Forsslund var en eldsjäl. Bertil satt med i den utredning som 1974 slog fast de kulturpolitiska målen, de flesta fortfarande aktuella idag. Han nämner Bertil Zachrisson, kulturminister 1973-1976, som en viktig person i kulturarbetet. Propositionen till riksdagen gick till och med längre än betänkandet, under Zachrissons inflytande, minns Bertil.
Sist men inte minst: Kvinnorörelsens utveckling på 1970-talet, engagemanget för tredje världen, från alla människor på olika fronter, inom musik, teater, litteratur, bildkonst. Det var ett decennium fyllt av rörelse och verksamhet, fyllt av optimism.
Bertils konstintresse började i Malmö, med engagemang i Målarskolan Forum, som var förberedande till konstakademien i Stockholm och för många också akademien i Köpenhamn. På 1960-talet tillkom Grafikskolan Forum (för båda skolorna ansvarade ABF i Malmö). Goda vänner till honom var John Nihlén och sonen, konstnären Staffan Nihlén, som tillsammans med Gerhard Nordström var huvudlärare för Målarskolan Forum. Konstintresset skulle följa honom hela livet, en inspirationskälla var förstås den förnämliga samlingen på KF:s kursgård Vår gård i Saltsjöbaden. Kooperationen var ju då också en väsentlig del av arbetarrörelsen.
Bland de många utmärkelser Bertil fått för de många åren med arbetet för folkbildning och kultur nämner han (med glimten i ögat) särskilt ett: Ett så kallat ”fribref” från 1970 med texten: ”Innehafvaren af detta fribref garanteras bli befriad från besök af tjuvar och andra banditer under hela sin lefnad.” Det var ett tack för hans folkbildningsarbete på Malmö fångvårdsanstalt undertecknat av ”Svea rikes tjufvar och banditer”. Och när han fyllde 80 år fick han faktiskt namnge en 80 miljoner år gammal blomma, som grävts fram vid ett arkeologiskt arbete av Naturhistoriska riksmuseet och Aarhus universitet. Fyndplatsen var nordöstra Skåne, ett markområde där Bertil en gång arbetat som ung, på Höganäs Billesholm AB. Den fick namnet ”Bertilanthus Scanicus”.
Bland hedersbetygelserna finns också Kungliga Vetenskapsakademiens Wargentinmedalj för hans insatser att bevara som museum Stockholms gamla observatorium, beläget på den bekanta Observatoriekullen på Stockholms Norrmalm.
Vad beror dagens attitydförändring på vad gäller bildning, skolning, historia, kultur, funderar vi? I samhället, inom politiken, inom arbetarrörelsen inte minst? Bertil berättar ur minnet om en resa till Compiègneskogen i Paris, där arbetarrörelsen då ägde ett kulturhus, La Brevière, på 1960-talet. Det var en resa med Nordens folkhögskola. I Paris fanns även Brantinghuset (de båda anläggningarna var en gåva från bankdirektör Olof Aschberg till arbetarrörelsen). Kursgårdar fanns i Skåne, Dalarna, Stockholm, och lokala Folkets hus över hela landet. SSU och socialdemokratiska kvinnoförbundet var mycket aktiva i kulturfrågor. Idag finns bara LO-skolan i Åkersberga kvar av arbetarrörelsens en gång så stolta kulturella/folkbildande arv. Själv hade Bertil Alf Ahlberg och Gunnar Hirdman som lärare i Brunnsvik.
- Samtal, kunskap, utbyte, sammanfattar han. Också kultur och bildning. Det är ideal att begrunda. En folkrörelse kan inte leva vidare utan detta. Samhället kan inte leva utan det.
Mats Myrstener
Några vidare lästips från Bertil: Några huvudlinjer från LO:s kulturprogram utvecklas i skriften Arbetets minnesmärken som LO gav ut 1981 i samarbete med Arbetarnas kulturhistoriska sällskap. Den inleds med ett citat av den socialdemokratiske pionjären från Malmö, Axel Danielsson: ”När det ska skrivas svensk historia på allvar, finns det inte så mycket att uppteckna om kungen, som om oss och er och mig.”
På Bertils initiativ gav LO 1986 ut skriften Arbetets landskap. Här vidgas bevarandefrågorna till att även omfatta naturvård, jordbrukets landskap, produktkvalitet inom livsmedelssektorn och miljön. Skriften var ett samarbete med flera svenska fackförbund.
Se också två artiklar av Bertil Jansson i tidskriften Arbetarhistoria, nr 41 (1987) (”Kulturarvet och forskningen”) och nr 79 (1996) (Arbetarnas kulturhistoriska sällskap och kulturarvet, 1926-1996”).
FORTS. BOKTIPS:
Flera boktips i Coronatider: Mycket sex, hbtq, bdsm, historiska resor, men också en och annan riktig arbetarroman.
Kristoffer Folkhammar: Magisterlekarna (2015).
En burlesk roman om bögar: Den strikte magistern, den undersköne Charlie, ”hyenorna” Tim, Fred, Paul och Noak. En erotisk fantasi om ett pojkläroverk, där de snygga pojkarna alltid står till den enväldige magisterns tjänst. Ända tills han upptäcker att någon av pojkarna börjat revoltera med klotter och graffiti i skolan, något som han ser som gåtfulla meddelanden till honom själv och får hans dittills så homogena värld att krackelera! Folkhammar har gett ut fem böcker prosa och poesi och två antologier, han är kritiker och översättare från danska. Romanen är skriven med glimten i ögat, med en ironisk blinkning till De Geers Singleton-böcker, och har också filmats.
Tone Schunnesson: Dagarna, dagarna, dagarna (2020).
En i mitt tycke ganska lättviktig roman om den kända bloggaren och TV-personligheten Bibs, som en dag står i begrepp att göra slut med sin pojkvän, som hon kallar Baby. Hon tvingas då plötsligt skaffa fram 100.000 kronor för att komma över förstahandskontraktet till deras gemensamma lägenhet. En ”kändisroman” från Stockholms innerstad, kantad av knark, spelmissbruk och sex, men i avsaknad av litterär själ. Boken blev för mig en besvikelse, då den skrivits upp i media.
Frida Boisen: Berätta aldrig det här (2020).
Som jämförelse läste jag denna bok som också uppmärksammats i media. (När jag skriver detta har precis dramatikern Lars Norén dött i corona.) Författaren är en känd mediaperson, men bakom den glättiga fasaden döljer sig en plågad och känslig person med, som det förefaller, ett stort hjärta. Och hennes historia är inte utan dramatik. Någon ”roman” är det inte, snarare en blandning av självbiografi och självhjälpsbok, med självmord som tema. Författarens mor tar sitt liv på Mors dag 2007, anklagar i ett brev dottern för att ha förorsakat hennes död, och sällan har en elakare kvinna skildrats i litteraturen. Hon är den pilgiftsdrypande bitterheten personifierad, ständigt skuldbeläggande sin omgivning, och i boken försöker Boisen förstå sin mor, gift med en Volvochef, uppväxt i Göteborg och tidigt skild, med bara ett litet barn att ösa sin bitterhet över.
Den som tycker att gamla föräldrar eller svärföräldrar är ”lite jobbiga” bör läsa boken, där även fadern som slår både dottern och sin nya fru ges ett (om än ganska försonande) porträtt. För samtidigt är boken inte utan kärlek till föräldrarna, men en kärlek som i moderns fall aldrig besvaras. Och den ständiga frågan som gnager: Varför var vi ingen lycklig familj? Temat är evigt: att försöka förstå och försonas med sina föräldrar, och försöka att inte upprepa deras misstag. Ibland lyckas det, ibland inte. I Frida Boisens fall tog det nästan 40 år innan hon berättade. (2022 utkom en fortsättning: ”Då är du inte längre min dotter” som handlar om Boisens pappa, Volvo-chefen Peter Boisen.)
Ester Blenda Nordström: En rackarunge (1919).
Genom en dokumentärfilm på TV kom jag i kontakt med Nordström (1891–1948) som brukar räknas till en av de första svenska kvinnliga journalisterna av betydelse på 1900-talet, tillsam- mans med bl.a. Elin Wägner och Barbro Alfving. Nordström var äventyrerska, och redan i debutboken En rackarunge (som finns i fulltext på nätet) kan man ana detta: hon vill hellre vara pojke än söt flicka och ställer till med allsköns upptåg, som att försöka flyga från hög höjd med hjälp av ett paraply, något som Astrid Lindgren inspirerades av både i Pippi- och Madicken-böckerna. När hennes stränge farbror prästen bestraffar henne med björkriset, så hämnas hon genom att gnida in hans prästkappa med löss!
Nordström blev över en natt rikskänd när hon ”wallraffade” (innan ordet var uppfunnet) på en bondgård i Sörmland, något som hon beskrev i tidningsartiklar och i boken ”En piga bland pigor” 1914. Kritiken av bondgården i Nyköping gav upphov till en motskrift, ”Ett pennskaft som piga”, och Nordström blev kändis på kuppen. Hon skulle senare i livet bland annat arbeta som lärare bland same-barn i Lappland, på plats med nödhjälp till Finland efter första världskriget, och hon reste i Sydamerika och i Sovjet-Ryssland, ända bort till Vladivostok. Hon skrev resereportage om emigranterna i Nordamerika, men i Kamtjatka fick hon tbc och tvingades återvända till Sverige. Hon skrev ett flertal barn- och reseböcker som såldes i stora upplagor.
Nordström var lesbisk och i boken ”Ett jävla solsken” (2017) av Fatima Bremmer beskrivs hennes kärlek till livskamraten Carin Waern Frisell.
Scholastique Mukasonga: Madonnan vid Nilen (2020).
Författaren är från Rwanda (född 1956) men bor i Frankrike. I den här fascinerande romanen skildras en flickskola i Virungabergen (känt för sina gorillor), inte långt från huvudstaden Kigali. Året är 1979, men mycket i boken pekar fram mot de oroligheter som utlöste folkmordet 1994. De flickor som går på den katolska internatskolan Notre-Dame-du-Nil (där en av Nilens källor påstås finnas) kommer från fina familjer med bakgrund i kyrka, militär och byråkrati. Nästan alla är hutu, bara ett litet noga utvalt antal flickor är tutsi. En av hutuflickorna, Gloriosa, är regimens förlängda arm och rapporterar allt illa som sägs om den till sin far. Livet i skolan är en blandning av idyll och fanatism. Flickorna, som står mellan tonår och vuxenliv, har fantasifulla namn som Godiva, Immaculée, Modesta, Virginia och Veronica. Sina afrikanska, egentliga namn, döljer de sorgfälligt. De gamla belgiska kolonialherrarna hyllas, firas och beundras. (Boken har filmats.)
Det är ett mustigt språk, handlingen berikas också av insprängda fakta om landets religion och folk, och det är en spännande och verkligt ”bildande” läsning, som man inte glömmer. I en bok som kom 2022, Barfotakvinnan, ger hon ett ömsint och känslofyllt porträtt av sin mor, som dog i folkmordet 1994.
Fleur Jaeggi: Tuktans ljuva år/Proleterka (2019).
Detta är en helt annorlunda bok, och ändå finns likheter då den utspelas på ett katolskt flickinternat i Schweiz, i den ärkekonservativa kantonen Appenzell (där kvinnor fick rösträtt som de sista i Europa, 1990). Jaeggi, född 1940, bor numera i Milano, arbetar på bokförlag och är översättare. Fem av hennes små, korta böcker har översatts till engelska, två till svenska. Tuktans ljuva år skildrar en flickas tid på flickinternat, en tid av instängdhet, täta relationer och maktkamper mellan flickorna på skolan, där extas blandas med from och sträng katolicism, samtidigt som berättaren växer upp till kvinna. Den påminner i sin dagboksform och skarpsynthet ibland om en annan litterär höjdare: Anne Franks dagbok. I Proleterka fortsätter Jaeggi sitt dagboksskrivande. Hennes mor bor i Brasilien och meddelar sig bara brevledes. Fadern är en svag karaktär som arbetar inom finansvärlden. I Proleterka tar han med dottern på en sorts försoningsfärd med en jugoslavisk båt till Italien. Här upplever hon våldsam och intensiv kärlek med en av båtens matroser, allt skildrat på ett pregnant och konstrikt språk av hög kvalitet. Proleterka kom på italienska 2003, jag skulle gärna läsa vidare om huvudpersonens fortsatta öde. Jaeggi är 80 år, och flera av hennes böcker kommer säkert att översättas tids nog. Boken har redan blivit en ”minor classic”.
Marguerite Duras: Älskaren (1984).
En annan ”minor classic”, av författaren och filmaren Duras (1914–1996), handlar om författarens förhållande med en ung välbärgad kines 1929. Duras var 15 och beskriver förhållandet i retrospektiv, vid 70 års ålder. En kritiker, Jeffrey Keeten, har skrivit: ”The reader is left with a precise picture of a young woman who may have lost some of her innocence, but gains a self-confidence to break away from her meaningless life and swim for a new shore.” Det är en gripande skildring från Saigon, då en del av Frankrikes kolonialvälde i Bortre Indien. Det är ett förhållande (älskaren är 29) som varken accepteras av Duras dominanta mor (som ändå utnyttjar det till max) eller av hennes älskares familj, och det upphör efter ett år när hon reser tillbaka till Frankrike. En unik skildring av en brådmogen flickas upptäckt av det sexuella, av sin egen kropp och sin alldeles speciella livssituation i det koloniala Vietnam. En bok som med rätta kallats ”a minor classic”. Jfr med Annie Ernauxs böcker!
Annika Bengtsson: ”Jag vill ju vara fri”: en bok om Lena Nyman (2013).
En annan bok man sträckläser handlar om den fullständigt unika skådespelarbegåv-ningen Nyman (1944–2011) som stod på scenen första gången när hon var sex. Då spelade hon en humla. Hon pushades av sin egensinniga pappa och fick spela massor med barnroller på teater och film. Som 18-åring inledde hon ett förhållande med regissören Vilgot Sjöman (som då var gift med Monica Zetterlund). Det ledde till hennes beryktade naken-roller (som man sa då) i 491 och de båda Nyfiken-filmerna. Kulturjournalisten Bengtsson skriver med lätt hand med en fin personlig ton, och utgår från de många dagböcker som Lena Nyman lämnade efter sig. När hon inte övade roller, spelade på teater och film, eller umgicks med en oräknelig rad av älskare, så läste hon massor och skrev och funderade på allt mellan himmel och jord. Tyvärr blev hon tidigt beroende av tabletter, något som började med idag förbjudna bantningsmediciner. Hon kombinerade tabletterna med alkohol i mängd, men klarade samtidigt att stå på scenen, energisk som få, ända tills det i femtioårsåldern inte gick längre. Och man får i boken följa med genom hennes enormt många olika roller på scen och film, kryddat med hennes egna underfundiga och kloka dagboksanteckningar.
Marit Paulsen: Liten Ida (1979).
”En ny bok är en bok du aldrig läst förut” brukade min lärare på Bibliotekshögskolan, Greta Renborg, säga. Det tog jag till mig när jag lånade ett nött exemplar av den här boken från Skärholmens bibliotek. Jag hade väntat mig en ganska dyster läsning, och första halvan av boken är tragisk, där Ida växer upp i ett litet nordnorskt samhälle i fattigdom med sin mor, som är ”tyskhora” (författarens eget uttryck). Tiden är andra världskriget. Men när hon i stället får bo hos den snälla tant Mella på landet så svänger berättelsen och blir glad, nästan upprymd. För att åter sjunka ner i det tragiska när kriget tar slut, Ida måste flytta ”hem”, och räkningen med ”tyskhororna” och kollaboratörerna ska göras upp.
Sverige har många fina barndomsskildringar i litteraturen, och det här är absolut en av de finare. Så jag är glad att jag tog mig tid till den. Synd då, på sätt och vis, att författaren valde politiken framför litteraturen. Men även där tror jag att den färgstarka Marit Paulsen har gjort ett avtryck.
Geir Gulliksen: Bli snäll igen (2020).
Norrmannen Geir Gulliksen är en av mina favoritförfattare. Därför är hans tredje bok lite av en besvikelse. Han skriver nära autofiktionen, med manliga huvudpersoner som verkar ligga honom själv mycket nära. Hans första två böcker skildrar skilsmässor, otrohet, förälskelse, besvikelse, ur mannens perspektiv. Han skriver på ett emotionellt och känsligt sätt, på ett sätt som är ovanligt hos manliga författare. Men i den nya romanen blir han i mitt tycke nästan obehagligt ”personlig”. Huvudpersonen Henning går på ett vis över gränsen: han bryter upp från sitt andra äktenskap, förlorar sitt jobb sedan han varit för närgången mot en annan man, och börjar utforska sin sexualitet och i förlängningen – sin homosexualitet (eller kanske snarare bisexualitet). Han upptäcker att hans dotter ägnar sig åt självskadebeteende – och att hans eget beteende mot sina kvinnliga bekantskaper inte blir bättre, fast han bytt ut dom mot män. För män som försöker bejaka sina mjukare sidor är Gulliksens böcker riktiga fynd. Men jag kan inte komma ifrån att det känns som att han börjar upprepa sig i sin tredje roman. Det är dagboksanteckningar av klart värde – men det blir ingen fullödig roman.
Mats Hermansson: Farsan (2020).
En varg söker sin podd, eller i det här fallet kanske snarare: en bok söker sin läsare. Och i det här fallet blev det en fullträff, en sådan där som varje bibliotekarie gläds åt. Mats Hermansson, som är präst i Svenska kyrkan, är född 1957 och därför kan jag i det mesta känna igen mig i denna barndoms- och uppväxtskildring: alltifrån ”kvartslampan” som fanns i många hem, en föregångare till solariet, till uttryck som att ”få främmande”, som man sa när det kom en annan familj på besök. Bokens Farsan, som är centrum i hela berättelsen, är en tidens muskelkarlakarl ut i fingerspetsarna: från åren som sjöman, arbetet som verkmästare på skofabriken i Örebro till det som gymnasieingenjör på Tetra Pak; en man som läser Det Bästa men också går på stadsbiblioteket och läser om stora män som upptäcker världen; som tar sin lördagsgrogg, där Explorer-vodka är bas, och klår upp sin fru och de båda sönerna när han blir full – men som sedan (när han är nykter) blir ångerfull, ynklig och rolig, alltid uppfinningsrik, full av historier, och som beundras av Mats och hans bror Gert, ända till den dag när Mats vägrar ta emot mer stryk, föräldrarna skiljer sig, och Farsan försvinner ut i periferin, ving-klippt och ömklig och mest av allt beklagansvärd.
Jag får många litterära associationer: Gorkijs Min barndom, med det kärleksfulla porträttet av morfar som är en hustyrann av stora mått men också full av historier och berättelser om det gamla Ryssland, Åsa Linderborgs barndomsskildring om den försupne men snälle fadern och gammelsossen/socialisten, eller PC Jersilds fina barndomsskildring Fem hjärtan i en tändsticksask. Farsan är samtidigt en skildring av folkhemmet där Kärnfamiljen med stort K stod i centrum; från Farsans hårda uppväxt på landet med sju syskon på gränsen mellan Närke/Västmanland, hans klassresa till det småborgerliga livet i Örebro – men också hans fasthållande vid arbetarklassens värderingar, engagemanget för kriget i Vietnam, och hans klassmedvetande vid diskussionerna kring groggbordet.
Jag blev genast förtjust i den här boken och tänker på bokserien ”Liv i Sverige” som bortgångne Göran Palm var med och redigerade. Boken om Farsan är välmatad och hade kanske behövt redigeras lite hårdare för att bli ännu bättre, bland annat svävar den ut till en tid i Göteborgs Haga innan det revs; den är övertydligt detaljerad, men Hermansson skriver väldigt bra och ger liv åt ett 1900-tal som sannerligen fört utvecklingen framåt – positivt för väldigt många, men också negativt, inte minst för miljön. Jag hoppas att den finner många fler läsare!
Felicia Stenroth: Handens rörelser (2020).
Jag läste en recension där den här boken kallades ”den nya arbetarlitteraturen”. Och det kan nog stämma. Begreppet ”arbetarklass” nämns en gång men jag tror inte huvudpersonen Ida funderar särskilt mycket över det. Lika lite som över den pappa hon aldrig sett, bara på kort. Hon bor i en miljonprogramsförort i Stockholm och jobbar på ett call center som verkar tillhöra ett telebolag. Hennes mamma Sofia är sjukvårdsbiträdet som ofta dricker för mycket vin och hamrar på pianot. Ida har tagit hand om sin mamma sedan hon var barn, hanterat hennes periodiska supande och allt annat så att hemmet inte ska rasa ihop. Boken är en blandning av poesi och prosa och är författarens fjärde. Den är fascinerande. Livet sniglar sig fram, inget särskilt händer, men Ida iakttar allt och gör poesi av verkligheten. Michel bor lite varstans, ibland på vandrarhem, hans gamla mor bor i en annan stad. Han lever på frukt som han snor från fruktskålen på jobbet. Linn är ”gamer” och spelar dataspel. Nico delar lägenhet med sin mamma som är svårt sjuk. Ida träffar ibland sin flickvän Edita, som är larminstallatör.
Det är det nya proletariatet boken skildrar. De har aldrig pengar över, åker inte på semester eller går på restaurang. De äter så litet och så billigt som möjligt, betalar bara de absolut nödigaste räkning-arna, i första hand hyran, ibland elräkningen. Ida arbetar ständigt men tjänar alldeles för lite efter-som hon saknar utbildning. Hon säger att hon glömt hur det känns att vara ledig. När hon inte talar i telefonen läser hon i en bok om arbetets meningslöshet. Den skulle kunnat vara skriven av Thomas Piketty. Det här är en berörande och viktig bok.
Personliga boktips om historia, lite mer om feminism, hbtq, och ännu mera relationer.
Vibeke Olsson: Sågverksungen/Bricken på Svartvik/Sågspån och eld (2009–2011).
Vibeke Olsson har skrivit en arbetarroman som för mig blev lika kär som Fogelströms Stad-svit. Bricken Eriksson växer upp i slutet på 1800-talet i sågverksbruket Svartvik, ett av norra Europas största sågverk, nära Sundsvall. Det är en lisa att bekanta sig med denna goda, eftertänksamma flicka, hennes snälla föräldrar (hon är ensambarn) och med hela den spännande miljön i Svartvik. Berättelsen startar med den stora Sundsvallsstrejken 1889, den första stora arbetarstrejken i Sverige och ett förebud om den arbetarrörelse som skulle växa fram i spåren, där militär kallades in för att stävja oroligheterna vid sågverken i Medelpad och Ångermanland. Bricken förlorar fingrarna på ena handen i en olycka vid bandsågen och handlingen förs fram till när hon som tjugoåring träffar den försupne Natan, samtidigt som hon prövar på att jobba som hembiträde i Stockholm. Det här är en bladvändare med både djup och bredd, i Fogelströms tradition framberättad av Bricken i en sorts inre monolog där moderns djupa religiositet hela tiden kontrasteras mot faderns socialistiska övertygelse. Denna kombination gör Vibeke Olsson unik som berättare i dagens svenska litteratur. Fungerar bra som ungdomsbok också. Serien om Bricken på Svartvik omfattar sex delar, den sista Som ett träd i skogen, kom 2017.
Carola Hansson: Masja (2015).
Vill du i stället ha en riktig rysk roman med Tjechovsk herrgårdsmiljö, med många namn, fadersnamn, smeknamn, så är detta boken för dig! Carola Hansson har också i tidigare romaner ägnat sig åt Ryssland eller gamla Sovjetunionen. I denna trilogi om familjen Tolstoj är Masja den tredje och sista. De tidigare delarna heter Med ett namn som mitt, och Andrej. Här är det dottern Maria Lvovna (smeknamn Masja) (1871–1906) som är huvudperson, men romanen skildrar ytterligare ett tiotal barn, levande eller döda, och andra släktingar och vänner. Att det inte är lätt att vara barn till den märklige och självupptagne greve Tolstoj, som själv klädde sig som en enkel rysk bonde och vägrade äta kött, men som bodde på ett stort gods med en rad underlydande, säger sig självt. Jag kommer att tänka på den stora familjen Thomas Mann (se ovan) eller mina möten med författaren och folkbildaren Bengt Nerman, som ofta berättade om sitt ambivalenta förhållande till fadern Ture (en man som talade högstämt om arbetarklass och jämlikhet, men själv levde ett inrutat högborgerligt liv med tjänstefolk). Vi får följa Masjas liv till giftermål och den alltför tidiga döden, en rysk kvinnas sökande efter en egen röst och egen identitet i skuggan av en dominant far. Romanen växlar perspektiv och hoppar mellan Hanssons egna arkivforskningar i Moskva och sekelskiftets liv på godset Jasnaja Polnaja. Ibland blir hoppen lite osmidiga och kan störa läsning och koncentration. Men ger man inte upp inför omfånget av denna mastiga ”ryska” romantrilogi så blir uthålligheten rikligt belönad.
Katja Timgren: Allt jag vet om kärlek (2020).
Boken visade sig vara en ungdomsroman om homosexuell kärlek mellan pojkar i gymnasiet. Den föll inte riktigt mig på läppen, men jag vill ändå flagga för den. Författaren är gayaktivist och har även skrivit om lesbiska förhållanden.
Karin Milles: ”Jag måste, när ingen annan vill” (2020).
I Milles bok får man lära sig intressanta saker om en tidig kvinnosaksaktivist från mitten av 1800-talet, Sophie Sager, som jag aldrig hade hört talas om. Tiden (mitten av 1800-talet) hade radikaliserats av CJL Almqvists lilla roman Det går an, som predikade att den ogifta kvinnan hade samma rättigheter som en man till äganderätt och att fritt välja sin partner, och att hon dessutom kunde leva ihop med en man utan att behöva gifta sig! Författaren Karin Milles, lärare i svenska vid Södertörns högskola, menar att Almqvists stridsskrift kanske gick väl långt – långt före sin tid – och kanske inte gynnade den tidens lilla kvinnorörelse? Sophie Sager kom från Småland till Stockholm i syfte att (måhända naivt) få leva ett fritt liv som kvinna och arbeta som sömmerska. Hon antastades ganska snart av en man, som inte tog ”no for an answer” utan trakasserade och misshandlade Sophie, som dock inte vek ner sig utan anmälde mannen inför Stockholms kammarrätt. Något extremt ovanligt för tiden. Detta sammanföll med pressens intåg i Stockholm med bl.a. Det första Aftonbladet, och historien om Sophie Sagers ovanliga tilltag blev en livlig historia som löpte i tidningspressen (och mest förlöjligades) i flera månader. För Sager innebar det inget bra, men hon fortsatte envist sin kamp för kvinnans rätt att säga nej, även sedan hon emigrerat till Amerika, för att, precis som titeln i denna läsvärda biografi säga: ”Jag måste, när ingen annan vill”. Milles skriver bitvis lite knagglig och osmidig prosa men hennes efterforskningar är superviktiga och bringar nytt ljus över 1800-talets feminism.
Arne Melberg: Läsaren Lagercrantz: elva författarskap i sällskap med Olof Lagercrantz (2017).
En av mina litterära idoler var Olof Lagercrantz, som jag och Annsofi fick möjlighet att intervjua i hans bostad på Drottningholm i samband med utgivningen av hans underbara lilla handbok Om konsten att läsa och skriva. Nu kan man återuppleva alla hans personligt färgade författarbiografier om Agnes von Krusenstjerna, Stig Dagerman[MM1] , Dante, Nelly Sachs, James Joyce, Marcel Proust, August Strindberg, Joseph Conrad, Gunnar Ekelöf och Emmanuel Swedenborg på nytt. Lagercrantz var chefredaktör och kritiker i Dagens Nyheter och som litteraturhistoriker mycket personlig och smått egensinnig (hans Strindbergsbok kritiserades ganska hårt av forskare av facket, liksom boken om von Krusenstjerna – som också var nära släkt med Lagercrantz). Han kände personligen Ekelöf, Dagerman och Nelly Sachs.
Pensionerade litteraturprofessorn Arne Melberg tillhör också Lagercrantz beundrare och konstaterar i boken att denne alltid skrev om författare som ”berört honom på djupet”, så till den grad att han upplevde dem som nära vänner och följeslagare genom livet, och att metoden var ”att läsa texten åter och åter igen tills den börjar leva inom en, som hade man svalt den.” Det är ingen dålig inställning och jag minns fortfarande vad L skrev i sin bok om Joseph Conrad: Knepet med en bra bok är att författaren tar läsaren i hand och lotsar denne som en följeslagare genom berättelsens alla kringelkrokar, ungefär som Vergilius följer Dante genom Infernos helvete. När vi träffade L berättade han om mödan med att väga varje ord på guldvåg, ständigt skriva om, och om den ständiga rädslan att ”svika läsaren” under resans gång. Lagercrantz små introduktioner till stora författarskap är mästerverk i det lilla formatet, och bättre inkörsportar till det ofta mycket invecklade finns knappast.
Författarens fru, Enel Melberg, är en viktig feministisk författare, med estniska föräldrar, som debuterade 1977 med den självutlämnande romanen Modershjärtat.
Kader Abdolah: Huset vid moskén (2008)
Den här boken stod länge i bokhyllan innan den blev läst, men det ångrar jag inte. Mitt nötta exemplar utkom 2010 i En bok för alla-serien. Det är en bred skildring av en liten iransk stad före den religiösa revolutionen 1979, där stadens moské bildar centrum med dess särpräglade invånare: köpmannen Agha Jan, imamen Alsaberi, och böneutroparen Agha Shoja. Kring dessa som alla är släkt utbreder sig ett vitt förgrenat släktträd av fruar, söner och döttrar, alla särpräglade karaktärer av kött och blod, drömmar och fantasier. Men det är ingen ”rysk” släktroman, snarare en med lätt hand skriven poetisk berättelse där den persiska poesins stora namn Ferdusi, Hafez, Rumi och Omar Khayam genomsyrar texten.
Författaren Hossein Farahani (Kader Abdolah) tillhörde den underjordiska vänsteroppositionen och flydde från Iran 1988, och bor idag i Nederländerna. Fyra av hans romaner finns översatta till svenska.
Daniel Gustafsson: Odenplan (2019)
Författaren är översättare, det här är hans debutroman. Efter hundra sidor i boken förstår man att hans pappa kommer från Ungern, och att han måste ha bytt efternamn, en liten överraskning. Den utspelas under en dag i Stockholm, kring Odenplan, som jag känner ganska väl till. En lång episod utspelas på Stadsbiblioteket Asplundhuset, där berättaren träffar en gammal vän han beundrade en gång men sen inte träffat. Han besöker Läkarhuset flera gånger under dagen, både akut och med en tidsbokning. I minnet får vi följa med ner i underjorden, där den nya tunnelbanan sprängs ut och till pappans lilla by i Ungern och dess (enligt pappan) ”zigenarproblem”. Mest gripande är emellertid den frånskilde berättarens förhållande till den sjuårige sonen, som beskrivs med fin inlevelse. En ”killbok” med långa och ganska snåriga utvikningar om språk och filosofi, men den känns äkta och är oerhört välskriven.
Maria Sandel: Vid svältgränsen/Familjen Vinge/Virveln/Droppar i folkhavet/Mannen som reste sig (1908–1927)
Maria Sandel räknas som den första kvinnliga arbetarförfattaren, som skildrat proletariatet ”från köksfönstret”. Länge vistades hon i skuggan av de mer berömda manliga författarna, men har uppmärksammats på senare år med nya upplagor. Hennes böcker skildrar Stockholms industri-proletariat, framför allt kvinnorna: I Virveln skildras ett antal flickor som arbetar på en chokladfabrik, en förebild för Elin Wägners Norrtullsligan. I Familjen Vinge koncentreras berättelsen runt den goda modern, ”morsan”, som till och med får sälja sitt hår när maken kommer i ekonomiska bekymmer. Här skildras homosexualitet, aborter, hustru- och barnmisshandel, men också starka och stolta karaktärer som står emot ”syndens lockelser”. ”Bildning” är ett honnörsord, utan bildning är människan ”blott ett djur som lever på känsla och instinkt”. Sandel hade en hörselskada, kallades för ”dövan”, men verkade trots det inom den socialdemokratiska kvinnorörelsen och tillhörde Ellen Keys bildningskollektiv ”Tolfterna”. Man slås av hennes egenartade humor mitt i all fattigdomen, men också av det ibland lite sentimentala missionerandet, som när den bildade kvinnan ska försöka få rätsida på en supig arbetare i Mannen som reste sig. (Tänker på Daniel Holm i Körkarlen.) Här finns en linje dragen från den frikyrkliga rörelsen på 1800-talet och dess rättvisepatos och tro på att t.ex. läsning av goda böcker skulle förädla människan, så som vi finner den hos Valfrid Palmgren.
Sandels böcker kan läsas på nätet. 2016 gav Maria Sandel-sällskapet ut en samlingsvolym av berättelser tillsammans med Karl Östman-sällskapet: Två röda pennor. En litteraturhistoriker som ägnat tid åt Sandels författarskap är Beata Agrell.
Johanne Lykke Möller: Strega (2020)
En ung kvinna kommer till ett litet samhälle i Alperna, Strega, för att arbeta på ett hotell i bergen tillsammans med åtta andra jämnåriga flickor. Tänk Grand Hotel Budapest, eller The Shining (filmerna). Hotellet har inga gäster, men ska ändå hela tiden hållas tip top för alla eventualiteter. Samtidigt finns här något ont, som förtydligas när en av flickorna mystiskt försvinner. Men inget mera händer, och jag tröttnar snart lite på författarens ”blomsterspråk” i meningar som ”Gatan var blank och luktade regn, hetta.” Det hela beskrivs som en dröm eller lite pervers fantasi, tänk Kafkas Slottet, eller gotisk skräck. Eller varför inte The Handmaid’s tale med ständiga förödmjukelser och den vuxna personalens tortyrliknande disciplin. Det är ett doftrikt poetiskt språk, kanske till övermått: ”Jag hade en smak i munnen som av blod och grädde”. Flickorna undersöker det intilliggande nunneklostret eller åker ner till byn för att supa. Man kan ana ett försök att skildra unga kvinnors instängdhet, som i filmerna Virgin suicides eller Marie Antoinette av Sofia Coppola. Djupt under finns en antydan till homosex och masochism. Det är nyansrikt, stämningsmättat och ett vackert språk, som dock litar lite för mycket på sig själv och mot slutet blir kontraproduktivt. Det blir stillastående, utan framåtrörelse.
Författaren, född 1987, är översättare och undervisar i litterär gestaltning.
Synd: noveller från kvinnornas moderna genombrott. Urval och översättning: Birgitta Ney (1993)
Per Nyström (1903-1993) var historiker, socialdemokratisk politiker, och i många år landshövding i Göteborg. I den sista lilla bok han gav ut, Tre kvinnor mot tiden, läser jag om Alma Åkermark, som i några år var redaktör för den feministiska tidskriften Framåt i Göteborg, 1886–1888. Här publicerades novellen Pyrrhussegrar av Stella Kleve (pseudonym för norska författarinnan Mathilda Malling). Novellen väckte ett ramaskri bland de bildade i Göteborg, och även inom kvinnorörelsen. Anledningen var att den hävdade sig rätten att skriva om en kvinna som hade erotiska fantasier! Många prenumeranter avsade sig tidskriften, som något år senare upphörde. Novellen ingår i en antologi jag hittade i min bokhylla där titeln Synd tagits från en novell av finlandssvenska författaren Amanda Kerfstedt, där hon beskriver en ung flicka som lär sig allt om synd (inte minst den kroppsliga synden) för att sedan få bitter kännedom om alla faderns ”synder” utanför äktenskapet! Antologin innehåller tolv noveller från det ”moderna genombrottet” på 1880-talet. Författarna (samtliga kvinnor) är idag okända förutom en: Victoria Benedictsson. Hennes novell ”Ur mörkret” står ut över de andra: en kvinna biktar sig inför vad som verkar vara en freudiansk psykolog. Om man känner till författarinnans tragiska slut står den ut som ännu starkare!
: Omvärldsutblickar, lite historia, lite biografiskt, serieromaner, antirasism, och lite ”tantsnusk”…
Kim Thúy: em (2021)
Författarinnan är född i Sydvietnam, upplevde kriget och lämnade landet som båtflykting 1978. Idag bor hon i Montreal och skriver på franska. ”Em” betecknar på vietnamesiska ”den yngre” i en familj eller i ett äktenskap, men Thúy ser det hellre som synonymt med ”aime” (älskar på franska). Hennes böcker är märkliga sammansmältningar av dokumentärt och personligt material, stöpt i en lättläst skönlitterär form. På 157 glesa sidor rör hon sig från Vietnams gummiplantager, den franska kolonialmakten, delningen mellan Nord och Syd, och det förödande ”amerikanska kriget”, som det kallas i Vietnam. Hon kan känna sympati både för tonåriga vietnamesiska pojkar och unga amerikanska soldater, som tvingats ut i kriget för att döda. Det pacifistiska budskapet ljuder genom boken som ett dovt klingande grundackord. Boken är dessutom oerhört vackert inbunden, med bidrag av konstnären Louis Boudreault. Boken illustrerar min tro att en tunn skönlitterär bok kan säga lika mycket om en specifik händelse som många sidor facktext. Eller som författaren skriver: ”Kärleken är som döden, den behöver inte knacka två gånger för att göra sig hörd.”
Elin Cullhed: Eufori. En roman om Sylvia Plath (2021)
Elin Cullheds debutroman är inte hyperoriginell – det finns redan mycket skrivet om det stormiga äktenskapet mellan den engelske poeten Ted Hughes och amerikanska författarinnan Sylvia Plath. Cullhed försäkrar i förordet att personerna i boken är fiktiva karaktärer, men det är svårt att förbise Hughes och Plath när boken slaviskt följer deras liv från december 1961 och ett år framåt. Cullhed skriver bra, levande, och helt och hållet ”modernt”. Plaths bipolära sjukdom plågade henne från 20-årsåldern. Det är väl skildrat i boken: ögonblick av grandios storslagenhet då allt går henne väl i händerna följs av djupaste depression. Plath fick snabbt två barn med Hughes, barn som hon själv fick ta hand om när maken plötsligt lämnade familjen efter stormiga gräl på hösten 1962. De levde då på landet i Devonshire, ett liv som inte alls passade Sylvia Plath.
Boken slutar med att hon flyttar med barnen till London. Hon kämpar för att få sin kända roman, Glaskupan, utgiven. I februari 1963 begår hon självmord. Plath har blivit en feministisk ikon – hela boken är en illustration av Virginia Woolfs kända essä ”Ett eget rum”. Cullhed skildrar fint Plaths tvekamp med maken: äktenskapet, barnen, kreativitet som förslösas, hennes konstnärskap, manligt och kvinnligt. Men Plath är knappast någon ”hjälte” i boken, man snarare retar sig på hennes å ena sida grandiosa skryt om sin egen storhet – å andra sidan hennes förminskande av sig själv, hur maken tar över henne, ”min verklighet, mitt språk”. Hon får inte verkligheten att gå ihop: är hon fru, mor, älskarinna, författare? I detta blir hon en synnerligen modern kvinna. Och till slut får hon också rätt: idag är hon, åtminstone utanför Storbritannien, betydligt mer känd än sin make Ted Hughes.
Felix Bruzzone: Mullvadarna (2021)
Jag minns det enorma uppsving latinamerikansk skönlitteratur fick på 1970-talet, och som bl.a. resulterade i nobelprisen till Gabriel Garcia Marquez och Octavio Paz. I Argentina, med dess dramatiska historia, finner vi surrealisterna Borges, Julio Cortazar, och den märklige Ernesto Sabato, som bara skrev tre romaner, vida berömda. Felix Bruzzone är arvtagare till den argentinska prosan, och romanen Los Topos utkom 2008, här i översättning av Linnea Rutström. Bruzzone utbildade sig till lärare, men driver också ett eget bokförlag i Buenos Aires, Tamarisco.
Den komprimerade romanen Mullvadarna har uppenbart surrealistiska drag. Den behandlar arvet efter de mörka åren 1976–1983, när militärjuntan i Argentina med CIA:s stöd mördade, torterade och våldtog vad man tror är 30 000 vänsteraktivister och -sympatisörer. Berättaren, som förlorade båda föräldrarna under ”det smutsiga kriget”, tror sig veta att hans mor i fängelset innan hon dog födde hans halvbror, resultatet av en våldtäkt. Han får för sig att denne nu är en prostituerad transvestit, Maira, och för att hämnas hennes död försöker han komma så nära han kan torteraren som kallas ”tysken”, som aldrig straffats för sina krigsbrott. Men naturligtvis går det inte som berättaren har tänkt sig.
Det är tragiskt, skickligt framberättat ungefär som den chilenske författaren Roberto Bolaños autofiktiva prosa. Men det övergår snart i makabra drömmar och i ganska perversa relationer mellan bödlar och offer. Arvet efter de smutsiga argentinska åren kan skildras på olika sätt – det här är ett. Man fängslas, det är inte vackert – och man blir illa till mods.
Carina Burman: God natt Madame (2021)
Anna Charlotta Schröderheim, född von Stapelmohr, var en av det sena 1700-talets mest kända damer i Stockholm. Hon var gift med Gustaf III:s statssekreterare Elis Schröderheim, som var en av de aderton i den första Svenska akademien, och de höll en s.k. ”vitter salong” i Stockholm där författare, musiker och konstnärer träffades med män och kvinnor inom den högsta societeten. Carina Burman har skrivit en förvånansvärt tam roman om denna madame, kryddad med en feministisk touche, som dock inte förmår rädda den ganska tungrodda stilen. Formen är den på 1700-talet populära brevromanen, eller snarare en ”dagboksroman”, där läsaren (eller ”läsarinnan” som Burman skriver) ska komma festföremålet inpå livet. Jag tycker dock inte hon lyckas. Carina Burman kan ju sitt 1700-tal utan och innan, men att skriva en spännande historisk roman är inte som att skriva en populärhistorisk biografi om Bellman eller Fredrika Bremer, eller för sin del en avhandling om ”vältalaren Johan Henric Kjellgren”. Historien koncentrerar sig kring det för Anna Charlotta så olyckliga året 1790, när hon förlorar kungens gunst och plötsligt blir ”persona non grata”, samtidigt som hon för första gången (vid 35 års ålder) blir utomäktenskapligt gravid (hon var notoriskt otrogen sin make). Hon är med andra ord ”skandaliserad”, men Burman lyckas inte riktigt formulera hennes olycka på ett medryckande sätt. Det är annars en spännande dam, och miljön är de fina salongernas men jag saknar den smutsiga realism som återfinns i Niklas Natt och Dags uppmärksammade romaner från slutet av 1700-talet, där man nu med spänning väntar på del tre.
Elsie Johansson : Bladet från munnen (2021)
Elsie Johansson, 93 år, måste vara den svenska litteraturens ”grand old lady”. Den här som jag ändå tycker ganska lättviktiga boken får väl ses som en pendang till hennes självbiografi Riktiga Elsie som kom 2016? Där, och i de storslagna självbiografiska romanerna om Nancy och Tå-Pelle, är hon i sitt esse, på ”sin mammas gata”. Den här boken är enligt författaren ”Betänkliga berättelser: hälften sanning, hälften dikt”. Det är en lite osammanhängande antologi av tidningskåserier, noveller, och självbiografiska anteckningar. För Elsies trogna läsare förstås ett måste. Och en sak är säker: Elsie Johansson är lite av en berättelsernas estradör, älskar att uppträda, lika rapp i munnen som i pennan. Hon är befriande frispråkig vare sig hon kritiserar överhet, moralism, politiken, kyrkan, eller skriver öppenhjärtligt om att gamla människor kan känna lust för sex och erotik. Det tål att sägas! Men i den här boken blir hon, tycker jag, onödigt omständlig och språket tillkrånglat och knöligt. Det bränner till i några spännande noveller, och hon skriver gärna om den Jantelag som hon upplevde så starkt under sin uppväxt i Uppland. Men i hennes rika författarskap känns den här boken som mindre betydande. Elsie Johansson avled 15/2 2025. 94 år gammal.
Theodor Kallifatides: Med sina läppars svalka (2014)
Jag är ett stort fan av Theodor Kallifatides, som jag hade glädjen att få intervjua i bis nr 3/2010. Då var det inför hans självbiografiska bok Det gångna är inte en dröm. Fyra år senare kom den här boken som också skildrar grekiska utvandrare, som efter andra världskriget och det påföljande inbördeskriget mellan militären och de kommunistiska partisanerna flydde, först till Australien, och sedan till Sverige. Där blir de industriar-betare och får barn, det var på den tiden när arbetsinvandringen till Sverige var stor. På sitt poetiska språk, fyllt av associationer till den antika kulturen, berättar Kallifatides en historia, spännande, medryckande, medmänsklig, där en kvinna vid namn Elena har huvudrollen. En stor läsupplevelse.
Annika Norlin: Jag ser allt du gör (2020)
Annika Norlin, född 1977 i Östersund, är mer känd som indiepop-artisten Hello Saferide. Hon har studerat psykologi i Umeå, vilket märks i bokens första novell som handlar om en terapeut som söker bekräftelse. Hon skriver om unga människor, kärlek, besvikelse, kamratskap, och miljöerna är hämta-de från Norrland. Skickligt fångar hon stämningar och språk, novellen Balthoran fick pris i Umeå stads årligen återkommande novelltävling, och novellsamlingen nominerades till Augustpriset 2020.
Douglas Stuart: Shuggie Bain (2021)
”En debut som känns som ett mästerverk” skrev Washington Post, och man kan bara hålla med. Denna sällsamma skildring av en uppväxt i misär i det Glasgow som drabbades hårt av Maggie Thatchers nedläggningspolitik i början av 1980-talet, när kolgruvor, stålverk och varvsindustri las ner för att de ansågs olönsamma, vilket skapade en enorm arbetslöshet över stora delar av Storbritannien. Här möter vi en fattigdom som liknar det som tidigare kallades u-länder. Samtidigt är boken full av kärlek till huvudpersonens alkoholiserade mamma, när vi får följa Shuggies uppväxt genom åren 1982-1992, och till en rad originella Glasgowbor. Det är också tiden för religionsmotsättningar som inte står Nordirlands efter. ”Regn var Glasgows naturliga tillstånd. Det gjorde att gräset växte sig grönt och friskt, och höll invånarna bleka och snuviga.” Det finns vackra partier som skildrar ett mystiskt Glasgow på natten, med närheten till havet, när det för en gångs skull inte regnar. Han dröjer gärna vid kvinnornas hårda lott, de som ser till att barnen tas om hand, och som umgås med varandra när de någon kväll slipper från sina supande, svärande och våldsamma män. Så småningom får vi också lära känna Shuggies homosexualitet, som han förstås måste dölja till varje pris.
Douglas Stuart arbetar idag som kläddesigner i New York. Han har konstnärens öga för detaljer. Kanske blir hans Glasgow-skildring en gång lika klassisk som Joyces Dublin?
Elaf Ali: Vem har sagt något om kärlek? : att bryta sig fri från hedersförtryck (2021)
Elaf Ali, född 1987, kom som barn till Sverige med sina föräldrar från Irak. I Sverige förändras föräldrarna, från att ha varit radikala och kritiska mot islamismen, till att bli troende muslimer och traditionsbundna. Det går bl.a. ut över äldsta dottern Elaf, som blir den som får tolka och hjälpa föräldrarna i kontakter med myndigheter och samhälle i Sverige. Fadern som var läkare i Irak blir nu arbetslös och mamman som var lärare har svårt att få jobb annat än som städerska. Elaf blir kontrollerad i allt, som flicka blir hon en handelsvara som ska giftas bort, gärna inom familjen. Hon ska vara oskuld när hon gifter sig, och uppgiften blir att föda söner till maken. Men hon uppmuntras samtidigt att utbilda sig.
I boken blandas den biografiska historien om Elaf med fakta från svenska myndigheter om hedersrelaterat våld och hederskultur. Uppgifterna är ibland lite daterade, men inte desto mindre intressanta. Mörkertalet är enormt. Hon har också intervjuat föräldrarna idag – de skäms för hur de uppträdde mot dottern, ångrar sig ibland, men minns lika ofta inte alls vad som sas eller hur hon behandlades. Boken kan också läsas som en ungdomsbok, och jag tänker mig att särskilt för invandrares barn från olika kulturer med inslag av hederstradition borde boken vara obligatorisk i gymnasiet.
Mats Jonsson: Mats kamp (2011)
Mats Jonsson, född i Kramfors dit han återvänt efter år i Stockholm, är en av våra främsta serieromanförfattare, i böcker som Hey Princess, Pojken i skogen, Unga norrlänningar, och Nya Norrland. Han har sagt sig vilja skildra hela sitt liv från uppväxten i Kramfors till livet med hippa vänstermänniskor i Stockholm, och återvändandet till hembygden, i serieform. I serieboken Mats kamp får vi följa författaren och hans flickvän Veronicas liv, graviditeten och födseln och de första åren med dottern Ellen. Inflikat i berättelsen är tillbakablickar, politiska statements, och allehanda humoristiska utvikningar. Serieromanen som form blir allt vanligare, se t.ex. Persepolis av iranskfödda Marjane Satrapi, Återvinningscentralen av Ulrika Linder, Joanna Rubin Drangers autofiktiva böcker om Fröken Märkvärdig och Fröken Livrädd, eller Lena Ackebos humoristiska skildringar av Stockholms Södermalms hipster-distrikt ”Sofo”. Ett nytt litterärt medium som talar till både ord och bild i oftast lyckade kombinationer!
Helena Henschen: I skuggan av ett brott (2004)
Dokumentärroman om ett av de mest uppmärksammade morden i Sverige förra seklet, de ”von Sydowska morden”. Det var 1932, i skuggan av Kreuger-kraschen, och Helena Henschens mamma Marianne var dotter (vid tiden bara barn) till mördaren Fredrik von Sydow. Helena Henschen (1940–2011) var bl.a. formgivare på Mah-Jong, och skrev i tidskriften Marxistiskt forum tillsammans med maken Gunnar Ohrlander. Henschen försöker i boken reda ut alla lösa trådar i de legendariska morden, som skedde en vecka innan Ivar Kreuger tog sitt liv i Paris, och samtidigt ta död på myten att makarna von Sydow begick kollektivt självmord på Hotell Gillet i Uppsala. Spännande och välskrivet.
Natalia Ginzburg: Familjelexikon (1963, 1999)
Denna italienska klassiker utkom i nyöversättning, av Johanna Hedenberg, 2021. Ginzburg (1916–1991) föddes på Sicilien men växte upp i arbetarstaden Turin. Fadern Giuseppe Levi var av gammal judisk släkt, forskare i medicin, och ateist. I dessa memoarer stiger familjen, främst föräldrarna, fram som i en film av Fellini eller en roman av Proust, som Ginzburg också översatt. ”Ingenting är uppdiktat” skriver författaren, stilen är ”neorealistisk”, som i den italienska filmen efter andra världskriget. Natalias make avrättades av nazisterna i Rom, och hon kom sedan att arbeta politiskt efter kriget, först som kommunist, sedan som ”oberoende”. En nära vän var författaren Cesare Pavese, som hon arbetade med som förläggare på förlaget Einaudi. Pavese begick självmord 1950.
Central i boken är modern Lidia, självupptagen och ständigt understimulerad men alltid positiv och humoristisk, och hennes dominante make. Det är över huvud taget en underhållande och rolig bok, där författaren knappast syns alls utom som betraktare till en både skyddad och utsatt uppväxt som fylls av humoristiska vänner, politiska flyktingar, och udda personligheter. Språket med alla dess olika märkliga uttryck, spelar en stor roll i romanen. Tragedier avhandlas i kortfattade meningar som i en isländsk saga och boken slutar kring 1950, när delar av familjen återförenats. Den börjar som den slutar: med föräldrarnas hetlevrade diskussioner kring matsalsbordet där faderns många invektiv om allt och alla, ”klåpare, grobianer, veklingar, åsnor” dundrar i salen, medan modern Lidias varma humanism tolkar allt till det bästa och drömmer sig tillbaka till tiden på det katolska internatet där hon gick i skola som ung. En hel del av de politiska diskussionerna går dock förlorade för en svensk läsare, och kunde ha förklarats närmare i en notapparat. Några av faderns värsta invektiv (bl.a. det s.k. n-ordet) har ”förskönats” i den svenska översättningen.
Några bästsäljare… några klassiker… lite facklitteratur… och lite hbtqi
Johanna Hedman: Trion (2021); Sally Rooney: Normala människor (2018)
Jag var bara tvungen att köpa Hedmans debut, sedan det meddelats att den redan sålts till åtta länder, flera månader innan den kommit ut i Sverige. Den sas vara påverkad av Rooneys irländska roman, så den fick jag också läsa. Och ja, vad ska man säga? Flicka som kommer från välbärgad miljö, möter en eller flera pojkar med mindre välbeställda föräldrar, i reklamen talas om ”klasskillnader”. Miljön är nutid, handlar om 20-åringar som börjat på universitet, intellektuellt framstående, mycket resor världen runt. Hedmans roman känns som en remake med stänk av Gun-Britt Sundströms Maken, och för vilken gång i ordningen? Flickorna i båda dessa ovannämnda böcker nedvärderar sig själva, har dåligt självförtroende, är duktiga och flitiga i skolan men känner sig ändå underlägsna (de intellektuellt klenare begåvade) pojkarna. Miljön är snudd på överklass, hos Hedman i högsta grad. Thora i Trion har två pojkvänner, alla tre har hängt ihop sedan långt tillbaka. Hon ligger med båda men vet inte vem hon ska välja? Boken är uttalat autofiktion, Hedman har själv, som Thora, läst internationella relationer, jobbat på FN i New York, samt i Berlin och Paris. Men jag blir förvånad över en 30-åring som försöker skriva som en tonåring, språket är kryddat med oneliners och en hel del plattityder och det blir aldrig riktigt spännande.
Sally Rooneys hjältinna Marianne är mer komplicerad sexuellt, med självskadebeteende i botten. Hennes fotbollsspelare Connell, som snabbt blir en framstående forskare, står dock på sig och vägrar slå henne när hon ber honom, vilket hedrar honom. Ett exempel på språket, rakt och utan krusiduller: ”Han gav henne godheten som en gåva och nu tillhör den henne. Samtidigt öppnar sig hans liv för honom åt alla håll på en gång. De har gjort varandra mycket gott. Människor kan verkligen förändra varandra.”
Både Marianne och Thora är exempel på många av 2000-talets unga intellektuella kvinnor, de söker stipendier, söker bekräftelse, söker en mening med livet, och en mening i relationen med unga män, som sällan besvaras. Jag inbillar mig att läsekretsen främst är unga kvinnor av idag. I globalt perspektiv en enormt stor läsekrets, intellektuell och välbeställd. Kanske börjar jag bli för gammal för det här, Hedman är född 1993 och Rooney 1991? Det är ytterligare två böcker om den ”desillusionerade generationen” som lever ett liv som för mig känns ganska tomt. De har språket i sin makt, men vet inte hur de ska använda det? De har världen för sina fötter, men saknar kännedom om sig själva. Kanske är det så att vara ung, jag minns nog inte längre?
Steve Sem-Sandberg: W. (roman) (2019)
Det här är en roman av en helt annan magnitud. En bred och episk berättelse i en tradition från Eyvind Johnson, PO Enquist, Selma Lagerlöf och Kerstin Ekman. Den bygger på en pjäs av Georg Büchner utgiven efter dennes död 1837, om den stackars hunsade polske soldaten Woyzeck, som överlever den ena ruskigheten efter den andra. I Sem-Sandbergs roman beskrivs särskilt hans deltagande i Napoleonkriget 1812, försöket att med franska armén inta Moskva och den efterföljande förödmjukande reträtten under den iskalla vintern som följde. Hur kriget påverkar W. är väsentligt för berättelsen, det gör honom till den ”o-människa” han utvecklas till i förhållandet till den prostituerade Johanna. Det är en episk roman, inte helt lätt att tillägna sig, med ett avancerat språk. Men en fördjupning i romanens problematik ger rik belöning. Ett rikt språk, fullt av symbolik och nyanser. Ett ”läsäventyr” kort sagt!
William Heinesen: De förlorade musikanterna (1950)
Ur bokhyllan plockar jag sedan fram ett kärt exemplar, en bok av Färöarnas store författare Heinesen. På pärmen läser jag alla titlar som utkom i Forumbibliotekets klassikerserie (1944–1999), med titlar från Augustinus och Aristofanes, till John Steinbeck, Franz Kafka och Knut Hamsun. Till Heinesens nordiska bakgrund hör klassiker som Sandemose, Cora Sandel, Sigrid Undset, Henrik Ibsen och islänningen Laxness. Heinesen är liksom dessa en berättare, på den tiden den skrivna litteraturen låg nära den muntliga. I den här boken, bland hans mest kända, blir det till skrönor och sägner som ofta har havet som gemensam nämnare. Alltifrån eolsharpans byggmästare Kornelius (ett stränginstrument som fick klang från vinden, som de sjungande vinteriskalla telefontrådar PO Enquist skriver om i Kapten Nemos bibliotek), och till skeppet Albatrossen, som på slutet tar Kornelius sonson Orfeus ut på havet, med bara fiolen som sällskap. ”Skälmromanen” kallas också pikaresk-roman, efter det spanska ordet picaro (rövare, skojare, luffare). Centralt i romanen är det gamla hus i Torshavn som kallas Bastiljen, och som befolkas av utstötta, musiker, amatörfilosofer, och kufar. De ”onda” i romanen är bigotta småborgare och religiösa, glädjedödande frimicklare, som Leif Zern skriver i förordet: ”Religionen är överhetens kapprock, den ideologiska slöjan över borgarklassens krassa maktanspråk på ön.” Den symboliserar översitteri och moralism.
”De förlorade musikanterna” är en av de märkligaste böckerna i nordisk 1900-talslitteratur.
Alberto Manguel: En historia om läsning (1996, 2005)
Denna klassiker låg länge i bokhyllan på ”jäsning”, för den kräver utan tvekan sin läsares fulla uppmärksamhet. Den argentinske mångsysslaren och boksamlaren Manguel är ett mänskligt lexikon som samlat på läsandets alla möjliga uttryck under språkets historia ända från texter skrivna på sköldpaddsskal, 1300 år FK. (Och liknar på det sättet den finlandssvenske mångkunnige bibliotekarien och skriftställaren Harry Järv.) Han började sin karriär som ung med att läsa högt för den blinde bibliotekarien och författaren Borges i Buenos Aires. Efter en karriär som lärare och skribent i Kanada och Frankrike är han idag, precis som Borges en gång, chef för Argentinas Nationalbibliotek. Boken om läsandets historia är så fylld av lärda funderingar och intelligenta snedsprång att det inte går att återge på några rader. Han behandlar allt från att lära sig läsa, att läsa högt, att läsa tyst, att läsa bilder, bokens unika form, att läsa privat och i grupp, bokstölder, översättare, förbjuden läsning, läsning i fångenskap, och så vidare. Allt med lärda utvikningar, spännande och inte alls svårt att ta till sig. Rekommenderas därför inte minst till varje historiskt intresserad bibliotekarie.
Eva Öhrström: Elfrida Andrée, ett levnadsöde (1999)
Och nu till ett stycke kvinnohistoria. Läkaren i Visby, den musikintresserade Andreas Andrée hade två musikaliska döttrar: Fredrika, som blev en känd operasångerska, och Elfrida, kallad ”Frida”. Elfrida utbildade sig först, som den första kvinnan i Sverige, till telegrafist. Men hennes håg stod till musiken. Hon låg rätt i tiden, för under det liberala 1860-talet ändrades lagen så att kvinnor kunde söka tjänst både som organist, klockare, postexpeditör och skollärare. Antalet folkbibliotek växte också ansenligt under 1860-talet, både i städer och på landet, ofta i händerna på kvinnor. På 1880-talet blev dessu-tom telefonister ett självklart yrkesval för ogifta kvinnor. Elfrida Andrée blev snabbt en skicklig pianist, sångare, organist och – harpist. Hon ville också etablera sig som kompositör, men stötte då på (övermäktigt får man nog säga) manligt motstånd. När tjänsten som organist i domkyrkan i Göteborg blev ledig fick hon däremot, till mångas överraskning, tjänsten.
Andrée fick framgångar, men hennes kompositioner hamnade alltid i skymundan av manliga konkurrenter. I Göteborg tillhörde hon den kulturella kretsen kring tidningsmannen och liberale riksdagsmannen S.A. Hedlund och hans protegé Viktor Rydberg, samt dirigenten och kompositören Stenhammar. Hon engagerade sig för kvinnans rösträtt och förbättrade förhållanden, och för det sociala i Göteborg. Intressant är hennes samarbete med Selma Lagerlöf, i arbetet med operan ”Fritiofs saga”, som inte löpte utan gnissel och tyvärr blev resultatlöst. Idag uppmärksammas kvinnliga kompositörer som Valborg Aulin, Agathe Bakker Gröndahl, Helena Munktell, Amanda Röntgen och Laura Netzel (samtliga från Andrées tid) på ett helt annat sätt än för bara tjugo år sedan. Boken är en studie i Elfrida Andrées musik, men ger också mycket information om tidens politiska och sociala frågor, och inte minst musiklivet i Göteborg i slutet av 1800-talet.
Mari Larsson: ”Jag vill inte ha levt förgäves” : Anne Frank 1929–1945 (2020)
När det gäller litterära idoler och förebilder så står nog den holländska 15-åringen Anne Frank mitt hjärta extra nära. Har man besökt det hus hon och hennes familj levde i, i Amsterdam, och där de höll sig gömda på en vind i över två år innan de greps av nazisterna, så kan man inte undgå att bli känslomässigt starkt berörd. Fadern Otto undkom som genom ett under att gasas ihjäl i koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau. Men hustrun Edith och döttrarna Anne och Margot försvann och dog i kvinnolägret i Bergen-Belsen. Otto skulle sedan ägna hela sitt liv åt Annes minne och publiceringen av hennes dagböcker, ett av de mest kända dokumenten från andra världskrigets fasor. Och ingenstans var de så vedervärdiga som i de nazistiska koncentrationslägren.
Sjuksköterskan Mari Larsson läste om Anne Frank när hon var tolv år. Idag, vid 40 års ålder, har hon en stor samling böcker och annat material om Frank, och får betraktas som expert inom sitt område. Hennes skildring av Franks liv är oerhört detaljerad, ända in till de sista timmarna innan hon dog av undernäring och fläcktyfus i Bergen-Belsen. Det är en otäck och berörande läsning. Larsson har också läst intervjuer med människor som hjälpte familjen Frank och som levde med henne i koncentrationslägret ända till slutet. Anne Frank var en glad och frågvis flicka, nyfiken på allt och oerhört pratglad, skärpt och duktig på att skriva och med stor portion humor. Hennes dagböcker, och även några noveller som togs tillvara av hennes vänner sedan hon arresterats, kommer att läsas, förfära och inspirera också i framtiden. Detta är den första utförliga biografin om henne på svenska, och den är illustrerad. Kan sättas i händerna även på intresserade gymnasister.
Mian Lodalen: Lisa och Lilly : en sann kärlekshistoria (2020)
En annan bok som bygger på ett sant levnadsöde handlar om de båda sextonåringarna Lisa och Lilly som möts på en syndikalistisk danstillställning i Stockholm 1910 och blir förälskade. Ett år senare begår de självmord tillsammans, något som blev en stor nyhet i tidningspressen, där dock deras sexualitet hemlighölls. Vid deras begravning slöt enligt uppgift 10 000 nyfikna och intresserade upp och det hela refererades närgånget i tidningarna. Boken är inget litterärt mästerverk, snarare en lättläst bladvändare i romanform där den sociala misären i Stockholm och klassklyftorna mellan rika och fattiga också blir belysta. Boken kan med behållning läsas som en ungdomsbok. Mian Lodalen är redan i färd med en ny bok på samma tema: Lesbiska ligan. (Boken publicerades 2022.)
Förortspoesi, klassiker, talande djur, dystopier, ålagillen.
Eija Hetekivi Olsson: De unga vi dödar (2021)
Eija Hetekivi Olsson debuterade 2012 med romanen Ingenbarnsland, byggd på hennes egen uppväxt med finska föräldrar i Göteborgsförorterna Gårdsten och Bergsjön. Fortsättningen Miira kom 2016. I den tredje boken har Miira blivit vuxen, pluggar till gymnasielärare i historia och samhällskunskap, och ägnar mycket tid åt dottern Nova. Hon extrajobbar som städerska och i matbutiken, med andra invandrarsvenskar. Det är en rappt skriven förortsskildring med ett egenartat språk, kryddat med egna ordkonstruktioner som ”promenadpasserade”, ”snackskrattat” och ”stencilsmiska”. Ibland kan detta bli tröttande, och det är samtidigt en tung läsning om mobbning, självmordsförsök och rasism. Men den fina gemenskapen mellan Miira och Nova väger upp, det är en bok som också skulle kunna användas i gymnasiet. Den diskuterar meningen med lärarhögskolans floskiga läroplaner, och samhällsutvecklingen i Sverige ur ett segregerat förortsperspektiv. Anbefalles varmt.
Franz Kafka: En svältkonstnär (2021) Översättning och introduktion: Hans Blomqvist, Erik Ågren
Tidigare trodde man att nästan hela Franz Kafkas författarskap publicerades efter hans död i tbc 1924. Men senare forskning har visat att Kafka tidigt hade litterära ambitioner, och att han publicerade både berättelser och noveller i bokform i tidningar i Prag och Wien. Två romaner (Slottet och Amerika) lämnades ofullbordade; Kafka ägnade nätterna åt att skriva, medan han på dagarna arbetade som jurist på Arbetarnas försäkringskassa i Prag. En liten judisk tysktalande man i den tjeckiska huvudstaden med ”världens sämsta självförtroende”. (Till en redaktör ska han ha skrivit angående sin text: ”Låt det som är dåligt förbli så, annars blir det bara ännu sämre”.) Idag är han en av 1900-talets mest uppmärksammade och analyserade författare.
Här ingår hela hans författarskap som publicerades innan han dog, bl.a. tre små novellsamlingar, och flera av berättelserna publiceras för första gången på svenska. Här återfinns bl.a. de berömda novellerna Förvandlingen, En läkare på landet, den surrealistiska I straffkolonin, berättelsen om musen Josefine, apan som håller Föredrag hållet för en akademi, samt en rad mycket korta berättelser om allt mellan himmel och jord. De spänner från en sorts reflekterande flanörpoesi i stil med Hjalmar Söderberg i Sverige, och till de surrealistiska senare (ofta djur-) berättelserna av drömkaraktär. Ingår i förlaget Bakhålls serie med Kafkas samlade verk.
Hiro Arikawa: En katts resedagbok (2015)
Längre berättelser (ej bilderböcker) om talande djur var populära i min barndom, alltifrån Pelle Svanslös, Tuff och tuss på vift, Det susar i säven, vildmarksberättelser om björnar, rävar och vargar i Jack Londons och Kiplings anda, som Skriet från vildmarken eller Djungelboken; och fram till new age-böcker som Jonathan Livingstone Seagull och kaninerna i Watership Down, eller en politisk klassiker som Orwells Djurfarmen.
Hiro Arikawa är japansk författare, född 1972. Här berättar hon ur katten Nanas (som är en hankatt trots namnet) perspektiv om en resa han gör med sin ägare Satoru för att träffa några av dennes gamla vänner från förr. Den ömsinta och humoristiska berättelsen ger mig klara vibrationer av den mer berömde Haruki Murakami. Kan nog läsas redan i högstadiet, ganska stor text med spatiös typografi. Slutet är en total överraskning och boken kan absolut rekommenderas.
Frida Åslund: Folke och Frida; Fridas nya värld (2008, pocket 2012)
En bok som jag som vuxit upp i Umeå naturligtvis måste läsa. En kapitelbok för barn, men frågan är om den lite ålderdomliga stilen tilltalar dagens barn? Jag hade i alla fall nöje av att läsa den som vuxen. Frida Åslund (1879-1937) växte upp i Umeå, och vid sidan av sitt arbete som lärarinna i Horndal i Dalarna så hann hon skriva 17 böcker för barn och ungdomar, och 200 noveller, oftast publicerade i tidningar. Det är vad förordsförfattaren Lena Kjersén Edman kallar ”busungeböcker”, något som Astrid Lindgren skulle utveckla till mästerskap i sina böcker om t.ex. Emil, men som hade många föregångare i Sverige och andra länder. Redan i slutet av 1800-talet började man i Tyskland och England skriva direkt för barn i bokform, och snart också i Sverige. Frida och hennes ”parhäst” Folke är grannar i centrala Umeå, och umgås så gott som dagligen. De rymmer med båten till Stockholm, leker att de är Hans och Greta tills de möter en ”riktig” häxa, och besöker en ökänd tjuvs tillhåll utanför staden. Frida är uppslagsrik och frågvis, har ett gott hjärta, men kanske inte alltid det rätta omdömet. Men vem har det när man bara är sex-sju år? I tre böcker om Frida som publicerades 1925-1932, får vi följa huvudpersonen till hon är 15. Den mest dramatiska skildringen i den första boken är branden 1888, när hela den lilla trästaden brann ner. Det som återstod efter branden är ett slags krigsdrabbat Syrien eller Ukraina fast på våra breddgrader – en utbombad stadsbild där bara järnspisar och murade skorstenar finns kvar. Däremot, till skillnad från i våra dagars Ukraina, omkom inte en enda människa; branden hände två blåsiga dagar efter midsommarafton, så det var förhållandevis varmt i Umeå, även nattetid, och i princip midnattssol dygnet runt. Den senare boken utspelas på en gård utanför Umeå efter branden och handlar bl.a. om Fridas år i skolan och första kärlek. För våra kunskaper om Norrland på 1800-talet är det här viktiga böcker att ta till sig, med stort underhållningsvärde. Boken är redigerad och trevligt illustrerad av Jenny Berggren, som också moderniserat språket, och det hela kompletteras av både fotografier och historiska uppgifter om Umeå på 1800-talet.
Marco Missiroli. Privata oanständigheter (2015); Michel Houellebecq: Serotonin (2019)
Efter så många kvinnliga författare kände jag för att ge mitt eget kön en chans. Italienaren Missirolis bok har hyllats utomlands och fått priser, men jag fann den ganska ytlig. Den unge Libero Marsell föds i Milano, växer upp i Paris, dit modern begett sig med sin älskare, och återvänder sedermera till Milano, som han kärleksfullt beskriver. Den 15-årige Libero upptäcker kärlek och åtrån, både till modern och till den vackra bibliotekarien Marie. Han inleder ett förhållande med den svarta fransyskan Lunette. Det är snarast en frispråkig ungdomsbok i Salingers efterföljd, kryddat med beskrivningar av sex, god mat, och med en oändlig name-dropping av lästa böcker och sedda filmer. Men den saknar fördjupningar och blir en sorts litterär självbiografi som skyndar fram som ett ånglok utan att sakta in vid någon särskild station på vägen.
Efter att ha läst mycket om den ”oanständige” Houllebecq så gav jag mig på hans senaste roman. Han har beskrivits som sexist, rasist, en misogyn författare som älskar fula ord och som anständigt folk bör undvika. Jag fann honom i Serotonin ganska beskedlig. Den handlar om den 46-årige Florent som verkar, liksom författaren, ganska trött och blasé på livet. Han lämnar ett välbetalt jobb inom EU för att fly till franska landsbygden, där han en gång var lycklig tillsammans med sin ex-fru. Han börjar ”stalka” henne, i det uttryckliga syftet att mörda henne. Han lever på alkohol och anti-depressiv medicin. Här uttrycker H. en bitande civilisationskritik mot det franska moderna EU-samhället, på ett (för mig) förvånansvärt vackert språk, ända till det tragiska slutet. Läs själva, jag blev faktiskt positivt överraskad.
Stina Jackson: Silvervägen (2018) Ödesmark (2020)
Stina Jackson (f.1983) är uppvuxen i Skellefteå men idag bosatt och gift i USA. Hon är den nya stjärnan på deckarhimlen, Silvervägen valdes 2018 till Årets bästa kriminalroman. Hennes författarskap, tillsammans med Karin Smirnoffs, har gett upphov till termen Norrland Noir. Och det är ingen rolig bild hon ger av Norrlands inland. Öde gårdar, mörker, få poliser, diverse perversiteter, olyckliga bortglömda människor och människoöden. Allt fångat på pricken. Det här är böcker man inte lägger ifrån sig när man väl börjat läsa. Och sedan tänker man kanske med en rysning: att verkligheten ju ändå alltid överträffar dikten?
Patrik Svensson: Ålevangeliet (2019)
Patrik Svensson, journalist från Skåne, vet allt om ålar. Och det vill inte säga lite, för ålen är en urgammal fisk, legendomsusad, mystisk, som påstås kunna bli etthundra år, och aldrig setts föröka sig. Förr mycket vanlig i svenska vatten, idag närmast utrotad. Ålevangeliet är en sorts hybrid, både en skönlitterär och en fackbok. Här finns berättelsen om Patriks far, asfaltläggaren som på sin fritid fiskade ål i den närliggande sjön tillsammans med sonen Patrik; en ömsint berättelse, som skickligt kombineras med författarens kunniga filosoferande kring ålens härkomst, utveckling och framtid. En bok väl värd Augustpriset 2019.
Jesper Högström: ”Jag vill skriva sant”: Tora Dahl och poeterna på Parkvägen (2021)
Författarinnan Tora Dahls dagböcker 1939-1944 tyckte hon själv var så känsliga att de inte släpptes fria förrän 1994. Jesper Högström bygger sin högintressanta bok på dessa dagböcker, som beskriver den ”litterära salong” som hölls hos Tora och maken Knut Jaensson, och där författare som Gunnar Ekelöf, Artur Lundkvist, Erik Lindegren, Jan Fridegård och Eyvind Johnson var flitiga besökare. Ekelöf, som redan börjat bli starkt alkoholiserad, bodde långa perioder ”inneboende” i villan på Parkvägen på Lidingö. Tora Dahl var tjugo år äldre än Ekelöf och Lindegren, vilket inte hindrade att hon hade (sexuella) förhållanden med båda två (något som avslöjas först i dagböckerna). Boken är ett viktigt bidrag till kunskapen om den litterära ”parnassen” på 1930-talet, inte minst om de många arbetarförfattare som nu debuterar. Tora Dahl ser sig själv lite som en lärarinna (vilket hon arbetade som innan hon gifte sig med Knut) och ”moralist”, och hennes syn på de yngre författarna, där ”fri kärlek” var på modet, är stundtals bitsk. Tora Dahl slog igenom sent som författare, först med den självbiografiska sviten om sitt alias Gunborg, som börjar med Fosterbarn 1954. Efter Knut Jaenssons död skulle hon skriva ett antal mer eller mindre självbiografiska böcker. Hon dog 1982, 95 år gammal.
Elise Karlsson: Smuts (2021)
Elise Karlsson (född 1981) var en av de kvinnor som trakasserades sexuellt av erotomanen Jean- Claude Arnault. Jag trodde därför att hennes senaste roman skulle vara ett lustmord på vad som försiggick i den famösa källarlokalen där kulturföreningen Forum huserade 1989-2017. Men boken är skriven i en prosalyrisk stil och beskriver bara knapphändigt och svårbegripligt vad som händer när en pjäs av den uppburna författarinnan Mikaela (Katarina Frostensson) ska sättas upp i lokalen. Mångsysslaren Hélène går motvilligt med på att delta i pjäsen, och inleder en relation med regissören Charlie (ej Arnault). I boken ger Karlsson röst åt Helene och Mikaela, i en slags duett, som jag dock tycker saknar något riktigt bärande tema. Elise Karlssons roman Gränsen var en mästerlig beskrivning av det s.k. prekariatet, som vuxit fram under 2000-talet i samband med hårda rationaliseringar inom företagsvärlden, som drabbat dess kontorspersonal. Där lyste författarens skicklighet igenom, här är jag mer tveksam.
Asta Olivia Nordenhof: Pengar på fickan (2021)
Den danska författaren, född 1988, är både poet och prosaist, vilket märks i boken. Den är nr ett i en serie som ska ha som gemensamt tema katastrofen med fartyget Scandinavian Star, som var på väg med passagerare mellan Oslo och Fredrikshamn 1990, när en (anlagd) brand uppstod på båten utanför Lysekil. 159 personer omkom och en utredning fastslog senare att ett försäkringsbedrägeri av ägarna låg bakom katastrofen. I boken kommer författaren för att hyra rum på en gård på Fyn, där paret Kurt och Maggie bor. I korta tillbakablickar får vi bekanta oss med det omaka paret: Kurt som är barnhemsbarn, driver ett åkeri, och bär på aggressioner som en tryckkokare som hotar att explodera. Maggie som bär på ett eget öde, tidigt blev våldtagen och periodvis varit prostituerad. Mot slutet av boken förstår vi att de kommer att ha något att göra med Scandinavian Stars förlisning. Nordenhof har ett suveränt grepp om språket, lakoniskt, eftertänksamt, poetiskt. Hon har fått flera priser i Danmark, och 2020 Per Olov Enquists pris. Översättning av Johanne Lykke Holm.
Sidonie-Gabrielle Colette: Claudine i skolan (1961)
Genom filmen om Colette, med Keira Knightly i huvudrollen, fick jag upp ögonen för denna tidiga feminist. Hennes första bok, som hon skrev som 25-åring, kom på franska 1900 och väckte skandal för sin frispråkighet. Som författare stod då hennes make journalisten ”Willy” (Henri Gauthier-Villard). Boken är skriven med ett härligt språk fyllt av fyndiga ironier och behandlar Claudines (Colettes) år i den katolska skolan i Montigny. Redan här ser man en författare i vardande.
Colette fortsatte göra skandal, uppträdde på vaudeville-scenen så gott som naken med en sorts pantomim-dans, hade flera lesbiska förhållanden, och fortsatte skriva böcker som sålde som smör. För den franska ”kvinnosaken”, för rätten att tala om kvinnors rätt till lust och erotik, gjorde Colette en enorm insats, och när hon dog 1954 förärades hon en statsbegravning. Hennes tidiga ”skandaler” var då bortglömda. Men något nobelpris förärades hon förstås inte, därtill var hon alltför populär.
Boken, en tidig ”flickbok” med ganska avancerat språk, återfann jag djupt nere i magasinet på Stockholms stadsbibliotek.
Johan Rundberg: Nattkorpen, Tjuvdrottningen, Dödsängeln (2021)
Rundberg (f. 1973) har skrivit ett tjugotal barn- och ungdomsböcker. Trilogin om barnhemsbarnet Mika och polismannen Valdemar Hoff är nog hans stora genombrott, Nattkorpen fick 2021 Augustpriset, och pris som årets barndeckare. En viss påverkan från Niklas Natt och Dags trilogi 1793-1795 kan man ana, fast händelserna utspelas här i slutet av 1800-talet. Mika och Hoff löser knepiga deckargåtor i ett vintrigt Stockholm präglat av fattigdom och misär. Mika tillhör de äldre barnen på Allmänna Barnhuset, där de mest lyckligt lottade av stadens många gatubarn fick ett härbärge. Rundberg fångar en stämning med sitt koncentrerade språk och med sinne för det historiska, som säkert kan få unga läsare att fördjupa sig i historieämnet i skolan. Bra gjort! Bokens omslag är fantasieggande.
Klassiker, lärda kvinnor, hundar, lite om invandrare och östeuropeiska judar, samt en och annan konstnär.
Toni Morrison: Älskade (1988)
Toni Morrison (1931-2019) var en svart amerikansk författare, litteraturprofessor och förlagsredaktör, som fick nobelpriset 1993. Vi bestämde oss i bokcirkeln att läsa hennes mest kända roman Älskade (Beloved), på engelska 1987, i fin översättning av Kerstin Hallén. Det är en komplex roman som hoppar mellan åren 1855 när huvudpersonen Sethe rymmer från en slavplantage i Kentucky med sina barn, och 1873, när Sethe flyttat in i ett hus i Cincinatti som är förhäxat av ett spökande barn. Det här är ett mästarprov där slaveriets hela grymhet lyfts fram, men skrivet på ett oerhört levande språk, där man kan höra de fortfarande levande rösterna från slaveriets Sydstater, ungefär som i André Brinks En kedja av röster. Men här finns också avancerad inre monolog, inspirerad av Joyce och Faulkner, inslag av magisk realism av sydamerikanskt slag, och avsnitt med lyrik eller nästan bara dialog, som i en teaterpjäs. Inte helt lätt att ”dekonstruera”, men ett stort läsäventyr när man mödosamt gjort det. Som en läsare skriver: ”Slöjorna lyfts en efter en och till sist når läsaren ett slags insikt i sammanhangen.”
Anders Bergman: Laura Cereta och den lärda kvinnans uppkomst (2021)
Att veta, att vara ”lärd”, är att veta att man egentligen ingenting vet. Eller i alla fall inte särskilt mycket. Men när uppstod vårt moderna ”vetande”? Idéhistorikern Anders Bergman menar som många andra att det var under renässansen i Italien. Bankväsendet uppstår, världen upptäcks och konstateras inte vara platt utan rund. Konst, litteratur och vetenskap blomstrar. Inom idéhistorien uppstår den s.k. humanismen. Den sätter människan i centrum, inte Gud. Den mest berömde representanten var den prästvigde Erasmus av Rotterdam, en annan författaren Petrarca, en annan italienaren Pico dela Mirandola som skrev den betydelsefulla skriften ”Om människans värdighet”. Men Anders Bergman vill peka på att det också fanns ”lärda kvinnor”. En av dessa var den 18-åriga Laura Cereta i Brescia, som 1489 tog sig för att publicera en liten volym med korrespondens med andra lära humanister. Det gjorde henne berömd, men hon fick också många fiender, av båda könen. Hon hade också några kvinnliga efterföljare. Och Bergman konstaterar att ”redan mot slutet av 1400-talet var den lärda kvinnan som typ etablerad i Italien”.
Men under de kommande tio åren vet ingen vad Laura Cereta företar sig. Tog hon över faderns firma efter hans död? Gifte hon sig, eller gick i kloster? Fick hon en tjänst som lärare i filosofi? Det enda vi vet är att hon dog, bara 28 år gammal, 1499. I Bergmans biografi lyfts hon fram, efter att ha varit bortglömd i mer än 500 år!
Pilar Quintana: Tiken (2021)
Den colombianska författaren debuterade som 31-åring 2003. Tiken är hennes mest kända lilla roman, från 2017, som på bara 100 sidor berättar om Damaris, en medelålders kvinna som bor på ett berg vid havet nära den av knarkkarteller infekterade staden Cali (översättning Annakarin Thorburn). Damaris är barnlös, maken är fiskare, och hon städar ett stort sommarhus som ägarna aldrig besöker. Hennes liv förändras dramatiskt när hon tar hand om en hundvalp, en tik som vägrar att domesticeras. Hunden blir en ersättning för de barn hon aldrig fått, men den har ett eget liv som individ, Damaris aldrig kan förstå. Boken slutar tragiskt, men är en fin liten historia med mycket känsla som får mig att tänka på pregnanta kortromaner som Den gamle och havet, eller Pärlan. Högst läsvärd.
Altun Basaran, Annika Thor: Altuns tre liv: från Anatolien till Alby (2004)
Den här boken har några år på nacken, men jag flaggar för den ändå. Altun Basaran känner jag från Kurdiska biblioteket i Stockholm. Det här är hennes historia, från uppväxten i en traditionell familj i turkiska Anatolien. Hennes pappa var en mäktig man med fem fruar och tolv barn. Först med den femte frun, när han var över 50, fick han en efterlängtad son. Han slog sina fruar när de inte höll sams, men inte sina barn. Han var en stor fårägare i byn i Anatolien. I skolan fick barnen inte tala kurdiska. Altun blev bortgift med en bekant till familjen, som hon aldrig träffat, när hon var 15. Så fort hon opponerade sig blev hon misshandlad av sin make. Han kom som politisk flykting till Sverige 1986 och Altun följde efter med sina tre barn. I Alby, en förort till Stockholm i Botkyrka kommun, bodde då fortfarande många etniska svenskar. 1991 omkommer hennes man i en bilolycka tillsammans med ett av barnen. Nu förenas hon med sin mamma som kommer till Sverige utan att kunna ett ord svenska. En av hennes söner döms för misshandel och hamnar i fängelse.
Men Altun är en stark kvinna och tar sig genom motgångarna. Hon utbildar sig till barnskötare och lär sig snabbt svenska. Tillsammans med författaren Annika Thor reser hon tillbaka till sin hemby i Anatolien och återupplever hela sitt liv från barndomen. Det här är en viktig bok för att också vi etniska svenskar ska förstå hur det är att komma hit från ett främmande land och skapa sig ett liv, helt på egen hand. Och det är inte minst en bok om starka kvinnor.
Abdulrazak Gurnah: Paradiset (2021)
Paradiset i nobelpristagaren Gurnahs roman är en liten muromgärdad trädgård i den lilla afrikanska hamnstad där huvudpersonen Yusuf hamnar. Tiden är strax före första världskriget, men skulle kunna vara när som helst, den är snarast ”tidlös”. Yusuf ägs av en arabisk affärsman, författaren kommer från Zanzibar som före 1914 var del av det tyska östafrika till vilket även Tanzania hörde. Yusufs far står i skuld till handelsmannen ”farbror Aziz”, och denne har därför tagit sonen i ”pant”, och denne får arbeta av skulden på obestämbar tid. Araberna på Östafrikas kust hade då ägnat sig åt slaveri i flera hundra år.
Det är en händelserik historia på ett levande och rikt språk, en sedelärande berättelse som tagen ur Tusen och en natt. Centralt i berättelsen är begreppet ”frihet”. Som Yusuf berättar för sin väninna Amina, som befinner sig i samma situation som han: ”Om det här är helvetet, så måste du ge dig av. Och låt mig följa med. De har fostrat oss till att bli försagda och lydiga fast de utnyttjar oss. Ge dig av och låt mig följa med.” De ska bege sig bort från ”paradiset”, den muromgärdade trädgården, till någon plats där de själva ska ”bygga en egen trädgård, större och mer fulländad än så”. Om att växa upp, och någonstans skapa sig sin egen ”frihet”, handlar den här innehållsrika romanen.
Bruno Schulz: Sanatoriet Timglaset; Kanelbutikerna (1973, 1987)
Den lilla staden Drohobycz ligger (när böckerna utspelas) i östra Polen, på gränsen till Ukraina. Före 1914 låg den i utkanten av det väldiga Österrike-Ungern, i polska Galizien. 1918-1939 låg den i Polen, därefter i Sovjetunionen, och numera i Ukraina. Författaren och konstnären Bruno Schulz tillhörde den judiska minoriteten i staden och var en av miljoner judar i Östeuropa som dödades av nazisterna under andra världskriget. De två böcker av honom som översatts till svenska är novellartade självbiografiska berättelser, genialt illustrerade av författaren själv. Språket är surrealistiskt och kretsar i täta drömbilder kring faderns klädbutik i Drohobycz, fylld av märkliga människor och föremål, den polska skolan i staden, sommarens varma nätter, och lungsanatoriet ”Timglaset” där fadern låg sina sista år i livet. Det är både mycket romantiskt och fyllt av starka känslor, och av den typ av judisk surrealism som kan ses i Chagalls drömmålningar med flygande människor och djur, eller som i musikalen ”Spelman på taket”. Schulz har kallats en ”Kafka från provinsen i den judiska diasporan”, som idag är närmast utrotad i Östeuropa. Mycket fascinerande och originellt, på ett medryckande, men inte alltid lättbegripligt språk.
Agnar Mykle: Sången om den röda rubinen (2016)
Den här romanen väckte stor uppståndelse i Norge när den utkom 1956. De utförliga erotiska scenerna gjorde att boken drogs inför rätta, friades, och att förlaget ändå under en lång period tvingades ta bort boken från marknaden. En liknande uppståndelse drabbade Finland 1964, när Hannu Salamas roman Midsommardansen utkom. I Sverige kan vi under 1900-talet bara jämföra dem med Agnes von Krusenstiernas böcker om Fröknarna von Pahlen.
Därför var det med intresse jag närmade mig den omtalade boken. Skulle den hålla vad den lovade? Delvis – ja. ”Denna bok ska läsas två gånger. Den har ett budskap – också.” som det står i bokens inledning. Poeten Eva Ström menar i förordet att den röda rubinen, ”är en bild, en graal, där kärleken intar främsta platsen för huvudpersonens sammantagna längtan”. (Kanske kvinnans könsorgan?) Han heter Ask Burlefot och flyttar efter gymnasiet 1939 till Bergen för att studera på Handelshögskolan. Bakom sig har han redan två förhållanden med äldre kvinnor, som båda lett till graviditet. Han är en idealist och erotoman, han söker en gemenskap hos stadens socialister, samtidigt som han belägrar kvinna efter kvinna i ett ständigt sökande efter självbekräftelse. Till slut träffar han partikamraten Embla, som åtminstone i början verkar motsvara hans högt ställda ideal.
Mykles bok andas föregångare som Hamsun, Lawrence, Joyce, eller Henry Miller. Den är kritisk till religionen i Norge – för Ask är kärleken den enda religionen. På ett sätt är han före sin tid, hans erotiska skildringar är känsliga och välskrivna, även för dagens läsare. Boken är fylld av humor, min största invändning är att den är för lång, alltför omständlig, och borde ha kortats och koncentrerats. Men fortfarande väcker den intresse som en av de stora kärleksskildringarna i nordisk litteratur.
Yvonne De Geer: Aldrig en av oss (2017), Är det nåt särskilt med dig? (2022)
87-åriga Yvonne De Geer debuterade 2017, och hennes historia är minst sagt spännande. Hon hette egentligen Ejvor Jonsson och var barnhemsbarn från Lidingö, född av en ogift barnflicka på ön. Hon adopterades av baronen Jakob De Geer och hans hustru Ingrid, och fick namnet Yvonne, till minne av en död släkting inom ätten. Men hon fick redan från början noga inpräntat i sig att hon ”aldrig var en av oss”! I en intervju i Femina Nr 5/2022 påminns jag om boken som jag läste för några år sedan med stort nöje. Den kavata Ejvor/Yvonne klarar sig nämligen galant som en modern Little Orphan Annie i den slottsliknande överklassmiljön med alla dess dråpliga och skrattretande vanor och ritual och originella personligheter. Stor hjälp vid skrivandet hade hon av sin pappa antinazistens många dagböcker. Jag läser att nu (2022) slutför De Geer som 92-åring en ny bok, som behandlar hennes tid som journalist på Expressen på 1950- och 1960-talet, den tumultartade tid som skulle leda fram till att de kvinnliga journalisterna på Aftonbladet skriver sitt feministiska ”manifest”, som utkom 1978, som Åsa Moberg skriver om i biografin Livet. Yvonne De Geer skriver i den senare bokenom tiden som Expressens första kvinnliga journalist, hennes besvärliga relationer till familjen och till olika män innan hon träffar en amerikansk skribent på Dagens Industri och flyttar till Spanien. Nu (2022) har hennes andra bok utkommit, också den ett stycke kvinnohistoria av stort värde. Av en skribent som fyllt 92! Här inser man utan tvekan att ålder egentligen bara är något relativt.
Ami Bergöö: Carl Larsson, Wilhelmina och barnen (2022)
Jag sticker emellan med en fackbok av stort intresse. Konstnären Carl Larsson känner de flesta igen. I Sundborn i Dalarna skapade han tillsammans med hustrun Karin sitt idealhem: ljust och luftigt, i strid med tidens konventioner sparsamt möblerat; ett rymligt barnvänligt hem med möbler av furu och trasmattor på golvet. Helt i linje med vad tidens stora influencer, Ellen Key, predikade. Men Carl Larsson hade också ett liv före Karin. Som ung och fattig konstnärselev träffade han en 13 år äldre konstnärselev, Wilhelmina Holmgren, med vilken han fick två barn. Detta var något som Larssons biografer undvek att tala om. Det var ett s.k. ”Stockholmsäktenskap”, de var ogifta och levde under små och knappa omständigheter. För kvinnorna var det ett sätt att komma bort från familjens kontroll: 1865-70 gick över 3 000 flickor och kvinnor på Slöjdskolan, som var en förberedande utbildning för kvinnliga konstnärer. Några, som Julia Beck och Karin Arosenius, Jenny Nyström och Karin Bergöö, kunde gå vidare till utbildningen på Konstakademien.
Carl Larsson hemlighöll själv inte sitt tidiga förhållande med Wilhelmina. Han hävdade i självbiografin Jag att utan henne hade han ”förmodligen gått under”. Han målade henne också i flera kända porträtt. 1877 föds deras andra barn, varvid Wilhelmina avlider i barnsängsfeber. Carl var nedbruten och sov, enligt egen utsago, flera nätter på hennes grav på Klara kyrkogård. Parets första dotter dog strax därefter hos en fosterfamilj, och Carl Larsson reste förkrossad till Paris för att studera vidare. När Jag utkom 1919 diskuterades om hans tidiga relationer skulle publiceras, och hustrun Karin skriver då att det ”pinar henne oändligt att ur boken utesluta talet om de kvinnor som skänkt dig sitt lif och sin kärlek./… / Utan dessa mina systrar hade du ej blifvit den du var.” Ami Bergöö är barnbarnsbarn till Carl och Karin Larsson, och boken är rikt och vackert illustrerad.
Malin Lindroth: Nuckan (2018) / Aase Berg: Haggan (2019)
Två böcker som har en del gemensamt, men annars är väldigt olika. Malin Lindroth känner sig som den ogifta, oälskade, ”oknullade” ”nuckan”, men försöker se genom sin bitterhet – och sätta ord på ”nyckeln till en tystnad som jag väntat alltför länge på att låsa upp”. Aase Bergs bok handlar på ytan om Thelma och Victor; i besvikelsen över att ha blivit dumpad av den senare skriver Thelma en feministisk stridsskrift, som inte står Valerie Solanas långt efter. Hon har blivit ett rasande fruntimmer – en Hagga. ”Nuckan” är en kort och pregnant text, om ”en nucka som kliver ur skammens garderob, odlar sin position och äger sin historia”. En kvinnotyp som man tidigare skrämde flickor med, som en häxa, hora eller en megära (”bitch”). På det sättet ger Lindroth röst åt alla de som valts bort, aldrig träffat ”den rätte/a”, som skäms för sitt utseende, eller som drunknar i bitterhet. Det är både sorgligt, ibland humoristiskt, och hela tiden tänkvärt.
Aase Berg angriper problemet från ett annat perspektiv – och blir förbannad! Männen är ynkliga ”kanske-män” som aldrig kan bestämma sig, de är ofta redan gifta, själv-bespeglare och navelskådare som helst inte vill lämna det trygga äktenskapet för en osäker framtid med en älskarinna. Hon kallar det att ha levat i ”underordning i kärlek”. Det blir en hatskrift från den som blivit försmådd, och som utmynnar i en sorts SCUM-manifest, i korta essäistiska kapitel. Men den bitvis hurtfriska texten, där det egna jaget (till skillnad från hos Lindroth) ofta överskattas och glorifieras, roar mig inte riktigt, och överdrifterna faller ibland platt till marken. Aase Berg är i grunden poet, men hennes orättfärdiga kamp mot det andra könet blir här mest tröttsam.
Klassiker, afrikansk litteratur, datingäventyr i Skåne, äldevården, gerillaliv i El Salvador, samt lite om bdsm.
Giovanni Bocaccio: Decamerone (2007)
En klassiker i ordets rätta bemärkelse! Bocaccio (1313-1375) arbetade först som ung vid faderns bank i Neapel, och studerade sedan juridik. Han inledde snart sitt författarskap på latin och italienska, ”folkspråket” som den store kollegan Dante introducerat i litteraturen. I Florens upplevde han den stora pesten 1348 då tre fjärdedelar av en befolkning på 100 000 avled. Det är också bakgrunden till ”de hundra berättelsernas bok” Decamerone, där tio unga adelspersoner, varav tre män, flyr till ett gods utanför Florens och där fördriver tiden med att berätta historier, som tillslut blir 100 jämnt. Boken blev mycket populär och reviderades av författaren flera gånger. Manuskriptet förvaras på Stadsbiblioteket i Berlin.
Översättningen från 2007 är av läkaren och Italienkännaren Paul Enoksson. Det är fascinerande att kunna läsa en text från 1300-talet med ett så pass ”modernt” språk, i Enokssons lediga översättning, med lärda kommentarer bifogade. De 100 berättelserna handlar ofta om kärlek, bedragna män, förslagna skojare, och munkar och nunnor som bedriver ”otukt”. Ursprunget är ofta historier Bocaccio hört berättas av andra. Den sedelärande berättelsen är vanlig, men här ofta med en komisk ”twist” i slutet, som ställer allt på huvudet. De kan läsas som ”exempel” på ödets hjul, en vanlig symbol under medeltiden, där hög som låg drabbas av hjulets uppgång och fall, men också som varnande exempel på list, uppfinningsrikedom och lastbart beteende, som ofta får sitt straff i slutet av berättelsen. Kyrkan och affärslivet (och gemene man) utsätts för både kritik och löje, och kärlek och erotik spelar en stor roll. Bocaccio vänder sig i förordet särskilt till ”bildade kvinnor” (som presumtiva läsare) som i novellerna framstår både som djärva, förslagna, rättrådiga och ädla (dygder som tiden uppmuntrade). Denna utgåva är försedd med illustrationer från den venetianska upplagan 1492.
Chimamanda Ngozi Adichie: En halv gul sol (2007)
Den nigerianska författaren (f. 1977), debuterade som 20-åring 1997. Tio år senare kom den mäktiga romanen En halv gul sol, som blev hennes genombrott. Den är till en början mycket konventionell, närmast banal och omfångsrik, men växer sedan ut till att omfatta politisk förföljelse, konflikten mellan de etniska grupperna ibo, yoruba, och hausa, mellan kristna och muslimer, och det förödande kriget i den oljerika provinsen Biafra, 1967-70. Den följer ganska nära Adichies eget liv som dotter till en akademisk ibo-familj i Biafra. I centrum står den radikale fadern Odenigbo, hans uppassar-pojke Ugwu, och de båda vackra döttrarna Olanna och Kainene. Det är en bred episk roman, imponerande i sitt omfång och i sitt genomskådande av den politiska retoriken och konflikterna i Afrikas befolkni-ngstätaste och (tack vare oljeinkomsterna) rikaste land. Lättillgänglig och mycket lärorik.
Maria Maunsbach: Lucky Lada och jag (2022) / Amanda Romare: Halva Malmö består av killar som dumpat mig (2021)
Jag har tidigare skrivit om Maunsbachs debut Bara ha roligt. Liksom fortsättningen Hit men inte längre, handlar den om unga kvinnor, relationer, sex och erotik. Men i sin tredje roman vidgar Maunsbach perspektivet. Här skriver hon om huvudpersonen Frejas uppväxt i Höör, och inte minst om hennes längtan till nöjespalatset Lucky Lada, där ungdom och äldre samlas för dans, sprit, kontakter och sällskap: ”Den som inte varit flicka i Höör kan inte förstå hur mycket Freja längtar till Lucky Lada”. Frejas kamrater Maja, Gabban, Julia och thailändska Sirintar spelar en stor roll i boken, liksom Frejas snälla och slagfärdiga mamma (och ibland den alkoholiserade, frånskilda och bohemiska pappan). Maunsbach släpper loss berättandet, i glatt sällskap med idolen Fritiof Nilsson Piraten. Men boken hade kunnat bantas betydligt, den blir lite för pratsam och kör ibland för mycket på tomgång. Men i författarskapet är den ett steg framåt! Och läsaren bör inte vara pryd.
Det gäller i högsta grad också Romares bok, hennes debut, som utspelas i Malmö, liksom Maunsbachs första böcker, och Sofia Rönnow Pessahs Männen i mitt liv. Kommer då att tänka på den första ”tinder-romanen” jag läste, kanske den bästa också: Isabelle Ståhls Just nu är jag här (2017). Fem år senare är ämnet lika aktuellt! Den 32-åriga Amanda i romanen dejtar och dejtar, utan att lyckas hitta den rätte. Med kompisarna Jabba, Lilleman, Ronja, och systern Adina bildar de ”Dr Pepper”, en malmöitisk motsvarighet till TV-såpan-gänget i ”Sex and the city”. Romare skriver hurtfriskt och galghumoristiskt om sina många misslyckade dejt-försök, och med ålderspaniken hela tiden lurande om hörnet. Flitigt användande sig av engelska datingtermer. Åter slås jag av 30-åriga tjejer som verkar leva och resonera som om de fortfarande gick i gymnasiet? Man önskar verkligen att Amanda ska träffa den rätte, men också här känns boken lite för lång, den hade behövt redigeras mer. Den är skriven i dagboksform, med ett språk som ibland närmar sig en slängig ungdomsbok. Men det är flyhänt och välskrivet. Kan nog läsas i gymnasiet, tjejerna i romanen hade som sagt lika bra kunnat vara gymnasister. Sexet är detaljerat och ytterst frispråkigt.
Sara Beischer: Jag ska egentligen inte prata om det här (2018)
2012 kom Sara Beischers dokumentärroman Jag ska egentligen inte jobba här (Ordfront) som byggde på tio års arbete inom äldrevården. Boken slog ner som en bomb och blev starten på ett medialt granskande av den privatiserade äldrevården, där den ena skandalen efter den andra avslöjades, också inom den som fortfarande var kommunal. Sex år senare kom uppföljaren med ovannämnda titel, där Beischer med både humor och ironi beskriver vad som hände huvudpersonen Moa efter debutboken. Hon drabbades av arbetsgivarens och arbetskamraternas utfrysning, och började leva som författare på heltid. Hon beskriver humoristiskt och välskrivet hur hon efter avslöjandena i boken bjuds in till radio, TV, till föreningar, som föredragshållare i debattprogram och ”expert” i faktadokumentärer. Ständigt lika förvånad över sin plötsliga roll som ”expert”? Hon börjar turnera på landets alla bibliotek, hamnar på bokmässan i Göteborg, får skriva som kolumnist i fackförbundspressen, och får hålla i debattprogram på Äldreomsorgsmässan i Jönköping och Politikerveckan i Almedalen. Allt medan mycket lite ändras inom den äldrevård hon beskrev 2012. Det är både underhållande och upprörande och tänkvärt.
Tsitsi Dangarembga: Rotlös (2022)
Alla böcker har en historia. Rotlös utkom första gången på ett litet brittiskt förlag 1988. Bokförlaget Trevi, som utgav många kvinnliga författare, lät Irja Carlsson översätta den till svenska 1990, och nu ger förlaget Tranan, som specialiserat sig på bl.a. afrikanska författare, ut den på nytt. Författaren föddes 1959 i en by utanför Umtali, som då var Rhodesias tredje största stad, idag i Zimbabwe. Boken utspelas 1968, när huvudperso-nen Tambudzai får börja på byns missionsskola, vilket ger henne en möjlighet till högre studier, något som då var i stort sett omöjligt för en svart flicka i Rhodesia. Den har kallats en ”kolonial klassiker”, men främst är den feministisk: den ”könsmaktsordning” som utmärker det svarta Rhodesia är samma som utmärkte nästan alla länder i världen vid den tiden, oavsett hudfärg och etnicitet. Tambus storebror Nhamo är den som ska få börja missionsskolan, som styrs av deras farbror Baba Mukuru, som fått studera i England. Tambu och hennes mor är dömda att arbeta på åkern och i hemmet med alla småsyskon. Fadern dricker och arbetar så lite som möjligt, liksom hennes storebror Nhamo. Tambu ska med tiden giftas bort så fördelaktigt som möjligt. Men när Nhamo plötsligt dör så öppnas vägen till den högre utbildningen för hans syster Tambu.
Det är ingen rasande antikolonialistisk skrift, tvärtom. Författaren lägger fram sin sak lugnt och pedagogiskt, ”hon avtäcker förtrycket, särskilt mot kvinnorna, lika naturligt som gräset växer” som Chinua Achebe skrivit om boken. Långsamt inser Tambu sin ställning som svart kvinna i raslagarnas Rhodesia, och hon lyckas också övertyga läsaren om dess orättvisor och absurditeter, enbart med sunt resonerande förnuft. En stor läsupplevelse! Enda invändningen: de många orden på det inhemska språket shona kunde ha översatts i en ordlista i slutet av boken.
Claudia Hernández: Röj, fäll, bränn (2022)
El Salvador är ett av de mest korrumperade och kriminella länderna i Centralamerika. Militären har med amerikanskt stöd mördat, torterat och lemlästat många tusentals människor. 1980-1992 (med 70 000 döda) utkämpades ett våldsamt inbördeskrig mellan militärregimen och gerillagruppen Frente Farabundo Martí, som också bildar fond för romanen. Författaren, född 1975, har skrivit två romaner och ett antal noveller, påverkad av den argentinske mästaren Julio Cortázar. I centrum står en kvinna (författarens mor?) som har fem flickor med olika män. Sedan hennes man mördats tar hon sin tillflykt till gerillan i bergen. Döttrarna går i katolsk skola, och en lyckas med ett stipendium ta sig ända till Paris. Den äldsta dottern försvann, förmodligen såld redan som bebis av nunnorna. Det blir en lång monolog, som dock blir lite tröttande, eftersom författaren konsekvent använder tredje-person, både i presens, futurum och imperfekt (”hon tänker”, ”hon skulle…”). Exempel: ”Hon har berättat det många gånger för döttrarna som bor med henne. Så länge de kan minnas. Hur världen kan vara utanför deras hem, även om deras hem ligger i en bosättning som de betraktar som trygg och världen inte längre är som den var. Kriget är slut.” Efter kriget kommer knarkkartellerna, som trafikerar sin dödliga last mellan Colombia och Mexiko, och före detta soldater som njuter av att våldta unga flickor. Som tur är, är modern vapenkunnig och har gömt undan en egen revolver för säkerhets skull. Boken är ett starkt vittnesbörd från ett våldsamt och totalt laglöst land.
Rut Hillarp: Sindhia (2001) / Katja Perat: Masochisten (2021)
Som avslutning lite mer om bdsm-litteratur. Katja Perat är en slovensk författare, som doktorerat i USA, gett ut några diktsamlingar, och en bok essäer med den Trumpska titeln Make America graspable again. Hennes första roman är en stark debut, både språkligt, idémässigt, och till innehållet mycket intressant. Huvudpersonen Nadezda är dotter till den kontroversielle författaren Leopold von Sacher-Masoch, mest känd för den erotiska romanen Venus i päls (1870), varifrån termen masochism härstammar. Men om man väntar sig en roman med sexuellt undergivna män som domineras av kvinnor i päls och piska, så blir man besviken. Perat för en mycket djupare diskussion om den tidens kvinnors (och mäns) försök till frigörelse. Nadezda beger sig till Lviv (tyska: Lemberg) där fadern föddes. Hon redogör för hans politiska radikalism, också vad gällde jämställdhetsfrågor, som var ovanlig för tiden. Hon är gift med den snälle men tråkige Max, men älskar egentligen den judiske socialisten Jakob. Men liksom Anna Karenina är hon juridiskt bunden till maken, sin allt svartsjukare make Max, och för att inte gå under tvingas hon acceptera hans allt mer diktatoriska styre, på samma sätt som hennes pappa Leopold tvingades in i sin roll som undergiven ”masochist” gentemot sin stränge far, polismästaren i Lviv.
Det är en underhållande och mångsidig roman, där kända Wien-personer som Freud, Gustav och Anna Mahler och konstnärerna Egon Schiele och Gustav Klimt flimrar förbi. Wien år 1900 var en oerhört dynamisk och spännande europeisk metropol, multikulturell och kulturellt högtstående. Översättningen av Ann-Sofie Öman är briljant, det lilla Malmöförlaget Rámus är att gratulera.
Den svenska författaren som gjort stor konst av sin erotiska masochism är Rut Hillarp (1914-2003). Hon var mångsidig som författare, poet, fotograf, filmare, översättare, konstnär. 2011 gav litteraturvetaren Birgitta Holm (som hade Hillarp som lärare i gymnasiet) ut hennes omfångsrika dagbok, samt en biografi. Hennes mest kända bok är nog Sindhia, som utkom 1954, här i en nyutgåva av det lilla förlaget Podium. Den innehåller utdrag ur dagböcker, brev till olika älskare, och några korta, fina berättelser. Holm kallar henne ”poet och erotiskt geni”, och visst är hon en mystisk paradox, en av få betydande kvinnliga författare i Sverige under det manliga 1940- och 1950-talet. I boken finns många ordvändningar som nog skulle chockera feminister av idag. Hon ”hatar alla män”, för de lämnar henne ständigt, med hennes ord ”förråder mig”. Och hon konstaterar: ”Och alla har ni sett mig som ni själva har velat, inte som jag är.” Vi kvinnor är fria att älska, skriver hon. Men vi har bara ”frihet att älska”, inte ”att bli älskade.” Hon sammanlänkar kärlek och hat med fruktan, ensamhet, ständig väntan, och smärta. Hon skriver om mannen som oåtkomlig ”härskare”, som hon underkastar sig, av närmast gudomligt slag. Samtidigt skriver hon så vackert om den djupaste kärleken till åtminstone en man: den rumänske konstnären som i boken kallas ”Reger”, med vilken hon levde i ett hatkärleks-förhållande med inslag av bdsm, enligt Birgitta Holm. Och det finns få som kan skriva om kärlek med en sensualism som Rut Hillarp, som skriver in sig i en tradition med Edith Södergran, Anaïs Nin, Erica Jong, Suzanne Brøgger, Agnes von Krusenstjerna. Hon beskriver sig själv (med egenartad humor) som en ”drottning som leker slavinna”. Eller med Regers ord: ”Une Reine dans la vie, une Esclave dans le lit”.
Rut Hillarp har verkligen ett janusansikte, som ett mynt med två sidor, där den andra sidan, ”nattsidan”, inte alltid är så politiskt korrekt. När det gäller att skriva autofiktion är hon en föregångare till 2000-talets unga författare. Efter ”Regers” död levde hon i ett långt förhållande med författaren Sivar Arnér, med vilken hon delade en hård uppväxt i sydsvensk frikyrklig miljö. Arnér avled 1997. Sex år senare tog Hillarp sitt liv, 89 år gammal.
Litteraturvetaren Annelie Bränström Öhman skriver i sin avhandling 1998 om ”Kärlekens ödeland. Rut Hillarp och kvinnornas fyrtiotalsmodernism”, där hon betonar hur kvinnliga poeter som Hillarp, Elsa Grave, Maria Wine och Ann Margret Dahlquist-Ljungberg ”sorterades ut” av manliga litteraturhistoriker i senare antologier och översikter. Särskilt med tanke på att Hillarp ju uttryckligt bekänt sig tillhöra modernismen på 1940-talet, starkt påverkad av Erik Lindegrens diktsamling mannen utan väg.
Boktips om samer, frikyrkor, 1930-tal, kvinnomisshandel, lettiska mödrar, rasism, Afrika.
Ann-Helén Laestadius: Stöld (2021)
Författaren är född 1971, och same med rötter i Nedre Soppero i Norrbotten. Hon har tidigare skrivit framför allt böcker för ungdom, och den omfångsrika romanen Stöld är också lättläst och spännande och väl lämpad för ungdom att läsa. Här blottläggs på ett grymt sätt hela den rasism som samer utsätts för i Norrbotten. Alltifrån tjuvskjutning av renar, mobbning i skolan, skvaller och misstänkliggörande i bysamhället, och särbehandling på äldreboendet. Huvudpersonen Elsas renskötande familj råkar under en tioårsperiod ut för lokalbefolkningens översitteri, där framför allt en, väl känd för alla, tjuvjägare skjuter hundratals av familjens renar, utan att polisen engagerar sig nämnvärt. Allt ställs på sin spets när Elsa ställer tjuvskytten till svars, trots att hennes familj helst vill undvika bråk med byns lokalbefolkning. Det hela utvecklas som i filmen Jägarna till allt större motsättningar, där till och med dödshot förekommer. Slutet är så spännande att jag sträckläste en hel natt, utan att kunna lägga boken åt sidan. Välskrivet, spännande, och lärorikt också, för den som inte är insatt i samernas kultur. Samiska ord i boken kunde dock ha översatts.
Jenny Küttim: Sanningsbärarna (2022)
Journalisten Jenny Küttim (släkt från Estland) växte upp inom Jehovas Vittnen i Grums. Hennes bok är en skarp vidräkning med en ”frikyrka” där kvinnorna måste lyda sina män, där de många barnen är rättslösa, och kriminella handlingar, misshandel, pedofili och inte minst ekonomisk korruption, sopas under mattan och hemlighålls. En grupp av lokala s.k. ”äldstebröder”, styrda från kontoret i New York, svarar bara inför Gud, och lägger alla interna problem ”i Jehovas händer”. Vittnena gör inte värnplikt och är förbjudna att ta emot blodtransfusioner vid allvarlig sjukdom. Sedan 2019 får JV statsbidrag av svenska staten som andra ”religiösa samfund”.
Hennes bok bygger på fem års forskande och grävande i rörelsens historia, som börjar i USA i slutet på 1800-talet. Mest allvarligt är de listor på församlingens pedofiler, som noga förtecknats av de s.k. ”äldstebröderna”, och som Küttim fick sig tillsänt av en anonym person inom organisationen. Inget sådant material lämnas annars ut, den som ev. anmäler förhörs istället noga internt, hustrur övertalas att gå tillbaka till sina män, barns vittnesmål förringas då det aldrig finns några vittnen som är beredda att träda fram. När en stor pedofilskandal inträffar i Australien, och samtidigt inom katolska kyrkan i USA, börjar JV ändra och manipulera i sina grundstadgar, precis som man gjort när jordens undergång, som man flera gånger profeterat om (senast 1975), aldrig inträffat.
Jenny Küttim lämnade JV vid 12 års ålder, innan dess var hon ett hängivet vittne som med iver angav alla som bröt mot församlingens regler, inklusive hennes nio syskon. Hon blev regelbundet bestraffad och pryglad av sin far, och även antastad sexuellt. Mellan raderna läser jag att fadern både var alkoholist och närmast schizofrent paranoid, och knappast något ”religiöst föredöme”. Hon understryker att faderns kriminella handlingar alltid försvarades av församlingen i Grums, där han en gång varit ”äldstebroder”. Syftet med hennes bok är, som hon skriver, att rädda alla framtida barn inom frikyrkan som kan komma till skada, eftersom de aldrig anmäls av ”äldstebröderna”.
Det är spännande läsning när Jenny jagar efter de s.k. ”peddobreven”, interfolierat med hennes egen hemska uppväxt och framgångsrika karriär som journalist med deltagande i TV:s Uppdrag Gransknings reportage om Palmemordet och mytomanen Thomas Quick. Bara ibland blir det lite rörigt när hon lite huller om buller intervjuar f.d. vittnen och avhoppade äldstebröder. Men hon skriver bra om en sekt som övertygat svenska staten om att man egentligen är en frikyrka som alla andra. Man kräks av upprördhet över detta faktum.
(Jenny Küttim har framträtt i TV, liksom flera andra avhoppare från sekten, och vittnat om misshandel och pedofili. Dess våldsamma förhistoria skildras i TV-serien American Primeval som sändes på Netflix 2025.)
Katarina Widholm: Räkna hjärtslag (2021)
Katarina Widholm, född 1961, slog igenom med denna skildring av hembiträdet Betty, som 17 år gammal lämnar hemmet i Hudiksvall för att ta tjänst hos doktor Molander och hans hustru på Östermalm i Stockholm. Fängslande och välskrivet beskriver hon Bettys utsatta position med i stort sett dygnet runt-arbete hos doktorsfamiljen, en eftermiddag ledigt varje vecka, sexuella trakasserier och stort ansvar för kök och hushåll. Året är 1937. Snart får hon kontakt med sonen i familjen, den homosexuelle Carl-Johan, och genom dennes studier i Uppsala en universitetslektor, som hon förälskar sig i. Men Martin Fischer, som han heter, är jude och upplever sig som mindre önskvärd i Sverige när tiden närmar sig krigsutbrottet 1939. Betty är en bokslukare, går ofta på stadsbiblioteket, och får snart en förtrogen i den driftiga Viola, som jobbar hos en granne som hembiträde. Tillsammans går de till den nystartade Hembiträdesföre-ningen, som kräver 8 timmars arbetsdag, högre lön, och drägliga förhållanden för sin yrkeskår.
Boken är lättläst, passar bra att sätta i händerna även på en gymnasist, och naturligtvis på äldre låntagare, och är tidstrogen i detaljer som utedass, hem- och köksinredning, maträtter och tidens omdebatterade frågor. Fyller därmed funktionen både som ”nytta och nöje”, och är perfekt semesterläsning. Om den sympatiska Bettys vidare öden kan man läsa i fortsättningen Värma händer, som kom 2022.
Lina Wolff: Djävulsgreppet (2022)
Wolff, f. 1973, är författare och översättare, främst från spanska. Precis som Maria Maunsbach är hon uppvuxen i Hörby på skånska landsbygden. Redan den trilogi berättelser som hette De polyglotta älskarna uppmärksammades för sin säkra språkbehandling och annorlunda motiv, och den nya romanen gör åtminstone inte mig besviken. Här dras tumskruvarna åt ytterligare ett varv, i en ytterst komplex berättelse om den blyga och försagda 30-åring som kallas ”Minnie Mouse” (ung. Mimmi Pigg) som kommer till Florens för att utbilda sig till tolk. (Wolff har i intervjuer berättat att romanen ligger nära hennes egen verklighet.) Hon träffar och blir förälskad i en italiensk försäljare, Giorgio, som hon kallar ”den renlige”. (Wolff har i tidigare böcker visat en svaghet för våldsbenägna och ganska otrevliga män.) Vi förstår tidigt att det inte ska gå bra för Minnie, varningsklockorna klämtar som borde de kunna väcka döda, och snart hamnar hon i ett beroendeförhållande med en kolerisk besserwisser-man med en helt annan kvinnosyn än den nordiska, som både kontrollerar och misshandlar henne. Det blir närmast en manual över hur den misshandlade kvinnan resonerar: skuld, skam, ”det är mitt fel att han blir arg”, ”jag borde inte ha sagt så” ”jag förtjänar nog att bli slagen” o s v. Samtidigt kan hon inte låta bli att provocera honom, hon blir svartsjuk på hans andra kvinnliga vänner, på ett sätt som utvecklar sig till en ond cirkel för båda två. Hon isoleras allt mer, jag kommer att tänka både på Carina Rydbergs veritabelt skickliga skräck-historier, och Jill Essbaums klaustrofobiska roman Hausfrau (”Hemmafru”). När hon dessutom själv börjar bedra ”den renlige” så skruvas tumskruvarna åt ytterligare.
Skräckslagen läser man utan att kunna lägga boken ifrån sig. Wolff skriver suveränt, inte minst utifrån det manliga perspektivet, om hur lätt relationer kantrar och urartar. Hon är expert på att beskriva bisarra, extrema situationer, och osmakliga översittare till män. Redan i debuten Många människor dör som du, märktes hennes suveräna språkbehand-ling, och dragningen åt skruvade situationer och det lite äckliga. Jag menar att Wolff är en av de mest intressanta författare vi har i Sverige idag. Och hon utvecklas ständigt, från bok till bok.
Nora Ikstena: Modersmjölken (2020)
Den lettiska författaren, född 1969, skriver här en fin liten berättelse om sin mor, som var gynekolog och läkare i ett litet samhälle på landsbygden i Lettland. Samtidigt hade modern, som var född 1945, traumatiska minnen från sin barndom, som hon bedövade med sprit, tabletter och ett maniskt kedjerökande. Ikstena beskriver både de gånger hon som barn fick ta hand om den nedsupna modern, och de vackra tillfällen när de tillsammans med mormor, styvmorfar, och goda vännen och hemhjälpen Jesse kunde njuta av livet. Modern hatar den ockuperande sovjetmakten, men när friheten äntligen kommer 1989, så är modern så nedgången att hon hinner dö innan befrielsen. Ikstena är en av Lettlands mest kända författare med ett tjugotal böcker bakom sig. Och vem vet, kanske har det lilla förlaget Tranan hittat en kommande nobelpristagare? Översättaren Juris Kronbergs har under ett långt liv översatt en rad lettiska författare till svenska, en kulturinsats i sig. (Däribland den kända poeten Vizma Belsevica, som beskriver sitt alter ego Bille i tre mästerliga självbiografiska romaner som kom ut på 1990-talet.)
Nella Larsen: Passera (2022)
Den afroamerikanska författaren Nella Larsen (1891-1964) debuterade på 1920-talet, i en liten grupp som kallades ”Harlemrenässansen”. Passera var hennes andra roman, men när hon 1930 ville ge ut en tredje så svek förläggarna henne, och hon gav upp skrivandet och blev sjuksköterska. Den lilla romanens huvudpersoner Irene och Clare är mulatter, med så ljus hy att de kan ”passera för vita”. Irene bejakar sin svarta identitet, medan Clare försöker dölja den. De träffas på en hotellterass (”endast för vita”) en stekhet dag i Chicago, efter att inte ha setts sedan tiden som skolbarn. Den vackra (och enligt Irene lite väl ”lättfotade) Clare är ivrig att få kontakt, den intellektuella Irene mer avvaktande. En psykologisk roman om det svåra med att leva som svart i USA, lika aktuell då som nu. Vad det gör med ens identitet och självbild i ett land där det vita är norm och lögn och dubbelmoral gängse. Romanen från 1929 publiceras för första gången på svenska i en lite lustig översättning av Klara Lindell, där gamla uttryck blandas med nya, ibland i en lite märklig kombination. Ett intressant författarskap att få upp ögonen för.
Amat Levin: Svart historia (2022)
Journalisten Amat Levin, med rötterna i Gambia, har specialiserat sig på ”svart historia” (d v s Afrikas och afrikanernas historia) och i denna omfångsrika bok plockar han i korta kapitel fram saker som sällan nämns när Afrika behandlas i dagsdebatten. Här kan man läsa om stora mäktiga riken under medeltiden, som Maliriket, den antika stormakten Aksum i Etiopien, Stora Zimbabwe, Beninriket i Nigeria, Ashantiriket i Ghana, men också om bemärkta afrikaner utomlands som Gustav III:s betjänt Badin, den förste svarte samurajen Yasuke, eller hårvårdsentreprenören madam C.J. Walker, USA:s första svarta kvinnliga miljonär. Levin skriver förstås upprörande om slaveriets historia, och om personer i nutid som Samuel Doe i Liberia, Patrice Lumumba, Angela Davies och Black Panther-rörelsen i USA, eller den viktiga matematikern Valerie Thomas.
Amat Levin sommarpratade i radion 2022. Därefter skaffade jag hans bok, som inte gjorde mig besviken. Viktig historia, som nu förs fram i ljuset i en bok som inte har sin motsvarighet i Sverige.
Och så till slut:
Joyce Carol Oates: Lilla himlafågel (2010)
Den ständigt nobelprisnominerade amerikanska författaren är oerhört produktiv, och hennes romaner är sällan under 500 sidor. Men det är få författare som kan som hon skildra den ”vanliga” amerikanen, som bor på landsbygden, som sällan omnämns i massmedias rapportering, och som kämpar en evig kamp för att få vardagen att gå ihop, ekonomiskt, socialt, och på det personliga planet. Här är huvudpersonen den tolvåriga Krista som bor i det lilla samhället Sparta i delstaten New York. Staden drabbas av ett ouppklarat mord när den populära country/bluegrass-sångerskan Zoe misshandlas till döds. Långsamt rullar Oates upp en tragisk historia där Kristas pappa Eddy visar sig vara Zoes älskare, något som drabbar hennes familj hårt, och Zoes verksamhet som deltidsprostituerad avslöjas. Zoes son Aaron, som är halvblodsindian, kommer också att spela en allt större roll i Kristas liv. (Oates känsla för minoriteter och orättvisor är väl känd.) Oates för berättelsen, med snabba tillbakablickar, mot det obevekliga slutet, på sitt mästerliga, men omfångsrika, sätt. Den schabbiga miljön för tankarna till Steven Kings spökhistorier från USA:s östkust, som också är Oates hemtrakter, eller till den skräckinjagande TV-serien Twin peaks. Det är mästerligt skildrat, som vanligt när det gäller Joyce Carol Oates (samtidigt har en intervjufilm med henne, av Stig Björkman, premiär i Sverige i september 2022). Men boken är samtidigt så pass enkel till språk och form, att den kan läsas av även läsvana tonåringar. Hon har fyllt 84 och skrivit över 100 romaner, novellsamlingar, och faktaböcker, under flera olika namn. Något som förmodligen, liksom hennes stora läsekrets, bidrar till att hon aldrig kommer att få Nobelpriset i litteratur.
Mer om kärlek och erotik, även i mogen ålder; Schweiz, historiska romaner, invandrare och björnjägare.
Malin Ekman: Allt jag finner i er ska jag finna i mig (2022)
En människa bär inom sig många ansikten, som Tomas Tranströmer skriver i en dikt. Det vi ser i spegeln är bara det allra senaste. Journalisten Malin Ekman (f. 1987) skriver om två barn, syskonen Anna och Alexander, och om deras utsatthet med en utlevande mamma som ständigt är bortrest på jobb, och en styvpappa som de inte tycker om, som retas med dom, kallar Anna för en ”obegåvad liten idiot” och säger att hennes mamma kanske ska dö, som kan bli våldsam och göra ”tusen nålar” på Annas arm tills hon börjar gråta. Här finns också en mormor och en morfar som är barnens stora stöd i en komplicerad tillvaro. Förhållandet mellan bror och syster är tätt. De flyttar ofta, och hinner sällan vänja sig vid en ny skola. Malin Ekman skriver utifrån den tioåriga Annas perspektiv, om hennes tankar, hennes beskyddarinstinkter gentemot mamma och lillebror (”det är vi tre mot världen”), hennes olika lojaliteter och hennes många problem i skolan och hemma. Hon skriver bra, stundtals poetiskt, med barnets förmåga till smärtsamma observationer. Både mamma och en uppfinningsrik men självmordsbe-nägen mormor dyker ofta upp i hennes inre dialoger. En bra debut, kort sagt.
Kärlek på svenska. Redaktör: Marit Kapla, Staffan Julén (2022)
Först väntade jag mig en rad pornografiska noveller, ungefär som antologierna Kärlek 1-6, som jag girigt läste i min ungdom på 1970-talet. Men alls icke! Här får jag istället en rad korta biografier, där ”kärlek” är huvudtemat. Kärlek som både teori, samliv, och praktik. Det är en rad informanter, från den 87-åriga transvestiten Staffan Beckman, som också kallar sig ”Alice”, och till några 20-åriga ungdomar, som berättar om tinder-dejtande. Däremellan några författarnamn som jag känner igen, Inger Alfvén (79) Maj-Doris Rimpi (77), Helena Granström (36), med flera samer, lesbiska och bögar, sammanlagt 31 stycken. Jag fäster mig t.ex. i Helena Granströms bidrag som talar om ”sårbarhet” och ”beroende” som kan uppstå i vad som liknar en bdsm-relation. ”Sårbarheten som en grundläggande komponent i den mänskliga tillvaron”, och att man för att nå fram till den andra också måste gräva djupt i sig själv.
Marit Kapla fick pris för sin första intervju-bok, Osebol, som utspelas i en by i hennes hembygd i norra Värmland. Hon har redigerat intervjuerna så att de står som poesi, vissa sidor med korta poem, vissa längre. Det blir estetiskt, smakfullt, och spännande att läsa. Kärlek på svenska kommer också ut som film, av Staffan Julén.
Ola Larsmo: Översten (2020)
Ola Larsmo har sedan debuten 1983 gett ut närmare 20 böcker, romaner, pjäser, och debattböcker. Han har behandlat arbetarrörelsens historia, nazismen i Sverige, och på senare år den svenska emi- grationen till USA, som i romanen Swede Hollow, som handlar om svenska emigranter i Minnesota 1897. Men det är inte Mobergs strävsamma bondeimmigranter, utan olika svenska kriminella, lyck- sökare och missanpassade, som söker jobb inom industrin i staden St. Paul, och bor i det snuskiga läger som kallas ”Swede Hollow”. I Översten behandlar han ett annat emigrantöde, Knut Oscar Brundin (som i Amerika tar sig namnet Broady), som efter att ha vuxit upp i Uppsala, som lärpojke på ett salpeter-sjuderi, tar värvning och så småningom försöker hitta sin mamma, som lämnat familjen för att tillsammans med en grupp metodister emigrera till ett land utan religiöst tvång och föreningsförbud. 1854 följer Brundin efter, tillsammans med sin nyfödda dotter, för att i Amerika ta värvning i den nordameri-kanska armén, och senare bli pastor i pingstkyrkan. Romanen bygger på dokumentärt material och har formen av dagbok. Ett riktigt läsäventyr, närmast i klass med Vilhelm Mobergs Utvandrarna.
Nina Lekander: Trosbekännelser (2018)
En härligt självupptagen, egocentrisk, intellektuellt poserande bok som vältrar sig i sex. Författaren (f. 1957) träffar vid 54 års ålder (julen 2012) en betydligt äldre man där allting stämmer. Intresset för sex, språk, intellektuella ordvitsar, promenader, uteliv med vin och tobak. Han bor i Berlin men är svensk, och hon lämnar sitt älskade Öland för honom. Han är transa, och bisexuell liksom hon. Tillsammans prövar och utforskar dom det mesta på det sexuella området. Varje kapitel är som en lite längre krönika i Expressen, men här kan Lekander sväva ut och vara grövre än i tidningen. Hon lotsar den pryda läsaren på dragqueen- och bdsm-klubbar, på sexmässor och till obskyra butiker för olika sex-leksaker. Allt i samma uppsluppna, frispråkiga och tillåtande stil. Dessutom skriver hon mycket om hur härligt det är att ha sex när man är på ålderns höst (från ”övre medelåldern” och framåt). Härligt underhållande för den som inte är trångsynt!
Kayo Mpoyi: En övning i revolution (2022)
Kayo Mpoyi debuterade 2019 med den uppmärksammade Mai betyder vatten. Mpoyi är konstnär och författare. I den nya romanen skildrar hon en familj från Kongo-Kinshasa och deras flykt till Sverige undan förtryck, fattigdom och vidskepelse. Flickan heter Kapi (av Kapinga, ”den som föddes efter det barn som dött”). Modern Kadi är gift med en frikyrkopastor, Essaïe, som barnen kommer att hata. I Sverige har dom sin mormor, Ma, som är släktens mittpunkt och som kan berätta hundra historier om sitt innehållsrika liv i upprorens Kinshasa, först under diktatorn Mobutu, sedan efter en rad militärregimer. Hon misstror den religiöse Essaïe och varnar Kapis mor för honom. Det är samtidigt en inträngande skildring av invandrares trångbodda liv i Sverige, men också en skildring av enskilda individer och deras inbördes relationer, som Kapis intelligenta systrar som når framgång inom affärsliv och konstnärskap. Men det är också en feministisk bok, där männens våld kontra kvinnligt fredsarbete diskuteras och analyseras. Mpoyi skriver samtidigt ett litet äreminne över sin mor, en hunsad religiös kvinna som tror på andar och spöken och som kämpar under en dominerande make med matlagning, städning och barnpassning. Stilen är fragmentarisk, poetisk, med ibland närmast dokumentära inslag som intervjuer och faktaredovisning. Författaren kallar sig en ”arkeolog” som här vill undersöka ”minne och historia” och ”tystnad” som upprepats ”från generation till generation”.
Anneli Jordahl: Björnjägarens döttrar (2022)
Denna burleska skröna handlar om sju döttrar som växer upp under miserabla förhå-llanden i norra Finland. De går inte i skolan (säger att de får ”hemundervisning”), de går ofta hungriga, de städar aldrig eller tvättar sig. De slåss sinsemellan, dricker hembränt, svär och gör i princip som dom vill. Ända tills först fadern Heikki, som skjutit och fiskat maten, dör, och sedan modern Louhi, som hållit ordning i hemmet. Moderns våld mot de yngre flickorna tar de äldre efter. De sju döttrarna, i en ålder från 13 till 23, får nu klara sig själva, och lära allt från början. Författaren säger sig ha hört berättas om flickorna, men den stora inspirationen är den finska klassikern Sju bröder, av Aleksis Kivi.
Den bitvis grymma berättelsen delges med mycket humor, som skyler över ledsamheterna. Man lär sig snart känna sympati för de sju systrarna, sins emellan mycket olika, och deras kamp för tillvaron och överlevnaden. Några börjar faktiskt skolan på eget bevåg, någon blir religiös, några närmast kriminella. Ibland blir det lite av bröderna Marklund i TV-serien Pistvakt, och man saknar kanske lite mer fördjupning av karaktärerna. Paralleller dras till Nina Wähäs Testamente, och Allt jag fått lära mig av Tara Westover. Men det är onekligen språkligt vitalt och annorlunda!
Christian Kracht: Eurotrash (2021)
Den schweiziske författaren och journalisten (f. 1966) är konstvetare, globetrotter och äventyrare. Debuten Faserland (1995) hyllades som ett exempel på tyskspråkig ”popkultur”. Hans sjätte roman tar vid där Faserland slutade: författaren Christian tar med sin senila, narkotikaberoende mor på en biltur, en litterär ”roadmovie” från mentalsjukhuset Winterthur via Zürich, Alperna, Engadin, Genève och tillbaka. Hon vill egentligen åka till Afrika, och luras till slut att tro att hon verkligen är där, bland girafferna och zebrorna i Serengeti. Krachts far var chef på Springer-koncernens tidningsimperium, och paret slösar pengar så mycket de kan under resan. Det blir aldrig riktigt spännande, texten ligger nära journalistprosa, och för mig känns boken inte riktigt aktuell. Anna Bengtsson har översatt flera av Krachts romaner till svenska.
Viola Ardone: Hoppets tåg (2021)
Den italienska författaren skriver närmast en feel-good roman, lite i Elena Ferrantes efterföljd, om hur italienska partisaner efter andra världskriget ordnade så att fattiga barn från södra Italien fick möjlighet att resa till norr för att bo hos italienska kommunister, där de fick mat och husrum och möjlighet att utbilda sig i något yrke. Det är 7-årige Amerigo som berättar hur han fick möjlighet att resa med ”barntåget” till Bologna och bo hos den snälla Derma, gå ett år i skola, samt jobba hos instrument-makaren signor Serafini. Han får t o m en egen liten fiol att spela på. Men hemma i Neapel är hans mamma Antonietta helt oförstående och säljer helt sonika fiolen för att få lite extra matpengar. Många år senare återvänder Amerigo, nu en erkänd violinist, till Neapel för att försöka tala ut med sin mor på hennes dödsbädd. Det är lättläst, underhållande, och man lär sig något man inte visste något om. (Boken har filmats 2025. Översättning Johanna Hedenberg.)
Till sist en historisk roman…
Lauren Groff: Matrix (2021)
Den amerikanska författaren (f. 1978) har gett ut fyra romaner och två novellsamlingar, som vunnit ett antal priser i USA och översatts till ca 30 språk. På svenska finns även romanen Ödet och ursinnet från 2015, båda böckerna i översättning av Bogg Johanna Karlsson. Matrix (som på latin kan betyda både moder, sköte, ursprung, damm, och avels(hon)djur) är en historisk roman från 1100-talet om den närmast mytologiska poeten Marie de France, släkt med Vilhelm Erövraren, som bannlystes från det franska hovet efter att ha blivit förförd som 17-åring av en adelsman, och som därefter gick i kloster i England. Inte mycket är känt om henne utom att hon skrivit poem, som hon även tonsatte. Det gör att man gärna jämför henne med den tyska nunnan Hildegard av Bingen. Att så lite är känt om hennes liv gör att författaren här har fria händer.
Groffs roman är både finstämd och grovkornig, där hon inte väjer för klosterlivets smutsiga och mindre angenäma baksidor eller nunnornas kärleksliv. Hon skriver en medryckande, men också finurlig prosa, som sätter läsarens uppmärksamhet på prov, med ett härligt och utvecklat bildspråk. Marie är feminist så till vida att hon bestämmer sig för att först som priorinna och sedan som abbedissa få klostret på fötter, i en total kvinnovärld där hon engagerar sig i hela dess ekonomi och alla verksamheter. Hon är en mångsidig karaktär, mån om sina medsystrar och anställda, men inte utan maktambitioner och självförhärligande sidor, full av fantasi och av viljan att njuta av det livets goda klostret kan ge. En fascinerande och lärorik roman, stilistiskt framstående!
Om Albanien, bdsm, politik och kärlek i Berlin, Sydafrika, Vietnam, ”Vitt slödder”, unga flickor och äldre män.
Lea Ypi: Fri. En uppväxt vid historiens slut (2021, översättning Amanda Svensson)
Lea Ypi (f. 1979) är idag professor i politisk teori (med marxism som specialitet) vid London School of Economics. Hon har gjort en speciell karriär, minst sagt. Hon växte upp i Durrës i Albanien. Hennes föräldrar var intellektuella, hennes farmor beskrivs som ”aristokrat”, uppväxt i Thessaloniki på den turkiska tiden, och talar franska som huvudspråk. Mamman är matematiklärare och schackexpert. Pappan är betydligt känsligare, prövar olika jobb utan att fastna för något, och dör till slut i en astmaattack. Hennes farfarsfar var Albaniens förste premiärminister under kung Zog 1912.
Boken kan ses som en rapsodisk självbiografi. Den lilla Lea går i skolan och älskar ”farbror Josef” (Stalin) och ”farbror Enver” (Hoxha) så mycket att hon kramar deras statyer varje dag när hon går hem från skolan. Hon studerar marxism och ”moralisk fostran” i skolan. Familjen har det ganska bra, trots att alla deras tillgångar beslagtagits. Familjeminnen och skrönor blandas friskt, inflytandet från väst är så ovanligt att en tom cocacola-burk hamnar på en hedersplats i familjens bokhylla.
1985 dör Enver Hoxha och 1992 störtas den kommunistiska regimen. Ypi beskriver det som en tid av hopp. Att föräldrarna som tidigare sade sig älska marxismen och ”farbror Enver” nu plötsligt tycker precis tvärtom verkar inte bekomma henne. Men ekonomin rasar, de s.k. ”pyramidspelen” (en sorts primitiva investeringsfonder där nästan alla förlorade pengar) leder fram till det förödande inbördeskriget 1997. Familjen splittras, mamman flyr först med Leas bror, liksom tusentals andra albaner på primitiva båtar till Italien. Pappan och Lea blir kvar. I dagboksutdrag skildras det upprivande året som slutar med att Lea kan fly till Italien och förenas med modern.
Jag saknar kanske riktig stringens i berättandet för att det ska bli stor litteratur. Stort blandas med smått, inte ointressant, men osmält, ostrukturerat. Familjen tillhör de priviligierade och lider ingen nöd innan 1997, när helvetet bryter lös. I ett efterord försöker Ypi ändå försvara socialismen som politisk idé. ”Frihet” blir för henne ett viktigt begrepp, och hon menar att albanerna i väst, precis som i öst, på många sätt saknat verklig frihet. ”Vi har misslyckats i vår strävan mot friheten”. Men om vi inte tar vara på misslyckandena och försöker analysera dom, så kommer vi att göra om samma sak, om och om igen, skriver hon. Det är tänkvärt.
Jenny Erpenbeck: Kairos (2022)
Den tyska författaren är en av sitt lands mest kända, översatt till ett antal språk. Alla hennes sju böcker finns översatta till svenska, av experten Ulrika Wallenström. Här skildrar hon den stora förälskelsen mellan den 19-åriga Katharina och den 53-årige Hans, åren före DDR:s sammanbrott och uppgående i ”Stor- Tyskland”. Hon lär sig till typograf, men vill jobba på teater. Han är en erfaren, gift kulturman som älskar klassisk musik, konst och teater, en uppburen författare som ofta uppträder på radio. I Tyskland har boken setts som lite av en ”nyckelroman”, då det är känt att Erpenbeck som ung hade ett förhållande med den store DDR-regissören Heiner Müller, Brechts arvtagare, som också var angivare åt Stasi.
Förhållandet mellan de båda utvecklar sig också på DDR-vis till kontrollanten och den kontrollerade, särskilt sedan Katharina i ungdomligt övermod på en fest bedragit den gamle Hans med en betydligt yngre scenarbetare i Frankfurt an der Oder. Från början är Katharina djupt förälskad i den äldre erfarne författaren. Han introducerar listigt ”bdsm light” för henne, binder henne med scarf och halsduk i sängen, och smiskar henne ”på lek” med sin livrem, vilket hon accepterar utan att tveka. Hon letar t o m fram ett riktigt ridspö i teaterns förråd och tar med det till Hans att användas i hennes lekfulla ”moraliska fostran”. Allt han gör är ju rätt och riktigt, och hon beundrar och älskar honom förutsättningslöst. (Det är också ömsesidigt och det skildras bra i boken.) Ända tills det där händer i Frankfurt an der Oder. Då ökar Hans kontroll över Katharina markant, samtidigt som seanserna med ridspöet från att ha varit en erotisk lek ökar i styrka, intensivitet och brutal hårdhet.
Samtidigt skildrar Erpenbeck på en härlig prosa DDR:s undergång. Lögnerna, angiveriet (som ju också präglar Katharinas och Hans förhållande). De klassiska konsternas undergång och det kapitalistiska konsumtionssamhällets demoni. 1990 förlorar Hans sitt arbete vid radion, samtidigt med 13 000 andra offentligt anställda. Fem år senare dör han, försupen och bitter.
Kairos är en liten gud som det gäller att gripa i flykten. Han har en lock i pannan, som kärleksguden Amor, som det gäller att få fatt i. Men baksidan på huvudet är blankt – när man ser det så är tillfället förbi. Katharina och Hans möts av en tillfällighet i Berlin, och Hans ser till att utnyttja tillfället väl, han har redan ett antal f.d. och nuvarande älskarinnor, en fru och en liten son. Han är dominant (fast skicklig på att inte visa det) och inte minst bra på ”psykisk tortyr” vilket Katharina dyrt får erfara. Men hennes kärlek till honom förminskas inte, hon konkurrerar medvetet ut alla hans andra älskarinnor, och kärleken upphör inte förrän den är helt irreparabel. (Genom honom får hon ju också tillgång till hela teater-världen i DDR, vilket gynnar hennes karriär). Och det här är en sann kärlek, men prövad och satt i en miljö som snabbt förändras i och med murens fall. Och storslagen erotik. Allt skildrat på en egensinnig, härlig prosa. Bildspråket är präglat av Bibeln, marxistisk prosa, och klassiska myter. Det kräver att man är beläst, men inte nödvändigtvis. För man vill inte sluta läsa. Man vill läsa mer.
Jenny Erpenbeck: Not a novel. A memoir in pieces (2020)
Att skriva sina ”memoarer” när man knappt fyllt 50 är inte illa! Men denna samling artiklar och tal (som hittills bara finns översatt till engelska) är snarare en bakgrund till Erpenbecks författarskap. Här kommenterar hon och analyserar sina första romaner: Det gamla barnet, Ordbok, och pjäsen ”En katt har nio liv”. Men också om hennes uppväxt i Östberlin och böcker och författare hon inspirerats av: Bröderna Grimms folksagor, Hans Fallada, Franz Kafka, Thomas Bernhard, Thomas Mann, Ovidius, Walter Kempowski, liksom artiklar i sociala ämnen om den aktuella flyktingfrågan i Tyskland.
Carina Rydberg: Vitt slödder (2022)
En av mina stora favoriter har inte gett ut någon bok sedan 2006. Förrän nu. I den här förtäckta självbiografin förstår man varför – psykisk ohälsa. Depressioner har följt författaren hela livet, ända sedan uppväxten i Rågsved (lägenhet) och Vårberg (radhus). Man förstår varför när man läser: föräldrarna skiljde sig tidigt men återförenades, Carina var enda barnet. Men äktenskapet gick inte att lappa ihop, hennes pappa begick självmord på ett utstuderat sätt, och mamman försvann in i vad som verkar vara en ärftlig paranoid psykos. Rydberg kallar det en förortsuppväxt bland ”vitt slödder” (”white trash”, en amerikansk pejorativ beskrivning av fattiga vita). Rydberg skriver om sina många misslyckade förhållanden med (oftast) äldre och gifta män, hennes psykiska besvär och besvärliga uppväxt. Det är en liten kompakt bok på 150 sidor, men varje sida utsöndrar en förfärlig tragik. Och hon är ju en född berättare. Jag hoppas att den får en fortsättning, för Rydbergs författarskap, påverkat av 1980-talskollegan Stig Larsson, är storslaget och betydande.
Damon Galgut: Löftet (2022)
Den sydafrikanske författaren är född 1963, i Durban, som oftast förekommer i hans böcker (översättning Niclas Hval.) (Jag gissarpå indiskt påbrå.) En till synes enkel, men välskriven, roman om tre syskon Swart och deras föräldrar. Först dör modern Rachel, sedan fadern Manie (biten av en giftorm). De är hyfsat välbärgade, bor på en farm med svarta anställda. Ett tätt psykologiskt drama som utspelas över trettio år, från 1986, över demokratins införande 1994, och fram till modern tid, som slutar med att systern Astrid mördas i samband med en bilstöld, och den problematiske brodern Anton begår självmord. Kvar är lillasyster Amor, en timid lesbisk sjuksköterska, som blir den som får förverkliga ”Löftet”: att ge den svarta hemhjälpen Salome det lilla hus som hon bott i hela livet, men aldrig haft råd att köpa. På scen, som teater, skulle det kunnat bli ett klassiskt familjedrama av Ibsen, Aischylos eller O’Neill, för det är närmast grekiska ”arketyper” vi möter, som i William Faulkners Stormen och Vreden. Skriven med lättsam inre monolog, med ibland utvikningar till politik och religion. Språkligt oerhört vitalt. Rekommenderas! (En invändning, ofta återkommande: Lägg en ordlista i slutet av boken med alla främmande ord, här på den nederländska dialekten afrikaans.)
Ocean Vuong: En stund är vi vackra på jorden (2020, översättning Andreas Lundberg)
Den vietnamesiske författaren (f.1988) var döpt till Vinh Quoc Vuong. Han kom som 2-åring med sin mor och mormor från Saigon (Ho Chi Minh-staden) till Amerika i samband med kriget i Vietnam. Det är en sorglig historia, berättad på ett vackert språk. Modern var analfabet och arbetade 25 år i en nagelsalong som många vietnamesiska kvinnor, i Hartford, Virginia. Vuong kunde gå på college och debuterade som poet 2010. Han har fått en rad priser i USA, och det här är hans första roman (översättning: Andreas Lundberg). På ett härligt, gripande, och poetiskt språk berättar han sin trista historia om flykten från Vietnam, moderns förhållande med en man som misshandlade henne, hennes liv som prostituerad i Vietnam och posttraumatiska problem, mormoderns schizofreni, det hetsiga knarkfyllda förhållandet med en annan ung man när Vuong arbetade som papperslös på en tobaksplantage i Virginia (som beskrivs oerhört vackert). Det hela är formulerat som ett brev till hans mor och som en upprättelse för henne, som slet för deras försörjning, och för sonen som kallas ”Little dog”. Kanske en kommande nobelpristagare?
Annie Ernaux: En flickas memoarer (2021)
Nobelpriset i litteratur har medfört att ett antal korta romaner av Ernaux översatts till svenska av Maria Björkman. De är starkt självbiografiska, som den här lilla pärlan om författarens första stora kärlek, en man kallad H, som hon träffade på den barnsommarkoloni där hon arbetade i Orne i Normandie när hon skulle fylla 18 (original 2016). Beskrivningen är fylld av skam, när den unga Annie blir våldtagen (fast hon själv varit med och låtit det ske) av en ledare på kolonin. Efter händelsen blir hon utskämd som ”hora” av personalen, förövaren tar avstånd från henne, och hon utsätts för hån och mobbning. På sitt stillsamma sätt försöker Ernaux bena upp händelsen i efterhand, i den vuxna 82-åringens ögon. Vad som gick fel, vad lusten att förlora oskulden ledde henne till. Katolicismen, föräldraupproret, Algerietkriget, den ”manliga blicken”. Hon ser på ett foto av henne själv som 18-åring och kallar henne ”en främling som har lämnat sitt minne i arv till mig”. Här finns paralleller till både Erpenbecks och Linn Ullmans böcker. En utsökt bok, av en viktig feministisk författare.
Ernauxs första böcker handlade om hennes föräldrar, som var hederliga arbetare och innehavare av en liten butik i Normandie. Den lilla romanen Sinnenas tid, handlar om när hon som 50-åring träffar och blir besatt av en östeuropeisk, gift man, och i Den unge mannen skriver hon om de ambivalenta känslorna när hon som gammal blir förälskad i en ung student från sin hemstad. Få kan som Ernaux beskriva kärlek och åtrå, ur ett kvinnligt perspektiv. I en annan kortroman skriver hon om den abort hon gjorde som 20-åring, när detta fortfarande var förbjudet i Frankrike.
Linn Ullman: Flicka 1983 (2022, översättning Lars Andersson)
Linn Ullman drabbas 2019 av en plötslig depression. Samtidigt får hon besök av ”sin andra sida”, en låtsaskompis som hon som barn kallade Ylva-Li efter en figur hos Astrid Lindgren, men som varit frånvarande en längre tid. (Hennes pappa kallar henne ”din skugg-syster”). Med psykolog-samtal inser hon att något hon länge undertryckt kommit upp till ytan. En händelse från januari 1983 när den 16: åriga Linn mot sin mors vilja reste till Paris för att söka modelljobb hos en känd fransk modefotograf. (Han har sagt att hon kan bli ”upptäckt” vilket förmodligen är varje tonårsflickas dröm.) Efter en blöt fest med både sprit och knark förirrar hon sig på hemvägen från festen, vet inte var hon ska ta vägen (har glömt adressen till hotellet) och tar till slut sin tillflykt till fotografen (den 44-årige A), som hon också har sex med på natten. Först godvilligt, men sedan, när hon nyktrat till, allt mer motvilligt. Hon kräks när de haft samlag och vill åka hem. Han skäller och förolämpar henne, som bara är en dum och osnuten tonårsflicka. Hans kollegor, också män i övre medelåldern, manipulerar och tar sig friheter med henne, och hon vet inte hur man säger nej. (En av dem är förmodligen författaren Gabriel Matzeff, som vid tiden för romanens tillblivelse stod anklagad för pedofili och våldtäkt i Frankrike.) Hela upplevelsen av modelläventyret (som inte leder till något kontrakt) blir traumatisk, Linn går ner i vikt, slutar få mens, kan inte sova, får svimningsanfall, panikångest, kommer på kant med mamma Liv i New York, men lyckas med tiden tränga undan sin ångest, tills den alltså en dag dyker upp igen, skriande aktuell. Som en skildring av en tonårings ambivalenta tankar, svårigheter med livsfrågorna, utsatthet och känslighet, är detta en fin, och stark skildring. Kanske hade den kunnat koncentreras mer till själva Parisvistelsen? Nu växlar perspektivet från nutid till dåtid, den vuxna Linn gentemot den tonåriga, uppblandat med hennes förhållande till föräldrarna Liv Ullman och Ingmar Bergman, barndomsminnen varvas med Ullmans problem att översätta engelsk lyrik. Men det rent autofiktiva är så pass bra och intressant att det känns som ett framsteg i Ullmans litterära karriär.
(Ullman, född 1966, är gift med författaren, historikern Niels Fredrik Dahl, f. 1957. För Ullman har boken inte minst tjänat som terapi och självläkning, och det är gott nog. Och apropå ”att städa” som 15-åring, skriver Ullman att flickan som städar knappast tänker på att rummet (hemmet) ska bli vackert. ”Hon tänker på om hon – femtonåringen – är vacker.” I Frankrike kallas det ”lagligt barnarov”. Gränsen för laglig sexualitet är 15 år. Det visste förmodligen modefotografen som kallas för A. Men enligt Ullman förekommer t.o.m. en 13-åring bland fotomodellerna!)
Mauritius, Erpenbeck, Gerda Antti, en okänd rysk-svensk författare och homosexuell, Victoria Benedictsson, pedofiler.
Ananda Devi: Eva ur spillrorna (2020)
Författarinnan (f. 1957)( indisk härkomst), är född på den lilla ön Mauritius, mest känd för sin lyxturism och för den redan på 1800-talet utrotade jättefågeln Dronten. Hon har en stor produktion bakom sig och har fått flera pris i Frankrike (original 2006, översättning: Maja Thrane, i förlaget Tranans ”Afrika-serie”, förlaget har nu en stor och viktig utgivning av litteratur från ”tredje världen”.) Men här möts vi istället av slummen i förstaden Troumaron, där arbetslöshet och kriminalitet dominerar. Vi får möta fyra ungdomar, den prostituerade men karska Eva, hennes beundrare, den poetiskt lagde Sad, den rebelliske och våldsbenägne Cléo, och den ambitiösa Savita. Alla vill de ”rädda” Eva (som är smal och spinkig som en 13-åring) ur spillrorna av hennes liv. Den korta romanen är välformulerad, dramatisk, språkligt effektiv ända till slutet. Barnen, i 17-års-åldern, går i skolan men tillbringar mest tiden på gatan med sina olika gäng. Eva förföljs av en av sina lärare, som också vill utnyttja henne. Hon och Savita börjar ett fumligt erotiskt förhållande. Den lilla ön drabbas ofta av cykloner. Det dramatiska slutet ska inte avslöjas, men det är en bok att starkt rekommendera. Författarens sympati för dessa ungdomar, som är dömda till undergång, är smittande. ”Fadern spelar på hästar och modern städar sjukhusgolv. Barn har vingar av bly men envisas att tro att de kan flyga.” Det skulle kunnat vara Rinkeby och Sverige. (Översättning Maja Thrane.)
Jenny Erpenbeck: 4 x Erpenbeck (2017)
Innehåller den tyska författarinnans fyra, ganska tunna, första böcker i en volym. Det är debuten 1999, Historien om det gamla barnet, en Kafka-artad historia om ett stort (rent fysiskt, en sorts Gulliver) och ”gammalt” barn, kanske runt 30, som sätts i en normal klass 14-åringar. Hon utsätts för omedelbar mobbning på grund av sin storlek, och historien är ganska grotesk. Novellsamlingen Smäck (2001) är intressant, då figurer från Erpenbecks senare romaner dyker upp här. Det är korta men oerhört pregnanta berättelser och iakttagelser, där mycket bygger på författarens barndom. Romanen Ordbok (2005) är en ytterst otäck historia, särskilt om man vet att fadern i berättelsen, som av dottern beskrivs som en vanlig snäll och trevlig familjefar, på dagarna jobbar i polishusets källare med att tortera motståndare till den argentinska fascist-juntan. Romanen Hemsökelse (2008) skildrar efterkrigstiden i Tyskland/DDR utifrån olika personer som bor i ett hus på landet i Österrike. En sorts pedantisk kollektivroman, skickligt skriven men inte särskilt spännande, trots att nazismens judeförföljelser också tas upp.
Klas Östergren: Två pistoler (2021)
En av Sveriges mest uppburna författare, tidigare akademiledamot, är i denna pastisch-artade berättelse på bästa berättarhumör. Det handlar om den finske adelsmannen, ryttmästaren Adolf Fredrik Munck, som sägs ha hjälpt Gustav III i sängen när han skulle ”bestiga” sin drottning Sofia Magdalena. Östergren har sin egen version av händelsen, som återberättas många år senare, av Munck för dennes betjänt Ytterberg, sedan Munck tvingats i landsflykt av den nye kungen, Karl XIII. Östergren återskapar skickligt miljön, inte minst i dialogen, från början skriven som en pjäs, i sommaren 1775 års spännande händelser på sommarslottet Ekolsund. En briljant liten berättelse.
Gerda Antti: Alla mina dagar (2022)
Den svenska litteraturens verkliga nestor är Gerda Antti (f. 1929), i många år gift med författaren Walter Ljungkvist (1900-1974). Hon slog igenom ganska sent med vackra små vardagsbetraktelser från huset i Kisa i Östergötland, som hon började skriva efter makens död. Den nya boken, när författarinnan är över 90 år, är skriven på blankvers, vilket passar formatet och ämnet bra. Det blir mycket tankar vid livets slut, eftertänk-samt och klokt, med droppar av trofast religion, särskilt vid betraktelserna vid kyrkan och kyrkogården. Ord som ”själ”, ”saktmod” och ”samvete” förekommer ofta – ord som enligt Antti blivit ”omoderna” – i en sorts lång inre monolog. Jag tänker på Sven Delblancs sista bok, Agnar, som påminner om denna. De bildar en helt liten egen undergenre inom litteraturen, som kunde kallas ”livets slutskede, inför döden- och tänkeböcker”! (Se även nedan Agneta Klingspor.)
Jessica Haas Forsling: Främmande fåglar. Jascha, mormor och jag (2022)
En märklig bok som spänner över många ämnen. I nutid handlar den om författarinnan JHF (f. 1986) och hennes bröstcancer, som visar sig vara ärftlig. Samtidigt skildrar hon sin mor Ann, som dog 2019, och sin judiska mormor Ruth Haas, som kom som flykting från Tyskland innan andra världskriget. Den levnadsglada Ruth, som dog tidigt i bröstcancer, hade barn med flera män. Så upptäcker t.ex. Ann att hon är dotter till en dansk bekant till modern, Ben Cavling, och inte till den hon trott var hennes far.
Det tredje spåret i boken uppstår när JHF hittar en bok i moderns bokhylla, av den en gång så populäre författaren Jakob ”Jascha” Golowanjuk (1905-1974). Boken har en dedikation till mormor Ruth, som ingick i vänkretsen i Stockholm på 1940-taet. Golowanjuk var, som JHF skriver, ”jude, homosexuell, invandrare”. Han växte upp i Odessa, Samarkand (då Ryssland, nu Ukraina och Uzbekistan) och Köpenhamn, en bildskön yngling som spelade fiol och adopterades från en fattig familj av en dansk bankman och baron. Fadern var en alkoholiserad och våldsam paraplymakare. Tidigt kom homosexualiteten in i livet, Jascha blev som tioåring våldtagen på ett tåg av en rysk militär, och han kom livet igenom att umgås med äldre beskyddande män, som också utnyttjade honom sexuellt. I hans böcker skildras utanförskapet, både hans judiska arv, homosexualiteten, och livet som invandrare i Sverige. Han blev en mycket läst författare, en av de mest utlånade på folkbiblioteken, läst av främst kvinnor, och var från början känd för sina lite sagoartade berättelser från uppväxten i det fjärran Samarkand. Av den litterära kritiken i Sverige blev han däremot både hånad och tillintetgjord. Några få stödde honom: Moa Martinson, Astrid Lindgren, Hagar Olsson. Det är en sällsam historia, som kunnat göras ännu mer dramatisk om inte JHF varit så beundrande inför sitt ämne. Hon skriver bra, lättläst, och handlingen hoppar utan problem mellan 1900-talets olika årtal. En läsvärd bok!
Elisabeth Åsbrink: Mitt stora vackra hat. En biografi över Victoria Benedictsson (2022)
Åsbrinks biografi över Benedictsson (1850-1888, som skrev sina texter under den manliga pseudonymen Ernst Ahlgren) är den största omfattande sedan Fredrik Bööks 1950. Åsbrink bygger framställningen på det rika material dagböcker och anteckningsböcker som Benedictsson efterlämnade genom mångårige vännen Axel Lundegård. (Å lyfter också fram dagböckernas starka litterära kraft och möjligheter.) Den är skriven med lätt hand som skickligt döljer ett stort forskningsarbete. Här får B en feministisk analys, och samtidigt korrigeras omständigheterna kring hennes tragiska död i Köpenhamn, där hon blint förälskat sig i den notoriske kvinnokarlen Georg Brandes, den store nordiske litteraturkritikern (och populäre föredragshållaren) vid denna tid. Hennes sista tid skildras ingående, den blir spännande som en kriminalroman, dag för dag, och omöjlig att lägga ifrån sig.
Att Brandes skulle varit orsak till självmordet på hotell Leopold är bara delvis sant. Ekonomiska problem bidrog, ett uteblivet stipendium till Paris, oro för familjen i Sverige (B hade i det olyckliga äktenskapet med den många år äldre postmästaren i Hörby Christian Benedictsson en dotter och fem ”bonusbarn”). En brytning med vännen Lundegård, tio år yngre än B, tyngde henne. Negativ kritik, särskilt i Danmark, för romanen Fru Marianne bidrog också. B hade då länge funderat på att begå självmord. I förhållandet med den gifte Brandes, där hon bara var en av hans oräkneliga erövringar, ville hon helst vara ”den goda vännen”. Brandes var mer inriktad på sex, som B hade svårt för. Han stöttade B:s författarskap, men var alldeles för upptagen med annat arbete för att kunna ägna henne all sin tid. Förhållandet till Brandes skildrar hon i novellen ”Den Bergtagna”.
Den komplexa personen B blir högintressant i denna biografi, som den mest hyllade kvinnliga för- fattaren för sin tid i Norden. Hon lärde känna alla kända kulturpersoner, även om hon alltid stod en smula utanför, och hennes diskussioner och åsikter om samliv och sexualitet mellan man och kvinna – den ”moraldebatt” som pågick då med namn som Ibsen, Björnson, de judiska bröderna Brandes och Strindberg, Ellen Key, samt ett stort antal mindre kända kvinnliga författare, konstnärer och politiska skribenter – var självständiga och partikulära (d v s inte ensidiga, utan att ta helt ställning för eller emot). Genom dagböckerna kommer B läsaren mycket nära och blir en alltigenom ”modern” kvinna. Hon anser sig vara för lång och ful, och lider av ett utvecklat mindervärdeskomplex gentemot de ”intellektuella” i storstaden. Efter en komplikation med ena benet gick hon dessutom med kryckor. ”De ser hos mig inte en själ, inte en tänkande varelse, blott en blänkande yta; det är endast skalet som för dem äger något.” Och hon kände sig, mot slutet, oändligt ensam.
Vid begravningen i Köpenhamn deltog den älskade styvdottern ”Matti”, systern Margrethe med en väninna, Axel Lundegård, Georg och Edvard Brandes. Dödsdagen 22 juli var det datum B:s andra dotter Ellen dog i barnsäng. Hon hade en månad tidigare försökt ta sitt liv med en överdos smärtstillande opiater. ”Fadern hade utvecklat det vilda i henne, medan modern bara lärt henne be” ska hennes hyresvärd Leopold ha berättat för skandaltidningen Aftenbladet. Hon var enda dottern, fadern Thure Bruzelius hade velat ha en pojke. Hon skulle alltid ha önskat bli en pojke och föraktade ofta kvinnors dumhet och lättsinne. Ellen Key skrev en tidig livsteckning över B. Strindberg tar fasta på detta i dramat Fröken Julie. (Fröken Julie skär också halsen av sig, med en rakkniv.) Lundegårds levnadsteckning publiceras 1890. En av hennes sista noveller ”Ur mörkret” översätts till danska av nobelpristagaren (1917) Henrik Pontoppidan. (Björnstjerne Björnson fick nobelpriset 1903.) När Selma Lagerlöf får nobelpriset 1909, är det på Brandes och Ellen Keys förslag. Brandes tog också avstånd 1914 från världskrigets utbrott. I sin självbiografi Levnad nämns inte B, kanske retuscherad av hans dotter Edith. I en sen kommentar ondgör han sig över alla kvinnor som ”förföljt” honom, fast han haft de bästa avsikter med sina många förhållanden! Ett ”självklart rov för kvinnliga författares nyfikenhet”. Han säger också att han, och även Lundegård, hade försökt förhindra hennes självmord. Han kallar henne en ”litterär kamrat”, ett vanligt epitet bland samtida författare. Han kände medlidande med henne, men trodde att hon och Lundegård var ”ett par”. Åsbrink understryker att förhållandet från början var ett ”win-win”, då hon fick tillgång till hela det litterära etablissemanget i Köpenhamn. Hon hade också, en ”bultande äregirighet”, vilket också Lundegård påpekade. Men Brandes hade också stort utbyte av deras vänskap och erotiska lekar. Hon var intelligent och beundrade honom omåttligt. Men hon var, som författarinna med ambitioner från den skånska landsbygden, också ensam. Hon hade, som hon skriver, i själva verket bara Brandes och styvdottern ”Matti”. Så mycket betydde han för henne! Genom hans besök fick hon bekräftelse. Visade att hon också var författarinna. Lundegård var för henne en älskad bror, en som hon aldrig haft under sin uppväxt.
Quim Monzó: Tusen dårar. Noveller i översättning av Maria Cederroth (2014)
Den katalanske författaren och journalisten (f. 1952) är mångsidig och har producerat sig i alla möjliga genrer. På svenska finns två romaner översatta, samt denna samling korta noveller (original 2007). Sedan 2010 har han inte publicerat något förutom en samling artiklar och essäer. Titeln på novellsamlingen anspelar på de två bästa historierna där huvudpersonen besöker sina gamla föräldrar som bor på ett äldre-boende. De vill bägge dö så fort som möjligt och diskuterar olika sätt de skulle kunna ta livet av sig på. Också huvudpersonen funderar på om han kan hjälpa sina gamla föräldrar att dö på olika sätt. Många av novellerna är mycket korta, bara 1-2 sidor. Vissa är surrealistiska, rent absurda. I en tillbringar en man sina dagar med att titta ut genom vardagsrummets fönster, i ett sorts försök att nå ett mindfullness-medvetande. ”Herr Benesets son” besöker sin far på äldreboendet och hjälper fadern sätta på sig kvinnokläderna han alltid bär. En kvinna rensar sin lägenhet på allt och försöker sedan begå självmord (på några sidor får vi se ett helt liv passera revy). Många noveller utspelar sig i Barcelona. En författare berömmer en yngre, mindre känd, kollega, som sedan förföljer denne natt och dag. I andra ironiserar Monzó över prylfixeringen, t.ex. digitalkameror och hemmadatorer. Idag hade han förmodligen skrivit om mobiltelefo-nernas utbredning över hela världen. Smått och stort blandas, kanske väl mycket ibland. Med undantag för några få guldkorn är kanske inte detta, trots allt, författarens bästa bok?
Marieke Lucas Rijnefeld: Min dyra ögonsten (2022)
Författaren, en av Nederländernas mest uppmärksammade, kallar sig ickebinär. Hen är född som flicka, men mobbades i skolan för sin ”pojkaktiga framtoning”. Hen debuterade 2018 med Obehaget om kvällarna, den nya boken kom tre år senare (båda översatta av Olof Hyllienmark). Hen har även skrivit två diktsamlingar, den första 2015, då författaren var 24 år. För debutromanen fick Rijnefeld The Booker Prize Award för översatt litteratur. I debutromanen behandlar hen broderns död, och därefter systerns gradvisa kamp med inre demoner. I den ovannämnda romanen återkommer samma teman. Veterinären Kurt som är mellan 30-40 år blir förälskad i en företagsam och bråd- mogen 14-årig flicka. Boken är en sorts försvarstal från Kurt, inte minst sedan han legat med flickan som därefter går in i sig själv, sitt funderande kring 11 september-attentaten, andra världskrigets fasor, sin abnorma penisavund, och sitt gradvisa avmagrande. Det är otäcka böcker som förefaller bygga på författarens uppväxt i religiös miljö i ett jordbrukarsamhälle i Nieuwendijk i Holland. Som en sorts ungdomsbok för vuxna för den tankarna till klassiker som Räddaren i nöden (Salinger) eller Flugornas herre (Golding). En obehaglig bok, som man bara fortsätter läsa för det vitala, välskrivna språket. Författaren har av flera kritiker spåtts en lysande framtid.
En annan holländsk författare som låtit tala om sig är Tobi Lakmaker, som också gått ut som ickebinär. Hens debut från 2021, Min sexualitets historia, finns nu, 2023, översatt till svenska.
BOKTIPS 14:
Salma El-Wardany: Sådant som är omöjligt (2022, Övers. Sofia Nordin Fischer. )
Författarinnan är född 1988 i Kairo men uppvuxen i London. Hon är en framgångsrik författare, poet och programledare på BBC Radio. Men hennes debutroman är ganska traditionell, en blandning av ”chic-lit” och ”feel-good”, om tre framgångsrika väninnor, Malak, Jenna och Kees. Men är man intresserad av hur 20-åriga arabiska tjejer i London i början på 2000-talet kämpar med traditionella fördomar, arabiska mäns svartsjuka och snarstuckenhet, föräldrarnas krav på att man ska följa vad imamen i moskén säger, eller om man får bära tajta jeans och t-shirts, så är denna roman matnyttig. Den 22-åriga Malak flyttar till Kairo och får tampas med en svartsjuk religiös make. Den intelligenta Jenna är kräsen och känner sig ensam och utanför när väninnorna träffar andra män. Kees är en nybakad jurist och drabbas av brittiska fördomar mot kvinnor och invandrare inom rättsväsendet. Men boken skulle knappast klara Bechtel-testet: de tre väninnorna pratar nästan uteslutande om sina eventuella pojkvänner och framtida makar när dom träffas. Men det gör kanske tjejer som just passerat 20-strecket i Egypten? (Som vanligt saknar jag ett register över arabiska ord och uttryck som inte förklaras i texten.)
Jonathan Lindström: Alla tiders sex. Kärlek, våld och religion under 14 000 år (2020/2021)
Jonathan Lindström är arkeolog och etnolog, och med flera populära Tv-dokumentärer bakom sig. Här beskriver han sex bland våra förfäder aporna, könsorganens historia, kyrkans betydelse för begrepp som synd, skam och skuld vid samlag, könssjukdomar, oralsex, homosex, Heliga Birgittas självspäkning med erotiska undertoner, polygami under vikingatiden, bordellernas historia, pedofili, tidelag och otrohet, onani, klostrens celibat och sexleksaker, våldtäkter och sexslaveri under kolonialismen, sexpuritanism under 1800-talet, och den revolution som p-pillret på 1970-talet innebar. Kort sagt, allt du ville veta om sex i historien, men inte vågat fråga om.
Rachel Cusk: Konturer (2019)
Kanadensiska Rachel Cusk anses som en av de främsta författarna idag. I sina korta romaner Konturer, Transit, och Kulos, har hon visat sitt mästerskap (översättning: Rebecca Alsberg). ”Formmässig briljans, språklig precision och existentiell utsatthet, allt mästerligt balanserat” har hon karaktäriserats, av Linn Ullman. I Konturer berättar hon om när hon håller en författarkurs i ett kokhett Aten, och om människorna hon möter. Det är deras historier hon berättar och skildrar, om äktenskap, familjerelationer, drömmar och tillkortakommanden. Cusks alter ego, som kallar sig Faye, syns knappt – berättelserna träder istället en och en fram som i Tusen och en natt. Faye blir en person i relation till den andre, den som berättar för henne. ”Lyssnandet blir ett slags berättande”, dessa berättelser styr våra liv, menar Cusk. Ett annorlunda författarskap, djupt originellt.
Edwidge Danticat: Claire, som havets ljus (2019, Övers. Dorothee Sporrong)
Författaren, född på Haiti 1969, är kanske Karibiens mest kända idag. Hon emigrerade med sina föräldrar till New York 1983, och debuterade i en ungdomstidning som 14-åring. Hennes roman Att skörda ben (1998) handlade om den s.k. ”persiljemassakern” av haitier, iscensatt av diktatorn i den angränsande Dominikanska republiken, Rafael Trujillo (en envåldshärskare, också skildrad i Mario Vargas Llosas roman Bockfesten). I den i överskriften nämnda romanen försvinner den unga Claire på sin 7-årsdag, när hon fått veta att hennes far tänker adoptera bort henne. I sökandet efter flickan skildras den lilla byns vid havet alla originella människor, från den mäktiga bordellmamman Gaëlle till Claires far, den filosofiske men fattige fiskaren Nosías.
Agneta Klingspor: Går det åt helvete är jag ändå född (2006), Pressa läpparna här (2008), Går det åt helvete ska jag ändå dö (2016)
Agneta Klingspor avled 2022. Hon var en tidig kvinnlig författare av självutlämnande, sårig autofiktion. Inte skära, bara rispa, kom redan 1977. Pressa läpparna här handlar om 42-åriga Iris, författare och vikarierande skolkurator på deltid. Hon träffar den 17 år yngre Frank och häftig kärlek uppstår. Men Frank är lynnig, har problem med alkohol och droger och förmodligen en bostavskombination. Förhållandet blir hetsigt men allt mer destruktivt. Mitt i alltihop blir Iris med barn. Klingspor skriver med ett poetiskt språk, och skildrar erotik och åtrå på ett mästerligt sätt.
Hennes Dagböcker 1962-1992 publicerades 2013. Romanen Framkallning (1999) handlar om hennes pappa, ett hatkärleksporträtt av en bohemisk, misogyn journalist på Västkusten i Sverige, och hans förhållande till modern, som då var servitris på ett café. Fadern blev mot slutet en sorts vandrande modern luffare. Det är en mustig skildring av en dysfunktionell familj. Går det åt helvete ska jag ändå dö är hennes sista bok, skriven sedan hon fått sitt cancer-besked.
Salad Hilowle: Halima om de sina (2022)
Författaren (f. 1986 i Mogadishu) är konstnär, filmare, och nu också författare. Boken är en sorts bilderbok, fylld av fotografier, flera i konstnärlig utformning. Kvaliteten är skiftande, från vackra och uttrycksfulla, till mindre lyckade i återgivning. Vi får möta Salads mormor Halima som kom till Gävle som flykting i december 1998, via ett läger i Kenya, mitt i en kraftig snöstorm, ett moln av svarta kråkfåglar, och en brinnande halmbock. Hon blir centrum i en stor klan av familjemedlemmar, klok och resonerande. Halima förflyttas till Umeå, och efter 17 år i Sverige erbjuds hon att bli svensk medborgare. Det är ett flyktingöde, spännande att följa. I dagboksform berättar Halima om sin stora familj med barnbarn och barnbarnsbarn. Stolt över allas olika yrken: tandläkare, lärare, undersköterska, fritidspedagog, konstnär, projektledare, biokemist. Halima är öppen och får lätt vänner, både ”svenskar” och andra invandrare, som lilla Fanta från Gambia, eller Sunday, en pojke som vill bli som Zlatan, från Nigeria. Hon berättar om minnen från Somalia innan kriget, som då styrdes av diktatorn Muhammed Siad Barre, från början socialist, som skickligt manövrerade mellan USA och Sovjetunions stöd. Anarkin och klankriget som bröt ut efter hans död 1991 (Halima kallar det ”klansjukdomen”). Om Mogadishu som hade teater, biografer, restauranger, rikt musikliv. Om kvinnliga pionjärer, om dottern Fartuun som var basketspelare innan hon dog i en buss som besköts av rebeller. Om dottern Farhiya som hade två barn när hon var 17. Om kärleken till naturen som hon också njuter av i Sverige. Om modern som var animist och trodde på andar och spöken. Om nomadlivet med kameler och kor, som var det somalier levde av innan urbaniseringen tog vid. Men också mobbning och rasism i Sverige. Om män som varken visar respekt för Allah eller för andra människor. Om sin skräck för rulltrappor efter en olycka när hennes långa klänning dirac fastnade i rulltrappans tänder. Om hennes lärare på SFI som uppmanade eleverna att skriva: ”skriv, skriv, så finns ni”. Om att minnena från det gamla landet med åren blir tunnare och allt mer dimmiga.
Det har blivit en vacker bok, där vissa uppslag hittar den känsliga harmonin mellan text och bild. Det enda jag saknar, återigen, är en ordlista över somaliska ords översättning till svenska.
Julian Barnes: Tidens larm (Översättning Mats Hörmark, 2017)
Kompositören Dmitrij Sjostakovitj var hela sitt liv rädd för att bli arresterad och bortförd av diktatorn Josef Stalins polis. I Julian Barnes roman utspelas första kapitlet 1936, strax efter premiären av operan Lady Macbeth från Mtsensk, som sågades grundligt i Pravda, på ett sätt som gjorde att Sjostakovitj förstod att hans timme snart kunde vara slagen. För att inte störa och genera familjen när han skulle bortföras, vilket alltid hände på natten, så packade han sin väska och satte sig i trapphuset utanför lägenheten för att vänta på den ofrånkomliga hissen. Han var nygift med en ettårig dotter. I en lång inre monolog får vi sedan hans liv uppspelat för oss, ständigt i skuggan av rädslan för att bli bortförd, internerad, kanske deporterad till Sibirien, eller till något ännu värre.
Hans situation kan påminna om den Christa Wolf upplevde i DDR, men det finns också andra likheter. Med tiden blir Sjostakovitj så känd, inte minst utomlands, att Makten med stort M inte kommer åt honom. I andra kapitlet får han möjlighet att besöka USA med en grupp konstnärer 1948. Nu tvingas han offentligt ta avstånd från Stravinskij och Puccini och andra kompositörer han beundrar, allt för att inte hamna i onåd hos Makten och riskera familjens liv. Han skäms, men han är inte heller någon hjälte erkänner han för sig själv. Han är bara en vanlig kompositör av klassisk musik.
Stalin dör 1953, men hans handgångne man i Kompositörsförbundet, Chrennikov, skulle bli hela 94 år. Denne lakej lämnar aldrig Sjostakovitj ifred, inte ens efter Stalins död. 1960 skickas han på omskolningskurs, och hans opera Lady Macbeth kan äntligen spelas, men under namnet Katerina Ismajlova och delvis ändrad. Han tvingas bli medlem av kommunistiska partiet och ta avstånd från Solsjenitsyn. I hans medvetande dyker gamla vänner upp, många som är borta, avrättade, försvunna. Han drar sig till minnes att han redan 1929 blev kritiserad av makthavarna för att hans musik ”avvek från den sovjetiska konstens huvudväg” som var realism och förhärligande av historiska hjältar. Misja Kvadri, som han tillägnade sin första symfoni, blev den första av hans vänner som likviderades. Han försökte göra bot genom att skriva heroisk och ”optimistisk” filmmusik och ägna sig åt folkmusik.
Han drar sig också till minnes sitt tysta credo, när han som examinator i komposition ska tentera en ung oerhört nervös flicka. ”Vem tillhör konsten?” lyder frågan, och han får själv besvara den: Konsten tillhör alla och ingen. Konsten tillhör de som skapar den och de som njuter av den. Konsten tillhör lika lite folket och partiet som den en gång tillhörde aristokratin och mecenaten. Konsten är historiens viskning som kan höras genom tidens larm. ”Konsten är till för människornas skull.”
Författaren Julian Barnes debuterade 1980, och har prisats för romaner som Flauberts papegoja, en bok om Arthur Conan Doyle, och den mer personliga Känslan av ett slut, som även filmats. Kunnigt lotsar han läsaren genom Sjostakovitjs besvärliga liv, en av 1900-talets mest kända kompositörer som ständigt tvingades leva i skräck, förödmjukelse och förnekelse. Förutom några störande anglicismer är översättningen oklanderlig, men för att njuta av berättelsen så bör man nog känna till en del om bakgrunden.
Dulce Maria Cardoso: Återvändarna (Översättning Irene Andersson, 2022)
Ännu en bok i förlaget Tranans afrikanska serie, denna gång av den portugisiska författaren Cardoso, själv en av ”återvändarna” som tvingades lämna Angola och Moçambique vid den s.k. ”nejlikornas revolution” 1975, när en grupp yngre officerare gör revolt mot likriktningen efter diktatorn Salazars död. Den berättas av 15-årige Rui, som med sin mor och systern Maria tvingas lämna Luanda hals över huvud när den forna kolonin blir självständig. De inkvarteras i ett 5-stjärnigt hotell i Estoril utanför Lissabon, där de får dela ett rum, i ständig oro för vad som hänt deras far, som äger ett åkeri i Angola, hopträngda med andra återvändare från det portugisiska imperiet. Den nervklena modern, som drabbas av epileptiska anfall, slutar aldrig hoppas, men Rui dras med i återvändarbarnens gäng, som ägnar sig åt småkriminalitet, bus i skolan och flörtande med tjejer. Det är nästan en ungdomsbok, om det inte vore för det rasistiska språket och kvinnosynen, kryddat av besvikelsen över vad de ”svarta” gjort med deras far och hans vänner, deras egendom, och huset de bodde i; förstärkt av den portugisiska befolkningens förakt för ”återvändarna”, och det Rui betraktar som ett maktöver-tagande av ”kommunisterna”. Det blir särskilt tragiskt när de också tvingas lämna den älskade hunden ”Piraten” åt sitt öde vid flykten från Luanda. Cardoso har t.o.m. tillägnat boken hunden Luís! Kanske hade man velat se boken ur andra perspektiv än enbart Ruis? En 15-årig pojke som plötsligt blir familjens ”överhuvud” och tvingas ta ett övermäktigt ansvar. Men spänningen bibehålls boken igenom, ända till det överraskande slutet. Författarinnan är populär i Portugal, boken kom 2011 och satte då fingret just på ”återvändarnas” situation i Portugal. Den är väl värd att läsas. Beskrivningen av flyktingarnas problem är fortfarande aktuell.
Ia Genberg: Detaljerna (2022)
Ia Genberg (f. 1967) är en ”late bloomer”. Sedan debuten 2012 har hon gett ut tre romaner och en novellsamling. Hon har 3 barn tillsammans med en annan kvinna, och arbetar också som sjuksköterska. Detaljerna kan också ses som fyra noveller, delvis sammanflätade. Den fick August-priset 2022 och jag förstår varför. Liksom Rachel Cusk (se ovan) återberättar hon möten och relationer med andra människor på ett både underhållande och intrikat sätt. Hon betonar dock sig själv mer än Cusk. Men tanken bakom är densamma: Det är genom möten med andra som vi blir till.
Här skärskådar hon fyra-fem av sina relationer, en med den kontrollerade och nästan otäckt ”perfekta” Johanna, som efter en het romans går vidare i livet och blir en känd radiojournalist. Genberg betonar hur viktigt det är att prata med varandra, i hennes olika relationer pratar man ständigt. En annan är den märkliga Niki som förmodligen har en bokstavskombination. Hon vill också bli författare och påbörjar roman efter roman, men kommer aldrig längre än tio sidor. Hon har ett blixtrande humör och verkar aldrig nöjd med någonting. Tillslut försvinner hon helt under berättarens radar, under en tur till Irland, och återfinns aldrig mer. Det är Sally, vars pappa försvunnit på havet i en segelbåt, som berättaren firar millenieskiftet med, och den karismatiske elbasisten Alejandro. Bisexualiteten gör att berättaren kan välja mellan könen, det är som regel ungdomar som har det gott ställt, där pappa betalar, men inte är särskilt lyckliga för det. Det är både ett stänk Ulf Lundell, och lite Annie Ernaux, i en lyckad cocktail. Och relationerna behöver nödvändigtvis inte vara av ”sexuell natur”. Tiden är ”ingen början och inget slut, ingen särskild kronologi, bara ögonblicken och det som uppstår där.”
Genberg är en duktig berättare och skicklig på att blottlägga just ”detaljerna” i människors beteende. Hon är sparsmakad och verkar jobba länge med sina texter. De är nedkokade till väsentligheter, vi får t.ex. aldrig veta hur hennes relationer ser ut (fysionomiskt). Man diskuterar däremot gärna skönlitteratur, favoritförfattare o.s.v. De flesta relationerna slutar i tårar och missämja. Det är uppenbarligen dom man minns. Boken avslutas med ett fantastiskt porträtt av berättarens ångestridna mor. Det här är utan tvekan ett av våra intressantaste författarskap just nu.
John Williams: Stoner (2014, översättning: Rose-Marie Nielsen)
Det här är en bok som utkom i USA 1965, men aldrig uppmärksammades i Sverige. Den översattes 2014 och möttes då med lovord av en enig kritikerkår. Huvudpersonen är en riktig antihjälte: en universitetslärare i engelsk litteratur som har misslyckats med nästan allt (åtminstone i sina egna ögon). Hans avhandling och enda utgivna bok är bortglömd, han motarbetas på institutionen och får aldrig befordran som de andra lärarna. Hans äktenskap är ”vitt”, hans dotter ignorerar honom och när han till slut träffar en kvinnlig elev och blir förälskad så lyckas inte det heller. Man kan tro att det är en miserabel läsning, men tvärtom. Huvudpersonen William Stoner bär många karakteristika gemensamt med författaren och universitetsläraren John Williams (1922-1994) som var lärare vid University of Denver, Colorado. Förutom enstaka publicerade dikter gav han ut fyra romaner, idag helt bortglömda. Författaren Ruth Rendell skriver om Stoner: ”skriven i enkel men gnistrande prosa, en roman om ett alldagligt liv, en stillsam tragedi, resultatet av en storslagen men föga känd författare”. Det är inte minst Stoners kärlek till böckerna och litteraturen, som han tar sin tillflykt till, som är mästerligt skildrat, och stannar kvar i minnet. Plus en stillsam humor, som balanserar det tragiska.
Nina Bouraoui: Mina onda tankar (2006, översättning: Maria Björkman). Elnaz Baghlanian: Prologer (2021)
De här båda böckerna har flyktingproblematiken som gemensam nämnare. Nina Bouraoui är en av Frankrikes mest uppmärksammade författare. Elisabeth Grates förlag har gett ut 10 av hennes böcker, tillsammans med författare som Jean Giono, Claude Kayat, JMG Le Clézio, Patrick Modiano, Abdellah Taïa, och Anne Wiazemsky. Mina onda tankar från 2005 fick det franska Prix Renaudot. Det är en lång monolog, skriven i ett enda långt stycke över 216 sidor. Bouraoui berör här sin uppväxt i Alger med en algerisk far (diplomat) och en fransk mor, som lider av svårartad astma. 1981 flyttade hon med modern till Paris, minnena från Algerietkriget 1961 och hur det påverkade hennes föräldrar återkommer i hennes tankar. Hon talar om sina återkommande ”onda tankar” för sin psykolog, om sin homosexualitet, sina tvångstankar och fobier, sina panikattacker, om skrivandet och kärleken som de yttersta sätten att ”fly från livet”. Hon känner ett hat gentemot omvärlden som hotar att förgöra henne. Hon kallar sig själv rotlös, rädd och självmordsbenägen, ett barn som bär på en oförlöst inre frustration. En ilska gentemot män och mäns våld mot kvinnor och barn. Man sugs in i hennes tankar, framförda på ett elegant, välformulerat, febrigt språk. I den senaste romanen, Sorgen har ett minne, skriver hon om fadern (ekonomen/ /riksbankschefen/diplomaten) som 2022 lades in med en obotlig cancer på ett sjukhus i Paris. På sin stilsäkra prosa plockar hon upp trådar från den tidigare romanen som sin homosexualitet, men också sin barnsliga beundran för fadern, som var hennes hjälte (men dock nästan alltid bortrest).
Iranska Elnaz Baghlanian (familj från Armenien, idag bosatt i Sverige) debuterar med en prosalyrik-bok, där författaren går omkring i den svenska sommaridyllen med ett barn i magen. Det handlar om att gömma undan sitt språk, och att ”återerövra” det iranska språket som föräldrarna försökt glömma i exilen i Sverige. Författaren arbetar på Atlas förlag och är ordförande i svenska PEN. En kritiker (Viola Bao i Dagens Nyheter) tyckte att hon skriver konventionellt, utan att ta ”alltför stora risker”, och jag kan hålla med. Men att hon också hittar nya sätt att bearbeta exilen, assimilationserfarenheten, ”mellanförskapets mentala landskap”, där en nötskrika som gömmer sina ekollon får symbolisera mamman som (nu dement och språklös) försökt gömma undan deras gemensamma historia från ”det gamla landet”. Hon tänker på barnens lekar i Iran efter den muslimska revolutionen, när alla ville leka ”martyr” och huvudduken kliade. Om vilket språk hon ska tala med barnet? Om svårigheten att passa in i sommarstugeidyllen. Om att hon inte lyckas få till en likadan hårknut som grannkvinnan. Om att hon aldrig lär sig segla. Om svenska ord som premisser, prologer, och parafraser. Det är vackert beskrivet. Och tänkvärt.
Steinar Bragi: Kvinnor, (översättning Inge Knutsson, 2008)
En mycket obehaglig bok som utkom när den isländska bankkrisen 2008 var som värst. Tre isländska banker hade då vuxit rejält genom att ge frikostiga bostadslån, även i Storbritannien, Norden och Nederländerna. Lånekausellens krasch som startade i USA och hängde ihop med en övervärderad bostadsmarknad, var den värsta i världen sedan 1930-talet. Detta kopplar emellertid författaren (f. 1975) ihop med det sexuella förtrycket av kvinnor, men på ett ganska obegripligt sätt. Den isländska dokumentärfilm-aren Eva Einarsdóttir som bott och utbildat sig i USA, tillsammans med sin pojkvän Hrafn, återvänder till Reykjavik, när finansbubblan står på sin topp (alla de främsta isländska bankmännen var förstås män, många väldigt unga). Hon får möjlighet genom en sådan ”vän” att hyra en ultramodern lägenhet i ett elvavåningshus i centrala R. Romanen utvecklas sedan till en erotiserad skräck-historia, där allt går Eva emot, hon våldtas och misshandlas upprepade gånger av husets mystiska gäster, får veta att hon är ”värdelös” som alla kvinnor och inte kan skapa något av konstnärligt värde (bankmännen satsade med lånade pengar främst på konst). Hennes värsta motståndare är grannarna Bergthora och Rannveig, två äldre kvinnor som livligt deltar i försöken att göra Eva komplett galen. Huset, som är absolut inbrottssäkert (”en sorts gated community”) blir istället ett sorts ”panic room” och visar sig bli Evas fängelse, där hon i lägenheten dagligen förnedras och förödmjukas. Men det hela får ingen vettig förklaring och påminner därför mest om en skräckfilm. Kritiken mot finanskrisens Island är stark i boken, men kombinerat med det otäcka kvinnohat, som påminner om det som finns i amerikansk skräckfilm, som av tradition vänds mot jagade och mördade kvinnor, blir bara konstig och osmaklig. Boken väckte ändå uppseende på Island och nominerades till Nordiska rådets pris 2010, då jag också läste den för första gången. Nu, med mer nyktra ögon, kan jag bara se den som sällsynt misogyn och en knytnäve i solar plexus på den nordiska feminismen. Den kan på så sätt påminna om den dystopiska kvinnoförnedrande sf-novellen The Handmaid’s tale, av Margaret Atwood, som nu gått i sex säsonger på streamingtjänsten HBO. Syftet må vara feministiskt, av 1970-talsmodell, men på mig blir det bara kvinnoförnedrande.
Nina Hemmingson: Rum utan titel (2022)
Äntligen då en bok jag obetvingat kan rekommendera! Nina Hemmingson är en känd seriebokstecknare med ett tiotal böcker bakom sig. Nu ger hon sig på den skrivna romanen, och resultatet är imponerande. Med en konstnärs ögon för detaljer skildrar hon ett misslyckat äktenskap mellan konstnären Eva och datakonsulten Karl. Hon har sedan tidigare sonen Josef, intelligent och speciell, och problemen börjar när den pedantiske och resultatinriktade Karl har åsikter om Evas uppfostran av sonen. De får snart dottern Klara. Eva känner att Josef glider ifrån henne, och att hon har svårt att knyta an till Klara, som Karl avgudar. Skickligt manipulerar han henne (fast får det att framstå som omsorg) och får henne att gå till en psykolog för att lösa sina problem med äktenskapet, övertygad om att hon är sjuk, s.k. ”gaslightning”. Själv anser han sig absolut ”felfri”, han resonerar enbart förnuftsmässigt och praktiskt och får alltid sin vilja igenom. Eva blir allt mer osäker på sig själv, vad hon vill med äktenskap och barn, hon blir allt mer slarvig (vilket Karl retar sig på enormt), börjar äta psykofarmaka på läkarens (och Karls) inrådan, och tappar inspirationen för sin konst, som är hennes enda flyktväg ut från ”rummet utan titel” (hänsyftande på att hon oftast ger sina tavlor namn som ”Utan titel” eftersom hon inte alltid vet vad hennes bilder syftar på).
Det är borrande, analytiskt, Hemmingson försöker verkligen vara ärlig och inte ”skriva ner” Karl, som efter ett tag börjar terrorisera både henne och barnen med våldsamma vredesutbrott, som får Josef att helt lämna familjen och flytta till sin pappa, Evas ex. Till slut kommer det till en upplösning. Det är nervkittlande och rasande bra skrivet. Det känns som Hemmingson placerar sig bland de bästa kvinnliga (yngre och medelålders) författarna, tillsammans med Ia Genberg, Lina Wolff, Therese Bohman, Amanda Svensson, Carina Burman, Lena Andersson, Sara Stridsberg, Nina Wähää, Ann-Helen Laestadius, Lydia Sandgren och Agnes Lidbeck.
[Tillägg: Tisdag 28/2 satt jag i tingsrätten. En film inspelad på mobilen av ett storgräl mellan två ganska välbärgade personer, han i 40-årsåldern, hon något yngre. Han är full och skäller ut henne, kallar henne ”hora, fitta” och vräker ur sig otidigheter. Hon gråter och ber honom sluta. Hon är rädd och ringer sin mamma, som kallar på polis. Mannen blir anhållen och saken går upp i tingsrätten, där han döms för olaga hot. Förhoppningsvis en ögonöppnare för honom. Under rättegången tonar hon ner det hela och säger att hon ”aldrig var rädd”, åtminstone inte för hans våld, snarare för att han hotat med att kasta ut henne från hans lägenhet. I Tingsrätten verkar de båda plötsligt rörande överens.]
Kristoffer Leandoer: Den oavslutade litteraturen – en essä om allt som inte blev klart (2023)
Författaren och kritikern KL skriver här med breda penseldrag (han omnämner flera hundra boktitlar) om litteratur som inte blev klar, som misslyckades, som aldrig blev läst, som aldrig blev skriven. Inledningen är slående: Likt Borges i Biblioteket i Babel beskriver Nathaniel Hawthorne i en novell ett ”luftslott” som innehåller ett fantasi-bibliotek av böcker som aldrig blev skrivna, som Chaucers Canterbury tales i det skick som författaren planerat, Edmund Spencers The Fairie Queen, Coleridges Christabel, och ett versepos som John Dryden tänkt skriva om kung Arthur. Till det fogar KL de sista delarna av Gogols Döda själar (som aldrig blev skrivna), Musils Mannen utan egenskaper i fullständigt skick, romaner som Dostojevskij aldrig skrev, Walter Benjamins fullständiga Passagearbeten, eller dikter av den opiumberoende Coleridge som han aldrig fick skrivna. Till slut blir detta berättargrepp lite tröttande, och denna litterära namedropping lite påfrestande, annat än för att bevisa författarens enorma läsbredd. För det är klart att alla författare har verk som aldrig blev skrivna, bara planerade, lämnade eller avbrutna av författarens död, som flera romanprojekt som Karin Boye lämnade efter sig, eller Stig Dagermans sista romanförsök, Tusen år hos Gud. De motsvaras i musiken av Schuberts sista, ofullbordade symfoni, eller Bachs aldrig avslutade Die Kunst der Fuge. Liksom flera planerade deckare om Philip Marlowe, av Raymond Chandler, med handlingen utskriven men aldrig färdigställda. Eller Dorothy L Sayers Lord Peters sista fall, aldrig avslutad, Anaïs Nins problem med att skriva en roman, eller Tolkiens längtan efter att skriva ”riktig poesi”. Plus ett antal övergivna romanprojekt och anledningarna varför, som den alkoholiserade Hemingways ständiga omarbetningar av En fest för livet, som förblev oavslutad när H sköt sig själv med sitt jaktgevär. Följt av andra ”havererade projekt till den oavslutade litteraturens bibliotek.” Men jag önskar att KL kunnat hålla sig till något färre exempel! Men han får onekligen fram något om problemet med att vara författare, tvingad till att vara ständigt produktiv. Och ibland svävar han ut i små fina essäer, t.ex. om den ganska åsidosatta författaren Anne-Marie Berglund, eller den franska författarinnan Catherine Pozzi, mest känd för sitt förhållande med Paul Valéry på 1920-talet. Eller om författare som var så noggranna att man misstänker att de aldrig ville bli klara med en bok, som Gustave Flaubert. Han uppmärksammar Mercé Rodoredas oavslutade Döden och våren, som handlar om spanska inbördeskriget, och som i sitt slag (ändå) anses som ett mästerverk. Om Franz Kafkas sista novell som slutar mitt i en mening. Om den berömda historien och bakgrunden till den litteräre vampyren Greve Dracula (Lord Byron, Shelley, Bram Stoker, Anne Rice, eller Viktor Rydberg, som KL glömt.) Om utkastens och hugskottens mästare Baudelaire. Om Anne-Marie Berglund som skriver att författarskapet ”är ett tillstånd och inte en verksamhet”. Något som Karin Boye skulle kunnat skriva under på! KL lyckas ändå i den här boken beskriva en kärlek och ett beroende och en hyllning av boken och litteraturen som berör både författare och läsare. Det är bra gjort.
Annie Ernaux: Min far, Kvinnan (2023, övers. Maria Björkman)
Min far utkom i Frankrike 1985. Kvinnan, som handlar om AE:s mor, 1993. Böckerna blev storsäljare i Frankrike, och Ernauxs namn var känt. Man förstår varför. Det är autofiktion, men betraktad i retrospektiv. Den medelålders författaren beskriver sin uppväxt och analyserar faderns klassbakgrund, hans osäkerhet inför de ”välutbildade”, avgrunderna i det franska samhället mellan hög och låg social status. Ernaux söker ”inte nödvändigt-vis en objektiv sanning, utan en känsla av ärlighet” (förord av Therese Bohman, översättning av Katja Waldén). Hon talar om föräldrarnas klassresa, från fattiga jordbrukare till småborgerligheten i Yvetot, Normandie, där de drev ett kombinerat café och livsmedelsbutik. Fadern dog tidigt, bara 67 år gammal. Han gick inte i kyrkan som modern, han talade dialekt och betedde sig ”som en bonde” enligt modern. De behövde inte svälta, och när AE tog sin lärarexamen var han omåttligt stolt. Men fadern skämdes ständigt för sin dåliga utbildning, att han inte kunde stava, inte visste vad ”promenad-klädd” betydde. Han tyckte om sin bil, att gå på cirkus, och i övrigt arbetade han jämnt, gärna i sin grönsaksträdgård. Fadern skällde på AE, modern gav henne örfilar. Modern var hetsig, intresserad av mode, rödhårig, klädde sig ibland ”elegant”. Tyckte om att visa männen sin kurviga figur. När AE kommer hem med sin fästman, som hon senare gifter sig med, försöker fadern sträcka upp sig och klä sig i kostym. Men ”konversation” vet han inte vad det är. Klassamhället går djupt, inte minst i språket, i det Bourdieu kallar ”ekonomiskt, kulturellt och socialt kapital”.
Annie Ernaux är märkvärdig som en kvinnlig infödd fransk författare som inte kommer från ”de fina skolorna”. Hon skriver insiktsfullt, ärligt, kort och pregnant, med stor integritet, och man läser gärna mer. Väl värd sitt Nobelpris!
Elin Persson: Sommaren (2023)
Elin Persson (f. 1992) har en diger meritlista: Hon är utbildad socialantropolog, och har arbetat på Kriminalvården som utredare, på Migrationsverket, och har gått författar-kursen på Jakobsbergs folkhögskola. Hon är uppvuxen i Lingbo i Hälsingland och har skrivit två ungdomsböcker.
Den nya (vuxen)romanen är kort och känns ibland också som en ungdomsbok. Den är skriven med intensitet och inlevelse som känns ärlig. Den 12-åriga Leas föräldrar är skilda och pappan har träffat en polsk kvinna, Zofia. Hennes dotter Jelena är några år äldre än Lea, 14-15 kanske. Hon är till skillnad från Lea rejält självsvåldig, med ett språk som osar av ord som fitta, kuk, hora. Hon lär Lea sniffa lim, dricka sprit, raka ben och kön, måla ögonen, sno varor på varuhuset, och ha sex. För mig känns det lite obehagligt. Nog visste jag att flickor nuförtiden är avancerade, men så här!! Lea beundrar den tuffa Jelena och blir snarast förälskad i henne, trots övergreppen, särskilt sedan hon får följa med den nyförälskade pappan och hans nya kvinna till Polen. Där är killarna tuffa, enligt Jelena, vet vad dom vill ha, och kan knulla tjejer som inte svenska killar kan. Snart anar man att Jelena är tragiskt misshandlad i livet, hennes pappa är en ”alkis” som bor i Warszawa. Hennes mamma klarar inte av att ta hand om dottern, utan skäller och örfilar henne istället. ”Sommaren” som den korta boken handlar om blir omvälvande för Lea. Hon växer. Men språket är korthugget, ingenting förklaras, och man lämnas med många frågor när boken är slut. Karaktärerna, särskilt de vuxna, förblir skisser. Det är synd, för Persson är en bra berättare, men gör det lätt för sig. Det är hennes första vuxenbok vilket märks, och jag hoppas hon fördjupar sig mer i nästa. Det här känns ibland inte riktigt självupplevt.
Alejandro Leiva Wenger: Till vår ära (2001/2023)
Den ovannämnda boken utsågs till en bok som ”alla stockholmare skulle läsa” 2023 (”Stockholm läser”). Det var runt millennieskiftet 2000 som en ny grupp unga ”invandrarförfattare” (som jag som bibliotekarie först kategoriserade dom) debuterade. Leiva Wengers bok Till vår ära kom 2001, Jonas Hassen Khemiris (pappa från Tunisien) Ett öga rött 2003. Daniel Boyacioglus diktsamling I stället för hip–hop (turkisk syrian), 2003, Marjaneh Bakhtiaris Kalla det vad fan du vill 2005, Hassan Loo Sattarvandis Still 2008 (de båda sistnämnda från Iran), Andrzej Tichýs (polack född i Prag) Sex liter luft 2005. Johannes Anyuru (pappa från Uganda) debuterade med diktsamlingen Det är bara gudarna som är nya 2003. 2012 kom hans prisbelönta roman En storm kom från paradiset. Han har erhållit en rad priser och blev 2023 hedersdoktor i teologi. Flera av författarna sysslar med spoken word-poetry/poetry slam, och både Leiva Wenger och Hassen Khemiri har skrivit dramatik. (Till detta kan nämnas den epokgörande hip-hopskivan Välkommen till förorten med Latin Kings 1994.) Vidare Donia Saleh (irakisk kurd), som skrivit förordet i Till vår ära i upplagan 2023, är 26 år och debuterade 2020 med Ya Leila! O. S. V. Listan kunde göras ännu längre. (En föregångare som Theodor Kallifatides debuterade med diktsamlingen Minnet i exil 1969, och skriver sedan många år också på svenska.)
Tyvärr blev jag lite besviken på Till vår ära, som utkom första gången 2001. Det är sex noveller, där särskilt den första ”Borta i tankar” utmärker sig för en sorts ”Rinkeby-svenska”, fylld av omkastad satsbildning, språkliga fel och flitigt användande av könsord. Novellen utspelas i Stockholmsförorten Vårberg, början på 1990-talet, med bröderna Felipe och Jaime i huvudrollen. Leiva Wenger är född 1976 i Chile, men sedan fadern arresterats (och troligen dött i fängelse) så flyttade modern med tre söner till Sverige. I den första novellen använder sig författaren av Rinkebygruppen Latin Kings rapp-låt Borta i tankar; novellen är språkligt experimentell och lyser fortfarande starkt. När Leiva Wenger och Hassen Khemiri debuterade var ”Rinkebyspråket” i en litterär text sensation. Barnen i novellen bränner varandra med cigarretter, skolkar från skolan, raggar tjejer, letar efter knark, sprejar väggar med målarfärg, och Felipe lär sig slåss av sin storebror. En novell handlar om mamman som inte kunde ett ord svenska när hon kom till Sverige, och en om pappan i Chile. Men i övrigt präglas den korta novellsam-lingen av ganska tramsiga intriger som inte imponerar på mig. Redan 2005 valdes Ett öga rött till Stockholms skönlitterära ”läsebok”, och den är fortfarande en av de bästa skildringarna av livet i en invandrarförort. 2021 valdes den i Hamburg födde 80-årige Peter Pohls ungdomsbok Janne min vän till ”Stockholm läser”-bok. Till vår ära tycker jag dock inte riktigt håller måttet, tyvärr.
Kerstin Ekman: Grand final i skojarbranschen (2011)
Boken är Kerstin Ekmans version av en självbiografi, men snarare som ”mockumentary” d v s en slags drift med hela biografigenren. På 400 sidor går den hela vägen från debuten 1959 med Trettio meter mord, och hela vägen till 1990-talet, med styva romaner som Händelser vid vatten, som blev Ekmans största framgång. Hela hennes tid som litterär ”kändis” kommenteras med ganska sura kommentarer, för att inte tala om tiden i Svenska Akademien. Själv trodde jag att boken skulle handla om förlagsbransch-en, men tji fick jag. Och jag får nog säga att jag är lite besviken. Ekman delar sig i två delar. Den ena är en f.d. bibliotekarie, bokhandelsmedhjälpare och till slut bokantikvari-atsägare, Barbro ”Babba” Andersson, som är den som skriver själva böckerna. Den andra är hennes korrekturläsare, tillika ansikte utåt (den som håller föredrag på bibliotek, sitter i Akademien, går på bokmässor, blir intervjuad i TV o s v.) och som alltså utåt får stå för böckerna. Hon heter Lillemor Troj, och deras ”samarbete” har varat ända sedan de pluggade som studenter i Uppsala. ”Babba” är pluffsig och ”okvinnlig”, till skillnad från Lillemor, som har ett vinnande sätt. ”Babba” har dåligt självförtroende, det har inte Lillemor. Det hade kunnat vara ett intressant uppslag om en författares schizofreni, men det är alldeles för långt, för osorterat, med trådar som går åt alla möjliga håll. Olika män och älskare dyker upp, utan att fördjupas. Bland annat får vi följa med upp till det s.k. Skogsnäskollektivet som blir aktuellt i Händelser vid vatten. Men det hela blir aldrig riktigt spännande, och jag förstår egentligen inte vad Ekman vill säga med den här boken. Jag hade hellre läst en riktig biografi över författarskapet.
(Ibland kommer det dock visdomsord: Hela livet består av att ”bedriva handel. Vänligt och förtroendefullt och falskt. Det gäller också det litterära skrivandet”.)
Inger Edelfeldt: Riktig kärlek (2002)
Inger Edelfeldt är konstnär och författare. Blev världsberömd när hon fick illustrera Tolkiens Sagan om Ringen-kalender 1985. Född 1956 har hon skrivit barn- och ungdomsböcker, romaner, noveller, dikter och seriealbum, som den om det kedjerök-ande Hondjuret som med sitt spretiga hår och icke-PK-åsikter skrämmer slag på sin omgivning. Men bäst gör hon sig (som författare) kanske i novellerna. Debuten 1977 (Duktig pojke) om en pojke som kommer ut som homosexuell. Romanen Hustru om hennes första äktenskap, med feministiska anspråk. Novellsamlingen Den förunderliga kameleonten 1995. Den uppriktiga Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor, 2009. Hennes samlade noveller har givits ut flera gånger. 2001 kom Riktig kärlek, där Edelfeldt djuplodar sig själv och sina egna känslor. Vad är riktig kärlek? Hur upplever man ”riktig kärlek”? Här finns ett antal fina noveller som handlar om just det. Om den besvärliga alkoholiserade mamman som blir en sovande Törnrosa, som är svår att älska och vackrast när hon sover.
Bokens omslag pryds av ett indiskt vykort med Kali, dödsgudinnan, den galna med många armar som hånfullt räcker ut tungan åt åskådaren. Så skulle berättaren i novellen vilja vara, men hon vet också att hon då skulle skrämma bort alla män. Ett ungt par ligger vakna på natten – han tänker inte på sex eller deras relation, utan på hur de ska inreda sitt badrum. Hon tänker på om dom ska skiljas. ”Rekviem över Nils Holgersson” handlar om fadern som ligger för döden, och modern och dottern som under tiden grälar om hon verkligen fått någon riktig kärlek av dom? En prostituerad flicka lyckas rymma från sin förövare. Två feta kvinnor fantiserar om drömlandet, där en snygg man blir tillfredsställd tillsammans av de båda. En borgerligt uppfostrad lärarinna uppvaktar en ”flummig” biblioteksassistent på skolan där de jobbar, varpå han flyr precis när de ska gå i säng. Kärleken är ett gift påpekar berättaren. ”Ett gift lika starkt som saligheten precis innan”. En pedofil lockar unga flickor i Estland; en annan kvinna har två sidor, en som alltid är ensam, en som försöker vara social. De båda sidorna slåss inom henne utan att försonas. Närmast svaret på frågan kommer hon kanske i novell-en Cirkeln, där två pensionerade teaterarbetare träffas på Gotland: han är ytlig, banal, egocentrisk, hon ständigt funderande på vad ”riktig kärlek” är? Är det inte lustprincipen? Att bara vara i nuet? Lust – vare sig det gäller arbete eller kärleksliv? Behovet av andra. När man kommer ner under ytan på vad som styr livet? ”Olika sorters kärlek. Jag önskar så att det vore samma flöde. Det är det ju, eller hur?” Det konstnärliga skapandet är bara en annan sorts kärlek. ”När två händer möts uppstår ljuv musik.”
Det här är kanske Inger Edelfeldts bästa bok. Vilket inte vill säga lite i ett långt författarskap. Edelfeldt har tilldelats 13 olika svenska litterära priser, plus ett antal utländska.
Chika Unigwe: Bättre aldrig än sent (2023)
Ytterligare en ung nigeriansk författare att hålla ögonen på. Chika Unigwe är uppvuxen i Bryssel och bor i USA (översättning Hanna Axén). De tio novellerna handlar främst om paret Prosperous och Agu som bor i Bryssel, och fixar så att fler nigerianer kan komma dit och få uppehållstillstånd, inte sällan genom att för en kort tid gifta sig med vita belgiskor, inte sällan prostituerade. I en otäck novell misshandlas en kvinna som anklagats för att vara häxa, och ska befrias från ”onda andar”. Recensenten Greta Schildt i DN kallar samlingen ”enkel och existentiell, full av mänsklig erfarenhet och oväntade psykologiska vändningar”.
Elin Ruuth: Konsterna (2022)
Författaren (f. 1986) är journalist och författare. Det här är snarare en lång novell om konstnärer från sekelskiftet 1900. Den liknar snarast en dramatisering av texten, författaren är också ”dramatiker”. Skulle också kunna vara ett filmmanus. Men vad författaren vill säga med texten är för mig gåtfullt. Den bygger enligt bokomslag på konstnärsparet John Bauer/Esther Ellqvist, som bodde i Småland vid Vättern, med sommarhuset Villa Björkudden. Deras brevsamling finns på Jönköpings läns museum. Den unga konstnärinnan Dagmar Dreyer (Ellqvist) slits mellan sin tråkige make (Bauer) och den dubbelt så gamle professorn i måleri, Arvid Bielke, som hon ligger med för att i utbyte få fördelar i sin och makens karriär. Maken Vilhelm målar ”sagotroll” men vill egentligen bli ”riktig konstnär”. Under ett dygn på sommaren samlar dom några konstnärsvänner hos sig i Villa Björkudden för att fira midsommar. Professor Bielke bjuds också in, varpå Vilhelm blir sur. (Professorn har sagt att han kan ordna en tjänst på Konstakademien åt Vilhelm.) Dennes manliga vänner flörtar med det söta hembiträdet Ida, som de vill måla av, ”in natura”. Deras fruar passar barn och pratar om sina barn (utom Dagmar som ännu inte fått). Det hela är i stora drag uppställt som ett teater-manus, och jag blir inte särskilt gripen. Diskussionen om ”manliga konstnärer” contra kvinnliga som blir hemmafruar hade kunnat spetsas till betydligt. Författaren har också skrivit två barn-böcker och en autofiktiv roman, 2010. Författarparet Bauer/Ellqvist omkom i en båtolycka på Vättern tillsammans med sonen Bengt 1918.
Torsten Jonsson: Som det brukar vara: noveller. Original 1939. ”Sveriges första modernistiska novellsamling” enligt bokomslaget. Behandlar det gamla bondesam-hället, dialekter, stad och land, ung och gammal, rikssvenska och dialekt. Ny upplaga 2012 av H: ström förlag i Umeå, där Jonsson också växte upp och gick i skola. Efterord av Gunnar Balgård: ”En generalkatalog över stämningar och attityder i ett Sverige som försvann”. Inte sentimentalt, snarare korthugget och hårdkokt, som de amerikanska idealen. Elva noveller om Jonssons släkt i Västerbotten, t.ex. ”Farmor”, ”Vårnatt i Estersvik”, ”Stå i butik”, ”Vi sku bygg om lagårn”. ”Den Medicéiska Afrodite”, om pojken som ror och fiskar med sin farbror. De får inget napp, det är ”Sandberg i motorbåten” som tar fisken, menar farbror Torén. Med i båten är kusinen Birgit, som har jobb inne i staden ”Tärneå” (Umeå). Pojken har haft TBC, Birgit funderar på om daggmasken känner ångest när den träs på metkroken? Pojken tänker om Birgit verkligen ska bada, som Afrodite på Botticellis tavla? Han attraheras av den äldre flickan. Ett ögonblick är hon för honom den badande nakna Afrodite, ett ögonblick senare är hon den gamla vanliga Birgit, alldaglig med finnigt tonårs-ansikte. ”Flicka på cykel” är en modernistisk novell, en sorts västerbottnisk inre monolog i ett långt stycke utan mellanslag, där tonårsflickan cyklar till farmor och längtar efter sin fästman som ligger i lumpen, och minns hur de som barn kravlade under de stora hässjorna, på sommaren, som bildade en lång tunnel längs ner där det var fuktigt och varmt och doftade starkt av hö. ”Här vilar Lucy Amalia Holsberg” är snarast en dokumentär berättelse över en landsortskvinna född 1859, död 1939, med autentisk dödsannons, räkning för kistan, brev från systern Inez, AB Juristbyrån, dödsruna i tidningen. (En annan novellsamling av Jonsson, Fly till vatten och morgon, räknas till de bästa inom genren. Jonsson dog bara 40 år gammal 1950.)
Carolina Neurath: Fråga aldrig om Marianne (2021)
Författaren är en känd ekonomijournalist och SVT-profil, både prisbelönt och hyllad. Tre spänningsromaner, varav en filmats. Jag önskar att jag kunde säga att det här var en ”dålig bok”, men det är det inte. Visst syns orutinen, en del slarvfel, tryckfel o.s.v. Men grundhistorien om hennes farmors syster Ingrid, som flyttar till Paris efter kriget, gifter sig, får dottern Marianne, blir bedragen, och sedan går ner i en djup depression, som slutar med att hon knivmördar sin egen 15-åriga dotter 1979, efter att först ha försökt ta sitt eget liv, är fantastisk. I fransk domstol erkände hon mordet, hade ett förhållande med en fångvaktare, och släpptes ur fängelset 1986, ”för gott uppförande”.
Man förstår att Neurath fascinerats av sin gammelmoster Ingrid, och att hon känner sig befryndad på gott och ont. Ingrid ville ut i världen från Värnamo-uppväxten på en bondgård. Hon ”tog inte skit” och ordnade ett arbete själv. Men CN vill också återupprätta Marianne, som dog så tragiskt på ett flott hotellrum i Le Mans. Neurath lyckas också med konststycket att leva sig in i Ingrids tankegångar, hennes ångest och ilska. Ingrid arbetar som sekreterare i Paris, vägrar bli hemmafru, men får illusionerna krossade när maken bedrar henne. Redan då kallar han henne ”helknäpp dåre” (en sorts ”gaslightning”) på grund av hennes ojämna humör, som gör att hon slänger glas och tallrikar kring sig när hon blir arg. Något som observerats redan när hon var liten, och kan tyda på en hjärnskada, något som dock aldrig vändes till hennes fördel i fängelset i Frankrike. Men redan tidigt ser man att hon saknar en viss empatiförmåga och att hon alltid känt sig annorlunda, med en smak för det ”fina och dyra livet”, vilket gjorde att hon redan efter kriget reste till drömstaden Paris. Boken växlar mellan tiden i Frankrike, och nutid, med Neuraths egna efterforskningar och intresse för fallet redan som barn. Hennes stöd i författandet har hela tiden varit hennes farmor och farfar, som var bönder i Småland. Övriga berörda i den äldre generationen är döda. Språket är nyanserat och välformulerat, jag kan inte bli annat än imponerad! Paralleller dras ofelbart till Alex Schulmans Bränn alla mina brev, som är uppbyggd på liknande sätt, och Neuraths bok står sig väl i konkurrensen. För Ingrid är ögonblicket när hon möter Pierre på en restaurang f f g ”Kairos”, men denna gång gick det inte bra. Kairos får tiden att stanna upp, men är ofta bara ett riskabelt försök att lura fader Kronos obevekliga tidsutmätning.
Martin Lamm: August Blanche som Stockholmsskildrare (1931)
Ett litet udda antikvariatsval att välja en biografi över Stockholms-författaren August Blanche (1811-1868), samtida med Erik Gustaf Geijer, CJL Almquist och Esaias Tegnér. Blanche har jämfört med den store konkurrenten Almquist (som han tyckte mycket illa om och t o m spottade på under ett uppträde under den s.k. ”Det går an-fejden”), setts som en betydligt ”lättsammare” och mindre intressant författare. Kanske för att Blanche saknade de ”stora visionerna” som Almquist uppfylldes av; han var prosaist i det lilla formatet och en populär dramatiker, mest känd för den humoristiska pjäsen ”Ett resande teatersällskap”. Han var omåttligt populär, lånad på biblioteken och läst som ingen annan i Stockholm. Han hänger ihop med utvecklingen av den svenska tidningspressen, för vilken han skrev mycket. Hans Stockholmsskildringar hålls fortfarande högt, men någon riktigt STOR författare blev han aldrig enligt litteraturhistorien.
Hans far hette egentligen Bergwall och var ”skvadronspredikant”, alltså präst i det militära. Modern var piga i en burgen familj i Gamla Stan, där Bergwall var informator. Bergwall gifte sig rikt och med tiden fick Blanche ärva, vilket gjorde honom till en förmögen man. Han uppfostrades hos en hovslagare Blanck, som adopterat honom, och gick i skola i Klara församling strax norr om Gamla Stan. Blanche läste juridik i Uppsala, men blev snart journalist, först i tidningen Freja. En kort period verkade han i Sundsvall, där han blev känd som ”den herrn som spottat rektor Almquist i ansiktet”. Blanche kallade senare den tiden för ”fyra förlorade år”, och ångrade djupt sitt uppträdande mot Almquist. Blanche styrka var hans sinne för komiska situationer, som han kunde återge på ett mycket autentiskt (och roligt) sätt. Här kan han jämföras med Dickens, även om många skulle säga att det var som att jämföra ett berg med en mygga! Den s.k. ”sensationsromanen” om det osedliga och kriminella livet i de stora städerna (mest berömt i Eugène Sues Paris mysterier), försökte sig både Balzac, Dumas och Blanche på, med växlande framgång. Blanche skrev från början populära och träffande tidnings-kåserier, men utvecklade sedan med tiden ett sinne för den pregnanta novellen, teaterstycken, och skrev också ett antal längre romaner. Så t.ex. ”Hyrkuskens berättelser” som blev omåttligt populär. Lamm kallar den ”en oöverträffad bild av Karl Johans första regeringsår”.
Madeline Miller: Kirke (2018, översättning Niclas Nilsson)
Miller (f. 1978) undervisar i klassisk grekiska och litterär gestaltning, bland annat Brown university och Yale. Hon debuterade 2011 med Akilles sång (ännu ej översatt) och har även skrivit noveller på samma tema, där hon försöker göra de grekiska halv- och helgudarna till litterära moderna gestalter. Hon lyckas utan tvekan med det, på ett vackert, modernt, och gripande språk. Circe (Kirke) har kallats den första ”häxan” i litteraturen. (Som litterära inspiratörer nämner hon den kanadensiska antikexperten och författaren Anne Carson, och Richard Adams Den långa flykten.) I Akilles sång tar hon upp Trojanska kriget och homo-kärleken mellan Akilles och Patroklos, vars död och förnedring gör att halvguden Akilles kastar sig in i striden mot Hektor i Troja. Circe var en ”havsnymf” liksom sin mor Perseis, de lägst stående bland Olympens gudomligheter, avlad av sin far solguden Helios. När hon börjar använda sina kvinnliga trolldomskuns-kaper går hon utanför vad hon får i den patriarkala Olympen, anses farlig, och förvisas av Helios till en ö i Medelhavet för att leva ensam. Hennes ilska väcktes när hon åsåg bestraffningen av Prometheus (han piskas blodig av furierna) och fick lära sig om hans öde och de manliga gudarnas egocentricitet och krigslust. Hon förälskar sig i en fiskare och gör honom till en gudomlighet genom förtrollning, och hämnas sedan på sin rival Skylla genom att förvandla henne till ett monster. I sin fångenskap på ön som kallas Aijaje tar hon emot den gudomlige (och självgode) budbäraren Hermes och blir hans (hemlige) älskare. När Odysseus lider skeppsbrott på ön förvandlar Circe hans sjömän till svin och tar Odysseus till älskare och föder honom två barn. Hermes räddar Odysseus när han blir svartsjuk, och fåtr honom att lämna ön.
Precis som Eyvind Johnson (i Strändernas svall inleds romanen med Odysseus fångenskap på Circes ö) lyckas Miller mästerligt göra den grekiska sagan modern, med ett feministiskt tema. De grekiska gudarna blir mänskliga, som hos Johnson, med alla sina fel och brister. Storartat!
Lena Einhorn: Ninas resa, en överlevnadsberättelse (2005)
Lena Einhorns mor Nina Rajmic växte upp i Lodz och upplevde förintandet av det judiska gettot i Warszawa. Som genom ett under överlevde hon och kunde fortsätta sin utbildning till läkare i Köpenhamn. Hon blev till slut forskare i gynekologi i Stockholm och avled 2002, två år efter maken Jerzy, också överlevande från Förintelsen i Polen, som hon träffade i Köpenhamn – han som professor i onkologi. Det är en dokumentär-roman, spännande och välskriven, som också tillslut blev en dokumentärfilm.
Nina Einhorn överlevde inte minst för sin positiva inställning till livet. I slutet av boken konstaterar hon (den bygger på hennes egna minnen och intervjuer med dottern Lena): ”Att uppleva detta krig innebar för mig att jag fick de rätta prioriteringarna i livet. Det var det positiva jag fick med mig: jag vet vad som är viktigt i livet, och vad som är oviktigt.” Och, tillägger hon: ”Jag är helt tillfreds. Jag tycker att jag haft ett väldigt bra liv. Tack var min familj. Och mitt yrke.” Det inget dåligt vittnesbörd!
Hela gettot i Warszawa bränns ner och läggs i ruiner. När ryska armén närmar sig Polen 1945 inleds ett nytt uppror i Warszawa. Men ryska armén stannar (medvetet) vid polska gränsen, och går inte in förrän upproret slagits ner av de sista nazisterna. Sedan tar Sovjetunionen över Polen. Av de 400 000 judarna som bodde i Warszawa överlevde bara några hundra, bland dem Nina och hennes bror Rudolf. Auschwitz befrias 27 januari 1945. Båda Ninas föräldrar omkommer.
Redan 1946 nås Nina i Köpenhamn om nyheter om nya pogromer i Polen. Hon bestämmer sig då för att inte återvända till Polen. Istället för USA väljer hon att bosätta sig med Jerzy i Sverige. Även i Sverige får de kämpa för att bli accepterade, och blir t o m anklagade för att vara polska kommunistiska spioner! Hennes bror Rudolf kommer också till Sverige där han tar en juridisk examen och blir lärare vid Socialhögskolan i Stockholm. 10 maj 2002 avled Nina Einhorn, född Rajmic, 77 år gammal.
Jonna Bornemark: Jag är himmel och hav. En filosofisk undersökning av graviditet, liv och jagets gränser (2022)
Jonna Bornemark (f. 1973) är Sveriges nya modefilosof. Och den nya boken är en charmig och märkvärdig bastard, med invävda poem om förlossning och födsel, hänvisningar till bdsm-sex, ridning, och nya påhittade begrepp som ”paktiv”, ”en-samman” och ”dugaj”. Hon följer också sin egen ”graviditetsdagbok” och ger utdrag från denna. Samt skriver ett filosofiskt traktat som tar ”hela individen” och dess omgivning i beaktande.
Boken ställer vissa krav på läsaren, som bör vara van vid en ganska hög abstraktions-nivå. Men Bornemark är en god pedagog (ofta anlitad som föredragshållare) och en radikal filosof som har kritiserat ”new management-filosofin” och uppdelningen i man-kvinna, aktiv-passiv, ensam-tillsammans, kontroll-maktlöshet, jag-du. Det kokar ner till att betrakta den gravida kvinnan i ett nytt och mer förklarat ljus. I filosofin är det bara under 1900-talet som kvinnor fått komma till tals, men då som ”manskvinnor” som Bornemark kallar medeltidens ogifta och barnlösa nunnor, eller 1900-tals-filosofer som Simone de Beauvoir, Hannah Arendt och Simone Weil. (Senare 1900-tals filosofer som Julia Kristeva och Martha Nussbaum bryter detta mönster, och har sedan millenniesk-iftet följts av också homosexuella och trans-sexuella filosofer, även kvinnliga.) I den nya boken ger trebarnsmamman Bornemark den gravida kvinnan och jag-upplösningen sin tribut. Hon kallar det ”att tänka de långa tankarna”. Det handlar om ”logik” och ”känsla”, det senare begreppet har tidigare inte uppmärksammats inom filosofin.
Graviditeten har inte beaktats, menar hon, för att den är identitets- och normupplösande. Den är ”ett landskap bortom den sociala ordningen”. Den är något som makthavare (oftast män) inte kan kontrollera. Den är ”bortom du och jag” (”en-samman”). Det finns nämligen ett foster också med i bilden. ”Livet” kan inte definieras utan att ta den gravida kvinnan med i bilden.
Hon ställer sig medvetet mellan olika feministiska rörelser, är inte hemma i någon. Hon gräver istället ner sig i den gravida kvinnan, analyserar också missfallet. Det illustrerar inte minst det ”okontrollerbara”. Att leva med den oron i kroppen måste vi lära oss. Att allt inte går att kontrollera. Hon gräver sig ner i det till synes självklara, tills det inte längre är ”själv-klart”. Det är i den kvinnliga livmodern som livet startar. Något som patriarkatet alltid försökt kontrollera och inte låtsas om. (Jfr t.ex. ”The Handmaid’s tale”). Istället har man försökt ”mystifiera” den. Eller helt enkelt förbjudit p-piller och aborter, kvinnans eget val.
Viktig i Bornemarks filosofi är vårt förhållande till naturen. Att vårda och bevara den. Hon hänvisar bl.a. till FN:s ”Deklaration för Moder Jords rättigheter”. Vi hänger ihop. Allt hänger ihop. Man kan ha invändningar mot att hon t.ex. inte diskuterar abort, att det hon skriver kan tolkas som (den amerikanska konservativa riktningen) ”pro life”, men det är onekligen en bok som stimulerar och väcker debatt. Sympatisk i det stora hela, och inte svår att begripa när man väl vant sig vid begreppen som används.
Bernardine Evaristo: Flicka, kvinna, annan (2019, översättning Niclas Nilsson)
Född 1959, professor i ”Creative writing” i London (Brunel). Har arbetat länge med att få svarta och färgade (mulatt) accepterade i det brittiska samhället. Fick 2019 det brittiska Booker price som första svarta kvinna för romanen ovan. Debuterade 1994. Pappan blev Labourpolitiker, mamman vit brittisk. Romanen är en odyssé över invandring till Storbritannien från kolonierna, sedd genom ett antal personer som skildras i boken, ibland nästan som intervjuer. Flytande ledigt språk. Efter att ha läst om den första kvinnan, författaren Amma som får en pjäs uppsatt på National Theatre, blir man nog lite trött på radikal-feminister och lesbiska, men det tar sig snabbt och blir mer intressant sedan. Amma har bildat en teatergrupp med kollegan Dominique, som senare träffar en afrikansk lesbisk ”superfeminist”, Nzinga, som isolerar, kontrollerar och misshandlar henne fysiskt och psykiskt. Det blir som ett kalejdoskop av svartas erfarenheter, men skrivet med humor och träffsäkerhet.
Inramat av premiären och efterfesten på Ammas pjäs Den sista amazonen i Dahomey får vi bekanta oss med en rad av hennes svarta (ofta mulatt-) vänner: den problematiska dottern Yazz, född genom inseminering, Yazz lärare Mrs. Shirley King som engagerar sig i sina svarta elever, Waris från Somalia, ekonomen och finanskvinnan Carole, hennes lättfärdiga kompis LaTisha som jobbar i affär och har tre oäkta barn, hennes make fotbollsälskaren svarte Eddy från USA, hennes mamma Bummi, läraren Penelope som Bummi städar hos, Kofi från Ghana, Penelopes släkt från Karibien, hennes mamma Winnie som kunnat flytta tillbaka till ett hus på Barbados efter ett liv som busskonduktör i Leeds och London, inspirationen från Betty Friedans ”Den feminina mystiken”, den rebelliska pojkflickan Megan som blir den könsopererade Morgan vars pappa kommer från Malawi, som blir kändisen Mx (istället för Ms.) Morgan Malinga, hens partner Bibi (en kvinna som också könsopererats), lesbiska Courtney från landet utanför London, 93-åriga Hattie, maken Slim från USA vars bror blev lynchad 1925, Grace vars far är en etiopisk sjöman och som växer upp på barnhem och gifter sig med en bonde vars släkt varit slavhandlare. Kanske hade den 400 sidor långa romanen kunnat kortas, ibland blir det mycket ”uppräkning”. Men intressant och gripande.
Centralt i berättelserna är alla oförrätter färgade immigranter fått utstå i Storbritannien, men också i USA eller i Karibien. Hur man kämpar mot det förflutna, hundratals år av slaveri, och en behandling som andra klassens medborgare. Knarkproblem, kriminalitet, gruppvåldtäkter, viljan att komma bort från fattigdomen och fördomarna, skammen att ha knäppa svarta föräldrar som är kvar i det förgångna, men också stoltheten i att vara svart (om än till hälften) med en historia av förtryck och motstånd. Allt som allt blir det ett läsäventyr som också är mycket folkbildande.
Här får man också tips på andra författare från Karibien, förutom nobelpristagare som VS Naipaul, Derek Walcott; Olive Senior, Rosa Guy, Paule Marshall, Jamaica Kincaid, Maryse Condé, Grace Nichols, kubanerna Dora Alonso, Guillermo Cabrera Infante, Alejo Carpentier, Nicolas Guillén, José Lezama Lima, Herberto Padilla (exil), René Vazquez Diaz (exil), Zoe Valdes (exil); Aimé César, Edwidge Danticat, Jean Rhys.
Marie Calloway: ”Vad tjänade jag för syfte i ditt liv?” (2017, översättning Carl Lindsten)
Det finns ”litteratur” och så finns det litteratur. Ett av dom mer skruvade exemplen är denna ”bok”, ”text”, klippbok i stort format av pseudonymen (troligen) Marie Calloway. På bokomslaget en vän flicka i 20- års-åldern med rådjursögon och långt mörkt hår. Hon uppmärksammades först med en novell, ”Adrien Brody”, som skulle handla om en känd ”kulturman” och skådespelare från New York, som många påstod sig känna, med vilken hon haft sex, som beskrivs utförligt i novellen. Novellen finns med i denna bok, som också innehåller bilder på MC, utdrag från hennes i USA kända blogg, bloggkonversatio-ner, e-mail, samt vad som ser ut som en amerikansk tonårings Scrap book. I en text skriver hon om sin litterära mentor, en författare från Taiwan, Tao Lin, som också hjälpt till att lansera henne; i en annan text om sina erfarenheter (?) som sexarbetare (prostituerad) i London, och en text om sitt intresse för bdsm.
MC är uppenbarligen ett mysterium. I texterna växlar hon mellan att skryta om sig själv, hur vacker hon är på bild, och att dissa sig själv fullständigt. Det verkar som att hon är uppriktig. Det är utan tvekan autofiktion, och inte långt från en mycket mer känd författare i samma ålder: Sally Rooney (se tidigare recension). I en artikel i nättidnin-gen BuzzFeed läser jag att boken publicerades 2013, och att efter 2016 ingen vet var Marie Calloway tagit vägen? Hennes Facebooksida, blogg och andra Internetsidor är försvunna. Men en god vän försäkrar att ”hon absolut kommer att publicera något igen”. Hon borde vara i 35-årsåldern (i boken finns uppgiften att hon är född 1990), växte upp i Las Vegas, och har bott i Portland, Oregon New York och i London. I boken finns bilder där hon läser ur sin bok i samband med publiceringen, på små ”alternativa” bokhandlar i New York. Hon lanserades som ”sex-feminist”, hon försvarar prostituerade, men vänder sig starkt mot mäns våld mot kvinnor. Samtidigt njuter hon av sin masochistiska sida (jfr ovan med Jonna Bornemark). (Hon blev avstängd på Facebook sedan hon publicerat bilder på sig själv med stora blåmärken över hela kroppen.)
Det må väl vara OK. Men jag blir knappast imponerad av hennes ”litterära” sida. Hon diskuterar pornografi, som hon också stöder. Hon säger sig vara fascinerad av japansk kultur. Men ett mer intressant avsnitt i boken handlar om debatten som uppstod efter att novellen om Adrien Brody publicerats på nätet, där en del hyllade dess frispråkighet och försvar av sex och porr, medan andra menade att hon bara cyniskt försökte bli en litterär ”kändis”, en ”mediahora”. Jag tycker det mesta pekar på det första. Kändisskapet (eller ”mytologin”) kom liksom med på köpet. Klart är att hennes bok aldrig skulle väckt sådant uppseende i Europa. Och hon låter faktiskt en hel del kritiker av hennes bok komma till tals. Hon menar också att amerikanska journalister har missuppfattat henne och medvetet feltolkat henne. En författare som nämns som hennes inspiratörer är Jean Rhys. Men det är mystiskt, för samtidigt kan hon skriva saker som ”generera diskurs” eller ”modern experimentell litteratur i ett anarkosocialistiskt samhälle”. Men Marie Calloway som person är betydligt intressantare än hennes texter. Och ändå hänger de ihop som två kommunicerande kärl.
Andrzej Tichý: Sex liter luft (2007)
I en tidigare recension (Alejandro Leiva Wenger) skrev jag om en grupp ”invandrarförfat-tarre” som debuterade i Sverige kring millennieskiftet 2000. En av dessa var polacken (uppvuxen i Prag och Malmö) Andrzej Tichý. Men lika lite som Leiva Wenger kan jag väl säga att jag riktigt uppskattar denna roman. Uppslaget är spännande: huvudpersonen Ivan vaknar upp en dag i den sunkiga förort där han bor, och finner att alla människor är borta. Djur, fåglar, fiskar, allt annat finns kvar men inga människor. I korta kapitel bakåt i tiden får vi veta vad som hände innan Ivan vaknade upp i romanens ”nutid”. Hans ganska trista tillvaro i pannrum och soprum i hyreshusgettot tillsammans med brodern Kennedy, vännerna Silky, Vlad, och flickan Hea, som alla killarna är förälskad i. Tillsammans driver de omkring, bråkar med andra ungdomar, stjäl, anlägger bränder, förstör, sniffar och super (i värsta fall T-sprit, det är 1980-tal). Skolan verkar dom inte vara i (ni-vi). Ivan har inget till övers för sina föräldrar, även om modern ibland (när hon inte slår honom) kan ge honom en (sällsynt) kram. Inte för andra människor heller.
Inflikat är kapitel som för handlingen i nutiden framåt. Ivan dödar en katt och en kanin, han bryter sig in i tomma lägenheter och undersöker hur dessa ser ut, utan sina invånare. Över honom bränner en skoningslös sol, det verkar vara en riktigt varm sommarvecka. Det är en tragisk (kan tolkas symboliskt) skildring av ett öde stadslandskap, där inget hopp finns. Jo möjligtvis det lilla hopp att någon mer än Ivan ska ha överlevt (Vad? En kärnvapenattack? Men några lik finns inte heller). Och att han i sin nuvarande situation faktiskt saknar människorna omkring sig. Vi anar att han inte heller kommer att överleva, han livnär sig på vatten och buljong, och på vad han kan hitta kvarlämnat i de olika lägenheterna han besöker. Och ibland när han håller något speciellt föremål i handen tänker han på sin mamma. Det är också hon som i slutet på romanen i en drömscen säger: ”Allt blir bra. Det blir bra till slut. Det vet du va?”
Jamaica Kincaid: Min mors självbiografi (2016, original 1996, översättning Lena Fagerström)
Det här är ett litet mästerverk, av en författare som ofta nämns i nobelprissammanhang. Författaren är född 1949 på den lilla karibiska ön Antigua. Hon har beskrivits som en författare som ofta behandlar förhållandet mor-dotter. Romanen skildrar en kvinna, Xuela Claudette Richardson. Hennes mor dör vid födseln, fadern, som är polis på ön Dominica, lämnar Xuela att uppfostras hos en kvinna som tvättar hans kläder. Hennes styvmor Eunice är ”inte särskilt snäll”, och behandlar både sina egna barn och Xuela dåligt. Styvfamiljen talar det med franska ord uppblandade karibiska språket ”patois”.
Fadern vill att hon ska gå i skolan, förmodligen för att det skulle ge honom själv något att skryta om. Annars är fadern, med sin svaghet för att berätta och skryta, en av de främsta källorna (men klart subjektiv) till Xuelas liv. Anledningen till att hon mobbas i skolan är för att hennes mor var ”karibiska” (av den i stort sett utrotade ursprungs-befolkningen av indianstam) medan pojkarna i skolan är söner till f.d. afrikanska slavar. Eftersom hon har lätt för sig i skolan antar många att hon är ”besatt av onda andar” (animismen är vanlig i Karibien). Hon misstänker också att hennes nya styvmor försöker döda henne med ”svart magi”.
I skolan får hon bara ”stryk och smädelser” skriver hon i ett ”låtsasbrev” till sin pappa (som hon knappt har någon riktig kontakt med). Lärarinnan hittar det och visar brevet för pappan, som tar illa vid sig och låter Xuela byta skola. När han kommer och hämtar henne är han (symboliskt nog) klädd i sin ”fångvaktaruniform” från det fängelse där han då jobbar. Tillsammans rider de till faderns nya (större, finare) bostad på en åsna (med tiden ska han skaffa både cykel och bil). Xuelas syn på sig själv är mycket ”prosaisk” (vardaglig, nykter, torr). Hon stjäl (JK stal själv böcker som ung) och hon är mycket frispråkig när det gäller sex och den egna kroppen. Men utan ett uns av ”romantik” eller ”sentimentalitet”. Den första man hon blir tillsammans med som 14-åring är en 40-årig man, i en familj där hon placerats av fadern för att bo medan hon går i den nya skolan. Men Xuela har upptäckt sin egen sexualitet, och ger sig villigt till den mycket äldre mannen. När hon blir gravid utför hon sin egen abort med hjälp av en giftig örtblandning! När hon blir äldre får hon arbeta som assistent åt en brittisk (dubbelt så gammal) läkare som hon senare gifter sig med (för att på så sätt stiga socialt). Hon förför honom ganska fräckt men säger att hon aldrig älskat honom. Däremot berättar hon, vackert och rörande, om en ”riktig kärlek”, den till hamnarbetaren Roland.
Jamaica Kincaid (som egentligen heter Elaine Potter Richardson) flyttade till New York som 17-åring för att arbeta som au-pair. Hennes första noveller publicerades i den kända tidskriften The New Yorker. Hon blev god vän med dess chefredaktör William Shawn, som såg hennes potential. Hon kom att gifta sig med dennes son, Allen, efter skilsmässan från Shawn är hon bosatt i Vermont, där hon bl.a. ägnar sig åt trädgårdsskötsel, som hon också skrivit om. Hon undervisar i litterärt skapande och Afrikastudier vid Harvard University.
Jamaica Kincaid skriver med en lätthet och elegans. Hennes förmåga att beskriva landskapet med det blå havet, alla färger, väder och vind, dofter, synintryck, är suverän. Hon älskar naturen men kan inte annat än förakta folket på Dominica, som intar sin offerroll gentemot det brittiska herraväldet, och misstänkliggör varandra med sladder istället för att gå ihop och samarbeta. Hennes torra humor skiner igenom, liksom Xuelas förmåga att inte fastna i oförrätter. Trots illa behandlad ser alltid Xuela (eller författaren) det bakomliggande i vad som sker: Kolonialismen som präglar allt på ön, inte minst hennes far, polisen: hans beundrande av allt brittiskt. Hans raka motsats blir dödgrävaren Lazarus, som fadern listigt anställer utan att ge honom någon lön. Men Xuela lyckas alltid förnuftsmässigt komma fram till en ”naturlig förklaring” av missförhållandena på ön i Karibien. Och att: ”Jag blev tvungen att älska mig själv, på trots och i ren förtvivlan, för mig fanns inget annat.”
Boken är ett försök från författaren att (vid 45 års ålder) närma sig modern och hennes föräldrar, se till deras brister, men också deras bättre sidor. (Men ”förlåta sig själv sina egna övergrepp, det har ingen rätt att göra.”) Det förljugna i att morfadern, som inte alls var religiös, plötsligt börjar gå i metodistkyrkan med sönerna (Xuela går däremot aldrig i kyrkan, och ingen tvingar henne, för ”ingen ser henne”, skriver JK.) (Kyrkan på Dominica beskriver hon som ”segrarnas religion”.) Hon beskriver både morfadern och sin styvmor som ”gåtor”. Hon påminner här starkt om Annie Ernauxs minnesböcker över sina föräldrar.
Ett stort läsäventyr, som synes!
Fjodor Dostojevskij: Anteckningar från källarhålet (sv. Pocketupplaga 1986)
Till omfånget en av FD:s minsta böcker, men intressant då den föregår hans stora romaner Brott och straff, Idioten, och Bröderna Karamasov. Enligt översättaren Ulla Roseen rymmer den ”hela den ideologiska grund som D. byggde vidare på i de efterföljande verken”. ”Källarmannen” ser sig själv ömsom som en Nietzscheansk övermänniska, ömsom som en usel, ja rent av ”ond” människa. På det sättet föregår han Raskolnikov i Brott och straff. De goda, obefläckade, människorna, som furst Mysjkin i Idioten, Aljosha i Bröderna Karamasov, och Sonja i Brott och straff är de som D sätter sitt hopp till. Sonja uppträder i ovannämnda ”anteckningar” som den prostituerade Liza, som den hetlevrade ”källarmannen” i vrede kör på porten. Den lilla boken utkom i en litterär tidskrift 1864 (Epocha, som redigerades av FD och hans bror Michail). Han stod då själv vid ett vägskäl: hans debut och tidigare författarskap förkastar han nu; nu går han i ”anteckningarna” till storms mot egoismen och den förstockande materialismen som han menar slavbinder den europeiska människan. Hans första hustru hade just dött, det första tidskriftsförsöket misslyckats, han led sedan länge av epilepsi, var ekonomiskt bankrutt och hade avtjänat ett flerårigt fängelsestraff i Sibirien. Han vill nu bryta sin fruktlösa isolering i sitt symboliska ”källarhål”, sin cyniska bittterhet mot mänskligheten, och han börjar förstå att den rena kärleken för vilken man måste lida alla möjliga oförrätter för att uppnå, och som återfinns hos några få av de allra mest vanlottade, är det enda som förmår rädda mänskligheten, som med sina krigsmaskiner och cynism annars långsamt går mot sin egen undergång.
Johanna Frid: Nora, eller brinn Oslo, brinn! (2018)
Ytterligare en ung kvinnlig debutant (f. 1988) som låter tala om sig! Huvudpersonen svenska Johanna (autofiktion?) är ihop med sin danske pojkvän Emil. Men när hon får se en bild på hans ex, den vackra norskan Nora, så håller hon på att gå i bitar av självförakt och avundsjuka. När den ganska mesige men alltid lika hjälpsamme Emil dessutom kräver att få träffa Nora ibland ”för en fika” så formligen spricker Johanna. Samtidigt börjar hennes endometrios (en svår variant av menssmärtor) bli allt starkare. Hon börjar förfölja Nora på Instagram, tills det till slut tar över hennes eget liv helt och hållet. Svartsjukan äter upp henne inifrån. Men hon börjar också (med lite hjälp av Emil) långsamt inse att bilden av den perfekta Nora på Instagram inte alltid är helt sann. Men det är ju hon (Johanna)! Frid skriver med stor humor om även svåra saker. Det ”nordiska” med inslag av danska och norska språkvarianter är underhållande och roligt. Det är en kort men pregnant skildring av en inte helt vuxen 25-årings inre liv, underhållande, mänskligt och stundtals tänkvärt till sista sidan.
Jelena Botjarisjvili: Min fars huvud, och andra berättelser (2023, översättning Hanna Sandborg)
Författaren, född 1966, är även journalist och dokumentärfilmare. Hon är född i Georgiens huvudstad Tbilisi, men bor idag i Kanada. Boken innehåller fem noveller. ”Duggregn” handlar om hennes farfar, furst Georgij Aresjidze, som utbildade sig till tandläkare i Paris, för att efter ett äventyrligt liv lägga sin praktik i semesterorten Suchumi. Det blir en komprimerad översikt av georgisk historia, från 1921 när landet invaderades av röda armén, och till inbördeskriget 1991, sedan Sovjetunionen rasat samman. Farfadern gick alltid i höga läderstövlar, bar en präktig mustasch, förvarade sitt gevär på väggen och var gift tre gånger. Om sonen, som gifte sig med en judinna. Farfadern, som på grund av sin börd och släktingarnas flykt till Paris kallades förrädare. Men eftersom KGB-chefen hade dåliga tänder så klarade han sig. Om stränga mormor som slog henne på fingrarna när hon spelade fel på pianot. Om operan som aldrig blev skriven för att de ständiga jordbävningarna, och uppdraget att alltid sjunga vid begravningar, förhindrade det. Om den färgstarka hemhjälpen och lekledaren hos mormor, Nadia, som hade rött skägg och ville att barnen skulle spela olika roller i en iscensättning av hennes egen begravning. Hon kunde också utföra illegala aborter. Om inbördeskrigets förödande konsekvenser.
Jelena Botjarisjvili skriver på ryska. Skriver på ett ganska osentimentalt, kortfattat språk utan krusiduller, som ibland kan kännas lite torftigt och opoetiskt. Hon gottar sig gärna åt missförhållandena i hemlandet, ibland med en cynisk underton. Det skiljer boken från inkännande biografier som Lea Ypis Fri, om Albanien (se tidigare recension). Men det är alls inte ointressant. Ibland får hon fram det exotiska, närmast surrealistiska, som utmärker framförallt den latinamerikanska romanen, tillvarons absurditeter som gör livet värt att leva.
Gabriel García Márquez: Den onda timmen (original 1962, sv. Pocket 1981, översättning Sonja Johansson)
En av Marquez (1927-2014) böcker som jag inte läst tidigare. Den colombianske trollkarlen som fick nobelpriset 1982 för romanen 100 år av ensamhet. Han debuterade redan 1955 och arbetade som journalist i Bogotá efter en kort tid av juridikstudier. Bl.a. arbetade han som utrikeskorrespondent i Paris. 1959 återvände han till Bogotá, som korrespondent för den kubanska nyhetsbyrån Prensa Latina. Han arbetade även i New York, Venezuela och Mexiko, från 1960-talet i första hand som författare. Inspirerad av den amerikanska prosan, Hemingway och Faulkner, skapar han en fiktiv stad i Colombia, Macondo, där hans berättelser ofta utspelar sig, påminnande om GGM:s födelseby Aracataca. Han var tidigt intresserad också av måleri och film. Förebilden för överste Aureliano Buendía i 100 år var GGM:s morfar. Han förekommer redan i GGM:s första berättelse Virvlande löv (1955). Den onda timmen (1962) utspelas också i en by vid floden som påminner om Macondo. Man grips direkt av GGM:s sätt att berätta, det som brukar kallas ”magisk realism”, som blandar realismen i berättandet med övernaturliga fenomen, andar, änglar. I byn lever borgmästaren Arcadio Buendía (som också förekommer i 100 år av ensamhet), en domare, en läkare, byns präst, några kvinnliga älskarinnor, bland dessa den rika änkan Asís, som har sex söner som alla vill ärva henne, en frisör o.s.v. Byns borgerskap oroar sig över att någon klistrar upp ”smädesskrifter” på husväggarna. Ingen vet vem, trots att borgmästaren utfärdar undantagstillstånd och utegångsförbud. Eventuella problem löser man med vapenvåld, byn blir ett sorts Colombia i miniatyr. Den rike César Montero mördas på öppen gata i en svartsjukeaffär, och tveksamheter uppstår om hur hans mark ska delas upp mellan övriga boskapsägare. En cirkus kommer till byn. Ett ruttet kokadaver förgiftar luften i byn. Det är varmt, ja rent helvetiskt hett. Man griper en ung anarkist som åtalas för ”smädesskrifterna”. Trots misshandel vägrar han erkänna. En typisk mening lyder: ”Sedan lutade han sig tillbaka i stolen så långt fjädrarna [i stols-ryggen] tillät det och i den ställningen överraskade honom den bestämda vissheten att han just då genomlevde en hel minut av sitt liv.”
En av de rika boskapsägarna, don Sábas, oroar sig över att smädesskrifterna anklagar honom och hans söner för ”horeri”, något som don Sábas egentligen tar som beröm. Biografen visar en ”omoralisk film” som byns präst vill förbjuda. Flera kvinnor biktar sig för fader Angel om sitt ”omoraliska beteende”. I frisersalongen hänger ett plakat, ”förbjudet att tala politik”, men borgmästaren river ner det. ”Det är inte sant” utropar han. ”Här är det jag som bestämmer!” Señor Benjamin författar s.k. ”böneskrifter” och äger en butik dit ingen går. Borgmästarens älskarinna, cirkusprinsessan Kassandra kommer sanningen närmast när hon svarar på frågan vem som sätter upp smädesskrifterna? ”Alla, eller ingen.”
Både borgmästaren, domaren, och prästen får anses skyldiga till att byn, enligt frisören, blivit ”en riktig skithåla, den värsta av allihop.” En skithåla där man aldrig går säker för att bli dödad eller mördad. Vem som spikar upp smädesskrifterna får vi aldrig veta. Detta är inte Marquez bästa bok, men ett sorts preludium till det storverk han skulle skriva fem år senare.
Bland Marquez främsta verk anses vidare: diktatorsromanerna Översten får inga brev (1961), Patriarkens höst (1975), Krönika om ett förebådat dödsfall (1981), Kärlek i kolerans tid (1986), Generalen i sin labyrint (1989) om frihetshjälten Simón Bolivar. En samling memoarer (2002), Mina sorgsna horors minnen (2004). Flera av hans böcker har filmats och han har också skrivit flera filmmanus och novellsamlingar.
Zadie Smith: Grand Union: berättelser (2020, översättning Niclas Nilsson)
Zadie Smith är född 1975 i London, mamman kom från Jamaica. Hon debuterade 2000 med uppväxtskildringen Vita tänder, och har skrivit flera romaner och novellsamlingar. Den nya innehåller både opublicerade noveller och några som publicerats i The New Yorker. Hon bor sedan flera år i USA och undervisar vid Harvard.
Jag tycker nog novellsamlingen är ojämn. Här finns några guldkorn, men också berättelser som lämnar mig likgiltig. Skildringar av personer från London och Cambridge som jag inte kan identifiera mig med, och som verkar självupptagna och älskar modeklädesmärken. En novell handlar om Monica som älskar två män och inte kan välja. En om ett hotell i Spanien där författaren och hennes familj bor. Intressant mest för de som är särskilt intresserade av författaren. På Manhattan, företrädesvis Greenwich Village, träffar hon en man som klär ut sig som Abraham Lincoln och lever på det. Här blir det så många hänsyftningar så att den som aldrig varit på Manhattan knappast hänger med. Hennes mostrar från Jamaica skämmer ut sig för sitt burdusa sätt och sina stora bakar. En novell handlar om en dam som frekventerar den enda affär på Manhattan som säljer korsetter. Det blir komiskt som ett avsnitt av Seinfeld men inte så mycket mer. Vissa noveller tar upp rasism på den s.k. ”svarta marknaden”. Andra om flyktingfrågor och trafficking. En novell slutar abrupt som om det vore början på en roman? Smith fångar skickligt olika människor genom deras sätt att tala, men ibland gör hon det väl lätt för sig, det går lite för lätt. Berättelserna börjar in media res, men läsaren har svårt att hänga med. Och det blandas friskt, högt och lågt, berättande noveller blandas med personliga reflektioner. I en av de sista novellerna blir det plötsligt intressant. ZS påpekar hur viktiga orden är, berättelserna. Hur spridandet av berättelser och elaka sånger kan störta även den grymmaste diktator. Själv älskar ZS ”fragment” och ”det oavslutade” vilket märks! Hon botar sin depression genom att skaffa en hund, som får henne att ta långa promenader. Den trolldomskunniga kvinnan i Karibien tar sig in i diktatorns huvud och avslöjar hans innersta tankar!
Ojämnt alltså, samlingen hade tjänat på lite större gallring.
Paul Gravett: Illustratören Tove Jansson (2023, översättning Ralf och Ulla-Maja Andtbacka)
Författaren är engelsk journalist som arbetat och skrivit och forskat om tecknade serier. Här tar han upp den världsberömda Tove Janssons (1914-2001) Mumin-figurer, och illustrationer i böckerna om Mumintrollen. Vid sidan om biografin av Boel Westin 2007 och Tuula Karjalainen 2014, är denna ett fint komplement, rikt illustrerad. Boken är utgiven i Finland. TJ började tidigt teckna, I tidskriften Garm debuterade hon som skämttecknare (15 år) 1929, uppmuntrad av sin förste partner och mentor, konstnären Sam Vanni. Mumin dyker allt oftare upp i hennes bokillustrationer, och utkommer som bok 1945. Hennes nya partner, den kommunistiske riksdagsmannen Atos Wirtanen, blev den bohemiske Snusmumriken. 1947 erbjöd Atos Wirtanen Tove att börja teckna en serie om mumintrollen (som fortfarande hade ganska smala avlånga näsor) i den socialistiska dagstidningen Ny Tid. ”Kometjakten” bearbetade hon för tidningens barnsidor. Toves nya partner, regissören, den erotiskt frigjorda Vivica Bandler satte året efter upp en pjäs på Svenska Teatern i Helsingfors om Mumintrollen. En ”barnpjäs i tre akter”. Det stora internationella genombrottet kom sedan hon 1952 ombetts teckna serier för syndikatet Associated Newspaper. Efter några försök i England, började den publiceras i den stora London Evening News 1954, som var den tidens mest sålda kvällsttidning.
Hennes tanke med serietecknandet var att hon skulle få mer tid för sitt måleri, men så blev det inte, tvärtom. Hon fick massor med läsarbrev och blev allt mer en berömd offentlig person. 1958 tecknade hon den sista tre rutors-strippen (en per dag) och överlät tecknandet till sin bror Lars, som fortsatte produktionen ända till 1975. Gravett undrar vad Jansson kunnat åstadkomma med den idag så populära serieromanen? Hon hade också flera välbetalda jobb som reklamtecknare med sina mumin-karaktärer, t.ex. finska Föreningsbanken. Ett annat uppdrag var att illustrera klassiker som Lewis Carrolls Alice i underlandet och Snarkjakten och Tolkiens Bilbo. På 1960-talet överger hon slutligen konstnärsdrömmarna för att slå in på en väg som vuxenförfattare med böcker som Det osynliga barnet, Bildhuggarens dotter, Sent i november , Sommarboken, Den farliga resan, romanerna Meddelande och Rent spel, om två gamla damer på en liten ö i skärgården, och Anteckningar från en ö. Till dessa övertalades hon också att rita omslag och illustrationer. En underbar bok, vackert illustrerad.
Ursula K. Le Guin: The books of Earthsea: the complete illustrated edition. (2018, illustrated by Charles Vess)
Detta är inget mindre än ett praktverk som innehåller Ursula Le Guins (1929-2018) samtliga Earthsea-böcker, vackert illustrerade av Charles Vess. De tre första böckerna från 1970-talet som börjar med A wizard of Earthsea (”Trollkarlen från ö-världen”), följdes på 1990-talet av tre avslutande böcker om fantasy-världen: Tehanu, Tales from Earthsea, The other wind, och bilagan A description of Earthsea, samt fem avslutande texter i denna antologi, som avslutades strax före författarens död. Le Guins fantasyvärld är helt speciell, och ställer henne på samma nivå som fantasyförfattare som Tolkien, Robert Jordan, George Martin, Terry Pratchett, CS Lewis. Böckerna handlar om trollkarlen Ged, den ”trollkarlsskola” han utbildas vid på ön Roke, hans äventyr med drakarna från Selidor i den västra delen av arkipelagen, hans besök i dödsriket för att förgöra en ond ande (”som öppnat den dörr mellan liv och död som alltid ska vara stängd”), förgörandet av en elak förföljande ond skugga (underförstått: hans egen ”andra sida”), och återkomsten, kärleken till den forna prästinnan Tenar från teokratin Kargad i öster (Tehanu), och återinstalleringen av ö-världens kung Lebannen, som pojke kallad Arren, på huvudön Havnor efter ”de oroliga åren”. De första två historierna om ö-världen skrev Le Guin för en tidskrift 1964. Trollkarlarnas makt är essentiell, ”magiker” är den högsta rangen (endast män kan utbildas till detta), trollkarlar mellanrangen, och lokala häxor och kloka kvinnor den lägsta. Den feministiska touchen är uppenbar. De tre första böckerna, snarast ungdomsböcker, skrevs 1968. Drakarna spelar en stor roll, deras hemliga språk, deras inställning till människor, som de är besläktade med. De gör att man hamnar både hos JRR Tolkien och Harry Potter. Den sista berättelsen, The daughter of Odren, om livet på ön O skrevs kort före Le Guins bortgång 2018. I denna antologi berättar hon också hur hon ständigt återkommit till fantasin i ö-världen. Hon är annars också känd som uppskattad science fiction-författare. Efter att ha börjat del fyra, den om Tehanu, en flicka som uppfostras av bondhustrun Tenar från Gont (den forna prästinnan från Kargadöarna), gjorde hon ett ofrivilligt uppehåll i skrivandet på 18 år. Hon kallade den The last book of Earthsea, men det skulle visa sig att så inte var fallet. Böckerna har älskats av fantasy-läsare ända sedan 1970-talet. De hyllar fantasin, som en stor väldig drake, som tar dig på sin rygg, om du kan klättra upp på den, vart den än har lust.
Boken, närmare 1 000 sidor, innehåller allt som Le Guin skrivit om fantasy-världen, som är en stor arkipelag med tusentals små och stora öar. Jag återkommer gärna till en önskan om att Le Guin och Steven King skulle fått dela ett Nobelpris i litteratur för ”genre-litteratur”, liksom att Tove Jansson och Astrid Lindgren borde fått dela ett eget Nobelpris, särskilt tillägnat barnlitteratur.
Ulf Kvensler: Sarek, en thriller i fjällmiljö. Välskriven,spännande.
Ola Larsmo: Swede Hollow, om svenska arbetare i en slumstad utanför Minneapolis. En roman med episk bredd. (se vidare arbetarlitteratur)
Solvej Balle: Om beräkningar av omfång. Roman om en persons upplevelse av tid som stannat på ett särskilt datum. Svår att ta till sig, ska utkomma i 7 delar.
Stora skrivboken. En märklig roman om två små bröder som växer upp i Ungern under andra världskriget. Efter kriget flyr en av dom till Österrike, medan den andre stannar kvar. Livet blir helt annorlunda, och mycket mer begränsat när de skiljs åt. En komplex roman i tre delar, inte helt lätt att ta till sig. De båda bröderna byter identitet, så att man till slut inte vet vem som är vem. Kan föras tillbaka på den ungerska författarinnans barndom, med en älskad bror som hon miste. Hon flydde till Schweiz och skrev sedan på franska. Författare Agóta Kristóf (1935-2011).
Sofia Rönnow Pessah: Välj mig (2023). Om en kvinnlig läkare som går in i väggen, ”utbränd”, mycket bra beskrivet, känns självupplevt. Hon slutar på sjukhuset och börjar jobba med ideellt hjälparbete och träffar en arabisk man, som det fungerar bättre med. Hennes välutbildade man har då redan lämnat henne, hon går ”inte längre att visa upp i de fina salongerna”! Hur hon träffar en invandrare från Nordafrika. En mycket bra bok, betydligt bättre än debuten (se tidigare). Men varför denna titel?
Donia Saleh: Ya Leila (2020)/Röd Galla (2024)
Donia Salehs debut är stark, även om temat med uppväxt i en invandrartät förort, här Gottsunda utanför Uppsala, inte är originellt. Men det är språket, där hon fångar talspråket på pricken, ofta ganska grovt och ocensurerat; det är tempot i berättelsen som gör läsningen lätt och spännande. Leila och hennes munviga kompis Amila går i gymnasiet, festar, super, röker, knullar med killar, blir ovänner och försonas. De ”fina” flickorna med helsvensk etnicitet (”glitterfittorna”) försöker ta upp Leila som en lite exotisk maskot i sina feministiska projekt som består i att måla och affischera skolan med ”fittor”, något som snarare orsakar misstro i den invandrartäta förorten. Språket är poetiskt: ”Vi har brutit sönder allt med våra blickar så vi ser hur deras ljusa ögon cirkulerar mellan varandra. Vi är lite obehagliga bara men det är lugnt, jag arbetar med att mjukgöra mig själv. Vi sitter som inuti en 200 grams-chipspåse och fyller liksom upp det där onödiga vakuumet i påsen.” En kompis är dörrvakt. Amilas syster Zeinab och hennes kille Ibbe kallar honom ”din jävla husblatte”. Spyan blir röd galla som i hennes andra bok, som är en klar utveckling i författarskapet, och som kretsar kring en älskad, döende moster. Leila jobbar på ett café och försöker värja sig från ägaren Anders som är snål med lönen och tränger upp tjejerna mot väggen. Arbetet ger arbetsskador på rygg, axlar. Pappa kallar hon baba, han brukar kalla tepåsarna för ”strumpté”. ”Feministerna” kommer in på cafét för att fika gratis, vilket Anders inte gillar alls. Humorn kan vara ganska grov, Donia Saleh har helt klart ”ett eget språk”. ”Jag klär av fönstret [gardinerna] och virar filten runt mig. Dimman har lagt sig över gården och äppelträden dansar som levande skelett”. Leilas bror Omar uttrycker sig bara i absoluta matematiska termer och är lite ”eljest”. Leila har besvärligt eksem. Hon använder ofta ironi och sarkasmer, ibland ganska skoningslöst. Kompisen Yones är ”husblatte” och ihop med en ”svensk” tjej, Hilma, och ses därför som lite konstig. Leilas pappa förirrar sig i minnen från kurdernas krig i Irak. Leila vill lära sig kickboxning. Mycket handlar om hur de hjälper sina föräldrar med allt praktiskt inklusive språket i Sverige. Amilas föräldrar heter Fuad och Rahma. Flickorna vill diskutera ”rasism” med skolans rektor, men blir avrådda av Ibbe, för att dom snart ska ta studenten. Leila svärmar för helsvenska Leo, som dock visar sig ha ”mörka” sidor när han börjar ta stryptag i sängen. Han har sagt att ”han vill smaka på en blattefitta”. Han är allmänt osmaklig, vill ha ljuset tänt och att Leila ska bli dominerad och ”suga av honom”. Han är egentligen ihop med Ellen från ”glitterfittorna”. Det slutar med att Amila flyttar och Leila stannar kvar. (Bonus: väldigt snyggt omslag!) En av våra allra bästa unga ”invandrarförfattare” som jag läst.
Ismail Kadare: Krönika i sten (2014, övers. Britt Arenander, från franska upplagan)
Den albanske författarens mest kända roman från 1971 som är en barndomsskildring från författarens hemby Gjirokastër, en stad byggd på bergssidan, så brant så att hustaken hakar i varandra och blir som en lång utförsbacke ner mot slätten nedanför där bombflygplanen landar. Den utspelas under andra världskriget. Pojken i boken umgås mest med farfar, farmor, morfar och mormor och den bäste vännen Illyr. Många udda figurer dyker upp i boken, medan arméer tågar in och ut: italienare, greker, tyskar, motståndsmän, allierade och partisaner. Ändå blir jag inte riktigt gripen av boken, fast bomberna faller och mycket tid fördrivs i provisoriska skyddsrum. Boken är delvis skriven i socialrealistisk stil men med inslag av typisk symbolism. Kadaré (som hans namn skrivs på franska) stannade länge i kommunistiska Albanien, tilläts i viss mån kritisera regimen, och lämnade inte Albanien förrän 1991 (Enver Hodxa dog 1985). Han bor i Paris och skriver även på franska, och är idag 88 år. Han fick det internationella Booker-priset 2005. Krönika i sten är en trots tungfotad stil fascinerande skildring av Albanien där vidskepelse och animism är vanlig i en bygd som är gammal och befolkades redan under Antiken. (Kadare slog igenom med romanen Den döda arméns general 1973, där en italiensk officer återvänder efter kriget till Albanien för att försöka spåra italienska soldater som stupat i kriget. Han blir guidad av en grekisk-ortodox munk i en resa över hela Albanien.) (En av de originella grannarna är Dino Tsitso som är uppfinnare av de mest märkliga föremål. Litterära figurer som Macbeth och lord Byron dyker upp i handlingen.) Författaren avled i juni 2024.
Erin Litteken: Kievs döttrar (2022, övers. Emma Majberger)
Författaren har själv ukrainska rötter och i denna, man får väl nästan säga chic-litt-bok, varvar hon en sorgesam skildring av den ryska invasionen i Ukraina efter första världskriget (som följde på inbördeskriget 1919-21) och fyra generationer kvinnor i Wisconsin 2004: den 90-åriga Katya (vars dagbok den första delen bygger på) som av dottern kallas ”Bobby” (av Babusjka), hennes dotter Anna, dotterdottern Cassie som är bokens berättare (som känner sig otillräcklig som mamma och journalist/skribent och sörjer sin bortgångne make Henry) och Cassies lilla dotter Birdie, som verkar ovillig att prata. Cassie rycks upp ur sin depression när den stilige, muskulöse Ron (som också råkar ha ukrainska rötter) dyker upp och långsamt bryter ner hennes motstånd mot nya relationer. Samtidigt hittar hon Katyas dagbok från 1929, när kollektiviseringen av det ukrainska jordbruket startade, och deporteringarna av alla motståndare (”nazister”, allting går igen) skyndades på. En stor export av jordbruksprodukter från Ukraina till Ryssland genomfördes, vilket ledde till en fruktansvärd hungersnöd i Ukraina, tillsammans med kollektiviseringens misslyckanden, vilket skildras livfullt i boken. Tyvärr är den ”moderna” delen av boken som sagts av mer ”chic-litt” karaktär. Personerna i boken får aldrig färg och kontur trots det allvarliga ämnet, som kanske är det intressantaste med boken trots allt. (Under den stora hungersnöden, av många menade medvetet framkallad av Stalins Sovjetunion för att kuva ukrainarna, dog mellan 3 och 5 miljoner ukrainare, till vilket kan läggas alla de som dog under andra världskriget eller deporterades till Sibirien.)
Sofia Lilly Jönsson: Ett bortkastat liv (2024)
En ny kvinnlig författare, född 1976, som tidigare jobbat bl.a. som musikkritiker på SvD och Aftonbladet, och skrivit om religiösa/kyrkliga frågor. Här skildrar hon sin pappas liv, född i Småland på en bondgård, tidigt intresserad av musik. Han spelade piano, Saint-Saëns Svanen, när Sofia spelade cello. Men fadern blev allt mer en särling och kuf, modern stod bara ut något år innan hon ville skiljas. Han utbildade sig till musikbiblio-tekarie, och samlade på vinyltiden ett av Sveriges största musikbibliotek på Huddinge kommunbibliotek. När det lades ner och skivsamlingen såldes gick fadern in i en depression, som ledde till problem på arbetsplatsen, förtidspensionering vid bara 42 års ålder, och ett ökande inslag av psykisk sjukdom. SLJ är bitter över att han inte fick någon hjälp, och när han dör hör inte en enda av hennes vänner av sig. Själv lämnar hon så småningom Stockholms ”innevärld” av kulturkändisar och bosätter sig på landet, i Dalsland. Parallellt skildrar hon ett öde om en prostituerad kvinna i slutet på 1800-talet i Stockholm, där SLJ verkar se paralleller till sitt eget liv. Saga Johannesdotter satt på spinnhuset i Norrköping, där hon skrev sin självbiografi, vilken ställer nya frågor om självvald isolering, ensamhet och psykisk sjukdom, tvång och ”frihet”. Delar av romanen är essäistisk och handlar om ensamhet, självvald eller påtvingad. SLJ frågar sig om faderns sjukdom har påverkat henne själv, när hon som liten flicka fick leva med skam-men av att pappan var ”konstig”, ovårdad och ”knäpp”. Det är en bok som är välskriven och ställer många intressanta frågor. De religiösa funderingarna, bl.a. en tid på ett kloster i Sörmland, framstår för mig som ateist som mindre intressanta. Hennes kritik av dagens samhälle är ibland full av bitterhet, närmast hat, och ibland knivskarpt vass.
Astrid Flemberg-Alcalá: Och vet inte vart (2007)
En sorglig historia, delvis biografisk, om när Astrid och maken Jésus Alcalá adopterar två 4-åriga pojkar från Colombia, José och Abél. Det visar sig ganska snart att båda farit illa i det barnhem där de vuxit upp. De är redan präglade på en auktoritär miljö där det gäller att ställa sig in och ”få lov” att göra allt. Kulturkrocken med svensk pedagogik blir för mycket. Herr och fru Alcalá är inga ”drömföräldrar”. José (som senare vill kalla sig Johan) får raserianfall och verkar ha en bipolär sjukdom, som inte kunde diagnosticeras på 1980-talet. Han kan få närmast epileptiska anfall och sedan sova onaturligt länge. Pojkarna talar länge bara spanska, liksom fadern. Abél börjar tidigt ta droger och umgås med kriminella. Det hela slutar riktigt illa, Abél döms till fängelse för upprepade drogrelaterade förseelser, och José, som tjatat till sig en lätt motorcykel, omkommer i en olycka. Det är hjärtskärande. Bokens fader Salvador är samhällsvetare med inriktning på flyktingfrågor, och befinner sig ofta på resa. Modern Annas förhållande till sönerna är sårigt och blir allt mer ansträngt, när de kommer upp i tonåren. Vad som är ”sant” i boken är omöjligt att veta: Salvador sägs komma från Chile, medan Jésus Alcalá var spanjor från överklassen med många kontakter i Sydamerika. Paret Alcalá ska fortfarande ha två söner, och bor numera på Österlen. Anna jobbar precis som Astrid som sjuksköterska när adoptionerna sker. AFA är född 1946, maken 1951. Jésus Alcalá var en inflytelserik skribent och jurist, kulturskribent på DN och ordförande i Amnesty Int. när den s.k. Alcalá-affären briserade runt milennieskiftet 2000. Han representerade det internationella juristförbundet och drev tillsammans med SIDA ett demokratiprojekt i Paraguay. Genom artiklar i DN anklagades han för att ha försnillat pengar för egen vinning från projektet, något som idag är omöjligt att belägga. Som ekonom var han förmodligen dilletant. En strid utbröt, där kulturskribenter och personer inom den politiska vänstern stödde Alcalá, som dock befanns skyldig i rätten och dömdes till 18 månaders fängelse, ett ovanligt hårt straff. Journalisten Thomas Michélsen och DN:s chefred. Joakim Berner anses av många som de som såg till att ”brännmärka” Alcalá, skyldig eller inte. Hans karriär som skribent och jurist var över efter fängelsedomen. Michélsen avled 2019, Berner fick avgå som chefred. efter bara några år på posten. Alcalá ska ha hävdat att han var barnbarn till den f.d. spanske presidenten, vilket inte visade sig vara sant.
Alexander Kabakov: Utan återvändo (1989, översättning Hans Björkegren)
En tidstypisk utopi/dystopi om utvecklingen i Ryssland/Sovjetunionen under Gorbatjovs tid, skriven strax innan kommunismen föll. Anarki råder i Moskva, militära grupper bekämpar varandra, man svälter och handlar med kuponger, s.k. ”gorbater”. En lång novell om en natt där kemisten Jurij Iljitch går genom Moskva med en kpist, för att ta sig till Tvertorget där mat utdelas gratis. Han slår först följe med en okänd kvinna, som först försöker råna honom på hans kuponger, i gryningen träffar han sin fru. Han förföljs av två ”byråkrater” som hotar honom och vill få honom att överlämna ”information”. (Jfr Kafka). Han ska egentligen fira sin födelsedag men alla butiker är tomma på mat, men han hoppas att något ska dyka upp dit han ska. Han drömmer om kött och bröd, gös och riktigt kaffe. Staden leds av ”Kommisionen för den nationella säkerheten” under general Panejev. De som har det gott ställt har redan emigrerat. Det är stundtals burleskt i Bulgakovs stil, Gogols, eller t o m Kafkas. ”Afghanistan-veteraner” har bildat egna militära förband. Han retar sig på kvinnorna i hans närhet, ”fruntimmer”, ”ointelligenta hönor”. Judarna hånas och på en vägg kan han läsa sin egen text, som redan tryckts Ingen framtid väntar, ingen återvändo. Den ryska prosans främsta namn idag, Vladimir Sorokin (Blått fett, 1999), kan anas. Anarkin innan Putin tog makten beskrivs. Kabakov (1943- 2020) var jude, journalist, dataprogrammerare. Han utgav 5-6 titlar översatta till engelska i slutet av 1900-talet, och den ovannämnda novellen filmades.
Marie Hermansson: Den stora utställningen (2018)
Hermansson har utgivit flera böcker om journalisten Ellen Grönblad och polisen Nils Gunnarsson. Här skildras industriutställningen 1923 i Göteborg, och hur Albert Einstein på besök utsätts för mordförsök av nazister. Habilt, välskrivet och lite spännande.
Éric Vuillard: De fattigas krig (översättning Jan Stolpe, 2019/2022)
På bara 100 glesa sidor skildrar franske historikern Vuillard bondeupprorens tid i Europa, från England på 1300-talet, med John Wycliff, John Ball, och Wat Tyler. Den senares uppror skakade kungamakten i grunden, London plundrades, men Tyler dödades sedan han lockats i en fälla på Towern och hans armé av bondesoldater massakrerades i tusental. I Tyskland var det prästen Thomas Münzer som reste upprorsfanan 1524. Den katolska kyrkans herravälde utmanades, Martin Luther översatte Nya testamentet till folkspråket tyska men Luther svek bondeupprorets ledare, som torterades och dödades. I Böhmen leddes upproret av Johan Hus, i Katalonien av Ramón Lull. Vuillard skriver hänryckande och entusiastiskt om det folkliga upproret, som han är hängiven.
Steve Sem-Sandberg: Oceanen : en berättelse om filosofen Jean-Jacques Rosseaus vistelse på ön île Saint-Pierre i Biennesjön, republiken Bern.
Sedan Rousseau utsatts för stenkastning i staden Môtiers flyr han med hushållerskan/älskarinnan Thérèse till Schweiz, där han en gång föddes, i trakten av Genève. Hans pedagogiska skrifter Émile och Julie hade väckt uppståndelse, gjort honom till en tidens ”kändis” men också väckt den katolska kyrkans ilska, liksom den reformerta i Schweiz, och han känner sig som ett jagat djur, plågad av urinträngningar och tilltagande hög ålder. 1765 var han 53 år, men redan en gammal plågad man. Att han levde ihop med sin hushållerska utan att vara gift upprörde de konservativa, och Rousseau hade gjort sig till ovän med både Voltaire och encyklopedisten Diderot. SSS skriver i tredje person ”han” och lever sig in i Rousseaus tankevärld på ett utsökt sätt. En stor roman av internationell klass. Författaren sitter numera i Svenska Akademien.
Kajsa Sundin: För att de ville det (2018)
Poet, författare, lärare på Biskops-Arnö, 45 år. Romanen handlar om ett bdsm-par, finlandssvenska Isabella, och invandraren, dansläraren Rodrigo, som i Kairo träffar psykologen Tess, som jobbar ”on-line” med Sverige. Hon intervjuar dom om förhållandet mellan sex, makt, relationer, att lämna över sig åt/lita på sin partner etc. Det slutar med att Tess också låter Isabella inviga henne i bdsm-sex. En kortroman som kan vara lite svår att ta till sig, men poetisk och intrikat. Kuriös titel.
Se vidare: Akvariekärlek, och Soldatens berättelse av Anna-Leena Härkönen 1965-, Skildrar tiden på teaterhögskolan i Helsingfors på 1980-talet, med inslag av bdsm-relationer. Kathy Acker (1948-1997), skriver om sex-industrin i Kalifornien med starka inslag av bdsm-sex. Hon har kallats ”punkförfattare” som också spelade in porrfilm och var ute för att provocera. Tre av hennes böcker har översatts till svenska: Blod och tarmar i plugget, Don Quixote, och Lysande utsikter, alla översatta av Nina Lekander.
Pauline Olsson Ghoreishi: Alejandro (2024)
En ung författare (1997-) och journalist, uppvuxen i Malmö, med iransk mamma och svensk pappa. På ett slängigt språk (drag av ungdomsbok) skildras huvudpersonen (en kille), hans tjej Jasmin, och bästa kompisen Alejandro, som dör i kampen om drogmarknaden i Malmö. De har börjat i liten skala med att sälja hasch/marijuana och lättare droger för att finansiera inköp av en bil till 18-års-dagen. Men det som börjar som en kul grej blir snart blodigt allvar. Jag är inte så imponerad av språket, som inte håller samma klass som t.ex. Faysa Idle eller Donia Saleh.
Sara Kristoffersson: Det förlorade paradiset : Konsums uppgång och fall (2024)
Författaren är professor i designhistoria på Konstfack i Stockholm. Det är en ganska snabb genomgång om Konsumentkooperationens uppgång, från bildandet 1899 av Albin Johansson och Anders Örne (chefred. för språkröret Kooperatören), framgångarna med Konsumbutikerna, varuhusen Domus, och till nedgången på 1980-talet. Butikerna i städerna finns kvar under namnet Coop, men den stora övriga verksamheten, reklambyrån Svea, det berömda arkitektkontoret, resebyrån Reso, märkena Blåvitt, har alla försvunnit. Efter radikaliseringen på 1970-talet, när reklamen inom KF nagelfors som ”osund” av de egna medlemmarna, kom 1980-talets individualisering, bort från de kollektiva idealen, som spiken i KF-kistan. SK kallar kollektivtanken ”drömmen om Utopia” ( varför?), den misslyckade klädsatsningen på ”en stil för alla” med ett bassortiment kläder för misslyckad (åtminstone fram till 1980). Satsningen på ett bassortiment möbler togs över av IKEA, Konsumbutikerna konkurrerades ut av ICA, och kollektivtanken under 1980-talets ”satsa på dig själv-era” ansågs omodern. Denna slogan myntades av SAF 1979, och ordet ”solidaritet” försvann som genom ett trollslag. SF underbygger inte alltid sina påståenden med fotnoter, det hela blir därför ganska självuppfyllande: historiens brytpunkt 1979 (sedan 1970-talet trots allt pekat fram emot en allt större individualisering gentemot det gamla folkhemsidealet), det nationella kollektiva projektets allt brantare uppförsbacke, näringslivets tankesmedja Timbro som tar över mycket av samhällsdiskussionen på 1980-talet, Moderata samlingspartiets framgångar och namnbyte från Högerpartiet, arbetarrörelsens snabba anammande av avregleringar och privatiseringar. Ikeas slogan 1968- göra revolution, 1988- göra om sitt kök, stämmer ganska bra. Under 1980-talet får Konsumentkoopera-tionen allt svårare att hänga med i globaliseringen, och när 1990-talet träder in är nästan hela rörelsens framgångar utraderade. Domus-varuhusen har sålts, Gustavsbergs framgångsrika glas- och porslinsarbete nedlagt, rörelsens tidning Vi är såld, Vårby bryggeri säljs till Spendrups, varumärket Cirkelkaffe likaså, liksom Gomans konditorivaror. Är nedgången gemensam med den för Socialdemokraterna inom partipolitiken? Författaren kallar berättelsen ”Det förlorade paradiset”. Från planekonomiska tendenser och centraliseringen av kooperationen på 1970-talet, till det totala försvinnandet av tankegodset på 2000-talet. En rättning i tidens led? Kanske. Från antikommersiaism till konsumism och egen njutning? När ICA-handlarna kvarstod som egna företagare, försvann Konsumbutikerna som självständiga företag. Med inträdet i EU 1995 försvann de sista spåren av KF:s folkhem enligt författaren. Lite dystert ändå. (En annan orsak är att landsbygden avfolkades från 1970-talet och framåt, då den viktiga Kooperationen på landsbygden också försvann. I städerna blev konkurrensen för stor, de politiska partierna förlorade medlemmar, LO också. Tiderna förändrades. KF tillhörde det gamla och klarade inte av att förnya sig.)
Joshua Cohen: Netanyahus (2021/2024, övers. Gabriel Itkes-Sznap)
En uppmärksammad amerikansk roman, kallad både ”genialisk”, ”ett kraftprov” och ”en obeveklig föreläsning” för den handlar inte minst om judisk historia, de amerikanska judarna, och den våldsideologi som står för Benjamin Netanyahu och hans far, Ben-Zion, som 1960 får en fristad på Corbinsdale College, delstaten New York. Han har doktorerat på en ideologisk religiös avhandling om hur de spanska judarna fördrevs på 1500-talet, men Cohen tar effektivt gadden av Netanyahu den äldre, hans förment akademiska språk, och samröre med terrorister som Sternligan, och framväxten av staten Israel. Boken är en uppsluppen vidräkning med familjen Netanyahu, men är alldeles för pratig, omständlig och humorn faller mig inte alls i smaken. Det dröjer ända till sidan 170 innan familjen Netanyahu flyttar in hos den blide universitetsläraren Ruben Blum och tar över hans familj och hushåll fullständigt. En av sönerna försöker t o m förföra Blums tonårsdotter. Det är en campus- och universitetsroman, ungefär som sina engelska motsvarigheter, Vem är rädd för Virginia Woolf, Lucky Jim, eller Saul Bellows akademiska prosa, som jag snart tröttnar på. En bok som jag finner alldeles för överskattad. En bra översättning som också prisats, är dock helt OK. Men det intressanta i boken försvinner tyvärr under de akademiska ordmassorna och platta lustigheterna. Tyvärr.
Ljudmila Ulitskaja: Sonetjka (1994/2000, övers. Kristina Rotkirch)
Den ryska prosans grand old lady, född 1943 av vitryska judar, som efter stark kritik av Putin-regimen tvingades i exil 2022 (Berlin), och i Ryssland skälls för ”utländsk agent”. Denna lilla berättelse handlar om den förlästa Sonja (Sonetjka), som gömmer sig bakom sina romaner, ända tills den betydligt äldre men snälle konstnären Robert Viktorovitj vinner hennes hand, där hon jobbar på ett folkbibliotek i Moskva. De får flytta till en vacker villa nära naturen och Sonetjka prisar Gud för sitt liv med Viktor, om det inte vore för dottern Tanja, som uppvaktar matematikern Boris, är obstinat, spelar flöjt, och läser science fiction-romaner. Sonetjka menar sig vara både ful och färglös, men dottern får många uppvaktare, bland vilka pianisten Vladimir och gitarristen Aljosha (”Peters-burgaren”) utmärker sig. Hon umgås för mycket med sina manliga vänner och slarvar med skolan. Med tiden flyttar en ung vacker föräldralös flicka, Jasja, som var skolkamrat med Tanja men som sedan blev prostituerad, in i familjen, blir gamle Viktors älskarinna och som ett barn i huset. Tanja flyttar svartsjuk till Petersburg och gifter sig med Aljosha. Viktor dör men Sonetjka lever vidare. Hon blir mer medveten om sitt judiska arv. En lättsam berättelse med drag framför allt av Tjechov, skriven med lätt elegant stil. ”Njutbar”.
Zaharia Stancu: Constandina (1973, övers. Barbro Andersson) / Panait Istrati: Kyra Kyralina (1926/1973, övers. Barbro Andersson)
Två rumänska klassiker i traditionell berättartradition. Istrati (1884-1935) var homosexuell och efter äventyrliga ungdomsår emigrerade han till Paris, där han debuterade med den här romanen 1926. Han kom att skriva på franska och han berättar om de fattigas liv i Valakiet och Rumänien. Stancu (1902-1974) skrev i samma tradition och skildrar ofta de fattigas liv i Rumänien åren före och efter första världskriget, då Valakiet präglades av kosmopolitik där greker och turkar blandades med romer, rumäner, ryssar, moldaver och folk från Balkanhalvön och Mellanöstern. Allt detta kommer till uttryck i Kyra Kyralina, som skildrar två fattiga grekrumänska syskon, Stavros och Katarina (Kyra). När hon ska giftas bort med en elak äldre bonde flyr de båda, hamnar i Istanbul, där Kyra sätts i harem och den vackre Stavros hamnar hos en turkisk bej som gör honom till sin unge älskare. Efter många äventyr tas han om hand av en kringvandrande lemonadförsäljare, en vis och vänlig turk, Baba Yani. Hans älskade syster Kyra får han dock aldrig återse.
Valakiet frigjorde sig från Det Osmanska Riket 1878 och bildade den östra delen av Rumänien, medan den västra (Transsylvanien) tillhörde Österrike-Ungern. Efter första världskriget bildade de monarkin Rumänien tillsammans med Moldavien som historiskt tillhört Rumänien När Constandina utspelas, före första världskriget, styrs landet feodalt av olika godsägare, ”bojarer”. Till en fattig bondefamilj i södra Rumänien kommer en av berättarens ”halvsystrar”, Constandina, för att kräva sin arvslott. Hon är våldsamt misshandlad, både av sin man, som hon säger sig älska, och av faderns nya familj, där den unge Dario är berättare. Men Constandina vägrar ge med sig, trots all spott och spe, och får tillslut det hon vill, kontraktet på en liten åkerlapp vid Svarta Havet. Allt berättas i en återhållen knapphändig stil, som lyckas balansera all olycka och den vidriga misshandel Constandina utsätts för, med en sorts Gorkijs livsvisdom. Stancu levde kvar i Rumänien, även efter kommunisternas maktövertagande 1945, och blev sedermera ordförande i rumänska författarförbundet.
Kyra Kyralina utkom som ”En bok för alla” 1978, men rättigheterna ägdes, liksom för Stancus svenska författarskap av René Coeckelbergs Partisanförlag, där Gabriella Melinescu var delägare. I dagens rumänska litteratur är Mircea Cartarescu den stora stjärnan, ofta Nobelprisnominerad. Poeten Herta Müller, Marin Sorescu, filosofen E.M. Cioran, Gabriela Adamesteanu (”Förlorad morgon” om en kvinna från en överklassfamilj i Bukarest vars liv vi följer från hennes barndom 1910 till hon dör på 1980-talet) med flera. En rik tradition av litterärt berättande. Den tysk-svenska författaren Astrid Seeberger skildrar sin morbrors öde i romanen Goodbye Bukarest.
Alia Trabucco Zerán: Rent hus (2023, övers. Hanna Nordenhök)
En förvirrande bok av en chilensk kvinnlig författare född 1983, som i England doktorerat på en avhandling om kvinnor som mördar. Boken berättas av ett hembiträde från en fattig familj som arbetar i en välbeställd familj, mannen läkare, kvinnan jobbar på kontor med trävaruförsäljning. De har en olycklig men fruktansvärt bortskämd och ouppfostrad dotter, som gör livet surt för berättaren det 40-åriga hembiträdet Estela. Flickan drunknar i familjens pool, oklart hur – är det självmord, mördad av Estella, en olycka? Hembiträdet åtalas för detta. Men det hela är förvirrande och svårtytt, inte minst eftersom berättaren hela tiden viker ut i märkliga formuleringar och påståenden. Chile är ett av världens mest ojämlika länder, ett arv från Pinochets tid, och boken är ett deprimerande vittnesmål om detta. Vid andra omläsningen fördjupas dock problematiken. Klasskillnaderna blir tydligare. Den svåra torkan i Chile understryks. Flickan förefaller ha adhd eller liknande, hon är fruktansvärt jobbig och bortskämd. Estella är 40 men ser ut som 60. Det förmögna bostadsområdet omges av elstängsel och arga hundar. Estella tar hand om en gatuhund, Yani, som dock körs ut av frun i huset. Han bränner sig svårt på elstängslet, och Estella skjuter honom med herrn i husets pistol. Hon har ett engångsligg med bensinmackkillen Carlos, som hon sedan flyr med. Samtidigt pågår oupphörliga studentprotester i samband med att Pinochet tvingades avgå som arméchef 1998. Boken blir en intensiv blandning av thriller och lite skräck. En höjdpunkt är när familjen blir utsatta för ett brutalt inbrott, som understryker klassmotsättningarna och föraktet som pyr mellan fattiga och rika. Mannen, läkaren, besöker också en prostituerad som han haft som patient. Fascismen är sado-masochistisk enligt Erich Fromm. Den lydiga människan i dessa samhällen njuter (eller känner ett lugn) av att hunsas, men kan lätt slå om till att bli ”mobbare”. ”Friheten”, som finns i väst, är obekant och outvecklad, svår att bära; det är betydligt lättare att underkasta sig en ”auktoritet”. (Jfr Aska i munnen av mexikanska förf. Brenda Navarro.)
Carin Bergström: Viktor Rydberg, nationalskalden som formade det liberala Djursholm (2024)
En fin och illustrerad skildring av nationalskalden VR (1828-1895), som 1890 flyttade till den nyetablerade ”trädgårdsstaden” Djursholm, dit välbärgade stockholmare flyttade för att njuta lantlig luft i närheten av Stockholm, dit man reste med den nylagda järnvägen Roslagsbanan. Rydberg övertalades av grundaren Henrik Palme, som sökte dennes kändisskap. Efter att ha verkat som journalist i Jönköping och Göteborg, där han periodvis bodde hos Handels- och Sjöfartstidningens chefredaktör S.A. Hedlund, debuterade Rydberg som poet 1886 med Dikter, första samlingen. Andra samlingen kom fem år senare, med bl.a. den radikala Grottesången, om industrialismens avigsidor. Stort motstånd från kyrkan rönte hans bok Bibelns lära om Kristus, som försöker bevisa att Jesus var människa och inte Gudom. Rydberg satt i andra kammaren för de Liberala, och passade därför väl in på de partivänner han hade i Djursholm, som grundaren Henrik Palme (vars bror Sven var farfar till Olof Palme), matematikern Gösta Mittag-Leffler vars hustru Anne-Charlotte var en känd författare, Ernst Beckman, Elsa och Natanael Beskow, och Alice Tegnér. Rydbergs produktion är stor, med ett antal romaner, t.ex. Den siste Athenaren (1859), Singoalla (1865) en romantisk medeltidsberättelse om en ”zigenerska”, Vapensmeden (1891), de flesta tidigt publicerade som följetong i Sjöfartstidningen. Barnboken Lille Viggs äfventyr på julafton, illustrerad av Jenny Nyström, och dikten Tomten förstärkte hans renommé. Han skrev också pseudovetenskapliga essäistiska verk i kulturhistoria, vilket gav honom en professur i den nyetablerade Stockholms Högskola. I Djursholm engagerade han sig i stadens skötsel, och blev inspektor för Djursholms samskola, som undervisade klasser med både pojkar och flickor. Mycket populär blev också dikten Betlehems stjärna, en känd julsång tonsatt av Alice Tegnér. Gentemot rabulister som August Strindberg eller en socialist som Hjalmar Branting framstod Rydberg som en mer borgerligt sinnad motvikt, och gentemot modernister som Heidenstam som mer klassiskt orienterad.
Bland källorna finns VR:s hustru Susens (född Hasselblad) korrespondens. Äktenskapet tros ha varit ”vitt”, Rydbergs korrespondens brändes till stora delar av hustrun, t.ex. den med filosofen Pontus Wikner, som Rydberg lärt känna som student. Greger Eman har i en uppsats påpekat homoerotiska och även ”pedofila” tendenser i Rydbergs lyrik och diktning. Det är t.ex. känt att Rydberg stödde konstnären Oscar Björk vars nakenstudier rönt uppmärksamhet och konservativ kritik. Han skrev också en uppsats i ämnet, ”Om nakenhet och klädesätt i konsten”. Rydbergs bostad i Djursholm hette Villa Ekliden. Också med Carl Larsson hade han täta diskussioner i nakenämnet inför dennes målningar till Nationalmuseum. Med kollegan Mittag-Leffler hade han periodvis svårt att dra jämnt, såsom varande humanist och icke naturvetare. M-L var den som lät Sonja Kovalevsky doktorera i matematik vid Högskolan, trots att hon var kvinna. Hans hustru tillhörde Det moderna genombrottet i svensk litteratur, med nya ämnen som kärlek, kvinnosaksfrågor, fattigdom och t.o.m. erotik. Med Strindberg vägrade Rydberg handhälsa, de få gånger de sågs. Med den av Strindberg avhånade Ellen Key kom han bättre överens. 1891 skrev han i Djursholm romanen Vapensmeden på sommaren, där dikten Betlehems stjärna ingår. (Han hade också översatt Goethes Faust för vilket han fick ett mycket stort honorar av Bonniers.) Den utkom i november 1891 och blev en stor kommersiell framgång. Samma år kom Dikter, andra samlingen, med 21 nya dikter, bl.a. Den nya Grottesången. På Villa Ekliden målades Albert Edelfelts kända tavla av Rydberg vid skrivbordet. Den gode vännen Sven Scholander spelade Bellman-visor, illustrerade av Albert Engström, som undervisade vid Konstakademien. I glada vänners lag, när Susen var bortrest kunde Rydberg slå sig lös med en ”punsch-bricka”, berättar grannen Axel Klinckowström, ”Klinckan”. Han var annars mycket måttlig med starka drycker, väl vetande vad som tog kål på hans far, som var fängelsevakt i Jönköping, där Rydberg haft en mycket besvärlig barndom. Rydberg satt också både i Konstakademien och i Svenska Akademien, men var inte särskilt förtjust i den ”uppsträckta frack- och medaljmunderingen”. 1894 var han med och tog emot Oscar II i Djursholm, med middag på ”Restauranten”. Till julen utkom Singoalla i praktupplaga, naturligtvis, som han gjorde med nya upplagor, strykt och ändrad av Rydberg, och illustrerad av Carl Larsson. Trots att Rydberg avböjt en ”ståtlig begravning” var det precis det han fick efter att han hastigt avlidit 21/9 1895. Han jordfärstes i Klara kyrka i Stockholm, men begravdes på Östra kyrkogården i Göteborg. Säkert mot hans önskan uppfördes där ett stort mausoleum till hans ära! Rydberg var snarast tillbakadragen och försynt, oändligt vänlig och deltagande i allt han tog sig för. Sina erotiska fantasier sparade han för sin diktning.
Narine Abgarjan: Tre äpplen föll från himlen (2015/2024 övers. Lisa Bysell).
Författaren, född 1971, är från södra Armenien, nära den bergiga gränsen mot Turkiet (med berget Ararat, en gång en del av Stor-Armenien). Det är en skildring av byn Marán (författarens Berd) med alla sina färgstarka invånare: den timida bibliotekarien barnlösa 58-åriga Anatolia, hennes föräldrar Kapiton och Voske, grannparet Jasaman och Ovanes (där hon växte upp sedan föräldrarna dött), brevbäraren och ”drömtydaren” Mamikon, handelsmannen Mukutj med sin påfågel, smeden den vänlige Vasilij som friar till Anatolia, byns ledare Vano med hustrun Valinka och sonen Tigran, prästen fader Aza-rian, Tigrans fru Nastasia, som kommer nerifrån ”dalen” och kan teckna, sonen Kirak-ov/Kiril och dottern Alisa. En spännande bok om ett land som jag vet väldigt lite om.
Abgarjan är också en känd författare i Ryssland och fd sovjetiska republiker av bl.a. barnböcker, bor huvudsakligen i Berlin och skriver på ryska. Närvarande är också de många krigen, turkarna, världskrigen, inbördeskrigen, jordbävningarna. Olyckor som både sammansvetsar och delar landet i olika falanger. Och inte minst de gamlas tro på järtecken, förbannelser, och blodshämnd. Förf. hyllar sin idol Garcia Marquez, men kommer inte upp i hans nivå stilmässigt. Armenien har världens äldsta kristna kyrka. I Maran bor i huvudsak gamla människor, man spår att byn snart kommer att vara borta.
Seeberger, Astrid: Goodbye Bukarest (2019)
Författarinnan född 1949 i Tyskland. Hon kom till Sverige på ett stipendium 1967, och var till sin pension överläkare i medicin vid Karolinska institutet. Hon debuterade som författare 2010, och har gett ut tre självbiografiska böcker. Centralt i böckerna är flyktingproblematiken. I Nästa år i Berlin handlar det om modern, i den ovanstående boken om hennes bror Bruno, som blev krigspilot i andra världskriget, satt i rysk/sovje-tisk fångenskap till Stalins död 1953. I flyktinglägret lärde han känna Dino, en rumänsk musiker. Sedan de frigivits följer Bruno Dino till Bukarest, förälskar sig i hans vackra syster Nadja och gifter sig och får sonen Jakob. Nadja var konstnär medan Dino blev pianist och kompositör. På ett varsamt språk blottlägger Seeberger flyktingproblema-tiken och förföljelsen av oppositionen, av diktatorn Ceaucescus hemliga polis Securitate. Dino hamnar i polisens våld på grund av sin homosexualitet. Han förvägras arbete som musiklärare i komposition, då hans moderna musik ogillas av diktatorn och hans hustru, ”med de kalla ögonen”. (Jordbävningen 1977.) Han får arbeta som vaktmästare och städare, han misstänkliggörs som tyskvän, och det hela slutar med att Nadja tar sitt liv i badkaret (eller blir mördad), därefter gör hennes överklassmor samma sak, och att de två vännerna, med lille sonen Jakob, 1975 flyr Rumänien genom att simma på natten över Donau, där Bruno, Dino och sonen hamnar i Bayern för att bo i München. Bruno får arbete som trädgårdsmästare, Dino som musiklärare. Den musik han komponerar blir aldrig lanserad, även om den tyske sångaren som varit hans älskare framför några av hans sånger. Vi får följa Astrid på hennes jakt efter Bruno, hennes morbror. Hon letar i Bukarest, träffar grannar, bl.a. Dimitrij som satt i samma fångläger och nu har bytt namn till Hannes Grünhoff, hon får historien berättad i små pusselbitar, och träffar en tysk sångare, som var förälskad i Dino, som var lika vacker som sin syster. Får höra hur Uranuskvarteren i Bukarest revs med sina gamla vackra hus för att Ceaucescu skulle få bygga sitt enorma luxuösa palats, vid Enhetens boulevard. Hans storhetsvansinne. Till slut får hon napp och kan intervjua Jakob i München. Det är hjärtskärande och vackert skrivet om vansinnet i kommuniststaten, och vemodet i att vara flykting i ett annat land. Stilen motsvarar inte riktigt den poetiska hos Gabriela Melinescu, men har ändå stora kvaliteteter. En gripande minnesbok! Vackra bilder: De flygande pelikanerna i Donau-deltat vid Svarta havet. Musiken: Winterreise, Bachs Goldberg-variationer. Mellan Dino, Bruno och Nadja uppstår ett triangeldrama: Dino, som ser ut som Chopin, älskar Bruno sedan tiden i fängelse, men Bruno föredrar att gifta sig med Nadja i Rumänien när hon blir gravid med en tillfällig bekantskap, en västtysk gift konstkritiker som är 14 år äldre. Men hennes förhoppningar att få börja en konstnärskarriär i Västtyskland grusas snart, i Rumänien får hon bara göra harmlösa illustrationer i barnböcker och liknande. En bok med många olika plan. Mycket intressant.
Brenda Navarro: Aska i munnen (2022, övers. Hanna Axén)
En frisk uppgörelse med Spaniens flyktingmottagande, arbetsinvandrare, rasism och antifeminism. Handlar egentligen om berättarens bror Diego. De har vuxit upp i Mexiko hos mormor och morfar, mamman arbetar sedan många år på ett äldreboende i Madrid och skickar hem pengar. Påminner lite om den chilenska Rent hus (se tidigare recension) men stilen är bättre och friskare. En ruskig bild av ett Mexiko i klorna på knarkkartell-erna, och deras krig mot polis och militär. (Man kan jfr med skildringen av det student-radikala Mexiko på 1970-talet av Roberto Bolaño.) Människornas förtryckta feghet och rädsla. Men efter att Diego och hans syster emigrerat till Spanien (men inte får medborgarskap) blir det inte bättre: de mobbas i skolan, berättaren lider av ständigt dålig mage och problem med hörseln, sedan mormor en gång slog henne med en soppsked så att hennes ena öra demolerades. Diego har fantasi, förmodligen en diagnos, och får ingen ordning på sitt liv, deras mor är inte överdrivet förtjust i de båda barnen. Det slutar med att han begår självmord, och boken är berättarens uppgörelse med sig själv, brodern, modern, det mexikanska och spanska samhället. Den amerikanska indiepopgruppen Vampire Weekend spelar en stor roll i boken. Berättaren arbetar med att passa barn, som cykelbud, och utnyttjas som hembiträde (jfr med Rent hus). Tragiken med att lämna barnen hemma (i ett annat land) understryks. Berättarens förhållande med spanjoren Tomás, som hon lurar att hon skriver en akademisk uppsats och är vegan, tills hon blir avslöjad. Hon kallar sig själv och Diego för ”trasiga”. I klassen kallas de nedlåtande för ”panchitas” (av Pancho Villa, revolutionsledare i Mexiko). Barnen trivs inte i Spanien, men det gör mamma, som här slipper känna sig kontrollerad av make, familj, släkt och vänner. Diego mobbas i skolan och hamnar i slagsmål. Han verkar inte vilja företa sig någonting, verkar snarast sorg- och orkeslös, lite gamäng fast utan någon större vilja. Sedan en flicka han var ihop med gjorde slut förändras han och blir inåtvänd, grubblande och snar till bråk. Han faller alltmer utanför ramen. Ibland känns det som en tonårings monolog, ungefär som Salingers Räddaren i nöden. Berättaren bor i Barcelona (Diego och modern i Madrid) och umgås med de intellektuella ”kusinerna” men känner sig (med sin enkla bakgrund) utanför. Till slut brister det för henne, och hon skäller i boken ut allt och alla med det grovaste vokabulär. Hon skäller ut Diego för att han stjäl, fast hon gör det själv. Samtidigt dödas flera av hennes vänner i Mexiko city av militären. Kartellerna svarar med att halshugga ett antal militärer och hänga upp dom från en bro.
Förf. är född i Mexiko 1982 men bor nu i Spanien. Hon lyckas förena protest-skriften med en skönlitterär ”plot” på ett framgångsrikt sätt. Hon har uppmärksammats stort i Spanien efter två romaner. Skulle också kunna passera som ”ungdomsbok”, möjligen undantaget för det ibland grova språket. Och hon skriver upprört om kvinnomisshan-deln i Mexiko, som bl.a. drabbar hennes moster, som trots att hon misshandlats svårt av sin make, skickas tillbaka till honom av sina föräldrar, som menar att hon ”får skylla sig själv”. Man förstår varför så många unga outbildade män blir militärer: det är ett fast, stadigt jobb, med regelbunden lön. Men berättaren förstår också till slut varför Diego tar sitt liv. För vad är det för ett liv som bjuds honom i Spanien? I Mexiko? Hon skäller ut honom för att han bara flyr från allt, men älskar honom samtidigt för allt de varit med om gemensamt och vad han betytt för henne. Hon kommer på att mamman i många år varit ihop med en man i Spanien utan att berätta om det, att hon beklagar sig för allt (som alla mexikaner, säger deras spanska bekant Jimena), är koleriskt grälsjuk, och bara lönearbetar så mycket som möjligt för att skingra alla hemska tankar. En ”uppgörelsebok” med ett kärnfriskt språk, om kvinnor ”på gränsen till ett nervsammanbrott”.
Jean-Baptiste Andrea: Vaka över henne (2023, övers. Ulla Linton)
Förf. (f. 1971) är fransman som jobbat som regissör och manusförfattare i Frankrike och USA. Han debuterade 2017, och denna roman vann 2023 det finaste franska litteraturpriset: Prix Goncourt. Man förstår varför: det är en episk roman med breda penseldrag som skildrar den italienske skulptören Michelangelo (Mimo) Vitaliani. I Italien kallas han för ”fransmannen” eftersom hans föräldrar bodde i Frankrike, där han var född, 1904. Efter faderns död blir han uppfostrad av en släkting, farbror Alberto, som är stenhuggare, en alkoholist som misshandlar pojken och hindrar hans karriärambitioner. I Piemonte i norra Italien, nära Turin och Florens, lär han känna den intelligenta och levnadsglada lilla grevinnan Viola Orsini. Hennes dröm är att bli pilot och att kunna korrespondera med döda på kyrkogården. Hennes bästa vän är en stor björnhona. Men hennes familj hindrar deras vänskap och det slutar med att Viola, sedan hon ska giftas bort med en tysk adelsman, hoppar från slottets tak och skadar sig allvarligt. Deras kärlekshistoria är gripande och bra skildrad. Samtidigt breder fascismen ut sig över Europa, som både Orsinis och andra italienare är smittade av. Vitaliani är kortväxt (men inte ”dvärg” är han noga att påpeka) och han blir allt mer känd som skulptör. Hans storverk är en Pietá som är så tematiskt avancerad att den placeras i källaren i ett kloster i norra Italien, där berättelsen slutar 1986 när skulptören dör. Han har tillbringat sina sista 40 år med att vaka över sin Pietá, som många katoliker skulle vilja förstöra. Det blir som en blandning mellan Da Vincikoden och Rosens namn, utan att mena detta som kritik. Titeln på boken känns tam, den franska titeln är ”Ikonoklasten” (bildstormaren), men det är en bok man gärna sträckläser, oerhört välkomponerad. Plus för en bra översättning.
Mariette Lindstein: Lång väg hem – mina 25 år i sekten (2024)
Författaren, född 1958, gick som 20-åring med i scientologikyrkan tillsammans med sin pojkvän Morgan och dennes bror Johan. I sekten i Malmö, sedan Köpenhamn, träffade hon maken Billy. Snart fick de sonen John. Hon hade konstnärliga sidor, spelade piano, läste, målade tavlor. Två saker fick henne att söka sig till scientologin: Hon fick en uppgift i livet, och slapp oroa sig över ”allt hemskt som hände i världen”. Hon steg snabbt på karriärstegen och fick chefsbefattningar, särskilt sedan hon flyttat till högkvarteret i Kalifornien. Hon arbetade jämnt, fysiskt arbete (som medlemmarna gör gratis) parat med chefskap, och hann aldrig egentligen reflektera över vad hon gjort. De pengar de förtjänar går oavkortat till ”kyrkan”. Ledarna använder vita uniformer, ungefär som i flottan, som var L Ron Hubbards förebild inte minst organisatoriskt. Den ledande internationella organisationen kallas ”Sjöorganisationen”. Den är militäriskt uppbyggd. Att hon blivit lurad inser hon först långt senare. De flesta som upptas som medlemmar är unga i 20-årsåldern. ”Missionärerna” bär ”vita uniformsjackor med guldsnoddar över bröstet och ordensband under bröstfickorna, vita kaptensmössor”. De kallas in när något inte fungerar i en lokalgrupp. Övertalningarna kallas ”auditioner”, eng. auditions, och är muntliga. Man har ”lögndetektorer”. Fysiska straff förekommer inte. Man ”bekänner” istället, ”avbördar sig” och får hjälp till ”korrigering”. Och hon erkänner: ”människor är löjligt lätta att kontrollera”. Men allt hon gör är för mänsklighetens bästa, trots att scientologin är mycket mera som ett stort företag som genererar pengar, än en religion, som löst bygger mycket på hinduismens tanke på ”återfödelse i en annan kropp”.
I Malmö blir hon chef för marknadsföringen. Sexuella relationer mellan medlemmarna är vanliga, men ”otrohet” utanför äktenskapet tolereras inte. Allt utgår från att man köper nya kurser och ”auditering” för dyra pengar. När organisationen anklagas kallar man det ”häxjakt” på religionen och kallar in en stab av advokater. Sonen John omhändertas av organisationens barnomsorg, och kan därför kvarhållas om modern skulle fly. Bedövning vid födseln rekommenderas inte. Men Mariette följde inte rekommendationerna i det fallet. Alla droger är förbjudna, utom kaffe och cigarretter. Allt handlar om organisationens kontroll, man åtföljs hela tiden av en ”kontrollant”, som ovanför sig har en ny ”kontrollant”, o.s.v. På så sätt skiljer sig organisationen inte från den i Nordkorea eller forna DDR, eller en vanlig kristen sekt. De som arbetar i Kalifornien sliter dag och natt, har inga egna pengar, och får lön efter prestation. Inbördes tävlan uppmuntras. De som slarvar straffas med exercis som att sopa golv, skura toaletterna med tandborste, löpträning dag och natt, eller förvisning till ett fängelseområde med usel mat och enkla förhållanden. Självmord förekommer.
Mariette tänker ofta ”har jag kastat bort mitt liv?” men kommer alltid fram till att allt slit är värt tillfredsställelsen att göra ”något viktigt för mänskligheten”. På den internationella ”basen” i Kalifornien, som ligger ute i Nevadaöknen, fortsätter Mariette att stiga i graderna, på ytan demokratiskt (alla, även chefer deltar i det fysiska arbetet med att måla och laga byggnaderna), där jobbar mellan 700 och 800 medarbetare. Snart är hon ”livegen”. Hon jobbar med marknadsföring, inspelning av reklamfilm och videor, och sköter den ekonomiska organisationen. Man ansvarar för program som Narconon, ett avvänjningsprogram för missbrukare som används generellt i hela världen. (Hubbard själv bodde, enligt ryktena, på en ranch i Kalifornien.) Det fungerar som ett stort japanskt företag, där personalen tas om hand, men inte har någon egen frihet (eller fritid). Man skänker sitt liv åt företaget och kan jobba hur mycket som helst. Man övervakar sina anställda, berömmer dom, månar om dom som sköter sig, eller skäller ut dom som missköter sig.
Hubbard (1911-1986) började som författare av kiosklitteratur som western och science fiction och ska ha publicerat över 1 000 texter. Hans filosofi publicerades 1950 i boken Dianetik. Den bygger bl.a. på alternativ medicin och mental frigörelse, en tidig form av ”new wave”. En av hans inspiratörer var Alistair Crowley, som sysslade med svart magi och ockultism. Hans liv har förhärligats av rörelsen i ett uppslagsverk i 16 volymer! Hans son Ronald DeWolfe har dock sagt att Hubbard bara var intresserad av ”pengar, sex, sprit och droger”. Efter hans död 1986 övertogs ledningen av rörelsen av David Miscaviage och hans hustru Ruth. Nu börjar Mariette tvivla på sin övertygelse. DM driver personalen hänsynslöst, använder även fysiskt våld och råskäller som en bandhund när saker går honom emot. DM skapar en ny ledningsorganisation, Religious Technology Center. Han kan ena dagen höja Mariette till skyarna, andra dagen skälla ut henne och degradera och förpassa henne till basens fängelseområde. Han ägnar sig åt Management by Fear, och är helt omöjlig att avläsa. Ingen som inte är dödssjuk vågar lämna arbetet.
Mariette förlorar kontakten med sin make Billy, får sällan träffa sonen John, och börjar fundera på att hoppa av. När hon träffar Dan, som tänker samma sak, lyckas de fly med en lokalbuss som stannar utanför området. De förföljs i flera veckor av organisationen, men då de inte verkar vara hämndlystna mot Scientologin så lämnas de tillslut åt ödet, även om Mariettes dator ofta hackas för att kontrollera vad hon skriver. Det visar sig att sonen John, liksom många andra, också hoppat av.
Boken är spännande som en thriller och förhållandevis välskriven. ML är ofta föredragshållare om sektbeteende, och har skrivit flera böcker om den fiktiva sekten på Dimön.
De hemliga breven, korrespondensen mellan Jan och Janken Myrdal, Alva och Jan, Kai Fölster och Jan Myrdal (2023). Redigerade av journalisten och filmaren Bosse Lindqvist.
”De hemliga breven – titeln syftar på brev mellan Alva och dottern Kaj, som Jan försökte spåra upp och destruera – är sorglig läsning. Jan Myrdals sanning, som nog bara innehåller enstaka spår av sann sanning, blev i hög grad föräldrarnas eftermäle. Då är det väl rimligt att Jans son – och indirekt hans mamma – får vara med och påverka eftermälet om Jan Myrdal.”
Kalle Lind, Helsingborgs Dagblad
I boken framstår Jan Myrdal som en skurk. Han säger upp bekantskapen med föräldrarna, med sonen Janken, han utnyttjar människor, både ekonomiskt och psykologiskt, han slirar på sanningen i sina böcker om asiatiska länder som Kina, Afghanistan, Indien. Han kan aldrig erkänna ett fel, han stöder in i det sista diktatorer som Mao Zedong och Pol Pot i Kambodja. ”Ändamålet helgar medlen”. Mycket av hans förakt för ”vanliga människor” som saknar genialitet verkar komma från hans far Gunnar, med vilken han var djupt oense, men ändå liknar på många sätt (min analys). Den som kom emellan far och son var Alva, som också såg barnen komma i andra hand gentemot den egna karriären. Hon ångrar sig på äldre dar men på frågan om hon skulle göra om samma misstag svarade hon: ”Ja, förmodligen. Mot bättre vetande.”
Katarina Wennstam: Döda kvinnor förlåter inte (2023)
Journalisten KW har skrivit och rapporterat mycket om kvinnomisshandel och feminism. Den nya historiska deckaren går i samma spår. Det är nyårsafton 1896, och en död kvinna hittas på en gård på Södermalm, tillsammans med ett aborterat foster. Det är ämnet på boken, där fyra kvinnor, boende i huset, tillsammans lyckas lösa mordet. Jag fann boken tung och seg, där handlingen knappt förs fram alls på de 100 första sidorna. Tummen ner alltså.
Ilmar Taska: Mannen i bilen (2016, övers. Heidi Granqvist)
En estnisk författare, romanen utspelas under efterkrigstiden när Estland är ockuperat. Mannen i den eleganta Pobjeda-bilen är agent och försöker knyta olika personer till sig i Tallin för att utnyttja dem som spioner. En liten föräldralös pojke har huvudrollen, hans faster är en känd operasångerska som misstänks gå västs ärende då hon känner (och förälskat sig i) en brittisk diplomat. Hon lyckas till slut fly landet, men pojken blir kvar. En hyfsad bok, inte helt ointressant. Se vidare På stället flyg, av Jaan Kross, en storslagen politisk roman om hela Estlands historia från 1918 till 1990-talet.
Pascal Engman: Bestseller (2023)
En av Sveriges mest uppmärksammade deckarförfattare, i en habil berättelse om en polisromanförfattare som dör medan hans manus försvinner. Man tror att det innehåller en hel del avslöjanden om folk inom den undre världen. Han ska också ha haft kontakter inom den kriminella världen. Polisen Vanessa Frank åtar sig fallet tillsamm-ans med kollegan Martin Wester, vars bror en gång var nazist och som Martin har ett dunkelt och ouppklarat förflutet med. Sinnrikt.
Se även, Pascal Engman, Johannes Selåker: Skammens väg. Om prostitutionen i Sverige och Tjeckien. Spännande. Med Vanessa Frank och Martin Wester.
Susan Sontag: I Amerika (2002, övers. Rose-Marie Nielsen)
En tjock och lite seg roman som utgår från ett fotografi på en fest med ett teater-kompani i Polen slutet av 1879. Flera av skådespelarna emigrerar till USA och Kalifornien för att skapa ett sorts försocialistiskt bondekollektiv. De flesta ger dock upp efterhand, då bondelivet var svårare än de tänkt, och huvudpersonen, den vackra Marina Zalesjzowska, inleder en ny karriär som skådespelare/tragédienne i Sarah Bernards fotspår, i USA. Tjockt, och lite segt.
Lena Andersson: Studie i mänskligt beteende (2024)
Författarens senaste roman, en samlingberättelse om kvinnor som absolut inte vill ”hjälpa varandra”. Med sin blick för elak satir skildrar Andersson illvilliga kvinnor, baktalande kvinnor, makthungriga kvinnor, men också t.ex. en rysk lärarinna som lärt sig svenska, men får stånga sin panna blodig mot en formalistisk rektor på skolan i Sverige. Ganska typiskt LA som är en stor kritiker av hur det svenska folkhemmet utvecklats. Men hon skriver suveränt, med en satirisk briljans, jag tänker på t.ex. Strindbergs Giftas-noveller.
Karen Engelmann: Stockholm octavo (2013, övers Kjell Waltman)
Stockholm 1791. Revolutionens vindar drar genom Europa och även i Sverige börjar Gustav III:s makt att ifrågasättas. Emil Larsson är nöjd med att tillbringa sina dagar med att dricka och spela kort till den dag han inser att hans fortsatta yrkeskarriär som tulltjänsteman är beroende av att han hittar en kvinna att gifta sig med.
Hans vän fru Sparf, ägare till ett exklusivt spelhus och spådam, med både Gustav III och hans bror Karl som klienter, hjälper Emil genom att lägga en octavo åt honom en kortspådom som visar honom vilka åtta personer i hans närhet som kommer att förvandla hans drömmar till verklighet.
Full av förhoppning börjar Emil leta bland arbetare och adel efter sina nya vänner. Men föga kan han ana att det som till en början var en oskyldig lek så småningom kommer att leda honom till en annan mycket mäktigare profetia än den som anas i tarotkortens Stockholm octavo!
Och innan Emil hinner förstå hur allt gått till finner han sig högst involverad i de mordiska intrigerna kring Gustav III.
Författaren är bosatt i Iowa och har bott en period i Sverige som grafisk designer. Det är hennes debutroman och den är inte dålig alls. Lite för omsorgsfull om alla historiska fakta, orörlig, lite för lång och seg. Men för den rätte läsaren…
Marie N’Diaye, en franskspråkig författare, med rötter i Senegal. Maître Susanne, en 42-årig advokat, får besök av en man vid namn Gilles Principaux. Hon tycker sig känna igen honom men kan inte vara säker. Som tioårig flicka var hon hejdlöst förälskad i en fjortonårig pojke som skulle kunna vara han, men vad som egentligen hände då är höljt i dunkel. Blev hon utsatt för något sexuellt, som hennes far hävdar? Hon litar inte på sina egna minnen. Mannen förefaller henne obehaglig. Det Principaux vill ha hjälp med är ingen liten sak: att försvara hans hustru, som just har tagit livet av parets tre små barn.
Advokaten är svart, och hennes hembiträde, från Mauritius (som också tar hand om, och knyter an till hennes lilla dotter) likaså. Hon engagerar sig i hembiträdets förhållanden, . Slutet är lite obegripligt, handlingen också ibland, där hänger jag inte riktigt med.
Romanen heter Min är hämnden, 2023, övers. Ragna Essén.
Mohamed Mbougar Sarr: prisbelönt författare från Senegal, bosatt i Frankrike. Romanen Fördolt är minnet av människan, handlar bl.a. om en afrikansk franskspråkig författare vars roman ”försvann” på 1950-talet efter nedgörande rasistisk kritik. I sökandet efter den försvunna romanen och dess författare träffar huvudpersonen en rad intressanta personer, med anknytning till det fransk-afrikanska. En lite tungläst, väldigt ”fransk” roman men prisbelönt i Frankrike. Översättning Cecilia Franklin.
Mohsen Hamid: Exit väst. Pakistansk författare, bosatt i Storbrittannien. Om en man och en kvinna, förälskade, som flyr till väst, först Grekland, sedan England. Om vad det gör med deras relation. Om att öppna en ”dörr” och plötsligt befinna sig i Kalifornien, där de försöker bygga ett nytt liv. Om att vara flykting i hela världen. I boken Den motvillige terroristen skriver han om en muslim som långsamt utvecklas till att bli fundamentalist – terrorist! Intressant! (Översättning Molle Kammert Sjölander)
Niklas Natt och Dag: Ödet och hoppet (2024) I den nya boken skriver NND om sin gamla adelssläkt, en av de äldsta i Sverige. Om Magnus (Måns) Bengtsson Natt och Dag, som länge stod upprorsmannen Engelbrekt nära, men på sina släktingars uppmaning mördade Engelbrekt 1436. Död någon gång på 1470-talet. Stred länge om makten i mellansverige med ätterna Oxenstierna och Bonde, lagman i Närke. Deltog i riksmötet i Arboga 1435. Omnämns i den s.k. ”Karlskrönikan” (författad av kung Karl Knutsson Bonde). Medlem av riksrådet, bebodde sätesgården Göksholm utanför Örebro. Stod i opposition till kungen KK Bonde. Skänkte pengar till Alvastra kloster. Han kom inte att spela någon större politisk roll, och ätten inte heller efter 1500- talet. Boken får ses som ett äreminne över Måns Bengtsson, välskriven och intressant. Ett möjligt homosexuellt förhållande mellan Engelbrekt och Måns Bengtsson kommenteras inte, och anledningen till mordet förblir något dunkelt, men kan ha varit personligt.
Anna Schulze: Är det här jag? Författarinnan var musiker, violinist, och debuterade som författare 2006. I romanen börjar Iris på konstskola i Lund. Har förhållanden med män som trycker ner henne, och talar illa om ”kvinnliga konstnärer”. En habil bok, som man glömmer ganska fort.
Heltne, Johan: Det finns ingenting att vara rädd för. Beskriver hans uppväxt i Livets ord, och problemen med epilepsi. Han är god vän med Wera von Essen och har skrivit om hennes liv i Brasilien.
Larsson, Jenny: Jag har CP! Hon är en Influencer på Internet och har trots sin funktionsnedsättning kämpat hårt hela sitt liv för att bli accepterad, vilket hon också skriver om i boken. Man smittas av hennes ”jävlaranamma”!
Malin Ullgren: Förhöjningen (2024)
En välskriven fin roman, men ämnet – gammalt som gatan! 40-årig kvinnlig akademiker vantrivs i äktenskapet med 10-årig dotter (maken är läkare) och börjar en ”affär” med en 15 år äldre norsk författare. Några månader av ”förhöjning” av livskvalitén följer, tills mannens (han är notoriskt otrogen) fru upptäcker honom och han tvingas återvända till hustrun. Temat är alltså uråldrigt, och mycket vanligt förekommande i dagens ”kvinnliga” författarskap (jfr tidigare). Närmast tänker jag på Lyra Ekström Lindholms senaste bok Moral, eller snarare ”omoral”, Åsa Linderborgs barndomsskildring (i Ullgrens tillbakablickar) Mig äger ingen, eller Lena Kallenbergs I krig och kärlek, om en flicka som liftar med en lastbilschaufför till södra Europa, och blir förälskad i honom. Men Ullgrens roman, som fint skildrar kärlekens början och slut, har en sorts intellektuellt analysera-nde distans till allt som händer, som fjärmar läsaren, och ideliga hänvisningar till författare som Flaubert, D.H. Lawrence och James Baldwin gör att effekten försvinner. Att bokens jag, som växer upp i Göteborg, begår sin sexuella debut i ett bokantikvariat förbigås t.ex. snabbt. Ullgren vill ha mycket sagt, men boken har för få sidor. Ullgren är född 1973, verksam som skribent och översättare och har varit redaktör för den feministiska tidskriften Bang.
Not: Bokens peripeti är fint skildrad, när Roald och ”hon” ska träffas (de har grälat men försonats) och gå ut och äta i Paris innan de ska ha sin älskogsnatt. En violinist spelar Salut d’Amour av Edward Elgar, ”hon” beundrar sin norske älskare, blir lycklig och vemodig på samma gång, fast han bara säger plattityder, som hon tar som komplimanger – och så i nästa ögonblick ringer hans fru och står redan på flygplatsen och väntar, alldeles för tidigt. Hon propsar dessutom på att få träffa ”älskarinnan”, men det mötet hade kunnat skildras bättre. Sedan är det slut med den ”förhöjningen”.
Sara Gordan: Natten (2023)
En bra debut i ”vuxenklassen”. Gordon är översättare och lärare i kreativt skrivande/ litterär gestaltning, och sitter i Författarförbundet. Här skildrar hon förhållandet till dottern (fadern bor i Frankrike) som är tonåring och ute på nätterna. Gordon kan inte sova, rannsakar sig själv, ger sig ut på jakt efter dottern. Känsligt och välskrivet.
Andrew Walden: Jävla karlar (2023)
En väldigt rolig (och allvarlig) skildring av en säregen uppväxt i ett ”hippiekollektiv”. På ett år hinner sju olika karlar passera, från ”grönsakskungen” som är makrodynamisk vegetarian, och uppfostrar pojken med örfilar, men är rolig och pedagogisk när han inte är arg. En tjock raggare dyker upp, en prydlig ingenjör som bor i villa, en narkotikaleverantör som ”hälsar på” mamman ibland, o s v. Ackompanjerat av mamma och hennes kompis, storrökaren som pojken kallar ”Lilla molnet”, vars vanliga utlåtande är: Jävla karlar! En fantastisk debut som belönades med stora August-priset 2023.
Aya Kanbar: Aftongata (2024)
En 20-årig invandrarförfattare (föräldrar från Irak/Syrien) från Örebro, som kallats ett poetiskt ”stjärnskott” när hon debuterade som 17-åring med Hyperverklighet. I den här diktsamlingen går hon ut gymnasiet, förälskar sig i killar, är rädd att bli avvisad, känner sig befryndad med stjärnhimlen, ganska typiska tonårsmotiv som inte säger mig så mycket. Ett moget språk, men jag saknar lidelse.
Einar Kárason: Världsmästaren (2024, övers.: John Swedenmark)
Schackunderbarnet Bobby Fischer bodde sin sista tid på Island, ett av de få länder som då ville ta emot honom. Boken skriver utifrån Fischers egen ståndpunkt, utgår från triumfen vid ”århundradets schackparti” i Reykjavik 1972, då han besegrade den sovjetiske mästaren Boris Spasskij. Han blev amerikansk mästare bara 14 år gammal. ”Stormästare” blev han ett år senare. Redan 1965 ställde han upp i en turnering på Kuba, men fick inte inresetillstånd, men deltog via telefon/telegraf. Han var betraktad som ett geni, förmodligen med en diagnos, och en stor bråkstake, med utförliga krav på miljön där man skulle spela. I Reykjavik krävde han att få spela helt utan några kameror, som störde honom, och man fick spela i en ljudisolerad källare. Spasskij ställde upp på det, och förlorade. 1975 förlorade F VM-titeln, då det internationella Schackförbundet vägrade godta Fischers många krav på spelplats och mijö. Anatolij Karpov vann på w.o. men Fischer erkände sig aldrig besegrad. Fischer levde i Pasadena, Kalifornien, och sades delta i en högerextrem undergångssekt som bl.a. påstods vara förintelseförnekare. 1988 sökte han patent för en schackklocka, som idag används världen över. Han deltog i en schackturnering i Belgrad tillsammans med Spasskij, och bröt därmed mot USA:s bojkott av Jugoslavien/Serbien, och förklarades persona non grata av president George Bush Sr. Han levde periodvis i Ungern, Japan och Filippinerna. Han blev allt mer paranoid, kom att hata USA och dess regim, och gjorde antisemitiska uttalanden. Efter terroristattacken mot World Trade Center 11 september 2001 hyllade han terroristerna och USA drog in hans pass, och han arresterades i Japan och hotades med utvisning. Han ansåg att han hela tiden lurats på pengar och segerpremier och anklagade de ”judiska” bankmännen. Han ansåg att strålningen från TV gav skador på hjärnan, synen och könsorganen. Tillslut fick han asyl på Island. I boken skildras hans ensamhet och enstöriga eremittillvaro, där hans enda sällskap var chauffören Sóli och en stödgrupp på sju personer, varav han snart kom att betrakta flera av dem som fiender. Fr o m hösten 2004 och tre år framåt levde han i Reykjavik, men vägrade ta medicin eller vaccin, hatisk mot de stora multinationella medicinföretagen. Hösten 2007 avled han av njursvikt, sedan han vägrat motta dialys. Han levde 1943-2008. Han uppfann också en helt ny uppställning av schackpjäserna kallad Fischer Random Chess eller Fischer 960.
(En av dessa oförätter var att han inte kunde närvara vid moderns och systerns begravningar i USA på grund av inreseförbudet. Hans öde kan på många sätt liknas vid den geniale pianisten Glenn Goulds. Själv jfr han sig med det amerikanska schack-geniet Paul Morphy, en av sin tids främsta, som dog som en enstörig kuf bara 47 år gammal.)
Boken försöker skildra detta ur Fischers synvinkel, utan att blunda för hans många kontroversiella uttalanden. Men litterärt är den en bastard mellan skön- och facklitteratur, en genre som är svår att bemästra. Kárason är en av Islands mest kända författare och debuterade som lyriker 1979.
Nora Khalil: Yani (2022)
Yani är en kollektivroman om ungdomar från ”orten”, en plats som i medierna ofta förknippas med våld, drogproblem och gängkriminalitet. I Yani skildrar Nora Khalil stark vänskap, mellanförskap, saknad, sorg och samhörighet med varm humor och träffsäker samhällskritik. En utvecklingsroman om Rayan, i brytningstiden mellan högstadiet och gymnasiet, en kollektivroman om ungdomar i Botkyrka, deras livsvillkor och framtidsdrömmar. ”En stor berättelse som bjuder på såväl skratt som tårar och som stannar kvar i läsaren länge.” Nora Khalil är författare, född 1997 och kommer från Alby. Hon har varit finalist i Ortens bästa poet och har även tilldelats Tensta Konsthalls textpris. Föräldrarna kommer från Iran och Libanon. (Text från bokreklamen.)
Iman Talabani, svensk invandrarpoet och filmare, född 1999. Ursprung irakiska Kurdistan.
Balsam Karam: Händelsehorisonten (2018)
En både surrealistisk och symbolisk prosalyrisk berättelse om Milde och hennes mamma Essa som bor i slumstaden Utkanterna. De försörjer sig på att stjäla, tigga mat från restauranger och fruktförsäljare (mat som ändå skulle slängas bort) rensa stränderna från skräp, leta efter bortslängd mat på sophögarna. De har deporterats från stadskärnan, och skickats till en tältstad bredvid berget, men deras tillvaro kringränns allt mer av motorvägar, turisthotell och bensinstationer. Följden blir ett uppror som varar i två dygn, och slutar med att Milde grips, torteras, döms till döden, men räddas av en grupp vetenskapsmän som vill skicka henne i en rymdraket mot ”det svarta hålet”, varifrån hon aldrig kommer att återvända, som ett sorts vetenskapligt experiment. Det hela berättas i korta sekvenser där tidsföljden kastas om. Kåkstaden bebos bara av mödrar och barn, alla män och pojkar är upptagna av en tillvaro fylld av våld, vapen och droger. Det är kåkstadens mödrar och flickor som upprätthåller tillvarons värdighet ända tills även dom drabbas av diktaturstatens vrede och Utkanterna rivs för att bereda plats för en ny motorväg till turisthotellen. Milde offrar sig för kåkstadens mödrar och barn och blir en ny legend, förmodligen hopdiktad, en saga att berätta kring lägerelden på kvällen. Hon för därmed också hoppet vidare.
En ovanligt begåvad debut. Karam är född i Teheran (iransk kurd) 1983 och kom till Sverige som 7-åring. Hon är utbildad bibliotekarie och arbetar idag med konstnärlig litterär gestaltning vid Göteborgs universitet. 2021 kom en fortsättning på boken, Singulariteten. I bokens förord citeras den mexikanske rebelledaren Subcomandante Marcos. Boken vibrerar av kärleken till systerskap, mödrar och oskyldiga små barn. När Milde når det svarta hålet i sitt rymdskepp ska hon också passera ”ändligheten” och ”händelsehorisonten” och lösas upp i Intet. Det handlar också om flyktingar och papperslösa. Och att uppror kommer att fortsätta så länge hoppet finns kvar.
Guadalope Rivera och Marie-Pierre Colle: På fest hos Frieda Kahlo (1994, övers. Margareta Eklöf)
En ”coffeetablebook” skriven av en känd fransk kvinnlig journalist, och konstnären/ skulptören Diego Riveras dotter Guadalope. Prydd med fantastiska och färgglada fotografier. Frieda Kahlo y Calderón var född 1907 i Coyoacán. Som konstnär målade hon i en naivistisk folklig tradition. 1929 gifte hon sig med sin lärare, den 20 år äldre Diego Rivera. De var kända för ”det blå huset” där hon ordnade stora fester i folklig tradition med mat och dryck. Hon var även en känd keramiker. ”Tillsammans med sina tjänare kunde hon tillreda rikliga fester och måltider, utan någon större lyx.” Hon och Rivera var medlemmar av kommunistpartiet, som stödde den mexikanska revolutionen mot diktatorn Porfirio Diaz 1910-1929. I boken skildras maten från de mest kända festerna: födelsedagar, dop, nationella högtider och helgondagar. Det var traditionell mexikansk mat, baserad på bönor, majs, bröd, grönsaker, frukt, och chilikryddor. Ofta ur gamla familjerecept. Boken börjar med bröllopsdag i augusti, De dödas dag (allhelgona), jul, nyår, trettondagen, kyndelsmässodagen (Jesu dop i templet) och slutar med Friedas födelsedag i juli. Hon var påfallande vacker, men kunde inte föda barn efter en trafikolycka på en spårvagn som tonåring. Hon led också av polio och av ett ryggmärgs-bråck. Hennes mamma var av indiansk härkomst, fadern, fotograf, var född i Tyskland och kom som många andra tyska kommunister/syndikalister till Mexiko efter sekelskiftet 1900, t.ex. äventyrsförfattaren B. Traven. Fadern hade sex döttrar i två olika äktenskap. Kahlo avled 1954, den 20 år äldre Rivera två år senare. Hon var då starkt beroende av alkohol och smärtstillande medel och satt i rullstol. Ev. begick hon självmord (Rivera var konstant otrogen och hade flera barn med andra kvinnor. Han var den nya staten Mexikos främste muralmålare, och tillbringade även en tid som muralmålare i USA. ”Det blå huset” i Mexiko city är idag museum.) Idag är hon också erkänd som en inflytelserik konstnär. (Några år före sin död, mördad av en amerikansk stalinistisk ”torped”, bodde Lev Trotskij hos Rivera och Kahlo, och hade ev. ett kort förhållande med henne. Kan han så kan jag!)
Émile Ajar: Med livet framför sig (1975, övers. Bengt Söderbergh)
En litterär klassiker som även var före sin tid, inser jag vid omläsningen. Om den unge arabpojken Momo (Muhammed) som bor i Belleville hos den förra prostituerade överviktiga judinnan Madame Rosa, tillsammans med en grupp andra föräldralösa pojkar. Skriven av Momo själv, på ett särpräglat mycket speciellt språk, som vid 14 års ålder (fast man länge tror att han är 10) ser tillbaka på sina tio år tillsammans med den alltmer sjukliga och fetare madamen. Ett underbart språk, präglat av optimism, ordvrängande slang och ”svåra”, ibland helt missuppfattade ord i en härlig blandning. Har förmodligen påverkat svenska invandrarförfattare som Jonas Hassen Khemiri, ”Ett öga rött”, med flera. Författaren var östeuropeisk-judisk invandrare i Frankrike, och skrev under flera pseudonymer, varav denna och Romain Gary är de mest kända. När han 1977 fick Prix Goncourt visste fortfarande ingen vem Émile Ajar var. Året efter läste han dock i Uppsala ur sin nya bok Kung Salomos ångest! När denna bok utkom i En bok för alla-serien fanns iaf ett foto av honom, men fortfarande inget namn utom några pseudonymer! Idag känner de flesta till vem han var, en av Frankrikes mest kända författare, som levde 1914-1980.
Anne Applebaum: Autokrati AB. Diktatorerna som vill styra världen. (2024, övers. Margareta Eklöf)
Den välkända amerikanska historikern, född 1964, var politisk journalist innan hon började studera rysk/sovjetisk nutids-ekonomisk historia och statskunskap (Yale, London school of economics, Oxford). Hennes storsäljare handlar om de sovjetiska fånglägren i Gulagarkipelagen (2004 års Pulitzer-pris.) Om den ukrainska hungersnöden 1929 skrev hon i Röd hungersnöd. Boken är tillägnad ”optimisterna” och behandlar de stormrika sovjetisk-ryska miljardärerna efter murens fall 1989. Den handlar om kommunismens omvandling i kapitalistisk-auktoritär anda. ”Maktmänniskorna som styr i Ryssland, Kina, Iran, Nordkorea, Venezuela, Nicaragua, Bolivia, Kuba, Syrien (dock ej nu längre?), Angola, Myanmar, Zimbabwe, Mali, Egypten, Belarus/ Vitryssland, Sudan, Azerbajdzjan, och kanske 30 ytterligare länder, drivs inte av socialistiska idéer utan av en gemensam strävan att beröva sina medborgare allt verkligt inflytande och all yttrandefrihet”. Ledarna bor i lyxiga palats, kör flygplan, båtar och bilar, har pengarna placerade i säkra bankkonton på Cypern, Kanal- eller Kajmanöarna, och organiserar sig ofta gemensamt. De knyts ihop av affärsuppgörelser om olja och kolbaserad energi, som utformats för att smita från skatt och sanktioner, och ”hjälper varandra att bli rika”. Härskarna i dessa länder kallar västdemokratierna för ”imperialistiska” och ”skendemokratier”. Redan Hitler och Mussolini kallade sina länder för ”riktiga folkdemokratier” medan Mao Zedong varnade för ”ultrademokratier” (västerländska) i ”Maos lilla röda”, som diktaturen i Burma/ Myanmar lutar sig emot, stödda av Kina, liksom Vietnam. Men hit borde förstås också räknas högerdiktaturer som i Mellanamerika eller militärt styrda som Indonesien, Thailand, eller flera afrikanska militärdiktaturer. Om dessa skriver dock inte Applebaum. Hon skriver mycket om kriget i Ukraina, som Putin kallar ”antiimperialistiskt” och inriktar sig mycket på språkbruket, understödd av ekonomiska siffror. Ryssland har fått krigsstöd av Kina, Nordkorea, Belarus, Iran, Eritrea, Zimbabwe, Mali och Centralafrikanska republiken, där Sovjetstyrda Wagnergruppen varit aktiv. Handelsstöd har man fått från bl.a. Georgien, Turkiet, Indien, Kirgizstan. ”Girighet är kittet” skriver AA. En president som Clinton trodde fortfarande på samarbete med Ryssland för ”humanitärt intresse”, medan presidenter som Reagan var emot. Samtidigt köper ryska miljardärer som Abramovitj och Marina Granovskaja fotbollsklubben Chelsea, Chodorkovskij det sovjetiska oljebolaget Yukos, och Elena Baturina (gift med Moskvas borgmästare Jurij Lutjkov) en väldig herrgård utanför London. Den för upprepade fall av misstänkt våldtäkt, den egyptiske finansmannen Muhammed El-Sayed köpte anrika varuhuset Harrods i London. Thailands förre premiärminister Thaksin Shinawatra ägde bl.a. fotbollsklubben Manchester City. Dessa superrika bildar en sorts ”kleptokrati”. Argumenteringen är oklanderlig, Appelbaum skriver intressant och enkelt. (Chelsea var en London-klubb på fallrepet som Abramovitj pumpade in pengar (”whitewashing”) i tills den var en av världens mest framgångsrika. Efter frysning av ryska pengar som följde på Ukrainakriget avgick Abramovitj efter 19 framgångsrika år som Chelseas ordförande. Han har senare engagerat sig starkt i fredsförhandlingar i Ukraina, och har president Zelenskys röst.)
Daniel Hjorth: Kakafoni (1984, ill. av Henrik Tikkanen)
En oerhört lärd bok som jag trodde handlade om Österrike-Ungerns nedgång åren före 1 världs kriget. Författaren (1931-2020) var bokförläggare från Lund (Aldus/Bonnier Alba), chefred. för BLM, skribent i DN och SvD. Daniel Hjorth har skrivit flera böcker om författare i Österrike-Ungern och här dyker de alla upp: Kafka, Robert Musil, Goethe på kurort i Tjeckien/Böhmen, tjeckiskan Božena Nemecová, Rainer Maria Rilke, Hermann Broch, Karl Kraus, Josef Švejk (”den tappre soldaten”), Elias Canetti, den undersökande journalisten och socialisten Max Winter, Kazimir Rezeda i Budapest, Ferenc Molnár, masochisten Leopold von Sacher-Masoch från Lemberg (Lviv), Georg Trakl, Ricarda Huch, James Joyce i Trieste (en gång en av ÖU:s italienska besittningar, och dess största hamn till Medelhavet), Italo Svevo, Miroslav Krleža, kroatisk författare. Många namn, oerhört välskrivet, men också lite tröttande i längden på grund av så många ”digressioner” (utvikningar med namn och orter). (Österrike-Ungern var dubbelmonarkin som under den gamle kejsaren Franz Josef I (f. 1830, kejsare 1848 efter upproret i Ungern, krönt till kung av Ungern 1867, död 1916) också innehöll Böhmen-Mähren, Kroatien, Slovenien, ett kort tag också Bosnien-Herzegovina, Transsylvanien (Rumänien), Galizien (Polen), Vojvodina (Serbien), Sydtyrolen/Trentino/Bolzano/Lombardiet och Milano/Turin/Bergamo (Italien). De italienska besittningarna förlorades redan 1866 vid Italiens enande. Det övriga imperiet upplöstes efter första världskriget, som startade när tronföljaren Franz Ferdinand mördades med sin hustru av en bosnienserbisk anarkist 1914 i Sarajevo. Ur det mångkulturella väldet uppstod Polen, Tjeckoslovakien, Jugoslavien, Rumänien och Ungern, och Österrike blev som skrovet av en uppäten kyckling ett av Europas mindre länder.
Kungakröning i Budapest 1867, Franz Josef I med den populära kejsarinnan Elisabeth (Sisi)
Nina Haratisjvili: Bristen på ljus (2023, övers. från tyska originalet Ebba Högström)
Fyra flickvänner, berättaren Keta, den livliga och äventyrliga Dina, den försiktiga och ordentliga Nene och deras kompis Ira. De växer upp i Tblisi i Georgien som grannar i ett fyrkantigt hus runt en gård. De återförenas i nutid i Bryssel i samband med en utställning av Dinas berömda fotografier från 1991 vid kommunismens fall. Efter det följde tio år av inbördeskrig, då regionerna Abchasien och Sydossetien bröt sig ur, med ryskt stöd. 2003 avsattes den ryskvänlige presidenten Edvard Sjevardnadze, och valet vanns av finansmannen Mikael Sakasjvili. 2008 var ett kortvarigt krig där utbrytarregionerna åter fick stöd av Ryssland. Valet vanns av partiet Georgisk dröm, som stöddes av oligarken Bidzina Ivanisjvili. Idag har Ryssland åter vunnit inflytande i Georgien, trots folkliga protester. Den 20-åriga författaren Nino Haratischwili (tysk stavning) bor idag i Berlin och skriver på tyska. Denna stora roman (680 s.) om de fyra flickornas (”de fyra musketörerna”) uppväxt i Tblisi har blivit en georgisk klassiker, även om jag inte helt håller med epitetet ”den tyska samtidslitteraturens superstar”. Jämfört med Jenny Erpenbeck t.ex. tycker jag hon är tungfotad och alltför opoetisk. Här behandlas politiska frågor såväl som de fyra flickornas olika kärleksbekymmer. Några av dom umgås med pojkar som är närmast kriminella, med en kvinnosyn som är misogynisk. Keta kallar Dina ”min våghalsiga vän”, hon som alltid ledde deras utflykter i huvudstaden i slutet av 1900-talet. ”Frihetskänslan” som följde av kommunismens fall i Georgien. De möter sina pojkvänner, som föräldrarna inte godkänner, i t-banans tunnlar. Särskilt Nene är hårt hållen. Hon är alltför romantisk enligt Keto, Ira alltför snusförnuftig. Keto slits själv mellan dessa ytterligheter. Men mest beundrar hon Dina. Keto blir själv konstnär, Ira jurist, Nene framgångsrik inom finansvärlden. De har med tiden glidit ifrån varandra, ja några rentav fiender. Hemma präglas dagarna av gräl mellan Farmor (som undervisar i tyska och är schackgeni) och Mormor (lärare i franska och mer romanstiskt lagd) som är oense om allt. Föräldrarna är välutbildade, Ketos far lärare i fysik och jazzentusiast. De tar dans- och musiklektioner. Allt registrerat av Dinas kamera. Ira tvingas av sina föräldrar att gifta sig med den tråkige våldsbenägne Otto. I själva verket älskar hon den känslige Saba. Kurden Tarik som de umgås med blir mördad, och Ketos bror hamnar i fängelse. Unga män formerar små arméer som slåss med varandra. Staden tas långsamt över av kriminella. Även Ketos pojkvän Levan visar sig vara likadan. Många flockas kring den opportunistiske statsministern Gamsasjurdia. Alla lever på ingenting och får klara sig på det lilla som finns. (Jfr filmen om nektarinodlarna som gömmer en rebell i sitt uthus, eller Levan Akins filmer And then we danced, och Passage som handlar om situationen för homosexuella och transsexuella.) Situationen efter kommunismens fall präglas av våld och gängkonflikter. Konflikten mellan kvinnor och män, flickor och pojkar understryks. Dina dör, men hennes fotografier finns kvar, Iras älskare Saba blir ihjälskjuten. Slutet är tragiskt. En viktig bok, hur som helst.
(Det medeltida Georgien hade sin största utbredning under tidig medeltid, ca 1184-1213. Det styrdes av drottning Tamar, och nationaleposet ”Riddaren i tigerskrud” författades av Rustaveli.)
Ottessa Moshfegh: Hemlängtan till en annan värld (2017, övers. fr engelska Helena Fagertun)
En amerikansk författare, föräldrarna kroatiska och iranska invandrare, som hyllats för debutromanen ”Eileen” och romanen ”Ett år av vila och avkoppling”, som handlar om en kvinna som säger upp sig från sitt arbete och flyttar till skogen, som titeln anger. Hon är född 1981, men dessa ovannämnda noveller är deprimerande och handlar om de längst nere: tiggare, uteliggare, porraktriser, prostituerade, funktionsnedsatta, ungdom på glid, smågangsters, vilsna karaktärer, städare och gatusopare. Berättaren i första novellen är lärare som för låg lön undervisar i ghettomiljö. Hon hatar de fattiga ”zombierna” som bor där och vägrar umgås med dom. ”Dåligt kokain och supande” är ofta förekommande. Mr Wu bor i Kina och försöker förtvivlat få kontakt med en kvinna på den spelhall han ofta besöker. I Malibu i Kalifornien söker berättaren massor av jobb, och får tillslut jobb hos en man med stomipåse, som gräsklippare. Det är ett liv fyllt av tristess, skickligt återgivet i typiskt hårdkokt amerikansk stil, men lämnar mig bara deprimerad. En annan novell handlar om arbetslösa skådespelare, som också lever på existensminimum. En annan om en grupp förståndshandikappade som gör en utflykt, äter skräpmat och går på porrklubb. Bilden av USA kunde knappast vara värre, i ”Trumpland”. En hel del generaliseringar får man svälja, ungefär som i ”Resa till nattens ände” av Céline, eller Houllebeques misogyniska o rasistiska böcker. Det är realism, men det är inte roligt. Det påminner om Joyce Carol Oates, men har inte samma stringens.
Ola Larsmo: Jag vill inte tjäna (2009). Joyce Carol Oates: Snitt (2024, övers. Fredrika Spindler)
Två romaner om läkare, som inte faller mig riktigt i smaken. Larsmos roman är inträngande och kunskapsrik om en stadsläkare i Uppsala på 1880-talet som bl.a. har till uppgift att medicinskt kontrollera de prostituerade i staden. Han fäster sig särskilt vid en Sara Kristina, som han ägnar stor tid åt att återuppväcka från hennes förödmjukande tillvaro. Det är skickligt skrivet, noggrant researchat men inte särskilt spännande. De övriga läkarnas ytliga behandling av de prostituerade flickorna är kritiskt granskat. Liksom polisens. Några av flickorna äter nålar för att begå självmord. Den radikale läkaren Knut Wicksell predikar barnbegränsning. En sorts ”dokumentärroman” med psykologisk touche. Tänker lite på Lars Andersson. Det var den sista romanen innan Larsmo började skriva sina ”amerikanska romaner” som innebar hans stora genomslag.
Den oerhört produktiva Joyce Carol Oates (f. 1938) går i den senaste boken Snitt riktigt ner i äckelgenren. Det handlar om läkaren Silas Weir som behandlar generiska sjukdomar och olika ”felväxter” i den kvinnliga kroppen. Han får en tjänst på New Jersey State Asylum for Female Lunatics, där han fritt får ägna sig åt kirurgiska experiment med de mentalt och fysiskt sjuka kvinnorna. Det är en gräslig roman där Oates frossar i särskilt kvinnornas underliv där Weir gräver sig in, övertygad om att deras mentala sjukdomar sitter i underlivet! Skickligt och provokativt skrivet i stil från Dickens (romanen utspelas på 1850-talet och är en riktig skräck-historia). Weir har en älsklingspatient, Bridget, som han får ett särskilt förhållande till, som nästan kan liknas vid kärlek. Oates tillägnar romanen Bridget och hennes ”medsystrar”. Inte någon av hennes bästa.
Eduardo Halfon: Canción (2021/2024, övers. Hanna Nordenhök)
Förf. född 1971 i Guatemala, men familjen är judisk och hans farfar, som tillägnas boken, var handelsman i Beirut. Han bor i Berlin och debuterade 2003 och är en välkänd spanskspråkig författare. Denna korta, eleganta lilla roman, behandlar förstås författarens egen ”hemlöshet” med Thodor Kallifatides ord: ”En man utan [minst] två länder”. Han är inte arab utan jude, och på hans farfars tid fanns inte Libanon som stat, utan var en del av franska Syrien. Själv har han aldrig varit i Beirut. Det börjar med att Halfon åker på en konferens för ”libaneser” i Tokyo. En livlig diskussion utspinnes genast om vem som har rätt att kalla sig ”libanes”, och Halfon vidgar diskussionen till att handla om nationalism, inskränkhet, och religion. Hans prosa präglas av humor och eftertänksamhet. Som när han nämner att han ju är en centralamerikansk, la- tinamerikansk författare, men också kallats ”polsk” (av en bokhandel i Barcelona) och ”fransk” när han bodde i Paris, och ”amerikansk” när han bodde i USA. Hans chaufför i Tokyo ser ut som en ”sprickfärdig vattenballong”. Under hela 1900-talet har släkten flytt från olika krig, från Libanon, från Guatemala, från Frankrike och Tyskland. 1917 tog hans farfar familjen från Beirut till New York. I Guatemala startade han en lönsam textilimportfirma och blev en av huvudstadens rikaste. Han kördes av en chaufför i en gräddvit Mercedes. Detta medförde att han också kidnappades av gerillan när inbördeskriget mot diktaturen inleddes 1965. Huset doftade av eucalyptusträd och kokerskan hade fått lära sig arabisk-mellanöstern-mat. Stilen kan påminna om två andra ”hemlösa” författare: Elias Canetti och nobelpristagaren Gurnah (med sin indisk-arabiska-afrikanska bakgrund). Andra i släkten talar ”ladino” som härstammar från de spanska judarnas språk på 1500-talet. Andra bor i Thessaloniki, andra i Buenos Aires. Deras gamla farbror Salomon spår i kaffesump.
Canción betyder sång på spanska. Men det är också namnet på den bödel och torterare som är med och kidnappar författarens farfar. (Canción mördas själv i Mexiko city 1971 sedan han iscensatt morden på en amerikansk och en tysk ambassadör i Guatemala.) Den unge Eduardo tvingas 1989 eftersöka dokument om sin farfar hos militären i Guatemala, en procedur full av förödmjukelser. Efter en rejäl summa pengar blir farfadern frisläppt 1967. ”Canción” är liksom sina soldatkollegor i specialplutonen en ”dödsmaskin” men också en god sångare, med ett godmodigt barnsligt ansikte som en kerub, som också arbetat som slaktare. Halfon ger oss också bakgrunden till det långa inbördeskriget i Guatemala 1954-1996. Han berättar om den vackra Rogelia Cruz (som tävlat i Miss Universum och läst arkitektur), och Edmundo Hernández, som såg ut som Marcello Mastroianni. Båda var aktiva i gerillan. Militärrevolutionen som störtade den reformvänlige presidenten Jacopo Arbenz 1954 iscensatt av företaget United Fruit (bananer, apelsiner, ananas mm.). Den lilla behändiga boken är fylld av minnen och spännande berättelser från ett innehållsrikt liv.
Sofi Oksanen: Utrensning (2008, övers. Janina Orlov)
Oksanens prisbelönta bok, översatt till många språk, handlar och bygger på hennes mormors liv i västra Estland. ”En sensommardag i en avbefolkad estnisk by”. Systrarna Aliide och Ingel är bonddöttrar och väldigt olika. Ingel är den som lyckas med allt, populär och omtyckt, även att erövra den stilige Hans Pekk, som båda systrarna är förälskade i. Aliide gifter sig i ren protest med Martin Truus, som jobbar för den sovjetiska administrationen i byn, och blir därför impopulär och avhånad. Hans är engagerad i motståndsrörelsen, och i många år håller han sig gömd hos Aliide och Ingel. Båda två och Ingels dotter Linda blir arresterade av sovjetregimen, torterade, våldtagna, men berättar inte var den älskade Hans finns. Aliide försöker närma sig honom, men utan att lyckas. Hon ser med Martins hjälp till att Ingel och Linda deporteras till Sibirien, men det gör bara Hans ännu mer olycklig. Kärlek i en svår och brutal tid (jfr Kairos). Det hela slutar inte lyckligt. 1992 när Aliide är gammal och desillusionerad, får hon ta hand om en prostituerad flicka, Sara, som flyr från sina hallickar i Tallinn. Det visar sig att Sara kommer från Vladivostok och är dotter till Ingel. Så knyts det ihop i denna storslagna roman där vi får tränga in i Aliides mörkaste vrår, när hon anger sin egen syster för att få ha Hans för sig själv. Det är storslaget berättat. Och en roman om förfallet i Sovjetunionen/Ryssland, som är gigantiskt. Om Estland från frihetstid, sovjetisk ockupation, och frihetstid igen.
Sheena Patel: Jag är ett fan (2022/2024, övers. Ylva Mörk)
Av indiskt-afrikanskt ursprung, 36 år, jobbar med regi och manus på TV i London. I den språkligt mycket fräscha boken beskriver hon hur huvudpersonen under flera år ”stalkar” en berömd konstnär, skribent och TV-personlighet, och några av de många kvinnor han har förhållande med, varav hon är en i mängden. Hon lämnar hämningslöst ut sig och sin avundsjuka mot de vita, rika, kulturmännen och deras kvinnor. Hon vill ha konstnären ”mannen jag vill vara med” själv och dagdrömmer om honom och hatar hans andra kvinnor, särskilt ”kvinnan jag är besatt av”, som hon stalkar på nätet. Konstnären är gift men ”kvinnan” (som berättaren stalkar) är en av hans närmsta älskarinnor, konstnär med en stor trädgård och ett stort intresse för mat som hon gärna visar på Instagram. För att få veta mer om ”kvinnan” lånar hp en hund för att promenera med i parken, där även en nära släkting till ”kvinnan” brukar promenera sin hund. Det blir en besatthet som tar över hennes liv mer och mer. Språket är i dagboksform, kryddat med sex, råheter och cynismer. Men starkt och berörande. Det är samtidigt en ruskig vidräkning med konstlivet i London och alla dess svaga, på gränsen till masochistiska ”kulturmän” och deras olika makthungriga kvinnor (på ytan liberala och människoälskande, som äter nyttig obesprutad mat, stöder sociala projekt i tredje världen, men under ytan är oförmögna till djupare känslor). Ofta spelar rasismen in, liksom misogynin. ”Fula känslor och slukande begär” som det står i bokreklamen. Själv är hon varken särskilt konstnärlig eller särskilt ”speciell”, skriver hon och placerar mannen på en jätte-piedestal. Tillsammans med honom skulle hon också kunna bli berömd och ”speciell”. (Jfr Karolina Ramqvist). Sin egen pojkvän skäller hon ut och förödmjukar inför andra, och njuter av det. Hon är definitivt ingen trevlig människa. ”Fansen tar sina hjältar och gör dem till en del av sin identitet…”
Olga Ravn: Vaxbarnet, 2024
En dansk författare. Boken är experimentell och handlar om en häxprocess på 1700-talet, men föll varken mig eller Annsofi på läppen.
Knut Faldbakken: Bad boy, 2019
En inte särskilt rolig bok om en mesig man, som en dag bestämmer sig för att bli en macho-man, i James Bonds fotspår. Handlingen blir en sorts Bond-thriller men jag förstår inte riktigt avsikten. Ska vara underhållande, men inte för mig. Faldbakken är främst en föregångare till lite mjukare män-skildringar, som i Bröllopsresan, som väckte uppseende för sina erotiska skildringar. Dubbelromanen Oår handlar om framtiden, och om människor som lever på en soptipp. Starka böcker, men inte denna. Författarens son är idag också författare.
Lisa Taddeo: Djuret (2021)
Lisa Taddeo romandebuterar efter den internationella succén Tre kvinnor med en intensiv och mörk skildring av kvinnlig vrede, om en kvinna som vägrar att finna sig i den roll som ett mansdominerat samhälle har tilldelat henne.
Joan har blivit misshandlad av livet och av män, och nu tänker hon betala tillbaka. Hon lämnar sitt hem i New York på jakt efter Alice, den enda person som kan hjälpa henne att få ordning på sitt förflutna, och bosätter sig hos henne bland coyotes och hippies i en canyon utanför Los Angeles.
Hennes sökande varvas med återblickar ur hennes liv: en privilegierad men dysfunktionell tillvaro i New York och den traumatiska händelse i hennes barndom som har plågat henne varje ögonblick sedan dess.
Det står snart klart att Joan har en plan. Det finns något hon måste göra, en hämnd som måste utkrävas. Det är dags för villebrådet att bli ett rovdjur. (Bokreklam)
Jag stördes av hennes dåliga och faktiskt vulgära språk som gjorde att jag inte kunde ta till mig denna mycket amerikanska bok. Påminner ju starkt om kultfilmen Thelma och Louise med liknande tema.
Hennes uppmärksammade bok Tre kvinnor består av intervjuer där sex och samlevnad står högt i kurs och hon har fått pris för några noveller.
Saskia Vogel: Älskarna
Förf. har översatt Lina Wolffs böcker till engelska. Hennes egen roman är dock inte särskilt intressant. Hp förlorar tidigt sin far och söker sedan sin identitet bland sex- shoppar och sexklubbar. Här lär hon känna en dominatrix och hennes lite speciella ”entourage” och prövar på både smisk, bdsm och bondage. Kanske intressant i sig men allt för amerikansk, också till språket.
Barbara Voors läste jag för länge sedan. Hon har skrivit både barn-, ungdoms- och vuxenböcker. Fadern var holländsk diplomat, mamman svenska. BV har tillbringat mycket tid utomlands, och en roman utspelas i Tanzania. Men gjorde inget starkt intryck på mig.
Magda Szabó: Dörren (1987/2020, övers. Eva-Teresia Lundberg och Maria Ortman)
En i Ungern mycket älskad författare (1917-2007). Hon skrev både lyrik och prosa. Hon debuterade 1947. Periodvis arbetade hon som lärare, men bevakades av regimen. I samband med upproret mot kommunisterna 1956 kunde hennes roman Familefresker publiceras. Hennes fortsatta produktion räknas som ”opolitisk”, liksom den ovanstående romanen. Här skriver hon i första person om en kvinna som arbetar som fastighetsskötare/portvakt, en ytterst märklig kvinna vid namn Emerentia. Hon är mycket frispråkig, mycket bestämd, skäller gärna ut berättaren, styr och ställer och litar bara på personer som utför ”riktigt arbete”, d v s grovarbete, och en märklig relation uppstår mellan berättaren, en känd författare i Ungern, och Emerentia, som samlar på det hon kallar ”antikviteter” men som berättaren kallar ”kitsch”. Frågan är vad som är vackert, och vem som bestämmer det? Riktigt klart för läsaren blir det väl inte, och man har svårt att finna Emerentia sympatisk. Hon förblir en gåta ända till slutet. En av de få som får beträda ”dörren” till Emerentias boende är berättaren, och vi förstår att E älskar djur mer än människor. En tvekamp uppstår också emellan berättarparet och Emerentia och hunden Viola (en han-hund), som hellre tyr sig till fastighetsskötaren, som också lagar god mat och städar och utför allehanda tjänster. De få gånger berättaren protesterar mot Emerentias herravälde får hon inget stöd av sin man, som Emerentia kallar ”patron”. En märklig roman om en märklig relation. Jag kommer att tänka på Canettis roman Förbländningen, där en tillbakadragen privatlärd i Wien blir hunsad av sin hushållerska och hennes man som är portvakt. Att Emerentia städar hos författaren, som är kvinna, gör att denna kan koncentrera sig på sitt författarskap, men detta har en baksida: hon blir på ett sätt i städerskans våld. Berättaren är kristen och går gärna i kyrkan, vilket retar Emerentia. Berättaren känner i början sympati för kommunismen, men det gör inte Emerentia. Denna började arbeta som handräckning redan när hon var 13. Kanske kan man likna Szabó vid en ungersk Olga Tokarczuk, som också befolkar sina romaner med märkliga personer. E. står upp för det som är rättvist och gömde flyktingar under kriget. Hon har haft ett barn, men vi vet inte vad som hände med detta. ”Dörren” leder också in till henne själv, men den förblir på ett sätt stängd. Hon är uppvuxen på landet och vi får veta att hon lämnade flickan hos sina föräldrar, som hon inte tycker om. Att föda det utom äktenskapet var en ”skam”. Vi förstår att flickan fick följa med en judisk familj Grossmann, som Emerentia arbetade hos, när de lämnade Ungern innan kriget. Hon skickar sedan E pengar från ”utlandet”. Kanske kan man också se E. som en representant för regimen i Ungern, som kontrollerar, hunsar, och ser författaren som någon som ”leker med ord”, en obetydlig och irriterande person man inte behöver bry sig om (så länge hon inte skriver kritiskt om regimen). Att E. inte släpper in någon hos sig beror också på att hon härbergerar nio katter i lägenheten, säkert mot bestämmelserna! När berättaren är utomlands (priviligierad) sköter E. lägenheten, alltid till belåtenhet. De är beroende av varandra. De blir också som mor och dotter, trots alla dispyter! En, trots ett lite segt språk, intressant berättelse.
Hanna Johansson: Antiken (2020);
Författaren är född 1991 och öppet lesbisk. I hennes första roman får hon följa med en äldre kvinna, en konstnär, för att jobba som hennes hjälpreda, matlagare och allt-i-allo till den grekiska ön Ermoupoli en lång sommar. Med är också kvinnans 17-åriga dotter. Berättaren är i 30-års åldern. Det blir ett triangeldrama, där berättaren avundas mor-dotter-relationen, känner sig utestängd. Först dras hon till den äldre kvinnan, som den ”mamma” hon själv aldrig haft, sedan blir hon förälskad i den 17-åriga Olga och inleder en relation, där de sover tillsammans på nätterna i värmen på den grekiska ön. Så mycket mer händer inte men det är fint beskrivet, och författarskapet lovar gott. Hon skriver i korta pregnanta stycken som kan påminna om Ia Genbergs Detaljerna. Även här handlar det om att lära känna en annan människa, komma under huden, att förstå henne. Hon skriver bra. Filmiskt, känsligt, sensuellt.
Yvonne Adhiambo Owuor: Stoft (2014/2024, övers. Meta Ottosson)
En roman om det moderna Kenya, från Mau-Mau-upproret på 1950-talet…
[Efter en lång frihetskamp blev landet självständigt 12 december 1963 och blev republik året därpå. Den förste presidenten och frihetshjälten Jomo Kenyatta ledde Kenya från självständigheten tills han avled 1978, då presidentposten övertogs av Daniel arap Moi. 1982 gjorde det regerande Kenya African National Union (KANU) sig själva till det enda legala partiet. Oppositionen förtrycktes och polisen tilläts gå hårt fram mot motståndare till regimen. Tortyrkamrarna i Nyayo House i Nairobi blev snart en symbol för förtrycket.
Moi kämpade hårt mot den politiska liberalisering som till slut kom 1991, men oppositionen var splittrad och lyckades inte välja bort KANU vidvalen 1992 och 1997. Dessa val utmärktes av våld och valfusk, men anses ändå i allmänhet ha speglat folkets vilja. President Moi avgick 2002 efter rättvisa och fredliga val. Mwai Kibaki, som var presidentkandidat för en enad oppositionsgrupp, Nationella Regnbågskoali-tionen, besegrade då KANU:s kandidat Uhuru Kenyatta, son till Jomo Kenyatta. Efter det har motsättningarna mellan Kenyatta och oppositionens Raila Odinga fortsatt. (Wikipedia).]
… Romanen har prisats i både England och USA, men jag har svårt att vänja mig vid författarens ganska slängiga språk och lite märkliga komposition, ganska så röriga intrig. 2008 skjuts den 40-årige Moses Odidi Oganda ihjäl av polis i Nairobi. Han var ingenjör i bevattningsfrågor men sa upp sig efter en korruptionsskandal, och blev sedan snarare en rättshaverist och evig demonstrant. I norra Kenya får hans far Nyipir och systern Ajany meddelandet. Fadern har varit militär och polis men fått avsked och livnärt sig på boskapsstölder, systern har konstnärliga ambitioner och har tillbringat några år i Brasilien. Det hela rullas upp som ett kriminal-drama där även engelsmannen Isaiah Bolton dras in och blir förtjust i Ajany. Hans far Hugh var farmare i Kenya under britternas tid, och lärde då känna Nyipir, eventuellt också hans hustru Akai. Owuor har stora ambitioner och det är bitvis episkt skildrat, men också med inslag av mindre lyckad humor, och försök att skildra Kenyas tragiska historia med kolonialismen, korruptionen, frihetskriget, våldet och förtrycket. Jag kan ana mig till Salman Rushdies inflytande. Kanske har Kenya fått en ny stor författare efter James Ngugi wa Thiong’o, vi får se. Riktigt övertygad är jag inte, trots att romanen är ett mindre kraftprov. Den är mycket kritisk mot regeringen i Kenya och dess utveckling. Däremot spelar den kristna religionen inte så stor roll i romanen.
Vi befinner oss bland de levande och de döda. En släktkrönika, och ett nations-öde. Om att förlora en far, en mor, en syster eller bror i en tid präglat av våld och förtryck.
Göran Greider: Nu när man är död. En roman om Cornelis Vreeswijk (2024)
En ”roman” om CV, som han sågs ”med pressens och ryktenas ögon”. Greider har själv aldrig träffat CV. Orden läggs här i Cornelis mun, det bygger också på själv-biografiskt material efter CV som, liksom Ferlin och Taube, helst ville slå igenom som poet och ”riktig författare”. CV:s visor ses också av Greider som en sorts biografiskt material. När han före sin död hyllas av Olof Lagercrantz sväller självförtroendet, som annars befann sig ganska djupt nere i botten, därav den stora konsumtionen sprit, öl, cigarretter och droger som amfetamin. Greider är noga med att framhäva CV som ”arbetarförfattare” från enkel bakgrund i hamnstaden i Holland. Kanske känner han frändskap m trubaduren, båda är ganska tjocka och retades för det i skolan, och känner sig utanför. Metronomestudions Anders Burman tog honom tidigt under sina vingar. Bodde på Ekerö, kom från Holland 1960 som 13- åring, fadern flyttade familjen efter arbetslöshet i hemlandet. 1962 kunde han debutera som poet i Dagens Nyheter med ”Den förtrollade telefonen” som handlade om systern som väntade samtal från en pojkvän. Tidigt träffade han parhästen Fred Åkerström, som introducerade honom för Bellman. Han beundrade Georges Brassens. Visorna ”kom till honom”, inte tvärtom. Han läste mycket böcker och blev inspirerad. ”Ballad på en soptipp” var tidig, liksom ”Brevet från kolonin”, CV var ironisk, satirisk, giftig och humoristisk, lite som Hasse och Tage. Han lärde sig svenska och blev en ”Ekens-kis” snabbt.
G skriver om hur CV inspirerats av musiker, av publiken, om de svåra åren på 1980-talet när kronofogden var efter honom; han bodde periodvis i Köpenhamn. Alkoholismen blev allt värre, och tog honom till slut 1987. Året innan sköts Olof Palme, som Cornelis också beundrade för hans mångsidighet, hans ”osvenska” sätt. ”Saskia” är ett holländskt namn, efter Rembrandts hustru. Han känner sig som arvtagare till Lucidor, Evert Taube, Ferlin. När första skivan blev en succé var han i Holland med frun Ingalill och sonen Jack. ”Ballader och oförskämdheter” hette den. Han var född i IJmuiden, en hamnstad i Holland. Föräldrarna hette Jacob och Jeanna. J hade bilfirma och var taxichaufför. Mamman var religiös och Cornelis var sjuklig och gick i skola i ett nunnekloster. Många minnen berättades om tyska ockupationen under kriget. Hans barndom var ”ett förseglat kuvert”, få kom honom inpå livet. Många tidiga minnen tror han är ”förträngda”. Fadern förlorade sitt åkeri under kriget. CV minns mest de kritvita holländska sandstränderna vid Atlanten. Han var tjock och fick svårt att hänga med i skolan. Länge bodde de i ett litet torp på Ekerö, två rum o kök, fem personer. Föräldrarna flyttade sedermera tillbaka till Holland, men CV stannade. 1953 köpte han en begagnad gitarr efter att ha sett en konsert med den svarte sångaren Josh White, som blev ett ideal. Han började spela o sjunga blues. CV började på Socialhögskolan och började klä sig i slips. En sommar jobbade han på Beckomberga. Fred Å lärde han känna genom frun Ingalill. Figurer som Polaren Per, Felicia (från Sandemoses roman), Fredrik Åkare, fröken Rosenblad, Ann-Katrin, fanns i bekantskapskretsen. Sommaren 1955 var han sjöman på en båt som gick till Norge. CV började skriva texter, en del tonsattes av andra och sjöngs in av andra. Flera sjöngs in av Monica Zetterlund. Äktenskapet med Ingalill liksom senare förhållanden förstördes av CV:s svartsjuka och höga alkoholintag. Han fick t o m för sig att sonen Jack inte var hans. Ett missfall efter Jack bidrog till skilsmässan. En annan framgång blev låten om ”Veronica” och CV slog även igenom i de andra nordiska länderna. ”En natt jag drömde” sjöng han in med Ann-Louise Hansson. I Spanien gick han på tjurfäktning. I Brasilien (med filmen Svarta palmkronor) upptäckte han samban, som han använde i flera sånger. Han gjorde en skiva med låtar av Victor Jara, chilensk poet som mördades av militären. Han valturnerade både med S och VPK. På 70-talet gick allt som smort, men CV kunde inte hålla i pengar och köpte upp sig på hus, båt, bil. 1977 spelade han in sin första Bellmanskiva med gitarristen Ulf G. Åhslund. ”Poem ballader och lite blues” från 1970 var ett ambitiöst dubbelalbum, där CV också läste egna dikter. Han håller den skivan högt, efter den kom han att sakna bra studiomusiker. Då levde han ihop med Bim Clinell. Men med kändislivet kom sena kvällar. Droger och sprit. Bim lämnade honom sedan han efter ett TV-framträdande (där han tyckte att hon fått för mycket uppmärksamhet) misshandlat henne på hotellrummet och närapå dränkt henne i badkaret. Slutet på 1970-talet blev skivan Felicias svenska svit, efter Sandemoses roman, som ansågs så speciell att inget svenskt skivbolag vågade ge ut den. I Norge höll den på att falla för åtal p gr av upphovsrätt. CV bodde då i Stockholms skärgård med Liv Lund, senare sångerskan Anita Strandell. Skivan visade bredden i CV:s musicerande. Men husbåten han bodde i i Stockholm, sjönk. Trots att Olof Palme försökte ingripa så blev CV aldrig av med sina ekonomiska skulder. Men mot slutet av sitt liv blev CV ändå nästan ”folkkär”. Den forne busen och suputen hyllades av kulturmän och –kvinnor i media. Den sista skivan, ”I elfte timmen” bestod av några örhängen, men i rockmusikvariant. Rösten höll fortfarande. Den var ”ett instrument jag aldrig behövde stämma”.
Boken är habil, inget mästerverk, jag inbillar mig att GG är poet först och främst. Men underhållande och informationsrik. Ett gott dagsverk från en mångsidig författare.
Julia Iljucha: Mina kvinnor (2024, övers. Susanna Witt)
”Mina kvinnor talar vardagligt och fasansfullt. Mina kvinnor delar med sig av sin smärta och förtvivlan. Mina kvinnor tror och väntar. Mina kvinnor håller ut även om de inte orkar. Mina kvinnor vet vad varje dag är värd. Mina kvinnor vill bli lyssnade till och hörda av hela världen. Mina kvinnor försöker leva vidare trots allt.”
Den ukrainska poeten skriver i 40 korta karakteriseringar om ukrainska kvinnors liv under kriget mot Ryssland som pågått sedan 2020. Det är tänkvärt, om än inte storartad litteratur. Ämnet är det väsentliga: kvinnan som inte har någon familj och lyckönskar sig själv för det, kvinnan som begraver sin döde son i trädgården, ”hon behövde inte vänta för det värsta hade redan hänt henne”, en kvinna skulle ”leva för dem för vars skull de väntat förgäves”, en annan hade ockuperats i sitt eget hem. Kvinnan som gömde sårade soldater för fienden, kvinnan vars barn inte hade någon mat, kvinnan som tvingas flytta från stad till stad, från plats till plats, kvinnan som dricker alkohol varje kväll, kvinnan som målar läpparna men sedan kommer ihåg att hennes arbetsplats är borta, sönderbombad, kvinnan som återvände till sin barndomsstad men inte känner igen den längre, kvinnan som är rädd för att sova, kvinnan som matar övergivna katter, kvinnan som känner igen sin son på TV bland andra ryska fångar, kvinnan som slutade tro på Gud. En prosalyrisk samling, skriven inifrån ett krig.
Mattias Timander: Din vilja växer i skogen (2024)
En uppmärksammad debut. Förf. född 1998 (bara 27 år) är från Kiruna och har tidigare bl.a. medverkat i norrländska litteraturtidskriften Provins. På ett konstruerat talspråk med norrländska vändningar och omvänd meningsbygnad (jfr Karin Smirnoff, Sara Lidman). ”Man som gav och tog och sku man behövt skjuts var det säkert nån som ändu skull till stan.” ”Hjortronen och lingon till gröten och älg hade jag frysen full och så drag på sjön sommartid.” Huvudpersonen besöker ofta sin mor i ”stor-stugan” där hon bor, ofta för att få äta mat. Det blir en sorts inre monolog om naturen runt Kiruna och hur man lever där. Förf. skriver med humor, lättläst. Han har en enorm läshunger, hittar gamla slängda böcker, som mest används som tändved, han kommer senare att gå i antikvariat. Favoriten är franska författaren Patrick Modiano. Av andra kallas han ”lillgammal”, ja t o m bög. Han bor i en by med 17 hus och åker sällan in till stan. Han ser på fjällvråken och kungsörnen, älgen, bävern, ripa och renar. Att strörenar ofta skjuts av ortsborna tar han med ro. Samerna spelar ingen större roll i boken. Hans första stora litterära upplevelse blir Hans Falladas Ensam i Berlin. Han läser Kafka, Joyce, Becket, Woolf. Han läser dom som vore de ”snuskiga porrtidningar”. Han börjar intressera sig för bygdens historia. Använder gamla fina uttryck som ”mormorshosta”, det gula på wienerbröden. Stora beslut tas av de manligt dominerade vägsamfällighetsmötena.
I del två av boken kommer huvudpersonen till Stockholm. Han känner Lydia som arbetar på ett bokförlag (Weyler?) och det leder till att han får publicera några texter, göra författarintervjuer, leda författarmöten på bibliotek (hur allt detta så plötsligt blir möjligt förklaras inte riktigt). Han lever mest på Södermalm bland ”kulturmänniskor”, träffar kändisar, går på café och träffar den mystiska (lesbiska) Vera Brandt som försöker hitta en ”mening i meningslösheten” i kontakt med Camus’ Myten om Sisyfos. De pratar om Apollinaire, Camus, Abdella Taïa, Simenon och Paris. Han börjar läsa franska poeter på originalspråk, går på antikvariaten, utan att kunna någon franska.
En sorts manlig autofiktion alltså, jag tänker på 1980-talet och Stig Larsson och Per Hagman, och det är ingen dålig bok. I en central scen inser hp att ”inte var jag saknad [i Stockholm] någonstans och inte behövd och jag hade kunnat dö dit på parketten klämd under en av mina överfulla bokhyllor utan att någon sku ha undrat vars jag tagit vägen.” När han sover över hos Vera Brandt (utan att ha sex) och lägger handen på hennes sovande bröstkorg känns det som en ”grillkyckling” där huden stramar över skellettet. Han liknar henne vid en fågel. Hon har problem, äter medicin, skriver ihärdigt på en ”undersökning” som inte verkar leda någonstans. Till slut misslyckas han med en författarintervju och börjar dricka för mycket och sover bort dagarna. Han upptäcker att Vera skriver om honom, och blir upprörd. Att hon kanske är en ”rovfågel”. Han inser att de andra ser honom som ett exotiskt inslag. Det slutar med att han lämnar Vera och återvänder till stillheten och tystnaden i Kiruna. (Fast författaren bor fortfarande i Sthlm.) Där dör först hans vän Tage och sedan den älskade modern, som innan hon dör säger att ”räven har lyan och fåglarna sina bon, det är bara människan som saknar ett hem” anspelande på både Bibeln och Stig Dagerman.
Hp har levt i sina böcker. Nu måste han leva sitt eget liv. MP är i Kiruna centerpartistisk politiker och blev 2018 då han var 20 år vald till kommunstyrelsens ordförande. En fin debut.
Caroline Ringskog Ferrada-Noli: Den förlorade sonen (2024)
Författaren (f. 1980) har tidigare skrivit om barnafödslar och sjukhusvistelser, parat med problem i privatlivet. Dessa prosalyriska stycken känns som en fortsättning på den tidigare boken ”De e kroniskt”. Jag lyckas dock inte identifiera mig med den kverulantiska berättarrösten. Hon har två barn, lever ett tryggt och borgerligt liv med sin make, och träffar ”älskaren” flera dagar i veckan. Hon har gjort två aborter och fått två missfall, vilket beskrivs och tynger henne. Hon återkommer ständigt till dessa ”döda barn” i dikterna. Om sin egen situation som invandrare skriver hon inget. När hon väljer älskaren framför man och barn får hon ångest men kan inte stå emot. Hon skriver att ”två män har delad vårdnad om mig”. Den förlorade sonen är barnen som aldrig blev till. Hon saknar ett riktigt hem. Hon skriver om sin skilsmässa. ”Jag är ensam, jag har ingen familj.” Personliga prosadikter som dock aldrig riktigt griper tag i mig.
Karoline Mrkovic: Divnas bok (2024, övers. Cilla Naumann)
Divna växer upp i Oslo med en norsk mamma och en jugoslavisk (serbisk) pappa, och till en början är mellanförskapet enkelt. Kristina Lindquist läser en debutroman som dubbelexponerar en sorglös barndom och ett storpolitiskt mörker, när omgivningens förakt för henne och hennes familj följer på kriget i Jugoslavien 1991 och allting förändras. (DN)
Tanya Tagaq: Spricktand (övers Nika Abiri)
”Mina föräldrars hus ligger bara tjugo meter ifrån Norra ishavet. Ibland går jag på vatten.”
Flickan som för ordet i Tanya Tagaqs prisbelönta debutroman från 2019 ljuger inte. Hon är ett väsen, en ande, en kraft som kan gå på vatten lika mycket som hon är en samtida kämpande elev på skol-gården, en rädd flicka som gömmer sig i garderoben när de vuxna festar farligt.
Det är det ut- och invrängda tillståndet som Tagaqs roman rör sig i; mer ett polyfont verk av memoar, poesi och mytologi. En text sprängd av sånger och vers, en text som kränger, förvandlar sin röst. Det är kanske logiskt: så skriver en avantgardistisk strupsångare och kompositör som samarbetat med Björk och Kronos Quartet, och spelat huvudroll och skrivit den suggestiva musiken till tv-serien ”True detective. Night country”. ”Spricktand” läses med fördel till ljud, den skapar ljud med sin natur, med stilen och polarnatten. Förf. är inuit, ursprungsbefolkning, från Canada. (Ulrika Milles, DN)
Lise Tremblay: Driftens väg (2024, övers. Elin Svahn)
En kanadensisk, franskspråkig, 67-årig författare från Quebec, som i fyra korta noveller skriver om äldre kvinnor och deras ”demoner”. Några umgås med äldre män, några med yngre, men gemensamt är att de blir lämnade för yngre kvinnor, och sedan står ensam-ma och måste ta tag i sitt eget liv. I den första novellen är kvinnan 15 år yngre än mannen, en man som vid 75 börjar träna kopiöst för att på något sätt kunna ”lura döden”. Hon upprepar ständigt ”vi kvinnor fäster för stor vikt vid kärlek”. Männens patriarkala kärlek. Kvinnorna är intellektuella, ofta anställda vid universitet. Kvinnan i novellen löser det med att söka upp mannens f.d. älskarinna, och försöka tala ut med henne. ”Driften” är dubbeltydig och handlar också om att flodens vatten rinner särskilt stark där. Hon vill inte längre vara ihop med den 75-årige Eli, som är oerhört självupptagen. Kvinnorna finner varandra. I den andra bestämmer sig en kvinna, efter svåra kval, att lämna sin dominanta make. Konflikter med ursprungsbefolkningen ventileras. Behovet av lugnande medicin. Värdet av kvinnlig vänskap. Om skillnaden på att vara ”gammal” och ”äldre”. En kvinna försonas med sin dotter efter en nervous breakdown, och börjar läsa Bibeln igen. Mycket handlar om ordet ”skam”, som blir ett sorts självskadebeteende. Den sista novellens kvinna kallar sig ”häxa”. Hon ser bra ut och vill vara männen till lags. En feminism som vi kanske börjar komma bort från i Sverige må tro? Även hon blir lämnad och tas förkrossad om hand av sina väninnor. Hon börjar gå i terapi, och hennes hemska skamkänslor börjar sakta lösas upp.
En fin bok, i mycket litet format, och ett underbart omslag från en tavla av Helene Scherfbeck.
Agneta Klingspor: Inte skära, bara rispa: daböcker 1962-1976 (1977/2013)
Se tidigare recension. AK gick i spetsen för dagboksgenren, där mycket tid ägnas åt sex, homosex, gruppsex, byte av partners, diskussion om feminism, relationer, politik. Den för feminismen viktiga tiden skildras på ett intressant sätt. Här gick hon i bräschen för senare kvinnliga författare. 1994 kom den andra sviten dagböcker (”Nyckelroman”). Hon har även skrivet ett antal mer kåserande böcker. AK avled (1946-) 2022.
Annika Norlin: Stacken (2023)
En mycket speciell bok som jag gillade stark. Norlin debuterade med en novellsamling (se tidigare recension). Hon är också indiepopmusiker från Östersund. Här skriver hon om hur Emelie flyttar ut till skogen för att bota sin utbrändhet. Där börjar hon spionera på en grupp människor som börjar intressera henne (den s.k. ’Stacken’). De ägnar sig åt att röka svamp, stå utanför samhället, fuska lite med bidrag, några av männen runkar av varandra helt öppet. De ägnar sig åt yogaövningar nere vid sjön plockar och grillar småfåglar, tvättar och tar på varandra och kramas på ett speciellt, icke-erotiskt, sätt. De sover ofta under den stora granen som de tackar för vad den ger dem. Emelie tror först att det är en märklig sekt hon ser, men snart blir hon en del av Stacken, ”det alternativa sättet att leva”. Men hon ska senare bli medveten om avigsidorna i att leva ”utanför samhället”. Man kan inte söka sjukvård, pojken Låke i Stacken kan inte gå i skolan.
Texten är full av roliga infall, roliga iakttagelser, särskilt människors samspel med varandra. Det är den driftiga Aagny, som suttit i fängelse sedan hon dödat en man som misshandlat henne. Det är Zakaria från Cypern, som tror att han dödat en dörrvakt i Östersund (det visar sig att det hela är en olycka), det är ungraren Jozsef vars familj överlevt Förintelsen, han ägnar fritiden som barn utanför skolan åt att tävla i simning, men blir mobbad som ”jude”; det är entomologen Sagne som forskar och vet allt om myrorna i stacken, och slutligen ledarfiguren Sara, som varit hästtjej men blivit våldtagen av ridläraren, och nu tar avstånd från ”det patriarkala samhället”. Hon har varit i Indien och lärt sig olika yoga och meditationsövningar som hon lär de andra. Hon har tillhört en miljögrupp som sprayar äggfabriker och släpper ut hönor och kycklingar. Hennes plan är att bli ”osynlig”, att inte synas, dra sig undan samhället. Huset de bor i ägs av Ersmo, vars pappa lämnat honom, mamman slår honom, han bor i skogen och känner sig ”eljest”. Aagny tog hand om honom när mamman blev sjuk. Snart bildar några i Stacken par i relationer. Låke blir undervisad i hemmet av Jozsef. Men skogsbolaget kommer för att avverka skogen, och gruppen blir upplöst. ”Om man någon gång fått uppleva detta är det svårt att återgå till annat slags liggande” säger Jozsef när han legat med Sara. Det är indisk filosofi, kinesisk. Förhållandet till naturen och att inte skada något levande, utom det man tvingas äta upp. De är så långt ifrån en förtryckande patriarkal sekt som möjligt. ”Känslan av hem. Den fanns tydligen inte att söka ute i världen.” Det är inte svart-vitt, och inte enbart positivt. Ett modernt sätt att leva, eller snarare anti-modernt, på ett positivt sätt. Ett ”alternativt sätt att leva”. Kanske är det för snällt, kanske duckar hon för konflikterna? Jag vet inte? En utopi? Absolut. Låke är Sagnes barn, en följd av den våldtäkt hon utsatts för. De har Kronofogden efter sig och måste hålla sig dolda. De fiskar. Aagny lider av att inte få ha sex. Emelie anmäler tillslut Stacken för att Låke inte får gå i skolan, till socialen. Kanske är boken lite för lång? Och vad är Ensamhet? ”Vi gör det här för att vi skäms över hur människan lever idag.” Jag gillar hennes ”norrländska” sätt att berätta, att skriva. Slutet är dramatiskt
Elin Olofsson: Krokas (2017)
Journalist verksam i Östersund. Har skrivit fem romaner och ungdomsböcker. Romanen har drag av chic-litt men med ett allvarligt ämne. En tysk flykting rymmer under en fångtransport och får kontakt med en kvinna i Krokom i Jämtland, som gömmer honom i en stuga i skogen. Fyra år senare, i september 1949 kommer den unga tyska kvinnan Uli Hartmann till Krokoms tågstation. Med sig har hon en bunt brev. Alla breven är skrivna till Hansi av en Elsa Pettersson, som enligt adressen ska finnas någonstans i Krokom. Uli tänker leta reda på Elsa för att få veta vad som egentligen hände mellan henne och Ulis älskare Hansi, som hon tror dog i Norge under kriget.
Lina Nordquist: Dit du går (2022)
Författare bördig från Hälsingland. Utbildad apotekare, docent i fysiologi och riksdagsman (L). Utsedd till Årets bok 2022 av Bonniers bokklubb! Efter debuten med ovanstående bok har hon skrivit ytterligare två, baserat på hennes familjs historia.
Vid sekelskiftet 1900 flyr Unni, Armod och lille Roar från Norge för att finna ett nytt hem. I Hälsingland slår de sig ner i ett ödetorp i skogen mellan människoland och vildmark. Den lilla flocken tvingas huka under naturens och skogsbondens brutala nycker (han vill t.ex. att Unni ska betala hyran ”in natura”) i det nya landet med blå berg och svartmörka skogar.
Mer än sjuttio år senare sitter Kåra vid köksbordet som Armod byggde. Hon planerar begravningen för sin svärfar den stilige Roar som hon haft ett förhållande med. Vad var det egentligen som hände för länge sedan, när Roars föräldrar kom till huset? Unnis och Armods kärlek var större än allt. Kåras oro är lika stor. Nu vill hon bryta tystnaden och avslöja hemligheterna. ”Dit du går, följer jag” är en dramatisk historisk roman om hur beroende vi alla är av varandra och om kärlek över alla gränser.
” Att läsa skönlitteratur gör oss till bättre människor” Publicerad av Skolbiblioteksresursen – Monica Nilsson-Ehrenstråle
- – – – – – – – – – – –
RECENSION AV ARBETSLÖSA NOVELLER:
”Samlingen består av tio noveller. Temat i de flesta är den utsatthet och rotlöshet dagens människor känner i samhället. Även förhållandet till medmänniskorna präglas av distans och kontaktlöshet. Människoskildringen har både djup och humor: läsaren möter många människor, mest ungdomar. Och det är deras villkor som beskrivs med arbetslöshet, kontaktsvårigheter och inåtvändhet. Förf. förmedlar stämningar och idéer som ligger i tiden, och hans vinklingar är väl varken särskilt originella eller nyskapande. Bäst kommer han till sin rätt i den sista novellen, där han berättar om sig själv, sina föräldrar och morföräldrar. Detta sätt vore något för Förf. att utveckla. språket är ord. och bildrikt och flyter lätt.” (Sif Erlandsson). ”Det här häftet innehåller tio noveller, varav några är mycket korta. Språket är genomarbetat och ibland personligt på ett sätt som känns äkta. De bästa avsnitten beskriver mänskliga karaktärer, skildrade genom olika möten och dialoger: tonårsparets första kärlek, bostadskollektivets stormöten, släktträffen, förhållandet far-son osv. Ett par noveller handlar om människor möten med framtiden – en av dem om mannen som älskar sin dator som vore den en kvinna. En kort prosadikt ser världen med ett barns öga. Ett par noveller hamnar utanför samlingens övriga helhet. Men några av de andra texterna kunde man i stället önska vore början till en roman.” (Peter Löfström)
Bibliotekstjänsts Sambindningslista juni nr 7 1985
”Det är författarens uppgift att se vad sker i det som synes ske. Fånga det betydelsebärande i tiden som skyndar förbi.
Mats Myrstener, född och uppvuxen i Umeå men numera bosatt i Stockholm, tar fram några stänk ur 80-talets verklighet och förebud. Ett tunn men intressant liten volym med ett tiotal noveller och impressioner som på olika sätt avslöjar livsvillkor och attityder i det Sverige som är både allt för ombonat och allt för aningslöst.
Karakteristiskt för de människor man möter i dessa lite gråtonade noveller är deras handlingsoförmåga. De lever alla i ett samhälle som visserligen gärna ser att de arbetar eller läser sina läxor, men egentligen inte bryr sig om det. För ingenting särskilt väntas ju av dem. De skall bli omskötta – från vaggan till graven av staten de bor i.
En av novellerna heter 2019 och handlar om just det, denna mycket närliggande framtid när vi alla berövats namn och bara är personnummer. En skickligt utförd berättelse, en dyster framtidsvision som gör intryck.
Flera andra av de ganska korta historierna intresserar också, låt vara att det överordnade temat är något oklart genomfört i somliga. Miljön är, träffande nog, ofta 60-talsbetongens Umeå med världens största gymnasium och all den andra ödsligheten.
En läsvärd liten bok. Mats Myrstener belyser ett samhälle som erbjuder oss trygghet och maktlöshet men pekar också på de dunkla underströmmar som väller fram i en sådan tillvaro. Vad händer med dagens Sverige, där du lättare kan stiga ur ditt äktenskap än sluta på jobbet (som en novellerna handlar om)? Plikter har ju ingen längre, men var för den skull noga med poängberäkningen.”
Allan Sandström i Västerbottens-Kuriren, 17/4 1985. Novellen ”Den lilla världen” publicerades i tidskriften Provins samma år. Novellen 2019/2050 publicerades i Vecko-Revyn. Dikten I ett barns öga, i SKTF-tidningen.
Noveller med något för alla
Novellen är en prosaform som har rika möjligheter. Kortare än romanen innehåller den ändå en avslutad berättelse. Yppigare än dikten ger den en fullkomligare bild av ett skeende. En bra novellsamling är som en påse blandade karameller: det finns alltid något för varje smakriktning.
Mats Myrstener har på Författares Bokmaskins förlag gett ut Arbetslösa noveller. Det är en tunn bok med anspråkslös framsida i svart-vitt. De tättskrivna sidorna bjuder på tio noveller som är vitt skilda.
Inledningsnovellen 2019 har drag av Boyes Kallocain, Orwells 1984, och gammal hederlig skräckhistoria. De följande novellerna skildrar bland annat kärlek. såväl mellan föräldrar och barn, mellan man och kvinna, och mer ovanlig kärlek, som de heta känslor en man kan ha för sin dator.
Novellen (dikten) I ett barns öga närmar sig dikten i form med löst sammanhållna meningar, och hyllar på en enda sida barnets oförstördhet och friskhet.
Språket är tämligen konventionellt, vilket passar bra i de mer traditionellt skrivna novellerna.
I en novell som Prometeus och Pandora, som handlar om en avslutad otrohet, kommer Mats Myrsteners språk till sin rätt. Mannens beslut att åter ta på sig vigselringen följs liksom av en suck i berättelsen, där språket förstärker den uppgivna stämningen.
Som helhet en läsvärd liten bok, där var och en bör finna åtminstone en favoritnovell.
Maria Wester Västerbottens Folkblad 13/1 1986
50 år i ordets och bokens tjänst 