Flera noveller:

I stadens vimmel

(novell av Gunnar Lundin, god vän, författare, översättare från engelska och franska)

Igår skulle vi träffas igen, Lisa, Ragnar och jag. Initiativet fanns som vanligt hos Ragnar; Lisa är lärare med fullbokade dagar men nu har hennes två döttrar blivit vuxna och hon får tid för egna utflykter.

Ragnar Schmidt. Efternamnet låter tyskt men det finns inget germanskt hos Ragnar. Den mongoliska pannan under det höga hårfästet och de vackra osövda ögonen som kan vara skarpt iakttagande men också drömska för snarare tanken till en kines. En osäkerhet om sin intellektuella kapacitet har han omvandlat till ödmjuk dygd: han ser den mänskliga psykologins grundplåt och har funnit sin roll i den. Han befinner sig i zonen mellan New Age och den europeiska rationalismen. Om han bekänner sig till något så är det tao.

Ragnar har införlivat en andra natur: att se positivt på sina medmänniskor och uppmuntra och stärka de korn han ser hos dem. På hemmet för handikappade där han har en blygsam tjänst flyter han nog mest med. När han är med oss, Lisa och mig, inte minst under hans och mina promenader söker han ibland formulera sin hållning.

-Jag har fått den från min far. Pappa har aldrig sagt ett ont ord om någon; får han höra något tokigt ler han bara ett ”Jaså, säger du det”. Han har humor.

Men åren med buddhistmunkar har kanske betytt ännu mer. Då fick han veta att teorier är oviktiga jämfört med att göra gott. Intellektuella kan ju vara vassa i att utreda godhetens väsen men hjälplösa albatrosser inför den praktiska enkla medmänsklig-heten. Här går en skillnad: den intellektuelle, åtminstone som karikatyr, leds av åsiktsmoral; Ragnar söker se och bekräfta medmänniskan bortom ont och gott, inte nihilistiskt utan bortom det onda och goda som hör till vår konformism. Det ser han som sitt ”arbete”, som en affärsmans arbete är att få bra aktier och en målares att måla tavlor, men till skillnad från dem är han ointresserad av att sätta spår i form av stora verk och märkliga handlingar.

Ragnar är urban. Det går fort att skifta från ett ämne och en koncentration till något annat. Han lever i staden, konsumerar, har svårt att hålla i plånboken, och i hälsokostbutiken talar han oresonligt varmt för ett preparat, som han nästa vecka har glömt för något annat. En nypåkommen terapi framställer han som om det gällde liv och död; något halvår senare har den ersatts av en ny. Och under allt detta söker han hos någon tillfällig bekant, ett butiksbiträde, en kvinna med varuvagn i snabbköpet, finna någon detalj i ett yttrande, i klädseln, som han lyfter fram och skänker som en blomma, komplicerat inlindad i retoriskt papper; det är den oväntade retoriken som frapperar tills blomman med ett knyck räcks fram. Och detta till en människa han kanske aldrig mer kommer att se.

Våra möten på tu man hand blir intensiva och det är ofta han förkortar dem.

-Tillvaron är ett flöde av energier som var och en gestaltar på sitt sätt. Överallt finns livskraften. Det enda säkra är förändringen. Lev i stunden eller som buddhisterna säger: Go beyond, go beyond. Som man sår får man skörda. Vi hör allihop samman.

Att vara uppmuntrande får honom ibland att framstå som ridikyl. Det händer att han blir så tagen av sin uppgift att han inte lyssnar på den han ska bekräfta och till och med tappar tråden. Någon kan till och med uppfatta utgjutelserna som ironisk skymf.

Men låt oss återvända till gårdagskvällen. Vi skulle alltså ses tillsammans med Lisa. Ragnar och jag tog bussen från Södra station till Kungsträdgården för att sen promenera längs kajen upp till Medelhavsmuseet. Jag hade begynnande halsont. På strömparterren upp till Gustav Adolfstorg blåste höstliga vindar och gav en blandning av elegi, sommaren var förbi, och höstlig solad friskhet. Den gamla stadens ålder smälte samman med årstiden men solen värmde fortfarande. Jag har efter mångårig samvaro lärt mig att inte vidlådas så djupt av Ragnars föredrag.

Det fanns dock en period då jag var sjuk, och han visade en oväntad sida, maktsidan; han började behandla mig med kraftfull auktoritet, som en barnunge. Jag såg då en annan sida av hans ”arbete”. Men hur ska man kunna ifrågasätta viljan till godhet? Eller viljan att se tillvarons grundplåt och hjälpa var och en att besinnande bli en medmänniska?

När vi kom upp i Medelhavsmuseets bakficka satt Lisa vid ett fönsterbord med utsikt mot Strömmen och hade redan påbörjat sin måltid. Bara ett av de andra borden var upptaget. Vi var de sista gästerna. Den kvinnliga personalen i vita västar skulle snart sluta för dagen. Jag får den där fina känslan man får vid resor när man undkommit stadens jäkt och tycker sig ha funnit en asyl mitt i vimlet. Och Lisa talar, som en följetong, vid våra möten för oss som båda är lite äldre om skärmytslingar med sin chef på kontoret. Lisa och jag har litterära intressen gemensamt. Lisa är bildad i den meningen, och Ragnar kommer utanför samtalet. Han drar sig tillbaka, sitter tyst, och börjar sedan rota i ryggsäcken och tar fram några pillerburkar, vars effekter för lever och njurar och som bot mot förkylning han utreder med vetenskapliga fakta, och skakar fram några piller i handen för att ge oss. Lite till mans har vi ju någon åkomma som vi tror kan botas – som en katolik vid bikten tror att synden kan botas av en präst – då den rätte dyker upp.

Han talar för sina piller och för en indisk spikmatta, men är noga att inte framstå som flummig; urbaniteten i blodet har uppövat observansen. Var och en är ju unik, har sin begränsning, var och en har sina döva och ömtåliga och lyckliga punkter över vilka de goda råden rör sig som en pianists fingrar. Filosofin Ragnar håller sig till är att alla är olika och bekräftandet utgår från just detta: det är taoism. Och den sidan av buddhismen som vidgar gemenskapen utöver familjen eller stammen eller nationen är som gjord för det urbana livet.

Då vi bröt upp gick Lisa på toaletten medan Ragnar och jag gick in i den folktomma museibutiken. På hyllorna stod amorfor och antika byster. Ragnar berömde de båda biträdena, en äldre kvinna som höll på att stänga butiken, och en ung man vid datorn, för den trevliga lokalen och de generösa öppettiderna. Trötta efter en lång dag höjde de förvånat ögonbrynen och med en inpräglad kundvänlig artighet började de lyssna och nåddes nog, tillsammans med lättnaden över att strax få gå ut på stan och åka hem, av det mjuka sangvina berömmet som av septembersolens sista varma violetta strålar.

Vi går ut. Ragnar är på sin vakt mot ”dåliga signaler”, inte olikt Strindberg, vilket gör att han med elastiskt spänstiga steg tar omvägar för att undvika alkisar eller missbrukare. han undviker till exempel plattan på Sergels torg. Då jag påpekar att det skiljer honom mycket från Buddha, förklara han att han bara följer sin natur.

Då vi kommer till en boklåda ute på trottoaren måste han stanna och botanisera i den medicinska och den esoteriska avdelningen. Han släpper kontakten med Lisa och mig, ögnar en sida, med mobilen till hands, och han vänder sig snabbt och ovidlådet mot oss ungefär som när man byter partner vid en dans. Han tar till sig och talar/umgås med böcker som med butiksbiträden eller vänner. I böckerna finns konfirmationen av hans livsstil. De fyller på.

Det hände att en av mina böcker fick en dålig recension, i oförskämd och kränkande ton. Min vana trogen såg jag till kritiken, om det kunde ligga något sant i den. Men jag gick inte i svaromål. Ragnar visste inte nog med beröm.

-Det var bra att du inte svarade, för det går tillbaka på Lykander själv. Förstå honom, och vilka dåliga signaler han sänder. Hoppas att han kan lära sig något av detta.

Alla så kallade fria författare är med i loppet. När kritiker ska markera att de tillhör förtruppen, utsänder de giftpilar mot sina utsedda offer. Bästsäljarna låter sig i allmänhet inte bekomma, de har utbildat ett snett smilande förakt för kultursidornas high-brows. Värre då med de små sällskapens diktare: de tar lättare skada och faller ur leken. Men med en stor blick på livet, att med Almqvist inse att det är viktigare vara människa än vara diktare, har Ragnar rätt. Satt in i tillvarons stora omlopp ser han sant. Men jag märker hur stimulerad jag kan bli av kritik eller ett möte med en intrigant kollega; det väcker mig ur ett indifferent dåsigt tillstånd. Vad göra av dessa tillfällets känslor? Ja – det går att leva ut dem på en promenad på en inre scen, inte ”reagera”. Att reagera är ju att vara i händerna på sin fiende; det fordras list för att använda energin i ett omskapande. Och inte förebrå sig.

När vi skiljs åt går var och en till sitt. Jag påminns om att jag har ont i halsen. På pendeltåget råder den där trötta men också avslappade aftonstämningen. Jag stiger av vid Solna station; i fönstren längs Råsundavägen flimrar blåljus från TV-apparaterna. Det är tid för nyhetssändningen.

[Fotnot: Författaren och Ragnar är för mig två välkända personer. ”Lisa” i novellen är min fru Annsofi.]

Skoldansen, sista kapitlet i en kortroman (1975)

Den första jag mötte utanför gympasalen var Kusa. Han stod och tryckte utanför ingången och verkade tveka om han skulle gå in eller inte. Den store fotbollshjälten, klassens hårding, centern i klasslaget med världens hårdaste skott: Nu stod han och svettades och visste inte på vilken fot han skulle stå. På dansgolvet var han inte så stor, den store centerforwarden. Där kunde han snubbla över sina långa ben – aldrig på fotbollsplanen. Han frågade genast om jag ville ha en öl, han hade fickorna fulla med mellanöl, men jag tackade nej.

-Är det nån fart därinne, undrade jag, medan jag letade efter plånboken i innerfickan på min nya tweedkavaj?

-Äh det e mest niorna som dansar, sa Kusa och skelade med ögonen. Han var inte särskilt nykter.

-Ska du inte med in? sa jag fast jag kunde nästan gissa svaret.

-Äh, Flabbe går å vaktar, man får inte ens ta en lättöl.

-Jaha ja, sa jag ointresserat. Ja jag går väl in och kollar då?

-Var har du Mona då? sa Kusa försmädligt.

Jag hade skrutit med att jag skulle bjuda upp klassens snyggaste tjej, Mona med det mörka raka långa håret, som alltid gick med blonda Karin med tandställningen. De hade båda fått bröst. Hur det skulle bli med det fick vi väl se nu, kanske hade jag bara drömt det?

Jag låtsades inte höra försmädligheten i rösten. Jag var tvungen att gå in och försöka bjuda upp henne i alla fall, annars skulle mitt nederlag vara totalt.

På skolgården blänkte asfalten i kvällsmörkret efter det hastiga vårregnet. Snön hade ännu inte smält bort utan låg i drivor lite här och var, smutsig och med isklumparna på hög. I entrén på gympasalen sken det elektriska ljuset kallt och hårt. Några uppiffade tjejer från elevrådet satt i kassan vid ett bord och tog upp entrébiljetter. Det var roterande grindar och jag fick en stämpel i handen sedan jag betalat inträdesbiljetten, tio kronor.

Min kompis Gustavs gamla kärlek kortväxta Gittan satt med i elevrådet, och frågade var han hade tagit vägen. Jag visste ju att han bett om att få skjuts i sin morbrors gamla oerhört snygga veteranbil från 1929, men fått nej med en åthutning. Jag fick säga att jag inte visste var han var just nu. Hans mamma jobbade natt på sjukhuset och hans pappa hade nog redan börjat dricka framför TV:n.

-Han skulle få skjuts, men det var problem med bilen, sa jag, nästan sanningsenligt. Han… skulle bara hjälpa sin morbror greja med bilen så kommer han nog.

-Han har ju bilmani, sa Gittan och skrattade. Hon var knubbig, hade också bröst, men jag tyckte hon var i kortaste laget. Hur dansar man tryckare med en tjej som bara når en till hakan? Hon såg lite sur ut i alla fall. Jag visste att Gustav gillade henne, inte lika mycket som Monas kompis Karin med tandställningen, men i alla fall, kanske som plan B. Men Gittan hade redan sällskap med en kille i gymnasiet. Alla tjejer hade detta år plötsligt blivit stora, gått om oss killar med hästlängder, och flera hade sällskap med äldre killar.

-Ja, han lovade ju komma, men jag börjar undra, sa Gittan. Hon tyckte nog om honom lite, i alla fall, tänkte jag dystert. Hon hade börjat med kortklippt och glasögon, och hon var inte min typ helt enkelt. Hon hade känt Gustav sedan lågstadiet, och jag vet att han ibland visade ett gammalt kort på henne och sa att de ”varit ihop”. Nåja, jag var likadan: jag hade Monas kort i plånboken, men den dyrgripen visade jag inte för någon annan.

Gittan var trevlig, men alldeles för politiskt aktiv, vilket inte var min grej. Vad hon skulle göra med Benke, en kostymknutte som gick Natur på gymnasiet, förstod jag inte. Något erotiskt förmodligen, som jag bara hade dimmiga föreställningar om. Jag och Gustav var som småpojkar, hon var redan kvinna, fast vi var lika gamla.

-Vi ses, sa jag, ryckte på axlarna åt Gustavs frånvaro, och allt annat som gått åt pipan i mitt liv, och släntrade in i stora gymnastiksalen.

Det rådde ett konstigt halvljus i gymnastiksalen, som överraskade när man plötsligt befann sig mitt i det. Längs väggarna ner mot vänstra sidan var det så mörkt att man knappt kunde urskilja dom som satt och kurade där på långa gymnastikbänkar. Dom hade kunnat göra vad som helst utan att bli upptäckta. Till höger, framför den uppbyggda scenen, var det tvärljust. Där dansade några av dom stora niorna: Elevrådets ordförande med flickvän, ett par av deras klasskamrater från 9g, par om par, i kavaj och slips och långklänningar. Dessutom en lärare, vår snygga svenskalärare, med en ung manlig lärarkandidat. Förmodligen hitkommenderade som ”dansvakter”. Men inte helt oangenämt för dom två vad det verkade.

Runt väggarna satt folk i klungor, mest nior och åttor, på långa gymnastikbänkar, romantiskt värre. Närmast mig till höger satt Maggan, i lång kjol och nypermanentat hår. Jag vände mig bort innan hon hann se mig, och slog nästan huvudet i Flabbe, vår lille tuffe gymnastiklärare, som gick runt och spände sig, nu i högform förstås som ”förste vakthavande”. Han gick alltid klädd i gymnastikoverall, precis som på dagtid, och sov väl i den också, hans fru var likadan. Han var en flitig grottforskare (speleolog) på fritiden och ibland kunde man se honom öva i ringarna i gympasalen, när han snurrade runt och gjorde stora och lilla korset, uppenbarligen förtjust när någon tittade in.

Han hade verkligen en min som en polis, och han var förvånansvärt stark trots sin ringa längd, Hans lilla rundsnaggade huvud, taggigt som en kardborre, vände sig militäriskt än till höger än till vänster. Såg han någon dricka något otillåtet skulle han slå ner på vederbörande som en duvhök på en stackars intet ont anande duva.

-Jaså du är här och svänger dina lurviga, sa han med ett grin, som egentligen ville säga ”Ja nu fick ni väl som ni ville ha det? Roa er så gott ni kan!”). Han dunkade mig på ryggen, alldeles för hårt. Jag såg den långe Lindelöw, lärare i naturkunskap, som syntes över alla andra. Han kom mot mig på andra sidan och jag tvingades gå rakt ut på dansgolvet.

Orkestern som spelade slutade just och paren löstes upp eller gick och satte sig. Trummisen hade storblommig hawaiiskjorta och långt ovårdat hår, som Charlie Watts i Rolling Stones. Gitarristen var från Tavelsjö fick jag veta, en stor kraftig kille som gick i nian. Basisten hette Carl-Magnus och brukade hjälpa vår hopplösa musiklärare kallad ”Rultan” när inte stereon i musiksalen fungerade. Han hade välskräddad kavaj och slips, riktigt mods. Sologitarristen kände jag inte igen, men jag hade sett honom på skolan med de andra i gruppen, ”The Tremeloes Five Quartet” när de övade i ett av klassrummen.

Jag skyndade mig förbi strålkastarskenet över dansgolvet och sprang rätt på Orup, som satt och klämde på Rosmari, längst ut på en bänk närmast scenen. Han hade två mellanöl gömda under bänken och de verkade lagom upprymda. Hur han lyckats smuggla in dom förtäljer inte historien. Han var alltid lite snobbigt klädd, svarta utsvängda byxor, svart collegetröja och matchande skjorta, och Rosmari hade lockigt hår, stora glasögon och världens tajtaste jeans. Hon var från en by utanför stan, var en av de första som gått i tajta jeans i min klass, och Orup älskade att smälla henne i rumpan eller klämma på henne när han kom åt. Hon verkade inte ha något emot det, och jag avundades honom ofantligt.

-Hallå där, hojtade han och fyrade av ett soligt tandställningsleende mot mig. Var e Mona?

Jag försökte se oskyldig ut och var beredd att ljuga mig ur allt det pinsamma.

-Jag… eh… vi skulle träffas här utanför, men… hon dök aldrig upp. Jag tror hon blev sjuk. Har ni sett henne?

-Där borta nere i hörnet, sa Rosmari och pekade med tummen mot det mörkaste hörnet i gymnastiksalen, nere vid lärarrummet.

Musiken brusade igen, öronbedövande, någon hade lagt på en skiva med Rolling Stones. Gruppen hade spelat en Shanes-låt som var inne, sen hade en gitarrkontakt gått sönder, sa Orup sakkunnigt. Han var alltid en sån fruktansvärd besserwisser och verkade inte ta något allvarligt. Lundgren gick hem när han hörde att dom inte skulle spela någon Who-låt! Mods-Svenne Hedlund-kopian Kenneth, som också spelade trummor, hade sagt att dom bara skulle spela Hep Stars, Tages, Kinks och en enda Beatles-låt: Dizzy miss Lizzy.

-Lundgren e kul, sa Orup och kollade var Flabbe stod innan han tog fram mellanölsburken och bjöd mig.

Jag frågade var Tomas och Anita var, och Rosmari berättade att dom var ute i tjejernas omklädningsrum och drack apelsinbål med cider, det starkaste som serverades här. Löjligt tyckte Orup och rapade högt så Rosmari sa åt honom att skärpa sig. Han la armen om henne och trevade efter byxlinningen på världens tajtaste jeans. Jag tyckte illa om hans tafsande och reste mig upp. Jag visste inte vad jag skulle göra, dansa var uteslutet, inget fanns å dricka, jag bara stod och stirrade ut över golvet medan musiken dundrade på med ”Criss Craft Number Nine” och Orup viskade med Rosmari som skrattade och sköt honom ifrån sig.

Först funderade jag på att gå hem, men det hade sett för illa ut. Jag var tvungen att hålla ut åtminstone två timmar till. Jag beslutade mig för att bita huvudet av skam och åtminstone försöka heja på Karin och Mona. Jag tvivlade på att de ville dansa, men jag måste åtminstone göra ett försök. Orup flinade:

-Jag trodde ni kom i bil, du och Mona. Var det inte så du sa?

När jag skakade på huvudet började Orup skratta berusat och hånfullt.

-Det visste jag hela tiden, flinade han retfullt och dunkade mig i ryggen, nästan lika hårt som Flabbe. Vilket fiasko!

Han sneglade på Rosmari, men hon skrattade inte med.

-Det funkade inte med Roycen från 1929? sa Rosmari. Varpå Orup började skratta rått igen.

Just då började orkestern spela igen, ett nytt set, och jag tog tag i Rosmari.

-Ska vi lämna den där flabbande grodan en stund, sa jag och nickade åt Orup. Kan vi inte dansa?

Hon var en riktig bondtjej. Alla tjejer som kom från landet men gick högstadiet inne i stan jobbade i ladugården hos sina föräldrar. Hon hade ögonskugga och lite färgglad makeup och luktade lite lagård. Lämpligt nog så dämpades ljuset plötsligt för en tryckare. Någon i elevrådet stod bakom scen och skruvade på en steglös strömbrytare, en riktig nymodighet i vår del av landet.

-Oj, hur gör dom det där? sa Rosmari förvånat. Hon var ju mycket mognare än jag, men jag njöt av att hon tryckte sig mot mig med händerna runt min midja.

-Man skruvar på en rund knapp, lite i taget. Har ni inte sånt i Tavelsjö?

Hon grymtade till ett ”Mäh!” och klämde mig hårt runt midjan. Jag la armarna runt hennes runda axlar, det var skönt att hålla om henne, hon hade också växt betydligt sista året, och jag njöt av lagårdsdoften och hennes parfym, och tyckte plötsligt att allt kändes mycket bättre.

-Gustav skulle visa mig att han kunde köra bil, och körde mot ett träd utanför Umedalen.

Hon skrattade och jag kände fläkten av hennes nytvättade lockiga hår. -Otur, sa hon bara och försökte vagga i takt med mina knyckiga ovana rörelser. -Ja då blir det ingen åktur då? sa hon och det lät nästan som hon suckade.

-Nä tyvärr, sa jag mycket lättad. Jag hade gärna kört dig och Anita runt hela stan om jag kunnat. Det är ni värda. Ni är toppen.

-Ska du inte dansa med Maggan sen, frågade hon ur det lockiga håret som lutade mot min axel och kittlade mig på näsan.

-Jo kanske det, sa jag. Jag förstår inte vad du ser hos Orup egentligen? Du som är så trevlig?

-Jag vet inte, sa hon och skrattade igen ett pärlande skratt. Han är ganska trevlig emellanåt och hans föräldrar är stränga fast han är väldigt bortskämd. Enda barnet. Men han är rätt söt emellanåt. (Söt, tänkte jag?)

-Jag då, sa jag, plötsligt oförvägen, och strök henne över blusryggen?

-Jo då, du med. På ditt sätt.

Vilket väl betydde… Ja säg det.

Så slutade låten, ”And then I kissed her” och det obarmhärtiga lysrörsljuset tändes igen, och all romantisk stämning var borta. Vi återvände till Orup, som satt lite moloken och smuttade på det sista ölet. Nu hade Tomas och Anita sällat sig till gruppen på gymnastikbänken.

-Mona sitter där nere, sa Rosmari snusförnuftigt. Men glöm inte Maggan är du snäll.

Jag gick motsträvigt ner längs raderna av sittande skolelever. Det var skönt med halvmörkret, man slapp se varann i ögonen på det sättet. Här gömde flera ölflaskor mellan knäna, Flabbe verkade ha tagit rast och en och annan fickplunta med medhavd dryck syntes nu när den store lejontämjaren var borta. Epitetet hade han fått när han tagit en av de stora busarna i 9tp som mopsat upp sig, och Flabbe helt sonika tagit den långe om midjan och lyft upp honom och burit iväg med honom, till allmänt jubel. Nu såg jag små saftflaskor med skruvkork, som förmodligen varit inne i pappas spritförråd. Ett par stora tp-are satt och skränade och skickade en halvflaska renat mellan sig. Jag förstod plötsligt varför Flabbe tagit rast, den skulle nog bli lång. Stackars magister Lindelöw såg jag inte heller till, det var inte många av lärarna som vågade sticka upp mot de största grabbarna i 9tp. Och Lindelöw var väl också här frivilligt, som alla andra ”lärarvakter”.

Mona och Karin satt längst ner på en bänk, jag förstod inte varför de satt här och kurade där ingen kunde se dom. De satt under ett av de stora fönstren, där utanför hade mörkret redan sänkt sig över den lilla norrlandsstaden. Där var också tvillingarna Maud och Anneli från vår klass. Maud var liten och smal och ganska söt, enligt mina mått mätt, medan Anneli var desto större, ja stor som ett hus, med jättestora glasögon och en väldig hårman. Jag hade sett henne nere på korvkiosken på stan ätandes väldiga portioner korv med mos, och flörtande med raggarna från landet. De satt alltid bredvid varandra i klassrummet, Maud var en av klassens bästa medan stackars Anneli knappt klarade godkänt. Jag var väl inte tokintresserad av någon av dom, även om jag dansat en gång med Maud i sexan. Kanske var hon förtjust i mig, det var svårt att säga. Jag hade ju Maggan att dras med. Anneli skrattade bullrande och slängde ögon genom jätteglasögonen på de stora tp-arna. Alla fyra tjejer var för övrigt mol tysta, och jag kände mig verkligen som ett ufo som landat på en väldigt avlägsen planet.

-Hej, hej, sa jag ändå morskt. Får man slå sig ner?

-Javisst, välkommen bara, sa stora Anneli och log brett. Hon hade förstås också tandställning som de flesta tjejer i klassen, och väldigt långt brunt hår. Passade inte alls i tajta blåjeans, som exponerade hennes enorma bak alldeles för mycket. Maud däremot hade kort rakt hår, och hejade lite blygt på sitt tystlåtna sätt på andra sidan om tvillingsystern. De makade lite på sig så jag hamnade ytterst på bänken, så långt bort från Mona som möjligt förstås.

-Hur gick det förresten med bilen, sa Karin och vände sig mot mig? Jag kom ihåg att jag lovat dom en tur i Gustavs bil, som han lovat att köra. Jag och han och Karin och Mona, jo jo mänsan. Karin hade snygg vit jumper slipover ovanpå en blus, och rosetter i håret, i två långa flätor, dagen till ära. Jag fick berätta som det var med vårt bilmissöde, allt hade ju skitit sej, och jag drog några små lögner för att komma ifrån allt med hedern i behåll. Kunde ju skylla allt på Gustav nu när han inte var här, den haren. Mona såg lite intresserat på mig, som om hon genom-skådade alla mina feta lögner. Jag kände mig överflödig, passerad och överkörd, som en mosad igelkott på en stort trafikerad motorväg. Mona hade också vit polojumper och brunrutig kjol, och det härliga nötbruna håret långt, utslaget och nytvättat. Det kändes helt meningslöst att sitta och prata över de omaka tvillingarna Lindströms huvuden och jag visste att jag måste göra något innan Karin och Mona fick för sig att gå hem.

-Var är Gustav då? undrade Karin igen. Hon var intresserad trots allt.

Jag sa att jag trodde inte han skulle dyka upp, skyllande på halsont. Sen reste jag mig upp och gick fram till Mona och frågade om hon ville dansa. Hon såg nästan glad ut att någon frågade tyckte jag, och jag lät henne gå före, ut på det upplysta dansgolvet. Jag tyckte hon såg ut att ha tråkigt, Orup påstod att hon redan var ihop med en kille i gymnasiet som kallades Kirre, men honom hade jag aldrig sett. Inte vågade jag fråga heller.

Vi stuffade runt lite som var senaste mode. Så lite kroppskontakt som möjligt, sprattla med armar och ben, orma lite med kroppen, värre var det inte. Ganska långt från varandra. Mona var mindre än jag tänkt mig, ganska blek. Säkert både rädd och osäker. Jag visste att hon hade flera stora bröder som man nog inte muckade gräl med, hon var sladdbarn och söt tjej. Hon var smal som ett grässtrå runt midjan, där hon hade ett svart läderskärp, och hon undvek att se mig i ögonen. Hon var nästan inte alls målad, det gillade jag, och hon såg koncentrerad ut när hon dansade, som om hon uppförde något slags dansnummer, helt solo, utan någon motpart. Lite som om hon tänkte på något helt annat, på en annan planet. Så långt ifrån varandra var vi nog också just då, män var ju från Mars, kvinnor från Venus, och då menar jag planeterna, bokstavligt talat. Dom som satt närmast oss på bänkarna såg avundsvärt och längtansfullt på dom som dansade. Bakom oss kunde jag höra idioten Orup berusat fnittra tillsammans med Rosmari och Anita.

Äntligen drogs ljuset ner igen och bandet började spela en långsam låt, Shanes ”You’ve got that loving feeling”. Trummisen tog fram visparna, han var rejält kroknäst som Ringo Starr och med det svettiga långa håret smetat i pannan.

-Visst e han bra, sa Mona plötsligt med lite beundran i rösten. Han? Den där grottmän-niskan, tänkte jag hätskt. Är det Kirre? Men Mona var söt när hon log, tyvärr var det alltför sällan. Hon var den melankoliska typen, varför vet jag inte? Plugghäst, kanske hårt hållen hemma? Det var något frånvarande över henne, som om hon var någon annan stans. Jag la ändå armarna försiktigt runt hennes midja, och önskade att hon varit lika oförvägen som Rosmari. Hennes midja var så smal att jag nästan kunde knäppa händerna runt den. Ett timglas. Klämde jag till kunde hon gå av på mitten. Det kunde jag inte riskera.

När jag tog i henne stelnade hon till och blev som en djupfryst fisk. Hon la händerna tafatt på mina axlar. Vi hade knappt kroppskontakt. Under kjolen kände jag resåren på hennes underbyxor, jag nuddade dom med ena handen, tryckte mig mot henne och fick nästan ståpäls, och mitt hjärta började slå dunkande dubbel-slag. Längre än den där resåren på trosorna vågade jag inte tänka, det räckte gott och väl för att sätta min fantasi i rörelse: att få klä av henne, krypa under täcket, lägga armarna om henne, värma upp hennes kyla, älska med henne naken.

Men jag visste förstås inte hur jag skulle kunna tina upp Mona? Nu var allt som jag drömt borta, nu var det bara den här kyliga motspänstiga kroppen, en hal fisk, som en motspänstigt åmande katt, som jag omöjligt kunde komma underfund med. Jag var nästan bäst i klassen på alla lektioner, men här kom jag ingen vart, jag saknade erfarenhet. Den som många av tjejerna verkade ha, men få av killarna. Varför var det så att killarna, många av dom, hade alldeles för mycket självförtroende, medan tjejerna istället hade självinsikt?

Jag rörde lite förstrött på benen. Jag hade ju dansat med Gittan några gånger, och hade till och med vågat fråga om hur man gjorde sen? Men nu mindes jag ingenting. Jag märkte plötsligt att paren runt oss började lösas upp, det pågick något vid ingången, ute vid biljettentrén. Skrik och skrän och saker som kastades lät det som. Folk började snabbt röra sig mot ingången till gymnastiksalen där ett fruktansvärt slagsmål just utbrutit. Det hade samlats som en ring av folk runt dom kämpande och vi slutade dansa och drog oss mot händelsernas centrum. Orkestern fortsatte spela en stund, sen la dom också av.

Plötsligt stod jag där i folkhopen gapande, och höll armen om Mona, som tryckte sig mot mig, ofrivilligt eller inte, det var svårt att säga? Bredvid henne fick jag hjärtklappning, jag noterade knappt slagsmålet i ringens mitt, trevade efter den där troskanten jag bara kunde drömma om. Det var liksom bara hon och jag nu, mitt i stridens hetta. Just då måste hon ha tyckt om mig, inbillade jag mig, och jag tryckte henne mot mig så att hon nästan la huvudet mot min axel. Jag hörde som i en dröm när hon sa:

-Usch vad hemskt. Vilka är det som slåss?

Det var Flabbe, vår lille tuffe gymnastiklärare, och en av de stora killarna i 9tp, Bert-Olov. Flabbe hade väl försökt leda ut honom, men gått bet. Bert-Olov var stor som ett hus, lagom berusad och måste ha blivit ännu starkare av spriten. Han slogs oschysst också naturligtvis. Flabbe var ju mer van vid grekisk-romersk brottning och amatörboxning, och exercis i ringarna, men nu verkade han få ordentligt med stryk och kunde inte komma undan heller, när ringen av åskådare slöt sig runt honom allt tätare. Flabbe hade kopplat ett sorts polisgrepp runt huvudet på motståndaren, tills denne kom loss och knäade gymnastikläraren mellan benen. I och med det var matchen slut, Flabbe vek ihop sig som en fällkniv med ett stön, och Bert-Olov kom på benen och började sparka gymnastikläraren i veka livet. Det var hämnd och ge igen som gällde. Magister Lindelöw var inte närvarande, han höll sig borta, kanske kunde han inte göra så mycket heller? De få från elevrådet som var där verkade paralyserade och skrek bara lamt att de skulle ”sluta”. Sluta!

Jag trängdes bakifrån framåt och såg mellan andra kroppar hur Flabbe krupit ihop i fosterställning medan tp-aren fortsatte sparka honom i mellangärdet. Ingen verkade heller göra något för att hjälpa den försvarslöse Flabbe. Jag vände mig mot Mona, men hon hade dragits med åskådargruppen åt ett annat håll. Min instinkt var att skydda henne. De andra tp-arna hade samlats i mitten av ringen, hejande och hindrade alla andra att komma fram till hjälp. Från något håll kom äntligen den långe Lindelöw och bröt sig fram genom ringen som en plogbil i vintersnön, och fick slut på misshandeln. Tp-arna slöt sig kring Bert-Olov som raglade berusat mot utgången, medan stackars Flabbe låg kvar på golvet. Han höll sig om magen och stönade och kved. Lindelöw skrek att någon skulle ringa efter en ambulans. Upphetsningen som stigit markant i entrén började dämpas och folk drog sig tillbaka ut i gymnastiksalen.

Man ledde bort honom mot lärarrummet, där resten av lärarvakterna förmodligen satt i godan ro och drack kaffe ur Flabbes elektriska kaffebryggare. Tp-arna försvann ut på gården högljutt omklappande den omtumlade segraren, och folksamlingen hade skingrats i mindre, ivrigt diskuterande, grupper. Mona hade försvunnit i mängden, alla mina beskyddarinstinkter också. Jag stod kvar och visste varken ut eller in. Det kändes fortfarande i hela kroppen som om jag stod och höll om Mona. Det korta ögonblicket hade ändå räckt, för nu visste jag hur det kändes, hur hon luktade och hur hon rörde sig när jag tog i henne. Från och med nu var hon en odelbar del av min kropp.

Anita och Rosmari dök upp bakom mig, tydligen övergivna av sina kavaljerer. Anita dök direkt på mig, och hon var inte heller särskilt nykter.

-Vad var det som hände? Var det Flabbe som slogs? Vars gick dom?

Jag talade om vad jag sett och Anita stampade argt med foten i golvet i sympati. Hon fräste och var mycket söt när hon blev arg.

Tomas och Orup hade tydligen dragit mot utgången lystet, för att se om bråket skulle fortsätta.

-Fan jag skulle ha slängt ut den där busen direkt, fräste Anita, som bara nådde mig till hakan. Jag tänkte i mitt stilla sinne att det hade varit något att beskåda. Skönheten och odjuret. Nu tog jag chansen och bjöd upp den kortväxta, söta Anita till sista dansen. Orkestern satte taktfast igång, på högsta volym, och spotlighten vred sitt obarmhärtiga ljus över dansgolvet framför scenen och handbollsmålet, där många nu tog chansen till en sista dans. Klockan var inte så mycket, men redan hade många börjat dra sig hemåt. Nu var det bara de tappraste i åttan och nian kvar, de som skämdes för att gå hem för tidigt, eller kanske hade chans på något sällskap. Många var ordentligt berusade.

Anita nådde mig bara till axlarna och vinglade betänkligt. Hon hade vita byxor som stramade över den lilla runda baken och hon luktade starkt av billig parfym. Jag tog fult nog chansen att krama henne överallt jag kom åt när den sista tryckaren spelades, och hon lutade tungt sitt blonda huvud mot min axel som om hon tänkte sova. Jag önskade att jag också varit ännu mer berusad så att jag vågat kyssa henne på den lilla pussvänliga munnen. Anita verkade alltid så snäll och förstående, alltid snyggt klädd, fast hon kom från Tavelsjö, där hennes pappa var rektor på småskolan. Det var svårt att tro att hon förmodligen var uppvuxen nästan på en bondgård. Tänk om Mona varit lika lättillgänglig.

Plötsligt gick hon ifrån mig och tog ett snedsteg i halvmörkret.

-Jag måste spy, sa hon hest. Usch vad jag mår dåligt. Hon hukade sig framåt mot golvet.

Jag skyndade mig att ta henne om midjan och under armen och drog bort henne mot killarnas omklädningsrum där toaletterna var.

Därinne satt några nior under järnkrokarna och hånglade, men det var släckt och låst på muggen. Att döma av snarkljuden därinne skulle det vara stängt i fortsättningen också. Jag släpade ut Anita, som kraxade och hulkade, genom den lilla sidodörren som var öppen mot natten utanför. Anita lutade sig mot tegelväggen och spydde, en gulvit stråle, uppblandad med sprit, middagsrester och tarmsaft. Det stänkte mot asfalten och upp på hennes vita byxor som fick ljusgröna fläckar.

Jag vände mig bort, lite äcklad, och såg ut över de frusna potatisåkrarna bakom skolan. Kälen hade inte gått ur jorden än, men man kunde ana våren i luften. Sädesfälten var bruna och snömoddiga, och månen stor och gul stod över granskogen på andra sidan fälten. Det var spöklikt tyst och stilla, kallt i luften, bara musiken hördes svagt dunka inifrån gymnastiksalen. Anita sjönk ihop i en hög på asfaltsgången, mitt i en spyfläck, med ryggen mot väggen och huvudet mellan benen.

-Vill du ha något att dricka? undrade jag.

Hon nickade mot de uppdragna knäna och jag gick runt husen och bort mot ingången. Jag mötte Gittan i entrén och bad henne om ett glas bål till Anita. Garanterat alkoholfritt.

-Bulldoggen är här, sa hon bara. Nu är fan lös.

Det hade samlats folk utanför stora ingången och själva rektor Hansson, ”bulldoggen” kallad, var där tillsammans med den kraftige och fruktade vaktmästaren Lundström som body guard, ”mopsen” kallad. Känd för sina ”hårda nypor”. Två poliser hade också dykt upp och stod och bröt Bert-Olovs armar från varsitt håll. ”Bulldoggen” var röd i ansiktet ända upp på den kala flinten. Ådrorna i pannan svällde av ilska, och Bert-Olov grinade illa när poliserna närmast bröt sönder armarna på honom. En av elevkårens representanter som nu skulle stå till svars inför bulldoggen själv, det var en stroppig kille i kavaj, stickad slipover och slips, stod bakom vaktmästarens lilla satta figur och försökte stammande förklara vad som hänt och varför sprit och mellanöl hittats i gymnastiksalen. Poliserna kastade in Bert-Olov i polisbilen, som satte iväg med ett ryck så det sprutade grus.

Rektor Hansson dammade av händerna som om han just utfört ett ansträngande arbete och vände sig sedan ilsket mot elevrådsrepresentanten, som sjönk djupt ner i sin tweedkavaj under den muntliga uppsträckningen, mer som en blöt fläck på asfalten under.

-Vad var det jag sa, gläfste rektorn. Inga berusade tp-are var det sagt, eller hur? Det fick jag till och med skriftligt på! Var det inte så, vad? Vad? Det här får vi prata mer om i morgon!

Med det sagt gick han med bestämda steg bort till sin nyinköpta bil och gjorde en rivstart som lämnade däckspår i gruset. Och jag hade nästan glömt Anita i all uppståndelsen. Det skulle nog dröja innan vi fick ha skoldans i gymnastiklokalen igen.

Anita hade rest sig och lutade sig mot väggen. Hon såg förskräcklig ut. Jag räckte henne muggen och hon sköljde munnen några gånger och spottade. Hon var inte den enda som lättat på maginnehållet mot tegelväggen såg jag på asfalten. Hon tappade muggen och tog mig om axlarna. Jag fick nästan vända bort huvudet, så luktade det.

-Fy fan vad jag är trött, gnällde hon. Var är Tomas?

-Jag vet inte. Hur så?

-Säg åt honom att jag vill gå hem. Jag ska sova över hos honom.

-Sätt dig här så går jag efter honom, sa jag, flickornas Kurt, och gick lydigt iväg för att söka en annan av nattens riddare. Det var kallt, lilla Anita skulle nog frysa om baken, och jag undrade om Tomas var beredd att ta med henne hem till sina välutbildade föräldrar, i hennes nuvarande tillstånd. Hon och Rosmari var de enda från Tavelsjö som var kvar – för dom hade sista bussen gått för länge sedan. De bodde flera mil utanför staden och åkte skolskjuts i vanliga fall. Jag undrade om Rosmari också skulle sova över i stan? Hos Orup? Visste verkligen deras föräldrar om att de skulle över hos pojkvänner?

I killarnas omklädningsrum satt Lindelöw och plåstrade om sin tumme, som tydligen fått en smäll under det tidigare bråket.

-Och jag som trodde man skulle få dansa ikväll, sa han och försökte låta positiv. Ja du Olle du kan vara glad du som slipper torka utspädd H2O och etanol från golv och stolar. Fy tusan!

-Hur gick det för Flabbe, jag menar magister Forsberg?

-Han fick åka med ambulansen, men jag tror han klarar sig. Tappade väl bara luften lite. Den där grobianen var så berusad att han inte kunnat träffa någonting med sina luftsparkar. Nu är det äntligen deadline. Hoppas ni haft roligt?

Anita dök plötsligt upp, hennes vita byxor hade spyfläckar både bak och fram, och svarta asfaltfläckar i baken. Hon frågade mig misslynt igen var Tomas var?

Lindelöw såg efter henne. – Var det inte lilla Anita från Tavelsjö det där? Ack ja, sa han, suckade och reste sig i hela sin längd. Han var en av de populäraste lärarna på skolan, alltid trevlig och schysst, och jag tyckte synd om honom som fick hjälpa till att städa upp snusk och oreda nu efter stängningsdags.

-Måste ni verkligen dricka så häftigt Olle? sa Lindelöw dystert och började plocka upp mellanölsburkar från golvet. Fast vi kanske inte var så mycket bättre när jag var ung, jag minns inte riktigt? Åldern tar ut sin rätt.

Jag visste inte vad jag skulle svara? Uppriktigt sagt tror jag inte riktigt han förstod vad som hände i denna ungdomarnas ”nya sköna värld”. Vad dagens ungdom var i stånd till. Både positivt och negativt menar jag. Han var över femtio, gift med min klassföreståndare som undervisade i geografi och samhällskunskap, och det var länge sedan han var ung och full.

-Vi får väl vara glada att det inte är som i Stockholm? Ni knarkar väl inte här på skolan? fortsatte Lindelöw aningslöst.

-Inte vad jag vet, sa jag och reste mig. Jag måste nog börja gå hem, sa jag, mest för att komma därifrån.

-Ja ut och roa dig du, sa Lindelöw vänligt och lite tankspritt. Vi ses på måndag Olle.

Några hade dröjt sig kvar inne i gymnastiksalen och besåg popbandet plocka ihop sina instrument. Den som ville hjälpa till med att ”rodda” steg en smula i de andras aktning. Nu spred sig en trist och tråkig stämning i gymnastiksalen, som varit dansgolv för bara några minuter sedan. Lysrören bombarderade från taket. Girlanderna i taket togs ner, plintarna i förrådet drogs fram, scenen monterades ner, och bommarna i taket firades ner, färdiga att plåga elever av Flabbe den kommande veckan. Han skulle nog inte dra sig för att vara extra jävlig i fortsättningen, det var nog alla överens om. Fram kom ribbstolarna och repen, studsmattorna och hoppbrädorna, alla tortyrinstrumenten som bara en fakir som Flabbe kunde älska. Plintarna stod som kor i sina bås, stampande, färdiga att tas fram. Jag gick in i tjejernas omklädningsrum för att se om min gamla kompis Gittan var kvar vid bålen.

Där inne städade man också undan, och jag hittade Mona stående utanför toaletten.

-Hej, sa jag. Jaså är det här du är. Ska du fara hem?

-Ja, jag och Karin går, sa hon lite tjurigt och tittade bort. Hon drog i det långa bruna håret, och vägde fram och tillbaka på fötterna.

Jag tog mod till mig och frågade: -Kan vi inte träffas någon gång, igen, utanför skolan?

Hon rodnade och såg ner i golvet.

-Nej jag vet inte. Jag måste nog träffa Kirre, du vet.

-Kirre? Han från Östra gymnasiet? Trummisen?

Hon nickade och såg ut genom fönstret. Det var kolsvart utanför, temperaturen runt nollan och jag kunde höra domedagsklockorna slå tolv från Stadskyrkan inne i stan.

-Jaha ja, var det enda jag sa, när toadörren öppnade och Gittan kom ut.

-Vi flyttade in bålen på Flabbes rum. Det finns kaffe också. Vill du ha?

Inne på Flabbes expedition fanns det minsann öl och vin som någon smugglat in, mackor och kaffe. Gittan bjöd mig och satte tänderna i en prickig korv-macka. Jag drack lite kaffe och lyssnade på vad niorna skulle göra när de slutade i juni. Nya gymnastiksa-lar med ribbstolar och plintar, nya Flabbar, och nya skoldanser. Och nya flickor för sådana som jag. Kanske?

När jag skulle gå började discomusiken från gymnastiksalen igen. Jag stötte plötsligt ihop med Maggan, som jag enligt ”ryktet” visste var intresserad av mig. Hon var lång och gänglig, men inte särskilt snyggt klädd, i jumper och kjol.

-Har du haft kul, frågade jag lite skamset. Jag hade ju undvikit henne hela kvällen. Hon hade inga bröst och en illasittande klänning som hon måste ha grävt upp från sin mammas garderob, fullständigt omodern. Hon var smal som en flaggstång med långt hår som lockade sig i ändarna. Snälla men nervösa ögon. Nu kunde jag inte säga nej när hon ville dansa en sista dans med mig. Det där med ”sista dansen” var tydligen glömt nu.

Orup och Rosmari var kvar på dansgolvet, de gav aldrig upp. Rosmari vinkade åt oss och såg nöjd ut. Orup var röd i ansiktet, svettades och hoppade vilt och vevade andfått med armarna i takt med musiken, Rolling Stones förstås. Var tog egentligen The Beatles vägen tänkte jag? Jag visste att Orup haft en plats på backen i klasslaget i fotboll, men nu tyckte Kusa plötsligt att han var för långsam och missade för mycket. Jag visste hur stolt han var över platsen i laget, och hur besviken han skulle bli när han fick beskedet från lagkapten.

Efteråt satt vi och flämtade på en gymnastikbänk medan det fortsattes att städa upp. Orup flåsade som en Sankt Bernhardshund och såg lite moloken ut. Han hade inte heller fått till det ikväll? Jag satt bredvid Maggan, som var precis min längd, 1. 80.

-Åker du hem? frågade jag Rosmari, för jag anade att det var så. Orup hade alldeles för korrekta föräldrar.

-Ja, farsan var snäll och hämtar mig. (Hon tittade på armbandsuret.) Han borde vara här snart.

Jag tittade på armbandsuret som visade på elva.

-Du tänker på Mona i alla fall, sa Maggan, som satt till vänster om mig.

-Äh lägg av, sa jag irriterat. Jag tror jag drar nu.

-Vi kan väl följas åt en bit på vägen, sa Maggan enträget och reste sig. Rosmari blinkade åt mig, jag tror hon förstod mer än väl, klok som en pudel. Hon var ju från Tavelsjö, kunde nog mjölka kor också. Hon gav Orup en sista kram innan hon också skulle dra sig iväg.

Det hade regnat, snöblandat, och man kände knappt att våren var på väg. Det luktade på ett särskilt sätt, regn på kall asfalt, snöfritt. Det var fullmåne, friskt i trädens kala björkar som efter regn, lite kyligt. Vi gick förbi slöjdsalen och ut på Lagmansgatan. Två följeslagare i livets branta uppförsbacke.

-Hur gick det med Anita? undrade Maggan, och jag svarade:

-Jag tror hon hittade Tomas. Han hade visst föräldrafritt ikväll.

Jag ryckte på axlarna, hurvades, som man sa i Norrland. En bil körde förbi och Rosmari vinkade. Vi stannade där Grisbackavägen korsar Lagmansgatan. Det var en tryckt stämning mellan oss, jag anade vad det berodde på. Min konstanta ovilja till kontakt.

-Hur känns det egentligen Olle? Du ÄR sur för det där med Mona?

-Ähh, sa jag och försökte låta obekymrad. Det ordnar sig. det är OK.

-Jag förstår mer än du tror, sa Maggan och drog i sin vida kappa. – Får jag ge dig en kyss åtminstone, innan vi skiljs åt?

Utan att vänta på svar slog hon armarna om mig och tryckte sina läppar mot mina. Jag kände hennes tunga bända upp mina motsträviga läppar, och hennes hårda höftben tryckte mot min midja. Vi var precis lika långa. Två vaggande humlestörar. Hon luktade av apelsinbål och någon obestämbar parfym, och hennes kinder var lena. Jag tryckte henne hårdare mot mig och besvarade kyssen allt mer hett tills hon släppte mig med ett flämtande.

-Hej då, sa hon förvirrat och började springa hemåt. Kappan fladdrade bakom hennes långa ben. Som vingarna på en lågt flygande stormsvala. En nattskärra på flykt mot boet.

Jag förstod att i morgon, som var en lördag, skulle allt det här kännas som en dröm, som en förtrollning som brutits. Jag hade kysst min första flicka, och det var något stort som jag ändå aldrig skulle glömma. Kanske inte Maggan heller?