Macondo

INTERMEZZO

I begynnelsen var ordet. I begynnelsen var boken och biblioteken. Och i begynnelsen var dess främste främjare, Herr Mikael Grå, min mästare och profet, vars historia jag i all min undergivenhet och underlägsenhet, men ändock våghalsigt nu ämnar nedskriva. Mitt namn är Muhammed Nasri Ranganathan, och jag hade den stora tillfredsställelsen att få arbeta som Herr Grås assistent under de tjugo år jag var anställd på Stadsbiblioteket, i det underbara Sveriges underbara och vackra huvudstad Stockholm, som jag är evigt tacksam att ha fått vistas i. Det här är vår historia.

Min barndoms stora idol var naturligtvis Rabindranath Tagore, den indiske författare som hade den stora äran att emotta Nobelspriset i litteratur 1913. Jag citerar från ett välkänt lexikon: ”Filosof, poet, författare, arkitekt, sångare, kompositör, konstnär, dansare, mystiker, filosof, historiker, politiker (tillsammans med Gandhi, som pedagog skapade han Santiniketan, en skola för barns kreativitet och naturlighet och Indiens första holistiska universitet). Arbetade för byutveckling enligt microlånsprincipen. Kämpade för kvinnofrigörelse och sociala reformer. Betonade behovet av enhet mellan Öst och Västtyskland. Skapade både Indiens och Bangladesh nationalsånger. Med ömsint humor och skarp blick för människans karaktär, gestaltade han våra tillkortakommanden utan moraliserande och förskonande omsvep. Vi känner igen oss, och kan inte annat än le och älska våra livs prövningar och allt det underbara i Guds ljuvliga natur, som blir så synligt och påtagligt i den store Rabindranath Tagores romaner och känsliga lyrik. En av hans läsare bekände en gång för mig: «Genom sina ords hud känns han innerlig och kärleksfull, liksom hans ögon och leende oundkomligt avspeglar sig i varje ord. Hans själ viskar hela tiden mjukt strax under vår samvaro- och ordyta. Den är gränslöst vacker!»

Om Herr Grås födelse har jag fått följande redogörelse: Redan vid sin födsel (han vägde dryga 7 kilo) var han klädd i grå kostym, vit skjorta och en tunn svart slips. Inga skor men ganska stora fötter. Han var redan vackert mörkhårig, men täckt av ett skyddande lager av grått fett. Hans första vokala uttryckt var icke ett skrik, som normala barn. Nej han ska ha vrålat med tordönstämma: VAR FAN ÄR UTLÅNINGSJOURNALEN! JAG VILL RAPPORTERA ETT FÖRSENAT BOKLÅN! Hans storväxta moder tog den lille i sina armar och kramade honom. Hon hade alltid velat ha en lärd bibliofil till son, hon var storläsare själv, och nu förstod hon att han skulle gå långt. Operasångare? Ack nej om det varit så enkelt?

Han talade sin mors idiom, en norrländsk gammalmodig dialekt, och det redan från första stund. När jag frågade hur det kunde komma sig svarade han bara genom att knäppa mig på näsan. ”Vad skulle du gjort instängd i den där Platonsgrottan i nio månader, min gode Ranganathan? Jag kunde ju lika bra lära mig att tala med en gång. Ja bara genom att observera och uppmärksammat lyssna till min ömma storväxta moder när hon sladdrade med sina väninnor! Jag var inmurad som en näshornsfågel som ruvar sina ägg! Du vet ju att honan murar in sig i trädhålet med en lervälling som hon blandar i näbben? Och jag visste ju att hon inte lämnat tillbaka sina bibliotekslån, det hade hon själv talat om för sin väninna!

Sådan var han min mästare! Den mäktigaste näshornsfågeln i hela Amazonas!

Det sägs vidare att när han första gången fördes vid handen av sin moder till stadsbiblioteket i Korpilombolo ska han ha utropat: ”Detta ska hädanefter bliva min musik”. Ni vet hur det ser ut där: en hög kupol som i Hagia Sofia, dit en hög trappa leder upp i ljuset från gatan, så man tycker sig omvärvad av ljus och förbluffad stå i Sixtinska kapellet, bara att alla väggar i den stora salen är klädda med böcker. Man tycker sig vara i himlen. ”Jag VAR i himlen, min gode Ranganathan” brukade min Herre säga med darr på rösten. ”Tänk om man fick vara ett sådant barn på nytt? Minns du Dardels John Blund i barnavdelningen? Tänk om jag likt Tomas Tranströmer fick på darrande ben pröva på att vid bara 14 års ålder gå upp för trapporna till vuxenavdelningen, som för mig på den tiden när åldersgräns rådde var lika stängd som Systembolagets förråd av Armanjack? Min ömma moder hade lånat mig hennes eget lånekort till vuxenavdelningen, och klätt ut mig till en vän och söt liten flicka. Liten, förresten? Jag var som 14-åring 1 meter och 90 centimeter, och redan som 5-åring hade jag av henne dold i en dramaten förts in till en av facksalarna för att där, viskande, fått diskutera religionsfrågor med utstötta gamla original, som här fann sin fristad bland dammiga luntor och dagstidningar från Tornedalen. Jag bestämde mig då för att detta skulle bli mitt livs kallelse!”

Jag frågade ödmjukt en gång vem hans fader var? En oerhört lärd biskop måhända? Han ”snoppade av mig” som en orullad cigarr, ganska bryskt. ”Du vet att min fader icke är känd” sa han sorgset. ”Jag vill ogärna skryta och likna mig vid Jungfru Maria, men så var det. Min moder hävdade hela sitt liv, tills hon avled i en bröståkomma, 95 år gammal, att ingen man fått röra henne innan hon blev gravid med mig. Och jag trodde henne, den lögnaktiga, på hennes ord.”

”Den obefläckade avelsen” sa jag andäktigt och sjönk ner på alla fyra med böjt huvud som en bedjande muslim. ”Jag har alltid vetat det Herre. Ingen man är värd att ha avlat Dig Herre.” Men min godmodige herre Mikael Grå reste mig genast upp (han avskydde fjäsk och servilitet) och sa: ”Å jag vet inte det, Ranganathan! Vet du vad! Min mor var alls ingen ängel, tro inte det. Hon hade haft många karlar innan jag blev till. Hon berättade att hon växt upp i norra Sverige hos sin far som var skomakare. Hennes mor var galen och gick runt i byn med en kappa som hon vänt ut och in, för att spara på fodret. Hennes far hade fyra bröder, och alla hade olika fäder, för sådan var seden där uppe. Barnen uppfostrades hos sin mor medan männen var ute i skogen, umgicks i manligt sällskap och kolade milor, anlade tjärdalar, spelade badminton och avverkade åt bolaget. Så vem som är min far är egentligen enbart en filosofisk fråga. Hur är det Tagore säger nu igen…?”

”Alea jacta est?”

”Å nej du din spjuver” sa Herr Grå och boxade mig kärleksfullt i magen så jag sjönk ihop på golvet av slagets kraft (han visste ju naturligtvis inte hur stark han var i sin vältränade 1.90 meters kropp)! Högstämt citerade han i stället: ”På grund av hans djupt känsliga, fräscha och vackra vers, genom vilken han med fulländad skicklighet har skapat sin poetiska tanke, uttryckt på sin egen engelska”, såsom motiveringen löd när han 1913 fick Nobelpriset i Litteratur. Själv sa han bara ödmjukt: Jag är här för att sjunga sånger för Er. Det kommer att dröja över 100 år innan någon ny nobelpristagare från mitt land ser dagens ljus. Dessvärre. Och där fick han rätt!”

Jag bugade mig och mina tankar flög genom rymden snabbare än ljusårs hastighet. Så inspirerad blev jag alltid av Herr Grås kloka tal. Tänk den som fick leva sitt liv på 2000-talet, och se en ny Tagore födas? Min Herre gick ut för att köra sin Trabant till Älvsjö, visslande på den kända Sandman-melodin ”Titta, kom och titta, och se er häromkring…” som fortfarande kan avnjutas i tysk TV, långt efter att den östtyska republiken upplösts likt en pojkes friska och sant idealistiska drömmar som varje morgon lämnar honom i besvikelse över vardagens grå tristess.

Men jag går händelserna i förväg, förlåt mig käre läsare! Min Herre Mikael Grå ville inte vara sämre än sin föregångare, den grekiske halvguden Herakles. Följaktligen ströp han en jätteorm (nåväl, en något mindre snok) redan i vaggan. (Det sägs att i Herkules helgedom i Rom fick varken flugor eller hundar komma in. Och varför just dessa stackars djur? Ja inte heller kvinnor eller svin, vilket min Herre Mikael fann mera trovärdigt, då han alltid varnat mig för umgänge med falska fruntimmer.) Herr Grå citerade mer än en gång skaldens ord om Herkules vid skiljevägen: ”Herkules arla stod upp i första sin ungdom”. Där mötte han två besvärliga kvinnor, kallade Fru Dygd, och Fru Lusta. Han berättade skrattande att han idkade hor med båda, endast 15 år fyllda, och tröttade ut bägge. Vilken av dem han sedan valde, förtäljer inte historien. Kanske båda, kanske ingen?

Han berättade sedan att hans ondsinta halvbror Eugen, som hans mor fått med en förbipasserande nazistisk anläggningsarbetare, sedan försökte betvinga den unge gossen Mikael, genom att skicka ut honom på de mest livsfarliga uppdrag, då hans goda mor vände ryggen till. Det första var att med endast ett samiskt spjut betvinga den fruktade Grundfors-Björnen. Herr Grå slängde skrattande spjutet åt Häcklefjäll, och ströp den väldiga björnen med sina blotta händer. Sedan flådde han den med hjälp av dess egna klor, vilket var det enda sättet det lät sig göra, och bar alltsedan dess björnskinnet över axlarna som ett signum, som han kallade Hcehutt. Vilket uttyds, turkisk eller ungersk skönlitteratur, översatt till svenska.

Kommen till södra Europa med sitt björnskinn på axlarna och iklädd sjumilastövlar, dödade han en väldig bläckfisk, vars armar hela tiden växte ut på nytt när de höggs av. Han attackerades samtidigt i ryggen av en väldig småländsk kräfta, den som sedan blev stjärnbilden Kräftans vändkrets. Som det har berättats mig tog han hjälp av en liten herdepojke, som brände såren efter varje bläckfiskarm som Herr Grå högg av. Själva kroppen, som var odödlig, begravde han under ett berg i norra Sverige, osäkert vilket, som han helt sonika lyfte på (berget alltså) innan själva begravningen!

Sin tredje uppgift löste min Herre lika geschwint. Ett väldigt vildsvin som terroriserat norra Sveriges bönder jagade han fram och tillbaka över ett fjäll, tills det tröttnade och lät sig fångas med nät. Hans storebror Eugen blev så rädd för galten att han gömde sig i en kruka, och därvidlag myntade uttrycket ”feg som en kruka”. Hans lillebror infångade därefter en dovhjort som var snabbare än den snabbaste kapplöpningshäst. Efter ett års jakt hade han också tröttat ut detta djur, min outtröttlige Herre. På samma sätt befriade han hela staden Arjeplog från en skock människoätande gäss genom att tillverka en väldig skallra i brons, och sedan prickskjuta ner de flyende och skrämda gässen.

Nästa uppgift blev att städa och rensa Norrlands största bondgårds stall, där kor och grisar och hästar förorenat år efter år utan att ägaren någonsin städat. Min herre lät en biflod till Ångermanälven ledas in i stallet, som rensades på en gång, samtidigt som han anmälde bonden för djurplågeri till Hälsovårdsmyndigheten i Härnösand. Nästa uppgift blev att infånga en ilsken och skrämmande tjur vid namn Ferdinand, rädda en skald vid namn Jonathan Swiffer från en flock människoätande hästar, Hoynhums, som slaktades till Entrecôter, som min Herre genast slukade med en enorm skål Pommes, en lika stor skål Bea, och garnerade med belgisk hästister. Det råder osäkerhet hur många hästarna var, min Herre svävar på målet och säger att han drabbades av så kallad ”paltkoma”, liknande en präktig bakfylla, och att minnet numera sviker honom. 1, 10, 100? Som alla goda historier spelar det väl egentligen ingen roll?

Hos en samling krigiska feministiska amazoner bar deras drottning Ebba (vars make Horace var översättare från grekiska, franska, ryska, engelska och norska, och som min Herre båda satte högt värde på) ett så kallat ”mödomslås” som bara kunde öppnas av särskild sorts ”nyckel” d v s en fallos av väldiga mått. Jag behöver väl inte säga att Herr Mikael naturligtvis bar en sådan väldig fallos, och att drottning Ebba fick skänka honom sin gördel, som han hemförde till sin storebrors häpnad och beundran! Nästa uppgift (för hans elaka storebror lät honom inte slippa undan så lätt) blev att från en argsint jätte på Island hemföra dennes får, som var minst ett hundratal. Min Herre chartarde genast ett eget flygplan och fick in hela skocken däri, sedan han övertalat jättens hund Fletcher att samla ihop skocken. I Marocko hjälpte han Atlas att bära upp himlavalvet, i ersättning mot att denne plockade en säck gyllene svåråtkomliga äpplen i Kivik av en alldeles speciell sort. Det sista uppdraget var att hämta hem en osedvanligt ful hund vid namn Cerberus, som en samling Hells Angels-motorcyklister förvarade på en hundgård utanför Lomma. Min Herre kallade alltid dessa sina tidiga stordåd för ”mina slyngelår”.

Efter att på ett år läst in en hel Magisterkurs i indoeuropeiska språk var det dags för herr Mikael att bege sig till Borås för att bli, som han sa, ”världens muskulösaste och mest mångsidiga bibliotekarie”:

Redan vid 20 års ålder hade min Herre Mikael Grå nått en sådan renommé att han egentligen kunnat sluta arbeta, och gått in i en lugn slummertid som pensionär! Men tror icke att hans elaka storebror Eugen gav honom den minsta rast eller ro. Han fick begära anstånd hos själva Ingvar Carlssons fru, för att utföra ytterligare ett stordåd: han skulle göra 50 villiga kvinnliga bibliotekarier gravida, han var ju förstås den ende manlige bibliotekarien på skolan, och allt detta på en enda natt! (Det sägs att han liksom munken med Djävulsbibeln, uppnådde detta stordåd med den Ondes hjälp, men jag tvivlar, min Herre tror ju varken på Tomtar eller Troll.) Han kallade det emellertid sitt största stordåd, sitt ”labor durissimus”. Det sägs att han därefter föll offer för en kraftig depression, och uttröttad vilade ett helt år i Malmö hos sin kollega Lennart Olsson, vars hustru hade en firma som renoverade skånska slott och herresäten. Denna elaka kvinna, Omfale, lät dessutom med list fängsla min Herre, klä honom i kvinnokläder för vilka han fick utstå spott och spe av godsets många djur, och under en hel månad plikta för sin sturskhet genom att arbeta som dräng åt henne.

Min Herre förälskade sig tillslut i en kvinnlig bibliotekarie, Diana, som även var en styv bågskytt och svensk mästare i Dart och ölhävning. ”Henne ska jag ha” utropade min Herre, men ack vad han bedrog sig. Ack, ack! ”Gör aldrig så, Ranganathan, förmanade han mig ständigt efteråt. Sådana kvinnor är icke att lita på!” När de cyklade på semester utanför Lund fick de stanna vid en flod som var svår att passera, då bron burits bort av elaka fåglar. En kentaur vid namn Kent erbjöd sig att bära Diana över floden, men försökte sedan rymma med henne skrattande på sin rygg. Min Herre tog Dianas pilbåge och sköt ner den slemme kentauren, som hette Nisse, eller om det var Flabben, men dennes blod var förgiftat och magiskt och kunde skänka sin bärare ”evig kärlek”. Svag som alla kvinnor trodde Diana på kentaurens sista ord, och sparade en centiliter av hans blod för senare bruk. När de stannade vid en Skånegård där en gammal kärlek till Herr Grå, vid namn hemska Viola, bodde med sin gamle far Exodus, blev Diana svartsjuk, smörjde in björnskinnet Herr G fortfarande bar med Nisses blod, och när Herr Grå tog den på sig nästa gång, avled han nästan av det syrafrätande blodet! Han kastade sig, vanvettig av plågor, i den orena algblommande Sövdesjön, och befriade sig sålunda från sitt björnskinn. Båda hans flickvänner lämnade honom, skyllande varandra för otrohet, och Herr Grå antog nu åter den form vi känner honom som: grå kostym, vit och rosa skjorta, oansenlig slips av läder, smärtingskor och det långa håret som en böckernas viking, i en lång piska på ryggen. Samma piska som han påstod att den onda och elaka Omfale pryglat honom med varje gång de skulle ha samlag, vilket var… ja ganska många!

Symfoni

När min herre och mästare Herr Grå kom till Macondo var det en djungel. Fullt av lianer, höga farliga träd, träsk, och ondsinta djur. Han bestämde sig, med sin sedvanliga energi, för att reda upp i oredan, och började att på landsbygden upprätta en stor samling små bibliotek, så kallade Reading rooms, och skapade därefter sitt nya storverk, ett helt nytt globalt katalogiseringssystem. Det hade bara tre avdelningar: ”Roliga och skojiga böcker”, ”Tråkiga böcker”, och ”Klok och bildande, men ytterst tråkig läsning”. Hans favoritavdelning, en underavdelning till den sista, och definitivt största, då den var mycket använd av alla kön var den om sex och erotik.

Ditt ledde han särskilt unga brunbrända kvinnliga låntagare med exotiskt klingande namn som sökte efter meningen med livet. Medan de botaniserade friskt i hyllorna (under hans visa vägledning) och tillslut fastnade för en obskyr erotisk bok, kunde han obemärkt dra upp den kvinnliga låntagarens kjol, och dra ner hennes byxor, och (ofta helt obemärkt och ljudlöst) sticka sin enormt välväxta manslem i hennes vagina, bakifrån. Jag kunde höra henne stöna där jag satt i upplysningsdisken, men det gick snabbt och var strax över och hon återvände alltid med en lämplig bok med ett saligt leende på läpparna. Sådan var han, min mästare! Ett riktigt lejon!

Man skulle ju ha kunnat tro att detta (om än älskvärda) beteende skulle ha renderat honom dask och örfilar av den kvinnliga låntagaren. Alls icke! Herr Grå var, som jag redan förut påpekat, i sin ungdom (han kallade det ”sina slyngelår”) en stor muskulös manlig bibliotekarie, en böckernas alfahane med ovanligt långt hår som han bar i en hårpiska på ryggen, och som de kvinnliga låntagarna (och naturligtvis många av de kvinnliga bibliotekarierna) föll för som käglor.

Men den ojämförligt största uppgift min herre och mästare fick var att skapa ett helt nytt nationalbibliotek i Macondo, med stöd av landets president den gudomlige diktatorn Getulio Vargas. Långt in i den sydamerikanska djungeln byggde denne nämligen just då en helt ny stad, Germania, uppkallad efter hans idol, en österrikisk konstnär kallad herr Hitler. Nationalbiblioteket i Macondo skulle bli kronan på diktatorn Vargas storverk. Dessvärre innehöll det inga böcker.

Bibliotekets byggnad var som jag minns det enorm och utan slut. Den var konstruerad som nio väldiga oktogoner, och hade alltså sammanlagt 72 hörn, vilket gjorde att det var omöjligt att färdas genom rummet utan kompass. Det skulle innehålla allt som dittills skrivits av nationell och akademisk karaktär, inom alla kunskapsämnen, särskilt de latinamerikanska. Samt, inte minst, de som skulle komma att skrivas. Som jag minns det bestod det dock bara av oändliga rader bokhyllor, i intrikata zick-zack-mönster, en illitterat djungel av mestadels tomma bokhyllor, som en labyrint där man kunde vandra i veckor utan att komma ut.

-Gå inte in i den, Ranganathan, varnade min mästare på sitt kloka sätt. Du hittar aldrig ut igen.

Jag minns månaderna i Germania som outsägligt tråkiga, särskilt om man jämför med tiden i vårt Reading room i Paraná, där det ständigt var liv och glädje, med glada barn som sprang mellan bokhyllorna, kvinnor i färgglada dräkter och plommonstop, med höns och grisar under armarna, och bistra män i stora sombreros och yviga mustascher, som ständigt bligade mörkt och misstänksamt på herr Grå bakom bokhyllorna. Ack min själ och skapare varför hamnade vi i Germania, har jag ofta undrat!

Jag minns särskilt en dag, efter många timmars vandring i labyrinten, där vi var ute för att kontrollera eventuella ”stölder” (sådana förekom) att min mästare snubblade över en forskare som låg på golvet på mage, där han uppenbarligen (mycket närsynt) försökt läsa på bokryggarna i den latinamerikanska avdelningens nedersta bokrad (den enda i biblioteket som var någotsånär omfattande och komplett). Han hette Augusto Roa Bastos och kom från Paraguay (känd för sitt stora bokverk om diktatorn Doktor Francia), men han var, när Herr Grå snubblade på honom, redan död sedan många år av svält och märkligt mumifierad av bokdammet och anfrätt av silverfiskar.

-Är inte detta som en nyfödd människas hjärna, sa min mästare en gång, när vi talade om biblioteket? Tomma hyllor, som väntar på att fyllas med innehåll? En labyrint där du min käre Ranganathan kommer att gå vilse många gånger om du inte får min kloka vägledning? Vad tror du?

Jag bugade djupt och medgav, som vanligt, att han alltid hade rätt. Han tände sin sjöskumspipa och såg på mig i sin oklanderligt strukna ljusgrå kostym.

-Känner du till historien om minotauren?

Jag nickade.

-Den som Teseus dödade? Minns du hur han löste den kretensiska labyrintens gåta?

-Javisst vördade mästare. Han fick en sytråd av den vackra Ariadne som förde honom tillbaka genom labyrinten, var det inte så?

-Jovisst. Och som min vördade kollega i Buenos Aires, doktor Borges har skrivit: ”Minoutauren gav sig helt till döden utan strid. Den ville i själva verket dö!”

-Ack ja, sa min mästare och såg dyster ut. Berättelsen lär ju syfta på den ädle doktor Borges själv, blind och inte särskilt vacker att skåda. Till skillnad från mig. Men han kunde ju inte se sig själv! Och betänk hur den svekfulle Teseus sedan lämnade den sköna Ariadne på ön Naxos att dö, och hur han glömde hissa de vita seglen, så att hans stackars far Aigeus i sin sorg kastade sig i havet, det egeiska? Hur han sedan gifte sig med amazonen Hippolyta och fick den bemärkte sonen Hippólytos, som hans andra hustru, den unga Fedra skändligen förälskade sig i, och till och med anklagade för att ha våldfört sig på henne. Som Racine skriver om i sitt drama. Hippolytos dog på stranden, en trött och utarmad soldat, dödad av ett odjur sänt av Poseidon. Vad säger den sagan oss?

-Något om kvinnans natur herre?

-Ja, och om männens. Lika svekfull. Minns du den där dansken på tåget från Wien, som efter två dygns skräckfärd genom den serbiska och makedonska vildmarken långsamt rullade in i Thebe, där den olycklige kung Oidipus en gång härskade? Hur dansken då överdramatiskt och med en billig skådespelares överdrivna gester utropade ”Se vi är på klassisk mark”!

-Men var vi inte det då, herre?

-Klassisk mark, Ranganathan, kyss mig därbak! (Förlåt att jag här citerar Herr Grå ordagrant). Jag minns bara hur du ditt troll tillbringade hela natten skönt sovande i din mjuka wagon-lit, medan jag med min onda rygg och klumpiga backpacker-ryggsäck fick sova i korridoren. (-Om du bara sagt något om ditt lidande o herre!?) Och den där konduktören som såg ut som en spritmarinerad Ernst-Hugo Järegård i en dålig dansk komedi – han drack plommonbrännvin, och bjöd och kurtiserade kvinnorna i de olika kupéerna hela natten. Och snubblade på mig på golvet flera gånger! Nå, här har du ett rött garnnystan, så att du inte går bort dig i labyrinten nästa gång min vän!

Sådan var han, min mästare Herr Grå. Han hade alltid ett gott ord till var och en, skämtade gärna om de mest heliga ting och göt ständigt nytt mod i trötta och utarbetade bibliotekariers lemmar. Brahma vare hans själ nådig.

För övrigt har det sagts att vi skulle ha stått i ett homoerotiskt (och oacceptabelt) förhållande, jag till och med klätt oss i kvinnokläder, vilket jag starkt tillbakavisar. Vårt livslånga förhållande var enbart, jag säger enbart, intellektuellt, ja tidvis rent subliminalt. Med ett stänk av grå nyans, möjligtvis.

Vi fördrev tiden med att läsa erotisk litteratur som vi tagit med oss från Paraná, sedan besökarna slutat komma – jag tyckte särskilt om de filosofiskt utmanande av Sainte-Beuve och Alfred de Musset. De handlade ofta om munkar och nunnor, och jag läste röd i ansiktet om erigerade penisar och våta trånande sköten under de vida kåporna och nunnedoken, fast min mästare ständigt varnade mig för sådan omoralisk läsning.

-Där ser du vad de där gudsmännen och deras kvinnor ägnar sig åt när de inte ber, sa han och skrattade gott åt min skamset rödkindade uppsyn. Du är verkligen en oskuld på det området Ranganathan. Vet du vad Tolstoj sa till Tjechov och Gorkij när de besökte honom, han var väl minst 40 år äldre. ”Ni är så blyga pojkar, så hälften vore nog, ni är ju rädda för flickor. Själv var jag en riktig hingst i min ungdom” Så skrattade han gott i det långa bibliska skägget. Inte olikt den lärde Tagores.

Jag kunde bara le åt min mästares skojfriskhet och återgå till Mussets och Balzacs oanständiga historier.

Markis De Sade fann emellertid både jag och Herr Grå outhärdligt tråkig.