Mer om Kairos

BoktipsExtraBonus:

Jenny Erpenbeck: Natt för gott (2016). Kairos (2022). Översättning: Ulrika Wallenström

November 2022. Jag har nu i några veckor levt ihop med Jenny Erpenbeck, 55-årig författare född i Östtyskland, och hennes romanfigurer. Först en historielektion i romanen Natt för gott, sedan den mer personliga Kairos: Jag har nog inte blivit så berörd av en kärleksroman (som också är en roman om ett land som inte längre finns) på många, många år. Jag har helt enkelt inte kunnat lägga böckerna åt sidan, har redan läst Kairos 2 och en halv gång, plus Erpenbecks redan prisbelönta roman Natt för gott (2016) och hennes essäer (på engelska) Not a Novel. Är därför helt inne i hennes språk, det ”arkeologiska” sättet att skriva, med omtagningar, inskjutna citat, kapitelrubriker, källförteckningar, dagböcker, et cetera. Nu måste jag ta mig ur hennes språkliga grepp om min tidsbegränsade fritid, (som i och för sig är stor, men inte omåttlig, eftersom jag är pensionär), så det får bli ett slut på det här. Men inte förrän jag skrivit ner följande:

Kort resumé: Natt för gott spelar över hela nittonhundratalet. Som bakgrund har JE haft sin farmor Hedda Zinner, judinna född i Lemberg (idag Lviv) som då låg i kejsardömet Österrike-Ungern. Från polska Galiziens judeförföljelser slingrar sig berättelsen som en polyglott tusenfoting med nedslag i Wien 1917, Moskva 1935, DDR efter andra världskriget, och fram till nutid när huvudpersonen sitter på ett tyskt ombonat ålderdomshem. Innan dess: Hon och maken engagerar sig i den kommunistiska rörelsen i Österrike, som får ett slut i och med Dolfuss-kuppen 1933. Därefter flyr de till Moskva och hamnar rätt i Stalins utrensningar före andra världskriget. Via Östtyskland dit hon flyttar efter kriget slutar det på ett ålderdomshem 1992, då huvudpersonen (som dör flera gånger under romanens lopp, men sedan återuppstår kontrafaktiskt i nästa kapitel) slutligen (verkligen) dör, 90 år gammal. En fantastisk text med många djup, som blandar tid, minne, öde, historia.

Arkeolog och arkivarie

Erpenbeck arbetar som en arkeolog och gräver upp lager på lager av 1900-tals-historia, mest tydligt i Natt för gott och i en tidigare roman, Hemsökelse. Hon ”älskar arkiv” sa hon i en intervju i Dagens Nyheter november 2022. Hon är inte ”politiskt korrekt” (läs vidare nedan) men skildrar historien med en sorts feministiska glasögon. Hon skildrar nästan alltid kvinnor och barn eller äldre – de som bakom soldaterna i världskrigen och kapprustningarna fick sköta ”markservice”, fixa mat, mata barn, sopa gator och dessutom ofta arbeta inom industrin. På det sättet liknar hon både Svetlana Aleksijevitj och Olga Tokarczuk.

Glädjen av Erpenbecks eleganta, uppfinningsrika prosa får vi via översättaren Ulrika Wallenström, vår idag mest erfarna översättare från tyska. Hennes enorma arbete med Peter Weiss 1 500 sidor långa Motståndets estetik (+ de lika omfångsrika dagböckerna och ytterligare några skrifter) är inget mindre än jämförbart med Gunnel Vallquists översättning av Marcel Prousts storverk, Proust vars dödsdag inträffade 18 november 1922, för 100 år sedan (när denna text skrevs).

Jag tänker på Weiss eftersom Erpenbeck i Natt för gott använder dennes sätt att skriva i stora ”block” utan nytt stycke eller ”indrag” i texten. Ofta med dialogen också insprängd i den löpande texten.

I Kairos (namnet anspelar på ett grekiskt antikt begrepp om att gripa ”tillfället i flykten”) är däremot de Weisska textmassorna mer ”normala”. Det är en helt annan roman, i första hand en kärleksroman om den 19-åriga typografstuderande Katharina, och hennes möte med en riktig ”kulturman”, Hans, 53. Läsaren förstår snart att det här är en dålig relation, men den ganska naiva och rätt barnsliga Katharina inser det inte förrän det är för sent. Hon är från första början ”starstruck”: Han är en känd författare och radiopratare i DDR, gynnad av sin ställning, och kan fritt åka till väst för att handla dyra presenter. Allt detta imponerar förstås på Katharina. Hon är förblindad av sin kärlek till denna mångkunnige ”mansplainer”, som redan är beryktad för sina många erotiska relationer, trots att han är gift och har barn. Han blir också, på ett sätt, hennes inkörsport till kulturlivet i DDR, från början alltså en win-win-relation.

Individ och samhälle

Uttrycket mansplainer (lika lite som #metoo) var inte uppfunnet i Östtyskland 1986, när Hans och Katharina möts under en bro i Östberlin, på väg till Ungerska kulturinstitutet. Hon beundrar, älskar, och ser upp till denne förslagne kulturman, något som för oss läsare idag förefaller ganska otroligt. Inte minst därför att han, ju längre vi läser, alltmer börjar kontrollera och förhöra och misshandla henne, både fysiskt och psykiskt. Men Erpenbeck arbetar som sagt inte som andra moderna författare som jag känner till. För läsaren kan Erpenbeck skildra Katharinas kärlek i sin tidsdräkt helt trovärdigt. (Fast samtidigt säger hon i en intervju i DN: ”Vad är sant och vad är falskt? Inte ens en dagbok är väl alltid sann?!”) Hon gräver som en arkeolog, forskar i arkiv, och fäller inga egna domar över vad hon hittar. Hon bara presenterar ”fakta” och låter läsaren fälla omdömet. Hon berättar ofta kortfattat en scen, där det som inte skrivs kan vara lika viktigt som det som läsaren får veta. Hon sammanför individens subjektiva historia med landets, DDR, så objektivt som möjligt om personerna och om landet som inte längre finns, och berättelsen löper fram till upplösningens peak 1990.

Erpenbeck har i intervjuer försvarat sina huvudpersoner. Katharina är inte hon säger hon. Hans är inte regissören och teatermannen Heiner Müller, som kallats allt från ”scengeni” till ”Brechtepigon” och som under en period var angivare till Stasi, liksom Hans. Jag överlämnar till läsaren att själv fälla omdömet. I själva texten kan jag bara läsa ut en enorm kärlek (framförallt i bokens början) mellan Hans och Katharina, men en kärlek dömd att dö, liksom landet DDR, som skildras vackert och som berör mig djupt. Samtidigt får hon Östberlin att uppstå ur historiens ruiner, inte som en grå koloss utan mer nyanserad med sina gator, människor, torg och restauranger.

Hans representerar med sitt kontrollbehov och sin nazistiska uppväxt det gamla DDR som nu går i graven. Han är in i döden trogen det marxistiska DDR med alla sina lögner och personförföljelser. Den mer opolitiska Katharina står för framtiden. Hans kontroll av Katharina består bland annat i att hon, efter att ha bedragit honom med en ung scenarbetare, tvingas lyssna på hans uppfostrande kassettband för att sedan gång på gång bedyra honom sin totala kärlek. Han utnyttjar henne sadistiskt, men blir samtidigt en tragisk, allt mera alkoholiserad figur, och en av de många förlorarna när DDR försvinner. När radion i DDR 1990 slås samman med den västtyska förlorar han och ca 1000 medarbetare jobben. Om sammanslagningen mellan DDR och BRD har Erpenbeck uttalat sig mycket kritiskt. Ja det är en kärleksroman som kommer att räknas till de riktigt stora, jag tippar faktiskt att Erpenbeck får Nobelpriset om, säg 10 år, som nästa tyskspråkiga författare. I Dagens Nyheter i början av 2023 stod Kairos som nr 1 bland kritikernas favoriter. Året efter kom den i pocket. Så – ja – jag är i gott sällskap!

Mats Myrstener

PS. Erpenbecks fyra första, ganska korta, romaner finns utgivna i en samlingsvolym med titeln 4 x Erpenbeck. Romanen ”Gå, gick, gått” (2017) handlar om en gammal professor (här har snarare JE:s far stått modell) som på livets höst börjar intressera sig för och hjälpa flyktingar och invandrare i Tyskland. I essäboken (som hittills bara finns på engelska) ”Not a Novel” (Inte en roman) återkommer hon till sitt sätt att skriva, och till flyktingfrågan, som hon är djupt engagerad i. Hon skriver om allt som gick förlorat när DDR blev Tyskland, och hennes dom över statschefer som Orbán och Erdogan är inte nådig. Just nu läser jag som bakgrund DDR bortom muren – Östtyskland 1949-1990, av Katja Hoyer, född 1986 i DDR, idag bosatt i London, historiker vid Kings College.

2024 erhöll JE Man Booker Priset för bästa roman översatt (till engelska) för Kairos

PPS. Vill man läsa mer om östtysk litteratur föreslår jag Sture Packaléns biografi ”Christa Wolf – den lojala dissidenten” som utkom 2022. Wolf var en av DDR:s mest kända författare, även internationellt.

Mera tyskt. Lyra Koli intervjuar Madeleine Gustafson i SvD 30/7 2023. Intresset för Tyskland på 1960-talet med Günter Grass, Hans Magnus Enzensberger, MG översätter Peter Schneider. Kommenterar också litteraturkritikens ”död”. Att skriva litteratur är på ”liv och död”! MG gav ut några diktsamlingar, översatte från flera språk, bl.a. tyska, franska, italienska, holländska. Litteraturkritiker, sällskapet De Nio, gift 20 år med Lars Gustafson, bodde i ett kulturhus i Västerås. (2023)

På tyska, se vidare bland mina boktips på matsmyrstener.com: Ingeborg Bachmann (33), Thomas Brasch (23), Daniela Krien (15), Ulrich Plenzdorf (23), Walter Kempowski (33), Jill Essbaum (9), Hans Fallada (25), Max Frisch (27), Dörte Hansen (18), Marlene Haushofer (1), Judith Herrmann (21, 26), Fleur Jaeggi (2,4), Christian Kracht (10), Günter Kunert (23), Veronika Malmgren (19), Katja Oskamp (27), Christa Wolf (13), Peter Schneider (26), Robert Seethaler/Gustav Mahler (36), Peter Stamm (15).