Mer om DDR

Katja Hoyer: DDR bortom muren: Östtyskland 1949-1990 (2023, översättning Kjell Waltman)

En populär men samtidigt späckad tegelsten på 560 sidor om Östtysklands historia, under de 41 år landet existerade. Författaren, född 1986, har minnen av när hon som fyraåring upplev- de ”murens fall”. Idag är hon historiker och skribent, knuten till King’s College i London. Hon försöker skickligt balansera förtrycket i DDR med de ”vanliga” östtyskarnas perspektiv, inte minst genom insmugna små personbiografier. Tysklands ”ledande dam” Angela Merkel var t.ex. född 1954 som son till en idealistisk präst som detta år flyttade från Väst- till Östtysk-land. Hon doktorerade och blev universitetslärare i fysik, och gjorde efter sammanslagningen karriär som politiker i CDU, det ledande liberalkonservativa partiet. Hennes bakgrund i DDR skulle senare ses som en styrka. Hoyer vill se DDR:s historia som en del av den tyska historien, inte som något många tyskar vill glömma och gömma. Hon erkänner villigt den höga sociala standard som fanns där, daghem åt alla barn, kvinnans starka ställning, som inte alls fanns på samma sätt i Västtyskland. På 1980-talet försämrades den östtyska ekonomin radikalt, samtidigt som den sovjetiska, under den försvars- och rymdkapprustning som president Reagan kallade ”Stjärnornas krig”. Missnöjet med matransonering och höjda levnadskostnader påskyndade det ”ekonomiska undrets” i DDR fall. Hoyer konstaterar att många vanliga östtyskar innan dess varit ganska nöjda med utvecklingen, när man jämförde med åren under nazism och världskrig. I en liten personhistorik följer Hoyer berlinaren Erwin Jöris. Han var ungkommunist före världskriget men greps av nazisterna vid maktövertagandet 1933 och placerades i koncentrationslägret Sonnenburg (idag i Polen). En annan ungkommunist, Wolfgang (Wladimir) Leonhard hamnade sedan före kriget, liksom Jöris, i Sibirien där många tyska kommunister hamnade, bara på grund av att de var – tyskar. 1936-39 arresterades närmare 42 000 tyska kommunister som flytt till Sovjetunionen, de allra flesta avrättades utan rättegång. 1938 ”deporterades” Jöris till nazisterna i Tyskland i samband med Molotov-Ribbentrop-pakten där han fördes till Moabit-fängelset i Berlin. Efter att ha återvänt till Sovjetunionen satt han ett år i Ljubljanka-fängelset, i isoleringscell och fick sedan försmäkta i Sibirien ända till 1955. Han överlevde även detta och dog i Köln, 101 år gammal. Wolfgang Leonhard hade också tur. Efter krigsslutet skickades han tillsammans med en grupp andra tyska Stalintrogna kommunister till Östtyskland för att vara med och grunda DDR 1949. Han levde till 1997 och menade att DDR:s historia började i Karl-Liebknecht-Schule i Moskva där han och andra barn till tyska kommunister gått. De var för unga för att dö i den paranoide Stalins utrensningsaktioner.

I den lilla kärna av Stalintrogna som fick återvända till Östtyskland fanns Walter Ulbricht och Wilhelm Pieck, som skulle komma att dela på makten. (Jenny Erpenbecks farfar Fritz var en annan, enligt Hoyer, Stalintrogen DDR-kommunist, författare till flera propagandistiska roma- ner.) De kallade sig ”Gruppe Ulbricht”, men var för övrigt hemlig. Stalins önskan var egentligen att återförena ett demilitariserat Öst- och Västtyskland under speciella former som skulle gynna Sovjetunionen, men i väst var man kallsinniga. Till DDR kom massor med tyska flyktingar från områden som Tyskland avträdde till Sovjetunionen, Polen, Rumänien, Tjeckoslovakien. Många fick arbete på de tyska gods som förstatligats i DDR. Från början samarbetade kommunisterna i DDR med socialdemokrater, kristna och liberaler, men Ulbricht såg till att manövrera ut alla motståndare innan republiken utropades 1949. Sovjetunionen litade på Ulbricht, som var djupt Stalintrogen, och lät honom i stort sett få fria händer. (SPD:s ledare i DDR var Otto Grotewohl.) Ryska soldater gick hårt fram när de lämnade DDR, gruppvåldtäkter av kvinnor, snabba avrättningar av den som opponerade sig, och en enorm stöld av allt som gick att ta. I juni 1948 isolerades Berlin helt inneslutet i DDR, men räddades av en ”luftbro” med förnödenheter som fortsatte i många år. 1949 grundades också BRD (Västtyskland), kort därefter DDR, och uppdelningen i två länder var ett faktum.

DDR kom att ideologiskt styras av SED, Sozialistische Einheitspartei Deutschlands. I Västty-skland pågick en liknande förföljelser av kommunister, partiet KPD förbjöds 1956. Bundes-kansler Konrad Adenauer och hans finansminister Ludwig Erhart stödde sig helt på USA och byggdes ekonomiskt snabbt upp av den s.k. Marshallplanen. Ulbricht valdes till general-sekreterare, enligt sovjetisk modell, Pieck till president. Men Ulbricht mötte också motstånd, och skulle tillsammans med Pieck gynna sociala framsteg i DDR, som inte hotade partiets ideologiska dominans. Den unge Erich Honecker var Ulbrichts ”kronprins”. Han hade en 20 år yngre älskarinna, en hängiven ungkommunist, som han också fick barn med. Han var annars mycket noga med att kritisera DDR-ungdomarnas ”syndiga leverne” när rock och pop och ”fri sex” blev populärt på 1960-talet. Ungdomsrörelsen blev populär, delvis modellerad på nazisternas, och hette Freie Deutsche Jugend. 1951 tågade de i ett 50 000 personer stort tåg in i Västberlin, i en Världsungdomsfestival, regisserad av Honecker. Men många i tåget var pensionärer, klädda i FDJ:s blå uniformer, och festivalens arrangemang i Östberlin blev en katastrof för Honecker. FDJ etablerade sig också i Västtyskland, men förbjöds 1951. Säkerhetspolisen, Stasi, byggdes upp av Erich Mielke, grundat 1950 och från början en ganska liten organisation, som med tiden växte till 43 000 anställda 1970. (Hans efterträdare Markus Wolf styrde Stasi till 1986, han var så hemlig att det länge inte fanns ett enda foto av honom, varken i öst eller väst.) DDR var till skillnad från de andra länderna i östblocket en konstruerad stat, egentligen en del av Tyskland, och det var viktigt att visa att den fungerade, men måste också kontrolleras till fullo. Men allt fler välutbildade lämnade DDR för att tjäna bättre ekonomiskt i Västtyskland, vilket till slut ledde till Berlinmurens tillkomst 1961. DDR eldades med brunkol och brytningen av uran var framgångsrik, om ej dock för miljön. När medborgarna i DDR demonstrerade för bättre levnadsförhållanden 1953 kom det som en chock för Ulbricht samtidigt med idolen Stalins död. 17 juni spridde sig spontana arbetars-trejker över hela DDR. De följde på avstaliniseringen i Sovjetunionen som även drabbade Ulbrichts DDR, som tvingades erkänna ”flera misstag”. När DDR:s ledning misslyckades med att stävja demonstrationerna i juni 1953 intervenerade Sovjetunionen liksom i Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968. 21 000 människor greps, 2 500 dömdes till långa fängelsestraff. Det medförde dock att Ulbricht tvingades gå vänligare fram mot medborgarna, och en ekonomisk utveckling tog vid som fortsatte ända till oljekrisen i Mellanöstern 1973. Det ledde också till att Stasis befogenheter ökade, och både Pieck och Ulbricht fick efter oroligheterna 1953 vila upp sig flera veckor på ett specialbyggt sjuk- och vilohem utanför Moskva. 1953 lämnade 331 000 personer DDR, året efter 184 000 (i runda tal). Men lönerna höjdes och matpriserna sänktes, och affärerna var välfyllda på varor. Men priset var högt: Hoyer kallar DDR ”bland de mest effektiva och hänsynslösa polisstater som någonsin existerat”.

När Christine Nagel med sin familj 1969 kunde flytta till en ny lägenhet trodde hon att hon drömde. Den var på 70 kvadratmeter med badrum. Barnen från en vanlig DDR-familj kunde gå vidare till högskola och bli ingenjörer. Från tre år fick Christines dotter plats på ett kommunalt daghem. Att kvinnor behövdes på arbetsmarknaden är inte enda förklaringen menar Hoyer. Kvinnorna blev som yrkesarbetare mer jämställda med männen, kanske mer än i något annat land utanför de Nordiska länderna. 1959 avskaffades alla ransoneringskort, men kaffe, tvål och choklad var fortfarande svårt att få tag i. Lagstadgad semester var 18 dagar, och semesterorterna, t.o.m. ett populärt kryssningsfartyg, var subventionerat av staten. Men de ledande i DDR började isolera sig, i en naturskön förort kallad Waldsiedlung, som officiellt inte existerade. Hoyer kallar 1950-talet för ”ett decennium av försummade tillfällen” i DDR. Ulbricht skapade en ”stalinistregim” som inte tolererade avvikare. Muren som byggdes 1961 skulle enligt Ulbricht ”stå i hundra år”. Västberlins borgmästare Willy Brandt kallade den ”en skammens mur” och flera hundra östtyskar, de flesta yngre, skulle dö när de försökte passera den. Men den vanlige medborgaren fick bil, kylskåp, tvättmaskin, radio och färg-TV. Den genomsnittlige medborgaren i DDR levde med samma standard som i Stor-britannien. 1965 kunde Ulbricht och hans fru Lotte bjudas in av Egyptens president Nasser, och 1967 erkändes DDR som stat av Irak och flera länder i tredje världen, som också fick tekniskt know-how-stöd av DDR. Som idrottsnation fick DDR enorma framgångar, låt vara med ett stort dopningsprogram. Konståkerskan Katarina Witt blev en stjärna även i väst, simhopperskan Ingrid Krämer en annan. Vid flera OS kom DDR bland de fyra främsta nationerna i medaljligan.

Slutet på DDR:s ”saga” är väl känd. Samtal mellan Öst- och Västtyskland inleddes 1984 och pågick fram till murens fall. Då försvann Erich Honecker, sjuk i cancer fick han asyl i Syd-amerika där han dog 1994 i Santiago de Chile, dit hans dotter med Margot Honecker emigre-rat. Man talade om ”Ideologiernas kamp och den gemensamma säkerheten”. Tanken var först inte någon sammanslagning av de båda länderna. Den nye ledaren i DDR Egon Krenz hade anammat Gorbatjovs Glasnost och Perestrojka i Sovjetunionen, och förstod vartåt vinden blåste. Han ville gärna närma sig socialdemokraterna i Västtyskland. Honecker var inte alls på samma linje, men tvingades till slut ge efter. Kvinnor hade t o m fått möjlighet att göra militär karriär till skillnad från i väst. Detta skulle ändras i o m sammanslagningen 1990. Samtidigt pågick demonstrationer i Västtyskland där NATO ville placera kärnvapen. 1986 skedde kärnkraftsolyckan i Tjernobyl i Ukraina/Sovjetunionen. DDR hade goda relationer med De Gröna i VT och man hade alltid varit aktiv i den internationella kommunismens ”fredsarbete” (ungefär som när Putin säger sig vilja verka för fred i Ukraina)! Även kyrkan engagerade sig på båda sidor om gränsen. Dissidenter i ÖT gavs nu möjligheten att emigrera till väst. Allt fler östtyskar ställde sig positiva, listan på klagomål enligt Stasi var lång: för få bostäder, långa väntetider på allt från mat till bilar, avsaknad av reservdelar till industrin och jordbruket, dåliga vägar, gatubelysning varubrist, prishöjningar, saknaden av demokrati och möjligheter att resa till väst. Men valen i 1989 var lika odemokratiska som tidigare, Honecker vägrade kompromissa. Man fick en lista på ”valbara kandidater” som bestämts av partiet, pricka för namn, godkänna, gå och rösta. 7 oktober 1989 samlades folk vid muren, författaren var fyra år och såg det hela från TV-tornets restaurang. Fadern var officer i flygvapnet och insåg snabbt vad som var på gång. Samtidigt firades DDR:s 40-årsjubileum med militärparader och Katja var uppspelt. Men familjen lämnade snabbt festligheterna och en rasande Katja hotades med smisk om hon inte lugnade sig. Då hade Ungern plötsligt öppnat gränsen mot Österrike i september och tusentals DDR-bor hade tagit chansen och lämnat landet. Honecker var chockad. Men han var sjuk och Krenz övertog kommandot. Erich Mielke fick avsked. Den 4 november samlades 500 000 människor på Alexanderplatz och krävde reformer. Krenz vågade inte ge order till militären att ge eld. Stasichefen Markus Wolf möttes med burop. Chefredaktören för tidningen Neues Deutsch-land likaså. Krenz gav order om att öppna en passage till väst. ”Det ser ju precis ut som hos oss, bara mer ljus i skyltfönstren”, konstaterade 32-årige Andreas Fage när han tog en taxi till Västberlin, misstänksam på vad ”kapitalisterna” kunde erbjuda. Tyske förbundskanslern Helmut Kohl utnyttjade tillfället och bjöd DDR-borna öppna famnen. Den 1 juli 1990 trädde den monetära unionen i kraft, d v s den östtyska valutan blev värdelös. Den 3 oktober, vid midnatt, upphörde DDR att existera. Tusentals DDR-bor blev arbetslösa och fick söka nya jobb, om det fanns. DDR blev ”förlorare” på ett sätt, men vann kanske något annat i stället? Idag är missnöjespartiet AFD stort i östra Tyskland.

Hoyers bok ger nya perspektiv på DDR:s historia. Det här är en populär historieskrivning, och boken har blivit en ”bestseller”, väl värd sin framgång.