Mera om Wera von Essen

Wera von Essen: En debutants dagbok (2018); Våld och nära samtal (2020)

Dagboken är en autofiktiv skildring av von Essens liv 2016–2018. Hon satsar på att bli författare, uppmuntrad av kollegorna Stig Larsson och Lyra Koli. Hennes förhållande till de adliga föräldrarna är ambivalent, hon har så lite pengar periodvis att hon svälter, men räddas oftast av en rik ”onkels” bidrag. En del av boken utspelas i Brasilien där von Essen, som också prövat att översätta från portugisiska, ägnar sig åt den underliga Daimereligionen, där droger testas (jfr Castanedas böcker om Don Juan). Von Essen slåss modigt och öppenhjärtigt med sin ångest och självhat, där skrivandet blir den enda vägen ut ur katastrofen. Den senare boken blir mest en pendang till den utförligare dagboken, men i Våld och nära samtal märker man hur författaren jobbat mer med språk och stil. I den senare boken börjar hon fundera på att konvertera till katolicismen. Hon utvecklar sin masochism, och låter sina älskare binda och piska henne för att minska ångesten. Hon får också jobb på ett hotell i receptionen. Hon har samtal med sin psykolog. Hon skriver om droger och självmedicinering.

Von Essen har ett intensivt språk som griper tag i läsaren. Man känner starkt med henne och blir engagerad i hennes öde. En stark debut, en något svagare andra bok.

2023 fick hon Stockholms stads Bernspris för stockholmsskildringen i romanen Svar till D. Hon är numera katolik.

Wera von Essen: En emigrants dagbok (2024) (tilläggen inom klammer [] är av mig)

Författaren, född 1986, uppvuxen utanför Uppsala. Den nya dagboken, 480 sidor tung, fortsätter två år efter att ”En debutants dagbok” slutade. Nu märks det att hon blivit en etablerad författare efter fyra dagböcker/romaner, och flera översättningar från portugisiska. Idag bor hon i Olinda, Recife, i Brasilien. I boken skildras hennes emigration, som blir definitiv i juni 2023, när hon vräks från sin lägenhet i Hägerstensåsen för att hon olovandes hyrt ut den i andra hand. De första 200 sidorna, i Sverige, består av ett oändligt namedroppande av boktitlar och filmer, filosofer, kulturpersoner och tänkare. Det är först när hon kommer till Brasilien, januari 2023, som det hela börjar bli intressant tycker jag. Hon slipper kultureliten i Stockholm, kan försjunka i det litterära arbetet, blir förälskad i man efter man, sviken och bedragen, och man önskar att hon tillslut ska få någon sorts ro att läsa och översätta i fred, vilket är vad hon önskar mest. Hon lider av sömnlöshet, ont i ryggen, ångest, kåthet men hennes frispråkighet blir ändå hennes största styrka i skrivandet: hon ”tar inte skit”. Hennes bdsm-fantasier minskar och ersätts av långa utläggningar om katolicismens fördelar, som man kanske inte alltid delar. Hon tar mera sällan droger, däremot ej vanebildande Melatonin. Men hon erkänner villigt sina olika ”synder” för läsaren och jag måste ändå känna stor sympati för Wera von E, som inte viker från sin övertygelse att skriva ”sant”. (”Det är underbara lyxprodukter, detta att kunna ägna sig åt de små neuroserna, de små behoven, medan människorna måste gå upp på morgonen och leta efter mat för dagen.”)(”Livet går ur mig, onani, kroppen förstår inte varför vi inte längre knullar, det är olidligt. Jag kommer [i tanken] till det perversa och gråter till minnet av kärleken [som slog mig]. Om det ens var kärlek… och jag har tydligen en stark sexuell energi som män anar från sina lastbilar och som får femtonåringar att be om mitt nummer.”) Hon saknar inte självförtroende, men det stiger och sjunker med dagsformen. Aftonbladet recen-serade hennes förra bok ”Våld och nära samtal” med rubriken ”Smisk och champagne som ger mersmak”. Här beskriver hon två ”lovers” som tävlar i att dominera henne, binda, slå, smiska upp och piska henne med olika redskap i varierande bdsm-lekar, och sedan bjuda på oxfilé, vin och champagne.

Den ene är 20 år äldre, gift och jobbar på ett statligt verk, den andre också betydligt äldre och bor granne i Hägerstensåsen. Recensenten i Aftonbladet skriver ”De män som hon möter är i bästa fall äldre och bildade [VvE kallar dom ”auktoriteter”], men känslomässigt tafatta. Oftare är männen själsligt tomma; glatta som funktionslösa designföremål, blott dugliga som masters. Vid ett återgivet replikskifte mellan jaget och en av dessa smiskande män heter det: ‘Jag sa: vad saknar du när du saknar mig? Han sa: Våld och nära samtal‘. En lustig kombination kan tyckas?” Hon far ut mot sina adliga föräldrar: kallar dom narkomaner och alkoholister. Hyllar Katarina Frostenson och den fängelsedömde rapparen Yasin. Är noga med ”astrologin”. Men i boken sker också en utveckling, som jag hoppas författaren tar till sig:

”Frihet måste övervinnas varje dag, det är ohyggligt.” ”Min naprapat rekommenderar små doser cannabis mot smärtan. Jag hoppas det blir fritt att köpa i Sverige.” ”Men gemenskap får man bara om man accepterar sin absoluta ensamhet.”

Boken är absolut för lång och skulle mått bra av att bantas. Kanske har hon kommit så långt man kan komma med autofiktionen? Fast hennes fans kanske inte tycker det?

Mats Myrstener