Franz Kafka: En svältkonstnär (2021) Översättning och introduktion: Hans Blomqvist, Erik Ågren
Tidigare trodde man att nästan hela Franz Kafkas författarskap publicerades efter hans död i tbc 1924. Men senare forskning har visat att Kafka tidigt hade litterära ambitioner, och att han publicerade både berättelser och noveller i bokform i tidningar i Prag och Wien. Två romaner (Slottet och Amerika) lämnades ofullbordade; Kafka ägnade nätterna åt att skriva, medan han på dagarna arbetade som jurist på Arbetarnas försäkringskassa i Prag. En liten judisk tysktalande man i den tjeckiska huvudstaden med ”världens sämsta självförtroende”. (Till en redaktör ska han ha skrivit angående sin text: ”Låt det som är dåligt förbli så, annars blir det bara ännu sämre”.) Idag är han en av 1900-talets mest uppmärksammade och analyserade författare.
I boken ingår hela hans författarskap som publicerades innan han dog, bl.a. tre små novellsamlingar, och flera av berättelserna publiceras för första gången på svenska. Här återfinns bl.a. de berömda novellerna Förvandlingen, En läkare på landet, den surrealistiska I straffkolonin, berättelsen om musen Josefine, apan som håller Föredrag hållet för en akademi, Den sanningssökande hunden, samt en rad mycket korta berättelser om allt mellan himmel och jord. De spänner från en sorts reflektera-nde flanörpoesi i stil med Hjalmar Söderberg i Sverige, och till de surrealistiska senare (ofta djur-) berättelserna av drömkaraktär. Ingår i förlaget Bakhålls serie med Kafkas samlade verk.
Novellen ”En svältkonstnär” handlar om en panter som uppträder på cirkus. När han blir gammal får han sitta i bur, där han till slut dör genom att svälta sig själv. Novellen har tolkats freudianskt: Kafka var liten till växten och fysiskt svag, han ”späkte” sig själv med vegetarisk kost och hårda gymnastik-övningar. Pantern får som ”svältkonstnär” en stor publik, större än han haft tidigare, som verkar njuta av att se honom svälta sig själv till döds.
Franz Kafka: Amerika (1947/1963/1965, översättning av Johannes Edfeldt och Tage Aurell)
Fadern ägde en butik som sålde smycken, Kafka kallar honom ”despot”. Två bröder dog innan två års ålder, han hade tre systrar. Studentexamen 1901 i Prag. Tog doktorsgraden i juridik 1906. Mellan 1907 och 1922 var Kafka anställd vid Arbeiter-Unfall-Versiche-rungs-Anstalt für das Königreich Böhmen (Arbetsplats-olycks-fallsförsäkringsanstalt för det böhmiska kungariket) medan han skrev på sin fritid. I sitt arbete utförde Kafka säkerhetsanalyser avseende identifierande av förebyggande åtgärder för minskning av arbetsplatsolyckor. År 1917 insjuknade Kafka i tuberkulos och blev därefter sjukskriven och tvingades tillbringa perioder på sanatorier och han använde tiden där till att skriva, vilket var hans stora passion. Under dessa perioder fick han ekonomiskt stöd av sin familj, i första hand sin syster Ottla som stod honom mycket nära. Kafka avled av sjukdomen 1924 i Kierling. Han ligger begraven på Neuer Jüdischer Friedhof i Prag.
Kafka ansåg att världen är absurd och ogripbar. ”Människorna är grymma, onåbara och samtidigt offer för all slags tarvlighet och ondska.” Han såg tillvaron som en labyrint ur vilken människan inte finner någon utväg. Det finns också kafkaforskare som anser att Kafkas texter till största del ska ses som en metafor för hans försök att ta sig in i skrivandets sfär, en sfär (”riktig accepterad författare”) som han dock aldrig ansåg sig värdig. Många av Kafkas tankar anknyter till August Strindberg, Søren Kierkegaard, och Sigmund Freud, av vilka Kafka fick många idéer som visar sig i hans verk i form av modernism. Det bör dock tilläggas att inte alla av dessa anknytningar är säkerställda; även om man exempelvis relativt enkelt kan dra kopplingar till Freud i Kafkas texter så sade han sig själv inte vara inspirerad av dennes tankar. Han förkastade i själva verket en psykoanalytisk tolkning som Freud gjort av novellen Förvandlingen.
Kafka led hela sitt liv av starka tvivel på sitt författarskap och bad att allt material skulle brännas efter hans död. Trots att Max Brod talade om för Kafka att han inte tänkte infria denna önskan fick han ändå fortsatt förtroende att handha arkiven.
Kafkas tre stora verk är alla ofullbordade. Till stor grund för den så kallade kafkastämn–ingen ligger Franz Kafkas känsla av utanförskap. Eftersom han var tyskspråkig var han utanför den tjeckiska kulturen, på grund av att han var jude var han utfryst ur stadens tyska koloni och eftersom han inte var helt och sant troende stod han även utanför det judiska församlingslivet.
Kafkas författarskap har tolkats på en mängd olika sätt. Max Brod hävdade att Kafka var en religiös diktare. Existentialistiskt orienterade författare som Albert Camus såg en själsfrände som fångade det absurda i tillvaron. Psykoanalytiker menade att Kafka var en utforskare av det omedvetna. Marxister som Ernst Fischer ansåg att han skildrar den alienerade människan i det kapitalistiska samhället. Hermeneutiska forskare har pekat på möjligheten att Kafka skriver om sig själv och sitt författarskap. Enligt Max Brod talade Kafka aldrig själv om hur hans berättelser skulle tolkas.
EN ”MODERN FÖRFATTARE”.
Kafka kom att ha många relationer och förälskelser med olika kvinnor, men den enda han faktiskt levde med var Dora Diamant.. De höll ihop fastän han insjuknade i tuberkulos och följde sedan hans dröm om att flytta till Berlin. Den 3 juni 1924 dog Franz Kafka i hennes armar. ”Vad har jag gemensamt med judarna? Jag har knappt något gemensamt med mig själv, och borde ställa mig helt stilla i ett hörn, nöjd med att jag kan andas.”
Processen, Slottet och Amerika (”Den försvunne”) utkom snart efter Kafkas död, genom Brods försorg. Flera av de kända novellerna publicerades under hans levnad: Domen 1913, Förvandlingen 1915, Redogörelse framlagd för en akademi 1917, I straffkolonin och En läkare på landet 1919, Den sanningssökande hunden 1922, och En svältkonstnär 1924
Första kapitlet i Amerika, Eldaren, publicerades separat 1913, Romanfragmentet Amerika skiljer sig avsevärt från andra Kafka-texter. Det är realistiskt, omständligt i beskrivningarna, och skildrar i (min åsikt) ”sagans form” emigranten Karl Rossmann och hans försök att etablera sig i Amerika dit han kommer utan ett öre på fickan. Olika personer dyker upp, några (som i sagans) goda ”hjälpare”, som en släkting som först vill anställa honom på sitt hotell, varifrån han dock får sparken. En kokerska intresserar sig för honom på hotellet, men två skojare, Delamarche och Robinson, gör hela tiden livet surt för honom. De slår sig samman med bordellmamman (?) Brunelda, där Karl blir närmast ”livegen”. I ett avslutande kapitel söker han arbete på den stora ”Friluftsteatern i Oklahoma” (Kafka skriver ”Oklahama”) och påbörjar en resa västerut (fast Kafka på ett ställe skriver ”österut”). Det är att märka att Kafka själv aldrig varit i Amerika. Texten är bitvis humoristisk och närmast ”uppsluppen”. Trots motgångar tar sig Karl vidare, mycket hjälpt av sitt goda humör. Kafka använder satir och ironi flitigt. Men jag finner texten tungläst, omständlig, och inte i samma klass som de mer drömartade berättelserna.
Processen handlar om Josef K., som en morgon blir häktad utan att få reda på orsaken eller vilket brott han anklagas för. I boken skildras Josef K.:s väg genomlabyrintlika domstolar i ett absurt rättssystem. Förgäves försöker han övertyga åklagaren om sin oskuld, varvid han blir utskrattad av vissa åhörare. Processen mot honom går vidare. Domaren får han aldrig se och han vet inte vilket brott han anklagas för.
Samma höga uppskattning av Kafkas berättarkonst som andra recensenter 1925 visade Hermann Hesse som i Berliner Tageblatt utnämnde honom till ”det tyska språkets hemlige mästare och konung”. Processen har filmats två gånger.
Slottets handling är närmast lika absurd som Processen. Huvudpersonen, som bara kallas för K., anländer en sen vinterkväll till en by belägen vid foten av ett slott. Han utger sig för att vara kallad att arbeta som lantmätare men byinvånarna ställer sig tvivlande till detta då de inte anser sig behöva någon lantmätare. Ett telefonsamtal från slottet ger honom dock rätt att vistas i byn, vilket bekräftas av ett brev som överlämnas till K. av ett bud från slottet vid namn Barnabas. Brevet är undertecknat av en tjänsteman på slottet, Klamm, som hänvisar vidare frågor till byfogden som blir han närmast överordnade. K.s försök att följande dag komma till slottet misslyckas; han ser det på avstånd, men vägen är för lång och han tvingas vända om. (Själva slottet har tolkats som den stora slottsborgen i Prag.) På det värdshus där slottsherrarna brukar hålla till när de besöker byn försöker K. förgäves att få tala med Klamm. Men han lär istället känna Frieda som serverar på värdshuset. K. tilldelas två medhjälpare (precis som i Processen) och får veta att han ska arbeta som skolvaktmästare eftersom man inte har användning för en lantmätare. Tillsammans med sina medhjälpare och Frieda inkvarteras de i ett klassrum där de emellertid snart hamnar i konflikt med läraren och lärarinnan. K. avskedar sina medhjälpare, eftersom de sällan följer hans anvisningar och tycks uppvakta Frieda.
Vid ett besök i Barnabas familj får K. av Barnabas syster Olga höra en sorglig historia om att familjen hamnat i olycka sedan hennes syster Amalia avvisat en uppvaktning från en tjänsteman på slottet. När K. återvänder hem upptäcker han att Frieda har försvunnit; han får veta att hon gett sig iväg med hans två medhjälpare eftersom K. visat så stort intresse för Barnabas syster.
Senare på natten blir K. kallad till en slottstjänsteman på värdshuset men han hittar inte rätt dörr utan hamnar istället hos en annan tjänsteman, sekreterare Bürgel. Denne erbjuder sig att hjälpa K., men K. är så utmattad att han inte förmår att acceptera erbjudandet. Kort därefter slutar romanfragmentet. Liksom andra verk av Kafka handlar Slottet i hög grad om mänsklig alienation och absurd byråkrati. Men romanen har också tolkats som ett religiöst verk om människans sökande efter frälsning.
(Handlingen kan faktiskt jämföras med Amerikas, men är mer drömartad och absurdistisk.)
Den närmast ogenomträngliga och högst odemokratiska byråkratin i Österrike-Ungern före 1914 har analyserats i flera verk av den kände sociologen Max Weber.
[Fakta från Wikipedia.]
Joseph Conrad: Mörkrets hjärta (original i tidskrift 1899, 1902). Under 1890-talet gjorde Conrad en resa till Kongo, och reste längs Kongofloden med ångbåten Roi des Belges (”belgarnas kung”). Conrad hade stora förhoppningar på resan, som dock slutade i sjukdom, utmattning och desillusion. Området var då en del av Kongofristaten, mer eller mindre Leopold II av Belgiens egen koloni. När romanen gavs ut 1902 var kritiken runtom i Europa tilltagande mot hur Kongofristaten utnyttjades, vilket ledde till att kung Leopold tvingades överlämna kolonin till den belgiska staten 1908.
Mörkrets hjärta är en fysisk resa och reseskildring uppströms Kongofloden, men det är också en psykologisk skildring, och romanen har beskrivits som ”Conrads längsta resa in i sig själv.” Berättaren Marlow beskrivs som en man som inte känner sig själv och som ger sig iväg på jakt för att hitta sitt sanna jag, som genom resan mot sig själv når tillbaka till människans ursprung och mest atavistiska sida, och som därefter återvänder till Europa som en förändrad och visare människa. Vägen dit tycks gå genom en nattlig dröm: återkommande beskriver Marlow hur drömsk situationen på ångbåten är. Guérard i sin analys pekar på att den drömska aspekten är det enda möjliga sättet att skildra de djupa psykologiska spörsmålen på, och att en större klarhet inte skulle vara mer begriplig.
Conrad är starkt kritisk mot båtens passagerare, de s.k. ”pilgrimmerna” som är affärsmän intresserade bara av förekomsten av elfenben. Om den beryktade elfenbenshandlaren Kurtz skriver han att han hade ”drabbats av vanvett, ensam i vildmarken.” Det handlar också om att rannsaka sig själv. Ohyggligheterna i slav- staten Kongo antyds bara, ett sällskap svarta arbetare, fastkedjade i varandra, ett staket som prytts av svarta huvuden på pålar. Det är som om Conrad tonar ner det förfärliga. Ingen hade väl trott honom annars? Det är en stark berättelse i kortromanens form. Efter en ruskig resa uppför Kongofloden, i land som inte var känt för knappast någon europé, träffar Marlow Kurtz, som är dödssjuk. Han uttalar som sina sista ord det beryktade: ”The Horror! The Horror!”. En av de första skildringarna av europeisk kolonialism i Afrika, en klassiker i bokform.
(Om Kongo under Leopold II se Adam Hochshild: Kung Leopolds vålnad)
Bernt Olsson och Ingemar Algulin menar att Mörkrets hjärta är ”en allegori och en moralitet över kolonialismen, som leder till förljugna storhetsdrömmar, till ekonomiska vinster och bankrutter och till etiska haverier.” Kurtz sägs utgöra ”inkarnationen av västerlandets ideal, ‘ett människokärlekens och vetenskapens och framåtskridandets sändebud’, en ‘elitintelligens’ som är ‘resultatet av en allmän europeisk samverkan’.” Med avbildandet av misshandel av infödda afrikaner kom den dåtida synen på den idealiserade kolonialismen att ställas på sin spets, och Mörkrets hjärta med sin västerländska samvetsproblematik som tema har fortsatt att vara en klassiker. Kurtz sista ord sägs sammanfatta livet i Kongo: ”Vilken fasa!”
Nyöversättning 2011 av Einar Heckscher. Källa: Wikipedia.
VIDARE:
De hemliga breven, korrespondensen mellan Jan och Janken Myrdal, Alva och Jan, Kai Fölster och Jan Myrdal (2023). Redigerade av journalisten och filmaren Bosse Lindqvist.
De hemliga breven” – titeln syftar på brev mellan Alva och dottern Kaj, som Jan försökte spåra upp och destruera – är sorglig läsning. Jan Myrdals sanning, som nog bara innehåller enstaka spår av sann sanning, blev i hög grad föräldrarnas eftermäle. Då är det väl rimligt att Jans son – och indirekt hans mamma – får vara med och påverka eftermälet om Jan Myrdal.
Kalle Lind, Helsingborgs Dagblad
I boken framstår Jan Myrdal som en skurk. Han säger upp bekantskapen med föräldrarna, med sonen Janken, han utnyttjar människor, både ekonomiskt och psykologiskt, han slirar på sanningen i sina böcker om asiatiska länder som Kina, Afghanistan, Indien. Han kan aldrig erkänna ett fel, han stöder in i det sista diktatorer som Mao Zedong och Pol Pot i Kambodja. ”Ändamålet helgar medlen”. Mycket av hans förakt för ”vanliga människor” som saknar genialitet verkar komma från hans far Gunnar, med vilken han var djupt oense, men ändå liknar på många sätt (min analys). Den som kom emellan far och son var Alva, som också såg barnen komma i andra hand gentemot den egna karriären. På frågan om hon skulle göra om samma misstag svarade hon: ”Ja, förmodligen. Mot bättre vetande.”
Katarina Wennstam: Döda kvinnor förlåter inte (2023) DECKARE
Journalisten KW har skrivit och rapporterat mycket om kvinnomisshandel och feminism. Den nya historiska deckaren går i samma spår. Det är nyårsafton 1896, och en död kvinna hittas på en gård på Södermalm, tillsammans med ett aborterat foster. Det är ämnet på boken, där fyra kvinnor, boende i huset, tillsammans lyckas lösa mordet. Jag fann boken tung och seg, där handlingen knappt förs fram alls på de 100 första sidorna. Tummen ner alltså.
Ilmar Taska: Mannen i bilen (2016, övers. Heidi Granqvist) ESTLAND
En estnisk författare, romanen utspelas under efterkrigstiden när Estland är ockuperat. Mannen i den eleganta Pobjeda-bilen är agent och försöker knyta olika personer till sig i Tallin för att utnyttja dem som spioner. En liten föräldralös pojke har huvudrollen, hans faster är en känd operasångerska som misstänks gå västs ärende då hon känner (och förälskat sig i) en brittisk diplomat. Hon lyckas till slut fly landet, men pojken blir kvar. En hyfsad bok, inte helt ointressant.
Pascal Engman: Bestseller (2023) DECKARE
En av Sverigees mest uppmärksammade deckarförfattare, i en habil berättelse om en polisromansförfattare som dör medan hans manus försvinner. Man tror att det innehåller en hel del avslöjanden om folk inom den undre världen. Han ska också ha haft kontakter inom den kriminella världen. Polisen Vanessa Frank åtar sig fallet tillsammans med kollegan Martin Wester, vars bror en gång var nazist och som Martin har ett dunkelt förflutet med. Sinnrikt.
Se även, Pascal Engman, Johannes Selåker: Skammens väg. Om prostitutionen i Sverige och Tjeckien. Spännande. Med Vanessa Frank och Martin Wester.
Susan Sontag: I Amerika (2002, övers. Rose-Marie Nielsen)
En tjock och lite seg roman som utgår från ett fotografi på en fest med ett teaterkompani i Polen slutet av 1879. Flera av skådespelarna emigrerar till USA och Kalifornien för att skapa ett sorts för-socialistiskt bondekollektiv. De flesta ger dock upp efterhand, då bondelivet var svårare än de tänkt, och huvudpersonen, den vackra Marina Zalesjzowska, inleder en ny karriär som skådespelare/tragédienne i Sarah Bernards fotspår, i USA. Tjockt, och lite segt.
Lena Andersson: Studie i mänskligt beteende (2024)
Författarens senaste roman, en samling berättelser om kvinnor som absolut inte vill ”hjälpa varandra”. Med sin blick för elak satir skildrar Andersson illvilliga kvinnor, baktalande kvinnor, makthungriga kvinnor, men också t.ex. en rysk lärarinna som lärt sig svenska, men får stånga sin panna blodig mot en formalistisk rektor på skolan i Sverige. Ganska typiskt LA som är en stor kritiker av hur det svenska folkhemmet utvecklats. Men hon skriver suveränt, jag tänker på t.ex. Strindbergs Giftas-noveller.
Walter Kempowski: Allt förgäves TYSKLAND
En oerhört välskriven roman om slutet av andra världskriget. I ett förfallet slott i Ostpreussen väntar en grevinna, hennes syster och några ukrainska hembiträden på att den ryska armén ska komma. Vi möter olika spännande personer, den nazistiske befälhavaren i byn, en märklig filatelist, en operasångerska, de flesta flyktingar från öst till väst. En stark och trots allt optimistisk bok. Författaren har hyllats av Jenny Erpenbeck.
Yan Lianke: Kvinnorna (2024, Anna Gustafsson Chen) KINA
En känd kinesisk författares bok om kvinnorna i hans släkt- mostrar, fastrar, döttrar, kusiner. Lianke talar om ett ”tredje kön” – det att kvinnor inte bara ska förvärvsarbeta i Kina utan också ta hand om hus och hem, make och barn. Inte lika drabbande som en roman av Mo Yan, men helt OK. Plus för ett suveränt omslag.
Karen Engelmann: Stockholm octavo (2013, övers Kjell Waltman)
Stockholm 1791. Revolutionens vindar drar genom Europa och även i Sverige börjar Gustav III:s makt att ifrågasättas. Emil Larsson är nöjd med att tillbringa sina dagar med att dricka och spela kort till den dag han inser att hans fortsatta yrkeskarriär som tulltjänsteman är beroende av att han hittar en kvinna att gifta sig med.
Hans vän fru Sparf, ägare till ett exklusivt spelhus och spådam, med både Gustav III och hans bror Karl som klienter, hjälper Emil genom att lägga en octavo åt honom en kortspådom som visar honom vilka åtta personer i hans närhet som kommer att förvandla hans drömmar till verklighet.
Full av förhoppning börjar Emil leta bland arbetare och adel efter sina nya vänner. Men föga kan han ana att det som till en början var en oskyldig lek så småningom kommer att leda honom till en annan mycket mäktigare profetia än den som anas i tarotkortens Stockholm octavo!
Och innan Emil hinner förstå hur allt gått till finner han sig högst involverad i de mordiska intrigerna kring Gustav III.
Författaren är bosatt i Iowa och har bott en period i Sverige som grafisk designer. Det är hennes debut roman och den är inte dålig alls. Lite för omsorgsfull om alla historiska fakta, orörlig, lite seg. Men…
Marie N’Diaye, en franskspråkig författare, med rötter i Senegal. Maître Susanne, en 42-årig advokat, får besök av en man vid namn Gilles Principaux. Hon tycker sig känna igen honom men kan inte vara säker. Som tioårig flicka var hon hejdlöst förälskad i en fjortonårig pojke som skulle kunna vara han, men vad som egentligen hände då är höljt i dunkel. Blev hon utsatt för något sexuellt, som hennes far hävdar? Hon litar inte på sina egna minnen. Mannen förefaller henne obehaglig.
Det Principaux vill ha hjälp med är ingen liten sak: att försvara hans hustru, som just har tagit livet av parets tre små barn.
Advokaten är svart, och hennes hembiträde, från Mauritius, likaså. Hon engagerar sig i hembiträdets förhållanden, som också tar hand om, och knyter an till, hennes lilla dotter. Slutet är lite obegripligt, handlingen också ibland, där hänger jag inte riktigt med.
Romanen heter Min är hämnden, 2023, övers. Ragna Essén.
Mohamed Mbougar Sarr: prisbelönt författare från Senegal, bosatt i Frankrike. Romanen Fördolt är minnet av människan, handlar bl.a. om en afrikansk fransk- språkig författare vars roman ”försvann” på 1950-talet efter nedgörande rasistisk kritik. I sökandet efter den försvunna romanen och dess författare träffar huvudpersonen en rad intressanta personer, med anknytning till det fransk-afrikanska. En lite tungläst, väldigt ”fransk” roman men prisbelönt i Frankrike.Översättning Cecilia Franklin.
Mohsen Hamid: Exit väst. Pakistansk författare, bosatt i Storbritannien. Om en man och en kvinna, förälskade, som flyr till väst, först Grekland, sedan England. Om vad det gör med deras relation. Om att öppna en ”dörr” och plötsligt befinna sig i Kalifornien, där de försöker bygga ett nytt liv. Om att vara flykting. I boken Den motvillige terroristen skriver han om en muslim som långsamt utvecklas till att bli fundamentalist – terrorist! (Översättning Molle Kammert Sjölander)
Niklas Natt och Dag: Ödet och hoppet (2024) I den nya boken skriver NND om sin gamla adelssläkt, en av de äldsta i Sverige. Om Magnus (Måns) Bengtsson Natt och Dag, som länge stod upprorsmannen Engelbrekt nära, men på sina släktingars uppmaning mördade Engelbrekt 1436. Död någon gång på 1470-talet. Stred länge om makten i mellansverige med ätterna Oxenstierna och Bonde, lagman i Närke. Riksmötet i Arboga 1435. Omnämns i den s.k. ”Karlskrönikan” (författad av kung Karl Knutsson Bonde). Medlem av riksrådet, Bebodde sätesgården Göksholm utanför Örebro. Stod i opposition till kungen KK Bonde. Skänkte pengar till Alvastra kloster. Han kom inte att spela någon större politisk roll, och ätten inte heller efter 1500- talet. Boken får ses som ett äreminne över Måns Bengtsson, välskriven och intressant. Ett möjligt homosexuellt förhållande mellan Engelbrekt och Måns Bengtsson kommenteras inte, och anledningen till mordet förblir något dunkelt, men kan ha varit personligt.
Norska författare att uppmärksamma: Knut Faldbakken, Karl Ove Knausgård, Geir Gulliksen, Vigdis Hjorth, Dag Solstad, Jan Kjærstad, Maja Lunde, Nina Lykke, Åsne Seierstad, Linn Ullman, Maria Kjos Fonn, Ingvild Rishøj
Danska författare: Tove Ditlevsen, Karen Blixen, Rasmus Daugbjerg, Solvej Balle, Peter Høeg, Aksel Sandemose (norsk), M.A. Nexø, Suzanne Brøgger, Leif Panduro
Finska författare, Rosa Liksom, Ulla-Lena Lundberg, Arto Paasilinna, Sally Salmi-nen, Sofi Oksanen (Estland), Heikki Haaviko, Väinö Linna, Kari Hotakainen,
Estniska författare: Jaan Kross, Ilmar Taska
50 år i ordets och bokens tjänst 