Om begreppet ‘arbetarlitteratur’

16/7 2024. Nu när jag hunnit in i drygt halva Swede Hollow av Ola Larsmo, så började jag fundera på begreppen ”arbetardiktning”, ”arbetarlitteratur”, eller som det tidigare benämndes, ”proletärlitteratur”. Det är en intressant (och ganska bred) strömning inom svensk skönlitteratur, och värd några utredande ord.

Före 1900 var det ovanligt att i skönlitteraturen skildra ”grovarbetare” eller som jag brukar tänka på det som ”arbetare anslutna till eller näraliggande LO-kollektivet” (till skillnad från tjänstemän eller akademiker). Polemiskt anlagda skildringar finns hos t.ex. Strindberg eller Viktor Rydberg, med de tillhörde undantagen. ”Arbetardikt” som forskaren Lars Furuland benämnde det, hittar man framför allt i och med socialdemo-kraternas och arbetarrörelsens etablering (SAP grundas 1889, LO 1898). Då som uttryck i de socialdemokratiska tidningarna, arbetarpressen. Det var dikter och korta noveller av författare som korkskäraren Henrik Menander (som skrev svensk text till Internationalen och Arbetets söner), signaturen Karolus (Karl Johan Gabrielsson), anarkisten Leon Larsson, stataren Alfred Kämpe, eller senare sågverksarbetaren i Sundsvall, Karl Östman. En tidig kvinnlig arbetardiktare var Maria Sandel (t.ex. romanen Virveln 1913 som skildrar flickor som arbetar på en chokladfabrik).

Det stora genombrottet för de som kom att kallas ”arbetarförfattare” kom på 1930-talet, och blev då en vitamininjektion i svensk skönlitteratur. Författare som Eyvind Johnson och Rudolf Värnlund hade debuterat i slutet av 1920-talet, och den modernistiska diktantologin ”Fem unga” (1929) innehöll fem unga författare med proletär bakgrund: Harry Martinson, Artur Lundkvist, Josef Kjellgren, Erik Asklund och Gustav Sandgren. Begreppet ”proletärdiktare” hade då lanserats av en läroverkslektor i Visby, men det var inte alla åsyftade som gillade begreppet. Författare som Ivan Oljelund (”Det hände på Kungsholmen”) och Ragnar Jändel protesterade mot benämningen. En särskild grupp kallades ”statarskolan”, till vilka räknades Ivar Lo-Johansson, Jan Fridegård, och Moa Martinson. En samlingspunkt för författarna blev Moa och Harry Martinsons torp på Södertörn, som Ivar Lo (även Moa och Erik Asklund) skrivit om i en av sina många självbiografiska böcker.

Efter andra världskriget debuterar Lars Ahlin med ”Tåbb med manifestet”. Ahlin tillsammans med Eyvind Johnson blir en av de mest uppmärksammade ”arbetardiktarna” på 1940- och 1950-talet. Genren par préférence skulle bli den självbiografiska berättelsen om hårda uppväxtvillkor. Hit kan räknas Johnsons ”Romanen om Olof”, Martinsons ”Nässlorna blomma” och Vägen ut, där hans tid som sjöman beskrivs, Moa Martinsons böcker, som ”Mor gifter sig”, ”Kyrkbröllop”, och ”Kungens rosor”, som bygger på hennes första roman ”Pigmamma” som publicerades i 1928-29 i anarkisternas tidning Brand. Statarsystemet i Sverige skulle avskaffas 1945, inte minst tack vare författare som Ivar Lo Johansson och Moa Martinson.

Begreppet ”arbetarlitteratur” (om definitionerna se i slutet av artikeln) fick ett uppsving på 1960- och 1970-talet. Författarna som då debuterade var ofta barn till föräldrar inom LO-kollektivet, men hade gått både gymnasium och universitet. Till exempel Kjell Johansson (”Huset vid Flon” som utspelas i Midsommarkransen, förort till Stockholm), Hans Lagerberg, Gunder Andersson, Reidar Jönsson. En författare som kommer att räknas som den främste Stockholmsskildraren ur arbetarperspektiv är Per Anders Fogelström med sina romaner, fr.o.m. Mina drömmars stad (1960). Kvinnliga författare blir allt mer representerade inom (det vidgade) begreppet, som Inger Alfvén (Städpatrullen, Dotter till en dotter, Arvedelen), eller Maja Ekelöf (Rapport från en skurhink).

Något om definitionsfrågan: Den hårdaste definitionen kommer från Ivar Lo-Johansson själv. En ”arbetardiktare” skulle (enligt honom) vara uppvuxen inom arbetarklassen (motsvarande LO-kollektivet), skriva FÖR arbetarklassen (lättläst, förståeligt), skriva OM arbetarklassen, gärna ges ut på arbetarrörelsens egna förlag, gärna själv ha arbetat som ”grovarbetare” samt ha en socialistisk tendens. Den definitionen passade inte ens in på honom själv, som gav ut sina böcker på Bonniers förlag! Lars Furuland modererade definitionen, och talade om ”arbetslivsskildringar”, inte nödvändigtvis skrivna av proletärförfattare, men med ett ”underifrånperspektiv”. På 2000-talet debuterar en rad författare med rötter i invandrarkollektivet: Jonas Hassen Khemiri, Hassan Loo Sattarvandi, Alejandro Leiva Wenger, Daniel Boyacioglu, Marjaneh Bahktiari, Donia Saleh. Idag särskiljer man knappast ”arbetarförfattare” som skriver för ”arbetarklassen” från andra författare, (ännu mindre ”invandrarförfattare”), men jag menar att dessa författare med sin invandrarerfarenhet i Sverige ger nytt innehåll till begreppet ”arbetardiktning”. Redan en författare som Theodor Kallifatides skildrar ju i sina första böcker en invandrares erfarenheter från svenskt arbetsliv (Minnet i exil, Utlänningar, Tiden är inte oskyldig) till exempel som diskare på restaurang. Om arbete på restaurang handlar till exempel Lena Kallenbergs roman Coola krogen (2005). Dessa skildringar har ofta en kritisk tendens.

Från senare år kan nämnas till exempel Wanda Bendjelloul Dalenglitter om livet i förorten Dalen och arbete på en MacDonalds-restaurang, Felicia Stenroth Handens rörelse, om arbete på ett call-center med telefonförsäljning, Sara Beischer Jag ska egentligen inte jobba här (om åldringsvården), Vibeke Olsson Bricken på Svartvik (sågverksarbetare), eller som serieromaner: Ulrika Linders Återvinningscentralen, Erika Pettersson: Drottningen i kassan. En författare som skrivit om sjuksköterskor är Pelle Olsson. Vi finner flera arbetarförfattare i andra nordiska länder, t.ex. Väinö Linna i Finland, Martin Andersen-Nexö i Danmark, eller Tarjei Veaas i Norge.

Att ”kategorisera” skönlitteratur på detta sätt är väl mest en bibliotekaries ”våta dröm”? Men intressant för mig, åtminstone ur ett litteratursociologiskt perspektiv. Den svenska ”arbetarromanen” är i vilket fall som bred tradition närmast unik i världen. I andra länder finns enskilda författarskap men knappast denna snart 100-åriga tradition av skönlitterära skildringar från arbetsplatser där även LO-kollektivet räknas med (eller motsvarande i andra länder). Jag tror det har bidragit till den svenska demokratin, intresset för folkbildningen, och till att befästa positiva värderingar. Tidigare var det fabriksarbete som stod i centrum i berättelserna, eller t.ex. gruvarbete. Men den definitionen har förändrats med tiden. Idag borde t.ex. även skildringen av arbetslösa räknas till definitionen. Ola Larsmos Swede Hollow passar väl in i definitionen av en arbetarroman.