Läst, upplevt (+ nya boktips)

”Man ska måla så länge man själv och färger och duk finns, och man ska skriva så länge man får leva och det finns papper och penna och bläck eller nån maskin som man kan göra det på eller nånting man vill skriva om, och man känner sig som en idiot och man är en idiot om man handlar annorlunda.” (Ernest Hemingway, i Afrikas gröna berg, övers. Mårten Edlund, 1935/1954)

”Man kanske inte uträttade så mycket, men man fick åtminstone sjunga efter egen näbb”

”Den här veckan satt jag två dagar i tingsrätten som nämndeman, för andra gången under mina nio år i ett otrevligt våldtäktsmål. Den åtalade var en rumän, relativt välutbildad, som bott både i USA och Sverige och talade bra svenska. Målsägande, den våldtagna (säger jag med 95 procents säkerhet) var en trettioårig kvinna, trebarnsmor, singel, medlem i Jehovas Vittnen. Hon hade ett problematiskt förhållande till församlingen, hade uteslutits på grund av ”omoraliskt beteende” (som kan vara allt från att vara otrogen till att ta på en mans könsorgan) men återtagits i församlingen, där hon också hade alla sina vänner.

På det sättet var hon det perfekta offret, osäker, blyg utom när hon drack sprit (de hade gått till klubben för att dansa och ”supa sig fulla”), hade nyss genomgått en skilsmässa med en man som misshandlat och våldtagit henne. Det verkar som en ond cirkel som slutits att hon nu när hon gick utanför skaklarna åter fick uppleva samma sak. Hon hade spanat in mannen som var snygg och vältränad, blivit berusad, mer eller mindre mot sin vilja följt med honom hem, och sedan (enligt vad hon sa) blivit kvarhållen, våldtagen flera gånger, blivit bjuden på frukost, innan hon släpptes iväg nästa morgon.

Hur ska man tolka en människas vittnesmål? Hur trovärdigt är det? Det hela föll på att hon väntat två år med att anmäla våldtäkten, vilket kan bero på hennes religion, skamkänslor, skuldkänslor, ja allt ett våldtäktsoffer säkert går igenom? Sedan hamnade hennes anmälan hos polisen ytterligare ett år. Hon hade också tidigare anmält sin man, utan att det fått någon reaktion från rättsväsendet, då ord alltid står mot ord, Jehovas Vittnen alltid försöker mediera i liknande fall, och hon inte kunnat vidareförmedla till någon annan sin nöd och ångest. De SMS hon skickat på natten till sina vänner var allt för allmänt hållna för att fungera som bevis, de skador hon förevisade, som också dokumenterades, ansågs av rätten (domaren) vara för ”ringa”: små blåmärken, svullnader i bröstvårtorna, vulva, slidöppning, vagina, på halsen, huvud, arm, skinkor, nyckelben o.s.v. Fotona som presenterades var inte särskilt tydliga.

Men hennes redogörelse var klar, tydlig, återhållen, redig och övertygande. Mannens redogörelse för natten en tydligt hopdiktad historia. Hon skulle kunna ha utsatts för s.k. ”hårt sex” (jag trodde han skulle hävda det, och att hon gått med på det, vilket varit mer trovärdigt). Hon var klart berusad, trots att hennes tre vittnen (vänner ur församlingen) påstod att så inte var fallet (enligt deras uppfattning), kanske blev hon drogad? Mannens ”vänner” verkar ha deltagit i ”infångandet” på klubben, de hade sagt ”nu får du ta hand om henne”, det hela verkade utstuderat och inte första gången han våldtagit ett ”one-night-stand”? Eller var hon helt enkelt för berusad? Som nämndeman blir man personligt involverad, vill att hon ska få rätt. Men bevisen var för vaga, trots att två av nämndemännen ville döma honom. Skrivningen i lagen om våldtäkt ändrades och utökades 2022, men denna händelse var alltså från året innan.

Han släpptes ”i brist på bevis” och kan förmodligen fortsätta sin verksamhet med att våldta osäkra, lättledda kvinnor/tjejer. Jag var mycket otillfredsställd med detta när jag gick från tingsrätten på fredagseftermiddagen.”

Nya boktips

Nguyen Phan Que Mai: När bergen sjunger (övers. från engelska upplagan: Annika Sundberg)

Spännande bok om Vietnams moderna historia med alla krig, från fransmännen efter 2 vk, amerikanerna, Syd mot Nord, och till föreningen 1976. Centrerat kring flickan Hyong Thran, och hennes mormor Dieu Lan, som är berättare. Om farbröder och morbröder som dör i kriget, om kvinnornas liv ”bakom fronten”. De ständiga krigen och oroligheterna när de gamla kolonialväldena faller. Pendlar mellan år kring 1970-talet, då flickan går i skolan, deras liv boende i en grotta, mormors arbete som lärare, flickans tröst genom bokläsning, modern som arbetar som läkare bland krigsoffer men blir mentalt skadad av arbetet, mormors arbete med frukt och grönsakshandel som ger henne många fiender där hon kallas ”kapitalist”, Mormoderns egen barndom på 1930-talet. Hennes föräldrar som var bönder i Nord-vietnam. Den japanska invasionen under 2 vk. Alla grymheter. Hennes lärare. Vördandet av förfäderna. Hennes syskon varav de flesta avled i krigen. Den stora svälten efter 1945. Hur de reser till Hanoi utan ett öre på fickan. Mamman som blir våldtagen av japanska soldater. Ett stort läsäventyr.

Tove Ditlevsen: Man har gjort ett barn illa (1942/1987, övers. Elsa af Trolle)

En dansk klassiker skriven i enkel, rakt-på-sak stil. Jag trodde den handlade om hur Tove for illa som barn, men Kirsten Worm i romanen har det ändå ganska bra hemma. Ditlevsens far arbetade med värmepannor, men blev arbetslös, och i romanen ligger han mest på soffan och läser romaner. Familjen växte upp fattigt på Vesterbro i Köpenhamn, och fick socialunderstöd. Kirsten fick arbeta på kontor på ett tryckeri redan från 15 års ålder. Hennes liv är trist, utan spänning, och med föräldrar som aldrig berömmer eller ger henne ett kärleksfullt ord. Hon umgås mest hemma hos väninnan Nina, där det alltid är party, med hennes snälla och undfallande mamma, eller så går de på lokal så billigt som möjligt. Beundraren Jörgen, som läser medicin, hålls på vederbörligt avstånd. Snart förstår man varför: Kirsten upptäcker en dag att en man som hon våldtogs av när hon var fyra, arbetar i samma hus som henne. Hon uppsöker honom, tvingar honom att flytta, och blir på så sätt av med en skuldbörda som hotat att kväva henne. Förhållandet till föräldrarna blir också bättre. Det är en lättläst roman, som man sympatiserar med. Den har blivit en feministisk klassiker, full av humor, men också elakt genomskådande Den tar barnets parti, som den går i bräschen för. Någon kärlek för sina föräldrar känner hon inte, men medlidande. ”Hatet kan vi glömma. Aldrig kärleken.” slutar romanen hoppfullt.   

TD (1918-1976) dog av en överdos sömnmedel, bara 58 år gammal. När hon begravdes slöt hundratals människor upp för att ge henne en sista hälsning. 11 av hennes böcker var då utgivna i Sverige: dikter, romaner, noveller. I Danmark var hon också känd för att ge kvinnor råd i en frågespalt i tidningen Familie Journalen mellan 1956-1976. Hon talade öppet om sitt eget problematiska liv med giftermål (hon var gift tre gånger), barnafödslar, problem med narkotika och tabletter och depressioner. Hon hade debuterat som lyriker i den ”nyenkla” stilen 1937. Många danskar ”kände henne bättre än den de var gift med”. Hennes medkänsla var stor, men det har också visat sig att hon ibland valde att inte ta strid för de fattiga som stod henne närmast. Varför har aldrig blivit klarlagt.

Assia Djebar: Kärleken, kriget (1995/2003, övers. Ingvar Rydberg)

En gripande roman om författarinnans uppväxt i Algeriet, där hon går i en katolsk fransk skola. Parallellt berättar hon med hjälp av citat från en rad källor, hur fransmännen 1830 anfaller det turkiska Algeriet och bombar söner den som ointagbar ansedda staden Alger. Det turkiska väldet som sträckt sig längs hela nordafrikanska kusten började då falla sönder, även Grekland gjorde sig självständigt i ett frihetskrig där bl.a. Lord Byron deltog som frivillig soldat. Algeriet var känt för sitt sjöröveri i Medelhavet och styrdes av ett antal s.k. ”beyer” som emellertid var chanslösa mot den franska marinens överlägsenhet. AD var större delen av sitt liv bosatt i Frankrike (1936-2015) där hon var känd som en feministisk och postkolonial författare. Hon hette egentligen Fatime Zohra Imalhayène, och kunde som första nordafrikan studera vid elitskolan École Normal Supérieur. Hon var lärare i språk, historia, film och litteratur, bl.a. i Marocko och Algeriet, och blev 2001 professor i New York. 2005 valdes hon som första nordafrikanska författare in i Franska akademin.

Brigitte Reimann: Syskonen (2024, övers. Jesper Festin)

En i DDR känd författare, tyvärr tidigt död, 1933–1973. Skildrar de båda syskonen Elisabeth och Ulrich, som står så nära varandra att det nästan liknar ett sexuellt förhållande. Ulrich tänker fly till väst, det är 1961, strax innan muren byggs, Elisabeth tänker stanna och gör allt för att få också Uli att stanna. Det blir en ideologisk diskussion för och emot socialismen i DDR (Reimann erkände senare att hon varit ”naiv” som 22-åring). Hon söker stöd hos pojkvännen Joachim som är partiansluten i SED, och också är barndomsvän med Ulrich (ett triangeldrama som påminner om det i Truffauts film Jules och Jim). Deras storebror Konrad har redan flytt till väst, som ingenjör tjänar han mycket mer där. Han är nedlåtande mot Elisabeth, också Ulrich kan mästra henne på ett broderligt men kärleksfullt sätt, liksom Joachim (tidstypiskt). Hon jobbar som konstnär på ett ”industrikombinat” med utsmyckning. När hon vill måla en arbetare på ”sitt eget sätt” (expressionistiskt) får hon mothugg av den socialrealistiske konstnären Ohm Reimers, men får till slut ledningens stöd mot den intrigerande Reimers. En välskriven, intressant bok.

Donia Saleh: Ya Leila (2020)

Donia Salehs debut är stark, även om temat med uppväxt i en invandrartät förort, här Gottsunda utanför Uppsala, inte är originellt. Men det är språket, där hon fångar talspråket på pricken, ofta ganska grovt och ocensurerat; det är tempot i berättelsen som gör läsningen lätt och spännande. Leila och hennes munviga kompis Amila går i gymnasiet, festar, super, röker, knullar med killar, blir ovänner och försonas. De ”fina” flickorna med helsvensk etnicitet (”glitterfittorna”) försöker ta upp Leila som en lite exotisk maskot i sina feministiska projekt som består i att måla och affischera skolan med ”fittor”, något som snarare orsakar misstro i den invandrartäta förorten. Språket är poetiskt: ”Vi har brutit sönder allt med våra blickar så vi ser hur deras ljusa ögon cirkulerar mellan varandra. Vi är lite obehagliga bara men det är lugnt, jag arbetar med att mjukgöra mig själv. Vi sitter som inuti en 200 grams-chipspåse och fyller liksom upp det där onödiga vakuumet i påsen.”  En kompis är dörrvakt. Amilas syster Zeinab och hennes kille Ibbe kallar honom ”din jävla husblatte”. Spyan blir röd galla som i hennes andra bok, som är en klar utveckling i författarskapet, och som  kretsar kring en älskad, döende moster. Leila jobbar på ett café och försöker värja sig från ägaren Anders som är snål med lönen och tränger upp tjejerna mot väggen. Arbetet ger arbetsskador på rygg, axlar. Pappa kallar hon baba, han brukar kalla tepåsarna för ”strumpté”. ”Feministerna” kommer in på cafét för att fika gratis, vilket Anders inte gillar alls. Humorn kan vara ganska grov, Donia Saleh har helt klart ”ett eget språk”. ”Jag klär av fönstret [gardinerna] och virar filten runt mig. Dimman har lagt sig över gården och äppelträden dansar som levande skelett”. Leilas bror Omar uttrycker sig bara i absoluta matematiska termer och är lite ”eljest”. Leila har besvärligt eksem. Hon använder ofta ironi och sarkasmer, ibland ganska skoningslöst. Kompisen Yones är ”husblatte” och ihop med en ”svensk” tjej, Hilma, och ses därför som lite konstig. Leilas pappa förirrar sig i minnen från kurdernas krig i Irak. Leila vill lära sig kickboxning. Mycket handlar om hur de hjälper sina föräldrar med allt praktiskt inklusive språket i Sverige. Amilas föräldrar heter Fuad och Rahma. Flickorna vill diskutera ”rasism” med skolans rektor, men blir avrådda av Ibbe, för att dom snart ska ta studenten. Leila svärmar för helsvenska Leo, som dock visar sig ha ”mörka” sidor när han börjar ta stryptag i sängen. Han har sagt att ”han vill smaka på en blattefitta”. Han är allmänt osmaklig, vill ha ljuset tänt och att Leila ska bli dominerad och ”suga av honom”. Han är egentligen ihop med Ellen från ”glitterfittorna”. Det slutar med att Amila flyttar och Leila stannar kvar. (Bonus: väldigt snyggt omslag!) En av våra allra bästa unga ”invandrarförfattare” som jag läst.

Ismail Kadare: Krönika i sten (2014, övers. Britt Arenander, från franska upplagan)

Den albanske författarens mest kända roman från 1971 som är en barndomsskildring från författarens hemby Gjirokastër, en stad byggd på bergssidan, så brant så att hustaken hakar i varandra och blir som en lång utförsbacke ner mot slätten nedanför där bombflygplanen landar. Den utspelas under andra världskriget. Pojken i boken umgås mest med farfar, farmor, morfar och mormor och den bäste vännen Illyr. Många udda figurer dyker upp i boken, medan arméer tågar in och ut: italienare, greker, tyskar, motståndsmän, allierade och partisaner. Ändå blir jag inte riktigt gripen av boken, fast bomberna faller och mycket tid fördrivs i provisoriska skyddsrum. Boken är delvis skriven i socialrealistisk stil men med inslag av typisk symbolism. Kadaré (som hans namn skrivs på franska) stannade länge i kommunistiska Albanien, tilläts i viss mån kritisera regimen, och lämnade inte Albanien förrän 1991 (Enver Hodxa dog 1985). Han bor i Paris och skriver även på franska. Han fick det internationella Booker-priset 2005. Krönika i sten är en trots tungfotad stil fascinerande skildring av Albanien där vidskepelse och animism är vanlig i en bygd som är gammal och befolkades redan under Antiken. (Kadare slog igenom med romanen Den döda arméns general 1973, där en italiensk officer återvänder efter kriget till Albanien för att försöka spåra italienska soldater som stupat i kriget. Han blir guidad av en grekisk-ortodox munk i en resa över hela Albanien.) (En av de originella grannarna är Dino Tsitso som är uppfinnare av de mest märkliga föremål. Litterära figurer som Macbeth och lord Byron dyker upp i handlingen.) Författaren avled i juni 2024, 88 år gammal.

Erin Litteken: Kievs döttrar (2022, övers. Emma Majberger)

Författaren har själv ukrainska rötter och i denna, man får väl nästan säga chic-litt-bok, varvar hon en sorgesam skildring av den ryska invasionen i Ukraina efter första världskriget (som följde på inbördeskriget 1919-21) och fyra generationer kvinnor i Wisconsin 2004: den 90-åriga Katya (vars dagbok den första delen bygger på) som av dottern kallas ”Bobby” (av Babusjka), hennes dotter Anna, dotterdottern Cassie som är bokens berättare (som känner sig otillräcklig som mamma och journalist/skribent och sörjer sin bortgångne make Henry) och Cassies lilla dotter Birdie, som verkar ovillig att prata. Cassie rycks upp ur sin depression när den stilige, muskulöse Ron (som också råkar ha ukrainska rötter) dyker upp och långsamt bryter ner hennes motstånd mot nya relationer. Samtidigt hittar hon Katyas dagbok från 1929, när kollektiviseringen av det ukrainska jordbruket startade, och deporteringarna av alla motståndare (”nazister”, allting går igen) skyndades på. En stor export av jordbruksprodukter från Ukraina till Ryssland genomfördes, vilket ledde till en fruktansvärd hungersnöd i Ukraina, tillsammans med kollektiviseringens misslyckanden, vilket skildras livfullt i boken. Tyvärr är den ”moderna” delen av boken som sagts av mer ”chic-litt” karaktär. Personerna i boken får aldrig färg och kontur trots det allvarliga ämnet, som kanske är det intressantaste med boken trots allt. (Under den stora hungersnöden, av många menade medvetet framkallad av Stalins Sovjetunion för att kuva ukrainarna, dog mellan 3 och 5 miljoner ukrainare, till vilket kan läggas alla de som dog under andra världskriget eller deporterades till Sibirien.)

Sofia Lilly Jönsson: Ett bortkastat liv (2024)

En ny kvinnlig författare, född 1976, som tidigare jobbat bl.a. som musikkritiker på SvD och Aftonbladet, och skrivit om religiösa/kyrkliga frågor. Här skildrar hon sin pappas liv, född i Småland på en bondgård, tidigt intresserad av musik. Han spelade piano, Saint-Saëns Svanen, när Sofia spelade cello. Men fadern blev allt mer en särling och kuf, modern stod bara ut något år innan hon ville skiljas. Han utbildade sig till musikbibliotekarie, och samlade på vinyltiden ett av Sveriges största musikbibliotek på Huddinge kommunbibliotek. När det lades ner och skivsamlingen såldes gick fadern in i en depression, som ledde till problem på arbetsplatsen, förtidspensionering vid bara 42 års ålder, och ett ökande inslag av psykisk sjukdom. SLJ är bitter över att han inte fick någon hjälp, och när han dör hör inte en enda av hennes vänner av sig. Själv lämnar hon så småningom Stockholms ”innevärld” av kulturkändisar och bosätter sig på landet, i Dalsland. Parallellt skildrar hon ett öde om en prostituerad kvinna i slutet på 1800-talet i Stockholm, där SLJ verkar se paralleller till sitt eget liv. Saga Johannesdotter satt på spinnhuset i Norrköping, där hon skrev sin självbiografi, vilken ställer nya frågor om självvald isolering, ensamhet och psykisk sjukdom, tvång och ”frihet”. Delar av romanen är essäistisk och handlar om ensamhet, självvald eller påtvingad. SLJ frågar sig om faderns sjukdom har påverkat henne själv, när hon som liten flicka fick leva med skam-men av att pappan var ”konstig”, ovårdad och ”knäpp”. Det är en bok som är välskriven och ställer många intressanta frågor. De religiösa funderingarna, bl.a. en tid på ett kloster i Sörmland, framstår för mig som ateist som mindre intressanta. Hennes kritik av dagens samhälle är ibland full av bitterhet, närmast hat, och ibland knivskarpt vass. Hennes bok visar, vill jag mena, att det finns inget som man kan kalla ”ett bortkastat liv”. Det finns bara olika ”liv”.

Asta Olivia Nordenhof: Djävulsboken (2024, övers. Johanne Lykke Holm)

Den andra delen i den danska författarens svit om fartygsolyckan Scandinavian star (se tidigare recension).  En prosalyrisk, ganska tunn bok som inte sätter allt för stora spår i mig. Berättaren är prostituerad och temat är ”kan man älska under kapitalismen”, när allt mäts i pengar och allt går att köpas för pengar. I branden på båten Scandinavian star handlar allt om pengar, och jag förmodar att romanerna skildrar personer som på något sätt har att göra med branden, där ett stort antal människor dog, och ägarna var ute efter att få ut försäkringspengar. Hur påverkar det människorna? Går det att leva i en tid som är så genomkapitalistisk som vår? Huvudpersonen gör åtminstone allt för att som prostituerad tjäna pengarna, för sådant är livet under kapitalismen, om man vill vara krass. En av båtens ägare bor i London och ”köper” huvudpersonen som ”sällskapsdam” men utnyttjar henne aldrig sexuellt. Går det att älska utan förbehåll i ett kapitalistiskt samhälle? Att välja en ”hora” passar då: hon säljer sin kropp för pengar, och tjänar i bästa fall också på affären. Men är DET kärlek? I London bor huvudpersonen hos en man som hon har ett förhållande med, innan dess hos en rik man i Milano som skänker henne en kassakista full med pengar. Hon kallar sig ”Dafne” och mannen i Milano för ”T”. På bordellen i London har hon bara en kamrat, kollegan Anastasia. Dafne har hårdnat i kärleksbranschen och blivit en affärskvinna som bara ser till sitt. Samtidigt är hon den djävul ”som påminner dig [kunden] om att bakom ditt ansikte så finns det ett annat ansikte, och också det är övergivet och ensamt.” På slutet sitter Dafne på mentalsjuk-huset och förbannar alla de som skickat henne dit: föräldrarna, de sociala myndigheterna, välfärdssamhället, patriarkatet, alla män hon tillfredsställt. ”Jag som hungrar så förfärligt efter kärlek att jag är villig att göra vad som helst för den.”

Thomas Brussig: På den kortare sidan av Sonnenallée (1999, övers. Per Landin)

Författaren, som växte upp i Östberlin, är född 1964. 1995 slog han igenom med den satiriska ”skälmromanen” Hjältar som vi. Hans stil är satirisk, underhållande, där han driver med politiken i Östtyskland. Boken handlar om gatan som delades i en kortare och en längre del när muren mellan Öst- och Västberlin byggdes. På den östra sidan lever ett pojkgäng som består av berättaren Michael (Micha), Glasögonormen (som älskar böcker), Moppe (som är den enda som har moped), Mario och Lilltjocken. Dom kan se över muren från köksfönstret, och avundsjukt notera när pojkarna där spelar med en nyinköpt fotboll och räcker ut tungan åt dom. Dom driver med kvarterspolisen, försöker komma över musik-kassetter från väst med The Doors, Rolling Stones, och alla älskar de den bedårande Miriam som går i dansskola (något som gör att alla pojkarna också anmäler sig till skolan). Miriams lillebror blir så populär på skolan att ingen vågar bråka med honom. Han säljer privata uppgifter om Miriam, som dejtar killar från väst, mot en betalning i leksakståg. De svärmar för Miriam på skoldansen, men får bara dansa med hennes fula väninna ”Granaten”. Micha har en morbror som bor i väst och gärna smugglar med sig godis och sprit. Föräldrarna vill att han ska ta examen i gymnasiet för att sedan få studera i Moskva. För att få mopedkort måste pojkarna klippa håret. Morbror Heinz smugglar med sig en ny kostym (fast den är helt laglig) till Micha att ha på dansavslutningen. Kompisen Mario blir förförd av den unga danslärarinnan som är existentialist, och han får lära de andra om Sartre och om hur man har sex.  

Brussig har skrivit för teater och film, och hans böcker har filmats. Bl.a. en del av den hyllade TV-serien Heimat av Edgar Reitz. Klart läsvärt.

Kawakami, Mieko: Alla nattens älskare (2024, övers. Vibeke Emond)

En fin japansk roman, av författaren till Bröst och ägg, som tog upp nedfrysta ägg, sperma- donationer, och graviditet. Även denna roman är lite för pratsam och okoncentrerad, författaren är en känd bloggare, men ger ändå en fin inblick i japanska kvinnors liv. Kawakami är född 1976 i Osaka, har sjungit i popband och är en känd bloggare i kvinnofrågor i Japan. Jag förväxlar henne med hennes namne Hiromi Kawakami (f. 1958), inte minst för likheter med dennas fina roman Senseis portfölj. Där förälskade sig en 35-årig blyg kontorist, Tsukiko, i sin gamle 60-årige lärare från gymnasiet, och inleder ett förhållande som slutar med att denne dör och testamenterar sin gamla luggslitna portfölj till sin unga älskarinna. I den ovannämnda romanen är det 34 år gamla Fuyuko som arbetar hemma med att läsa och rätta korrektur åt bokförlag. Hon är ensam och umgås bara med några få flickvänner. Hon blev som gymnasist våldtagen av en klasskamrat och har sedan dess aldrig haft sex. Hon är väldigt blyg, något som hon bearbetar med att dricka för mycket alkohol på kvällarna. På ett studieförbund där hon tänker studera en kurs om ”Tragedins historia” går det illa, hon blir berusad med katastrofala följder, och bestulen på sin handväska. Då får hon hjälp av en gammal fysiklärare (också han mycket ensam vilket verkar vara en folksjukdom i Japan) som hon kallar Mitsutsuka-san (Herr M.) som också lånar henne pengar så att hon kan ta sig hem från skolan.  Det blir att de träffas, umgås per telefon, och snart uppstår en stark relation som utmynnar i förälskelse. Slutet är lite tragiskt och känns inte alldeles logiskt. Men den hämmade Fuyukos känsloliv är fint beskrivet, hon har en betydligt mer framfusig kollega, Hijiri, som lånar henne både tuffare kläder och riktigt smink, föreslår olika frisyrer men också har en förmåga att dominera den försagda Fuyuko, som värnar hårt om sin privata sfär. Fuyuko är frilans men får så mycket jobb att hon ibland arbetar både dagar och kvällar med sina manus. Handlingen förs framåt med mycket dialog, där artighet och vördnad för äldre spelar en stor roll. Fuyuko har en egenhet, hon går ut på natten och promenerar när hon inte kan sova, och när hon ska fira sin födelsedag med Mitsutsuka-san med en sådan nattlig promenad vill hon äntligen förklara honom sin kärlek. Det hela är mycket japanskt. Anslaget är också feministiskt, som när Hijiri utbrister: ”Ishikawa-san, du är väl inte feminist nu i vår tid? Det är inte inne längre med kämpande kvinnor och starka kvinnor!” Kvinnors förtryck av andra kvinnor diskuteras. Ensamma kvinnor i karriären som inte kan förena den med äktenskap (där kvinnan förväntas vara hemma och ta hand om barn) i ett utpräglat auktoritetsbundet manssamhälle. Den flora av självhjälpsböcker som kvinnor påprackas i Japan kommenteras ironiskt. (Att det föds så få barn i Japan idag har blivit ett problem.) Fuyuko ser sig själv som en ”bedrövlig kvinna utan framtid som inte ens kunde hitta på något roligt att göra när hon gick ut ensam i staden”. Ofta får hon höra att man irriterar sig på henne och hennes oförmåga till handling: ”Du lever som i en dimma utan några egna tankar eller några egna ord. Likadant både i skolan och telefon, jag vet aldrig vad du tänker. Du är bara helt uppe i det blå.” Med Mitsutsuka diskuterar hon bara stillsamt fysiktermer som ljus och färger, han lånar henne böcker, föreslår skivor med klassisk musik, och han är oupphörligt artig och tillmötesgående. Kan man välja både kärlek och arbete? Hennes barndomsvän Noriko har aldrig sex med sin man, hon tror han har träffat någon annan i hemlighet. Problemen är, kan man säga, universella. Det är lärorikt. En riktig bladvändare, och som roman betydligt bättre än Bröst och ägg. Den långsamt och trevande och hövliga framväxande kärleken mellan Fuyuko och Herr Mitsutsuka är mycket japansk.

Astrid Flemberg-Alcalá: Och vet inte vart (2007)

En sorglig historia, delvis biografisk, om när Astrid och maken Jésus Alcalá adopterar två 4-åriga pojkar från Colombia, José och Abél. Det visar sig ganska snart att båda farit illa i det barnhem där de vuxit upp. De är redan präglade på en auktoritär miljö där det gäller att ställa sig in och ”få lov” att göra allt. Kulturkrocken med svensk pedagogik blir för mycket. Herr och fru Alcalá är inga ”drömföräldrar”. José (som senare vill kalla sig Johan) får raserianfall och verkar ha en bipolär sjukdom, som inte kunde diagnosticeras på 1980-talet. Han kan få närmast epileptiska anfall och sedan sova onaturligt länge. Pojkarna talar länge bara spanska, liksom fadern. Abél börjar tidigt ta droger och umgås med kriminella. Det hela slutar riktigt illa, Abél döms till fängelse för upprepade drogrelaterade förseelser, och José, som tjatat till sig en lätt motorcykel, omkommer i en olycka. Det är hjärtskärande. Bokens fader Salvador är samhällsvetare med inriktning på flyktingfrågor, och befinner sig ofta på resa. Modern Annas förhållande till sönerna är sårigt och blir allt mer ansträngt när de kommer upp i tonåren. Vad som är ”sant” i boken är omöjligt att veta: Salvador sägs komma från Chile, medan Jésus Alcalá var spanjor från överklassen med många kontakter i Sydamerika. Paret Alcalá ska fortfarande ha två söner, och bor numera på Österlen. Anna jobbar precis som Astrid som sjuksköterska när adoptionerna sker. AFA är född 1946, maken 1951. Jésus Alcalá var en inflytelserik skribent och jurist, kulturskribent på DN och ordförande i Amnesty Int. när den s.k. Alcalá-affären briserade runt millennieskiftet 2000. Han representerade det internationella juristförbundet och drev tillsammans med SIDA ett demokratiprojekt i Paraguay. Genom artiklar i DN anklagades han för att ha försnillat pengar för egen vinning från projektet, något som idag är omöjligt att belägga. Som ekonom var han förmodligen dilettant. En strid utbröt, där kulturskribenter och personer inom den politiska vänstern stödde Alcalá, som dock befanns skyldig i rätten och dömdes till 18 månaders fängelse, ett ovanligt hårt straff. Journalisten Thomas Michélsen och DN:s chefred. Joakim Berner anses av många som de som såg till att ”brännmärka” Alcalá, skyldig eller inte. Hans karriär som skribent och jurist var över efter fängelsedomen. Michélsen avled 2019, Berner fick avgå som chefred. efter bara några år på posten. Alcalá ska ha hävdat att han var barnbarn till den f.d. spanske presidenten, vilket inte visade sig vara sant.

Alexander Kabakov: Utan återvändo (1989, översättning Hans Björkegren)

En tidstypisk utopi/dystopi om utvecklingen i Ryssland/Sovjetunionen under Gorbatjovs tid, skriven strax innan kommunismen föll. Anarki råder i Moskva, militära grupper bekämpar varandra, man svälter och handlar med kuponger, s.k. ”gorbater”. En lång novell om en natt där kemisten Jurij Iljitch går genom Moskva med en kpist, för att ta sig till Tvertorget där mat utdelas gratis. Han slår först följe med en okänd kvinna, som först försöker råna honom på hans kuponger, i gryningen träffar han sin fru. Han förföljs av två ”byråkrater” som hotar honom och vill få honom att överlämna ”information”. Han ska egentligen fira sin födelsedag men alla butiker är tomma på mat, men han hoppas att något ska dyka upp dit han ska. Han drömmer om kött och bröd, gös och riktigt kaffe. Staden leds av ”Kommisionen för den nationella säkerheten” under general Panejev. De som har det gott ställt har redan emigrerat. Det är stundtals burleskt i Bulgakovs stil, Gogols, eller t o m Kafkas. ”Afghanistan-veteraner” har bildat egna militära förband. Han retar sig på kvinnorna i hans närhet, ”fruntimmer”, ”ointelligenta hönor”. Judarna hånas och på en vägg kan han läsa sin egen text, som redan tryckts. Ingen framtid väntar, ingen återvändo. Den ryska prosans främsta namn idag, Vladimir Sorokin (Blått fett, 1999), kan anas. Anarkin innan Putin tog makten beskrivs. Kabakov (1943- 2020) var jude, journalist, dataprogrammerare. Han utgav 5-6 titlar översatta till engelska i slutet av 1900-talet, och den ovannämnda novellen filmades.

Marie Hermansson: Den stora utställningen (2018)

Hermansson har utgivit flera böcker om journalisten Ellen Grönblad och polisen Nils Gunnarsson. Här skildras industriutställningen 1923 i Göteborg, och hur Albert Einstein på besök utsätts för mordförsök av nazister. Habilt, välskrivet och lite spännande.

Facklitteratur: Éric Vuillard: De fattigas krig (översättning Jan Stolpe, 2019/2022)

På bara 100 glesa sidor skildrar franske historikern Vuillard bondeupprorens tid i Europa, från England på 1300-talet, med John Wycliff, John Ball, och Wat Tyler. Den senares uppror skakade kungamakten i grunden, London plundrades, men Tyler dödades sedan han lockats i en fälla på Towern och hans armé av bondesoldater massakrerades i tusental. I Tyskland var det prästen Thomas Münzer som reste upprorsfanan 1524. Den katolska kyrkans herravälde utmanades, Martin Luther översatte Nya testamentet till folkspråket tyska men Luther svek bondeupprorets ledare, som torterades och dödades. I Böhmen leddes upproret av Johan Hus, i Katalonien av Ramón Lull. Vuillard skriver hänryckande och entusiastiskt om det folkliga upproret, som han är hängiven.

Steve Sem-Sandberg: Oceanen : en berättelse om filosofen Jean-Jacques Rosseaus vistelse på ön île Saint-Pierre i Biennesjön, republiken Bern.

Sedan Rousseau utsatts för stenkastning i staden Môtiers flyr han med hushållerskan/älskarinnan Thérèse till Schweiz, där han en gång föddes, i trakten av Genève. Hans pedagogiska skrifter Émile och Julie hade väckt uppståndelse, gjort honom till en tidens ”kändis” men också väckt den katolska kyrkans ilska, liksom den reformerta i Schweiz, och han känner sig som ett jagat djur, plågad av urinträngningar och tilltagande hög ålder. 1765 var han 53 år, men redan en gammal plågad man. Att han levde ihop med sin hushållerska utan att vara gift upprörde de konservativa, och Rousseau hade gjort sig till ovän med både Voltaire och encyklopedisten Diderot. SSS skriver i tredje person ”han” och lever sig in i Rousseaus tankevärld på ett utsökt sätt. En stor roman av internationell klass. Författaren sitter numera i Svenska Akademien.

Lars Arrhenius: Lejonmyran : mina rwandiska systrar (2024)

Författaren är jurist med människorättsfrågor som specialitet och har varit Diskrimineringsombudsman. Han växte upp i Rwanda där föräldrarna var missionärer. Han ger tillbakablickar från tiden i Rwanda, och mixar med intryck från Sverige under folkmordet på tutsier i Rwanda 1994. Välskrivet och berörande. Jfr med tidigare omnämnda författaren Scholastique Mukasonga.

Kajsa Sundin: För att de ville det (2018)

Poet, författare, lärare på Biskops-Arnö, 45 år. Romanen handlar om ett bdsm-par, finlandssvenska Isabella, och invandraren, dansläraren Rodrigo, som i Kairo träffar psykologen Tess, som jobbar ”on-line” med Sverige. Hon intervjuar dom om förhållandet mellan sex, makt, relationer, att lämna över sig åt/lita på sin partner etc. Det slutar med att Tess också låter Isabella inviga henne i bdsm-sex. En kortroman som kan vara lite svår att ta till sig, men poetisk och intrikat. Kuriös titel.

Se vidare: Akvariekärlek, och Soldatens berättelse av Anna-Leena Härkönen, 1965-, Skildrar tiden på teaterhögskolan i Helsingfors på 1980-talet, med inslag av bdsm-relationer. Kathy Acker (1948-1997), skriver om sex-industrin i Kalifornien med starka inslag av bdsm-sex. Hon har kallats ”punkförfattare” som också spelade in porrfilm och var ute för att provocera. Tre av hennes böcker har översatts till svenska: Blod och tarmar i plugget, Don Quixote, och Lysande utsikter, alla översatta av Nina Lekander.

Pauline Olsson Ghoreishi: Alejandro (2024)  

En ung författare (1997-) och journalist, uppvuxen i Malmö, med iransk mamma och svensk pappa. På ett slängigt språk (drag av ungdomsbok) skildras huvudpersonen (en kille), hans tjej Jasmin, och bästa kompisen Alejandro, som dör i kampen om drogmarknaden i Malmö. De har börjat i liten skala med att sälja hasch/marijuana och lättare droger för att finansiera inköp av en bil till 18-års-dagen. Men det som börjar som en kul grej blir snart blodigt allvar. Jag är inte så imponerad av språket, som inte håller samma klass som t.ex. Faysa Idle eller Donia Saleh.

Sara Kristoffersson: Det förlorade paradiset : Konsums uppgång och fall (2024)

Författaren är professor i designhistoria på Konstfack i Stockholm. Det är en ganska snabb genomgång om Konsumentkooperationens uppgång, från bildandet 1899 av Albin Johansson och Anders Örne (chefred. för språkröret Kooperatören), framgångarna med Konsumbutikerna, varuhusen Domus, och till nedgången på 1980-talet. Butikerna i städerna finns kvar under namnet Coop, men den stora övriga verksamheten, reklambyrån Svea, det berömda arkitektkontoret, resebyrån Reso, märkena Blåvitt, har alla försvunnit. Efter radikaliseringen på 1970-talet, när reklamen inom KF nagelfors som ”osund” av de egna medlemmarna, kom 1980-talets individualisering, bort från de kollektiva idealen, som spiken i KF-kistan. SK kallar kollektivtanken ”drömmen om Utopia” ( varför?), den misslyckade klädsatsningen på ”en stil för alla” med ett bassortiment kläder, för misslyckad (åtminstone fram till 1980). Satsningen på ett bassortiment möbler togs över av IKEA, Konsumbutikerna konkurrerades ut av ICA, och kollektivtanken under 1980-talets ”satsa på dig själv-era” ansågs för omodern. Denna senare slogan myntades av SAF 1979, och ordet ”solidaritet” försvann som genom ett trollslag. SF underbygger inte alltid sina påståenden med fotnoter, det hela blir därför ganska självuppfyllande: historiens brytpunkt 1979 (sedan 1970-talet trots allt pekat fram emot en allt större individualisering gentemot det gamla folkhemsidealet), det nationella kollektiva projektets allt brantare uppförsbacke, näringslivets tankesmedja Timbro som tar över mycket av samhällsdiskussionen på 1980-talet, Moderata samlingspartiets framgångar och namnbyte från Högerpartiet, arbetarrörelsens snabba anammande av avregleringar och privatiseringar. Ikeas slogan 1968- göra revolution, 1988- göra om sitt kök, stämmer ganska bra. Under 1980-talet får Konsumentkoope-rationen allt svårare att hänga med i globaliseringen, och när 1990-talet träder in är nästan hela rörelsens framgångar utraderade. Domus-varuhusen har sålts, Gustavsbergs framgångsrika glas- och porslinsarbete nedlagt, rörelsens tidning Vi är såld, Vårby bryggeri säljs till Spendrups, varumärket Cirkelkaffe likaså, liksom Gomans konditorivaror. Är nedgången gemensam med den för Socialdemokraterna inom partipolitiken? Författaren kallar berättelsen ”Det förlorade paradiset”. Från planekono-miska tendenser och centraliseringen av kooperationen på 1970-talet, till det totala försvinnandet av tankegodset på 2000-talet. En rättning i tidens led? Kanske. Från antikommersialism till konsumism och egen njutning? När ICA-handlarna kvarstod som egna företagare, försvann Konsumbutikerna som självständiga företag. Med inträdet i EU 1995 försvann de sista spåren av KF:s folkhem enligt författaren. Lite dystert ändå. (En annan orsak är att landsbygden avfolkades från 1970-talet och framåt, då den viktiga Kooperationen på landsbygden också försvann. I städerna blev konkurrensen för stor, de politiska partierna förlorade medlemmar, LO också. Tiderna förändrades. KF tillhörde det gamla och klarade inte av att förnya sig.)

Sofi Oksanen: Baby Jane (2005/2009. Översättning Janina Orlov)

En av Finlands mest kända författare, fick flera priser för debutboken Stalins kossor, om moderns uppväxt och flykt från Estland på 1940-talet. Den här boken är en härligt anarkistisk bok om lesbiska och homosexuella i Helsingfors runt millennieskiftet 2000. Det blev då mer och mer accepterat, åtminstone i huvudstaden. Till musik av Madonna, Courtney Love, Marianne Faithful, skriver berättaren om Piki ”stans coolaste flata” som är känd i hela Helsingfors Queer-värld, när berättaren i 20-årsåldern träffar den 10 år äldre Päivi (Piki). De tar båda tunga antidepressiva, sover på dagarna och super på nätterna på nattöppna krogar. När pengarna tar slut startar de ett företag som sysslar med telefonsex och säljer använda trosor (sina egna) och andra sexiga använda underkläder till intresserade män. Berättaren försöker få rätsida på sitt liv och träffar den ordentlige Joonatan, men längtar efter Piki hela tiden. Det slutar med att denna tar sitt liv, på ett väldigt ordnat sätt, precis som hon levat – i ett ordnat kaos. Det är en galghumoristisk bok, sällsynt läsvärd. Dialogen är på pricken.

Nora Unica Zürn: Mörk vår. En författare som räknas till surrealisterna, 1916-1970. Ursprungligen från Tyskland kom hon att röra sig i samma grupp som surrealisten Hans Bellmer. De förefaller ha haft en bdsm-relation, Bellmer fotograferade bl.a. Zürn naken, bunden i olika ställningar i en säng. Hon arbetade först för filmbolaget UFA i Tyskland. Hon skrev dikter på s.k. anagram och verkade också som konstnär, samt några korta märkliga romaner, där också bdsm spelar en viss roll. Efter en olycklig kärlekshistoria med konstnären Henri Michaux begick hon självmord, något som hon också uppehåller sig vid i sina böcker. En mycket speciell läsupplevelse.

Sara Gordan: Natten (2023)

En bra debut i ”vuxenklassen”. Gordon är översättare och lärare i kreativt skrivande/ litterär gestaltning, och sitter i Författarförbundet. Här skildrar hon förhållandet till dottern (fadern bor i Frankrike) som är tonåring och ute på nätterna. Gordan kan inte sova, rannsakar sig själv, ger sig ut på jakt efter dottern. Känsligt och välskrivet.

Andrew Walden: Jävla karlar (2023)

En väldigt rolig (och allvarlig) skildring av en säregen uppväxt i ett ”hippiekollektiv”. På ett år hinner sju olika karlar passera, från ”grönsakskungen” som är makrodynamisk vegetarian, och uppfostrar pojken med örfilar, men är rolig och pedagogisk när han inte är arg. En tjock raggare dyker upp, en prydlig ingenjör som bor i villa, en narkotikaleve-rantör som ”hälsar på” mamman ibland, o s v. Ackompanjerat av mamma och hennes kompis, storrökaren som pojken kallar ”Lilla molnet”, vars vanliga utlåtande är: Jävla karlar! En fantastisk debut som belönades med stora August-priset 2023.

Malin Ullgren: Förhöjningen (2024)

En välskriven fin roman, men ämnet! 40-årig kvinnlig akademiker vantrivs i äktenskapet med 10-årig dotter (maken är läkare) och börjar en ”affär” med en 15 år äldre norsk för- fattare. Några månader av ”förhöjning” av livskvalitén följer, tills mannens (han är notoriskt otrogen) fru upptäcker honom och han tvingas återvända till hustrun. Temat är alltså uråldrigt, och mycket vanligt förekommande i dagens ”kvinnliga” författarskap (jfr tidigare). Närmast tänker jag på Lyra Ekström Lindholms senaste bok Moral, eller snarare ”o-moral”, Åsa Linderborgs barndomsskildring (i Ullgrens tillbakablickar) Mig äger ingen, eller Lena Kallenbergs Elena och Europa, om en flicka som liftar med en lastbilschaufför till södra Europa, och blir förälskad i honom. Men Ullgrens roman, som fint skildrar kärlekens början och slut, har en sorts intellektuellt analyserande distans till allt som händer, som fjärmar läsaren, och ideliga hänvisningar till författare som Flaubert, D.H. Lawrence och James Baldwin, gör att effekten försvinner. Att bokens jag, som växer upp i Göteborg, begår sin sexuella debut i ett bokantikvariat förbigås t.ex. snabbt. Ullgren vill ha mycket sagt, men boken har för få sidor. Ullgren är född 1973, verksam som skribent och översättare och har varit redaktör för den feministiska tidskriften Bang.

Not: Bokens peripeti är fint skildrad, när Roald och ”hon” ska träffas (de har grälat men försonats) och gå ut och äta i Paris innan de ska ha sin älskogsnatt. En violinist spelar Salut d’Amour av Edward Elgar, ”hon” beundrar sin norske älskare, blir lycklig och vemo-dig på samma gång, fast han bara säger plattityder, som hon tar som komplimanger – och så i nästa ögonblick ringer hans fru och står redan på flygplatsen och väntar, alldeles för tidigt. Hon propsar dessutom på att få träffa ”älskarinnan”, men det mötet hade kunnat skildras bättre. Sedan är det slut med den ”förhöjningen”.

Mareike Krügel: En nästan perfekt dag (2017, övers. Sofia Lindelöw)

Tysk författarinna född o bosatt utanför Kiel i norra Tyskland. En trivsam roman om en dag i musikvetaren Katharinas liv. Hon bor norr om Berlin vid Nordsjökusten med sina två barn, 12-åriga Helli som har kraftig ADHD, och 18-åriga Alex. Det är 6 år sedan hon förlorade ett dödfött barn, Berenike, själv är hon i 40-årsåldern. Dagen inleds med att hon måste åka till Hellis skola, där det ofta är bråk med dottern, som får näsblod och går bärsärk. Hon missar därför sin rytmik-klass på en förskola. Musikvetarkarriären har gått i stå, hennes avhandling om Clara Schumann har hon tappat intresse för på grund av manligt motstånd på institutionen. Till slut tar hon med Helli till stallet för att rida med kompisen Cindi, vilket inte heller är utan komplikationer, då Helli rymmer på en av hästarna. Hemma har grannarna, två gamla otekniska bögar, klippt gräset varvid Heinz klippt av sig tummen som de sedan får leta efter. Sedan är det det vanliga eftermiddags-stöket: Handla, bädda gästsängen, dammsuga, tvätta. Torktumlaren brinner upp, de tama råttorna rymmer, och på kvällen kommer Katharinas gamla vän jazzmusikern Kilian på besök från Berlin. Helli sover hos Cindi och K får äntligen en ljuv och rofylld kvällsstund vid havet med Kilian. Hennes man Costas är i Berlin på arbetsresa, och hon är nästan säker på att han bedrar henne? Slutet är en överraskning. En ”nästan perfekt dag” med andra ord. Roligt skrivet med iakttagelser som är skojiga. Möjligen är detta debuten (?) idag har MK gett ut fyra romaner. Enda invändningen mot översättningen: Jag tror inte man i Tyskland ”duar” folk t.ex. anställda i skolan? ”Sie” torde vara tilltalspronomen?

Genazino, Wilhelm: Ett paraply för denna dag (2022, övers. Andreas Ekvall)

Tysk författare (1943-2018) fick Georg Büchner-priset 2004, journalist, essäist. Denna kortroman kom 2001, och är en sorts inre monolog över en dag i den snart 60-årige berättarens liv. Han lever på existensminimum och försörjer sig bl.a. på att provgå skor som han sedan betygsätter. Här är han mest på promenad i Berlin och iakttar och avhandlar allt han ser. Han är en lite livstrött cyniker, men med humor, som just har blivit ensam sedan hans sambo Lisa lämnat honom (som också bidragit till att betala hans hyra). Han tänker en del på olika kvinnor han känt, den nervösa Gunhild, Susanne som ville bli skådespelare när hon var ung, frisören Margot, den hjärtsjuka lätt förvirrade Doris, Lisas väninna Regine som han jobbade ihop med för ett telefoninter-vjuföretag, och också låg med. Han köper rakblad och strumpor och funderar på om han inte skulle skaffa ett husdjur? Några möss? Han funderar på att starta ett institut för minneskonst där han själv är lärare. Något för att motverka att vi glömmer allt mer vad vi förlorat. Han går till frisören och ligger med Margot, men upptäcker sedan att hon också ligger med en annan kund, som han ogillar, fotografen Himmelsbach. Han besöker chefen för skoimporten, Habedank, för att säga upp sig. Han äter nudlar till lunch med Susanne. Han funderar på varför han lever ett liv ”utan inre godkännande”. Ett tämligen misslyckat liv alltså. En enda stor ”pinsamhet”, där de flesta människor bara lever på en ”livslögn”. (Känns lite grann som en tysk ”En man som heter Ove”.) Han tänker på när han tvingades sälja sina kära böcker på en simpel loppmarknad. Dagen slutar dock ganska bra: Han går med Susanne på en middag (en äldre dam intresserar sig också för hans ”minnesinstitut”) och kan tänka sig en framtid med henne och han får genom en god vän kontakt med en liten tidning som erbjuder honom jobb som (om än bara oavlönad) skribent. Dagen slutar med att det regnar, och han försöker hitta sitt paraply, som han förmodligen tappat. Mänskligt alltså, där många små människoöden tangeras på ett sympatiskt sätt. Det man på tyska kallar ”kleinkunst”. Sympatiskt. Påminner lite om Max Frisch.

Anna Schulze: Är det här jag? Författarinnan var musiker, violinist, och debuterade som författare 2006. I romanen börjar Iris på konstskola i Lund. Har förhållanden med män som trycker ner henne och talar illa om ”kvinnliga konstnärer”. En habil bok, som man glömmer ganska fort.

Maria Kjos Vonn: Heroin chic (2020, övers. Ninni Holmqvist)

En I Norge uppmärksammad autofiktiv roman om Elise, som kommer från ett välartat hem i Oslo, som enda barn. Duktig på att sjunga, med flera framträdanden vid t.ex. begravningar och i körsammanhang. Ändå halkar hon in på narkotikamarknaden, särskilt sedan hon gängat sig med popmusikern Philip. Med honom kan hon släppa loss från sitt kontrollerade liv som dittills handlat mycket om ätstörningar: knulla, droga ner sig med kokain, tabletter, heroin. Till saken hör även att hon förförts tidigt av pedofilen Joakim, som är hennes sånglärare. ”Att vara så vacker som du kan vara en börda” säger hennes okänsliga mor. Kan passera som ungdomsbok, om hur man kommer ur narkotikaberoendet, utan någon vidare hjälp av föräldrar. Välskriven.

Jessica Au: Kallt nog för snö (2024, övers. Amanda Svensson)

Författare med kinesiska rötter från Hongkong, som bor i Australien. I denna långsamma, känsliga kortroman reser berättaren med sin mor till Tokyo, för att besöka de berömda religiösa platserna. Hon försöker närma sig sin mor, som är ganska förtegen om sin egen uppväxt i Hongkong, som idag tillhör kommunist-Kina. ”Under ytan tar berättelsen form” står det på bokomslaget, ”om migration, avstånd och om vad som är en familj” (berättaren vill själv skaffa barn med sin australiska pojkvän, men tvekar inför det slutliga beslutet). Fint berättat, mycket ”japansk”, som en session muntlig yoga. I norra Japan är det nämligen – ”kallt nog för snö”.

Karen Blixen: Den afrikanska farmen (1937/1955/1984/2022, övers. Artur Lundkvist)

Om Karen Blixens år i Kenya på en kaffeplantage som hon drev i stort sett själv. Hennes make baronen Bror Blixen-Finecke var mest intresserad av alkohol och att jaga storvilt. Utspelas mellan åren 1914-1931. Jag finner dock boken tungläst och omständlig, och man reagerar på hennes sätt att beskriva afrikanerna: radikalt när det skrevs, men idag ganska så daterat. Bra översättning som stått sig genom åren. Den amerikanska filmatiseringen Mitt Afrika, förhåller sig mycket fritt till boken. Men man läser till slutet, där förlusten (en flygolycka) av älskaren David Finch-Hutton skildras väl, och är en anledning till att Karen Blixen lämnade Kenya 1931.

Mohsen Hamid: Exit väst. Pakistansk författare, bosatt i Storbrittannien. Om en man och en kvinna, förälskade, som flyr till väst, först Grekland, sedan England. Om vad det gör med deras relation. Om att öppna en ”dörr” och plötsligt befinna sig i Kalifornien, där de försöker bygga ett nytt liv. Om att vara flykting. I boken Den motvillige terroristen skriver han om en muslim som långsamt utvecklas till att bli fundamentalist – terrorist! Intressant! (Översättning Molle Kammert Sjölander)

Mariette Lindstein: Lång väg hem – mina 25 år i sekten (2024)

Författaren, född 1958, gick som 20-åring med i scientologikyrkan tillsammans med sin pojkvän Morgan och dennes bror Johan. I sekten i Malmö, sedan Köpenhamn, träffade hon maken Billy. Snart fick de sonen John. Hon hade konstnärliga sidor, spelade piano, läste, målade tavlor. Två saker fick henne att söka sig till scientologin: Hon fick en uppgift i livet, och slapp oroa sig över ”allt hemskt som hände i världen”. Hon steg snabbt på karriärstegen och fick chefs- befattningar, särskilt sedan hon flyttat till högkvarteret i Kalifornien. Hon arbetade jämnt, fysiskt arbete (som medlemmarna gör gratis) parat med chefsskap, och hann aldrig egentligen reflektera över vad hon gjort. De pengar de förtjänar går oavkortat till ”kyrkan”. Ledarna använder vita uniformer, ungefär som i flottan, som var L Ron Hubbards förebild inte minst organisatoriskt. Den ledande internationella organisationen kallas ”Sjöorganisationen”.  Den är militäriskt uppbyggd. Att hon blivit lurad insåg hon först långt senare. De flesta som upptas som medlemmar är unga i 20-årsåldern. ”Missionärerna” bär ”vita uniformsjackor med guldsnoddar över bröstet och ordensband under bröstfickorna, vita kaptensmössor”. De kallas in när något inte fungerar i en stadsgrupp. Övertalningarna kallas ”auditioner”, eng. auditions, och är muntliga. Man har ”lögndetektorer”. Fysiska straff förekommer inte. Man ”bekänner”, ”avbördar sig” och får hjälp till ”korrigering”. Och hon erkänner: ”människor är löjligt lätta att kontrollera”. Men allt hon gör är för mänsklighetens bästa, trots att scientologin är mycket mera som ett stort företag som genererar pengar, än en religion, som bygger mycket på hinduismens tanke på ”återfödelse i en annan kropp”. I Malmö blir hon chef för marknadsföringen. Sexuella relationer mellan medlemmarna är vanliga, men ”otrohet” utanför äktenskapet tolereras inte.  Allt utgår från att man köper nya kurser och ”auditering” för dyra pengar. När organisationen anklagas kallar man det ”häxjakt” på religionen och kallar in en stab av advokater. Sonen John omhändertas av organisationens barnomsorg, och kan därför kvarhållas om modern skulle fly. Bedövning vid födseln rekommenderas inte. Men Mariette följde inte rekommendationerna i det fallet. Alla droger är förbjudna, utom kaffe och cigarretter. Allt handlar om organisationens kontroll, man åtföljs hela tiden av en ”kontrollant”, som ovanför sig har en ny ”kontrollant”, o.s.v. På så sätt skiljer sig organisationen inte från den i Nordkorea eller forna DDR, eller en vanlig kristen sekt. De som arbetar i Kalifornien sliter dag och natt, har inga egna pengar, och får lön efter prestation. Inbördes tävlan uppmuntras. De som slarvar straffas med exercis som att sopa golv, skura toaletterna med tandborste, löpträning dag och natt, förvisning till ett fängelseområde med usel mat och enkla förhållanden. Själv-mord förekommer. Mariette tänker ofta ”har jag kastat bort mitt liv?” men kommer alltid fram till att allt slit är värt tillfredsställelsen att göra ”något vik-tigt för mänskligheten”. På den internationella ”basen” i Kalifornien, som ligger ute i Nevadaöknen, fortsätter Mariette att stiga i graderna, på ytan demokratiskt (alla, även chefer deltar i det fysiska arbetet med att måla och laga byggnaderna), där jobbar mellan 700 och 800 medarbetare. Snart är hon ”livegen”. Hon jobbar med marknadsföring, inspelning av reklamfilm och videor, och sköter den ekonomiska organisationen. Man ansvarar för program som Narconon, ett avvänjningsprogram för missbrukare som används generellt i hela världen. Hubbard själv bodde, enligt ryktena, på en ranch i Kalifornien. Det fungerar som ett stort japanskt företag, där personalen tas om hand, men inte har någ-on egen frihet (eller fritid). Man skänker sitt liv åt företaget och kan jobba hur mycket som helst. Man övervakar sina anställda, berömmer dom, månar om dom som sköter sig, eller skäller ut dom som missköter sig. Hubbard (1911-1986) började som författare av kiosklitteratur som western och science fiction och ska ha publicerat över 1 000 texter. Hans filosofi publicerades 1950 i boken Dianetik. Den bygger bl.a. på alternativ medicin och mental frigörelse, en tidig form av ”new wave”. En av hans inspiratörer var Alistair Crowley, som sysslade med svart magi och ockultism. Hans liv har förhärligats av rörelsen i ett uppslagsverk i 16 volymer! Hans son Ronald DeWolfe har dock sagt att Hubbard bara var intresserad av ”pengar, sex, sprit och droger”. Efter hans död 1986 övertogs ledningen av rörelsen av David Miscaviage och hans hustru Ruth. Nu börjar Mariette tvivla på sin övertygelse. DM driver personalen hänsynslöst, använder även fysiskt våld och råskäller som en bandhund när saker går honom emot. DM skapar en ny ledningsorganisation, Religious Technology Center. Han kan ena dagen höja Mariette till skyarna, andra dagen skälla ut henne och degradera och förpassa henne till basens fängelseområde. Han ägnar sig åt Management by Fear, och är helt omöjlig att avläsa. Ingen som inte är dödssjuk vågar lämna arbetet. Mariette förlorar kontakten med sin make Billy, får sällan träffa sonen John, och börjar fundera på att hoppa av. När hon träffar Dan, som tänker samma sak, lyckas de fly med en lokalbuss som stannar utanför området. De förföljs i flera veckor av organisationen, men då de inte verkar vara hämndlystna mot Scientologin så lämnas de tillslut åt ödet, även om Mariettes dator ofta hackas för att kontrollera vad hon skriver. Det visar sig att sonen John, liksom många andra, också hoppat av.

Boken är spännande som en thriller och förhållandevis välskriven. ML är ofta föredragshållare om sektbeteende, och har skrivit flera böcker om den fiktiva sekten på Dimön.

Jenny Larsson (med Emma Barrstrand): Jag har CP! (2024)

En härlig bok, som säkert kan få stor betydelse för många, om hur det är att ha CP, och hur omvärlden behandlar en, vill hjälpa till, trösta, tycka synd om. Inget sådant accepterar Jenny Larsson, småbarnsmamman från Karlskoga som kallar sig ”funkivist” och jobbar för att skapa förståelse och inkludering. Om negativ särbehandling och fysiska utmaningar när kroppen och munnen inte vill göra som man vill, och hur man jobbar för att övervinna detta. Om att få barn, dejta, utbilda sig, skaffa familj, fast man har en funktionsnedsättning. Om ”funkofober”, odla självförtroende och våga ta plats fast man ”sticker ut”. Välskrivet och tänkvärt och välformulerat, där föräldrarnas oerhörda slit för att få Jenny så ”normal” som möjligt är beundransvärt. Plus hennes eget ”jävlar anamma”!