Min pappa är indian (novell från Resa till och från en ö)

Min pappa är indian.

Men bara en gång om året.

Det är när min killkompis Jonatan fyller år. Det har liksom blivit en tradition i våra familjer.

Det är lite skämmigt att skriva om det, fast jag börjat vänja mig. Men det började när han en lördag varit på ”Fiskis” (som vi kallar det) och satt hemma på balkongen efteråt och eftersvettades och drack en öl.

Han har sin kikare med sig för att titta på fåglar (säger han). Men mest tittar han på tanterna som ligger och solbadar på balkongerna där vi bor. Och mest tittar han på balkongen där Jonatan och hans mamma bor. Fast det visste jag inte om. Då.

-Johanna! ropade han plötsligt till och gav mig kikaren, där jag låg och solbadade. ”Är inte det där…?”

-Men pappa, sa jag. Du får inte sitta och spana på Jonatans mamma så där!

Pappa blev alldeles tyst. Han blev lite röd om öronen. Jonatan satt på balkongen nedanför oss, fast två portar bort, och läste en serietidning, som såg ut som ett Tintin-album. Hans mamma låg på magen på balkongen och solbadade. I bikini. Jag blängde surt på pappa.

Han harklade sig bara lite besvärat, och gick in i lägenheten för att sätta på eftermid-dagskaffe. Och jag var tvungen att spana lite till, men inte på Jonatans mamma. Sedan fick jag också dåligt samvete och gick in i mitt rum och gömde kikaren, längst ner i en byrålåda med kläder. Pappa sa inget mer den dagen, inte ens i TV-soffan på kvällen.

Men sedan började han gå på Fiskis allt oftare. Flera kvällar i veckan faktiskt. Det var nästan lite konstigt. Det var spinning, skivstång, kondition, cores, men mest var det styrketräning. Mycket styrketräning. Jag tyckte nog att det var lite misstänksamt, tidigare hade han alltid släpat sig iväg, efter mycket knotande, högst en kväll i veckan.

Jag fick laga mat allt mera själv, pappa glömde ofta bort det, så det blev mycket köttbullar, fiskpinnar och fryst och upptinad pizza. Och när jag frågade honom om det ökade tränandet så fick jag bara sura kommentarer som att ”man måste hålla sig i form”, ”du har väl sett vilken soffpotatis din far har blivit” (markerande med att nypa sig i bilringarna runt magen), eller ”har du sett vilken muffinsmidja, det måste vi göra något åt”!

Jaja. Jag fick mer tid att spana på Jonatan, denna ovanligt varma augusti, för han satt ofta bara i tajta shorts och läste Tintin och drack O’Boy efter skolan. Jag försökte göra läxorna men det var som en osynlig hand tog fram kikaren, och knuffade mig och tvingade mig ut på balkongen för att kolla mot Jonatans balkong. Jag skämdes förstås. Men hellre än att fråga chans och kanske få nej och bli retad för det!

En dag fick jag för mig att tala om det ändå för Jonatan. Vi följs åt efter skolan ibland, det vill säga jag springer alltid ifatt honom, eller låtsas som att vi stöter ihop, rent tillfälligtvis, så där på hemvägen. Och några dagar senare lyckades jag klämma fram det.

-Undrar om det finns någon mat hemma ikväll?

-Vad menar du?

-Ja… pappa ska gå på… ”Friskis”. Du vet, träning. Gympa. Han brukar glömma att köpa hem mat då.

-Jaha… ja min mamma går också, hon är säkert där nu. Jag tänkte steka köttbullar, hon brukar köpa det när jag är själv.

Vi hade kommit till det stället på gården där Jonatan bor. En gård med höga gula hus, 9-10 våningar höga. Jag kände hur bröstet höll på att sprängas på mig, så mycket ville jag säga. Men det blev bara…

-Jaha. Hoppas det är gott…

Så fortsatte jag med lite hängande huvud bort mot vår port. Hela tiden malde en röst inom mig: ”Varför ska det vara så svårt att säga vissa saker…?”

Då hörde jag Jonatan ropa till mig från sin port.

-Förresten Hanna! Vill du också ha några köttbullar? Det kanske räcker till dig också?

Om jag ville?!

///

Jonatan var väldigt hungrig, så det blev bara fem köttbullar till mig. Men ganska mycket klimppulvermos. Men det gjorde inget. Jag var lyckligare än någonsin. Är det inte konstigt?

När vi ätit satt vi tysta en stund och drack O’Boy på balkongen medan det började skymma mellan husen. Jag visste inte hur jag skulle säga det där med kikaren och hans mamma? Tänk om Jonatan skulle bli arg? Jag grubblade och grubblade över det där, och vek min pappersservett säkert hundra gånger innan Jonatan till slut reste sig. Han rotade runt telefonen och såg sig omkring i köket.

-Vad är det, sa jag från balkongen?

-Mamma skulle lägga en hundring vid telefonen. Jag ska ju på hockeyträning.

-Hockeyträning mitt i sommaren? Jag såg ut som ett frågetecken.

Han såg på mig som jag inte förstod någonting.

-Bara löpträning, sa han och tog sin jeansjacka. Jag måste få tag på mamma!

-Men hon är väl på… Friskis?

Jonatan bara försvann ut genom dörren, och jag fick ett konstigt ryck och bara sprang efter. Det kunde inte hjälpas. Jag bara måste. Jag hann upp honom vid hissen.

-Får… får jag följa med? Min… min pappa kanske är där också?

-Okey då, sa han bara och ryckte på axlarna.

///

Jag skämdes lite och försökte prata om något som hänt på skolan. Bara för att inte verka allt för besvärad. Tänk om pappa verkligen var på Friskis? Vad skulle jag säga då?

Jag tänkte på det där med kikaren också, och blev alldeles röd i ansiktet när jag tänkte på det, men Jonatan verkade tänka på något helt annat. Vi satt tysta i bussen och steg av vid Hornstull. Så gick vi in och såg en massa vuxna människor hoppa omkring i en stor sal på nedervåningen, bakom en glasruta. Det var någon sorts teknomusik, med en rödklädd ledare i mitten, och alla vuxna rörde sig på samma sätt som ledaren, upp med benen, händerna i luften, spark med benen, framåt böj, ut med rumpan, det var som en dans med koreografi, ja som ”Fame” ungefär, fast med kanske hundra personer samtidigt. Jonatan pekade:

-Där är morsan! (Han lät faktiskt lite stolt.)

Hon hade väldigt tajta shorts såg jag, och tajt linne där bysten verkligen gungade upp och ner, ”skvalpade” skulle pappa sagt, och hon såg svettig ut, med löst uppsatt blonderat hår. Och snett bakom henne stod pappa och dansade med. Och som han glodde! Jag ville bara sjunka genom golvet. Jag blev alldeles tyst och rodnade som en tomat.

-Ser du din farsa, viskade Jonatan till mig där vi stod på andra sidan glasrutan.

-Öh… nää.

Vad kunde jag göra annat än ljuga?

///

Sedan hände följande. En vecka senare bjöd faktiskt Jonatan mig på en maskerad hemma hos sig. Maskerad! Ja, typ. Det var hans morsas idé, det var hans födelsedag. Pappa frågade om han ”fick följa med och lämna av mig”?

Jag fick en chock och protesterade vilt. – Men om jag också klär ut mig, sa pappa och bad verkligen snällt. Han gick ner på knä som om han tänkte fria till mig. – Snälla Johanna! Snälla!? Jag gör vad som helst. Vill du ha högre veckopeng? Biopengar?

-Du är inte klok, skrek jag. Aldrig! Aldrig i livet!

Jag hade aldrig varit så säker på en sak i hela mitt liv! En del föräldrar lämnade ju sina barn på kalas, men det var ju småungar! Vad tänkte pappa på egentligen!? Jag tyckte DEFINITIVT att jag var för stor för sånt!

Men pappa gav sig inte. Han fortsatte tjata och be, följde mig runt i lägenheten, tills jag nästan tyckte synd om honom. Han kan vara väldigt övertygande ibland.

-Men kan jag inte åtminstone få komma och hämta dig, snälla? Det är inte säkert att gå hem på kvällen så här års. I mörkret?

”Så här års”? I augusti? Och det var TVÅ portar mellan våra hus!

Men innan jag ens hann svara kom det som ett pistolskott:

-Bra! Då säger vi det!

///

Sen dess har pappa varit indian varje gång Jonatan fyller år. Med bar överkropp, krigsmålning, tomahawk och Sitting Bull-fjädrar i håret, som hängde ända ner till midjan. Fjädrarna alltså. Jag trodde först jag skulle dö!

Det var tur att de flesta redan gått hem. För han lyckades till och med bjuda in sig själv till Jonatans mamma, och han ville aldrig gå hem. (Jag sa ju att han kunde vara väldigt övertygande när han satte den sidan till.) De satt och drack té och ett glas vin och skrattade båda två tills klockan blev nästan nio! Och jag fick sitta inne hos Jonatan och titta på hans hockeybilder som han samlar, från NHL, säkert tjugo gånger, och låtsas vara intresserad av hans skridskor och utrustning och höra om hans olika hockeymatcher, en efter en. Vi satt tillsammans på hans säng tätt bredvid varandra och han nuddade vid mina händer några gånger, fast kanske mest av misstag. Hoppas inte.

Sen hände en massa andra saker, ganska viktiga saker till och med. Fast det där med kikaren har jag inte berättat för Jonatan. Inte än. Någon måtta får det allt vara på hur uppriktig man kan vara.