Mer om arbetarlitteratur

Nu när jag hunnit in i drygt halva Swede Hollow av Ola Larsmo, så började jag fundera på begreppen ”arbetardiktning”, ”arbetarlitteratur”, eller som det tidigare benämndes, ”proletärlitteratur”. Det är en intressant (och ganska bred) strömning inom svensk skönlitteratur, och värd några utredande ord.

Från senare år kan nämnas till exempel Wanda Bendjelloul Dalenglitter om livet i förorten Dalen ocharbete på en MacDonalds-restaurang, Felicia Stenroth Handens rörelse, om arbete på ett call-center med telefonförsäljning, Sara Beischer Jag ska egentligen inte jobba här (om åldringsvården), Vibeke Olsson Bricken på Svartvik (sågverksarbetare), eller som serieromaner: Ulrika Linders Återvinningscentralen, Erika Pettersson: Drottningen i kassan. En författare som skrivit om sjuksköterskor är Pelle Olsson.

Här är några böcker som jag läst på sistone:

Felicia Stenroth: Handens rörelser (2020).

Jag läste en recension där den här boken kallades ”den nya arbetarlitteraturen”. Och det kan nog stämma. Begreppet ”arbetarklass” nämns en gång men jag tror inte huvudperso-nen Ida funderar särskilt mycket över det. Lika lite som över den pappa hon aldrig sett, bara på kort. Hon bor i en miljonprogramsförort i Stockholm och jobbar på ett call-center som verkar tillhöra ett telebolag. Hennes mamma Sofia är sjukvårdsbiträdet som ofta dricker för mycket vin och hamrar på pianot. Ida har tagit hand om sin mamma sedan hon var barn, hanterat hennes periodiska supande och allt annat så att hemmet inte ska rasa ihop. Boken är en blandning av poesi och prosa och är författarens fjärde. Den är fascinerande. Livet sniglar sig fram, inget särskilt händer, men Ida iakttar allt och gör poesi av verkligheten. Michel bor lite varstans, ibland på vandrarhem, hans gamla mor bor i en annan stad. Han lever på frukt som han snor från fruktskålen på jobbet. Linn är ”gamer” och spelar dataspel. Nico delar lägenhet med sin mamma som är svårt sjuk. Ida träffar ibland sin flickvän Edita, som är larminstallatör.

Det är det nya proletariatet boken skildrar. De har aldrig pengar över, åker inte på semester eller går på restaurang. De äter så litet och så billigt som möjligt, betalar bara de absolut nödigaste räkningarna, i första hand hyran, ibland elräkningen. Ida arbetar ständigt men tjänar alldeles för lite eftersom hon saknar utbildning. Hon säger att hon glömt hur det känns att vara ledig. När hon inte talar i telefonen läser hon i en bok om arbetets meningslöshet. Den skulle kunnat vara skriven av Thomas Piketty. Det här är en berörande och viktig bok.

Vibeke Olsson: Sågverksungen/Bricken på Svartvik/Sågspån och eld (2009–2011).

Vibeke Olsson har skrivit en arbetarroman som för mig blev lika kär som Fogelströms Stad-svit. Bricken Eriksson växer upp i slutet på 1800-talet i sågverksbruket Svartvik, ett av norra Europas största sågverk, nära Sundsvall. Det är en lisa att bekanta sig med denna goda, eftertänksamma flicka, hennes snälla föräldrar (hon är ensambarn) och med hela den spännande miljön i Svartvik. Berättelsen startar med den stora Sundsvallsstrejken 1889, den första stora arbetarstrejken i Sverige och ett förebud om den arbetarrörelse som skulle växa fram i spåren, där militär kallades in för att stävja oroligheterna vid sågverken i Medelpad och Ångermanland. Bricken förlorar fingrarna på ena handen i en olycka vid bandsågen och handlingen förs fram till när hon som tjugoåring träffar den försupne Natan, samtidigt som hon prövar på att jobba som hembiträde i Stockholm. Det här är en bladvändare med både djup och bredd, i Fogelströms tradition framberättad av Bricken i en sorts inre monolog där moderns djupa religiositet hela tiden kontrasteras mot faderns socialistiska övertygelse. Denna kombination gör Vibeke Olsson unik som berättare i dagens svenska litteratur. Fungerar bra som ungdomsbok också. Serien om Bricken på Svartvik omfattar sex delar, den sista Som ett träd i skogen, kom 2017.

Maria Sandel: Vid svältgränsen/Familjen Vinge/Virveln/Droppar i folkhavet/Mannen som reste sig (1908–1927)

Maria Sandel räknas som den första kvinnliga arbetarförfattaren, som skildrat proletariatet ”från köksfönstret”. Länge vistades hon i skuggan av de mer berömda manliga författarna, men har uppmärksammats på senare år med nya upplagor. Hennes böcker skildrar Stockholms industri-proletariat, framför allt kvinnorna: I Virveln skildras ett antal flickor som arbetar på en chokladfabrik, en förebild för Elin Wägners Norrtullsligan. I Familjen Vinge koncentreras berättelsen runt den goda modern, ”morsan”, som till och med får sälja sitt hår när maken kommer i ekonomiska bekymmer. Här skildras homosexualitet, aborter, hustru- och barnmisshandel, men också starka och stolta karaktärer som står emot ”syndens lockelser”. ”Bildning” är ett honnörsord, utan bildning är människan ”blott ett djur som lever på känsla och instinkt”. Sandel hade en hörselskada, kallades för ”dövan”, men verkade trots det inom den socialdemokratiska kvinnorörelsen och tillhörde Ellen Keys bildningskollektiv ”Tolfterna”. Man slås av hennes egenartade humor mitt i all fattigdomen, men också av det ibland lite senti-mentala missionerandet, som när den bildade kvinnan ska försöka få rätsida på en supig arbetare i Mannen som reste sig. (Tänker på Daniel Holm i Körkarlen.) Här finns en linje dragen från den frikyrkliga rörelsen på 1800-talet och dess rättvisepatos och tro på att t.ex. läsning av goda böcker skulle förädla människan, så som vi finner den hos folkbibliotekens pionjär Valfrid Palmgren.

Sandels böcker kan läsas på nätet. 2016 gav Maria Sandel-sällskapet ut en samlings-volym av berättelser tillsammans med Karl Östman-sällskapet: Två röda pennor. En litteraturhistoriker som ägnat tid åt Sandels författarskap är Beata Agrell.

Elsie Johansson : Bladet från munnen (2021)

Elsie Johansson, 93 år, måste vara den svenska litteraturens ”grand old lady”. Den här som jag ändå tycker ganska lättviktiga boken får väl ses som en pendang till hennes självbiografi Riktiga Elsie som kom 2016? Där, och i de storslagna självbiografiska romanerna om Nancy och Tå-Pelle, är hon i sitt esse, på ”sin mammas gata”. Den här boken är enligt författaren ”Betänkliga berättelser: hälften sanning, hälften dikt”. Det är en lite osammanhängande antologi av tidningskåserier, noveller, och självbiografiska anteckningar. För Elsies trogna läsare förstås ett måste. Och en sak är säker: Elsie Johansson är lite av en berättelsernas estradör, älskar att uppträda, lika rapp i munnen som i pennan. Hon är befriande frispråkig vare sig hon kritiserar överhet, moralism, politiken, kyrkan, eller skriver öppenhjärtligt om att gamla människor kan känna lust för sex och erotik. Det tål att sägas! Men i den här boken blir hon, tycker jag, onödigt omständlig och språket tillkrånglat och knöligt. Det bränner till i några spännande noveller, och hon skriver gärna om den Jantelag som hon upplevde så starkt under sin uppväxt i Uppland. Men i hennes rika författarskap känns den här boken som mindre betydande.

Douglas Stuart: Shuggie Bain (2021, övers. Eva Åsefeldt)

”En debut som känns som ett mästerverk” skrev Washington Post, och man kan bara hålla med. Denna sällsamma skildring av en uppväxt i misär i det Glasgow som drabbades hårt av Maggie Thatchers nedläggningspolitik i början av 1980-talet, när kolgruvor, stålverk och varvsindustri las ner för att de ansågs olönsamma, vilket skapade en enorm arbetslöshet över stora delar av Storbritannien. Här möter vi en fattigdom som liknar det som tidigare kallades u-länder. Samtidigt är boken full av kärlek till huvudpersonens alkoholiserade mamma, när vi får följa Shuggies uppväxt genom åren 1982-1992, och till en rad originella Glasgowbor. Det är också tiden för religionsmotsättningar som inte står Nordirlands efter. ”Regn var Glasgows naturliga tillstånd. Det gjorde att gräset växte sig grönt och friskt, och höll invånarna bleka och snuviga.” Det finns vackra partier som skildrar ett mystiskt Glasgow på natten, med närheten till havet, när det för en gångs skull inte regnar. Han dröjer gärna vid kvinnornas hårda lott, de som ser till att barnen tas om hand, och som umgås med varandra när de någon kväll slipper från sina supande, svärande och våldsamma män. Så småningom får vi också lära känna Shuggies homosexualitet, som han förstås måste dölja till varje pris.

Douglas Stuart arbetar idag som kläddesigner i New York. Han har konstnärens öga för detaljer. Kanske blir hans Glasgow-skildring en gång lika klassisk som Joyces Dublin?

Eija Hetekivi Olsson: De unga vi dödar (2021)

Eija Hetekivi Olsson debuterade 2012 med romanen Ingenbarnsland, byggd på hennes egen uppväxt med finska föräldrar i Göteborgs-förorterna Gårdsten och Bergsjön. Fortsättningen Miira kom 2016. I den tredje boken har Miira blivit vuxen, pluggar till gymnasielärare i historia och samhällskunskap, och ägnar mycket tid åt dottern Nova. Hon extrajobbar som städerska och i matbutiken, med andra invandrarsvenskar. Det är en rappt skriven förortsskildring med ett egenartat språk, kryddat med egna ordkonstruktioner som ”promenadpasserade”, ”snackskrattat” och ”stencilsmiska”. Ibland kan detta bli tröttande, och det är samtidigt en tung läsning om mobbning, självmordsförsök och rasism. Men den fina gemenskapen mellan Miira och Nova väger upp, det är en bok som också skulle kunna användas i gymnasiet. Den diskuterar meningen med lärarhögskolans floskiga läroplaner, och samhällsutvecklingen i Sverige ur ett segregerat förortsperspektiv. Anbefalles varmt.

Jesper Högström: ”Jag vill skriva sant”: Tora Dahl och poeterna på Parkvägen (2021)

Författarinnan Tora Dahls dagböcker 1939-1944 tyckte hon själv var så känsliga att de inte släpptes fria förrän 1994. Jesper Högström bygger sin högintressanta bok på dessa dagböcker, som beskriver den ”litterära salong” som hölls hos Tora och maken Knut Jaensson, och där författare som Gunnar Ekelöf, Artur Lundkvist, Erik Lindegren, Jan Fridegård och Eyvind Johnson var flitiga besökare. Ekelöf, som redan börjat bli starkt alkoholiserad, bodde långa perioder ”inneboende” i villan på Parkvägen på Lidingö. Tora Dahl var tjugo år äldre än Ekelöf och Lindegren, vilket inte hindrade att hon hade (sexuella) förhållanden med båda två (något som avslöjas först i dagböckerna). Boken är ett viktigt bidrag till kunskapen om den litterära ”parnassen” på 1930-talet, inte minst om de många arbetarförfattare som nu debuterar. Tora Dahl ser sig själv lite som en lärarinna (vilket hon arbetade som innan hon gifte sig med Knut) och ”moralist”, och hennes syn på de yngre författarna, där ”fri kärlek” var på modet, är stundtals bitsk. Tora Dahl slog igenom sent som författare, först med den självbiografiska sviten om sitt alias Gunborg, som börjar med Fosterbarn 1954. Efter Knut Jaenssons död skulle hon skriva ett antal mer eller mindre självbiografiska böcker. Hon dog 1982, 95 år gammal.

Elise Karlssons roman Gränsen är en mästerlig beskrivning av det s.k. prekariatet, som vuxit fram under 2000-talet i samband med hårda rationaliseringar inom företagsvärl-den, som drabbat dess kontorspersonal. Där lyste författarens skicklighet igenom.

Pilar Quintana: Tiken (2021) 

Den colombianska författaren debuterade som 31-åring 2003. Tiken är hennes mest kända lilla roman, från 2017, som på bara 100 sidor berättar om Damaris, en medelål-ders kvinna som bor på ett berg vid havet nära den av knarkkarteller infekterade staden Cali (översättning Annakarin Thorburn). Damaris är barnlös, maken är fiskare, och hon städar ett stort sommarhus som ägarna aldrig besöker. Hennes liv förändras dramatiskt när hon tar hand om en hundvalp, en tik som vägrar att domesticeras. Hunden blir en ersättning för de barn hon aldrig fått, men den har ett eget liv som individ, Damaris aldrig kan förstå. Boken slutar tragiskt, men är en fin liten historia med mycket känsla som får mig att tänka på pregnanta kortromaner som Den gamle och havet, eller Pärlan. Högst läsvärd.

Altun Basaran, Annika Thor: Altuns tre liv: från Anatolien till Alby (2004)

Den här boken har några år på nacken, men jag flaggar för den ändå. Altun Basaran känner jag från Kurdiska biblioteket i Stockholm. Det här är hennes historia, från uppväxten i en traditionell familj i turkiska Anatolien. Hennes pappa var en mäktig man med fem fruar och tolv barn. Först med den femte frun, när han var över 50, fick han en efterlängtad son. Han slog sina fruar när de inte höll sams, men inte sina barn. Han var en stor fårägare i byn i Anatolien. I skolan fick barnen inte tala kurdiska. Altun blev bortgift med en bekant till familjen, som hon aldrig träffat, när hon var 15. Så fort hon opponerade sig blev hon misshandlad av sin make. Han kom som politisk flykting till Sverige 1986 och Altun följde efter med sina tre barn. I Alby, en förort till Stockholm i Botkyrka kommun, bodde då fortfarande många etniska svenskar. 1991 omkommer hennes man i en bilolycka tillsammans med ett av barnen. Nu förenas hon med sin mamma som kommer till Sverige utan att kunna ett ord svenska. En av hennes söner döms för misshandel och hamnar i fängelse.

Men Altun är en stark kvinna och tar sig genom motgångarna. Hon utbildar sig till barnskötare och lär sig snabbt svenska. Tillsammans med författaren Annika Thor reser hon tillbaka till sin hemby i Anatolien och återupplever hela sitt liv från barndomen. Det här är en viktig bok för att också vi etniska svenskar ska förstå hur det är att komma hit från ett främmande land och skapa sig ett liv, helt på egen hand. Och det är inte minst en bok om starka kvinnor.

Sara Beischer: Jag ska egentligen inte prata om det här (2018)

2013 kom Sara Beischers dokumentärroman Jag ska egentligen inte jobba här (Ordfront) som byggde på tio års arbete inom äldrevården. Boken slog ner som en bomb och blev starten på ett medialt granskande av den privatiserade äldrevården, där den ena skandalen efter den andra avslöjades, också inom den som fortfarande var kommunal. Sex år senare kom uppföljaren med ovannämnda titel, där Beischer med både humor och ironi beskriver vad som hände huvudpersonen Moa efter debutboken. Hon drabbades av arbetsgivarens och arbetskamraternas utfrysning, och började leva som författare på heltid. Hon beskriver humoristiskt och välskrivet hur hon efter avslöjandena i boken bjuds in till radio, TV, till föreningar, som föredragshållare i debattprogram och ”expert” i faktadokumentärer. Ständigt lika förvånad över sin plötsliga roll som ”expert”? Hon börjar turnera på landets alla bibliotek, hamnar på bokmässan i Göteborg, får skriva som kolumnist i fackförbundspressen, och får hålla i debattprogram på Äldreomsorgsmässan i Jönköping och Politikerveckan i Almedalen. Allt medan mycket lite ändras inom den äldrevård hon beskrev 2012. Det är både underhållande och upprörande och tänkvärt.

Katarina Widholm: Räkna hjärtslag (2021)

Katarina Widholm, född 1961, slog igenom med denna skildring av hembiträdet Betty, som 17 år gammal lämnar hemmet i Hudiksvall för att ta tjänst hos doktor Molander och hans hustru på Östermalm i Stockholm. Fängslande och välskrivet beskriver hon Bettys utsatta position med i stort sett dygnet runt-arbete hos doktorsfamiljen, en eftermiddag ledigt varje vecka, sexuella trakasserier och stort ansvar för kök och hushåll. Året är 1937. Snart får hon kontakt med sonen i familjen, den homosexuelle Carl-Johan, och genom dennes studier i Uppsala en universitetslektor, som hon förälskar sig i. Men Martin Fischer, som han heter, är jude och upplever sig som mindre önskvärd i Sverige när tiden närmar sig krigsutbrottet 1939. Betty är en bokslukare, går ofta på stadsbiblioteket, och får snart en förtrogen i den driftiga Viola, som jobbar hos en granne som hembiträde. Tillsammans går de till den nystartade Hembiträdes-föreningen, som kräver 8 timmars arbetsdag, högre lön, och drägliga förhållanden för sin yrkeskår.

Boken är lättläst, passar bra att sätta i händerna även på en gymnasist, och naturligtvis på äldre låntagare, och är tidstrogen i detaljer som utedass, hem- och köksinredning, maträtter och tidens omdebatterade frågor. Fyller därmed funktionen både som ”nytta och nöje”, och är perfekt semesterläsning. Om den sympatiska Bettys vidare öden kan man läsa i fortsättningen Värma händer, som kom 2022.

Kayo Mpoyi: En övning i revolution (2022)

Kayo Mpoyi debuterade 2019 med den uppmärksammade Mai betyder vatten. Mpoyi är konstnär och författare. I den nya romanen skildrar hon en familj från Kongo-Kinshasa och deras flykt till Sverige undan förtryck, fattigdom och vidskepelse. Flickan heter Kapi (av Kapinga, ”den som föddes efter det barn som dött”). Modern Kadi är gift med en frikyrkopastor, Essaïe, som barnen kommer att hata. I Sverige har dom sin mormor, Ma, som är släktens mittpunkt och som kan berätta hundra historier om sitt innehållsrika liv i upprorens Kinshasa, först under diktatorn Mobutu, sedan under en rad militärregimer. Hon misstror den religiöse Essaïe och varnar Kapis mor för honom. Det är samtidigt en inträngande skildring av invandrares trångbodda liv i Sverige, men också en skildring av enskilda individer och deras inbördes relationer, som Kapis intelligenta systrar som når framgång inom affärsliv och konstnärskap (Jfr Salad Hilowle). Men det är också en feministisk bok, där männens våld kontra kvinnligt fredsarbete diskuteras och analyseras. Mpoyi skriver samtidigt ett litet äreminne över sin mor, en hunsad religiös kvinna som tror på andar och spöken och som kämpar under en dominerande make med matlagning, städning och barnpassning. Stilen är fragmentarisk, poetisk, med ibland närmast dokumentära inslag som intervjuer och faktaredovisning. Författaren kallar sig en ”arkeolog” som här vill undersöka ”minne och historia” och ”tystnad” som upprepats ”från generation till generation”.

Alia Trabucco Zerán: Rent hus (2023, övers. Hanna Nordenhök)

En först ganska förvirrande bok av en chilensk kvinnlig författare född 1983, som i England doktorerat på en avhandling om kvinnor som mördar. Boken berättas av ett hembiträde från en fattig familj som arbetar i en välbeställd familj, mannen läkare, kvinnan jobbar på kontor med trävaruförsäljning. De har en olycklig men fruktansvärt bortskämd och ouppfostrad dotter, som gör livet surt för berättaren det 40-åriga hembiträdet Estela. Flickan drunknar i familjens pool, oklart hur – är det självmord, mördad av Estela, en olycka? Hembiträdet åtalas för detta. Men det hela är förvirrande och svårtytt, inte minst eftersom berättaren hela tiden viker ut i märkliga formuleringar och påståenden. Chile är ett av världens mest ojämlika länder, ett arv från Pinochets tid, och boken är ett deprimerande vittnesmål om detta. Vid andra omläsningen fördjupas dock problematiken.

Klasskillnaderna blir tydligare. Den svåra torkan i Chile understryks. Flickan förefaller ha adhd eller liknande, Estela är 40 men ser ut som 60. Det förmögna bostadsområdet omges av elstängsel och arga hundar. Estela tar hand om en gatuhund, Yani, som dock körs ut av frun i huset. Han bränner sig svårt på elstängslet, och Estela skjuter honom med herrn i husets pistol. Hon har ett engångsligg med bensinmackskillen Carlos, som hon sedan flyr med. Samtidigt pågår oupphörliga studentprotester i samband med att Pinochet tvingades avgå som arméchef 1998. Boken blir en intensiv blandning av thriller och lite skräck. En höjdpunkt är när familjen blir utsatta för ett brutalt inbrott, som understryker klassmotsättningarna och föraktet som pyr mellan fattiga och rika. Mannen, läkaren, besöker också en prostituerad som han haft som patient. Fascismen är sado-masochistisk enligt Erich Fromm. Den lydiga människan i dessa samhällen njuter (eller känner ett lugn) av att hunsas, men kan lätt slå om till att bli ”mobbare”. ”Friheten”, som finns i väst, är obekant och outvecklad, svår att bära; det är betydligt lättare att underkasta sig en ”auktoritet”.  (Jfr Aska i munnen av mexikanska förf. Brenda Navarro.)