Mer om skönlitteratur från Nigeria och Somalia, Rwanda, Kenya, och annat afrikanskt

Jag gör en avstickare från ämnesområdet, och läser den uppmärksammade nigerianska författarinnan Ayobami Adebayos roman Stanna hos mig. En stark och intressant skildring av konflikten mellan gammal tradition och nya feministiska tankegångar i ett huvudsakligen muslimskt och patriarkalt land. Jag läser på och finner att där det tidigare bara var tunga manliga författarnamn som Chinua Achebe, Ben Okri, och Wole Soyinka, så tar även här de unga kvinnliga författarna över. Förutom Adebayo t.ex. Buchi Emecheta, Chimamanda Ngozi Adichie, Chica Unigwe och Nwando Achebe.

Suad Ali: Dina händer var fulla av liv (2019)

Somalisk författare och statsvetare som berättar om familjens flykt från Somalia, via Kenya till Sverige. Feministiskt anslag med mor och mormor och huvudpersonen Noras dotter i centrum. Jag läste parallellt Nadifa Muhameds Förlorade själar (mer om själva kriget och några personer som deltar i det) och en bok av Nurudin Fahra (Somalias kanske mest kända författare) om problem med somaliers exil i Oslo, kollisionen mellan somaliska traditioner och västvärldens livsstil.

Scholastique Mukasonga: Madonnan vid Nilen (2020).

Författaren är från Rwanda (född 1956) men bor i Frankrike. I den här fascinerande romanen skildras en flickskola i Virungabergen (känt för sina gorillor), inte långt från huvudstaden Kigali. Året är 1979, men mycket i boken pekar fram mot de oroligheter som utlöste folkmordet 1994. De flickor som går på den katolska internatskolan Notre-Dame-du-Nil (där en av Nilens källor påstås finnas) kommer från fina familjer med bakgrund i kyrka, militär och byråkrati. Nästan alla är hutu, bara ett litet noga utvalt antal flickor är tutsi. En av hutuflickorna, Gloriosa, är regimens förlängda arm och rapporterar allt illa som sägs om den till sin far. Livet i skolan är en blandning av idyll och fanatism. Flickorna, som står mellan tonår och vuxenliv, har fantasifulla namn som Godiva, Immaculée, Modesta, Virginia och Veronica. Sina afrikanska, egentliga namn, döljer de sorgfälligt. De gamla belgiska kolonialherrarna hyllas, firas och beundras. (Boken har filmats.)

Det är ett mustigt språk, handlingen berikas också av insprängda fakta om landets religion och folk, och det är en spännande och verkligt ”bildande” läsning, som man inte glömmer. I en bok som kom 2022, Barfotakvinnan, ger hon ett ömsint och känslofyllt porträtt av sin mor, som dog i folkmordet 1994.

Chimamanda Ngozi Adichie: En halv gul sol (2007)

Den nigerianska författaren (f. 1977), debuterade som 20-åring 1997. Tio år senare kom den mäktiga romanen En halv gul sol, som blev hennes genombrott. Den är till en början mycket konventionell, närmast banal och omfångsrik, men växer sedan ut till att omfatta politisk förföljelse, konflikten mellan de etniska grupperna ibo, yoruba, och hausa, mellan kristna och muslimer, och det förödande kriget i den oljerika provinsen Biafra, 1967-70. Den följer ganska nära Adichies eget liv som dotter till en akademisk ibo-familj i Biafra. I centrum står den radikale fadern Odenigbo, hans uppassar-pojke Ugwu, och de båda vackra döttrarna Olanna och Kainene. Det är en bred episk roman, imponerande i sitt omfång och i sitt genomskådande av den politiska retoriken och konflikterna i Afrikas befolkningstätaste och (tack vare oljeinkomsterna) rikaste land. Lättillgäglig och mycket lärorik.

Tsitsi Dangarembga: Rotlös (2022)

Alla böcker har en historia. Rotlös utkom första gången på ett litet brittiskt förlag 1988. Bokförlaget Trevi, som utgav många kvinnliga författare, lät Irja Carlsson översätta den till svenska 1990, och nu ger förlaget Tranan, som specialiserat sig på bl.a. afrikanska författare, ut den på nytt. Författaren föddes 1959 i en by utanför Umtali, som då var Rhodesias tredje största stad, idag i Zimbabwe. Boken utspelas 1968, när huvudpersonen Tambudzai får börja på byns missionsskola, vilket ger henne en möjlighet till högre studier, något som då var i stort sett omöjligt för en svart flicka i Rhodesia. Den har kallats en ”kolonial klassiker”, men främst är den feministisk: den ”könsmaktsordning” som utmärker det svarta Rhodesia är samma som utmärkte nästan alla länder i världen vid den tiden, oavsett hudfärg och etnicitet. Tambus storebror Nhamo är den som ska få börja missionsskolan, som styrs av deras farbror Baba Mukuru, som fått studera i England. Tambu och hennes mor är dömda att arbeta på åkern och i hemmet med alla småsyskon. Fadern dricker och arbetar så lite som möjligt, liksom hennes storebror Nhamo. Tambu ska med tiden giftas bort så fördelaktigt som möjligt. Men när Nhamo plötsligt dör så öppnas vägen till den högre utbildningen för hans syster Tambu.

Det är ingen rasande antikolonialistisk skrift, tvärtom. Författaren lägger fram sin sak lugnt och pedagogiskt, ”hon avtäcker förtrycket, särskilt mot kvinnorna, lika naturligt som gräset växer” som Chinua Achebe skrivit om boken. Långsamt inser Tambu sin ställning som svart kvinna i raslagarnas Rhodesia, och hon lyckas också övertyga läsaren om dess orättvisor och absurditeter, enbart med sunt resonerande förnuft. En stor läsupplevelse! Enda invändningen: de många orden på det inhemska språket shona kunde ha översatts i en ordlista i slutet av boken.

Chimamanda Ngozi Adichie: Lila hibiscus (2010, översättning Ragnar Strömberg)

En av Nigerias mest uppmärksammade författare debuterade 2003 med den här romanen, och den blev en stor framgång. Man förstår varför. (”Här är en ny författare som begåvats med de gamla historieberättarnas förmåga” skrev Chinua Achebe). Och Adichie är en naturlig berättare, hon har flytet, hon har kunskapen och lokalkännedomen. Det är stor litteratur redan från början. Här berättar hon om den blyga 16-åriga Kambili, hennes ett år yngre bror Jaja, den förtryckta mamman Beatrice och den tyranniske fadern Eugene. I den stad de bor är han en stor och rik företagare, och han äger den oppositionella tidningen The Standard. Han är djupt religiös, katolik, och ser allt som Guds försyn. Han misshandlar och slår både hustrun Beatrice och de båda barnen. De har ett skrivet schema som talar om vad de ska göra: stiga upp, arbeta, gå i skolan, läsa läxor, städa huset, gå och lägga sig. Det innehåller framför allt läxläsning och böner. De är fångar i sitt hus och får aldrig låsa dörren till sina rum.

Helt annorlunda är det hos faster Ifeoma. Hon är universitetslärare, uppfostrar själv med fast hand tre barn i samma ålder som Kambili och Jaja. Här ser man på TV, diskuterar politik och lyssnar på kassetter med den populära musikern Fela Kuti. Allt som är förbjudet hemma hos Kambili. Konflikterna mellan de båda familjerna sätts på sin spets när farfar, Papa Nnukwu, dör. Han trodde på andar och gamla trädgudar, sonen Eugene kallade honom föraktfullt hedning, själv såg han sig som ”traditionalist”. Eugene vägrar gå på hans begravning, men betalar alla omkostnader. Kambili lär sig att leva på riktigt hos faster Ifeoma och kusinerna, hon mognar, slutar att vara skräckslagen för sin far, blir t o m tonårsförälskad i den stilige pastorn fader Amadi. Hennes mor tar mod till sig och opponerar sig också mot Eugene, men allt upphör när regeringen stänger universitetet, skjuter chefredaktören för The Standard, och avskedar faster Ifeoma, som emigrerar till USA. Romanen slutar i tragik.

Adichie bygger på sin egen familjs och släktingars historia. Den ovanliga lila hibiscus- blomman, som syskonen försöker få att växa i sin trädgård, får stå för det positiva i tillvaron: kärlek, medmänsklighet, frihet från förtryck. Hoppet finns trots allt kvar, kanske blir det bättre i morgon? Nästa år? Boken är en spännande bladvändare, och man lär sig samtidigt mycket om livet i Nigeria, där religioner och stamhövdingar bekämpar varandra, medan militärdiktaturen håller sin förtryckarhand över korrupta politiker, politiska motståndare, och vanligt folk, som bara vill leva sina vanliga liv. En stor läsupplevelse!

Åter hade jag velat ha en översättning av en del ord på ibo, t.ex. att ”ube” är ett sorts päron, eller ”okba” en stuvning av bönor.

Amat Levin: Svart historia (2022)

Journalisten Amat Levin, med rötterna i Gambia, har specialiserat sig på ”svart historia” (d v s Afrikas och afrikanernas historia) och i denna omfångsrika bok plockar han i korta kapitel fram saker som sällan nämns när Afrika behandlas i dagsdebatten. Här kan man läsa om stora mäktiga riken under medeltiden, som Maliriket, den antika stormakten Aksum i Etiopien, Stora Zimbabwe, Beninriket i Nigeria, Ashantiriket i Ghana, men också om bemärkta afrikaner utomlands som Gustav III:s betjänt Badin, den förste svarte samurajen Yasuke, eller hårvårdsentreprenören madam C.J. Walker, USA:s första svarta kvinnliga miljonär. Levin skriver förstås upprörande om slaveriets historia, och om personer i nutid som Samuel Doe i Liberia, Patrice Lumumba, Angela Davies och Black Panther-rörelsen i USA, eller den viktiga matematikern Valerie Thomas.

Amat Levin sommarpratade i radion 2022. Därefter skaffade jag hans bok, som inte gjorde mig besviken. Viktig historia, som nu förs fram i ljuset i en bok som inte har sin motsvarighet i Sverige.

Ananda Devi: Eva ur spillrorna (2020)

Författarinnan (f. 1957)( indisk härkomst), är född på den lilla ön Mauritius, mest känd för sin lyxturism och för den redan på 1800-talet utrotade jättefågeln Dronten. Hon har en stor produktion bakom sig och har fått flera pris i Frankrike (original 2006, översättning: Maja Thrane, i förlaget Tranans ”Afrika-serie”, förlaget har nu en stor och viktig utgivning av litteratur från ”tredje världen”.) Men här möts vi istället av slummen i förstaden Troumaron, där arbetslöshet och kriminalitet dominerar. Vi får möta fyra ungdomar, den prostituerade men karska Eva, hennes beundrare, den poetiskt lagde Sad, den rebelliske och våldsbenägne Cléo, och den ambitiösa Savita. Alla vill de ”rädda” Eva (som är smal och spinkig som en 13-åring) ur spillrorna av hennes liv. Den korta romanen är välformulerad, dramatisk, språkligt effektiv ända till slutet. Barnen, i 17-års-åldern, går i skolan men tillbringar mest tiden på gatan med sina olika gäng. Eva förföljs av en av sina lärare, som också vill utnyttja henne. Hon och Savita börjar ett fumligt erotiskt förhållande. Den lilla ön drabbas ofta av cykloner. Det dramatiska slutet ska inte avslöjas, men det är en bok att starkt rekommendera. Författarens sympati för dessa ungdomar, som är dömda till undergång, är smittande. ”Fadern spelar på hästar och modern städar sjukhusgolv. Barn har vingar av bly men envisas att tro att de kan flyga.” Det skulle kunnat vara Rinkeby och Sverige.

Salad Hilowle: Halima om de sina (2022)

Författaren (f. 1986 i Mogadishu) är konstnär, filmare, och nu också författare. Boken är en sorts bilderbok, fylld av fotografier, flera i konstnärlig utformning. Kvaliteten är skiftande, från vackra och uttrycksfulla, till mindre lyckade i återgivning. Vi får möta Salads mormor Halima som kom till Gävle som flykting i december 1998, via ett läger i Kenya, mitt i en kraftig snöstorm, ett moln av svarta kråkfåglar, och en brinnande halmbock. Hon blir centrum i en stor klan av familjemedlemmar, klok och resonerande. Halima förflyttas till Umeå, och efter 17 år i Sverige erbjuds hon att bli svensk medborgare. Det är ett flyktingöde, spännande att följa. I dagboksform berättar Halima om sin stora familj med barnbarn och barnbarnsbarn. Stolt över allas olika yrken: tandläkare, lärare, undersköterska, fritidspedagog, konstnär, projektledare, biokemist. Halima är öppen och får lätt vänner, både ”svenskar” och andra invandrare, som lilla Fanta från Gambia, eller Sunday, en pojke som vill bli som Zlatan, från Nigeria. Hon berättar om minnen från Somalia innan kriget, som då styrdes av diktatorn Muhammed Siad Barre, från början socialist, som skickligt manövrerade mellan USA och Sovjetunions stöd. Anarkin och klankriget som bröt ut efter hans död 1991 (Halima kallar det ”klansjukdomen”). Om Mogadishu som hade teater, biografer, restauranger, rikt musikliv. Om kvinnliga pionjärer, om dottern Fartuun som var basketspelare innan hon dog i en buss som besköts av rebeller. Om dottern Farhiya som hade två barn när hon var 17. Om kärleken till naturen som hon också njuter av i Sverige. Om modern som var animist och trodde på andar och spöken. Om nomadlivet med kameler och kor, som var det somalier levde av innan urbaniseringen tog vid. Men också mobbning och rasism i Sverige. Om män som varken visar respekt för Allah eller för andra människor. Om sin skräck för rulltrappor efter en olycka när hennes långa klänning dirac fastnade i rulltrappans tänder. Om hennes lärare på SFI som uppmanade eleverna att skriva: ”skriv, skriv, så finns ni”. Om att minnena från det gamla landet med åren blir tunnare och allt mer dimmiga.

Det har blivit en vacker bok, där vissa uppslag hittar den känsliga harmonin mellan text och bild. Det enda jag saknar, återigen, är en ordlista över somaliska ords översättning till svenska.

Chinua Achebe: Allt går sönder (original sv. upplaga 1967, översättning av Ebbe Linde, något tillrättalagd, ny upplaga pocket 2004)

En afrikansk klassiker, i Per Wästbergs förord jämförd med Amos Tutuolas Palmvinsdrinkaren (Nigeria), Peter Abrahams Mörk gryning (Sydafrika), Sembene Ousmane O land mitt vackra folk (Senegal), eller Camara Layes Svart barn (Guinea). Achebes roman skildrar hur den gamla världen i Nigeria med byhövdingar och tron på andar får ge vika i slutet på 1800-talet för de brittiska kanonbåtarna och missionärerna. Huvudpersonen Okonkwo är en hård man som tror på våld och ”manlighet” och det gamla sättet att leva. Han är en respekterad man i byn Umuofia, känd som ”de nio byarnas främste brottare”, en titel han vann som ung. Hans far var enligt Okonkwo en ”latmask och drinkare” som lät sig styras av sina hustrur. Okonkwo är faderns raka motsats: han har tagit sig tre hustrur, har många barn, och agar både hustrur och barn med käppen så ofta han kan. Han har svårt att tygla sitt humör, vilket till slut också blir hans fall. Han är en välbärgad jordbrukare och skördar sin jams (sötpotatis), har getter och höns, och gott om palmvin och kolanötter att bjuda sina gäster. Han har deltagit i flera stamkrig och erhållit två ”titlar” för sitt mannamod. Igbofolket i Nigeria lever efter gamla sedvänjor med en väl utvecklad demokrati med stora torgmöten där alla (män) får tala, men även kvinnorna styr mycket bakom sina mäns ryggar. Dyrkandet av gamla gudar och förfädernas andar är väsentligt. Man rådfrågar byns orakel och de främsta männen uppträder ofta i fasansfulla masker, när svåra beslut ska fattas.

Okonkwos fall går i tre steg. Först pryglar han sin yngsta hustru under den s.k. ”fredsveckan”. Han får en utskällning av prästen och får offra till gudinnan Ani. Något senare, vid en festlighet när de gamla gevären ska avfyras, exploderar Okonkwos gevär och dödar en av byborna. Nu döms han till en vanärande exil med sin familj i sju år, och får bo i sin mors by.

Slutet för Okonkwo kommer när de brittiska erövrarna börjar dyka upp i byn. De inrättar en egen domstol, polis, och kyrkor. Okonkwo är den ende som reagerar och sätter sig till motvärn, och kallar alla andra ”veklingar”. Slutet ska inte avslöjas, men det blir tragiskt. ”Allt går sönder”

I ett långt slutord skriver en nigeriansk antropolog om igbos betydelse i Nigeria, och om deras snabba anammande av den nya tiden, med framsteg inom litteratur och vetenskap. Man lär sig läsa, man lär sig handla med inkräktarna med kokosfett och palmolja. Men detta gäller inte Okonkwo, som dör som en av de sista av ”den gamla skolan”. Romanen betraktas idag som en afrikansk klassiker.

Assia Djebar: Kärleken, kriget (1995/2003, övers. Ingvar Rydberg)

En gripande roman om författarinnans uppväxt i Algeriet, där hon går i en katolsk fransk skola. Parallellt berättar hon med hjälp av citat från en rad källor, hur fransmännen 1830 anfaller det turkiska Algeriet och bombar sönder den som ointagbar ansedda staden Alger. Det turkiska väldet som sträckt sig längs hela nordafrikanska kusten började då falla sönder, även Grekland gjorde sig självständigt i ett frihetskrig där bl.a. Lord Byron deltog som frivillig soldat. Algeriet var känt för sitt sjöröveri i Medelhavet och styrdes av ett antal s.k. ”beyer” som emellertid var chanslösa mot den franska marinens överlägsenhet. AD var större delen av sitt liv bosatt i Frankrike (1936-2015) där hon var känd som en feministisk och postkolonial författare. Hon hette egentligen Fatime Zohra Imalhayène, och kunde som första nordafrikan studera vid elitskolan École Normal Supérieur. Hon var lärare i språk, historia, film och litteratur, bl.a. i Marocko och Algeriet, och blev 2001 professor i New York. 2005 valdes hon som första nordafrikanska författare in i Franska akademin.

Lars Arrhenius: Lejonmyran : mina rwandiska systrar (2024)

Författaren är jurist med människorättsfrågor som specialitet och har varit Diskrimineringsombudsman. Han växte upp i Rwanda där föräldrarna var missionärer. Han ger tillbakablickar från tiden i Rwanda, och mixar med intryck från Sverige under folkmordet på tutsier i Rwanda 1994. Välskrivet och berörande.

Jospeh Conrad: Mörkrets hjärta (original i tidskrift 1899, 1902).

Under 1890-talet gjorde Conrad en resa till Kongo, och reste längs Kongofloden med ångbåten Roi des Belges (”belgarnas kung”). Conrad hade stora förhoppningar på resan, som dock slutade i sjukdom, utmattning och desillusion. Området var då en del av Kongofristaten, mer eller mindre Leopold II av Belgiens egen-styrda koloni. När romanen gavs ut 1902 var kritiken runtom i Europa tilltagande mot hur Kongofristaten utnyttjades, vilket ledde till att kung Leopold tvingades överlämna kolonin till den belgiska staten 1908, vilket dock inte innebar att förhållandena i Kongo förbättrades.

^{Conrad uttrycker stark kritik mot båtens passagerare, de så kallade "pilgrimerna", som är affärsmän enbart intresserade av elfenbenshandeln.} Kurtz skriver att han hade ”drabbats av vanvett, ensam i vildmarken.” Det handlar också om att rannsaka sig själv. Ohygglig-heterna i slavstaten Kongo antyds bara, ett sällskap svarta arbetare syns, fastkedjade i varandra, ett staket som prytts av svarta huvuden på pålar. Det är som om Conrad tonar ner det förfärliga. Ingen hade väl trott honom annars? Det är en stark berättelse i kortromanens form, mer psykologisk än realistisk. Efter en ruskig resa uppför Kongofloden, i land som inte var känt för knappast någon europé, träffar Marlow Kurtz, som är dödssjuk. Han uttalar som sina sista ord det beryktade: ”The Horror! The Horror!”. En av de första skildringarna av europeisk kolonialism i Afrika, en klassiker i bokform.

Mörkrets hjärta är en fysisk resa och reseskildring uppströms Kongofloden, men det är också en psykologisk skildring, och romanen har beskrivits som ”Conrads längsta resa in i sig själv .” Berättaren Marlow beskrivs som en man som inte känner sig själv och som ger sig iväg på jakt för att hitta sitt sanna jag, som genom resan gentemot sig själv når tillbaka till människans ursprung och mest atavistiska sida, och som därefter återvänder till Europa som en förändrad och visare människa. Vägen dit tycks gå genom en nattlig dröm: återkommande beskriver Marlow hur drömsk situationen på ångbåten är. Guérard i sin analys pekar på att den drömska aspekten är det enda möjliga sättet att skildra de djupa psykologiska spörsmålen på, och att en större klarhet inte skulle vara mer begriplig.

(Om Kongo under Leopold II se Adam Hochshild: Kung Leopolds vålnad)

Bernt Olsson och Ingemar Algulin menar att Mörkrets hjärta är ”en allegori och en moralitet över kolonialismen, som leder till förljugna storhetsdrömmar, till ekonomiska vinster och bankrutter och till etiska haverier.” Kurtz sägs utgöra ”inkarnationen av västerlandets ideal, ‘ett människokärlekens och vetenskapens och framåtskridandets sändebud’, en ‘elitintelligens’ som är ‘resultatet av en allmän europeisk samverkan‘.” Med avbildandet av misshandel av infödda afrikaner kom den dåtida synen på den idealiserade kolonialismen att ställas på sin spets, och Mörkrets hjärta med sin västerländska samvetsproblematik som tema har fortsatt att vara en klassiker. Kurtz sista ord sägs sammanfatta livet i Kongo: ”Vilken fasa!”

Nyöversättning 2011 av Einar Heckscher. Källa: Wikipedia.

Karen Blixen: Den afrikanska farmen (1937/1955/1984/2022, övers. Artur Lundkvist)

Om Karen Blixens år i Kenya på en kaffeplantage som hon drev i stort sett själv. Hennes make baronen Bror Blixen-Finecke var mest intresserad av alkohol och att jaga storvilt. Utspelas mellan åren 1914-1931. Jag finner dock boken tungläst och omständlig, och man reagerar på hennes sätt att beskriva afrikanerna: radikalt när det skrevs, men idag ganska så daterat. Bra översättning som stått sig genom åren. Den amerikanska filmatiseringen Mitt Afrika, förhåller sig mycket fritt till boken. Men man läser till slutet, där förlusten (en flygolycka) av älskaren David Finch-Hutton skildras väl, och är en anledning till att Karen Blixen lämnade Kenya 1931.

Yvonne Adhiambo Owor: Stoft (2014/2024, övers. Meta Ottosson)

En roman om det moderna Kenya, från Mau-Mau-upproret på 1950-talet…

Efter en lång kamp blev landet självständigt 12 december 1963 och blev republik året därpå. Den förste presidenten och frihetshjälten Jomo Kenyatta ledde Kenya från självständigheten tills han avled 1978, då presidentposten övertogs av Daniel arap Moi. 1982 gjorde det regerande Kenya African National Union (KANU) sig själva till det enda legala partiet. Oppositionen förtrycktes och polisen tilläts gå hårt fram mot motståndare till regimen. Tortyrkamrarna i Nyayo House i Nairobi blev snart en symbol för förtrycket.

Moi kämpade hårt mot den politiska liberalisering som till slut kom 1991, men oppositionen var splittrad och lyckades inte välja bort KANU vid valen 1992 och 1997. Dessa val utmärktes av våld och valfusk, men anses ändå i allmänhet ha speglat folkets vilja. President Moi avgick 2002 efter rättvisa och fredliga val. Mwai Kibaki, som var presidentkandidat för en enad oppositionsgrupp, Nationella Regnbågskoalitionen, besegrade då KANU:s kandidat Uhuru Kenyatta, son till Jomo Kenyatta. Efter det har motsättningarna mellan Kenyatta och oppositionens Raila Odinga fortsatt. (Wikipedia).

… Romanen har prisats i både England och USA, men jag har svårt att vänja mig vid författarens ganska slängiga språk och lite märkliga komposition, ganska så röriga intrig. 2008 skjuts den 40-årige Moses Odidi Oganda ihjäl av polis i Nairobi. Han var ingenjör i bevattningsfrågor men sa upp sig efter en korruptionsskandal, och blev sedan snarare en rättshaverist och demonstrant. I norra Kenya får hans far Nyipir och systern Ajany meddelandet. Fadern har varit militär och polis men fått avsked och livnärt sig på boskapsstölder och vapensmuggling, systern har konstnärliga ambitioner och har tillbringat några år i Brasilien. Det hela rullas upp som ett kriminaldrama där även engelsmannen Isaiah Bolton dras in och blir förtjust i Ajany. Hans far Hugh var farmare i Kenya under britternas tid, och lärde då känna Nyipir, eventuellt också hans hustru Akai. Owuor har stora ambitioner och det är bitvis episkt skildrat, men också med inslag av mindre lyckad humor, och försök att skildra Kenyas tragiska historia med kolonialismen, korruptionen, frihetskriget, våldet och förtrycket. Jag kan ana mig till Salman Rushdies inflytande. Kanske har Kenya fått en ny stor författare efter James Ngugi wa Thiong’o, vi får se? Riktigt övertygad är jag inte, trots att romanen är ett mindre kraftprov. Den är mycket kritisk mot regeringen i Kenya och dess utveckling. Däremot spelar den kristna religionen inte så stor roll i romanen.

Några andra huvudpersoner: den indiske handelsmannen Babu Chaudhari, Nyipirs medhjälpare, och boskapsskötaren Galgalu, polischefen Petrus och hans närmaste man somaliern Ali Didi Hada. Nyipir kör en Land Rover, 1998 sprängde islamister ett varuhus i Nairobi, Ajany är inte förtjust i sin mamma Akai som bara har ögon för sin son. I skolan spelar Moses rugby och Ajany landhockey. Moses är flickornas stora favorit, allt verkar gå honom i händerna från början. I Kenya lever fortfarande animistiska tankar om förbannelser, onda andar och häxeri kvar. 1969 mördades den populäre fackföreningsle-daren och utvecklingsministern Tom Mboya, förmodligen av personer nära Kenyatta. Nyipirs far blir soldat, placerad i Burma (Myanmar) i samband med Japans anfall 1943. Där försvinner han, troligen dödad. Isaiahs far Hugh försvinner också tämligen spårlöst i krigets virrvarr. Vi befinner oss bland de levande och de döda. En släktkrönika, och ett nations-öde. Om att förlora en far, en mor, en syster eller bror i en tid präglat av våld och förtryck.

”Dessutom, under en orimlig tid – när en nation har förtärts inifrån som en följd av de små egona hos trasiga män som ville vara kungar, och när rabiata män med spikklubbor omskurit småpojkar så att de dog, och sjutton huvuden utan kroppar sattes upp som vägspärr på en motorväg, och folk använde kulspetspennor som vapen för att anklaga grannar som sedan blev slaktade och brända medan de själva valde ut vad de skulle ta med sig från deras hem – då är en liten kvinna som ligger och skrubbar blod på en gropig gata inget att förundras över.”

Chimamanda Ngozi Adichie: Drömräkning (2025, övers. Niclas Nilsson)

Adichies första roman sedan 2013 (Americanah) . Här behandlar hon coronaviruset och nedstängningen av världens länder 2020, som också drabbade Nigeria och USA. Huvudpersonen Chiamaka är lite naiv och godtrogen, men snäll och omtänksam. Hon jobbar som journalist och skriver mest resereportage. Hon bor i USA liksom hennes väninnor och har det ekonomiskt mycket gott ställt. Zikora är advokat och blir upptagen av ett besvärligt fall: en hotellstäderska från Guinea blir våldtagen på hotellet av en fransk stjärndiplomat (en parallell till ett verkligt fall med diplomaten Dominic Strauss- Kahn). Zikora hamnar ofta i dispyt med den cyniska och rappkäftade Omelogor som är ekonom och i många år hjälpte nigerianska militärer och politiker att placera pengar i Lichtenstein och Dubai. När hon kommer till ”insikt” tar hon en kurs i pornografi och börjar skriva på en sida på Internet som stöder män som vill behandla kvinnor bättre. De tre vännerna träffas alla i USA och mycket handlar om deras kärleksaffärer och lusten att skaffa barn. Vi får följa dom under några månader när Covid19-viruset hänger som ett Damoklessvärd över allt som händer.

Adichie skriver rappt och effektfullt, och hon är mycket kritisk mot korruptionen och det odemokratiska i det oljerika Nigeria, där skillnaderna mellan eliten i toppen och den breda massan som kämpar för överlevnad är enorm. Adichie studerade medicin, statskunskap och creative writing i USA och debuterade 2003 med en novell som hyllades av BBC. 2025 blev hon hedersdoktor vid Sorbonne universitetet i Paris. Hon har skrivit mycket om neokolonialism och feminism. I den här romanen handlar mycket om vad som är ”kärlek” och vad som händer i människor när man blir förälskad. Hennes föräldrar arbetade vid universitetet i delstaten Biafra som var involverad i ett traumatiskt inbördeskrig 1967-70, när hennes föräldrar också förlorade sina jobb.

Chiamakas första pojkvän, den svarte amerikanen Darnell är en besserwisser som trycker ner henne mentalt. Att hon kommer från en förmögen familj i Nigeria verkar reta honom. ”En rikemansdotter som hade fått två artiklar publicerade i ett nätmagasin som ingen hört talas om”. Men när han kallar henne ”min kvinna” på afrikanskt manér så smälter hon. Men hennes väninna Zikora gråter för att hon inte är gift fast hon fyllt 31! Mycket handlar om mat: den kryddstarka afrikanska maten jämfört med den feta, kryddsvaga amerikanska. Men Darnell får inte de stipendier han söker, och hans självförtroende sjunker. Han är oerhört lättkränkt. Chiamaka är vacker, något som ju också stämmer bra in på författaren själv. Också det tycks störa den lättkränkte Darnell. När det gör slut är det för att hon (i hans ögon) gjort något så banalt som att beställa en mimosacocktail i Paris.

Vitt vin och apelsinjuice

Ibland kan Adichie bli lite väl banal. ”Vi är kära och sedan är vi inte kära. Vart tar kärleken vägen när vi slutar älska?”. Mycket handlar för henne och de andra om att hitta en man, särskilt när den biologiska klockan tickar. Det handlar förstås om drömmar. Drömmar om ett bättre liv, en lycklig framtid. Förmågan, och rätten att drömma. I London träffar Chiamaka engelsmannen Wilfred som är äldre och, som det visar sig, gift. Det blir inget med honom heller. Zikora föder en son, men mannen, ghananen Kwame lämnar henne snart. Hon är katolik, precis som författaren. Hon upptäcker att män ofta vet väldigt lite om hur kvinnor fungerar, deras menstruationer och preventivmedel.  Hon får veta att hennes far tagit sig en andra fru. På det sättet kommer hon närmare sin mor, också i religionen. Omskärelse brukas i Nigeria, särskilt i de muslimska delarna, det gäller både pojkar och flickor. I den del av boken som handlar om hotellstäderskan Kadi, som också är en skicklig kock, går CNA ner i hennes uppväxt i Guinea, som länge styrdes av den upplyste diktatorn, Sekou Touré. Hon är tjänsteflicka och behandlas som en sådan. Landet styrs av en fransktalande elit. Det handlar om kvinnors drömmar, Kadi vill också emigrera till USA. Zikora, som är jurist, får hjälpa henne. Äldre nigerianska (välbeställda) kvinnor bär ofta peruk. Under en period är Kadi både hårfrisör, städerska och kock hos den snälla Chiamaka. Skildringen av Kadis arbete på hotellet George Plaza i New York tillhör det bästa i boken. Samtidigt har Chiamaka träffat en ny amerikan utan att lyckas få till det. ”Hon förstod inte att hon aldrig skulle få det eftersom det helt enkelt inte fanns”. När de frågar Kadi vad hon drömmer om, förstår hon inte frågan. Hon tycker att det är sådant som bara sysslolösa människor tänker på. Men den bitska Omelogor tycker att Kadi inte ska vara så ”tacksam” hela tiden. Hon blir ju bara utnyttjad, även i USA.

Flera sidor ägnas åt när Kadi ska anmäla våldtäkten på hotellet, all procedur, undersökningar, förhör. Med sin anmälan blir hon journalisternas offer och hon grillas hårt i tidningarna och media. Hela denna del av boken är starkt feministisk, naturligtvis. Kadi med sin enkla afrikanska bakgrund blir ett lätt offer för media, som kallar henne en ”prostituerad lycksökerska”. Strauss-Kahn (som aldrig nämns vid namn) har hela etablissemanget bakom sig. Omelogor, som på många gör ett kallt och opersonligt intryck, är fortfarande barnlös vid 46 års ålder, vilket chockerar hennes släkt. Rika nigerianer i USA har fillippinska hembiträden. Några av Chiamakas bekanta i USA är homosexuella nigerianska män. ”Det handlar inte om att Nigeria är fattigt, utan om att det är våldsamt materialistiskt” säger Omelogor. ”Pengarna står i fokus för allt, precis allt.” CNA kritiserar kvinnors utseendefixering med ”brasilianska rumplyft”. Omelogor, som arbetar på en stor bank i huvudstaden Abudja, börjar lägga pengar åt sidan utan hennes chefs kännedom, för att använda i sin filantropiska verksamhet med att stödja kvinnor i små företag.

CNA är en driven författare, kanske går det lite väl fort ibland. Mycket ska med, och intresset hålls hela tiden på topp. Det är imponerande genomfört, trots allt.

Chica Unigwe: Svartsystragatan (2025, övers. Hanna Axén)

Den nigerianska författaren debuterade med en novellsamling på svenska 2023. Denna roman utkom 2009 på engelska (On black sister’s street). Författaren kom som 21-åring till Antwerpen där hon så småningom gifte sig. Här skildrar hon fyra prostituerade nigerianska kvinnor: Joyce, Ama, Efe, och Sisi. De har alla lurats dit av den fete sutenören Dele, som lovat dom att få jobba som au-pair, men i själva verket hamnar som prostituerade i Antwerpen hos en Madam som genast tar deras pass och lär dom att gå till invandrarmyndigheten och säga att de kommer från inbördeskrigets Liberia, att hela deras familj är död, och att de behöver flyktingstatus med skriftliga intyg, som Madam genast tar hand om. Sedan är de livegna.

Det börjar med att Sisi, som har en universitetsutbildning i ekonomi men saknar kontakter för att få jobb i Lagos, blir mördad. Vi får sedan i tillbakablickar de fyra flickornas olika historier. Året är 2006. Flickorna bråkar, slåss med varandra ibland, och arbetar i Antwerpens ”Red light district” där de sitter i butiksfönster och kastar inlärda lystna blickar på förbipasserande män. Alla har de sina drömmar: Joyce vill starta en skola för fattiga flickor i Lagos, Ama vill öppna en butik som säljer skönhetsprodukter och hårförlängning, den illusionslösa Efe vill själv bli ”Madam” och anställa flickor från Afrika till skyltfönstren i ”Red light district”. Sisi träffar den karaktärssvage Luc, som försöker få henne att lämna Madam, men inte har en aning om vad hon ska göra sen.

Boken bygger på noggrann research och ett levandegörande av de afrikanska flickor som hamnar i prostitution, vare sig de kommer från Sudan, Benin, Ghana, Kenya, Uganda eller Nigeria. De bär högklackade skor och peruker, trots att flickorna redan är långa och gracila. Ibland kan de smita iväg på party med andra afrikaner, men den ekonomiska skuld de har till Dele och Madam måste betalas till sista öret, det vet dom. De tänker också ofta vilket liv som väntar dom i Lagos. Här kan dom åtminstone tjäna pengar och skicka hem till sina familjer i Nigeria. De vill nästan utan undantag tjäna pengar och köpa hus och bil och lyxartiklar som de sett andra i Lagos stoltsera med. De lever på sin vagina, på ”det trumfkort Gud kilat in mellan deras ben”. De får kunder som kommer regelbundet, med sina egna problem: ofta äldre män som de kan tycka synd om, och känna att de gör ”en god gärning”. Att gifta sig av kärlek är en lyx, konstaterar Sisi, när hon efter två år inte fått det bankjobb hon trängtar efter. Efe tänker på att hon blev prostituerad redan i Lagos, med en ”sugardaddy” som var många år äldre. Hon var 16. För pengarna hon får av Titus kan hon köpa kläder och presenter åt sina fattiga syskon. Tills hon blir gravid. Sonen Lucky får hon lämna hos släktingar i Lagos. Hon får börja städa hos Mister Dele, och sedan övertalar han henne att flytta till Europa, vilket är hennes stora dröm. Hon vill ge Lucky allt han ber om. Hon drömmer om att ha tjänstefolk i ett stort hus i Lagos. Med vackra barn som går i privatskola och en man som tjänar pengar. Amas föräldrar är religiösa och pryglar henne, fadern antastar henne sexuellt, och hon vill bara bort därifrån. Hon drömde om att flytta till London, där allt spännande händer. Men hon kom inte längre än till Antwerpen. I Lagos får hon bo hos den snälla Mama Eko och arbeta i hennes frisörsalong, där hon en dag träffar sutenören Dele. Trots att hon är skeptisk till hans erbjudanden faller hon till slut till föga. Mama Eko försöker avråda henne att resa, men äventyrslusten tar till slut över.

Joyce heter egentligen Alek och kommer från Sudan. Sisi heter Chisom, men de får alla korta enkla namn i Antwerpen. Alek kommer från inbördeskrigets Sudan, där nästan hela hennes familj mördades av regeringens milis. Hon träffar en FN-soldat från Nigeria, som tar henne med sig. Men hans mamma accepterar inte Joyce för att hon inte är av ibo-stam. Till slut lämnar Polycarp henne till Mister Dele, som han är skyldig pengar, som lovar henne ett mycket bättre liv i Europa. Efter sju år i Antwerpen har alla flickor utom den sist anlända, Sisi, betalat av största delen av sina skulder till Mister Dele. Vissa kvällar har de femton kunder, andra bara 2-3. Tills Sisi blir förälskad i den tvetydige Luc, vilket blir hennes fall.

En bok kan ge så mycket. Underhållning, verklighetsflykt. Men också helt nya kunskaper om något man inte kände till. Det är nog de bästa böckerna. Som denna.

Gaël Faye: Litet land (2016/2018, övers. Maria Björkman)

Åter en bok som slutar i folkmordet i Rwanda 1994 som även spillde över på grannen Burundi, där författaren bodde i huvudstaden Bujumbura, med sin rwandiska mor och fransk far, en byggnadsingenjör. De växer upp i en överklassmiljö, präglad av den fransk-belgiska kulturen, med svart tjänstefolk, god mat och lagom mycket alkohol. Länderna styrs efter frigörelsen från Belgien av militärer, byråkrater, och den katolska kyrkan. Men de gamla motsättningarna mellan hutu och tutsi, som är cementerade i samhället, och där tutsi arbetar inom förvaltningen, och känner sig lite förmer än de hutuer som arbetar på verkstadsgolvet, som bönder, och i småföretag, består. På andra sidan gränsen, i den stora grannen Zaire börjar militära grupper mobiliseras, från båda sidor, och en extrem hatpropaganda exploderar i Rwanda 1994, med ett folkmord på tutsier under sommaren som följd. Då har författarens familj i Burundi levt i relativ fred, skyddade bakom husets murar i ”återvänds-gränden” där de bor. Pojkarna fördriver tiden utanför skolan med att palla mangofrukter, bygga en koja i en gammal bil där de kan sitta och röka, dricka läsk och umgås, bada i den lokala simbassängen. När den ökande rasismen folkslagen emellan kreverar, börjar även några av pojkarna att beväpna sig, och slutet blir tragiskt. Berättaren Gabriels mamma som har släkt i Rwanda upplever på nära håll folkmordet på tutsierna, där också många av hennes släktingar drabbas, och hon blir helt traumatiserad. Även i Burundi utbryter oroligheter. Landet har flera gånger utsatts för militärkupper, och är idag ett av världens mest korrumperade länder, med enorma klyftor mellan fattiga och rika.

Boken blir en pendang till Scholastique Mukasongas böcker från Rwanda (tidigare omnämnda). Från början nästan barnsligt skriven, lite som en ungdomsbok, men med allt gräsligare detaljer när folkmordet sätter igång. Folkmordet pågick flera månader (ca 800.000 människor dog) och även Gabriel erkänner att han ser på hur tutsier dödas och misshandlas utan att han vågar agera. Det slutar med att Gabriel och hans lillasyster kan sätta sig i säkerhet i Frankrike genom faderns ”immunitet”. Författaren Gaël Faye (1982-) har idag återvänt till Burundi för att ta hand om sin traumatiserade mor.

”Ni förstår att i Burundi är det som i Rwanda. Det finns tre olika grupper. Hutuerna är flest, de är små med stora näsor. Det finns också twa, pygméerna. Tutsierna är betydligt färre än hutuerna. De är långa och taniga med smala näsor och man vet aldrig vad som rör sig i huvudet på dem. Du Gabriel, sa han, är en riktig tutsier, man vet aldrig vad du tycker och tänker.” Författaren har fortsatt sin autobiografi i romanen Jakaranda, efter ett träd i den grekiska damens trädgård i Bujumbura, där han ofta vistades, läste böcker ur hennes bibliotek på franska, och talade om livet, trots att han bara var 11 år. Hans syster Ana vill bara glömma allt som hände i Burundi, men Gabriel/Gaël vill däremot ha svar. [Man äter bananmunkar, grillad krokodil och friterade termiter och berömmer de båda ländernas skönhet med de stora sjöarna Kivu och Tanganyika på gränsen till Zaire. Gabriels föräldrar ligger i en hätsk skilsmässa, vilket stör honom. De rika skoleleverna åker till Amerika eller Europa på sommarlovet. Pojkarna blir omskurna enligt tradition. Jordbävningar förekommer. 1993 hölls presidentval, vilket är ovanligt i Rwanda, men när den nyvalde presidenten, som var hutu, förolyckades i en flygolycka året efter så bröt mördandet igång. I Burundi får den nyvalde presidenten bara sitta några månader innan militären tar makten igen. Vid statskuppen i Burundi dör tusentals människor. Delar av boken är som ett vittnesmål från folkmordet i Rwanda och Burundi.]