Mer om tyskspråkig litteratur

Ingeborg Bachmann: Malina (övers. Linda Östergaard)

I lägenheten på Ungargasse i Wien lever en berömd och efterfrågad kvinnlig författare (Bachmann) tillsammans med den mystiske Malina (den schweiziske förf. Max Frisch). Snett över gatan bor hennes svårtillgänglige älskare Ivan (Paul Celan). Ingeborg Bachmann skildrar med sin återhållna, precisa berättarstil besatthet, förtryck och den ångestridnes oförmögna tillstånd.  Malina behandlar teman som makt, självdestruktivi-tet, minne och skuld.

Romanen, som utkom 1971, har kallats en av efterkrigstidens viktigaste och blivit ämne för hyllmeter med litteraturforskning och kommentarslitteratur på engelska och tyska.  Malina kom att bli den enda fullbordade romanen i Bachmanns stora prosaprojekt ”Todesarten” (”Sätt att dö”). Nu i reviderad översättning och med kommentarer av Linda Östergaard och efterord av Jenny Tunedal. Titeln tros vara en uttryck på rumänsk tyska, kanske ett namn.

Bachmann var född i Klagenfurt 1926. Hennes förhållande till fadern (gymnasierektor) som snart blev nazist, var inte gott. Hon doktorerade 1950 i filosofi men debuterade redan efter studenten med radiodramatik, då hon var anställd på österrikiska radion. Efter 1950 skrev hon dikter, noveller, dramatik, operalibretton (i Italien med älskaren kompositören Hans Werner Henze), essäer. Hon tillhörde den tyska Gruppe 1947 med bl.a. Günter Grass och Heinrich Böll. Hon hade en rad förhållanden, ofta med äldre dominanta (men också omhändertagande) män. I boken skildrar hon hur hon närmast njuter av att bli förödmjukad och förbigången av den rumänsk-tyske, kände, vackre tyskjudiske poeten Paul Celan, som begick självmord i Paris 1970. Därefter tilltog Bachmanns depressioner, och hon dog i en lägenhetsbrand 1973, förmodligen orsakad av sängrökning. I en film från 1991 (”Malina”) spelas hon av Isabelle Huppert, och i senare filmer som The Dreamed Ones (”De drömda”) 2016 (med Celan), och 2023 (”Resa genom öknen” med Max Frisch). Fascinerande men inte alldeles lättillgängligt.

Max Frisch: Homo Faber (1957). Den lätt cyniske och pessimistiske forskaren (Frisch utbildade sig först till arkitekt) Faber bor i New York med sin unga älskarinna. När han är med om en flygolycka i mexikanska öknen börjar han rannsaka sitt liv. En god vän dör under mystiska omständigheter i Guatemala (förmodligen mördad) och han träffar en ung kvinna och följer henne med en båt till Europa. Väl där får han veta (av sin ex-fru som bott där länge) att det är hans dotter, som hon hemlighållit för honom. Hans inställning till kvinnor är ”milt överseende”, och detta gör honom naturligtvis inte mindre misstänkt mot det andra könet. Trots longörer en fascinerande och ”intellektuell” bok. (Övers. Margareta Nylander)

Peter Schneider: ”Och redan är du en författningsfiende”. (1975, övers. Jan Nyvelius) Schneider (född 1940) var aktiv i studentrörelsen 1968 och bodde då i Västberlin. Efter flytt till Västtyskland blev han klassad som en ”författningsfiende” och fick ”berufsver-bot” (yrkesförbud) vilket var olagligt men accepterat av staten. Han arbetar i den korta boken som lärare, men får allt svårare att arbeta i skolan där hans arbetsmetoder anses alldeles för ”radikala”. Hans strider för att få upprättelse skulle efter bokens publicering bära frukt, men då hade han ledsnat på skolvärlden, och arbetade i fortsättningen med filmmanus, dramatik, politisk essäistik, i noveller, som ”Lenz” 1973 (publ. i USA som ”Murklättraren”). Han har arbetat som gästföreläsare och universitetslärare i USA, och bor idag i Berlin. En tunn liten roman med hög densitet.

Ulrich Plenzdorf: Den unge W:s nya lidanden. (1973, övers. Margareta Holmqvist) (1934-2007). Länge bosatt i Östberlin. I romanen kommer W. till Berlin och tar olika jobb som snickare, golvläggare, m.m. I en kolonistuga bestämmer han sig för att konstruera en eldriven sprutmålare, men omkommer i en olycka när kolonistugan brinner upp, sedan han kopplat elen fel. Sedermera rivs stugan och hela området blir en grön park. Här upplever han också en kortvarig kärlek med Lotte, som dock redan är förlovad. I fort-sättningen skrev Plenzdorf rocktexter, och manus till en populär film ”Legenden om Paul och Paula”. Han fortsatte skriva bl.a. dramatik och filmmanus, och jobbade bl.a. som scenarbetare. Också tunn till omfånget, men mycket läsvärd. En tysk 70-talsklassiker.

Günter Kunert: 1929-2019. Uteslöts ur östtyska SED 1977 och flyttade till Västtyskland. Novellsamlingen Begravningen äger rum i stillhet behandlar bl.a. försök till flykt till Västberlin, en surrealistisk resa med ”högbanan” där han ser sig själv som barn i en lägenhet de passerar; en ”mönsterarbetare” som blir ”promoverad” när han föreslår en låda på arbetet där kollegorna kan lägga ”förbättringsförslag”. Lådan förblir dock tom och hans egen begravning ”äger rum i stillhet”. Författaren var en mångssysslare: Förutom lyrik har Kunert skrivit noveller, essäer, självbiografiska verk, aforismer, satirer, sagor, science fiction, radioteater, filmmanus, en roman och dramatik. Kunert var också målare och grafisk konstnär.

Marlen Haushofer: född Marie Helene Frauendorfer den 11 april 1920 i Frauenstein i Mollin, död 1970 i Wien, var en österrikisk författare. Hon är mest känd för sin roman Väggen (1963). Fadern var jägmästare och älskad av dottern, modern s.k. ”kammarjungfru” och strängt religiös. År 1941 gifte hon sig med tand-läkaren Manfred Haushofer, med vilken hon fick två barn.  Från 1946 skrev Haushofer kortare berättelser för dagstidningar samt tidskrifter som Lynkeus och Neue Wege. Ett smärre genombrott nådde hon 1952 med novellen Das fünfte Jahr för vilken Haushofer belönades med den österrikiska statens lilla litteraturpris. Berättelsen skildrade ett år i flickan Marilis uppväxt. År 1963 utgavs Haushofers roman Väggen (Die Wand), vilken filmatiserades 2012. I berättelsen, vilken utspelar sig i ett skogsparti i Alperna, isoleras en kvinna sedan en glasvägg rest sig mellan henne och omvärlden. På andra sidan väggen verkar en katastrof ha inträffat och till synes allt mänskligt liv ha utplånats. Hon skrev senare bl.a. barnböcker, och har uppmärksammats av feministisk litteraturforsk-ning på senare år. Marlen Haushofer led av skelettcancer och avled vid 49 års ålder i sviterna av en operation den 21 mars 1970. Hennes självbiografiska bok Himmel utan slut är underbart ”på pricken” och riktigt läsvärd.

Katja Hoyer: DDR bortom muren: Östtyskland 1949-1990 (2023, översättning Kjell Waltman) En populär men samtidigt späckad tegelsten på 560 sidor om Östtysklands historia, under de 41 år landet existerade. Författaren, född 1986, har minnen av när hon som fyraåring upplevde ”murens fall”. Idag är hon historiker och skribent, knuten till King’s College i London. Hon försöker skickligt balansera förtrycket i DDR med de ”vanliga” östtyskarnas perspektiv, inte minst genom insmugna små personbiografier. Tysklands ”ledande dam” Angela Merkel var t.ex. född 1954 som son till en idealistisk präst som detta år flyttade från Väst- till Östtyskland. Hennes bakgrund i DDR skulle senare ses som en styrka. Hoyer vill se DDR:s historia som en del av den gemensamma tyska historien, inte som något många tyskar vill glömma och gömma. Hon erkänner villigt den höga sociala standard som fanns där, daghem åt alla barn, värdiga bostäder, kvinnans starka ställning, som inte alls fanns på samma sätt i Västtyskland.

På 1980-talet försämrades den östtyska ekonomin radikalt samtidigt som den sovjetiska, under den försvars- och rymdkapprustning som president Reagan kallade ”Stjärnornas krig”. Missnöjet med matransonering och höjda levnadskostnader påskyndade det ”ekonomiska undrets” i DDR fall. Hoyer konstaterar att många vanliga östtyskar innan dess varit ganska nöjda med utvecklingen, när man jämförde med åren under nazism och världskrig. I den lilla kärna av Stalintrogna som fick återvända till Östtyskland efter kriget fanns Walter Ulbricht och Wilhelm Pieck, som skulle komma att dela på makten. (Jenny Erpenbecks farfar Fritz var en annan, enligt Hoyer, Stalintrogen DDR-kommunist, författare till flera propagandistiska romaner.) De kallade sig ”Gruppe Ulbricht”, men var för övrigt hemlig. Till DDR kom massor med tyska flyktingar från områden som Tyskland avträdde till Sovjetunionen, Polen, Rumänien, Tjeckoslovakien. Många fick arbete på de tyska gods som förstatligats i DDR. Från början samarbetade kommunisterna i DDR med socialdemokrater, kristna och liberaler, men Ulbricht såg till att manövrera ut alla motståndare innan republiken utropades 1949. Sovjetunionen litade på Ulbricht, som var djupt Stalintrogen, och lät honom i stort sett få fria händer. Ryska soldater gick hårt fram när de lämnade DDR, gruppvåldtäkter av kvinnor förekom, snabba avrättningar av den som opponerade sig, och en enorm stöld av allt som gick att ta. I juni 1948 isolerades Berlin helt inneslutet i DDR, men räddades av en ”luftbro” med förnödenheter som fortsatte i många år. 1949 grundades också BRD (Västtyskland), kort därefter DDR, och uppdelningen i två länder var ett faktum.

DDR kom att ideologiskt styras av SED, Sozialistische Einheitspartei Deutschlands. I Västtskland pågick en liknande förföljelser av kommunister, partiet KPD förbjöds 1956. Bundeskanzler Konrad Adenauer och hans finansminister Ludwig Erhart stödde sig helt på USA och BRD byggdes ekonomiskt snabbt upp av den s.k. Marshallplanen. Ulbricht valdes till generalsekreterare, enligt sovjetisk modell, Pieck till president. Den unge Erich Honecker var Ulbrichts ”kronprins”. Han hade en 20 år yngre älskarinna, en hängiven ungkommunist, som han också fick barn med. Han var annars mycket noga med att kritisera DDR-ungdomarnas ”syndiga leverne” när rock och pop och ”fri sex” blev populärt på 1960-talet. Ungdomsrörelsen blev populär, delvis modellerad på nazisternas, och hette Freie Deutsche Jugend. 1951 tågade de i ett 50 000 personer stort tåg in i Västberlin, i en Världsungdomsfestival, regisserad av Honecker. Men många i tåget var pensionärer, klädda i FDJ:s blå uniformer, och festivalens arrangemang i Östberlin blev en katastrof för Honecker.

Säkerhetspolisen, Stasi, byggdes upp av Erich Mielke, grundat 1950 och från början en ganska liten organisation, som med tiden växte till 43 000 anställda 1970. (Hans efterträdare Markus Wolf styrde Stasi till 1986, han var så hemlig att det länge inte fanns ett enda foto av honom, varken i öst eller väst.) DDR var till skillnad från de andra länderna i östblocket en konstruerad stat, egentligen en del av Tyskland, och det var viktigt att visa att den fungerade, men måste också kontrolleras till fullo. Men allt fler välutbildade lämnade DDR för att tjäna bättre ekonomiskt i Västtyskland, vilket till slut ledde till Berlinmurens tillkomst 1961. DDR eldades med brunkol och brytningen av uran var framgångsrik, om ej dock för miljön. När medborgarna i DDR demonstrerade för bättre levnadsförhållanden 1953 samtidigt med Josef Stalins död kom det som en chock för Ulbricht. Den 17 juni spridde sig spontana arbetarstrejker över hela DDR. De följde på avstaliniseringen i Sovjetunionen som även drabbade Ulbrichts DDR, som tvingades erkänna ”flera begångna misstag”. När DDR:s ledning misslyckades med att stävja demonstrationerna i juni 1953 intervenerade Sovjetunionen liksom i Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968. 21 000 människor greps, 2 500 dömdes till långa fängelsestraff. Det medförde dock att Ulbricht tvingades gå vänligare fram mot medborgarna, och en ekonomisk utveckling tog vid som fortsatte ända till oljekrisen i Mellanöstern 1973.

Det ledde också till att Stasis befogenheter ökade, och både Pieck och Ulbricht fick efter oroligheterna 1953 vila upp sig flera veckor på ett specialbyggt sjuk- och vilohem utanför Moskva. 1953 lämnade 331 000 personer DDR, året efter 184 000 (i runda tal). Men lönerna höjdes, matpriserna sänktes, och affärerna var välfyllda på varor. Men priset var högt: Hoyer kallar DDR ”bland de mest effektiva och hänsynslösa polisstater som någonsin existerat”.

När Christine Nagel med sin familj 1969 kunde flytta till en ny lägenhet trodde hon att hon drömde. Den var på 70 kvadratmeter med badrum. Barnen från en vanlig DDR-familj kunde gå vidare till högskola och bli ingenjörer. Från tre år fick Christines dotter plats på ett kommunalt daghem. Att kvinnor behövdes på arbetsmarknaden är inte enda förklaringen menar Hoyer. Kvinnorna blev som yrkesarbetare mer jämställda med männen, kanske mer än i något annat land utanför de Nordiska länderna. 1959 avskaf-fades alla ransoneringskort, men kaffe, tvål och choklad var fortfarande svårt att få tag i. Lagstadgad semester var 18 dagar, och semesterorterna var subventionerade av staten. Men de ledande i DDR började isolera sig i en naturskön förort kallad Waldsiedlung, som officiellt inte existerade. Muren som byggdes 1961 skulle enligt Ulbricht ”stå i hundra år”. Västberlins borgmästare Willy Brandt kallade den ”en skammens mur” och flera hundra östtyskar, de flesta yngre, skulle dö när de försökte passera den.

Men den vanlige medborgaren fick bil, kylskåp, tvättmaskin, radio och färg-TV. Den genomsnittlige medborgaren i DDR levde med samma standard som i Storbritannien. 1967 erkändes DDR som stat av flera länder i tredje världen, som också fick tekniskt know-how-stöd av DDR. Som idrottsnation fick DDR enorma framgångar, tack vare ett stort dopningsprogram. Konståkerskan Katarina Witt blev en stjärna även i väst, simhopperskan Ingrid Krämer en annan. Vid flera OS kom DDR bland de fyra främsta nationerna i medaljligan.

Slutet på DDR:s ”saga” är väl känd. Samtal mellan Öst- och Västtyskland inleddes 1984 och pågick fram till murens fall. Då försvann Erich Honecker, sjuk i cancer fick han asyl i Sydamerika där han dog 1994 i Santiago de Chile, dit hans dotter emigrerat. Den nye ledaren i DDR Egon Krenz hade anammat Gorbatjovs Glasnost och Perestrojka i Sovjetunionen, och förstod vartåt vinden blåste. Han ville gärna närma sig socialdemokraterna i Västtyskland. Kvinnor hade t o m fått möjlighet att göra militär karriär till skillnad från i väst. Detta skulle ändras i o m sammanslagningen med Västtyskland 1990. Även kyrkan engagerade sig på båda sidor om gränsen. Dissidenter i ÖT gavs nu möjligheten att emigrera till väst. Allt fler östtyskar ställde sig positiva, listan på klagomål enligt Stasi var lång: för få bostäder, långa väntetider på allt från mat till bilar, avsaknad av reservdelar till industrin och jordbruket, dåliga vägar, gatubelysning, varubrist, prishöjningar, saknaden av demokrati och möjligheter att resa till väst. Men valen i 1989 var lika odemokratiska som tidigare, man fick en lista på ”valbara kandidater” som bestämts av partiet, pricka för namn, godkänna, gå och rösta.

7 oktober 1989 samlades folk vid muren, författaren var fyra år och såg det hela från TV-tornets restaurang. Fadern var officer i flygvapnet och insåg snabbt vad som nu skulle ske. Samtidigt firades DDR:s 40-årsjubileum med militärparader och Katja var uppspelt. Men familjen lämnade snabbt festligheterna och en rasande Katja hotades med smisk om hon inte lugnade sig. Då hade Ungern plötsligt öppnat gränsen mot Österrike i september och tusentals DDR-bor hade tagit chansen och lämnat landet. Honecker var chockad. Men han var sjuk och Krenz övertog kommandot. Erich Mielke fick avsked. Den 4 november samlades 500 000 människor på Alexanderplatz och krävde reformer. Krenz vågade inte ge order till militären att ge eld. Stasichefen Markus Wolf möttes med burop.

Krenz gav order om att öppna en passage till väst. ”Det ser ju precis ut som hos oss, bara mer ljus i skyltfönstren”, konstaterade 32-årige Andreas Fage när han tog en taxi till Västberlin, misstänksam på vad ”kapitalisterna” kunde erbjuda. Tyske förbundskans-lern Helmut Kohl utnyttjade tillfället och bjöd DDR-borna öppna famnen. Den 1 juli 1990 trädde den monetära unionen i kraft, d v s den östtyska valutan blev värdelös. Den 3 oktober, vid midnatt, upphörde DDR att existera. Tusentals DDR-bor blev arbetslösa och fick söka nya jobb, om det fanns. DDR blev ”förlorare” på ett sätt, men vann kanske något annat i stället? Idag är missnöjespartiet AFD stort i östra Tyskland.

Hoyers bok ger nya perspektiv på DDR:s historia. Det här är en populär historieskrivning, och boken har blivit en ”bestseller”, väl värd sin framgång.

Mera tyskt. Lyra Koli intervjuar Madeleine Gustafson i SvD 30/7 2023. Intresset för Tyskland på 1960-talet med Günter Grass, Hans Magnus Enzensberger, MG översätter Peter Schneider. Kommenterar också litteraturkritikens ”död”. Att skriva litteratur är på ”liv och död”! MG gav ut några diktsamlingar, översatte från flera språk, bl.a. tyska, franska, italienska, holländska. Litteraturkritiker, sällskapet De Nio, gift 20 år med Lars Gustafson, bodde i ett kulturhus i Västerås. (2023)

Sture Packalén: Christa Wolf – den lojala dissidenten (2022)

Efter att ha läst Jenny Erpenbecks Kairos, som bl.a. handlar om DDR:s upplösning 1990, blev jag intresserad av att läsa mer om tiden. Sture Packalén är pensionerad professor i tyska, expert på tysk litteratur som han tidigare skrivit böcker om, bl.a. en biografi om Günter Grass. I den här boken behandlar han Östtysklands mest kända författare, Christa Wolf. Hon var samtidigt en lojal försvarare av socialismen i DDR (men kritisk mot statens utveckling), men också en sorts ”dissident”, även om hon länge åtnjöt privilegier som DDR:s mest kända författare, också internationellt. Hon kritiserades samtidigt av äldre partipampar för bristande lojalitet med DDR-staten, och levde periodvis i en sorts ”inre exil” i sitt lyckliga äktenskap med maken Gerhard, som stod för marktjänsten och var litterärt bollplank, men också jobbade med litteratur som förlagsman. I hennes romaner får kvinnorna i DDR en röst, hon betonade individens betydelse i en stat där kollektivet var det som skulle framhållas, den ”positive hjälten” skulle hyllas, och staten inte fick kritiseras. Hon talade om miljöfrågor, t.ex. efter kärnkrafts-olyckan i Tjernobyl, och för fred och frihet.

Paret Wolf arbetade mycket, höll föredrag, höll bokcirklar och skrivarcirklar med arbetare på fabriker. Christa Wolf var en lojal partiarbetare och kom också att verka som rapportör till Stasi under tre år. Hon hade inte mycket att rapportera, men ångrade sig ändå på gamla dagar och hade svårt att minnas vad hon egentligen sagt till Stasi, om något? (1959-62). Efter en resa till Moskva debuterar hon 1961 med Moskauer Novelle, som vinner partiets gillande. 1963 skriver hon Der geteilte Himmel (Delad himmel), en kärlekshistoria mellan en kvinnlig järnvägsarbetare och en manlig kemist, som blev en försäljningssuccé i DDR. Huvudpersonen Rita ställs inför valet att lämna DDR eller stanna kvar, och väljer det senare, medan älskaren lämnar och flyr till väst. Den kom också att filmatiseras, och Wolf kunde mer och mer ägna sig åt författarskap på heltid. Vid en partikongress 1965 försvarar hon modigt ett fritt kulturliv i DDR, och får partiets ögon på sig som ”besvärlig”.

I väst slår hon igenom med romanen ”Vem var Christa T.?”, som i DDR kritiseras för att vara alltför ”subjektiv”. Boken handlar om en studiekamrat till Wolf, hennes tankar, äktenskap och kärlekshistorier. Enligt Wolf om ”mognadsprocessen hos en människa”, om en lärare som tvingas ”anpassa sig till systemet”. Boken trycktes först inte alls i DDR, 1968 bara i en liten upplaga. Efter Tjeckoslovakien-invasionen vägrade Wolf först skriva under ett upprop från Författarförbundet som stödde Sovjetunionens invasion. I Barndomsmönster rannsakar hon sig själv vad gäller inställningen till nazismen, något som partiet inte heller gillade. Att en östtysk skulle ha något med nazismen att göra? Nej, nej. 1976 fråntogs Wolf Bierman sitt östtyska medborgarskap (Hans i Kairos skrev som partitrogen inte under protestlistan, som Wolf gör). En rad östtyska författare skriver under: Stefan Hermlin, Stefan Heym, Günter Kunert, Heiner Müller, Wolf och hennes vän poeten Sara Kirsch. 1983 får hon aktivister i ”Kvinnor för fred” att släppas av polisen, genom en skrivelse till Honecker. Hon är då DDR:s tyngsta författarnamn.

 I fortsättningen väljer Wolf att skriva om historiska gestalter, där det är svårare för censuren att gripa in. Romanen ”Landet som icke är” (1977) behandlar två tidiga tyska romantiker, Heinrich von Kleist och Karoline von Günderode, och deras omöjliga relation som slutade med att von Kleist begick självmord. Den följande romanen, ”Kassandra” (1983) handlar om ett grekiskt kvinnligt orakel, en sierska, dotter till kungen av Troja, som förgäves varnar trojanerna för kriget som skulle förinta staden, och blev en stor framgång utanför DDR. Här uppmärksammar Wolf inte minst kvinnornas lidande under kriget. Packalén skriver att Wolf nu blev närmast en ”kultfigur inom kvinno- och fredsrörelsen”, både i DDR och utanför. Själv vågade hon emellertid aldrig kalla sig för ”feminist”, för att inte utmana partiet. Hon följdes tätt i spåren av Stasi, bevakades, hennes brev lästes, och hennes böcker censurerades, men spreds i väst och var relativt lätta att komma över även i DDR.

Christa Wolf fick under sitt liv nästan alla stora litterära pris man kan få, utom nobelpriset, som istället gick till hennes vän Günter Grass. Packalén skriver korta kapitel, klart och lättläst, om ett svårt ämne. Biografin är inte särskilt analytisk vad gäller de litterära verken utan intresserar sig mer för de historiska frågorna, och Wolfs inställning och situation i DDR under de 40 år landet existerade. Det är en fin bakgrund där hans i grunden positiva inställning och förståelse för Wolfs olika ställningstagan-den lyser igenom. Hon hade knappast något annat val än att lyda, om hon inte ville lämna landet i förtid, vilket hon valde att inte göra. Christa Wolf avled 1/12 2011, 82 år gammal.

Daniela Krien: Kärlek i fem akter (översättning: Aimée Delblanc, 2022)

Daniela Krien är liksom Jenny Erpenbeck uppvuxen i Östtyskland. Men där slutar likheten. Krien är född 1975 och åtta år yngre än Erpenbeck och det märks. Hennes erfarenheter från DDR går inte alls lika djupt. Där Erpenbeck i Kairos bygger på noggranna dagboksanteckningar och research, bygger Krien på sin egen historia parad med intervjuer med ett antal väninnor. Där Erpenbeck borrar i två personers relation, där mannen (Hans) tar stor plats, så viker Krien ut sin historia över fem olika kvinnors liv på 2000-talet. Resultatet blir att hon inte riktigt kan fördjupa sig i någon enstaka kvinna, och männen blir mest enbart staffage. För mig känns det som snäppet över amerikansk ”chic -lit”. Det är välformulerat, med en feministisk touche; skickligt berättat, men berör inte alls som i Kairos (i mina ögon).

Enligt Google har hon studerat kulturvetenskap och – media, har jobbat med dokumentärfilm, och debuterade 2013 med Någon gång ska vi berätta allt för varandra. Här förälskar sig en 17-årig flicka i det förenade Tyskland i en 40-årig granne. Hennes tredje roman heter Branden, ännu inte översatt till svenska. Dessutom en novell-samling. Hon är bosatt i Leipzig och har två barn. En kritiker reagerar på att den svenska titeln är tam, originalet ”Liebe im Ernstfall”, Kärlek i nödläge, är närmare bokens tema, där den riktiga kärleken mellan två personer (bara hetero) aldrig riktigt får blomma ut. För alltid kommer något emellan.

Bokhandlaren Paula har flera män, en dotter, och ett dött barn som ständigt gör sig påmint i hennes tankar. Hennes exman, arkitekten Ludger, bedrog henne i många år med en yngre kvinna. Kvinnorna är alla i 40-årsåldern och män upptar mycket av deras tankar. Paula går till läkaren Judith, som blir en sorts gemensam nämnare för de andra kvinnorna, som är en party-kvinna som dejtar på nätet, röker och dricker för mycket, är rakt på sak och har gjort abort tre gånger utan att tveka. Judith älskar sin ridhäst, ville först bli pianist, lyssnar mycket på klassisk musik medan hon scrollar bland förslagen på nätet, Judith känner också Brida, som vill bli författare, men inte får ihop det med rollen som maka och mor. Hennes make antikhandlaren Götz bedrar henne öppet med den vackra violinisten Malika, vars syster skådisen Jorinde ligger i skilsmässa med sin make, vänsteraktivisten och renlevnadsmannen Torben (örtte och hälsokost).

Det är relationer med massor av förhinder men det blir för pyttigt. Jag misstänker att svenska kvinnor dessutom har svårt att relatera till den ickeexisterande barnomsorgen i Tyskland, eller att männen i rättsprocesser kan kräva att få del i barnen, fast de ständigt missköter sig. Men sexet kan vara bra. ”Runt sängen låg alla de saker som de behövde för sina kärlekslekar. I den här lägenheten, rummet, sängen, gällde inte de vanliga reglerna.” Vad, vilka, undrar man?

Om det säger mig något är det väl hur svårt det är att vara kvinna i Tyskland, vars sociala skyddsnät inte alls är utbyggt som i Sverige. Lite blir man väl engagerad i de fem yrkeskvinnornas turer bland makar, exmakar, och älskare. Och problem som uppstår när de dessutom får barn, i ett Tyskland som knappast följer Barnkonventionen (som väl Tyskland skrivit under?) Engagerad blir jag måhända, men inte särskilt mycket.

Brigitte Reimann: Syskonen (2024, övers. Jesper Festin)

En i DDR känd författare, tyvärr tidigt död, 1933–1973. Skildrar de båda syskonen Elisabeth och Ulrich, som står så nära varandra att det nästan liknar ett sexuellt förhållande. Ulrich tänker fly till väst, det är 1961, strax innan muren byggs, Elisabeth tänker stanna och gör allt för att få också Uli att stanna. Det blir en ideologisk diskussion för och emot socialismen i DDR (Reimann erkände senare att hon varit ”naiv” som 22-åring). Hon söker stöd hos pojkvännen Joachim som är partiansluten i SED, och också är barndomsvän med Ulrich (ett triangeldrama som påminner om det i Truffauts film Jules och Jim). Deras storebror Konrad har redan flytt till väst, som ingenjör tjänar han mycket mer där. Han är nedlåtande mot Elisabeth, också Ulrich kan mästra henne på ett broderligt men kärleksfullt sätt, liksom Joachim (tidstypiskt). Hon jobbar som konstnär på ett ”industrikombinat” med utsmyckning. När hon vill måla en arbetare på ”sitt eget sätt” (expressionistiskt) får hon mothugg av den socialrealistiske konstnären Ohm Reimers, men får till slut ledningens stöd mot den intrigerande Reimers. En välskriven, intressant bok.

Thomas Brussig: På den kortare sidan av Sonnenallée (1999, övers. Per Landin)

Författaren, som växte upp i Östberlin, är född 1964. 1995 slog han igenom med den satiriska ”skälmromanen” Hjältar som vi. Hans stil är satirisk, underhållande, där han driver med politiken i Östtyskland. Boken handlar om gatan som delades i en kortare och en längre del när muren mellan Öst- och Västberlin byggdes. På den östra sidan lever ett pojkgäng som består av berättaren Michael (Micha), Glasögonormen (som älskar böcker), Moppe (som är den enda som har moped), Mario och Lilltjocken. Dom kan se över muren från köksfönstret, och hur pojkarna på andra sidan retar dom för ”ossies”. Dom driver med kvarterspolisen, försöker komma över musik-kassetter från väst med The Doors, Rolling Stones, och alla älskar de den bedårande Miriam som går i dansskola (något som gör att alla pojkarna också anmäler sig till skolan). Miriams lillebror blir så populär på skolan att ingen vågar bråka med honom. Han säljer privata uppgifter om Miriam, som dejtar killar från väst, mot en betalning i leksakståg. De svärmar för Miriam på skoldansen, men får bara dansa med hennes fula väninna ”Granaten”. Micha har en morbror som bor i väst och gärna smugglar med sig godis och sprit. Föräldrarna vill att han ska ta examen i gymnasiet för att sedan få studera i Moskva. För att få mopedkort måste pojkarna klippa håret. Morbror Heinz smugglar med sig en ny kostym (fast den är helt laglig) till Micha att ha på dansavslutningen. Kompisen Mario blir förförd av den unga danslärarinnan som är existentialist, och han får lära de andra om Sartre och om hur man har sex.  

Brussig har skrivit för teater och film, och hans böcker har filmats. Bl.a. en del av den hyllade TV-serien Heimat av Edgar Reitz. Klart läsvärt.

Diana Olofsson: Tyrannen. Mormor och arvet efter den svarta pedagogiken (2024)

Författaren är TV-journalist från Helsingborg, född 1984. Här har hon grävt i sin mormor Karlas tyska familj, och blottlägger en tragisk uppväxt i ett litet hus med tre rum i Lübeck, där Karlas föräldrar (styvfadern) Heinrich och modern Else praktiserade den av psykologen Alice Miller kallade ”svarta pedagogiken”. Pedagogiken var välsignad av Nazistpartiet, och spreds i tusentals böcker av läkaren och nazistideologen Johanna Haarder. Men pedagogiken är äldre än så, t.ex. i Millers exempel på Adolf Hitlers barndom. Genom nazismen kom den dock att stadfästas och knäsättas. Den byggde på att tidigt bryta ner barnet och ta från det dess egenvärde. För nazismen var ”folket”, ”hembygden”, ”nationen”, det viktiga, inte individen. Olofsson börjar intervjua sin mormor Karla, som efter kriget kom till Sverige med sin make, som var diversearbetare och mångsysslare. Chockad får Olofsson nu höra om mormors uppväxt i 1930- talets Tyskland. Karlas mor Else var ständigt gravid (något som uppmuntrades av staten) och fick åtta barn och flera missfall. Karla som var äldst fick tidigt hjälpa till i hemmet med städning, disk, tvätt, och passa de mindre syskonen. Var inte allt i perfekt ordning fick de stryk av fadern med en dubbelvikt tvättlina, eller av modern med en träslev från köket. Inget ”opassande” var tillåtet! Det är en tysk barndom, från ”helvetet”. Den sista misshandel Karla får är efter en blodig hemmaabort, då föräldrarna slår henne närmast medvetslös. Olofsson får också veta hur det senare gått med Karlas syskon. Hennes lillebror hängde sig först, bara 25 år. De andra faller snart ner i fylleri och vanvård och dör medelålders. Men Karla förefaller ha varit ett ”maskrosbarn”. Eller var det det att hon slapp uppleva efterkrigstidens första hårda år i Tyskland, och istället hamnade i Sverige? Men det gjorde också en av hennes systrar, Gisela, som emellertid överför den svarta pedagogiken på sin egen dotter Anne-Marie. Olofsson intervjuar sin 73-åriga mamma Ellen, som berättar att mormor Karla sällan visade några känslor gentemot sin dotter, som hon fick när hon bara var 18. Att hon snarast var ”oönskad”. Hennes make Helmut arbetade på företaget Gullfiber, och Karla fick också arbete, på Findus i Bjuv. Ellen fick ofta klara sig själv. Hennes lillasyster Birgitte dog i bröstcancer, bara 23 år. De besöker Karlas lillebror Bruno i Tyskland, en av få syskon som nått hög ålder. Han vill inte minnas sin barndom, föräldrarna, nazismen, eller judeutrotningen. Han lämnade hemmet så snabbt som möjligt och blev gruvarbetare, bara 16 år gammal. Det är först på senare tid enligt författaren, som man i Tyskland börjat tala om 1930-talets barnuppfostran, där alla barn från tidig ålder organiserades i nazistiska ungdoms-klubbar. Idag intervjuas de närmare 90-åriga sista tyska ”krigsbarnen”, och det förefaller som den nya generationen barnbarn nu försöker få svar på hur det kunde gå så illa? Och hur det upplevdes av de som var barn.

Familjen bodde i Lübeck, en stad som bombades hårt av de allierade. Tiden direkt efter kriget var fruktansvärt hård. Karlas far blir arbetslös och super hårt, och misshandlar både frun och barnen. I samband med judeutrotningen utsattes också kommunister, socialdemokrater, fuktionshandikappade, psykologiskt svaga, romer, i nazisternas läger för ”rasbiologi”.

En välskriven, högintressant bok, lättläst och spännande till sista sidan! Och apropå titeln. ”Tyrannen” är barnet som enligt Johanna Haarders ”pedagogik” måste kväsas redan från starten, läras att lyda blint; redan nyfödda ska inte kramas utan tvärtom lämnas ensamma och vänja sig vid att skrika om de inte får som de vill. Och redan vid tre års ålder kan de börja agas med ”riset”! Olofsson menar att det präglat en hel generation tyskar som växte upp under 1930- och 1940-talet, och att man länge inte talade om det. Inte förrän idag.

Walter Kempowski: Allt förgäves (Översättning Rebecka Kärde)

En oerhört välskriven roman om slutet av andra världskriget. I ett förfallet slott i Ostpreussen väntar en grevinna, hennes syster och några ukrainska hembiträden på att den ryska armén ska komma. Vi möter olika spännande personer, den nazistiske befälhavaren i byn, en märklig haltande filatelist, en operasångerska som blir förälskad i en naziofficer, de flesta flyktingar från öst till väst. En stark och trots allt optimistisk bok. Författaren har hyllats av Jenny Erpenbeck.

”W. G. Sebald […] menade att den ‘nationella förödmjukelse som miljoner upplevde under de sista krigsåren’ var anledning till att ‘ingen, än idag, har lyckats skriva den stora tyska romanen om tiden under och efter andra världskriget’. Knappt ett årtionde senare – ledsamt nog för sent för Sebald – visade Walter Kempowski på ett hänförande sätt att det visst var möjligt.” James Wood, New Yorker

Mareike Krügel: En nästan perfekt dag (2017, övers. Sofia Lindelöw)

Tysk författarinna född o bosatt utanför Kiel i norra Tyskland. En trivsam roman om en dag i musikvetaren Katharinas liv. Hon bor norr om Berlin vid Nordsjökusten med sina två barn, 12-åriga Helli som har kraftig ADHD, och 18-åriga Alex. Det är 6 år sedan hon förlorade ett dödfött barn, Berenike, själv är hon i 40-årsåldern. Dagen inleds med att hon måste åka till Hellis skola, där det ofta är bråk med dottern, som får näsblod och går bärsärk. Hon missar därför att leda sin rytmikklass på en förskola. Musikvetarkarriären har gått i stå, hennes avhandling om Clara Schumann har hon tappat intresse för på grund av manligt motstånd på institutionen. Till slut tar hon med Helli till stallet för att rida med kompisen Cindi, vilket inte heller är utan komplikatio-ner, då Helli rymmer på en av hästarna. Hemma har grannarna, två gamla otekniska bögar, klippt gräset varvid Heinz klippt av sig tummen som de sedan får leta efter. Sedan är det det vanliga eftermiddagsstöket: Handla, bädda gästsängen, dammsuga, tvätta. Torktumlaren brinner upp, de tama råttorna rymmer, och på kvällen kommer Katharinas gamla vän jazzmusikern Kilian på besök från Berlin. Helli sover hos Cindi och K får äntligen en ljuv och rofylld kvällsstund vid havet med Kilian. Hennes man Costas är i Berlin på arbetsresa, och hon är nästan säker på att han bedrar henne? Slutet är en överraskning. En ”nästan perfekt dag” med andra ord. Roligt skrivet med iakttagelser som är skojiga. Möjligen är detta debuten (?) Idag har MK gett ut fyra romaner. Enda invändningen mot översättningen: Jag tror inte man i Tyskland ”duar” folk t.ex. anställda i skolan? ”Sie” torde vara tilltalspronomen?

Genazino, Wilhelm: Ett paraply för denna dag (2022, övers. Andreas Ekvall)

Tysk författare (1943-2018) som fick Georg Büchner-priset 2004, journalist, essäist. Denna kortroman kom 2001, och är en sorts inre monolog över en dag i den snart 60-årige berättarens liv. Han lever på existensminimum och försörjer sig bl.a. på att provgå skor som han sedan betygsätter. Här är han mest på promenad i Berlin och iakttar och avhandlar allt han ser. Han är en lite livstrött cyniker, men med humor, som just har blivit ensam sedan hans sambo Lisa lämnat honom (hon som också bidragit till att betala hans hyra). Han tänker en del på olika kvinnor han känt, den nervösa Gunhild, Susanne som ville bli skådespelare när hon var ung, frisören Margot, den hjärtsjuka lätt förvirrade Doris, Lisas väninna Regine som han jobbade ihop med för ett callcenterföre-tag, och också låg med. Han köper rakblad och strumpor och funderar på om han inte skulle skaffa ett husdjur? Några möss? Han funderar på att starta ett institut för minneskonst där han själv är lärare. Något för att motverka att vi glömmer allt mer vad vi förlorat. Han går till frisören och ligger med Margot, men upptäcker sedan att hon också ligger med en annan kund, som han ogillar, fotografen Himmelsbach. Han besöker chefen för skoimporten, Habedank, för att säga upp sig. Han äter nudlar till lunch med Susanne. Han funderar på varför han lever ett liv ”utan inre godkännande”. Ett tämligen misslyckat liv alltså. En enda stor ”pinsamhet”, där de flesta människor bara lever på en ”livslögn”. (Känns lite grann som en tysk ”En man som heter Ove”.) Han tänker på när han tvingades sälja sina kära böcker på en simpel loppmarknad. Dagen slutar dock ganska bra: Han går med Susanne på en middag (en äldre dam som också intresserar sig för hans ”minnesinstitut”) och kan tänka sig en framtid med henne, och han får genom en god vän kontakt med en liten tidning som erbjuder honom jobb som (om än bara oavlönad) skribent. Dagen slutar med att det regnar, och han försöker hitta sitt paraply, som han förmodligen tappat. Mänskligt alltså, där många små människoöden tangeras på ett sympatiskt sätt. Det man på tyska kallar ”kleinkunst”. Sympatiskt. Påminner lite i den lätt cyniska stilen om Max Frisch.

Peter Stamm: Världens milda likgiltighet (översättning Sofia Lindelöf, 2022) En av Schweiz mer uppmärksammade författare skriver en minst sagt konstfärdig bok. Född 1963 och nu 60 år gammal har Peter Stamm skrivit bara ett tiotal böcker samt en hel del dramatik, enligt bokomslaget. Han är översatt till många språk och har nominerats till Man Booker priset för översatt litteratur (till engelska). I den här lilla romanen beskriver han den medelålders författaren Christoph som efter en period av skrivkramp, på en litteraturkonferens i Stockholm träffar en kvinna som starkt påminner honom om hans gamla kärlek från ungdomsåren, Magdalena. Här utvecklar sig boken till en verklig ”metaroman”, där fakta och fiktion blandas friskt. Flickan han möter i Stockholm heter nämligen också Magdalena (kallas Lena), är också skådespelare, gift med en man som heter Chris(toph) som är författare. De har alla sina förlagor i verkligheten. Det blir inte bättre när en ”dubbelgångare” till den äldre Christoph dyker upp i handlingen, en person som ser ut precis som denne som ung man.

Till slut går det inte helt att skilja dåtid från nutid och ”verklighet” i romanen eftersom allt, med Kierkegaards ord, ”ständigt upprepas”. ”Chris” håller nämligen på att göra samma fel som Christoph gjorde som ung: han börjar skriva roller för TV-serier, som Magdalena/Lena ska spela, och förstör på det sättet deras äktenskap. Är det det som, med en ”Milan Kundera-titel” är ”världens milda likgiltighet”? Läsaren vet inte riktigt, och det är det som är charmigt med denna lilla roman. En skickligt hopfogad berättelse om att det i varje människa bor ”en berättelse”, som roar och berör mig mycket. Christoph bearbetar en sorg, kanske efter tiden med (den gamla) Magdalena. En fin skildring av en man som känner marken skaka under fötterna. Vad är sant, vad är falskt? Vad är bara en upprepning av ett tidigare liv? Vad är minne, kan det t.o.m. lura oss? Korta kapitel, kondenserat språk. Nerskalat, jag gillar det. ” Jag tänker på ett annat schweiziskt författarskap jag läste på 1980-talet: Peter Bichsel, idag 87 år gammal, mest känd för den lilla boken ”Kindergeschichten” från 1969. Känd för sina korta särpräglade, novellartade berättelser.

Tilmann Lahme: Familjen Mann (2017, översättning Linda Östergaard)

Efter att ha läst om Döden i Venedig i vår bokcirkel beställde jag Katia Manns intervjubok Mina oskrivna memoarer, som hon mycket motvilligt lät publicera sex år före sin död 1980, vid 97 års ålder. Med inlägg av barnen Golo och Erika berättar hon här små anekdoter och kommenterar alla de kända personer som familjen Mann umgicks med. Tilmann Lahmes, historiker och journalist, monografi om familjen Mann är däremot högintressant, och bekräftar Tolstojs bevingade ord att lyckliga familjer är lyckliga på samma sätt, men olyckliga familjer är alla ”olyckliga på sitt eget vis”.

Katia Mann odlade hela sitt liv myten om den ”lyckliga familjen”, ända till sin död i huset i Kilchberg utanför Zürich. Hon förstörde ett antal brev som handlade om makens eller de tre barnens Klaus, Golo och Erikas homosexualitet. Efter Thomas Manns död 1955 försökte barnen alla på varsitt sätt både att gå vidare och försonas, men slog också mynt av myten om Thomas Mann. Erika, som alltid varit faderns stöd (hon drev i Zürich den intressanta teaterscenen ”Pepparkvarnen” tillsammans med ett antal älskarinnor) skrev flera ”minnesböcker” och redigerade och samlade brev från faderns stora bekantskapskrets. Erika stödde modern i värnandet om ”myten”. Att hennes älskade broder Klaus tagit sitt liv, efter en ojämn författarkarriär, med sin älskare i Frankrike, djupt alkoholiserad och drogberoende var något som den praktiska Erika valde att se förbi. Även den yngre brodern Gottfried (Golo) som med tiden blev en känd historiker i Tyskland, värnade länge om faderns rykte, ända tills dennes brev skulle redigeras, och Golo, som historiker, inte kunde tillåta systern Erika ”redigera bort” faderns homoerotis-ka fantasier, kortvariga relationer, och dessutom att inte poängtera den frostiga relation som fadern hade till de flesta av sina barn. De tre yngsta: Michael, Elisabeth och Monica, hade han ingen relation till alls (trots att de själva hävdade motsatsen).

Med sin blandning av realism och romantik känns författaren Thomas Mann idag smått passé, snarare som en 1800-talsförfattare, besläktad med Balzac, Zola, Flaubert, och Maupassant.

Dörte Hansen: Körsbärslandet (2016, översättning Christine Bredenkamp)

En inte helt ny bok som jag upptäckte, och som jag uppskattade mycket. I centrum står en gammal f.d. bondgård, ett korsvirkeshus med vasstak i Nordvästra Tyskland, norr om Hamburg. Författaren (f. 1964) är själv från de dansk-tysk-frisiska bygderna i Slesvig-Holstein. Efter en akademisk karriär som språkvetare blev hon journalist på radion och bosatte sig i en liknande nordtysk gård efter en uppslitande skilsmässa, ungefär som Anne i romanen. I boken beskrivs hon som musiker som sadlat om och blivit snickare. Hon får bo hos sin moster Vera på gården i norra Tyskland, en del av Tyskland som av lokalbefolkningen kallas ”Olland”, tidigare präglat av frisiska språk på kusten och öarna, idag talas plattyska, som påminner om holländska. Här bor Annes originella och principfasta moster Vera som kom hit som flyktingbarn efter andra världskriget från Ostpreussen tillsammans med sin mor, den adliga Hildegard von Kamcke. Vera gifte sig med sonen på gården, Karl Eckhoff. I centrum står tre generationer kvinnor, Ida-Vera-Anne (med lille sonen Leon), som har svårt att umgås och lära känna varandra, alla med sina egenheter. På ett klurigt språk fyllt av torr ironi och humor beskriver Hansen detta ”livet på landet” med sin jakt, skördetider, skördefester, husdjurs-marknad, och hur den gamla bondekulturen attackeras av den nya tiden med krav på feminism, liberal barnuppfostran, vegetarisk mat, biodynamisk odling och alternativ livsstil. Omhändertagandet av flyktingar från öst var stort efter kriget. Veras originella grannar omnämns. Barnen spelar en viktig roll i romanen. Hansen skriver med en lekfull touche, enkelt men med stor kvalitet, som får mig att tänka på Jenny Erpenbeck och Olga Tokarczuk (Nordtyskland är känt för sina körsbär- och äppelodlingar.) En författare väl värd att känna! (Dörte Hansen gav 2018 ut romanen Middagsstund som utspelas på en ö i Nord-Frisland. 2022 kom romanen Till sjöss. Två av hennes böcker har filmats.)

Veronika Malmgren: Elise och allting därefter (2022).

Jag smyger in ännu en bok om tysk barndom, men skriven på svenska! Författaren (f.1982) är psykolog från Stockholm och debuterade 2011. Här verkar hon följa sin mor och hennes mor i fotspåren. En stillsam redogörelse, som kanske aldrig blir riktigt spännande, men är sympatisk. Berättaren Annies mormor Elise kommer från Ostpreussen (idag i Polen) och flyr i krigsslutet med båt från Pillau (Baltiskij, utanför Kaliningrad) till Danmark. (För att få biljetter tvingas den unga Elise ligga med en av passkontrollanterna.) I flyktinglägret i Oksbøl föder hon och systern Gretel varsin dotter, Marthe och Johanne. Båda makarna/männen är försvunna i kriget, liksom deras lillebror Ulrich. Vi förflyttas i tiden till 1964, när Marthe, 19 år, rymmer tillsammans med den 16 år äldre Georg från en enahanda tillvaro i Frankfurt am Main till Sverige där de tänker bygga sig ett hus i Jämtland. Det hela slutar snöpligt med att de grips av polis eftersom de är efterlysta av Marthes föräldrar. Men eftersom hon (till skillnad från Georg) har ett giltigt pass bestämmer hon sig för att stanna i Sverige. Man förstår att det här är historier som författaren fått sig berättat av sina släktingar. Ett hopp i tiden till 1988, när Marthe och hennes svenska man åker på semester till danska västkusten och besöker kyrkogården i Oksbøl, där 1 900 anonyma tyska flyktingar och soldater ligger begravda. Veronika och hennes syster Sonja är med, något som slutar tragiskt. Det blir en av många dramatiska familjehistorier, väl värd att berätta. Språket är bra och flytande, vackert och sensuellt, men hoppet fram o tillbaka i tiden gör det ibland svårt att hålla isär de olika personerna. Men absolut läsvärt! Som många dramatiska familjeberättelser stannar denna i minnet.

Judith Hermann: sommarhus, senare (1998, ny svensk utgåva 2023, översättning Ulla Ekblad-Forsgren)

Sommarhus, senare är Judith Hermanns debut, dessutom tre novellsamlingar och två romaner. Hon är född i Väst-Berlin 1970. Hon skriver kortfattat med utsnitt ur vardagen, elegant och träffsäkert. En novell hyllar den excentriske ”gonzo-journalisten” Hunter S. Thompson. Många noveller präglas av Hermanns uppväxt i Väst-Berlin med flitigt användande av allehanda droger. I titelnovellen skildrar hon en udda vän, en taxichaufför som är bostadslös, och hur han köper ett fallfärdigt hus utanför Berlin, som brinner ner vid en (kanske) anlagd brand. Här är den amerikanska journalistikprosan märkbar. I ”Röda koraller” skildras ett korallhalsband som bars av hennes mormorsmor i Ryssland. Några noveller utspelas på amerikanska östkusten. I novellen ”Sonja” förföljs en ung konstnär av en underlig kvinna, i vad som blir en märklig relation. ”Slutet på något” skildrar Sophies mormor som lever på cigarretter, öl och snaps, och anklagar alla för att stjäla från henne. I ”Bali-kvinnan” träffar författaren, hennes vackra kompis Christiane, och en kompis som är sophämtare, på en fest en berömd regissör och hans hustru, som är en liten kvinna från Indonesien. I ”Camera obscura” träffar Marie en konstnär som är både kort, ful och otrevlig, och blir hopplöst förälskad. Det är smått absurt och ändå högst trovärdigt. Elegant och läsvärt!

Nora Unica Zürn: Mörk vår. En författare som räknas till surrealisterna. 1916-1970. Ursprungligen från Tyskland kom hon att röra sig i samma grupp som surrealisten Hans Bellmer i Paris De förefaller ha haft en bdsm-relation, Bellmer fotograferade bl.a. Zürn bunden i olika ställningar i en säng. Hon arbetade först för filmbolaget UFA i Tyskland. Hon skrev dikter på s.k. anagram och verkade också som konstnär, samt skrev några korta märkliga romaner, där också bdsm spelar en viss roll. Efter en olycklig kärlekshistoria med konstnären Henri Michaux begick hon självmord, suicidala fantasier som hon också uppehåller sig vid i sina böcker. Hon led större delen av sitt liv av psykisk ohälsa, starkt bunden till Bellmer. I denna korta roman förstår man varför.

Hermann Broch: Sömngångare III. Huguenau eller sakligheten 1918 (1931/1984 övers. Susanne Widén-Swartz)

Österrikaren Broch var född 1886 och övertog först familjens (judisk) textilfabrik. Han fängslades av nazisterna men tilläts efter påtryckningar emigrera till USA. Då hade han blivit författare på heltid. Räknas till modernisterna inom prosan, så är t.ex. den ovannämnda boken insprängd med poesi, en essä om värdenas förfall, dramatik och prosapartier. Hans stora verk är Vergilii död, först publicerad i USA 1945. I Sömngångare följer han tre personer, adelsjunkaren och godsägaren von Pasenow (del I ”Pasenow eller romantiken”), tidningsmannen och bokhållaren Esch (del II ”Esch eller anarkien”) och i den tredje delen den opportunistiske mångsysslaren Huguenau från Elsass, som i första världskrigets slutskede sammanträffar med de båda andra i en liten tysk stad. Där har von Pasenow, ”den romantiske majoren”, blivit en gammal bitter stadskommendant, och Huguenau köper med hjälp av ett konsortium Eschs lilla vänstertidning Der Trier-courier, för att använda den i eget syfte. Huguenau är en liten korpulent opportunist, som först handlat med tobaksimport, men helst drömmer om ”att slippa tänka på någonting alls”. Det behöver han inte som infanterist i den tyska armén i första världskriget, en ensam människa i en ”övermäktig meningslöshet”. Han rymmer från armén i Belgien och tar sig tillbaka till Tyskland. I Kurtrier nära Nürnberg funderar han på att bli vinodlare och han möter tidningsredaktören Esch som helst vill emigrera, ägna sig åt fruktodling och är trött på ”att kämpa emot”. Huguenau träffar också stadens kommendant von Pasenow som han värvar för att skriva religiösa ledare i tidningen. Vi får också bekanta oss med frälsningssoldaten Marie, advokatshustrun Hanna Siedling, och den krigsskadade muraren Gödicke. Alla utsätts de för vad Broch kallar ”värdernas sönderfall”, som går från 1800-talets romantik till 1900-talets ”saklighet” och rationa-listiska tänkande. Det blir en sorts kollektivroman så som den skulle utvecklas i Ryssland eller USA. Hanna Siedling är änka, maken död i kriget, och hon börjar leva upp, även på erotikens område. Broch beundrar den klassiska arkitekturen och avskyr den moderna, även modern konst, vilket han utvecklar i en lång essä. Huguenau blir förtjust i Eschs fosterdotter Marguerite som han också ”rövar” från fadern, vars hus han också övertar, där fru Esch står för mathållningen. Han handlar ”ändamålsenligt”, ”sprungen ur en logik helt utan ornament”, ”i vilken tiden också har upplösts”. Rebell, förbrytare, desertör, H är på sätt och vis alltsammans.Samt en riktig ”uppkomling”. Han är segraren, de andra två förlorare. Broch ser även protestantismen som en typisk representant för ”sakligheten”, för den ”logiska tankestrukturen”. Brochs blandning av stilar och uttrycks-sätt är dock tycker jag betydligt mer osmidigt än t.ex. Thomas Mann. Rent komiskt blir det när de tre huvudpersonerna, von Pasenow, Esch och Huguenau sitter runt den dunkande tryckpressen och diskuterar hur mänskligheten med hjälp av citat ur Bibeln ska kunna resa sig ur sin ”synd och skam”. Som sömngångare går de alla mot ännu ett världskrig. När alla värden förflyktigats. Romanen slutar med att stadens arbetare uppeldade av kommunister gör uppror, vilket drabbar alla tre och advokatänkan Hanna på olika sätt. En sorts minor classic, men inte riktigt i min smak, i sin överdrivna omständlighet lite i stil med Musils Mannen utan egenskaper.

Christian Kracht: Eurotrash (2021)

Den schweiziske författaren och journalisten (f. 1966) är konstvetare, globetrotter och äventyrare. Debuten Faserland (1995) hyllades som ett exempel på tyskspråkig ”popkultur”. Hans sjätte roman tar vid där Faserland slutade: författaren Christian tar med sin senila, narkotikaberoende mor på en biltur, en litterär ”roadmovie” från mentalsjukhuset Winterthur via Zürich, Alperna, Engadin, Genève och tillbaka. Hon vill egentligen åka till Afrika, och luras till slut att tro att hon verkligen är där, bland girafferna och zebrorna i Serengeti. Krachts far var chef på Springer-koncernens tidningsimperium, och paret slösar pengar så mycket de kan under resan. Det blir aldrig riktigt spännande, texten ligger nära journalistprosa, och för mig känns boken inte riktigt aktuell. Anna Bengtsson har översatt flera av Krachts romaner till svenska. 

Thomas Mann: Fyra noveller. Tonio Kröger, Tristan, Döden i Venedig, Mario och trollkarlen (Översättning Linda Östergaard, 2019)

Fyra långa noveller av den tyske mästaren Thomas Mann (1875-1955) i nyöversättning. Mann fick Nobelpriset 1929 för släktromanen Buddenbrooks, som utspelas i hans födelsestad Lübeck. Hans tidiga berättelser var fyllda av homoerotik. 1905 gifter han sig med den förmögna Katia Pringsheim. De får snart sex barn, och lever ett borgerligt liv i München. Kampen mellan den plikttrogne ”borgaren” och den mer syndige och utsvävande ”konstnären” finns i hans böcker ständigt. Ända till nazismens framväxt efter första världskriget var Mann snarast konservativ och nationalist, men han kom sedan att stödja den bräckliga borgerliga Weimarrepubliken.

1933, när nazisterna börjat bränna Manns böcker på bål, emigrerade han och familjen till Schweiz, Zürich. Stora delar av familjens förmögenhet beslagtogs av nazisterna. Romanen Bergtagen (1924) var inspirerad av hustruns (judinnan Katias) vistelse på ett lungsanatorium i Schweiz. Han kallade nazismens ideologi för ”excentriskt barbari och råhet” och 1936 publicerade han i Ungern artikeln Achtung Europa!

1938, när Nazityskland tågar in i Österrike, emigrerade Mann med familj till USA. 1944 blev han amerikansk medborgare. Här skrev han Doktor Faustus, om nazismens framväxt och en kritik av konstnären som tar aningslös politisk ställning, eller inte tar ställning alls. 1951 flyttade han tillbaka till Schweiz och Zürich, besviken på amerikansk främlingsfientlighet och antikommunismen som också drabbade honom själv och hans barn. När hans dagböcker publicerades 1975 bekräftades misstankarna om hans homoerotiska fantasier och tidiga förhållanden.

Tydligast kommer de till uttryck i den fantastiskt stilsäkra novellen Döden i Venedig, där den gamle författaren Gustav von Aschenbach förälskar sig i den bildsköne polske ynglingen Tadzio, på ett förnämt hotell i Venedig som drabbats av ett utbrott av kolera. Den är ett utsökt exempel på Manns utvecklade virtuosa sätt att skriva. Han driver friskt och ironiskt med sig själv som ”den berömde författaren”, och när Aschenbach börjar förödmjuka sig och förfölja Tadzio i den pestdrabbade staden, sminka sig och klä sig frivolt, anas Manns förskräckelse inför brodern (författaren) Heinrichs beklämmande fjäskande för sina unga älskarinnor, som Mann hatade (bäst uttryckt i Heinrich Manns berättelse om Professor Unrath och nattklubbsångerskan Lola i Blå ängeln, som också filmades med Marlene Dietrich i den syndfulla huvudrollen).

Tristan är den äldsta av novellerna, publicerad 1903.  Den är en förstudie till Bergtagen och utspelas på sanatoriet Einfried, med alla sina originella besökare och patienter. Den har många anspelningar på Wagners opera Tristan och Isolde. Tonio Kröger (1922) skildrar skoltiden i Lübeck, där huvudpersonen slits mellan kärleken till en vacker flicka, och till den bildsköne och sportige kamraten Hans. Mario och trollkarlen (1930) utspelas på en badort i Italien där fascismen redan slagit rot, och mass-hysterin griper omkring sig. Den förebådar Manns ställningstagande under andra världskriget och understryker Björn af Kleens efterord, med Manns uttryck: ”Titta vad som händer när konstnären inte lägger band på sig! När man inte tar självkontroll, förnuftsdyrkan och värdighet på allvar.”