Jenny Jägerfelds hämndprojekt

Jägerfeld (f. 1974 i Norrköping) är en känd författare och psykolog, knuten till Svenska Dagbladet. I boken ”Hämndprojektet” tar hon sig an ett svårt ”fall”: en kvinna som hon kallar Nico faller på Tinder för en militär som hon senare ska kalla ”soldatsadisten”. Han pratar snart in henne om sitt intresse för bdsm. Han vet att hon är psykolog och att hon kan tänka sig pröva på. Hon kallar sig en ”faustisk” människa som gärna tar risker, hon har adhd och lider periodiskt av reumatism och har en liten son. Han är snygg, karis-matisk och manipulativ och bor vid Zinkensdamm på Södermalm i Stockholm. Det är tidig januari 2016, hon är 42, han något äldre. Han har kvar en stor julgran i vardagsru-mmet, rep, piskor, hängkrokar i taket. Vad som följer är en regelrätt våldtäkt som pågår i flera timmar. Hon är nybörjare på området, vet inte riktigt vad som ska hända, och det börjar med att han lägger henne över knät och ger henne smisk för att hon kommit några minuter för sent, men fortsättningen är mycket värre. Upphängd i rep blir hon piskad, som hon skriver ”tusen gånger” på rygg, bak och lår, tills såren svullnat till svarta blånader. Efteråt bjuder han henne på mat och vin och frågar artigt ”hur det kändes”? Hon vacklar därifrån, med sönderslaget ego.

Vad som sedan följer är en lång process av självförnekelse, ångest, uppflammande ilska, en malande självanalys om varför hon inte sa nej, sa stoppordet ”röd”, eller bara gick. Det är en i mitt tycke alldeles för lång bok, en blandning av ”roman” och bredpenslad essä där JJ inte kan låta bli att dela med sig av sina kunskaper i psykologi, strö boktips, men också delge läsaren om när Nico äntligen träffar ”den rätte” (Sebastian) och verkar vara ganska lycklig. Om det bara inte var för ”soldatsadisten” som förföljer henne som ett spöke i minnet. Hon planerar tusen sätt att plåga, skämma ut, och döda honom; hon går till en terapeut, prövar droger (vilket hon gärna gjort tidigare också) och försöker på alla möjliga sätt komma över våldtäkten. Varför är hon så hämndlysten, frågar hon sig? Läsaren invänder nog: ja vem skulle inte vara det? Det är förmodligen bara mänskligt. Till slut får hon en drogrelaterad behandling kallad DMT. Nu återupplever hon i narko-tikaruset mötet med sadisten, hon tar en kniv och dödar honom, men han dör inte. Då ignorerar hon honom bara och går sin väg, slutar helt enkelt att ta notis till honom, och då försvinner han också. Hon kan inte döda honom men hon kan åtminstone frigöra sig själv från honom. Det blir en sorts lektion i traumabehandling, att lära sig att möta rädslan med öppna ögon och sedan ”släppa taget”, men också en intressant verklighets-trogen historia med tragiska bottnar. Nico kommer till slut ut helskinnad, och läsaren kan andas ut! Man förstår att JJ sannerligen kan skriva! Det visar hon här. Men är det en ”roman” eller inte? Epitetet är nog bara en bakdörr för att skriva fritt om ett känsligt ämne, utan att alltid hålla sig till sanningen. Gott nog! Det är i vilket fall fascinerande läsning, och slutet påminner nog om Lyra Ekström Lindholms senaste bok Moral: genom att skriva om sadisten får hon ju till slut sin hämnd!

(I den boken berättar LEL om när huvudpersonen, som intill förblandning är lik henne själv ska doktorera i filosofi, om Iris Murdoch, en irländsk författare och filosof med ett stort erotiskt umgängesliv, där bl.a. nobelpristagaren Elias Canetti i London ingick. LEL är intresserad av frågan moral-omoral, där liv och dikt blandas samman, och lockas av en manlig lärare i filosofi som undervisar tillsammans med sin fru vid ett universitet i Tjeckien. Det utvecklas till ett triangelförhållande, där läraren, som också är hennes handledare, utnyttjar henne sexuellt gång på gång. Men ställer hon i själva verket inte upp på det, frågar hon sig? Har hon inte själv valt omoralen?)

Fotnot: Jägerfeld har ett motto för boken: ”Laβ dir alles geschehen: Schönheit und Schrecken/Man muβ nur gehn: Kein Gefühl is das fernste. Skönhet och skräck må de följa dig/Man måste gå: ingen vet sin känslas mål. På engelska: Let everything happen to you: beauty and terror/Just keep going: No feeling is final.” (R.M. Rilke: Das Stunden Buch). “En värld av passion och smärta, makt och underkastelse” som ju också är det Nico är intresserad av. Det hade varit bra om Jägerfeld gjort två böcker. En om själva våldtäkten i roman-form, och en faktabok med psykologi som huvudämne. Tillsammans blir det inte helt lyckat.

Några ytterligare noteringar (förlåt mitt stora intresse för s/m-praktiken. Den som är känslig kan sluta läsa här):

1. När Nico väl stigit in genom hans dörr kan hon inte bara vända och gå. Tröskeln är nu passerad. Hon överväger: ”fega ur”, göra honom arg, besviken, bryta ett förtroende? Men nej, detta ska hon klara! (Som duktig flicka?)
2. Han piskar henne först hårt, ett slag för varje minut hon kommit för sent till mötet, som han kallar ”sessionen”. JJ skriver: ”I handen har han vad som först ser ut som en vit kabel med en ögla. Inte böjlig som en sladd utan hård, stel som en mattpiska. Det gör mycket mer ont än jag kunnat föreställa mig, bränner och känns som om huden ska spricka. Som om han slår mig med ett knippe rostig taggtråd.”
3. I toaletten funderar hon igen på att sticka från alltsammans. Nu eller aldrig. Men hur? Men hon intalar sig åter att hon ska klara det. De har ju en muntlig överenskommelse, ett kontrakt, som det är fegt att bryta! Hon är intresserad, också som ett studiesyfte. Hon är nog bara ovan, tänker hon rationellt. Hon studerar ränderna över bak och lår i toalettspegeln. Hon får väl skylla sig själv för att hon kom för sent bara, resonerar hon?
4. Samtidigt sätter han på hög musik i vardagsrummet, förmodligen för att dölja slag och skrik? Han har sagt åt henne att ta av kläderna helt o hållet, vika ihop dom snyggt och komma till vardagsrummet. Hon känner flyktinstinkterna igen som panik i kroppen, men ser inget fönster att försvinna ut genom. Bara en lång dåligt upplyst korridor. ”Fega ur”? Nej, nu gäller bara stå ut.
5. Musiken slår henne i ansiktet, trummor och syntar. Naken går hon genom hallen. Ser då att hon inte tagit av sig klockan, vilket han påpekar. Persiennerna är fördragna, den ståtliga kungsgranen lyser i det T-formade vardagsrummet. Allt annat i lägen-heten är dunkelt och nedtänt. Han ställer fram en stol, sätter sig och kommenderar henne ner över sitt knä på mage för en lång omgång smisk. Hon vet inte hur länge han tänker hålla på, skäms för att fråga, nu får hon bara ge sig med i leken? Inte visa sig dum och ovan. Trummorna markerar slagen, hårda och med snärt. Hon funderar på att be honom sluta, men munnen är för torr att uttala orden. Han har berättat att han varit FN-soldat och t.o.m. dödat fiender i strid. Han är vältränad och väger betydligt mer än henne, fast de är ungefär lika långa. Hon tiger och känner paniken sprida sig i kroppen medan daskarna ökar i styrka och aldrig verkar sluta. Hon tänker att hon hört åtta låtar på stereon, nästan identiskt lika, och överväger hur många gånger han slagit henne: 600, 700, 800 gånger! Hon känner smärtan i baken djupna, medan huden brinner, men hon är fortfarande ståndaktig som en soldat! Hon tror hon räknar till tusen slag. Han har kollat om hon är våt mellan benen. Och nu kan hon definitivt inte fly längre.
6. Men detta var bara ”uppvärmningen”. Sedan hänger hon i ett rep i en krok från taket, med isärtvingade ben bundna vid en stång och händerna bundna vid en annan. Hon hänger uppsträckt mot taket. Han piskar henne på ryggen, baken, låren (ansiktet har de kommit överens att han ska låta bli). Hon känner först oresonligt hat och sedan ingenting, bara en känsla av att härda ut. Härda ut. Han är svartklädd och med svarta militärkängor. Musiken dundrar fortfarande från stereon, klockan är nio, granen gnistrar i januarimörkret. Till slut lossar han hennes bojor där hon hängt från taket, hon faller ihop fullständigt uttröttad men han tar emot henne nästan varligt. Han bär in henne i sovrummet där han tänker fortsätta ”sessionen” och binda henne på nytt. I sängen. Bondage, domination, sado-masochism. Nu är hon fullständigt i hans våld. Lamslagen och uttröttad av smärtan och chocken.
7. I sovrummet tappar hon snart all rumslig tidsuppfattning. Mellan nya piskrapp ser hon en grön växt vid sänggaveln, väggen som är ljusgul, och en stor oval vit sten i fönstret som prydnadsföremål. Hon kallar det i en utvikning ”dissociation”. Den uppstår vid långvarig intensiv smärta, som att man lämnar kroppen. Som när man föder barn. Ser sig själv utanifrån, ovanifrån. För att stå ut fokuserar hon på vissa föremål man ser i rummet. Man avskärmar sig från sina känslor och upplevelser. Motsatsen till att ”associera”. Därför tappar man minnet, tidsuppfattningen. Motiven till sina handlingar? Traumatisk stress. Som gör att man undviker psykisk kollaps. Vid långvarig tortyr. Men inte var det så traumatiskt, som en upprepad våldtäkt, flera dagar i rad, frågar hon sig själv efteråt? Jo det kan man nog säga att det var.
8. Efter ytterligare en timmes tortyr och upprepade vaginala våldtäkter släpper han henne från repen och då kommer gråten. Hon storgråter och bölar när allt äntligen är över, medan han tröstar henne och virar in henne i en filt på sängen. Han är både varm och omhändertagande. ”En störd känslomässig bindning” konstaterar hon. Han ger henne en morgonrock, serverar henne vegetarisk mat (som hon bett om) och rött vin. Han är glad efteråt, ”liksom upprymd”. ”Uppspelt”. Hon kan varken tala eller tänka. Hon har varit i hans lägenhet i tre timmar och 29 minuter. Han är inte längre nyfiket uppmärksam på henne, som han var på Tinder när han ”groomade” och manipulerade henne. Hon är ett ”förbrukat kött”. Han ger henne en vegetarisk korv stroganoff, men verkar ointresserad och frågar inget om hennes tillstånd. Hon räknar i minnet upp alla ”redskap” han använt förutom handflatan: paddel av trä, flogger (piska), ridpiska, tjurpiska (grövre), ”taggtrådsöglan”. Och hon har tagit emot tusentals slag mot kroppen utan att ens protestera! Och hur ska han då veta när han ska sluta och vad hon tycker om det hela? Hon har ju gått med på alltihop?!
9. Efter middagen har de sex, d v s hon runkar av honom. Han pressar hennes ansikte mot sitt underliv, men hon får inte slicka. Han har svårt att ”komma”. Han våldtar henne analt.
10. När hon får gå tänker hon att hon ändå velat stanna. Det hade känts mer ”naturligt”, inte så förnedrande (!) Han går avslappnad klädd i morgonrock och ger henne en bok om Adolf Hitler – ”Han är tillbaka” (!) Om Hitler som vaknar upp i Berlin 2011. (Nico har släkt i Österrike.) Hon ”ber om en kram”, och hatar sig själv för det. Det är den fullständiga förnedringen!
11. Nico uppsöker efteråt en pub för att träffa sin syster, klockan är nästan tolv. Nico är 42, systern 27. Nico kan inte sitta utan går på toaletten och undersöker sina sår. Hennes syster ser frågande ut, vet var hon varit. Nico säger ”det var inte bra, men inte heller dåligt” (!). Kan inte erkänna och tala om hur chockerad hon är. Hon tänker hämndlystet på Lorena Bobbit, som skar av sin makes penis som hämnd för hans våldtäkter och psykiska misshandel.
12. Nästa dag skriver de sms till varandra. Om gårdagskvällen. Han är åter enbart trevlig, frågar hur hon mår, om hon kan ”sitta”. Han vill ha bilder av hennes blåslagna kropp, det förstärker hans ego, hans ”äganderätt”. Som en trofé? Hon är bakfull efter att ha druckit sig full på krogen med systern (vilket hon ska göra många gånger sedan). Hon svarar honom ”lismande, förskönande”. Hon försöker påpeka att det tog väldigt lång tid och gjorde allt för ont, men han verkar inte förstå. Hon är fortfarande osäker på sina känslor visavi honom (!) Han hoppas att han ”inte har skrämt henne” (!) Hon får en ”gul smiley” som tröst (!) Hon undrar om han vet vad PTSD (posttraumatisk stress) är? Hon frågar honom mer, om den bristande informationen innan ”sessionen”? Men han undviker frågorna och tycker att de är besvärande. ”Vadå bristande information?” Han avbördar sig allt ansvar. ”Det får du stå för. Du är ju vuxen. Du visste vad du gav dig in på.” (?) De har sms-växlat i drygt fyra månader då, från december 2015 till mars 2016. 86 utskrivna A4-sidor. Hon bjuder ut honom till Hägerstensåsen och lagar mat åt honom (!) Han knuffar då ner henne på golvet och våldtar henne åter brutalt. Det tar 11 minuter, sedan reser hon sig drar upp byxorna och gör färdigt pastan (!) De träffas 2 gånger till, på lokal, men han vägrar envist lyssna på hennes ledande frågor om vad som hände? Han har haft andra partners, de har aldrig frågat som hon. Han menar att hon bara hamnat i ”subspace” under sessionen, som undergivna ofta kan göra när smärtan blir övermäktig och gör att de ”lämnar kroppen”. Han beskriver det som ett fantastiskt tillstånd av eufori. (Hon minns hur hon låg naken över hans knän, och hur hårt han slog med handflatan. Hon minns t o m boktitlarna i bokhyllans nedersta rad framför sitt ansikte. Hur han nöp i hennes bröstvårtor, hårt. Det dröjer länge innan hon berättar för Sebastian. Hon konstaterar (som en ev. förklaring) att John Wayne Bobbit och soldatsadistens föräldrar förmodligen var brutala mot dem, på ett eller annat sätt. Att fadern slog, och mamman bara såg på. Att det kanske förklarar hans handlingar mot en kvinna, en sorts hämnd?)
13. Jag kan tänka på ett precis liknande fall jag hade som nämndeman i tingsrätten. Som på pricken liknar det som Nico är med om. ”Groomingen”, alkoholberusningen som kanske var spetsad med preparat, hans likgiltighet under våldtäkten som tog flera timmar, vänligheten efteråt, den spelade omtänksamheten. Han t o m följde henne till bussen morgonen efter våldtäkterna och såg till att hon kom hem ordentligt. Att det tog flera år innan hon anmäIde, vilket rätten menar ligger henne i fatet. T o m den ”dissociation” som Jägerfeld beskriver talar hon om: att hon under våldtäkterna fokuserar på vissa föremål, för att inte bli fullständigt galen, som en affisch med texten ”Jag älskar dig min broder”, prydnadsföremål, färgen på väggarna. Nästan exakt som Jägerfelds ”session” med soldatsadisten. I det här fallet friades våldtäktsmannen (som jag är övertygad om) eftersom nästan alltid ”ord står mot ord” (han hävdade förstås att hon ställde upp på allt), och skadorna inte var tillräckligt dokumenterade. I verkligheten är det oftast så, tyvärr. Men Jägerfeld har i sin bok satt ord på detta, på ett beundransvärt (och självutlämnande) sätt. Jag är djupt imponerad.

Bästa Jenny.

Jag har i julhelgen läst Hämndprojektet, som jag tyckte mycket om. Vilken research du gjort! Jag har ett närmast ”perverst” intresse för bdsm-världen, som ju verkar vara mer accepterad nu sedan Fifty shades-böckerna och filmerna. Men det jag tänkte skriva om är något jag upplevde som nämndeman i tingsrätten, och som jag haft svårt att glömma. Det påminner en hel del om det du beskriver, med en hel del likheter i modus och sådant.

Jag får egentligen inte föra detta vidare, men inga namn nämnda, och det kan för mig kännas bra att skriva och ”avbörda sig”. Det var ett våldtäktsfall där en kvinna gått ut med sina kompisar på Trägårn i Sthlm. Det ovanliga var att de var Jehovas Vittnen. Jag vet inte vad som är tillåtet eller inte i den församlingen, men jag upplever att den våldtagna var lite av ett ”problembarn” i församlingen, det var inte första gången hon råkade illa ut. Hon var berusad, hade dansat och hånglat med en man från Rumänien. Det hela var skumt, hennes vittnesmål var vagt, kanske hade hennes drink blivit drogad? Hon upplevde diffust att hans vänner vid ett tillfälle sagt: ”Nu får du ta hand om henne”. Hon hade på något sätt hamnat i en taxi med honom (några i rätten upplevde att hon föjt med godvilligt, men jag tror hon kan ha varit drogad och m e m kidnappad) och hemma hos honom blev hon kvarhållen hela natten, våldtagen upprepade gånger. Hans vittnesmål var naturligtvis att hon ”varit med på allt”. Han hade kanske slagit henne, dragit henne i håret, örfilat henne, det minns jag inte nu. Han påstod också att hon gillade bdsm och ”hårt sex”. vilket inte stämde Definitivt stryptag, fastlåsning av armar och ben, tortyren var ungefär precis som du beskriver den. Hennes minnesbilder blev till slut just koncentrerat till vissa föremål på väggen: en stor röd cirkel på en affisch med texten ”Jag älskar dig min bror”, och ett trähjärta. (Du talar om dissociation, Jonna Bornemark om ”jagupplösning”.) På morgonen hade han (precis som du skriver) varit godheten själv, serverat henne frukost, sett till att hon tryggt kommit iväg, som du skriver ungefär, ”mycket nöjd med sig själv, nästan upprymd”. Kontrasterna för kvinnan måste vara absolut slående! Förmodligen var han ganska säker på att klara sig i rätten, då ord alltid står mot ord i dessa fall (inte alla som har en kamera i väskan som Lisbeth Salander). Han var prydligt klädd och talade bra engelska.

Hon hade dokumenterat skador med foto men de var milda, mest rodnader, inte minst runt halsen, som rätten snabbt kunde bortse från eftersom de var så gamla och saknade läkarintyg. Som det också brukar vara i sådana fall: hon hade väntat flera år med att anmäla, vilket försvaret tog upp som ett minus. Med hennes bakgrund i JV är det ju förståeligt. Hon hade till slut gått till ”äldstebröderna”, talat ut och fått förlåtelse: hon hade visserligen gått på lokal, druckit för mycket, dansat och hånglat men sedan blivit våldtagen, det senare (och ”kidnappningen” förstås) talade i brödernas ögon FÖR henne (ur deras synvinkel). OCH att hon inte berättade vidare vad som hänt. Ett väldigt speciellt mål, där han förstås friades ”i brist på bevis”. Det var något jag aldrig glömmer, när hon redogjorde för vad han gjort med henne. Lika gripen som jag blir av beskrivningen i din bok. Jag lärde mig ytterligare en sak den dagen i rättssalen förutom insikten i detta speciella fall och i vår bristfälliga rättvisa när det gäller våldtäktsmål: Att många i församlingen i detta fall ändå ställde upp för henne, och faktiskt var hennes enda trygghet: två stycken av dessa vittnade i rätten, men allt för vagt för att spela någon juridisk roll, men  det var uppenbart att hon hade stöd särskilt från de yngre i församlingen. Att våga dra detta inför domstol! Vilket mod ändå! Jag hade velat skriva till henne, i överläggningen efteråt talade jag i hennes sak, men för döva öron. Jag kan då bli så upprörd att jag kokar inombords.

Mannen var välklädd, talade och uttryckte sig väl, på en sorts bruten amerikanska, och det märktes att det här inte var första gången för honom, säkert inte den sista heller. Tror han fiskar upp osäkra tjejer på det här sättet, och kan fortsätta med det tills han åker fast. Som ”Nytorgsmannen”. Tänker lite också på Leif GW Perssons böcker, som filmats som ”En pilgrims död”, där den unga polisen Eriksson ”groomas” av en äldre polisintendent (som senare också mördar Olof Palme). Börjar som ett bdsm-förhållande som snabbt går överstyr. Hans inledande replik där: ”Vet du hur många rosenblad det går åt för att göra en droppe av din parfym?” är oslagbar. Hon är ung och ny inom polisen, han högt uppsatt: för honom är det inte första gången heller, snarare ett ”modus operandi” som LGWP skulle sagt. (Jfr ”Kapten Klänning”.) Det finns ju en ambivalens hos offret också, det är både spännande, upphetsande, förbjudet, men också läskigt och skrämmande på samma gång. Till en viss gräns förstås. Det skriver du bra om. Att pröva hur långt gränsen går. Innan det övergår till enbart tortyr. Tidigare var min stora favorit Jenny Erpenbecks Kairos, nu sällar du dig till favoriterna. En stor läsupplevelse. Och de som inte är insatta i detta ”ämne” (bdsm) förstår ju, som du skriver, inte heller. En liten chock fick man när filosofen Jonna Bornemark sa i en intevju i DN till journalisten: ”Du är väl inte känslig? Jag har sysslat med bdsm när jag var yngre och tycker inte illa om det alls” (ungefär så). Tänja sina gränser mentalt (och sina smärttrösklar). Ausgezeichnet! Men klart riskfyllt.

Jag slutar där, finns mycket mer att säga. Annars kanske vi bara ”ses i din nästa roman”?

😉 från undertecknad (osjälviskt och nyfiket).

TILLÄGG:

”Hämnd” är ju en sak. De flesta av oss har ju lärt oss att inte gå över linjen, att inte döda eller ens såra någon medmänniska. Men i ”fiktionen”? När någon riktigt jävlig person i en film får sitt ”straff” även om det är döden (det är ju bara en film) så kan jag njuta. Det är ju fantasi, det är tillåtet. Men när fantasierna blir verklighet? De flesta av oss som har förnuftet i behåll vet ju ändå att inte gå över ”gränsen”. Men visst har jag också hämnats, t.ex. kvinnor som sårat mig. Kan skicka ett anonymt vy- kort med en elak text. Längre har jag inte gått. Och även då varit jättenervös för att jag ska bli avslöjad. Genom frimärket? Dras inför rätta, åka i fängelse. ”Normala människor” fungerar väl så?

I längre förhållanden mellan dominanta män/undergivna kvinnor är mannen väl ofta väldigt ”omhändertagande”. På ett väldigt egoistiskt sätt. Soldatsadisten är bara ute efter ”onenightstands” eller speciella förhållanden av S/M- karaktär. Inget ”omhändertagande”, inget ”ansvar”, inga ”krav”. Bara sexuell lust. En sorts manlig fantasi. En sorts. Som de flesta av oss aldrig kommer att realisera, tack och lov. Att jag bor vid Zinkensdamm gör ju inte saken bättre.