Mer om Göran Tunström

Göran Tunström: De heliga geograferna (1973)

Tunström (1937-2000) är en av 1900-talets främsta svenska prosaister. Han debuterade 1958 med diktsamlingen Inringning. 1962 kom prosadebuten, den finstämda Maskrosbollen. Hans språk var redan då mättat av poetiska vändningar och en fantastisk episk flykt. De heliga geograferna (1973) var en återkomst till prosan, i ett mäktigt 250 sidors statement. 1975 kom fortsättningen: Guddöttrarna. 1976 kom den självbiografiska Prästungen, som placerade honom bland de stora svenska prosaisterna. Därefter kom Ökenbrevet (om Jesus eremitliv i Sinaiöknen), den kända Juloratoriet, den av skröna och fantasteri präglade Tjuven, vidare Berömda män som varit i Sunne, böcker som placerar honom som en sorts magisk realist, en världsmedborgare med fötterna i barndomens Sunne. För mig är han en av de riktigt stora svenska författarna. Precis som Sara Lidman: en ordens magiker.

I den ovannämnda boken bildar en grupp egensinniga män sällskapet ”De heliga geograferna”, för att under andra världskriget sprida kunskaper om det globala, icke-inskränkta och tankeutvidgande. En sorts Grupp Krilon. I centrum står den försynte vänlige prästen Hans-Christian (förmodligen ett fadersporträtt) och hans 20 år yngre, nervklena hustru Paula. Hennes förlossningspsykos är storslaget (och hemskt) beskrivet, ett litterärt tour-de force. De övriga i sällskapet är Hans-Christians bror, bonden Harald, busschauffören Jacob Jacobsson, slaktaren Georg Johannesson (som inte tål att se blod) som också förestår köpingens lilla bibliotek och är den som föreslår bildandet av sällskapet (jag tänker på Sidner i Juloratoriet som är driven radio-amatör), konsul Berg, bonden Joel. En annan är pingstpastorn Walter Bengtsson, köpingens enda nazist, som inte får vara med i sällskapet, Paulas syster Marta, som också varit på sjukhus, och dennas olyckliga förälskelse Rickard Bergmark, den gamle militären och författaren Benjamin Backe-Bengtsson och hans kamrat Liljebror Svensson, som startat tuppfäktningssporten i Sunne. De är vinddrivna existenser, sådana som Tunström älskar att teckna. Meningar som ”Han blev intensivt medveten om sina egna lågskor, sockorna, som stängde in fötterna, kläderna som stängde in honom, språket.” allt medan Paula, på sina unga fötter, ”svindlar iväg”. Hans-Christian vill lära känna sin församling, de ”enskilda människorna”, de som kommer till liv i texten, i ordet. Varje dag måste han ”återerövra Gud”. ”Närhet, gemenskap. För att nå dit fordras kunskap. Kunskap gör människor bättre rustade att möta varandra.” Ett öppet sinne.

”Vi måste kämpa hårt mot okunskapen och barbariet, göra människorna tänkande” låter också som taget ur trilogin om Johannes Krilon och hans grupp i Stockholm under andra världskriget. Krilons grupp börjar jobba med ren motståndsverksamhet i Sverige och Norge. De heliga geograferna i Sunne är av mer andlig och filosofisk natur. Människan är i grunden ensam verkar Tunström mena. Det är bara i förhållandet till den Andra som man blir till. Det är en tanke som också liknar Sartres och Camus existentialism. En av medlemmarna, den gamle ungkarlen Daniel Törnfeldt, spelar fiol, men aldrig för andra människor. Sunnes geografiska sällskap är litet och obetydligt i jämförelse med Nationernas Förbund, Förenta nationerna och Europeiska Gemenskapen. Men inte mindre viktig. Dess fåtaliga medlemmar ”hasade kring i Värmland med sitt vaga budskap till de förstockade”. Pingstpastorn Walter Bengtsson ses vandra genom Sunne följd av sina hönor, som han ibland kastar kraftfoder till. Enligt Tunström emigrerade han senare till Amerika. Hans-Christian är drömmaren, Paula den ständigt oroliga och rädda. ”Lätt och svårt är mitt liv med henne” skriver Gunnar Ekelöf i diktsamlingen Nunnan i Spalato. Geograferna är filosofer fyllda av den mest egenartade fantasi. Georg Johannesson inleder Första mötet i sällskapet med ett föredrag om hopiindianerna i Nordamerika. Där konstaterar han att nyfödda indianbarn får inte bara en familj, utan tre. Paula däremot tror att hennes nyfödde son kan bota människor. Sedan drabbas hon av en mäktig amningspsykos i samband med barndopet i kyrkan. Hon känner sig periodvis som en främling inför prästen Hans-Christian som lever i sin fantasivärld. ”Jag bor i en annan värld men vi lever ju i samma” är också ett citat av Gunnar Ekelöf. Jag tror att i fortsättningsboken, Guddöttrarna, hittar Hans-Christian och Paula tillbaka till varandra efter hennes långa tid på sjukhuset.

Bonus: Tjuven av Göran Tunström

Tjuven innehåller allt vad en Tunström ska; magisk realism, poesi, humor, Värmländska och stark gestaltning. Dessutom kryddat med en osannolik historia, den om stölden av Silverbibeln samt det försvunna språket gotiska som jag inte kunde något om.

Men kanske försöker han sig på för mycket med Tjuven? En uppväxtskildring, en syskonsaga, en fattigdomsskildring, kärleken, Sunne, det akademiska Uppsala, goternas levnadsöde, Ravenna i Italien. Rörigt? Eller är det bara jag som är oengagerad i läsandet? Det är ju egentligen ingredienser som bäddar för en klassiker.

En annan sak kan vara det alltför omfattande persongalleriet. Varje karaktär en roman i sig, starka som de alltid blir när Tunström skapat dem. Men det kanske är därför jag inte rycks med Johan på det viset som författaren ville, för att jag är mätt på alla andra karaktärer?

Tjuven är en berättelse om nåd, tänker jag. Framförallt den man kan ge sig själv. Men också identitet och självbild.

Tre av fem.

(Robin Dronsfield, i Babels Bokklubb FB)