Audur Ava Ólafsdóttir: Fröken Island (2018). Underhållande, pregnant roman om den vackra och unga Hekla som 1963 kommer från landet till Reykjavik med sin skrivma-skin, föresatt att bli författare. Hon får jobb på ett café och utsätts direkt för äldre mäns närgångenhet och misogyni. Hon träffar den äldre, kontrollerande ”poeten” på stadsbiblioteket, och en pr-man som enträget försöker få henne att ställa upp i den årliga ”Fröken Island-tävlingen”, vilket ska ge henne en möjlighet att resa till USA. Träffsäkert om patriarkatets könsmaktsordning och hur den spiller över på kulturlivet på Island. Författaren är född 1958 och en av Islands mest uppmärksammade författare. Romanen är samtidigt en odyssé genom isländsk litteraturhistoria. Känns självbiografisk.
Geir Gulliksen: Bli snäll igen (2020).
Norrmannen Geir Gulliksen är en av mina favoritförfattare. Därför är hans tredje bok lite av en besvikelse. Han skriver nära autofiktionen, med manliga huvudpersoner som verkar ligga honom själv mycket nära. Hans första två böcker skildrar skilsmässor, otrohet, förälskelse, besvikelse, ur mannens perspektiv. Han skriver på ett emotionellt och känsligt sätt, på ett sätt som är ovanligt hos manliga författare. Men i den nya romanen blir han i mitt tycke nästan obehagligt ”personlig”. Huvudpersonen Henning går på ett vis över gränsen: han bryter upp från sitt andra äktenskap, förlorar sitt jobb sedan han varit för närgången mot en annan man, och börjar utforska sin sexualitet och i förlängningen – sin homosexualitet (eller kanske snarare bisexualitet). Han upptäcker att hans dotter ägnar sig åt självskadebeteende – och att hans eget beteende mot sina kvinnliga bekantskaper inte blir bättre, fast han bytt ut dom mot män. För män som försöker bejaka sina mjukare sidor är Gulliksens böcker riktiga fynd. Men jag kan inte komma ifrån att det känns som att han börjar upprepa sig i sin tredje roman. Det är dagboksanteckningar av klart värde – men det blir ingen fullödig roman.
William Heinesen: De förlorade musikanterna (1950)
Ur bokhyllan plockar jag sedan fram ett kärt exemplar, en bok av Färöarnas store författare Heinesen. På pärmen läser jag alla titlar som utkom i Forumbibliotekets klassikerserie (1944–1999), med titlar från Augustinus och Aristofanes, till John Steinbeck, Franz Kafka och Knut Hamsun. Till Heinesens nordiska bakgrund hör klassiker som Sandemose, Cora Sandel, Sigrid Undset, Henrik Ibsen och islänningen Laxness. Heinesen är liksom dessa en berättare, på den tiden den skrivna litteraturen låg nära den muntliga. I den här boken, bland hans mest kända, blir det till skrönor och sägner som ofta har havet som gemensam nämnare. Alltifrån eolsharpans byggmästare Kornelius (ett stränginstrument som fick klang från vinden, som de sjungande vinteriskalla telefontrådar PO Enquist skriver om i Kapten Nemos bibliotek), och till skeppet Albatrossen, som på slutet tar Kornelius sonson Orfeus ut på havet, med bara fiolen som sällskap. ”Skälmromanen” kallas också pikaresk-roman, efter det spanska ordet picaro (rövare, skojare, luffare). Centralt i romanen är det gamla hus i Torshavn som kallas Bastiljen, och som befolkas av utstötta, musiker, amatörfilosofer, och kufar. De ”onda” i romanen är bigotta småborgare och religiösa, glädjedödande frimicklare, som Leif Zern skriver i förordet: ”Religionen är överhetens kapprock, den ideologiska slöjan över borgarklassens krassa maktanspråk på ön.” Den symboliserar översitteri och moralism.
”De förlorade musikanterna” är en av de märkligaste böckerna i nordisk 1900-talslitteratur.
Asta Olivia Nordenhof: Pengar på fickan (2021)
Den danska författaren, född 1988, är både poet och prosaist, vilket märks i boken. Den är nr ett i en serie som ska ha som gemensamt tema katastrofen med fartyget Scandinavian Star, som var på väg med passagerare mellan Oslo och Fredrikshamn 1990, när en (anlagd) brand uppstod på båten utanför Lysekil. 159 personer omkom och en utredning fastslog senare att ett försäkringsbedrägeri av ägarna låg bakom katastrofen. I boken kommer författaren för att hyra rum på en gård på Fyn, där paret Kurt och Maggie bor. I korta tillbakablickar får vi bekanta oss med det omaka paret: Kurt som är barnhemsbarn, driver ett åkeri, och bär på aggressioner som en tryckkokare som hotar att explodera. Maggie som bär på ett eget öde, tidigt blev våldtagen och periodvis varit prostituerad. Mot slutet av boken förstår vi att de kommer att ha något att göra med Scandinavian Stars förlisning. Nordenhof har ett suveränt grepp om språket, lakoniskt, eftertänksamt, poetiskt. Hon har fått flera priser i Danmark, och 2020 Per Olov Enquists pris. Översättning av Johanne Lykke Holm.
Agnar Mykle: Sången om den röda rubinen (2016)
Den här romanen väckte stor uppståndelse i Norge när den utkom 1956. De utförliga erotiska scenerna gjorde att boken drogs inför rätta, friades, och att förlaget ändå under en lång period tvingades ta bort boken från marknaden. En liknande uppståndelse drabbade Finland 1964, när Hannu Salamas roman Midsommardansen utkom. I Sverige kan vi under 1900-talet bara jämföra dem med Agnes von Krusenstiernas böcker om Fröknarna von Pahlen.
Därför var det med intresse jag närmade mig den omtalade boken. Skulle den hålla vad den lovade? Delvis – ja. ”Denna bok ska läsas två gånger. Den har ett budskap – också.” som det står i bokens inledning. Poeten Eva Ström menar i förordet att den röda rubinen, ”är en bild, en graal, där kärleken intar främsta platsen för huvudpersonens sammantagna längtan”. Han heter Ask Burlefot och flyttar efter gymnasiet 1939 till Bergen för att studera på Handelshögskolan. Bakom sig har han redan två förhållanden med äldre kvinnor, som båda lett till graviditet. Han är en idealist och erotoman, han söker en gemenskap hos stadens socialister, samtidigt som han belägrar kvinna efter kvinna i ett ständigt sökande efter självbekräftelse. Till slut träffar han partikamraten Embla, som åtminstone i början verkar motsvara hans högt ställda ideal.
Mykles bok andas föregångare som Hamsun, Lawrence, Joyce, eller Henry Miller. Den är kritisk till religionen i Norge – för Ask är kärleken den enda religionen. På ett sätt är han före sin tid, hans erotiska skildringar är känsliga och välskrivna, även för dagens läsare. Boken är fylld av humor, min största invändning är att den är för lång, alltför omständlig, och borde ha kortats och koncentrerats. Men fortfarande väcker den intresse som en av de stora kärleksskildringarna i nordisk litteratur.
Linn Ullman: Flicka 1983 (2022, översättning Lars Andersson)
Linn Ullman drabbas 2019 av en plötslig depression. Samtidigt får hon besök av ”sin andra sida”, en låtsaskompis som hon som barn kallade Ylva-Li efter en figur hos Astrid Lindgren, men som varit frånvarande en längre tid. (Hennes pappa kallar henne ”din skugg-syster”). Med psykolog-samtal inser hon att något hon länge undertryckt kommit upp till ytan. En händelse från januari 1983 när den 16- åriga Linn mot sin mors vilja reste till Paris för att söka modelljobb hos en känd fransk modefotograf. (Han har sagt att hon kan bli ”upptäckt” vilket förmodligen är varje tonårsflickas dröm.) Efter en blöt fest med både sprit och knark förirrar hon sig på hemvägen från festen, vet inte var hon ska ta vägen (har glömt adressen till hotellet) och tar till slut sin tillflykt till fotografen (den 44-årige A), som hon också har sex med på natten. Först godvilligt, men sedan, när hon nyktrat till, allt mer motvilligt. Hon kräks när de haft samlag och vill åka hem. Han skäller och förolämpar henne, som bara är en dum och osnuten tonårsflicka. Hans kollegor, också män i övre medelåldern, manipulerar och tar sig friheter med henne, och hon vet inte hur man säger nej. (En av dem är förmodligen författaren Gabriel Matzeff, som vid tiden för romanens tillblivelse stod anklagad för pedofili och våldtäkt i Frankrike.) Hela upplevelsen av modelläventyret (som inte leder till något kontrakt) blir traumatisk, Linn går ner i vikt, slutar få mens, kan inte sova, får svimningsanfall, panikångest, kommer på kant med mamma Liv i New York, men lyckas med tiden tränga undan sin ångest, tills den alltså en dag dyker upp igen, skriande aktuell. Som en skildring av en tonårings ambivalenta tankar, svårigheter med livsfrågorna, utsatthet och känslighet, är detta en fin, och stark skildring. Kanske hade den kunnat koncentreras mer till själva Parisvistelsen? Nu växlar perspektivet från nutid till dåtid, den vuxna Linn gentemot den tonåriga, uppblandat med hennes förhållande till föräldrarna Liv Ullman och Ingmar Bergman, barndomsminnen varvas med Ullmans problem att översätta engelsk lyrik. Men det rent autofiktiva är så pass bra och intressant att det känns som ett framsteg i Ullmans litterära karriär.
(Ullman, född 1966, är gift med författaren, historikern Niels Fredrik Dahl, f. 1957. För Ullman har boken inte minst tjänat som terapi och självläkning, och det är gott nog. Och apropå ”att städa” som 15-åring, skriver Ullman att flickan som städar knappast tänker på att rummet (hemmet) ska bli vackert. ”Hon tänker på om hon – femtonåringen – är vacker.” I Frankrike kallas det ”lagligt barnarov”. Gränsen för laglig sexualitet är 15 år. Det visste förmodligen modefotografen som kallas för A. Men enligt Ullman förekommer t.o.m. en 13-åring bland fotomodellerna!)
Louise Zeuthen: Kruka: En biografi om Suzanne Brøgger (2015) Övers. Urban Andersson.
Louise Zeuthen har fått tillgång till Suzanne Brøggers dagböcker och brev, men också en del förhållningsorder som gör att hon inte kan förhålla sig helt neutral till sitt material som hon kanske skulle velat? (När boken skrevs var B i högsta grad levande och ”still going strong”.) Men det är intressant att läsa om bakgrunden till denna danska ”fria kärlekens och sexualitetens prästinna”, som i många år var högst omskriven i dansk kvällspress. Zeuthen menar att Brøgger mer eller mindre medvetet skapade en myt om sig själv, där hennes vidlyftiga sexliv kom att stå i centrum, där allt ifrån våldtäkter, gruppsex, lesbisk kärlek, och allmänt experimenterande med droger kom att stå i centrum. Kanske överskuggade det hennes stora bedrift: att vara en pionjär på emancipationens område, där kvinnor uppmuntrades att ta kontroll över sin kropp och bejaka sin sexualitet, på samma sätt som män gjort i århundraden.
Hennes bakgrund var knappast alldaglig. Hon växte upp som styvdotter till en läkare knuten till WHO i Sri Lanka och Thailand. Här kom hon redan som 16-åring att bli förförd av en betydligt äldre fransman, diplomaten Philippe Baude. Partnerbyte och gruppsex inom hans krets var självklart, här strävade man på franskt vis efter höjden av njutning, utan vilken man var en torr filisté. Man levde promiskuöst med kvinnor, även mycket unga, och kollegor, där man prövade olika typer av sex och droger. Lusten fick styra. En thailändska i gruppen var också 16. (De stod f.ö. också ekonomiskt bakom den franska mjukporrsuccén på bio, Emanuelle.) Följden blir i varje fall en lång korrespon-dens (1961- 1985) över flera decennier, som Zeuthen hämtat mycket fakta från.
Efter en karriär som uppmärksammad fotomodell och journalist med hela världen som arbetsfält, gjorde Brøgger sensation med boken Fräls oss ifrån kärleken (1973, som genast blev en bestseller och översatt till flera språk), och fortsättningen Kärlekens vägar och villovägar (1975), som sedan följdes av de i mitt tycke mindre läsvärda romanerna Crème fraiche (1978), Ja (1984), och Transparence (1993). 2017 tog hon sig för att ge ut de tre romanerna, nu omkomponerade, i volymen Koral. Romanerna utvidgar hennes egna erfarenheter av olika förhållanden, konventioner och könsroller, och inställningen till familjen, som hon dekonstruerade i Fräls oss ifrån kärleken. Brøgger satte alltid sig själv i centrum och hennes förhållande till den danska feministrörelsen var stundtals ansträngt, då hon alltid gick sin egen väg. Men hon kom trots detta att spela en stor roll för medvetna kvinnors frigörelse särskilt efter det radikala 1970-talet, som knappast förändrade könsrollerna.
Tidigt vill hon skriva ett kvinnligt manifest som Germaine Greers Den kvinnliga eunucken (1970) som proklamerade att ”Det privata är politiskt”. Hos Greer finns också föraktet för äktenskapet. SB problematiserar i sin bok Fräls oss ifrån kärleken själva ”kärleken”, maktförhållandet, kön, sexualitet. Det är den tidens ”veckotidningskärlek” hon vill riva ner. Samt att ”överleva kärnfamiljen utan att mista förståndet”. Dock kan det förefalla motsägelsefullt att hon till slut gifter sig 1985, bildar familj och får barn. Då slutar hon också skriva dagbok, och här slutar biografin. Men kanske behöver även en lejoninna någon gång slå sig till ro? Efter att först ha gått i bräschen för en diskussion om kvinnans nya roll i samhället, och samtidigt banat väg för sentida skandinaviska feminister. Ett barn av sin tid, förvisso. Hennes stora arkiv finns idag på Köpenhamns Kungliga Bibliotek.
Bokens titeln ”Kruka” är dunkel. På danska (Zeuthen kallar det ”ett typiskt danskt fenomen”) betyder det en ”affekterad, inte särskilt naturlig person”, men också ett kärl där man kan gömma undan det man inte vill prata om, och på så sätt skapa en ”ångest för det tomma rummet” som ofta vid samtal maskeras bakom blyghet och komik. På så sätt skapade Brøgger sig en mask som hon kunde gömma sig bakom gentemot omvärlden. Men en mask som hon var mycket medveten om.
Vigdis Hjorth: Om bara (2022)
Vigdis Hjorth (f. 1959) är en av Norges främsta författare med ett trettiotal romaner och barnböcker bakom sig. Romanen Arv och miljö (2016) blev omdiskuterad i Norge, då den innehåller ett incestdrama som tolkats självbiografiskt. Relationsdramat Om bara kom 2001 på norska (översättning Jens Hjälte). Det utspelar sig i början av 1990-talet, kung Olav V:s död 1991 omnämns. 33-åriga författaren Ida Heier skriver bl.a. dramatik för radio, är redaktör för en teatertidskrift, och blir galet förälskad i den 50-årige professorn i germanistik och Brecht-översättaren Arnold Busck. De är ett omaka par, hon är lång och stilig, han kort, tunnhårig och smal, men med en ovanlig utstrålning. De älskar båda teater. De är båda gifta och har barn, men dessa förekommer bara sparsamt i romanen. Förhållandet blir minst sagt turbulent. Under några år flyger de kors och tvärs över Norge och Europa, dricker mängder med alkohol, och knullar så ofta de kan, gärna flera gånger om dagen. Ida blir besatt av Arnold, som genom att hota, skrika och bryta ihop snart får henne (med)beroende av honom. Hjorth beskriver det hela med rasande, febrig prosa, snabbt och effektivt. Han ringer och kontrollerar henne, missköter sig själv, vädjar och pockar. Sex blir alltid ett sätt att lösa konflikterna. Hon försöker bryta sig fri ibland, men återvänder alltid efter ett par dagar, full av ånger. Hennes egen frihet blir allt mer kringskuren.
Deras äktenskap liknar alltmer ett ”folie à deux”. Snart kan de bara bli sams genom att dricka och ha sex. Arnold blir mer och mer en ”kuf” med alkoholproblem. Han börjar misshandla Ida i sin ilska. De experimenterar och går på porrklubb, har gruppsex, försöker ha avancerat sex. Allt för att fylla ett allt större tomrum. Och dricker mer och mer. Och reser ständigt bort, gärna till Marocko. (Det är lätt att dra associationerna till ”Kairos” eller till Annie Ernaux). Ibland bråkar de och skriker på hotellrummet så att personalen ber dem att flytta. Hon är ”överklass” säger Arnold, han är ”underdog”.
Det är en rytm i språket, poetiskt och stramt, och man läser andtrutet vidare, lite trollbunden, ibland äcklad, men oerhört fascinerad.
Ibland tänker jag på Knut Faldbakkens utlämnande Bröllopsresan, 1983, men det här är sju resor värre! Men skickligt, skickligt. Och modigt.
Rosa Liksom: Älven (2022, översättning Janina Orlova)
Rosa Liksom är en av Finlands mest kända författare. Hon är mest känd som poet, men har också skrivit prosa. Hon är konstnär och dramatiker. I Älven bygger hon på intervjuer med människor som var med i norra Finland 1944 när kriget hade vänt till de allierades fördel. Tyska soldater retirerade, ryska avancerade, även i Finland. Berättaren är en 14-årig flicka, en ”ko-piga”, som flyr från kriget tillsammans med gamla, kvinnor och barn, andra ungdomar, och deras kor. Deras fäder är antingen ute i kriget eller döda, deras mammor har tappat tron på livet. Berättarens mor, som är gravid, har lämnat gården tillfälligt med en man de kallar ”Farbror”. Hela finska Lappland är krigshärjat, och ett brokigt tåg med människor och tamdjur är nu på väg till Sverige och gränsen vid Torne älv. Det blir en ganska brutal berättelse som växlar mellan köld, hunger, fattigdom, utsatthet i finska Lappland, och något bättre förutsättningar i Sverige. Samtidigt tvingas alla finländarna genomgå avlusning, vaccinering, tvätt och skrubbning, karantän, pappers-byråkrati – de samlas i torftiga uppsamlingsläger på den svenska sidan, där väntan kan bli olidlig. Berättaren letar samtidigt efter sin mamma i Norrbotten, och vi får snabba tillbakablickar på hennes bakgrund i Finland. Berättaren har stöd av en annan kopiga från Karelen, Katri, och av en tam råtta som hon kallar Aikili.
Det är inte minst kärleken till korna som är förutsättningen för livet i finska Lappland. Alla har de sin egen personlighet: Kerttu, Sisko, Ilona, Liina, och hästen Tamara. Naturen beskrivs poetiskt, språket ligger annars nära det talade, ganska grovt och mustigt. Liksom skriver på meänkieli, tornedalsfinska. Liksoms förmåga att beskriva misären men också hoppet bland alla dessa människor som nu flyr mot Sverige är storartad. Berättarens funderingar över världsrymden, vår historia, arkeologin, sprängs in. Vi rör oss bland fattiga bönder och torpare. Ofta upprepar berättaren: hur kan Gud tillåta allt detta? Samtidigt håller kriget på att ta slut i Finland. Då måste berättaren och hennes djur återvända till förödelsen i hemlandet.
Hela berättelsen blir aktuell med flyktingströmmen från Finland, dess behandling i Sverige, återtåget över Torne älv. Det blir skrämmande aktuellt: rasismen, flyktingfrågan, grymheten, det hårda livet. Språket kryddas med finska uttryck som ”kinkrumpor”, ”getingbölla”, ”pungdjävlar”, ”puukokniv”. Berättaren blir vuxen, börjar känna lust efter män, mognar med allt ansvar. Älven är både en litterärt stor insats, och ett viktigt dokument från krigets slutskede i finska Lappland. Den är, som baksidestexten skriver, ”både tidlös och dagsaktuell”. En viktig bok och roman på samma gång.
Ulla-Lena Lundberg: Lyser och lågar (2022)
Ålands stora författarinna (f.1947) har ett långt författarskap bakom sig, ofta historiska romaner med Åland i centrum. Också den ovannämnda romanen förenar roman och historisk biografi, en svår genre som Lundberg med sin rutin och vackra fantasifulla språk (och en god portion humor) ändå går i land med. I centrum står den unga Olga Borgstedt, dotter till soldaten Valentin Nyström och hustrun Elisabet (Betty). Efter den stora branden i Vasa 1852 kallas Valentin ut i Krimkriget i tsarens armé, där han dör i koleran, utan att armén ens deltagit i någon strid. Dottern Olga (Valentin ger alla döttrarna ryska namn) går på arbetsvandring från Österbotten (Vörå) till Helsingfors, får tjänst i en snäll familj och gifter sig med lektorn Robert Borgstedt och de grundar tillsammans Finlands första folkhögskola, Finns, utanför Borgå, 1891. Robert dör i tbc men Olga tillsammans med systern Ida som är gymnastiklärare, driver skolan vidare, först med Finlandsnationalisten Uno Stadius som rektor, sedan med poeten och vänstermannen Arvid Mörne. De finska aktivisterna för självständighet publicerar 1899 det s.k. ”februari- manifestet”, och efter det ur rysk synvinkel förödmjukande kriget mot Japan 1905 får Finland ökat självstyre med den s.k. Lantdagens (riksdagens) införande 1906, då allmän och lika rösträtt för män och kvinnor genomförs. Nu börjar både socialister och borgerliga engagera sig i beväpnade ”medborgargarden”. Boken slutar med inbördeskriget på våren 1918, och man kan tänka sig att det kommer en fortsättning.
Tredje generationen i släktkrönikan är Olga och Roberts dotter Karin, som gifter sig med bonden och förvaltaren på Wärnhjelms gods i Esbo Gunnar Hellén. De överlever de ”rödas” ockupation av södra Finland genom Gunnars list och ”bondska sätt”, och trots att Gunnar periodvis går till ”skogen” och super skallen av sig, så går det bra. Boken känns ibland lite som ”feelgood”, men Lundberg duckar verkligen inte för besvärligheter som död, fattigdom, superi, och inbördeskrigets orättvisor. Hon är en styv berättare som snart vinner läsarens gehör, gärna på dialekt, men delar av boken är uppställd som enbart dialog, vilket känns (litterärt) mindre lyckat. En finsk Lars Widding, men kanske strået vassare? Hellre en Astrid Lindgren för vuxna, med sitt kluriga språk. Kvinnorna i boken är underdånigt lojala med sina makar, men utan att ge avkall på den egna personen. Det känns historiskt korrekt. Citat: ”Ingenstans, säger fru Borgstedt, lär man sig så mycket om [människan och om] sig själv som i skönlitteraturen.”
Maja Lunde: Drömmen om ett träd (2023. Lotta Eklund, översättning)
Norska Maja Lunde har slagit igenom stort internationellt med en kvartett böcker, Binas historia (2016), Blå (om havets framtid 2018), om den utrotningshotade Przewalskis häst (2021), och den ovannämnda, en dystopisk skildring av världen år 2110. På Svalbard vid Polcirkeln har ett virus, likt Covid-pandemin, utrotat alla människor utom tonåringarna Tommy och Rakel och deras tre småsyskon. Likt Barnen från Frostmofjället får vi följa deras kamp för överlevnad – och sedan även Tommys färgstarka farmor, som varit deras stora stöd, dött står barnen ensamma. Tommy och hans farmor har även (efter den stora Katastrofen) vårdat Svalbards stora berömda fröbank, där fröer från hela världen förvaras under jord. Det hela är skildrat på ett vackert och prosaiskt språk, när man vant sig vid det långsamma tempot. Men ju längre man växer in i boken, desto mer gripen blir man.
Böckerna diskuterar ingående klimatkrisen och växandets villkor, särskilt i farmors långa instruktioner till sonsonen Tommy, som hjälper henne i öns stora uppvärmda växthus (en stor del av året är Svalbard i kompakt vintermörker) och med vårdandet av fröbanken. I en parallellhandling pågår en kinesisk expedition mot Svalbard för att besöka fröbanken, som jag dock inte förstår riktigt? Men den kan ju ha presenterats i de tidigare böckerna? (Jag läser att kinesiskan Tao faktiskt förekommer i Lundes första bok Binas historia.) Parallellt ägnar sig Lunde gärna åt tidigare vetenskapliga (biologiska, zoologiska) forskare, i den här boken den ryske botanikern Nikolaj Vavrilov, som avrättades av Stalin 1943. Hennes skildring av förhållandet mellan vuxna och barn, som är viktiga i boken (L har även skrivit barn- och ungdomsböcker) är storartad. Den har kallats ”en helt egen biosfär i den nordiska litteraturen”. Närmast i svensk litteratur kommer kanske (i det betydligt mindre formatet) P.C. Jersild? ”Det är en skrämmande och gripande berättelse som kretsar kring vårt ansvar på denna planet, både som art och som individer.”
Slutet är tragiskt, inte helt lätt att förstå, men om jag försöker tolka Lunde så tycks hon mena att människan är dömd att gå under på grund av vår misshushållning med jordens resurser. Däremot kan planeten kanske överleva och i så fall kommer något nytt att växa upp i framtiden.
Karl-Ove Knausgård: Det tredje riket (2022, Staffan Söderblom, översättning)
Efter sex böcker autofiktion började Knausgård, Norges stora författarnamn idag, en ny romanserie, som verkligen fångat mitt intresse. Ovanstående bok är den tredje i serien, och här borrar Knausgård ner sig i en hel grupp människor, djuplodande och skickligt blottlägger han människor i bryderi inför svåra, moraliska beslut. Det är stort och skickligt genomfört! I denna roman t.ex. den psykiskt störda Tove, som hör schizofrena röster i huvudet, skäms för sina barn och funderar på att ta sig en älskare vid sidan om den snälle maken; läraren Gaute som misstänker att hans fru, prästen Katherine, är otrogen. Samtidigt har han en elev som har stora problem i hemmet och vägrar gå till skolan. Vidare den opportunistiske stjärnarkitekten Helge, utåt sätt fylld av självgoda floskler men inuti tvivlande på sin egen förmåga vid 50 års ålder (Knausgård är mästare på att skildra män i kris); tonåringen Line som träffar den diaboliske tidigare metallrockaren Valdemar (också mycket bra skildrat), och läkaren Jarle som ställs inför en hjärndöd patient. Ska han sluta dennes liv fast hans hjärta fortfarande fungerar? Och lägga an på hans snygga ungdomliga fru? Knausgård har en besynnerlig förmåga att gå in i olika personers medvetande, både män, kvinnor och barn. Det är mästerligt författat. Och han väjer inte för att gå in i den obehaglige begravningsentreprenören Syverts huvud, eller metallrockaren och satanisten Geir, som kanske har mördat, flått och skalperat tre andra i bandet. En kritiker kallar det ”en vidunderlig inlevelseförmåga”.
Här finns också en twist av dystopi, miljötänk och framtidsvision: Den första boken i den nya serien, Morgonstjärnan, fokuserar på en nyupptäckt stjärna på himlen som lyser så starkt att värmen på jorden plötsligt börjar stiga till det outhärdliga. Och fortsättning lär följa!
Tove Ditlevsen: Man har gjort ett barn illa (1942/1987, övers. Elsa af Trolle)
En dansk klassiker skriven i enkel, rakt-på-sak stil. Jag trodde den handlade om hur Tove for illa som barn, men Kirsten Worm i romanen har det ändå ganska bra hemma. Ditlevsens far arbetade med värmepannor, men blev arbetslös, och i romanen ligger han mest på soffan och läser romaner. Familjen växte upp fattigt på Vesterbro i Köpenhamn, och fick socialunderstöd. Kirsten fick arbeta på kontor på ett tryckeri redan från 15 års ålder. Hennes liv är trist, utan spänning, och med föräldrar som aldrig berömmer eller ger henne ett kärleksfullt ord. Hon umgås mest hemma hos väninnan Nina, där det alltid är party, med hennes snälla och undfallande mamma, eller så går de på lokal så billigt som möjligt. Beundraren Jörgen, som läser medicin, hålls på vederbörligt avstånd. Snart förstår man varför: Kirsten upptäcker en dag att en man som hon våldtogs av när hon var fyra, arbetar i samma hus som henne. Hon uppsöker honom, tvingar honom att flytta, och blir på så sätt av med en skuldbörda som hotat att kväva henne. Förhållandet till föräldrarna blir också bättre. Det är en lättläst roman, som man sympatiserar med. Den har blivit en feministisk klassiker, full av humor, men också elakt genomskådande. Den tar barnets parti, som den går i bräschen för. Någon kärlek för sina föräldrar känner hon inte, men medlidande. ”Hatet kan vi glömma. Aldrig kärleken.” slutar romanen hoppfullt.
TD (1918-1976) dog av en överdos sömnmedel, bara 58 år gammal. När hon begravdes slöt nästan 1000 personer upp för att ge henne en sista hälsning. 11 av hennes böcker var då utgivna i Sverige: dikter, romaner, noveller. I Danmark var hon också känd för att ge kvinnor råd i en frågespalt i tidningen Familie Journalen mellan 1956-1976. Hon talade öppet om sitt eget problematiska liv med giftermål (hon var gift tre gånger), barnafödslar, problem med narkotika och tabletter och depressioner. Hon hade debuterat som lyriker i den ”nyenkla” stilen 1937. Många danskar ”kände henne bättre än den de var gift med”. Hennes medkänsla var stor, men det har också visat sig att hon ibland valde att inte ta strid för de fattiga som stod henne närmast. Varför har aldrig blivit klarlagt, men kan bero på hennes missbruksproblematik.
Asta Olivia Nordenhof: Djävulsboken (2024, övers. Johanne Lykke Holm)
Den andra delen i den danska författarens svit om fartygsolyckan Scandinavian star (se tidigare recension). En prosalyrisk, ganska tunn bok som inte sätter allt för stora spår i mig. Berättaren är prostituerad och temat är ”kan man älska under kapitalismen”, när allt mäts i pengar och allt går att köpas för pengar. I branden på båten Scandinavian star handlar allt om pengar, och jag förmodar att romanerna skildrar personer som på något sätt har att göra med branden, där ett stort antal människor dog, och ägarna var ute efter att få ut försäkringspengar. Hur påverkar det människorna? Går det att leva i en tid som är så genom-kapitalistisk som vår? Huvudpersonen gör åtminstone allt för att som prostituerad tjäna pengarna, för sådant är livet under kapitalismen, om man vill vara krass. En av båtens ägare bor i London och ”köper” huvudpersonen som ”sällskapsdam” men utnyttjar henne aldrig sexuellt. Går det att älska utan förbehåll i ett kapitalistiskt samhälle? Att välja en ”hora” som berättare passar då: hon säljer sin kropp för pengar, och tjänar i bästa fall också på affären. Men är DET kärlek? I London bor huvudpersonen hos en man som hon har ett förhållande med, innan dess hos en rik man i Milano som skänker henne en kassakista full med pengar. Hon kallar sig ”Dafne” och mannen i Milano för ”T”. På bordellen i London har hon bara en kamrat, kollegan Anastasia. Dafne har hårdnat i kärleksbranschen och blivit en affärskvinna som bara ser till sitt. Samtidigt är hon den djävul ”som påminner dig [kunden] om att bakom ditt ansikte så finns det ett annat ansikte, och också det är övergivet och ensamt.” På slutet sitter Dafne på mentalsjukhuset och förbannar alla de som skickat henne dit: föräldrarna, de sociala myndigheterna, välfärdssamhället, patriarkatet, alla män hon tillfredsställt. ”Jag som hungrar så förfärligt efter kärlek att jag är villig att göra vad som helst för den.”
Sofi Oksanen: Baby Jane (2005/2009. Översättning Janina Orlov)
En av Finlands mest kända författare, fick flera priser för debutboken Stalins kossor, om moderns uppväxt och flykt från Estland på 1940-talet. Den här boken är en härligt anarkistisk bok om lesbiska och homosexuella i Helsingfors runt millennieskiftet 2000. Det blev då mer och mer accepterat, åtminstone i huvudstaden. Till musik av Madonna, Courtney Love, Marianne Faithful, skriver berättaren om Piki ”stans coolaste flata” som är känd i hela Helsingfors Queer-värld, när berättaren i 20-årsåldern träffar den 10 år äldre Päivi (Piki). De tar båda tunga antidepressiva, sover på dagarna och super på nätterna, på nattöppna krogar. När pengarna tar slut startar de ett företag som sysslar med telefonsex och säljer använda trosor (sina egna) och andra sexiga använda underkläder till intresserade män. Berättaren försöker få rätsida på sitt liv och träffar den ordentlige Joonatan, men längtar efter Piki hela tiden. Det slutar med att denna tar sitt liv, på ett väldigt ordnat sätt, precis som hon levat – i ett ordnat kaos. Det är en galghumoristisk bok, sällsynt läsvärd. Dialogen är på pricken.
Med Utrensning (2008) slog Oksanen igenom som en författare av världsklass.
Iida Rauma: Förstörelse (2022, övers. Janina Orlov)
En mycket stark bok om våld och mobbning i en musikskolklass i Åbo ca 2000. 20 år senare träffar huvudpersonen A. en av förövarna, Ira. Hon ställer henne mot väggen under en natts våldsamma diskussioner. Märkbart är att också klassens huvudlärare, Anna-Maija, väljer att inte se medan rektorn inte bryr sig. Mobbningen urartar i våld som blir allt mer livshotande. I boken tar IR också upp de franska teorierna om ”hysteriska kvinnor” från slutet av 1800-talet, samt Åbos blodiga historia under Vasakungarna, feodalismen, inbördeskrig och världskrig. IR:s teknik är att aldrig skriva i första person utan i ”du-form”, eller tredje person: ”A. sa”, påminnande om Tabuccis Påstår Pereira. Ett sätt att distansera sig, en sorts ”verfremdung”. Det är Raumas fjärde roman, hon är mycket annorlunda, också till utseendet, intresserad av pornografi, ”queer”, vilket ökar våldet i mobbningen på skolan. En mycket bra bok.
Iben Mondrup: Tabita (2020, övers. Helena Hansson)
Den danska författaren, född i Köpenhamn men växte upp på Grönland. Boken har sin styrka i miljöbeskrivningen men gränsar i övrigt till chic litt-genren, med en överdriven lutning åt det melodramatiska. Det danska paret Eva och Berthel har återvänt till Grönland och bosatt sig i byn Upernavik där Berthel driver handelsboden. Han har anställt den 25-åriga Abelone som hjälp, det kommer att visa sig att han också ligger med henne och att hennes lille son Vitus är Berthels. Tabita är Abelones 7-åriga dotter, och hon är mycket kavat och vetgirig. Men Eva har tråkigt och går in i sig själv och det slutar med att hon lämnar Berthel, som istället tar med Tabita till Köpenhamn och börjar ligga med henne också, när hon fyllt 15. En dyster och sorglig historia om Danmarks förhållande till Grönland, som inte bara är kolonialt på ett politiskt plan utan också på det personliga. Berthel och Eva har inga barn och adopterar därför Vitus och Tabita, som Abelone godvilligt lämnar ifrån sig när paret lämnar Grönland för att resa till Köpenhamn. Men för Eva blir det ingen förbättring och Vitus saknar sin mamma och återvänder snart till Grönland. Det slutar inte lyckligt för någon. En jobbig bok att läsa, på många plan. (En rent symbolisk handling är när Berthel tar hem en liten isbjörnsunge till barnen, vilket slutar illa. Det hela blir både övertydligt och lite sentimentalt. Det hela utspelar sig på 1960-talet. I Danmark blir det t o m lite skräckhistoria, när Tabitas docka antar mänsklig gestalt och börjar ge henne order. När Tabita börjar skolka från skolan, där hon kallas ”eskimån” och blir kär i Alfred, får Berthel jobba hårt för att vinna sin älskling tillbaka.)
Merja Mäki: Jag ger mina tårar (2024, översättning Mattias Huss)
En välskriven, spännande bok, om åren under andra världskriget när gränsen mellan Finland och Sovjetunionen ändrades flera gånger. Invånarna i Karelen, där författaren är född, fick uppleva att ena dagen tillhöra S-U, och den andra dagen Finland. Efter det (för S-U) misslyckade vinterkriget 1939 gick Finland till offensiv och trängde ända fram till Petrozavodsk (Äänislinna) vid Onega-sjön. Några år senare anföll S-U igen och drev Finland tillbaka över gränsen, och de karelsk/finsktalande invånarna i Östkarelen följde med för att bli flyktingar i Finland.
I centrum står Larja (Laura) Ruvio, som utbildat sig till lärare i Petrozavodsk och i Finland, och därför ses med misstänksamhet i byn Suurmäki, som före vinterkriget låg på den sovjetiska sidan av Öst- Karelen. De som kommer från väst (Finland) kallas sedan gammalt ”ruotsi” (”svenskar”). (Hennes mormor har lärt henne det karelska sättet att sjunga ”gråtkväden” vid begravningar.) Hon är förlovad med rysskarelaren Misa (Mischa) som inkallats i kriget, och efter Finlands annektering av Östkarelen blivit ”skogsjägare” (motståndsman). I hans frånvaro förälskar hon sig i den finske karelaren Tuomas, som är brevbärare och chaufför. Han är en ädel man, och även Misa visar sig vara allt för ridderlig, något som (med bokens omslagsbild) ger boken en liten touche av chic-lit. T o m när Merja blir gravid med Tuomas, och hennes syster Pola med en finsk soldat. Men författaren lyckas balansera mellan det banala och fördjupande, vardagliga och tragiska, som i byskolan där Larja får försöka jämka och trösta skolbarnen inför den stränge överläraren Ailio, som ser som sin uppgift att banka in det finska i den majoritet skolbarn som har ryska som huvudspråk. Konflikten mellan det finska, karelska, och sovjetiska blir klart och tydligt, lärorikt och intressant. Man slukar boken som är en fortsättning på författarens debutroman Innan fåglarna vänder åter.
Maria Kjos Vonn: Heroin chic (2020, övers. Ninni Holmqvist)
En I Norge uppmärksammad autofiktiv roman om Elise, som kommer från ett välartat hem i Oslo, som enda barn. Duktig på att sjunga, med flera framträdanden vid t.ex. begravningar och i körsammanhang. Ändå halkar hon in på narkotikamarknaden, särskilt sedan hon gängat sig med popmusikern Philip. Med honom kan hon släppa loss från sitt kontrollerade liv som dittills handlat mycket om ätstörningar: knulla, droga ner sig med kokain, tabletter, heroin. Till saken hör även att hon förförts tidigt av pedofilen Joakim, som är hennes sånglärare. ”Att vara så vacker som du kan vara en börda” säger hennes okänsliga mor. Kan passera som ungdomsbok, om hur man kommer ur narkotikaberoendet, utan någon vidare hjälp av föräldrar. Välskriven.
Kari Hotakainen: Löpgravsvägen (Översättning Camilla Frostell, 2002)
Historien upprepar sig, först som tragedi, sedan som fars. Det är ett citat som tillskrivs Karl Marx och som jag aldrig riktigt förstått. På den här boken, som jag hittade i bokhandeln när jag skulle ta färjan till Helsingfors en gång, passar det dock in. Det man länge tror är en komisk skildring av finsk mentalitet, tar efter ett tag krumsprång mot både krim-roman och tragedi. Ibland i en säregen finsk blandning.
I Finland finns en tradition av grovkornig komik som gränsar till det surrealistiska. Jag minns den finstämda Harens år, mest känd i filmversionen 1977, av den i Finland omåttligt populäre Arto Paasilinna, som också skrev Kollektivt självmord (1990) om en grupp livströtta självmordskandidater som beger sig på en bussresa till Sydeuropa för att finna den idealiska platsen. Eller Veikko Huovinens sanslösa Fårätarna, om två män som brukar åka till norra Finland för att tjuvskjuta får och äta upp dom. Jag tänker på den betydligt mindre våldsamme Leif Panduro, en dansk tandläkare som på 1970-talet skrev en rad humoristiska böcker med typiskt dansk gemyt, bakgrund och charm, som jag sträckläste med stort intresse. Idag kan jag bara påminna mig Jonas Jonassons Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, eller Fredrik Backmans En man som heter Ove i samma burleska humor-genre. Eller Bo Balderssons 70-tals-deckare om ”statsministern”.
Ett ”frontmannahus” är också något typiskt finskt. De byggdes enligt speciella standardiserade ritningar efter andra världskriget i Finland, och gavs åt tidigare soldater i kriget, s.k. ”frontmän”. De kan jämföras med svenska Egna-hem som byggdes från 1920-talet och framåt med frikostiga statliga lån, antingen som småhus i städerna, eller som hus på landet, så kallade ”Per Albin-torp”. Bokens Matti Hirvonen har satsat allt på sin familj, tycker han själv, och under en period av arbetslöshet sköter han all marktjänst med att passa lilla dottern Sivi, fixa matlagning, städning och tvätt, medan hustrun Helena jobbar på fabrik. Efter en dispyt med alkohol som urartar i misshandel lämnar Helena och dottern Matti, och han intalar då sig själv att enda möjligheten att beveka Helena och få henne och dottern tillbaka är att bli nykter och fixa henne ett litet eget hus. De har bara bott i lägenhet, och Helena är, till skillnad från Matti, en riktig materialist och husälskare. Året är 1997 och Finland har just vunnit VM i ishockey.
När Matti städat upp efter slagsmålet ger han sig ut för att cykla, och hamnar i ett litet villaområde där han får se ett litet frontmannahus på Löpgravsvägen. Det huset MÅSTE han bara ha! Han känner sig ju själv som en riktig kvinnornas frontman, utan att kalla sig feminist, och inte minst i sitt äktenskap med den krävande Helena. Huset bebos av ett äldre par som också varit med i kriget, och Matti börjar en noga uträknad tjatkampanj för att övertyga dels mäklaren Kesämaa och dels det gamla paret om att HAN är den rätte köparen. Han tar en rad småjobb både natt och dag (bland annat som massör vilket för till komiska förvecklingar) för att få ihop hand-penningen till ett banklån. Mer ska här inte avslöjas. Men det är galet nog.
Det är stundtals småroligt, och säger kanske något om den finska mentaliteten, som jag tror skiljer sig ganska mycket från den svenska? Överraskande slut, men kanske lite ”daterat” dock, som humor ju kan bli?
Tillägg om några ytterligare norska författare: Roy Jacobsen, De ovärdiga, Vigdis Hjorth, Lärarinnan, Jan Kjaerstad, Förföraren, Nina Lykke, Vi är inte här för att ha roligt, Ingvild H. Rishöi, Vinternoveller, Kaj Skagen, Broarna brinner, Dag Solstad, En norsk man. Här vill jag särskilt rekommendera Nina Lykke, i en bok om den misslyckade författaren Knut, som är bitter på alla unga kvinnliga feministiska författare, som säljer bättre än han. På bokda-garna i Lillehammer utspelas en dråplig komedi där Knut utsätts för både spott och spe, men också tar en liten hämnd. En oerhört rolig bok! Ingvild H. Rishöi skriver fantastiska, pregnanta noveller, i en stil som påminner om den irländska mästarinnan Clare Keegan. Dag Solstads En norsk man, är en 1980-talsklassiker, en både påfrestande och spännande roman om en lärare som påminner mycket om Solstad själv. Samtidigt en norsk dokumentärroman om hans liv som sportjournalist, fabriksarbetare, politiskt aktiv Hans lite cyniska syn på livet runt Oslo och Lillehammer blir i längden en smula påfrestande, men för den som dyker ner i norsk 1900-tals-litteratur är Solstad ändå ett måste
Per Petterson: Ut och stjäla hästar (2003/2005, övers. Jan Verner-Carlsson)
En i Norge prisbelönt författare, en ”landsbygdsförfattare”, betydligt vanligare i Norge än i Sverige. Huvudpersonen Trond bor ödsligt i ett hus han ska renovera. Han har en granne som han snart märker att han känt som ung, Lars. 1948, när Trond var 15, bodde han på landsbygden med sin far, i ett sommarhus. Fadern hade ett förhållande med Lars mamma, en vacker yngre kvinna, som även Trond var förälskad i. En tragedi hade varit: Lars hade lekt med faderns laddade gevär och vådaskjutit sin tvillingbror. Hans storebror, som skulle vaktat de små bröderna, tog på sig olyckan och gick till sjöss. 50 år senare träffas Trond och Lars igen. Trond får även besök av sin vuxna dotter. Det hela är fint och känsligt återberättat. De ägnar sommaren (1948) åt att flotta timmer, ett grannlaga arbete som kräver stor kunskap och tålamod, och är farofyllt. På nätterna smyger Trond och Lars (och Lars storebror Jon) ut för att ”stjäla hästar”. De har läst indianer och cowboys-böcker, och fantiserar om att dom ska stjäla storbonden Barkalds vackra hästar, som går i en hage. De lyckas också rida några av hästarna. Senare tar Tronds far med honom på en ritt på två av hästarna, något som slutar med en ny olycka! Man fiskar, man hjälper storbonden med slåttern. En fin historia, väl berättad. Hamsun, men utan dennes ”karlakarl”-tendenser! Lite Mattias Timander. Bekantskapen med Lars gör att det förflutna stiger upp för Trond, som att det blir ännu verkligare. Tronds liv har passerat zenit, han lever i utförsbacke som pensionär. Hans första fru bedrog honom. Grannen Franz (1948) berättar minnen från kriget med flyktingströmmen till Sverige. Han förstår att många var inblandade, hans far, Lars mor, storbonden Barkald, och att stugorna de bor i varit sambandscentral under kriget, med närheten till Sverige. De dödar en tysk motorcykelordonnans, så att det ser ut som en olycka. Det är litteratur om män, med få kvinnor indragna. ”Det luktade stekt fläsk och kaffe från platsen, och det luktade rök, och timmer och ljung och solvarma stenar och en alldeles speciell doft jag inte hade känt någon annan stans än vid den här älven; och om jag reste härifrån och inte återvände, skulle jag aldrig mer få känna den.” Om Trond och förhållandet till hans far. På slutet går de till Wärmlandsbanken i Karlstad för att ta ut pengar som fadern satte in, som Tronds mor skulle ha. Det visar sig bara vara några hundra kronor. För pengarna går de på konditori och köper lite kläder, för de svenska pengarna får inte föras in i Norge!
Marie Aubert: Jag är inte sådan här egentligen (2022, övers. Cilla Naumann)
En mycket vardaglig roman om en familj, där dottern Linnea ska konfirmeras, i det fortfarande ganska religiösa Norge, en viktig dag för en 15-åring, som då blir ”vuxen”. (Kanske var det så förr, men idag, nja?) Pappan Bård är i färd att skilja sig från Ellen efter att ha träffat den unga Kaia. Hans syster Hanne är lesbisk men har haft en konflikt med sambon Julia. Hon har dåliga minnen från hemstaden, där hon mobbades kraftigt för sin övervikt, som hon kämpat med i många år. Detta gör boken lite viktigare, och den hade nog kunnat passera som ungdomsbok. Annars lite ordinär. Slutar oförlöst. Namnet fransk-klingande. Obegriplig titel. Påminner lite om Vigdis Hjorths självbiografiska Femton år, som jag fann ganska tråkig.
Sebastian Johans: Svanhopp, roman om död far (2025)
Finlandssvensk författare från Åland, som skriver om känslorna inför sin far, en kraftigt överviktig skribent, från början journalist och kulturskribent, som brände sitt ljus i båda ändar och dog bara 50 år 1994. Sonen var 16. Bilden är ändå klar: när fadern med sin väldiga kroppshydda klättrade upp i hopptornet i simhallen så blev han plötsligt vig som en idrottsman, och presterade ett perfekt simhopp! Men jag får inget grepp på varken författaren eller hans far, bara kaleidoskopiska reminisenser. Det är skrivet i en otymplig form, där författarens besök hos psykologen Greger och terapisamtal sprängs in, på ett inte särskilt konstfullt sätt. Fadern led av sin fetma och försökte dämpa den med framför allt tabletter och alkohol. Deras sista kontakt var en vägran från fadern att köpa ut från Alko, överraskande eftersom han alltid gjort det tidigare. Han var en ständig påminnelse om skam för den unge Sebastian. Ändå fanns den känslor mellan dem. Sebastian leker med dockor med kompisen Josefin. Han försöker förstå sin far. Men det berör inte särskilt. Han kallar honom en ”anti-förebild” (ungefär som min egen far). Han skriver ofta i andra (Du) eller tredje person (han) vilket också bidrar till avståndet till romanpersonerna. Skammen och självhatet. Medberoendet? Resor över till Sverige där fadern säljer kött i Roslagen med viss avans. Hans jobb inom vården på slutet, hans dikter och misslyckade manuskript. Faderns ”kompromisslöshet”. På slutet rökte han mentolcigaretter och sköljde munnen med Vademecum och använde Old Spice herrparfym.
50 år i ordets och bokens tjänst 