Boktips från Kina, Japan, Vietnam

Kim Thúy: em (2021)

Författarinnan är född i Sydvietnam, upplevde kriget och lämnade landet som båtflykting 1978. Idag bor hon i Montreal och skriver på franska. ”Em” betecknar på vietnamesiska ”den yngre” i en familj eller i ett äktenskap, men Thúy ser det hellre som synonymt med ”aime” (älskar på franska). Hennes böcker är märkliga sammansmält-ningar av dokumentärt och personligt material, stöpt i en lättläst skönlitterär form. På 157 glesa sidor rör hon sig från Vietnams gummiplantager, den franska kolonialmakten, delningen mellan Nord och Syd, och det förödande ”amerikanska kriget”, som det kallas i Vietnam. Hon kan känna sympati både för tonåriga vietnamesiska pojkar och unga amerikanska soldater, som tvingats ut i kriget för att döda. Det pacifistiska budskapet ljuder genom boken som ett dovt klingande grundackord. Boken är dessutom oerhört vackert inbunden, med bidrag av konstnären Louis Boudreault. Boken illustrerar min tro att en tunn skönlitterär bok kan säga lika mycket om en specifik händelse som många sidor facktext. Eller som författaren skriver: ”Kärleken är som döden, den behöver inte knacka två gånger för att göra sig hörd.”

Hiro Arikawa: En katts resedagbok (2015)

Längre berättelser (ej bilderböcker) om talande djur var populära i min barndom, alltifrån Pelle Svanslös, Tuff och tuss på vift, Det susar i säven, vildmarksberättelser om björnar, rävar och vargar i Jack Londons och Kiplings anda, som Skriet från vildmarken eller Djungelboken; och fram till new age-böcker som Jonathan Livingstone Seagull och kaninerna i Watership Down, eller en politisk klassiker som Orwells Djurfarmen.

Hiro Arikawa är japansk författare, född 1972. Här berättar hon ur katten Nanas (som är en hankatt trots namnet) perspektiv om en resa han gör med sin ägare Satoru för att träffa några av dennes gamla vänner från förr. Den ömsinta och humoristiska berättelsen ger mig klara vibrationer av den mer berömde Haruki Murakami. Kan nog läsas redan i högstadiet, ganska stor text med spatiös typografi. Slutet är en total överraskning och boken kan absolut rekommenderas.

Ocean Vuong: En stund är vi vackra på jorden (2020)

Den vietnamesiske författaren (f.1988) var döpt till Vinh Quoc Vuong. Han kom som 2-åring med sin mor och mormor från Saigon (Ho Chi Minh City) till Amerika i samband med kriget i Vietnam. Det är en sorglig historia, berättad på ett vackert språk. Modern var analfabet och arbetade 25 år i en nagelsalong som många vietnamesiska kvinnor, i Hartford, Virginia. Vuong kunde gå på college och debuterade som poet 2010. Han har fått en rad priser i USA, och det här är hans första roman (översättning: Andreas Lundberg). På ett härligt, gripande, och poetiskt språk berättar han sin trista historia om flykten från Vietnam, moderns förhållande med en man som misshandlade henne, hennes liv som prostituerad i Vietnam och posttraumatiska problem, mormoderns schizofreni, det hetsiga knarkfyllda förhållandet med en annan ung man när Vuong arbetade som papperslös på en tobaksplantage i Virginia (som beskrivs oerhört vackert). Det hela är formulerat som ett brev till hans mor och som en upprättelse för henne, som slet för deras försörjning, och för sonen som kallas ”Little dog”. Kanske en kommande nobelpristagare?

Can Xue: Kärlek i det nya årtusendet (2022)

Can Xue (pseudonym för Deng Xiaohua) fyller i år (2025) 72, och är en av Kinas mest renommerade författare. Hennes nya roman kan påminna om nobelpristagaren Mo Yan, den utspelas bland enkla människor på landsbygden, men har ett tydligt feministiskt perspektiv. Huvudpersoner är tre unga kvinnor, Niu Cuilan, Fröken Si, och Long Sixian (”Fröken Plommonblom”). De har alla jobbat på den närliggande textilfabriken men önskat sig därifrån, och med hjälp av den 50-årige ”Farbror Wei” får de jobb som prostituerade (något som i Kina uppenbarligen inte ses som nedvärderande) på ett spahotell i närheten. Här träffar de den lismande antikvitetshandlaren Herr You, den gamle snälle ”Farbror Gu”, och den försupne cementhandlaren ”Gamle Yong” som förälskar sig i Fröken Plommonblom och bor i en grotta vid Bröllopspaviljongen, som flickorna kallar för ”romantisk”. Farbror Weis hustru ”Lilla Yuan” är en f.d. lärare som jobbar som administratör, reser mycket i jobbet och älskar doktor Liu. Själv jobbar Farbror Wei på en tvålfabrik men har flera andra jobb vid sidan av: revisor, skräddare, försäljare av bastmattor och sesamkakor. De bor i kvarteret Kamelian och går ofta och lyssnar på den vackra ”Kameliadamen” när hon sjunger. Andra personer i romanen har namn som Vinthunden, Flygsand och Silverpilen. De unga kvinnorna blir ofta älskarinnor åt de äldre männen, ibland av kärlek, ibland bara för att bli försörjda. (Åldersskillnaden ses uppenbarligen inte som ett problem, i Kina finns också en respekt för äldre som inte finns i Sverige.) Farbror Wei hamnar i fängelse efter sina kontakter med opiumhandlare, och hans älskarinna Fröken Si blir nästan ihjälslagen. Ibland blir förvecklingarna i den över 400 sidor långa romanen lite väl snåriga och trassliga, men Can Xue är en fascinerande berättare, och läsaren kan inte annat än häpna över alla människoöden hon tecknar, där människor i den enorma massan av kineser blir till filosofiska och spännande individer av kött och blod. Anna Gustavsson Chen är efter Göran Malmqvist den mest kända översättaren av kinesisk litteratur, och har gjort ett imponerande arbete med romanen. Jag kommer att tänka på den jämngamle författaren och filmaren Dai Sijie (”Balzac och den lilla skrädderskan”), och Zhang Yimous underbara film ”Att leva”. Eller snarare: ”Att överleva”.

P.A. Toer: Människornas jord, Ett barn av alla folk, Fotspår, Glashuset (2003-2010)

Pramoedya Ananta Toer (1925-2006) var Indonesiens mest kände författare. Hans mest kända verk är den ovannämnda kvartetten, som jag köpte billigt från mitt biblioteks hylla med utrangerade böcker. Författaren var från början journalist och skrev både på holländska, engelska och det inhemska språket Bahasa. Han fängslades redan 1945 för sin kritik av den holländska kolonialismen i Indonesien, men efter Sukarnos maktövertagande kunde han verka som skribent, och resa både till Sovjetunionen och Kina. Efter militärkuppen 1965 sattes han i fängelse på ön Buru utanför Java, där han komponerade de fyra romanerna kända som Burukvartetten. I fängelset förbjöds han använda penna och papper, så romanerna berättades muntligt för medfångar, och kunde sedan publiceras utomlands på 1980-talet, och senare på Internet. I Sverige publicerades de av förlaget Leopard, i översättning från holländska av Per Holmer. Stilen är speciell och påminner om dokumentära romaner av John dos Passos eller P.O. Enquist, där fiktion blandas med hågkomster och fakta. De skildrar huvudpersonen Minkes uppväxt i det koloniala Indonesien, hans kärlek till holländskan Annelies, hans vänskap till hennes indonesiska styvmor som kallas ”Mama”, och deras kamp för att rädda Annelies från hennes brutala holländska far.

Handlingen i böckerna förs fram till 1970-talet. 1979 kunde han lämna fängelseön Buru, men satt i en mildare ”husarrest” fram till 1992, då han tilläts bosätta sig på västra Java i en egen villa. Han fick nu återskapa flera av sina tidiga romaner som försvunnit när hans bibliotek brändes av Suharto-diktaturen vid militärkuppen 1965. Med USA:s stöd mördades då vad man tror en halv miljon indonesier, anklagade för ”Kina-kommunistiska sympatier”. När Toer avled 2006 var han flera gånger föreslagen som kandidat till Nobelpriset i litteratur. Som ett anti-kolonialistiskt manifest är böckerna erkända, och diskussionerna om religion, historia och politiskt medvetande är aktuella än idag. Toer talar för både förnyelsen av Japan och Kina, liksom erfarenheterna från forna kolonier som Indonesien, Malaysia och Filippinerna.

Hiromi Kawakami: Senseis portfölj (2021, översättning Lars Vargö)

En underbar liten berättelse om en lite udda kvinna, Tsukiko, som arbetar på kontor, 37 år, och på baren hon ofta äter en dag träffar sin gamle lärare från gymnasiet, Herr Matsumoto, som hon respektfullt kallar ”sensei” (ungefär ”maestro”). De börjar träffas allt mer, han är änkeman, hon har alltid varit ensam. Han är 30 år äldre än henne, men deras vänskap blir allt varmare, och övergår efter en två års ”inkörsperiod” till ett sexuellt förhållande, innan Sensei dör, och Tsukiko får ärva hans portfölj, utan vilken han aldrig gick ut. De träffas boken igenom, dricker mängder med det svaga risbrännvinet sake, reser på spa, plockar svamp, spelar flipper och dataspel, äter sig igenom hela det japanska köket. Hon blir allt mer förtjust i den gamle, alltid lika korrekt klädde, ”Sensei”, som var hennes lärare i japanska. Periodvis försöker hon glömma honom, utan att lyckas. Han har humor och stor kunskap, skriver poesi och lever enligt regelbundna vanor. Hon känner sig vid nästan 40 år fortfarande barnslig och omogen och har aldrig upplevt en stor passion. Det är en härlig liten berättelse, från förlaget Tranan, där man också lär sig mycket om japaners egenheter och sätt att vara. Kawakami född 1958, är en mycket populär författare i Japan och boken har både filmats och blivit mangaserie.

Nguyen Phan Que Mai: När bergen sjunger (övers. från engelska upplagan: Annika Sundberg)

Spännande bok om Vietnams moderna historia med alla krig, från fransmännen efter 2 vk, amerikanerna, Syd mot Nord, och till föreningen 1976. Centrerat kring flickan Hyong Thran, och hennes mormor Dieu Lan, som är berättare. Om farbröder och morbröder som dör i kriget, om kvinnornas liv ”bakom fronten”. De ständiga krigen och oroligheterna när de gamla kolonialväldena faller. Pendlar mellan år kring 1970-talet, då flickan går i skolan, deras liv boende i en grotta, mormors arbete som lärare, flickans tröst genom bokläsning, modern som arbetar som läkare bland krigsoffer men blir mentalt skadad av arbetet, mormors arbete med handel som ger henne många fiender där hon kallas ”kapitalist”, Mormoderns egen barndom på 1930-talet. Hennes föräldrar som var bönder i Nord-vietnam. Den japanska invasionen under 2 vk. Alla grymheter. Hennes lärare. Vördandet av förfäderna. Hennes syskon varav de flesta avled i krigen. Den stora svälten efter 1945. Hur de reser till Hanoi utan ett öre på fickan. Mamman som blir våldtagen av japanska soldater. Ett stort läsäventyr.

Yan Lianke: Tre bröder (2009, övers. Anna Gustafsson Chen)

I den tidigare rec. boken Kvinnor skrev Lianke om sin mor, sina systrar och andra kvinnor som påverkat honom. Här skriver han om sin far och sina två bröder. Påfallande är hur han hela livet haft dåligt samvete för att han lämnade byn i Henan för att joina det militära. Där blev han snart upptäckt som skribent och började skriva populära historiska romaner i marxistisk anda. På senare år har han blivit känd som en stark kritiker av den kinesiska ”kapitalismen” och skriver här istället om den gamla bygemenskapen och det hårda livet på landet. Lättläst även om jag saknar lite mer dramatisk udd. En möjlig nobelpristagare 2025?

Kawakami, Mieko: Alla nattens älskare (2024, övers. Vibeke Emond)

En fin japansk roman, av författaren till Bröst och ägg, som tog upp nedfrysta ägg, sperma- donationer, och graviditet. Även denna roman är lite för pratsam och okoncentrerad, författaren är en känd bloggare, men ger ändå en fin inblick i japanska kvinnors liv. Kawakami är född 1976 i Osaka, har sjungit i popband och är en känd bloggare i kvinnofrågor i Japan. Jag förväxlar henne med hennes namne Hiromi Kawakami (f. 1958), inte minst för likheter med dennas fina roman Senseis portfölj. Där förälskade sig en 35-årig blyg kontorist, Tsukiko, i sin gamle 60-årige lärare från gymnasiet, och inleder ett förhållande som slutar med att denne dör och testamenterar sin gamla luggslitna portfölj till sin unga älskarinna. I den ovannämnda romanen är det 34 år gamla Fuyuko som arbetar hemma med att läsa och rätta korrektur åt bokförlag. Hon är ensam och umgås bara med några få flickvänner. Hon blev som gymnasist våldtagen av en klasskamrat och har sedan dess aldrig haft sex. Hon är väldigt blyg, något som hon bearbetar med att dricka för mycket alkohol på kvällarna. På ett studieförbund där hon tänker studera en kurs om ”Tragedins historia” går det illa, hon blir berusad med katastrofala följder, och bestulen på sin handväska. Då får hon hjälp av en gammal fysiklärare (också han mycket ensam vilket verkar vara en folksjukdom i Japan) som hon kallar Mitsutsuka-san (Herr M.) som också lånar henne pengar så att hon kan ta sig hem från skolan.  Det blir att de träffas, umgås per telefon, och snart uppstår en stark relation som utmynnar i förälskelse. Slutet är lite tragiskt och känns inte alldeles logiskt. Men den hämmade Fuyukos känsloliv är fint beskrivet, hon har en betydligt mer framfusig kollega, Hijiri, som lånar henne både tuffare kläder och riktigt smink, föreslår olika frisyrer men också har en förmåga att dominera den försagda Fuyuko, som värnar hårt om sin privata sfär. Fuyuko är frilans men får så mycket jobb att hon ibland arbetar både dagar och kvällar med sina manus. Handlingen förs framåt med mycket dialog, där artighet och vördnad för äldre spelar en stor roll. Fuyuko har en egenhet, hon går ut på natten och promenerar när hon inte kan sova, och när hon ska fira sin födelsedag med Mitsutsuka-san med en sådan nattlig promenad vill hon äntligen förklara honom sin kärlek. Det hela är mycket japanskt. Anslaget är också feministiskt, som när Hijiri utbrister: ”Ishikawa-san, du är väl inte feminist nu i vår tid? Det är inte inne längre med kämpande kvinnor och starka kvinnor!” Kvinnors förtryck av andra kvinnor diskuteras. Ensamma kvinnor i karriären som inte kan förena den med äktenskap (där kvinnan förväntas vara hemma och ta hand om barn) i ett utpräglat auktoritetsbundet manssamhälle. Den flora av själv-hjälpsböcker som kvinnor påprackas i Japan kommenteras ironiskt. (Att det föds så få barn i Japan idag har blivit ett problem.) Fuyuko ser sig själv som en ”bedrövlig kvinna utan framtid som inte ens kunde hitta på något roligt att göra när hon gick ut ensam i staden”. Ofta får hon höra att man irriterar sig på henne och hennes oförmåga till handling: ”Du lever som i en dimma utan några egna tankar eller några egna ord. Likadant både i skolan och telefon, jag vet aldrig vad du tänker. Du är bara helt uppe i det blå.” Med Mitsutsuka diskuterar hon bara stillsamt fysiktermer som ljus och färger, han lånar henne böcker, föreslår skivor med klassisk musik, och han är oupphörligt artig och tillmötesgående. Kan man välja både kärlek och arbete? Hennes barndomsvän Noriko har aldrig sex med sin man, hon tror han har träffat någon annan i hemlighet. Problemen är, kan man säga, universella. Det är lärorikt. En riktig bladvändare, och som roman betydligt bättre än Bröst och ägg. Den långsamt och trevande och hövliga framväxande kärleken mellan Fuyuko och Herr Mitsutsuka är mycket japansk.

Toshikazu Kawaguchi: Innan kaffet kallnar (2015, övers. från eng. uppl. Dennis Johansson)

En säregen liten bok om ett undanskymt café i Tokyo där märkliga saker händer. Om man sätter sig i en speciell stol och beställer in en speciell kopp kaffe så förflyttas man bakåt i tiden, och kan bestämma sig för att ändra på (eller snarare klargöra) något som man då gjorde fel. Men man har bara så lång tid på sig som det tar för kaffet att kallna! Vi får fyra snabba öden berättade för oss: ett om systrarna Kumi och Yaeko, som en gång separerades och nu vill ställa allt tillrätta igen; ett om makarna Kôtake och Fusagi, där den senare börjat bli dement; ett om Fumiko och pojkvännen Gorô, där den senare åkt till USA för att jobba, men inte riktigt klargjort allt innan med Fumiko; och till slut den sjukliga Kei, som trots varningarna vill förflyttas till framtiden för att se hur det går för den dotter hon tänker föda tillsammans med caféts ägare Nagare. En klurig bok, enkel att läsa men med en underfundig sens moral: trots att du inte kan ändra något genom din ”tidsresa” så kan den ge dig nya perspektiv på livet. Författaren är i Japan också en känd dramatiker, född 1971.

An Yu: Efterklang (2024, översättning Anna Gustafsson Chen)

En lite märklig bok, med lätt surrealistisk touche. Förf. är född i Kina (Yunan), studerade i New York och skriver på engelska, och är nu bosatt i Hongkong. Här handlar det om Song Yan, som gett upp en karriär som konsertpianist och ger pianolektioner till små barn. Hon bor tillsammans med sin svärmor medan maken Bo Wen jobbar på BMW och aldrig är hemma. Lite tamt för mig, med ett inslag av olika kinesiska svampar, både i drömmen och i verkligheten. Matlagningen för Song Yan och hennes svärmor närmare varandra, även om samboendet (som är vanligt i Kina) är påfrestande för båda. Lite feministiskt, om kvinnors situation och ”osynliggörande” i Kina. Song Yan uppsöker den unge pianisten Bai Yu som en gång sågs som ett stjärnskott, men sedan isolerat sig för att grubbla över tillvarons oberäknelighet – först för att ta lektioner, men sedan av kärlek. Hon får också veta att maken Bo Wen har haft en tidigare kvinna med vilken han har barn. När hon till slut får veta att barnet dog tidigt, får hon en annan bild av maken, som aldrig berättat något om sitt förflutna. (Hon vill själv gärna ha barn, och svärmodern tjatar om det.) Stöd får hon från väninnan Nini, som är klarinettist. Bokens engelska titel ”Ghost music” motsvarar kanske bättre innehållet? ”Jag önskar att jag kunde förklarat att vi känner oss instängda överallt. Men att vi ändå kan hitta frihet på samma ställen.” Kanske känns det så att bo i diktaturens Hongkong? Att ägna tiden åt att odla ostronskivling istället för åt politik? Eller citera Oscar Wilde: ”Att leva är det mest sällsynta i världen”? Bai Yu bor i en ”hutong”, ett gytter av fattiga småhus som är vanliga i Peking, där romanen utspelas, medan Song Yan lever ett tämligen gott och välbeställt liv. ”När kroppen är sjuk tar vi medicin. Men när vi är sjuka i själen tror vi att vi kan bota oss med ren viljestyrka.” Hon förstår också, sedan Bai Yu tagit sitt liv, att han bara trodde han kunde leva genom sin musik, vilket inte lyckades. Hon bränner till slut upp hans flygel, och hela huset i hutongen. Kanske har jag tolkat författaren rätt? Inte så lätt i denna spretiga, men lättlästa bok. ”Han brydde sig mer om pianot än om andra människor.” Kvar blir bara hans ”Ghost music”, som en svag efterklang.

Zhang Xianliang: Halva mannen är kvinnan (1985/1990. övers. Lena Jönsson och Ningtsu Malmqvist)

En spännande och välskriven roman om ”kärlek under kulturrevolutionen” (1966-1976). Zhang Yong-lin har efter en allt för radikal diktsamling dömts till 20 år i arbetsläger (liksom författaren som satt i arbetsläger 1957-1977). Här får han odla grönsaker, valla får och sköta hästar. En dag får han se den 20-åriga Huang Xiangju bada naken i sjön där han stannat till för att vila. Det blir en oerhörd upplevelse för en person som fortfarande var oskuld vid 30 års ålder! Åtta år senare träffas de igen i ett annat läger, där även hon är internerad. De får tillåtelse att gifta sig, men äktenskapet blir stormigt. Mannen har svårt att få till det i sängen, och skyller på sin långa tid som ”jungfru”. Huang är långt ifrån en blygsam hustru (hans vänner tycker att han ska prygla henne med ridspöet), och tillslut tar hon en älskare, deras ”förman” i det statliga arbetslägret/ jordbrukskooperativet. Men efter ytterligare förvecklingar löser det sig till det bästa och Zhang kan till slut utbrista: ”Kvinnan är det underbaraste i världen!” Det är en bok där huvudpersonens filosoferande: marxistiskt, klassiskt, taoistiskt och Konfutse-istiskt, alltid återkommer till olikheterna mellan man och kvinna. Huang har redan varit gift två gånger och gjort abort och dödfött, och hon är mycket mer erfaren på många områden än Zhang. Trots detta kallar han henne för ”enfaldig” då hon inte är lika beläst som han. Han funderar mycket på sin tidigare frihet som ungkarl, och hur den beskurits av Huang. Väger det mot kärleken och tryggheten i en familj. Han tackar samtidigt sin skapare för att han hamnade i arbetsläger innan kulturrevolutionen bröt ut! Där får han istället hjälpa sina medfångar att skriva anklagande ”angivelser” gentemot allt och alla. Själv är han intellektuell och kallas t.o.m. ”kapitalist med jordägarmössa”. Att Huang inte kan föda barn på grund av en dåligt utförd abort gör att hennes värld krympt betydligt. Vi får korta biografier om olika öden som berör, som gumman Ma som blev såld som barnbrud när hon var liten. Zhang är 43 men kallas redan ”gamle Zhang”, och ”gumman” är 47 (!!) låt vara ganska skrynklig. Huang däremot är en söt ung kinesiska knappt 30. Hon är frimodig och livlig, men det kommer att dröja innan hon och ”gamle Zhang” är kompatibla. En intressant (delvis självbiografisk) roman, inte minst för att den med målande bilder beskriver kärlek och t o m erotik, något som chockade läsarna i Kina 1985.

Jfr Yan Lianke, Kvinnorna. En försvarsskrift för kvinnor som ett ”tredje kön”, eftersom de förutom att förvärvsarbeta också måste sköta allt i hemmet med barn och markservice. Han beskriver sin hemby och dess hårt arbetande kvinnor, med många rörande porträtt.

Jessica Au: Kallt nog för snö (2024, övers. Amanda Svensson)

Författare med kinesiska rötter från Hongkong, som bor i Australien. I denna långsamma, känsliga kortroman reser berättaren med sin mor till Tokyo, för att besöka de berömda religiösa platserna. Hon försöker närma sig sin mor, som är ganska förtegen om sin egen uppväxt i Hongkong, som idag tillhör kommunist-Kina. ”Under ytan tar berättelsen form” står det på bokomslaget, ”om migration, avstånd och om vad som är en familj” (berättaren vill själv skaffa barn med sin australiska pojkvän, men tvekar inför det slutliga beslutet). Fint berättat, mycket ”japansk”, som en session muntlig yoga. I norra Japan är det nämligen – ”kallt nog för snö”.

Han Kang: Jag tar inte farväl (2021/2024)

”Den sydkoreanska författaren, nobelpristagaren Han Kang skriver på poetisk, bildrik prosa om sorg och såriga smärtpunkter i det moderna, sydkoreanska samhället. Kontrasten mellan brutaliteten i de övergrepp hon berättar om och hennes vackra, exakta prosa gör läsningen stark, men också smärtsam. I den här romanen har författaren Gyeongha drabbats av utbrändhet. När hennes vän Inseon, bosatt på ön Jeju, berättar att hon råkat ut för en olycka, beslutar sig Gyeongha för att resa dit. På Jeju, som var skådeplats för en fruktansvärd massaker i slutet av 1940-talet, bryter ett våldsamt snöoväder ut. Snöstormen blir en portal mellan de levandes och de dödas värld: tidsplanen förskjuts och massakerns offer gör sig plötsligt påminda. Tillsammans med Inseon vill hon göra ett konstverk till minne av massakern.”

Översättning: Anders Karlsson och Okkyoung Park (Yokiko Duke: Vi läser)

Lai Wen: Himmelska fridens torg (2024, övers. Cecilia Berglund Barkhem)

Det här är en roman med självbiografisk bakgrund. Flickan, med samma namn som författaren, växer upp i Peking på 1970-talet. Hennes far som är kartograf for illa under kulturrevolutionen, och är bara en skugga av sig själv. Modern är elak och bitter, särskilt mot Lai Wen. Hennes mormor är en tröst och en god berättare, men kan också vara vulgär och säga saker som får flickan att rodna. Mormor syr skor med lädersula, speci-ellt utprovade för den äldre generationen med förstörda (snörda) fötter. Modern är troende maoist, till skillnad från fadern. Mormor som är stor och välväxt rapar gärna högt vid matbordet. Hon föder upp kycklingar i lägenheten.  Hos en gammal bokhandla-re börjar Lai Wen hitta den västerländska skönlitteraturen, och när hon börjar på universiteten med toppbetyg väljer hon litteraturhistoria som ämne. Här förälskar hon sig i kurskamraten Gen, som hon känt och bråkat med sedan de var små. Nu är han en förläst revolutionär, och blir en av de ledande inom studentkåren. De träffas i smyg men längre än till grovt hångel kommer de aldrig. Gen sätter den ideologiska kampen före flickvännen, som ständigt känner sig förbigången. Deras kärlek är fint skildrad. Den blyga Lai Wen mister till slut sin mödom andra året på universitetet efter en klassfest. I gymnasiet blir de tagna av polisen och misshandlade sedan de tagits på kvällen med att vara ute under utegångsförbudet, när den amerikanske presidenten besöker Kina (1985). Detta kommer att ha en stor inverkan på Lai Wen, som inte är någon tuff hjältinna. Vi får följa hennes skolgång och utflykten till Himmelska fridens torg där klassen får bese Maos mausoleum. Men åsynen av den balsamerade kommunistledaren har ingen stor effekt på Lai Wen, han är ”bara en vanlig gubbe”. Hon skriver också att ”kineserna är inte särskilt intresserade av politik, men politiken är mycket intresserad av kineserna”. Hennes far tar henne istället till ”minnesmuren” som lokalbefolkningen rest till minne av alla de som bortförts och avrättats under kulturrevolutionen. ”Arbetare, lärare, ingenjörer, intellektuella.” Nästa gång hon går förbi är muren raserad. I bokhandeln läser hon om nordiska myter, som hon älskar, Orwells 1984, Främlingen och Pesten av Camus,  Äcklet av Sartre, Moby Dick av Melville, Skattkammarön. Men hennes favorit är Den gamle och havet av Hemingway. Typiskt nog uppmanar Gen henne att sluta besöka den dammiga gamla bokhandeln med dess gamle innehavare, för att ägna sig åt skolpolitiken istället, vilket hon lyder. [Konfucius tankar hyllas fortfarande i Kina. Kanske för att han inte uppmanar till revolt mot de styrande. Men även taoismens grundare Lao Tse.]  Gen kommer från en välbärgad familj av teknokrater, men när han besöker Lai Wens familj blir han skrämd, särskilt av mormors fräcka språk fullt av sexuella anspelningar. Gens far ”tänker bara på pengar” och är hans största hatobjekt.  När han besöker Lai Wens familj serverar de till hans förskräckelse grodor i en stark gryta. Mormor kokar medicin på blad av askträd. Hon är vidskeplig och tror på spöken. För sitt första stora stipendium köper Lai Wen en TV, mest åt lillebror som vill se på tecknad film. Nyår firas 29 januari, och 1987 är kaninens år, och Lai Wen är 17 år. Hennes orädda mormor blir dement och allt sämre. Lai Wen börjar skära sig i armarna när det blir för svårt hemma med moderns elakheter och studiernas svårigheter. På universitetet lär hon känna den märkliga Anna Tang, som är skådespelerska och kallar sig Madame Micawber. Hennes teatergrupp gör performance och politiska satirer och delar ut flygblad. Hon lär sig att vissa människor är homosexuella och regeringens inställning till dessa. Tillsammans hämnas de på en universitetslärare som är känd för att tafsa på flickor. Hon börjar också få tillträde till exklusiva klubbar.

1989 infaller nyårsafton 5 februari, Ormens år. Alla av Lai Wens gamla kamrater har börjat på fina utbildningar. Staden är förpestad av dålig luft. Oroligheterna på universitetet utbryter när den populäre premiärministern Hu Yaobang hastigt avlider och ersätts av en obetydlig ingenjör som är Partiets man, Li Peng. Studenterna marscherar ut på gatorna för att demonstrera men blir grymt nedskjutna av regimens soldater. Lai Wen undslipper massakern på torget med ett nödrop. Regimen kallar studenterna Statens fiender, och delar av universitetet stängs. Gen håller ett flammande tal på begravningen av några kamrater. Många studenter hungerstrejkar. Upproret sprider sig, bl.a. strejkar sophämtarna i Peking. Regeringen låtsas vilja förhandla och t o m Deng Xiaoping är rädd. Men slutet blir blodigt. 4 juni slås en fredlig demonstration på torget ner av tanks och flera hundra personer dör.

Romanen är en blandning av, i språkligt hänseende, chic-litt, och en rörande och upprörande tidsbild och uppväxtskildring, men lider av ett ganska torftigt språk och (kanske) bristande översättning (originalet är på engelska) där ord som ”fnittra”, ”flina” används till leda, och andra uttryck som ”skitsnack” och ”nöp mig i häcken” känns för svenska. Det intressanta är förstås skildringen av studentupproret på torget i Peking, annars är skildringen ganska tam och hade mått bra av att kläs i en fräschare språkdräkt. Huvudpersonen är lätt att tycka om, och helt ointressant är det inte. Författaren Lai Wen lämnade Kina efter massakern på Himmelska fridens torg 1989 som 19-åring och flyttade först till Kanada, och sedan till England, där hon bor idag. I USA har boken blivit en stor succé. Författarnamnet är en pseudonym.