Boktips: Victoria Benedictsson och Karin Boye

Elisabeth Åsbrink: Mitt stora vackra hat. En biografi över Victoria Benedictsson (2022)

Åsbrinks biografi över Benedictsson (1850-1888, som skrev sina texter under den manliga pseudonymen Ernst Ahlgren) är den största omfattande sedan Fredrik Bööks 1950. Åsbrink bygger framställningen på det rika material dagböcker och antecknings-böcker som Benedictsson efterlämnade genom mångårige vännen Axel Lundegård. (Å lyfter också fram dagböckernas starka litterära kraft och möjligheter.) Den är skriven med lätt hand som skickligt döljer ett stort forskningsarbete. Här får B en feministisk analys, och samtidigt korrigeras omständigheterna kring hennes tragiska död i Köpen-hamn, där hon blint förälskat sig i den notoriske kvinnokarlen Georg Brandes, den store nordiske litteraturkritikern (och populäre föredragshållaren) vid denna tid. Hennes sista tid skildras ingående, den blir spännande som en kriminalroman, dag för dag, och omöjlig att lägga ifrån sig.

Att Brandes skulle varit orsak till självmordet på hotell Leopold är bara delvis sant. Ekonomiska problem bidrog, ett uteblivet stipendium till Paris, oro för familjen i Sverige (B hade i det olyckliga äktenskapet med den många år äldre postmästaren i Hörby Christian Benedictsson en dotter och fem ”bonusbarn”). En brytning med vännen Lundegård, tio år yngre än B, tyngde henne. Negativ kritik, särskilt i Danmark, för romanen Fru Marianne bidrog också. B hade då länge funderat på att begå självmord. I förhållandet med den gifte Brandes, där hon bara var en av hans oräkneliga erövringar, ville hon helst vara ”den goda vännen”. Brandes var mer inriktad på sex, som B hade svårt för. Han stöttade B:s författarskap, men var alldeles för upptagen med annat arbete för att kunna ägna henne all sin tid. Förhållandet till Brandes skildrar hon i novellen ”Den Bergtagna”.

Den komplexa personen B blir högintressant i denna biografi, som den mest hyllade kvinnliga författaren för sin tid i Norden. Hon lärde känna alla kända kulturpersoner, även om hon alltid stod en smula utanför, och hennes diskussioner och åsikter om samliv och sexualitet mellan man och kvinna – den ”moraldebatt” som pågick då med namn som Ibsen, Björnson, de judiska bröderna Brandes och Strindberg, Ellen Key, samt ett stort antal mindre kända kvinnliga författare, konstnärer och politiska skribenter – var självständiga och partikulära (d v s inte ensidiga, utan att ta helt ställning för eller emot). Genom dagböckerna kommer B läsaren mycket nära och blir en alltigenom ”modern” kvinna. Hon anser sig vara för lång och ful, och lider av ett utvecklat minder-värdeskomplex gentemot de ”intellektuella” i storstaden. Efter en komplikation med ena benet gick hon dessutom med kryckor. ”De ser hos mig inte en själ, inte en tänkande varelse, blott en blänkande yta; det är endast skalet som för dem äger något.” Och hon kände sig, mot slutet, oändligt ensam.

Vid begravningen i Köpenhamn deltog den älskade styvdottern ”Matti”, systern Margrethe med en väninna, Axel Lundegård, Georg och Edvard Brandes. Dödsdagen 22 juli var det datum B:s andra dotter Ellen dog i barnsäng. Hon hade en månad tidigare försökt ta sitt liv med en överdos smärtstillande opiater. ”Fadern hade utvecklat det vilda i henne, medan modern bara lärt henne be” ska hennes hyresvärd Leopold ha berättat för skandaltidningen Aftenbladet. Hon var enda dottern, fadern Thure Bruzelius hade velat ha en pojke. Hon skulle alltid ha önskat bli en pojke och föraktade ofta kvinnors dumhet och lättsinne. Ellen Key skrev en tidig livsteckning över B. Strindberg tar fasta på detta i dramat Fröken Julie. (Fröken Julie skär också halsen av sig, med en rakkniv.) Lundegårds levnadsteckning publiceras 1890. En av hennes sista noveller ”Ur mörkret” översätts till danska av nobelpristagaren (1917) Henrik Pontoppidan. (Björnstjerne Björnson fick nobelpriset 1903.) När Selma Lagerlöf får nobelpriset 1909, är det på Brandes och Ellen Keys förslag. Brandes tog också avstånd 1914 från världskrigets utbrott. I sin självbiografi Levnad nämns inte B, kanske retuscherad av hans dotter Edith. I en sen kommentar ondgör han sig över alla kvinnor som ”förföljt” honom, fast han haft de bästa avsikter med sina många förhållanden! Ett ”självklart rov för kvinnliga författares nyfikenhet”. Han säger också att han, och även Lundegård, hade försökt förhindra hennes självmord. Han kallar henne en ”litterär kamrat”, ett vanligt epitet bland samtida författare. Han kände medlidande med henne, men trodde att hon och Lundegård var ”ett par”. Åsbrink understryker att förhållandet från början var ett ”win-win”, då hon fick tillgång till hela det litterära etablissemanget i Köpenhamn. Hon hade också, en ”bultande äregirighet”, vilket också Lundegård påpekade. Men Brandes hade också stort utbyte av deras vänskap och erotiska lekar. Hon var intelligent och beundrade honom omåttligt. Men hon var, som författarinna med ambitioner från den skånska landsbygden, också ensam. Hon hade, som hon skriver, i själva verket bara Brandes och styvdottern ”Matti”. Så mycket betydde han för henne! Genom hans besök fick hon bekräftelse. Visade att hon också var författarinna. Lundegård var för henne en älskad bror, en som hon aldrig haft under sin uppväxt. Det blir ett drama som man förundras över att det inte blivit filmat då det har allt: manligt, kvinnligt, konst och liv, äregirighet, besvikelse. Och tidens ”kvinnofråga” koncentrerat i detta Köpenhamnska drama mellan en stor ”kulturman” och en författarinna på uppgång.

Johan Svedjedal: Den nya dagen gryr. Karin Boyes författarliv (2017)

Bilden av Karin Boye var länge präglad av hennes väninna Margit Abenius (Drabbad av renhet, 1950). Med professor Johan Svedjedals stora och flerbottnade biografi får vi en helt ny bild av Boye. Svedjedal har tidigare i en bok skildrat tidskriften Spektrum som Boye på 1930-talet var med om att grunda. Nu borrar han sig ner i Boyes litteratur och känsloliv, noggrant och välskrivet. Han utreder så långt det går omständigheterna kring Boyes tragiska död 1941. Hennes homosexualitet spelar en stor roll; tidigt ägnade hon sina dikter sina kvinnliga förälskelser i skolan. Men den var inte accepterad i samhället och Boye gick i psykoanalys flera år utan framgång, och låg också med män för att ”bota sig själv”.

Under sin tid som student i Uppsala debuterade hon 1922 med diktsamlingen Moln, påverkad (liksom Edith Södergran) av Nietzsche och Vilhelm Ekelund, aforistikern. Många dikter vände sig direkt till hennes förälskelse i kvinnor, men maskerat som om de skulle vänt sig till en man. Hon hade några manliga förhållanden, med bisexuelle litteraturdocenten Victor Svanberg, clarteisten Leif Björk, och Josef Riwkin, som grundat Spektrum, men de var knappast allvarligt menade. Med Björk gifte hon sig till och med, allt för att dölja homosexualiteten. (”Drabbad av orenhet” kunde hon själv säga.)

Det sista året tillbringade hon mycket tid i Alingsås, hos den cancersjuka Anita Nathorst. Hon var sex år äldre än Boye och en sorts mentor och ”extramamma”. Boye var sedan länge förälskad i Nathorst, vilket sårade hennes tyska sambo Margot Hahnel. I slutet av april 1941 sammanföll mycket som gjorde att Boye till slut lyckades ta sitt liv. Problemen med Nathorst och Hahnel, modern Signe, situationen i världen, misslyckandet som kassör i samfundet De Nio, kanske en skapandekris. (Boye var i allt sedan barndomen en ”duktig flicka”.) Nathorst var gift med läkaren Ivan Bratt som anmälde Boye försvunnen 23 april. Ingen visste var hon tagit vägen trots stort letande. Hade man funnit henne hade hon sannolikt överlevt. Först den 27 april återfanns hon, drogad av sömnmedel och ihjälfrusen. Svedjedal kallar det ”femte akten i en [teater-] tragedi”: Bara veckor efter Boyes död tog Margot Hahnel sitt liv, och kort därefter avled Anita Nathorst i sviterna av sin cancer. Gunnar Ekelöf konstaterade också elakt att ”Det är som hos Shakespeare. Alla dör.” Hon hade strax dessförinnan sagt till någon att ”hon kände sig smutsig”, när hennes homosexualitet kommit på tal (ryktesvägen). Men Svedjedal menar att det var ännu ett av många självmordsförsök, kanske inte fullt allvarligt menat, men att det den här gången lyckades. Det fanns en stark religiositet hos Boye, som trodde att man efter livet steg in i ”ett nytt liv”. Att ”den nya dagen gryr”. (S tar stöd av suicidforskaren Danuta Wasserman, som kallar Boye i högsta grad ”självmordsbenägen”.)

Fascinerad läser man andlös till biografins slut. Svedjedal har gått i mål med ännu ett kraftprov som författare, och därmed gett en delvis ny bild av den olyckliga Karin Boye, en av våra allra största poeter, och belyst saker som tidigare forskare gått förbi. Boken är utsökt illustrerad och layoutad. Till alla Boyes problem ska också nämnas det dåliga förhållandet till modern, den periodvis alkoholberoende Signe Boye, som ökade fram till självmordet 1941. Signe Boye ärvde Karins litterära verk efter Margot Hahnel, och vakade under många år över det som en hök. Här ingick flera påbörjade, men inte avslutade romaner och dikter.