Boktips: Om samerna i Sverige

Ann-Helén Laestadius: Stöld (2021)

Författaren är född 1971, och same med rötter i Nedre Soppero i Norrbotten. Hon har tidigare skrivit framför allt böcker för ungdom, och den omfångsrika romanen Stöld är också lättläst och spännande och väl lämpad för ungdom att läsa. Här blottläggs på ett grymt sätt hela den rasism som samer utsätts för i Norrbotten. Alltifrån tjuvskjutning av renar, mobbning i skolan, skvaller och misstänkliggörande i bysamhället, och särbehandling på äldreboendet. Huvudpersonen Elsas renskötande familj råkar under en tioårsperiod ut för lokalbefolkningens översitteri, där framför allt en, väl känd för alla, tjuvjägare skjuter hundratals av familjens renar, utan att polisen engagerar sig nämnvärt. Allt ställs på sin spets när Elsa ställer tjuvskytten till svars, trots att hennes familj helst vill undvika bråk med byns lokalbefolkning. Det hela utvecklas som i filmen Jägarna till allt större motsättningar, där till och med dödshot förekommer. Slutet är så spännande att jag sträckläste en hel natt, utan att kunna lägga boken åt sidan. Välskrivet, spännande, och lärorikt också för den som inte är insatt i samernas kultur. Samiska ord i boken kunde dock ha översatts.

Ann-Helén Laestadius: Straff (2023)

Författaren fortsätter sin samiska trilogi, som började med Stöld. I denna bok skildras den s.k. ”nomadskolan” där samiska barn sattes från det de var 7 år. (Året är 1954.) En ”svensk skola” där samiska var förbjudet, liksom den traditionella kolten och jojken. Skolan hade ett dubbelt syfte: Barnen skulle lära sig svenska språket och kulturen, men samtidigt fortsätta vara ”lappar” och syssla med sin rennäring. Något som naturligtvis måste ha tett sig förvirrande för de små barnen, och som förstärkte vi-dom-känslan. Här skildras den mobbade Jon-Ante, den spröda Else-Maj, mobbaren Nilsa, Marge och Anne-Risten. De får i skolan ”svenska” namn, där Marge blir Margit, Ante blir Anders och Anne-Risten Ann-Kristin. Den som styr på skolan är den sadistiska ”husmor” som agar de små barnen med riset och misshandlar de äldre på alla upptänkliga vis. Sätter dom i ”isoleringscell”, utdelar örfilar och slag i huvudet, och trampar den liggande Jon-Ante på handen så att den blir obrukbar. Beskrivningen av husmor påminner om en tysk vakt-kvinna i ett nazistiskt koncentrationsläger, och kan tyckas passa in i det ”svart-vita” mönstret, som boken lite kritiserats för.

Handlingen pendlar mellan 1954, och 1986. 32 år senare har barnen anammat olika sätt att bearbeta minnena från ”nomadskolan”. Else-Maj är allvarlig och stolt över sitt samiska arv. Hon går i Laestadian-kyrkan och har renar. Anne-Risten, som är vacker och kokett har gift sig med en ”svensk” och försöker gömma undan samiskan. Hon månar om barnen och är ständigt orolig för allt. Hennes tonårsdotter hatar allt som är samiskt. A-R älskar att städa och blir populär som hemsamarit. (Jag tror hon står närmast författaren själv.) Jon-Ante jobbar i gruvan och ägnar sig åt sina veteranbilar. Han umgås med Nilsas betydligt snällare bror, den med tiden allt mer alkoholiserade Aslak. Den försynta Marge med glasögonen jobbar också i hemtjänsten (”hemsamarit”) och adopterar en liten flicka från Sydamerika (hon heter Estela men kallas av alla för Stella, vilket retar modern). Nilsa har blivit en sträng och dominant far och äkta man, och försöker dölja våldet inom sig som hetsade honom i skolan. Han driver på pojkarna som spelar ishockey i klubblaget, och bryr sig inte om det samiska arvet. Det är en kollektivroman som kanske blir lite för ytlig med sitt starka budskap, men är stark och läsvärd trots allt. AHS är en född berättare, som började med ungdomsböcker. Barnen har ändå sina goda hjälpare på skolan, läraren Anna och kokerskan Lilly, och handelsmannen Ragnar som bjuder dem på karameller. När Anna blir sjuk i cancer, och ”husmor” plötsligt dyker upp i samhället 1986, så ställs allt på sin spets.

Mikael Berglund: Ovanjorden (2022)

Välskriven och fascinerande roman om Oskar, som arbetar på ett samiskt ”dagis” i Ammarnäs. Genom den lilla favoriten Jon-Erik kommer han i kontakt med dennes storasyster Eija. Han blir förälskad, men hon är redan ”bortgift” med renägaren Ailo. Bedrövad återvänder den vankelmodige Oskar till hemorten Lycksele. Flera år senare återkommer han till Ammarnäs, nu som utbildad miljöinspektör på Länsstyrelsen, för att undersöka försurningen i traktens vattendrag. Nu tänder det till mellan Oskar och Eija, trots att hon nu har en dotter, Najmi, som inte är överdrivet förtjust i att Oskar invaderar familjeidyllen i Ammarnäs. Det blir ett drama i fjällvärlden, fint beskrivet av en författare som rönt stor beundran för sina två första romaner. Berglund, född 1977, har själv sameblod. Men i sitt förhållande till Eija, Ailo, Najmi och Jon-Erik, är han trots allt bara en ”utböling” utifrån. Han behärskar inte språket fullt ut och kulturen, och har inte förmågan att ta för sig. Eija är också villrådig, har svårt att välja mellan samekulturen, kärleken och det instängda livet i Lycksele. ”Jag tror hon sökte efter nånting som inte finns” säger hennes mor Greta förnuftigt, om dotterns villfarelser. Berglund kan ändå mycket om samernas urgamla kultur och är en fin naturskildrare. Kärleken mellan Oskar och Eija är härligt beskriven. ”Jag är hos dem, aldrig med dem” beskriver Oskar sitt förhållande till samerna och Eija. Det utanförskapet är det lätt att känna igen sig i. ”Ovanjorden” är bara det översta tunna lagret jord, allt för tunt för att inte trampas sönder. Det skiljer sig från ”underjorden” som är okänt och befolkas av allsköns oknytt. Jag har bara en invändning (åter igen): De många samiska orden och uttrycken i boken kunde ha översatts i slutet. Många är dessutom betydelsebärande.

Barnbok/Bilderbok från 1952: Elle Kari av Anna Riwkin-Brick och Elly Jannes

Ann-Marie Ljungberg: Silbojokk (2024)

En ganska märklig bok som hamnar under same-temat. Utspelas 1659 med soldaten Isak Eskilsson, som tillhört Karl X Gustavs armé i Polen. I den nya staden Piteå skickas han av stadens borgmästare till silvergruvan i Nasafjäll för att fånga och avrätta en tjuv som kallas Falken. Vad som följer är en sorglig historia om svält, fattigdom och våld, som präglar nordligaste Sverige, och där ”lapparna” far särskilt illa. När han tillslut, efter flera dagars skidåkning mot den norska gränsen i bitande vinter, påträffar Falken och hans rövarband, har han hunnit fundera på detta med att döda en annan människa, något han lärt sig i svenska armén i Polen. Han påträffar också en flicka med magiska krafter, men historiens sensmoral går mig förbi, i vad som blir en blandning av John Ajvide Lindqvist-skräck och Jan Guillou-agentroman. Den kallas för en ”dokumentärro-man” som bygger på verkligt material. Hela färden mot Nasafjäll och byn Silbojokk är vackert beskriven, med en naturens magiska kraft. Redan i Polen tror han att han ska bli avrättad för desertering. Kriget ”bär han med sig i kroppen”. Han utfrågas om han är en god skidåkare? ”Från Jokkmokk till Kalix på tre dygn?” De har problem också med norska ”rövare”. ”Falken” tros vara bördig från Finland. Kallas för en ”enstöring”. ”Kronan är i behov av pengar” efter alla krig. Är det ”dansken” som är den stora boven i silverstöld-erna? Ingen vet. Det blir Isaks uppgift att lösa ”problemen”, lik en Carl Hamilton i en Jan Guillou-deckare. Han utrustas med dolk och pistol. ”Som en av de bästa skyttarna i sitt kompani!” Den tidigare ”kuriren”, en Jon Anders Rutström, finner han sedermera upphängd och tappad på blod, upp och ner i en hopsnickrad galge. Falken är ett hot ”mot staten”, och skall dö. Han får fyra veckor på sig. Belöningen visar sig vara klen, endast tio riksdaler när alla utgifter summerats bort. Kokkärl, renskinn, vadmalstyger, elddon, mat och dryck. Alla i skjutshållen längs vägen är döda eller har svultit ihjäl. Ofta obemannade. Det förefaller som ett omöjligt uppdrag. Och ska hållas ”ytterst hemligt”. ”Ansvaret är en tung börda” får han veta av stadens prost. Dagarna innan avfärden ska man kontrollera att han håller sig nykter och bevistar gudtjänsterna. På Sara Lidmanskt vis talar folk ofta nordsvensk dialekt. Jämfört med (se nedan) Harnesk är det sakligt, rått och illusionsfritt. Närmast filosofiskt. Existensiellt.

Längs skidfärden möter han fattiga stackare, men ingen vågar lämna några uppgifter om rövarbandet som plågat vägen till Nasafjäll. Skildringen av fattigdomen längs vägen är hjärtskärande och hårresande. I de flesta hus finns döda barn som lagts i likkistor. Den kvinna man eftersöker, hon med magiska krafter, har avvikit från en fångtransport och kallas ”mandråperska”. Skeppet gick på grund utanför Norge. Hon heter Katterina, men kallar sig för Marja. Hennes frihetskänsla är ”ofattbar”. Hon har våldtagits på skeppet av flera man men är nu fri och obunden. Hon stjäl sig fram från gård till gård, från kåta till kåta. ”Du är ingenting” tänker hon. ”Som en utandning bara”. Kunde hon välja att dö skulle hon… Men hon har inget annat val än att leva.

De är alltså båda nidingar och brottslingar, märkta av omvärldens ondska. Isak blir insnöad flera dagar instängd med fattighjon och småbarn, som leker i avfallet. Barnen fantiserar om en armé av döda, som i Game of thrones döda armé av zombier. ”Saker som inte ens Jesus råder över.” Han skidar vidare genom ett grått isigt landskap ”utan horisont”. Han når sjön vid Arvidsjaur. Tankarna för till en pessimistisk kristen författare som Bigitta Trotzig, bra på att skildra misär och svårmod. Han möter en annan mördare, som filosoferar om onda människor ”som inte kommer till helvetet”, och utomvärldsliga händelser. I Arjeplog får han veta att gruvan i Nasafjäll bränts ner av norska ”fiender”. Som en del av kriget mot Danmark. Många i gruvan har dött av smitta. ”Det är en plats där allt är dött.” Till och med de döda reser sig ur gravarna och går igen, säger en berusad knekt på krogen. Marken är förgiftad, platsen förbannad. Skräcken sprider sig, också till läsaren.

Till slut får han veta att ”Falken” med sina hejdukar finns ”i det gamla fogdehuset, norr om Silbojokk” men att han ligger för döden. Nu börjar det likna Joseph Conrads Mörkrets hjärta. Hos Falken träffar han den synska kvinnan, som lovat att bota denne, mot att han ska släppa henne fri. Om hon misslyckas ska hon och Isak dödas, likt den hängde Renström. Men de slår sig fria och lyckas fly. Allehanda hemska syner plågar de båda, förbi av både kyla och hunger. Hon har blivit biten av en varghona och är nära att förblöda. Denna trots allt välskrivna och hårresande thriller slutar med att de når Piteå, kvinnan vill fortsätta till Amerika, och Isak får sin belöning. Punkt, slut. Och läsaren kan äntligen andas ut.

Jfr med nya böcker av Laestadius, Labba, Mats Jonsson. Även 2024 års julkalender hade sametema. 2025 har en opera med samiskt tema premiär i Stockholm, kompositör Britta Byström.

Elin Anna Labba: Far inte till havet (2024)

En uppmärksammad samisk författare, som debuterade med en upprörande faktabok, Herrarna satte oss hit, som kritiserar den tvångsförflyttning av samer som tillsammans med Norge genomfördes 1919-1920 i samband med en renbeteskonvention som då slutits. I den ovannämnda romanen är det istället statliga Vattenfalls uppdämning av Stora Luleälven, som genomfördes 1923, 1939-1944, och 1972. I samband med kraftverksbyggen översvämmades då flera samebyar, utan att ersättning utbetalades (utom 1972). Det är en fascinerande roman om den unga Ingja, hennes mamma Ravdna (Ragnhild), och moster Anne, vars torvkåta (där de bor på vintrarna) tillhör de hus som översvämmats vid dammanläggningen. På sommaren flyttar de med sina fåtaliga renar till fjällen, där den starka Ravdna bygger ett litet hus, som dock blir anmält av en granne. Renägande samer hade nämligen inte tillstånd att vara bofasta, utan skulle bo i tillfälligt resta kåtor. Ravdna engagerar sig för att hindra ”Bolaget” och deras ”fogde” på 1970-talet att åter översvämma byn, vilket bolaget motiverar med att ”framåtskridandet inte kan hindras” och att landet och näringslivet behöver den elektricitet som älven kan skapa. Många samer tog också arbete i samband med älvutbyggnaderna. I stort sett alla norrlandsälvar dämdes på 1940-, 1950- och 1960-70-talet upp för att bygga nya vattenkraftverk, och samernas intressen togs inte hänsyn till. Boken handlar om samernas förhållande till djur och natur, som kommer på kollisionskurs med den ”framstegsoptimism” som de styrande i Sverige utvecklade. Mycket välskrivet och tänkvärt, sorgligt och lärorikt när samernas förhållanden beskrivs, deras tänkesätt och omständigheterna vid omstruktureringen av deras liv i Lappland.

Barnbok/bilderbok från 1977: Ida Maria från Arfliden av Ann-Madeleine Gelotte

Tina Harnesk: Mödramärg (2024)

Böcker med samisk bakgrund blir allt vanligare. Här är det Majlis som berättar: hon har varit bortrest länge och arbetat som universitetsbibliotekarie i Dublin, men vid 40 års ålder återvänt till samebyn i Arvidsjaur. Hennes långa förhållande med akademikern Tom i Dublin är över, han bedrog henne, och nu har hennes mor Maud gått bort, liksom pappan Allan. Hennes närmaste grannar är två grälsjuka 70-åringar: mammas kusin Stig-Ante, och skåningen Torsten. Tillsammans får de nu föra en kamp mot bolaget som vill exploatera fjället där de bor. Parallellt får vi läsa om Nienna och Antur som på 1600-talet för en hopplös strid mot svenska staten som vill gräva efter silver i samma fjäll. Det är feministiskt med svaga män, och stridbara kvinnor, Majlis är gravid och har bestämt att föda barnet själv. Det är också en uppgörelse med hennes dominanta mor, Maud som inte skyddade henne när hon utsattes för fara. Som i flera år bedrog fadern med en annan man, kusinen Stig-Ante. Som ofta lämnade Majlis ensam hemma, och t o m avskedade hennes älskade barnvakt Eva-Sara.

Det är snabbläst, lite blandning av När jag for ner till mor och Je m’appelle Agneta. Hurtfriskt och berättat med mycket (kanske ibland lite påfrestande) humor. Författaren är född 1984 och har hyllats för sina två första romaner.

Jfr även Sjaunja, och Ædnan av Linnea Axelsson, poesi.

Mats Jonsson: När vi var samer (2021). Stinas jojk (2024)

Sedan debutalbumet Unga Norrlänningar 1998 har hans serier samlats i sju serieböcker varav de flesta kommit i flera utgåvor och upplagor. Genom åren har hans barnsligt spretiga teckningar utvecklats till en medvetet naiv stil med en effektiv berättarteknik. Serierna handlar nästan alltid i någon mån om honom själv, och ofta om hans egna tillkortakommanden. Sitt stora genombrott fick han med Nya Norrland (2017) som handlade om Bollstabruk, där han växte upp. Boken skildrar utsugningen av Norrland och den allt djupare klyftan mellan stad och land.

År 2021 utkom Jonsson med boken När vi var samer. Han utforskar i boken sitt samiska ursprung och det kulturella folkmord han anser att skogssamerna utsatts för i Sverige. När vi var samer blev den första serieroman någonsin att nomineras till ett Augustpris i den skönlitterära klassen.

Mats Jonsson var en av sommarpratarna i Sommar i P1 2021. Han har varit återkommande medverkande i kulturmagasinet Babel och tecknade 2018–2023 regelbundet seriekrönikor i Arbetet. År 2024 utsågs han till hedersdoktor vid Mittuniversitetet. [Text från Wikipedia]

I sitt senaste serialbum/serieroman, Stinas jojk, skildrar han den ”långa lappflickan” Kristina Larsdotter (1819-1854), som för sin tid ansågs abnormt lång. Hon var enligt författaren Åke Lundgren 218 cm, och hennes far ”nådde henne bara till armvecket”. Ryktet om henne spreds till Stockholm och hon engagerades för en turné för att visas upp, bl.a. i Kungliga Slottet. Men Lundgren/Jonsson berättar också att hon klokt nog sparade sin lön, och t o m ordnade sina sista turnéer själv. För pengarna köpte hon ett hemman i byn Brännäs utanför Malå, där hon bosatte sig med sin syster Sara, som följt med henne på turnéerna, och deras gamla föräldrar. Hon avled av kallbrand i ett sår 1854, och hennes kropp grävdes upp och togs till Karolinska institutet i Stockholm. Jonsson skriver att det försvann vid en brand, men enligt Wikipedia återfanns det oskadat, och kunde 2024 återlämnas till Malå sameby för att begravas på Malå kyrkogård.

Pia-Mariana Raattamaa Visén: Sammanflätning  (2024)

En poetisk beskrivning av fyra generationer samekvinnor, oerhört berörande och sorglig. Om systrarna Lis-Mari som är universitetslärare, som författaren, och Anna som är konstnär, jobbar på hemtjänsten och broderar (som den kända samiska konstnären Britta Marakatt Labba), och Lis-Maris handbollsspelande dotter Ellen. Men främst handlar det om systrarnas gammelmormor Ingá, som anfölls av en tjur (som betäckte gårdens kor), och därefter blev ”svagsint” och till slut hamnade på ett mentalsjukhus i Piteå. Den stora sorgen för dottern Márianna (Maija) och dotterdottern Frida är att mormodern dog ensam på hospitalet 1928 men att det inte finns någon grav efter henne. Misstanken finns att kroppen sändes till Uppsala för att dissekeras vid det rasbiologiska institutet. Detta påverkar döttrarna så starkt att det gränsar till vansinne. Frida dör, fortfarande skräckslagen att hennes mormor ”aldrig fick frid”, och det påverkar även de båda systrarna. De poetiska beskrivningarna från trakten där de växte upp: Karesuando, Muodoslompolo, Tornedalen, Saiviosjön, Pajala, Muonioälven och sjön Ruodosniemi (”den myggigaste platsen hon någonsin varit på”), med den lilla kyrkan på en udde.

”Det tar fyra generationer att komma över ett krig” inleds boken. Men att glömma och läkas? Allt samerna utsattes för, och skräcken att gammelmormor går igen, som en osalig ande, som viskar åt dotter och dotterdotter att hon är så ensam? Vad som hände henne på hospitalet i Piteå? Det hela kulminerar och kommer upp till ytan när mamma Frida ligger på sitt yttersta och börjar yra om gammelmormor som aldrig ”kom i jorden”. Systrarna minns hur man aldrig fick tala om gammelmormor, vars make Erik gick till sin andra kvinna då och då, med vilken han också fick flera barn. Katastrofen när gammelmormor anfölls av tjuren och hur hon mentalt tynade bort efter det. I huset talas omväxlande svenska, finska, samiska, meänkieli. Hur gammelmormor av myndigheterna blev omdöpt till Ingrid. På hospitalet blir hon behandlad med kalla bad, så att hon ständigt fryser. Att personalen klär av henne naken och förödmjukar henne. Döttrarna begråter hennes bistra öde, hennes saknad av familjen, naturen runt sjöarna, maten, värmen. En kort not per brev att gammelmormor Ingá dött men att ”man inte kan få hem kroppen”. I böckerna från tiden talas om ”degenerativa drag” som följer med ”vissa rasegenskaper”, ”rasblandning, vanföreställningar” men också ”intressant forskning” som kan bidra till att förbättra nationens ”människomaterial” (jfr Gunnar Myrdals samtida språkbruk). Att den samiska befolkningen inte fick blandas med den ”ursvenska”. Hur gammelmorfar Erik, som hade älskarinnan på annat håll, inte ville ”bråka” om att få hem kroppen.

Författaren mejslar ut enskilda scener som blir oerhört drabbande. Skickligt, poetiskt, med ljud, smaker och syner. Att det faktum att modern inte fick begravas nästan gör dottern Márianna galen och gör dotterdottern Frida hård, bitter och snarstucken. Om Efraims Siri som går iväg bortanför myren med hjortronkorgen för att träffa sin älskare i en grankoja. Om mamma Frida som hade var i ögonen efter tbc och fick dra ut alla tänderna. För ”man måste ju göra som läkaren säger”. Om nakna kroppar i ångbastun. Om barnbarnet Erik som engagerar sig i fackföreningsrörelsen och försöker besöka gammelmormors grav, men upptäcker att den inte finns. ”Kanske i en massgrav längst bort i kyrkogården”? Om skammen över gammelmormors öde som för evigt följer med familjen. Kanske den försvinner med generation fyra?

Pia Mariana Raattamaa har satt ord på sorgen och skammen, och det är stor och berörande litteratur! Stor melankoli. Ännu ett exempel på hur den samiska litteraturen allt mer intagit den svenska litteratur-scenen. Jag tänker lite på Inger Alfvéns Dotter till en dotter, och på Lena Cronqvists tavlor. Och det är åter en bok om kvinnor, där män spelar en mycket underordnad roll.

    ”Frida minns fortfarande hur varmt det var i sängsoffan. Nattdofterna i vanhatalo [gammelgården]. Mor som viskade med Elle om hjortron, om strumpgarn, om flyttning, om áhkku Ingá [mormor]. Hur hon låg i soffan och tittade över kanten. Frida har aldrig sagt till någon att Elle-moster var hos dom i väntan på tvångsförflyttningen. Att det stod två dragrenar utanför ladugården, inte bara fars. Men när hon berättat för Lis-Mari och Anna om hur det bodde en familj till hos dom, har hon aldrig sagt ”de väntade på flytt”. Frida letar i minnet, blir osäker, men minns tydligt lekarna på gårdstunet, snöfigurerna mor blev så arg över, och förvirringen då de for. Frida drar täcket tätare omkring sig. Nog kan man berätta, men inte kan man berätta allt.”

Ann-Helén Laestadius: Skam (2025)

Fortsättning på trilogin som inleddes med Stöld, och Straff. Kanske tycker jag ändå att detta är den svagaste i trilogin, som ju präglas av en stark  betoning på svart och vitt, ond eller god. Här handlar det om Marina, som efter ett år i Stockholm med kockambitioner, återvänder till Kiruna, där hon får jobb som ”bambatant”, d v s handräckning i skolans barnbespisning. Året är 1999. Vi förs 20 år tillbaka i tiden, då Marina levde i en strängt laestadiansk miljö. Hennes bästa vän är dotter till laestadianernas ledare Sture, och Eva blir snart hennes värsta fiende, då Marina på olika sätt drar sig undan Stures familj. Här börjar alla hennes skamkänslor: inför den egna kroppen, gymnastiken i skolan, lyssna på musik som inte är strikt andlig, släppa ut håret, sminka sig och dansa, men också syndigt att tala samiska fast man har samiskt i släkten, att se på TV, att bara ”tänka” på fysisk kärlek,

Man får en känsla av att det är författarens egen barndom som redovisas, alltför noggrant kan jag tycka. Vi förstår snart hur allt står till, och det blir inte bättre när oförrätterna staplas på varandra. Marina får också höra saker hennes mamma aldrig talat om: en bekant, Nils-Ante, berättar om nomadskolan mamma fick gå i (som vi läst om i Straff). Skolformen fanns kvar till 1962, och de samiska barnen behandlades strängt och fick inte tala samiska med varandra. I nomadskolan kan man bli placerad i en kolmörk ”isolerings-cell”. Moderns ärr vid läppen visar sig vara en skada från en misshandel i nomadskolan. Långsamt börjar hela Marinas samiska arv att stå klart för henne. Och varför hon aldrig fått tala samiska tidigare (AHL är född 1971) Men beskrivningarna av det sektbeteende som kan ses i den laestadianska församlingen, som har egna gudtjänster, då man får låna kyrkan, är intressanta. De äldsta männen styr allt, kvinnor, barn, med hot om hemska straff mot den som inte lyder. För Marina förändras mycket i skolan när den ”värdsliga” Ingela dyker upp och lär henne allt som är ”syndigt”. Hennes förälskelse i den strulige Daniel blir aldrig besvarad, istället blir han också hennes fiende när han gifter in sig med Eva bland laestadianerna. Vi får följa Marinas utveckling, men jag kan inte riktigt hålla uppe intresset för allt det tragiska, inkluderande faderns periodiska supande. Den laestadianske prästen lovar den rättfärdige allt gott i himlen, i annat fall plågorna i helvetet. ”De har höjt upp synden till det högsta” säger Marina, i Karesuando nära finska gränsen är kvinnliga präster inte välkomna, och i Kiruna motarbetas dom. Man övertygar t o m samerna att det är syndigt att jojka. Att råka titta på en kvinnas ben är syndigt och allt detta måste bekännas vid gudstjänsterna, där många kommer i trance. Mammas samiska namn Garen försvenskas till Karin. Laestadianerna går ofta till kyrkoherden och klagar på vad som händer i den svenska kyrkan.

Men det blir för omständligt och för mycket, och har man läst hela trilogin känns en del som upprepning. Synd, men budskapet går ut över det litterära i den här boken.

Ella-Maria Nutti: Till träden (2024)

En ung författare, 30 år, som läser psykologi i Umeå. Autofiktion med ett poetiskt, sensuellt, ganska knapphändigt språk. Huvudpersonen är same, föräldrarna har renar, men hon känner sig kluven. Hon har inte fått lära sig samiska, har fått tjata till sig att få det som hemspråk i skolan. Känner att hon inte hör hemma riktigt någonstans. Hon har besvärliga smärtor, som verkar vara fibromyalgi, och tänker mycket på sin kille som just gjort slut. Det är sympatiskt, lättläst, kanske lite händelselöst: själva handlingen i boken består av att huvudpersonen beger sig på skoter med sin pappa, som verkar till åren kommen och ganska fåordig, men blir överraskade i fjällen av en snöstorm som gör att de måste övernatta flera dygn i en fjällstuga. Här måste dom bryta muren och börja tala med varandra. Hp är yngst i barnaskaran och dessutom flicka, och tycker inte att hon blivit uppskattad efter prestation. Kanske om hon skulle blivit född till pojke? Hon är osäker på sig själv och i sin nya studiemiljö. Nu konfronteras hon med tankar om döden på fjället, med rent existensiella frågor. Hur vi tar hand om vår natur. Det samiska kryper ibland fram, t.ex. när hp och hennes kille tältar utan att be ”de underjordiska” om lov. Eller sågar ned ett träd utan att fråga trädet? Respekten för naturen är viktig. Misshälligheterna mellan ”svenskar” och samer kommer fram. Men när naturen protesterar och säger ifrån är människan liten. De äter snö för att stilla törsten. Språket är kärvt och dialektalt. Till slut börjar pappa berätta: hur det var på nomadskolan, om jobbet, om framtiden, om andningssvårigheter, om samiskan och farmor och farfar. Det som gjorts är gjort, men nu har dom i alla fall börjat prata om det. Det är Ella-Maria Nuttis andra bok och jag gillar den skarpt.