Lite mer om Gun-Britt Sundström

Gun-Britt Sundström: Skrivliv. Från första boken till första barnet, 1966-1979 (2018). För Lydia (1973)

På våren 1977, efter att Maken kommit ut, skriver hon:

»Det är uppenbarligen den fråga som intresserar publiken mest; skillnaden mot mer professionella intervjuare är bara att sådana klämmer lite längre på den innan de drar fram den. Det är ändå trist. Att problemet överensstämmelse med verkligheten är intress-ant för folk som känner mig privat är självklart (…) men att för läsare i allmänhet den viktigaste frågan om en roman är, om den är »sann« – ?«

(Gun-Britt Sundström intervjuad i Vi Läser, förm. 2018. Mina tillägg inom klammer [])

– Människor använder den än i dag, inte som en bibel – feministbibel är ju ett omdöme som återkommer, som om det fanns en sensmoral i den och det gör det ju definitivt inte. Men genom att läsa den kan man bli medveten om problem, jämföra och hela tiden sätta sig in i det andra perspektivet.

»Det är alldeles sant att jag har ett borgerligt själsliv. Men jag har en socialistisk samhällssyn«, skrev Gun-Britt Sundström i dagboken för femtio år sedan. ” När man en gång har börjat skriva sina upplevelser kan man aldrig återvända till oskuldens tillstånd. Skrivandet och upplevandet blir oupplösligt förenade, man upplever i skrift. Följaktligen kan man inte längre skriva om några oblandade upplevelser. Att skriva måste bli att skriva om att skriva.« [eller ”skriva om att leva”?] ”Livsaptiten kan ju även beskrivas som ångest för att välja.” [Exakt så!]

– Varje relation bygger på en maktbalans. Den som älskar mest och bryr sig mest om förhållandet är i underläge, oavsett kön och oavsett andra relationer. För oss två var det en nåd att få älska varandra samtidigt, i så många år, om än i skamliga former. Men brytningen blev svår.” [om förhållandet med en gift man. Nästan exakt ordalydelse i För Lydia.]

– Hela mitt liv har jag fått höra att jag varit så begåvad. Det betyder ju att man fått mycket och då ska man väl ge nånting också – men det som drivit mig har oftast inte varit samhällsnytta utan the sheer joy av att formulera sig och jag har nog alltid haft skuldkänslor för det.

2025 översattes Maken till engelska, 49 år sedan den publicerades på svenska.

1966 Student -64 (roman)
1967 – Oppositionspartiet (kåseri)
1970 – Balkongbok (kåserier)
1970 – Nu kan det sägas! Ett jag-var-där-reportage från journalisthögskolan
1973 – För Lydia (roman)
1975 – Lättbok (kåserier)
1976 – Maken, en förhållanderoman (om att vara ”fri”)
1984 – Klippt och skuret (kåserier)
1984 – Svär inte så förbannat, illustrerad av Eva Eriksson m fl barnböcker
2018 Skrivliv (dagböcker), Översättare
Anställd på Dagens Nyheter 1970-1980, Jobbade med Stilistik på Bibelkommissionen 1980-2000. Främst med GT.

För Lydia bygger på Hjalmar Söderbergs klassiska relationsroman Den allvarsamma leken från 1912, kallad ”den vackraste kärleksromanen på svenska” (filmad 2018). Namnen från romanen är kvar, men handlingen flyttad till runt 1968, med typiska tidsmarkering-ar som Sovjetunionens invasion i Tjeckoslovakien, Mordet på John F Kennedy, Vietnam-kriget. Jag blev mindre imponerad av romanen än jag trodde jag skulle bli. Förflyttning-en av handlingen till 1960-talet fungerar inte riktigt, och prosan gränsar ibland till den kåserande, som GBS vid denna tid skrev i Dagens Nyheter, i spalten som kallades ”motroten” (se Skrivliv). Hon hade vid den här tiden en relation med en äldre, gift man.

Ändå får den betraktas som en av de första riktigt moderna relationsromanerna, skrivna ur ett kvinnligt perspektiv (precis som Maken som kom tre år senare). Varför GBS sedan avbröt den framgångsrika väg hon slagit in på förklaras delvis i Skrivliv. Hon skulle efter att ha slutat på DN främst engagera sig som språkexpert i Bibelkommissionen, ägna sig åt sin familj, och skriva en rad barnböcker. Kanske tyckte hon att hon fått säga det hon ville?

För Lydia är tragisk på flera sätt. Huvudpersonen Lydia Stille lämnar sin make och sitt lilla barn för kärleken till den oåtkomlige Arvid Stjärnblom, älskaren som de få gånger de får träffas ger henne allt hon önskat i kärleksväg. Men vad är egentligen kärlek? Vad är frihet. Många av de frågor GBS ställer i romanen är fortfarande aktuella, och Maken har blivit en svensk klassiker, där ständigt kvinnans fråga om hur man anpassar sin egna frihet med ”äktenskap” ställs. Den är tidstypisk, men fortfarande aktuell idag.

Sundströms Lydia är genomgod och vill ingen illa. Ändå måste hon göra sin make, den många år äldre Markus, och dottern Marianne illa med sitt otrohetsförhållande. Det visar att ingen klarar av att leva ett liv utan uppoffringar, ibland väldigt stora. Man har alltid ett val, och ibland är inte ens hjärtats det rätta.

Arvid Stjärnblom blir en manlig ”kanske-man” som aldrig kan bestämma sig. Han klarar inte av att skilja sig från sin hustru Dagmar, han klarar inte av de krav på uppriktighet och sannhet som Lydia ställer. Konflikterna i Söderbergs eget liv är typiska, vi vet att han lät spärra in sin hustru på mentalsjukhus, för att få sin frihet att älska med andra kvinnor. Poeten Erik Axel Karlfeldt hade en familj som han aldrig avslöjade för samtiden, en hushållerska med två söner, som bara fick träffa sin pappa vid speciella tillfällen som på julen. Karlfeldt uppvaktade samtidigt s.k. ”fina damer” utan framgång. (Han var ständig sekreterare i Svenska Akademien.)

”Älska med varandra. Detta med. Något man gjorde var för sig med varandra som tillhjälp, som att frottera sig med något. Eller som att dansa med varandra: något man kunde göra med en partner men annars lika väl ensam. Det var ofrånkomligen något onaniaktigt./…/ Men för alla dem som inte kunde få den de älskade var det ju bra att ha någon att älska med. Om det kunde hjälpa?

Blåsten pressade mot fönsterrutorna, det knäppte i fogarna. Hon kröp ihop i hundra-tjugocentimeterssängen, upp emot kanten närmast väggen, och grät över det ohjälpliga.”

[Eller med andra (mina egna) ord: ”Livet tänkte jag mig inte så/Att den man älskar kan man inte få.”]

Eller: ”Att vara ”den andra kvinnan”, det var utmärkt. Bara inte den ”första” hade funnits./…/ Hon kunde inte vara oberoende så länge inte han var det. Verkligheten var i stället den att hon hade blivit beroende av hans fru, Dagmar.”

”Ingen människa hade gjort henne så illa som han, och ändå – eller just därför? – var det som om han utövade någon sorts makt över henne som ingen annan.”

”Älskar du mig, frågade Lydia? Och han svarade: Javisst. Jag älskar kvinnor.”

Men vad är ”älska”? Vad är ”kärlek”?

I Maken och Skrivliv är hon inte den unga hemmafrun och lyxhustrun som gör sig fri, som Lydia Stille. Här är hon istället den duktiga flickan som ska ha stora A på alla skrivningar. Som ska lyckas med allt. Länge verkar det också så, hon skattar sig lycklig som har jobb på Dagens Nyheter, framgångsrik på universitet och högskola, skarp och smart. En trogen ”make” i studenten R. Tills hon möter den olyckliga (och samtidigt glädjeberusande) kärleken med den gifte L. Lite där tröttnar jag på GBS:s predikament, då jag läst om det i så många nya kvinnliga författares romaner, att ämnet verkar outtömligt (men inte outtröttligt). Ja, man sviker någon, men sviker man också sig själv? Sundström formulerar det, men det har väl varit legio ända sedan Jane Austens dagar?

I Skrivliv drabbas hon av ett självmord, en av DN:s redaktionsmedlemmar tar livet av sig. Hon har spisat av honom på någon redaktionsfest. I För Lydia är det den tillfälliga bekanten och älskaren Kaj Lidner, som besöker Lydia en kväll. Hon är i sängen tillsammans med Arvid och öppnar inte dörren. Dagen efter får hon veta att han tagit livet av sig.

Jag gillar GBS, inte bara för att hon är annorlunda än alla andra kvinnliga författare jag läst. Hon dricker mycket måttligt, prövar inte droger, skriver inte om sex och erotik. Hon förstår inte sina studentkamrater som släpper på kontrollen. Hon håller sig (länge) till sin sambo R och inget annat. Hon har också en Gudstro som få andra svenska författare.

Hon är och förblir en vågbrytare i yngre svensk skönlitteratur. Och hon älskar att bara sitta och läsa böcker och inget annat!