På gamla foton från arbetarrörelsens genombrottsår i södra Hälsingland finns det särskilt en plats som gärna återkommer. Det är Fejan i Ljusne, en tallbacke med några fallfärdiga lador, som i många år var ungsocialisternas mötesplats. Här höll agitatorer som Kata Dalström, Fabian Månsson, August Palm och F.V. Thorsson sina tal, här syntes Frans Elmgren, agitatorn som hade hela Norrland som sin arbetsplats, beskriven i P.O.Enquists roman ”Musikanternas uttåg”, och här sågs bygdens egen son, sedermera talmannen i riksdagen August Sävström. Här kom, i ordets rätta bemärkelse, ”arbetarrörelsen till Hälsingland”. Och med den, ”socialismen”.
Den första stora strejken i Sverige, sågverksstrejken i Sundsvall 1879 spred sig också till Hälsingland, och inte minst till Ljusne med sina många sågverk. Den hårdnackade landshövdingen i Medelpad, Curry Treffenberg, var inte sen att inkalla militär mot de strejkande arbetarna i Sundsvall och även i Hudiksvall syntes flottans kanonbåt i hamnen, för att understryka det faktum att de styrande ”inte bar sitt svärd förgäves”.
Bakgrunden till strejken var utvecklingen av sågverksnäringen i Norrland, där träpatroner som Dickson och Kempe snabbt köpte upp enorma arealer skog av godtrogna norrländska bönder. Handeln har i efterhand kallats ”Baggböleri” efter ett litet västerbottniskt samhälle där träpatronen Dickson genom sina bulvaner köpte skog till struntsummor efter att först ha ”supit bönderna under bordet”. Den finns litterärt skildrad i Olof Högbergs romaner från denna tid.
Efter en ”boom” i mitten av artonhundratalet inföll en depression för skogsnäringen under 1870-talet. När sågverksägarna mot slutet av seklet chocksänkte lönerna för sina arbetare utbröt strejk i Sundsvall.
Pingstaftonen 1879 började arbetare marschera mot Söderhamn för att protestera mot lönesänkningarna. Där möttes de av den kände missonsförbundspastorn P.P. Waldenst-röm som försökte tala massorna till rätta. Den 4 juni hade man nått Ala, ett tusental arbetare enligt Söderhamns Tidning. Här talade åter Waldenström och ett stort antal arbetare ledsnade och återvände till arbetet. Den 5 juni hade trehundra arbetare samlats för ett möte på Köpmantorget i Söderhamn, dit man återvänt för att avsluta marschen.
(Lika berömt är en händelse under revolutionsåret 1917 med de s.k. ”brödkravallerna” där hungriga arbetare invaderade matbutiker, bl.a. i Stockholm. I Söderhamn tågade arbetare till stadshuset och avsatte hela kommunstyrelsen och grundade en sorts sovjetisk stadsrepublik, som dock bara var i verksamhet några få dagar. Det finns skildrat i ett bygdespel som jag såg i Söderhamn när jag jobbade där som journalist på 1980-talet.)
Landshövding Asker hade för säkerhets skull tillkallat kanonbåten Astrid, och Alfta, Arbrå och Jerfsö kompanier med soldater från Mohed. Under detta påtagliga hot återgick arbetarna efter tre dagars strejk, den 6 juni, till sina arbeten, till synes kvästa av en övermäktig ordningsmakt. Ett stort antal av de strejkande arbetarna avskedades på stället.
Strejken 1879, den första av större slag i Sverige, hade i alla fall medfört att tanken på organisering väckts. Utan en sådan insåg de medvetna bland arbetarna att några förbättrade arbetsförhållanden aldrig skulle uppnås. I början av 1890-talet grundades en förening kallad Söderhamnsortens sågverksarbetarförbund, som bland annat krävde religionsfrihet, allmän rösträtt, upphävande av tjänstehjonsstadgan och införande av tio timmars arbetsdag!
1905 hade socialismen nått Ala, då en socialdemokratisk diskussionsklubb bildades. Mötena hölls mestadels utomhus, i skogsbackar och uthus, en lite raljerande beskrivning i Arbetarbladet (Gävle) av ”möteslokalen” publicerades 28 juli 1906:
”I denna luftiga samlingslokal, där pelarne utgöras av resliga furor, vilka sträcka sina kronor mot skyn, samlas arbetarne varje söndag till sina möten. Här uppe bland trädstammar och gråstensblock ha arbetarsångerna klingat, diskussioner förts och av arbetare vid värket hållits föredrag. Och när det rägnat för mycket, nordan blifvit för svår eller snöyra bländat ögonen, då ha arbetarne haft ett gammalt f.d. kostall att krypa in i.”
Detta är bakgrunden till det berömda ”kungatelegrammet”, som arbetarna i Ljusne-Ala avsände till Oskar II i samband med unionsupplösningen 1905. Man kan förmoda att det var agitatorn Fabian Månsson som var hjärnan bakom tilltaget, som blev riksberömt. Telegrammet löd:
”Eders majestät! 1.500 fattiga arbetare från Ljusne och Ala, i brist på annan plats samlade till fäst å allmänna landsvägen, sända eders majestät och regeringen en hjärtlig hälsning och ett innerligt tack för ådagalagd vishet och fredskärlek. Minnet av densamma skall sent gå ur folkets minne. Leve konungen!”
Oskar II lär ha reagerat på den rörande hälsningen (som väl egentligen var ren ironi) från så trogna undersåtar och ska ha snäst Ljusnes mäktige sågsverksägare greve Hallwyl, vars praktfulla palats än idag kan beskådas som museum i Stockholm. Greven begav sig omedelbart upp till sina hälsingska domäner för att utkräva straff för de som ”dragit löje över bygden”. Telegrammets undertecknare Julius Lindblad och August Gillberg fick avsked, diskussionsklubben upplöstes och sågen i Ljusne lades ner 1906. Greve Hallwyl blev i fortsättningen en av socialismens värsta fiender i Norrland.
I Ljusne hade en socialdemokratisk ungdomsklubb, kallad ”Agitationsklubben”, bildats 1903. Grundarna var ovannämnde Lindblad och August Sävström. Sävström skulle avancera inom partiet och slutade som talman i riksdagens andra kammare. Språkvetaren Olle Josephson har i en bok undersökt hur Ljusneungdomarna utvecklade sitt språk och tillgodogjorde sig den politiska retoriken. Det kan ses som ett gott exempel på hur det politiska språket och den politiska scenen ”demokratiseras” och görs tillgänglig för allmänheten i början av detta sekel. (Jfr Ronny Ambjörnssons klassiker Den skötsamme arbetaren. Idéer och ideal i ett norrländskt sågverkssamhälle 1880-1930, som behandlar Holmsund utanför Umeå.)
Klubben, som hade drygt 200 medlemmar (hela Ljusne bestod av ca 4.500 invånare), ordnade fester, dans, gökotta, utflykter och föredragsaftnar. Man sålde tidningar och broschyrer. Man förstår att många inte gick med för den politiska ideologins skull, utan för möjligheten till nöjen och samvaro (jämför med studentrörelsen av 1968, var det demonstrationerna och festerna som lockade mest, eller det politiska frastuggeriet)?
Det fanns sedan tidigare två IOGT-loger i Ljusne, August Sävström var medlem av den ena, nr 860 Frid, den andra hette Framåt. Kampen mot supandet sågs som en av de viktigaste uppgifterna för den socialdemokratiska agitationen. Oftast höll man till i skogsbacken Fejan, som länge var samlingsplatsen för politiska möten i Ljusnetrakten.
Här skolades de unga pojkarna och flickorna i politisk retorik, men också i förmågan att diskutera, argumentera, och skriva protokoll. Snart uppläts en möteslokal i Ala, den så kallade Flottarkasernen. Ungsocialisternas stormklockeretorik, präglad av Hinke Bergegrens och Z. Höglunds färgstarka språk (flera av dessa uteslöts ur SAP vid en kongress 1909) fick ge vika för ett mer måttfullt och nyanserat vokabulär, som den andra fraktionen i partiet, ledd av Per Albin Hansson i tidskriften Fram, stod för. I ett protokoll från 1906 kunde det låta så här:
”Holmgren framlemnade en fråga om inte klubben borde istånsäta en insamling till Mackmura arbetrarna. Efter en stund diskusistjon antog mötet Dalin att skrifva efter listorna.”
Att stava var inte så viktigt, däremot sättet att skriva. Det som åsyftas är strejken i Mackmyra utanför Gävle 1906, då flera av de strejkande arbetarna vräktes från sina bostäder av sågverksägarna.
Ljusne arbetarkommun bildades vid ett möte i Fejan 1907. Fyra fackföreningar med sammanlagt 500 medlemmar kollektivanslöts direkt. 1911 valdes August Sävström från arbetarkommunen in i riksdagens andra kammare. Men då hade för länge sedan socialismen kommit till Ljusne och Hälsingland för att stanna.
Källor till artikeln: ”Arbetarrörelsens genombrottsår i Ljusne-Ala” av Bertil Rehnberg, i Arbetarrörelsens kulturhistoriska förenings i Gävleborgs län årsbok 1942. ”Arbetarna tar ordet” (Carlssons förlag, 1996, redaktör Olle Josephson).
Publicerad i tidningen Hälsingen 1994
50 år i ordets och bokens tjänst 