”I ett annat land var verkligen en sällsynt fulländad debut. I 13 prosalyriska stycken beskriver Mare Kandre en familjs bilresa genom ett främmande land, men ”det andra landet” är ju egentligen barndomen med alla dess hemligheter och groteskerier. Biografiskt sinnade uttolkare (Mare Kandre har i mitt tycke utsatts för alldeles för många sådana) kan härleda platsen till det Kanada där Mare Kandre tillbringade en tid under sin barndom. Men det är egentligen oväsentligt. Den språkvärld hon bygger upp är något alldeles eget, en fysisk och sinnlig plats. Redan här fanns en oerhörd auktoritet i hennes sätt att skriva, ingen ängslig tvekan någonstans. Detta var en berättelse som bara måste fram, och den 22-åriga Mare Kandre visste precis hur den skulle berättas.
Övergången mellan barndom och vuxenblivande, mellan flicka och kvinna, skulle Mare Kandre återkomma till i flera av sina böcker. I den andraprosadiktsamlingen Bebådelsen, klipper dikt-jaget av banden till sin mor och allt hon tidigare varit. Det som utspelar sig är en total reningsprocess, ett steg ut i något omedelbart och okänt. ”Jag har kapat alla förtöjningar, lättat ankar och lagt ut från allt jag är”, skriver hon.
Direkt outhärdligt framstår vuxenblivandet i den tredje boken, romanen Bübins unge, kanske hennes allra bästa. Berättelsen är tät, sinnlig, äcklig. ”Ungen”, barnjaget, sitter fast i flickan som en tumör, en köttklump, och hon måste till sist ta till våld för att göra sig av med den.
Kulmen på Mare Kandres barndomsskildringar blev romanen Aliide, Aliide. Här konfronteras en åttaårig flicka med en omvärld som i barnets ögon blir överdimensio-nerad och skrämmande. Aldrig har barnet varit så litet och världen så stor som i denna skildring, och aldrig har barndomen varit så helvetisk.”
”Vart hennes författarskap hade tagit vägen om hon hade fått leva, vet förstås ingen. Men när jag läser yngre svensk litteratur i dag ser jag spår av Mare Kandre överallt. Jag ser henne i hela den flora av böcker om flickor som kommit ut de senaste 10–15 åren. Jag ser henne i alla hudlösa skildringar av barndomar, av kroppen, av krigstillstånd. I de stora anspråken. Framför allt är det den tidiga Mare Kandre som fortsätter att inspirera. Ytterst få når upp till hennes nivå, men hennes inflytande är så starkt. Och, misstänker jag, kommer så att förbli.
Mare Kandre var, fick jag intrycket av, en märklig blandning av sträng disciplin och fullt kaos. Total kontroll när det gällde skrivandet, mindre så när det gällde livet.”
(Annina Rabe i Vi läser 2015:4)
”Född i Söderala 1962, studerade hon konst i London 1979–80, deltog i konstutställ-ningar och spelade dessutom in skivor med lyrik och sång, och med olika punkband. Hon växte upp i Göteborg och några år i Kanada. Den starka uppväxtskildringen Aliide, Aliide (1991) hör till dem han sätter främst. Mare Kandre hade också en munter sida, som i den dräpande Freudsatiren Quinnan och Dr Dreuf (1994) där hon anlägger ett feministiskt perspektiv. Hennes sist utgivna roman Xavier (2002), är en stark och tät berättelse om längtan efter kärlek. ” [Hennes mamma Tiuu Kandre-Hansson var fil.dr i litteraturhistoria och översättare. Namn som Bübin och Aliide kommer från hennes estniskfödda mamma, vars efternamn Mare tog.]
Anna Ångström intervjuar Hans Isaksson, red. på Bonniers, 2005 i SvD
”I gotiken beskrivs hela världen som främmande… Lovecraft har mer gemensamt med Kafka än med klassiska spökhistorier, båda beskriver en existentiell ångest inför en obegriplig, främmande värld. Skillnaden med spökhistorien är att den handlar om att något främmande, till exempel ett monster dimper ner i den normala verkligheten. Fyhr kontaktade Kandre när han skrev på sin avhandling De mörka labyrinterna. Gotiken i litteratur, film, musik och rollspel spelar en roll för att han i Kandres böcker såg den existentiella ångesten och dess ursprung. [om Mattias Fyhrs avhandling, 2012]
Det finns en oerhörd styrka i Kandres böcker. Hon gläntar på dörren till ett stort mörker som hon i början av sin bana beskriver suggestivt poetiskt och från och med Aliide, Aliide 1991 utvecklar hon det till ett fylligare berättande. Barnets utsatthet är ett tema som hon ofta återkommer till. Men det är inte bara det. Hon har en sinnrik stil som beskriver känslor och detaljer på ett sätt som väldigt få kan.”
(Magnus Dahlerus i UNT, 2013)
Jfr Stig Larsson (1955-) Autisterna, 1979 Nyår 1984 VD (pjäs 1987) Kaninmannen (filmmanus 1990) Twin Peaks 1990-1991, Carina Rydberg (1962-) Kallare än Kargil 1987 Månaderna utan R 1989 Osalig ande 1990 Svart Lucia (filmmanus 1992) Nattens amnesti 1994 Den som vässar vargars tänder 2006 Mare Kandre I ett annat land 1984
Av recensenter kallat ”skräckel” som litterär strömning övergår till⸕Lena Andersson (1970-) Var det bra så? 1999, Du är alltså svensk? 2004 Egenmäktigt förfarande 2013
”Och plötsligt, för första gången på år och dar, fick Aliide lust att gråta. Framför sig såg hon den oändliga, meningslösa ensamhet som nu skulle komma, som skulle bli följden av detta.” [8-åriga Aliide har slagit till en kamrat, och med det förlorat sin bästa vän, med vilken hon gått på skräckblandad upptäcktsfärd, till platser fyllda av gotisk skräck och äckel. Följden blir också att hon blir förvisad från vännen K:s födelsedagskalas. Aliide fylls av äckel över sig själv. Förmodligen utspelas romanen om 8-åriga Aliide i Kanada.] ”När hon nu drivits långt ut i något som, mitt bland de nyuppförda betonghusen och mänskorna, allt mer började likna en väldig öken där ett litet barn satt och grät på botten av en brunn, plågades hon bara ännu värre av den blick som öppnat sig i blicken när hon av misstag fått i sig den förhatliga plastpärlan…” [En pärla hon råkat svälja och sedan fått ångest av och drabbats av äckelkänslor över sig själv. Överallt ser hon trasiga människor, fattiga, smutsiga människor. Hon är själv smutsig och trasig, inte som hennes kamrater som är hela,rena, sunda små flickor. Mer som de sammanväxta siamesiska tvillingarna hon sett i en burk med vätska på det dammiga museet, som också har en uppstoppad val i källaren. Som när läkaren under en läkarundersökning i skolan tvingat henne att klä av sig och sedan tagit på hennes kropp. Eller när hon sett en bild i tidningen på en skändad liten flicka som våldtagits och styckats vid en kanadensisk sjö. Eller sälungar som klubbas ihjäl på isen.]
Aliides äckelkänslor för sig själv gör att hon vänder sig mot andra barn, bland annat en bäbis som hon får ta hand om men mest vill döda och gräva ner i jorden. I slutet av boken kommer den lilla familjen med pappa och mamma, två eländiga varelser som inte gör något för att skydda Aliide och hennes lillebror från den hemska värld som omger dem, och ska bo fjorton dagar på sommaren hos farfar och farmor [på landet i Hälsingland?] Allt skrämmer Aliide och fyller henne med skräck, det ålderdomliga huset på landet, de vuxna som bara sitter och pratar dystert med varandra, hennes stora grovhuggna farfar, och de hemska tavlorna med Zornreproduktioner, och en annan tavla:
”För som riktigt liten hade hon trott att den föreställde en skara skrikande, nakna, vettskrämda barn som jagats upp i ett stort träd av sin egen far. Denne far var även han helt naken, ett liten, vilt grinande, satt karl med ett förvridet ansikte och tovigt hår. Han stod med en stor yxa vid trädets fot och höll som bäst på med att hugga ner det. När detta väl var gjort skulle alla de barn som tagit sin tillflykt till trädet falla rakt ner i en flod som flöt förbi inunder, föras med av strömmarna i flodens vatten, dränkas, gå under, och dö.”
Till slut, efter 250 sidor av ångest, äckel och skräck, får Aliide en skrivbok med vaxpärmar, där hon ska kunna skriva ner allt hon upplevt i en värld som är hart när olidlig och obeskrivlig.
”Så där, i denna bok med svarta vaxdukspärmar, skrev hon nu, med omsorg, stor skräck och mycket smärta, ner vart och ett av sina länge mycket korthuggna svar, sina kryptiska formuleringar/…/ alla de underliga utdragna handlingar hon, genom åren, i sin förvirring och maktlöshet tog till.”
80-talets ganska intellektuella skönlitteratur med namn som Kandre, Stig Larsson och senare Carina Rydberg, där äckel över tillvaron, förödmjukande behandling, inriktning på språket parat med en hel del provokation härskar, följdes på 90-talet av mer kommersiellt gångbar autofiktion. Tänker på Jan Myrdals suveräna barndomsskildring Barndom, men den glöder ändå av Jans vilja till motstånd mot föräldrarnas värld som han uppenbarligen inte förstår sig på. Tänker på Carina Rydbergs prosa, Stig Larssons. Att tiden efter det radikala 1970-talets litteratur var en kraftfull reaktion på det politiska när alla illusioner brustit, inte minst inom den svenska skönlitteraturen. Det märks inte minst i språket.
Att läsa Aliide, Aliide är en eklut man måste ta sig igenom. Men man är knappast oberörd. Det är skickligt, men bitvis motbjudande. Det är motsatsen till Astrid Lindgrens Bullerbybarn. Det är kanske inte skön litteratur? Men det är verkligen inte ointressant, med ett sug i språket som fascinerar.
50 år i ordets och bokens tjänst 