Boktips: av svenska författare: invandrare eller barn till invandare

Suad Ali: Dina händer var fulla av liv (2019)Somalisk författare och statsvetare som berättar om familjens flykt från Somalia, via Kenya till Sverige. Feministiskt anslag med mor och mormor och huvudpersonen Noras dotter i centrum.

Wanda Bendjelloul: Dalenglitter (2020) I Dalenglitter skildras jaget, vars föräldrar kommit till Sverige från Polen, och några av hennes vänner i Stockholmsförorten Dalen. Den bostadssegregering som karakteriserar Stockholm är också typisk för Enskededalen. På ena sidan järnvägen ligger 1980-talsförorten Dalen där främst invandrade svenskar bor. På andra sidan spåret ligger de gamla trävillorna i Enskede, där flickorna, enligt författaren, har exotiska namn som ”Märta, Siri och Sigrid”. ”Dalenglitter” är de billiga smycken som invandrartjejerna i Dalen smyckar sig med. Berättarens kompis Jamila drömmer om dyra märkesvaror och idolen Cara Delvignes guldfärgade handväska, och berättarens mamma drömmer om att flytta till en stor rymlig lägenhet, ”en femma med kakelugn” på överklassgatan Karlavägen. Berättaren sparar till ett körkort, och för att få gratis körlektioner låter hon utnyttja sig sexuellt av en äldre man på Lidingö.

Men dessutom är Dalenglitter en ingående beskrivning av arbetet på en MacDonalds-hamburgerbar i centrala Stockholm, känd för att bara anställa ”riktigt snygga tjejer” vid disken. I bokens senare del reser berättarjaget till Polen för att begrava sin kusin, och resan ger upphov till många intressanta iakttagelser. Kanske är boken ibland mer ett reportage från arbetarklassen av idag än en roman, men det är inte dåligt det. Språket är rappt, fyndigt och träffsäkert. Författaren var gift med Tv-journalisten Johar Bendjelloul, och romanen (med underrubriken ”en roman om hårt arbete”) är hennes debut.

Enel Melberg, är en viktig feministisk författare, med estniska föräldrar, som debuterade 1977 med den självutlämnande romanen Modershjärtat.

Antti Jalava är en viktig Sverigefinsk författare, som i sina romaner skildrar hur det var att växa upp i Sverige med finska invandrare som föräldrar. Romaner: Matti (1974), Jag har inte bett att få komma (1976), Asfaltblomman (1980) som översattes till finska av poeten Pentti Saarikoski, som periodvis bodde i Sverige; Stenen och andra berättelser, bidrag (1990), Sprickan (1993), Känslan (1996)

Theodor Kallifatides: Med sina läppars svalka (2014)

Jag är ett stort fan av Theodor Kallifatides, som jag hade glädjen att få intervjua i bis nr 3/2010. Då var det inför hans självbiografiska bok Det gångna är inte en dröm. Fyra år senare kom den här boken som också skildrar grekiska utvandrare, som efter andra världskriget och det påföljande inbördes-kriget mellan militären och de kommunistiska partisanerna flydde, först till Australien, och sedan till Sverige. Där blir de industriarbetare och får barn, det var på den tiden när arbetsinvandringen till Sverige var stor. På sitt poetiska språk, fyllt av associationer till den antika kulturen, berättar Kallifatides en historia, spännande, medryckande, medmänsklig, där en kvinna vid namn Elena har huvudrollen. En stor läsupplevelse. Han tillhör, liksom Antti Jalava, den första generationen invandrade författare/barn till invandrare, ett begrepp som jag vet att han ogillar! (Han sa bl.a. ”Tänk om min son, som är docent i ekonomi, skulle kallas ”invandrardocent”!)

Elaf Ali: Vem har sagt något om kärlek? : att bryta sig fri från hedersförtryck (2021)

Elaf Ali, född 1987, kom som barn till Sverige med sina föräldrar från Irak. I Sverige förändras föräldrarna, från att ha varit radikala och kritiska mot islamismen, till att bli troende muslimer och traditionsbundna. Det går bl.a. ut över äldsta dottern Elaf, som blir den som får tolka och hjälpa föräldrarna i kontakter med myndigheter och samhälle i Sverige. Fadern som var läkare i Irak blir nu arbetslös och mamman som var lärare har svårt att få jobb annat än som städerska. Elaf blir kontrollerad i allt, som flicka blir hon en handelsvara som ska giftas bort, gärna inom familjen. Hon ska vara oskuld när hon gifter sig, och uppgiften blir att föda söner till maken. Men hon uppmuntras samtidigt att utbilda sig.

I boken blandas den biografiska historien om Elaf med fakta från svenska myndigheter om hedersrelaterat våld och hederskultur. Uppgifterna är ibland lite daterade, men inte desto mindre intressanta. Mörkertalet är enormt. Hon har också intervjuat föräldrarna idag – de skäms för hur de uppträdde mot dottern, ångrar sig ibland, men minns lika ofta inte alls vad som sas eller hur hon behandlades. Boken kan också läsas som en ungdomsbok, och jag tänker mig att särskilt för invandrares barn från olika kulturer med inslag av hederstradition borde boken vara obligatorisk i gymnasiet.

Serieromanen som form blir allt vanligare, se t.ex. Persepolis av iranskfödda Marjane Satrapi,

Eija Hetekivi Olsson: De unga vi dödar (2021)

Eija Hetekivi Olsson debuterade 2012 med romanen Ingenbarnsland, byggd på hennes egen uppväxt med finska föräldrar i Göteborgs-förorterna Gårdsten och Bergsjön. Fortsättningen Miira kom 2016. I den tredje boken har Miira blivit vuxen, pluggar till gymnasielärare i historia och samhällskunskap, och ägnar mycket tid åt dottern Nova. Hon extrajobbar som städerska och i matbutiken, med andra invandrarsvenskar. Det är en rappt skriven förortsskildring med ett egenartat språk, kryddat med egna ordkonstruktioner som ”promenadpasserade”, ”snackskrattat” och ”stencilsmiska”. Ibland kan detta bli tröttande, och det är samtidigt en tung läsning om mobbning, självmordsförsök och rasism. Men den fina gemenskapen mellan Miira och Nova väger upp, det är en bok som också skulle kunna användas i gymnasiet. Den diskuterar meningen med lärarhögskolans floskiga läroplaner, och samhällsutvecklingen i Sverige ur ett segregerat förortsperspektiv. Anbefalles varmt.

Altun Basaran, Annika Thor: Altuns tre liv: från Anatolien till Alby (2004)

Den här boken har några år på nacken, men jag flaggar för den ändå. Altun Basaran känner jag från Kurdiska biblioteket i Stockholm. Det här är hennes historia, från uppväxten i en traditionell familj i turkiska Anatolien. Hennes pappa var en mäktig man med fem fruar och tolv barn. Först med den femte frun, när han var över 50, fick han en efterlängtad son. Han slog sina fruar när de inte höll sams, men inte sina barn. Han var en stor fårägare i byn i Anatolien. I skolan fick barnen inte tala kurdiska. Altun blev bortgift med en bekant till familjen, som hon aldrig träffat, när hon var 15. Så fort hon opponerade sig blev hon misshandlad av sin make. Han kom som politisk flykting till Sverige 1986 och Altun följde efter med sina tre barn. I Alby, en förort till Stockholm i Botkyrka kommun, bodde då fortfarande många etniska svenskar. 1991 omkommer hennes man i en bilolycka tillsammans med ett av barnen. Nu förenas hon med sin mamma som kommer till Sverige utan att kunna ett ord svenska. En av hennes söner döms för misshandel och hamnar i fängelse.

Men Altun är en stark kvinna och tar sig genom motgångarna. Hon utbildar sig till barnskötare och lär sig snabbt svenska. Tillsammans med författaren Annika Thor reser hon tillbaka till sin hemby i Anatolien och återupplever hela sitt liv från barndomen. Det här är en viktig bok för att också vi etniska svenskar ska förstå hur det är att komma hit från ett främmande land och skapa sig ett liv, helt på egen hand. Och det är inte minst en bok om starka kvinnor.

Kayo Mpoyi: En övning i revolution (2022)

Kayo Mpoyi debuterade 2019 med den uppmärksammade Mai betyder vatten. Mpoyi är konstnär och författare. I den nya romanen skildrar hon en familj från Kongo-Kinshasa och deras flykt till Sverige undan förtryck, fattigdom och vidskepelse. Flickan heter Kapi (av Kapinga, ”den som föddes efter det barn som dött”). Modern Kadi är gift med en frikyrkopastor, Essaïe, som barnen kommer att hata. I Sverige har dom sin mormor, Ma, som är släktens mittpunkt och som kan berätta hundra historier om sitt innehållsrika liv i upprorens Kinshasa, som då hette Zaire, först under diktatorn Mobutu, sedan efter en rad militärregimer. Hon misstror den religiöse Essaïe och varnar Kapis mor för honom. Det är samtidigt en inträngande skildring av invandrares trångbodda liv i Sverige, men också en skildring av enskilda individer och deras inbördes relationer, som Kapis intelligenta systrar som når framgång inom affärsliv och konstnärskap. (Jfr Salad Hilowle). Men det är också en feministisk bok, där männens våld kontra kvinnligt fredsarbete diskuteras och analyseras. Mpoyi skriver samtidigt ett litet äreminne över sin mor, en hunsad religiös kvinna som tror på andar och spöken och som kämpar under en dominerande make med matlagning, städning och barnpassning. Stilen är fragmentarisk, poetisk, med ibland närmast dokumentära inslag som intervjuer och faktaredovisning. Författaren kallar sig en ”arkeolog” som här vill undersöka ”minne och historia” och ”tystnad” som upprepats ”från generation till generation”.

Jessica Haas Forsling: Främmande fåglar. Jascha, mormor och jag (2022)

En märklig bok som spänner över många ämnen. I nutid handlar den om författarinnan JHF (f. 1986) och hennes bröstcancer, som visar sig vara ärftlig. Samtidigt skildrar hon sin mor Ann, som dog 2019, och sin judiska mormor Ruth Haas, som kom som flykting från Tyskland innan andra världskriget. Den levnadsglada Ruth, som dog tidigt i bröstcancer, hade barn med flera män. Så upptäcker t.ex. Ann att hon är dotter till en dansk bekant till modern, Ben Cavling, och inte till den hon trott var hennes far.

Det tredje spåret i boken uppstår när JHF hittar en bok i moderns bokhylla, av den en gång så populäre författaren Jakob ”Jascha” Golowanjuk (1905-1974). Boken har en dedikation till mormor Ruth, som ingick i vänkretsen i Stockholm på 1940-taet. Golowanjuk var, som JHF skriver, ”jude, homosexuell, invandrare”. Han växte upp i Odessa, Samarkand (då Ryssland, nu Ukraina och Uzbekistan) och Köpenhamn, en bildskön yngling som spelade fiol och adopterades från en fattig familj av en dansk bankman och baron.  Fadern var en alkoholiserad och våldsam paraplymakare. Tidigt kom homosexualiteten in i livet, Jascha blev som tioåring våldtagen på ett tåg av en rysk militär, och han kom livet igenom att umgås med äldre beskyddande män, som också utnyttjade honom sexuellt. I hans böcker skildras utanförskapet, både hans judiska arv, homosexualiteten, och livet som invandrare i Sverige. Han blev en mycket läst författare, en av de mest utlånade på folkbiblioteken, läst av främst kvinnor, och var från början känd för sina lite sagoartade berättelser från uppväxten i det fjärran Samarkand. Av den litterära kritiken i Sverige blev han däremot både hånad och tillintetgjord. Några få stödde honom: Moa Martinson, Astrid Lindgren, Hagar Olsson. Det är en sällsam historia, som kunnat göras ännu mer dramatisk om inte JHF varit så beundrande inför sitt ämne. Hon skriver bra, lättläst, och handlingen hoppar utan problem mellan 1900-talets olika årtal. En läsvärd bok!

Salad Hilowle: Halima om de sina (2022)

Författaren (f. 1986 i Mogadishu) är konstnär, filmare, och nu också författare. Boken är en sorts bilderbok, fylld av fotografier, flera i konstnärlig utformning. Kvaliteten är skiftande, från vackra och uttrycksfulla, till mindre lyckade i återgivning. Vi får möta Salads mormor Halima som kom till Gävle som flykting i december 1998, via ett läger i Kenya, mitt i en kraftig snöstorm, ett moln av svarta kråkfåglar, och en brinnande halmbock. Hon blir centrum i en stor klan av familjemedlemmar, klok och resonerande. Halima förflyttas till Umeå, och efter 17 år i Sverige erbjuds hon att bli svensk medborgare. Det är ett flyktingöde, spännande att följa. I dagboksform berättar Halima om sin stora familj med barnbarn och barnbarnsbarn. Stolt över allas olika yrken: tandläkare, lärare, undersköterska, fritidspedagog, konstnär, projektledare, biokemist. Halima är öppen och får lätt vänner, både ”svenskar” och andra invandrare, som lilla Fanta från Gambia, eller Sunday, en pojke som vill bli som Zlatan, från Nigeria. Hon berättar om minnen från Somalia innan kriget, som då styrdes av diktatorn Muhammed Siad Barre, från början socialist, som skickligt manövrerade mellan USA och Sovjetunions stöd. Anarkin och klankriget som bröt ut efter hans död 1991 (Halima kallar det ”klansjukdomen”). Om Mogadishu som hade teater, biografer, restauranger, rikt musikliv. Om kvinnliga pionjärer, om dottern Fartuun som var basketspelare innan hon dog i en buss som besköts av rebeller. Om dottern Farhiya som hade två barn när hon var 17. Om kärleken till naturen som hon också njuter av i Sverige. Om modern som var animist och trodde på andar och spöken. Om nomadlivet med kameler och kor, som var det somalier levde av innan urbaniseringen tog vid. Men också mobbning och rasism i Sverige. Om män som varken visar respekt för Allah eller för andra människor. Om sin skräck för rulltrappor efter en olycka när hennes långa klänning dirac fastnade i rulltrappans tänder. Om hennes lärare på SFI som uppmanade eleverna att skriva: ”skriv, skriv, så finns ni”. Om att minnena från det gamla landet med åren blir tunnare och allt mer dimmiga.

Det har blivit en vacker bok, där vissa uppslag hittar den känsliga harmonin mellan text och bild. Det enda jag saknar, återigen, är en ordlista över somaliska ords översättning till svenska.

Elnaz Baghlanian: Prologer (2021). Iranska Elnaz Baghlanian (familj från Armenien, idag bosatt i Sverige) debuterar med en prosalyrik-bok, där författaren går omkring i den svenska sommaridyllen med ett barn i magen. Det handlar om att gömma undan sitt språk, och att ”återerövra” det iranska språket som föräldrarna försökt glömma i exilen i Sverige. Författaren arbetar på Atlas förlag och är ordförande i svenska PEN. En kritiker (Viola Bao i Dagens Nyheter) tyckte att hon skriver konventionellt, utan att ta ”alltför stora risker”, och jag kan hålla med. Men att hon också hittar nya sätt att bearbeta exilen, assimilations-erfarenheten, ”mellanförskapets mentala landskap”, där en nötskrika som gömmer sina ekollon får symbolisera mamman som (nu dement och språklös) försökt gömma undan deras gemensamma historia från ”det gamla landet”. Hon tänker på barnens lekar i Iran efter den muslimska revolutionen, när alla ville leka ”martyr” och huvudduken kliade. Om vilket språk hon ska tala med barnet? Om svårigheten att passa in i sommarstugeidyllen. Om att hon inte lyckas få till en likadan hårknut som grannkvinnan. Om att hon aldrig lär sig segla. Om svenska ord som premisser, prologer, och parafraser. Det är vackert beskrivet. Och tänkvärt. 

Alejandro Leiva Wenger: Till vår ära (2001/2023)

Den ovannämnda boken utsågs till en bok som ”alla stockholmare skulle läsa” 2023 (”Stockholm läser”). Det var runt millennieskiftet 2000 som en ny grupp unga ”invandrarförfattare” debuterade. Leiva Wengers bok Till vår ära kom 2001, Jonas Hassen Khemiris (pappa från Tunisien) Ett öga rött 2003. Daniel Boyacioglus diktsamling I stället för hip–hop (turkisk syrian), 2003, Marjaneh Bakhtiaris Kalla det vad fan du vill 2005, Hassan Loo Sattarvandis Still 2008 (de båda sistnämnda från Iran), Andrzej Tichýs (polack född i Prag) Sex liter luft 2005. Johannes Anyuru (pappa från Uganda) debuterade med diktsamlingen Det är bara gudarna som är nya 2003. 2012 kom hans prisbelönta roman En storm kom från paradiset. Han har erhållit en rad priser och blev 2023 hedersdoktor i teologi. Flera av författarna sysslar med spoken word-poetry/poetry slam, och både Leiva Wenger och Hassen Khemiri har skrivit dramatik. (Till detta kan nämnas den epokgörande hip-hopskivan Välkommen till förorten med Latin Kings 1994.) Vidare Donia Saleh (irakisk kurd), som skrivit förordet i Till vår ära i upplagan 2023, är 26 år och debuterade 2020 med Ya Leila! O.s.v. Listan kunde göras ännu längre. (En föregångare som Theodor Kallifatides debuterade med diktsamlingen Minnet i exil 1969, och skriver sedan många år också på svenska.)

Tyvärr blev jag lite besviken på Till vår ära, som utkom första gången 2001. Det är sex noveller, där särskilt den första ”Borta i tankar” utmärker sig för en sorts ”Rinkebysvenska”, fylld av omkastad satsbildning, språkliga fel och flitigt användande av könsord. Novellen utspelas i Stockholmsförorten Vårberg, början på 1990-talet, med bröderna Felipe och Jaime i huvudrollen. Leiva Wenger är född 1976 i Chile, men sedan fadern arresterats (och troligen dött i fängelse) så flyttade modern med tre söner till Sverige. I den första novellen använder sig författaren av Rinkebygruppen Latin Kings rapp-låt Borta i tankar; novellen är språkligt experimentell och lyser fortfarande starkt. När Leiva Wenger och Hassen Khemiri debuterade var ”Rinkebyspråket” i en litterär text sensation. Barnen i novellen bränner varandra med cigarretter, skolkar från skolan, raggar tjejer, letar efter knark, sprejar väggar med målarfärg, och Felipe lär sig slåss av sin storebror. En novell handlar om mamman som inte kunde ett ord svenska när hon kom till Sverige, och en om pappan i Chile. Men i övrigt präglas den korta novellsam-lingen av ganska tramsiga intriger som inte imponerar på mig. Redan 2005 valdes Ett öga rött till Stockholms skönlitterära ”läsebok”, och den är fortfarande en av de bästa skildringarna av livet i en invandrarförort. 2021 valdes den i Hamburg födde 80-årige Peter Pohls ungdomsbok Janne min vän till ”Stockholm läser”-bok. Till vår ära tycker jag dock inte riktigt håller måttet, tyvärr.

Lena Einhorn: Ninas resa, en överlevnadsberättelse (2005)

Lena Einhorns mor Nina Rajmic växte upp i Lodz och upplevde förintandet av det judiska gettot i Warszawa. Som genom ett under överlevde hon och kunde fortsätta sin utbildning till läkare i Köpenhamn. Hon blev till slut forskare i gynekologi i Stockholm och avled 2002, två år efter maken Jerzy, också överlevande från Förintelsen i Polen, som hon träffade i Köpenhamn – han som professor i onkologi. Det är en dokumentär-roman, spännande och välskriven, som också tillslut blev en dokumentärfilm.

Nina Einhorn överlevde inte minst för sin positiva inställning till livet. I slutet av boken konstaterar hon (den bygger på hennes egna minnen och intervjuer med dottern Lena): ”Att uppleva detta krig innebar för mig att jag fick de rätta prioriteringarna i livet. Det var det positiva jag fick med mig: jag vet vad som är viktigt i livet, och vad som är oviktigt.” Och, tillägger hon: ”Jag är helt tillfreds. Jag tycker att jag haft ett väldigt bra liv. Tack var min familj. Och mitt yrke.” Det inget dåligt vittnesbörd!

Hela gettot i Warszawa bränns ner och läggs i ruiner. När ryska armén närmar sig Polen 1945 inleds ett nytt uppror i Warszawa. Men ryska armén stannar (medvetet) vid polska gränsen, och går inte in förrän upproret slagits ner av de sista nazisterna. Sedan tar Sovjetunionen över Polen. Av de 400 000 judarna som bodde i Warszawa överlevde bara några hundra, bland dem Nina och hennes bror Rudolf. Auschwitz befrias 27 januari 1945. Båda Ninas föräldrar omkommer.

Redan 1946 nås Nina i Köpenhamn om nyheter om nya pogromer i Polen. Hon bestämmer sig då för att inte återvända till Polen. Istället för USA väljer hon att bosätta sig med Jerzy i Sverige. Även i Sverige får de kämpa för att bli accepterade, och blir t o m anklagade för att vara polska kommunistiska spioner! Hennes bror Rudolf kommer också till Sverige där han tar en juridisk examen och blir lärare vid Socialhögskolan i Stockholm. 10 maj 2002 avled Nina Einhorn, född Rajmic, 77 år gammal.

Andrzej Tichý: Sex liter luft (2007)

I en tidigare recension (Alejandro Leiva Wenger) skrev jag om en grupp ”invandrarförfattarre” som debuterade i Sverige kring millennieskiftet 2000. En av dessa var polacken (uppvuxen i Prag och Malmö) Andrzej Tichý. Men lika lite som Leiva Wenger kan jag väl säga att jag riktigt uppskattar denna roman. Uppslaget är spännande: huvudpersonen Ivan vaknar upp en dag i den sunkiga förort där han bor, och finner att alla människor är borta. Djur, fåglar, fiskar, allt annat finns kvar men inga människor. I korta kapitel bakåt i tiden får vi veta vad som hände innan Ivan vaknade upp i romanens ”nutid”. Hans ganska trista tillvaro i pannrum och soprum i hyreshusgettot tillsammans med brodern Kennedy, vännerna Silky, Vlad, och flickan Hea, som alla killarna är förälskad i. Tillsammans driver de omkring, bråkar med andra ungdomar, stjäl, anlägger bränder, förstör, sniffar och super (i värsta fall T-sprit, det är 1980-tal). Skolan verkar dom inte vara i (ni-vi). Ivan har inget till övers för sina föräldrar, även om modern ibland (när hon inte slår honom) kan ge honom en (sällsynt) kram. Inte för andra människor heller.

Inflikat är kapitel som för handlingen i nutiden framåt. Ivan dödar en katt och en kanin, han bryter sig in i tomma lägenheter och undersöker hur dessa ser ut, utan sina invånare. Över honom bränner en skoningslös sol, det verkar vara en riktigt varm sommarvecka. Det är en tragisk (kan tolkas symboliskt) skildring av ett öde stadslandskap, där inget hopp finns. Jo möjligtvis det lilla hopp att någon mer än Ivan ska ha överlevt (Vad? En kärnvapenattack? Men några lik finns inte heller). Och att han i sin nuvarande situation faktiskt saknar människorna omkring sig. Vi anar att han inte heller kommer att överleva, han livnär sig på vatten och buljong, och på vad han kan hitta kvarlämnat i de olika lägenheterna han besöker. Och ibland när han håller något speciellt föremål i handen tänker han på sin mamma. Det är också hon som i slutet på romanen i en drömscen säger: ”Allt blir bra. Det blir bra till slut. Det vet du va?”

Donia Saleh: Ya Leila (2020)

Donia Salehs debut är stark, även om temat med uppväxt i en invandrartät förort, här Gottsunda utanför Uppsala, inte är originellt. Men det är språket, där hon fångar talspråket på pricken, ofta ganska grovt och ocensurerat; det är tempot i berättelsen som gör läsningen lätt och spännande. Leila och hennes munviga kompis Amila går i gymnasiet, festar, super, röker, knullar med killar, blir ovänner och försonas. De ”fina” flickorna med helsvensk etnicitet (”glitterfittorna”) försöker ta upp Leila som en lite exotisk maskot i sina feministiska projekt som består i att måla och affischera skolan med ”fittor”, något som snarare orsakar misstro i den invandrartäta förorten. Språket är poetiskt: ”Vi har brutit sönder allt med våra blickar så vi ser hur deras ljusa ögon cirkulerar mellan varandra. Vi är lite obehagliga bara men det är lugnt, jag arbetar med att mjukgöra mig själv. Vi sitter som inuti en 200 grams-chipspåse och fyller liksom upp det där onödiga vakuumet i påsen.”  En kompis är dörrvakt. Amilas syster Zeinab och hennes kille Ibbe kallar honom ”din jävla husblatte”. Spyan blir röd galla som i hennes andra bok, som är en klar utveckling i författarskapet, och som  kretsar kring en älskad, döende moster. Leila jobbar på ett café och försöker värja sig från ägaren Anders som är snål med lönen och tränger upp tjejerna mot väggen. Arbetet ger arbetsskador på rygg, axlar. Pappa kallar hon baba, han brukar kalla tepåsarna för ”strumpté”. ”Feministerna” kommer in på cafét för att fika gratis, vilket Anders inte gillar alls. Humorn kan vara ganska grov, Donia Saleh har helt klart ”ett eget språk”. ”Jag klär av fönstret [gardinerna] och virar filten runt mig. Dimman har lagt sig över gården och äppelträden dansar som levande skelett”. Leilas bror Omar uttrycker sig bara i absoluta matematiska termer och är lite ”eljest”. Leila har besvärligt eksem. Hon använder ofta ironi och sarkasmer, ibland ganska skoningslöst. Kompisen Yones är ”husblatte” och ihop med en ”svensk” tjej, Hilma, och ses därför som lite konstig. Leilas pappa förirrar sig i minnen från kurdernas krig i Irak. Leila vill lära sig kickboxning. Mycket handlar om hur de hjälper sina föräldrar med allt praktiskt inklusive språket i Sverige. Amilas föräldrar heter Fuad och Rahma. Flickorna vill diskutera ”rasism” med skolans rektor, men blir avrådda av Ibbe, för att dom snart ska ta studenten. Leila svärmar för helsvenska Leo, som dock visar sig ha ”mörka” sidor när han börjar ta stryptag i sängen. Han har sagt att ”han vill smaka på en blattefitta”. Han är allmänt osmaklig, vill ha ljuset tänt och att Leila ska bli dominerad och ”suga av honom”. Han är egentligen ihop med Ellen från ”glitterfittorna”. Det slutar med att Amila flyttar och Leila stannar kvar. En av våra allra bästa unga ”invandrarförfattare” som jag läst. (Bonus: väldigt snyggt omslag!)

Pauline Olsson Ghoreishi: Alejandro (2024)  

En ung författare (1997-) och journalist, uppvuxen i Malmö, med iransk mamma och svensk pappa. På ett slängigt språk (drag av ungdomsbok) skildras huvudpersonen (en kille), hans tjej Jasmin, och bästa kompisen Alejandro, som dör i kampen om drogmarknaden i Malmö. De har börjat i liten skala med att sälja hasch/marijuana och lättare droger för att finansiera inköp av en bil till 18-års-dagen. Men det som börjar som en kul grej blir snart blodigt allvar. Jag är inte så imponerad av språket, som inte håller samma klass som t.ex. Faysa Idle eller Donia Saleh.

Aya Kanbar: Aftongata (2024)

En 20-årig invandrarförfattare (föräldrar från Irak/Syrien) från Örebro, som kallats ett poetiskt ”stjärnskott” när hon debuterade som 17-åring med Hyperverklighet. I den här diktsamlingen går hon ut gymnasiet, förälskar sig i killar, är rädd att bli avvisad, känner sig befryndad med stjärnhimlen, ganska typiska tonårsmotiv som inte säger migså mycket. Ett moget språk, men jag saknar lidelse.

Nora Khalil: Yani (2022)

Yani är en kollektivroman om ungdomar från ”orten”, en plats som i medierna ofta förknippas med våld, drogproblem och gängkriminalitet. I Yani skildrar Nora Khalil stark vänskap, mellanförskap, saknad, sorg och samhörighet med varm humor och träffsäker samhällskritik. En utvecklingsroman om Rayan, i brytningstiden mellan högstadiet och gymnasiet, en kollektivroman om ungdomar i Botkyrka, deras livsvillkor och framtidsdrömmar. ”En stor berättelse som bjuder på såväl skratt som tårar och som stannar kvar i läsaren länge.” Nora Khalil är författare, född 1997 och kommer från Alby, en förort till Stockholm. Hon har varit finalist i Ortens bästa poet och har även tilldelats Tensta Konsthalls textpris. Föräldrarna kommer från Iran och Libanon. (Text från bokreklamen.)

Iman Talabani, svensk invandrarpoet och filmare, född 1999. Ursprung irakiska Kurdistan.

Balsam Karam: Händelsehorisonten (2018)

En både surrealistisk och symbolisk prosalyrisk berättelse om Milde och hennes mamma Essa som bor i slumstaden Utkanterna. De försörjer sig på att stjäla, tigga mat från restauranger och fruktförsäljare, mat som ändå skulle slängas bort, rensa stränderna från skräp, leta efter bortslängd mat på sophögarna. De har deporterats från stadskärnan, och skickats till en tältstad bredvid berget, men deras tillvaro kringränns allt mer av motorvägar, turisthotell och bensinstationer. Följden blir ett uppror som varar i två dygn, och slutar med att Milde grips, torteras, döms till döden, men räddas av en grupp vetenskapsmän som vill skicka henne i en rymdraket mot ”det svarta hålet”, varifrån hon aldrig kommer att återvända, som ett sorts vetenskapligt experiment. Det hela berättas i korta sekvenser där tidsföljden kastas om. Kåkstaden bebos bara av mödrar och barn, alla män och pojkar är upptagna av en tillvaro fylld av våld, vapen och droger. Det är kåkstadens mödrar och flickor som upprätthåller tillvarons värdighet ända tills även dom drabbas av diktaturstatens vrede och Utkanterna rivs för att bereda plats för en ny motorväg till turisthotellen. Milde offrar sig för kåkstadens mödrar och barn och blir en ny legend, förmodligen hopdiktad, en saga att berätta kring lägerelden på kvällen. Hon för därmed också hoppet vidare.

En ovanligt begåvad debut. Karam är född i Teheran (iransk kurd) 1983 och kom till Sverige som 7-åring. Hon är utbildad bibliotekarie och arbetar idag med konstnärlig litterär gestaltning vid Göteborgs universitet. 2021 kom en fortsättning på boken, Singulariteten. I bokens förord citeras den mexikanske rebelledaren Subcomandante Marcos. Boken vibrerar av kärleken till systerskap, mödrar och oskyldiga små barn. När Milde når det svarta hålet i sitt rymdskepp ska hon också passera ”ändligheten” och ”händelsehorisonten” och lösas upp i Intet. Det handlar också om flyktingar och papperslösa. Och att uppror kommer att fortsätta så länge hoppet finns kvar.

Faysa Idle: Ett ord för blod (2024)

En av de mest intressanta böckerna av en ”invandrad” författare är denna, skriven på ett slängigt förortsidiom, som passar berättelsen. Huvudpersonen, som vi förstår är Faysa själv, kommer från Somalia. Som barn flydde familjen till de enorma flyktingläger i Kenya där många somalier bor. Här sätts Faysa i koranskola, men när hon utsätts för lärarens prygel tar fadern henne ur skolan. Snart får hon resa till modern i Rinkeby. Fadern, en boren idealist, stannar kvar i flyktinglägret som lärare. Faysas två år yngre bror blir hennes ”förmyndare”, och då han redan tagits upp i det lokala kriminella gänget Shottaz, så blir hon också en fullfjädrad kriminell. Hon börjar med att med sina väninnor stjäla parfym och kläder i butikerna, och får regelbundet stryk för sin uppstudsighet av sin lillebror, som är stor och stark för sin ålder och helt utan skrupler. Beskrivningen av det kriminella livet med gänget i Stockholms norra förorter är gedigen och hyperintressant. Det slutar med att ett rivaliserande gäng mördar Faysas storebror, som är utbildad jurist. Hon rymmer till Malmö, och börjar en ”avgiftningskur” hos polisen. Idag är Faysa Idle poet och rappare, och står definitivt på egna ben. Det är den mest inträngande beskrivningen av kriminell gängmiljö som jag läst, och dessutom ur ett kvinnligt perspektiv!

Imenella Mohamed: Jag ska vara drottning här (2025, i samarbete med Nina Wähä)

Imenella, som egentligen heter Iman Muhamed Abdirizak, är född i Somalia 1988. Hon är rappare, dansare, musikartist, koreograf, och har slagit igenom på senare år. Imenella kom till Sverige och Gävle med sin mor och fyra syskon vid sex års ålder. Senare bosatte sig familjen i Tensta. Hennes mor Xabiba Wanaag var en känd somalisk sångare. Vidare är hon kusin med rapparna Cherrie, K27 och Yasin.

Imenella inledde sin karriär som dansare inom en jamaicansk dans- och musikstil kallad dancehall. Hon är koreograf, danslärare samt grundare och en del av den feministiska dansgruppen Unruly. Bland annat har hon turnerat med och gjort koreografi till Linda Piras uppträdanden. Imenella har även dansat i Melodifestivalen samt i TV -programmet Talang.^. Hon har koreograferat dansföreställningar på Kulturhuset och på Stadsteaterns scen i Vällingby. [Wikipedia]

Boken beskriver hennes snåriga och smärtsamma väg från Somalia med början 1993 när det stora klankriget börjar efter president Siad Barres död. Hennes mamma var en känd sångerska och tillhörde samma klan som presidenten och de levde gott. Men Siad Barre hade favoriserat sin egen klan vilket nu visade sig vara ödesdigert. Liksom så många andra somalier fick Imenella och hennes mor och syskon fly till Kenya. I skolan lär hon sig snabbt både engelska och swahili. När mamman som redan har fyra barn får tvillingar får Imelda bo hos släktingar, vilket inte fungerar så bra. Båda föräldrarna får möjlighet att resa till Sverige, men Imenella kan inte följa med, något som blir ett trauma hon sent ska komma över. Hon upplever det som att mamman lämnat henne i sticket. I sin mosters hem blir hon vanskött, misshandlad, och dessutom våldtagen av en granne. Hon lär sig snart att skärma av allt, även alla känslor.

Hennes stora räddning skriver hon, är musikvideorna på MTV. Hon lär sig snart dansa efter Britney Spears, Janet Jackson, Madonna. Hon lever bland gatubarnen i Nairobi, tvingas arbeta för brödfödan redan som sexåring, och trivs bara hos mormor, som är snäll. De somaliska flyktingarna i Kenya far illa, många våldtas eller mördas och försvinner. När hon är på väg att bli könsstympad gör hon sådant motstånd att hon till slut slipper undan. Hennes mamma i Gävle blir rasande när hon hör vad som (nästan) hänt. 1996 när hon är åtta år får hon och hennes syskon förenas med föräldrarna (som då är skilda) i Sverige.

Hon ska sedermera få en diagnos, ADD. Hon är hyperaktiv, leker helst farliga lekar med pojkarna och slår sig ständigt. Mamma reagerar med smisk och örfilar. Men Imenella ska senare tacka sin mamma, som höll henne borta från ett ännu värre öde. Men det ska ta många år innan hon förlåter mamma som lämnade henne och hennes syskon i Kenya. Mamma har svårt att lära sig svenska, längtar ständigt till Mogadishu, och har svårt att få jobb. Immenelda ska alltid bidra till familjens försörjning, när hon väl börjar tjäna egna pengar.

Vi får följa med henne på hennes framgångssaga i Sverige (se ovan). Hon börjar koreografera och träna yngre flickor i breakdance. Hennes lojalitet med dessa flickor och med människorna i Tensta är rörande. Hon ska bo kvar där ända tills hon får råd att flytta till Solna 2019. Hon beklagar att rappen numera ofta förknippas med gangsterrapp, vilket hon själv aldrig sysslat med. Hon har egentligen bara gott att säga om kusinen Yasin, som började med kriminalitet först när de börjat förlora kontakten. ”Han lärde mig rappa” skriver hon. Hon är full av beundran för de som hjälpt henne framåt förutom mamma, danslärare och musikproducenter. Till slut tar hon också tag i sin diagnos och börjar gå hos en psykolog, som hon snabbt lär sig älska.

När vi såg Imenella på Rinkeby bokmässa i maj 2025 imponerades jag av hennes ”kaxighet”, varma hjärta, jävlaranamma och känsla för solidaritet med barnen i Tensta. Hon är idol och kön av barn som ville få hennes autograf var lång. Det är ingen stor litterär bok detta, men den har ett lika stort socialhistoriskt värde, och borde bli lika läst som David Lagercrantz’ bok om Zlatan. Men här av framför allt flickor som behöver ”empowerment”. För det ger den!

Amer Sarsour: Medan vi brinner (2024)

En ung palestinsk författare bosatt i Rinkeby, Omar, får ett uppdrag av sin pappa som varken är lätt eller helt lagligt. Med två falska tillverkade pass ska han hämta sina två kusiner i Italien, dit de kommit med gummibåt över Medelhavet. Det är 2013, två år senare kommer den väldiga flykting- vågen från inbördeskriget i Syrien. Omar får planera hela resan minutiöst, vetande att hans pappa litar på sin 23-årige son. Hans tankar kretsar kring ansvaret som äldste son, förhållandet till fadern, resan med alla passkontrollanter, poliser, väktare och andra myndighetspersoner som hotar att omöjliggöra hans och kusinernas resa till Sverige. Omar röker vattenpipa, knaprar solrosfrön med sina kusiner i Damaskus (i minnet) och dricker té. Deras bror (hans kusin) Mahrouf har redan dött i kriget. Nu hotar samma öde de båda kvarvarande kusinerna. Omar läser Alejandro Leiva Wengers Till vår ära. Hans mamma, som varit deprimerad ända sedan hon lämnade Syrien, får resa tillbaka och Omar får ta ansvaret för sina yngre syskon.

Det hela är en lovande debut, med ett slängigt språk fyllt av arabiska uttryck som jalla, wallah, yani och habibi. Genom kusinernas berättelser får vi veta om palestiniernas öde som flyktingar i tre generationer. Färden över Medelhavet tog sex dygn, varav två där man drev fritt, innan man nådde Sicilien. En resa på liv och död. Ibland blir de approcherade av smugglare. Hans farbror beskriver fångenskapen hos regeringens torterare, med torteringsmetoder som Den flygande mattan, och Dulab, som är ett bensinindränkt bildäck trätt över kroppen. ”Våldet skövlar allt i sin väg som en bulldozer i en olivlund” säger kusinen Abdallah. Och alla drabbas, inte bara de politiskt aktiva. Palestinier har inte fullvärdiga rättigheter i Syrien, och får inte rösta i val. Men man levde ett förhållandevis bra liv innan regeringen och IS började kriga. ”Ett svenskt pass mänskliggör oss i egna och andras ögon”. Liknande politiska manifest förekommer ofta i boken.

I övrigt är den så enkelt skriven att den kan sättas i händerna på en högstadieelev. Och i rätt lärares händer uppmuntra till en diskussion om flyktens och exillivets begränsningar och fördelar.