Lotta Lundberg: Färdas på en blick (2001). Författaren, född 1961, bor i Berlin och skriver krönikor i Svenska dagbladet, ganska reaktionära och gnälliga på allt som är svenskt och folkhemskt. Men det är en intressant författare som jag nyss upptäckt. I debut-romanen Låta sig hända, skildrade hon en medelålders kvinnlig lärare, som på en skolresa till Berlin förför sin 18-åriga (kvinnliga) elev. Det lesbiska temat återkommer i Lundbergs andra roman, där huvudpersonen, läraren Laura, efter en abort kommer till Wien där hon inleder ett förhållande med diplomathustrun Marianne. Laura har ungerska föräldrar, med minnen från Sovjetinvasionen 1956. Marit i debutromanen har tyska föräldrar som flytt till Sverige undan nazismen. Så blandar Lundberg dagspolitik med intima relationer på ett intressant, nytt och spännande sätt. En författare att upptäcka som jag blev riktigt förtjust i!
Helena Granström: Betydelsen av kärlek (2019). Granström är född 1983 och utbildad inom fysik och matematik. Hon var doktorand men upplevde hur hon mobbades av männen på institutionen, och slutade för att bli fri skribent. Hon beskriver detta i sin förra roman, Standardmodellen. Helena Granström är kallt iakttagande, på ett intellektuellt, otäckt och lite tråkigt sätt. Författaren/huvudpersonen skriver om astronomi och fysik, och en stor del av boken handlar om en kuriös engelsk fysiker, Hugh Everett, som i flera skrifter försökte bevisa att vi lever i inte ett, utan flera universum, i parallella världar. I bokens andra del skildras fyra förhållanden: en småbarnspappa som tänder på sado-masochism, en oerhört snygg konstnär, som berättaren gör allt för att få till det med; en hopplöst fumlig ingenjör, och till slut mannen som berättaren gifter sig med (och sedan skiljer sig från). Kanske ”gifter” sig inte de båda bokens delar helt som man hade önskat.
Författaren tillhör vad som kallats för ”generation Tinder”. Men står lika ensam och otillfredsställd när boken slutar. Kanske får man bara acceptera att det är så det är i kärlekslivets karusell? Granström skriver bra och moget, skildrar relationer som enbart ett intellektuellt spel, byggt på slumpen, men hon skriver bra om känslor, analyserar, genomskådar. Värd att upptäcka.
Elin Bengtsson: Rosenregimen (2018)
Niko heter flickan som kommer till universitetsstaden och blir förälskad i Emmy, en kvinnlig ”butch”, bestämd och lite dominant med kort hår som åker motorcykel och gillar thai-boxning. Boken handlar om deras förhållande, den handfasta erotiken, bråk och diskussioner, där Niko försöker hävda sin självständighet och osäkerhet gentemot den bestämda och pedantiska Emmy som vill ha ”ett riktigt hem” med fru och barn. Till slut rämnar förhållandet under gråt och besvikelse. Gun-Britt Sundströms lesbiska Maken, fast på 2000-talet. (Modellen för butchen Emmy är författaren Tora Gerge.)
Fint skriven bok, poetisk, finurligt språk. Korta avsnitt på 1–2 sidor, samma stil som återkommer hos många yngre kvinnliga författare. Fint inkännande, självupplevt. Intressant skildring av ett lesbiskt förhållande. Elin Bengtsson, född 1987, nominerades till Augustpriset och Nordiska Rådets litteraturpris för romanen Ormbunkslandet 2016.
Johanna Nilsson: SOS från mänskligheten (2008)
Nilsson är född 1973 och har gett ut ett 30-tal böcker, barn- och ungdomsböcker med mera. Denna roman är en helvetesvandring i det moderna Sverige där inget sparas på: sexuella perversioner, ätstörningar, psykiska sjukdomar, droger och missbruk. Det är virtuost skrivet, måhända att alla grymheter på slutet urartar till en blodig snuff-movie, och att läsaren till slut når en viss nivå av ”mättnad”. I centrum står den prostituerade Benjamin, som ställer upp på allt sexuellt. Han har förmågan att ge tröst till sina kunder, men kan aldrig få. Hans rika föräldrar har förskjutit honom, hans syster är tragiskt död. Några andra personer i kollektivromanen är Anders, som lever i sin sunkiga lägenhet med sin dator och aldrig går ut. Han har kontakt på Internet med Tomas, som hetsäter i sitt olyckliga äktenskap med Cornelia, som är bingovärdinna. Affärsmannen Mikael letar efter sin gamla kärlek Josefin, och söker kontakt hos Benjamin. Det gör också Erika, en framgångsrik domare med ett snårigt privatliv. Katja är en rullstolsbunden tatuerare som ger Benjamin en ny ros för varje ny älskare/älskarinna han betjänar. Några av dom möts på slutet på den perverterade Nils yacht, där han och några kompisar spelar in s.k. snuff-movies. Men det är fruktansvärt bra skrivet!
Lyra Koli (Lyra Ekman Lindholm): Förblödningen (2020)
Lyra Kolis femte roman är mycket välskriven. Ovanligt ”vanlig” jämfört med hennes tidigare, som ofta kretsat kring queer- och bdsm- frågor. Romanens Em (som känns självbiografisk) lever ihop med en blond, trevlig och lugn flickvän, Julia, i stark kontrast med den ombytliga fantasifulla Em. Mittsektionen av boken är en prosaisk diskussion om olika författare och filosofer, om skillnaden mellan ”fantasi” och ”verklighet”. (Koli är idag doktorand i filosofi.) Delar av romanen handlar om Julias mamma som träffar en gammal god vän, Geraldine, som nu bytt kön och heter Gary. Diskussionerna om queer-identiteten tillhör bokens bästa, men förf. verkar ha mognat, stilen är suverän. Diskussionerna handlar också om s.k. lajv, där deltagarna byter identitet och går in en roll som skapas av en spelledare, ofta med inslag av bdsm (som dock tonas ner betydligt). Under en av dessa lajv-tillställningar som rör sig runt hela Norden träffar Em en finsk lajvare (manlig) som hon blir förälskad i. Begreppet ”bleed” förekommer inom lajv-performance, när ens egen person mer och mer intas av den som man spelar. (Blodtemat återkommer: Em får mens, blir gravid. Hon slits mellan sin nya finska partner och flickvännen Julia, som också vill ha barn.) I romanens början är Em upptagen av sprit, narkotika, sex, men hon utvecklas mot romanens slut. Så vad är riktigt? Vad är på låtsas? Hon utvecklar detta vidare i den senare romanen Moral, högst läsvärd.
Kristoffer Folkhammar: Magisterlekarna (2015). En burlesk roman om bögar: Den strikte magistern, den undersköne Charlie, ”hyenorna” Tim, Fred, Paul och Noak. En erotisk fantasi om ett pojkläroverk, där de snygga pojkarna alltid står till den enväldige magisterns tjänst. Ända tills han upptäcker att någon av pojkarna börjat revoltera med klotter och graffiti i skolan, något som han ser som gåtfulla meddelanden till honom själv och får hans dittills så homogena värld att krackelera! Folkhammar har gett ut fem böcker prosa och poesi och två antologier, han är kritiker och översättare från danska. Romanen är skriven med glimten i ögat, med en ironisk blinkning till De Geers Singleton-böcker, och har också filmats.
Geir Gulliksen: Bli snäll igen (2020).
Norrmannen Geir Gulliksen är en av mina favoritförfattare. Därför är hans tredje bok lite av en besvikelse. Han skriver nära autofiktionen, med manliga huvudpersoner som verkar ligga honom själv mycket nära. Hans första två böcker skildrar skilsmässor, otrohet, förälskelse, besvikelse, ur mannens perspektiv. Han skriver på ett emotionellt och känsligt sätt, på ett sätt som är ovanligt hos manliga författare. Men i den nya romanen blir han i mitt tycke nästan obehagligt ”personlig”. Huvudpersonen Henning går på ett vis över gränsen: han bryter upp från sitt andra äktenskap, förlorar sitt jobb sedan han varit för närgången mot en annan man, och börjar utforska sin sexualitet och i förlängningen – sin homosexualitet (eller kanske snarare bisexualitet). Han upptäcker att hans dotter ägnar sig åt självskadebeteende – och att hans eget beteende mot sina kvinnliga bekantskaper inte blir bättre, fast han bytt ut dom mot män. För män som försöker bejaka sina mjukare sidor är Gulliksens böcker riktiga fynd. Men jag kan inte komma ifrån att det känns som att han börjar upprepa sig i sin tredje roman. Det är dagboksanteckningar av klart värde – men det blir ingen fullödig roman.
Katja Timgren: Allt jag vet om kärlek (2020).
Boken visade sig vara en ungdomsroman om homosexuell kärlek mellan pojkar i gymnasiet. Den föll inte riktigt mig på läppen, men jag vill ändå flagga för den. Författaren är gayaktivist och har även skrivit om lesbiska förhållanden.
Mian Lodalen: Lisa och Lilly : en sann kärlekshistoria (2020)
En annan bok som bygger på ett sant levnadsöde handlar om de båda sextonåringarna Lisa och Lilly som möts på en syndikalistisk danstillställning i Stockholm 1910 och blir förälskade. Ett år senare begår de självmord tillsammans, något som blev en stor nyhet i tidningspressen, där dock deras sexualitet hemlighölls. Vid deras begravning slöt enligt uppgift tusentals nyfikna och intresserade upp och det hela refererades närgånget i tidningarna. Boken är inget litterärt mästerverk, snarare en lättläst bladvändare i romanform där den sociala misären i Stockholm och klassklyftorna mellan rika och fattiga också blir belysta. Boken kan med behållning läsas som en ungdomsbok. Mian Lodalen är redan i färd med en ny bok på samma tema: Lesbiska ligan. (Boken publicerades 2022.)
Rut Hillarp: Sindhia (2001) / Katja Perat: Masochisten (2021)
Lite mer om bdsm-litteratur. Katja Perat är en slovensk författare, som doktorerat i USA, gett ut några diktsamlingar, och en bok essäer med den Trumpska titeln Make America graspable again. Hennes första roman är en stark debut, både språkligt, idémässigt, och till innehållet mycket intressant. Huvudpersonen Nadezda är dotter till den kontroversielle författaren Leopold von Sacher-Masoch, mest känd för den erotiska romanen Venus i päls (1870), varifrån termen masochism härstammar. Men om man väntar sig en roman med sexuellt undergivna män som domineras av kvinnor i päls och piska, så blir man besviken. Perat för en mycket djupare diskussion om den tidens kvinnors (och mäns) försök till frigörelse. Nadezda beger sig till Lviv (tyska: Lemberg) där fadern föddes. Hon redogör för hans politiska radikalism, också vad gällde jämställdhetsfrågor, som var ovanlig för tiden. Hon är gift med den snälle men tråkige Max, men älskar egentligen den judiske socialisten Jakob. Men liksom Anna Karenina är hon juridiskt bunden till maken, sin allt svartsjukare make Max, och för att inte gå under tvingas hon acceptera hans allt mer diktatoriska styre, på samma sätt som hennes pappa Leopold tvingades in i sin roll som undergiven ”masochist” gentemot sin stränge far, polismästaren i Lviv.
Det är en underhållande och mångsidig roman, där kända Wien-personer som Freud, Gustav och Anna Mahler och konstnärerna Egon Schiele och Gustav Klimt flimrar förbi. Wien år 1900 var en oerhört dynamisk och spännande europeisk metropol, multikulturell och kulturellt högtstående. Översättningen av Ann-Sofie Öman är briljant, det lilla Malmöförlaget Rámus är att gratulera.
Den svenska författaren som gjort stor konst av sin erotiska masochism är Rut Hillarp (1914-2003). Hon var mångsidig som författare, poet, fotograf, filmare, översättare, konstnär. 2011 gav litteraturvetaren Birgitta Holm (som hade Hillarp som lärare i gymnasiet) ut hennes omfångsrika dagbok, samt en biografi. Hennes mest kända bok är nog Sindhia, som utkom 1954, här i en nyutgåva av det lilla förlaget Podium. Den innehåller utdrag ur dagböcker, brev till olika älskare, och några korta, fina berättelser. Holm kallar henne ”poet och erotiskt geni”, och visst är hon en mystisk paradox, en av få betydande kvinnliga författare i Sverige under det manliga 1940- och 1950-talet. I boken finns många ordvändningar som nog skulle chockera feminister av idag. Hon ”hatar alla män”, för de lämnar henne ständigt, med hennes ord ”förråder mig”. Och hon konstaterar: ”Och alla har ni sett mig som ni själva har velat, inte som jag är.” Vi kvinnor är fria att älska, skriver hon. Men vi har bara ”frihet att älska”, inte ”att bli älskade.” Hon sammanlänkar kärlek och hat med fruktan, ensamhet, ständig väntan, och smärta. Hon skriver om mannen som oåtkomlig ”härskare”, som hon underkastar sig, av närmast gudomligt slag. Samtidigt skriver hon så vackert om den djupaste kärleken till åtmi-nstone en man: den rumänske konstnären som i boken kallas ”Reger”, med vilken hon levde i ett hatkärleks-förhållande med inslag av bdsm, enligt Birgitta Holm. Och det finns få som kan skriva om kärlek med en sensualism som Rut Hillarp, som skriver in sig i en tradition med Edith Södergran, Anaïs Nin, Erica Jong, Suzanne Brøgger, Agnes von Krusenstjerna. Hon beskriver sig själv (med egenartad humor) som en ”drottning som leker slavinna”. Eller med Regers ord: ”Une Reine dans la vie, une Esclave dans le lit”.
Rut Hillarp har verkligen ett janusansikte, som ett mynt med två sidor, där den andra sidan, ”nattsidan”, inte alltid är så politiskt korrekt. När det gäller att skriva autofiktion är hon en föregångare till 2000-talets unga författare. Efter ”Regers” död levde hon i ett långt förhållande med författaren Sivar Arnér, med vilken hon delade en hård uppväxt i sydsvensk frikyrklig miljö. Arnér avled 1997. Sex år senare tog Hillarp sitt liv, 89 år gammal.
Litteraturvetaren Annelie Bränström Öhman skriver i sin avhandling 1998 om ”Kärlekens ödeland. Rut Hillarp och kvinnornas fyrtiotalsmodernism”, där hon betonar hur kvinnliga poeter som Hillarp, Elsa Grave, Maria Wine och Ann Margret Dahlquist-Ljungberg ”sorterades ut” av manliga litteraturhistoriker i senare antologier och översikter. Särskilt med tanke på att Hillarp ju uttryckligt bekänt sig tillhöra modernismen på 1940-talet, starkt påverkad av Erik Lindegrens diktsamling mannen utan väg.
Kärlek på svenska. Redaktör: Marit Kapla, Staffan Julén (2022)
Först väntade jag mig en rad pornografiska noveller, ungefär som antologierna Kärlek 1-10, som jag girigt läste i min ungdom på 1970-talet. Men alls icke! Här får jag istället en rad korta biografier, där ”kärlek” är huvudtemat. Kärlek som både teori, samliv, och praktik. Det är en rad informanter, från den 87-åriga transvestiten Staffan Beckman, som också kallar sig ”Alice”, och till några 20-åriga ungdomar, som berättar om tinder-dejtande. Däremellan några författarnamn som jag känner igen, Inger Alfvén (79) Maj-Doris Rimpi (77), Helena Granström (36), med flera samer, lesbiska och bögar, samman-lagt 31 stycken. Jag fäster mig t.ex. i Helena Granströms bidrag som talar om ”sårbarhet” och ”beroende” som kan uppstå i vad som liknar en bdsm-relation. ”Sårbarheten som en grundläggande komponent i den mänskliga tillvaron”, och att man för att nå fram till den andra också måste gräva djupt i sig själv.
Marit Kapla fick pris för sin första intervju-bok, Osebol, som utspelas i en by i hennes hembygd i norra Värmland. Hon har redigerat intervjuerna så att de står som poesi, vissa sidor med korta poem, vissa längre. Det blir estetiskt, smakfullt, och spännande att läsa. Kärlek på svenska kommer också ut som film, av Staffan Julén.
Nina Lekander: Trosbekännelser (2018)
En härligt självupptagen, egocentrisk, intellektuellt poserande bok som vältrar sig i sex. Författaren (f. 1957) träffar vid 54 års ålder (julen 2012) en betydligt äldre man där allting stämmer. Intresset för sex, språk, intellektuella ordvitsar, promenader, uteliv med vin och tobak. Han bor i Berlin men är svensk, och hon lämnar sitt älskade Öland för honom. Han är transa, och bisexuell liksom hon. Tillsammans prövar och utforskar dom det mesta på det sexuella området. Varje kapitel är som en lite längre krönika i Expres-sen, men här kan Lekander sväva ut och vara grövre än i tidningen. Hon lotsar den pryda läsaren på dragqueen- och bdsm-klubbar, på sexmässor och till obskyra butiker för olika sex-leksaker. Allt i samma uppsluppna, frispråkiga och tillåtande stil. Dessutom skriver hon mycket om hur härligt det är att ha sex när man är på ålderns höst (från ”övre medelåldern” och framåt). Härligt underhållande för den som inte är trångsynt!
Marieke Lucas Rijnefeld: Min dyra ögonsten (2022)
Författaren, en av Nederländernas mest uppmärksammade, kallar sig ickebinär. Hen är född som flicka, men mobbades i skolan för sin ”pojkaktiga framtoning”. Hen debuterade 2018 med Obehaget om kvällarna, den nya boken kom tre år senare (båda översatta av Olof Hyllienmark). Hen har även skrivit två diktsamlingar, den första 2015, då författaren var 24 år. För debutromanen fick Rijnefeld The Booker Prize Award för översatt litteratur. I debutromanen behandlar hen broderns död, och därefter systerns gradvisa kamp med inre demoner. I den ovannämnda romanen återkommer samma teman. Veterinären Kurt som är mellan 30-40 år blir förälskad i en företagsam och brådmogen 14-årig flicka. Boken är en sorts försvarstal från Kurt, inte minst sedan han legat med flickan som därefter går in i sig själv, sitt funderande kring 11 september-attentaten, andra världskrigets fasor, sin abnorma penisavund, och sitt gradvisa avmagrande. Det är otäcka böcker som förefaller bygga på författarens uppväxt i religiös miljö i ett jordbrukarsamhälle i Nieuwendijk i Holland. Som en sorts ungdomsbok för vuxna för den tankarna till klassiker som Räddaren i nöden (Salinger) eller Flugornas herre (Golding). En obehaglig bok, som man bara fortsätter läsa för det vitala, välskrivna språket. Författaren har av flera kritiker spåtts en lysande framtid.
En annan holländsk författare som låtit tala om sig är Tobi Lakmaker, som också gått ut som ickebinär. Hens debut från 2021, Min sexualitets historia, finns nu, 2023, översatt till svenska.
Jonathan Lindström: Alla tiders sex. Kärlek, våld och religion under 14 000 år (2020/2021)
Jonathan Lindström är arkeolog och etnolog, och med flera populära Tv-dokumentärer bakom sig. Här beskriver han sex bland våra förfäder aporna, könsorganens historia, kyrkans betydelse för begrepp som synd, skam och skuld vid samlag, könssjukdomar, oralsex, homosex, Heliga Birgittas självspäkning med erotiska undertoner, polygami under vikingatiden, bordellernas historia, pedofili, tidelag och otrohet, onani, klostrens celibat och sexleksaker, våldtäkter och sexslaveri under kolonialismen, sexpuritanism under 1800-talet, och den revolution som p-pillret på 1970-talet innebar. Kort sagt, allt du ville veta om sex i historien, men inte vågat fråga om.
Bernardine Evaristo: Flicka, kvinna, annan (2019, översättning Niclas Nilsson)
Född 1959, professor i ”Creative writing” i London (Brunel). Har arbetat länge med att få svarta och färgade (mulatt) accepterade i det brittiska samhället. Fick 2019 det brittiska Booker price som första svarta kvinna för romanen ovan. Debuterade 1994. Pappan, nigerian, blev Labourpolitiker, mamman vit brittisk. Romanen är en odyssé över invandring till Storbritannien från kolonierna, sedd genom ett antal personer som skildras i boken, ibland nästan som intervjuer. Flytande ledigt språk. Efter att ha läst om den första kvinnan, författaren Amma som får en pjäs uppsatt på National Theatre, blir man nog lite trött på radikal-feminister och lesbiska, men det tar sig snabbt och blir mer intressant sedan. Amma har bildat en teatergrupp med kollegan Dominique, som senare träffar en afrikansk lesbisk ”superfeminist”, Nzinga, som isolerar, kontrollerar och misshandlar henne fysiskt och psykiskt. Det blir som ett kalejdoskop av svartas erfarenheter, men skrivet med humor och träffsäkerhet.
Inramat av premiären och efterfesten på Ammas pjäs Den sista amazonen i Dahomey får vi bekanta oss med en rad av hennes svarta (ofta mulatt-) vänner: den problematiska dottern Yazz, född genom inseminering, Yazz lärare Mrs. Shirley King som engagerar sig i sina svarta elever, Waris från Somalia, ekonomen och finanskvinnan Carole, hennes lättfärdiga kompis LaTisha som jobbar i affär och har tre oäkta barn, hennes make fotbollsälskaren svarte Eddy från USA, hennes mamma Bummi, läraren Penelope som Bummi städar hos, Kofi från Ghana, Penelopes släkt från Karibien, hennes mamma Winnie som kunnat flytta tillbaka till ett hus på Barbados efter ett liv som busskonduktör i Leeds och London, inspirationen från Betty Friedans ”Den feminina mystiken”, den rebelliska pojkflickan Megan som blir den könsopererade Morgan vars pappa kommer från Malawi, som blir kändisen Mx (istället för Ms.) Morgan Malinga, hens partner Bibi (en kvinna som också könsopererats), lesbiska Courtney från landet utanför London, 93-åriga Hattie, maken Slim från USA vars bror blev lynchad 1925, Grace vars far är en etiopisk sjöman och som växer upp på barnhem och gifter sig med en bonde vars släkt varit slavhandlare. Kanske hade den 400 sidor långa romanen kunnat kortas, ibland blir det mycket ”uppräkning”. Men intressant och gripande.
Kajsa Sundin: För att de ville det (2018)
Poet, författare, lärare på Biskops-Arnö, 45 år. Romanen handlar om ett bdsm-par, finlandssvenska Isabella, och invandraren, dansläraren Rodrigo, som i Kairo träffar psykologen Tess, som jobbar ”on-line” med Sverige. Hon intervjuar dom om förhållandet mellan sex, makt, relationer, att lämna över sig åt/lita på sin partner etc. Det slutar med att Tess också låter Isabella inviga henne i bdsm-sex. En kortroman som kan vara lite svår att ta till sig, men poetisk och intrikat. Kuriös titel.
Se vidare: Akvariekärlek, och Soldatens berättelse av Anna-Leena Härkönen 1965-, Skildrar tiden på teaterhögskolan i Helsingfors på 1980-talet, med inslag av bdsm-relationer. Kathy Acker (1948-1997), skriver om sex-industrin i Kalifornien med starka inslag av bdsm-sex. Hon har kallats ”punkförfattare” som också spelade in porrfilm och var ute för att provocera. Tre av hennes böcker har översatts till svenska: Blod och tarmar i plugget, Don Quixote, och Lysande utsikter, alla översatta av Nina Lekander.
Sofi Oksanen: Baby Jane (2005/2009. Översättning Janina Orlov)
En av Finlands mest kända författare, fick flera priser för debutboken Stalins kossor, om moderns uppväxt och flykt från Estland på 1940-talet. Den här boken är en härligt anarkistisk bok om lesbiska och homosexuella i Helsingfors runt millennieskiftet 2000. Det blev då mer och mer accepterat, åtminstone i huvudstaden. Till musik av Madonna, Courtney Love, Marianne Faithful, skriver berättaren om Piki ”stans coolaste flata” som är känd i hela Helsingfors Queer-värld, när berättaren i 20-årsåldern träffar den 10 år äldre Päivi (Piki). De tar båda tunga antidepressiva, sover på dagarna och super på nattöppna krogar på nätterna. När pengarna tar slut startar de ett företag som sysslar med telefon-sex och säljer använda trosor (sina egna) och andra sexiga använda underkläder till intresserade män. Berättaren försöker få rätsida på sitt liv och träffar den ordentlige Joonatan, men längtar efter Piki hela tiden. Det slutar med att denna tar sitt liv, på ett väldigt ordnat sätt, eller snarare precis som hon levat – i ett ordnat kaos. Det är en galghumoristisk bok, sällsynt läsvärd. Dialogen är på pricken.
Nora Unica Zürn: Mörk vår. En författare som räknas till surrealisterna. 1916-1970. Ursprungligen från Tyskland kom hon att röra sig i samma grupp som surrealisten Hans Bellmer. De förefaller ha haft en bdsm-relation, Bellmer fotograferade bl.a. Zürn bunden i olika ställningar i en säng, tillsammans med dockor i papier-maché. Hon arbetade först för filmbolaget UFA i Tyskland. Hon skrev dikter på s.k. anagram och verkade också som konstnär, samt skrev några korta märkliga romaner, där också bdsm spelar en viss roll. Efter en olycklig kärlekshistoria med konstnären Henri Michaux begick hon självmord, något som hon också uppehåller sig vid i sina böcker.
Maggie Nelson: Argonauterna (övers. Karin Lindeqvist, 2016)
”Självbiografi, essäistik och kritisk teori vävs samman i Maggie Nelsons hyllade ”Argonauterna”, som nu kommer på svenska. Redan på första sidan skriver Maggie Nelson ömt och lärt om kärlek, analsex och Wittgenstein. Om hur hon ligger med ansiktet mot ett fuktigt betonggolv och hör språket flöda ur henne i ett ”Jag älskar dig”.
Den hon älskar är konstnären Harry Dodge, född Rebecka, och vi följer deras relation från den vilda förälskelsen och Maggie Nelsons osäkerhet inför vilket pronomen hon ska använda, till att de flyttar ihop och Nelson blir styvförälder åt Harrys son. Så småningom blir hon själv gravid, samtidigt som Harry går på testosteron.
”På ytan kan det verka som om din kropp blev mer och mer ”manlig”, min mer och mer ”kvinnlig. Men det är inte så det känns i vårt inre”, skriver hon och viker snart av i ett resonemang om kvinnors analerotism utifrån queer- och genusforskaren Eve Kosofsky Sedgwicks teorier. Och sådär flyter hon över genrer och flätar samman självbiografi och essä med kritisk teori. Maggie Nelson är akademiker som skrivit både sakprosa och poesi och i ”Argonauterna” får allt plats på 160 sidor, som en fysisk gestaltning av hennes och Harrys gränsöverskridanden.
”Själv kallar hon det autoteori: att använda sig av det personliga för att förstå teorier, och vice versa. Ett skrivande som rimmar väl med den feministiska idén om att det personliga är politiskt, vare sig det handlar om Virginia Woolfs egna rum eller Betty Friedans deprimerade hemmafruar.” (Mona Masri, http://www.sr.se)
En bok som jag nog inte alltid begrep riktigt, på gränsen vad jag klarade av inom ämnet, och bara skulle rekommendera till de riktigt intresserade.
Hanna Johansson: Antiken (2020);
Författaren är född 1991 och öppet lesbisk. I hennes första roman får hon följa med en äldre kvinna, en konstnär, för att jobba som hennes hjälpreda, matlagare och allt-i-allo till den grekiska ön Ermoupoli en lång sommar. Med är också kvinnans 17-åriga dotter. Berättaren är i 30-års åldern. Det blir ett triangel- drama, där berättaren avundas mor-dotter-relationen, känner sig utestängd. Först dras hon till den äldre kvinnan, som den ”mamma” hon själv aldrig haft, sedan blir hon förälskad i den 17-åriga Olga och inleder en relation, där de sover tillsammans sammanslingrade i värmen på den grekiska ön, där knappt vinden från havet förmår svalka. Så mycket mer händer inte men det är fint beskrivet, och författarskapet lovar gott. Hon skriver i korta pregnanta stycken som kan påminna om Ia Genbergs Detaljerna. Även här handlar det om att lära känna en annan människa, att förstå henne. Hon skriver bra. Filmiskt, känsligt, sensuellt.
Liv Strömquist (text), Jan Bielecki (bild): Drift (2007). Clara Jonsson (pseud.): Lust (2007)
Två böcker med erotik som tema, där kvinnorna tar plats. Strömquists seriealbum (med bilder i 1970-tals stil av Jan Bielecki) handlar om en man och en kvinna som åker långfärdsbuss och hamnar bredvid varandra. Vad han inte vet är att hans ex. (som han tänker försöka träffa igen) nu är älskarinna åt kvinnan, hans reskamrat. Hon är frigjord och söker upp olika män eller kvinnor för att ha sex (och lyckas alltid, vilket väl är en fantasi). Hon klär ibland ut sig till man och ”byter kön” och blir nästan våldtagen av fulla sjömän. Lite väl stereotypt alltså, men det är ju sexet som är det intressanta. Han är mer försiktig och minns mest sex i naturen med sin flickvän. Men han tröttnar på henne, han är konstnär och börjar ligga med sina modeller istället. Till slut har de sex på bussen på natten, men hon lämnar honom sedan raskt och går vidare. Teckningarna är ganska trista och serien ger inte mersmak.
Pseudonymen Clara Jonsson skriver erotiska berättelser hos förlaget X-story, som säkert har sin publik. Även här är det kvinnliga fantasier som regerar till skillnad från i serier som Arne Anka eller Rocky. Ofta är det kvinnor som fantiserar om engångsligg med reparatören, flyttkarlen, eller rörmokaren. Ibland gruppsex med flera personer, ibland låter kvinnan initiativet övertas av mannen, som med bestämda order säger vad hon ska göra. Utklädnad är viktig, stövlar av lack, stringtrosor, strumpeband, korsett. Massageol-ja för kroppen, deodorantflaskor som kan tjäna som dildo. Fantasier om hårda män med piskor som är grova i mun och kallar henne hora och slampa. Att ha sex i våta kläder, kvinnor som vill bli män med stora kukar och går på strip-tease för att få se nakna kvinnor. Tryckt 2007 är den dock ganska snäll i själva verket, men tjänar kanske sitt syfte för vissa? Inte för mig.
50 år i ordets och bokens tjänst 