Fyra romaner från Norrland

Annika Norlin: Stacken (2023)

En mycket speciell bok som jag gillade starkt. Norlin debuterade med en novellsamling (se tidigare recension). Hon är också indiepopmusiker från Östersund. Här skriver hon om hur Emelie flyttar ut till skogen för att bota sin utbrändhet. Där börjar hon spionera på en grupp människor som börjar intressera henne (den s.k. ’Stacken’). De ägnar sig åt att röka svamp, stå utanför samhället, fuska lite med bidrag, några av männen runkar av varandra helt öppet. De ägnar sig åt yoga- och andningsövningar nere vid sjön, plockar och grillar småfåglar, tvättar och tar på varandra och kramas på ett speciellt, icke-erotiskt, sätt. De sover ofta under den stora granen som de tackar för vad den ger dem. Emelie tror först att det är en märklig sekt hon ser, men snart blir hon en del av Stacken, ”det alternativa sättet att leva”. Men hon ska senare bli medveten om avigsidorna i att leva ”utanför samhället”. Man kan inte söka sjukvård, pojken Låke i Stacken kan inte gå i skolan.

Texten är full av roliga infall, roliga iakttagelser, särskilt människors samspel med varandra. Det är den driftiga Aagny, som suttit i fängelse sedan hon dödat en man som misshandlat henne. Det är Zakaria från Cypern, som tror att han dödat en dörrvakt i Östersund (det visar sig att det hela är en olycka), det är ungraren Jozsef vars familj överlevt Förintelsen, han ägnar fritiden som barn utanför skolan åt att tävla i simning, men blir mobbad som ”jude”; det är entomologen Sagne som forskar och vet allt om myrorna i stacken, och slutligen ledarfiguren Sara, som varit hästtjej men blivit våldtagen av ridläraren, och nu tar avstånd från ”det patriarkala samhället”. Hon har varit i Indien och lärt sig olika yoga och meditationsövningar som hon lär de andra. Hon har tillhört en miljögrupp som sprayar äggfabriker och släpper ut hönor och kycklingar. Hennes plan är att bli ”osynlig”, att inte synas, dra sig undan samhället. Huset de bor i ägs av Ersmo, vars pappa lämnat honom, mamman slår honom, han bor i skogen och känner sig ”eljest”. Aagny tog hand om honom när mamman blev sjuk. Snart bildar några i Stacken par i relationer. Låke blir undervisad i hemmet av Jozsef. Men skogsbolaget kommer för att avverka skogen, och gruppen blir upplöst. ”Om man någon gång fått uppleva detta är det svårt att återgå till annat slags liggande” säger Jozsef när han legat med Sara. Det är indisk filosofi, kinesisk. Förhållandet till naturen och att inte skada något levande, utom det man tvingas äta upp. De är så långt ifrån en förtryck-ande patriarkal sekt som möjligt. ”Känslan av hem. Den fanns tydligen inte att söka ute i världen.” Det är inte svart-vitt, och inte enbart positivt. Ett modernt sätt att leva, eller snarare anti-modernt, på ett positivt sätt. Ett ”alternativt sätt att leva”. Kanske är det för snällt, kanske duckar Norlin för konflikterna i kollektivet? Jag vet inte? En utopi? Absolut. Låke är Sagnes barn, en följd av den våldtäkt hon utsatts för. De har Kronofog-den efter sig och måste hålla sig dolda. De fiskar. Aagny lider av att inte få ha sex. Emelie anmäler tillslut Stacken för att Låke inte får gå i skolan, till socialen. Kanske är boken lite för lång? Och vad är Ensamhet? ”Vi gör det här för att vi skäms över hur människan lever idag.” Jag gillar hennes ”norrländska” sätt att berätta och skriva, med korta meningar och dialektala ord. Slutet är dramatiskt

Elin Olofsson: Krokas (2017)

Journalist verksam i Östersund. Har skrivit fem romaner och ungdomsböcker. Romanen har drag av chic-litt men med ett allvarligt ämne. En tysk flykting får under en fångtran-sport i slutet av andra världskriget kontakt med en kvinna i Krokom i Jämtland, som gömmer honom i en stuga i skogen. Fyra år senare, i september 1949 kommer den unga tyska kvinnan Uli Hartmann till Krokoms tågstation. Med sig har hon en bunt brev. Alla breven är skrivna till Hansi av en Elsa Pettersson, som enligt adressen ska finnas någonstans i Krokom. Uli tänker leta reda på Elsa för att få veta vad som egentligen hände mellan henne och Ulis älskare Hansi, som deserterade och som hon tror dog i Norge under kriget. En lättsam och inte alls ointressant bok.

Lina Nordquist: Dit du går (2022)

Författare bördig från Hälsingland. Utbildad apotekare, docent i fysiologi och riksdagsman (L). Utsedd till Årets bok 2022 av Bonniers bokklubb! Efter debuten med ovanstående bok har hon skrivit ytterligare två, baserat på hennes familjs historia.

Vid sekelskiftet 1900 flyr Unni, Armod och lille Roar från Norge för att finna ett nytt hem. I Hälsingland slår de sig ner i ett ödetorp i skogen mellan människoland och vildmark. Den lilla flocken tvingas huka under naturens och skogsbondens brutala nycker (han vill t.ex. att Unni ska betala hyran ”in natura”) i det nya landet med blå berg och svartmörka skogar.

Mer än sjuttio år senare sitter Kåra vid köksbordet som Armod byggde. Hon planerar begravningen för sin svärfar Roar som hon haft ett förhållande med. Vad var det egentligen som hände för länge sedan, när Roars föräldrar kom till huset? Unnis och Armods kärlek var större än allt. Kåras oro är lika stor. Nu vill hon bryta tystnaden och avslöja hemligheterna. ”Dit du går, följer jag” är en dramatisk historisk roman om hur beroende vi alla är av varandra och om kärlek över alla gränser (från bokreklamen). Intressant, spännande, och välskriven.

Mattias Timander: Din vilja växer i skogen (2024)

En uppmärksammad debut. Förf. född 1998 (bara 27 år) är från Kiruna och har tidigare bl.a. medverkat i norrländska litteraturtidskriften Provins. På ett konstruerat talspråk med norrländska vändningar och omvänd meningsbygnad (jfr Karin Smirnoff, Sara Lidman). ”Man som gav och tog och sku man behövt skjuts var det säkert nån som ändu skull till stan.” ”Hjortronen och lingon till gröten och älg hade jag frysen full och så drag på sjön sommartid.” Huvudpersonen besöker ofta sin mor i ”stor-stugan” där hon bor, ofta för att få äta mat. Det blir en sorts inre monolog om naturen runt Kiruna och hur man lever där. Förf. skriver  med humor, lättläst. Han har en enorm läshunger, hittar gamla slängda böcker, som mest används som tändved, han kommer senare att gå i antikvariat. Favoriten är franska författaren Patrick Modiano. Av andra kallas han ”lillgammal”, ja t o m bög. Han bor i en by med 17 hus och åker sällan in till stan. Han ser på fjällvråken och kungsörnen, älgen, bävern, ripa och renar. Att strörenar ofta skjuts av ortsborna tar han med ro. Samerna spelar ingen större roll i boken. Hans första stora litterära upplevelse blir Hans Falladas Ensam i Berlin. Han läser Kafka, Joyce, Becket, Woolf. Han läser dom som vore de ”snuskiga porrtidningar”. Han börjar intressera sig för bygdens historia. Använder gamla fina uttryck som ”mormorshosta”, det gula på wienerbröden. Stora beslut tas av de manligt dominerade vägsamfällighetsmötena.

I del två av boken kommer huvudpersonen till Stockholm. Han känner Lydia som arbetar på ett bok- förlag (Weyler?) och det leder till att han får publicera några texter, göra författarintervjuer, leda för- fattarmöten på bibliotek (hur allt detta så plötsligt blir möjligt förklaras inte riktigt). Han lever mest på Södermalm bland ”kulturmänniskor”, träffar kändisar, går på café och träffar den mystiska (les- biska) Vera Brandt som försöker hitta en ”mening i meningslösheten” i kontakt med Camus’ Myten om Sisyfos. De pratar om Apollinaire, Camus, Abdella Taïa, Simenon och Paris. Han börjar läsa franska poeter på originalspråk, går på antikvariaten, utan att kunna någon franska.  

En sorts manlig autofiktion alltså, jag tänker på 1980-talet och Stig Larsson och Per Hagman, och det är ingen dålig bok. I en central scen inser hp att ”inte var jag saknad [i Stockholm] någonstans och inte behövd och jag hade kunnat dö dit på parketten klämd under en av mina överfulla bokhyllor utan att någon sku ha undrat vars jag tagit vägen.”  När han sover över hos Vera Brandt (utan att ha sex) och lägger handen på hennes sovande bröstkorg känns det som en ”grillkyckling” där huden stramar över skellettet. Han liknar henne vid en fågel. Hon har problem, äter medicin, skriver ihärdigt på en ”undersökning” som inte verkar leda någonstans. Till slut misslyckas han med en författar-intervju och börjar dricka för mycket och sover bort dagarna. Han upptäcker att Vera skriver om honom, och blir upprörd. Att hon kanske är en ”rovfågel”. Han inser att de andra ser honom som ett exotiskt inslag. Det slutar med att han lämnar Vera och återvänder till stillheten och tystnaden i Kiruna. (Fast författaren bor fortfarande i Sthlm.) Där dör först hans vän Tage och sedan den älskade modern, som innan hon dör säger att ”räven har lyan och fåglarna sina bon, det är bara människan som saknar ett hem” anspelande på både Bibeln och Stig Dagerman.

Hp har levt i sina böcker. Nu måste han leva sitt eget liv. MP är i Kiruna centerpartistisk politiker och blev 2018 då han var 20 år vald till kommunstyrelsens ordförande. En fin debut.