Abraham Verghese: Skära för sten (2009, övers. Hans Berggren)
En riktig tegelsten som för mig väckte många reseminnen. Efter min mors död ärvde jag lite pengar som gjorde att jag och Annsofi kunde köpa en kamera, en östtysk Practica, och sommaren 1981 kunde vi göra en längre resa, som slutade i Addis Abeba, huvud-stad i Etiopien, där Annsofis syster och hennes man arbetade som biståndsarbetare. Det är ungefär när huvudpersonen Mario i romanen lämnar Addis Abeba, där en mil-itärkupp störtat den gamle kejsaren Haile Selassie, för att söka jobb som kirurg i USA.
Jag och författaren Abraham Verghese är nästan lika gamla, han ett år yngre född 1955. Jag utgår från att hans eget liv i stora drag liknar huvudpersonen Marios. Hans mor är en indisk nunna, som med sin sjukvårdsutbildning skickas till Etiopien för att jobba på sjukhuset Missing (en felstavning av Mission) som drivs av den katolska kyrkans missionsverksamhet. Här träffar hon den brittiske kirurgen Thomas Stone. Det förklarar den lite märkliga boktiteln, på engelska ”Cutting for Stone”, vilket är vad Mario, som också utbildar sig till kirurg, kommer att göra. Vi får aldrig veta hur en nunna låter sig förföras av en lite kufisk men otroligt skicklig kirurg, men säkert är att han (Stone) älskar henne så högt så att han sedan hon omkommit vid förlossningen av enäggstvi-llingarna Marion och Shiva, väljer att helt enkelt försvinna ut ur berättelsen. Tvillingarna adopteras istället av två andra indiska anställda vid sjukhuset, doktorerna Ghosh och Hemlatha.
Modern, som kallas Sister Mary, dör vid förlossningen. Det var engelsmännen som importerade indier i stor skala till Afrika för att arbeta där som tjänstemän. Vår studierektor på Bibliotekshögskolan i Borås, Chagan Laloo, gick sin utbildning till bibliotekarie i Uganda, men utvisades tillsammans med hundratals andra indier när galningen Idi Amin tog makten. Gandhi såg orättvisorna i världen när han arbetade som advokat i Sydafrika.
”Vi kommer objudna till detta liv, och om vi har tur finner vi ett syfte bortom svält, elände och tidig död, vilket är de flestas lott, ifall vi skulle glömma det. Jag växte upp och fann mitt syfte, och det var att bli läkare. Min avsikt var inte så mycket att rädda världen som att hela mig själv” konstaterar Marion när han återvänder till sjukhuset 2004, vid 50 års ålder. Där har man fortfarande sparat en skolbänk efter hans mor Sister Mary, hennes cardigan, och hennes kalendertryck med Sankta Teresa av Avila.
2004 är han tillbaka i den operationssal där han föddes, och där modern omkom. Precis som jag minns det är syrsornas surr på nätterna i sommarregnet högt och ljudligt, och har avlöst de gula vävarfåglarnas surr på dagen. Hyenor grymtar utanför huset, som är omgärdat av höga staket, och sköts av en nattvakt, en trädgårdsmästare, och en ”mamita”, som städar, diskar, lagar mat och kokar kaffe. Det etiopiska kaffet anses vara bland det bästa i världen.
”I det tystnadens vakuum som ibland uppstår på natten hör jag stjärnornas svirrande och känner mig jublande glad, tacksam för min obetydliga plats i galaxen. Det är i sådana stunder jag känner min tacksamhetsskuld till min tvillingbror Shiva.”
Indien blev självständigt 1947, samma år som modern lämnade karmelitklostret i Madras för att resa till Etiopien. Redan på den långa båtfärden över Arabiska havet till Aden utbryter en epidemisk feberinfektion (som visar sig vara tyfus) som gör att flera av besättningen dör. Här träffar hon den som skulle bli hennes medarbetare på sjukhuset i Addis, den energiske Thomas Stone, och tillsammans lyckas de rädda kaptenen och ytterligare några som kan föra båten i land i Aden. Hennes bästa vän och medpassage-rare Anjali har då avlidit i tyfus. Sister Mary lär sig här att tugga khat, något som hon helst gör i hemlighet i fortsättningen (hon är ju dock en karmelitersyster). Thomas Stone arbetar ständigt, tycker sömn är ”distraherande” och måste bli påmind om att han måste vila ibland. Och arbete finns det i övermått på sjukhuset i Addis, där läkarna är få.
I hemmet sköts allt av husmor Hirst, som blir den som blir som tvillingarnas andra mamma. Sjukhusets röntgenapparat är så gammal att den som sköter den får brännsår på händerna. Berättaren liknar den vid en elektrisk stol, en sådan hade faktiskt importerats av den gamle kejsaren Menelik (berömd för att hans armé besegrade italienarna i ett stort slag 1896). Men när den inte fungerade så använde kejsaren den istället som tron!
Att arbeta som läkare i Afrika är alltså ingen sinekur. Framsteg inom hjärtkirurgi är okända här, poliovaccin finns knappt, njurtransplantationer lika så. Visserligen hade Haile Selassie blivit utnämnd Man of the Year 1936 av tidskriften Time, för sitt motstånd mot den nya italienska invasionen, av Mussolinis armé, varvid Kejsaren gick i landsflykt. Att han, en liten svart man, vädjade om hjälp i Nationernas Förbund förblev ohört. Doktor Hema, tvillingarnas adoptivmamma, har en radiogrammofon, en Grundig, som beskådas som vore den ett underverk. Livet här är länge idylliskt. Doktorerna Ghosh och Hema gifter sig, husmor står för markservicen, man dricker konjak och lyssnar på jazz på grammofonen, och tvillingpojkarna växer. När man slår sig lös på 1960-talet spelar man gärna kort eller cricket med goda vänner, eller lyssnar på skivor med Chuck Berry.
Boken blir ett mellanting mellan biografi och roman, vilket är en svår genre att bemästra. Få har lyckats, trots exempel av John Dos Passos, Joyce Carol Oates, P.O. Enquist och Dag Solstad. Solstads En norsk man fann jag närmast oläslig, mycket på grund av alla fakta om idrott och lokalhistoria som räknas upp i romanen, som hade stått sig bra utan dessa. Här är det långa beskrivningar av olika kirurgiska metoder, en oändlig mängd (oförklarade) medicinska termer, grävande i döda och levande kroppar och annat inte så lite osmakligt. (”Kill your darlings”?) Men jag kanske bara är lättrörd i det fallet. Lagom är ändå bäst. Det är ett livsverk, en ordrik tjock roman, särskilt lämpad för den som vill bli uppslukad.
Etiopien är ett speciellt land, det enda i Afrika som aldrig (förutom en kort tid före och under andra världskriget) blivit koloniserat av européer. Kejsarens anor sades sträcka sig ända till Kung Salomo, här fanns en urgammal kristen (koptisk) kyrka. Boken utspelas före kriget mellan Etiopien och Eritrea, det senare landet var då en del av Etiopien. Tvillingarna får en lekkamrat i den eritreanska husan Rosinas dotter Genet, som senare ska gå med i befrielserörelsen EPLF. (Då har hennes mor av ren elakhet låtit omskära henne. En kärlekshistoria utspinner sig också, då båda pojkarna är förälskade i Genet.)
Eritrea är idag en av världens hårdaste diktaturer. Ibland finns en ton av rasism i hur berättaren Marion ser på de inhemska afrikanerna. Man lagar sin injera wot, en gråaktig pannkaka (ingen favorit hos mig) som äts med oerhört stark köttstuvning, eller doro wot, kycklinggryta med den gula berberiskryddan, lamm- eller getcurry. Här bor många i hyddor av korrugerad plåt, medan överklassen bor i flotta villor bakom häckar av bogainvillea. Det är synd att författaren har så pass lite miljöbeskrivningar, de som finns är uppfriskande och jag känner igen mig. Motsättningarna mellan ett hundratal olika folkgrupper har tidvis varit stor, idag har Etiopien över 100 miljoner invånare (bara Nigeria är större). I trädgården utanför kejsarpalatset gick lejon omkring, de fanns kvar när vi var där 1981, idag är jag osäker. Då var den s.k. Olivettibyggnaden med sina 10 våningar, och OAU:s stora byggnad (Organisation of African Unity) med 20 de enda ”skyskraporna”, idag är Addis centrum fullt av dessa. De finaste hotellen hette Ghion, och Ras. Den stora marknaden, dit vi ofta gick, kallas ”Mercato”. Addis präglades under många år av åren som italiensk koloni 1936-1943. Sverige var ett av de länder som bidrog med stort bistånd under många år.
Efter en misslyckad militärkupp, då flera av familjens vänner inom militären dödas, och barnens adoptivfar Ghosh är nära att bli hängd, störtas Haile Selassie (som ofta hånades för sin korta längd och för hans 20 Rolls Royce-bilar) 1974 av en militärjunta under överste Mengistu (som författaren beskriver med avsky och kallar ”sergeanten”). De få läkarna, bl.a. den italienska läkaren Bacelli, får arbeta under de mest primitiva förhållanden. Även de som tidigare högaktat kejsaren förlorade nu all sympati. Det kunde räcka med att kejsarens knähund Lulu skällde på någon för att denne skulle kastas i fängelse. När vi besökte Addis sommaren 1981 la vi framför allt märke till att staden (efter att vi varit i Kairo) var ovanligt ren och välstädad, tyst och stillsam, ingen hög brottslighet och att alla tiggare försvunnit. I USA ska Marion leta febrilt efter både brodern Shiva, som blivit läkare för att hjälpa fattiga, och fadern-kirurgen, som skriver läroböcker och arbetar som professor vid ett amerikanskt universitet.
Slutet ska inte avslöjas här, men i denna ordrika bladvändare till bok, kommer det att spela en viss roll. Boken är författarens livsverk, och det är inte dåligt! Den innehåller både en sons uppgörelse med sin far, och en märklig kärlekshistoria mellan hans föräldrar, hans adoptivföräldrar, och hans bästa vänner, tvillingbrodern Shiva, och den eritreanska flickan Genet.
Kiran Desai: Bittert arv (2007, övers. Rose-Marie Nielsen)
Författaren, född 1971, är dotter till den kända indiska författaren Anita Desai, bosatt i USA. Här skriver hon om en pensionerad domare som bor i norra Indien (Bihar) på gränsen till Nepal. Nepaleserna arbetar ofta som tjänstefolk hos rika indier. Många minns den ”goda” tiden under engelsk styre, andra när Gandhi och Nehru framgångsrikt samarbetade med Sovjetunionen och med ”de neutrala” som inte ville välja sida. De unga, som domarens kock, drömmer om en framtid i USA. Parallellt får vi följa kockens unge son, som skriver om framgångar i USA och förtvivlat försöker ta sig fram i fattigdom, tillsammans med sin vän Said från Zanzibar. Men här är rasismen knappast mindre än i det Indien han kommer ifrån. Den yngsta generationen representeras av domarens barnbarn Sai, som sätts i privatskola, där hon förälskar sig i sin nepalesiska lärare Gyan.
Allt vore väl gott och väl om inte Desais språk vimlar av indiska uttryck, ganska grovkornigt, och en förfärlig sjuka för långrandiga beskrivningar av miljöer och föremål, en lite amerikanskt överseende ton, på ett sätt som inte roar mig särskilt. ”Kill your darlings” återigen, för en amerikansk sjuka för tjocka romaner, som svämmar över av beskrivningar som sällan för handlingen framåt. Boken fick Man Booker-priset 2007, ett av den engelskspråkiga litteraturens finaste priser. Men jag är inte lika imponerad, tyvärr. Salman Rushdies ande svävar över den här litteraturen, Satansverserna, Midnattsbarnen, både på gott och ont.
50 år i ordets och bokens tjänst 