Juan Rulfo: Slätten i lågor (1953/2024, övers. Anna-Karin Thorburn, introduktion: Andrea Castro, övers. Yvonne Blank)
Den mexikanske författaren (1917-1986) anses vara en av pionjärerna inom den latinamerikanska skönlitteraturen på 1900-talet. Han publicerade bara några få böcker, den ovannämnda novellsamlingen, romanen Pedro Parámo (1955), som blivit en klassiker, och den korta romanen Guldtuppen. Det sägs att han var självkritisk och vägrade ge ut något som han ansåg inte dög. Han skrev mycket för TV och film. Själv sa han att han kände skräck inför ”ett vitt ark papper”. Novellerna är täta och avskalade, på det amerikanska sättet. Han uppfostrades av sin mormor och på en katolsk skola, där han började läsa franska romaner. Tidigt hade han olika jobb, var en flitig fotograf, och arbetade som arkivarie när hans första noveller publicerades i tidningar kring 1950. Han skildrar, och sympatiserar med, enkla bönder som odlar bönor och majs. De slåss inte minst mot torka och översvämning som ofta ödelägger deras skörd. Det är en manlig miljö, kvinnor förekommer bara sparsamt, flickorna ska antingen giftas bort, eller så rymmer dom för att bli prostituerade. I den första novellen ”Jorden de gett oss” går några män över ett torrt landskap, stämningen är förtätad ungefär som i en av tidens amerikanska västernfilmer. Den ene mannen bär med sig en levande höna, som de andra tittar hungrigt på. Dialogen är sparsmakad. De har erbjudits att köpa hela den torra ökenliknande marken av en godsägare, men har tackat nej, och är nu fördrivna från sina egna jordbruk. Novellerna utspelas i en del av Mexiko kallad Zapotlán, där de båda bröderna Torrico bor, hänsynslösa och illa omtyckta av nästan alla. Även efter sin död fortsätter de att spöka, med sina otäcka hundar, och förföljer alla för att få tag på den som mördat dom. Det är berättelser, framförda av flera osynliga berättare på ett kortfattat mustigt språk. Rulfo är själv osynlig och lägger orden i sina karaktärers mun. En heter ”Det är för att vi är så fattiga”. Är det inte torka så kommer skyfall som gör att floden stiger och dränker allt. De få djur man har är värda guld och när dom drunknar är det katastrof. En annan man förföljer en efterlyst tjuv som han tänker döda för pengarnas skull. Men det slutar inte som han tänkt sig. Man förstår fascinationen för Faulkners berättarkonst. En gammal fåraherde pratar ständigt med sina kor, och här ges all information novellen innehåller. En annan man har ständigt bedragit sina kvinnor, flyr ständigt från dessa och får tillslut besök av sex nunnor, bl.a. en f.d. älskarinna, som ställer honom till svars. Det är korta pregnanta och mästerliga berättelser.
Miguel de Cervantes (1547-1616): Don Quixote de la Mancha. För ungdom berättad efter Florians franska upplaga (1918)
Originalet kom i två delar. Efter succén med del ett 1605, efter att någon försökt plagiera den, utkom del två 1615 (som där även kommenterar det fräcka plagiatet). Cervantes hade haft ett äventyrligt liv i armén med bl.a. en lång fångenskap hos arabiska pirater i Algeriet. I Spanien satt han i fängelse för obetalda skulder och började då skriva historiska dramapjäser. Trots succén med Don Quixote slutade han livet utfattig och dog samma dag som Shakespeare. Litteraturhistorikern Erich Auerbach kallar honom en av ”romanens fäder”, och jämför honom med Shakespeare som dramatiker och Dante på lyrikens område.
Romanen är en satir över den då så populära ”riddarromanen”: romantisk, orealistisk och överdriven, i verk som Tristan och Isolde, Amadis av Gallien, Parsifal, Robin och Marion, Flores och Blanzeflor. De kunde handla om äventyr, hövisk kärlek, och innehöll ofta mystiska blommande vandringsstavar, bibliska uppenbarelser och påhittade monster som drakar och gripar.
Cervantes skildrar en gammal senil riddare från La Mancha, som förläst sig på sådana riddarromaner. Han tror sig leva i en påhittad värld och ger sig ut på upptåg på sin gamla märr Rozinante, övertalar en knubbig bonde vid namn Sancho Panza att denne ska bli rik och mäktig bara han följer riddaren i härnad. Syftet med hans kommande äventyr är att imponera på en vacker dam som riddaren fantiserar om, Dulcinea av Toulouse. Större delen av sin rustning förfärdigar han av papp, annat böjer han till av gammal metall. En lång gärdsgårdsstör blir hans lans, ett trädgårdsredskap hans svärd. Men på det första värdshus han besöker sitter hjälmen så tajt att servitriserna tvingas mata honom genom visiret. Värdshusvärden inser snart att den gamle riddaren är helknäpp, men tubbas ändå av Don Quixote att ”dubba” denne till ”riddaren av den sorgliga skepnaden”.
Hans fortsatta äventyr innehåller t.ex. en kamp med tama cirkuslejon, en slagkamp med en väderkvarn, som riddaren tror är en jätte; ett överfall på ett fredligt sällskap fridfulla munkar; han räddar som han tror fagra jungfrur på resa, och en pojke som pryglas av sin husbonde. Men allt är förgäves, när han begett sig iväg fortsätter allt som förut, han kan inte ändra något av världens ”lyckohjul”. Han blir ständigt till allmänt åtlöje, och ramlar ofta av sin gamla märr precis när han ska slå till. Han luras att tro på hemliga mediciner, och tar ett vanligt värdshus för ett slott han måste inta. Han träffar en barberare som både klipper och åderlåter kunder. Ett bäcken denne har som skydd för regnet tillverkar DQ en ny hjälm av. Han fritar ett band rövare, som leds längs vägen slagna i järn, men de belönar honom bara med att slå honom och Sancho till marken och råna dem.
Delar av berättelsens andra del är en kärlekshistoria med två par som Don Quixote stöter på. Barberaren och en präst försöker till slut locka DQ att återvända hem, hans eskapader har väckt ont blod i trakten. Vid en drabbning med en motståndare han kallar ”månriddaren” (den utklädde barberaren) blir han så svårt skadad tillsammans med Rozinante, att han måste forslas hem till La Mancha, där han tillslut avlider, sedan han till prästen lovat ”nedlägga vapnen under ett helt år”. Så avlider den tappre riddaren ”som i sitt liv ej fruktan kände, som själva döden uti seger vände, ty uti den han odödligheten vann.”
(Hela romanen, del 1 och 2, utkom i en nyöversättning 2016 av Jens Nordenhök, 900 sidor stor.)
Fernando Pessoa: Orons bok (1982/2023, övers. Örjan Sjögren)
En portugisisk klassiker, räknas till ”nationallitteraturen” samman med Luís de Camões Lusiaderna (1572) om Lissabons grundande av hjälten Lusus, som bygger på Vergilius’ Aeneiden, och Homeros Odysseus. Hit hör också romaner av nobelpristagaren Jorge Saramago, och den ständige antagonisten António Lobo Antunes från 1900-talet. Till språket kan räknas brasiliansk skönlitteratur av t.ex. Clarice Lispector, Jorge Andrade, Carlos Andrade Drummond, Jorge de Lima. Pessoa (1888-1935) arbetade som kontorist i Lissabon och publicerade mycket lite under sin levnad. Efter hans död påträffades en koffert med tusentals manuskriptsidor, korta noveller, levnadsråd, maximer, och mycket poesi. Mycket av detta samlades i Orons bok, som blir en sorts dagboksblad om allt mellan himmel och jord, från ca 1913 till strax före Pessoas död 1934. Pessoa kom från en välbärgad familj och växte upp i Durban i Sydafrika, där han lärde sig engelska, som han använde i sin verksamhet med att översätta handelsbrev.
Till Pessoas specialitet hörde det faktum att han skrev under hundratals s.k. Heteronymer. D v s han utger allt för att vara skrivet av någon annan, som då har sin egen karaktär, bakgrundshistoria och stil och sätt att skriva. Han lekte med olika författares temperament. Hans mest kända heteronymer var Alvaro do Campos, Bernardo Soares, Ricardo Reis (som Saramago tillägnat en roman). I Orons bok är det från början en känslig ung poet, Vicente Guedes, som skriver om kärlek och livsleda. Pessoa kan sägas tillhöra sekelskiftets ”spleen” inom författarskapet som karakteriseras av upphöjd känslosamhet, livsleda, känslan av att vara utanför och obetydlig (mycket olikt t ex Nietzsche). Flanörlitteraturen hos Hjalmar Söderberg (främst hans debutverk). Här finns äckel, som hos Baudelaire och Munck, men snarare romantisk melankoli. En känsla av att det finns något bättre, som framkommer i sömnen och drömmen, där detta destilleras till perfektion. Livet är inte en dröm, som hos den spanske författaren Calderón, men drömmen blir snarare en annan verklighet. ”Pessoas oro faller över staden Lissabon som regn” skriver redaktören Jerónimo Pizarro. Vi får följa med till restaurangerna, gathörn, butiker, caféer. Om bokens författare Vicente Guedes, skriver Pessoa att han ”uthärdade sitt tomma liv med mästerlig likgiltighet”, en ”de svagas stoicism”. Denna form av livsvisdom sätter han högt. Han kände ”alla tänkbara former av ångest” men vände dem alla ryggen. ”Trots att han av naturen var ambitiös, njöt han lugnt av att inte ha några ambitioner alls.” (Påminnande om Musils hjälte i Mannen utan egenskaper. En buddhistisk eller indisk livsinställning?)
Lissabon ligger på den iberiska halvöns baksida. Här verkar sällan hända något märkvärdigt, de flesta strävar vidare utan stora planer, här verkar varken socialism eller anarkism eller andra ”stora idéer” frodas. Stadens storhetstid ligger många hundra år tillbaka i tiden. Talesmannen Guedes strävar istället att ge ”värdighet åt ledan”. En modern författare jag kommer att tänka på är italienaren Tabucci, som i ”Påstår Pereira” låter en överviktig lätt sjuklig medelålders skribent i Lissabon bli bokens antihjälte i tiden runt andra världskriget (som Portugal stod utanför). Pessoas antihjälte bor i ett rum i gam-maldags stil med djupa engelska fåtöljer. ”I ett rum i modern stil blir ledan obekväm, en fysisk sorg.” Hans hjältar verkar ensamma, slutna inom sig själva. 1934, ett år före sin död, publicerade han en liten bok, Budskap. Häri kan han likna en portugisisk Kafka eller en Borges. ”Som en dandy i själen gick han omkring och visade upp konsten att drömma i tillvarons rena tillfällighet.” Pessoa är glad att kunna räkna Vicente Guedes till vän.
Pessoa var inte socialist, tvärtom. Guedes kallar han en ”fulländad aristokrat”, en som vet att allt gammalt är dött och aldrig kommer åter, men som lever som om detta inte hade hänt. I en liten novell skojar han med den ”anarkistiske bankiren”, en välbärgad företagare, som t o m kan kosta på sig att vara ”socialist”. Han har inga höga tankar om kyrkan (Guedes), som han hoppas ska falla sönder, ”efter århundraden av imperier”. Han vill inte gifta sig, inte få barn. Ofruktsamheten är tvärtom ”ädel och värdig”. Han kan bläddra bland sina drömmar, som man bläddrar i en bok. Fysisk kärlek ser han som något närmast smutsigt, ovärdigt. Han är rädd för kvinnor. Hustrun, Modern, är bara en idealistisk pose, ”en dräkt som skyler, inte en dröm som skapar”. Kvinnan ska man drömma om, aldrig röra. Fysisk vällust och njutning är förbjudet, men inte dess ”sublimering i tanken”. Ögon och öron är ”det enda ädla som finns i livet” ”De andra sinnena är simpla och köttsliga”. ”Stort lidande kan ge oss en illusion av att vara smärtans utvalda.” Pengar däremot, är vackra. ”Pengar är befrielse”, det enda sättet att bli fri. ”Att vilja kunna resa till Peking för att dö, men inte kunna, är en tanke som gör mig betryckt”. Att köpa onyttiga ting är att köpa ”små drömmar”. ”Jag klagar inte över att livet är fasansfullt. Jag klagar över att mitt liv är det.” ”Ändå är jag inte pessimist.” (Han påminner oss om poeten Antonio Nobre som bara publicerade en enda diktsamling under sitt liv, med titeln Ensam.) Sitt eget liv ser han som ett stort misslyckande. Reser gör han bara i fantasin. Han kallar det för ”likgiltighetens estetik”. (Man kan jfr med den hopplöshet som Per Lagerkvist ger uttryck för i sina tidiga expressiva dikter.)
”Tro inte att du är bättre än de som du föraktar. Däri ligger föraktandets ädla konst. Se först och främst till att ingenting respektera, ingenting tro på.” Jfr den nihilism som Dostojevskij anslöt sig till, innan han blev frälst och religiös (och skrev sina stora verk).
”Berusad av vanföreställningar förlorar jag mig för ett ögonblick i en känsla av att leva”! Dessa tidiga anteckningar har redaktören daterat kring ca 1913. Det bästa sättet att börja drömma är genom böcker, romaner. Det får gärna vara ren eskapistisk litteratur. Allt för att slippa från livets leda. (Skrivandet verkar för Pessoa ha varit, i första hand, en sorts terapi.)
De senare anteckningarna, från 1920-talet, är skrivna av kontoristen Bernardo Soares. Här finns mer beskrivningar av Lissabon, vandringar längs dess gator, lyssnande till meningslösa samtal om älskarinnor och misstänksamma fruar. Soares blir ”irriterad på alla lyckliga människor som inte vet om att de är olyckliga”. Men de lever ett vegeterande liv, han kan t o m kalla dom ”mina kära grönsaker”. Han lider av sin ”esprit d’éscalier” d vs han kommer först efteråt på en dräpande replik, en kvickhet, ett intelligent konversationsämne. Ja han klarar egentligen inte av att träffa andra människor, först efteråt slappnar han av och inser att ”det var bara en bagatell”.
På det här sättet blir Pessoa, genom sina olika ”heteronymer”, genom sitt sätt att dissekera sig själv och sina olika sidor, en djupt mänsklig gestalt. En ensam som talar för många andra som lidit som han. Som bara levt ”i skuggan av sina riktiga liv”.
Bild: Pessoas staty utanför en av Lissabons äldsta bokhandlar, torget Chiado, och cafét Café da Brazileira.
50 år i ordets och bokens tjänst 