Önskedikten: ”I ett barns öga”

I ett barns öga föds världen ständigt på nytt

För spädbarnet är varje dag den första, varje leende det första leendet. Varje människa den första människan.

Ögat föder embryon av liv. Outvecklade, omejslade, som en skulptör som arbetar i ett block granit som långsamt träder fram i ljuset.

I ett barns öga finns ingen ondska. Bara ett skört råmaterial till något gott.

Igenkännandets glädje: den egna handen. Handen som mejslar ut livet ur tillvarons hårda sten. Ögat som formar, som sammanfogar delarna till något helt.

Det ögat är skört. Ser det för skarpt in i ljuset, slocknar det.

Prometeus skapade den första människan ur ett stycke lera. Han stal elden för att ge till dom som frös. Diktaren sägs ju vara en Prometeus. Men jag säger: Varje barn är en Prometeus – med hand och öga skapar det sin värld. Vill det ta ner solen – låt det göra det. Då kan vi alla lysa.

Själv har jag inte längre barnets öga. Min blick är skum, min tilltro till mig själv är svag. Den last jag bär på ska mitt barn inte få ta del av. Lik en forntida gud ska jag en gång stå tillbaka, slockna, tyna bort, drunkna i historiens svallvåg. Barnet kommer utav mitt stoft få skapa sig en egen gud.

Barnets syn är oförvillad. Klarögt står det upp och griper dagen. Det känner inga gränser, inga konsekvenser. Med yxa går det fram och banar väg bland halvsanningar och lögner. Ack att jag kan handskas rätt med barnets liv. Att jag kan stå tillbaka när den dagen kommer.

I barnets öga finns vårt hopp om fortbestånd. Om det bara får behålla synen oförvillad. Får behålla tron att allt är nytt. Får behålla kraften av att pånyttfödas.

Mats Myrstener, i Arbetslösa noveller (1984). Publicerad i SKTF-Tidningen nr 7, 1985