Olle Holmlöv är knappast någon ”oskolad” debutant. För tre år sedan utkom han med diktsamlingen Fadersöga, som prisades för sitt naturlyriska, stilsäkra språk, och nu gör han prosadebut med ett fullödigt verk, den korta romanen Rödlögaborna. Sällan har man sett en författare med ett sådant grepp om språket. Den fyrtioårige Holmlöv är sparsmakad, formsäker, och rör sig helt och hållet på hemtam mark.
Sitt litterära ideal har han tidigare behandlat i essäer: det är naturskildrare som Sven Barthel, Björn von Rosen, Sven Rosendahl. Man kan ana de stora amerikanska författarna: Melville, Whitman, Thoreau, Emerson, som alla skrivit om naturen i och kring Boston och Massachusetts. Men också ett mycket mer resolut berättande, som hos den bortglömde skogsarbetaren Nils Parling, aktuell i en nyutkommen antologi, där han bidrar med ”Tankar från Finntorpet”. Det är en mustig naturprosa med ålderdomliga och dialektala ord: snesgärdsgård, väderflidda grindstolpar, stupavänd hink, finntoss. Det är närmast en magisk realism i denna mäktiga naturlyrik, fast vi befinner oss i Bergslagens skogar och inte i Colombias.
Huvudpersonen i Rödlögaborna säger om sig själv: ”Jag har inte läst Rimbaud heller. Men jag är en jävel på att pressa in hagelskott i den smala springan mellan fågelryggen och himlen”. Han heter Bill och sägs vara ett mellanting mellan Vilde Bill Hickock och Lenin. På skärgårdsbåten Hugins sista färd ut till Rödlöga i Stockholms skärgård tar han med sig flickbekanten Ludmila, som jobbar som kontorist på en advokatfirma i Gamla Stan, men kommer från Värmland. Till Stockholm har hon kommit främst för att slippa från livet i Fryks ände; storstadens anonymitet blir en vilopunkt att sjunka in i, men i mötet med Rödlögaborna ser hon plötsligt sin egen hembygd i ett nytt perspektiv. ”Allt levande, växandet, vind genom träden. Ohörda mumlande värld. Fryksdalen.”
Det är en bok man lägger ifrån sig med saknad, denna hyllning till den sista genuina skärgårdsbefolkningen på Rödlöga. Olle Holmlöv har ett budskap, vilket inte är så vanligt i dagens skönlitteratur. Hyllningen omfattar också ”den socialdemokratiska regeringen som mördade mitt landskap, som högg yxan i rötterna till hela mellankrigsgenerationen skärgårdsbor – och lämnade fältet fritt för markspekulation, rått kapital och överklassens dolce far niente”. Skärgårdsstiftelsen, Turistföreningen, och Landstinget får sina fiskar varma (om det finns några kvar i havet?) i Algots och Teas stuga på Skatudden, där rödlögaborna samlats för ett sista fåfängt försök att hålla ställningarna mot den anstormande turisthopen med sommargäster. ”Åttiotalets Rödlöga ligger bokstavligen i ruiner” skriver författaren i en efterskrift. ”Här finns rådrum för fritidsfolk och natur, men också bara det.”
Med Strindbergsk detaljrikedom skildrar Olle Holmlöv floran och faunan i skärgården. Liksom den store föregångaren rör han sig obehindrat på teknisk och naturvetenskaplig mark, geologi och fornkunskap. En gevärspipa, en båtmotor, en skrakhane: allt skildras med ett bildspråk som inte är olikt de stora författarna från 1800-talet. Denna naturens ”transscendentalism”, dess starka symboliska kraft och närmast mytiska egenskaper, vars syfte är att, med Emersons ord, ”to explain man to himself”, kan ibland ta överhanden hos Holmlöv, som har han svårt att hejda ordflödet när han väl kommit igång.
Det är också Ludmila han vill imponera på med sin kunskap om skärgårdens alla infallsvinklar och egenheter. Hennes bakgrund i romanen antyds bara: hon är liksom Bill egentligen bara en ”besökare” i det landskap som tillhört Rödlögaborna i århundraden. Personteckningen kan ibland bli väl tunn, det är annat som intresserar Holmlöv mer. Ludmilas pseudointellektuella kamrater lyssnar på cello och citerar Catullus, men det hade inte behövt sägas. För det är på havet Vilde Bills berättarglädje firar triumfer, och den milda Ludmilas samvetskval över makens (väldigt påpassliga) död hamnar lite i skymundan.
I den apostroferade antologin Hembygdsminnen berättar Tage Erlander om när han som 14-åring cyklar genom Fryksdalen och plötsligt stannar upp, på en höjd på Lövåsen mellan Sunne och Lysvik. Därifrån ser man långt ut över landskapet, som ger ”en nästan ofattbar rikedom av skönhetsintryck”, i en stund av stillhet som nästan tar andan av honom. Olle Holmlöv, som själv bor i Fryksdalen under delar av året, kanske ägnar sin nästa bok detta sägenomspunna landskap. Hans roman Rödlögaborna torde bli en skärgårdsklassiker, en påminnelse om att hembygden, i denna naturdödens tidevarv, kommit till skönlitteraturen för att stanna. Eller kanske snarare förnyas. Om nu någon trodde något annat?
Publicerad i Ny Dag 1984
Not till artikeln: Dolce far niente är ett italienskt uttryck som kan översättas till det ljuvliga i att göra ingenting: behaglig sysslolöshet.
50 år i ordets och bokens tjänst 