Joanna Górecka: Nudes (2025)
Sanja Särman: Feng Yongxus förmåga att gråta (2025)
Två romaner med gemensamma nämnare. Båda handlar om flickor i skolan i 15-16-årsåldern. Ester i Góreckas roman börjar ragga på sin snygga manliga lärare i religion/filosofi. De har allt tätare kontakt på nätet, och han får Ester att börja skicka nakenbilder. När ryktet börjar spridas i skolan om att något är på gång drar han sig snabbt ur. Ester stalkar honom, i hans villa med hustrun, på hans olika stamställen.
I Särmans roman är det den halv-kinesiska flickan Xu (uttalas väl Tjo) som på nätet får kontakt med signaturen curzio_111. Till slut får hon också fysisk kontakt med honom, och en märklig gemenskap tar sin början. Det ska sägas att det är en stark mogen debut för Särman, född 1987, som är konstnär och doktorerat i filosofi. Xus föräldrar bor i Sverige, fadern som är från Kina studerar taoismens läror och är övertygad om att han är odödlig, vilket är slutmålet i hinduism och buddism, när kroppen når Nirvana. Han använder bara naturmedicin och är mycket sjuk. Hennes syster är en otroligt ambitiös balettdansös, och den franska modern verkar arbeta med litteratur/översättningar.
Båda romanfigurerna har nått gråzonen mellan tonår och vuxenliv. Här ingår det sexuella uppvaknandet, frågor som behöver få svar, försöken till kontakt med det andra könet. Xu är kamrat med den oförvägna Sanna, tillsammans utforskar de Virtual Reality i en konsol som fästs framför ögonen. Datorns skärm kallar hon ”en asyl där var och en kan undkomma sin egen existens, en tillflyktsort som i det hänseendet påminner om den som de troende drömmer om, när de bevingade av tankens okuvliga djärvhet föreställer sig ett liv bortom graven”. Vackert språk, eller hur?
Xu är kanske väl intellektuell för att vara 15 år? I Nudes är hennes jämnåriga Ester kompis med Lärkan och Natalie. Hon bor med sin mamma, och den döda katten ligger i frysboxen i väntan på att begravas. Jag störs av Góreckas ordsvada: ”Hon har på sig sin pappas pyjamasbyxor. Det är för att hon hemskt gärna vill bli ihop med en ängslig självhatande Popsicle-kille som står i nåt hörn och mumlar om Jonas Inde i Nile City medan han edgar sina cargojoggers.” I längden blir det lite tröttande. De dyrkar den amerikanska författaren Dorothy Parker, Nathalie har rika föräldrar och en egen häst. Det gör att man tycker sig ha läst en sådan ungdomsbok förut.
Sanna, Xus kompis, går klädd i kimono, rökfärgade strumpbyxor, plagg från second-hand trots att hennes föräldrar också är välbärgade. Hon är adopterad från Korea eller Kina, och klår upp killarna i klassen när hon har lust. Xu målar sig med kajal och lever gärna i en drömvärld, på nätet eller i Sannas Virtual Reality. Dom börjar undersöka dejting-sajter på nätet, det är så Xu kommer att träffa curzio_111. Hon har inget behov av att förverkliga sina fantasier, men den här gången är hon fast.
Ester kokar tusenårsägg till sin mor. Hon har haft problem med stamning och anorexi, som hon beskriver med synnerlig precision. Mamman som jobbar som konsult på ett holistiskt center har högt blodtryck och förvarar Esters mjölktänder i en burk. De ska fylla 17 och Ester är fortfarande oskuld, men den ska dom ”auktionera ut” på Nathalies födelsedag, säger Lärkan. Men sedan träffar hon sin nya lärare i religion/filosofi, Ivar Lind.
Ivar Lind har boxats och spelat i popband. Han har varit backpacker i Kambodja och gett ut en diktsamling. Ibland målar han naglarna. Han äter laktovegetariskt utom när det är blodpalt. Ester kallar honom en ”utrotningshotad tiger med armbågslappar på kavajen”. Ester hatar honom, men inser snart att hon bara låtsashatar. Han är populär och retas med eleverna, charmar alla. En av hans favoritböcker är Agnar Mykles Sången om den röda rubinen (se tidigare recension). Vilket är en varning.
Xu och Sanna besöker Kina i Virtual Reality, i ett spel som kallas Qing Guo. De har ”power yoga”. Med sin nya kamrat på nätet curzio_111 diskuterar hon allt mellan himmel och jord. Snart bevakar hon telefonen natt och dag för att inte missa hans nästa mail. Han föreslår böcker som hon ska läsa, skriver vad han tycker hon ska göra och inte. Man börjar som läsare känna igen varningssignalerna. Han påstår sig vara 15, men resonerar som en 25-åring. Xu verkar snart beroende av hans kontakter.
Han vill ha hennes oskuld. Då tvekar hon att svara, och han ”ghostar” henne som straff. Hon hoppas på ett mirakel, som i den saga där fruktträden sänker sina grenar för att jungfrun utan händer ska kunna ta del av dom. Xu skulle vilja gråta, men kan inte.
”Det har nu visat sig att en människa kan komma henne oerhört nära på svindlande kort tid; en främling kan uppgå i hennes blodomlopp och bli mer oumbärlig än syret hon andas.” Hon hoppas på en ”överjordisk försoning”. Det ska visa sig att när de äntligen träffas vill han ha sex på ett väldigt speciellt sätt. Han lider av sömnlöshet och hon ser som sin uppgift att hjälpa honom. Hur ska inte avslöjas här. Men han har väckt hennes intresse, hon känner sig sedd. Och han har valt ut just henne bland tusentals andra på dejtingsajterna.
Länge vet hon inte hur han ser ut. I sagan ”Prins Hatt under jorden” får prinsen inte visa sitt ansikte för sagans flicka när de träffas på nätterna. Han tillhör de underjordiska och återvänder dit så fort hon får se hans ansikte. När Xus pappa dör vill han begravas i Kina, och resan dit blir en resa tillbaka i tiden. Hon har aldrig haft kontakt med sin kinesiska sida, vilket hon nu måste påbörja. ”Vi ses i nästa liv” säger hennes far på dödsbädden.
För älskarens kompis Ernesto, med vilken denne delar lägenhet, beskriver Xu ”hur han nalkades henne svept i det onämnbara begärets osynlighetsmantel. Hans fetischer. Att hon nyligen hittat ett enastående botemedel. Men att han inte är intresserad av det. Att hon tycker om att det är så. Att det känns som om hon kommer att dö.” Snart önskar hon att hon aldrig lärt känna honom. Det enda hon har av honom är ett foto där man bara ser hans rygg.
På sommaren badar hon med kompisarna Sanna och Saga. ”Xu betraktar det annalkande manetstimmet, havets vädersolar, som bär sina vita trådar bakom sig likt brudsläp”. Till slut ska hon också lära sig att gråta. Då har hon blivit ”vuxen”.
Det är en mycket stark debut. Riktigt lika säker är jag inte på Góreckas Nudes (amerikan-ska för ”nakenbilder”). Hon lyckas att skildra Esters besatthet i läraren Ivar Lind, men jag har svårt för hennes ordkaskader. Hon umgås med sina hopplösa gymnasistkompisar, som Górecka strör sarkasmer över, men det är Ivar Lind hon vill ha. Det är så det börjar med att hon skickar honom nakenbilder på sig själv. Hon gillar att stjäla saker, mest för att jävlas med andra människor, och har även stulit en och annan bok av Ivar Lind. Hon kallar sig själv ”en väldig krabba, utdelare av skrämselhicka, kalkare av försurade hav, återställare av ph-värdet i världen”.
Ester och Natalie funderar på när de ska bli vuxna. ”Jag tror att man är vuxen först när man köper egna glasunderlägg för att man inte vill ha ringar på bordsytan.” De går och raggar på hotellbarer där man inte behöver visa leg. Men när Natalie blir ihop med sin kille så sviker hon Ester, som blir mer och mer beroende av messen från Ivar Lind. Som passar på att ”ghosta” Ester i stort sett hela sommaren, då han är med sin (som ska bli hans) fru. Annars vill han ha ”bildbevis” på vad Ester gör, och hon blir allt mer vågad. Hon grubblar mycket över sin kropp.
Innan hon ska träffa Ivar Lind stjäl hon en klänning på Åhléns som kostar 3200 kronor. De träffas i hans bil. Då har han just gift sig, hans fru är mäklare. Han berättar att de köpt ett ”smart kylskåp”.
Det är också en skildring av ett vuxenblivande. Ett av många.
Isabella Nilsson: Tomhet och ömhet (2025)
Född 1989 i Skövde. Översättare från engelska, debuterade 2011 med en ungdomsbok. Led av svår anorexi och bakteriefobi men tog sig ur det. I den nya boken blandar hon friskt: dikter, dagboksblad, aforismer, korta nedslag på bara en mening. Förebilder i Samuel Beckett och Gunnar Ekelöf, särskilt hans Strountes, där han leker med ord och sätt att skriva. Helt övertygad är jag inte, ibland blir det bara tramsigt, ibland lite roligt. Ofta skriver hon om erotiska relationer, ibland med bdsm-sex mellan raderna. Den är skriven sommaren 2024 när hon haft ett årslångt förhållande med en gift litteratur- kritiker i Stockholm (läser jag på nätet). Det är kanske de bästa bitarna i boken, som också citerar ett antal kända författare, fördjupar sig i filosofi, t.ex. Nietzsche, och numrerar de ofta små texterna som Wittgenstein (Tractatus). Hon talar om oklara anknytningsmönster: tomhet, ensamhet (efter älskaren som försvann). Hon kallar sig ”psychogirl”, ”mjukhysterika”, ”nonsenprinsessa”. ”Vem kan snegla förutan vin, vem kan gro utan ådror?”. ”I sin kuvös på andra sidan skärmväggen överlever mitt åtta veckor för tidigt krossade hjärta ännu en natt utan mänsklig värme.” Hon klär sig i rosa spetstrosor och kallar älskaren en ”porrskadad sadist” som bestraffar och förnedrar henne. ”Modet att bli missförstådd.” Vissa texter i boken verkar ha publicerats tidigare, kanske i tidskriftsform. Hon leker med ord som självrisk-självisk, och omtyckt-omtryckt. Älskarens förmåga att ”knulla mig in i en tomhet” gör att jag tänker lite på Wera von Essens dagböcker. Älskaren biter henne i nacken så att hon måste söka sjukvård. ”Självständighet är en finare omskrivning för helt vanlig skriande ensamhet, men verkligen inte värre än skriande gemenskap”. Ibland hänger jag inte riktigt med i ordvrängandet. När älskaren binder henne vid sängstolpen med sin livrem känns det för första gången på länge ”tryggt och stilla”, skriver hon. Hon är ”tom” han är ”het”, vad blir det: tom het, tomhet. Hon har tvångssyndrom och skulle önska att älskaren botade henne. Istället blir hon gravid och får göra abort. Annars hotar älskaren med ”att ta livet av sig”. Det är beklämmande att läsa, men modigt att skriva. Och visst finns här guldkorn, som en dikt hon kallar ”Hades till Persefone”. Det handlar åter om den ojämlika relationen mellan henne och älskaren. Hon väljer i första hand skrivandet och ensamheten, och ”efter sorgen – sorgen”.

