Mera norskt! (och några till)

Nina Lykke: Nästa! (en läkarroman) (2019, övers. Lotta Eklund)

Nina Lykke är utbildad grafisk designer född 1965 (fyller 60 i år). 2010 debuterade hon i Norge där hon tillhör de allra mest lästa, med en novellsamling. Romanen (på norska) Upplösningstendenser kom 2013, och Nej nej och åter nej 2016. Där gör den medelålders hemmafrun/läraren Ingrid uppror mot sin slavinnetillvaro (något som Lykke ofta återko-mmer till) – köper en bil som hon bosätter sig i, och till slut reser ut i Europa med, lämnande maken, hans älskarinna, och de båda halvvuxna sönerna själva kvar i villan. Det norska medelklasslivet gisslas ständigt av Lykke som inskränkt och just ”för- slavande”.

Ovannämnda roman kom på norska 2019. Här är det läkaren Elin som skildras, på ett lite liknande sätt som i den förra romanen. Hon behandlar en rad patienter som hon också satiriserar över, gärna i dialog med plastskelettet Tore (!) Just den bitvis hårda tonen, det ständiga ironiserandet över slappheten och likgiltigheten i det moderna samhället, har av svenska kritiker påpekats. Mellan raderna läser jag hur Elin förhärdats: hennes mamma läkaren har knappast skänkt henne någon kärlek, den frånskilda pappan inte heller. Elin lever i ett trist äktenskap med Aksel, vars enda intresse är skid- åkning och idrottande. Har de några barn? Om, så förekommer de knappast i romanen, liksom inte heller i den föregående. Det är ganska så egoistiskt och självrannsakande om Elin, som tröstar sig med lådvin (hemma, i vinglas modell större) och starköl (på krogen). Det enda som kan få henne att sluta dricka är exet sedan 20 år, den snygge Björn, den ”maskuline”, som plötsligt tar kontakt med Elin på det av henne föraktade Facebook (det är svårt att skilja författarrösten från Elins, det är skrivet i jag-form). Hon har som tur är kvar en liten lägenhet i Oslo, som hon bodde i som ung student tillsammans med Björn. Nu tar de upp bekantskapen med massor av sex! (Lite schematiskt blir det kanske, liksom det eviga kritiserandet av det moderna samhället.) ”Är man tyst och passiv tillräckligt länge [som Elin] börjar saker och ting ske av sig självt”. När boken börjar har hon just lämnat Aksel och döttrarna i villan, Björn i lägenheten på Oscars gate, och bor på sin läkarmottagning på natten, och tänker sig (kanske) ett liv utan båda karlarna. Tidigare hade de skrattat åt sådana ”misslyckade” individer som ständigt skiljer sig, men nu är hon där själv med plastskelettet Tore. Hennes mamma är senil, bor på äldrevården, och känner inte igen henne längre. ”Åh vad jag hatar den här nya tiden med individen i centrum” beskärmar sig Elin när hon skriver ut medicin och sjukskriver den ena patienten efter den andra. Hon är i en 50-årskris. Båda döttrarna har flyttat hemifrån för att läsa medicin. Elin drogar sig med vin och TV-serien Outlander på kvällarna. Att ha sex med Aksel har blivit en börda, ”ett hårt arbete” för två närmast impotenta. Att börja träna, äta nyttigt och sluta dricka roar inte Elin. Även Aksel är läkare (ortoped). Elin känner sig ofta ”misslyckad” som ”bara” blivit allmänläkare, särskilt som hon inte tycker särskilt mycket om sina patienter. De bor i förorten Grenda, i den ”fattigare” delen som är nybyggda enplansvillor, medan de ännu rikare bor i de stora sekelskiftesvillorna på andra sidan gatan (vi är ju i Norge). Snart tar det sig uttryck i att Elin, liksom Ingrid tidigare, börja fräsa ifrån, inte minst gentemot de bortskämda patienterna! Där de bor på sin sida av gatan är folk mera vänster och PK, till skillnad från de högerröstande i grosshandlarvillorna. Hos Elin har man trädgårds-fester med klotgrill, det är otänkbart ”på andra sidan”. De enda ”icke-etniska norrmän” som bor i Elins kvarter är ett indiskt par som är IT-specialister. ”Jag passar inte in” gnäller Elin, säkert sant. Erfarenheterna är säkert författarens egna. Björn är också IT-tekniker. Han är, trots ”maskulin”, ingen ”he-man” men mycket olik Aksel, som aldrig tar ett eget initiativ i hemmet. Det visar sig att Björn vet mycket om Elin, som han aldrig glömt sedan skolåren. Hans fru Linda är en ”satmara” och Björn närmast en masochist, som Elin bestämmer sig för att ”rädda” (epiteten är författarens). Snart byter Elin alkoholberoendet mot ett beroende av Björn och sexet med honom. Hon följer honom konstant på nätet och i telefonen, och bygger snart hela sin tillvaro på honom istället. Elin klagar på feta barn, hon verkar inte tycka om barn alls, eller ungdomar, eller ”någon under 30”. Visst blir det lite väl gnälligt? Hon kommer på att hon bara klarar tillvaron om hon har något ”utlopp” som säkerhetsventil: alkohol, droger, otrohet, horeri, förskingran-de av företagets medel, eller något annat ”som inte tål dagens ljus”.

Kanske hänger inte Elins arbete på mottagningen, med alla dessa hopplösa enerverande fall, riktigt ihop med den övriga intrigen med familj och älskare? Ibland tröttnar man lite på upprepningarna av hopplösa och bortskämda patienter som doktor Elin levererar? Det här är knappast en så stark roman som den följande Vi är inte här för att ha roligt? Men klart är att man sträckläser. Och skrattar högt mer än en gång. Fast det ibland kan bli kåserande och smågnälligt som en pensionärs-Ulf Lundell. 

 

Robert Harris: En krigets och kärlekens man (2024, övers. Svante Skoglund)

Förf. är en populär författare av historiska romaner som bygger på gedigen forskning. Hans roman om valet av påve, Konklaven, har filmats. En trilogi om Cicero och Julius  Caesar, och flera böcker om andra världskriget. I denna välskrivna roman skriver han om kärleken mellan Storbritanniens premiärminister Henry Herbert Asquith som var i 60-årsåldern, och adelsdamen den 27-åriga Beatrice Venetia Stanley. Förhållandet var främst platoniskt, men Asquith fann i Stanley en samtalspartner som var både intelligent, vacker och intresserad av politik. Men den påträngande kärleken, främst från mannens sida, blev till slut besvärande i samband med att första världskriget bröt ut 1914. Asquith skriver hundratals brev till Venetia och berättar där om hemliga militära operationer. Allt tystades ner, tack vare Stanleys obrottsliga lojalitet, trots att premiärministern också glömde hemliga handlingar på flera platser i London. (Känns det igen?) Förhållandet avbröts när hon gifte sig med en annan uppvaktare, den förmodligen homosexuelle Edwin Montague, som hon fann underhållande som samtalspartner, men avskydde erotiskt. Asquiths brev har märkligt nog sparats av familjen Stanley, fulla av ömma kärleksbetygelser och avslöjande militära säkerhetsklassade hemligheter. Asquith var liberal premiärminister 1908-1916. Han efterträddes av sin motståndare inom Liberala partiet (Asquith lutade snarare åt Labour), David Lloyd George.

Per Petterson: Ut och stjäla hästar (2003/2005, övers. Jan Verner-Carlsson)

En i Norge prisbelönt författare, en ”landsbygdsförfattare”, betydligt vanligare i Norge än i Sverige. Huvudpersonen Trond bor ödsligt i ett hus han ska renovera. Han har en granne som han snart märker att han känt som ung, Lars. 1948, när Trond var 15, bodde han på landsbygden med sin far, i ett sommarhus. Fadern hade ett förhållande med Lars mamma, en vacker yngre kvinna, som även Trond var förälskad i. En tragedi hade varit: Lars hade lekt med faderns laddade gevär och vådaskjutit sin tvillingbror. Hans storebror, som skulle vaktat de små bröderna, tog på sig olyckan och gick till sjöss. 50 år senare träffas Trond och Lars igen. Trond får även besök av sin vuxna dotter. Det hela är fint och känsligt återberättat. De ägnar sommaren (1948) åt att flotta timmer, ett grannlaga arbete som kräver stor kunskap och tålamod, och är farofyllt. På nätterna smyger Trond och Lars (och Lars storebror Jon) ut för att ”stjäla hästar”. De har läst indianer och cowboys-böcker, och fantiserar om att dom ska stjäla storbonden Barkalds vackra hästar, som går i en hage. De lyckas också rida några av hästarna. Senare tar Tronds far med honom på en ritt på två av hästarna, något som slutar med en ny olycka! Man fiskar, man hjälper storbonden med slåttern. En fin historia, väl berättad. Hamsun, men utan dennes ”karlakarl”-tendenser! Lite Mattias Timander. Bekantskapen med Lars gör att det förflutna stiger upp för Trond, som om det blir ännu verkligare. Tronds liv har passerat zenit, han lever i utförsbacke som pensionär. Hans första fru bedrog honom. Grannen Franz (1948) berättar minnen från kriget med flyktingströmmen till Sverige. Trond förstår att många var inblandade, hans far, Lars mor, storbonden Barkald, och att stugorna de bor i varit sambandscentral under kriget, med närheten till Sverige. De dödar en tysk motorcykelordonnans, så att det ser ut som en olycka. Det är litteratur om män, med få kvinnor indragna.” Det luktade stekt fläsk och kaffe från platsen, och det luktade rök, och timmer och ljung och solvarma stenar och en alldeles speciell doft jag inte hade känt någon annan stans än vid den här älven; och om jag reste härifrån och inte återvände, skulle jag aldrig mer få känna den.” Om Trond och förhållandet till hans far. På slutet går de till Wärmlandsbanken i Karlstad för att ta ut pengar som fadern satte in, som Tronds mor skulle ha. Det visar sig bara vara några hundra kronor. För pengarna går de på konditori och köper lite kläder, för de svenska pengarna får inte föras in i Norge!

Michel Houellebecq: Förintelse (2023/2024, övers. Sara Gordan)

H:s nya roman är en rätt konventionell skildring. Huvudperson är Paul som jobbar som ekonom och är god vän med finansministern Bruno Juge. Det är 2027 och Bruno är på god väg att kliva in i presidentsvalskampanjen kommande år. Han utsätts för förnedrande attacker på Internet av en främmande makt (muslimer? Ryssar? Terrorister?). Pauls far (som jobbat inom säkerhetstjänsten) insjuknar efter en stroke, men tillfrisknar med hjälp av talpedagoger och fysioterapeuter. Människan är ett bräckligt käril. Vid hans bädd samlas familjen, Pauls fru Prudence (feminist och konstnär, skulptör av ”häxkonst”), vilken han tidigare separerat från, systern Cécile som är ”matkreatör”, hennes make Hervé som är jurist men beklagansvärd och ständigt arbetslös. Lillebror Aurélien, konservator av gammal konst, hans hustru den elaka journalisten Ivy som bedrar honom ”då och då”, och barnbarnen Madeleine och Godefroy (den ”knubbige” och allt för ”mörkhyade” som spelar ett dataspel som heter Ragnarök). Paul är en bitter pessimist som bara ser västerlandets förfall och risken för ”utplåning” och förintelse. Själv känner han sig som en incelman in spe. En ”kåtbock” utan framtid. Han ser bara araber på gatorna och tänker dystra tankar. Han kommenterar populärkul-tur som film (Sagan om Ringen, med ”Västerns” kamp mot Mordors araber), musik som Nirvana och Radiohead. Högerpopulisten Eric Zemour, som han tycker har rätt (”yttrandefrihet”) att kandidera i presidentvalet. Systersonen tycker att Z är en ”fucking bastard”. Bruno drömmer om att ha sex med vackra etiopiskor, och Aurelien ligger med sin assistent, en svart flicka från Benin. H hinner kritiskt karakterisera den franska sjuk- och äldrevården. Det vackra landskapet kring Beaujolais där fadern ligger på sjukhuset. Frankrike kallar han en ”slumpmässig sammansättning av storstadsregioner och avfolkad landsbygd”. Själv ser han sig som misslyckad, en man som bara författat ”några obskyra rapporter med rättelser till budgetpropositionsutkasten”. Cécile har åtminstone fött barn! Om Gud och religionen är han skeptisk. Cécile är intresserad av de gamla häxornas dyrkan av solståndet och de gamla hedniska ritualerna (new age). Gärna med en feministisk touche. Borde Frankrike ha samma starka presidentmakt som i USA frågar sig Paul? Demokratin som system är död, varnar en av Pauls medarbetare, den är för långsam och tung i dagens internationella värld med kommunistiska/odemo-kratiska motståndare som Ryssland, Kina, Iran. Paul har fått rådet att leva hälsosamm-are, skippa cigaretter, droger, sprit, och äta mer grönsaker. (Vi får en känsla av att Houllebecq håller på att bli gammal.) Han kommenterar politiken i Frankrike, Macron (här kallad Sarfati), och Marine Le Pen. Bruno approcheras av en ny PR-kvinna, Solène Signal, som ska ge honom en ny ”profil” i media. Hon representerar en kvinnotyp som B inte tycker om. Han erinrar sig anekdoten om Fredrik den Store av Preussen som hade bett om att få bli begravd med sina trogna hundar, som han fann mycket angenämare än människornas ”elaka ras”, som består av en samling ”egoistiska dynghögar”. Han oroar sig för att spermabanker ska börja befolka världen och göra den ännu mer svår att bo i. Aurelien får veta att han förmodligen inte är far till sina barn, Ivy har fått dem genom en spermadonator. Tänk om denne är muslim? Brännande frågor tas upp, avhandlas, och kritiseras.     

Boken är allt för pratig, en bra översättning med bra rytm i språket, ganska så humoristisk. Den förr så skandalomsusade Houllebecq verkar nu gå in på ålderns höst, och har klart dämpat ner kvinnoförakt och antiislamism. Det är en läsvärd bok om man söker en smart konstruerad, lite politisk thriller, men kanske inte riktigt om man söker efter mer.

Eva Grinde: Papirhud (2025)

Ytterligare en fin norsk författare, född 1965, alltså inte purung. Skribent i norska Dagens Industri. I fyra fina ”fortellinger” skriver hon om sitt förhållande till döden. Den första handlar om modern, som fortsätter att lägga sig i författarinnans liv fast hon fyllt 50. Den andra handlar om väninnan Lena, som överraskande begick självmord. De hade en ”affär” i ungdomen när de var 19 år, en sommar, båda hade upptäckt sin sexualitet. Men Lena var känslig och började missbruka alkohol och droger. Vad hade hänt om inte…? De gifte sig båda med män och fick barn. Men kanske det var fel för Lena? Hon blev sjukskriven och tvångsinlagd på ”psyket”. Fick bara lugnande tabletter. Svek hon Lena? Gick det att undgå? ”Född gammal, död ung.” Den tredje, sorgliga berättelsen handlar om berättarens dotter Anna, som får en obotlig sjukdom och ska få dödshjälp i Schweiz. Otroligt fint berättat om ett förhållande till döden vi inte kan föreställa oss. Och till slut fadern, som också ska dö, men utan att ens i slutet av sitt liv öppna sig det minsta för dottern. Fint och närgånget, nästan ”feelgood” ibland, trots det allvarliga ämnet! D v s också trösterikt. Ännu en bra bok från Norge – om vad som händer i livets slutskede.

Gunnhild øyehaug: Onda blommor (2020/2025, övers.Marie Lundquist)

En speciell norsk författare, född 1975, som i korta, ganska så surrealistiska noveller, blivit uppmärksammad tillsammans med ett antal andra fina norska författare, som redovisats ovan. Titelnovellen syftar förstås på Charles Baudelaires diktsamling Les Fleurs du Mal, och författaren gör ofta utvikningar i texten, här till det kända fotot av Baudelaire från 1863, ett av de första författarporträtten taget med kamera. Novellen spretar sedan iväg och handlar om en taxichaufför som är så trött på att prata med passagerare att han tar jobb som busschaufför istället, bara för att bli förföljd av en äldre dam i bussen som hela tiden pratar med honom om ”onda blommor”, och allt hemskt som kan hända om man plockar dom! Författaren kommer sedan in på hur hon själv stukade foten och tvingas operera sitt ”sesamben”, bara för att hon plockat ”onda blommor”. En annan kvinna, en doktorand i zoologi, upptäcker plötsligt att hon glömt allt hon lärt sig om beckasiner, som är hennes avhandlingsämne. I novellen ”Tråden” ligger en gammal kvinna (från Grönland) och väntar på Luciatåget och tänker på sin dotter som är i Norge. Dottern som heter Gunnhild är arg för att hon döpts efter Harald Blåtands elaka dotter, som mördades under oklara omständigheter. Hon hittades drunknad i en myr flera hundra år senare i Danmark på 1800-talet. Hon sägs ha varit särskilt ond, gift med Erik Blodyx, som fick sitt namn sedan han låtit avrätta diktaren Egil Skallagrimson på Island. Likt en Salome ska drottning Gunnhild ha begärt hans huvud på ett fat. Och så vidare…

När sedan ett lejon blandar sig i berättelsen, eftersom den gamla patienten tyckte om att se naturprogram på TV från Afrika, och påstår sig ha blivit ryckt i svansen av den gamla damens rynkiga hand, så konstaterar författaren: ”Om något drar dig i svansen, som om de uppenbarligen tror att du är en tråd” så var det kanske bara för att handen behövde något att fästa sig vid, för att slippa vara så ensam. Precis som den gamla damen som ”pratar hål i huvudet” på busschauffören Egil? ”Sanningshalten hos något förändras inte bara för att det finns i en text”. Originellt, men kanske inte riktigt i min (litterära) smak ändå.

Vigdis Hjorth: Upprepningen (2023, övers. Jens Hjälte)

Hjorths första bok på svenska, Arv och miljö, kom 2018. Den har översatts till en rad språk, och den ovannämnda är hennes åttonde på svenska. Det är en klaustrofobisk berättelse skriven i första person om en 16-årig flicka med en närmast patologiskt orolig mor, som bevakar jaget ständigt, rädd för att hon ska göra något ”otillåtet”. Mot slutet av boken börjar sanningen gå upp för läsaren: den fortsätter delvis där den omdiskuterade Arv och miljö slutar: där den lilla flickan blir sexuellt antastad av sin far. Rädslan för att detta ska komma ut gör modern, som står bakom sin make i vått och torrt, sjukligt misstänksam för vad dottern ska ta sig till. (Om hon alls känner till det, eller bara anar det?) Flickan flyr hemmets övervakande atmosfär till kompisarna Unn och Helle, som kan förse henne med öl och cigaretter (deras föräldrar är ofta borta för att spela bridge). De inbillar modern att de ska plugga, men börjar smita iväg på fester, där jaget träffar sin första kärlek, Finn Lykke, men där ett första samlags-försök slutar i fiasko. Jaget beskriver då sina fantasier om ”det första samlaget” i sin dagbok, som modern får tag i, läser, och visar pappan. Det slutar i katastrof, men den stora hemlighe-ten, om faderns sexuella närmanden, kommer inte ut förrän fadern dör. (Boken Arv och miljö kom ut i Norge 2016.)

Hjorth har alltid hävdat att hon skriver ”romaner”, och att de inte ska tolkas biografiskt. Men hon bröt definitivt med sin familj i slutet av 1990-talet, hon har bara kontakt med sin något yngre bror, medan de två yngsta systrarna alltid hävdat att hon fantiserar. Oaktat det är den nya boken oerhört drabbande och välskriven, om en 16-årig  flickas besvärliga uppväxt med en mor som inte bara är överbeskyddande, utan snäppet värre. Det är 1970-tal och modern är hemmafru, och det framkommer att hon som ung hade ambitionen att bli operasångerska. Hon är bitter och misstänksam mot allt dottern företar sig (vilket förstärkts av det som utspelades mellan dottern och fadern en gång). Jaget löptränar, tränar friidrott, och sköter sig exemplariskt i skolan. Allt för att inte väcka moderns patologiska oro. Men hon känner att hon är en ”krutdurk färdig att explodera”, något som modern också verkar misstänka. Modern lider av en oro och ångest som ”man kan känna i själva luften”.

Jag kan tänka på Annie Ernauxs eller Jamaica Kincaids självutlämnande böcker. Det hela utlöses av när författaren på en konsert iakttar en flicka med sina föräldrar, där missämjan är så tydlig att den ”går att ta på”. Hon går sedan vilse med sin hund mitt i natten, i sökande efter ”hytten” där de tillbringar helgerna. Hon återupplever nu de förfärliga tunga mörka novemberdagarna i 16-åringens liv, när föräldrarna kom över och läste hennes dagbok. Hennes ångest är som en upprepning, en cirkulerande tanke som Kierkegaard kallar ”gentagelse”. ”Det var uppenbart att hon [mamman] anade en avgrund i mig och hon fick mig att förnimma den också.”  ”Hon följde mig med hökblick i jakt på tecken på början till slutet [på mitt förfall], snart gjorde jag det själv: på så vis lärde jag mig nervös självreflektion”. ”Hon stod i köksfönstret och spanade efter mig när jag kom hem från skolan/…/ och det knöt sig i magen och jag bävade, men hade ingen annanstans att gå.” Hon luktade sig till tobaksrök, tecken på alkoholdrickande, frågade om dottern varit med pojkar, och vad de i så fall gjort? Ger dottern dåligt samvete genom att skylla på sitt dåliga hjärta, och oron för vad som kan hände henne [dottern]. ”Det som drev henne var inte i första hand en adekvat rädsla för vilken skada jag kunde åsamka mig själv, utan vilken skada jag indirekt skulle kunna åsamka henne.” Fadern tar henne faktiskt i försvar och irriteras över hustruns ångest och oro. I värsta fall börjar modern skrika hysteriskt och banka på dörren till dotterns rum, dit hon tagit sin tillflykt. Utbrotten förgiftar tillvaron i hemmet. Ändå känner dottern som att det är hennes fel, hennes skuld.

I bokens slut dyker den 16-åriga flickan upp utanför hytten där författaren bor. Hon omfamnar flickan, försonas på ett sätt, i en handling som ”upphäver tiden”. ”En sorg, en smärta så djupt känd att det blir vidrigt.” Hade hon inte kunnat skriva av sig sin ångest hade hon förmodligen dött i alkoholrelaterad sjukdom skriver Hjorth. (Påminnande om den destruktiva relationen hon beskriver i den starka romanen Om bara.) Det känns som en återkomst till den bekännelselitteratur som gjort Hjorth känd för en stor publik. ”Brutalt och skrämmande” skrev en recensent i norska Verldens Gang. Jag kan bara hålla med.

Citat: ”Släkten följa släktens gång och bunden är du till släkten, från ditt första andetag till ditt sista.” ”och ändå kände jag mig rädd, och rädd för rädslan, för att mammas oro hade flyttat in i mig för gott, för att stanna kvar i mig så att jag alltid skulle vara rädd som hon.”

Niels Fredrik Dahl: Fars rygg (2024, övers. Gun-Britt Sundström)

En annan bok om relationen far-son. Dahls farfar, med samma namn, var domare i den internationella domstolen i Alexandria, tiden fram till andra världskriget. Fadern John Fredriks uppväxt skildrar förf. med hjälp av brev och fotografier. Den är en suveränt skriven bok, och sällan har jag läst en skildring av en mer ensam människa. Uppväxten i Alexandria med bara mor och far skildras tätt och ingående. Fadern var en ”jätte” i sonens ögon, på alla plan. Han talade ledigt franska, tyska och engelska, han var renlevnadsman och vegetarian, älskade att köra bil, älskade att vandra i fjällen vilket man gjorde på somrarna, och hårt friluftsliv. Att den lille sonen John skulle få det svårt i skuggan av en sådan karlakarl är inte att undra på. Han undervisas av modern i hemmet, där båda hålls som isolerade från den hotfulla världen utanför. Han blir aldrig fysiskt bestraffad, det behövs inte, fadern (alltså farfar) kallas genomgående för Domaren, vilket han ju också var: sonens domare inte minst. I trettonårsåldern skickas pojken till Norge för att gå i privatskola, ensam utan föräldrarna som stannar i Alexandria, utom en månad på sommaren. Därefter följer några år på en internationell skola i Genève, där han för första gången får vänner: juden David och italienskan Paola, som båda pojkarna är förälskade i. Men den ensamhet, som grundlades hos John redan i unga år, blir han aldrig av med. Han hör aldrig hemma någonstans. Inte ens hos scouterna (”speidergutterne” på norska) får han några vänner, den enda fritidssysselsättning farfar accepterar. På universitetet i Oslo dras han med i marxistiska grupper i slutet på 1930-talet. Då har fadern lämnat modern, som framstår lika ensam och tragisk som sonen i skuggan av ”jätten”, som efter en semester i Norge 1938 tagit med sig en ny och yngre kvinna till Alexandria. Hans farmor ska förbli ensam i Oslo (cirka 40 år) resten av livet. John flyr, som så många andra norrmän under kriget, till Sverige, vilket bara ger honom ännu mer skuldkänslor, och känslor av skam att inte duga något till. Efter kriget får han arbete på Stadsbiblioteket i Oslo. Han gifter sig, fast hans fru har dåliga nerver, men ”kaka söker maka”. Men ensamhetskänslorna försvinner aldrig, och förf. undrar för sig själv om detta kan gå i arv?

Det är en storslagen bok, men också deprimerande på många sätt. Här finns inte många ljuspunkter, det mesta går huvudpersonen John emot. Jag tänker t.ex. på Per Lagerkvists storslagna barndomsskildring Gäst hos verkligheten. Det här är en sådan bok som man sällan läser, och som sätter djupa  spår också i läsaren. Det gav mig till exempel nya perspektiv på förhållandet till min egen far.

Dahl är född 1957, och boken fick Nordiska rådets litteraturpris 2024. Han debuterade 1986 och har skrivit en lång rad diktsamlingar, romaner, dramatik, och film- och TV-manus. Översättningen, av Gun-Britt Sundström, är oklanderlig.

Citat: ”Säg aldrig annat än vad mor kan höra, gör aldrig annat än vad far kan se.” (norska scoutboken)

”Far ser sin mor för sig, vitklädd på strandpromenaden i den milda vinden, hennes rygg. En natt vaknar han av att hon står nere vid sänggaveln bredvid fönstret och ser rakt på honom, med blicken full av ömhet och saknad. Han skriver själv brev till henne men får inget svar.”

”Bruna tweedbyxor, brun tweedkavaj, grå slips, senapsgul skjorta, bruna blanka skor.”

”Hennes hand grep om min hand som en fågelfot om en gren.” (om den 93-åriga farmodern strax innan hon dog)

Domaren till hustrun: ”Du har inget att bekymra dig för, säger han, du har det bra här.”

Domaren skriver ofta till sonen: ”ta lavemang mot halsont, tvätta morötterna i diskmedel, den vegetariska kosten befriar från all oro, allt tungsinne.” När han är liten vill Domaren att han och modern genomgår en ”mjölkkur” i flera veckor, bara dricka fet mjölk, inget annat, flera liter om dagen! Det slutar med att pojken blir så sjuk att han hamnar på sjukhus. Maten ska tuggas ett visst antal gånger, man dricker björksaft, ”maten ska tysta mun”, man får aldrig tala utan att ha blivit tillfrågad. De få gånger Domaren är hemma från jobbet och glad och nöjd lever hela den lilla familjen upp. Men det är allt för sällan. John, liksom modern, fördriver ensamhetsplågorna med att ta långa promenader, i ensamhet. Den egyptiska ekonomin går i början bra, med bomullsexport som främsta inkomstkälla.