2 x Nya Zeeland

Katherine Mansfield: ”Je ne parle pas franςais” : Noveller I urval (2023, övers. Daniel Martinez)

Mansfield som levde 1888-1923 växte upp på Nya Zeeland. Pappan var ordförande i Bank of England i Wellington. Hon räknas till de riktigt stora novellisterna (hon skrev även lyrik), påverkad av Tjechov och Maupassant, i sin tur påverkade hon senare författare som Scott Fitzgerald, Virginia Woolf och T.S. Eliot, och ända fram till dagens irländska mästarinna Claire Keegan. Hon högaktade känslan av upprymdhet, berusning och ”epifani” (en plötslig insikt, aha-upplevelse) som också beskrivs i novellerna, som i ”Sällhet” som beskriver en outsäglig lycka och som exemplifieras i ett päronträd i full blom. Likt Edith Södergran hyllar hon nästan andaktsfullt dessa sällsynta ögonblick ( t.ex. i Södergrans dikt Dagen svalnar), särskilt starkt då vi vet att Mansfield avled i tbc, i likhet med Södergran, bara 34 år gammal.

Ett styrkeprov som författare är den långa novellen ”Preludium”, som skildrar hur familjen flyttar ut till ett hus på landet. Perspektivet är barnens, och särskilt den lilla Kezia och hennes syster Lottie. Deras storasyster Isabel, mamma Linda, moster Beryl, pappa Stanley, och mormor. Karaktärerna är varken goda eller onda, de är snarare mycket mänskliga. Flytten till landet uppskattas inte av alla, man umgås bara med en långväga granne med barn i samma ålder. Fadern arbetar inne i stan, barnen verkar inte ha börjat skolan. Systrarna Linda och Beryl drar inte alltid jämnt, Linda skulle vilja ha egna pengar och känner sig överkörd av maken Stanley. Här finns modernistiska anslag: figurerna på tapeterna får i fantasin eget liv, ”en rad små män med bruna hattar”, och i skogen sitter ugglor som ropar så att det låter som ”Mera fläsk”. Stanley är så ”jävla lycklig”, och moster Beryl spelar gitarr och sjunger frireligiösa sånger. Barnen leker sjukhus och ”mamma, pappa, barn”. En höjdpunkt i novellen är när gårdskarlen Pat nackar två ankor, som springer omkring en stund utan huvuden. Barnen lever med i den blodiga seansen, bara Kezia blir rädd och kramar Pat, som har guldringar i öronen. Mansfield utvecklade berättandet med flera perspektiv och med en sorts inbakad inre monolog.

Dualismen hata-älska exemplifieras med den taggiga aloebusken som mamma Linda känner sig befryndad med. Hon vill gärna känna sig nöjd, men något skaver som inte vill ge med sig. Också hennes syster Beryl har ambivalenta känslor: hon kan vara elak mot de andra, högdragen, men känner sig också utanför den övriga familjen. Hon känner sig schizofren i två personer, en som bara tjänar och är snäll, en som terroriserar de andra med elaka kommentarer. Brevet hon skriver får en röst (den snälla) som lämnar papperet, men också har en bitter ton, knappt hörbar som kom den ur en telefon (ytterligare en modern markör). Novellen tystnar och tonar bort när Kezia olovandes undersöker moster Beryls sminkbord med sin smutsiga tygkatt. Här finns material för en hel roman!

Den tredje novellen (”Je ne parle pas franςais) är ännu märkligare. En 26-årig fransman som förefaller vara rätt feminin till sättet, dagdrömmer på ett café i Paris. Han förälskar sig i en ung amerikan, Dick Harmon, som visar sig ha en väninna som kallas Mouse. Fransmannen har litterära talanger och får publicera några böcker. Han fascineras av den lilla bortkomna Mouse, som är den ”som inte kan tala franska”. När Dick plötsligt begår självmord ska de komma varandra närmare. Det är intressant att Mansfield, som själv var bisexuell, skriver om en homosexuell man.

När Mansfield var 19 reste hon till London och startade sin litterära karriär. Nio år senare diagnosticerades hon med tbc. Hon avled 1923 av en lungblödning i Fontainebleau.

Linda Olsson: Nu vill jag sjunga dig milda sånger (övers. Lisbet Holst, 2006)

Denna bok har också anknytning till Nya Zeeland. Linda Olsson är jurist och författare. Tillsammans med make och barn har hon bott i Kenya, Japan och Nya Zeeland, där hon idag bor, 77 år gammal. Hon slog igenom direkt med denna bok, skriven på engelska. Det är en melankolisk, bitvis sorglig, bitvis närmast feelgood, om två kvinnor, en gammal och en ung. Den unga Veronika flyttar till ett avlägset hus i Dalarna för att ägna sig åt att skriva. Hon har skrivit noveller, men vill nu skriva en hel roman. Hon träffar snart sin granne, den gamla Astrid, på byn kallad ”häxan” för sitt lite speciella utseende och klädsel. Men de två kvinnorna börjar efter ett tag att umgås och lära känna varandra, och delar också på svåra minnen, där de berättar växelvis. Om Astrids första kärlek, Lars, som dog ung när han föll från höskullen. Om Veronikas stora kärlek James, nyazeeländaren som omkom när de skulle surfa utanför Auckland. Om Johan, som hon sviker så grymt när hon följer med James till Nya Zeeland. Om Astrids olyckliga äktenskap med bonden Anders som hon träffade när hon var 18. (Astrid har i många år isolerat sig i huset och levt på hat hela sitt liv. Det kommer att ändras långsamt när hon träffar Veronika.) Om fadern, som förnedrar henne och utnyttjar henne sexuellt.

Linda Olsson är mästerlig på att beskriva naturen och människorna som lever i den. Det handlar verkligen om ”milda sånger”, ”stille sanger” på norska (jag läser boken, av någon anledning, på norska), om vackra och grymma, sorgliga sånger. Jag tänker mig en äldre läsekrets, men den passar snarare alla åldrar. Boken blev den största succén för en debutant hos bokförlaget Bonniers. Här passar verkligen citatet av Erik Blomberg: ”Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där”. När dottern föds blir maken Anders så besviken (en rödhårig jänta istället för en blond son) så att Astrid i sin förtvivlan kväver spädbar-net med en kudde. När epilogen följer är det midsommarafton. De har bägge nu fått lätta sina hjärtan, ”finna orden” som Olsson skriver, och finna någon att berätta för. Ibland lättare sagt än gjort. Det är en fantastiskt fin och vardaglig berättelse om att besegra ensamheten och finna glädjen i att vara två, här två kvinnor som möts över generationsgränserna. Väl värd den uppmärksamhet som boken rönt över hela västvärlden.