Tre brasilianare, och fler latinamerikaner

Itamar Vieira Junior: Den skeva plogen (2018/2024, övers. Inger Midmo)

Förf. har studerat geografi och doktorerat om afrobrasilianska samhällen som grundats av förrymda slavar. Han arbetar för landreformer, och är en känd författare i Brasilien.

I sin debutroman skriver han om två systrar från inlandet som växer upp i en by där pappan är den lokala ”vise mannen” (”helare”, helbrägdagörare) som även leder den lokala religionen Jarê; modern är självlärd barnmorska. Mycket läggs i ”andarnas” hand. Det hela börjar med att flickorna letar i farmors ”hemliga låda” och där hittar en vass kniv som hon sparat som minne. När den ena systern slickar på bladet bär det sig inte bättre att hon skär av sig tungan! Romanen behandlar enligt ett inledande citat ”Jorden, säden, brödet, bordet, familjen, kärleken, arbetet och tiden”. Huvudkaraktärerna är ättlingar till de svarta slavar som portugiserna förde till Brasilien för att arbeta på bomulls- ris- sockerrör- och tobakplantager. Bibiana är äldst och systern Belonísia som mister tungan är ett år yngre, de är som ler och långhalm. De bor på gården Água Negra och fadern, som allmänt kallas Zeca Storhatt, är arbetsledare, ”vis man”, biträdande barnmorska, och deras språkrör gentemot ägarna och deras förmän. Han tar hand om alla och öppnar det lilla huset i tegel (som han är en av få som får bygga) för vem som behöver. Han kan även bota grannflickan Crispina från hennes panikattacker. Kroppen och själen hänger ihop. Många kommer till området i det inre av Brasilien för att leta efter olja och diamanter. Brottsligheten är hög. Flickorna förälskar sig båda i kusinen Severo, men det blir Bibiana som blir gravid när hon är 16 och flyttar med honom till staden Belo Horizonte. Ibland går de till närmsta samhälle och säljer jordbruks- produkter och handlar ris, mjöl, socker, majs och bönor. Lön betalas inte ut, utan fås i form av varor från ägarens butik (ung. som statarna i Sverige). När slaveriet avskaffas blir slavarna ”statare” utan egen bostad och trädgård. De är helt beroende av sina ägare. Kusin Severo engagerar sig efter Secas död för att bilda fackföreningar, men blir mördad. Något som senare kommer att hämnas. Det är flickorna som är berättare, växelvis, och vi får vara med om faderns och Severos död och byns förfall, innan den försvinner helt för det moderna samhällets framväxt. Faderns skeva plog och farmoderns ödesdigra vassa kniv präglar deras liv. En spännande roman, lärorik, välskriven, spännande.

PS. Jeferson Tenorios Hudens avigsida beskriver också svarta afrobrasilianer, här hans far som var lärare, och den rasism som finns i Brasilien fortfarande.

Eduardo Halfon: Canción (2021/2024, övers. Hanna Nordenhök)

Förf. född 1971 i Guatemala, men familjen är judisk och hans farfar, som tillägnas boken, var handelsman i Beirut. EH bor i Berlin och debuterade 2003 och är en välkänd spanskspråkig författare. Denna korta, eleganta lilla roman, behandlar förstås författarens egen ”hemlöshet” med Theodor Kallifatides ord: ”En man utan länder”. Han är inte arab utan jude, och på hans farfars tid fanns inte Libanon som stat, utan var en del av franska Syrien. Själv har han aldrig varit i Beirut. Det börjar med att Halfon åker på en konferens för ”libaneser” i Tokyo. En livlig diskussion utspinnes genast om vem som har rätt att kalla sig ”libanes”, och Halfon vidgar diskussionen till att handla om nationalism, inskränkhet, och religion. Hans prosa präglas av humor och eftertänk-samhet. Som när han nämner att han ju är en centralamerikansk, latinamerikansk författare, men också kallats ”polsk” (av en bokhandel i Barcelona) och ”fransk” när han bodde i Paris, och ”amerikansk” när han bodde i USA. Hans chaufför i Tokyo ser ut som en ”sprickfärdig vattenballong”. Under hela 1900-talet har släkten flytt från olika krig, från Libanon, från Guatemala, från Frankrike och Tyskland. 1917 tog hans farfar familjen från Beirut till New York. I Guatemala startade han en lönsam textilimportfirma och blev en av huvudstadens rikaste, som klädde stadens överklass och ägde fastigheter. Han kördes av en chaufför i en gräddvit Mercedes. Detta medförde att han också kidnapp-ades av gerillan när inbördeskriget mot diktaturen inleddes 1965. Huset doftade av eucalyptusträd och kokerskan hade fått lära sig arabisk-mellanöstern-mat. Stilen kan påminna om två andra ”hemlösa” författare: Elias Canetti och nobelpristagaren Gurnah (med sin indisk-arabiska-afrikanska bakgrund). Andra i släkten talar (liksom Canetti gjorde) ”ladino” som härstammar från de spanska judarnas språk på 1500-talet. Andra bor i Thessaloniki, andra i Buenos Aires. Deras gamle farbror Salomon spår i kaffesump.

Canción betyder sång på spanska. Men det är också namnet på den bödel och torterare som är med och kidnappar författarens farfar. (Canción mördas själv i Mexiko city 1971 av CIA sedan han iscensatt morden på en amerikansk och en tysk ambassadör i Guatemala.) Den unge Eduardo tvingas 1989 eftersöka dokument om sin farfar hos militären i Guatemala, en procedur full av förödmjukelser. Efter en rejäl summa pengar blir farfadern frisläppt 1967. ”Canción” är liksom sina soldatkollegor i specialplutonen en ”dödsmaskin” men också en god sångare som älskar opera, med ett godmodigt barnsligt ansikte som en kerub, och som också arbetat som slaktare. Halfon ger oss också bakgrunden till det långa inbördeskriget i Guatemala 1954-1996.  Han berättar om den vackra Rogelia Cruz (som tävlat i Miss Universum och läst arkitektur), och som var fästmö till den berömde gerillaledaren Edmundo Hernández, som såg ut som Marcello Mastroianni. Båda var aktiva i gerillan. Militärrevolutionen som störtade den reformvänlige presidenten Jacopo Arbenz 1954 (som också skildrats litterärt av nobelpristagaren Asturias) iscensattes av amerikanska företaget United Fruit (bananer, apelsiner, ananas mm.) med hjälp av CIA. Den lilla behändiga boken är fylld av minnen och spännande berättelser från ett innehållsrikt liv.

Guadalope Rivera och Marie-Pierre Colle: På fest hos Frida Kahlo (1994, övers. Margareta Eklöf)

En ”coffeetablebook” skriven av en känd fransk kvinnlig journalist, och konstnären/ skulptören Diego Riveras dotter Guadalope. Prydd med fantastiska och färgglada fotografier. Frieda Kahlo y Calderón var född 1907 i Coyoacán. Som konstnär målade hon i en naivistisk folklig tradition. 1929 gifte hon sig med sin lärare, den 20 år äldre Diego Rivera. De var kända för ”det blå huset” där hon ordnade stora fester i folklig tradition med mat och dryck. Hon var även en känd keramiker. ”Tillsammans med sina tjänare kunde hon tillreda rikliga fester och måltider, utan någon större lyx.” Hon och Rivera var medlemmar av kommunistpartiet, som stödde den mexikanska revolutionen mot diktatorn Porfirio Diaz 1910-1929. I boken skildras maten från de mest kända festerna: födelsedagar, dop, nationella högtider och helgondagar. Det var traditionell mexikansk mat, baserad på bönor, majs, bröd, grönsaker, frukt, och chilikryddor. Ofta ur gamla familjerecpt. Boken börjar med bröllopsdag i augusti, De dödas dag (allhelgona), jul, nyår, trettondagen, kyndelsmässodagen (Jesu dop i templet) och slutar med Fridas födelsedag i juli. Hon var påfallande vacker, men kunde inte föda barn efter en trafikolycka på en spårvagn som tonåring. Hon led också av polio och av ett ryggmärgs-bråck. Hennes mamma var av indiansk härkomst, fadern, fotograf var född i Tyskland och kom som många andra tyska kommunister/syndikalister till Mexiko efter krigsslutet 1918, t.ex. äventyrsförfattaren B. Traven. Fadern hade sex döttrar i två olika äktenskap. Kahlo avled 1954, den 20 år äldre Rivera två år senare. Hon var då starkt beroende av alkohol och smärtstillande medel och satt i rullstol. Ev. begick hon självmord (Rivera var konstant otrogen och hade flera barn med andra kvinnor. Han var den nya staten Mexikos främste muralmålare, och tillbringade även en tid som muralmålare i USA. ”Det blå huset” i Mexiko city är idag museum.) Idag är hon också erkänd som en inflytelserik konstnär. (Några år före sin död, mördad av en amerikansk stalinistisk ”torped”, bodde Lev Trotskij hos Rivera och Kahlo, och hade ev. ett kort förhållande med henne.)

Brenda Navarro: Aska i munnen (2022, övers. Hanna Axén)

En frisk uppgörelse med Spaniens flyktingmottagande, arbetsinvandrare, rasism och antifeminism. Handlar egentligen om berättarens bror Diego. De har vuxit upp i Mexiko hos mormor och morfar, mamman arbetar sedan många år på ett äldreboende i Madrid och skickar hem pengar. Påminner lite om den chilenska Rent hus (se recension nedan) men stilen är bättre och friskare. En ruskig bild av ett Mexiko i klorna på knarkkartel-lerna, och deras krig mot polis och militär. (Man kan jfr med den politiska skildringen av Mexiko på 1970-talet av Roberto Bolaño.) De förtryckta människornas feghet och rädsla. Men efter att Diego och hans syster emigrerat till Spanien (men inte får medborgarsk-ap) blir det inte bättre: de mobbas i skolan, berättaren lider av ständigt dålig mage och problem med hörseln, sedan mormor en gång slog henne med en soppsked så att hennes ena öra demolerades. Diego har fantasi, förmodligen en diagnos, och får ingen ordning på sitt liv, deras mor är inte överdrivet förtjust i de båda barnen. Det slutar med att han begår självmord, och boken är berättarens uppgörelse med sig själv, brodern, modern, det mexikanska och spanska samhället. Den amerikanska indiepopgruppen Vampire Weekend spelar en stor roll i boken. Berättaren arbetar med att passa barn, som cykelbud, och utnyttjas som hembiträde (jfr med Rent hus). Tragiken med att lämna barnen hemma (i ett annat land) understryks. Berättarens förhållande med spanjoren Tomás, som hon lurar att hon skriver en akademisk uppsats och är vegan, tills hon blir avslöjad. Hon kallar sig själv och Diego för ”trasiga”. I klassen kallas de nedlåtande för ”panchitas” (av Pancho Villa, revolutionsledare i Mexiko). Barnen trivs inte i Spanien, men det gör mamma, som här slipper känna sig kontrollerad av make, familj, släkt och vänner. Diego mobbas i skolan och hamnar i slagsmål. Han verkar inte vilja företa sig någonting, verkar snarast sorg- och orkeslös, lite gamäng fast utan någon större vilja. Sedan en flicka han var ihop med gjorde slut förändras han och blir inåtvänd, grubb-lande och snar till bråk. Han faller alltmer utanför ramen. Ibland känns det som en tonårings monolog, ungefär som Salingers Räddaren i nöden. Berättaren bor i Barcelona (Diego och modern i Madrid) och umgås med de intellektuella ”kusinerna” men känner sig (med sin enkla bakgrund) utanför. Till slut brister det för henne, och hon skäller i boken ut allt och alla med det grovaste vokabulär. Hon skäller ut Diego för att han stjäl, fast hon gör det själv. Samtidigt dödas flera av hennes vänner i Mexiko city av militären. Kartellerna svarar med att halshugga ett antal militärer och hänga upp dom från en bro.

Förf. är född i Mexiko 1982 men bor nu i Spanien. Hon lyckas förena protestskriften med en skönlitterär ”plot” på ett framgångsrikt sätt. Hon har uppmärksammats stort i Spanien efter två romaner. Skulle också kunna passera som ”ungdomsbok”, möjligen undantaget för det ibland grova språket. Och hon skriver upprört om kvinnomiss-handeln i Mexiko, som bl.a. drabbar hennes moster, som trots att hon misshandlats svårt av sin make, skickas tillbaka till honom av sina föräldrar, som menar att hon ”får skylla sig själv”. Man förstår varför så många unga outbildade män blir militärer: det är ett fast, stadigt jobb, med regelbunden lön. Men berättaren förstår också till slut varför Diego tar sitt liv. För vad är det för ett liv som bjuds honom i Spanien? I Mexiko? Hon skäller ut honom för att han bara flyr från allt, men älskar honom samtidigt för allt de varit med om gemensamt och vad han betytt för henne. Hon kommer på att mamman i många år varit ihop med en man i Spanien utan att berätta om det, att hon beklagar sig för allt (som alla mexikaner, säger deras spanska bekant Jimena), är koleriskt grälsjuk, och bara lönearbetar så mycket som möjligt för att skingra alla hemska tankar. En ”uppgörelsebok” med ett kärnfriskt språk, av en kvinna ”på gränsen till nervsamman-brott”.

Alia Trabucco Zerán: Rent hus (2023, övers. Hanna Nordenhök)

En förvirrande bok av en chilensk kvinnlig författare född 1983, som i England doktorerat på en avhandling om kvinnor som mördar. Boken berättas av ett hembiträde från en fattig familj som arbetar i en välbeställd familj, mannen läkare, kvinnan jobbar på kontor med trävaruförsäljning. De har en olycklig men fruktansvärt bortskämd och ouppfostrad dotter, som gör livet surt för berättaren det 40-åriga hembiträdet Estela. Flickan drunknar i familjens pool, oklart hur – är det självmord, mördad av Estella, en olycka? Hembiträdet åtalas för detta. Men det hela är förvirrande och svårtytt, inte minst eftersom berättaren hela tiden viker ut i märkliga formuleringar och påståenden. Chile är ett av världens mest ojämlika länder, ett arv från Pinochets tid, och boken är ett deprimerande vittnesmål om detta. Vid andra omläsningen fördjupas dock problema-tiken. Klasskillnaderna blir tydligare. Den svåra torkan i Chile understryks. Flickan förefaller ha adhd eller liknande, hon är fruktansvärt jobbig och bortskämd. Estella är 40 men ser ut som 60. Det förmögna bostadsområdet omges av elstängsel och arga hundar. Estella tar hand om en gatuhund, Yani, som dock körs ut av frun i huset. Han bränner sig svårt på elstängslet, och Estella skjuter honom med herrn i husets pistol. Hon har ett engångsligg med bensinmackkillen Carlos, som hon sedan flyr med. Samtidigt pågår oupphörliga studentprotester i samband med att Pinochet tvingas avgå som arméchef 1998. Boken blir en intensiv blandning av thriller och lite skräck. En höjdpunkt är när familjen blir utsatta för ett brutalt inbrott, som understryker klassmotsättningarna och föraktet som pyr mellan fattiga och rika. Mannen, läkaren, besöker också en prostituerad som han haft som patient. Fascismen är sado-masoch-istisk enligt Erich Fromm. Den lydiga människan i dessa samhällen njuter (eller känner ett lugn) av att hunsas, men kan lätt slå om till att bli ”mobbare”. ”Friheten”, som finns i väst, är obekant och outvecklad, svår att bära; det är betydligt lättare att underkasta sig en ”auktoritet”.  Det blir ändå en roman som ställer många intressanta frågor.

Gabriel García Márquez: Den onda timmen (original 1962, sv. Pocket 1981, översättning Sonja Johansson)

En av Marquez (1927-2014) böcker som jag inte läst tidigare. Den colombianske trollkarlen som fick nobelpriset 1982 för romanen 100 år av ensamhet. Han debuterade redan 1955 och arbetade som journalist i Bogotá efter en kort tid av juridikstudier. Bl.a. arbetade han som utrikeskorrespondent i Paris. 1959 återvände han till Bogotá, som korrespondent för den kubanska nyhetsbyrån Prensa Latina. Han arbetade även i New York, Venezuela och Mexiko, från 1960-talet i första hand som författare. Inspirerad av den amerikanska prosan, Hemingway och Faulkner, skapar han en fiktiv stad i Colombia, Macondo, där hans berättelser ofta utspelar sig, påminnande om GGM:s födelseby Aracataca. Han var tidigt intresserad också av måleri och film. Förebilden för överste Aureliano Buendía i 100 år var GGM:s morfar. Han förekommer redan i GGM:s första berättelse Virvlande löv (1955). Den onda timmen (1962) utspelas också i en by vid floden som påminner om Macondo. Man grips direkt av GGM:s sätt att berätta, det som brukar kallas ”magisk realism”, som blandar realismen i berättandet med övernaturliga fenomen, andar, änglar. I byn lever borgmästaren Arcadio Buendía (som också förekommer i 100 år av ensamhet), en domare, en läkare, byns präst, några kvinnliga älskarinnor, bland dessa den rika änkan Asís, som har sex söner som alla vill ärva henne, en frisör o.s.v. Byns borgerskap oroar sig över att någon klistrar upp ”smädesskrifter” på husväggarna. Ingen vet vem, trots att borgmästaren utfärdar undantagstillstånd och utegångsförbud. Eventuella problem löser man med vapenvåld, byn blir ett sorts Colombia i miniatyr. Den rike César Montero mördas på öppen gata i en svartsjukeaffär, och tveksamheter uppstår om hur hans mark ska delas upp mellan övriga boskapsägare. En cirkus kommer till byn. Ett ruttet kokadaver förgiftar luften i byn. Det är varmt, ja rent helvetiskt hett. Man griper en ung anarkist som åtalas för ”smädesskrifterna”. Trots misshandel vägrar han erkänna. En typisk mening lyder: ”Sedan lutade han sig tillbaka i stolen så långt fjädrarna [i stols-ryggen] tillät det och i den ställningen överraskade honom den bestämda vissheten att han just då genomlevde en hel minut av sitt liv.”

En av de rika boskapsägarna, don Sábas, oroar sig över att smädesskrifterna anklagar honom och hans söner för ”horeri”, något som don Sábas egentligen tar som beröm. Biografen visar en ”omoralisk film” som byns präst vill förbjuda. Flera kvinnor biktar sig för fader Angel om sitt ”omoraliska beteende”. I frisersalongen hänger ett plakat, ”förbjudet att tala politik”, men borgmästaren river ner det. ”Det är inte sant” utropar han. ”Här är det jag som bestämmer!” Señor Benjamin författar s.k. ”böneskrifter” och äger en butik dit ingen går. Borgmästarens älskarinna, cirkusprinsessan Kassandra kommer sanningen närmast när hon svarar på frågan vem som sätter upp smädes-skrifterna? ”Alla, eller ingen.”

Både borgmästaren, domaren, och prästen får anses skyldiga till att byn, enligt frisören, blivit ”en riktig skithåla, den värsta av allihop.” En skithåla där man aldrig går säker för att bli dödad eller mördad. Vem som spikar upp smädesskrifterna får vi aldrig veta.  Detta är inte Marquez bästa bok, men ett sorts preludium till det storverk han skulle skriva fem år senare.

Bland Marquez främsta verk anses vidare: diktatorsromanerna Översten får inga brev (1961), Patriarkens höst (1975), Krönika om ett förebådat dödsfall (1981), Kärlek i kolerans tid (1986), Generalen i sin labyrint (1989) om frihetshjälten Simón Bolivar. En samling memoarer, Mina sorgsna horors minnen (2004). Flera av hans böcker har filmats och han har också skrivit flera filmmanus och novellsamlingar.

Claudia Hernández: Röj, fäll, bränn (2022)

El Salvador är ett av de mest korrumperade och kriminella länderna i Centralamerika. Militären har med amerikanskt stöd mördat, torterat och lemlästat många tusentals människor. 1980-1992 (med 70 000 döda) utkämpades ett våldsamt inbördeskrig mellan militärregimen och gerillagruppen Frente Farabundo Martí, som också bildar fond för romanen. Författaren, född 1975, har skrivit två romaner och ett antal noveller, påverkad av den argentinske mästaren Julio Cortázar. I centrum står en kvinna (författarens mor?) som har fem flickor med olika män. Sedan hennes man mördats tar hon sin tillflykt till gerillan i bergen. Döttrarna går i katolsk skola, och en lyckas med ett stipendium ta sig ända till Paris. Den äldsta dottern försvann, förmodligen såld redan som bebis av nunnorna. Det blir en lång monolog, som dock blir lite tröttande, eftersom författaren konsekvent använder tredje-person, både i presens, futurum och imperfekt (”hon tänker”, ”hon skulle…”). Exempel: ”Hon har berättat det många gånger för döttrarna som bor med henne. Så länge de kan minnas. Hur världen kan vara utanför deras hem, även om deras hem ligger i en bosättning som de betraktar som trygg och världen inte längre är som den var. Kriget är slut.” Efter kriget kommer knarkkartellerna, som trafikerar sin dödliga last mellan Colombia och Mexiko, och före detta soldater som njuter av att våldta unga flickor. Som tur är, är modern vapenkunnig och har gömt undan en egen revolver för säkerhets skull. Boken är ett starkt vittnesbörd från ett våldsamt och totalt laglöst land.

Pilar Quintana: Tiken (2021)

Den colombianska författaren debuterade som 31-åring 2003. Tiken är hennes mest kända lilla roman, från 2017, som på bara 100 sidor berättar om Damaris, en medelålders kvinna som bor på ett berg vid havet nära den av knarkkarteller infekterade staden Cali (översättning Annakarin Thorburn). Damaris är barnlös, maken är fiskare, och hon städar ett stort sommarhus som ägarna aldrig besöker. Hennes liv förändras dramatiskt när hon tar hand om en hundvalp, en tik som vägrar att domesticeras. Hunden blir en ersättning för de barn hon aldrig fått, men den har ett eget liv som individ Damaris aldrig kan förstå. Boken slutar tragiskt, men är en fin liten historia med mycket känsla som får mig att tänka på pregnanta kortromaner som Den gamle och havet, eller Pärlan. Högst läsvärd.

Alberto Manguel: En historia om läsning (1996, 2005)

Denna klassiker låg länge i bokhyllan på ”jäsning”, för den kräver utan tvekan sin läsares fulla uppmärksamhet. Den argentinske mångsysslaren och boksamlaren Manguel är ett mänskligt lexikon som samlat på läsandets alla möjliga uttryck under språkets historia ända från texter skrivna på sköldpaddsskal, 1300 år FK. (Och liknar på det sättet den finlandssvenske mångkunnige bibliotekarien och skriftställaren Harry Järv.) Han började sin karriär som ung med att läsa högt för den blinde bibliotekarien och författaren Borges i Buenos Aires. Efter en karriär som lärare och skribent i Kanada och Frankrike är han idag, precis som Borges en gång, chef för Argentinas Nationalbibliotek. Boken om läsandets historia är så fylld av lärda funderingar och intelligenta snedsprång att det inte går att återge på några rader. Han behandlar allt från att lära sig läsa, att läsa högt, att läsa tyst, att läsa bilder, bokens unika form, att läsa privat och i grupp, bokstölder, översättare, förbjuden läsning, läsning i fångenskap, och så vidare. Allt med lärda utvikningar, spännande och inte alls svårt att ta till sig. Rekommenderas därför inte minst till varje historiskt intresserad bibliotekarie.

Felix Bruzzone: Mullvadarna (2021)

Jag minns det enorma uppsving latinamerikansk skönlitteratur fick på 1970-talet, och som bl.a. resulterade i nobelprisen till Gabriel Garcia Marquez och Octavio Paz. I Argentina, med dess dramatiska historia, finner vi surrealisterna Borges, Julio Cortazar, och den märklige Ernesto Sabato, som bara skrev tre romaner, vida berömda. Felix Bruzzone är arvtagare till den argentinska prosan, och romanen Los Topos utkom 2008, här i översättning av Linnea Rutström. Bruzzone utbildade sig till lärare, men driver också ett eget bokförlag i Buenos Aires, Tamarisco.

Den komprimerade romanen Mullvadarna har uppenbart surrealistiska drag. Den behandlar arvet efter de mörka åren 1976–1983, när militärjuntan i Argentina med CIA:s stöd mördade, torterade och våldtog vad man tror är 30 000 vänsteraktivister och -sympatisörer. Berättaren, som förlorade båda föräldrarna under ”det smutsiga kriget”, tror sig veta att hans mor i fängelset innan hon dog födde hans halvbror, resultatet av en våldtäkt. Han får för sig att denne nu är en prostituerad transvestit, Maira, och för att hämnas hennes död försöker han komma så nära han kan torteraren som kallas ”tysken”, som aldrig straffats för sina krigsbrott. Men naturligtvis går det inte som berättaren har tänkt sig.

Det är tragiskt, skickligt framberättat ungefär som den chilenske författaren Roberto Bolaños autofiktiva prosa. Men det övergår snart i makabra drömmar och i ganska perversa relationer mellan bödlar och offer. Arvet efter de smutsiga argentinska åren kan skildras på olika sätt – det här är ett. Man fängslas, det är inte vackert – och man blir illa till mods.

Clarice Lispector: Stjärnans ögonblick (1977/2005/2025, övers. Örjan Sjögren)

Den brasilianska författarens rykte har stigit markant sedan hon dog 1977, bara 57 år gammal. Hon var född av judiska föräldrar i Ukraina men uppväxt i Recife i Brasilien. 1959 återvände hon till Brasilien som nyskild. Det här blev hennes sista roman, på bara 150 sidor. Hon har kallats en mycket egensinnig författare, jämförts med både Joyce, Virginia Woolf och Jorge Luis Borges. Jag vill tilläga portugisenPessoa. Här har Lispector en berättare, Rodrigo, som hela tiden diskuterar på en sorts metanivå, varför och hur han ägnar berättelsen en så anspråkslös person som den lilla maskinskriverskan Macabéa. Och hur berättelsen ska sluta? Hon är en person från nordöstra Brasilien som för en undanskymd tillvaro i Rio, beskrivs som så ”naiv att hon ler mot andra människor på gatan”. Hon bara ”lever, andas”. Hon saknar förmågan att finna sig tillrätta, hon är t o m ”oduglig”. Hon kan sägas sakna förmåga till reflektion. Hon ser inte bra ut, hon äter bara varm korv som är billigt, hon kommer från en påver miljö. Om hon utsätts för en oförrätt så ber hon bara ödmjukt om ursäkt. I förhållandet med den självgode, småkriminelle Olímpico är hon undergiven och beundrande. Hans favorituttryck, riktat mot henne, är ”skitsnack”. Hon är, konstaterar berättaren lite irriterat, ”mild och lydig”. Den enda som älskar henne är berättaren, Rodrigo. Hon är tystlåten (för hon har ingenting att säga) och ägnar sina få stunder av ledighet till att njutande göra ingenting. Hon är oskuld och dricker Coca-Cola. Hon känner inte till att hon har något ”inre liv”. Hon lyssnar på radio och lär sig konstiga ord som hon inte kan förklara, hon tycker om tidningarnas annonser, särskilt om mat, hudkrämer och vackra kläder. Hon har aldrig fått brev eller telefonsamtal, hon är föräldralös och har vuxit upp hos en avlägsen moster. Hon gråter när hon hör tenoren Enrico Caruso sjunga. Hon kan bli lättrörd på begravningar. Hon kan drömma om att gifta sig med Olímpico och få barn, men blir inte särskilt berörd när han gör slut till förmån för hennes arbetskamrat Gloria. Hon går ibland på bio och beundrar Marilyn Monroe. Hon är, enligt berättaren, inte ens medveten om att hon är ”olycklig”. 

Vad innebär det att vara människa? Att leva ett ”värdigt” liv, om än i skymundan? Rent tekniskt tänker jag på Eyvind Johnson som i den första boken om Krilon ägnar över 50 sidor att bara beskriva Krilons utseende. Macabéa saknar ett språk, och är därför inte medveten om sin egen utsatthet, sin fattigdom, sitt trista liv, sin olycka. Här skriver berättaren Rodrigo 20 sidor om ”varför” han överhuvudtaget skriver!

”Jag skriver därför att jag inte har något annat att göra i världen: jag blev över och det finns ingen plats för mig på människornas jord. Jag skriver för att jag är förtvivlad och trött, jag står inte längre ut med att slentrianmässigt vara jag och om det inte vore för det ständigt nya som skrivandet består av skulle jag symboliskt dö varje dag.// Att jag fortfarande skriver beror bara på att jag inte har något bättre för mig medan jag väntar på döden.”

Macabéa kan förefalla dum (rent intellektuellt) men Lispector uttrycker det inte så. Hon är en ganska vanlig människa, inte alldeles olik berättaren Rodrigo. ”Ett ensamt hjärta som med möda bultar i världsrymden”. Han älskar hennes fulhet och ”fullständiga anonymitet”, ”för hon är inte till för någon [annan än sig själv]”. Lispector betonar den individuella personens betydelse, som har ett värde i sig. ”Sanningen kommer bara till mig när jag är ensam.”  Macabéa kan bara inte uttrycka den. Språkets betydelse var viktig för den svenska (och internationella) 1980-talslitteraturen hos t.ex. Stig Larsson eller den franska s.k. ”nya romanen”. Berättelsen slutar med att Macabéa går till en spådam som spår att hon ska möta en ”vacker främling” som ska förgylla hennes tillvaro. En rik ”gringo”. Berusad av denna framtidsutsikt ser hon sig inte för och blir överkörd av en framrusande bil. (Fast, hinner hon tänka, det var en ovanligt flott bil.) Det är så konkret beskrivet att jag kan tänka på Stig Dagermans filmade novell ”Att döda ett barn”. Med berättelsen har Lispector gjort konst av Macabéas obemärkta liv. Hon kallar det själv en ”melodram”. (Macabéa var själv förtjust i melodramer på bio.) Det är (film-)stjärnans största ögonblick, när hon dör. Att dö är ett ögonblick, skriver Lispector, som är snabbt över. Att leva är en lyx. Döden är också en sorts frihet. Irländaren Colm Tóibin skriver i sitt förord att berättaren i boken till slut ”saknar ord.” Både författare och huvudperson är ”maktlösa” när det kommer till livets tillfälligheter och grymheter. Det är stor berättarkonst.

Citat: ”Emellanåt satte jag mig i hängmattan och gungade med boken uppslagen i knäet, utan att röra den, i renaste extas.

Jag var inte längre en flicka med en bok; jag var en kvinna med sin älskare.”

(Lispector: Hemlig lycka, novell, 1971, övers. Örjan Sjögren)

”Här står jag och förstår inte ägget. Jag knäcker det i stekpannan, det är på detta indirekta sätt jag erbjuder mig åt äggets existens. Mitt offer består i att jag inskränker mig till mitt personliga liv. Av min njutning och min smärta skapade jag mig mitt förställda öde, för den som har sett ägget: en uppoffring. På samma sätt som för dem som sopar golv och tvättar kläder i klostret och tjänar utan äran i att ha någon högre funktion består mitt arbete i att leva mina njutningar och mina smärtor. Jag måste ha anspråkslösheten att leva./…/ Hönan gör absolut den största uppoffringen när hon lägger det ägg jag äter./…/ Men jag sover den rättfärdiges sömn för jag vet att mitt obetydliga liv inte påverkar den stora tidens gång.”

(”Ägget och hönan” ibidem)