Författare från Karibien och några till

Nella Larsen: Passera (2022)

Den afroamerikanska författaren Nella Larsen (1891-1964) debuterade på 1920-talet, i en liten grupp som kallades ”Harlemrenässansen”. Passera var hennes andra roman, men när hon 1930 ville ge ut en tredje så svek förläggarna henne, och hon gav upp skrivandet och blev sjuksköterska. Den lilla romanens huvudpersoner Irene och Clare är mulatter, med så ljus hy att de kan ”passera för vita”. Irene bejakar sin svarta identitet, medan Clare försöker dölja den. De träffas på en hotellterass (”endast för vita”) en stekhet dag i Chicago, efter att inte ha setts sedan tiden som skolbarn. Den vackra (och enligt Irene lite väl ”lättfotade) Clare är ivrig att få kontakt, den intellektuella Irene mer avvaktande. En psykologisk roman om det svåra med att leva som svart i USA, lika aktuell då som nu. Vad det gör med ens identitet och självbild i ett land där det vita är norm och lögn och dubbelmoral gängse. Romanen från 1929 publiceras för första gången på svenska i en lite lustig översättning av Klara Lindell, där gamla uttryck blandas med nya, ibland i en lite märklig kombination. Ett intressant författarskap att få upp ögonen för.

Edwidge Danticat: Claire, som havets ljus (2019)

Författaren, född på Haiti 1969, är en av Karibiens mest kända idag. Hon emigrerade med sina föräldrar till New York 1983, och debuterade i en ungdomstidning som 14-åring. Hennes roman Att skörda ben (1998) handlade om den s.k. ”persiljemassakern” av haitier, iscensatt av diktatorn i den angränsande Dominikanska republiken, Rafael Trujillo (en envåldshärskare, också skildrad i Mario Vargas Llosas roman Bockfesten). I den i överskriften nämnda romanen försvinner den unga Claire på sin 7-årsdag, när hon fått veta att hennes far tänker adoptera bort henne. I sökandet efter flickan skildras den lilla byns vid havet alla originella människor, från den mäktiga bordellmamman Gaëlle till Claires far, den filosofiske men fattige fiskaren Nosías. Översättning Dorothee Sporrong.

Bernardine Evaristo: Flicka, kvinna, annan (2019, översättning Niclas Nilsson)

Född 1959, professor i ”Creative writing” i London (Brunel). Har arbetat länge med att få svarta och färgade (mulatt) accepterade i det brittiska samhället. Fick 2019 det brittiska Booker price som första svarta kvinna för romanen ovan. Debuterade 1994. Pappan (från Nigeria) blev Labourpolitiker, mamman vit brittisk. Romanen är en odyssé över invandring till Storbritannien från kolonierna, sedd genom ett antal personer som skildras i boken, ibland nästan som intervjuer. Flytande ledigt språk. Efter att ha läst om den första kvinnan, författaren Amma som får en pjäs uppsatt på National Theatre, blir man nog lite trött på radikal-feminister och lesbiska, men det tar sig snabbt och blir mer intressant sedan. Amma har bildat en teatergrupp med kollegan Dominique, som senare träffar en afrikansk lesbisk ”superfeminist”, Nzinga, som isolerar, kontrollerar och misshandlar henne fysiskt och psykiskt. Det blir som ett kalejdoskop av svartas erfarenheter, men skrivet med humor och träffsäkerhet.

Inramat av premiären och efterfesten på Ammas pjäs Den sista amazonen i Dahomey får vi bekanta oss med en rad av hennes svarta (ofta mulatt-) vänner: den problematiska dottern Yazz, född genom inseminering, Yazz lärare Mrs. Shirley King som engagerar sig i sina svarta elever, Waris från Somalia, ekonomen och finanskvinnan Carole, hennes lättfärdiga kompis LaTisha som jobbar i affär och har tre oäkta barn, hennes make fotbollsälskaren svarte Eddy från USA, hennes mamma Bummi, läraren Penelope som Bummi städar hos, Kofi från Ghana, Penelopes släkt från Karibien, hennes mamma Winnie som kunnat flytta tillbaka till ett hus på Barbados efter ett liv som busskonduktör i Leeds och London, inspirationen från Betty Friedans ”Den feminina mystiken”, den rebelliska pojkflickan Megan som blir den könsopererade Morgan vars pappa kommer från Malawi, som blir kändisen Mx (istället för Ms.) Morgan Malinga, hens partner Bibi (en kvinna som också könsopererats), lesbiska Courtney från landet utanför London, 93-åriga Hattie, maken Slim från USA vars bror blev lynchad 1925, Grace vars far är en etiopisk sjöman och som växer upp på barnhem och gifter sig med en bonde vars släkt varit slavhandlare. Kanske hade den 400 sidor långa romanen kunnat kortas, ibland blir det mycket ”uppräkning”. Men intressant och gripande.

Centralt i berättelserna är alla oförrätter färgade immigranter fått utstå i Storbritannien, men också i USA eller i Karibien. Hur man kämpar mot det förflutna, hundratals år av slaveri, och en behandling som andra klassens medborgare. Knarkproblem, kriminalitet, gruppvåldtäkter, viljan att komma bort från fattigdomen och fördomarna, skammen att ha knäppa svarta föräldrar som är kvar i det förgångna, men också stoltheten i att vara svart (om än till hälften) med en historia av förtryck och motstånd. Allt som allt blir det ett läsäventyr som också är mycket folkbildande.

Här får man också tips på andra författare från Karibien, förutom nobelpristagare som VS Naipaul, Derek Walcott; Olive Senior, Rosa Guy, Paule Marshall, Jamaica Kincaid, Maryse Condé, Grace Nichols, kubanerna Dora Alonso, Guillermo Cabrera Infante, Alejo Carpentier, Nicolas Guillén, José Lezama Lima, Herberto Padilla (exil), René Vazquez Diaz (exil), Zoe Valdes (exil); Aimé César, Edwidge Danticat, Jean Rhys.

Jamaica Kincaid: Min mors självbiografi (2016, original 1996, översättning Lena Fagerström)

Det här är ett litet mästerverk, av en författare som ofta nämns i nobelprissammanhang. Författaren är född 1949 på den lilla karibiska ön Antigua. Hon har beskrivits som en författare som ofta behandlar förhållandet mor-dotter. Romanen skildrar en kvinna, Xuela Claudette Richardson. Hennes mor dör vid födseln, fadern, som är polis på ön Dominica, lämnar Xuela att uppfostras hos en kvinna som tvättar hans kläder. Hennes styvmor Eunice är ”inte särskilt snäll”, och behandlar både sina egna barn och Xuela dåligt. Styvfamiljen talar det med franska ord uppblandade karibiska språket ”patois”.

Fadern vill att hon ska gå i skolan, förmodligen för att det skulle ge honom själv något att skryta om. Annars är fadern, med sin svaghet för att berätta och skryta, en av de främsta källorna (men klart subjektiv) till Xuelas liv. Anledningen till att hon mobbas i skolan är för att hennes mor var ”karibiska” (av den i stort sett utrotade ursprungs-befolkningen av indianstam) medan pojkarna i skolan är söner till f.d. afrikanska slavar. Eftersom hon har lätt för sig i skolan antar många att hon är ”besatt av onda andar” (animismen är vanlig i Karibien). Hon misstänker också att hennes nya styvmor försöker döda henne med ”svart magi”.

I skolan får hon bara ”stryk och smädelser” skriver hon i ett ”låtsasbrev” till sin pappa (som hon knappt har någon riktig kontakt med). Lärarinnan hittar det och visar brevet för pappan, som tar illa vid sig och låter Xuela byta skola. När han kommer och hämtar henne är han (symboliskt nog) klädd i sin ”fångvaktaruniform” från det fängelse där han då jobbar. Tillsammans rider de till faderns nya (större, finare) bostad på en åsna (med tiden ska han skaffa både cykel och bil). Xuelas syn på sig själv är mycket ”prosaisk” (vardaglig, nykter, torr). Hon stjäl (JK stal själv böcker som ung) och hon är mycket frispråkig när det gäller sex och den egna kroppen. Men utan ett uns av ”romantik” eller ”sentimentalitet”. Den första man hon blir tillsammans med som 14-åring är en 40-årig man, i en familj där hon placerats av fadern för att bo medan hon går i den nya skolan. Men Xuela har upptäckt sin egen sexualitet, och ger sig villigt till den mycket äldre mannen. När hon blir gravid utför hon sin egen abort med hjälp av en giftig örtblandning! När hon blir äldre får hon arbeta som assistent åt en brittisk (dubbelt så gammal) läkare som hon senare gifter sig med (för att på så sätt stiga socialt). Hon förför honom ganska fräckt men säger att hon aldrig älskat honom. Däremot berättar hon, vackert och rörande, om en ”riktig kärlek”, den till hamnarbetaren Roland.  

Jamaica Kincaid (som egentligen heter Elaine Potter Richardson) flyttade till New York som 17-åring för att arbeta som au-pair. Hennes första noveller publicerades i den kända tidskriften The New Yorker. Hon blev god vän med dess chefredaktör William Shawn, som såg hennes potential. Hon kom att gifta sig med dennes son, Allen; efter skilsmässan från Shawn är hon bosatt i Vermont, där hon bl.a. ägnar sig åt trädgårds-skötsel, som hon också skrivit om. Hon undervisar i litterärt skapande och Afrikastudier vid Harvard University.

Jamaica Kincaid skriver med en lätthet och elegans. Hennes förmåga att beskriva landskapet med det blå havet, alla färger, väder och vind, dofter, synintryck, är suverän. Hon älskar naturen men kan inte annat än förakta folket på Dominica, som intar sin offerroll gentemot det brittiska herraväldet, och misstänkliggör varandra med sladder istället för att gå ihop och samarbeta. Hennes torra humor skiner igenom, liksom Xuelas förmåga att inte fastna i oförrätter. Trots illa behandlad ser alltid Xuela (eller författaren) det bakomliggande i vad som sker: Kolonialismen som präglar allt på ön, inte minst hennes far, polisen: hans beundrande av allt brittiskt. Hans raka motsats blir dödgrävaren Lazarus, som fadern listigt anställer utan att ge honom någon lön. Men Xuela lyckas alltid förnuftsmässigt komma fram till en ”naturlig förklaring” av missförhållandena på ön i Karibien. Och att: ”Jag blev tvungen att älska mig själv, på trots och i ren förtvivlan, för mig fanns inget annat.”

Boken är ett försök från författaren att (vid 45 års ålder) närma sig modern och hennes föräldrar, se till deras brister, men också deras bättre sidor. (Men ”förlåta sig själv sina egna övergrepp, det har ingen rätt att göra.”) Det förljugna i att morfadern, som inte alls var religiös, plötsligt börjar gå i metodistkyrkan med sönerna (Xuela går däremot aldrig i kyrkan, och ingen tvingar henne, för ”ingen ser henne”, skriver JK.) (Kyrkan på Dominica beskriver hon som ”segrarnas religion”.) Hon beskriver både morfadern och sin styvmor som ”gåtor”. Hon påminner här starkt om Annie Ernauxs minnesböcker över sina föräldrar.

Ett stort läsäventyr, som synes!

Zadie Smith: Grand Union: berättelser (2020, översättning Niclas Nilsson)

Zadie Smith är född 1975 i London, mamman kom från Jamaica. Hon debuterade 2000 med uppväxtskildringen Vita tänder, och har skrivit flera romaner och novellsamlingar. Den nya innehåller både opublicerade noveller och några som publicerats i The New Yorker. Hon bor sedan flera år i USA och undervisar vid Harvard.

Jag tycker nog novellsamlingen är ojämn. Här finns några guldkorn, men också berättelser som lämnar mig likgiltig. Skildringar av personer från London och Cambridge som jag inte kan identifiera mig med, och som verkar självupptagna och älskar modeklädesmärken. En novell handlar om Monica som älskar två män och inte kan välja. En om ett hotell i Spanien där författaren och hennes familj bor. Intressant mest för de som är särskilt intresserade av författaren. På Manhattan, företrädesvis Greenwich Village, träffar hon en man som klär ut sig som Abraham Lincoln och lever på det. Här blir det så många hänsyftningar så att den som aldrig varit på Manhattan knappast hänger med. Hennes mostrar från Jamaica skämmer ut sig för sitt burdusa sätt och sina stora bakar. En novell handlar om en dam som frekventerar den enda affär på Manhattan som säljer korsetter. Det blir komiskt som ett avsnitt av Seinfeld men inte så mycket mer. Vissa noveller tar upp rasism på den s.k. ”svarta marknaden”. Andra om flyktingfrågor och trafficking. En novell slutar abrupt som om det vore början på en roman? Smith fångar skickligt olika människor genom deras sätt att tala, men ibland gör hon det väl lätt för sig, det går lite för lätt. Berättelserna börjar in media res, men läsaren har svårt att hänga med. Och det blandas friskt, högt och lågt, berättande noveller blandas med personliga reflektioner. I en av de sista novellerna blir det plötsligt intressant. ZS påpekar hur viktiga orden är, berättelserna. Hur spridandet av berättelser och elaka sånger kan störta även den grymmaste diktator. Själv älskar ZS ”fragment” och ”det oavslutade” vilket märks! Hon botar sin depression genom att skaffa en hund, som får henne att ta långa promenader. Den trolldomskunniga kvinnan i Karibien tar sig in i diktatorns huvud och avslöjar hans innersta tankar!

Ojämnt alltså, samlingen hade tjänat på lite större gallring.

Jamaica Kincaid: Min bror (1997/2024, övers. Niclas Nilsson)

Den karibiska mästarinnan har i mästerliga kort-romaner skildrat sin familj, inte olikt nobel- pristagaren Annie Ernaux. Här skildrar hon sin lillebror, en erotoman som mot slutet av sitt korta liv framträdde som homosexuell. Hans sista tid och död i AIDS på ett sjukhus på Antigua. Hatet mot modern är framträdande. Hon hjälpte alla sina grannar men kunde vara elak mot sina egna barn, särskilt mot Elizabeth (Jamaica). (Inte fysiskt utan mera psykiskt.) Ett litet träd som brodern planterat som barn hade modern sågat ner, Jamaicas samling av böcker brände hon. När brodern föddes torkades en liten bit av moderkakan och syddes in i hans kläder, som skydd mot onda andar! Bara några dagar senare anfölls han av rödmyror men räddades i sista stund. Hon filosoferar över att brodern inte lämnade något efter sig, inga barn, ingenting. De få saker som var hans gjorde modern sig av med. Hans homosexualitet var hon helt främmande för. Han ansträngde sig sällan, arbetade så litet som möjligt. De få jobb han hade tappade han för att han bråkade med sina förmän. Men modern skötte ändå honom på sjukhuset, ända in i det sista. Hela sjukdomsförloppet skildras, fullt av äcklande inslag. (Liksom hennes eget sexuella intresse som barn, i boken om modern.) Hennes beroende av hemmiljön, hatkärleken, den senare så goda tiden i USA, ”dubbelheten” som varje invandrare bär inom sig. Hon fixar själv bromsmedicin i USA åt brodern Desmond och vakar långa perioder vid hans sjukbädd. Då hade de inte setts på 30 år. Hennes skildring av hemön Antigua är klarsynt och kritisk, närmast hatisk. Modern ”gör inget fel och anser sig inte ångra något”. Hans bror var rastafari, rökte marijuana och knullade flickor. Men på sjukbädden kommer ingen av dem på besök, rädda för att smittas av sjukdomen. Hon känner starkt för släkten på Antigua, men knappast med ”kärlek”. Snarare med förtvivlan, ilska, sorg. Hon härmar deras sätt att tala ”pidginengelsk”. Hon beklagar att brodern, som också var amatörmusiker, aldrig fick framträda ”i eget namn”. På begravningen tar hon med sina egna barn till Antigua. Ön har härjats av orkaner, korruptionen gör att mycket litet görs för att bygga upp det raserade igen. När hon är liten tuggar modern först hennes mat. Modern lagar god mat, men i tonåren revolterar Jamaica och slutar äta moderns mat. När styvfadern dör får hon meddelande av modern först tre månader senare! Hon önskar livet ur modern, kan förakta sin hembygd, men ”ändå inte”. Vid begravningen strömmar folket till, men när man ligger sjuk kommer ingen, rädd för att ”smittas”. Fadern kallar hon ”Mr. Drew”. Denna dubbelhet hos henne (och oss alla) blir så tydlig: Hur man samtidigt kan både älska och hata en annan människa! Men känslorna är aldrig ”permanenta”. ”Någon jag inte visste att jag älskade hade dött” slutar hon. Samtidigt erkänner hon att hon aldrig skulle blivit författare om hon, likt brodern som hade så mycket begåvning inom sig, hade stannat på Antigua. ”Bland de människor som stod mig närmast.” Jamaica, som älskar sin stora trädgård, ser brodern som en blomma som knoppas, slår ut, och snabbt vissnar och förmultnar. Och jag kan bara hålla med den rumänske religionshistorikern Mircea Eliade som menar att författarna (och för den del andra konstnärer) är vår tids gudar, präster och profeter. De ser det som vi läsare inte ser och profeterar om det, utan att det sällan blir något resultat i det stora hela. Litteraturen har på det sättet tagit över religionens roll i dagens samhälle.

Sheena Patel: Jag är ett fan (2022/2024, övers. Ylva Mörk)

Av indiskt-afrikanskt ursprung, 36 år, jobbar med regi och manus på TV i London. I den språkligt mycket fräscha boken beskriver hon hur huvudpersonen under flera år ”stalkar” en berömd konstnär, skribent och TV-personlighet, och några av de många kvinnor han har förhållande med, varav hon är en i mängden. Hon lämnar hämningslöst ut sig och sin avundsjuka mot de vita, rika, kulturmännen och deras kvinnor. Hon vill ha konstnären ”mannen jag vill vara med” själv och dagdrömmer om honom och hatar hans andra kvinnor, särskilt ”kvinnan jag är besatt av”, som hon stalkar på nätet. Konstnären är gift men ”kvinnan” är en av hans närmsta älskarinnor, konstnär med en stor trädgård och ett stort intresse för mat som hon gärna visar på Instagram. För att få veta mer om ”kvinnan” lånar hp en hund för att promenera med i parken, där även en nära släkting till kvinnan brukar promenera sin hund. Det blir en besatthet som tar över hennes liv mer och mer. Språket är i dagboksform, kryddat med sex, råheter och cynismer. Men starkt och berörande. Det är samtidigt en ruskig vidräkning med konstlivet i London och alla dess svaga, på gränsen till masochistiska  ”kulturmän” och deras olika makthungri-ga kvinnor (på ytan liberala och människoälskande, som äter nyttig obesprutad mat, stöder sociala projekt i tredje världen, men under ytan är oförmögna till djupare känslor). Ofta spelar rasismen in, liksom misogynin. ”Fula känslor och slukande begär” som det står i bokreklamen. Själv är hon varken särskilt konstnärlig eller särskilt ”speciell”, skriver hon och placerar mannen på en jätte-piedestal. Tillsammans med honom skulle hon också kunna bli berömd och ”speciell”. (Jag tänker på liknande resonemang i Karolina Ramqvists ”ungdomsroman” Alltings början.) Sin egen pojkvän skäller hon ut och förödmjukar inför andra, och njuter av det. Hon är ingen trevlig människa. ”Fansen tar sina hjältar och gör dem till en del av sin identitet…”

Toni Morrison: Älskade (1988)

Toni Morrison (1931-2019) var en svart amerikansk författare, litteraturprofessor och förlagsredaktör, som fick nobelpriset 1993. Vi bestämde oss i bokcirkeln att läsa hennes mest kända roman Älskade (Beloved), på engelska 1987, i fin översättning av Kerstin Hallén. Det är en komplex roman som hoppar mellan åren 1855 när huvudpersonen Sethe rymmer från en slavplantage i Kentucky med sina barn, och 1873, när Sethe flyttat in i ett hus i Cincinatti som är förhäxat av ett spökande barn. Det här är ett mästarprov där slaveriets hela grymhet lyfts fram, men skrivet på ett oerhört levande språk, där man kan höra de fortfarande levande rösterna från slaveriets Sydstater, ungefär som i André Brinks En kedja av röster. Men här finns också avancerad inre monolog, inspirerad av Joyce och Faulkner, inslag av magisk realism av sydamerikanskt slag, och avsnitt med lyrik eller nästan bara dialog, som i en teaterpjäs. Inte helt lätt att ”dekonstruera”, men ett stort läsäventyr när man mödosamt gjort det. Som en läsare skriver: ”Slöjorna lyfts en efter en och till sist når läsaren ett slags insikt i sammanhangen.”