Demokrati i fara

Anne Applebaum: Autokrati AB. Diktatorerna som vill styra världen. (2024, övers. Margareta Eklöf)

Den välkända amerikanska historikern, född 1964, var politisk journalist innan hon började studera rysk/sovjetisk nutids-ekonomisk historia och statskunskap (Yale, London school of economics, Oxford). Hennes storsäljare handlar om de sovjetiska fånglägren i Gulagarkipelagen (2004 års Pulitzer-pris.) Om den ukrainska hungersnöden 1929 skrev hon i Röd hungersnöd. Boken här är tillägnad ”optimisterna” och behandlar de stormrika sovjetisk-ryska miljardärerna efter murens fall 1989. Den handlar om kommunismens omvandling i kapitalistisk-auktoritär anda. Hon jämför och menar att ”maktmänniskorna som styr i Ryssland, Kina, Iran, Nordkorea, Venezuela, Nicaragua, Bolivia, Kuba, Syrien [dock ej nu längre?], Angola, Myanmar, Zimbabwe, Mali, Egypten, Belarus/ Vitryssland, Sudan, Azerbajdzjan, och kanske 30 ytterligare länder, drivs inte av socialistiska idéer utan av en gemensam strävan att beröva sina medborgare allt verkligt inflytande och all yttrandefrihet”. Ledarna bor i lyxiga palats, kör flygplan, båtar och bilar, har pengarna placerade i säkra bankkonton på Cypern, Kanal- eller Kajmanöarna, och organiserar sig ofta gemensamt. De knyts ihop av affärsuppgörelser, om olja, ädla metaller och kolbaserad energi, som utformats för att smita från skatt och sanktioner, eller på andra sätt står utanför statens kontroll (eller i t.ex. Kina och Kuba helt under statens kontroll) och ”hjälpa varandra att bli rika”. Härskarna i dessa länder kallar västdemokratierna för ofullständiga, ”imperialistiska” och ”skendemokratier”.

Redan Hitler och Mussolini kallade sina länder för ”riktiga folkdemokratier” medan Mao Zedong varnade för ”ultrademokratier” (västerländska) i ”Maos lilla röda”, som diktaturen i Burma/ Myanmar lutar sig emot, stödda av Kina, liksom Vietnam, Laos och Kambodja. Men hit borde förstås också räknas av militären styrda länder som Indonesien, Thailand, eller flera afrikanska militärdiktaturer. Om länder som strävar efter att bli auktoritära, som USA, Israel, Turkiet. Om dessa skriver dock inte Applebaum. Däremot om att cirkeln verkar sluten, när forna kommunister så snabbt kan övergå till att bli maktfullkomliga ”kapitalister”. Det var lättare förr när världen var mer svart och vit. Idag verkar färgen mest som grå.

Hon skriver också mycket om kriget i Ukraina, som Putin kallar ”antiimperialistiskt”. Ryssland har fått krigsstöd av Kina, Nordkorea, Belarus, Iran, Eritrea, Zimbabwe, Iran, Mali och Centralafrikanska republiken, där Sovjetstyrda Wagnergruppen varit aktiv. Handelsstöd har man fått från bl.a. Georgien, Turkiet, Indien, Kirgizstan. ”Girighet är kittet” skriver AA. En president som Clinton trodde fortfarande på samarbete med Ryssland av ”humanitärt intresse”, medan presidenter som Reagan var emot. En president som Donald Trumps inställning till Ryssland/Ukraina är däremot gåtfull. Samtidigt köper ryska miljardärer som Abramovitj och Marina Granovskaja fotbollsklubben Chelsea, Chodorkovskij det sovjetiska oljebolaget Yukos, och Elena Baturina (gift med Moskvas borgmästare Jurij Lutjkov) en väldig herrgård utanför London. Den för upprepade fall av misstänkt våldtäkt, den egyptiske finansmannen Muhammed El-Sayed köpte anrika varuhuset Harrods. Thailands förre premiärminister Thaksin Shinawatra ägde bl.a. fotbollsklubben Manchester City. De bildar en sorts ”kleptokrati”, utan möjlighet för vanliga människor att nå. Argumenteringen är oklanderlig, Appelbaum skriver intressant och enkelt. (Chelsea var en London-klubb på fallrepet som Abramovitj pumpade in pengar (”white- eller sportswashing”) i tills den var en av världens mest framgångsrika. Efter frysningen av ryska pengar som följde på Ukrainakriget avgick Abramovitj efter 19 framgångsrika år som Chelseas ordförande. Han har senare engagerat sig starkt i fredsförhandlingar i Ukraina, och har president Zelenskys öra.)

För vidare läsning: https://www.dn.se/kultur/trumps-oligarker-ger-kapitalismen-daligt-rykte/ (Per Molander: En invasiv art: Så tog företagen makten över världen)

och så något om den ”gamla världen”:

Daniel Hjorth: Kakafoni (ill. av Henrik Tikkanen)

En oerhört lärd bok som jag trodde handlade om Österrike-Ungerns nedgång åren före 1 världskriget. Författaren (1931-2020) var bokförläggare från Lund (Aldus/Bonnier Alba), chefred. för BLM, skribent i DN och SvD. Daniel Hjorth har skrivit flera böcker om författare i Österrike-Ungern som Kafka, Robert Musil, Goethe på kurort i Tjeckien/ Böhmen, tjeckiskan Božena Nemecová, Rainer Maria Rilke, Hermann Broch, Karl Kraus, Josef Švejk (”den tappre soldaten”), nobelpristagaren Elias Canetti, den undersökande journalisten och socialisten Max Winter, Kazimir Rezeda i Budapest, Ferenc Molnár, masochisten Leopold von Sacher-Masoch från Lemberg (Lviv) med rötter i Rutenien, ett litet land mellan Rumänien och Polen, en gång änden (”svansen”) på Tjeckoslovakien, Jaroslav Hašek, Georg Trakl, Ricarda Huch, James Joyce i Trieste (en gång en av ÖU:s italienska besittningar, och deras hamn till Medelhavet), Italo Svevo, Miroslav Krleža, kroatisk författare.

Många namn, oerhört välskrivet, men också lite tröttande i längden på grund av så många ”digressioner” (utvikningar med namn och orter). (Ämnet bjuder in till det: Österrike-Ungern var dubbel-monarkin som under den gamle kejsaren Franz Josef I (f. 1830, kejsare 1848 efter upproret i Ungern, krönt till kung av Ungern 1867, död först 1916) också innehöll Böhmen-Mähren, Kroatien, Slovenien, ett kort tag också Bosnien-Herzegovina, Transsylvanien (Rumänien), Galizien (Polen), Vojvodina (Serbien), Sydtyrolen/Trentino/Bolzano/Lombardiet och Milano/Turin/Bergamo (Italien). De italienska besittningarna förlorades redan 1866 vid Italiens enande. Det övriga imperiet upplöstes efter första världskriget, som startade när tronföljaren Franz Ferdinand mördades med sin hustru av en bosnienserbisk anarkist 1914 i Sarajevo. Ur spillrorna av det mångkulturella väldet uppstod Polen, Tjeckoslovakien, Jugoslavien, Rumänien och Ungern, och Österrike blev efter kriget ett av Europas mindre länder.

Kungakröning i Budapest 1867, Franz Josef I med den populära kejsarinnan Elisabeth (Sisi)

Stefan Zweig: Världen av igår (1942/2013, övers. Hugo Hultenberg/Anna Bengtsson)

Den österrikiske författaren var en av de mest lästa tyskspråkiga författarna före andra världskriget. Han skildrar den oskuldsfulla tiden när han växte upp, före första världskriget då man kunde fortfarande resa i Europa utan pass. Europa bestod av några få stora imperier: Österrike-Ungern, Tyskland/Preussen, Storbritannien, Frankrike, Ryssland, Turkiet. Det skulle förändras drastiskt efter kriget, då Europa sönderföll i en rad småstater, och nationalistiska strömningar skulle leda till att både kommunism, nazism och fascism skulle växa sig starka. Zweig, vars mest kända bok var en biografi över drottning Marie-Antoinette, samt en samling noveller med namn som Schack, och Amoklöparen, men också känd som en uppskattad föredragshållare, hade bosatt sig i Salzburg, där hans hus med ett stort bibliotek och hans samling med berömda författares, kompositörers och konstnärers autografer var det som imponerade på besökarna mest. Han skriver om vänner som Freud, Herman Broch, Josef Roth, Thomas Mann, men också franska författare som Maurice Maeterlinck och Romain Rolland. (Som bildad europé talade han förstås förutom tyska också franska och engelska.) Trots de senares fredsarbete utbröt kriget 1939 och Zweig tvingades i landsflykt och hans hus med alla sina skatter övertogs av österrikiska nazister. Han flydde med sin sekreterare (som blev hans fru) till New York men vantrivdes där och tog sitt liv tillsammans med hustrun under en föreläsningsturné i Brasilien. Hans öde påminner om en annan intellektuell från tiden, litteraturhistorikern, journalisten, essäisten Walter Benjamin, som på flykt undan nazisterna i Frankrike begick självmord 1940.

och till slut en ungersk författare:

Magda Szabó: Dörren (1987/2020, övers. Eva-Teresia Lundberg och Maria Ortman)

En i Ungern mycket älskad författare (1917-2007). Hon skrev både lyrik och prosa. Hon debuterade 1947. Periodvis arbetade hon som lärare, men bevakades av regimen. I samband med upproret mot kommunisterna 1956 kunde hennes roman Familjefresker publiceras. Hennes fortsatta produktion räknas som ”opolitisk”, liksom den ovanstående romanen. Här skriver hon i första person om en kvinna som arbetar som fastighets-skötare/portvakt, en ytterst märklig kvinna vid namn Emerentia. Hon är mycket frispråkig, mycket bestämd, skäller gärna ut berättaren som är författare, styr och ställer och litar bara på personer som utför ”riktigt arbete”, d v s grovarbete, och en märklig relation uppstår mellan berättaren, en känd författare i Ungern, och Emerentia, som samlar på det hon kallar ”antikviteter” men som berättaren kallar ”kitsch”. Frågan är vad som är vackert, och vem som bestämmer det? Riktigt klart för läsaren blir det väl inte, och man har svårt att finna Emerentia sympatisk. Hon förblir en gåta ända till slutet.

En av de få som får beträda ”dörren” till Emerentias boende är berättaren, och vi förstår att E älskar djur mer än människor. En tvekamp uppstår också emellan berättarparet och Emerentia om hunden Viola (en han-hund), som hellre tyr sig till fastighetsskö-taren, som också lagar god mat och städar och utför allehanda tjänster. De få gånger berättaren protesterar mot Emerentias herravälde får hon inget stöd av sin man, som Emerentia kallar ”patron”. En märklig roman om en märklig relation. Jag kommer att tänka på Canettis roman Förbländningen, där en tillbakadragen privatlärd i Wien blir hunsad av sin hushållerska och hennes rödhårige man som är portvakt. Att Emerentia städar hos författaren, som är kvinna, gör att denna kan koncentrera sig på sitt författarskap, men detta har en baksida: hon blir på ett sätt i städerskans våld. Berättaren är kristen och går gärna i kyrkan, vilket retar Emerentia. Berättaren känner i början sympati för kommunismen, men det gör inte Emerentia. Denna började arbeta som handräckning redan när hon var 13. Kanske kan man likna Szabó vid en ungersk Olga Tokarczuk, som också befolkar sina romaner med märkliga personer, men inte nödvändigtvis skriver om politik. E.  står upp för det som är rättvist och gömde flyktingar under kriget. Hon har haft ett barn, men vi vet inte vad som hände med detta.

”Dörren” leder också in till Emerentia själv, men den förblir på ett sätt stängd. Hon är uppvuxen på landet, flyttade till Budapest och vi får veta att hon lämnade flickan hos sina föräldrar, som hon inte tyckte om. Att föda det utom äktenskapet var en ”skam”. Vi förstår att flickan fick följa med en judisk familj Grossmann, som Emerentia arbetade hos, när de lämnade Ungern innan kriget. Hon skickar sedan E pengar från ”utlandet”. Kanske kan man också se E. som en representant för regimen i Ungern, en kontrollant som ser författaren som någon som ”leker med ord”, en obetydlig och irriterande person man inte behöver bry sig om (så länge hon inte skriver kritiskt om regimen). Att E. inte släpper in någon hos sig beror också på att hon härbergerar nio katter i lägenheten, säkert mot bestämmelserna! När berättaren är utomlands (priviligierat) sköter E. lägenheten, alltid till belåtenhet. De är oupplösligt beroende av varandra. De blir också på slutet som mor och dotter, trots alla dispyter! Tänkvärt! Annorlunda.