”Att navigera genom detta nya landskap är inte helt enkelt. Subgenrerna är många och, tja, specifika. Språkkänsliga läsare varnas, för här kommer en radda engelska termer: Där finns cowboy romance, hockey romance, office romance, billionaire romance, mafia romance … Och det här är bara toppen av det erotiska isberget.
Tuva Haglund, postdoktor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, forskar om social läsning. Hon berättar att det utöver alla subgenrer finns en mängd troper [ungefär typiska ”scener”, här ”relationer”] såsom vänner till älskare, fiender till älskare, eller brorsans bästa kompis. Här handlar det alltså om vilken typ av relationsdynamik man gillar – vilket också ofta hänger samman med vilka hinder de älskande ställs inför innan de till slut kan få varandra. Beroende på vad man lägger i uttrycket ”få varandra” – halva nöjet med en ”fiender till älskare”-berättelse är förstås hatsexet.
– Min bild är att detta bruk av troper och subgenrer vuxit fram ganska dynamiskt bland läsare och sen har bokförlag hakat på genom att till exempel knyta marknadsföring, inte minst bokomslag, tydligt till vissa subgenrer, säger hon. Allra tydligast har detta synts i marknadsföringen av romantasy. [Romance+fantasy]
STEM, en förkortning av ”science, technology, engineering and mathematics” – vetenskap, teknik, ingenjörskonst och matematik – känns vid första anblick inte som ett område med massiv sex appeal. Om du bildgooglar STEM får du upp gulliga illustrationer av provrör, kugghjul och miniräknare. Akronymen är flitigt använd i framför allt USA för att beskriva vetenskapliga högstatusyrken, och kvinnor inom STEM framställs ofta som feministiska förebilder (naturvetare, teknister) [”STEM-Romance” =romantik o sex i labb-miljö]
– Berättelser om kvinnor som rör sig i klassiskt manliga miljöer tror jag vi är många som fascineras av, säger den svenska romanceförfattaren Simona Ahrnstedt när jag frågar henne varför hon tror att forskarrollen blivit sexig.
Jag tror att hon har rätt. De strama vetenskapsmiljöerna står i skarp kontrast till den otyglade sexualiteten och känslor som inte är mätbara. Det ädla, civiliserade sökandet efter kunskap möter de mest impulsiva av begär – överjaget krockar med detet, och allt detta inom ramen för en erotiskt laddad bladvändare. Inte konstigt att det säljer.”
(Johanna Käck, DN, 13/6-25)
Så har romancelitteraturen förändrats – och förändrat – DN.se (Om bokförlaget Harlekin 70 år)
Elsie Silver, Elle Kennedy, Sarah Massi (”Rooftops”) , Ali Hazelwood, Coleen Hoover (”Det slutar med oss”), Rebecca Yarros, är några av de främsta namnen. Litteratur av kvinnor – för kvinnor.
I studiesyfte har jag därför läst Ana Huangs Twisted love, (översättning Ada Capek) den första boken i den kommande serien ”Twisted”, som uppmärksammats i media. Det här är väl ett exempel på ”Mafia romance” enligt ovannämnda schema. Fotografen Ava Chen (med kinesiska rötter liknande författarens) träffar genom sin bror Josh den mystiske, stenrike muskelknutten Alex Volkov. Han gillar våldsamt ”hårt” sex, har närmast fotografiskt minne och det bästa i boken är faktiskt en lång sexscen med krydda, hårt men utan bdsm-inslag. I övrigt tramsig intrig, med (se ovan) de vanliga ”troperna”: Alex lovar att när bästa kompisen Josh reser bort för att vara volontär i Centralamerika, att ”se efter” hans syster Ava, vilket han ju gör i allra högsta grad. Ava är inget våp, tränar regelbundet thai-boxning, men hon faller förstås direkt och pladask för Alex’ hårda yta och charmiga innanmäte. Att han är en sexatlet gör inte saken sämre. Och så är hennes fernisstunna feministiska försvar oskadliggjort och visiret på rustningen uppfällt.
Sämre går det när det visar sig att Alex bara använt Ava som förevändning för att komma närmare hennes pappa, som är en kriminell gangster. Något som Ava förstås inte känt till. Alex förlorade hela sin familj som barn, tror Avas pappa ligger bakom, men upptäcker att det egentligen är Alex farbror Ivan som är mördaren. Efter ett storbråk lämnar Ava honom för första men inte sista gången. (Ja ibland känns boken som en blåkopia av 50 shades…) Ett inslag i boken är att Ava ofta råkar in i jobbiga situationer, ofta av egen förskyllan, och att Alex tvingas rädda henne gång på gång. (Så börjar också 50 shades, och det senaste exemplet, filmen Babygirl med Nicole Kidman.) Hon kan knappt gå förbi en vattenpöl utan att trampa i den, en oförarglig kompis vill ta ”sexiga bilder” av henne, och Alex känner att han verkligen behöver leda henne förbi tillvarons alla farliga grynnor och skär. (Som barn höll hon på att drunkna, hon lider av vattenskräck och klaustrofobi; hon misstänker både pappan och mamman för att ha försökt dränka henne och har ständiga mardrömmar om detta.) Vi känner igen denna man-räddar-kvinna (och vice versa) ”trop” från den bok som hade enormt stort genomslag för denna genre och närmast normaliserade den: E.L. James 50 shades of Grey. Men vi förstår också att de i kommande böcker ska bli lyckliga tillsammans, annars skulle genrens regler inte följas. (Ungefär som att en riktig deckare alltid ska sluta med att polisen eller detektiven löser fallet. Det känns hemtamt och tryggt.) Men hjälten och hjältinnan i den här typen av litteratur måste också innan det lyckliga slutet först genomgå ett antal rituella scener där de grälar, bråkar, skiljs, möts igen, blir misshandlade, misshandlar varandra och blir missförstådda, men reser sig igen på nio, med en boxningsterm. Alex är ute för att hämnas på de som mördade hans föräldrar och syster, han är hård som stål rakt igenom, och det blir Avas kvinnliga uppgift att smälta hans hårda yta och lära honom vad kärlek och tillit betyder. En urgammal ”trop” i den här typen av litteratur, som hade sina litterära föregångare på 1800-talet, när mass-marknadslitteraturen slog igenom i länder som Storbritannien, Tyskland, Frankrike och USA.
Det mesta är osannolikt, överdrivet, orealistiskt. Men så är denna typ av romance-litteratur också verklighetsflykt och inget annat. Männen är muskelknuttar, ofta snuskigt rika och manliga, väl utrustade mellan benen, kvinnorna veka, aningslösa och känsliga. Tuffa på ytan, men fysiskt svagare, vilket alltid påpekas. Åtminstone i denna subgenre. Och här är det övertydligt i Twisted Love. Två långa knullscener + en utomhus innehåller boken. Alex är inte bara rik och stark, med massor av vänner i den kriminella världen, vilket gör att han kan förfölja Ava över hela jorden sedan hon skippat honom. Hon är en supersmart konstnärlig fotograf som får de finaste stipendier, men om hon tror hon ska komma undan muskelberget Alex genom att flytta till London så tror hon fel. Han säger upp sig som vd för företaget som är en täckmantel för hans skumraskaffärer, för att koncentrera sig på att vinna tillbaka hennes förtroende. Han visar sig förstås också ha en gudomlig sångröst vid ett scenframträdande på den nattklubb de besöker, där han läxar upp och förödmjukar Avas arbetsgivare (svartsjuk förstås) och när hon skäller på honom och försöker undvika honom i det längsta, både skrämd och lockad av hans ”bad boy” stil, så lovar han henne rejält med smisk när de ska ses nästa gång. Han vet ju att hon tänder på ”hårt sex”.
Längre än så går han inte i den här boken, men tar strypgrepp och drar henne i håret som en ridhäst när han tar henne bakifrån vilket bara hetsar upp henne. Alex bryr sig inte om något utom att tillfredsställa sig själv, han är ju dessutom kriminell och kan när som helst döda eller slå ner någon (varför börjar jag tänka på Jenny Jägerfeldts soldatsadist? Eller Karolina Ramqvists Flickvännen?). Men Ava är hans lilla porslinshund, som han kan knulla livet ur framifrån och bakifrån om han vill, han löser ju allt med rå, fysisk styrka, men hon gillar hans hårda sätt att älska. Så här kan det låta:
-Om du inte är i mitt knä inom fem sekunder så böjer jag dig över bordet, sliter av dig kjolen och knullar dig så hårt att din farbror får en hjärtattack av dina skrik.
”Den jäveln var galen nog att göra det också. Och jag måste vara lika galen [tänker Ava] för mina trosor blev fuktiga av hans ord. Och allt jag kunde tänka på var att göra exakt det han hade hotat med.”
-Jag hatar dig (med andfådd och upphetsad röst).
-Hat är bara ett annat ord för kärlek.
”Gud, hans händer och mun var magiska.”
I ”bonusscenen” ger Alex i alla fall motvilligt efter och följer med på äppelplockar-weekend i Vermont. Vi förstår att det är en liten bit på vägen för henne att vinna hans förtroende. Uppenbarligen blir ändå många kvinnor upphetsade av ”hårt sex” (åtminstone att läsa om det) för böckerna säljer som smör i solsken. Kanske mer utomlands än i Sverige? Men säkert ganska mycket här också, med tanke på hur länge jag fick stå i kö på biblioteket för att få läsa boken. Jag skäms för att jag gjorde det, för det här är verkligen skräp. Kvinnoförnedrande skräp. Men vem är jag att kritisera det? Vem hade inte (i fantasin) velat vara Alex i den här romanen? Eller Ava? Om ”smak” ska man ju inte, som bekant, diskutera. Och skillnaden mellan kvalitetslitteratur och massmarknadslitteratur som Harlequin och annan romance är inte hårfin. Den är avgrundsdjup. Och det är kanske bäst så.
(Ett exempel på s.k. ”Royal Romance” är Helena Dahlgrens bok (som faktiskt är ganska intressant) om Lilian Craigs förhållande till den svenske Prins Bertil (”Darling”). Två svenska exempel på chic-litt är Emma Hambergs succéroman Je m’appelle Agneta, och Anita Hammarstedts böcker, historiska romaner.)
Erin Litteken: Kievs döttrar (2022, övers. Emma Majberger)
Författaren har själv ukrainska rötter och i denna, man får väl nästan säga chic-litt-bok, varvar hon en sorgesam skildring av den ryska invasionen i Ukraina efter första världskriget (som följde på inbördeskriget 1919-21) och fyra generationer kvinnor i Wisconsin 2004: den 90-åriga Katya (vars dagbok den första delen bygger på) som av dottern kallas ”Bobby” (av Babusjka), hennes dotter Anna, dotterdottern Cassie som är bokens berättare (som känner sig otillräcklig som mamma och journalist/skribent och sörjer sin bortgångne make Henry) och Cassies lilla dotter Birdie, som verkar ovillig att prata. Cassie rycks upp ur sin depression när den stilige, muskulöse Ron (som också råkar ha ukrainska rötter) dyker upp och långsamt bryter ner hennes motstånd mot nya relationer. Samtidigt hittar hon Katyas dagbok från 1929, när kollektiviseringen av det ukrainska jordbruket startade, och deporteringarna av alla motståndare (”nazister”, allting går igen) skyndades på. En stor export av jordbruksprodukter från Ukraina till Ryssland genomfördes, vilket ledde till en fruktansvärd hungersnöd i Ukraina, tillsammans med kollektiviseringens misslyckanden, vilket skildras livfullt i boken. Tyvärr är den ”moderna” delen av boken som sagts av mer ”chic-litt” karaktär. Personerna i boken får aldrig färg och kontur trots det allvarliga ämnet, som kanske är det intressantaste med boken trots allt. (Under den stora hungersnöden, av många menade medvetet framkallad av Stalins Sovjetunion för att kuva ukrainarna, dog mellan 3 och 5 miljoner ukrainare, till vilket kan läggas alla de som dog under andra världskriget eller deporterades till Sibirien.)
Julia Iljucha: Mina kvinnor (2024, övers. Susanna Witt)
”Mina kvinnor talar vardagligt och fasansfullt. Mina kvinnor delar med sig av sin smärta och förtvivlan. Mina kvinnor tror och väntar. Mina kvinnor håller ut även om de inte orkar. Mina kvinnor vet vad varje dag är värd. Mina kvinnor vill bli lyssnade till och hörda av hela världen. Mina kvinnor försöker leva vidare trots allt.”
Den ukrainska poeten skriver i 40 korta karakteriseringar om ukrainska kvinnors liv under kriget mot Ryssland som pågått sedan 2020. Det är tänkvärt, om än inte storartad litteratur. Ämnet är det väsentliga: kvinnan som inte har någon familj och lyckönskar sig själv för det, kvinnan som begraver sin döde son i trädgården, ”hon behövde inte vänta för det värsta hade redan hänt henne”, en kvinna skulle ”leva för dem för vars skull de väntat förgäves”, en annan hade ockuperats av fienden i sitt eget hem. Kvinnan som gömde sårade soldater för fienden, kvinnan vars barn inte har någon mat, kvinnan som tvingas flytta från stad till stad, från plats till plats, kvinnan som dricker alkohol varje kväll, kvinnan som målar läpparna men sedan kommer ihåg att hennes arbetsplats, arbetskamrater och vänner är borta, sönderbombade, kvinnan som återvände till sin barndomsstad men inte känner igen den, kvinnan som är rädd för att sova, kvinnan som matar övergivna katter, kvinnan som känner igen sin son på TV bland andra ryska fångar, kvinnan som slutade tro på Gud.
50 år i ordets och bokens tjänst 