Ny spännande norsk roman

Carl Frode Tiller: Inringning (2007/2025, övers. Nils Sundberg)

En ny norsk författare att hålla ögonen på. Jag läser att detta är första delen i en trilogi. Uppslaget är spännande och annorlunda: Huvudpersonen David har råkat ut för en svår olycka och helt tappat minnet. Historien berättas därför genom hans vänner: hans gamle popmusiker-vän Jon, styvfadern Arvid, en präst med en dödlig cancersjukdom, och den gamla flickvännen Silje, som nu lever i ett trassligt äktenskap med maken Egil. Romanserien är mycket uppmärksammad i Norge och översatt till flera språk.

Genom Jon som känt David sedan de var barn, får vi lära känna det lilla samhället Namsos. David är sportig och idkar både friidrott och fotboll. Jon har blivit förälskad i honom. Jons far är narkoman och har suttit i fängelse, Davids mor har skött hushållet åt sin far, som var moskvatrogen kommunist och David vet inte vem som är hans far. Hans mor Berit blir däremot religiös och ryker ofta ihop med sin far. Davids styvfar, prästen Arvid upplevs som stel och onaturlig. Känslosamhet är ovanlig i hemmet. Och det smittade av sig på David. Det är en roman från ”landsbygden” i Norge, i den lediga berättarstilen påminner den om svenska mästare som Klas Östergren eller PO Enquist, eller landsmannen Karl Ove Knausgård.

Jon och David har ett sexuellt förhållande efter gymnasiet, men en dag blir David tillsammans med Silje istället. (Jon och David har blivit avslöjade av ägaren på en camping där de hyrt en stuga under falska namn.) Ibland blir det närmast Lars Norén av texten, som när Jon har en uppgörelse med sin oroliga mor och med den dominante brodern Eskil. David börjar studera i Trondheim, men Jon blir kvar i Namsos hos mor. Fadern Arvid tycker att Silje, Jon och David ”isolerar sig”, använder narkotika och skriver låtar för ett popband. När Jon försöker ta sitt liv genom att svälja tabletter så förlorar han kontakten med David och Silje. När modern Berit hastigt dör tar Arvid det mycket hårt. Det är som att han också ”lämnade världen”. Arvid tvingas gå till en psykolog och slutar arbeta som präst och tar arbete som revisor i stället. Mycket handlar om förhållandet med de gamla föräldrarna, Siljes mamma Oddrun, Davids och Jons. Siljes förhållande med maken Egil, som har en järnhandel, blir allt sämre, han ägnar alldeles för mycket tid på golfbanan när han är ledig. Silje står vid ett vägskäl där vi förstår att något nytt måste hända. Hon grälar surt med sin mamma, som var den av föräldrarna som ägnade sig mest åt att tala med barnen. Hela slutet av boken är ett enda långt högröstat gräl mellan Silje och Egil, som inte står den klassiska filmen Vem är rädd för Virginia Woolf efter. Särskilt de gamla föräldrarnas kval och ångest ägnar Tiller mycket skrivarmöda åt. Det är inträngande och välskrivet. Som små sceniska pjäser. Silje och Egil börjar gräla om man kan kalla att bara äta våfflor eller pannkaka för en ”middag” ? (De båda barnen är borta och sjunger i kyrkokören.) Silje har fantasi som närmar sig det surrealistiska, hennes torre man förstår sig inte på hennes skämt. David söker efter ”nära-döden-upplevelser” och fantiserar om avrättningar och tortyr. Men när Silje ger honom en supergiftig svamp att äta så får han dödsångest på riktigt. När Siljes mamma dör flyttar hon och David in i hennes lägenhet, men ”rycka sig loss” lyckas de inte med. Silje upptäcker att hon (med åren) har blivit allt mer och mer lik sin mamma, som hon tidigare tog sådant avstånd ifrån. Silje är dödstrött på att Egil förminskar henne, får henne att skrika hysteriskt, och att hon är ett ”offer för sin egen barndom”. Egil kallar det ”känsloakrobatik”. Egil tror att hon varit otrogen med hans snygga lillebror Trond, och Silje låtsas gå med på det, kanske bara för att få en anledning att lämna Egil. Så erkänner hon glatt att hon bara ljög och i nästa stund bryter hon ihop. ”Jag är nästan aldrig glad längre!” De är alla tre ”annorlunda” som barn, och lever på detta som ”intressanta och fascinerande drag i ens personlighet”. ”Fördomsfria och toleranta.” ”Du var bara annorlunda” skriver hon om David. ”Och det att vara annorlunda var nästan alltid positivt i våra ögon, äkta barn av individualismen som vi var.” Vi får också veta att David diagnosticerats med en psykisk sjukdom. Att han sagt att han skulle ta sitt liv, som ”en del av konstverket”. David älskade att ”spela rysk roulette” och Silje börjar tro att hon nu (som vuxen) är en del i ett nytt av Davids ”konstprojekt”.

Vi får se, i trilogins nästa del. Jag väntar i varje fall med spänning.

Carl Frode Tiller är född 1970, och debuterade 2001. Att en roman som Inringning också omarbetats för teaterscenen finner jag inte alls överraskande. Romanen lever på dessa dialoger mellan romanpersonerna, som är lyhörda och välskrivna. Tiller har studerat historia vid universitetet och spelat i flera popgrupper.      

Dala-Demokraten skriver om en ”stor norsk författare som är okänd i Sverige” och Flo förlag presenterar honom så här: Carl Frode Tiller (f. 1970) är en av sin generations mest inflytelserika och lästa norska författare. Sedan debuten med Skråninga 2001 har han givit ut ytterligare sju romaner och ligger även bakom manus till flera hyllade scenuppsättningar av sina böcker. För första delen i trilogin Inringning, som utkom på norska 2007, tilldelades han bland annat Bragepriset, Kritiker­priset, Sultpriset och EU:s litteraturpris.