Två unga debutanter (nåja, nästan)

Hanna Johansson: Body double (2025)

Författarens andra bok efter den stilsäkra debuten med Antiken, se tidigare recension. I den ena berättelsen renskriver en kvinna inspelade kasettband med kvinnor som berättar om sina liv. Hon lämnar dem till ”spökskrivaren” som sedan skriver om dom till levnadsberättelser, som kvinnorna beställt och betalat för. Spökskrivaren dömer inte, utan skriver som kvinnorna talat in sina band. Även de mest vidriga saker. Han tar sig bara an kvinnors berättelser, och gör dom tryckbara. Det blir en sorts symbolisk beskrivning över en författares arbete. Men så en dag är spökskrivaren borta, och hans kassetter, som han försett kvinnan med också. En av dom har bara innehållit tystnad, utom en röst som säger: ”Jag har sett dig. Har du sett mig?” Och visst har kvinnorna genom kvinnans och spökskrivarens arbete blivit sedda.

I den andra berättelsen tar Naomi fel kappa, men återvänder till restaurangen och upptäcker att den bleka Laura tagit hennes kappa, som är nästan identisk så när som på innehållet i fickorna. Naomi lever ett inrutat liv, precis som kvinnan i den första berättelsen. Hon älskar att gå till varuhus som NK, Pub eller Åhléns och att sitta på restaurangerna där och betrakta människor som kommer och går. Hon går också till simhallen och tränar. Är mycket mån om sitt utseende. Hon återvänder till restaurangen och stöter snart ihop med Laura igen. Naomi beskriver henne som ”blek, livlös, men intressant”. Laura är svartklädd, med brunt läppstift. Snart inleder dom ett förhållande. Men Laura klär sig snart precis som Naomi, klipper och färgar håret likadant, och de blir så en sorts enäggstvillingar. Termen i bokens titel syftar på filmer, där en ”body double” hoppar in för att göra vissa scener istället för huvudrollsinnehavaren, ibland (som i nakenscener) med dennas huvud inlagt på dubbelgångarens kropp. Efter ett tag kan Laura gå till Naomis arbete i Radiohuset, utan att någon kan se skillnaden. Hon tar långsamt över Naomis liv. Men Laura lämnar till slut Naomi, och vi får aldrig veta vad som händer sedan? Ett lesbiskt förhållande som får den organiserade Naomis liv helt ur gängorna? Det är upp till läsaren att fundera på. Men det är väldigt väl skrivet. Spännande och lite gåtfullt. Ibland lite som i Lina Wolffs egenartade berättelser.

”Jag älskar filmer om paranoida kvinnor, säger Naomi och skrattar. Kvinnor som lever ensamma. Kvinnor som blir förföljda. Kvinnor som drivs till vansinne, som blir mördade. Är det hemskt?”

”Kvinnorna som köper spökskrivarens tjänster vill gärna berätta för någon om sina liv. De vill gärna känna att de har levt. De vill att någon ska lyssna på dem, att det ska finnas något bevis att de har levat.” Spökskrivaren kallar det ”Berättelse om ett liv”. Men om de ljuger? Då är det ändå deras berättelse, sann eller inte. Insprängt i texten är också utdrag från några av kvinnornas berättelser. Fungerar kanske inte riktigt?

”Vet du vad som är skillnaden mellan kärlek och besatthet? frågar Naomi. Nej, säger Laura. Och vad som är skillnaden mellan besatthet och begär? Nej, det vet jag inte. Naomi kysser henne och tänker att det är som att kyssa sig själv.” När deras vänner träffar de båda undrar de vad som tagit åt Naomi? Och vem hennes vän är? Vissa dagar äter hon knappt mer än ett kokt ägg, några glas vatten eller vitt vin. Mån om vikten.

”Jag förvandlas till varje kvinna när jag skriver. Deras ord tar sig in genom en del av min kropp. När jag skriver kvinnornas ord blir de också mina ord. Vi är, i den stund då jag lyssnar och skriver, samma person.”

”Konsten är människans enda möjlighet till evigt liv. De måste berätta sanningen så att spökskrivaren kan ljuga i deras ställe, kan förvandla deras liv till konst. Så att de kan få evigt liv.”

”Idag ska jag gå en promenad i parken. En höstdag. Det är ett lyckligt minne. De ytterst små sakerna, de enkla.” Det är blodlöst, svalt, och detaljerat.

”Jag är lycklig över min spegelbild. Lycklig att finnas till. Jag är fri. Jag ska åka till spökskrivarens kontor, ge honom mina utskrivna sidor, och efter det vara ledig. Allt ska vara som vanligt. Tiden ska ta hand om mig, jag ska inte förändras igen. Inte bli diffus och förlora min balans.” Hon hade kontroll, men förlorade den till sin dubbelgångare, Laura.

En iakttagelse: En kvinna i boken heter Larissa. Precis som en kvinna i nästa bok! 

Rebecka Bülow: Genom väggarna (2025)

 Född 1993, författaren jobbar med ”text och film”. Här skildrar hon, väl och lättskrivet, hur hon arbetar på hotell i Stockholm. Huvudpersonen Tina dras till sin kollega, den tio år äldre Katarina. Denna är hotellets ”problembarn”, ofta sjukskriven, har problem med alkohol men har arbetat där många år. Tina och Katarina dricker alltid öl på baren Crazy Horse efter jobbet och diskuterar livet, kärleken, besvikelser. Tillsammans med den nyanställda Zarah festar dom till rejält: de tar sig olovandes in i hotellets lyxsvit mer än en gång, festar och sover över. Här finns också lesbiska undertoner, Katarina dras sexuellt till kvinnor, Tina är mer tveksam. Tillslut blir de avslöjade, och både Katarina och Zarah sägs upp. Katarina, som haft problem med droger och alkohol, tar senare sitt liv och Tinas värld omkullkastas. Boken är tillägnad författarens vän ”Johanna”. Arbetet på hotellet på Sveavägen i Stockholm är väl skildrat, men boken kanske inte lyfter riktigt som man skulle velat. Både Tina och Katarina har dålig kontakt med sina föräldrar, och träffar dom sällan. Tina ber aftonbön. Det är ändå en fin skildring av en fin vänskap. Tina ska aldrig glömma Katarina, och tiden efter hennes död är fylld av minnen. Rebecka Bülow kan absolut skriva, detta är bara hennes debut.

”Arbeta, sova, ingenting. Ingenting var som vanligt utan Katarina. Inte bara tiden utan platsen, sakerna jag rörde vid, var annorlunda.”

”Det stod att förhandlingarna med facket var avslutade och att en omformulering av våra kontrakt skulle inträffa. Istället för att vara anställd på bara ett hotell skulle receptionisterna ingå i en gemensam bemanningspool. Det innebar att man på morgonen kunde få sms om att behöva arbeta på ett annat hotell [i koncernen] den dagen. Det stod saker som ”flexibilitet” och ”valfrihet” men alla förstod att det var för att slippa vikariekostnader.”

”I receptionen tänkte jag att upprepningen var hotellets grundläggande princip. Det var upprepningen som gjorde ont i axlarna och korsryggen. Som fick städkollegornas händer att självspricka och armbågen att bränna av smärta.”