Tillbaka till 1920-talet

Ursula Parrott (Katherine Towel): Exfrun (1929/2025, övers. Marianne Tufveson)

Den både allvarliga och uppspelta romanen utgavs under pseudonym 1929 och blev ”the talk of the town”, en kortvarig bestseller som dock inte rönte författaren någon större heder. Att skriva om frånskilda, yrkesarbetande kvinnor som ”låg runt” med s.k. ”engångsligg”, var knappast uppbygglig litteratur.  Till skillnad från F. Scott Fitzgeralds The Great Gatsby har den inte heller blivit någon ”klassiker”, åtminstone inte i den manligt präglade litteraturhistorien, enligt förordsförf. Elin Cullhed. 1929 låg den några veckor som nr 1 på bestsäljarlistorna i USA, tillsammans med Farväl till vapnen, Hemingways antikrigsroman. Exfrun blev filmad, det var meningen att Greta Garbo skulle spela huvudrollen (men hon tackade nej). Parrott fick aldrig chansen att bli en säljbar författare, utan fortsatte göra skandaler med sina många giftermål. Men även hennes andra roman filmades, Strangers may kiss, lika erotiskt frispråkig som den första, men också kritiserad av moralister. På slutet gick det illa för Parrott, hon dog alkoholiserad och hemlös i New York 1958 på ett sjukhus’ s.k. ”välgörenhetsavdelning”.

Boken är skriven i raljant stil, i den ”hårdkokta” stil som utmärkte amerikansk prosa: ”syrliga aforismer och vass dialog” skrev en amerikansk kritiker. Pat(ricia) får veta att maken Peter (de är i 25-års-åldern) vill skiljas, han har träffat en annan. Hon måste godkänna skilsmässan för att göra den giltig men hon vägrar först. Orättvisan i de amerikanska könsrollerna kommer i klar dager: Pat gör också abort, med hjälp av en vänlig läkare. Hon slår sig lös i New York-natten med den ena mannen efter den andra. Hennes bästa vän Lucia är också frånskild. Hon serverar den ena beska sanningen efter den andra, t.ex. ”uppväxta med slitna ideal som Evig kärlek och Dygden framför allt tvingas vi anpassa oss till ett liv i engångsliggets tidsålder”.

En hård prövning i det korta äktenskapet med Peter var när deras son Patrick föddes. Peter var tveksam till barn, och sonen dog efter ett år. Pat flyttar tillfälligt hem till sina föräldrar i Boston. Hon jobbar som reklamskribent, och han som journalist. Peter örfilar henne, sedan hon tagit två dollar av honom för att betala ”iskarlen” och lämnar henne för en annan kvinna. Hon tänker: ”Det här händer inte oss. Han har blivit galen och jag måste finnas här tills han tillfrisknar.” Hon ska även efter uppbrottet älska Peter och försöka dränka detta tillsammans med andra män hon knappast älskar.

Det är 1920-tal, när läkarna röker och råder patienterna att göra samma ”för att lugna nerverna”. Stilen är rapp och träffsäker. Men kanske inte tillräckligt djup, bara huvudpersonen Pat lär vi verkligen känna. Hon är påfallande smal och söt, 155 cm och 49 kilo. Hon tränar efter jobbet på en löparbana som ligger på taket på hennes arbetsplats, och mycket i boken handlar om kläder, parfym och skönhetsprodukter. Det gäller att fånga nya män! ”Guldbrokadklänning och rosa pumps, strasshalsband och broderad aftonväska med strass. Knallrött läppstift, rosa sammetssjal.” Chiffongstrum-por, hårnät från Paris, mockahandskar, sidenkappor, patouklänning, smycken.

Boken är skriven i ”erlebte rede”, en föregångare till stream of conscience som Joyce skulle utveckla. Det är modernt, Pat är en riktigt modern kvinna som skulle kunna fungera också idag. Hon känner sig som en ”alltför hårt uppdragen väckarklocka”, en metafor som inte minst Faulkner skulle komma att använda sig av. Pat flyttar in hos Lucia, som stöttar henne genom hela boken, tills båda finner nya män som de kan gifta sig med. Överklassen härmar allt engelskt: man (männen) går på klubb och privat-college där man tävlar i rodd, cricket och tennis. Den moderna (singel-)kvinnan karakteriseras (elakt, av Lucia) som ”överdrivet sätt, svassande gång, besynnerligt språk”, av ”här är jag, jag är tillgänglig, och himla kul att umgås med”. Och kul har de båda väninnorna främst på kvällar och nätter, med oändliga mängder alkohol och tillfälliga manliga bekanta. Telefonen är ganska ny och en tidsmarkör. Och vid 25 är man ”vuxen”,  för fem år sedan var man ”hemskt ung”. Och tron på att man är ”odödlig”, för vid 30 år är man ”medelålders”. Men den fria kvinnan existerar knappast. ”Pyttsan! Fria att betala vår egen hyra och köpa våra egna kläder, och rätta oss efter märkliga påfund från de kanske tre, max åtta män som basar över oss i arbetslivet, i stället för att enbart behöva behaga en make.”

Väninnan Lucia karakteriserar med sin vanliga cynism kvinnans tre alternativ: Äktenskapet, klostret, eller gatan. D v s vill man göra karriär inom näringslivet som kvinna är det ”klostret” som gäller, något annat finns inte. Och inte kan man skaffa barn heller. Hon förutspår också att Pat snart ska hamna i kategori ett: äktenskapets trygga hamn. Vid fyrtio är man annars ”en utsliten, grinig tant som sitter och rullar tummarna”. Då och då när Pat är ute stöter hon ihop med Peter, som redan bytt Harriet mot en ny älskarinna. Till slut går hon med på att skilja sig från honom. Det är både tragiskt och djupt mänskligt. Pat går också på klubbar i Harlem där hon ser nästan bara svarta, och dricker absint som inte är nyttigt för hälsan. Lucia beskriver en älskare som ”lika sexig som en gammal gungstol”.  Och Pat träffar även en rysk älskare som skrämmer vettet ur henne. Hon lyssnar på Gershwins Rhapsody in Blue, och läser Lytton Strachey (god vän med Virginia Woolf) och W.M. Thackeray. Pat avancerar till kontorschef med egen sekreterare.

”För stunden hade jag en enkel reträttväg. Den står alltid till buds med män som är genuint besatta av skönhet; bara man som kvinna är ödmjuk nog att inse att man ses som lite mindre spännande än en solnedgång, och långtifrån jämförbar med en fin pjäs i lergods.”

PS. I en annan roman om hårt arbetande kvinnor på kontor, Rona Jaffees ”Det bästa av allt” skrev Svenska Dagbladets recensent Ida Säll:

Jag har ingen relation till Don Draper[i den uppmärksammade TV-serien Mad men]. Men jag vet att han i seriens första säsong som kvällslektyr läste Rona Jaffes storsäljande debut ”The best of everything” innan han gick till sängs. Och kort därefter återutgav Penguin Books förstås boken, som nu finns i svensk översättning med Don Drapers utlåtande som enda blurb på omslaget: ”This is fascinating.”

Men den boken utspelas alltså på 1950-talet! Klart läsvärd. Intressant inte minst vad gäller könsrollerna.