Några arabiska författare

Abdellah Taïa: Den som är värd att bli älskad (2017, övers. Håkan Lindquist och Davy Prieur)

En fin kärleksroman, här om homosexuelle läraren Ahmed från Marocko, som bor i Paris sedan länge. I fem brev får Taïa ut mycket om kolonialismen, könsrollerna, generationsfrågor, sexualiteten. I det första brevet anklagar Ahmed sin mor Malika som han ser som diktatorisk och styrande, den som med hårda nypor håller ihop den stora familjen. Han kan se att han själv blivit likadan, ”svartsjuk, beräknande, kylig, ursinnig”. Malika straffade fadern Hamid med att vägra honom sex, något som bidrog till hans död. (För henne att slippa föda fler barn än de åtta hon redan gjort.) Ahmeds undfallenhet och närmast masochistiska sidor gentemot sina franska älskare ser han också som moderns verk. Att han ständigt fick stå tillbaka för sin storebror Slimane. Mot sina egna marockanska vänner i Paris är han hård och skoningslös, mot de franska älskarna underdånig. Kolonialismen har format honom som en judisk Golem, en Pygmalion (dvs en lerdocka, en sprattelgubbe, en marionettdocka).

I det andra brevet skriver en marockansk älskare, Vincent, till Ahmed, som grymt lämnar denne efter en kort romans. Vincent skriver rörande om sin far, som längtade tillbaka till Marocko hela sitt liv. Om alla de mediciner han skickade tillbaka till familjen i Rabat. Om de magiska orden: ”Jag är du”. Ett annat brev är från Ahmeds franske älskare Emmanuel, som lärde honom allt han behövde veta, pushade honom att börja studera, ta examina, söka till lärarhögskolan. Men som också lämnade Ahmed brutalt för en ny arabisk älskare, när Ahmed  var fullärd. Om hur svår kärlek är i exilen. Om hur Ahmed förtrollas av Emmanuels behärskande av det nya språket, franska. ”Du måste lära dig tala bättre franska. Lära dig tala och skriva det perfekt. Det är viktigt, förstår du?”; och Ahmed konstaterar: ”Man blir besynnerligt knuten till den andre (även när han är diktator).” Knuten, och beroende. När Ahmed talar om sin bekant Lahbib kallar Emmanuel det hans marockanska ”fattighistorier”. Jag kommer ofelbart att tänka på Eduard Louis’ autofiktiva böcker. Ahmed accepterar t o m sitt nya smeknamn, Midou, och tänker på Tintins hund Milou. (Han, en arabisk knähund i Paris.) Hans bekant Jamal avsvär sig allt arabiskt och döper sina döttrar till Jeanne och Marguerite. Ahmed kallar det ”neokolonialism”. Men han delar också tragiska minnen med Emmanuel, om när dennes mamma rymde hemifrån och sonen bara var åtta år; om Ahmeds 70-åriga mormor Halima, som gråter och ber för honom för att han ska bli ”botad” från sin homosexualitet. Det mest berörande brevet kommer sist: hans barndomsvän Lahbib (som betyder ”den som är värd att älskas”) skriver om hur de fått kämpa för sin homosexualitet i det brutala och homofoba Marocko.

Ahmed förmår gå vidare, sedan han gjort slut med den dominante Emmanuel. Det är en själrannsakande, autofiktiv berättelse, som lär oss mycket.

Abdulrazak Gurnah: Paradiset (2021)

Paradiset i nobelpristagaren Gurnahs roman är en liten muromgärdad trädgård i den lilla afrikanska hamnstad där huvudpersonen Yusuf hamnar. Tiden är strax före första världskriget, men skulle kunna vara när som helst, den är snarast ”tidlös”. Yusuf ägs av en arabisk affärsman, författaren kommer från Zanzibar som före 1914 var del av det tyska östafrika till vilket även Tanzania hörde. Yusufs far står i skuld till handelsmannen ”farbror Aziz”, och denne har därför tagit sonen i ”pant”, och denne får arbeta av skulden på obestämbar tid. Araberna på Östafrikas kust hade då ägnat sig åt slaveri ooch handel i flera hundra år.

Det är en händelserik historia på ett levande och rikt språk, en sedelärande berättelse som tagen ur Tusen och en natt. Centralt i berättelsen är begreppet ”frihet”. Som Yusuf berättar för sin väninna Amina, som befinner sig i samma situation som han: ”Om det här är helvetet, så måste du ge dig av. Och låt mig följa med. De har fostrat oss till att bli försagda och lydiga fast de utnyttjar oss. Ge dig av och låt mig följa med.” De ska bege sig bort från ”paradiset”, den muromgärdade trädgården, till någon plats där de själva ska ”bygga en egen trädgård, större och mer fulländad än så”. Om att växa upp, och någonstans skapa sig sin egen ”frihet”, handlar den här innehållsrika romanen.

Salma El-Wardany: Sådant som är omöjligt (2022)

Författarinnan är född 1988 i Kairo men uppvuxen i London. Hon är en framgångsrik författare, poet och programledare på BBC Radio. Men hennes debutroman är ganska traditionell, en blandning av ”chic-lit” och ”feel-good”, om tre framgångsrika väninnor, Malak, Jenna och Kees. Men är man intresserad av hur 20-åriga arabiska tjejer i London i början på 2000-talet kämpar med traditionella fördomar, arabiska mäns svartsjuka och snarstuckenhet, föräldrarnas krav på att man ska följa vad imamen i moskén säger, eller om man får bära tajta jeans och t-shirts, så är denna roman matnyttig. Den 22-åriga Malak flyttar till Kairo och får tampas med en svartsjuk religiös make. Den intelligenta Jenna är kräsen och känner sig ensam och utanför när väninnorna träffar andra män. Kees är en nybakad jurist och drabbas av brittiska fördomar mot kvinnor och invandrare inom rättsväsendet. Men boken skulle knappast klara Bechtel-testet: de tre väninnorna pratar nästan uteslutande om sina eventuella pojkvänner och framtida makar när dom träffas. Men det gör kanske tjejer som just passerat 20-strecket i Egypten? (Som vanligt saknar jag ett register över arabiska ord och uttryck som inte förklaras i texten.)

Nina Bouraoui: Mina onda tankar (2006, översättning: Maria Björkman)

Den här boken har också flyktingproblematiken som övergripande ämne. Nina Bouraoui är en av Frankrikes mest uppmärksammade författare. Elisabeth Grates förlag har gett ut 10 av hennes böcker, tillsammans med författare som Jean Giono, Claude Kayat, JMG Le Clézio, Patrick Modiano, Abdellah Taïa, och Anne Wiazemsky.  Mina onda tankar från 2005 fick det franska Prix Renaudot. Det är en lång monolog, skriven i ett enda långt stycke över 216 sidor. Bouraoui berör här sin uppväxt i Alger med en algerisk far (diplomat) och en fransk mor, som lider av svårartad astma. 1981 flyttade hon med modern till Paris, minnena från Algerietkriget 1961 och hur det påverkade hennes föräldrar återkommer i hennes tankar. Hon talar om sina återkommande ”onda tankar” för sin psykolog, om sin homosexualitet, sina tvångstankar och fobier, sina panikattacker, om skrivandet och kärleken som de yttersta sätten att ”fly från livet”. Hon känner ett hat gentemot omvärlden som hotar att förgöra henne. Hon kallar sig själv rotlös, rädd och självmordsbenägen, ett barn som bär på en oförlöst inre frustration. En ilska gentemot män och mäns våld mot kvinnor och barn. Man sugs in i hennes tankar, framförda på ett elegant, välformulerat, febrigt språk. I den senaste romanen, Sorgen har ett minne, skriver hon om fadern (ekonomen/ /riksbankschefen/diplomaten) som 2022 lades in med en obotlig cancer på ett sjukhus i Paris. På sin stilsäkra prosa plockar hon upp trådar från den tidigare romanen som sin homosexualitet, men också sin barnsliga beundran för fadern, som var hennes hjälte (men dock nästan alltid bortrest).

Assia Djebar: Kärleken, kriget (1995/2003, övers. Ingvar Rydberg)

En gripande roman om författarinnans uppväxt i Algeriet, där hon går i en katolsk fransk skola. Parallellt berättar hon med hjälp av citat från en rad källor, hur fransmännen 1830 anfaller det turkiska Algeriet och bombar sönder den som ointagbar ansedda staden Alger. Det turkiska väldet som sträckt sig längs hela nordafrikanska kusten började då falla sönder, även Grekland gjorde sig självständigt i ett frihetskrig där bl.a. Lord Byron deltog som frivillig soldat. Algeriet var känt för sitt sjöröveri i Medelhavet och styrdes av ett antal s.k. ”beyer” som emellertid var chanslösa mot den franska marinens överlägsenhet. AD var större delen av sitt liv bosatt i Frankrike (1936-2015) där hon var känd som en feministisk och postkolonial författare. Hon hette egentligen Fatime Zohra Imalhayène, och kunde som första nordafrikan studera vid elitskolan École Normal Supérieur. Hon var lärare i språk, historia, film och litteratur, bl.a. i Marocko och Algeriet, och blev 2001 professor i New York. 2005 valdes hon som första nordafrikanska författare in i Franska akademin.

Émile Ajar: Med livet framför sig (1975, övers. Bengt Söderbergh)

En litterär klassiker inser jag vid omläsningen. Om den unge arabpojken Momo (Muhammed) som bor i Belleville i Paris hos den förra prostituerade överviktiga judinnan Madame Rosa, tillsammans med en grupp andra föräldralösa pojkar. Skriven av Momo själv, som vid 14 års ålder ser tillbaka på sina tio år tillsammans med den alltmer sjukliga och fetare madamen. Ett underbart språk, präglat av optimism, ordvrängande slang och ”svåra ord” i en härlig blandning. Har förmodligen påverkat svenska invandrarföttaren Jonas Hassen Khemiri, ”Ett öga rött”, med flera. Författaren var östeuropeisk-judisk invandrare i Frankrike, och skrev under flera pseudonymer, varav denna och Romain Gary är de mest kända. När han 1977 fick Prix Goncourt visste fortfarande ingen vem han var. Året efter läste han dock i Uppsala ur sin nya bok Kung Salomos ångest! När denna bok utkom i En bok för alla-serien fanns iaf ett foto av honom, men fortfarande inget namn utom några pseudonymer!

Susan Abulhawa: Morgon i Jenin (2010/2024. Övers. Niclas Nilsson)

Författaren, född 1970 av palestinska föräldrar i exil i Kuwait, bor numera i Pennsylvania i USA. Boken är en tragisk redovisning av Israels behandling av palestinier, etnisk rensning, tortyr och mord. Hon följer en familj från ett flyktingläger i Jenin utanför Jerusalem, där farfar Yehya Mohammed Abulhedja tidigare odlat oliver, spelat brädspel med irländaren Jack O’Malley, och levt ett relativt gott liv. Han kallas Abu Hassan (”Hassans far”) och har sonen Hassan och dottern Darwish. Redan innan staten Israel utropats 1948 hade judiska terrorister som Sternligan mördat både araber och fredsvänner som greven Folke Bernadotte. I samband med att oroligheter bröt ut 1948, då israelisk militär med USA:s hjälp slog tillbaka invasionsförsök från Jordanien, Syrien och Egypten, så ”rensades” stora delar av landet från palestinier. När byn Ein Hod invaderas av israelisk militär dör farfar Yehya. Sonen Hassan har vid besöken i Jerusalem lekt med en judisk pojke, Ari Perlstein, som vi ska återse senare i boken. Hasan älskar en beduinflicka som är illa sedd i byn, men tvingar sina föräldrar att acceptera henne, fast modern aldrig kommer att göra det. Dalia får två söner, Yousef och Ismael, samt dottern Amal. Men Ismael rövas bort av en israelisk officer, vars fru inte kunnat få barn. Han kommer att verka i israeliska armén under namnet David Avram och bekämpa palestinierna. Hassan får leda sina palestinier till flyktingläger i Jordanien, men inte heller där är de välkomna, och far mycket illa. Nästa uppehållsort, efter sexdagarskriget 1967, blir södra Libanon, i flyktinglägren Sabra och Shatila, som 1982 anfalls av libanesiska kristna terrorister med israeliskt stöd varvid ca 3 000 palestinier dödas. Yousefs fru Fatima tillhör de som dödas, och han svär att aldrig vila förrän han hämnats. PLO-ledningen tvingas fly till Tunis. Oktoberkriget (Yom Kippur) bröt ut i oktober 1973, men ledde inte till något avgörande. Vid det laget har Amal fått resa till USA och börjat arbeta på ett medicinskt laboratorium, träffat en man och blivit förälskad, trots en ansiktsskada som aldrig kunnat läka. Det är en historielektion, där det väl kan sägas: att bokens budskap överskymmer dess litterära kvalitet, men den berör och engagerar, mest för den israeliska bestialiteten, sann, överdriven, eller inte? Samtidigt kastar den sin skugga över dagens problem i den lilla Gazaenklaven, sönderbombad av Israel och  kallad ”världens största fängelse”.

Nawal el-Saadawi: Den stulna romanen (2010, övers. Marie Anell)

Läkaren NeS (1931-2021) var journalist och skribent och författare bosatt i Kairo. Boken är en feministisk klassiker på arabiska, som går hårt åt männen, inte minst huvudpersonens make, som är ansedd skribent i den stora tidningen Al-Ahram. Hp vill själv författa men får arbeta på nätterna, då makens skrivande alltid kommer i första hand. Hon avskedades från sin läkartjänst på Hälsoministeriet, och blev även arresterad för sina feministiska åsikter. 2011 kunde hon glädjas åt den ”arabiska våren”, som även skakade de styrande i Egypten. Hon var ofta en kandidat till Nobelpriset, som gick till hennes landsman och gode vän Naguib Mahfouz. Hennes skarpa kritik av mansväldet i Egypten märks också i romanen Imamens fall.

Tahar Ben Jelloun: Med sänkt blick (1991, övers. Mats Löfgren)

Född i Marocko 1944, bosatt i Frankrike, med ett antal romaner bakom sig. Handlar om en herdeflicka som får lära sig att alltid närma sig äldre ”med sänkt blick”. Först i Frankrike får hon lära sig att kvinnor kan ha samma värde som män, och när hon långt senare återvänder till Marocko ser hon bara ”smutsen och flugorna”. Hon har samtidigt blivit ”en främling både för sitt släkte och för sig själv”.

Amer Sarsour: Medan vi brinner (2024)

En ung palestinsk författare bosatt i Storvreta i Botkyrka, Omar, får ett uppdrag av sin pappa som varken är lätt eller helt lagligt. Med två falska tillverkade pass ska han hämta sina två kusiner i Italien, dit de kommit med gummibåt över Medelhavet. Det är 2013, två år senare kommer den väldiga flyktingvågen från inbördeskriget i Syrien. Omar får planera hela resan minutiöst, vetande att hans pappa litar på sin 23-årige son. Hans tankar kretsar kring ansvaret som äldste son, förhållandet till fadern, alla passkontrollanter, poliser, väktare och andra myndighetspersoner som hotar att omöjliggöra hans och kusinernas resa till Sverige. Omar röker vattenpipa, knaprar solrosfrön med sina kusiner i Damaskus (i minnet) och dricker té. Deras bror (hans kusin) Mahrouf har redan dött i kriget. Nu hotar samma öde de båda kvarvarande kusinerna. Omar läser Alejandro Leiva Wengers Till vår ära. Hans mamma, som varit deprimerad ända sedan hon lämnade Syrien, får resa tillbaka och Omar får ta huvudansvaret för sina yngre syskon.

Det hela är en lovande debut, med ett slängigt språk fyllt av arabiska uttryck som jalla, wallah, yani och habibi. Genom kusinernas berättelser får vi veta om palestiniernas öde som flyktingar i tre generationer. Färden över Medelhavet tog sex dygn, varav två där man drev fritt, innan man nådde Sicilien. En resa på liv och död. Ibland blir de approcherade av smugglare. Hans farbror beskriver fångenskapen hos regeringens torterare, med torteringsmetoder som Den flygande mattan, och Dulab, som är ett bensinindränkt bildäck trätt över kroppen. ”Våldet skövlar allt i sin väg som en bulldozer i en olivlund” säger kusinen Abdallah. Omars far talar om vikten av fred. Och alla drabbas, inte bara de politiskt aktiva. Palestinier har inte fullvärdiga rättigheter i Syrien, och får inte rösta i val. Men man levde ett förhållandevis bra liv innan regeringen och IS började kriga. Ett svenskt pass ”mänskliggör oss” i egna och andras ögon. Liknande politiska manifest förekommer ofta i boken.

I övrigt är den så enkelt skriven att den kan sättas i händerna på en högstadieelev. Och i rätt lärares händer uppmuntra till en diskussion om flyktens och exillivets begränsningar och fördelar.